Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1957
1
Nr 59
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 23 november
1956 (nr 55b) om investeringsavgift för år 1957;
given Stockholms slott den 18 januari 1957.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till förordning angående ändring i förordningen
den 23 november 1956 (nr 554) om investeringsavgift för år 1957.
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, att vissa under år 1957 verkställda investeringar
i oljecisterner och skyddsrum undantages från avgiftsplikt samt att lättnader
i fråga om avgiftsplikten medgives vissa under år 1954 nystartade
företag.
1 Uihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Kr 59
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 59 år 1957
Förslag
till
förordning angående ändring i förordningen den 23 november 1956
(nr 554) om investeringsavgift för år 1957
Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 23 november 1956 om investeringsavgift
för år 1957 ävensom punkt 1 av övergångsbestämmelserna
till nämnda förordning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
5 §. 5 §.
Har myndighet----— •— av lånegarantien.
Har tillgång-----av anskaffningskostnaden.
Ersättningsanskaffning i--—
Investering som uteslutande eller
väsentligen tillkommit för civilförsvars-
eller beredskapsändamål är icke
att anse såsom avgiftspliktig investering.
Detsamma gäller investering i
fastigheter och inventarier, som utnyttjas
eller äro avsedda att utnyttjas
för produktion eller distribution av
elektrisk kraft, samt investering i nybyggnad,
som under medverkan av
hushållningssällskap uppförts för bedrivande
av svin stamkontroll. Vidare
skall som avgiftspliktig investering
icke anses förvärv av personbil, sådan
med skåp-, stationsvagns- eller
personbilskarosseri utrustad lastbil
vilkens tjänstevikt icke överstiger
1 800 kilogram eller sådan motorcykel
för vilken registreringsskyldighet
föreligger. Ej heller skall som avgiftspliktig
investering anses sådant förvärv
av egendom, varom förmäles i
7 § första eller andra stycket förordningen
den 21 maj 1954 om fondskatt.
--avgiftspliktig investering.
Investering som uteslutande eller
väsentligen tillkommit för civilförsvars-
eller beredskapsändamål är icke
att anse såsom avgiftspliktig investering.
Är skyddsrumsanläggning avsedd
att användas jämväl i fredstid,
skall den, därest värdet av sådant utnyttjande
är jämförelsevis obetydligt
i förhållande till kostnaden för anläggningen,
anses såsom väsentligen
tillkommen för civilförsvarsändamål.
Som avgiftspliktig skall icke
anses investering i anläggning för
lagring av olja med en volym av
minst 1 000 m3. Detsamma gäller investering
i fastigheter och inventarier,
som utnyttjas eller äro avsedda
att utnyttjas för produktion eller
distribution av elektrisk kraft, samt
investering i nybyggnad, som under
medverkan av hushållningssällskap
uppförts för bedrivande av svinstamkontroll.
Vidare skall som avgiftspliktig
investering icke anses förvärv
av personbil, sådan med skåp-, ''stationsvagns-
eller personbilskarosseri
utrustad lastbil vilkens tjänstevikt icke
överstiger 1 800 kilogram eller sådan
motorcykel för vilken registreringsskyldighet
föreligger. Ej heller
skall som avgiftspliktig investering
anses sådant förvärv av egendom, var
-
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 59 år 1957
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Såsom avgiftspliktig--- |
om förmäles i 7 § första eller andra ---för godsbefordran. |
1. Till avgiftspliktig---- |
---januari 1955. Har någon efter den 30 april 1953 |
Denna förordning träder i kraft dagen efter den då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 59 år 1957
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 januari
1957.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,
Hedlund, Persson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange, Lindholm.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om undantag från
investeringsavgift för vissa under år 1957 verkställda investeringar samt
anför därvid följande.
Såsom ett led i statsmakternas investeringsbegränsande åtgärder har avgift
uttagits för vissa under åren 1952 och 1953 samt under åren 1955 och
1956 gjorda investeringar i jordbruk och rörelse, främst investeringar i
byggnader och inventarier. Genom förordningen den 14 december 1951 (nr
794) uttogs sålunda investeringsavgift för under åren 1952 och 1953 verkställda
investeringar. För investeringar under år 1954 uttogs i princip inte
investeringsavgift. Endast i vissa undantagsfall, nämligen vid omläggning
av räkenskapsår under åren 1952 och 1953, kunde avgift ifrågakomma för
investeringar under år 1954. Genom förordningen den 11 februari 1955
(nr 19) och förordningen den 16 december 1955 (nr 695) föreskrevs motsvarande
avgift (allmän investeringsavgift) för investeringar under åren
1955 och 1956. Vid höstsessionen av 1956 års riksdag beslöts på grundval
av propositionen nr 188 och bevillningsutskottets betänkande nr 57, att
dylik avgift jämväl skulle uttagas för investeringar under år 1957. Förordning
i ämnet utfärdades den 23 november 1956 (nr 554).
Den utrikespolitiska händelseutvecklingen har aktualiserat vissa frågor
om undantag från avgiftsplikten under år 1957. Jag avser vidare att i detta
sammanhang anmäla de önskemål om undantag till förmån för vissa nystartade
företag som uttalats av riksdagen i samband med antagandet av
sistnämnda förordning.
De åren 1955 och 1956 utfärdade förordningarna om allmän investeringsavgift
har i stort sett utformats i enlighet med 1951 års förordning. Avsikten
med bestämmelserna om investeringsavgift har varit, att investeringar
med svag eller osäker räntabilitet inte skall komma till stånd eller i allt
fall uppskjutas samt att investeringar, som trots en investeringsavgift ter
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1957
sig räntabla, ävensom ersättningsanskaffningar och reparationer i viss omfattning
skall få anstå i avvaktan på att den tillfälliga kostnadsfördyring,
som investeringsavgiften innebär, skall upphöra. Bestämmelserna har givits
en generell innebörd och drabbar i princip samtliga jordbrukare och rörelseidkare
lika.
För att inte minska effekten av investeringsavgiften har stor återhållsamhet
iakttagits, då det gällt att medge undantag från avgiftsplikten. Undantag
har dock gjorts bl. a. för investering, som uteslutande eller väsentligen
tillkommit för civilförsvars- eller beredskapsändamål. Bestämmelsen
härom har upptagits oförändrad i samtliga förordningar om investeringsavgift.
I propositionen nr 220 till 1951 års riksdag, som låg till grund för
samma års förordning om investeringsavgift, framhölls i anslutning till
denna undantagsbestämmelse, att det fanns anledning till återhållsamhet,
när fråga var om att begränsa bestämmelsernas räckvidd. Avgift borde sålunda
uttagas t. ex. å kostnaden för byggandet av ett skyddsrum, som i
fredstid användes som lagerlokal eller eljest i näringsverksamheten. I princip
är således endast sådana investeringar undantagna, som inte på något
sätt kan utnyttjas i fredstid. I enlighet härmed har riksskattenämnden såsom
anvisning till ledning för taxeringsmyndigheterna (Meddelanden från
riksskattenämnden nr 4 år 1952) bl. a. uttalat, att oljeföretagens investeringar
i cisterner, även om de är föranledda av gällande tvångslagringsbestämmelser,
inte bör betraktas som sådana investeringar, vilka jämlikt nu
ifrågavarande undantagsbestämmelse är undantagna från avgiftsplikt.
Den inledningsvis omnämnda frågan om lättnader i avgiftsplikten för
vissa nystartade företag upptogs första gången i de likalydande motionerna
I: 624 och II: 825 vid 1956 års riksdag, vilka motioner väckts i anledning av
propositionen med förslag till förordning om investeringsavgift för år 1957.
Motionärerna uttalade, att det fanns anledning närmare överväga, om
inte den relativt långa tid avgiftsskyldighet förelegat medförde särskilda
konsekvenser, som kunde föranleda särbestämmelser eller undantag från
skyldigheten. I motionerna framhölls, att då avgiften för 1955 års investeringar
beslöts, det uttalades, att densamma var avsedd att vara tillfällig.
Den rörelseidkare, som före den 16 januari 1955 delvis gjort avslut om
investeringar och kanske vidtagit andra åtgärder för en planerad utbyggnad
eller utökning av rörelsen måste, enligt vad i motionerna framhölls,
om anläggningstiden beräknats till mer än ett år och i varje fall om den
beräknats till mer än två år, ha räknat med att han inte skulle drabbas av
investeringsavgift. Enligt allmänt vedertagen köpmannased skulle nämligen
hans investering först år 1957 komma att upptagas på konto för färdigställda
tillgångar. Motionärerna påpekade vidare, att om en rörelseidkare
före ikraftträdandet av 1955 års förordning träffat avtal om inköp av t. ex.
en del maskiner för en planerad nyinvestering och färdigställandet av densamma
beräknades endast ta ett år men färdigställandet på grund av investeringsavgiften
blev uppskjutet, åsamkades rörelseidkaren eu ränteför
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1957
lust för redan verkställda investeringsutlägg. Men denna förlust var mindre
än den merkostnad, som avgiftens erläggande skulle ha inneburit. Även om
rörelseidkaren på grund av 1956 års avgift uppskjutit färdigställandet ytterligare
ett år, blev ränteförlusten knappast större än 12 procent. Men ett
uppskjutande under ett tredje år innebar enligl motionärerna vid nuvarande
ränteläge en avsevärt större ränteförlust än investeringsavgiften.
Motionärerna påpekade att ett i gång varande företag till inte oväsentlig del
kunde kompensera extrakostnaden för investeringsavgiften genom att avdraga
densamma från nästa års rörelseinkomst, medan ett nystartat företag,
vars rörelse inte påbörjats, inte kunde räkna med någon vinst de första
åren; underskotten under anläggningstiden skulle först utjämnas. Det syntes
enligt motionärernas mening inte skäligt att ett sådant nystartat företag
belastades med investeringsavgift, som rörelseidkaren inte rimligen kunde
ha kalkylerat med, då han år 1955 beslöt att fullfölja den påbörjade investeringen.
Då rörelseidkaren på grund av kreditrestriktionerna hade stora svårigheter
att erhålla lån, som möjliggjorde en fördelning av avgiften på flera
år, förelåg enligt motionärernas uppfattning i många fall risk för att avgiften
kunde förorsaka att nya företagare kom på obestånd. Såsom ännu ett
skäl att medgiva undantag från investeringsavgift anförde motionärerna
det förhållandet, att den ytterligare investeringsbegränsning, som avsågs
med 1957 års förordning, inte i detta fall skulle vinnas, då investeringen
redan var gjord. Motionerna utmynnade i hemställan, att från skyldighet
att erlägga investeringsavgift skulle frikallas sådan rörelseidkare, som
löre den 16 januari 1955 gjort avslut om vissa investeringar för viss anläggning,
vilka sedan kompletterats genom ytterligare investeringar för att färdigställas
under år 1957. Frikallelsen skulle dock endast avse nya rörelser
eller företag, som var helt beroende av denna anläggning och icke hade annan
i gång varande rörelse.
Bevillningsutskottet ansåg sig inte kunna tillstyrka bifall till motionerna,
då det föreslagna undantaget skulle bli alltför vittgående, vartill kom att de
bestämmelser, som skulle föranledas av förslaget, torde bli mycket komplicerade
och bli förenade med svåra gränsdragningsproblem. Däremot biträdde
utskottet ett i andra motioner framlagt förslag, att förlänga den tid
under vilken erlagd investeringsavgift får utnyttjas för avdrag vid inkomsttaxeringen.
I reservation nr III till bevillningsutskottets betänkande hade i anledning
av förstnämnda motioner hemställts, att till punkt 1 av övergångsbestämmelserna
till det vid propositionen fogade förslaget till förordning om investeringsavgift
för år 1957 skulle fogas ett nytt stycke av följande lydelse.
Har någon under år 1954 påbörjat rörelse för industriell tillverkning, skall
investering, som verkställes under år 1957 i rörelsen och som visas vara beslutad
under år 1954, ändå att avgiftsfrihet ej föreligger enligt första stycket,
icke anses såsom avgiftspliktig, under förutsättning tillika att rörelsen
huvudsakligen är grundad på nämnda tillverkning samt att rörelseidkaren
eller annan, med vilken denne måste anses vara i intressegemenskap, icke
driver annan rörelse av samma slag.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1957
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan. Enligt kamrarnas
beslut skulle emellertid till utskottets motivering göras det tillägget, att
utskottet förutsatte att Kungl. Maj :t lät utreda det problem som här aktualiserats
och, därest en godtagbar lösning av detsamma skulle visa sig möjlig,
framlade förslag i ämnet till 1957 års riksdag.
Departementschefen. Den senaste tidens händelser på det utrikespolitiska
området har skjutit vissa investeringar av beredskapskaraktär i förgrunden.
Av den nyss lämnade redogörelsen framgår, att undantag från avgiftsplikl
gjorts beträffande en del sådana investeringar. Undantagsbestämmelsen
är emellertid tämligen snävt formulerad. Detta står i överensstämmelse
med den vid olika tillfällen deklarerade principen, att återhållsamhet
måste iakttagas, då det gäller att begränsa räckvidden av bestämmelserna
om investeringsavgift. En investering kan i regel inte undantagas från avgift
endast av den anledningen att den från vissa synpunkter är önskvärd
eller nödvändig. Även när det gäller investeringar för civilförsvars- och beredskapsändamål
bör därför såsom huvudprincip alltfort gälla, att avgift
skall utgå, om investeringen även kan utnyttjas i fredstid.
Beträffande vissa investeringar av nu nämnt slag har emellertid läget
utvecklat sig på ett sådant sätt, att de betänkligheter som eljest föreligger
mot vidgade undantagsbestämmelser synes böra vika. Detta gäller i första
hand anläggningar för lagring av olja. Det nu gångna årets erfarenheter har
gett belägg för hur känslig vår oljeförsörjning är för den utrikespolitiska
händelseutvecklingen. Den oljelagring som skett enligt gällande bestämmelser
har visat sig otillräcklig även när det gäller att överbrygga kortare avbrott
i vår oljetillförsel. Det är därför angeläget att våra lagringsmöjligheter
i fråga om olja snabbt utökas. Betänkande med förslag i denna fråga
har nyligen avgivits av oljelagringskommittén, och därpå grundade förslag
torde komma att framläggas för 1957 års riksdag. Jag vill i detta sammanhang
även framhålla, att lagring av olja förutsätter kostsammare anordningar
än vad som i allmänhet krävs för kolbränslen.
Av nu angivna skäl anser jag mig böra förorda, att under år 1957 verkställda
investeringar i oljecisterner med därtill hörande fundament, maskiner
och ledningar m. in. skall undantagas från investeringsavgift. Undantagsbestämmelsen
bör även omfatta kostnader såväl för bergrumsanläggningar
som för andra former av skyddad lagring av olja. En begränsning
bör emellertid ske till de investeringar som från beredskapssynpunkt framstår
såsom särskilt angelägna, d. v. s. till oljehandelns, raffinaderiernas och
de större konsumenternas anläggningar för lagring. Undantagsbestämmelserna
bör därför lämpligen endast avse anläggning med en volym av 1 000
in3 eller mer.
I detta sammanhang synes det även rara anledning att ompröva frågan
om avgiftplikt för investeringar i skyddsrum. Som jag förut nämnt föreligger
avgiftsplikt i den mån skyddsrummen kan användas under fredstid.
Med tanke på behovet i rådande läge av ökade investeringar i skydds
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1957
rumsanläggningar synes det inte längre motiverat att inta en så restriktiv
ståndpunkt. Jag får erinra om att det även här i regel är fråga om kostsamma
investeringar samt att värdet av fredsanvändningen vanligen inte
står i rimlig proportion till byggnadskostnaden för skyddsrummet. Om en
skyddsrumsanläggning tillkommit för civilförsvarsändamål, synes därför
den omständigheten, att anläggningen även får användning i fredstid, t. ex.
som lagerlokal eller garage, inte längre böra föranleda att avgift utgår. Med
hänsyn till att i vissa andra fall den fredsmässiga användningen kan framstå
som det egentliga ändamålet, bör dock den begränsningen göras, att
värdet av skyddsrummets utnyttjande i fredstid skall vara jämförelsevis
obetydligt i förhållande till kostnaden för detsamma.
I enlighet med det anförda förordar jag att till fjärde stycket av 5 § förordningen
om investeringsavgift för år 1957 göres ett tillägg av innehåll,
att om skyddsrumsanläggning är avsedd att användas jämväl i fredstid, skall
den, därest värdet av sådant utnyttjande är jämförelsevis obetydligt i förhållande
till kostnaden för anläggningen, anses såsom väsentligen tillkommen
för civilförsvarsändamål. Vidare bör det föreskrivas, att såsom avgiftspliktig
inte skall anses investering i anläggning för lagring av olja med en volym
av minst 1 000 m3. Med anläggning för lagring av olja förstås härvid, förutom
cisternen med fundament etc., även pumpanordningar och ledningar
in. m., som är nödvändiga för att anläggningen skall vara funktionsduglig.
Undantagsbestämmelsen skall, såsom tidigare framhållits, även omfatta
alla kostnader för skydd av anläggningen. Undantaget för skyddsrumsanläggning
omfattar även maskiner, ledningar och andra anordningar, som är
nödvändiga för att skyddsrummet skall kunna fylla sin uppgift i fall av krig.
Jag övergår härefter till frågan om lättnader för vissa nystartade företag.
Till en början torde härvid vara anledning att erinra om följande. Förordningarna
om investeringsavgift har utformats så att de skall ha en generell
effekt. Avgift utgår oberoende av om investeringen i fråga är nödvändig
eller icke. Detta synes ofrånkomligt på grund av praktiska skäl och med
hänsyn till rättvisesynpunkter olika företag emellan. Avgift utgår därför
även om investeringen sedd ur allmän synpunkt är nödvändig och önskvärd.
I enlighet härmed har i motioner framställda yrkanden, att investeringar,
som föranletts av ålägganden från myndigheter, skall undantagas
från avgift, vid flera tillfällen avvisats. Det är också helt i överensstämmelse
med lagstiftningens syfte att nystartade företags investeringar drabbas
av avgift.
En investeringsavgift liksom andra åtgärder syftande till att begränsa investeringarna
kan drabba olika företag olika hårt. Företag, som redan
nått sin maximala storlek, påverkas relativt obetydligt, medan företag, som
är under utveckling, drabbas hårdare. Relativt sett hårdast drabbas nystartade
företag, som får erlägga avgift för samtliga sina investeringar. Ett
företag, som startas under tid, da förordning om investeringsavgift gäller,
bör dock vara medvetet om risken för att dylik avgift även senare kan utgå
9
Kungl. Maj:ts proposition, nr 59 år 1957
eller att den kan ersättas av andra liknande investeringsbegränsande åtgärder.
Ett sådant företag bör i sina kalkyler lia räknat med risken att investeringarna
kan komma att fördyras genom dylika åtgärder. I viss mån annorlunda
kan läget te sig för ett företag, som startade sin verksamhet under år
1954, då investeringsavgift inte utgick, och som före den 16 januari 1955
gjort sådana investeringar eller träffat sådana avtal om investeringar att
dessa investeringar sedermera trots investeringsavgiften måste fullföljas.
Emellertid är detta inte något som enbart har avseende å nystartade företag.
Även företag, som inte är nystartade men som under år 1954 planerade
en utvidgning av rörelsen, kan komma i samma situation, låt vara att dessa
företag generellt sett torde ha större bärkraft än de nystartade. Vad som
i övrigt skiljer kan vara möjligheten att utnyttja avdraget för investeringsavgiften
vid inkomsttaxeringen. Sedan 1956 års riksdag infört sådana
bestämmelser i 1957 års förordning, att avgift som påförts enligt nämnda
förordning kan få avdragas senast vid 1962 års taxering, torde emellertid
risken för att ett nystartat företag inte skall kunna utnyttja avdraget vara
betydligt minskad.
Det torde få anses uteslutet att införa bestämmelser, som från avgift
skulle undantaga samtliga investeringar, som beslutats under år 1954. Bestämmelser
av dylik innebörd skulle få vittgående verkningar och dessutom
kunna föranleda till missbruk. Vad som närmast skulle kunna komma i
fråga är att i enlighet med motionerna 1:624 och II: 825 ge vissa under år
1954 nystartade företag, nämligen sådana, vilkas nämnda år planerade och
beslutade nybyggnader färdigställes år 1957 eller vilkas år 1954 beslutade
maskininvesteringar levereras först under år 1957, en privilegierad ställning.
Även en sådan mera begränsad åtgärd möter emellertid invändningar, inte
minst från rättvisesynpunkter. Om byggnaden blivit färdig eller maskinerna
levererats under år 1956, hade avgift utgått, men avgift skulle inte utgå
om byggnaden blir färdig eller maskinerna levereras först efter årsskiftet
1956/1957, trots att investeringen även i sistnämnda fall till övervägande
delen var gjord före år 1957. I 1955 års propositioner med förslag till förordningar
om investeringsavgift för åren 1955 och 1956 framhölls, att avgiftens
investeringsbegränsande verkan i viss omfattning upphörde under senare
delen av året och under tiden fram till årets slut alltmer uttunnades på
grund av att avgift uttogs först när en byggnad var färdig eller en maskin
levererades. Det framhölls även att det senare fick övervägas om särskilda
åtgärder borde vidtagas för att låta lagstiftningen bibehålla sin fulla
effekt under hela år 1955 respektive år 1956. Företagen har därför haft att
räkna med att — om avgift inte ansetts böra utgå under år 1957 trots att
investeringsbegränsande åtgärder fortfarande var nödvändiga —- samtliga
kostnader för investeringar fram till utgången av beskattningsåret 1956
kunnat beläggas med avgift även om byggnaderna blev färdiga eller maskinerna
levererades först senare. Detta hade då även gällt de år 1954 nystartade
företagen. De här anförda betänkligheterna skulle givetvis bli mindre, om
den tilltänkta undantagsbestämmelsen för de år 1954 nystartade företagen
2 liihang till riksdagens protokoll 1957. i samt. Nr 59
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1957
kunde ges så begränsad innebörd, att avgift inte skall utgå för kostnaden
för de nämnda år beslutade investeringarna till den del kostnaden kan anses
belöpa sig på år 1957. En sådan bestämmelse torde emellertid för de berörda
företagen bli av mycket ringa värde. Den skulle innebära, att endast
kostnader för byggnadsarbeten utförda under år 1957 och under år 1957
erlagd del av köpeskillingar för maskiner blev fria från avgift. Därest man
vill försöka att lösa den föreliggande frågan i önskad riktning, synes det
ofrånkomligt att trots de antydda betänkligheterna medge lättnader i fråga
om investeringar, som i verkligheten redan är gjorda.
Med hänsyn till de starka önskemål om en specialbestämmelse på detta
område som framförts i riksdagen vill jag inte motsätta mig att så sker.
Beträffande utformningen av de härför erforderliga bestämmelserna får jag
anföra följande.
Av proposition nr 227 till 1953 års riksdag, vilken framlades i maj 1953,
framgick att avgift inte skulle uttagas för investeringar under år 1954. Den
tilltänkta undantagsbestämmelsen synes med tanke härpå böra avse investeringar
i sådana rörelser, som påbörjats efter den 30 april 1953. En rörelse
får anses påbörjad efter nämnda dag, om rörelseidkaren inte dessförinnan
gjort investeringar eller träffat avtal om investeringar i fastigheter eller
inventarier i rörelsen.
Om samtliga investeringar i byggnader och maskiner i en dylik rörelse,
vilka beslutats före den 16 januari 1955, kunnat omprövas sedan 1955 års
förordning tillkommit, synes skäl inte föreligga att medgiva lättnad i fråga
om investeringsavgiften. Undantagsbestämmelsen synes därför — i viss anslutning
till motionerna på området -— endast böra avse sådana skattskyldiga,
vilka före den 16 januari 1955 redan gjort investeringar eller oåterkalleligen
bundit sig för investeringar av sådan storleksordning, att de inte kan
anses oväsentliga med hänsyn till företagets totala investeringsprogram. Undantagsbestämmelsen
bör, såsom föreslagits i reservation nr III till bevillningsutskottets
betänkande nr 57 år 1956, avse rörelser för industriell tillverkning
och undantagsbestämmelsen bör gälla endast under förutsättning
att rörelsen huvudsakligen är grundad på nämnda tillverkning samt att rörelseidkaren
eller annan, med vilken denne måste anses vara i intressegemenskap,
icke bedriver annan rörelse av samma slag.
Med hänsyn till bl. a. rättvisesynpunkter synes dock inte hel befrielse
från investeringsavgift böra ifrågakomma. Det bör vara tillfyllest att allenast
halva kostnaden för investeringen undantages från avgift. Detta innebär
att investeringsavgiften, beräknad på kostnaden i dess helhet, utgör sex
procent. Genom att investeringsavgiften är avdragsgill vid inkomsttaxeringen
blir den verkliga merkostnaden på grund av avgiften tre procent. Då avdragsrätt
för avgiften vid inkomsttaxeringen föreligger t. o. m. 1962 års
taxering, torde avdragsrätten regelmässigt kunna utnyttjas för företag, som
startats år 1954. Undantagsbestämmelsen synes böra upptagas som ett
andra stycke till punkt 1 av övergångsbestämmelserna till 1957 års förordning.
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 59 år 1957
Om bestämmelserna utformas på sätt nu angivits torde de komma att beröra
ett mycket litet antal avgiftsskyldiga. Att så blir förhållandet är en
förutsättning för att bestämmelser av detta slag, som är förenade med svåra
gränsdragningsproblem, över huvud taget skall kunna accepteras.
Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer föredragande
departementschefen, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå
riksdagen att antaga inom finansdepartementet upprättat förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 23 november 1956 (nr 55k)
om investeringsavgift för år 1957.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Valfrid Paulsson
67007 1 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag