Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

Nr 50

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i lagen den 11 juni 19b3 (nr 3i6) angående
statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror,
m. mgiven Stockholms slott den 18 januari
1957.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror;

2) lag om ändring i butikstängningslagen den 21 juli 1948 (nr 698);

3) förordning om ersättning i vissa fall åt tobakshandlare; och

4) förordning om skattefrihet för vissa engångsersättningar till tobakshandlare; dels

ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionens förslag innebär att de nuvarande begränsningarna i den
fria konkurrensen inom detaljhandeln med tobaksvaror undanröjes. Sålunda
föreslås att den av Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet i samråd
med statens tobaksnämnd upprätthållna nyetableringskontrollen skall avskaffas.
Beträffande handeln utom vanlig affärstid innebär den föreslagna
reformen, att tobaksvaror upptages bland de s. k. kioskvarorna samt att
restriktionerna med avseende på försäljning från tobaksautomat upphäves.
Vidare föreslås att näringsställen får möjlighet att sälja tobaksvaror även
till andra än serverade gäster.

Systemet med fasta priser skall enligt förslaget upphöra. I dess ställe
förordas en ordning innebärande att monopolbolaget åsätter varuförpack1
Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 50

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

ningarna riktpriser, vilka utan bindande verkan skall tjäna till ledning vid
försäljning till allmänheten. Riktpriserna skall ligga till grund för beräkningen
av tobaksskatt.

För att möjliggöra för den s. k. specialtobakshandeln att under relativt
lugna förhållanden anpassa sig inför det nya konkurrensläget föreslås, att
den nuvarande detalj handelsregleringen tillämpas även under år 1958 och
att den föreslagna ordningen följaktligen skall tillämpas först från och med
den 1 januari 1959.

I förslaget tages hänsyn till att en övergång till fria konkurrensförhållanden
för vissa detaljister, vilka har oproportionerligt stora omkostnader eller
eljest mindre goda förutsättningar att hävda sig i konkurrens med andra,
kan innebära sådant ekonomiskt avbräck att de ser sig nödgade att nedlägga
sin rörelse. Genom en särskild förordning beredes möjlighet för tobakshandlare,
som i följd av reformen tvingas upphöra med sin rörelse, att
i särskilda fall erhålla visst ekonomiskt bistånd. Härav föranledda kostnader
avses skola bestridas av monopolbolagets medel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

Förslag

till

lag om ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror

Härigenom förordnas, att 4, 15, 16, 17 a, 19—21, 28, 29 och 41 §§ lagen den
11 juni 1943 angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

4 §.

Monopolets utövare tillhandahåller
på lämpligt sätt åt enskilda återförsäljare
såväl inom riket tillverkade
som ock importerade tobaksvaror.
Därvid skall monopolets utövare i
samråd med den nämnd, varom förmäles
i 5 kap., söka anpassa försäljningsställenas
antal med hänsyn till
möjligheten för de återförsäljare, vilkas
rörelse företrädesvis omfattar
försäljning av tobaksvaror, att uppnå
skälig omsättning, i den mån så
kan ske utan åsidosättande av allmänhetens
och monopolets utövares
intressen.

15 §.

Det pris, som tobaksvara skall betinga
vid försäljning till allmänheten
(priskurantpriset), äger monopolets
utövare bestämma i enlighet med vad
i denna lag stadgas jämte av Konungen
godkända grunder.

(Föreslagen lydelse)

4 §.

15 §.

Monopolets utövare skall, i enlighet
med vad i denna lag stadgas och
av Konungen godkända grunder, för
tobaksvara bestämma visst pris att
utan bindande verkan gälla till ledning
vid försäljning av varan till allmänheten
(riktpris).

16 §.

I varje tobaksvaras priskurantpris
skall skatt ingå dels med ett belopp,
vilket motsvarar nedanstående procent
av priskurantpriset, dels ock
med nedan angivna, i förhållande till
varans myckenhet bestämda belopp,
nämligen:2

16 §.

I varje tobaksvaras riktpris skall
skatt ingå dels med ett belopp, vilket
motsvarar nedanstående procent av
riktpriset, dels ock med nedan angivna,
i förhållande till varans myckenhet
bestämda belopp, nämligen:2

1 Senaste lydelse av 16, 17 a och 29 §§ se 1954: 76, av 28 § se 1948: 230.

2 Den följande tabellen har lydelse enligt propositionens förslag. Vidtagen ändring inskränker
sig till att ordet priskurantpris i förekommande fall ersatts med riktpris.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

Varuslag	Vikt för 1 st. gram	För inom tillverkad	riket vara		För till riket införd vara
Procent av rikt-priset	Belopp för	Procent av rikt-p riset	Belopp för
1 st. öre	1 kg kr.	1 st. öre	1 kg kr.
Cigarrer ........	... grupp	I	t. o. m. 5,0	35	4,3		35	12,4
> ........		11	över 5,0	35	5,6	—	35	15,6	—
Cigarrcigarretter..		I	t. o. m. 1,7	35	4,0	—	35	6,6	—
T>		II	över 1,7	35	6,0	—	35	9,5	—
Cigarretter ......		I	t. o. m. 0,75	40	2,5	—	40	3,5	—
> ......		II	över 0,75	40	4,3	—	40	5,65	—
Röktobak ........			—	40		24:60	40	_	31: —
Tufietohak........				40		3- 70	40		7;
Snus ........................	—	40	—	3:80	40	—	b: —

(Gällande lydelse)

I skattehänseende — — — 3,3
gram.

17 a §.

Har försåld tobaksvara av monopolets
utövare återtagits för förstöring
eller nedsättning av fastställt
priskurantpris eller har varan genom
olyckshändelse gått förlorad under
transport till eller förvaring hos
återförsäljare, må den å varan belöpande
skatten återbäras.

19 §.

Tobaksvaras priskurantpris skall
utsättas å varje förpackning.

20 §.

Tobaksvara må — — — fastställd
kontrollstämpel.

Ur sådan---varje cigarrett.

Därest å restaurant, hotell eller liknande
lokal försäljning av tobaksvara
till gäst förmedlas genom servitör eller
annan å lokalen anställd person,
må försäljningen, därest den avser
mindre myckenhet än hel förpackning,
ske endast så, att varan av gästen
själv eller i dennes åsyn upptages
ur originalförpackningen.

21 §.

Tobaksvara må icke vare sig i hel
förpackning eller såsom del av innehållet
i förpackning till allmänheten

(Föreslagen lydelse)

I skattehänseende — — — 3,3
gram.

17 a §.

Har försåld tobaksvara av monopolets
utövare återtagits för förstöring
eller nedsättning av fastställt
riktpris eller har varan genom olyckshändelse
gått förlorad under transport
till eller förvaring hos återförsäljare,
må den å varan belöpande skatten
återbäras.

19 §.

Tobaksvaras riktpris skall utsättas
å varje förpackning.

20 §.

Tobaksvara må---fastställd

kontrollstämpel.

Ur sådan — — — varje cigarrett.

21 §.

Därest å restaurant, hotell eller liknande
lokal försäljning av tobaksvara
till gäst förmedlas genom servitör
eller annan å lokalen anställd person,
må försäljningen, därest den avser
mindre myckenhet än hel förpackning,
ske endast så, att varan av
gästen själv eller i dennes åsyn upptages
ur originalförpackningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

(Gällande lydelse)

försäljas efter annat pris än det å
förpackningen utsatta priskurantpriset.

28 §.

Prov å färdiga tobaksvaror, som
medföras av vederbörligen legitimerad
handelsresande, må till riket införas
i vanlig ordning mot erläggande
av stadgad tull.

29 §.

1. Den, som av monopolets utövare
antagits till återförsäljare, må till riket
införa färdig tobaksvara för försäljning,
såvitt icke å varan eller å
förpackning för densamma finnes anbragt
varumärke, som är för monopolets
utövare registrerat eller erbjuder
så stor likhet med dylikt varumärke,
att, oaktat skiljaktigheter i vissa delar,
märkena i sin helhet lätt kunna
förväxlas.

Priskurantpriset å vara, som enligt
denna paragraf införes till riket, fastställes
av monopolets utövare efter
framställning av importören i den
ordning, Konungen bestämmer, och
skall utgöra summan av varans inköpspris,
kostnaden för dess införande
till riket, den å varan belöpande
skatten samt ett belopp motsvarande
den återförsäljarrabatt, som skolat
utgå därest varan tillhandahållits av
monopolets utövare. Priskurantpriset
beräknas efter de grunder, som gälla
den dag framställning om dess
fastställande göres.

Till ledning vid priskurantprisets
fastställande har importören att för
monopolets utövare förete sin inköpsfaktura
och de övriga handlingar rörande
införseln, som monopolets utövare
finner erforderliga.

2. Tobaksvara, som enligt denna
paragraf införes till riket, skall vara
förpackad. Innan förpackningen på
importörens bekostnad försetts med
kontrollstämpel och åsatts priskurant
pris samt importören erlagt den
på varan belöpande skatten, må importören
icke förfoga över varan;
dock må importör, i avvaktan på varans
förbrukning inom riket eller ut -

(Föreslagen lydelse)

28 §.

Prov å färdiga tobaksvaror, som
medföras av handelsresande, må till
riket införas i vanlig ordning mot erläggande
av stadgad tull.

29 §.

1. Återförsäljare av tobaksvaror må
till riket införa färdig tobaksvara för
försäljning, såvitt icke å varan eller
å förpackning för densamma finnes
anbragt varumärke, som är för monopolets
utövare registrerat eller erbjuder
så stor likhet med dylikt varumärke,
att, oaktat skiljaktigheter
i vissa delar, märkena i sin helhet lätt
kunna förväxlas.

Riktpriset å vara, som enligt denna
paragraf införes till riket, fastställes
av monopolets utövare efter
framställning av importören i den
ordning Konungen bestämmer. Riktpriset
skall bestämmas enligt samma
grunder som för vara, vilken införes
av monopolets utövare.

Till ledning vid riktprisets fastställande
har importören att för monopolets
utövare förete sin inköpsfaktura
och de övriga handlingar rörande införseln,
som monopolets utövare finner
erforderliga.

2. Tobaksvara, som enligt denna
paragraf införes till riket, skall vara
förpackad. Innan förpackningen på
importörens bekostnad försetts med
kontrollstämpel och åsatts riktpris
samt importören erlagt den på varan
belöpande skatten, må importören
icke förfoga över varan; dock må importör,
i avvaktan på varans förbrukning
inom riket eller utförsel till

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

(Gällande lydelse)

försel till svensk frihamn eller utrikes
ort, utan erläggande av å varan
belöpande skatt upplägga densamma
under importörens och monopolets
utövares lås å särskilt lager (tobaksskattelager)
samt därstädes förfoga
över varan.

3. På framställning av importör
må monopolets utövare, när skäl därtill
äro, medgiva nedsättning av fastställt
priskurantpris å importerad vara
och därvid bevilja återbäring av
skatt med skillnaden mellan den för
varan erlagda skatten och den skatt,
som skall utgå å det nedsatta priskurantpriset.

Importör må---för förstö ring.

Därest å tobaksskattelager upplagd
vara genom olyckshändelse går förlorad,
må befrielse åtnjutas från den
å varan belöpande skatten. Går varan
annorledes förlorad, skall ägaren ändock
vidkännas skatt för varan efter
det priskurantpris, som enligt föreliggande
handlingar eller eljest skäligen
kan antagas, att varan skolat åsättas.
För vara, vilken såsom obrukbar uttages
från tobaksskattelager, må befrielse
från skatt åtnjutas, därest varan
omedelbart i betryggande ordning
förstöres.

41 §.

Saluhåller någon tobaksvara, som
icke är försedd med behörig kontrollstämpel,
eller ändrar någon det å tobaksvara
anbragta priskurantpriset,
straffes med dagsböter eller fängelse,
varförutom varan skall dömas förbruten.

(Föreslagen lydelse)

svensk frihamn eller utrikes ort, utan
erläggande av å varan belöpande
skatt upplägga densamma under importörens
och monopolets utövares
läs å särskilt lager (tobaksskattelager)
samt därstädes förfoga över varan.

3. På framställning av importör
må monopolets utövare, när skäl därtill
äro, medgiva nedsättning av fastställt
riktpris å importerad vara och
därvid bevilja återbäring av skatt med
skillnaden mellan den för varan erlagda
skatten och den skatt, som skall
utgå å det nedsatta riktpriset.

Importör må —--för förstö ring.

Därest å tobaksskattelager upplagd
vara genom olyckshändelse går förlorad,
må befrielse åtnjutas från den å
varan belöpande skatten. Går varan
annorledes förlorad, skall ägaren ändock
vidkännas skatt för varan efter
det riktpris, som enligt föreliggande
handlingar eller eljest skäligen kan
antagas, att varan skolat åsättas. För
vara, vilken såsom obrukbar uttages
från tobaksskattelager, må befrielse
från skatt åtnjutas, därest varan omedelbart
i betryggande ordning förstöres.

41 §.

Saluhåller någon tobaksvara, som
icke är försedd med behörig kontrollstämpel,
eller ändrar någon det å tobaksvara
anbragta riktpriset, straffes
med dagsböter eller fängelse, varförutom
varan skall dömas förbruten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1959. Priskurantpris, som enligt
äldre bestämmelser är åsatt tobaksvara,
skall därefter anses såsom
riktpris. Beträffande brott, vilket
före lagens ikraftträdande begåtts
mot föreskrift som genom de nya
bestämmelserna upphört att gälla,
skall dock vad tidigare varit stadgat
äga tillämpning.

Kangl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

Förslag

till

lag om ändring i butikstängningslagen den 21 juli 1948 (nr 608)

Härigenom förordnas, att 2 §, 11 § 1 och 3 mom. samt 18 § butikstängningslagen
den 21 juli 19481 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §. 2 §.

Denna lag äger icke tillämpning å:

1) försäljning, som bedrives under
utövning av eller i samband med ordnad
restaurang-, kafé- eller konditorirörelse,
såframt därvid till avhämtning
eller försändning icke försäljas
andra varor än lagad mat, bageri- och
konditorivaror, alkoholfria drycker
eller tryckta skrifter; 2 * * * * 7

2) försäljning å---andra nö jeslokaler; 6)

försäljning från automatapparat
som bedrives

a) i anslutning till egen butik, där
samma slag av varor saluföras,

b) i järnvägs väntsal eller inom annan
huvudsakligen för de resande avsedd
del av järnvägs stationsområde,
eller

c) å annan plats än under a) och
b) sägs och ej sker i anslutning till
annan tillhörig butik, där samma
slag av varor saluföras,

allt under förutsättning tillika att
automatapparaten är av typ som godkänts
av den myndighet Konungen
därtill förordnar samt, såvitt fråga är
om försäljning av tobaksvaror, att
tillstånd därtill lämnats av den i lagen
den 11 juni 1943 angående statsmonopol
å tillverkning och import av
tobaksvaror omförmälda monopolutövaren; 7)

julgransförsäljning ävensom —
--dessa konstverk.

1 Senaste lydelse av 2 § se 1956: 320.

Denna lag äger icke tillämpning a:

1) försäljning, som bedrives under
utövning av eller i samband med ordnad
restaurang-, kafé- eller konditorirörelse,
såframt därvid till avhämtning
eller försändning icke försäljas
andra varor än lagad mat, bageri-
och konditorivaror, alkoholfria
drycker, tobaksvaror eller tryckta
skrifter;

2) försäljning å----andra nö jeslokaler; 6)

försäljning från automatapparat
som bedrives

a) i anslutning till egen butik, där
samma slag av varor saluföras,

b) i järnvägs väntsal eller inom annan
huvudsakligen för de resande^ avsedd
del av järnvägs stationsområde,
eller

c) å annan plats än under a) och
b) sägs och ej sker i anslutning till
annan tillhörig butik, där samma
slag av varor saluföras,

allt under förutsättning tillika att
automatapparaten är av typ som godkänts
av den myndighet Konungen
därtill förordnar;

7) julgransförsäljning ävensom —
— — dessa konstverk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

(Gällande lydelse)

11 §•

1 mom. Under de förutsättningar
som angivas i denna paragraf må tillstånd
meddelas näringsidkare att hålla
butik öppen för allmänheten eller
att annorstädes idka försäljning till
allmänheten å tid, då sådant eljest
icke är förenligt med bestämmelserna
i denna lag. Tillstånd till försäljning
som avses i 3 mom. k) meddelas
i Stockholm av överståthållarämbetet,
i annan stad av magistraten eller
kommunalborgmästaren samt å
landet av polismyndigheten. I övriga
fall meddelas tillstånd av länsstvrelsen.

Ansökning om — — — äga rum.

Tillfälle att---sådant ytt rande.

Avser ansökning försäljning av tobaksvaror
i stad eller stadsliknande
samhälle, skall länsstyrelsen före
ärendets avgörande inhämta utlåtande
över ansökningen från statens tobaksnämnd.

3 mom. Föreligger ej---till

framställningen:

1) försäljning av konfektyrer, kex,
alkoholfria drycker, frukt, produkter
av frukt, honung, levande blommor,
tryckta skrifter, vykort, fotografisk
film och tändstickor, vilken bedrives
från särskilt försäljningsställe, där
under den vanliga affärstiden endast
dessa varor saluhållas, må medgivas,
såframt icke särskilda skäl till annat
föranleda, i allmänhet dock icke någon
veckodag längre än till klockan
22; sådant medgivande må ock lämnas
för försäljning av dessa varor annorledes
än från särskilt försäljningsställe,
om försäljningen icke är förbunden
med handel med andra varor
och i övrigt skäl därtill anses föreligga; -

(Föreslagen lydelse)

11 §•

1 mom. Under de förutsättningar
som angivas i denna paragraf må tillstånd
meddelas näringsidkare att hålla
butik öppen för allmänheten eller
att annorstädes idka försäljning till
allmänheten å tid, då sådant eljest
icke är förenligt med bestämmelserna
i denna lag. Tillstånd till försäljning
som avses i 3 mom. 3) meddelas
i Stockholm av överståthållarämbetet,
i annan stad av magistraten
eller kommunalborgmästaren samt å
landet av polismyndigheten. I övriga
fall meddelas tillstånd av länsstyrelsen.

Ansökning om ----äga rum.

Tillfälle att —- — — sådant yttrande.

3 mom. Föreligger ej —--till

framställningen:

1) försäljning av konfektyrer, kex,
alkoholfria drycker, frukt, produkter
av frukt, honung, levande blommor,
tryckta skrifter, vykort, fotografisk
film, tändstickor, tobaksvaror, tobaksutensilier,
tvålar, kammar, tandborstar,
tandkräm, rakblad, resesouvenirer,
papper sartiklar, pennor och
bläck, vilken bedrives från särskilt
försäljningsställe, där under den vanliga
affärstiden endast dessa varor saluhållas,
må medgivas, såframt icke
särskilda skäl till annat föranleda, i
allmänhet dock icke någon veckodag
längre än till klockan 22 eller, vid
försäljning i anslutning till trafikinrättning,
den senare tidpunkt som år
påkallad av de resandes behov; sådant
medgivande må ock lämnas för
försäljning av dessa varor annorledes
än från särskilt försäljningsställe,
om försäljningen icke är förbunden
med handel med andra varor

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

(Gällande lydelse)

2) försäljning i samband med nöjestillställning,
idrottstävling, friluftsbad
eller dylikt må medgivas under
den utsträckta tid, som med hänsyn
till förhållandena anses erforderlig;
dock må tillståndet i regel avse
försäljning endast av de under 1)
nämnda varuslagen samt lagad mat
och tobaksvaror;

3) försäljning i direkt anslutning
till station för järnvägs- eller lufttrafik
eller för mer betydande sjö-, spårvägs-
eller busstrafik må medgivas
under den utsträckta tid, som kan anses
betingad av de resandes behov;
dock må tillståndet i regel avse försäljning
endast av de under 1) nämnda
varuslagen samt tobaksvaror, piprensare,
mindre papper sartiklar, pennor
och bläck;

4) försäljning utomhus av varm
korv, varm fisk eller varm buljong
samt bröd, potatis och senap, som
tillhandahållas i samband därmed,
må medgivas i den utsträckning, som
anses lämplig, dock endast från fastställd
plats;

5) öppethållande eller försäljning
i andra fall må medgivas, då synnerliga
skäl därtill äro.

18 §.

Klagan över---ämbetsverks

beslut.

Över beslut av länsstyrelse enligt
denna lag må klagan föras hos Konungen
i vederbörande statsdepartement
inom tid som i första stycket
sägs. Talan må dock icke föras mot
beslut, som i ärende om tillstånd enligt
11 § 3 mom. 4) meddelas av överståthållarämbetet
eller, efter besvär,
av länsstyrelse.

Innefattar beslut tillstånd jämlikt
11 § till försäljning av tobaksvaror i
stad eller stadsliknande samhälle,
äger tobaksnämnden föra talan mot
beslutet.

(Föreslagen lydelse)
och i övrigt skäl därtill anses föreligga; 2)

försäljning i samband med nöjestillställning,
idrottstävling, friluftsbad
eller dylikt må medgivas under
den utsträckta tid, som med hänsyn
till förhållandena anses erforderlig;
dock må tillståndet i regel avse
försäljning endast av de under 1)
nämnda varuslagen samt lagad mat;

3) försäljning utomhus av varm
korv, varm fisk eller varm buljong
samt bröd, potatis och senap, som tillhandahållas
i samband därmed, må
medgivas i den utsträckning, som anses
lämplig, dock endast från fastställd
plats;

4) öppethållande eller försäljning
i andra fall må medgivas, då synnerliga
skäl därtill äro.

18 §.

Klagan över —--ämbetsverks

beslut.

Över beslut av länsstyrelse enligt
denna lag må klagan föras hos Konungen
i vederbörande statsdepartement
inom tid som i första stycket
sägs. Talan må dock icke föras mot
beslut, som i ärende om tillstånd enligt
11 § 3 mom. 3) meddelas av överståthållarämbetet
eller, efter besvär,
av länsstyrelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

(Gällande lydelse)

Beslut, varigenom — — — vara
förordnat.

Över arbetarskyddsstyrelsens —
--- icke föras.

(Föreslagen lydelse)

Beslut, varigenom — — — vara
förordnat.

över arbetarskyddsstyrelsens —
--icke föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1959.

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1957

Förslag

till

förordning om ersättning i vissa fall åt tobakshandlare

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Med anledning av de bestämmelser angående detaljhandeln med tobaksvaror,
som föreskrivits i lagen den om ändring av lagen

den 11 juni 1943 angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror,
må ersättning i enlighet med nedan angivna grunder beviljas tobakshandlare,
som till följd av de ändrade villkoren för detaljhandeln med tobaksvaror
icke kan fortsätta sin rörelse. Ersättning må endast utgå till den,
som efter nedläggandet av rörelsen på grund av ålder, sjukdom, lyte eller eljest
bristande kropps- eller själskrafter saknar möjlighet att försörja sig
genom annat arbete och tillika är i behov av kontant understöd för sin försörjning.

2 §''

Med tobakshandlare förstås i denna förordning återförsäljare av tobaksvaror,
vilken hos monopolets utövare är inregistrerad som specialtobakshandlare.

3 §.

Tobakshandlare, som under minst 15 år drivit specialtobakshandel, må
beviljas ersättning i form av årlig livränta.

Livräntans belopp skall bestämmas så att det motsvarar högst 60 procent
av den genomsnittliga nettointäkten av rörelsen för beskattningsåren 1956,
1957 och 1958; dock att livräntan icke må överstiga 3 000 kronor. Där särskilda
skäl icke föranleda till annat, skall vid beviljandet av livränta föreskrivas,
att livräntan från och med den månad, under vilken livräntetagaren
fyller sextiosju år, skall utgå med nedsatt belopp eller ock att rätten till livränta
då skall upphöra. Jämväl eljest må, då förhållandena därtill föranleda,
föreskrivas att livräntan skall utgå allenast under viss tid så ock att livräntan
till beloppet skall vara rörlig i förhållande till livräntetagarens ålder.

4 §•

Tobakshandlare, som ej beviljas livränta, må tilldelas ersättning med ett
belopp för en gång, uppgående till högst 10 000 kronor.

5 §•

Frågor om ersättning enligt denna förordning skola avgöras av en av
Kungl. Maj :t utsedd kommission.

Kommissionen skall bestå av tre ledamöter jämte suppleanter för dem.
Ordföranden och dennes suppleant skola vara lagkunniga och i domarvärv
erfarna. Övriga ledamöter utses den ene efter förslag av monopolets utövare
och den andre efter förslag av Tobakshandlarnas riksförbund. Suppleanter
för dessa båda ledamöter utses i enahanda ordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

Kommissionen bör, när skäl därtill äro, bereda den, som ansöker om ersättning,
tillfälle att själv eller genom ombud inställa sig inför kommissionen.

Det åligger kommissionen att föra protokoll över behandlingen av ersättningsfrågor
samt däri upptaga sitt beslut jämte motivering för detsamma.

Mot kommissionens beslut må klagan icke föras.

6 §-

Ansökan om ersättning skall, vid äventyr att den icke upptages till prövning,
ingivas till kommissionen senast före utgången av år 1961.

7 §•

Angående utbetalning av fastställda ersättningsbelopp förordnar Kungl.
Maj :t. 8

8 §•

Kostnaden för kommissionens arbete bestrides i den ordning Kungl. Maj :t
bestämmer.

De närmare föreskrifter angående kommissionens verksamhet, som må
finnas erforderliga, utfärdas av Kungl. Maj :t.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1959.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

Förslag

till

förordning om skattefrihet för vissa engångsersättningar
till tobakshandlare

Härigenom förordnas, att belopp, som tilldelats någon enligt 4 § förordningen
den om ersättning i vissa fall åt tobakshandlare,

ej skall vid taxering enligt kommunal skattelagen och förordningen om statlig
inkomstskatt utgöra skattepliktig inkomst.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1959.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 december
1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng,
Ericsson, Andersson, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,
Lindell, Lindström, Lange.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om detaljhandeln
med tobaksvaror samt anför därvid följande.

I. Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 oktober 1952 tillkallade
dåvarande chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, numera häradshövdingen
Erik Alexanderson för att såsom särskild utredningsman
verkställa en utredning om detaljhandeln med tobaksvaror. Tillika uppdrog
departementschefen åt följande särskilt tillkallade sakkunniga att stå till
utredningsmannens förfogande för samråd, nämligen ledamoten av riksdagens
andra kammare, ombudsmannen i Tobakshandlarnas riksförbund Erik
Brandt, planeringschefen i Aktiebolaget Svenska pressbyrån, kaptenen Elof
Dahlgren, direktören i Kooperativa förbundet Hugo Edstam, ombudsmannen
i Sveriges kioskidkares riksförbund, ingenjören Agi Frisk, f. d. vice
verkställande direktören i Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet, civilingenjören
P.-O. Holsti, ordföranden i statens tobaksnämnd, numera hovrättsrådet
Åke Lundgren samt direktören i Sveriges köpmannaförbund Gunnar
Sandberg. Den 20 mars 1953 tillkallades såsom sakkunnig jämväl ordföranden
i Svenska kioskhandlareförbundet Eric Anderson. Sedan Anderson avlidit,
uppdrogs den 6 juni 1955 åt vice ordföranden i nämnda förbund Sigfrid
Meijer att i Andersons ställe sasom sakkunnig biträda vid utredningen.

Utredningen antog benämningen 1952 års tobakshandelsutredning.

Utredningsmannen har med skrivelse den 7 november 1955 avgivit betänkande
»Tobakshandelsregleringen» (SOU 1955: 38). I betänkandet fram•ägges
två olika alternativ till det framtida anordnandet av detaljhandeln
med tobaksvaror, det ena i huvudsak innebärande ett avskaffande av den
offentliga regleringen av denna handel och det andra innefattande en mera

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

begränsad liberalisering därav. Utredningsmannen har för sin del förordat
genomförande av sistnämnda alternativ.

Till utredningsmannens förslag har fogats särskilda yttranden, nämligen
av var och en av herrar Brandt, Lundgren och Sandberg samt ett gemensamt
yttrande av herrar Dahlgren, Edstam, Frisk, Holsti och Meijer.

Över betänkandet har, efter remiss, yttranden inkommit från statskontoret,
kommerskollegium, arbetarskyddsstyrelsen, näringsfrihetsrådet, ombudsmannaämbetet
för näringsfrihetsfrågor, statens tobaksnämnd, statens
priskontrollnämnd, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms län,
Södermanlands län, Östergötlands län, Jönköpings län, Kronobergs län,
Kalmar län, Malmöhus län, Göteborgs och Bohus län, Skaraborgs län, Värmlands
län, Örebro län, Västmanlands län, Kopparbergs län, Gävleborgs län,
Västernorrlands län, Jämtlands län, Västerbottens län och Norrbottens län,
Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet, Landsorganisationen i Sverige,
Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges
grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Tobakshandlarnas riksförbund,
Aktiebolaget Svenska pressbyrån, Sveriges kioskidkares riksförbund,
Svenska kioskhandlareförbundet, Sveriges hotell- och restaurantförbund
samt Kooperativa förbundet.

Kommerskollegium har bifogat yttranden från rikets samtliga handelskammare,
Landsorganisationen i Sverige har bifogat och i vissa delar åberopat
ett yttrande av Svenska handelsarbetareförbundet. Härutöver har i
ett par fall de hörda myndigheterna bifogat till dem inkomna utlåtanden i
ämnet.

Sedan remissbehandlingen avslutats, har inom finansdepartementet frågor
om ekonomiskt bistånd åt tobakshandlare i samband med ett upphävande av
detaljhandelsregleringen varit föremål för särskild bearbetning.

II. Tobakshandelsregleringen enligt gällande lagstiftning

De bestämmelser, som reglerar detaljhandeln med tobaksvaror, återfinns
i lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopot å tillverkning och
import av tobaksvaror och i Kungl. Maj.ts instruktion samma dag, nr 350,
för statens tobaksnämnd samt vidare i butikstängningslaqen den 21 juli
1948 (nr 608).

I 4 § monopollagen meddelas den grundläggande bestämmelsen, att monopolbolaget
i samråd med statens tobaksnämnd skall söka anpassa försäljningsställenas
antal med hänsyn till möjligheten för de återförsäljare, vilkas
rörelse företrädesvis omfattar försäljning av tobaksvaror, att uppnå skälig
omsättning, i den mån så kan ske utan åsidosättande av allmänhetens och
monopolbolagets intressen. I instruktionen för tobaksnäinnden har i anslutning
härtill de närmare riktlinjerna för den avsedda rationaliseringen av
lobakshandeln uppdragits. Att märka är att den genomförda regleringen
endast avser detaljhandeln med tobaksvaror i städer och stadsliknande
samhällen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 dr 1957

Enligt sin instruktion har tobaksnämnden att verka för en sund utveckling
av handeln med tobaksvaror samt att vid behandling av frågor rörande
importen av utländska tobaksvaror beakta allmänhetens och återförsäljarnas
skäliga anspråk på urval av olika varuslag och märken av god beskaffenhet
(1 o. 2 §§). För nämndens verksamhet meddelas härefter i 3 § bestämmelser
av följande innebörd: Nämnden skall verka för att all varsamhet,
som är förenlig med allmänhetens berättigade anspråk på bekväm tillgång
till tobaksvaror och monopolbolagets intressen, iakttages vid beviljande
av inköpsrätt samt att dylik rätt företrädesvis beviljas personer med
kännedom om tobakshandel eller med annan affärskunskap. Då det gäller
fråga om inrättande av ny specialtobakshandel å nybebyggt område i stad
eller stadsliknande samhälle uppdrages åt tobaksnämnden att undersöka,
huruvida icke i första hand innehavare av en gammal rörelse inom annan
del av samhället bör beredas tillfälle att överflytta sin rörelse till det nya
området. I fråga om överlåtelse av redan befintlig specialtobaksaffär till ny
innehavare uppdrages åt nämnden att undersöka, huruvida med hänsyn
till den överlåtna affärslokalens belägenhet och andra omständigheter nöjaktiga
förutsättningar för rörelsens bedrivande kan anses vara för handen.

Nämnden har formellt endast ställning såsom rådgivande organ till
monopolbolaget, och slutliga beslut om antagande av återförsäljare fattas
av monopolbolaget. Nämnden består av sju ledamöter. Ordföranden, vice
ordföranden och ytterligare en ledamot utses av Kungl. Maj:t, två ledamöter
utses av kommerskollegium bland personer, vilka företräder de enskilda
återförsäljarna, samt två av monopolbolaget. De av kommerskollegium utsedda
ledamöterna representerar för närvarande tobakshandlarna respektive
specerihandeln. Såsom suppleanter för de sistnämnda har utsetts en företrädare
för Sveriges kioskidkares riksförbund och en för Kooperativa förbundet.

Den rationalisering av tobaksdetaljhandeln, som 1943 års lagstiftning
åsyftar, söker statens tobaksnämnd i samråd med monopolbolaget förverkliga
på i huvudsak tre sätt. I enlighet med de i nämndens instruktion angivna
direktiven utövas kontroll över etableringen av nya försäljningsställen
för tobaksvaror inom städer och stadsliknande samhällen i syfte att
förhindra tillkomsten av sådana försäljningsställen, som är överflödiga ur
distributionssynpunkt. Då ett påtagligt behov av nya tobaksaffärer uppkommer
genom tätorternas tillväxt, strävar nämnden i första hand att få
till stånd utflyttning av olämpligt belägna tobaksaffärer i ortens centrala
delar i syfte att åstadkomma en förbättring av förhållandena såväl för den
affär som flyttas som för de kvarvarande. I enlighet med av Kungl. Maj:t
och riksdagen i samband med tillkomsten av 1943 års lagstiftning uttalade
önskemål erbjudes vidare sådana tobakshandlare, vilka innehar såsom icke
bärkraftiga bedömda affärer, att nedlägga rörelsen mot erhållande av livränta
eller engångsersättning från monopolbolaget. Då det gäller överlåtelse
av befintlig specialtobakshandel prövar tobaksnämnden, huruvida den
ifrågavarande butiken har en sådan omsättning att densamma bör få bestå.

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1957

I fråga om affärer med alltför liten omsättning medgives ej överlåtelse, utan
i stället erbjudes vederbörande inlösen, såvida han ej själv önskar fortsätta
rörelsen. Anses rörelsen ha en sådan omfattning att densamma bör bestå,
prövas skäligheten av den goodwillersättning, som betingas för överlåtelsen.
Härvid söker man hindra, att säljaren betingar sig för hög ersättning. 1
detta syfte begär nämnden att få del av det mellan säljare och köpare upprättade
köpekontraktet och avfordras tillika parterna en skriftlig försäkran
på heder och samvete, att ej andra villkor för överlåtelsen avtalats än de
i kontraktet angivna. Parterna erinras därvid om att lämnande av vilseledande
uppgifter medför risk för indragning av inköpsrätten. — Nämnden
torde numera vid prövning av ansökan om inköpsrätt endast i undantagsfall
taga hänsyn till huruvida sökanden är en person med kännedom om tobaksbranschen
eller med annan affärskunskap.

De huvudregler, som antagits för inlösningsförfarandet, innebär att affärer
med en årsomsättning om högst cirka 80 000 kronor kan inlösas. Livränta
kan beviljas den, som uppnått 60 års ålder och har minst 15 års
verksamhet i branschen, med högst 1 000 kronor om året, vilket belopp dock
nedsättes till 550 kronor då den berättigade fyller 67 år. Å livräntebeloppen
utgår rörligt tillägg med för närvarande 69 procent. Den som icke fyller villkoren
för att erhålla livränta kan beviljas en engångsersättning om 1 000—
8 000 kronor.

Ända sedan monopolets införande år 1914 har all priskonkurrens i detaljhandeln
med tobaksvaror varil utesluten. I 1943 års monopollag stadgas, att
monopolbolaget äger bestämma det pris som tobaksvara skall betinga vid
försäljning till allmänheten i enlighet med de närmare bestämmelserna i
lagen jämte av Kungl. Maj :t godkända grunder (15 §). Enligt lagen må tobaksvara
icke säljas till allmänheten efter annat pris än det å förpackningen
utsatta priskurantpriset (21 §). Överträdelse av bestämmelsen är straffbelagd.

Rätten att till riket införa tobaksvaror tillkommer enligt 1 § monopollagen
uteslutande staten, d. v. s. monopolbolaget. Enligt 29 § samma lag
må dock av monopolbolaget antagen återförsäljare på vissa villkor till riket
införa färdig tobaksvara för försäljning. Priskurantpriset å sådan vara
fastställes av monopolbolaget och skall utgöra summan av varans inköpspris,
kostnaden för dess införande till riket, den å varan belöpande skatten
samt ett belopp motsvarande den återförsäljarrabatt, som skolat utgå om
varan tillhandahållits av monopolbolaget. Importerade varor må i avvaktan
på förbrukning inom riket eller utförsel skattefritt uppläggas å särskilt
lager, tobaksskattelager.

Det särskilda hänsynstagandet till specialtobakshandeln, som 1943 års
monopollag föreskriver, har även kommit till uttryck i butikstängningslagens
bestämmelser om handeln med tobaksvaror utom den vanliga butikstiden.
Butikstängningslagens reglering i dessa hänseenden kan i det väsentligaste
helt ledas tillbaka till de bestämmelser, som på sin tid upptogs i

2 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 50

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

1939 års butikstängningslag. Då fråga är om sådan handel i stad eller stadsliknande
samhälle åligger det den tillståndsgivande myndigheten, länsstyrelsen,
att före ärendets avgörande inhämta utlåtande från statens tobaksnämnd,
som även äger rätt att i sådana ärenden hos Kungl. Maj:t anföra
besvär över länsstyrelsens beslut. Tobakshandeln under och utom vanlig
affärstid regleras sålunda på olika sätt. Då fråga är om försäljning av
tobaksvaror från butik, som hålles öppen allenast under vanlig affärstid,
är det monopolbolaget som efter samråd med tobaksnämnden bestämmer,
vem som skall antagas till återförsäljare av tobaksvaror. Vid tobaksförsäljning,
som med stöd av It § butikstängningslagen medgives utöver den vanliga
affärstiden, är det däremot länsstyrelserna och i sista hand Kungl.
Maj .t, som har bestämmanderätten. Monopolbolaget anser sig icke böra
vägra inköpsrätt åt den, som genom lagakraftvunnet beslut jämlikt nämnda
paragraf erhållit tillstånd till försäljning av tobaksvaror.

Beträffande rätten att under utsträckt affärstid försälja tobaksvaror från
butik må först nämnas att enligt butikstängningslagen de varor som kan
komma i fråga för sådan försäljning är klassificerade i olika grupper. Gemensamt
för alla ifrågakommande varor är bl. a. att tillstånd till försäljning
är beroende av en prövning, därvid hänsyn skall tagas å ena sidan
till det gagn för allmänheten och å andra sidan till de olägenheter för annan
handel, som skulle uppkomma därest tillstånd meddelades. I 11 § 3
mom. 1) har uppräknats de varor som — därest hinder icke föreligger på
grund av det nyss anförda — får säljas efter vanlig affärstid såframt icke
särskilda skäl föranleder till annat. Det är här fråga om konfektyrer, kex,
alkoholfria drycker, frukt, produkter av frukt, honung, levande blommor’
tryckta skrifter, vykort, fotografisk film och tändstickor. I varusortimentet
— vanligen benämnt kiosksortimentet — upptages således icke tobaksvaror.
For tillstånd till försäljning av tobaksvaror fordras att särskilda förhållanden
föreligger, nämligen antingen att försäljningen skall äga rum i samband
med nojestillställning, idrottstävling, friluftsbad och dylikt fil § 3 inom.

2)] eller i direkt anslutning till station för järnvägs- eller lufttrafik eller
för mer betydande sjö-, spårvägs- eller busstrafik i den mån försäljningen
kan anses betingad av de resandes behov [It § 3 inom. 3)]. Även i andra
an de nu angivna fallen kan dock tillstånd, varom här är fråga, meddelas
om synnerliga skäl därtill föreligger [It § 3 inom. 5)].

Enligt 2 § 1) butikstängningslagen står det fritt att under utsträckt tid
i samband med ordnad restaurant-, kafé- eller konditorirörelse sälja tobak
ti serverade gaster. Däremot kan försäljning från serveringslokal av

tobaksvaror till avhämtning eller försändning icke ske utan särskilt tillstand.

I Visst avseende ingriper butikstängningslagen reglerande även beträffande
automathandeln med tobaksvaror. För att automatförsäljningen skall
'' fia undantagen från butikstängningslagens tillämpningsområde fordras,
alt monopolbolaget lämnat tillstånd till sådan försäljning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

III. Tidigare behandling av frågor rörande detaljhandeln
med tobaksvaror

Siatsmonopol å tobakstillverkningen i riket infördes genom en förordning
i ämnet den 15 december 1914, nr 436. Syftet med tobaksmonopolets
införande var att uppnå ett effektivare utnyttjande av tobakskonsumtionen
som skattekälla. I överensstämmelse härmed var en allmän utgångspunkt
för de resonemang, som fördes under förarbetena till förordningen,
att andra eller längre gående åtgärder icke borde tillgripas än de, som kunde
anses erforderliga för vinnande av ett effektivare skatteresultat. Man
uppställde därför den frågan, huruvida en monopolisering av tobakshandeln
kunde anses erforderlig för vinnande av tillbörlig avkastning å en
monopoliserad fabrikation. Denna fråga besvarades nekande. Handeln med
tobaksvaror befanns vara så spridd, att ett motsvarande antal försäljare
kunde antagas bereda även monopolets varor all önskvärd spridning. Å
andra sidan syntes vid en koncessionering av tobakshandeln antalet försäljare
— frånsett behovet av en reglering av antalet olika orter emellan
— icke kunna beräknas bli mindre än det före monopolet existerande antalet.
En monopolisering av handeln skulle alltså endast medföra, att de
dittillsvarande tobaksförsäljarna i den förändrade egenskapen av koncessionerade
försäljare komine att fortsätta sin tobakshandel. Önskemålet att
för nedbringande av försäljningskostnaderna förena minuthandeln med tobak
med försäljning av andra artiklar vore redan förverkligat och ej heller
ur kontrollsynpunkt vore en koncessionering erforderlig. Härtill komme
att en reglering av antalet försäljare å särskilda orter skulle nödvändiggöra
ett kostsamt ersättningsförfarande, som kunde undvikas, om monopolet
icke utsträcktes till handeln.

I den proposition, varigenom förslaget till monopolförfattningen förelädes
19H års riksdag, åberopades dessa synpunkter. Föredragande departementschefen,
statsrådet Vennersten, uttalade sålunda, att handeln med
tobaksvaror allenast borde bindas genom sådana ordnings- och kontrollföreskrifter,
som finge anses vara för tillverkningsmonopolets behöriga utövning
oundgängligen nödvändiga. Av dessa föreskrifter må här nämnas
bestämmelserna rörande prissättningen på tobaksvaror. Härutinnan föreslogs
bl. a. att tobaksvaror icke finge försäljas till annat pris än det av
monopolutövaren å varan utsatta priskurantpriset. Dessa bruttoprisbestämmelser
inflöt också i 1914 års monopolförordning.

Ehuru riksdagen godkände de i propositionen förordade principerna för
tobaksdetaljhandelns ordnande, uttalade riksdagen vissa önskemål angående
de direktiv, som de av Kungl. Maj :t utsedda ledamöterna i monopolbolagets
styrelse borde erhålla. Därvid framhölls bl. a. vikten av alt sådana försäljningsförmåner
lämnades bolagets återförsäljare, att dessa i vad på bolaget
berodde och med hänsyn till rådande förhållanden inom tobakshan -

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

deln måtte äga möjlighet att förvärva skälig inkomst av densamma. Föreskrifter
i överensstämmelse med riksdagens önskemål intogs även i instruktionen
för de av Kungl. Maj :t utsedda ledamöterna i bolagets styrelse.

Vid monopolets ikraftträdande gjordes rabattfrågan till föremål för ingående
utredningar inom monopolbolaget. Därvid uppdelades detaljisterna i
två grupper, tobaksspecialister och övriga handlande. Till den förra gruppen
hänfördes sådana, vilkas omsättning av tobaksvaror utgjorde minst
75 procent av affärens totala omsättning. Övriga handlande hänfördes till
den andra gruppen. Den allmänna rabatten bestämdes till 16 procent men
tobaksspecialisterna — vilkas verksamhet uteslutande eller till huvudsaklig
del utgjordes av försäljning av tobaksvaror och vilkas kostnader sålunda
i motsvarande utsträckning måste bestridas av inkomsterna från tobaksförsäljningen
— erhöll en tilläggsrabatt av 8 procent. Denna tilläggsrabatt
var av rent personlig natur samt bunden till den lokal, vari vederbörandes
affär var inrymd.

Systemet med tilläggsrabatt visade sig snart medföra åtskilliga olägenheter.
Sålunda yppade sig svårigheter att fastställa, vilka återförsäljare som
borde räknas till tobaksspecialister. Växlingar i omsättningen nödvändiggjorde
överflyttningar från den ena till den andra kategorien. Då monopolbolaget
till följd av förutsättningarnas bortfallande måste draga in tilläggsrabatten,
uppstod missnöje och slitningar.

Genom överenskommelse mellan medlemmarna i Tobakshandlarnas riksförbund
och monopolbolaget löstes år 1918 rabattfrågan på det sätt, att
bolaget till varje tobaksspecialist utbetalade en i förhållande till omsättningen
av monopolvaror under år 1917 bestämd summa en gång för alla,
lägst 1 500 kronor, avsedd att utgöra en avlösning av tilläggsrabatten, och
varje sådan handlande undertecknade i detta sammanhang en förklaring,
att han erhållit slutlig ersättning för de förmåner, han som tobaksspecialist
åtnjutit. Den summa monopolbolaget utbetalade i avlösningar översteg 5
milj. kronor.

I samband med avlösningen av tilläggsrabatten till tobaksspecialisterna
företogs en sänkning av den allmänna rabatten till 15 procent. I april 1922
företogs en ytterligare sänkning till 13 procent utom beträffande cigarrer.
Under åren 1922—1939 var rabatten oförändrad men justerades senare
nedåt i samband med höjningar av tobaksskatten.

I propositionen nr 192 till 1924 års riksdag med bl. a. förslag rörande
tobaksbeskattningen lämnades även en redogörelse för den år 1918 genomförda
avlösningen av tobaksspecialisternas tilläggsrabatt. Därvid diskuterades
också detaljhandelns problem. Föredragande departementschefen, statsrådet
Beskow, uttalade bl. a. rörande avvägningen av försäljningsrabatten,
att han hade anledning förvänta, att monopolbolaget icke ville underlåta
tillse, att försäljningsrabatten såväl till tobaksspecialisterna som till andra
återförsäljare så avvägdes, att den i genomsnitt täckte försäljningskostnaderna,
där dessa i förhållande till omsättningen och jämväl i övrigt vore
rimliga, samt därutöver lämnade skälig försäljningsvinst. Styrelsen torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

sålunda vid förskjutningar i de förhållanden, som är normerande för försälj
ningsrabattens bestämmande, ägna rabattfrågan vederbörligt beaktande
samt därvid, så långt som vore förenligt med en rationell skötsel av bolagets
rörelse och nöjaktig hänsyn till allmänheten, tillgodose återförsäljarnas berättigade
intressen.

I anslutning härtill yttrade bevillningsutskottet vid 1924 års riksdag, att
utskottet å ena sidan till fullo insåge vikten av att monopolbolagets försäljningsorganisation
ordnades efter ekonomiska och affärsmässiga principei
till nedbringande av försäljningskostnaden men å andra sidan hyste den
uppfattningen, att även inom den ungefärliga ramen för de dåvarande
försäljningskostnaderna hänsyn i något större utsträckning än dittills
skulle kunna tagas till de olika handlaregruppernas behov genom lämplig
differentiering av rabattsatserna. Därvid syntes uppenbarligen i främsta
rummet hänsyn böra tagas till sådana detaljhandlare, som utövade tobaksvaruför
sälj ning såsom huvudsaklig förvärvskälla. Riksdagen godkände utskottets
uttalande.

Monopolbolagets styrelse övervägde därefter olika åtgärder till föibättring
av förhållandena inom detaljhandeln men fann därvid, att en differentiering
av rabattsatsen till förmån för vissa handlande skulle vara
förenad med synnerliga svårigheter och ge anledning till ständiga meningsskiijaktigheter
mellan bolaget och dess återförsäljare. En god lösning borde
framför allt taga sikte på att tobaksmonopolets försäljning ordnades efter
fullt affärsmässiga linjer. Ett sådant ordnande av försäljningen lät sig enligt
styrelsens mening icke förena med särskild förmånsställning för en
viss grupp av återförsäljare. I stället framlade bolagets styrelse ett i nio
punkter sammanfattat förslag om en avlösning genom kontant ersättning
av de särskilda hänsyn mot tobakshandlarna, vara 1914 och 1924 ars riksdagar
gjort häntydan. Kostnaderna för denna avlösning skulle bäras av
bolagek Styrelsen förutsatte, att därest en överenskommelse enligt det framlagda
förslaget bleve godkänd och genomförd, bolaget för framtiden skulle
vara oförhindrat att i avseende å försäljning av sina produkter allenast
tillämpa sådana affärsmässiga grundsatser, som bolaget funne vara riktiga.

Det framlagda avtalsförslaget innebar i huvudsak en engångsgottgörelse
till de tobakshandlare, vilka år 1918 varit i monopolbolagets böcker upptagna
såsom tobaksspecialister och i denna egenskap under nämnda år
erhållit ersättning av bolaget.

Berörda förslag underställdes 1926 års riksdag (proposition nr 36). I sitt
betänkande i ämnet erinrade bevillningsutskottet om den av 1924 års bevillningsutskott
uttalade uppfattningen, att inom den ungefärliga ramen
för de dåvarande försäljningskostnaderna hänsyn i något större utsträckning
än dittills skulle kunna tagas till de olika handlaregruppernas behov
genom lämplig differentiering av rabattsatserna. Mot en sådan åtgärds
lämplighet ur merkantil synpunkt hade starka betänkligheter rests från
monopolbolagets sida. Då det i propositionen återgivna förslaget till ordnande
av mellanhavandet mellan bolaget och vissa återförsäljare syntes

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

tillgodose alla de berättigade anspråk på gottgörelse, som kunde resas från
deras sida, utan att därigenom åtgärder tillgrepes, som ur synpunkten av
rörelsens affärsmässiga drivande befunnes vara mindre tilltalande, ansåge
utskottet det kunna försvaras, att en uppgörelse träffades i huvudsaklig
överensstämmelse med berörda förslag. Därest en dylik överenskommelse
komme till stånd, ansåge utskottet, att bolaget helt fullgjort de särskilda
förpliktelser mot tobakshandlarna, varå riksdagen år 1924 liksom år 1914
häntytt. Riksdagen godkände utskottets ståndpunkt.

Avtal mellan monopolbolaget och Sveriges tobakshandlares riksförbund
av det innehåll riksdagen godkänt träffades den 30 april 1926. De enligt
detsamma utbetalade ersättningsbeloppen utgjorde tillsammans över 2 milj.
kronor. Därjämte avsattes i enlighet med avtalet en fond å 600 000 kronor,
som skulle förräntas efter 5 procent och av vilken avkastningen skulle
användas till understöd åt f. d. tobaksspecialister, som vore i särskilt
behov därav.

I anledning av en framställning från Sveriges tobakshandlares riksförbund
uppdrog chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, år 1933
åt särskilt tillkallade kommitterade att verkställa en undersökning rörande
förhållandena inom detaljhandeln med tobaksvaror. De kommitterade framlade
resultatet av sin undersökning i en år 1937 till departementschefen
avlämnad utredning om detaljhandeln med tobaksvaror. I det framlagda betänkandet
berördes även frågan om en framtida reform av tobakshandeln
och de kommitterade uttalade sig för en förhållandevis ingående reglering
a\ denna handel. Huvudtanken var att åstadkomma en begränsning av
antalet återförsäljare genom att låta rätten att sälja tobaksvaror bero av
särskilt tillstånd.

Resultatet av 1937 års utredning föranledde Tobakshandlarnas riksförbund
att i en skrivelse den 28 oktober 1937 till chefen för finansdepartementet
framföra önskemål om att departementschefen ville låta undersöka möjligheterna
till eu reformering av handeln med tobaksvaror.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 8 april 1938 tillkallade
chefen för finansdepartementet sakkunniga, vilka antog namnet 1938 års
tobakshandelsu t redning. Denna utredning framlade i december 1940 ett
betänkande rörande reglering av import- och detaljhandeln med tobaksvaror
(SOU 1940: 34).

I fråga om importhandeln med tobaksvaror förklarade sig
utredningen ha kommit till den uppfattningen, att en koncentration och rationalisering
av importverksamheten borde ske under statsmakternas medverkan,
nämligen genom att monopolbolaget övertoge jämväl importen. Efter
en sådan reglering skulle det även vara lättare att vinna en lösning av
problemet om en reform av detaljhandeln med tobaksvaror. Vidare skulle
i och med importens monopolisering en enhetlig beskattning av alla tobaksvaror
kunna införas.

Vad härefter angår detaljhandeln med tobaksvaror erin -

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

rades i betänkandet till en början om att statsmakterna år 1914 avsett att
lämna denna handel i stort sett oberörd av monopollagstiftningen. Utredningen
funne det emellertid uppenbart, att detaljhandeln i och med tillverkningsmonopolets
tillkomst på ett genomgripande sätt förändrats och detta
i alldeles övervägande grad i en för handeln gynnsam riktning. Det vore
otvivelaktigt, att en avsevärd sanering av detaljhandeln kommit till stånd.
Det hade nu gjorts gällande, att de genom tillverkningsmonopolets införande
uppkomna förutsättningarna för en sund tobakshandel äventyrats genom
att detaljhandeln splittrats på för många händer. Utredningen konstaterade
också, att specialtobakshandlarnas antal under en senare period företett
ständig stegring.

De sakkunniga avvisade tanken på en fullständig koncessionering av tobaksdetaljhandeln
och anknöt i stället till en vid tidigare behandling av
ärendet av kommerskollegium uppställd fråga, huruvida icke genom lämplig
samverkan mellan monopolbolaget och tobakshandlarna en viss begränsning
i nyetableringen skulle kunna genomföras.

De sakkunnigas förslag innebar till en början att tobaksimporten monopoliserades.
Därmed skulle förutsättningar vinnas för en begränsning av
nyetableringen. De sakkunniga anförde bl. a.

Självfallet utgå vi från, att monopolbolaget efter importens monopolisering
skulle bevilja samma rabatt för inhemska och importerade tobaksfabrikat.
Den minskning av risker och ovisshetsmoment för detaljhandeln, som
tillverkningsmonopolet allmänt vitsordats ha medfört för de inhemska
fabrikatens del, skulle efter importens monopolisering komma att utsträckas
till samtliga fabrikat. Man finge ett enhetligt rabattsystem, kreditaffärerna
mellan importgrossister och detaljister komme att försvinna och det stora
antalet till pris och kvalitet likvärdiga importmärken komme att nedbringas.
Vidare synes lockelsen till nyetablering på grundval av andrahandsinköp
väsentligt minskad, då stödet av den oavkortade rabatten å importvaror
bortfaller. Konkurrenshänsyn komme heller icke att föranleda monopolbolaget
till eftergifter i fråga om förnyade framställningar om inköpsrätt
för affärer, vilka etablerats trots avslag på sådan framställning vid starten.
Vetskapen härom torde komma att verka i hög grad återhållande i fråga om
nyetablering på grundval av andrahandsinköp. Ehuru tanken på ett förbud
mot andrahandsförsäljning tydligen förfaller i och med att en koncessionering
av detaljhandeln avvisas, synes sålunda den ur tobakshandlarekårens
synpunkt betydelsefulla förändringen, att nyetablering av specialaffärer på
grundval av andrahandsinköp i huvudsak upphör, sannolikt i allt fall komma
att inträda.

Vi finna alliså, att man efter importens monopolisering utan att skada monopolbolagets
intressen skulle kunna anbefalla de av Kungl. Maj:t utsedda
ledamöterna i bolagets styrelse att verka för att inköpsrätt mot rabatt hos
bolaget allenast beviljas med varsamhet.

Ny inköpsrätt skulle enligt de sakkunnigas mening företrädesvis givas
personer med sakkunskap inom tobakshandelsbranschen eller annan affärskunskap,
varmed i första hand åsyftades förutvarande biträden i tobaksaffärer.
Den av de sakkunniga förordade detaljhandelsregleringen innefattade i
övrigt huvudsakligen följande. Vid ny bebyggelse i städer och stadsliknande

Kungl. Mcij:ts proposition nr 50 år 1957

samhällen skulle man, i stället för att bereda tillträde för personer utom branschen,
förmedla en utflyttning av ogynnsamt belägna affärer i andra delar av
samhället. Genom en form av officiell kontroll sökte man motverka en osund
tendens inom specialtobakshandeln, nämligen de täta överlåtelser av icke
bärkraftiga tobaksaffärer, som syntes förekomma särskilt i storstäderna.
Kontrollen innebar, att man, då överflyttning av inköpsrätten till ny affärsinnehavare
begärdes, efter undersökning skulle kunna giva den gamle innehavaren
det beskedet, att då affären uppenbarligen saknade bärkraft borde
den nedläggas, såvida icke den gamle innehavaren själv önskade fortsätta
verksamheten. Komme affären då att upphöra, borde tobakshandlarnas
riksförbund ha intresse av att träda emellan för avveckling av de värden,
som ligger i lager och inventarier. Något lojalt krav på goodwillersättning
skulle med ett sådant förfarande icke trädas för nära. I syfte att
skapa ett friktionsfritt förhållande mellan monopolbolaget och återförsäljarna,
föreslog de sakkunniga, att ett särskilt rådgivande organ tillskapades,
innefattande representanter för monopolbolaget och detaljhandlarna med
tobaksvaror samt med en utomstående, ojävig ordförande. Vid behandlingen
av de i det föregående åsyftade frågorna rörande nyetablering, utflyttning till
nybebyggda kvarter eller stadsdelar, överlåtelser av inköpsrätt m. m., skulle
detta organ konsulteras, verkställa erforderliga undersökningar, avgiva yttrande
rörande vilka personer, som borde givas företräde till inköpsrätt,
o. s. v. Till detta organ skulle affärsinnehavare, som önskade överlåta,
flytta eller nedlägga sin affär, kunna anmäla detta förhållande för reglering
vid uppkommande möjlighet därtill.

1938 års tobakshandelsutredning gjorde vidare vissa uttalanden rörande
rabattsättningen och andrahandsför sälj ning samt yttrade sig även beträffande
kioskhandeln och automathandeln med tobaksvaror. I dessa delar får
jag hänvisa till den redogörelse härför, som lämnats i det nu föreliggande
betänkandet (s. 20 och 21).

Det av 1938 års tobakshandelsutredning framlagda betänkandet lades till
grund för den proposition nr 200 till 1943 års riksdag, varigenom förslaget
till nu gällande monopollagstiftning framlades för riksdagen. Propositionen
innehöll icke några förslag rörande »fritidshandeln» med tobaksvaror. Beträffande
det i propositionen framlagda förslaget till reglering må hänvisas
till den i ett följande avsnitt lämnade redogörelsen för nu gällande ordning.
Här skall av propositionen endast i korthet återgivas några av de mera
principiella uttalanden, varmed föredragande departementschef en, statsrådet
Wigforss, motiverade förslagets huvudlinjer.

Rörande tobaksim porten anförde departementschefen, att han
kommit till den uppfattningen, att en utvidgning av tobaksmonopolet att
omfatta även importen utgör frågans mest rationella lösning. Departementschefen
anslöt sig till ett av monopolbolaget tidigare skisserat system för
handhavande av importen, vilket innebar rätt för detaljhandeln att mot
samma återförsäljarrabatt som å bolagets egna varor hos bolaget rekvirera

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

utländska tobaksfabrikat utan annan begränsning än den, som ett av riksdagen
fastställt högre skattetryck å importvarorna utgjorde. Detaljistimporten
skulle få fortbestå, ehuru med begränsade vinstmöjligheter. Skulle
en detaljistimport med större vinstmöjligheter än försäljningen av inhemska
varor tillåtas fortbestå, kunde enligt departementschefen häri befaras ligga
fröet till en ny engroshandel, vilken i en framtid kunde leda till en situation
liknande den, som det nu framlagda reformförslaget åsyftar att avveckla.

I fråga om detaljhandeln med t o b a k s v a r o r erinrade departementschefen
om att syftet med 1938 års utredning i denna del främst varit
att få klarlagt, på vad sätt betingelserna för specialtobakshandeln — vilken
så gott som uteslutande återfunnes i städer och stadsliknande samhällen
skulle kunna förbättras genom en begränsning av antalet tobaksaffärer.
Departementschefen tog i likhet med de sakkunniga avstand från tanken
på en fullständig koncessionering av tobakshandeln. I samband därmed
diskuterades de väsentligaste invändningarna mot de sakkunnigas linje,
bl. a. kritik mot att rätten till andrahandsförsälj ning bibehölls, vilket förmenades
skola äventyra resultatet av de föreslagna saneringsåtgärderna.
Departementschefen anförde.

Utredningsmännen ha ansett risken för en icke önskvärd nyetablering,
grundad på andrahandsinköp, väsentligt minskad i och med importens
monopolisering, men monopolbolagets styrelse har dragit riktigheten av denna
uppfattning i tvivelsmål. Det kan synas tveksamt vilkendera av dessa
uppfattningar, som äger störst fog. För egen del finner jag emellertid icke
monopolbolagets invändning tillräckligt vägande, för att jag med hänsyn
till denna skulle vara benägen att förkasta det förslag, utredningsmännen
framlagt. I likhet med utredningsmännen finner jag tvärtom skäl för antagandet,
att, sedan importen i huvudsak monopoliserats, konkurrenshänsyn
icke — såsom under åren närmast före kriget synes ha varit fallet — skulle
behöva föranleda monopolbolaget till eftergifter vid förnyade framställningar
om inköpsrätt för affärer, vilka etablerats trots avslag på sådan framställning
vid starten. Återhållsamhet vid beviljande av inköpsrätt mot rabatt
hos bolaget skulle då icke behöva skada bolagets intressen.

Departementschefen sammanfattade sina synpunkter rörande reformen
sålunda.

Huvudinnebörden av del förslag, jag på grundval av betänkandet vill förorda,
är sålunda, att nya direktiv godkännas med avseende å monopolbolagets
handhavande av distributionsfrågan. Stadgandet i monopolförordningen
om tobak shandelns frihet — vilket i sin kategoriska utformning onekligen
redan nu står i en tämligen markant motsättning till de verkliga förhållandena
— synes mig då böra utbytas mot en bestämmelse, vari positivt
gives uttryck åt, att monopolbolaget skall anordna sin varudistribution på
sådant sätt, att försäljningsställenas antal anpassas med hänsyn till möjligheten
för tobakshandlarna alt uppnå en rimlig omsättning, i den mån så
kan ske utan tillbakasättande av konsumenternas och monopolbolagets
intressen. En dylik bestämmelse skulle främst laga sikte på den fortsatta
utvecklingen. Dess förverkligande skulle emellertid otvivelaktigt underlättas
och påskyndas, om monopolbolaget ansloge medel till en omedelbar inlösen
på frivillighetens väg av de sämst ställda småaffärerna, en åtgärd som jag
för egen del — såsom redan antytts — skulle finna önskvärd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

I detta sammanhang förtjänar påpekas, att för den händelse en tendens
till nyetablering av tobaksaffärer på grundval av andrahandsinköp i motsats
till vad utredningsmännen antagit i fortsättningen skulle framträda trots
engrosimportens bortfallande, möjlighet att stävja en sådan utveckling till
vinnande av syftet med den nyss angivna bestämmelsen icke torde saknas.
Monopolbolagets återförsäljare tillerkännas redan nu allenast rätt tills vidare
att mot rabatt försälja bolagets varor. Skulle nu en tobakshandel etableras,
oaktat monopolbolaget funnit affärens tillkomst olämplig och fördenskull
vägrat affärens innehavare inköpsrätt mot rabatt, torde den återförsäljare,
som befinnes genom andrahandsförsäljning förse den nya affären
med tobaksvaror, lämpligen böra tillhållas att upphöra därmed vid äventyr
att eljest icke få kvarstå som återförsäljare åt bolaget. Blotta vetskapen
om en sådan risk torde verka återhållande för den, som till äventyrs
skulle överväga att på angivet sätt sabotera strävandena efter sunda förhållanden
inom tobakshandeln. Att det här angivna förfarandet allenast undantagsvis
skulle behöva tillgripas, lärer emellertid framgå därav, att antalet
tobaksaffärer, vilkas rörelse grundas på inköp från engrosimportörer
och på andrahandsinköp, för närvarande är mycket ringa. Att antalet skulle
öka efter engrosimportens inlösning förefaller icke sannolikt.

Departementschefen tiilade, att han icke kunde finna annat än att ett
inrättande av eu statens tobaksnämnd borde kunna innefatta en
värdefull möjlighet till ett allsidigt bedömande av de olika intressenternas krav
och en avlastning av statsmakternas befattning med återförsäljarpartens
önskemål. Han förordade därför inrättande av en dylik nämnd.

I propositionen diskuterades vidare möjligheten att differentiera
i abattsatserna för olika aterförsäljargrupper, eftersom återförsäljarrabattens
storlek skulle kunna bli av en helt annan betydelse för tobakshandelns
lönsamhet, därest förhoppningarna om en verksam kontroll över
nyetableringen genom de i propositionen förordade åtgärderna infriades. Enligt
departementschefens åsikt kunde skäl anföras till stöd för en sådan
åtgärd.

Departementschefen yttrade härom vidare.

Svårigheten att genomföra en rabattdifferentiering ligger främst i den
oklarhet, som vidlåder begreppet specialtobakshandlare. Såsom monopolbolagets
styrelse i sin utredning påpekat, har någon skarpt markerad gräns
mellan tobaksaffärer, å ena, samt pappers-, herrekiperings- och diverseaffärer,
å andra sidan, aldrig funnits. Mest renodlad framträder otvivelaktigt
typen specialtobaksaffärer i de största städerna. En tendens bland tobakshandlarna
att utvidga sitt varuurval har emellertid ansetts göra sig märkbar
på senare år. Kooperativa förbundet har rent av i en fortsatt utveckling
på denna linje velat se lösningen av tobakshandelns svårigheter, medan
monopolbolaget vid uppdragandet av riktlinjer för en koncessionerad tobakshandel
ansett specialtobakshandelns återförande till ett mera begränsat
varuurval eftersträvansvärt. I förevarande sammanhang torde _ såsom

monopolbolagets styrelse framhållit och även de sakkunniga synas ha utgått
ifrån — berörda oklarhet hos begreppet specialtobakshandlare få anses
sakna betydelse, enär de kategorier av återförsäljare, vilkas förhållanden den
nu avsedda reformen främst skulle syfta till att förbättra, i huvudsak torde
sammanfalla med den återförsäljargrupp, som i monopolbolagets statistik
redovisas under rubriken specialtobakshandlare. Om åter en rabattdifferentiering
bleve aktuell, skulle frågan om en gränsdragning mellan olika kate -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

gorier av återförsäljare på ett helt annat sätt ställas på sin spets. Skulle
monopolbolaget och tobakshandlarnas riksorganisation i sitt samarbete
med statens tobaksnämnd finna önskvärt och möjligt att påverka utvecklingen
i sådan riktning, att en klarare avgränsning av typen specialtobaksaffär
uppkomme, är det å andra sidan tydligt, att spörsmålet om en rabattdifferentiering
k om me i ett förändrat läge.

Sammansatta bcvillnings- och första lagutskottet tillstyrkte i sitt utlåtande
nr 2 de av departementschefen framlagda nyss redovisade förslagen såväl
i fråga om reglering av importen av tobaksvaror som beträffande tobaksdetaljhandelns
ordnande. I sistnämnda hänseende fann utskottet i likhet
med departementschefen uppenbart, att statsmakterna pa ett helt annat
sätt än beträffande andra branscher inom detaljhandeln hade anledning att
taga befattning med de svårigheter, som uppstode inom detaljhandeln med
en vara, vars tillverkning — och därefter i stort sett även införsel monopoliserats.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

Vad beträffar fritidshandeln med tobaksvaror infördes
såsom i det föregående antytts i huvudsak den nuvarande regleringen redan
genom 1939 års butikstängningslagstiftning. Regleringen innebar en i förhållande
till tidigare lagstiftning avsevärd inskränkning i allmänhetens möjligheter
att tillhandla sig tobaksvaror efter den vanliga butikstiden.

Den år 1939 antagna lagen efterföljdes av 1942 års butikstängningslag,
vilken dock icke innefattade någon ändring beträffande fritidshandeln med
tobaksvaror.

1945 års butikstängningslag, som byggde på en av arbetsrådet verkställd
utredning, avlöste 1942 års lag och överensstämde i huvudsak med denna.
Tillkomsten av 1943 års monopollagstiftning på tobakshandelns område
föranledde inga andra nyheter i 1945 års lag än att föreskrift intogs för
länsstyrelsen att i ärende rörande tobak i stad eller stadsliknande samhälle
före avgörandet inhämta utlåtande från statens tobaksnämnd. Tobaksnämnden
tillerkändes rätt att föra talan mot beslut av länsstyrelse innefattande
tillstånd till sådan försäljning av tobaksvaror.

Den nu gällande bulikstängningslagen av år 1948, vid vars utarbetande
ett av 1947 års butikstängningssakkunniga avgivet betänkande (SOU 1948: 3)
låg till grund, föregicks av eu utförlig behandling av frågan om försäljning
av tobaksvaror under utsträckt affärstid. Av de därvid anförda synpunkterna
må följande i korthet anföras.

I den proposition nr 248, varigenom förslaget till nämnda lag underställdes
1948 års riksdag, tog föredragande departementschefen, statsrådet
Mossberg, upp frågan om en utvidgning inom det gällande systemets ram
av möjligheterna till tobakshandel efter vanlig affärstid. Departementschefen
ansåg sig icke kunna tillstyrka förslag att tobaksvaror skulle införas i
del ordinära kiosksortimentet, vilket skulle innebära att dessa varor utan
särskilt tillstånd finge säljas på utsträckt affärstid i alla kiosker och övriga

Kungi. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

butiker, som utom tobak endast saluförde de i 11 § 3 mom. under 1) upptagna
varorna. Samtidigt framhölls, att tobak otvivelaktigt vore att anse
såsom en »impulsvara» som allmänheten borde kunna köpa även efter vanlig
affärstid, å andra sidan syntes en allmän kioskförsäljning av tobak innebära
att de grundsatser, på vilka 1943 års monopollagstiftning vilade, svårligen
skulle kunna upprätthållas. Departementschefen hänvisade även till
den då bebådade utredningen rörande tobakshandeln.

Även frågan om rätt att sälja tobaksvaror till avhämtning eller försändning
från serveringslokal omprövades vid tillkomsten av 1948 års lag. Varken
de sakkunniga eller föredragande departementschefen fann sig kunna
föreslå någon ändring i den rådande ordningen. Departementschefen anförde
i propositionen nr 248, att tobak uppenbarligen vore att anse som en
typisk s. k. impulsvära och att allmänheten hade ett berättigat intresse av
att på ett bekvämt sätt kunna tillgodose sitt behov därav. Han anförde vidare.

I och för sig synes det därför naturligt och med allmänhetens intresse
mest förenligt att serveringslokaler, som hålla öppet på kvällar och söndagar
och som ha tillgång till tobaksvaror, skulle fritt få saluföra dessa. Mot detta
allmänhetens intresse står emellertid den strävan att rationalisera tobakshandeln,
som kommit till uttryck i den av statsmakterna år 1943 beslutade
tobakslagstiftningen — till denna återkommer jag närmare i fortsättningen
— och som innebär att man söker undvika att tobaksförsäljningen splittras
upp på alltför många händer. Med en sådan uppdelning följer mindre
omsättning för de enskilda tobakshandlarna med därav följande inkomstminskning
icke blott för butikshandlarna själva utan även, därest återförsäljarrabatten
skulle behöva höjas, för statsverket.

Därest de olika serveringsställena skulle, på sätt yrkats, fritt få sälja
tobak, skulle antalet tobaksförsäljningsställen öka i mycket stor omfattning.
Och dessa nya försäljningsställen skulle äga sälja tobak till allmänheten
icke blott under den vanliga affärstiden utan även när de egentliga
tobaksaffärerna måste vara stängda. Det inses lätt att dessa senare affärer
därigenom skulle bli tillbakasatta ur konkurrenssynpunkt och att ett dylikt
arrangemang näppeligen skulle vara förenligt med 1943 års tobakslagstiftning.
Jag finner därför skäl ej föreligga att nu föreslå ändring i gällande
bestämmelser i detta hänseende.

Beträffande rätten till automatförsäljning föreslog de sakkunniga att de
då gällande begränsningarna till vissa varuslag skulle upphävas. Vad gällde
frågan vilka handlande som skulle få försälja tobaksvaror från automat ansåg
de sakkunniga, att det på grund av den särskilda tobaksmonopollagstiftningen
borde ankomma på monopolutövaren att avgöra, huruvida näringsidkare,
som erhållit återförsäljarrättighet beträffande tobaksvaror, skulle
få sälja dylika varor även från automat. Delta kunde ske genom att uppställa
villkor för rätten till återförsälj arrabatt. Att i butikstängningslagen
stadga straff för den, som från automat av godkänd typ sålde tobaksvaror
å utsträckt tid utan tillstånd av monopolutövaren, syntes sålunda icke vara
påkallat. Risken för tobaksförsäljningsrättens indragande vore enligt de
sakkunniga tillräcklig sanktion.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

1 propositionen med förslaget till 1948 års butikstängningslag förklarade
sig departementschefen i princip vilja godtaga de sakkunnigas förslag till
förmån för en utvidgad automathandel. I fråga om tobaksförsäljning fiån
automat ansåg departementschefen dock, att det så länge 1943 års monopollag
ägde giltighet knappast syntes vara möjligt att upprätthålla samma frihet
som beträffande den övriga automathandeln. Det voie icke förenligt med
nämnda lags syfte att låta varje försäljningsställe, där tobak saluföres,
fritt få tillhandahålla allmänheten tobak från automat utom den vanliga
affärstiden. Departementschefen förordade därför, att endast sådan automatförsäljning
av tobak som sanktionerats av tobaksmonopolets utövare,
d. v. s. svenska tobaksmonopolet, ställdes utanför butikstängningslagens
reglering av försäljningstiden. På annan automatförsäljning av tobak syntes
lagen höra äga tillämpning, vilket bl. a. innebure att den som utan vederbörligt
tillstånd bedreve automatförsäljning utom den vanliga affärstiden
gjorde sig förfallen till ansvar.

Rörande den prövning, som sålunda skulle ankomma på monopolbolaget,
anförde departementschefen, att det med hänsyn till allmänhetens intresse
av att kunna inköpa tobak efter den vanliga affärstidens slut vore av vikt
att prövningen icke bleve restriktiv. Departementschefen fortsatte.

Tillstånd att sätta upp tobaksautomat bör sålunda beviljas varje s. k. specialtobakshandlare.
På orter där specialtobakshandel ej^ förekommer synes
envar som antagits till återförsäljare av tobak böra erhålla dylikt tillstånd.
Finnes på en ort såväl specialtobakshandel som diverseaffärer och andra
butiker, som bland övriga varor saluföra tobak, bör frågan om rätt för dessa
butiker att sätta upp tobaksautomat prövas med hänsyn till omständigheterna
i det särskilda fallet. Tillstånd bör därvid kunna meddelas, t. ex. om
specialtobakshandel icke finnes i stadsdelen i fråga eller om specialtobakshandlarna
ej begagna sig av möjligheten att skaffa sig tobaksautomater
eller ej sköta dessa på ett för allmänheten tillfredsställande sätt. Med hänsyn
till att de under 2 § 1) upptagna serveringsrörelserna icke ansetts böra
ha rätt att sälja tobak till avhämtning, synes det naturligt att de ej heller
skola äga sälja tobak från automat.

Har tobaksmonopolet avslagit begäran om tillstånd till automatförsäljning
av tobak bör sökanden — såsom i fråga om annan handel på utsträckt
lid — ha möjlighet alt få frågan därom prövad i den ordning som gäller
för handel på utsträckt tid överhuvud.

IV. Tobakshandelns utveckling under gällande reglering

I tobakshandelsulredningens betänkande redovisas ett utförligt statistiskt
material till belysning av tobakshandelns utveckling. Uppgifterna i detta
material är främst hämtade dels från monopolbolagets årsredogörelser dels
ur det siffermaterial, som sedan 1944 årligen insamlats av statens tobaksnämnd.
Beträffande specialtobakshandelns ekonomiska utveckling mellan
åren 1943 och 1953 hänvisas i betänkandet till eu av professorn Sten
Wahlund sammanställd, i januari 1955 till tobaksnämnden avgiven redogörelse
i ämnet.

Av det i betänkandet sålunda redovisade materialet må följande återgivas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

Konsumtionen av tobaksvaror

I nedanstående uppställning lämnas en översikt av värdet (försäljningspriset
i detaljhandeln) av hela tobaksförbrukningen i Sverige vissa år sedan
1916 och dess procentuella fördelning på olika varugrupper.

Beträffande fördelningen på olika varuslag är främst att märka den
sedan lång tid fortgående ökningen av cigarretternas procentuella andel av
det totala försäljningsvärdet. I fråga om värdeökningen bör anmärkas, att
denna icke motsvaras av en lika kraftig ökning av försålda kvantiteter utan
i mycket hög grad beror på prisstegringar.

År	Hela förbruk-ningen, milj. kr	Därav i procent
Cigarrer	Cigarr- cigarretter	Cigar- retter	Rök- tobak	Tugg- tobak	Snus
1916	66,9	19,7	7,8	32,1	8,7	4,5	27,2
1925	130,1	9,5	13,6	40,3	18,9	5	18,7
1938	178,3	3,5	10,5	59,9	15,9	0,7	9,ö
1943	332,3	3,3	8,3	5*,8	2o,7	0,o	8,4
1950	583,4	1,7	5,5	7'',3	15,0	0,2	6.0
1951	669,1	1,7	4,8	73,3	13,9	0,3	5,8
1952	77*,3	1,3	4,7	75,3	12,9	0,3	• 5,3
1953	833,3	1,3	4,^	75,7	12,8	0,3	5,2
1954	866,7	1,3	4,4	76,3	12,7	0,2	5,0

Utvecklingen av cigarrettförsäljningen innebär en ökning från 2 262,3
milj. st. med en beräknad vikt av 1 725 ton år 1943 till 5 289,3 milj. st.
med en beräknad vikt av 5 528 ton år 1954. Under samma tid har den försålda
kvantiteten av samtliga övriga varuslag minskat.

Beträffande konsumtionens inriktning på olika varuslag anför utredningsmannen,
att det helt allmänt kan sägas, att en sedan lång tid fortgående
övergång till den ur distributionssynpunkt enklaste varan, förpackade
cigarretter, ytterligare accentuerats under perioden 1943—1953. Den alldeles
övervägande delen av monopolbolagets försäljning utgöres av ett fåtal cigarrettmärken
— märket Bill representerar omkring 60 procent av den totala
cigarrettkonsumtionen inom riket och drygt 40 procent av värdet av
hela tobaksförsälj ningen.

Distributionen av monopolbolagets varor

Distributionen till allmänheten av monopolbolagets varor sker dels genom
omkring 21 300 återförsäljare med direkt inköpsrätt hos bolaget, dels genom
återförsäljare som köper sina varor i andra hand från sådana med
direkt inköpsrätt. Andrahandsåterförsäljarna uppskattas av monopolbolaget
till omkring 6 000 för år 1954. Antalet återförsäljare med direkt inköpsrätt
hos monopolbolaget och deras fördelning på olika försäljarkategorier framgår
av följande tabell.

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1957

År	Antal återförsäljare
Special- tobaks- handlare''	Diversehand-lare och kooperativa fören. m. fl.	Närings- ställen	Kiosker	Sumnta
1938..................	2 944	11605	4 200	1461	20 210
1939..................	3 008	11 468	4218	1489	20 183
1913..................	3 034	10 502	5 784	1330	20 650
1948..................	2 893	11736	4 450	1 197	20 276
1949..................	2 894	11863	4 494	1388	20 639
1950..................	2 891	11 720	4 483	1479	20 573
1951..................	2 894	11 712	4 433	1550	20 589
1952..................	2 880	11694	4 465	1704	20 743
1953..................	2 813	11 784	4 538	1863	210.18
1954..................	2 865	11862	4 561	2 049	21337

Att märka är att en återförsäljare ofta tillhandahåller tobaksvarorna från
flera försäljningsställen. Sålunda representerades de kooperativa föreningarna
år 1954 av 722 kunder med direkt inköpsrätt, medan deras försäljningsställen
beräknades till omkring 4 100. Antalet försäljningsställen,
vilkas innehavare köper direkt från monopolbolaget, har av bolaget i årsberättelsen
för år 1954 uppskattats enligt följande.

Specialtobaksaffärer ....................................... ca 2 900

Enskilda speceri- och diverseaffärer m. fl................... » 11 400

Kooperativa affärer ........................................ » 4 100

Restauranger ............................................. » 1 100

Kaféer och liknande serveringsställen ....................... » 3 200

Marketenterier och mässar .... ............................ » 900

Kiosker ................................................. » 3 100

Summa ca 26 700

De olika återförsäljarkategoriernas procentuella andel i monopolbolagets
totala försäljning framgår av nedanstående uppställning.

År	Försäljning	procent av det totala försäljningsvärdet
Special- tobaks- handlare	Diversehand-lare och kooperativa fören. m. fl.	Närings- ställen	Kiosker	Summa
1938..................	36,9	42,5	11,8	8,8	100
193i..................	36,6	40,6	13,4	9,4	100
1943..................	40,4	37,1	11,8	10,7	100
1948..................	4'',2	33,4	8,9	16,5	100
1949..................	41,1	32,7	8,8	17,1	100
1950..................	40,7	32,3	8,7	19,3	100
1951..................	39,8	31,3	9,2	19,7	100
1952..................	39,1	30,8	8,1	20,7	100
1953..................	38,4	30,8	8,9	21,9	KO
1954..................	37,5	30,3	9,0		100

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

Förhållandena inom specialtobakshandeln

Monopolbolagets försäljning av tobaksvaror till specialtobakshandlarna
uppgick 1953 till i medeltal 111 100 kronor. År 1943 var motsvarande medeltal
43 700 kronor. Mellan 1943 och 1953 ökade sålunda denna medelförsäljning
per specialtobakshandlare med 154 %. ökningen var 86 % mellan
1943 och 1948 och 36 % mellan 1948 och 1953.

Äterförsäljarrabatten på tobaksvaror var 1953 i genomsnitt 8,5 % av priskurantpriset
mot 10,6 % 1943. Rabattsatsen har sänkts vid flera tillfällen
mellan 1943 och 1953 men höjdes mellan 1951 och 1952 från i genomsnitt
8,3 till 8,5 %.

Den sammanlagda omsättningen av alla varuslag i landets cirka 2 900 tobaksaffärer
uppgick 1953 till i runt tal 435 milj. kronor. År 1943 omsatte de
då drygt 3 000 tobaksaffärerna omkring 185 milj. kronor. Branschens totalomsättning
ökade alltså mellan dessa bägge år med ca 135 %.

Som jämförelse kan nämnas att bruttonationalinkomsten i Sverige samtidigt
ökade med ca 125 %. Omsättningen inom tobakshandeln har alltså
värdemässigt ökat ungefär lika mycket som bruttonationalinkomsten eller
möjligen något mera.

Medelomsättningen per tobaksaffär var 1953 cirka 149 500 kronor och 1943
cirka 60 600 kronor. Medelomsättningen ökade alltså mellan 1943 och 1953
med 145 å 150 %. År 1948 var medelomsättningen cirka 108 300 kronor. Den
ökade alltså med nära 80 % under första hälften av den här observerade
10-årsperioden, medan omsättningsökningen under den senare hälften av
perioden stannade vid 35 å 40 %.

Omsättningsökningen mellan 1943 och 1953 har varit påtagligt större för
små affärer än för stora affärer.

Totalomsättningens genomsnittliga fördelning på olika huvudgrupper av
varor framgår av följande uppställning.

Varugrupp	1943	1948	1949	1950	1951	1952	1953
Tobaksvaror........	44 000	79 200	77 600	78 900	89 000	101 700	106 700
Tidn. o. tidskr.......	8 100	12 700	14 400	14 900	17 100	19 400	20 300
Övriga varor........	7 700	11 700	15 600	16 300	18 100	18 800	19 400
Prov. ä tips m. in. ..	800	1700	1 800	1900	2 200	2 500	3 100
Totalomsältning	60 600	108 300	109 400	112 C00	126 400	142 300	149 500

Tobaksvarornas andel av tobaksaffärernas omsättning har varit ganska
konstant under den här aktuella 10-årsperioden. År 1943 var denna andel
cirka 72,5 procent och 1953 cirka 71,5 procent.

Av tobaksvaruomsättningen försåldes 1953, utslaget på samtliga tobaksaffärer,
i medeltal för ca 12 900 kronor i tobaksautomater. Medelförsäljningen
per tobaksautomat var nära 18 000 kronor.

Beträffande omsättningen av tidningar och tidskrifter kan konstateras att
ökningen mellan 1943 och 1953 var drygt 150 % eller något större än tobaksvaruomsättningens
ökning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1957

Omsättningen av övriga varor ökade med 150 ä 155 % mellan 1943 och
1953 eller ungefär lika mycket som tidningsomsättningen.

Den mest anmärkningsvärda förändringen under den här aktuella tidsperioden
är den mycket stora ökningen av provisionen på tips. Mellan 1943
och 1954 ökade denna från cirka 550 till cirka 2 500 kronor eller med omkring
350 %■ .

De sammanlagda provisionerna på tips, lotter, annonser m. m. okade inte

fullt lika mycket som tipsprovisionen enbart, ökningen stannade här vid
omkring 290 %.

Bruttoinkomsten på tobaksaffärernas försäljning, som i föreliggande undersökning
beräknats med utgångspunkt från vissa antaganden om återför
sälj ar marginaler på olika varugrupper, uppgick 1953 till cirka 20-00
kronor i medeltal per tobaksaffär. År 1943 var motsvarande bruttoinkomst
cirka 8 500 kronor och bruttoinkomsten ökade alltså mellan 1943 och 1953
med nära 140 procent.

Medelbruttoinkomsten per tobaksaffär åren 1943 samt 1948 1953 redo visas

i följande uppställning, av vilken även framgår de olika varugruppernas
bidrag till bruttoinkomstbildningen.

Varugrupp	1913	1948	1949	1950	1951	1952	1953
	4 350	6 900	6 750	6 850	7100 3 200	8 350 3 700 4 350 2 500	8 800 3 850 4 450 3100
	1600	2 500	2 850	3 000
	1750	3 300	3 550	3 700	4100
	800	1700	1800	1900	2 200
	8 500	14 400	14 950	15 450	16 6C0	18 900	20 200
Bruttoinkomst på tobak i procent	51	48	45	44	43	44	44

Tobaksaffärernas omkostnader utgjorde 1953 i medeltal per affar 4,8 %
av totalomsättningen och cirka 36 % av bruttoinkomsten. År 1943 var motsvarande
andelar 6,3 % resp. 45 %. Omkostnaderna har följaktligen icke
ökat lika mycket som vare sig omsättning eller bruttoinkomst. Medan omsättningen
mellan 1943 och 1953 ökade med 145 ä 150 % och bruttoinkomsten
med nära 140 %, stannade omkostnadsökningen vid drygt 90 %. Emellertid
hänför sig denna utvecklingstendens helt till perioden 1943 1948, då

omsättningen ökade med nära 80 % och bruttoinkomsten med nära 70 %
medan omkostnadsökningen var 25 å 30 %. Mellan 1948 och 1953 ökade omsättningen
med 35 ä 40 % och bruttoinkomsten med 40 %, medan omkostnaderna
ökade med nära 50 %.

Nettoinkomsten, sådan den definieras i den av Wahlund verkställda undersökningen,
innefattar ersättning dels till butiksinnehavaren själv för
det arbete han nedlagt i rörelsen och för insatt kapital, dels också ei sättning
till oavlönade familjemedlemmar.

Den sålunda definierade nettoinkomsten uppgick 1953 till cirka 12 950
kronor i medeltal per tobaksaffär. År 1943 var nettoinkomsten cirka 4 700

3 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sam t. Nr 50

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

kronor och den har alltså ökat med cirka 175 % mellan 1943 och 1953 eller
betydligt mer än bruttoinkomst och omsättning. Socialstyrelsens levnadskostnadsindex
(exld. skatter och sociala förmåner) steg mellan 1943 och
1953 med 39 % och den här konstaterade nettoinkomstökningen på nominellt
175 % kan alltså sägas innebära en reell inkomststegring på inemot
100 %. Nettoinkomsten har alltså realiter ungefär fördubblats mellan 1943
och 1953.

I följande tabell redovisas sammanfattningsvis utvecklingen av bruttoinkomst,
omkostnader och nettoinkomst, varjämte nettoinkomstens såväl
nominella som reella värden indexerats.

År	Brutto- inkomst	Omkost- nader	Netto- inkomst	Index för nettoinkomst
nominellt	reellt1
1943..................	8 500	3 800	4 700	100	100
1948......................	14 400	4 850	9 550	203	190
1949......................	14 950	5100	9 850	209	192
1950......................	15 450	5 450	10 000	213	193
1951......................	16 600	6 200	10400	221	173
1952......................	18 900	6 900	12 000	255	185
1953......................	20 200	7 250	12 950	275	196

Utredningsmannen

V. Nyetableringskontrollen

Vad beträffar nyetableringskontrollen inom tobakshandeln innebär de av
utredningsmannen framlagda båda alternativen i huvudsak följande.

Såsom tidigare nämnts innefattar alternativ 1 ett slopande av den offentliga
nyetableringskontrollen. Detta behöver, framhåller utredningsmannen,
icke innebära, att vem som helst får möjlighet att etablera sig som tobakshandlare
med rätt att hos monopolbolaget inköpa tobaksvaror mot fastställd
åter för sälj arrabatt eller eventuellt till fastställda nettopriser. Stadgandet i
1914 års monopolförordning att »handeln med tobaksvaror är fri» har ju
icke ansetts innefatta någon förpliktelse för monopolbolaget att utan restriktioner
bifalla alla ansökningar från personer, som önskat bli antagna
till återförsäljare. Bolaget bör även efter upphävandet av gällande regleringsbestämmelser
ha rätt att begränsa sin direktförsäljning i den utsträckning,
som enligt ekonomiska och affärsmässiga grundsatser må krävas till
nedbringande av försäljningskostnaderna eller som eljest får anses förenlig
med en sund utveckling av tobakshandeln. Härvid bör dock noga beaktas
allmänhetens intresse av bekväm tillgång till tobaksvaror.

En konsekvens av den offentliga kontrollens avskaffande torde bli, att
inlösen eller utflyttning av icke bärkraftiga tobaksaffärer icke längre’ bör

1 De nominella värdena omräknade med tillhjälp
exkl. skatter och sociala förmåner.

av socialstyrelsens levnadskostnadsindex

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

förekomma. Kontrollen över sådan etablering som grundar sig på andrahandsförsäljning
upphör.

Ett upphävande av den offentliga nyetableringskontrollen beträffande
detaljhandeln med tobaksvaror i allmänhet medför, att frågan om tillstånd
till handel med tobaksvaror å icke affärstid kommer i ett nytt läge. Till en
början är det tydligt, att regleringens avskaffande medför ökade möjligheter
till tobaksförsäljning i sådana fall, där gällande butikstängningslag icke
är tillämplig, d. v. s. i restaurant-, kafé- och konditorirörelse till serverade
gäster [2 § 1) butikstängningslagen] och från automat i anslutning till
butik, där tobak saluföres [2 § 6) samma lag]. Eftersom någon särskild
reglering av enbart automathandeln med tobaksvaror icke gärna kan vara
påkallad, slopas kravet på att tillstånd till försäljningen skall ha lämnats av
monopolets utövare.

I det s. k. ordinära kiosksortimentet i 11 § 3 mom. 1) butikstängningslagen
upptages även tobaksvaror. Utredningsmannen har därutöver föreslagit
en ytterligare utvidgning av kiosksortimentet till vissa andra varuslag,
som vanligen saluföres i specialtobaksaffärerna, nämligen tobaksutensilier,
mindre pappersartiklar, pennor och bläck, samt möjligen ännu någon typisk
»tobaksaffärsvara» såsom rakblad, tandkräm e. dyl. Genom den föreslagna
utökningen av varuslagen i 11 § 3 mom. 1) butikstängningslagen
skulle vidgade möjligheter skapas för special tobakshandlarna att erhålla
tillstånd till öppethållande även efter vanlig butikstängningstid och således
att konkurrera med den egentliga kioskhandeln. Å andra sidan får naturligtvis
icke förbises, att det här föreslagna arrangemanget medför ökad
konkurrens för bl. a. tobakshandlarna från kioskernas sida i fråga om de
nytillkomna varuslagen såväl under som utom vanlig affärstid.

Därest kioskerna regelmässigt kommer att få sälja tobaksvaror å icke
affärstid, anser utredningsmannen anledning ej föreligga att i fortsättningen
vägra serveringsställena rätt att sälja dylika varor till avhämtning eller
försändning. Enligt alternativ I införes därför tobaksvaror bland varuslagen
i 2 § 1) butikstängningslagen.

Vad gäller principerna för antagande av återförsäljare bör för kioskerna
och annan fritidshandel tillämpas vad som ovan sagts rörande handel å vanlig
affärstid.

Vad slutligen angår tiden för ikraftträdandet av en lagstiftning i enlighet
med de i detta alternativ uppdragna riktlinjerna finner utredningsmannen
det rimligt, att specialtobakshandlarna under en tämligen lång övergångstid
lämnas tillfälle att — t. cx. genom att utöka sortimentet av andra varor
än tobaksvaror — förbereda sig för den hårdare konkurrens, som säkerligen
kommer till stånd i fråga om tobaksförsäljningen, särskilt från fritidshandelns
sida. Den offentliga nyetableringskontrollens slopande innebär, att ett
genom lagstiftning infört skydd för en viss grupp näringsidkares ekonomiska
intressen borttages. Tiden mellan den nya lagstiftningens antagande
och dess slutliga ikraftträdande bör därför vara ordentligt tilltagen (minst
ett år).

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

Enligt alternativ II bibehålies såsom förut nämnts nyetableringskontrollen,
ehuru i modifierat skick. Uppmjukningen av regleringen kommer främst
Sill uttryck i den omformulering av de i 4 § monopollagen givna direktiven
för monopolbolagets försäljningspolitik, som utredningsmannen föreslagit.
I nämnda lagrum skulle i fortsättningen endast föreskrivas att försäljningsställenas
antal och beskaffenhet skall anpassas med hänsyn till att distributionen
anordnas, å ena sidan efter rationella och affärsmässiga principer
och till låga kostnader, samt å andra sidan på ett för konsumenterna bekvämt
och i övrigt tillfredsställande sätt.

Rörande innebörden av de föreslagna direktiven anför utredningsmannen,
att det synes vara mera förenligt med nutida betraktelsesätt att — i
motsats till nuvarande avfattning av 4 § monopollagen — skjuta i förgrunden
monopolbolagets intresse av största möjliga avsättning och konsumenternas
intresse av god tillgång till tobaksvaror och betrakta upprätthållandet
av en specialtobakshandel av god standard som ett medel att främja
avsättningen och distributionsekonomin samt konsumenternas intresse av
bekväm tillgång till tobaksvaror i god sortering och god kondition. Med hänsyftning
på de föreslagna riktlinjerna och där uttalade syften anför utredningsmannen
vidare.

Det skulle emellertid förutsättas, att såsom ett viktigt medel att uppnå
dessa syften skulle ingå upprätthållandet av en väl kvalificerad kår av specialtobakshandlare.
Inom ramen för dessa riktlinjer kan även i viss utsträckning
rymmas ett fortsättande av de hittillsvarande åtgärderna för
att, där så är påkallat, utglesa det befintliga beståndet av specialtobakshandlare
genom utflyttning till nybebyggda områden eller eventuellt genom
inlösen. Det måste nämligen på längre sikt vara till fördel för distributionen
att de existerande försäljningsställen, vilka i och för sig fyller de anspråk
som bör ställas, beredes tillfredsställande villkor ur ekonomisk synpunkt
och en viss trygghet. Utflyttningen bör emellertid icke i allo ske
etter de linjer, som hittills tillämpats, utan bör mera fritt anknyta sig till
de allmänna riktlinjer för nyetableringskontrollen, som ovan uppdragits.

En nyetableringskontroll efter angivna riktlinjer torde i övrigt icke i
någon högre grad avvika från den, som för närvarande tillämpas i praktiken.
Den skulle emellertid innefatta större möjligheter att pröva nya distributionsformer
och tillvarataga, vad som däri kan vara av värde. Särskilt
i helt nya stadsdelar eller bostadsområden och vid genomgripande omdaningar
av centrala stadsdelar bör förutsättningslöst prövas, vilka distributionsformer
som kan anses bäst tillgodose de här ovan angivna syftemålen.

Såsom i den tidigare redogörelsen för den gällande regleringen anmärkts,
bör tobaksnämnden enligt sin instruktion vid prövning av ansökan om inköpsrätt
hos monopolbolaget taga hänsyn till huruvida sökanden är en
person med kännedom om tobakshandeln eller med annan affärskunskap.
Under hänvisning till de allmänna erinringar, som under förarbetena till
1953 års lagstiftning mot konkurrensbegränsning riktats mot en sådan
provning av den personliga kompetensen, föreslår utredningsmannen att
bestämmelsen härom utgår.

Vidare innebär denna alternativa utformning av tobakshandelsreglering -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1057 37

en att övervakningen av goodwillersättningarna vid affärsöverlåtelser upphör.

Med undantag för automatförsäljningen föreslår utredningsmannen icke
någon förändring i den gällande regleringen av fritidshandeln med tobaksvaror.
Utredningsmannen motiverar sin ståndpunkt i denna del med bl. a.
följande synpunkter rörande frågan om vidgade möjligheter till tobaksförsäljning.

Genom den föreslagna omformuleringen av 4 § monopollagen avses som
nämnts att för de reglerande organen öppna större möjligheter att pröva
värdet av andra distributionsformer vid sidan av speciallobakshandeln. Det
får således från fall till fall avgöras, om inom ett visst område av stad eller
stadsliknande samhälle en specialtobakshandel, en diverseaffär, en kiosk,
ett serveringsställe etc. kan antagas komma att bli det lämpligaste försäljningsstället
från de i 4 § monopollagen angivna utgångspunkterna. Däremot
finner jag det icke vara förenligt med de antagna syftemålen för en fortsatt
nyetableringskontroll att, såsom det från berörda återförsäljargrupper
föreslagits, ställa någon särskild kategori av återförsäljare utanför regleringen.
Ett frisläppande av t. ex. serveringsställenas tobaksförsäljning skulle
innebära tillskapandet av så pass många nya försäljningsställen, att syftet
med den fortsatta regleringen skulle äventyras. Detsamma gäller naturligtvis
i ännu högre grad, om tobaksvaror infördes i det ordinära kiosksortimentet.
Det enda tänkbara alternativet till ett upphävande av den offentliga
regleringen av tobaksdetaljhandeln är således enligt min mening en reglering,
som omfattar samtliga återförsäljargrupper.

Vad särskilt angår ett från Kooperativa förbundets och den enskilda
diversehandelns sida framfört önskemål om vidgade möjligheter för speceributiker
att få sälja tobaksvaror i städers och samhällens nybebyggda ytterområden
förutsätter jag, att även om det inom ett dylikt område skulle ur
distributionssynpunkt på längre sikt finnas lämpligast, att eu specialtobaksaffär
etablerades, temporär inköpsrätt beviljas t. ex. speceributikerna i
avvaktan på etableringen av tobaksaffären. Det kan ju f. ö. sedermera
komma att visa sig, att behov föreligger av flera försäljningsställen av olika
karaktär inom samma ytterområde.

Beträffande automatförsäljningen innebär alternativ II en ändring av
direktiven för monopolbolagets tillståndsgivning därhän att — om icke undantagsvis
särskilda skäl föranleder till annat — varje av monopolbolaget
för försäljning till avhämtning anlagen återförsäljare, oavsett vilken kategori
han tillhör, skall få rätt att själv avgöra, om han vill sälja tobaksvarorna
genom en i anslutning till försäljningsstället uppsatt automat. Utredningsmannen
framhåller, att det varken med hänsyn till specialtobakshandelns
nuvarande ekonomiska läge eller enligt de bär föreslagna linjerna
för den fortsatta nyetableringskontrollen kan anses motiverat att behålla
specialtobakshandelns privilegium i fråga om automathandeln. Utredningsmannen
anför vidare.

Ett upphävande av specialtobakshandelns privilegierade ställning i fråga
om automathandeln, vilket således ter sig tilltalande ur rättvisesynpunkt,
kommer sannolikt samtidigt alt medföra, atl allmänheten beredes bekvämare
tillgång till tobaksvaror efter den vanliga affärstiden. Tidigare kundfrekvensundersökningar
bar visal, och det torde f. ö. vara allmänt känt, all

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

efterfrågan på tobak är stark just under icke affärstid. Allmänhetens behov
av att kunna tillhandla sig tobaksvaror på kvällar och söndagar tillgodoses
onekligen bättre, om automatapparater finnes utspridda på flera ställen
inom samhällena än enbart utanför specialtobaksbutikerna. — Ett sådant
konstaterande innebär naturligtvis icke, att icke allmänheten i detta speciella
hänseende skulle vara ännu mer betjänt av att kioskhandeln med
tobaksvaror släpptes fri. Från kioskhandlarhåll har med fog framhållits,
att i en automatapparat kan saluföras blott ett mycket begränsat varusortiment
och endast hela förpackningar, att det kan vara besvärligt att anskaffa
växelmynt samt att apparaterna ställer sig relativt dyra i inköp och att
därför ett stort antal återförsäljare förmodligen icke kommer att kunna
eller vilja sätta upp automat. Men då som nämnts ett frisläppande av
kioskhandeln med tobaksvaror icke kan anses förenligt med ett bibehållande
av den offentliga regleringen i övrigt och därför enligt min mening icke kan
komma i fråga enligt alternativ II, synes man icke böra underlåta att pröva
den möjlighet till underlättande av allmänhetens fritidshandel, som en utvidgning
av automathandeln likväl innebär.

Beträffande ikraftträdandet av en lagstiftning enligt alternativ II innebär
utredningsmannens förslag att tiden härför bestämmes till årsskiftet
efter det att författningsändringarna antagits av riksdagen.

Vid övervägande av de skilda alternativen till lösning av tobakshandelsproblemet
erinrar utredningsmannen inledningsvis om några av huvuddragen
i tobaks handelns utveckling under den tid 1943 års
monopollagstiftning varit i kraft. Efter att ha berört tobakskonsumtionens
nuvarande inriktning på förpackade cigarretter och ett fåtal cigarrettmärken
anför utredningsmannen, att det ligger nära till hands att härav draga
den slutsatsen, att tobaken ur den behandlade synpunkten i allt högre
grad kommit att bli en vara, som lämpar sig för kiosk- och automathandel,
eftersom tydligen det övervägande antalet konsumenter skulle vara
tillfreds med det mindre sortiment, som dessa distributionsformer vanligen
kan tillhandahålla.

Vad beträffar tobaksförsäljningens fördelning på olika återförsäljargrupper
karakteriseras utvecklingen, anför utredningsmannen, av en kraftig
stegring av kioskernas andel i omsättningen. Antalet kiosker med direkt
inköpsrätt var 1 330 med en andel i monopolbolagets totala försäljning av
10,7 procent år 1943. Motsvarande siffror för är 1954 var 2 049 och 23,2 procent.
De såsom specialtobakshandlare registrerade återförsäljarnas antal
har under samma tid minskat från 3 034 till 2 865 och deras relativa andel
i monopolbolagets försäljning från 40,4 till 37,5 procent. Grupperna enskilda
och kooperativa diverseaffärer samt s. k. övriga återförsäljare (bokoch
papper shandlare, kortvaruaffärer m. fl.) ökade sitt antal sammanlagt
lrån 10 502 till 11 862, medan deras andel i totalförsäljningen sjönk från
37,1 till 30,3 procent. Utredningsmannen erinrar om att för samtliga grupper
utom specialtobakshandlarna antalet försäljningsställen för tobaksvaror
är betydligt större än vad siffrorna för antalet återförsäljare utvisar.
Vad särskilt angår specialtobakshandlarna har siffermässigt en nedgång

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

av antalet dylika ägt rum med 169. Då emellertid under denna tid omkring
200 affärer nedlagts efter inlösen och ett något större antal omregistrerats
till gruppen övriga återförsäljare, har i själva verket en nyetablering skett
av 250—300 specialtobaksaffärer. Samtidigt bör beaktas, att under de senare
åren ett stort antal nyöppnade tobaksaffärer med ett mera blandat varusortiment
till följd av en strängare bedömning från tobaksnämndens och
monopolbolagets sida registrerats bland övriga återförsäljare, ehuru de till
sin karaktär icke avvikit från åtskilliga tidigare såsom specialtobakshandlare
registrerade.

Utredningsmannen tar upp de bl. a. från representanter för fritidshandeln
framförda anmärkningarna att många av de hos tobaksmonopolet som
specialtobakshandlare registrerade återförsäljarna icke gör skäl för denna
benämning, då de saluhåller varor, som icke har något naturligt samband
med tobaksbranschen, t. ex. textilvaror eller leksaker, och ibland t. o. m. till
det yttre kan te sig såsom specialaffärer i någon dylik bransch. Att så i viss
utsträckning är fallet synes enligt utredningsmannen otvivelaktigt, men det
är icke heller ovanligt, att en affär, som ser ut t. ex. som en herrekiperingsaffär,
likväl säljer tobaksvaror till ett värde, motsvarande minst hälften
av omsättningen. Vilka kriterier, som skall vara utslagsgivande för gränsdragningen
mellan specialtobakshandlare och övriga återförsäljare, har
varit föremål för åtskilliga diskussioner. Att vissa som specialtobakshandlare
registrerade återförsäljare rätteligen icke borde tillhöra denna kategori
medgives av monopolbolaget. Förhållandet har givit anledning till att en
särskild, genom tobaksnämnden bedriven undersökning igångsatts rörande
samtliga i bolagets register såsom specialtobaksaffärer upptagna butiker i
syfte att få fram deras egentliga karaktär. Avsikten är, att sedan denna genomgång
avslutats man skall söka fastställa nya riktlinjer för klassificeringen.
Resultatet kommer, anför utredningsmannen, sannolikt att bli, att
ytterligare ett antal av de nuvarande specialtobakshandlarna överföres
till gruppen övriga återförsäljare, övervägande delen av de återförsäljare,
som nu finnes registrerade som specialtobakshandlare, torde dock göra skäl
för detta namn. Av de tidigare redovisade statistiska uppgifterna framgår,
att genomsnittligt sett omsättningen hos specialtobakshandlarna består till
drygt 70 procent av tobaksvaror, till cirka 13 procent av tidningar och tidskrifter
och till endast cirka 15 procent av övriga varor. I denna sista grupp
ingår då sådana typiska branschvaror som tobaksutensilier samt tips och
penninglotter, och även vissa andra varor, såsom pappersartiklar, tekniska
varor och konfektyrer, förekommer i många tobaksaffärer utan att de kan
anses bryta mot karaktären av specialtobakshandel.

Efter att ha erinrat om den ekonomiska utvecklingen inom specialtobakshandeln
under tiden 1943—1953 tar utredningsmannen upp frågan om de
faktorer, som bidragit till inkomstförbättringen för
tobakshandlarna. Här bortser utredningsmannen till eu början från
den inverkan, som den offentliga regleringen kan ha haft.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

På inkomstsidan måste enligt utredningsmannen hänsyn givetvis tagas
till att den utpräglade högkonjunktur, som rått under större delen av den
period, varom här är fråga, icke kan ha undgått att gynnsamt påverka omsättningens
volym i denna liksom i övriga detaljhandelsbranscher. Att värdet
av tobaksvaruomsättningen stigit har som nämnts till största delen berott
på prishöjningar, beroende dels på penningvärdesförsämring och dels
på skattehöjning. De sänkningar av återförsäljarrabatten från i genomsnitt
10,6 till 8,5 procent, som samtidigt företagits, har emellertid icke helt utjämnat
skattehöjningarna. Realvärdet av återförsäljarnas ersättning (rabatten)
per försåld enhet torde därför ha ökat något under perioden trots
sänkningen av procentsatsen. Vidare har bruttoinkomsten av andra varor
och tjänster än tobaksvaror, särskilt tipsprovisionen, kraftigt ökat. På utgiftssidan
åter är att anteckna den till följd av hyresregleringen inträffade
sänkningen av hyreskostnaderna i förhållande till omsättningen med ungefär
hälften — från 2,3 till 1,1 procent av totalomsättningen.

Att mot bakgrunden av den sålunda redovisade utvecklingen under perioden
söka bedöma, vilka verkningar som är att tillskriva själva regleringen
av tobakshandeln, finner utredningsmannen i viss mån vanskligt. Härför
skulle främst fordras kännedom om i vilken utsträckning etableringen av
tobaksförsäljningsställen faktiskt hindrats genom den offentliga kontrollen.
Någon möjlighet att med ens tillnärmelsevis grad av exakthet mäta styrkan
av den etableringslust, som undertryckts genom regleringen, eller att uppskatta,
i vad mån sådana önskemål verkligen kunnat vid en friare handel
omsättas i praktiken, föreligger emellertid enligt utredningsmannens mening
icke. En utredning om antalet avslagna ansökningar om inköpsrätt
hos monopolbolaget respektive av tobaksnämnden avstyrkta framställningar
om tillstånd att sälja tobak å utsträckt tid skulle icke ge erforderlig ledning
i detta hänseende. Där flera ungefär samtidigt gjorda ansökningar rört
nyetablering inom samma område av stad eller annan tätort, något som
varit vanligt särskilt i fråga om nybebyggda ytterområden, torde sålunda
t. ex. även vid fri etableringsrätt endast en eller ett par nyetableringar slutligen
ha kommit till stånd. Knappheten på lämpliga butikslokaler och andra
med regleringen icke sammanhängande faktorer skulle säkerligen ha verkat
i begränsande riktning. I andra fall kanske monopolbolaget hade vägrat
inköpsrätt i eget intresse, såsom om sökanden avsett att sälja tobak tillsammans
med ett olämpligt varusortiment i övrigt, om lagringsmöjligheterna
varit dåliga etc. Å andra sidan måste beaktas, att antalet avslagna eller
avstyrkta ansökningar är missvisande även av den anledningen, att vetskapen
om den offentliga kontrollens existens säkerligen avhållit åtskilliga från
att över huvud göra någon framställning om att få s. k. tobaksrättigheler
och att det dessutom i många fall aldrig kommit längre än till en ej registrerad
muntlig förfrågan. Man får således i denna del nöja sig med tämligen
löst underbyggda antaganden. Det torde emellertid med fog kunna påstås
helt allmänt, att om den offentliga regleringen icke funnits det totala antalet
försäljningsställen för tobaksvaror skulle ha varit icke oväsentligt större

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

•in för närvarande. I vad mån regleringen därigenom inverkat begränsande
också på t. ex. den totala tobakskonsumtionen är väl mera ovisst men icke
helt otänkbart.

Vad först beträffar specialtobakshandlarna är det tydligt, att syftet med
regleringen att minska tätheten av dylika försäljningsställen i viss omfattning
uppnåtts. Ett stort antal ansökningar om öppnande av nya specialtobaksaffärer
har efter tobaksnämndens hörande avslagits av monopolbolaget
och många dylika spekulanter torde som nyss nämnts ha avstått
från att söka på grund av de små utsikterna till bifall. Det totala antalet
specialtobaksaffärer har nedgått något, medan å andra sidan bebyggelsen i
städer och andra tätorter under denna tid kraftigt utvecklats. Genom att
specialtobakshandelns andel i den totala tobaksförsälj ningen även minskat
ungefär lika mycket som antalet specialtobakshandlare, är resultatet i stort
sett, att tobaksomsättningen per specialtobakshandlare har ökat i ungefär
samma takt som den totala tobaksförsäljningen i riket. Denna ökning är
visserligen till stor del betingad av prishöjningar, men då volymökningen
kan beräknas till minst 40 procent, har härigenom en väsentlig förbättring
av specialtobakshandelns ekonomiska förutsättningar åstadkommits. Därvid
är särskilt att märka, att nedläggandet av tobaksaffärer, genom inlösen
och utflyttning, huvudsakligen avsett affärer med låg omsättning. På grund
härav och genom att omsättningsökningen varit starkast i de mindre affärerna
har spridningen av omsättningssiffrorna omkring genomsnittet blivit
mindre.

I fråga om speceri- och diversehandlarna har deras antal ökat, medan
deras andel i försäljningen nedgått tämligen krafligt. Huruvida detta är en
verkan av regleringen eller beror av andra orsaker är svårt att bedöma.
Möjligheten att sälja tobak i livsmedelsaffärer är emellertid även beroende
av lokala föreskrifter av hälsovårdsnatur. Så t. ex. är det i Stockholm och
en del andra större städer i princip icke tillåtet att saluföra tobak i dylika
affärer. Där sådana bestämmelser icke verkat hindrande, är det emellertid
troligt, att flertalet speceri- och diverseaffärer nu skulle föra tobaksvaror.

Utvecklingen beträffande de kooperativa affärerna är i stort sett densamma
som för övriga livsmedelsaffärer. På grund av konsumentkooperationens
utveckling är emellertid tillbakagången av dess andel i försäljningen icke
så markerad.

Kioskerna är den enda grupp av återförsäljare, som påtagligt ökat både
till antalet och i fråga om andelen i den totala försäljningen. Särskilt efter
1948 års butikstängningslag, vars förarbeten innehöll direktiv om ett större
hänsynstagande till behovet av inköpsställen utom den ordinarie affärstiden,
har kioskernas frammarsch varit mycket markant. Samtidigt möjliggjordes
visserligen också automathandeln med tobaksvaror, vilket tillfört
särskilt specialtobakshandeln en viss del av frilidshandeln, och återverkningar
härav kan även spåras i statistiken. Men i konkurrensen om fritidshandeln
har det efter band alltmer ökade antalet kiosker dock betytt mera
och kommit kioskhandelns andel i försäljningen att visa kontinuerligt stigande
siffror.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

Den starka ökningen av kioskhandeln med tobak kan naturligtvis icke i
och för sig anses vara ett resultat av tobakshandelsregleringen. Enligt utredningsmannens
mening kan dock möjligen sägas, att den restriktivitet i fråga
om öppnande av nya försäljningsställen, som är innebörden av regleringen,
\erkat
återförsäljargrupperna. Detta å sin sida sammanhänger med att tillstånd
till handel på icke affärstid har lämnats enligt andra bestämmelser och av
andra organ än dem, som handhar tobakshandelsregleringen i övrigt. En viktig
orsak till kioskhandelns snabba expansion över huvud är emellertid den
utveckling, som i andra avseenden ägt rum i samhället. Denna har gått mot
höjd levnadsstandard för de breda lagren, reglerad arbetstid för allt flera
grupper av människor samt även i övrigt kortare arbetstid och längre fritid.
Allt detta medför, att för varje år allt större summor omsättes under
de tider, då folk i allmänhet har ledigt, d. v. s. på kvällar, lördagseftermiddagar
och söndagar. Härigenom skapas gynnsamma förutsättningar för en
lönsam kioskhandel. Denna är till sin natur ett slags privilegium, så till vida
som den är baserad på en dispens att hålla öppet å tider, då andra affärer
enligt butikstängningslagen måste hållas stängda. Den kan därför icke såsom
näring betraktad göra anspråk på några favörer utan skall i princip
endast släppas fram, då så är påkallat av hänsyn till allmänhetens behov.
Skälig hänsyn skall därvid tagas till de olägenheter, som vållas handeln på
ordinarie affärstid. Huruvida så verkligen skett i den praktiska tillämpningen
ar svårt att bedöma, men säkerligen bär kioskhandeln inneburit en svår
konkurrens för övriga återförsäljare av tobaksvaror.

Utredningsmannen anför vidare, att kioskhandeln många gånger även på
annat satt kan sägas åtnjuta speciella privilegier, nämligen i fråga om sin
lokalisering. En kiosk, som är placerad på en plats, där trafikströmmen
särskilt av gående är stark, har en utomordentlig position. Även under s. k.
vanlig affärstid kan en sådan kiosk genom sitt fria läge mitt i trafikströmmen
ha ett betydande försteg framför en butik, belägen i ett vanligt hus i
närheten. Ett dylikt affärsläge brukar i allmänhet avspegla sig i tomtpriser
respektive hyror, men beträffande kioskerna är detta av olika skäl många
gånger icke möjligt.

Tillstånd till kioskhandel med tobaksvaror har ofta lämnats till personer,
som har svårigheter att försörja sig på annat sätt, s. k. partiellt arbetsföra.
Delta sociala motiv har stöd i butikstängningslagens förarbeten och i tidigare
praxis. Tillstånd har även ibland lämnats till företag, med eller utan
kommunal anknytning, som har till uppgift att bereda sysselsättning åt
dylika personer genom att skaffa dem anställning i kioskrörelse. I och för
sig synes det vara en tilltalande tanke att använda det privilegium, motiverat
av allmänhetens behov, som ett kioskhandelstillstånd utgör, till att
hjälpa personer, som eljest kanske hade måst anlita socialvården. I praktiken
har det emellertid, anför utredningsmannen, slagit ganska ojämnt ut.

I en del fall torde de partiellt arbetsföra ha fått tjänstgöra som bulvaner
för rent affärsmässiga spekulationer. I andra fall har den sysselsättnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

möjlighet, man velat bereda vederbörande, efter en kort tid genom överlåtelse
realiserats och förvandlats till ett kontantbelopp. I andra fall slutligen
bar kiosker kommit till stånd, som icke varit så belägna att de kunnat försörja
sin innehavare.

Kioskhandeln innefattar sålunda en mångfald problem på olika områden,
och dess förhållande till den övriga tobakshandeln är blott en sida av dessa.
För kioskernas del kan emellertid sägas, att eftersom tobak enligt all erfarenhet
är en synnerligen begärlig kioskvara, de allra flesta existerande
kiosker i dag skulle sälja tobak, om den offentliga regleringen icke funnits,
och att kioskhandelns andel av den totala tobaksförsäljningen skulle ha
varit ännu större än nu. Såsom tidigare utvecklats skulle nämligen tobaksvaror
under sådana förhållanden sannolikt ha för länge sedan upptagits i
det ordinära kiosksortimentet i 11 § 3 mom. 1) butikstängningslagen.

Sammanfattningsvis anför utredningsmannen följande beträffande verkningarna
för specialtobakshandeln av 1943 års monopollagstiftning. Om
denna lagstiftning icke genomförts, skulle säkerligen flertalet av de nu inlösta
eller utflyttade mindre bärkraftiga tobaksaffärerna icke ha rensats bort
utan de skulle ha levat kvar under besvärliga ekonomiska förhållanden.
Nyetablering av specialtobaksaffärer skulle antagligen icke ha kommit till
stånd i särskilt stor utsträckning till följd av förhållandena på byggnadsmarknaden.
Däremot skulle ett mycket stort antal innehavare av försäljningsställen
för andra varor (diverseaffärer, bok- och pappersaffärer, kortvaruaffärer,
frukt- och konfektyraffärer, kaféer och konditorier, kiosker
m. m.) ha utökat sitt varusortiment med tobaksvaror — såsom ett bidrag
till sin försörjning eller ur ren servicesynpunkt — och konkurrensen för
specialtobakshandeln skulle med visshet ha varit betydligt hårdare än nu.
Härav framgår, att den offentliga nyetableringskontrollen varit en kraftigt
bidragande orsak — vid sidan av de tidigare i detta kapitel omnämnda —
till den inträdda förbättringen i specialtobalcshandelns ekonomiska läge. I
detta avseende kan således 1943 års lagstiftning sägas ha verkat på det sätt
som statsmakterna avsåg.

Vid sin bedömning av skälen för och emot fortsatt nyetableringskontroll
fastslår utredningsmannen såsom självklart att, då all tillverkning och import
av tobaksvaror med absolut monopol överlåtits till ett i realiteten rent
statligt företag, detta företag måste anses ha ansvaret för att distributionen
av tobaksvaror sker på ett för konsumenterna
tillfredsställande sätt. Häri ligger, anför utredningsmannen,
först och främst att konsumenterna bör i rimlig utsträckning ha möjlighet att
köpa tobak inom nära räckhåll, att god sortering av olika slags varor erbjudes
samt att varorna lagras och tillhandahålles på sådant sätt, att deras kvalitet
vid försäljningstillfället är fullgod. Konsumenterna har emellertid även
intresse av att distributionskostnaderna hålles låga, då härigenom möjliggöres
eif lägre pris. Dessa önskemål, som delvis är motstridiga och får tillgodoses
efler en avvägning mellan de olika synpunkterna, sammanfaller i

Kungl. Maj:is proposition nr 50 år 1957

stort sett med monopolbolagets intresse av största möjliga avsättning. Önskemålen
bör i första hand tillgodoses inom ramen för den normala butikshandeln
på s. k. vanlig affärstid. Men därjämte bör det, när det gäller en sådan
vara som tobak, tillses att den i skälig utsträckning och inom ramen för de
allmänna villkoren i butikstängningslagen finnes till salu inom den s. k.
fritidshandeln, som har möjlighet att hålla den tillgänglig på tider då övriga
butiker är stängda.

Utredningsmannen erinrar om att enligt nuvarande ordning monopolbolaget
dels har rätt att efter hörande av tobaksnämnden bestämma om antagning
av återförsäljare inom den normala butikshandeln och dels, genom
sina representanter i tobaksnämnden, utövar ett visst inflytande på tillstånd
till handel på utsträckt affärstid. Vid ett slopande av nyetableringskontrollen
skulle monopolet för detta ändamål endast förfoga över mera generella
metoder. Det har såsom ett argument mot kontrollens avskaffande ifrågasatts,
om åtgärder av dylik karaktär är tillräckliga för att säkerställa distributionsapparatens
utformning på ett ur de här angivna synpunkterna lämpligt
sätt. Spörsmålet belyses av utredningsmannen närmare i samband med
bedömandet av frågan, vilka verkningar ett upphävande av nyetableringskontrollen
kan tänkas få i praktiken. Därest man skulle ha anledning att
befara, att monopolbolaget efter ett slopande av den nuvarande regleringen
icke skulle ha möjlighet att i erforderlig grad inverka på distributionsapparatens
utformning, skulle vad här sagts om monopolbolagets ansvar i förhållande
till konsumenterna enligt utredningsmannen utgöra ett starkt stöd
för regleringens bibehållande.

Utredningsmannen behandlar 1 95 3 års lagstiftning mot konkurrensbegränsning,
och anför att efter genomförandet av denna
lagstiftning ett av de viktigaste argumenten för ett upphävande av nyetableringskontrollen
inom tobakshandeln blivit, att statsmakterna i fråga om
existerande offentliga regleringar rimligtvis måste ta konsekvenserna av
sitt ståndpunktstagande mot konkurrensbegränsande åtgärder inom den
enskilda handeln. Det borde sålunda vara synnerligen angeläget för staten
att utforma och tillämpa sina egna regleringar så, att de icke gåve stöd och
uppmuntran åt privata regleringar inom andra näringsgrenar. Man har
också fi amhallit, att ett bibehållande av den statliga nyetableringskontrollen
inom tobakshandeln kommer att göra det svårare för näringsfrihetsrådet
att uppnå resultat, när det gäller att genom förhandlingar undanröja
såsom skadliga bedömda verkningar av konkurrensbegränsning inom enskild
handel.

Det kan enligt utredningsmannens mening ifrågasättas om de skäl, som
motiverat lagstiftningen mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning, med
samma styrka talar mot en nyetableringskontroll på tobakshandelns område
som i fråga om flertalet andra näringsgrenar. Till att börja med framhåller
utredningsmannen, att enligt nämnda lagstiftning kräves för ett ingripande
mot nyetableringskontroll, att denna befinnes ha skadliga verkningar. Det
medgives även i förarbetena till lagstiftningen, att nyetableringskontroll kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

ha verkningar, vilka är ur samhällelig synpunkt önskvärda. Man frågar
sig därför, i vilka avseenden den här ifrågavarande nyetahleringskontrollen
kan tänkas ha skadliga verkningar. Detta synes kunna ifrågasättas i två
avseenden, nämligen dels att den skulle begränsa antalet inköpsställen så
att konsumenternas berättigade intresse eftersättes och dels så att den motverkar
möjligheterna till priskonkurrens och därigenom kan tänkas leda till
för höga hande Ismarginaler och motverka eljest möjliga rationaliseringar
inom handelsledet.

Enligt utredningsmannens mening synes någon fara för otillbörligt eftersättande
av konsumenternas intresse av tillräckligt antal
försäljningsställen knappast föreligga, då regleringen handhas
av offentliga myndigheter och därmed jämställda organ. Det torde icke heller
kunna göras gällande, att det i nuvarande läge finnes alltför få butiker,
som saluför tobaksvaror på vanlig affärstid. I vissa fall har dock förhållandena
på byggnadsmarknaden förorsakat, att lämpliga lokaler icke stått till
buds vid den tidpunkt, som varit önskvärd. I sådana fall har tillgången på
inköpsställen under en övergångstid kunnat bli knapp, då man icke velat
släppa fram en återförsäljare av icke önskat slag, vilket senare skulle försvåra
en på längre sikt lämpligare lösning. Dessa svårigheter bör dock enligt
utredningsmannens mening snarare räknas som en följd av förhållandena
på byggnadsmarknaden än som en verkan av tobaksregleringen. Beträffande
tillgången till inköpsmöjligheter på utsträckt affärstid förekommer då och
då klagomål, men härvidlag hör ihågkommas att det i främsta rummet är
de allmänna reglerna om handel på dylik tid, innefattande bl. a. att hänsyn
skall tagas till inverkan på »annan handel», som lagt hinder i vägen. Det
ligger ju för övrigt i sakens natur, att då man av sociala skäl till skydd för
butikspersonalens fritid begränsat tiden för butikernas öppethållande, dispenser
från dessa bestämmelser bör lämnas med stor försiktighet. Mot bakgrunden
av dessa stadganden i bulikstängningslagen och dess motiv anser
utredningsmannen att tillstånd till tobaksförsäljning i kiosker och liknande
försäljningsställen i praktiken lämnats ganska generöst.

Utredningsmannen tar även upp frågan om nyetableringskontrollens
inverkan p å priskonkurrensen vid en fri prisbildning
och framhåller att utrymmet för en sådan konkurrens är ganska ringa
med hänsyn till att detaljhandelsmarginalen utgör eu rätt låg procent av
försäljningspriset. Även om man skulle bedöma tobakshandelns ekonomi
så, att någon ytterligare minskning av marginalen skulle vara möjlig, vore
det icke alls givet att eu sådan minskning skulle komma till stånd genom
nyetableringskontrollens avskaffande. Det vore nämligen också möjligt, att
ett slopande av kontrollen skulle på sådant sätt påverka tobakshandelns
omsättningssiffror, att ett krav på ökning av rabatten skulle framkomma,
vilket vore svårt att tillbakavisa. I varje fall fastställes enligt nuvarande
system rabattsatserna av monopolbolaget efter samråd med tobaksnämnden,
och detta får anses utgöra en viss garanti för att de hålles på en skälig nivå
och atl alla möjligheter atl i detta avseende hålla distributionskostnaderna

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

nere tillvaratages. För egen del vill utredningsmannen förorda en större
differentiering i fråga om rabattpolitiken, så att icke samma fasta procentsats
skall gälla under alla förhållanden och till alla återförsäljare. En differentiering
t. ex. efter olika varuslag, efter storleken av varje expedition
eller efter sammanlagda inköpssumman under året skulle säkerligen bidraga
till distributionssystemets rationalisering och därigenom till nedbringande
av distributionskostnaderna. Utredningsmannen påpekar svårigheterna att
bedöma vilken verkan på tobakshandelns marginaler ett fullständigt frisläppande
av handeln skulle få, men framför såsom en personlig uppfattning,
att ett slopande av såväl brutto- som riktpriser samt av all nvetableringskontroll
i längden skulle leda till ökade detaljhandelsmarginaler.

Såsom en sammanfattning rörande nyetableringskontrollens inverkan på
distributionskostnaderna för tobakshandeln anföres, att denna kontroll är
inriktad på och även av allt att döma i praktiken verkat för ett nedbringande
av dessa kostnader. I den mån prissättningen på tobaksvarorna är oförändrad
innebär detta, att kontrollen också verkar till förmån för en förbättring
av driftsresultatet av monopolbolagets rörelse. Emellertid är bolaget
enligt avtalet med staten om monopolets utövande skyldigt att tillämpa
sådana prissättningsgrunder, att bolaget icke beredes större inkomst av rörelsen
än som erfordras för avskrivning och avsättning till fonder samt för
vederbörlig utdelning på aktiekapitalet. Dylik utdelning har, åtminstone
under senare år, icke förekommit till högre belopp än en oförändrad procentsats,
5 1/2 procent, å det sedan lång tid tillbaka oförändrade aktiekapitalet
30 miljoner kronor. På grund härav kommer en minskning av distributionskostnaderna
i princip att komma konsumenterna till godo i form av
lägre priser. Endast genom en eventuell skattehöjning och i den mån dennas
ekonomiska resultat är beroende av att efterfrågan på tobaksvaror icke alltför
starkt påverkas av prishöjningen, kan en sänkning av distributionskostnaderna
sägas ha inverkan på statens inkomster av tobaksförsäljningen.
Även i detta fall är det ju dock ett allmänt intresse, som främjas genom
regleringsåtgärderna.

Vid sitt övervägande av de olika alternativen till en ny ordning för detaljhandeln
med tobaksvaror söker utredningsmannen även bedöma de a ntagliga
verkningarna av ett frisläppande av handeln
enligt alternativ I. Utredningsmannen framhåller svårigheterna att bilda sig
en säker uppfattning härom och påpekar, att de synpunkter, som i det följande
läggs på denna fråga — liksom då det gällde att söka bedöma de hittillsvarande
verkningarna av 1943 års lagstiftning — i viss mån får karaktär
av tämligen lösa antaganden.

\ ad då törst angår handeln på vanlig butikstid anför utredningsmannen,
att förhållandena nu icke är helt jämförliga med dem, som rådde vid regleringens
tillkomst eller åtminstone då utredningsförslaget därom på sin
tid lades tram. bramför allt föreligger för närvarande synnerligen stora
s\årigheter att skaffa affärslokaler. Inom den äldre bebyggelsen i städerna

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

är detta praktiskt taget omöjligt och i nybebyggelsen sker en sträng ransonering
och reglering av lokaler för olika ändamål genom byggnadsmyndigheterna.
Under nuvarande förhållanden föreligger sålunda knappast risk
för uppkomsten av något större antal nya specialtobakshandlare. Men dagens
förhållanden på hyresmarknaden kan ju icke betecknas som normala
och de kan givetvis snabbt undergå förändringar. Man kan därför icke
gärna bygga på dessa förhållanden ulan måste räkna med möjligheten av
att nya lokaler kan anskaffas. Under denna förutsättning finner utredningsmannen
det sannolikt, att en icke obetydlig tendens till startande av
nya affärer med tobaksförsäljning skulle förmärkas såsom en följd av regleringens
slopande. Även om den fulla sysselsättningen gör, att det är tämligen
lätt för nästan vem som helst att skaffa sig hyggliga inkomster på
annat sätt, är å andra sidan de nuvarande inkomstförhållandena inom tobakshandeln
så tillfredsställande, att det säkerligen skulle te sig lockande
för ett avsevärt antal personer att starta en dylik rörelse. Härvid bortses
från den ändring av tobakshandelns struktur, som i övrigt på sätt utredningsmannen
i det följande kan antagas bli en följd av omläggningen. Erfarenheten
från 1930-talet synes enligt utredningsmannen även bestyrka,
att en stark dylik lockelse föreligger, även om en efter sunda affärsprinciper
uppgjord kalkyl icke skulle visa på särskilt goda utsikter till förtjänst.

Men även under nu rådande förhållanden på hyresmarknaden finnes,
påpekar utredningsmannen, stora möjligheter till ökning av antalet tobaksåterförsäljare.
Det förefaller nämligen sannolikt, anför utredningsmannen
vidare, att åtskilliga affärsidkare inom andra branscher gärna skulle utöka
sitt sortiment med tobak, om detta bleve möjligt. Branscher som framför
allt skulle komma i fråga är speceri- och livsmedelshandlare, konfektyr- och
fruktaffärer, herrekiperings- och kortvaruaffärer samt bok- och pappershandlare,
eventuellt även frisörer. För många av dessa affärsidkare skulle
det te sig lockande att utöka sitt sortiment med tobaksvaror, även om de
icke kunde räkna med att uppnå någon större omsättning härav och med
hänsyn till den relativt låga marginalen knappast skulle anse försäljningen
i och för sig lönsam. Den skulle dock kunna anses vara värdefull såsom
reklam och för att locka kunder till affärens huvudsortiment. Vilken omfattning
en dylik sortimentsökning skulle få vore svårt att säga, och det bleve
väl också mycket olika på olika orter. Redan nu är en liknande sortimentsblandning
vanlig i vissa orter och landsdelar. Om affärer i andra
branscher utökade sitt sortiment med tobaksvaror, skulle detta enligt utredningsmannens
mening sannolikt i viss utsträckning få till följd, att
tobakshandlarna å sin sida såge sig nödsakade att på ett eller annat sätt
utöka sitt sortiment.

Vad härefter beträffar handeln på utsträckt affärstid erinrar utredningsmannen
om att enligt alternativ I tobak skall ingå i det allmänna kiosksortimentet
enligt It § 3 mom. 1), d. v. s. tillstånd skall kunna beviljas
efter en avvägning mellan det gagn för allmänheten och den olägenhet för
annan handel, som ett bifall till ansökningen skulle medföra. Enligt utred -

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1957

ningsmannens mening torde man emellertid av hittillsvarande praxis vid
tillämpningen av butikstängningslagen kunna draga den slutsatsen, att tillstånd
enligt punkt 1) skulle beviljas tämligen genomgående, om blott kraven
ur hälsovårds-, ordnings- och säkerhetssynpunkt är uppfyllda. Man
skulle sålunda kunna räkna med att de allra flesta befintliga kiosker med
tillstånd enligt punkt 1) skulle erhålla tillstånd att sälja jämväl tobak, om
de ansökte härom. Dessutom skulle säkerligen även nya kiosker med tobaksförsäljning
uppstå, om blott lämpliga platser, som av vederbörande
kommunala myndigheter kan godkännas ur ordnings- och trafiksynpunkt,
kunde uppdrivas.

Enligt alternativ I skulle slutligen restauranter och andra serveringsställen
få rätt att sälja tobak även till avhämtning. Utredningsmannen anför, att
även om så sker redan nu i icke obetydlig omfattning i strid mot lagens bestämmelser,
torde man ha anledning att räkna med att denna försäljning
kommer att öka ganska avsevärt.

Sammanfattningsvis anför utredningsmannen, att med all sannolikhet specialtobakshandlarnas
andel av detalj försälj ningen av tobaksvaror skulle
komma att minska betydligt vid ett frisläppande av tobakshandeln enligt alternativ
I. Att söka uppskatta någon procentsiffra för denna minskning torde
vara ogörligt, men otänkbart vore icke att deras andel i den totala försäljningen
skulle komma att nedgå från närmare 40 procent till 25 eller 30 procent.
Genom tillkomsten av ett avsevärt ökat antal försäljningsställen skulle
vidare omsättningen av tobaksvaror per affär troligen minska kraftigt. En
viss kompensation för denna omsättningsminskning skulle emellertid specialtobakshandlarna
kunna erhålla, om distributionen anordnades på sådant
sätt, att de mindre återförsäljarna hänvisas att köpa tobaksvaror i andra
hand. Därvid skulle specialtobakshandlarna ha den största möjligheten
att draga till sig denna andrahandsförsäljning. Detta skulle särskilt gälla näringsställen,
mindre kiosker, mässar och marketenterier samt tillfälliga nöjestillställningar
in. in. Denna partihandel kunde dock icke beräknas ge inkomster,
motsvarande vad som går förlorat genom den minskade detaljhandeln.
Om grossistmarginalen beräknades till cirka 2 procent, skulle andrahandsförsäljningen
behöva uppgå till omkring fyra gånger så mycket som
den förlorade detaljhandeln för att resultatet skulle utjämnas.

Utredningsmannen utvecklar närmare sina synpunkter rörande följderna
av ett försämrat ekonomiskt utbyte av tobakshandeln
och framhåller i huvudsak, att ett sämre ekonomiskt resultat av handeln
medför en sänkning av affärsstandarden och höjning av distributionskostnaderna.
Utredningsmannen anför.

I princip brukar man räkna med att vid fri konkurrens de minst bärkraftiga
rörelserna skall nedläggas, men på detta speciella område synes man
av hittillsvarande erfarenhet att döma ha anledning förmoda, att många
affärsinnehavare trots dålig omsättning och otillfredsställande nettoförtjänst
kommer att vilja hålla rörelsen i gång i det längsta. Detta sammanhänger
med att de omkostnader, som måste betalas kontant, är låga, medan en stor

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

del av bruttoinkomsten kan anses utgöra ersättning för affärsinnehavarens
(och eventuellt lians familjemedlemmars) eget arbete i rörelsen. Nettoförtjänsten,
vilken till största delen kan anses utgöra dylik ersättning, uppgår
nämligen enligt statistiken till närmare två tredjedelar av bruttoinkomsten.
En minskad omsättning och därmed reducerad bruttovinst går därför i första
band ut över affärsinnehavaren själv, men endast i extrema fall medför den
att nettoförtjänsten förbytes i förlust. Många affärsinnehavare torde, själva
eller genom familjemedlemmar, ha vissa andra inkomstkällor att falla tillbaka
på och anse, att även ett blygsamt tillskott från affären motiverar ett
fortsättande av rörelsen. Att dylika synpunkter kommer att bli karakteristiska
för utvecklingen bestyrkes av förhållandena före regleringens genomförande,
och även under nuvarande förhållanden visar det sig att många
affärer drivs, trots att de icke uppnå tillfredsställande omsättning. Enligt
statistiken finnes ett hundratal specialtobakshandlare, som icke uppnår en
årsomsättning om 50 000 kronor, och icke mindre än nära 30 procent av dem
har en omsättning, understigande 100 000 kronor.

För närvarande existerar endast ett begränsat antal specialtobaksaffärer
av högre klass. Dessa lär icke röna någon större inverkan av en omläggning.
Även en del andra butiker med goda affärslägen och stor omsättning
torde kunna fortsätta sin rörelse tämligen oberörda. Det stora antalet
mindre kombinerade tobaks- och tidningsaffärer med huvudsakligen lokal
kundkrets synes däremot, i den mån de icke nedlägges, vilket kan förväntas
blott i mindre omfattning, få antingen övergå till mera blandat sortiment
eller också nöja sig med ett sämre ekonomiskt resultat än för närvarande
Härav följer vissa olägenheter för allmänheten, vilka måste vägas mot fördelen
av ett större antal inköpsställen. Först och främst får en specialtobaksaffär
anses vara bäst lämpad att tillhandahålla kunderna en god sortering
och att förvara och behandla varorna så, att deras kvalitet icke försämras.
Deras möjligheter härutinnan är emellertid även beroende av att rörelsen
lämnar ett hyggligt netto. Med försämrat ekonomiskt resultat följer också
en sänkt standard på affären. Vidare bör påpekas, att tobaksvaror lätt
lager åt sig lukt eller smak, varför de icke bör förvaras i nära anslutning till
varor med stark lukt, t. ex. tvål och andra tekniska varor, vissa livsmedel.
Slutligen medför en splittring på många försäljningsställen med låg omsättning
risk för att varorna blir liggande hos återförsäljaren alltför länge och
därigenom försämras. Vad kostnaderna beträffar medför ökningen av antalet
återförsäljare självfallet höjda kostnader för distributionen från monopolet
till återförsäljarna. Den förutsedda försämringen av specialtobakshandlarnas
rörelseresultat kan vidare väntas medföra krav på höjd rabatt eller
större svårighet att genomföra en rabattsänkning, som eljest kanske skulle
varit möjlig.

Som ovan framhållits, kan ett frisläppande av tobakshandeln antagas
verka i riktning mot en sortimentsökning i åtskilliga affärer. I viss mån står
en sådan utveckling i linje med aktuella strömningar inom varudistrihutionen.
Att konsumenterna i största möjliga omfattning kan i samma altär
erhålla alla de varor, som de i ett sammanhang önskar inköpa, är rationellt
både med hänsyn till tidsbesparingen för konsumenterna och med hänsyn
till ett effektivt utnyttjande av själva distributionsapparaten. Dessa synpunkter
har legat till grund för tillskapandet av de stora moderna snabbköpsbutikerna,
och del skulle säkerligen vara rationellt att i dylika affärer
tillhandahålla även tobaksvaror, i den mån delta är möjligt med hänsyn
till hl. a. stöldrisken. Däremot är det icke lika klart, alt det ur distributionssynpunkt
är rationellt att inom ramen av eu mindre affärslokal koppla ihop
tobaksförsäljningcn med försäljning av t. ex. leksaker eller textilvaror.

4 Itihany till riksdagens protokoll 1957. 1 snml. Nr SO

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

Något naturligt samband mellan dylika branscher finnes knappast, och i
många fall är själva lokalutrymmena så begränsade, att ingendera branschen
blir tillfredsställande tillgodosedd. Slutligen må påpekas, att en tobakskund
säkerligen kan påräkna snabbare expediering i en tobaksaffär än
i en livsmedelsaffär.

Utredningsmannen sammanfattar sina slutsatser och framhåller, att det
icke kunnat påvisas, att den nuvarande nyetableringskontrollen förorsakat
några olägenheter av större betydelse för tobaksdistributionen. Utredningsmannen
tillägger bl. a. att tobaksmonopolets förhållande till sina återförsäljare
under tiden efter 1943 varit i stort sett lugnt och mindre utsatt för
friktioner än under tidigare perioder. Härtill har bl. a. inrättandet av statens
tobaksnämnd bidragit. Inom nämnden har representanter för monopolbolaget
och olika återförsäljargrupper kunnat komma till tals i närvaro av
lepresentanter för statsintresset och under ledning av en opartisk ordförande.
Tvistiga frågor har härigenom många gånger kunnat lösas i samförstånd.

Under sådana förhållanden bör det enligt utredningsmannens mening krävas
starka argument för ett beslut om upphävande av nyetableringskontrollen.
Utredningsmannen anför, att det viktigaste argument, som talar i denna
riktning, är det som hänger samman med 1953 års lagstiftning mot samhällsskadlig
konkurrensbegränsning. Emellertid har, anför utredningsmannen,
motiven för 1953 års lagstiftning icke någon större relevans på ett sådant
område som tobakshandelns. Här åsyftas närmast det modifierade system
för nyetableringskontroll som innefattas i alternativ II. Utredningsmannen
anför bl. a.

Det kan icke förnekas, att förekomsten av en nyetableringskontroll i
statlig regi inom ett visst område, tobakshandeln, kan utgöra en allvarlig
stötesten för strävandena att genomföra den nämnda lagstiftningens syften.
Djlikä synpunkter har också med skärpa framförts av representanter för
näringsfrihetsrådet. Vid en närmare granskning av förhållandena inom denna
näringsgren framgår det emellertid, att de motiv som ligger till grund för
lagstiftningen mot konkurrensbegränsning icke har någon större relevans
på ett sådant område, som det här är fråga om. Framför allt måste påpekas,
alt regleringen tillämpas av offentliga myndigheter eller därmed jämställda
organ, under medverkan av representanter för olika intressen och i offentlighetens
ljus. De intressen som tillvaratages genom kontrollen är även av
allmännyttig natur, nämligen å ena sidan nedbringande av distributionskostnaderna
och å andra sidan tillgodoseende av konsumenternas intresse
av bekväm tillgång till varorna. Några skadliga verkningar av nämnvärd
betydelse inom det ifrågavarande området har icke heller kunnat påvisas.

Påståendet att statens nyetableringskontroll inom tobakshandeln skulle
utgöra ett bärande^ argument för bibehållande av enskild dylik kontroll inom
andra näringsområden kan därför icke anses sakligt grundat. Det kan naturligtvis
tiots detta ha ett visst propagandavärde och redan därigenom förorsaka
vissa svårigheter för näringsfrihetsrådet vid dess tillämpning av lagstiftningen
mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning. Men så länge något
sakligt underlag av nämnvärd vikt för detta argument icke kan påvisas,
synes de här berörda synpunkterna icke kunna tillmätas avgörande betydelse
vid bedömande av den här förevarande frågan. Det må för övrigt påpekas,
att en liknande nyetableringskontroll i statlig regi förekommer även
inom andra områden, t. ex. transportväsendet och apoteken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

Utredningsmannen har vid sitt slutliga ståndpunktstagande i frågan om
nyetableringskontroll ansett sig med viss tvekan böra förorda ett bibehållande
av den nuvarande kontrollen efter de i viss mån ändrade riktlinjer,
som ett genomförande av alternativ II skulle innebära.

Särskilda yttranden

Herr Brandt tar i sitt till betänkandet fogade särskilda yttrande bestämt
avstånd från tanken på att avskaffa nyetableringskontrollen enligt alternativ
I och ansluter sig i denna del till utredningsmannens förslag enligt alternativ
II. Herr Brandt anför.

Det finns nämligen enligt min mening icke någon anledning att vidtaga
sådana åtgärder, som ofelbart skulle leda till en ökning av distributionskostnaderna
och till en minskad omsättning inom specialtobakshandeln och försämrad
standard för densamma till skada för allmänheten och monopolbolaget.

Någon närmare utredning rörande konsekvenserna av en omläggning enligt
alternativ I föreligger icke. I utredningen har således icke några beräkningar
gjorts av exempelvis det antal nyetableringar som skulle bli följden
av ett frisläppande av tobakshandeln och ej heller har den blivande distributionen
med avseende på partiförsäljning, administration och organisation
tillräckligt penetrerats.

Ett ytterligare skäl för bibehållande av nuvarande ordning utgör allmänhetens
och monopolbolagets intresse av en specialtobakshandel. Denna torde
nämligen bäst kunna tillfredsställa allmänhetens berättigade krav på ett
rikligt sortiment av välkonditionerade varor. En höjning av standarden
inom specialtobakshandeln har under senare år ägt rum, icke minst beroende
på det intresse som visats från monopolbolagets sida att i samråd med
Tobakshandlarnas riksförbund bibringa tobakshandlarna insikter i varukännedom,
lagervård etc.

Slutligen bör framhållas, att den monopolisering av tobakstillverkning
och import som gäller för vårt land som en logisk konsekvens synes böra
leda till en reglering också av detaljhandeln. Det torde icke heller i något
annat land med monopol finnas en fri handel med tobaksvaror.

Herr Brandt vänder sig även mot förslaget enligt alternativ II att frisläppa
automathandeln med tobaksvaror. Enligt hans uppfattning bör den nu rådande
ordningen, enligt vilken automathandeln i första hand förbehålles
specialtobakshandeln, bibehållas. Då kioskhandeln åtnjuter förmåner med
avseende på affärstiden, synes det enligt hans mening fullt motiverat att specialtobakshandeln
kompenseras genom en fortsatt privilegierad automathandel.
I

I yttrandet av herr Dahlgren m. fl. göres reservation mot den av utredningsmannen
förordade ordningen med ett bibehållande av nyetableringskontrollen.
Reservanterna erinrar om den sociala motiveringen för 1943 års
lagstiftning och framhåller att behovet av de statliga saneringsåtgärderna numera
praktiskt laget upphört. Den utgift, som inlösen av icke bärkraftiga
affärer dragit, vore icke att anse som bortkastad, om nyetableringskontrol -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

len avskaffades, eftersom ifrågavarande affärer under alla förhållanden varit
dömda att upphöra och gottgörelse till deras innehavare i viss mån hade karaktären
av socialvård. Någon fara för att nya lika svaga affärer ånyo skulle
uppstå, om tobakshandeln bleve fri, torde icke föreligga. Just den fria konkurrensen
konnne att avskräcka dem, som icke vore i stånd att skaffa sig
modernt inrättade och välbelägna affärer, från att försöka sig på denna
bransch.

I yttrandet understrykes allmänhetens behov av bekväm tillgång till tobaksvaror
såväl under som efter ordinarie affärstid. Även framhäves betydelsen
av att statsmakterna icke inom tobakshandeln upprätthåller en reglering
i strid mot grunderna för 1953 års lagstiftning mot konkurrensbegränsning.
Beträffande nyetableringskontrollens negativa sidor framhålles särskilt
följande.

En nyetableringskontroll måste alltid bli mer eller mindre godtycklig, då
det inte går att finna några objektiva normer för begränsningen av antalet
återförsäljare. De reglerande organen kan aldrig med visshet mäta allmänhetens
behov av ett nytt försäljningsställe på en ny plats. Om ett sådant
behov föreligger kommer att visa sig först sedan etablering tillåtits.

Erfarenheterna av nyetableringskontrollen inom tobakshandeln kan lämna
många bevis på dess olägenheter och skadeverkningar. Nya företagares
näringsutövning hindras eller försvåras, vilket strider mot det allmänna
intresset, att rätten till fri näringsutövning upprätthålles. Ansökningarna
om tillstånd att få sälja tobaksvaror på utsträckt tid i kiosker föranleder i
många fall processliknande förfaranden med tidsödande utredningar, remisser
och syner. Ärenden kan draga ut många månader och vid besvär till
Kungl. Maj :t t. o. in. flera år, varunder tillståndssökanden i ovissheten om
utgången förhindras att genomföra sina planer. En konsumbutik förvägras
ofta att fortsätta med en mångårig förmedling av tobaksvaror i de fält då
föreningen lägger ned en äldre omodern butik och överflyttar verksamheten
till närbelägna moderna lokaler. I nybyggda bostadsområden i städernas
utkanter vägras likaså nyetablerade snabbköpsbutiker att sälja tobaksvaror,
därest avsikten är att till samma område utflytta en specialtobaksaffär från
stadens innerområden. Eller en trafikkiosk vid en stor trafikstation vägras
tillstånd att sälja tobak, därför att det finns en eller ett par specialtobakshandlare
på 100 å 200 in avstånd från stationen, varvid den resande allmänhetens
intresse att slippa gå längre väg kanske med bagage och ofta i tidsnöd
eftersättes. Även vanliga kiosker med gott läge ur affärssynpunkt har inånga
gånger nekats försäljningsrätt av hänsyn till ur allmänhetens synpunkt
sämre belägna tobaksaffärer.

Herr Lundgren ansluter sig till utredningsmannens förslag till bibehållen
nyetableringskontroll och anför bl. a.

Ett frisläppande av tobakshandeln skulle enligt min tioåriga erfarenhet
från statens tobaksnämnd medföra tillkomsten av ett mycket stort antal försäljningsställen
för tobaksvaror. Det synes nämligen vara en allmänt rådande
uppfattning att drivande av en tobaksaffär eller en kiosk är en mycket
bekväm, riskfri och vinstgivande sysselsättning, som icke kräver några fackkunskaper
eller någon affärserfarenhet och endast obetydligt kapital. Statens
tobaksnämnd har behandlat ett mycket stort antal ansökningar om nyetablering
av tobaksaffärer och kiosker, som objektivt sett icke haft den

Knngl. Maj.ts proposition nr 50 år

1957

minsta utsikt att bli ekonomiskt lönande. Även om antalet nya tobaksaffärer
på erund av nu rådande svårigheter att erhålla lokal inom närmaste tiden
skulle begränsas, torde dock frisläppande av tobakshandeln medföra, att ett
mycket stort antal befintliga affärer skulle utöka sitt varusortiment med tobak.
Frågan gäller då om detta ur olika synpunkter är önskvärt och lanipli<>t.
Enligt min mening har allmänheten för närvarande i stort sett bekväm
tillgång till tobaksvaror på de flesta platser såväl under vanlig affärstid som
på utsträckt tid. Ur allmänhetens synpunkt torde knappast behovas liera
försäljningsställen än nu befintliga och de som med nuvarande principer
för nyetablering inrättas. Hur restriktiv en tillståndsgivning bor vara, ar en
ren omdömesfråga. Det bör i detta sammanhang framhållas, att statens lobaksnämnd
under senare år varit betydligt mindre restriktiv an tidigare vid
sin bedömning av nyetableringsärendeii. Uppdelning av försäljningen pa tor
många försäljningsställen medför, att många försäljningsställen pa grund
av för låg omsättning ej kan hålla tillräckligt varusortiment och ej heller
tillhandahålla väl konditionerade varor. Särskilt det sistnämnda skulle med
all säkerhet föranleda klagomål från allmänheten, vilket till sist skulle drabba
tobaksmonopolet som oberättigad kritik över dåliga varor. \ idare skulle
med all säkerhet tobakshandlarnas ställning betydligt försämras och risk
föreligga för att tobakshandlarna skulle komma i samma daliga lage som
under tiden före ikraftträdandet av 1943 års monopollagstiftning Av tobaksmonopolet
utgivna belopp för inlösen med mera skulle vara bortkastade,
och krav skulle med all säkerhet väckas om erhållande av ersättning tor
ekonomiska förluster genom handelns frisläppande. Då de personer, som
inrättat nya tobaksaffärer eller övertagit tobaksaffarer efter den 1 juli 1J43,
gjort detta med vetskap om och förlitande på det ekonomiska skydd som
1943 års monopollagstiftning bereder dem, torde sådana krav icke utan

vidare kunna avvisas. . . . ,

Vad härefter angår handeln på utsträckt affärstid anser jag mig boia
framhålla, att ett mycket stort antal partiellt arbetsföra personer med eller
utan hjälp av statliga och kommunala myndigheter inrättat kioskrorelser
för sin''och sina familjers försörjning och därigenom erhållit möjlighet afl
klara sig utan hjälp från socialvårdsmyndigheterna, vilket säväl för dem
själva som för det allmänna varit av mycket stor ekonomisk och social betydelse
1 detta sammanhang kan nämnas, att flera städer numera systematiskt
använder kioskhandeln för försörjning av personer, som icke kan erhalla
arbete i öppna arbetsmarknaden, samt på sådana åtgärder nedlagt betydande
belopp. Om handeln med tobaksvaror skulle släppas fri, skulle detta med all
säkerhet medföra, att många kioskidkare av nu angivna kategori på grund
av tillkomsten av nya försäljningsställen icke skulle kunna försörja sig utan
ånyo bli olyckliga socialvårdsfall. För dessa personer skulle det vara särskilt
deprimerande att efter längre eller kortare tid som egna företagare med ett
lämpligt och ekonomiskt lönande arbete åter vara tvungna att vända sig till
socialvårdsmyndigheterna. Dessutom föreligger stor risk för att vid fri tobakshandel
kapitalstarka personer och företag skulle lägga beslag på de ur
affärssynpunkt bästa platserna och därmed förhindra behövande partiellt
arbetsföra personer att lösa sina försörjningsproblem. Detta sker visserligen
redan nu i viss omfattning men möjligheterna härtill är dock i viss mån
begränsade av butikslängningslagens restriktiva tillståndsbestämmelser. .lag
anser, all de möjligheter som finnes att utnyttja de partiellt arbetsföras
arbetskapacitet och försörjningsförmåga, bör i görligaste man tillvaratagas.
I detta hänseende bjuder kioskhandeln stora möjligheter. Det är dock viktigt
afl tillstånd till kioskhandel endast anförtros personer, som anses ha
förulsällningar alt bedriva aflärsverksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

Herr Sandberg förklarar sig acceptera en fortsatt reglering enligt alternativ
II och understryker samtidigt önskemål om bättre försäljningsmöjligheter
inom nya bostadsområden.

Remissyttrandena

nledningsvis må ur yttrandena återgivas några mer generella synpunkter
vilka anförts i anledning av utredningsmannens allmänna bedömningar
av den hittills bedrivna nyetablerings kontrollen
och dess verkningar.

Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet lämnar med ledning av bl. a bolagets
egna erfarenheter en översikt över tobakshandelsregleringens verkningar
under den tid den tillämpats. Bolaget konstaterar inledningsvis, att rådande
konkurrensbegränsningar inom tobakshandeln, såväl bruttoprisbindningen
som nyetableringskontrollen, härstammar från monopolets tillkomst. Genom
1943 ars lagstiftning förändrades förhållandena såtillvida, att å ena sidan
nyetableringskontrollen skulle utövas efter samråd med ett offentligt organ,
där återförsäljarna är representerade, å andra sidan bolaget erhållit anvisning
om att använda avstängningshot vid leverans av tobaksvaror till någon,
som tått avslag på ansökning om direkt inköpsrätt. Bolaget erinrar om
att nämnda lagstiftning tillkom mot bolagets avstyrkande. Bolaget framhöll
i ett den 17 februari 1941 dagtecknat yttrande, att bolaget genom tidigare ersattningsförfaranden
— åren 1918 och 1926 — uttryckligen befriats från att
taga hänsyn till special tobakshandlarna, och att de nya försälj ningsdirektiven
komme att föranleda nya krav från denna återförsäljargrupp på ökat
hänsynstagande.

Bolaget anför vidare.

De farhågor som av styrelsen framfördes år 1941, att de nya försäljnings.
UHkKV.eni sk H Je stmiulera till ytterligare krav på hänsynstagande från specialtobakshandlarna,
ha icke besannats. Bolagets intressen ha i stort sett blivit
it godosedda. Vid sin tidigare behovsprövning av ansökningar om rabatt
kom bolaget ofta i konflikt med återförsäljarna. Klagomål framfördes å ena
sidan från dem, som forvagrats inköpsrätt, å andra sidan från tobakshandlarnas
organisation over att för många försäljningsställen släpptes fram. Rölande
bolagets åtgärder i dessa frågor och över bolagets rabattpolitik fördes
klagomålen ofta vidare till statsmakterna. Sedan det faktiska ansvaret för
nyetableringskontrollen överflyttats till statens tobaksnämnd, och nämnden
aven blivit ett diskussionsforum för rabattfrågorna, har bolagets förhållande
hH aterforsidjarna märkbart förbättrats, samtidigt som statsmakterna
befriats från att taga ställning till dylika frågor. Härtill har även det förbättrade
ekonomiska läget för tobakshandlarna bidragit.

Tobaks varorna ha icke blivit mera svåråtkomliga. Allmänhetens inköpsmöjligheter
ha tvärtom förbättrats. Visserligen har antalet tobaksaffärer
nagot minskat, men antalet Övriga försäljningsställen har ökat såväl på van!g
butikstid som på kvällar och söndagar. Genom kioskhandelns expansion
(K !./VCI\rik l-ga förekomsten av tobaksautomater har framför allt en avseVa(
-A01^attrlIlg, aV inköPsmöjligheterna efter den ordinarie stängningstiden
mtratt. Exempel kunna å andra sidan anföras på att kiosker vägrats tobaks -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

försäljning, trots att de kunnat vara till gagn för allmänheten, ävensom att
speceriaffärer, såväl enskilda som kooperativa, till förfång för kunderna,
som handla i dessa butiker, förvägras att föra tobaksvaror.

Det återstår att undersöka, vilken verkan bruttoprisbindningen och nyetableringskontrollen
haft på det pris, som konsumenterna fått betala för
tobaksvarorna. Av detta pris är för närvarande 91,5 % genom själva monopolformen,
som förutsättes skola bestå, undandraget konkurrensinverkan.
Återstoden, 8,5 %, som utgör ersättningen till detaljisten, bestämmes även
av monopolbolaget genom styrelsebeslut. Under tiden närmast före 1943 års
lagstiftning motverkades emellertid styrelsens strävanden att sänka rabatten
till en nivå, som enligt styrelsens mening var skälig, genom upprepade interventioner
från statsmakterna, föranledda av klagomål från tobakshandlarna.
Efter tobaksnämndens tillkomst har rabatten bestämts efter förhandlingar
med återförsäljarrepresentanterna inom nämnden. Den procentuella
rabatten har från 1944 till 1954 sänkts i förhållande till priskurantpriset
från 10,6 till 8,5 %, samt i förhållande till priskurantpriset minus tobaksskatt
från 40,1 till 31,8 %. Utredningsmannens förmodan (s. 133), att
realvärdet av återförsäljarnas ersättning (rabatten) per försåld enhet skulle
ha ökat något under perioden trots sänkningen av procentsatsen, är icke
riktig. Tvärtom har realvärdet av rabatten per försåld enhet ifråga om det
dominerande varuslaget cigarretter, som utgör 3/4 av omsättningen, sänkts
med 20 %, och beträffande övriga varuslag företett mindre variationer, vilket
framgår av följande uppställning:

Återförsäljarrabatt i kronor per 1 000 st resp. kg på egen tillverkning åren
1943 och 1954 i 1954 års penningvärde

Cigarrer (1 000 st.) .....

Cigarrcigarretter (1 000 st.)

Cigarretter (1 000 st.).....

Röktobak (1 kg).........

Tuggtobak (1 kg) .......

Snus (1 kg) ...........

1943 (index 1935)	1954
. ... 49:43	43: 54
. ... 24:52	25: 18
. ... 12:93	10: 28
____ 5:65	6: 15
, ... 4:67	4: 22
1:20	1: 26

En sänkning av den procentuella återförsäljarrabatten med 2,1 enheter
innebär vid tobaksbeskattningens nuvarande konstruktion, att detaljhandelspriset
på varan under förutsättning av oförändrade produktionskostnader
skulle kunna sänkas med 4,2 procent. En rabattsänkning får alltså en
fördubblad prissänkande effekt, som genom det fasta priset kommer alla
konsumenter till godo.

Det är ett anmärkningsvärt förhållande, att priserna på Tobaksmonopolets
cigarretter i dag icke äro högre än år 1943 trots en 40-procentig penningvärdeförsämring
och trots frånvaron av priskonkurrens i såväl produktionssom
distributionsledet. Huvudorsaken är genomgripande rationaliseringsåtgärder,
men även sänkningen av återförsäljarrabatten har bidragit till resultatet.

Alt rabattprocenten kunnat sänkas beror huvudsakligen på att sänkningarna
genomförts i samband med prishöjningar, föranledda av ökning av tobaksskatten,
men det är föga sannolikt, att en rabattsänkning av den storleksordning,
som faktiskt uppnåtts, kunnat genomföras, om icke tobaksnämnden
och den offentliga nyetableringskontrollen kommit till.

Tobakshandlarnas riksförbund anför att det nuvarande antalet försäljningsställen
för tobaksvaror, omkring 26 700, måste anses betydande. Till

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

denna siffra komme andrahandsförsäljarna, vilka uppskattats till omkring
6 000. Om någon nyetableringskontroll icke funnits, skulle enligt förbundets
mening antalet försäljningsställen otvivelaktigt ytterligare ha ökat utan att
konsumenternas intresse av bekväm tillgång till tobaksvaror av god kvalitet
och sortering skulle bättre ha kunnat tillgodoses.

Aktiebolaget Svenska pressbyrån anför, att utredningen till fullo visar, att
de ekonomiska svårigheter, som i viss utsträckning karakteriserade tobaksliandeln
vid tillkomsten av 1943 års lagstiftning, sedan dess til] största delen
övervunnits. Delvis genom tobaksprisernas flerfaldiga höjning och en allt
större utökning av varusortimentet, delvis genom konkurrensskyddet hade
tobakshandlarnas inkomster trots inflationen så stigit, att kåren kommit i
åtnjutande av en genomsnittligt god levnadsstandard. Ett påtagligt bevis för
detta förhållande lämnade storleken av de goodwillersättningar, som enligt
vad allmänt är bekant lämnas vid överlåtelse av tobaksaffärer, i strid med
monopolets förbud. I annonser i dagspressen förekomme ofta erbjudanden
att betala 75 000—100 000 kronor för förvärv av en tobaksaffär, varvid givetvis
rättigheten att sälja tobak spelar en betydande roll. I fråga om de till
omsättningen sämsta tobaksaffärerna konstaterar pressbyrån, att ett avsevärt
antal av dessa mot ersättning blivit nedlagda och att andra flyttats till
mer givande försäljningsdistrikt. Den sanering, som sålunda ägt rum, vore
enligt pressbyrån icke bortkastad, ty den hade medfört ett definitivt utskiljande
av icke bärkraftiga affärer.

Liknande synpunkter som de av Aktiebolaget Svenska pressbyrån framförda
anlägges av Sveriges kioskidkares riksförbund.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför att den nuvarande nyetableringskontrollen
inom tobakshandeln kommit att utveckla sig till ett »kineseri»,
vars motiv måste framstå som svårförståeliga och knappast acceptabla
för allmänheten. I tobakshandlarnas intresse förvägras ofta kiosker
tobaksrättigheter, ehuru sådana eljest kunde anses vara motiverade med
hänsyn till förhållandena på platsen och ur allmänhetens synpunkt. På
landsbygden uppfyller rätt få kiosker butikstängningslagens krav för erhållande
av tillstånd att försälja tobak. Allmänhetens behov av bekväm tillgång
till tobak torde därför på landsbygden icke överallt vara särskilt väl tillgodosett.
Det är även ägnat att sprida otrevnad att på flera orter en enda kioskinnehavare
— tack vare gällande lagstiftning — gentemot övriga kioskägare
får en monopolställning vid försäljning av tobak från kiosk.

Från kioskhandelns företrädare riktas kritik mot det sätt varpå utredningsmannen
redovisat kiosk handelns roll vid distributionen av
tobaksvaror. Svenska kioskhandlareförbundet framhåller gentemot utredningsmannens
framställning att kioskerna på intet sätt åtnjuter någon privilegierad
ställning. Beträffande dispensgivningen vad gäller tiden för öppethållande
åsyftar gällande bestämmelser enbart att tillgodose behovet av tillgång
till vissa varor även efter vanlig butikstid. Förbundet framhåller även,
att det försteg framför en närbelägen butik som en kiosk kan anses ha genom
ett fritt läge mitt i trafikströmmen regelmässigt häves genom kioskens be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

gränsning inte bara beträffande varusortiment utan också till varuförpackningar,
som är anpassade till av ögonblickets ingivelse betingade inköp.

I huvudfrågan uttalar sig det stora flertalet remissinstanser för att den
offentliga nyetableringskontrollen slopas och förordar en ordning överensstämmande
med alternativ I. Av de hörda myndigheterna har en motsatt
ståndpunkt intagits endast av statskontoret, statens tobaksnämnd (en skiljaktig
ledamot förordar alternativ I) samt länsstyrelserna i Östergötlands,
Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens län. Till förmån för ett bibehållande
av nyetableringskontrollen har även uttalat sig reservanter inom arbetarskyddsstyrelsen
och näringsfrihetsrådet. Härutöver har av remissinstanserna
blott Tobakshandlarnas riksförbund och Sveriges köpmannaförbund jämte
fyra av handelskamrarna motsatt sig ett avskaffande av nyetableringskontrollen.
Sveriges industriförbund har icke redovisat någon definitiv ställning
till frågan om kontrollens bibehållande. — Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet
har vid sitt ställningstagande till förmån för ett slopande av
nyetableringskontrollen förordat att man under en övergångstid av högst
fem år bibehåller en modifierad kontroll i enlighet med alternativ II. — Enligt
statskontorets mening bör spörsmålet om en fullständig avveckling av
den offentliga nyetableringskontrollen sedermera, efter det närmare erfarenheter
vunnits av eu begränsad liberalisering av kontrollen, upptagas till
prövning. Närbesläktade synpunkter framföres av länsstyrelsen i Gävleborgs
län.

De remissinstanser som förordat ett frisläppande av tobakshandeln har
i allmänhet hänvisat till utvecklingen inom tobakshandeln
efter tillkomsten av 1943 års monopollagstiftning och
därvid hävdat att det huvudskäl som då åberopades för regleringen av handeln
numera förlorat i styrka.

Kommerskollegium framhåller sålunda att konjunkturförhållandena i dag
är helt annorlunda än vid tiden för regleringens införande. Kollegium anför
att full sysselsättning och knapphet på arbetskraft råder. Dessutom är
tillgången på lämpliga butikslokaler begränsad, och någon omfattande
nyetablering av tobaksaffärer är därför näppeligen att vänta. — Liknande
synpunkter anlägges av bl. a. arbetarskgddsstgrelsen, näringsfrihetsrådet,
överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Västmanlands och Västernorrlands
län.

Handelskammaren i Göteborg understryker även inledningsvis att de
sociala motiv, som föranledde 1943 års lagstiftning icke längre är för handen.
Man kan naturligtvis, fortsätter handelskammaren, liksom special(obakshandelns
och statens tobaksnämnds representanter i utredningen förfäkta
den åsikten, att ökningen av specialtobakshandlarnas realinkomster
till stor del har sin grund i förekomsten inom branschen av eu nyetableringskontroll
och att en återgång till friare förhållanden skulle medföra eu
kraftig försämring av inkomstläget. För egen del anser handelskamma -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

ren att nyetableringskontrollen varit en faktor av endast underordnad betydelse
för tobakshandlarnas inkomstförbättring, samt att ett slopande av
kontrollen följaktligen icke komme att medföra någon nämnvärd ändring
av inkomsterna. Det i utredningen framlagda siffermaterialet pekar enligt
handelskammarens åsikt snarare härpå än på motsatsen. Handelskammaren
fortsätter.

Vid en bedömning av verkningarna av den nuvarande nyetableringskontrollen
kan man sålunda till att börja med icke undgå att frapperas av att
specialtobakshandelns procentuella andel av den totala tobaksförsäljningen
under åren 1943—1954 minskat från 40,4 till 37,5, vilket onekligen i och
för sig är ett märkligt förhållande med tanke på syftet med 1943 års lagstiftning.
Reflexionen, att denna minskning möjligen kan ha samband med
en kraftig utgallring av icke bärkraftiga företag inom specialtobakshandeln,
visar sig vid ett studium av siffrorna oriktig. Enligt de vid lagens antagande
av riksdagen uttalade önskemålen om inlösen av icke bärkraftig specialtobakshandel
har visserligen under regleringstiden utgallrats ungefär 200
iöretag till en kostnad för statsverket av ca 1 milj. kronor, men samtidigt
har antalet nyetableringar varit mellan 250 och 300 (s. 131 i betänkandet).
Den rationalisering av tobaksdistributionen, som skulle ske genom ett nedbringande
av antalet företag, har sålunda icke ägt rum. En eventuell invändning,
att en rationalisering genom utgallring av icke bärkraftiga företag
icke längre skulle vara aktuell, håller icke streck. Enbart i Göteborg
tanns det sålunda under 1954 alltjämt mer än 100 specialtobakshandlare,
d. v. s. ca 1/3 av hela antalet, med en totalomsättning mellan 50 000 och
100 000 kronor per företag. Vid en genomsnittlig totalomsättning i dessa
företag å 7 o 000 kronor blir bruttoinkomsten å de försålda tobaksvarorna
ungefär 4 300 kronor (70 % av 75 000 kronor X 8,5 %) och å Övriga saluförda
artiklar ungefär lika mycket eller sammanlagt 8 500 å 9 000 kronor.
En sådan bruttoinkomst är givetvis alldeles otillräcklig för att företaget
skall kunna betecknas såsom bärkraftigt. Konsumentintresset av en bekväm
tillgång till tobaksvaror kan icke åberopas i detta sammanhang, då
liera av dessa företag äro belägna något hundratal meter från varandra.

Vad ovan sagts torde tämligen klart visa, att tobaksregleringen misslyckats
med uppgiften att »sanera» och rationalisera specialhandeln med tobaksvaror.
En rationalisering är emellertid alllfort av behovet påkallad;
mindre med hänsyn till utövarna av specialtobakshandeln än med hänsvn
till samhällsintresset. Behovet av produktiv arbetskraft är i dagens samhälle
så stort, att en fördelning av en konstant arbetsuppgift på flera händer än
vad som är nödvändigt, inger starka betänkligheter. Denna rationalisering
kan, att döma av hittillsvarande erfarenheter, icke komma till stånd genom
den offentliga nyetableringskontrollen.

Betraktas frågan om nyetableringskontrollen ur den mera snäva synvinkel,
som utgöres av specialtobakshandlarnas ekonomiska förhållanden, har
utredningen icke framlagt några siffermässiga bevis för att dessa förhållanden
skulle ha varit avsevärt sämre, om kontrollen icke funnits. De helt
utslagsgivande orsakerna till den genomsnittligt fördubblade realinkomsten
aro dels den med 167 % värdemässigt ökade tobakskonsumtionen under regleringstiden,
dels den likaledes kraftiga konsumtionsökningen av övriga
av specialtobakshandeln saluförda artiklar, och dels den ungefär fyrdubb,
ade provisionsintäkten från AB Tipstjänst. De nämnda faktorerna ha inte
nagot som helst samband med tobaksregleringen. »Utan regleringen», framhåller
utredningsmannnen (s. 137 i betänkandet) »skulle säkerligen fler -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

lalet av de nu inlösta eller utflyttade mindre bärkraftiga tobaksaffärerna
icke ha rensats bort utan de skulle ha levat kvar under besvärliga ekonomiska
förhållanden.» Härtill må anmärkas, att om de 200 utgallrade affärerna
alltjämt funnits kvar, skulle den genomsnittliga omsättningen av tobaksvaror
per företag inom specialtobakshandeln under 1954 ha varit
103 000 kronor i stället för 110 000 kronor (320 milj. kronor fördelade på
3 100 i stället för 2 900 företag). Vid denna beräkning har kammaren utgått
ifrån, att de 200 utgallrade företagens omsättning helt överförts till de
övriga företagen inom specialtobakshandeln. Så har givetvis icke skett; specialtobakshandeln
svarar för endast ca 1/3 av den totala tobaksförsäljningen,
varför differensen — mellan den nuvarande omsättningen per företag och
den beräknade med 200 företag mera — icke skulle ha varit 7 000 kronor
utan kanske 3 000 kronor eller ett par tre procent av omsättningen. Med en
sådan differens vare sig står eller faller specialtobakshandeln.

Såsom ett av de viktigaste skälen för att slopa nyetableringskontrollen
anföres att statsmakterna genom 1953 års lagstiftning mot konkurrensbegränsning
strävar att åstadkomma en fri och obunden
konkurrens inom näringslivet och att konsekvensen bjöde att dessa strävanden
icke motverkades genom konkurrensbegränsningar, som statsmakterna
själva upprätthölle.

Kommerskollegium anför att 1953 års lagstiftning visserligen möjliggjorde
ingripanden endast i sådant fall, där en konkurrensbegränsning vore ur
allmän synpunkt otillbörlig, men dess yttersta mål vore uppenbarligen att
bana väg för en fri konkurrens överhuvud taget samt att öka förståelsen
för konkurrensens betydelse som drivfjäder till prissänkningar och rationaliseringar
inom näringslivet, något som vore till fördel för hela samhället.
Kollegium framhåller att det av psykologiska skäl är angeläget att sådana
näringsutövare, som efter tillkomsten av 1953 års lag upphävt eller finner
sig böra upphäva av dem genomförda — och ur deras synpunkt naturliga
— konkurrensbegränsningar, icke kan peka på att statsmakterna vidmakthåller
sådana begränsningar, ehuru skälen för att slopa dem är lika vägande
som i deras eget fall.

Näringsfrihetsrådet framhåller i likhet med kommerskollegium att de av
statsmakterna under senare år beslutade åtgärderna mot konkurrensbegränsningar
inom näringslivet har betydelse icke blott såsom ett medel att
åstadkomma rättelse i de särskilda fall, där skadlig verkan av konkurrensbegränsning
konstateras, utan även såsom ett led i strävandena att väcka
ökad förståelse för och insikt om konkurrensens betydelse för prisbildningen
och för samhällsekonomien på lång sikt. Med en ökad sådan förståelse
och insikt bleve det lättare att åvägabringa eu mera livaktig konkurrens
inom det enskilda näringslivet. Rådet understryker med skärpa att
det sätt, varpå frågan om nyetableringskontroll inom tobakshandeln löses
av statsmakterna, måste få återverkningar även med avseende å den enskilda
nyetableringskontrollen inom andra branscher. Rådet anför vidare.

Visserligen måste frågan om sådan kontroll bedömas särskilt för varje
bransch. Det är emellertid uppenbart, att man inom många, kanske flertalet
branscher kan åberopa minst lika vägande skäl till stöd för en nyetablc -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

ringskontroll som inom tobakshandeln. Att nyetableringskontrollen inom
denna till skillnad från andra branscher handhaves av organ för det allmänna
kan icke tillmätas någon nämnvärd betydelse, eftersom kritiken
mot detta slag av konkurrensbegränsningar icke riktar sig mot det sätt, varpå
den handhaves, utan mot kontrollens verkningar för den fria konkurrensen
och därmed samhällsekonomien på lång sikt. Ett godtagande av utredningsmannens
förord för alternativ II måste därför bli prejudicerande för
bedömande av frågor om nyetableringskontroll inom många andra branscher.
Det skulle även bli svårt för näringsfrihetsrådet, om rådet skulle finna
nyetableringskontroll inom någon bransch medföra skadlig verkan, att
kunna övertyga branschen om det önskvärda i att frivilligt avveckla en
konkurrensbegränsning som godkänts av statsmakterna inom tobakshandeln.
Eftersom nyetableringskontrollen ofta är en förutsättning för andra
konkurrensbegränsningar, skulle ett genomförande av utredningens förslag
medföra mycket allvarliga konsekvenser för strävandena att åstadkomma
en effektivare konkurrens inom näringslivet.

Ombudsmannaämbete! för näringsfrihetsfrågor anför — efter att ha erinrat
om vissa uttalanden under förarbetena till 1953 års lagstiftning —
att det synes böra krävas att en ensamföretagare i princip skall sälja till
alla som önskar köpa av honom. Avsteg från denna allmänna regel borde
endast ske för den händelse företagsekonomiskt betingade skäl nödvändiggjorde
detta. När dylika skäl åberopas av en ensamföretagare, vars monopolställning
är grundad på lag eller statlig reglering, synes enligt ämbetets
mening böra krävas att skälen för avvikelse från den allmänna regeln är
av särskild vikt med hänsyn till den prejudicerande betydelse, som ett av
statsmakterna sanktionerat monopolföretags handlingssätt får antagas ha
för det enskilda näringslivet.

Svenska handelsarbetareförbundet — vars yttrande biträdes av Landsorganisationen
i Sverige — anser det principiellt oriktigt att reglera en enda
av detaljhandelns branscher på det sätt som skett när näringsfriheten i övrigt
allmänt erkännes. Ännu orimligare ter sig enligt förbundet regleringen
sedan 1953 års lag genomförts.

Sveriges industriförbund framhåller att de omständigheter, som förebragts
i den föreliggande utredningen, icke berättigar till någon särbehandling
av tobaksregleringen i jämförelse med nyetableringskontrollen inom
detaljhandeln i allmänhet och att konsekvensen med nödvändighet synes
kräva att dessa båda regleringar ur allmän synpunkt bedömes på ett och
samma sätt. En granskning av de skäl, som anförts för ett bibehållande av
den nuvarande ordningen, ger enligt förbundet vid handen att dessa utan
undantag kan och även brukar anföras till stöd för nyetableringskontroll
inom handeln i övrigt. Förbundet drar ut jämförelsen mellan tobakshandelsregleringen
och den enskilda nyetableringskontrollen till att avse även kontrollens
verkningar för de presumtiva näringsidkare, som till följd därav
utestänges från möjlighet att bedriva detaljhandelsrörelse. Förbundet anför.

En jämförelse mellan tobaksregleringen och nyetableringsavlal av den
vanliga typen ur denna synpunkt ger vid handen, att ett beslut att nyetable -

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 ur 1957

ring icke må komina till stånd är betydligt mera effektivt, när det grundas
på tobaksregleringen — det finns endast en leverantör — än när det stödjes
på nyetableringsavtal. Det bör vidare framhållas, att tobaksregleringen i
högre grad än nyetableringsavtalen förutsätter en behovsprövning, vilket
också gör att tobaksregleringen ur den blivande företagarens synpunkt
framstår som mera rigorös. Man torde på nu anförda skäl kunna påstå, att tobaksregleringen
visserligen haft en större rationaliseringseffekt än den »mildare»
enskilda nyetableringskontrollen men att den å andra sidan på ett
mera markant sätt än nyetableringskontrollen — såsom det heter i 1953 års
lag — »hindrar annans näringsutövning».

Utredningsmannen har till stöd för sin uppfattning framhållit, att ett bibehållande
av tobaksregleringen väl kan försvaras, oaktat den enskilda nyetableringskontrollen
kan underkastas prövning enligt 1953 års kartellag.
Motivet för denna ståndpunkt har i huvudsak angivits vara, att tobaksregleringen
tillämpas av offentliga myndigheter eller därmed jämställda organ
under medverkan av representanter för olika intressen och i offentlighetens
ljus. Denna motivering kan Industriförbundet icke finna hållbar. Tillämpningen
av den enskilda nyetableringskontrollen handhaves visserligen icke
av myndigheter men av organ, som äro allsidigt och representativt sammansatta.
Dessa organ domineras så gott som undantagslöst av representanter
för leverantörerna, vilka av naturliga skäl icke äro inställda på en allt för
restriktiv prövning av föreliggande ansökningar. I de viktigaste av hithörande
branscher kan beslut om avstyrkande av nyetablering överklagas hos
eu särskild nämnd; i denna har sedan lång tid tillbaka en ämbetsman i
framskjuten ställning fungerat som ordförande. Det är också väl sörjt för
att själva förfarandet i nyetableringsärenden fyller rimliga anspråk på tillförlitlighet
och objektivitet. Och det kan tilläggas att även den enskilda
nyetableringskontrollen i vart fall efter tillkomsten av 1946 års lag om
övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet är föremål för
viss offentlig insyn. Industriförbundet anser på nu anförda skäl, att någon
nämnvärd skillnad i fråga om handhavandet av tobaksregleringen resp. den
enskilda nyetableringskontrollen i dess typiska form knappast kan anses
föreligga; skillnaden är i huvudsak av formell natur.

Sveriges grossistförbund understryker att 1953 års lagstiftning i princip
bör tillämpas ensartat vare sig fråga är om en statlig eller enskild nyetableringskontroll.
Förbundet anser att det skulle varit önskvärt om man hade
kunnat låta anstå med bedömandet av frågan om bibehållandet av nyetableringskontrollen
till dess näringsfrihetsrådet mera ingående hunnit pröva
nyetableringsfrågan och de nyetableringsavtal, som förekommer inom den
enskilda handeln.

Överståthållarämbetet jämte flertalet länsstyrelser anför även 1953 års
lagstiftning som ett vägande skäl för att liberalisera tobakshandeln. De
principiella synpunkterna åberopas även av flera handelskammare.

Aktiebolaget Svenska lobaksmonopolet anför att dess målsättning vid bedömandet
av frågan om nyetableringskontrollen är att, under hänsynstagande
till 1953 års lag söka finna så fria och affärsmässiga former för handeln
med tobaksvaror, som på lång sikt är möjliga alt förena med tillverknings-
och importmonopolet. Även om bärande skäl saknas för alt beteckna
regleringen såsom skadlig i lagens mening, föreligger dock enligt bolagets
mening risk för alt den kan komma att menligt inverka på näringsfrihets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

rådets strävanden, att med stöd av nämnda lagstiftning åstadkomma friare
konkurrensförhållanden inom näringslivet. Bolaget erinrar även om uttalandet
i motiven till 1953 års lag av dåvarande chefen för handelsdepartementet,
att det vore högeligen angeläget, att statsmakterna — bl. a. vid
översynen av offentliga regleringar — sökte befrämja betingelserna för fri
konkurrens och utforma sådana regleringar, som befunnes nödvändiga »på
ett sådant sätt, att konkurrensen ej hämmas i större utsträckning än nödvändigt».
Bolaget förklarar sig tillfullo dela denna principiella inställning
och anser, att den offentliga nyetableringslcontrollen inom tobakshandeln
bör upphävas, därest icke tungt vägande skäl kan anföras för dess bibehållande.

De remissinstanser, vilka förordat att nyetableringskontroll allt fortfarande
skall förekomma inom tobakshandeln, har i stort sett anslutit sig till
utredningens synpunkter att de motiv, som ligger till grund för lagstiftningen
mot konkurrensbegränsning, icke har någon större relevans på ett
sådant område som det här är fråga om.

Statens tobaksnämnd förklarar sig dela utredningsmannens synpunkter
rörande betydelsen av 1953 års lagstiftning och tillägger att näringsfrihetsrådets
farhågor för att dess åtgärder för förhindrande och motverkande av
skadlig konkurrensbegränsning skulle försvåras genom den förefintliga stathga
nyetableringskontrollen torde vara överdrivna. Nämnden utvecklar sina
synpunkter enligt följande.

Handeln med tobaksvaror skiljer sig från annan handel bland annat därigenom
att tillverkningen och importen handhas av ett statligt monopol och
att eventuella återförsäljare till följd härav är hänvisade till en enda leveräntor,
tobaksmonopolet, som i princip, då det icke finns någon konkurrens,
ar möjlighet att diktera försäljningsvillkoren. Denna möjlighet kan dock
icke utövas oinskränkt, då staten genom sina representanter i tobaksmonopolets
styreUse och genom tobaksnämnden bevakar såväl tobaksmonopolets
aferf°rsaf)arnas och allmänhetens berättigade intressen. Härigenom er,
„s §aranti för att detaljhandelsmarginalen icke blir för hög, vilket
skulle innebära antingen skattebortfall eller fördyrade tobaksvaror. Gäliande
detaljhandelsmarginal ger, som framgår av det föregående, knappast
möjlighet till nagon verklig priskonkurrens. Det kan icke vara ett allmänt
mtresse ätt lata tobäksvaror bli tillgängliga i en mängd mer eller mindre
obehövliga försäljningsställen, vilka varken kan hålla tillräckligt stort varusortiment
eller har lampliga förvaringsmöjligheter. Tobaksmonopolet har
10.™ ,som tillverkare och importör ett verkligt intresse av att ha ett
i Irackhgt antal försäljningsställen, vilka är välsorterade och välskötta
sam o kan vlsa V1.lka varor som tobaksmonopolet kan erbjuda allmänheten
7 *aViY gamla inarbetade märken som alla nyheter. Dessa affärer skall
utgöra bolagets fönster mot allmänheten och vara en verklig reklam för
tobäksmonopoM Det torde emellertid bli svårt att erhålla lönande sådana
,om antalet övriga återförsäljare, vilka huvudsakligen ägnar sig åt
försäljning av enstaka lattsålda cigarrettmärken, blir alltför stort. En friare
conkurrens^ pa tobakshandelns område torde möjligen giva allmänheten
lattare tillgång till de mest efterfrågade varorna men denna förmån torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

sannolikt komma att få betalas med ett högre pris samt medföra försämrade
inköpsmöjligheter för övriga varor.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelserna i Östergötlands och
Jämtlands län.

Tjänstemännens centralorganisation uttrycker en viss skepsis inför den
typ av motiveringar för en fortsatt nyetableringskontroll, som synes vara
baserad på branschens »särpräglade» förhållanden och ett fortsatt hänsynstagande
om än i något förändrad form till den s. k. specialtobakshandeln,
ett begrepp som fortfarande enligt TCO:s mening saknar klar definition.
I den mån dessa särskilda hänsyn bör tagas, kan de enligt TCO:s uppfattning
beaktas även vid ett slopande av nyetableringskontrollen genom rabattsättningspolitiken
och ett årsbonussystem, vilka föreslås enligt båda
alternativen.

I flera yttranden framhålles konsumenternas intresse av
bekväm tillgång på tobaksvaror som ett skäl att slopa den
nuvarande nyetableringskontrollen. överståthållarämbetct anser det icke
kunna förnekas att det skydd som genom tobakshandelsregleringen tillförsäkrats
tobakshandelns utövare i åtskilliga fall medfört en sådan försämring
av allmänhetens inköpsmöjligheter att förklarligt missnöje hos denna
uppstått. —■ Länsstyrelsen i Norrbottens län anför att inskränkningarna i
rätten att driva tobakshandel vållat irritation och besvär för andra handelslöretagare
och för allmänheten. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att det
icke med fog kan göras gällande, att nyetableringskontrollen i vad avser
handeln på vanlig affärstid underlättat för konsumenterna att tillhandla sig
tobaksvaror. Visserligen har förhållandena på byggnadsmarknaden kunnat
förorsaka, att lämpliga lokaler vid önskvärd tidpunkt icke stått till buds
för etablering av specialaffärer inom nybyggda områden och att inköpsmöjligheterna
därigenom försvårats. Dylika svårigheter torde emellertid
enligt länsstyrelsens mening ha kunnat undvikas, om icke på grund av
regleringen redan etablerade näringsutövare inom områdena hindrats att
sälja tobak i snabbköpsbutiker eller andra för sådan försäljning lämpliga
affärslokaler. Fördelen för allmänheten att kunna köpa tobaksvaror i samband
med köp av andra varor hade sålunda icke kunnat beaktas.

Från Landsorganisationen i Sverige och Svenska handelsarbetareförbundet
framhålles även att allmänheten haft svårt att förstå, att en vara av den
karaktär som tobaken har skall behöva göras så svårtillgänglig som är
fallet.

Kooperativa förbundet anför att den nuvarande regleringen i avsevärd
grad verkat till nackdel för en bekväm tillgång på tobaksvaror för konsumenterna.

Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolct anser det icke med skäl kunna göms
gällande att den nuvarande tobaksregleringen på ett ur allmän synpunkt
otillbörligt sätt vaie sig påverkat prisbildningen eller hämmat verknings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

förmågan inom näringslivet. Prisbildningen torde ur konsumenternas synpunkt
tvärtom fördelaktigt ha påverkats genom att handelsmarginalerna
delvis med stöd av regleringen kunnat hållas så låga att mycket litet utrymme
föreligger för en priskonkurrens av betydelse inom detaljistledet.
Bolaget erinrar om att handelsmarginalen för ett 20-paket cigarretter i
medelprisläge, 2: 40 kr., utgör ca 20 öre. Om en återförsäljare skulle sänka
priset till 2:30 kr., måste han följaktligen avstå från hälften av sin förtjänst.

Länsstyrelsen i Östergötlands län finner icke heller att allmänhetens intresse
av bekväm tillgång till tobaksvaror eftersatts genom regleringen. Genom
tobaksautomaternas ökade utbredning under senare år har konsumenterna
erhållit förbättrade möjligheter till inköp av tobaksvaror även efter
ordinarie affärstid. Man torde enligt länsstyrelsens mening inte heller med
tog kunna göra gällande att allmänheten för närvarande skulle behöva flera
försäljningsställen än de som nu finns. — Länsstyrelsen i Jämtlands län anför
liknande synpunkter.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför att ett bibehållande av en nyetableringskontroll
enligt alternativ II och en successiv ytterligare liberalisering
icke behöver hindra att konsumenternas intresse av god tillgång på tobaksvaror
mera skjutes i förgrunden än som skett hittills. En kontroll efter
dessa nya riktlinjer skulle lättare möjliggöra prövning av nya distributionsformer.
Länsstyrelsen understryker att ett viktigt medel att uppnå syftena
med rationaliseringen och konsumenternas bekvämlighet är upprätthållandet
av en väl kvalificerad kår av specialtobakshandlare.

Tobakshandlarnas riksförbund uttalar att det endast med en nyetableringskontroll
av det slag som nu finns är möjligt att upprätthålla en kår
av kunniga och intresserade specialtobakshandlare — en förutsättning för
att en fullgod service skall kunna erbjudas allmänheten.

Sveriges köpmannaförbund delar uppfattningen att allmänheten för närvarande
har bekväm tillgång på tobaksvaror och framhåller bl. a. att från
allmänheten icke framförts några klagomål över den nu gällande ordningen.

Handelskammaren i Karlstad befarar att ett undanröjande av förutsättningarna
för en fortsatt specialtobakshandel skulle åvägabringa oreda på
denna marknad till förfång för den köpande allmänheten. Försäljningsställena
skulle visserligen bli flera, men kundservicen i övrigt avgjort sämre
däi igenom att konsumenterna icke skulle kunna fortsättningsvis påräkna
den rikliga sortimentering och den goda lagervård, som den nuvarande specialtobakshandeln
erbjuder.

Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor anför att nyetableringskontrollen
alldeles uppenbart får den verkan att branschens bestående
struktur konserveras. Ämbetet anför.

Av det i inredningen framlagda statistiska materialet framgår, att den
sedan lång tid tillbaka iakttagna ökningen av cigarrettkonsumtionen på bekostnad
av konsumtionen av övriga slag av tobaksvaror efter år 1943 blivit
allt mera markerad. Under tiden från år 1943 till år 1954 har sålunda ci -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

garretlför sälj ningen ökat från 2 262 milj. st. till 5 289 milj. st., medan däremot
den försålda kvantiteten av samtliga övriga slag av tobaksvaror under
samma tid minskat. Konsumtionsvanorna i fråga om tobaksvaror har med
andra ord undergått en betydande förändring. Till väsentlig del är cigarrettförsäljningen
koncentrerad till ett fåtal standardmärken. En på dylikt sätt
inriktad försäljning ställer av naturliga skäl helt andra krav på distributionen
än försäljningen av ett mera varierat sortiment av olika slag av tobaksvaror.

Ämbetet finner det vara en ur allmän synpunkt väsentlig olägenhet att
kontrollen sålunda medverkar till att förhindra eller i allt fall försvåra en av
de ändrade konsumtionsvanorna betingad förändring av branschens struktur.

Nyetableringskontrollens ofördelaktiga inverkan på tobakshandelns struktur
beröres även av kommerskollegium, statens priskontrollnämnd, länsstyrelsen
i Västernorrlands län och Landsorganisationen i Sverige. Länsstyrelsen
framhåller att begreppet specialtobakshandlare undan för undan fått en
annan karaktär därigenom att i dessa affärer i allt större utsträckning även
säljes andra varor såsom tidningar och tidskrifter, dragningslistor till lotterier,
pappersvaror och skrivmateriel, toalettartiklar, film, frimärken
in. m. Från allmänhetens sida förelåge allt starkare önskemål att i en och
samma affär kunna inköpa olika slag av konsumentvaror. Följden av dessa
önskemål har enligt länsstyrelsen blivit en allmän tendens till ökad sortimentblandning,
icke minst i affärer av typ självbetjäningsbutiker. Ur allmänhetens
synpunkt skulle det vara till fördel om inköp av tobak kunde
göras i samband med inköp av andra varor i sådana affärer. Ett fortsatt
bibehållande av nyetableringskontrollen skulle emellertid kunna försvåra
en dylik utveckling inom handeln. — Priskontrollnämnden anför liknande
synpunkter.

Sveriges grossistförbund anser det kunna ifrågasättas huruvida icke regleringen
förhindrat eller i varje fall fördröjt en ur allmänhetens synpunkt
önskvärd detaljhandelsdistribution i nybyggda bostadsområden. I * * * 5

I några yttranden anföres att slopandet av nyetableringskontrollen är av
stor vikt för en anpassning till friare prisbildning. Statens
priskontrollnämnd framhåller att ett borttagande av bruttoprissystemet,
såsom föreslagits av utredningsmannen, icke skulle få någon betydelse
ur priskonkurrenssynpunkt om nyetableringskontrollen bibehölles. Detta
skulle nämligen även i fortsättningen innebära en väsentlig begränsning av
möjligheterna för olika distributionsformer att på detta varuområde konkurrera
om konsumenterna. — Kommerskollegium och näringsfrilietsrådet
ger uttryck för samma uppfattning.

Kooperativa förbundet synar frågan från en delvis annan utgångspunkt
och diskuterar möjligheterna att bibehålla nyetableringskontrollen vid en fri
prissättning. Förbundet framhåller svårigheterna att utöva kontroll över

försäljningen till icke legaliserad återförsäljare vid tillämpning av nämnda

alternativ. Förbundet anför.

5 II i ha ny till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 50

Kungl. Maj:Is proposition nr 50 år 1957

Såväl alternativ I som alternativ II förutsätter fri prissättning vid försäljning
av tobaksvaror. I alternativ I ingår att i anslutning till den fria prissättningen
även handeln blir fri. Enligt alternativ II skall handeln vara reglerad
men priset fritt. Detta innebär, att en köpare hos eu legaliserad tobakshandlare
kan inköpa tobaksvaror och sedan avyttra dessa till en av
tobaksnämnden icke legaliserad handlare. Mot detta invändes, att även vid
gällande ordning med av tobaksnämnden legaliserade återförsäljare inköp
kan göras av icke legaliserade återförsäljare. Detta är sant, men den efter
nuvarande ordning legaliserade tobakshandlaren äger inte rätt att på varan
sätta annat pris än det av monopolet på varje förpackning angivna priset.
Till detta pris saknar varje icke legaliserad återförsäljare intresse av att
köpa. Blir priset frilt, följer därav att en legaliserad tobakshandlare får intresse
av att lämna större köpare rabatt på det åsatta konsumentpriset,
detta för att själv vid inköpen från monopolet komma i åtnjutande av hög
lcvantitetsrabatt. Förbundet förutsätter här, att monopolet kommer, som synes
vara avsikten såväl enligt alternativ I som II, att ge de större köparna
del av den kostnadsbesparing monopolet gör vid leverans av stora enhetspartier.
När i enlighet med bägge alternativen vem som helst kan gå in i en
tobakshandel och köpa tobaksvaror i parti och på detta erhålla rabatt, kan
det emellertid inte finnas någon praktisk realiserbar möjlighet att, som i alternativ
II avses, behålla nyetableringskontrollen inom tobakshandeln. Det
enda effektiva medlet för att kunna behålla nyetableringskontrollen vore i
så fall att kriminalisera icke legaliserad tobakshandel. Polisväsendet skulle
då erhålla en ökad arbetsbörda samtidigt som respekten för lagen skulle
avtrubbas.

Såsom en bakgrund för bedömningen av en framtida fri prisbildning behandlas
i flera yttranden nyetablerings kontrollens inverkan
på distributionskostnaderna.

Enligt kommerskollegium kan förutses att distributionskostnaderna totalt
sett kommer att sjunka därest nyetableringskontrollen borttages. Kollegium
utvecklar sin ståndpunkt sålunda.

En nyetableringskontroll, genom vilken antalet återförsäljare begränsas
så långt är möjligt med hänsyn till konsumenternas krav på bekväm tillgång
tobaksvaror, kan visserligen minska distributionskostnaderna, men detta
tår sin huvudsakliga betydelse under sådana förhållanden som råder för
narvarande, dvs. när alla återförsäljare ha samma marginal och priskonkuiiens
är utesluten.^ Därvid måste särskilt beaktas att marginalen av naturliga
skäl städse måste sättas så högt att de specialtobakshandlare som ha
de största kostnaderna få en åtminstone nödtorftig bärgning. Är konkurrensen
fri, torde läget bli ett annat. Ett borttagande av nyetableringskontrollen
kommer säkerligen att öka antalet återförsäljare, men därav följer ej nödvändigtvis
att distributionen fördyras. Snarare kan förutses att kostnaderna
komma att sjunka, totalt sett. Sålunda torde mången detaljhandlare, som
företräder annan bransch och för närvarande är förhindrad att sälja tobaksvaror,
komma att börja försäljning av sådana varor. Eftersom han på
grund av dessa varors beskaffenhet kan upptaga försäljningen utan att först
vidtaga särskilt kostnadskrävande åtgärder såsom anskaffande av dyrbar
inredning eller anställande av ytterligare personal, kan försäljningen bedrivas
utan nämnvärd ökning av de fasta kostnaderna. Härigenom blir det
också möjligt för honom att konkurrera med andra återförsäljare genom att
sanka priserna å tobaksvaror. Å andra sidan blir det svårare för den vars

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

kostnader äro höga i förhållande till oinsättningen att hävda sig i konkurrensen.
Detta innebär sannolikt att en del mindre specialbutiker i tobak
tvingas upphöra eller övergå huvudsakligen till andra varor. I motsvarande
män bli de större specialaffärerna i tillfälle att låta sina lägre kostnader —
relativt sett — yttra sig i form av sänkta priser. Att en sådan utveckling är
önskvärd både ur konsument- och samhällsekonomisk synpunkt ligger i
öppen dag. Med denna utveckling följer också att, även om åtskilliga specialtobakshandlare
få sitt rörelseresultat försämrat, dessa knappast med
framgång skulle kunna kräva höjd rabatt, eftersom övervägande antalet
andra återförsäljare skulle nöja sig med nuvarande eller måhända lägre
marginal. Utredningsmannens farhågor i detta hänseende synas därför
överdrivna. I detta sammanhang bör betonas vikten av att den nuvarande
ordningen med fast återförsäljarmarginal försvinner. I stället bör den allmänt
vedertagna principen om »pris efter prestation» tillämpas vid inköpen
från monopolbolaget; framförallt systemet med kvantitetsrabatter är här
av betydelse. Först härigenom kan priskonkurrensen bli verkligt effektiv.
Vidare är det ej uteslutet att grosshandeln kan finna förenligt med sina intressen
att åter medverka i distributionen av tobaksvaror och därmed bidraga
till rationaliseringen och förbilligandet av denna.

För fullständighetens skull tillägger kommerskollegium att ett ökat antal
försäljningsställen för tobaksvaror kan leda till att monopolbolagets
egna kostnader stiger. Dessa kunde emellertid täckas medelst väl avvägda
kvantitetsrabatter eller expeditionsavgifter.

I samma riktning som kommerskollegium uttalar sig näringsfrihetsrådet,
som sammanfattningsvis uttalar att bibehållandet av nyetableringskontrollen
icke kan motiveras av en önskan att begränsa distributionskostnaderna.
Samma uppfattning har kommit till uttryck särskilt i yttranden från länsstyrelsen
i Kalmar län, Kooperativa förbundet, Tjänstemännens centralorganisation,
Aktiebolaget Svenska pressbyrån och Sveriges kioskidkares riksförbund.

Länsstyrelsen i Jämtlands län hävdar en motsatt uppfattning och framhåller
att skyddet för tobakshandlarnas omsättning skall vara ett medel att
åstadkomma ur olika synpunkter lämpliga distributionsformer. Om antalet
försäljningsställen bleve större än vad som kunde anses lämpligt med hänsyn
till att konsumenterna borde beredas bekväm tillgång till tobaksvaror
och att omsättningen av dessa varor bleve så stor som möjligt, skulle detta
medföra en stegring av distributionskostnaderna, tv dels ökade monopolföretagets
egna distributionskostnader, om antalet återförsäljare ökades,
och dels medförde en mindre omsättning och därmed minskad vinst hos
tobakshandlarna krav på ökade rabatter och andra förmåner. — Liknande
synpunkter återkommer i Tobakshandlarnas riksförbunds yttrande. — Även
statskontoret stöder sitt ställningstagande till frågan om nyelableringskontrollen
pa uppfattningen att kontrollen är ägnad att i viss utsträckning nedbringa
distributionskostnaderna.

Statens tobaksnämnd erinrar om att distributionskostnaderna sedan år
1943 nedbringats betydligt. Det är enligt nämndens mening föga troligt att
den rabattsänkning som skett, från 10,6 procent till 8,5 procent, skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

kunnat vidtagas om många återförsäljare under åberopande av sina rörelsers
bristande lönsamhet och därav föranledda ekonomiska svårigheter,
såsom tidigare skett, påkallat statsmakternas bistånd för erhållande av bättre
försäljningsvillkor, d. v. s. högre rabatt. Bleve tobakshandeln fri skulle
antalet nya försäljningsställen med all sannolikhet bli så stort att det bleve
nödvändigt för tobaksmonopolet alt begränsa antalet direktkunder. En sådan
begränsning kunde väl delvis åstadkommas genom att försäljningsvillkoren
gjordes sådana att vissa återförsäljare med lägre omsättning icke hade
möjlighet att köpa tobaksvaror annat än i andra hand eller att sådana
inköp ställde sig fördelaktigare än inköp direkt från tobaksmonopolet. Emellertid
vore det knappast troligt att den begränsning av antalet direktkunder,
som härigenom kunde uppnås, vore tillräcklig för att tobaksmonopolet
efter affärsmässiga grunder skulle kunna ordna sin distribution så rationellt
och billigt som möjligt. Om distributionskostnaderna genom för stort
antal direktkunder icke kunde hållas tillräckligt låga, bleve detta till nackdel
såväl för tobaksmonopolet som för allmänheten. En begränsning av möjligheterna
att inköpa tobaksvaror direkt från tobaksmonopolet skulle dock,
på vilket sätt den än genomfördes, med all sannolikhet komma att medföra
tvistigheter och meningsskiljaktigheter mellan tobaksmonopolet och återförsäljarna.

Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet anför att upphörandet av nyetableringskontrollen
otvivelaktigt skulle medföra en kraftig ökning av antalet
återförsäljare av tobaksvaror. Härigenom skulle tobaksmonopolets distributionskostnader
komma att öka därest bolaget icke hade möjlighet att vidtaga
sådana åtgärder, att antalet expeditioner nedbringades. För att ge ett
begrepp om storleksordningen av de ekonomiska konsekvenser, som ett ökat
antal återförsäljare skulle kunna medföra, lämnar bolaget följande uppgifter.

Därest antalet tobaksförsäljningsställen i Sverige bleve proportionsvis lika
stort som i t. ex. Danmark och England, som ha en fri tobakshandel, skulle
det innebära närmare en fördubbling av antalet. En därav föranledd utökning
av antalet expeditioner med t. ex. 50 % skulle vid i övrigt oförändrade
förhållanden enligt vidtagen approximativ beräkning kunna komma att
innebära en årlig merkostnad för bolaget av cirka 1,3 milj. kronor. Skulle
expeditionernas antal öka i proportion till ökningen av antalet försäljningsställen,
bleve den årliga merkostnaden cirka 2,4 milj. kronor. Därest merkostnaden
skulle behöva täckas genom prishöjningar, skulle vid oförändrad
försäljning omkring det dubbla beloppet behöva tagas ut av konsumenterna.

Bolaget anför emellertid såsom klart att bolaget kommer att anpassa sig
efter de förändrade förhållanden, som en fri handel kommer att medföra,
och påpekar olika åtgärder som kan användas för att motverka den befarade
ökningen av distributionskostnaderna. Bolaget framhåller att bolaget
icke bör bindas av några direktiv utan ges fria händer att förutsättningslöst
pröva de lämpligaste metoderna härvidlag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år i957

Tobaksmonopolets möjligheter att begränsa direktförsäljningen
diskuteras i några av de avgivna yttrandena.

Enligt ombudsmannaämbete för näringsfrihetsfrågor är det uppenbart
att det ur företagsekonomisk synpunkt icke skulle vara försvarbart, att bolaget
ålades sälja till envar, som ville göra inköp hos bolaget. Ur allmän
synpunkt kan icke heller betänkligheter inställa sig mot att bolaget av hänsyn
till egna företagsekonomiska intressen begränsar sin försäljning i viss
utsträckning om detta sker på ett konsekvent genomfört sätt och så att
godtycklig diskrimination av enstaka företagare eller grupper av företagare
ej sker. Ett ur företagsekonomiska synpunkter godtagbart resultat i angivna
hänseende kunde enligt ämbetets mening vinnas om bolaget såsom
villkor för direklköp uppställde fordran på att köparen betalar bolagets
med varje särskild leverans förenade kostnader. Detta kunde ske i den formen
att bolaget beläde varje leverans med en expeditionsavgift, genom ett
lämpligt anordnat kvantitetsrabattsystem eller på liknande sätt. — Liknande
uttalande göres av näringsfrihetsrådet.

Kooperativa förbandet uttalar att den lika rätten för köpare icke skulle
rubbas om tobaksmonopolet ställde vissa minimikrav på varje orders storlek.
Den allmänna strävan att rationalisera distributionen hade tagit sikte
på att låta vax-je transaktion i görlig mån belastas med de direkta kostnaderna.
En sådan riktigt beräknad kostnad komme enligt förbundets mening
att, praktiskt tillämpad på ett effektivt sätt, begränsa återförsäljarnas antal.

Stockholms handelskammare förutser att monopolbolaget vid ett slopande
av nyetableringskontrollen kommer att ställas inför mycket svåra avvägningsproblem,
då det gäller att behandla nya ansökningar om s. k. tobaksrättigheter.
Med de principer som ligger till grund för lagstiftningen mot
konkurrensbegränsning lär monopolbolaget näppeligen kunna vägra försäljning
till olika kategorier av distributörer, vilka köper tillräckliga kvantiteter
och betalar varan enligt gängse villkor. Att tillämpa en selektiv försäljning
av en monopolvara synes knappast kunna motiveras av de skäl som
i andra fall med fog kan åberopas för en sådan försäljningsmetod. Å andra
sidan anser handelskammaren det angeläget, att en kvalitetsmässigt högtstående
specialtobakshandel bibehålies. Riktlinjerna för tobaksmonopolets
nya försäljningspolitik synes lämpligen kunna utformas i nära samråd med
tobaksnämnden.

Förespråkarna för att nyetableringskontrollen borttages förbinder allmänt
detta med de ändringar i b uti k stängningslagen, som utredningsmannen
förutsatt enligt alternativ I. I allmänhet uttalas tillfredsställelse
med de framlagda förslagen och biträdes de synpunkter till förmån
för dessa, vilka framförts av utredningsmannen. Endast överståthållarämbetet
samt länsstyrelserna i Skaraborgs och Västmanlands län jämte handelskammaren
i Gefle anmäler vissa erinringar mot en sådan ordning.

Länsstgrelsen i Skaraborgs lön förordar att automathandeln med tobaks -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

varor, såsom en motvikt mot den ökade konkurrensen, även i fortsättningen
förbehålles specialtobakshandlarna. — Länsstyrelsen i Västmanlands län
menar att även om den offentliga nyetableringskontrollen slopas är därmed
icke givet, att var och en som enligt butikstängningslagen erhåller tillstånd
till kioskhandel å utsträckt tid jämväl bör erhålla rätt till tobaksförsäljning.
Eftersom ingen av de i It § 3 mom. 1) butikstängningslagen uppräknade
varorna torde säljas i specialaffärer i tillnärmelsevis samma utsträckning
som tobaksvaror, borde vid den avvägning mellan nyttan för allmänheten
och olägenheterna för annan handel, som skall verkställas enligt samma
stadgande, särskilt stor hänsyn tagas till tobakshandeln. Tobaksvarorna
borde därför enligt länsstyrelsens mening icke bli helt likställda med de
s. k. ordinära kioskvarorna. — Överståthållarämbetet uttalar sig i samma
riktning som sistnämnda länsstyrelse.

Handelskammaren i Gefle anser att den av utredningsmannen enligt alternativ
II föreslagna ordningen beträffande rätt att sälja från tobaksautomät
bör gälla vid ett frisläppande av tobakshandeln. Handelskammaren uttalar
härjämte sin tveksamhet om lämpligheten av att ett frisläppande av tobakshandeln
även bör gälla kioskhandeln över lag men finner dock övervägande
skäl tala för en sådan ordning. Man finge emellertid enligt handelskammaren
icke blunda för att kioskerna därmed erhåller ytterligare gynnsamma
förutsättningar i konkurrensen, särskilt de som befinner sig i närheten av
starkt trafikerade stråk m. in. Risk förelåge att vid fri tobakshandel kapitalstarka
personer och företag lade beslag på de ur affärssynpunkt bästa platserna.
Handelskammaren ville i detta sammanhang endast hänvisa till det
faktiska monopol, som Aktiebolaget Svenska pressbyrån tillvunnit sig.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller i anledning av de föreslagna ändringarna
i butikstängningslagen önskvärdheten av att bestämmelserna om
handel å utsträckt tid göres till föremål för översyn och länsstyrelsen förordar
i detta sammanhang en decentralisering av den nuvarande tillståndsgivningen.

Kommerskollegium och flera av de länsstyrelser, som förordar alternativ
I, uttalar sin anslutning till förslaget att utvidga kiosksortimentet till vissa
andra varuslag, som allmänt saluföres i specialtobaksaffärerna, nämligen
tobaksutensilier, mindre pappersartiklar, pennor, bläck och eventuellt ännu
några varuslag. Kommerskollegium framhåller att en sådan uppmjukning
ligger i linje med den av kollegium i annat sammanhang anförda synpunkten
att de butiker, som skötes av innehavaren eller av denne med hjälp av
någon familjemedlem och vilkas konkurrensförmåga därför växer med längre
öppethållande, ej bör hindras att utnyttja detta vapen i konkurrensen.

Länsstyrelsen i Örebro län, som tillstyrker de ändringar i butikstängningslagen
som föreslås enligt alternativ I, ifrågasätter viss ytterligare jämkning
i butikstängningslagens regler om tillstånd till försäljning. Länsstyrelsen
anför.

Alldenslund försäljning av tobaksvaror enligt det av länsstyrelsen förordade
alternativet utan tillstånd får äga rum i samband med ordnad serve -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

ringsrörelse, är enligt länsstyrelsens förmenande steget icke långt till en
väsentlig jämkning av kravet på tillstånd till försäljning av varor enligt
It § 3 mom. 1) butikstängningslagen. Tillstånd enligt butikstängningslagen
kräves ej för närvarande för handel å vanlig affärstid, då lagstiftaren ansett
erforderliga föreskrifter för hygien, ordning och säkerhet beträffande sådan
handel böra givas i hälsovårdsstadga, ordningsstadga och liknande bestämmelser.
Skäl tala för att man även beträffande handel å annan än vanlig
affärstid som regel kan åtnöjas med dylika föreskrifter. Under dessa förhållanden
synes hinder ej möta för att inskränka kravet på tillstånd enligt
butikstängningslagen beträffande s. k. kioskvaror genom att på så sätt
ändra 4 sagda lag, att försäljning av sådana varor tillätes alla veckodagar
— sålunda även sön- och helgdagar — mellan klockan 8.00 och 22.00. Eventuellt
kunna myndigheterna lämnas möjlighet förbjuda dylik försäljning
till exempel under gudstjänsttid. Med hänsyn till den mängd ärenden angående
tillstånd av detta slag, som olika myndigheter nu årligen hava att
handlägga, skulle en sådan lagändring medföra en betydande arbetsbesparing.
Antalet avslag på ansökningar om tillstånd till försäljning av varor
enligt It § 3 mom. 1) gällande butikstängningslag torde procentuellt vara
försvinnande litet.

Svenska handelsarbetareförbundet, till vars yttrande Landsorganisationen
i Sverige i denna del särskilt hänvisar, anför att konsekvensen av ett
medgivande för kioskerna att sälja tobak måste bli att specialtobakshandlarna
ges möjlighet att om de så önskar begagna samma öppethållningstider
som kioskhandeln. Om tobakshandlarna med hänsyn till arbetstidens längd
och allmänna omkostnader kommer att utnyttja en sådan möjlighet vore
svårt att förutsäga. Möjligt vore, anför förbundet, att de försökte hävda sig
i konkurrensen genom automathandeln. Även om förbundet hyste den meningen,
att ett utökat kvällsöppethållande av butikerna borde undvikas,
kunde man med hänsyn till rättvisesynpunkten och allmänhetens intresse
på detta speciella varuområde inte motsätta sig, att specialtobakshandeln
gåves tillfälle att hålla öppet på kvällarna.

För det fall att nyetableringskontrollen bibehålies i enlighet med alternativ
II ifrågasätter länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus och Norrbottens
län huruvida icke ett frisläppande av tobak sförsäljningen
från servcringsställen bör ske. De synpunkter länsstyrelserna
anför kan sammanfattas sålunda. Förbudet mot försäljning av
tobaksvaror till avhämtning från serveringsställen skapar irritation hos allmänheten
och i icke ringa utsträckning förekommer sådan försäljning i
strid mot lagens bestämmelser. Det är av vikt alt i möjligaste mån undvika
lagbestämmelser, vilkas efterlevnad icke går att kontrollera. Det kan för övrigt
antagas att försäljning från serveringsställen numera skulle vara mindre
kännbar för tobakshandlarna sedan automatförsäljning blivit tillåten.

Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet framhåller helt allmänt att så
länge en reglering bibehålies föreligger mycket begränsade möjligheter till
en liberalisering av tobakshandeln på utsträckt tid. Ilolaget anför att det
hade varit önskvärt alt få bort förbudet för näringsställena alt sälja tobak

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

till avhämtning. Skulle man lämna denna del av handeln på utsträckt tid
helt fri, vore det enligt bolagets mening svårt att bibehålla regleringen i
fråga om kioskerna.

Beträffande automathandeln vid en reglering enligt alternativ II
goatages förslaget att frisläppa denna distributionsform av samtliga remissinstanser
utom Tobakshandlarnas riksförbund, som bestämt avstyrker en
sådan reform, och en handelskammare, som förordar att den nu bedrivna
regleringen i stort sett bibehålies. Förbundet anför att det vore i högsta grad
olyckligt om den ringa kompensation som lämnats specialhandeln i utbyte
mot andra försäljningsställens möjligheter till öppethållande under utsträckt
affärstid skulle elimineras.

Aktiebolaget Svenska pressbyrån understryker å sin sida vikten av att
automathandeln lämnas fri för envar som har rätt att sälja tobaksvaror.

Såsom ett av de viktigaste skälen för att bibehålla nyetableringskontrollen
upptages i flera yttranden de befarade följderna för specialtobakshandlarna
av kontrollens borttagande.

Tobakshandlarnas riksförbund anför, att en ökning av antalet försäljningsställen
måste leda till att bärkraften hos varje försäljningsställe minskas
och därmed standarden.

Statens tobaksnämnd menar att ett sönderbrytande av det nuvarande systemet
kan medföra att man ånyo råkar in i sådana otillfredsställande förhållanden,
som obestridligt gällde före år 1943. — Sveriges köpmannaförbund
anser att mycket starka skäl måste anföras om man skall kasta det nu
rådande systemet över bord och därmed spoliera frukterna av ett mer än
tioårigt saneringsarbete.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför som sin mening att en stark ökning
av antalet försäljningsställen säkerligen skulle inträda vid ett slopande av
nyetableringskontrollen. Ekonomiska svårigheter kunde till följd härav betaras
uppstå för tobakshandlare, vilka uppbyggt sin existens på de hittillsvarande
bestämmelsernas grund. Det syntes därför länsstyrelsen att — om
dessa tobakshandlare icke bereddes ersättning i någon form, vilket icke förutsatts
av utredningsmannen — det vore motiverat att tills vidare endast
tillgripa den mindre omvälvande lösning som alternativ II innebure. Även
om ett slopande av nyetableringskontrollen icke skulle komma att innebära
att vem som helst finge efter önskan etablera sig som tobakshandlare,
borde enligt länsstyrelsen det skydd för tobakshandlarekåren, som kontrollen
innebure, likväl bestå i sina huvuddrag till dess erfarenheter vunnits
om hur alternativ II och successiv ytterligare liberalisering komme att
verka.

Länsstyrelsen i Jämtlands län erinrar om att under den tid regleringen bestått
stora kostnader nedlagts på dess genomförande. Sålunda hade i ersättningar
för inlösta mindre bärkraftiga tobaksaffärer utbetalats eller utfästs
över en miljon kronor. Dessa pengar finge betraktas som bortkastade, om
regleringen upphörde. Härtill komme, att krav med all säkerhet skulle

Iiungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

väckas om erhållande av ersättning för ekonomiska förluster genom handelns
frisläppande. Länsstyrelsen anför, att ett mycket stort antal partiellt
arbetsföra med eller utan hjälp av statliga och kommunala myndigheter
inrättat kioskrörelser för sin och sina familjers försörjning och därigenom
erhållit möjlighet att klara sig utan hjälp från socialvårdsmyndigheterna.
Om handeln med tobaksvaror skulle frisläppas, vore att befara, att många
kioskidkare av denna kategori på grund av tillkomsten av nya försäljningsställen
icke skulle kunna försörja sig utan ånyo bli socialfall.

Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet framhåller att ett samtidigt slopande
av de fasta priserna och av nyetableringskontrollen för tobakshandlarna
skulle innebära risker för en sådan försämring av läget framför allt
genom minskad försäljning av de stora standardmärkena — att deras möjlighet
att hålla ett brett sortiment av tobaksvaror skulle försvåras. Konkurrensläget
för dem skulle försämras, även i jämförelse med tiden före 1943
års lagstiftning, då tobakshandlarna dock hade stödet av de fasta priserna
och kioskhandeln icke tillnärmelsevis vunnit den utbredning, som den för
närvarande har. Den allvarligaste konkurrensen skulle komma från de återförsäljargrupper,
som åtnjuter privilegiet att få sälja även på tid, då butikshandeln
måste hållas stängd.

Bolaget understryker i detta sammanhang vikten av att vid en liberalisering
av tobakshandeln framgå med en viss varsamhet och förordar att
man under en övergångstid bibehåller en reglering i huvudsaklig överensstämmelse
med det modifierade system, som innefattas i alternativ II. Bolaget
utvecklar sin syn i denna fråga på följande sätt.

Om tobakshandlarnas servicefunktion bleve försämrad, skulle detta innebära
påtagliga nackdelar från såväl konsumenternas som bolagets synpunkt.
Det ligger nämligen i bådas intresse, att det även i framtiden kommer
att finnas affärer, som inte endast sälja de mest gångbara märkena
utan kunna hålla en sortering av olika varor i god kondition. De egentliga
tobakshandlarna jämte ett antal större trafikkiosker fylla för närvarande
denna funktion. Utländska jämförelser ge vid handen, att specialtobaksaffärerna,
tagna i den vidsträckta betydelsen av affärer, som huvudsakligen
sälja tobaksvaror, äro de mest betydelsefulla förmedlarna av sådana varor.
De utländska fabrikanterna hysa genomgående den uppfattningen, vilken
även delas av Tobaksmonopolet, att specialtobakshandlarna fylla en
mycket viktig funktion, framför allt vid introducering av nya märken och
för den personliga kontakten med kunderna. Det bör vidare framhållas, att
det främst är genom tobakshandlarnas förmedling, som de importerade
tobaksfabrikaten kunna åstadkomma en stimulerande effekt på den inhemska
fabrikationen. Även efter ett slopande av regleringen skulle Tobaksmonopolet
visserligen ha möjligheter att stödja de tobakshandlare, som i
förut angivna avseenden vore värdefulla lör bolaget, men det toide icke
kunna åstadkommas utan avsevärda kostnader.

Flera av de remissinstanser, vilka stöder en ordning enligt alternativ I,
finner farhågorna för specialtobakshandlarna därest nyetableringskontrollen
borttoges överdrivna.

Enligt statens priskontrollnämnd torde vid etl upphävande av nyetable -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

ringskontrollen olägenheterna för specialtobakshandeln av fria etableringsförhållanden
komma att vara mindre framträdande nu än på 1930-talet,
ettersom denna distributionsform numera har ett helt annat och större
varusortiment av icke tobaksvaror. Vidare borde den föreslagna rabattdifferentieringen
ge de större affärerna inom specialtobakshandeln tillfredsställande
konkurrensvillkor. Nämnden framhåller, att en riktig tillämpning
a\ rabattdifferentieringen torde komma att förhindra en mera omfattande
etablering av alltför små försäljningsställen.

O mbuds mannaämbetet för näringsfrihetsfrågor framhåller att farhågorna
för att specialtobakshandeln genom nyetableringskontrollens borttagande
skulle försättas i ett ekonomiskt bekymmersamt läge icke bör överdrivas.
Ämbetet erinrar om att specialtobakshandlarna redan nu i sitt varusortiment
upptagit andra lämpliga varor än tobaksvaror och fortsätter.

Den utveckling mot en mindre sträng branschuppdelning, som allmänt
gjort sig gällande inom handeln under senare år, torde väsentligt underlätta
en ökad sådan övergång till försäljning av sådana artiklar. Därest tobaksmonopolet
för att undvika oekonomiska kunder inför expeditionsavgift
för varje leverans eller ett på annat sätt utformat kvantitetsrabattsystem,
torde specialtobakshandlarna vidare i viss utsträckning kunna tjäna som försälj
ningscentr aler för leveranser till andra mindre återförsäljare, såsom
näringsställen, mindre kiosker etc. Det må i detta sammanhang framhållas,
att en statlig reglering knappast i längden kan förhindra en av ändrade
konsumtionsvanor och den allmänna utvecklingen inom distributionen betingad
strukturförändring. Det torde knappast ens ur specialtobakshandelns
egen synpunkt kunna vara lämpligt att branschen genom ett bibehållande
av den statliga nyetableringskontrollen ställes i viss mån utanför den allmänna
utveckling, som för närvarande utan tvivel äger rum på distributionsområdet
mot friare konkurrensförhållanden.

Synpunkter i samma riktning, vari priskontrollnämnden och näringsfrihetsombudsmannen
uttalat sig, har framförts främst av överståthållarämbetet,
länsstgrelserna i Jönköpings, Malmöhus, Värmlands, Örebro, Kopparbergs
och Norrbottens län samt Landsorganisationen i Sverige. Även från
kioskhandelns sida framföres liknande synpunkter. — Överståthållarämbetet,
som framhåller det önskvärda i att säkrare än nu är möjligt kunna bilda
sig en uppfattning om konsekvenserna för specialtobakshandeln av en reform
enligt alternativ I, pekar dessutom på att redan lokalbristen i Stockholm
motverkar uppkomsten av nya specialtobaksaffärer. Enligt ämbetets
mening lärer även den minskade lönsamheten inom tobakshandelsbranschen
komma att verka i samma riktning. — Länsstgrelsen i Värmlands län
erinrar om tobaksmonopolets möjlighet enligt alternativ I att begränsa direktförsäljningen
och menar att monopolbolaget vid en övergång till friare
handel under övergångstiden skulle kunna taga en viss hänsyn till speciallobakshandelns
tidigare skyddade ställning. — Tjänstemännens centralorganisation
synes räkna med samma möjlighet att skydda specialtobakshandlarna.
Enligt TCO:s uppfattning skulle — i den mån särskilda hänsyn
till specialtobakshandlarna bör tagas — hänsynstagande även kunna ske
genom rabattsättningspolitiken och ett årsbonussystem. — Liknande uttalande
göres av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

Handelskammaren i Göteborg hävdar att ett avskaffande av den offentliga
regleringen icke kommer att få några större verkningar. Handelskammaren
fortsätter.

De farhågor, som uttalats från olika håll, att ett stort antal innehavare
av försäljningsställen för specerier, böcker och pappersvaror, kortvaror,
frukt och konfektyrer, kiosker in. fl., skulle efter regleringens upphörande
upptaga försäljning även av tobaksvaror, anser Handelskammaren obefogade.
Tobaksmonopolet kommer att själv få bestämma sin kundkrets efter
rent affärsmässiga principer — detta har f. ö. uttryckligen fastslagits av
utredningsmannen — och det övervägande flertalet av de uppräknade försäljningsställena
torde med hänsyn till omsättning och orderstorlek in. in.
icke bliva hänförbara till kategorien önskvärda kunder. Tobaksvarorna
kräva vidare med gällande priser ett icke obetydligt kapital för lagerhållning,
ett kapital, som icke kommer att förränta sig i en affär med låg omsättning.
Därtill kommer, att den föreslagna differentieringen av rabattsatserna
kommer att gynna de större köparna, bl. a. den bättre klassen av
specialtobakshandlare. De nämnda faktorerna komma att medverka till ett
upprätthållande i stort sett av den nuvarande strukturen inom tobaksdistributionen.

Handelskammaren i Gefle finner det under alla förhållanden antagligt att
vid ett slopande av nyetableringskontrollen en icke oväsentlig ökning av antalet
försäljningsställen kommer till stånd, vilket icke kan undgå att ogynnsamt
påverka specialtobakshandelns ställning. Detta förhållande bör emellertid
stå tillbaka för de fördelar, vilka kommer den tobaksförbrukande
allmänheten till del genom att den får ökade möjligheter att på ett bekvämare
och mindre tidsödande sätt verkställa sina inköp. Det är ju, anför
handelskammaren, i själva verket handelns främsta och egentliga uppgift
att på ett bästa sätt tillgodose allmänhetens behovstäckning även om ett
monopolföretags eller en viss köpmansgrupps intresse skulle lida förfång
därav. Handelskammaren finner att det av utredningsmannen angivna huvudändamålet
med en reglering enligt alternativ II bäst tillgodoses utan reglering
och genom ett frisläppande av tobakshandeln enligt alternativ I.

Kooperativa förbundet utvecklar sin syn på specialtobakshandeln vid
tillämpning av alternativ I på följande sätt.

Kommer alternativ I alt tillämpas, torde följden bli att i vårt land, liksom
fallet är i andra länder med fri tobakshandel, vid sidan av försäljningen
av vissa standardtobaksvaror i nära nog alla slags detalj försäljningsställen
verkliga specialtobaksaffärer kommer att växa fram. Dessa specialtobaksaffärer
kan man räkna med kommer att betjäna förutom direkta konsumenter,
som inte vill nöja sig med de vanliga i handeln eljest förekommande sorterna
utan kräver val inom en större sortering, även sådana återförsäljare
såsom kaféer, restauranger och diversebutiker, som anser det fördelaktigt
för sin ekonomi att anpassa inköpen av tobaksvaror efter sin egen begränsade
försäljning och därför hellre godtar en lägre rabatt av specialtobakshandlaren
än den rabatt de kunde erhålla vid direkta inköp från tobaksmonopolet.
Under den förutsättning, som anges i alternativ I, skulle varje
återförsäljare äga inköpsrätt från tobaksmonopolet. Häri ligger en garanti
för småköparna att de till specialtobakshandlarna inte behövde erlägga
högre pris, eller som man också kan uttrycka det, de skulle tillerkännas

Kungl. Majrts proposition nr 50 år 1957

lägre rabatt på av tobaksmonopolet angivet konsumentpris än de anser
med sina intressen förenliga. Tobaksmonopolets försäljning på lika villkor
till alla återförsäljare kommer vid fri prissättning upp till det på emballaget
angivna konsumentpriset att utgöra en effektiv priskontroll även vid partiförsäljning
mellan tobaksförsäljare.

Kommerskollegium och näringsfrihetsrådet vänder sig mot uppfattningen
att ett slopande av nyetableringskontrollcn skulle leda till att försäljningen
av tobaksvaror bedreves otillfredsställande ur hygienisk synpunkt eller
så att kvaliteten försämrades. Remissinstanserna påpekar att flertalet av
dessa varor numera är så förpackade att de icke tager åt sig lukt eller smak
och att det för övrigt icke torde vara särskilt svårt att ordna försäljningen
så att denna risk bortfaller. Icke heller finner kollegium och näringsfrihetsrådet
att tobakshandelns spridning till ett större antal försäljningsställen
behöver medföra någon större risk för långvarig eller eljest olämplig lagring
av tobaksvaror. Den fria konkurrensens krafter skulle snart sörja för
att endast välsmakande varor kunde avsättas.

Frågan om en övergångstid i avvaktan på genomförandet av en
helt fri tobakshandel utvecklas närmare av Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet,
som anför att det utöver de redan i det tidigare redovisade motiven
finns ytterligare tre skäl, som kan anföras för en sådan övergångstid.
För det första beredes tobaksmonopolet tillfälle att under de förändrade
förhållanden, som en liberalare tillståndsgivning medför, utan risk för
allvarliga störningar i distributionen samla erfarenheter angående olika
möjligheter att genom generellt verkande medel motverka de kostnadshöjningar,
som en utökning av antalet direktkunder i och för sig medför. För
det andra föreligger skäl avvakta, hur näringsfrihetsrådets praxis i olika
hänseenden kommer att utformas, särskilt efter den effektivisering av dess
verksamhet, som torde komma att genomföras inom en nära framtid. Bolaget
får härigenom bättre vägledning om de handlingsmöjligheter, som stå
till buds vid lösandet av de distributionsproblem, som uppkommer genom
ett slopande av nyetableringskontrollen. För det tredje tillgodoses _ så som

utredningsmannen också framhåller — de redan befintliga återförsäljarnas
berättigade anspråk på viss trygghet mot hastiga omkastningar.

Även Sveriges grossistförbund ställer sig positivt till tanken på en övergångstid.
Specialtobakshandeln måste, anför förbundet, under en rimligt
avvägd och alltså ej för lång övergångstid ges tillfälle att anpassa sig efter
de nya förhållandena. De riktlinjer, sgiu angivits under direktiven i alternativ
II, synes i och för sig väl lämpade som vägledning för försäljningspolitiken
under denna övergångstid. Enligt dessa direktiv bör distributionsapparaten
utformas på ett rationellt sätt, varvid distributionskostnaderna
och konsumenternas bekväma tillgång till varorna framstår som riktpunkter.
Vid tillämpning av direktiven förutsättes, att monopolbolaget å
ena sidan verkar för upprätthållande av en kår av specialtobakshandlare av
god standard, men å andra sidan också att man, särskilt i nya bebyggelse -

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

områden, prövar de nya distributionsformer, som kan anses uppfylla de
nämnda principiella önskemålen.

Handelskammaren i Gefle föreslår en etappvis övergång till en ordning
enligt alternativ I. Under den förutsättningen att förslaget kunnat underställas
1956 års riksdag och då godkännas skulle såsom en första etapp
pris- och rabattfrågorna regleras med verkan från den 1 januari 1957. Som
andra etapp skulle handeln med tobaksvaror under vanlig affärstid frisläppas
tidigast från och med den 1 januari 1958 och slutligen skulle
kioskerna och annan fritidshandel den 1 januari 1959 beviljas inköpsrätt
enligt samma principer som gäller för övrig handel. Att handelskammaren
föreslår att sistnämnda etapp på reformprogrammet senarelägges, beror
därpå att kioskhandelns motsedda ökning säkerligen kommer att vålla specialtobakshandeln
det största avbräcket. För att denna icke skall vållas
alltför stora svårigheter, vilket skulle bli fallet vid ett tidigare frisläppande,
synes den böra beredas skälig tidsfrist, vilken kan utnyttjas för stärkande
av dess ställning genom strukturförändringar och utökning av varusortimentet.

Frågan om en övergångstid diskuteras också av kommerskollegium som
räknar med ett betydande avbräck för åtskilliga specialtobakshandlare om
detaljhandeln med tobaksvaror blir helt fri. Kollegium vill dock icke för
sin del tillstyrka att i den blivande lagstiftningen stadgas en övergångstid
— närmast diskuteras en femårstid — eftersom det enligt kollegii mening är
angeläget att tobakshandeln frisläppes snarast möjligt. I stället föredrar
kollegium den vägen att staten lämnar skälig gottgörelse till dem som särskilt
ifrågakommer för sådan ersättning. Ämbetsverkets ståndpunkt i denna
fråga redovisas i ett följande avsnitt, där ersättningsfrågan behandlas.

Enligt näringsfrihetsrådets mening talar de svårigheter som för vissa specialtobakshandlare
kan uppkomma vid den föreslagna liberaliseringen av
tobakshandeln för en förhållandevis lång övergångstid. Med tanke på att
förefintligheten av offentliga konkurrensbegränsningar inom tobakshandeln
motverkar strävandena att främja en fri konkurrens inom näringslivet
vore det emellertid önskvärt att de förordade reformerna genomföres
skyndsammast möjligt. Vid ett vägande av nu nämnda synpunkter anser sig
rådet icke böra motsätta sig att övergångstiden göres så lång som utredningsmannen
förordat. — Även överståthållarämbetet uttalar sig för utredningsmannens
förslag om en övergångstid.

Departementschefen

Den reglering av handeln med tobaksvaror som infördes genom 1943 års
monopol lagstiftning tillkom av i huvudsak rent sociala skäl. Statsmakternas
ingripanden till förmån för tobakshandlarna skall ses mot bakgrunden av den
utveckling, som tobakshandelsbranschen uppvisade under 1930-talet och
början av 1940-talet, och vilken kännetecknades av ett växande antal tobaksaffärer
med i stor utsträckning synnerligen låg varuomsättning. De

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

bekymmersamma förhållanden, under vilka många tobakshandlare då utövade
sin näring, ansågs nödvändiggöra en sanering av detaljhandeln, varigenom
i första hand tillväxten av nya försäljningsställen begränsades. Detta
fann man böra ske främst genom en nyetableringskontroll utövad av monopolbolaget
i samråd med ett särskilt organ, statens tobaksnämnd. Monopolbolaget
ålades genom en uttrycklig bestämmelse i monopollagen att anordna
sin varudistribution på sådant sätt, att försäljningsställenas antal anpassades
med hänsyn till möjligheten för tobakshandlarna att uppnå en rimlig
omsättning, i den mån detta kunde ske utan åsidosättande av konsumenternas
och monopolbolagets intressen. För att syftet med 1943 års regleringslagstiftning
icke skulle äventyras medgavs monopolbolaget även rätt
att öva kontroll över den etablering, som oberoende av inköpsrätt hos bolaget
grundades på inköp av varor i andra hand från sådana återförsäljare,
som antagits av bolaget och följaktligen ägde att därifrån köpa tobaksvaror
mot rabatt. För den händelse en tobakshandel etablerades oaktat monopolbolaget
vägrat affärens innehavare inköpsrätt, borde lämpligen den återförsäljare,
som befunnes genom andrahandsförsäljning förse den nya affären
med varor, tillhållas att upphöra därmed vid äventyr att eljest icke få kvarstå
som återförsäljare åt bolaget. Man räknade med att blotta vetskapen om
en sådan risk skulle verka återhållande för den, som kunde tänkas överväga
att på angivet sätt motverka de då aktuella strävandena inom tobakshandeln.

Tobakens särställning i butikstängningslagen uppbäres av i det väsentligaste
samma motiv som regleringen i övrigt av detaljhandeln med tobaksvaror.

Den tid, som förflutit sedan regleringen infördes, har såsom framgår av
den nu föreliggande utredningen avsevärt ändrat de förutsättningar, under
vdka regleringen av detaljhandeln med tobaksvaror en gång tillkom. Under
denna tid har även insikten om betydelsen av fri konkurrens för näringslivets
sunda utveckling kommit att på ett annat sätt prägla statsmakternas
syn på det ekonomiska livet. Jag tänker här främst på 1953 års lagstiftning
mot konkurrensbegränsning inom näringslivet. Det är enligt min
mening ofrånkomligt, att man i del förändrade läge, som inträtt sedan tobakshandelsregleringen
infördes, från grunden omprövar skälen för ett bibehållande
av regleringen i nuvarande eller eventuellt förändrad utformning.
En sådan omprövning är även betingad av den kritik, som också på
andra grunder kommit att riktas mot regleringen.

Genom det föreliggande betänkandet har två alternativ till lösningar framlagts.
Det ena, alternativ I, innebär att den offentliga nyetableringskontrollen
slopas. Enligt den andra lösningen, alternativ II, skulle nyetableringskontrollen
kvarstå i visst modifierat skick. Utredningsmannen har för egen
del ansett sig med viss tvekan böra förorda det senare alternativet.

Av de tdl utredningen knutna experterna har emellertid flertalet uttalat
sig för den friare ordningen medan företrädaren för tobakshandlarna, köp -

Kungl. Mnj:ts proposition nr 50 år 1957

mannaförbundets representant och ordföranden i tobaksnämnden förordat
en bibehållen nyetableringskontroll i huvudsak enligt alternativ II.

Vid remissbehandlingen har såsom framgår av vad jag tidigare anfört det
övervägande antalet remissinstanser uttalat sig för att den offentliga nyelableringskontrollen
slopas.

Liksom flertalet av de hörda myndigheterna anser jag, att såsom en utgångspunkt
vid bedömningen av frågan om regleringens fortbestånd bör
tjäna den principiella ställning, som statsmakterna intagit genom 1953 års
lagstiftning mot konkurrensbegränsande företeelser inom näringslivet. Denna
lagstiftning, vilken i vissa avseenden skärpts genom beslut av 1956 års
vårriksdag, bär visserligen icke sin tillämpning å sådana konkurrensbegränsningar
som upprätthålles genom offentlig reglering. Det är å andra sidan
självfallet, att staten icke bör medverka till att inom en näringsgren
upprätthålla en konkurrensbegränsning, som ej från samhällelig synpunkt
framstår såsom nödvändig. Så långt det är möjligt bör staten på alla områden
verka för en fri konkurrens inom näringslivet och därmed bana väg
för nyttiga rationaliseringar. En sådan offentlig konkurrensbegränsning som
nyetableringskontrollen inom tobakshandeln bör därför bibehållas endast
om vägande skäl därför kan anföras.

Av det tidigare sagda framgår, att betingelserna för tobakshandeln numera
är helt annorlunda än vid tiden för nyetableringskontrollens införande.
Här skall endast erinras om några huvuddrag i utvecklingen. Tobakskonsumtionen
har såväl värde- som viktmässigt ökat betydligt. Samtidigt har
antalet specialtobakshandlare icke undergått några större förändringar utan
uppgår fortfarande till i runt tal 3 000. Specialtobakshandlarnas andel i monopolbolagets
försäljning har sedan 1943 minskat något och utgjorde 1954
drygt 37 procent. Däremot har kioskernas andel i omsättningen ökat kraftigt
under nämnda period och dessa svarade sistnämnda år för nära en fjärdedel
av monopolbolagets hela försäljning. — För lönsamheten inom tobakshandeln
har åren efter 1943 inneburit en högst avsevärd förändring till det bättre.
Den totala omsättningen per tobaksaffär har ökat från i genomsnitt
60 600 kronor år 1943 till i medeltal 149 500 kronor år 1953. De kraftigt
höjda omsättningssiffrorna avspeglar sig i en betydande inkomstförbättring
för tobakshandlarna. Under den nyssnämnda tioårsperioden har nettoinkomsten
per tobaksaffär — varmed här förstås ersättning till butiksinnehavaren
själv för eget arbete och insatt kapital jämte ersättning till oavlönade
familjemedlemmar — i-ealilcr fördubblats. Tages ej hänsyn till den
under tiden inträffade stegringen av levnadskostnaderna har nettoinkomsten
ökat med 175 procent, d. v. s. från en medelinkomst per affär om ungefär
4 700 kronor år 1943 till eu nettoinkomst år 1953 om genomsnittligt 12 950
kronor. Det är att märka att åter försälj arrabatten under dessa tio år sänkts
från i genomsnitt 10,6 procent till 8,5 procent. Ä andra sidan har inkomsten
av annat än tobaksvaror, särskilt tipsprovisionen, ökat kraftigt.

Grunden till tobakshandelns allmänt förbättrade läge kan i första rummet

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år i957

föras tillbaka på konjunkturförändringarna, som skett efter kriget. Den
ökade konsumtionen, inte bara av tobaksvaror utan även vad gäller annat
som lämpligen kan tillhandahållas i tobaksaffärerna, har möjliggjort avsevärt
ökad omsättning. Samtidigt har — vid sidan om den offentliga regleringen
— högkonjunkturen med dess fulla sysselsättning och knapphet på
arbetskraft varit ägnad att verka återhållande på etableringen av nya tobaksaffärer.
I samma riktning har den rådande bristen på lämpliga butikslokaler
verkat. Den konjunkturmässigt betingade begränsningen i nyetableringen
skulle med nu rådande förhållanden komma att bestå även om den offentliga
kontrollen avskaffades. Trots det allmänt förbättrade inkomstläget för tobakshandlarna
finns för visso fortfarande exempel på affärer, som saknar
verklig ekonomisk bärkraft. I nuvarande konjunkturläge med dess stora
efterfrågan på arbetskraft har dock skälen för att genom en särskild reglering
av detaljhandeln slå vakt om de mindre lönande tobaksaffärerna minskat
i hög grad. Det behov från tobakshandlarnas sida av skydd mot konkurrens,
som en gång motiverade införandet av den offentliga nyetableringskontrollen,
kan på grund av del förut anförda enligt min mening i nuvarande
läge inte åberopas såsom tillräckligt skäl för att upprätthålla regleringen.

En anledning att bibehålla nyetableringskontrollen skulle vara om man
kunde göra sannolikt att regleringen innebar påtagbara fördelar för konsumenterna.
Här syftar jag närmast på den diskussion, som förts angående
kontrollens inverkan på kostnaderna för distributionen av tobaksvaror och
kontrollens betydelse för prissättningen av dessa varor. Under den tid nyetableringskontrollen
tillämpats har, såsom framhållits från flera håll, distributionskostnaderna
nedbringats betydligt. Ett upphörande av kontrollen
kommer även med all sannolikhet att medföra att antalet försäljningsställen,
där tobaksvaror tillhandahålles, utökas betydligt. Emellertid behöver detta
ingalunda medföra att distributionen fördyras. Såsom bl. a. kommerskollegium
anfört kan antagas, att åtskilliga detaljhandlare som efter ett upphävande
av nyetableringsspärren vill upptaga tobaksförsäljning som ett kompletterande
inslag i sin rörelse, kan göra detta utan någon nämnvärd ökning
av de fasta kostnaderna i rörelsen. För monopolbolagets del kan en ansvällning
av kundkretsen tendera till en ökning av distributionskostnaderna. En
sådan utveckling kan dock förhindras genom skilda åtgärder i syfte att
efter rationella principer begränsa bolagets direktförsäljning. Sådana begränsningsåtgärder
får givetvis icke taga formen av diskriminering av viss
eller vissa kategorier köpare. Det är emellertid rimligt, att monopolbolaget
kräver att varje kund betalar de kostnader av exempelvis expeditionell natur,
som är förenade med den önskade leveransen av varor. Detta kan tänkas ske
genom ett system med särskilda expeditionsavgifter, genom kvantitetsrabatter
eller på liknande sätt.

På grund av det anförda vill jag ansluta mig till den av kommerskollegium
och näringsfrihetsrådet in. fl. uttalade uppfattningen, att ett bibehållande
av nyetableringskontrollen icke låter sig motiveras av en önskan att begränsa
distributionskostnaderna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

Såsom framgår av utredningsmannens betänkande och även belyses i flera
av remissyttrandena har nyetableringskontrollen medfört en viss fastlåsning
i en gång givna distributionsformer. Under de senaste åren har tobakskonsumtionen
alltmer inriktats på den ur distributionssynpunkt enklaste varan,
förpackade cigarretter. Samtidigt har distributionsutvecklingen på andra
områden frambringat nya butikstyper, affärer med självbetjäning. Från konsumentsynpunkt
vore det naturligt att dessa självbetjäningsbutiker även tillhandahölle
cigarretter av standardmärken, men hittills har nyetableringskontrollen
ofta lagt hinder i vägen för en sådan utveckling. Särskilt i nybyggda
områden har dessa verkningar av nyetableringskontrollen kunnat
inkräkta på allmänhetens intresse av bekväm tillgång på tobaksvaror.

Från tobakshandlarehåll har understrukits nyetableringskontrollens betydelse
för att kunna upprätthålla en kår av kunniga och intresserade specialtobakshandlare.
För såväl monopolbolaget som allmänheten är det viktigt
att distributionen av tobaksvaror även sker genom detaljister, vilkas försäljning
är särskilt inriktad på tobaksvaror i rikhaltigt sortiment. Det är naturligt
att en sådan återförsäljargrupp med viktiga funktioner i distributionen
särskilt stimuleras. Härför är emellertid nyetableringskontrollen ingalunda
oundgänglig. Uppmuntran och stöd åt denna yrkeskår kan lämnas
inom ramen för en framtida rationell försäljningspolitik från monopolbolagets
sida. Det kan erinras om att specialaffärer redan nu stimuleras genom
en alltmer utvidgad konsulentverksamhet och annan mera direkt kundservice.

Av vad jag här anfört följer att jag finner tiden mogen för att avveckla
den nuvarande nyetableringskontrollen. En sådan avveckling kan tänkas
ske på olika sätt. Én möjlighet är att i principiell överensstämmelse med det
av utredningsmannen förordade förslaget modifiera nyetableringsspärren
och ge kontrollen en mindre skråbetonad inriktning. Fn sådan förändring
av regleringen skulle kunna på längre sikt ses såsom en övergångsform till
en friare ordning. Det är dock tydligt, att en sådan anordning icke avlägsnar
de betänkligheter av principiell och praktisk natur som nu kan riktas
mot den bestående nyetableringskontrollen. En reform på området bär därför
enligt min mening i stället taga sikte på att helt avskaffa denna kontroll.
Detta innebär, att den nuvarande inlösningen och utflyttningen av
icke bärkraftiga tobaksaffärer icke längre skall förekomma. Likaså bortfaller
givetvis kontrollen över andrahandsförsälj ningen liksom även övervakningen
av de ekonomiska villkoren vid överlåtelser av tobaksatfärer. I
konsekvens härmed bör i bulikstängningslagen undanröjas de hinder i den
fria tobakshandeln som kan betraktas såsom ett led i den nuvarande offentliga
konkurrensbegränsningen.

Tobakshandelns särställning i butikstängningslagen kan, såsom jag förut
redogjort för, sägas ta sig uttryck i tre skilda hänseenden. Tobaksvarorna har
sålunda lämnats utanför den grupp varor, som brukar sammanfattas under
benämningen kiosksortimentet och vilka i allmänhet får säljas utom
vanlig affärstid. För tillstånd att sälja tobaksvaror under utsträckt tid

(5 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 50

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

fordras speciella skäl, nämligen att försäljningen skall äga rum från en
trafikkiosk eller i samband med nöjestillställning, idrottstävling m. in. Vidare
innebär butikstängningslagens bestämmelser, att försäljning av tobak
på näringsställen under utsträckt tid kan utan vidare ske till serverade
gäster medan försäljning av sådana varor icke utan tillstånd får äga rum
till avhämtning eller försändning. Slutligen innefattar butikstängningslagen
den särbestämmelsen beträffande automathandeln att försäljning av tobaks■\aror

\ad först beträffar frågan huruvida tobaksvaror bör inräknas bland de
varuslag som skall ingå i det s. k. kiosksortimentet, torde tobakens nuvarande
undantagsställning vara helt betingad av de särskilda konkurrenshänsyn,
vilka uppbär nyetableringskontrollen i stort. Det kan därför enligt
min mening icke gärna ifrågakomma att bibehålla restriktiviteten på denna
punkt därest nyetableringskontrollen eljest upphäves. Härtill kommer,
att just begränsningen i rätten att sälja tobaksvaror under utsträckt tid för
konsumenterna torde ha framstått såsom särskilt obekväm. För länsstyrelserna
har ärendena om tillstånd till tobaksförsäljning efter vanlig affärstid
varit arbetskrävande och besvärliga. Butikstängningslagen har i detta avseende
även visat sig kunna medföra mindre tilltalande konsekvenser när
det gäller detaljhandelns struktur, såsom att bland flera kiosker i ett samhälle
trafikkiosken utan sakligt vägande skäl får monopol på försäljning
av tobaksvaror. Utvidgas kiosksortimentet att i enlighet med det anförda
omfatta även tobaksvaror, bör emellertid tillses att tobakshandeln gives
möjligheter att konkurrera med kioskhandeln även under utsträckt tid. Detta
förutsätter, att kiosksortimentet upptager också de varuslag, som vid sidan
om tobak allmänt saluföres i de typiska tobaksaffärerna.

Reformeringen av butikstängningslagens bestämmelser rörande tobakshandeln
bör även medföra att det nuvarande förbudet mot tobaksförsäljning
från serveiingsställen till avhämtning upphäves. Även från remisshåll, där
man eljest förordat ett bibehållande av nyetableringskontrollen, har framhållits
hur förbudet skapar irritation hos allmänheten och att överträdelser
i icke ringa utsträckning förekommer. Möjliggöres i större utsträckning än
nu kioskförsäljning av tobaksvaror och släppes automathandeln fri, såsom
jag i det följande ämnar förorda, skulle ett fortsatt försäljningsförbud för
näringsställen te sig helt meningslöst.

Ett friare system för tobakshandeln utan nyetableringskontroll bör innebära
full frihet för var och en, som handlar med tobaksvaror, att bedriva
sadan försäljning från automat. Något fortsatt gynnande i detta hänseende
av en viss grupp detaljister bör alltså icke komma i fråga. För automatförsaljning
av tobaksvaror bör därför icke heller såsom nu är fallet krävas tillstånd
av monopolbolaget.

På grund av det anförda vill jag förorda, att den offentliga nyetableringskontrollen
inom tobakshandeln i sin helhet upphäves och att i överensstämmelse
härmed butikstängningslagens reglering av tobaksförsäljning jämkas
sasom jag tidigare nämnt. Distributionen av tobaksvaror bör i fortsättning Ö -

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

en ske efter rationella och affärsmässiga principer och vara grundad på
fria konkurrensförhållanden i detaljhandelsledet. Därmed skapas en viktig
förutsättning för att konsumenternas intresse av en bekväm och tillfredsställande
tillgång på tobaksvaror skall på bästa sätt tillgodoses.

Såsom framgår av vad jag tidigare anfört finns enligt min mening icke
någon anledning att räkna med att ett borttagande av nyetableringskontrollen
skall medföra något återgående till de svåra förhållanden, som en gång
föranledde regleringens införande. Den nuvarande s. k. specialtobakshandeln
erbjuder ett rikt specialiserat sortiment av tobaksvaror, som ej kan beräknas
komma att saluföras i kiosker och övriga butiker. Därutöver tillhandahålles
i specialtobaksaffärerna även andra varor än tobaksvaror och utvecklingen
mot mindre sträng marknadsuppdelning skapar goda förutsättningar
för handeln att utvecklas vidare trots ett mera utsatt konkurrensläge
vad gäller tobaksvaror. Detta får emellertid icke undanskymma de svårigheter,
som ett plötsligt upphävande av det nuvarande konkurrensskyddet skulle
kunna komma att medföra för vissa tobakshandlare. I möjligaste mån bör
specialtobakshandeln givas tid att anpassa sig efter de nya förhållandena,
exempelvis genom utvidgning av varusortimentet. Monopolbolaget har i sitt
remissyttrande föreslagit en övergångstid av högst fem år, under vilken en
modifierad reglering av detaljhandeln enligt utredningsmannens alternativ II
skulle tillämpas. Det synes mig emellertid tveksamt huruvida några reella
fördelar står att vinna genom att under en begränsad övergångstid tillämpa
nya principer för detaljhandelsregleringen, om vilkas faktiska verkningar
man saknar erfarenhet. Med en övergångsvis tillämpad särskild reglering
följer givetvis ökat administrativt arbete. I detta sammanhang är att märka
att den ifrågasatta ordningen förutsätter, att monopolbolaget under en ganska
lång övergångstid skulle liksom nu övervaka att partiförsäljning av tobaksvaror
i andra hand icke sker till affärsinnehavare som saknar inköpsrätt
hos bolaget. Enligt min mening är det emellertid knappast sannolikt, att
någon respekt i längden kan vinnas för förbudet mot andrahandsförsäljningen
i ett läge där det står klart att tobakshandeln kommer att helt frisläppas.
I stället synes vara att föredraga, att tobakshandlarna medan det
nuvarande konkurrensskyddet ännu helt består får en väl tillmätt förberedelsetid
och att därefter regleringen av tobakshandeln till alla delar upphäves.
Specialtobakshandelns intresse av att under relativt lugna förhållanden
få planera inför del ändrade konkurrensläget torde tillgodoses därest
detaljhandelsregleringen tillämpas även under år 1958 och att handeln
följaktligen frisläppes först från och med den 1 januari 1959.

Den rationalisering av distributionen, vartill man ytterst syftar vid ett
upphävande av tobakshandelsregleringen, innebär givetvis ekonomiska påfrestningar
för de näringsidkare, vilka dragés med oproportionerligt stora
omkostnader eller eljest har mindre goda förutsättningar att hävda sig i
konkurrens med andra. Även om det generellt beträffande tobakshandelns
lönsamhet kan sägas, att denna icke längre är avhängig av det konkur -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

rensskydd, som nyetableringskontrollen erbjuder, måste tas i betraktande
att i undantagsfall en tobaksaffär kunnat existera endast på grund av att
konkurrerande försäljning till följd av nyetableringskontrollen saknats. För
innehavaren av en sådan ekonomiskt svag rörelse skulle en övergång till fria
konkurrensförhållanden kunna innebära sådant avbräck att han tvingades
nedlägga rörelsen. Såsom jag i ett följande avsnitt avser att närmare utveckla,
finner jag det ganska rimligt, att man vid en avveckling av nyetableringskontrollen
beaktar dess ursprungliga karaktär av social skyddsåtgärd
och öppnar en möjlighet för tobakshandlare, vilkas rörelse under de nya förhållandena
icke kan drivas lönande, att i särskilt ömmande fall erhålla ekonomiskt
bistånd. Jag vill därför förorda, att man med sikte på dessa övergångssvårigheter
inom tobakshandelsbranschen skapar ett ersättningsförfarande,
som tillgodoser nyssnämnda synpunkter. Till den närmare utformningen
av en sådan hjälp åt tobakshandlare ämnar jag återkomma i det
följande.

VI. Prisbindningen

Utredningsmannen

Enligt utredningsmannens förslag slopas det nuvarande fasta bruttopriset
å tobaksvaror såväl vid genomförande av en ordning överensstämmande
med alternativ I som vid ett bibehållande av nyetableringskontrollen enligt
alternativ II. Förslaget innebär beträffande prissättningen, att ett av monopolbolaget
fastställt priskurantpris fortfarande skall finnas utsatt på varuförpackningarna
men att detta pris skall vara ett maximipris, som det står
återförsäljarna fritt att underskrida. Det föreslås vidare, att ett högre priskuranlpris
skall kunna fastställas för styckeförsäljning av cigarrer, cigarrcigarretter
och cigarretter än för försäljning i hel förpackning.

I sin motivering för förslaget erinrar utredningsmannen om att föreskrift
om det av monopolutövaren bestämda utförsäljningspriset icke får vare sig
överskridas eller underskridas funnits i monopollagstiftningen ända sedan
dess tillkomst år 1914. Motiveringen till denna bestämmelse har varit dubbel.
I fråga om förbudet att överskrida priskurantpriset har åberopats, att
detta skulle vara en nödvändig följd av skattesystemet, som innebär att
skatten åtminstone delvis skall utgå med viss procent av utförsäljningspriset.
Departementschefen i 1914 års proposition anförde sålunda, att med
hänsyn härtill ett överskridande av det fastställda priskurantpriset skulle
innebära, att staten undandroges en del av den skatt, som borde utgå för
varan. Beträffande förbudet mot underskridande av priset motiverades detta
med tobakshandlarnas önskan att genom bestämmande av minimipris begränsa
den osunda konkurrens, som på detta område gjort sig gällande.

Utredningsmannen finner de ursprungliga skälen för förbudet att underskrida
priskurantpriset icke längre bärande och anför.

Det argument för bruttoprissystem, som baserar sig på skatteberäkningen,
torde enligt nutida uppfattning knappast kunna tillmätas någon större bety -

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 är 1057

delse. Det är icke nödvändigt, att skatteprocenten beräknas just på det verkliga
utförsäljningspriset, utan den kan likaväl beräknas i förhållande till
ett på annat sätt definierat och fastställt värde. I andra fall uttages skatt,
beräknad t. ex. på fabrikantens fakturapris (varuskatten). Även om skatten
i princip beräknas på detalj handelspriset, synes det för övrigt icke vara
någon anledning att reagera mot att det faktiska utförsäljningspriset t
enstaka fall något över- eller understiger det pris, som legat till grund för
skatteberäkningen.

Vad därefter beträffar det år 1914 åberopade argumentet för minimipriser
måste till att börja med framhållas, att situationen inom detaljhandeln vid
denna tidpunkt var en helt annan än nu. Över huvud taget tillämpades inom
handeln icke såsom för närvarande i princip fasta priser, utan individuell
prissättning genom prutning o. dyl. var en mycket vanlig företeelse. Förutom
i och för sig väl motiverade kvantitetsrabatter, t. ex. specialpriser vid köp
av hela cigarrlådor, förekom det i stor utsträckning, att affärsmän i andra
branscher använde tobak som »lockvara», d. v. s. antingen tillämpade mycket
låga, kanske förlustbringande priser på tobaksvaror i syfte att locka till
sig kunder till sin övriga försäljning eller också i samband med inköp av
andra varor t. o. in. lämnade tobaksvaror »på köpet». Mot bakgrunden av
dessa företeelser kan en sådan motivering, som 1914 åberopades till stöd
för minimipriser, te sig förklarlig, men i nuvarande läge kan dessa synpunkter
icke anses bärande. Tvärtom måste de anses stå i direkt strid mot
de tankegångar, som ligger bakom 1953 års lagstiftning mot samliällsskadlig
konkurrensbegränsning. Denna lagstiftning utgår från att priskonkurrensen
är en av de viktigaste drivkrafterna för distributionsapparatens
rationalisering och distributionskostnadernas nedbringande. Om priskonkurrens
skall vara möjlig fordras givetvis, att icke minimipriser är föreskrivna
eller på annat sätt upprättbålles.

I fråga om möjligheterna till priskonkurrens på tobakshandelns område
bör det emellertid observeras, att i nuvarande läge utrymmet härför är
ganska begränsat med hänsyn till att detaljhandelsrabatten endast uppgår
till 8,5 procent. Möjligheterna för återförsäljarna att lämna extra rabatter
till kunderna av sådan storlek, att de kan ha någon betydelse ur konkurrenssynpunkt,
är därför mycket små. Såsom exempel må nämnas, att etl paket
cigarretter av det mest gångbara märket för närvarande kostar 2:40. Rabatten
uppgår sålunda till cirka 20 öre. Om försäljaren i konkurrenssyfte skulle
sänka priset med 10 öre, vilket knappast skulle ha någon större effekt för
att locka kunder, så åtgår härtill halva bruttovinsten. Och en återbäring av
3 procent, som tillämpas inom konsumentkooperationen och delvis inom
annan livsmedelshandel, torde icke ha någon större betydelse ur konkurrenssynpunkt
i fråga om en sådan vara som tobak, men den tar i anspråk
så stor del av handelsmarginalen, att det kan ifrågasättas om försäljningen
under sådana förhållanden är lönande. Ett upphävande av förbudet mot
priskurantprisets underskridande kan därför knappast antagas medföra
någon större effekt i form av differentiering av priserna. Det är sannolikt,
alt de kooperativa butikerna och eventuellt andra, som tillämpar återbäringssystem,
kommer att lämna återbäring även på tobaksvaror, vilket de
för närvarande är förhindrade att göra. Från kooperationens sida har del
anmälts som ett särskilt önskemål, att detta skulle bli möjligt. Men delta
önskemål torde vara motiverat icke så mycket ur konkurrenssyfte som snarare
för att förebygga de stora svårigheter ur kontrollsynpunkt, som föreligger
under nuvarande förhållanden, då tobaksförsäljningen mäsle gå ulanför
kassaregisterkontrollen. I övrigt är de! tänkbart, åt! någon kiosk med

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

låga kostnader samt möjligen enhetsprisaffärer och varuhus skulle söka
draga till sig kunder genom att avstå från någon del av rabatten, men i stort
sett torde priskurantpriserna komma att hållas.

Mera tvekan kan enligt utredningsmannens mening råda beträffande frågan,
huruvida ett av monopolbolaget fastställt maximipris bör gälla eller, i
annat fall, om bolaget bör fastställa ett riktpris att tjäna till ledning vid försäljningen
till allmänheten men utan tvingande innebörd. Utredningsmannen
anlör det argumentet för stadgande av maximipriser att staten och inonopolutövaren
genom monopoliseringen måste anses ha ett visst ansvar för
att tobaksvarorna tillhandahålles allmänheten till det pris, som med hänsyn
till tillverknings- respektive importkostnaden samt skattebestämmelserna
kan anses skäligt. Del vore visserligen möjligt att i stort sett tillgodose detta
syfte utan lagstadgade maximipriser, men om man ansåge det önskvärt att
de »skäliga» priserna tillämpas så undantagslöst som möjligt vore det motiverat
att i lagen stadga ett förbud mot det fastställda prisets överskridande.

Utredningsmannen utvecklar sin ståndpunkt till frågan huruvida maximipriser
eller riktpriser bör tillämpas på följande sätt.

Om varken maximi- eller riktpriser skulle angivas vid monopolbolagets
försäljning skulle detta innebära, att tobaksvarorna såldes till nettopriser
och att återförsäljarna hade full frihet att bestämma sina marginaler och
därmed priset vid försäljningen till allmänheten. Detta skulle nödvändiggöra
en viss omläggning av skattesystemet, eftersom värdeskatten då måste
beräknas antingen på monopolbolagets nettopris eller också på visst på
annat sätt definierat och bestämt beskattningsvärde. Här må anmärkas, att
t. ex. i förordningen om försäljningsskatt förekommer, att skatt beräknas
på det värde, som en viss vara kan antagas komma att betinga vid försäljning
till konsument. En omläggning av skattesystemet är sålunda — såsom
också i föregående kapitel framhållits — möjlig att genomföra men synes
föranleda vissa komplikationer.

Även om monopolbolaget icke skulle angiva några riktpriser för tobaksvarorna
synes det dock kunna ifrågasättas, om bolaget icke ändock i praktiken
kommer att finna det nödvändigt att vid sin prissättning taga hänsyn
till det väntade detaljhandelspriset. Då detta för t. ex. ett paket cigarretter
i praktiken måste sättas till ett jämnt 5-tal och helst till ett jämnt 10-tal
öre samt marginalen för ett dylikt paket för närvarande uppgår till omkring
20 öre så är det uppenbart, att om nettopriset icke anpassas på lämpligt sätt
kommer detaljhandelns procentuella påslag att variera inom ganska vida
gränser. Vid ett nettopris å t. ex. 2: 20 skulle detaljhandlaren ha att välja
mellan utförsäljningspriser å 2: 40 (motsvarande 8,3 procent rabatt), 2: 45
(motsvarande 10,2 procent rabatt) och 2:50 (motsvarande 12 procent
rabatt). Om monopolbolaget skall kunna ha något inflytande på detaljhandelsmarginalens
storlek, synes det därför nödvändigt, att nettopriserna
beräknas så, att de tillsammans med en skälig handelsmarginal slutar på ett
lämpligt avrundat försäljningspris. Men i så fall synes det naturligare, att
försäljningspriset även direkt angives av monopolbolaget. Dess nettopriser
torde då av rent praktiska skäl böra på hittills vanligt sätt beräknas som
försäljningspriset med avdrag av viss rabattsats. Sannolikt är ett dylikt
system även mest praktiskt för genomförande av den differentiering av återförsäljarnas
ersättning, som i fortsättningen kommer att förordas.

Därest monopolbolaget icke längre skulle fastställa ens riktpriser, skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

härav givetvis följa, att de nuvarande på monopolets banderoller utsatta
priserna skulle försvinna. Man kan fråga sig, huru allmänheten skulle reagera
inför en sådan ändring. Sedan lång tid tillhaka har man nu vant sig
vid fasta, av monopolbolaget fixerade priser på alla tobaksvaror, och detta
har säkerligen uppfattats som en garanti för att det åsatta priset varit skäligt
med hänsyn till gällande tillverknings- respektive importkostnader samt
skattebestämmelser. Det torde ha känts som eu fördel, att man icke genom
jämförelse mellan olika inköpsställen eller på annat sätt behövt förvissa
sig om att man icke betalat överpris. Det synes därför sannolikt, att allmänheten
ur dessa synpunkter skulle betrakta det som en nackdel, om de på
förpackningarna tryckta priserna skulle slopas. Man skulle troligen anse
sig ha rätt att kräva, att de priser konsumenterna skall betala för varor, som
tillhandahålles genom ett statligt monopol, på ett tydligt och lättillgängligt
sätt tillkännagives för konsumenterna genom monopolbolagets försorg.

Det skulle säkerligen vara möjligt att åstadkomma, att ett av monopolbolaget
bestämt riktpris i huvudsak skulle följas i detaljhandeln, utan att
man förbinder det med straffsanktion, d. v. s. ger det karaktär av maximipris.
Ett överskridande av priset skulle sannolikt komma att ske endast i
speciella fall, t. ex. vid försäljning på restauranter eller i vissa mera lyxbetonade
butiker samt vid styckeförsäljning i den mån icke högre handelsmarginal
för dylik försäljning sanktioneras. I och för sig vore kanske icke
så mycket att erinra mot vissa överpriser i dylika fall, då de kan anses
motiverade av högre kostnader, men för ett bibehållande av förbudet mot
priskurantprisets överskridande talar den ovan anförda synpunkten, att
staten och monopolbolaget får anses ha ett visst ansvar för att tobaksvarorna
tillhandahålles till skäliga priser. Någon egentlig fördel synes icke
heller vara att vinna genom ett slopande av förbudet i denna del. Möjligen
skulle en teoretisk frihet att överskrida marginalen kunna betraktas som ett
slags säkerhetsventil vid förhandlingar om rabattsatsens höjd, men detta
betraktelsesätt torde vara huvudsakligen formellt.

Ytterligare en synpunkt talar för att åtminstone riktpriser, angivna på
varje förpackning, skall bibehållas, nämligen förhållandena vid den privata
tobaksimporten genom detaljhandlarnas försorg. Såsom i föregående kapitel
närmare angivits innebär de nuvarande bestämmelserna på detta område,
att importören får tillgodoräkna sig samma rabatt som på monopolets varor
jämte ersättning för kostnader för importen. Meningen är att kontrollera,
att någon extra vinst icke uttages på dessa varor och att de sålunda icke
göres mera lockande än de av monopolbolaget tillhandahållna. Då det här
rör sig om specialmärken, vilkas priser icke kan vara allmänt kända av konsumenterna,
skulle det vara omöjligt att hålla på denna princip, om icke
åtminstone av monopolet bestämda riktpriser åsattes dessa varor. Verkligt
effektivt kan systemet icke fungera utan förbud mot uttagande av högre
pris än det av monopolet åsatta. Visserligen förekommer enskild tobaksimport
för närvarande i mycket blygsam omfattning, men detta torde vara
eu direkt följd av den nämnda principen. Om importörerna skulle erhålla
full frihet att ta ut det pris de önskade för dessa varor, skulle förhållandena
kunna bli annorlunda.

På grund av det anförda finner jag övervägande skäl tala för att monopolbolaget
även i fortsättningen skall åsätta tobaksvarorna detaljhandelspriser
och att det skall vara förbjudet att uttaga högre priser iin de sålunda bestämda.
Däremot skall det stå återförsäljarna fritt att genom återbäring
eller på annat sätt underskrida de fastställda priserna. Det må emellertid
framhållas, alt den föreslagna utformningen av bestämmelserna icke ute -

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

sluter möjligheten för monopolbolaget att tillämpa nettopriser vid sin försäljning
till detaljhandlarna.

Utredningsmannen tar i detta sammanhang till diskussion upp frågan om
distributionens rationalisering i övrigt och särskilt rabattsättningens inverkan
härpå. Enligt utredningsmannen är önskvärt, att monopolbolagets rabatter
i möjligaste mån differentieras efter den prestation, som återförsäljaren
utför. Den bör således vara större för den, som gör sina inköp i stora
partier, än för den, som köper mindre poster. Detta gäller vid genomförande
av såväl alternativ I som alternativ II. Utredningsmannen anför bl. a.

En sådan differentiering kan åstadkommas på olika sätt, t. ex. genom en
extra rabatt (bonus) för större inköp på en gång, för sammanlagda inköp
under ett år av viss storlek eller genom uttagandet av en särskild expeditionsavgift
för varje expedition. Frågan om fraktkostnadernas bestridande
har även betydelse i detta sammanhang. Man kan vidare tänka sig att bestämma
en minsta kvantitet, beräknad för år, månad eller gång, för inköp
direkt från monopolbolaget. Övriga återförsäljare skulle då hänvisas till
andrahandsinköp.

En annan form för differentiering av rabatten efter prestation är att
tillämpa olika rabattsatser för olika slag av varor. Härvid borde lägre rabattsatser
tillämpas för de stora standardmärkena och högre för finare märken,
som kräver större sortering, större besvär med lagerhållning och omsorg
om varornas kondition och även mera arbete vid själva försäljningen.

Här må framhållas, att någon differentiering av rabatterna direkt efter
olika kategorier av återförsäljare icke synes böra förekomma. Tidigare erfarenheter
torde ge vid handen, att en sådan differentiering leder till stora
svårigheter i fråga om avgränsningen mellan de olika grupperna och därför
är ohållbar. Det kan även ifrågasättas, om en sådan differentiering kan
anses vila på en rättvis och rationell grund. En avvägning av rabatterna efter
återförsäljarnas prestationer enligt här ovan skisserade riktlinjer kan emellertid
i någon mån verka så, att den gynnar vissa typer av återförsäljare.
Uteslutet är väl icke heller, att monopolbolaget kan finna det med sin fördel
förenligt att till vissa återförsäljare lämna bidrag t. ex. till skyltning eller
till anskaffande av vissa för tillfredsställande lagring av tobaksvarorna
önskvärda anordningar.

Särskilda yttranden

Herr Brandt vänder sig mot att bruttoprisbindningen upphäves vare sig
det sker i samband med ett slopande eller ett bibehållande av nyetableringskontrollen.
Återförsäljarmarginalerna vore alltför ringa för att ett upphävande
av bruttopriserna skulle kunna leda till en ökad konkurrens. Ett utbyte
av maximipriserna mot bruttopriser skulle endast kunna stimulera
intresset för en lockvaruförsäljning. Om nämligen marginalerna genom
slopande av de fasta priserna pressades, skulle detta medföra, att den obestridliga
fördel som specialtobakshandeln innebär för allmänheten och tobaksmonopolet
äventyrades. Ett avskaffande av de fasta bruttopriserna rimmar
därför enligt herr Brandts mening illa med syftet att upprätthålla en
kår av specialtobakshandlare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

Herr Sandberg förordar att man vid ett slopande av bruttoprissättningen
övergår till helt fri prissättning ulan någon sådan bindning med högstpris,
som föreslås enligt de båda alternativen. Herr Sandberg anser det vara principiellt
felaktigt med en sådan ensidig prisbindning och att även praktiska
skäl talar för en helt fri prissättning.

Remissyttrandena

Utredningsmannens förslag att det fasta brutto pr iset slopas
tillstyrkes av flertalet remissinstanser oavsett om dessa ansluter sig till en
ordning enligt alternativ I eller II. Endast länsstgrelserna i Skaraborgs och
Västerbottens län, en ledamot i statens tobaksnämnd samt Tobakshandlarnas
riksförbund uttalar sig för att det fasta utförsäljningspriset bibehålies.
— Handelskammaren i Jönköping, som önskar i det väsentliga bibehålla
nuvarande reglering, synes intaga samma ståndpunkt.

Kommerskollegium erinrar om att 1953 års lag mot konkurrensbegränsning
inom näringslivet i princip förbjuder tillämpningen av ett bruttoprissystem
och att överträdelse av förbudet t. o. in. är straffbelagt. Enligt kollegii
mening kräves synnerligen starka skäl för att i fråga om tobakshandeln
ändock behålla bruttoprissystemet. Såvitt kollegium kan bedöma saknas
sådana skäl. Icke ens den omständigheten att tobaksvarorna är skattebelagda
torde kunna åberopas. Lämplig skattesats kan utan svårighet beräknas
och uttagas, även om varan saknar fast utförsäljningspris, t. ex. å
ett av monopolbolaget bestämt nettopris.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför, att en rätt att underskrida det
pris som åsatts varan måste anses på ett betänkligt sätt gynna de affärer,
där tobaksför sälj ningen utgör en oväsentlig del av försäljningen i övrigt.
Ett sådant gynnande skulle ske på bekostnad av den egentliga tobakshandeln.

Tobakshandlarnas riksförbund utvecklar sin ståndpunkt sålunda.

Med de snäva detaljhandelsmarginaler som förekomma, 8,5 %, kan förbundet
icke inse att något vore vunnet ur konkurrenssynpunkt genom ett
införande av fri prisbildning. På andra områden har förbud mot bruttopriser
ansetts framtvinga en nödvändig och sund konkurrens beträffande marginalernas
storlek, men i fråga om tobaksvaror gäller att det statliga monopolbolaget
efter de erfarenheter som vunnits stannat för en bestämd procentsats.
Allmänheten har likväl ansetts få en garanti för en skälig prissättning
på tobaksvarorna samtidigt som gällande skatlebestämmelser iakttagits och
återförsäljarnas marginal ej blivit för hög. En fri prisbildning skulle således
innebära ett klart underkännande av det statliga monopolbolagcts
förmåga att bedöma hur stor marginalen bör vara för att täcka återförsäljarnas
kostnader och samtidigt ge staten eu optimal inkomst av verksamheten.
Marginalen har givetvis också fastställts med tanke på att konsumenterna
skall erlägga ett skäligt pris för varan. Enligt Riksförbundets erfarenheter
värdesätter konsumenterna att utförsäljningspriserna finnas angivna
på förpackningarna. Genom att marginalen fastställes av monopolbolaget
torde också förutsättningar föreligga för alt olika former för distributionens
anordnande på ett smidigt sätt kunna prövas så att städse de billigaste
distributionsvägarna kunna väljas.

Kungl. Maj: ts proposition nr 50 år 1957

Statens iobaksncimnd framhåller, att systemet med fasta bruttopriser
uppenbarligen haft och även fortfarande har stora fördelar. Allmänheten
vet vad den skall betala för sina tobaksvaror och har en fullgod garanti
för att priset på de tillhandahållna varorna är skäligt och beräknat enligt
gällande skattebestämmelser samt att återförsäljarens vinst ej är för hög.
Bruttoprissystemet ger också enligt nämndens mening handeln med tobaksvaror
stabilitet och förhindrar lockvaruförsäljning och dylikt. Med nuvalande
handelsmarginal — utgörande 8,5 procent av försäljningspriset och
innebärande endast omkring 20 öre per förpackning för de vanligast förekommande
cigarrettförpackningarna — torde frånvaron av priskonkurrens
icke ha någon nämnvärd betydelse för allmänheten. Eftersom emellertid
bruttoprissystemet principiellt stode i strid mot 1953 års lagstiftning och ett
slopande av systemet knappast skulle få någon större ekonomisk betydelse
för ''sare sig återförsäljarna eller allmänheten, talade dock enligt nämndens
mening övervägande skäl för att man även för tobaksvarorna borde frångå
bruttoprissystemet.

Utredningsmannens förslag att ett av monopolbolaget fastställt maximi
P r i s skall vara åsatt varuförpackningarna tillstyrkes eller lämnas
utan erinran av statskontoret, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,
Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Malmöhus, Värmlands,
Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands
län, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges kioskidkares riksförbund,
Svenska kioskhandlareförbundet samt tre handelskammare. Övriga remissinstanser
utom länsstyrelserna i Skaraborgs och Västerbottens län jämte en
handelskammare, vilka såsom nämnts förordar ett bibehållet bruttoprissystem,
uttalar sig för en helt fri prissättning antingen med eller utan angivande
av riktpriser. Tobakshandlarnas riksförbund förklarar att för den
händelse att bruttoprissystemet mot förbundets önskan slopas, förbundet
icke finner något skäl föreligga att införa maximipriser.

I några yttranden framhålles den principiella vikten av att prissättningen
blir helt fri liksom även konkurrensens betydelse för en skälig prisutveckling.

Kommerskollegium förklarar sålunda, att det ur principiell synpunkt är
viktigt att den nuvarande prisbindningen helt slopas och att utförsäljningspriserna
sålunda blir fria icke bara nedåt utan även uppåt. Utredningsmannen
synes anför kollegium — till stöd för sin ståndpunkt ej ha åberopat
annat än att monopolbolaget finge anses ha ett visst ansvar för att tobaksvaror
tillhandahölles mot skäliga priser och att maximipris erfordrades för beräknande
av den vinst som borde tillkomma enskild importör av tobaksvaror.
Dessa skäl har icke övertygat kollegium om nödvändigheten att införa
maximipriser. Säkerligen komme de fria konkurrensförhållandena att borga
för att konsumenterna kan köpa tobaksvaror till skäliga priser. Också i
fråga om återförsäljningen borde gälla, att priset får bestämmas efter prestation,
dvs. växla alltefter den service som lämnas kunden eller de kostnader

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

som återförsäljaren har; en dylik fri prisbildning vore naturlig. EU maximipris
måste — liksom ett bruttopris — i stort sett fastställas så att även återförsäljare
med höga kostnader får dessa täckta, och det kunde då enligt kollegii
mening befaras att också övriga återförsäljare följde maximipriset. Beträffande
frågan om betydelsen av maximipris då det gäller importförhållanden
synes det kollegium som om monopolbolaget skulle kunna tillvarataga
statens intressen i detta hänseende, även om varken sådana priser eller riktpriser
åsättes de importerade varorna. De allmänna normerna för beräknandet
av priset på dessa varor vore en angelägenhet mellan monopolbolaget och
importören, och det finge ankomma på bolaget att utarbeta normerna. Enligt
kollegii mening vore några nämnvärda olägenheter icke förknippade med
en sådan ordning.

Näringsfrihetsrådet, vars synpunkter väsentligen överensstämmer med de
av kommerskollegium framförda, påpekar bl. a. att en fri prissättning kommer
att möjliggöra olika kombinationer av pris, kvantitetsrabattering, sortiment
och kundservice. Det borde sålunda icke anses oskäligt att gäster på
en finare restaurang betalade något mera än kunder i affärer med liten service
och små omkostnader i övrigt. Med maximipris riskerade man att detta
sattes för högt under hänsynstagande till återförsäljare med höga kostnader.
Det funnes vidare enligt rådets mening knappast någon anledning att i förevarande
hänseende göra någon skillnad mellan tobaksvaror och andra varor
med liten handelsmarginal.

Kooperativa förbundet anför.

Vad som i främsta rummet kan anses motivera en maximiprissättning
sådan som den föreslagna är givetvis den stora andel av försäljningspriset
till konsumenterna, som beskattningen utgör och det statsfinansiella intresset
av att inte vid en helt fri prissättning på tobaksvaror försäljningsvolymen
och därmed statens inkomster av tobaksbeskattningen skulle komma att
minskas genom en stegring av priset utöver det, på vilket skatten beräknats.
Enligt styrelsens mening torde dock även vid ett å förpackningen utsatt priskurantpris
med karaktär av riktpris, som finge såväl över- som underskridas,
prissättningen i stort sett vid fri konkurrens mellan skilda kategorier
av försäljare variera kring det åsatta priskurantpriset. Ett mera avsevärt
högre pris skulle möjligen uttagas av en del lyxrestauranger och andra särskilda
försäljningsställen, där man räknar med alt köparna inte kommer att
resa invändningar mot ett överpris. Styrelsen ifrågasätter därför om inte
en prissättning i form av riktpris vore en bättre lösning än en maximiprissättning.
Tillämpades riktpriset bringades prissättningen å tobaksvaror i
överensstämmelse med bestämmelserna om bruttoprisförbud och riktpriser
i 1953 års lag om konkurrensbegränsningar i näringslivet.

Sveriges grossistförbund understryker likaledes vikten av att man när det
gäller prissättningen i detaljhandeln med tobaksvaror icke frångår vad som
i princip accepterats för handeln i övrigt.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att nettopriser är att föredraga
framför de av utredningsmannen föreslagna maximipriserna. Men eftersom
den 1943 genomförda monopoliseringen av importen skall bestå och eu fri
prissättning å de av monopolet tillhandahållna varorna förutsätter att även

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1057

priset å de varor, som importeras av de enskilda, frisläppes, torde enligt länsstyrelsens
mening en övergång till nettopriser under nuvarande förhållanden
icke kunna genomföras. Länsstyrelsen stannar därför vid ett system med
riktpriser.

Såsom av det föregående framgått råder hland förespråkarna för en helt
fri prissättning delade meningar i frågan huruvida monopolbolaget vid sin
försäljning skall äga tillämpa riktpriser. Flertalet förordar dock att
riktpriser kommer till användning. En motsatt ståndpunkt intages endast
av Sveriges hotell- och restaurantförbund, men även ombudsmannaämbetet
för näringsfrihetsfrågor uttalar sig i viss mån för en fri prisbildning utan
stöd av riktpriser. Näringsfrihetsrådet redovisar icke någon ståndpunkt utan
uttalar att frågan huruvida vissa priser skall åsättas varorna, exempelvis
i form av riktpriser, eller om återförsäljarna utan några sådana anvisningar
skall vara hänvisade att kalkylera sina utförsäljningspriser, bör avgöras av
monopolbolaget på sätt detta kan finna lämpligt med hänsyn till rent affärsmässiga
överväganden.

Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet förklarar sig i detta sammanhang
icke ha något att invända mot utredningsmannens motivering för fastställda
maximipriser med dess framhävande av statens och monopolbolagets ansvar
för att priset på de högt skattebelastade tobaksvarorna icke blir högre än
monopolbolagets kostnader jämte skatt och medgivna handelsmarginaler föranleder.
Enligt bolagets mening skulle emellertid i allt väsentligt samma resultat
uppnås genom ett å förpackningarna utsatt riktpris, som av vissa skäl
torde vara att föredraga. Bolaget anför vidare.

Såsom en av de sakkunniga, herr Sandberg, framhållit, måste det anses
principiellt felaktigt med en ensidig prisbindning. I praktiken komme dock
enligt styrelsens mening riktpriset säkerligen att få ett avgörande inflytande
på prisbildningen. Vid företagna internationella jämförelser har konstaterats,
att tobakspriserna i Europa i regel äro bundna, men även i ett land
som Norge, där maximipriser gälla och inget hinder föreligger för underskridande
av desamma, förekommer med undantag för återbäringsformen praktiskt
taget icke någon priskonkurrens, enligt uppgift på grund av de låga
marginalerna, som dock äro högre än de svenska. Ett överskridande av priset
skulle sannolikt endast vara möjligt i speciella fall såsom ersättning fölen
extra service, t. ex. vid försäljning på restauranter och vid styckeförsäljning.
Utredningsmannen har med rätta velat ge möjlighet till uttagande av
ett något högre pris vid styckeförsäljning och föreslagit, att detta skulle
ske genom att monopolbolaget fastställde särskilda maximipriser för styckeförsäljningen.
Denna metod skulle emellertid medföra prissättningsavgöranden,
som skulle kunna åstadkomma missnöje hos återförsäljarna, och
dessutom verka stimulerande på styckeförsäljningen. Riktprislinjen löser
automatiskt styckeförsäljningsproblemet genom att överlåta åt handlandena
att uttaga det eventuella överpris, som de finna lämpligt. Ur statsfinansiell
synpunkt torde icke finnas anledning att göra några invändningar mot att
tobaksbeskattningen anknytes till ett riktpris.

Statens tobaksneimnd anför att utbytande av bruttopriserna mot riktpriser
angivna å förpackningarna huvudsakligen endast komme att medföra att en

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

del återförsäljare kommer att giva återbäring å försålda tobaksvaror, vilka
de nu är lagligen förhindrade att göra. Över- eller underskridande av riktpriset
komme helt säkert att bli förhållandevis sällsynt. Under vanliga förhållanden
dvs. då någon bristsituation ej råder torde de fall då riktpriset
komme att överskridas enligt nämndens mening sannolikt att bli enstaka undantag.
Allmänheten komme säkerligen att kraftigt reagera mot att helala
högre pris än det som vore angivet på förpackningen.

Sveriges hotell- och restaurantförbund anför till utveckling av sin ståndpunkt.

Genom införande av fri prissättning kunna de företag, som på grund av
hög omsättning och rationalisering av sin verksamhet lyckas nedbringa sina
kostnader per försåld enhet, obundna av sådana prisstyrande faktorer som
maximi- eller riktpriser fritt överväga en lämplig sänkning av sina priser.
Givetvis lämnar en fri prissättning utrymme även för prishöjningar, vilka
kunna stå i strid med monopolbolagets intresse av skäliga detaljpriser. Enligt
utredningsmannen skulle emellertid vid angivande av riktpriser ett överskridande
av dessa sannolikt komma att ske endast i speciella fall, t. ex. vid
försäljning på restauranter eller i vissa mer lyxbetonade butiker. Det anförda
torde äga giltighet även vid fri prissättning utan riktpriser. De begränsade
överpriser, som i nämnda fall kunna ifrågakomma, kunna emellertid
icke anses kollidera med kravet på skäliga priser, emedan ifrågavarande företags
högre kostnader motivera högre priser. Som grund för denna uppfattning
må nämnas att enligt en av förbundet utförd lönsamhetsutredning tobak
i genomsnitt utgör 3,4 procent av försäljningen på en spritrestaurant
men endast 0,6 procent av bruttovinsten. Detta gäller trots att i den totala
försäljningssiffran spritdrycker och starkviner ingå med en stor andel, medan
de däremot representera en relativt liten andel av den totala bruttovinsten.

Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor förordar att den legala
regleringen av utförsäljningspriserna på tobaksvaror — såväl de av tobaksmonopolet
tillverkade som de importerade — helt upphäves och att beskattningsreglerna
i enlighet därmed får en sålunda ändrad utformning att skatten
beräknas på monopolbolagets nettopris. Det synes enligt ämbetet böra
förutsättas att tobaksmonopolet endast i den utsträckning, som oundgängligen
betingas av förhållandena, till ledning för återförsäljarnas prissättning
meddelar riktpriser. Ämbetet anser en fri prisbildning inom handeln utan
stöd av riktpriser uppenbarligen förutsätta medverkan av konsumenterna i
så måtto, att dessa måste ägna ökad uppmärksamhet åt de priser som betalas.
Genomförandet av den friare prissättningen krävde därför under ett
övergångsskede en ökad konsumentupplysning. I

I allmänhet föreslås att riktpriset å s ä 11 e s varuförpackningen.
Kommcrskollegium och länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar
sig emellertid mot ett sådant angivande av riktpriset. Kommerskollegium
finner att mot en sådan ordning talar i viss mån samma skäl som kan anföras
gentemot ett maximiprissystem. I stället kunde monopolbolaget lämpligen
tillämpa nettopriser, på vilka kvantitetsrabatter och eventuella expo -

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

ditionsavgifter beräknades. Detta hindrade enligt kollegii mening självfallet
icke att bolaget till underlättande av återförsäljarnas kalkyleringsarbete angåve
riktpriser. — Länsstyrelsen i Östergötlands län tänker sig att riktpriserna
skulle framgå av särskilda prislistor, som skulle finnas tillgängliga hos
varje återförsäljare.

Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor synes icke heller räkna
med att riktpriser vid ett fritt prissättningssystem skulle kunna åsättas förpackningarna.

Arbetar sky ddsstyrelsén framhåller det lämpliga i att tobaksförpackningarna
även i fortsättningen förses med prisuppgifter, som skulle ha karaktären
av riktpris. Därmed skulle enligt styrelsens mening vissa av de av utredningen
angivna olägenheterna för allmänheten av en fri prissättning utan
angivande av riktpris försvinna.

Utredningsmannens förslag att vid ett maximiprissystem medgiva att i detaljhandeln
uttages ett något högre pris vid styckeförsäljning än
vid försäljning i hel förpackning röner ingen gensaga från de remissinstanser
som accepterat maximiprissättningen. Bland förespråkarna för ett riktprissystem
synes det allmänt anses naturligt att priset sättes något högre
vid försäljning styckevis än eljest.

Statens iobaksnämnd och Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet är starkt
kritiskt inställda mot styckeförsäljningen av cigarretter och föreslår att förbud
mot sådan försäljning införes i monopolförfattningen. — Bolaget erinrar
om att enligt den i betänkandet redovisade undersökningen styckeförsäljningen
utgör inemot 7 procent av hela cigarrettförsäljningen och antalet
expeditioner av lösa cigarretter icke mindre än cirka 22 procent av totala
antalet cigarrettexpeditioner i de studerade tobaksaffärerna. Expeditionstiden
vid försäljningen av lösa cigarretter vore vidare betydligt högre än vid
försäljning av iörpackad vara. Av skilda anledningar hade önskemål framställts
om alt styckeförsäljningen av cigarretter skulle förbjudas. Förutnämnda
undersökning utvisade, att denna försäljning innebure ett betydande
extra besvär för återförsäljarna. Risk förelåge även för att varan skadades
vid styckeförsäljningen. Ur hygienisk synpunkt vore denna försäljning
icke heller önskvärd. Krav på förbud mot styckeförsäljning hade även
framförts med syfte att försvåra för minderåriga att anskaffa cigarretter.
Utomlands vore styckeförsäljning av cigarretter i allmänhet förbjuden till
följd av att tobaksskatten uttages i form av en banderollbeskattning.

Handelskammaren i Göteborg förfäktar att prisbildningen vid styckeförsäljning
bör lämnas helt fri. Icke ens ett normerande riktpris bör sålunda
angivas för styckeförsålda varor. En sådan total frihet vid prissättningen
bör verksamt kunna bidraga till en minskning av denna ur många synpunkter
icke önskvärda försäljningsform.

Det av utredningsmannen uttryckta önskemålet om differentiering
av rabatterna efter den prestation, som återförsäljaren utför,
betonas särskilt i yttranden av kommerskollegium, näringsfrihetsrå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

det, statens priskontrollnämnd, överståthållarämbetet samt länsstyrelserna
i Gävleborgs och Värmlands län, Sveriges grossistförbund, Kooperativa förbundet
och Aktiebolaget Svenska pressbyrån.

Statens priskontrollnämnd framhåller att en enhetlig rabattsats inom en
så heterogen distribution som handeln med tobaksvaror icke kan anses
stå i rimligt förhållande till olikheterna företagen emellan. Nämnden anför
vidare.

En sådan enhetsrabatt begränsar i hög grad en priskonkurrens baserad
på skiljaktigheter i effektivitet mellan olika företag och företagsformer.
Nämnden delar därför utredningsmannens uppfattning, att de av monopolbolaget
tillämpade rabatterna i fortsättningen i möjligaste mån bör differentieras
efter den prestation, som återförsäljaren utför. Endast härigenom
kan återförsäljaren stimuleras till att tillämpa en ur kostnadssynpunkt rationell
inköpspolitik. Nämnden vill i detta sammanhang starkt framhålla, att
rabattdifferentieringen helt bör baseras på återförsäljarens prestation och
icke på återförsäljarens kategori. En rabattdifferentiering kan tillämpas på
olika sätt, exempelvis genom orderrabatter, årsinköpsrabatler, expeditionsavgifter,
olika rabatter på olika varuslag etc. I fråga om tobakshandeln
anser nämnden orderrabatter, dvs. rabatt efter inköpet per gång, kombinerad
med expeditionsavgifter, vara det rabattsystem, som bör ge de största
fördelarna ur rationaliseringssynpunkt. Tillämpningen av årsinköpsrabatter
innebär enligt nämndens mening icke någon garanti för en rationell inköpspolitik.
Detta rabattsystem torde tillämpas av industri och grosshandel
lör att skapa köptrohet hos kunderna. Denna synpunkt torde emellertid vara
betydelselös för monopolbolaget.

Kommerskollegium understryker betydelsen av ett system med kvantitetsrabatter.
Först genom ett sådant system kan enligt kollegium priskonkurrensen
bli verkligt effektiv. Det vore ej uteslutet att grosshandeln kunde
finna förenligt med sina intressen att åter medverka i distributionen av tobaksvaror
och därmed bidraga till rationaliseringen och förbilligandet av
denna.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför att det av länsstyrelsen förordade
maximiprissystemet förenat med en differentiering av monopolbolagets rabatter
till återförsäljarna efter deras prestation skulle komma att fördelaktigt
påverka det ekonomiska utbytet för monopolbolaget och i övrigt befrämja
de affärsmässiga principer, som uppställts såsom ett av målen för
tobakshandelsregleringen.

Sveriges hotell- och restaurantförbund ansluter sig även till tanken på en
differentiering av rabattsatserna. Dessa bör emellertid enligt förbundets
mening sättas olika för olika varuslag i lämplig proportion till de kostnader
och den omsorg, som nedlägges vid förvaringen och försäljningen av dessa.
Däremot vore någon differentiering alltefter inköpens storlek icke att tillråda.
Gränsdragningsproblemen skulle vid tillämpningen av cn dylik diflerentieringsgrund
bli mycket stora och komme sannolikt att ge anledning
(ill åtskilligt missnöje. Metoden hade dessutom den nackdelen att den missgynnade
de redan förut sämre ställda foretagen.

Skånes handelskammare understryker att ett ökat antal försäljningsställ

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

len bör föranleda, att grosshandelns tjänster i ökad omfattning tages i anspråk
för tobaksvarornas distribution till detaljhandeln samt att grosshandeln
för sitt arbete bör komma i åtnjutande av särskild grossistrabatt.

Varken styrelsen för Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet eller Statens
tobaksnämnd har velat taga ställning till utredningsmannens förslag till
rabattdifferentiering. Såväl styrelsen som nämnden understryker att frågan
härom är komplicerad och svårlöst. — Statens tobaksnämnd framhåller att
även andra lösningar än de av utredningsmannen angivna är tänkbara och
att frågan liksom övriga rabattfrågor bör upptagas vid överläggningar inom
nämnden och därvid avhandlas förutsättningslöst utan några på förhand
givna direktiv. — Även Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet understryker
vikten av att bolaget fritt får avgöra rabattfrågorna efter överläggningar
inom tobaksnämnden. Beträffande lämpligheten av att genomföra kvantitetsrabatter
anför bolaget att frågan härom vore omstridd med hänsyn
bl. a. till risken, att varorna genom för lång lagringstid blir försämrade till
kvaliteten. Vidare vore utrymmet för att lämna kvantitetsrabatter, som ur
företagsekonomisk synpunkt är motiverade, icke stort med hänsyn till att
distributionskostnaderna för tobaksvaror i förhållande till övriga för priset
bestämmande kostnadselement är låga.

Departementschefen

Alltsedan tillverkningen av tobaksvaror inom landet monopoliserades
har priserna på dessa varor i detaljhandeln varit bundna. Enligt nu gällande
monopollagstiftning åligger det sålunda monopolbolaget att fastställa det
pris, som tobaksvara skall betinga vid försäljning till allmänheten. Detta
tobaksvarans priskurantpris skall utsättas på varje förpackning, och det
är belagt med straff att försälja varan till annat pris. Det fasta bruttopriset
på tobaksvaror har motiverats dels med hänvisning till skattesystemet
— ett överskridande av priskurantpriset skulle innebära, att staten fick
för litet skatt i förhållande till utförsäljningspriset — och dels med hänsyn
till tobakshandlarna, som genom ett fastställt minimipris skulle förskonas
från osund priskonkurrens.

I likhet med utredningsmannen kan jag icke finna de skäl, som en gäng
föranledde bestämmelserna om fasta bruttopriser, bärande i nuvarande läge.
Vad först gäller den rent skattetekniska sidan av saken föreligger intet hinder
mot att beräkna skatten efter annan norm än den gällande, exempelvis
i förhållande till ett av monopolbolaget bestämt nettopris eller ett riktpris.
Synpunkten att bruttoprissystemet skulle innebära ett skydd för tobakshandlarna
mot osund konkurrens har sin förklaring i de särpräglade förhållanden
som rådde vid monopolets införande men kan i dag icke tillmätas
nämnvärd betydelse. Tvärtom står systemet med fasta priser, som ej får
underskridas, i direkt strid mot de tankegångar, som ligger bakom 1953 års
lagstiftning mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning. Det kan självfallet
icke heller förenas med strävandena att skapa fria konkurrensförhållan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

den inom detaljhandeln med tobaksvaror. Jag kan alltså helt ansluta mig
till de synpunkter som utredningsmannen anfört till stöd för sin mening
att monopolbolaget icke bör äga fastställa minimipriser på tobaksvarorna.
Utredningsmannen har emellertid icke velat helt släppa den nuvarande prisbindningen
utan föreslagit, att monopolbolaget i fortsättningen skall åsätta
varorna detaljhandelspriser, vilka skall tjäna såsom maximipriser och alltså
ej får överskridas. Såsom huvudsakligt skäl för denna ståndpunkt anlör
utredningsmannen, att staten och monopolbolaget genom inonopoliseringen
har ansvar för att tobaksvarorna tillhandahålles allmänheten till det pris,
som med hänsyn till tillverknings- respektive importkostnaden samt skattebestämmelserna
kan anses skäligt. Vid remissbehandlingen har meningarna
varit mycket delade om lämpligheten av ett system med maximipriser. Såväl
kommerskollegium jämte handelskamrarna som priskontrollnämnden
och de myndigheter som speciellt har att tillvarataga näringsfrihetsintressen
har samtliga bestämt förordat en helt fri prissättning. I samma riktning
har monopolbolaget, åtskilliga länsstyrelser samt enskilda organisationer
och företag uttalat sig. För egen del finner jag principiellt starka skäl tala
för att prissättningen icke ensidigt bindes. Detalj handelspriset bör få bero
av säljarens prestation, d. v. s. växla alltefter de kostnader säljaren har eller
den kundservice han lämnar. Detta innebär icke att staten eller monopolbolaget
frånsäger sig ansvar för att detaljhandelspriserna på tobaksvaror
blir skäliga. Såsom bl. a. kommerskollegium yttrat, kommer de fria konkurrensförhållandena
inom tobakshandeln säkerligen att borga för att konsumenterna
kan köpa tobaksvaror till skäliga priser. Det kan emellertid i detta
sammanhang icke bortses från att allmänheten i vårt land sedan lång tid
tillbaka har vant sig vid att kunna lita till fasta priser på tobaksvaror. Ett
slopande av varje form av central prissättning skulle med hänsyn till lobaksdistributionens
struktur kunna leda till att allmänhetens kunskap om
prisförhållandena bleve lidande. Enligt min uppfattning motiverar därför de
särskilda förhållanden, som är betingade av monopolsituationen, att monopolbolaget
framdeles åsätter här i landet saluförda tobaksvaror riktpiiser
att tjäna till ledning vid försäljning till allmänheten. Skattetekniska synpunkter
talar även för riktprissättning. Det är att antaga, att dessa riktpriser
kommer att överskridas endast i undantagsfall när så är motiverat av
särskilda distributionskostnader såsom vid försäljning på vissa restauranger

otc

Från statens tobaksnämnd och monopolbolaget har under remissbehandlingen
väckts förslag om att i monopollagstiftningen införa forhud mot
stvckeför sälj ning av cigarretter. Remissinstanserna har härvid åberopat hygieniska
synpunkter och det extrahesvär för återförsäljarna, som ar torcnat
med styckeförsäljningen. Förbud mot sådan försäljning skulle aven vara
ägnat att försvåra för minderåriga att anskaffa cigarretter, hor cgcn i c
kan jag icke finna tillräckliga skäl för ett sådant försäljningsförbud. Savitt
mig är bekant har några mer betydande olägenheter av styckeforsalj ningen
från hygienisk synpunkt icke försports. Del vore för övrigt knappast

7 liihang till riksdagens protokoll 19!>7. I samt. hr HO

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

riktigt att från denna synpunkt förbjuda styckeförsäljning av cigarretter
men tillåta sådan försäljning av andra rökverk. I den män försäljningen av
cigarretter styckevis orsakar betydande merarbete för återförsäljarna står
det dessa fritt att uttaga ett däremot svarande högre pris vid försäljning per
styck. Den fria prissättningen bör följaktligen här kunna medföra en naturlig
minskning av styckeförsäljningen. Det är även att räkna med att
åtskilliga återförsäljare icke alls kommer att befatta sig med stycke försäljning.
Den fria handeln med tobaksvaror kan sålunda antagas innebära att
möjligheterna för minderåriga att köpa enstaka cigarretter minskas något
eller i vart fall icke längre blir lika lockande. Att söka stävja tobaksmissbruk
i unga år genom ett generellt förbud mot styckeförsäljning torde dock
knappast kunna väntas ge nämnvärt resultat eftersom cigarretter även i
småpaket måste bedömas vara en mycket lättåtkomlig vara. Även om
vissa fördelar kan vara att vinna med det föreslagna förbudet är jag sålunda
för närvarande icke beredd att förorda en sådan åtgärd som att
särskilt kriminalisera cigarrettförsäljning styckevis. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att en förutsättning för att cigarretter skall få säljas
styckevis är att å varje cigarrett finnes anbragt kontrollstämpel. Sådan
kontrollstämpling kan betraktas såsom en serviceåtgärd från monopolbolagets
sida i syfte att möjliggöra köp av enstaka cigarretter. Skulle bolaget
exempelvis finna att styckeförsäljningen hindrar en från allmän synpunkt
önskvärd rationalisering av distributionen synes något hinder icke föreligga
mot att efter hand inskränka kontrollstämplingen till hela förpackningar.

VII. Tobaksvaruimporten

Utredningsmannen

Den enskilda detaljistimporten behandlas av utredningsmannen mot bakgrunden
av de olika tänkbara alternativen till prissättningssystem i detaljhandelsledet.

Utredningsmannen påvisar, att en nettoprisförsäljning med fri prisbildning
i detaljhandelsledet i fråga om de av monopolbolaget tillhandahållna
tobaksvarorna, tillverkade inom landet eller importerade, nödvändiggör en
ändring i prissättningssystemet också för den enskilda detaljistimporten.
Utredningsmannen anför.

Det synes svårt att motivera, varför detaljistimportörerna i så fall icke
skulle kunna få fritt kalkylera utförsäljningspriset till allmänheten på sina
varor. Den privata importen är för närvarande ytterst obetydlig; den uppgick
under år 1954 endast till någon tiondels procent av hela omsättningen av
tobaksvaror i landet. Även om monopolbolaget torde ha försäkrat sig om
ensamrätten till flertalet ledande utländska märken, är det väl sannolikt,
att vid en fri vinstkalkylering den enskilda importen kommer att öka och
att partiförsäljning av privatimporterade tobaksvaror åter kommer att äga

Kungl. Maj.ds proposition nr 50 år 1957

rum i viss utsträckning. Men den konsekvensen får ju tagas av att tobakshandeln
i övrigt göres friare. Och ur statsfinansiell synpunkt kan det knappast
spela någon roll att den privata importens andel i totalomsättningen
stiger. Skatt erlägges ju även för de privatimporterade tobaksvarorna, och
några andra medel än skattemedel tillföres icke statskassan från monopolbolaget,
vars rörelse icke avses skola lämna större vinst än att den förslår
till skälig utdelning å det tämligen låga aktiekapitalet samt till nödvändiga
fondbildningar.

Väljer man däremot det av utredningsmannen förordade maximiprissystemet,
synes enligt utredningsmannens mening några nya principiella skäl
för ett frisläppande av priset på de enskilt importerade varorna icke kunna
anföras. Genom ett sådant förfarande riskerade man i alltför hög grad att
motverka syftemålen med den år 1943 genomförda monopoliseringen av importen,
vilkens bestånd ju icke beröres av förevarande utredning. Å andra
sidan kan det, anför utredningsmannen, knappast förnekas, att detaljistimportens
betydelse som konkurrensfaktor närmast blivit illusorisk till
följd av den restriktiva prissättningen och att det torde vara ofrånkomligt
att importvillkoren förbättras, därest denna import över huvud skall ha
något värde som regulativ på monopolbolagets verksamhet — något som
ju var en av anledningarna till att detaljisternas rätt till import behölls.
Importörerna borde ha rätt att tillgodogöra sig ungefär samma avans på
de enskilt importerade som på de från monopolbolaget inköpta tobaksvarorna.
Bland de kostnader, som får inräknas i det av monopolbolaget åsatta
priskurantpriset, upptages därför i utredningsmannens förslag även lagrings-
och transportkostnader inom riket. Utredningsmannen framhåller att
härmed givetvis icke avses sådana kostnader, som normalt skall täckas av
återförsäljarrabatten, och påpekar möjligheten att de kostnader, som skall
inräknas i priset, beräknas i viss mån schablonmässigt.

Remissyttrandena

De av utredningsmannen utifrån skilda utgångspunkter gjorda uttalandena
rörande detaljistimporten har i allmänhet icke föranlett några kommentarer
i yttrandena. Dock har i ett par fall anmärkningar framställts.

Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor, som utgår ifrån att prisbildningen
i återförsäljarledet blir helt fri och att monopolbolaget i princip
har att sälja till alla köpare, anför att detta synes nödvändiggöra ett
upphävande av bestämmelsen om att allenast den som av monopolets utövare
antagits till återförsäljare får importera färdig tobaksvara. Härigenom
skulle också vinnas den fördelen att tobaksmonopolet i sin verksamhet mer
än hittills tvingas tävla med utländska tillverkare.

Skånes handelskammare anför att utredningsmannens förslag till förbättring
av importvillkoren vid tillämpning av ett maximiprissystem knappast
är tillräckligt för att skapa möjligheter för import. Ett mindre tillägg
till återförsäljarrabatten borde därför i ifrågavarande fall medgivas.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

Departementschefen

Den allmänna liberalisering av detaljhandeln med tobaksvaror, som jag i
det föregående förordat, påverkar i princip icke det genom 1943 års lagstiftning
införda importmonopolet. Emellertid beröres tobaksimporten av de
förändringar rörande prissättningen i detaljhandelsledet som jag förut redogjort
för. Den fria prisbildningen bör omfatta såväl de varor som monopolbolaget
tillhandahåller som dem, vilka införes till landet genom enskilda
importörer. Icke heller bör någon skillnad göras mellan dessa olika kategorier
varor när det gäller riktprissättningen. Monopolbolaget bör sålunda
åläggas att bestämma riktpriser även å varor, som importeras enskilt av
återförsäljare. Sådant riktpris skall beräknas efter samma grunder som
monopolbolaget själv tillämpar vid bestämmande av riktpriser för den egna
importen. Detta kommer att i det väsentliga innebära att riktpriset fastställes
efter samma normer, som nu gäller priskurantpriset. Riktpriset kommer
alltså i stort sett att utgöra summan av varans inköpspris, kostnaden
för dess införande till riket, den å varan belöpande skatten samt ett belopp
motsvarande normal vinstmarginal vid återförsäljning av liknande vara av
monopolbolagets egen import eller tillverkning. I riktpriset bör, i överensstämmelse
med utredningsmannens förslag, i förekommande fall även inräknas
sådana lagrings- och transportkostnader som normalt icke skall täckas
av vad som motsvarar den vanliga vinstmarginalen vid försäljning av
monopolets egna varor. Den nu föreslagna ordningen innebär, att de enskilt
importerade tobaksvarorna även i beskattningshänseende behandlas lika
med de av monopolbolaget tillverkade eller importerade, d. v. s. att skatten
beräknas i förhållande till bl. a. riktpriset.

VIII. Statens tobaksnämnd

Utredningsmannen

Enligt båda de i betänkandet framlagda alternativen rörande den framlida
detaljhandeln med tobaksvaror skall statens tobaksnämnd kvarstå.
Dess uppgifter vid en friare ordning enligt alternativ I skiljer sig emellertid
väsentligt från den verksamhet nämnden tänkes få vid ett genomförande av
alternativ II. För båda fallen föreslås en utökning av antalet ledamöter
i tobaksnämnden till tio. Såsom av det tidigare anförda framgått består de
av kommerskollegium utsedda ledamöterna, vilka skall företräda de enskilda
återförsäljarna, för närvarande av en representant för tobakshandeln
och en för specerihandeln. Samtliga de i utredningen deltagande sakkunniga
är eniga om att därest nämnden skall fortsätta sin verksamhet i
en eller annan form, plats inom nämnden bör beredas jämväl för en ordinarie
representant från vardera kioskhandeln och konsumentkooperationen.
Till undvikande av att återförsäljargrupperna blir alltför dominerande föreslås
att antalet statsvalda ledamöter utökas från tre till fyra. En av dessa
bör utses bland personer, som kan anses företräda de speciella konsumentintressena.

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

Vid ett slopande av nyetableringskontrollen enligt alternativ I anser
utredningsmannen det lämpligt, att tobaksnämnden kvarstar som ett
rådgivande organ till bolaget och ett diskussionsforum i vad gäller principerna
för antagande av återförsäljare, prispolitiken o. d. Dessutom har,
erinrar utredningsmannen, tobaksnämnden vissa åligganden i fråga om
tobaksimporten, vilka icke direkt beröres av förevarande utredning.

Enligt detta förslag utmönstras ur tobaksnämndens instruktion de särskilda
skyddsbestämmelserna till förmån för specialtobakshandeln. I stället
föreslås ett stadgande av innebörd, att nämnden i fråga om detaljhandeln
med tobaksvaror skall verka för, å ena sidan, att distributionen av dylika
varor anordnas efter rationella och affärsmässiga principer och till låga
kostnader, samt å andra sidan, att konsumenterna beredes bekväm och i
andra avseenden tillfredsställande tillgång till tobaksvaror.

För det fall att nyetableringskontroll bibehålies enligt alternativ
11, innebär utredningsmannens förslag beträffande tobaksnämnden i huvudsak
den förändringen i förhallande till vad nu gäller att nämnden från
länsstyrelserna övertager beslutanderätten i frågor om tillstand till tobakshandel
utom vanlig affärstid. Enligt utredningsmannens mening är det föga
rimligt, att den offentliga nyetableringskontrollen inom en och samma
bransch skall handhas av olika myndigheter allt eftersom det rör fråga om
handel på vanlig butikstid eller ej. Utredningsmannen erinrar om den
kritik mot den nuvarande ordningen som i tidigare sammanhang förekommit
och anför att tidpunkten nu synes vara inne att överflytta ansvaret för
monopollagstiftningens tillämpning å fritidshandeln med tobaksvaror från
länsstyrelserna till det organ, som har det faktiska ansvaret för nyetableringskontrollen
i fråga om detaljhandeln med tobaksvaror i övrigt, nämligen
statens tobaksnämnd. Nämnden måste numera efter tolv års verksamhet,
varunder den övervägande delen av arbetsuppgifterna bestått i att verkställa
utredningar och avge yttranden i butikstängningsärenden, antagas
besitta den bästa sakkunskapen på området.

Efter att ha övervägt flera möjligheter att överflytta den faktiska bestämmanderätten
i ifrågavarande butikstängningsärenden finner utredningsmannen
övervägande skäl tala för att tillståndsgivningen enligt butikstängningslagen
i dessa ärenden överflyttas direkt å tobaksnämnden. Utredningsmannen
anför om den föreslagna ordningen närmare följande.

Vill man lämna nämnden helt fria händer vid tillståndsgivningen, kan i
så fall tobaksvaror uteslutas ur It § 3 mom. 2) och 3). Det torde dock vara
lämpligare att behålla nämnda punkter oförändrade och därigenom markera,
att även tobaksnämnden i fortsättningen bör bevilja tobaksrättigheter
huvudsakligen i där angivna fall samt eljest vid »synnerliga skäl». Bestämmelserna
om remiss till och klagorätt för nämnden bör upphävas. Nämnden
bör införas bland tillståndsmyndigheterna i It § 1 mom. Det synes vidare
lämpligt alt i 18 § andra stycket erinra om att besvärsrätt finnes emot nämndens
avgöranden, även om detta följer av allmänna grundsatser. Om med
nuvarande bestämmelser om fördelningen av ärenden mellan statsdepartementen
besvär över länsstyrelses respektive tobaksnämndens beslut enligt

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

butikstängningslagen skulle komma att upptagas i skilda departement och
detta skulle anses olämpligt, kan ju jämkning lätt ske av nämnda bestämmelser.

Ä\en enligt delta alternativ torde det böra förbehållas länsstyrelse att
bedöma, om de allmänna förutsättningarna för tillstånd till handel å utsträckt
tid föreligger. Vid sådant förhållande och under förutsättning att
tobaksvaror bibehålies i 3 mom. 2) och 3), skulle förevarande alternativ
kunna lagtekniskt utformas på så sätt, att i It § 1 mom. första stycket
gjordes ett tillägg av innebörd, att tillstånd till försäljning av tobaksvaror
meddelas av statens tobaksnämnd, att dylikt tillstånd må meddelas endast

under förutsättning att tillstånd till försäljning av annan i 3 mom. 1)_3)

avsedd vara meddelats för samma tid, samt att om ansökningen avser såväl
tobaksvaror som annan i 3 mom. 1)—3) omförmäld vara länsstyrelsen,
sedan ansökningen där slutbehandlats, skall översända handlingarna~i ärendet
till tobaksnämnden.

Utredningsmannen anmärker härtill, att föreskriften om att länsstyrelse
skall ha lämnat tillstånd till försäljning av annan vara å utsträckt tid, innan
tillstånd till tobaksförsäljning under samma tid får meddelas, innebär en
viss skärpning i förhallande till gällande rätt. För närvarande kan ett
försäljningstillstånd för utsträckt tid omfatta enbart tobaksvaror, och ansökningar
om sådant tillstånd har också förekommit, t. ex. avseende provisoriska
kiosker inom utställnings- eller festplatsområden. Länsstyrelsens
provning av de allmänna förutsättningarna för handel å utsträckt tid å den
med ansökningen avsedda platsen — ur hälsovårds-, ordnings- och säkerhetssynpunkt
osv. - synes emellertid enligt utredningsmannens mening
vara av så stor vikt, att den föreslagna principen ändock bör godtagas I ansökningen
finge väl för formens skull medtagas något hithörande varuslag
såsom tändstickor, vykort e. d.

Utredningsmannen anser det icke lämpligt att göra en uppdelning av tobaksärendena
på så sätt, att endast sådana rörande försäljningsställen i
städer och stadsliknande samhällen överflyttas till tobaksnämnden, medan
landsbygdsärendena fortfarande får avgöras av länsstyrelse. Förslaget innebär
därför att även landsbygdsärendena lägges under tobaksnämnden.

Särskilda yttranden

Herr Brandt förklarar sig helt ansluta sig till utredningsmannens förslag
enligt alternativ II att tobaksnämnden skall vara beslutande myndighet i
lrågor rörande tillstånd till försäljning av tobaksvaror å annan affärstid än
den vanliga. I

I yttrandet av herr Dahlgren m. fl. framhålles att, för den händelse en
ordning enligt alternativ II skulle antagas, det i varje fall icke bör ifrågakomma
att överflytta tillståndsgivningen i fråga om försäljning av tobak
å utsträckt affärstid från länsstyrelserna till tobaksnämnden. Icke heller
bör komma i fråga att utsträcka nyetableringskontrollen utöver dess nuvarande
gränser, dvs. städer och stadsliknande samhällen. I detta samman -

103

Kungi. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

hang erinras om att förslag om att i realiteten överflytta tillståndsgivningen
från länsstyrelserna till tobaksnämnden framställts i samband med revision
av butikstängningslagen såväl år 1945 som år 1948 men avvisats av statsmakterna.

Remissyttrandena

Utredningsmannens förslag att vid ett frisläppande av detaljhandeln med
tobaksvaror enligt alternativ I bibehålla statens tobaksnämnd såsom
ett i första hand rådgivande organ har i flertalet yttranden icke mött någon
erinran. Från åtskilliga håll göres emellertid uttalanden om att nämnden
bör avskaffas. I denna riktning uttalar sig sålunda kommerskollegium, statens
priskontrollnämnd, näringsfrihetsrådet, ombudsmannaämbete! för näringsfrihetsfrågor,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation,
Kooperativa förbundet och två handelskammare.

Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet förklarar sig bestämt förorda att
tobaksnämnden skall kvarstå som ett rådgivande organ till bolaget och ett
diskussionsforum i vad gäller principerna för antagande av återförsäljare,
rabattpolitiken och andra frågor av större betydelse.

Om utgångspunkten är att monopolbolaget kommer att sörja för att tobakshandeln
verkligen blir fri, saknas enligt kommerskollegii mening anledning
att låta tobaksnämnden kvarstå som ett rådgivande organ till monopolbolaget
och ett diskussionsforum. Frånsett att nämndens kvarstående
innebure en onödig administrativ belastning, kunde befaras att nämnden
mer eller mindre ensidigt skulle söka tillvarataga återförsäljarnas intressen
och därmed motverka en ur allmän synpunkt ändamålsenlig distribution.
Såvitt kollegium kunde finna, erfordrades ej heller nämndens medverkan i
ärenden rörande import av tobaksvaror.

Näringsfrihetsrådet anför i det väsentliga samma skäl som kommerskollegium
för ett avskaffande av nämnden och anlägger därutöver följande
synpunkt.

Det kan naturligtvis hävdas att en nämnd med företrädare för olika företagsformer
och för de speciella konsumentintressena kan utgöra ett korrektiv
mot missbruk av monopolställningen. Det finns emellertid icke någon
anledning att betvivla bolagets vilja och förmåga att rätt känna sitt ansvar
som ensamföretagare. Behovet av korrektiv mot missbruk torde likväl
vara tillfullo tillgodosett genom de möjligheter till åtgärder mot otillbörliga
konkurrensbegränsningar som skapats genom 1953 års lag om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet.

Statens priskontrollnämnd förklarar sig ha svårt att förstå att ett diskussionsorgan
skall behövas för de ifrågavarande uppgifterna och anför att
dessa mycket väl synes kunna handläggas inom monopolbolaget. Ett avskaffande
av nämnden bör emellertid enligt nämnden icke innebära något hinder
för monopolbolaget att taga de kontakter eller upptaga de förhandlingar med
berörda parter, som kan erfordras i de principiella frågor det här gäller.

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

Landsorganisationen i Sverige betonar de enligt organisationen betydande
risker, som kan följa med alt tobaksnämnden skall ge råd i frågor beträffande
principerna för antagande av återförsäljare, prissättningen etc. Det skulle,
anför Landsorganisationen, bli ofrånkomligt att även andra synpunkter än
de rent affärsmässiga, framför allt önskemålen om ett fortsatt skydd för de
redan etablerade tobakshandlarna, bleve vägledande för tobaksnämnden i
dess bedömanden. Antagandet av kunder och utformningen av prispolitiken
vore i själva verket en uppgift som borde ankomma på monopolets styrelse
och verkställande ledning, så snart det vore fråga om tillämpningen av
rent affärsmässiga principer.

Tobaksnämndens bibehållande vid en fortsatt reglering av tobakshandeln
enligt alternativ II sättes icke i fråga från något remisshåll.

Däremot möter utredningsmannens förslag att nämnden skall övertaga
beslutanderätten i frågor om tillstånd till tobakshandel
utom vanlig affärstid kritik i flertalet av de avgivna yttrandena.
Sålunda har den föreslagna överflyttningen av handläggningen av
dessa ärenden avstyrkts av överståthållarämbetet och det stora flertalet
länsstyrelser. Förslaget har godtagits av länsstyrelserna i Östergötlands,
Malmöhus och Gävleborgs län. Länsstyrelsen i Jämtlands län motsätter sig
en överflyttning i andra fall än då det gäller försäljningsställen i städer och
stadsliknande samhällen. De övriga myndigheter, vilka tagit ståndpunkt i
trågan, nämligen statskontoret, arbetarskyddsstyrelsen och statens tobaksnärnnd,
har utan undantag uttalat sig mot utredningsmannens förslag och
för ett bibehållande av den nuvarande ordningen. (En ledamot i tobaksnämnden
har reserverat sig för motsatt uppfattning.) Av de återstående
remissinstanser, vilka berört förslaget i denna del, tillstyrker Tobakshandlarnas
riksförbund och Sveriges köpmannaförbund den föreslagna reformen
under det att densamma avstyrkes i yttrandena från Aktiebolaget Svenska
tobaksmonopolet och företrädarna för kioskhandeln.

I flera av de yttranden vilka går i avstyrkande riktning framhålles att
utredningsmannens förslag till omläggning av handläggningen av ärendena
enligt butikstängningslagen innefattar en skärpning av regleringen.

Enligt Kooperativa förbundet bestode skärpningen i dels att regleringen
skulle utsträckas utöver sitt nuvarande tillämpningsområde — städer och
stadsliknande samhällen — dels att tillståndsgivningen för försäljning av
tobak å utsträckt affärstid skulle helt flyttas över från länsstyrelserna till
det statliga regleringsorganet, tobaksnämnden. I detta sammanhang erinrar
förbundet även om att utredningsmannen föreslagit att man skulle slopa
kravet pa särskild kännedom om tobakshandeln eller annan affärskunskap
hos den som sökte inköpsrätt hos monopolbolaget och påpekar att utredningsmannen
därjämte vid förordandet av alternativ II förutsatt att det
som ett viktigt medel att uppnå rationell försäljning skall ingå upprätthållandet
av en väl kvalificerad kår av specialtobakshandlare. Förbundet säger
sig icke kunna finna hur det överhuvud taget inom ramen av de föreslagna

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1057

ändrade bestämmelserna skall vara möjligt att särskilja den grupp av väl
kvalificerade affärer med försäljning av tobak, som skall beredas särskilt
skydd.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län erinrar om att tanken på en sådan överflyttning
av tillståndsgivningen som nu föreslagits avvisats i samband med
tidigare revision av butikstängningslagen enär man befarade att en centralisering
av tillståndsgivningen skulle medföra ökad skriftväxling och ökad
byråkratisering. Länsstyrelsen instämmer i dessa synpunkter. Enligt länsstyrelsens
mening funnes icke någon anledning att överflytta tillståndsgivningen
till tobaksnämnden. Man kunde i detta sammanhang icke bortse från
betydelsen av att länsstyrelserna besitter en avsevärt större kännedom om
de lokala och personella förhållandena än vad som kunde bli möjligt för
en för hela riket central myndighet.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anför bl. a. att den av utredningsmannen
föreslagna ordningen skulle medföra att bestämmelserna rörande kioskhandeln
ytterligare tillkrånglades. Eftersom länsstyrelserna fortfarande
skulle komma att få pröva, om de allmänna förutsättningarna för tillstånd
till handel å utsträckt tid föreligger, vore det föga rationellt, att två myndigheter
skulle besluta i ett och samma ärende eller att tobaksnämnden
skulle meddela delbeslut i ärende om tillfälligt tillstånd till försäljning vid
festtillställningar e. d., oavsett om försäljning skall ske på landsbygden
eller i stad eller stadsliknande samhälle.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför.

Länsstyrelsen lärer dock vara den myndighet, som bäst kan avgöra, huruvida
behov föreligger för en ort inom länet att hava tillgång till tobaksvaror
även på icke affärstid och huruvida hinder kan anses föreligga ur hälsovårds-,
ordnings- eller liknande synpunkter eller om särskilda olägenheter
för annan handel kunna uppkomma vid ett bifall till framställningen.
Ifråga om andra handelsvaror torde denna synpunkt ligga till grund för
stadgandet i 11 § butikstängningslagen och avgörande skäl att i nu ifrågavarande
avseenden frångå denna synpunkt synes näppeligen kunna åberopas.
Vad utredningsmannen i sitt betänkande anfört angående de tidskrävande
remissyttrandena från tobaksnämnden, som skulle bortfalla, därest nämnden
bleve beslutande myndighet, saknar ur denna synpunkt varje betydelse.
Nämnden lärer väl icke fatta sitt beslut utan att yttrande först inhämtas från
vederbörande länsstyrelse, som i sin tur låter verkställa utredning genom
den lokala polismyndigheten. Det tidsödande avfattandet av och utskrivandet
av remissyttranden skulle då i stället komma att överflyttas från nämnden
till länsstyrelserna. Ej heller önskemålet att åstadkomma enhetlighet
i tillståndsgivningen kan anses vara utslagsgivande, enär de lokala förhållandena
äro alltför olikartade för att full enhetlighet i tillståndsgivningen skall
kunna -åvägabringas.

överståthållarämbetet framhåller att skäl icke torde föreligga att — i vart
fall för Stockholms vidkommande — överflytta tillståndsgivningen lör lobaksvaror
i kiosker till tobaksnämnden. Tillståndsgivningen vore i Stockholm
samlad bos överståthållarämbetet när det gäller såväl dispenser enligt
butikstängningslagen som tillstånd att för kiosk disponera allmän mark. Eu

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

enhetlig bedömning ur olika synpunkter kunde nu ske och sökanden erhölle
i en handling erforderliga tillstånd. En uppdelning av tillståndsgivningen
måste därför enligt ämbetets mening betraktas som opåkallad.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i princip icke något att erinra mot den
föreslagna överflyttningen av tillståndsgivningen men finner icke utredningsmannens
skäl för att handläggningen av landsbygdsärenden skall överflyttas
till tobaksnämnden ha tillräcklig styrka. Tveksamheten om gränsdragningen
mellan dessa ärenden och ärenden rörande försäljningsställen i
städer och sladsliknande samhällen kunde nämligen undanröjas genom en
klarare definition av begreppet stadsliknande samhälle. Det skulle ju för övrigt,
anför länsstyrelsen, ankomma på länsstyrelserna att i första hand verkställa
berörda gränsdragning.

De länsstyrelser som godtager den föreslagna förändringen med avseende
på tillståndsgivningen i berörda ärenden ansluter sig i huvudsak till de
synpunkter utredningsmannen anfört till stöd för sitt förslag.

Länsstyrelserna i Östergötlands och Malmöhus län erinrar emellertid mot
den föreslagna obligatoriska föreskriften att länsstyrelsen skall ha lämnat
tillstånd till försäljning av annan vara å utsträckt tid innan tillstånd till tobaksförsäljning
får meddelas. Det synes länsstyrelserna mindre tillfredsställande
att en person som endast åsyftar att få tillstånd till försäljning av tobak
skall för formens skull behöva söka tillstånd även för andra varor blott
för att länsstyrelsen skall kunna pröva ansökningen ur de synpunkter, länsstyrelsen
har att anlägga på fritidshandeln.

Statens tobaksnämnd anför följande till utveckling av sin ståndpunkt.

Till grund för tillståndsärendenas bedömande ligger dels yttranden från
kommunal myndighet och polischefen i orten, vilka yttranden som regel innehåller
ett icke motiverat tillstyrkande och endast mera sällan ett motiverat
av- eller tillstyrkande, samt dels yttranden från tobaksnämnden, vilka
yttranden alltid beträffande avstyrkta och ofta beträffande tillstyrkta ärenden
är motiverade. Det är därför i regel innehållet i nämndens efter undersökning
på platsen avgivna yttranden, som ligger till grund för länsstyrelsernas
beslut. På grund härav måste det anses innebära en tidsödande och arbetskrävande
omgång, att nämnden först skall avgiva utförliga yttranden
med redovisning av resultatet av verkställda undersökningar och länsstyrelsen
därefter fatta beslut, vilka med få undantag överensstämmer med nämndens
förslag. Det skulle därför innebära både tidsvinst och arbetsbesparing
med nämnden som beslutande myndighet. Emellertid talar å andra sidan
vissa skäl för bibehållande av den nuvarande ordningen med länsstyrelserna
som beslutande myndighet. Länsstyrelserna handhar tillståndsprövningen
beträffande annan handel å utsträckt affärstid och det kan för allmänheten
förefalla tillkrånglat med två beslutande myndigheter i ärenden angående
en och samma affärsrörelse. Vidare skulle ett överflyttande av beslutanderätten
till nämnden innebära, att beträffande en viss grupp ärenden — ansökningar
angående tillstånd enligt butikstängningslagen — men ej i fråga om
övriga ärenden, däribland ärenden enligt monopollagen, nämnden skulle
övergå från att vara rådgivande till att bli beslutande myndighet. Mot lämpligheten
av en sådan anordning med olika funktion för nämnden i fråga om
ärenden av ganska likartad beskaffenhet torde befogade erinringar kunna
göras. På grund av vad sålunda blivit anfört har nämnden kommit till den

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

107

uppfattningen, att tillräckliga skäl för överflyttande till nämnden av beslutanderätten
i ärenden enligt butikstängningslagen icke kan anses föreligga.
Nämnden förutsätter härvid, att länsstyrelserna liksom hittills i regel följer
nämndens förslag, vilket innebär, att nämnden i de flesta fall får bestämmande
inflytande på ärendenas avgörande.

Därest beslutanderätten i ärenden enligt butikstängningslagen skulle överflyttas
till nämnden, torde det dock i vart fall vara lämpligt att liksom hittills
låta länsstyrelserna avgöra ärenden från andra platser än städer och stadsliknande
samhällen, beträffande vilka ärenden länsstyrelserna icke är skyldiga
att inhämta nämndens yttrande. Åt länsstyrelserna torde därvid böra
överlämnas att bestämma, vilka ärenden, som skall avgöras av nämnden.

Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet anför att det visserligen i och för
sig vore riktigt, att ett överflyttande av beslutanderätten till nämnden skulle
innebära en önskvärd samordning av regleringen av detaljhandeln med tobaksvaror
under och utom vanlig affärstid. Det förefölle emellertid bolaget
onödigt och även med hänsyn till nämndens lugna arbetsförhållanden olämpligt
att införa denna centralisering av ärendenas behandling. Den nuvarande
formen med rådgivande funktion vore enligt bolagets mening fullt tillräcklig
för att tillförsäkra nämnden ett i de flesta fall bestämmande inflytande på
ärendenas avgörande. Den av utredningsmannen åsyftade förenklingen av
ärendenas behandling uppnåddes bäst genom att i 11 § 1 mom. fjärde stycket
butikstängningslagen infördes en bestämmelse om att länsstyrelsen icke
skall behöva inhämta utlåtande från tobaksnämnden, då fråga är om öppethållande
eller försäljning under allenast kort tid.

För det fall att ett överflyttande av beslutanderätten till nämnden kommer
till stånd påyrkar bolaget bestämt den modifikationen av utredningsmannens
förslag, att tobaksnämnden skall meddela tillstånd endast då det
gäller städer och stadsliknande samhällen. Regleringen borde enligt bolagets
uppfattning icke utsträckas till att omfatta hela landet. Därjämte borde lagtexten
ges den utformningen, att tillstånd kunde givas även till försäljning
av endast tobaksvaror.

Tobakshandlarnas riksförbund anser det riktigt att bedömningen av ansökningar
om tillstånd till försäljning av tobaksvaror under utsträckt tid i
möjligaste mån blir enhetlig. Eftersom tobaksnämnden enligt förbundets
mening besitter den största erfarenheten på området, bör denna anförtros
beslutanderätten i dylika frågor. Härigenom skulle dessutom en rationalisering
vinnas, då ärenden rörande försäljning av tobaksvaror ändå måste hänskjutas
till nämnden. Länsstyrelsens erfarenhet kunde icke mäta sig med
tobaksnämndens och det inträffade därför, att ett beslut av en länsstyrelse
kunde komma att avvika från den praxis som allmänt tillämpades.

Enligt Sveriges köpmannaförbund skulle genom en överflyttning av tillståndsgivningen
till tobaksnämnden skapas större garantier för enhetlighet
vid avgörandet av ifrågavarande ärenden varjämte förfarandet bleve förenklat.

Aktiebolaget Svenska pressbyrån kritiserar skarpt den nuvarande handläggningen
hos tobaksnämnden av tillståndsärenden och betecknar förfaran -

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

det som »ett av de värsta exemplen på vad som brukar kallas krångel i detta
land». Till stor del berodde de fel och brister, som karakteriserade förfarandet
hos nämnden på den i lag stadgade reglering, som gett upphov till en omständlig,
mängder av remissyttranden och andra skriverier krävande procedur.
Förfarandet hade emellertid enligt bolagets uppfattning blivit mer
otillfredsställande än som varit ofrånkomligt på grund av tobaksnämndens
ytterligt restriktiva inställning till beviljande av nya rättigheter, i synnerhet
beträffande handeln å icke affärstid. Bolagets egen erfarenhet vore att det i
ett flertal ansökningsärenden om kioskrättigheter med rätt att sälja även
tobaksvaror varit nödvändigt att under många månader och ej sällan åratal
föra en mödosam och för alla parter kostnadskrävande strid för att få sina
och allmänhetens skäliga intressen beaktade. Icke sällan har det varit nödvändigt
att föra sådana ärenden ända till Kungl. Maj:t, varvid i en anmärkningsvärd
utsträckning avvikelser gjorts från tobaksnämndens yttranden. —
Av länsstyrelsernas handläggning av kioskärenden hade bolaget en betydligt
bättre erfarenhet, men naturligen hade av skäl som nyss anförts även dessa
myndigheters handläggning präglats av omständlighet och långsamhet till
följd av det vidlyftiga remissförfarande, som föreskrivits.

Enligt bolagets mening vore utredningsmannens förslag om överflyttning
av tillståndsgivningen till tobaksnämnden icke blott ägnat att ytterligare försvåra
kioskhandelns möjligheter att få sina rättvisa intressen beaktade utan
ledde även till en onödig formell komplicering av ifrågavarande ärenden.
Gentemot utredningsmannens uttalande att det vore föga rimligt, att den
offentliga nyetableringskontrollen inom en och samma bransch skulle handhavas
av olika myndigheter allteftersom det rörde fråga om handel på vanlig
butikstid eller ej kunde enligt bolaget erinras, att det viktigaste dock måste
vara, att ett ärende handlades av en myndighet och icke av två. Enligt utredningsmannens
förslag skulle nämligen i fråga om handeln å icke affärstid
först länsstyrelse pröva, huruvida kiosktillstånd, oavsett fråga om lobaksförsäljning,
skall medgivas, och därefter särskilt tillstånd att sälja tobaksvaror
sökas hos tobaksnämnden. Härav följde praktiskt taget en dubblering
av det redan nu oformliga förfarandet med remissyttranden i båda
ärendena, möjligheter till dubbla överklaganden och, vid fullföljd till Kungl.
Maj :t, handläggning av samma ärende inom två departement.

Uttalanden i väsentligen samma riktning göres av Sveriges kioskidkares
riksförbund och Svenska kioskhandlareförbundet.

Utredningsmannens förslag till utökning av antalet ledamöter
i tobaksnämnden har i allmänhet icke mött kritik. Endast statskontoret
och en handelskammare motsätter sig en vidgad representation i nämnden.
Ämbetsverket utgår därvid från att den nuvarande ordningen för avgörande
av ärenden om tillstånd till försäljning av tobaksvaror på utsträckt
affärstid bibeliålles och menar att i sådant fall någon anledning att utöka
antalet ledamöter i nämnden icke föreligger. — Sveriges hotell- och restaurantförbund
föreslår att man vid en utökning av antalet nämndledamöter
bereder möjlighet även för restaurang- och kafénäringen att låta sig repre -

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

senteras i nämnden. Restauranger och kaféer utgjorde enligt förbundet en
kategori återförsäljare av en speciell egenart. De hade en icke ringa andel i
den totala försäljningen av tobaksvaror och under friare betingelser kunde
deras andel i försäljningen väntas stiga i icke obetydlig grad.

Departementschefen

Med den ståndpunkt som jag i det föregående intagit i frågan om nyetableringskontrollen,
nämligen att kontrollen bör borttagas i överensstämmelse
med alternativ I, saknar jag anledning att ingå på det förslag rörande tobaksnämnden,
som utredningsmannen framlagt enligt alternativ II. Utredningsmannens
förslag enligt alternativ I innebär att tobaksnämnden kvarstår
med förändrade uppgifter. Nämnden skall enligt förslaget vara ett rådgivande
organ till bolaget och ett diskussionsforum i vad gäller principerna
för antagande av återförsäljare, prispolitiken in. in.

Ett upphävande av nyetableringskontrollen och den särskilda regleringen
av tobaksförsäljningen enligt butikstängningslagen innebär att tobaksnämndens
huvudsakliga arbetsuppgifter försvinner. Åtskilliga remissinstanser,
bl. a. kommerskollegium och näringsfrihetsrådet, finner också utrymmet för
fortsatt verksamhet från nämndens sida förhållandevis litet och önskar att
nämnden avskaffas i samband med reformen. Den kritiska synpunkten
framföres även, att ett bibehållande av tobaksnämnden skulle kunna medföra
svårigheter för monopolbolaget att fritt lämpa sin distribution efter vad
bolaget finner företagsekonomiskt riktigt och därmed mest gagneligt för den
stora gruppen konsumenter. Gentemot dessa synpunkter har monopolbolaget
i sitt remissyttrande förklarat sig bestämt förorda, att tobaksnämnden
kvarstår i enlighet med utredningsmannens förslag.

De föreslagna förändringarna beträffande tobaksvarudistributionen medför,
att tobaksnämndens framtida ställning får prövas från helt nya utgångspunkter.
Tillräckliga förutsättningar för att allsidigt bedöma behovet
av att vid sidan om monopolbolaget ha ett offentligt organ med huvudsakligen
konsultativa uppgifter torde icke föreligga förrän man haft någon tids
erfarenhet av de friare förhållandena. Enligt min mening bör det dock icke
råda något tvivel om att nämnden under övergångsskedet till en fri tobakshandel
kan komina att utgöra ett behövligt kontaktorgan mellan monopolbolaget
och dess kunder. Nämndens stora erfarenhet av tobakshandelns speciella
förhållanden bör kunna bidraga till att göra övergången så friktionsfri
som möjligt. Med hänsyn härtill har jag funnit mig böra föreslå att tobaksnämnden
bibehålies tills vidare. Det synes lämpligt att någon tid efter reformens
genomförande ånyo pröva frågan huruvida ett särskilt administrativt
organ behövs för de uppgifter som kvarstår för tobaksnämnden eller om
icke syftet med nämnden likaväl kan uppnås utan lagstiftning men genom
förhandlingar i vanlig ordning mellan monopolbolaget och berörda intressenter.
.lag vill dock redan i detta sammanhang ha sagt, att åtskilligt bilar
för alt ifrågavarande uppgifter bör vara knutna till eu relativt fast institu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

tion. Med hänsyn till den oklarhet, som sålunda råder rörande tobaksnämndens
funktioner i fortsättningen, är jag icke beredd att i detta sammanhang
taga ställning till frågan om nämndens sammansättning. Även på denna
punkt synes man böra avvakta erfarenheterna av den nya ordningen.

IX. Frågan om ersättning i vissa fall åt tobakshandlare
Utredningsmannen

Betänkandet innehåller icke något definitivt förslag om ekonomiskt stöd
åt tobakshandlare, som till följd av att detalj handelsregleringen borttages
icke kan fortsätta sin verksamhet. I anslutning till sin redogörelse för utformningen
av alternativ I framför utredningsmannen emellertid vissa synpunkter
på ersättningsfrågan. Utredningsmannen framhåller, att borttagandet
av konkurrensskyddet inom tobakshandeln medför risk för att en del av
de mindre bärkraftiga affärerna kommer att få svårt att reda sig i fortsättningen,
och fortsätter.

Av de lämnade statistiska uppgifterna framgår, att år 1952 av tobaksaffärerna
3,2 procent icke uppnått 50 000 kronors omsättning och att för 29,2
procent av affärerna omsättningen understigit 100 000 kronor. Då en del av
dessa affärer kanske icke kan drivas under de nya villkoren, kan man ifrågasätta,
om icke den hittillsvarande inlösningsverksamheten bör fortsättas under
någon ytterligare övergångstid. Visserligen skulle det vara i och för sig
omotiverat att inlösa vissa affärer för minskning av antalet återförsäljare
samtidigt som rätten att öppna nya affärer frisläppes, men å andra sidan
kan man icke bortse ifråni att dessa affärsinnehavare bedrivit sin rörelse under
ett författningsenligt skydd, som nu borttages, och kanske erlagt avsevärda
summor för övertagande av affären. Det synes dock erforderligt att
utarbeta andra grunder för dessa ersättningar än de, som gäller för det hittillsvarande
inlösningsförfarandet.

Särskilt yttrande

Här skall erinras om det allmänna uttalande av herr Lundgren om krav
på ersättning för ekonomiska förluster i anledning av tobakshandelns frisläppande,
vilket yttrande redovisats i det föregående (sid. 40). Härutöver
har frågan om ekonomisk hjälp åt tobakshandlare icke tagits upp i något av
de vid betänkandet fogade särskilda yttrandena.

Remissyttrandena

Endast några av remissinstanserna har diskuterat frågan om ersättning
till tobakshandlare ifall tobakshandelsregleringen upphäves. De som tagit
upp frågan har i de flesta fall ställt sig positiva till tanken att tobakshandlare,
som i följd av ett upphävande av detaljhandelsregleringen råkar i ekonomiskt
nödläge, skall få ersättning i någon form. Näringsfrihetsrådet lik -

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957 111

som även Aktiebolaget Svenska pressbyrån intar emellertid en negativ hållning.

Såsom redan framgått av vad jag tidigare anfört har kommerskollegium
uttalat sig för att specialtobakshandlare som i samband med övergången till
en fri detaljhandel tillfogas ekonomiskt avbräck beredes möjlighet att i särskilda
fall få skälig gottgörelse. Kollegium framhåller att säkerligen en del
av specialtobakshandlarna — även om försäljningen finge bedrivas på utsträckt
affärstid — ej förmår hävda sig i dem hårdnande konkurrensen utan
kommer att föra en tynande tillvaro eller rentav tvingas nedlägga sin rörelse
med ekonomisk ruin som följd. Enligt kollegiets mening är vanligen icke så
mycket att invända mot en dylik utveckling; den är en följd av att fri konkurrens
råder. I detta sammanhang måste emellertid enligt kommerskollegium
beaktas att det viktigaste skyddet för specialtobakshandlarna, nämligen
nyetableringskontrollen, genomförts av statsmakterna lagstiftningsvägen
och att syftet huvudsakligen varit just att stödja dessa i ekonomiskt avseende.
Särskilt de som i förlitande på att lagstiftningen skulle bestå och
med tobaksnämndens godkännande förvärvat sin rörelse för en större penningsumma,
som skulle gå helt eller delvis förlorad, måste med rätta anse
sig vara illa och godtyckligt behandlade. Härvid tänker kollegium främst på
de tobakshandlare som varit innehavare av en förvärvad rörelse så kort tid
att de icke hunnit förränta och amortera det för goodwillvärdet nedlagda kapitalet,
innan de ändrade förhållandena tvingar dem att upphöra med rörelsen.
Kommerskollegium föreslår att tobaksnämnden bibehålies under en
övergångstid och får i uppdrag att utarbeta riktlinjer för beviljande av ersättning
till specialtobakshandlare samt pröva inkomna ansökningar härom.

Handelskammaren i Gefle intar en liknande ståndpunkt som kommerskollegium.
Enligt handelskammarens mening bör övervägas huruvida inte i vissa
fall, efter prövning av tobaksnämnden, direkta kontantersättningar under
en femårsperiod bör lämnas de tobakshandlare, vilka efter tobakshandelns
liberalisering får vidkännas en vinstnedgång på grund av minskning i omsättningen.
Handelskammaren anför bl. a.

Som utgångspunkt vid bestämmandet av ersättningens storlek skulle kunna
tagas medeltalet av vinsten på tobaksvaror under åren 1952—1956 för
varje särskild kompensationsberättigad tobaksaffär ställt i relation till vinsten
under kompensationsåret. Av den vinstminskning, som kan framgå av
jämförelsen, böra vederbörande tobaksspecialister vara berättigade till en
täckning av förslagsvis 75 % att utgå från monopolbolaget. Kompensation
utbetalas första gången för andra övergångsårets vinstminskning.

Enligt handelskammarens uppfattning är det närmast monopolbolaget,
d. v. s. staten, som bör ikläda sig kostnaderna, enär förlusterna föranledas
av ändrade lagbestämmelser. Skulle emellertid andra skäl tala för att näringen
själv bör bidraga till täckande av kostnaderna, vågar handelskammaren
framlägga ett förslag, avsett att avlasta bördan från monopolbolaget
och statsverket. Förslagets innebörd är att tobaksautoinaterna beläggas med
eu viss årlig avgift under samma tidrymd, som kompensationen utgår, d. v. s.
åren 1957—1961. Som en motivering för tobaksautomaternas avgiftsbeläggning
kan bl. a. anföras, att automaterna i allmänhet uppsättas vid gata eller
allmän plats och därmed utnyttja samhälleliga trafikstråk och anordningar.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

Stockholms handelskammare framhåller att varje affärsman visserligen
har att i sin verksamhet räkna med av konjunkturer och konkurrensbetingelser
ändrade förhållanden i sin rörelse. Detta ingår som ett naturligt
led i verksamheten och kan av den framsynte affärsmannen i viss mån
förutses och mötas. Däremot kan det enligt handelskammaren icke förväntas,
att affärsmannen skall kunna förutse, att statsmakterna relativt kort
tid efter en skyddsreglerings införande genom en ny politik helt ändrar betingelserna
för hans verksamhet. Genom sådana åtgärder ikläder sig staten
ett ansvar för de näringsidkare som lider avbräck i sin rörelse. Handelskammaren
anser sig därför med fog kunna utgå från att statsmakterna håller
de special tobakshandlare skadeslösa som får nedlägga sin rörelse eller får
sin omsättning påtagligt minskad vid ett genomförande av den nya ordningen.
Handelskammaren förklarar sig icke beredd att angiva efter vilka
riktlinjer ersättningen bör utgå.

överståthållarämbetet uttalar sig för att man beträffande specialtobaksaffärer,
som på grund av den friare konkurrensen icke blir bärkraftiga, tilllämpar
ett inlösningsförfarande. Ämbetet åsyftar härvid närmast dem, som
under tobaksnämndens förmedling utflyttat sin rörelse. Ett liknande uttalande
göres av Sveriges grossistförbund, vilket även tänker sig att under
övergångstiden utflyttning av icke bärkraftiga tobaksaffärer i viss utsträckning
skall kunna förekomma.

Tobakshandlarnas riksförbund understryker utredningsmannens uttalande
att man icke får bortse från att tobakshandlarna hittills bedrivit sin
rörelse under ett författningsenligt skydd och kanske investerat avsevärda
belopp i sina rörelser. Förbundet framhåller att om skyddet borttages uppkommer
frågan hur tobakshandlarna bör ersättas för förluster som åsamkas
därigenom. Förbundet berör emellertid icke spörsmålet om utformningen
av eventuella ersättningsregler.

Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet framhåller att enligt bolagets mening
det icke föreligger någon juridisk skyldighet för staten att utbetala ersättningar
till affärsinnehavare, därför att ett författningsenligt konkurrensskydd,
som de under ett antal år åtnjutit, upphäves. Bolaget anser sig icke
böra ta ställning till huruvida det av lämplighets- eller billighetsskäl skulle
finnas anledning för staten att besluta ett inlösningsförfarande i den riktning,
som utredningsmannen antytt.

Näringsfrihetsrådet uttalar sig såsom i det tidigare nämnts för att svårigheterna
för specialtobakshandlarna i samband med övergången skall mötas
med en övergångstid i överensstämmelse med utredningsmannens förslag.
Sina synpunkter mot att ekonomisk ersättning tillerkännes tobakshandlare i
anledning av konkurrensskyddets bortfallande utvecklar rådet enligt följande.

Det har framhållits att många näringsidkare, som efter den 1 juli 1943
inrättat tobaksaffärer eller övertagit sådana, gjort detta med vetskap om
och förlitande på det ekonomiska skydd som 1943 års lagstiftning bereder
dem. Det har med hänsyn härtill ifrågasatts huruvida icke ersättning i
någon form borde utgå till sådan näringsidkare, i den mån han lider för -

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

lust till följd av skyddets bortfallande. Det torde icke kunna förnekas att
inånga tobakshandlare kunna komma att bli ekonomiskt lidande, om nyetableringskontrollen
bortfaller och handeln med tobak blir fri. På samma
sätt kunna även näringsidkare inom andra branscher lida förlust, om visst
befintligt konkurrensskydd bortfaller eller minskar, det må vara i form
av tull, importreglering eller andra statliga skyddsåtgärder. En enskild näringsutövare
kan icke anses ha fog för att antaga att dylikt konkurrensskydd
skall bestå för all framtid. Av principiella skäl bör rätt till ersättning
därför icke tillerkännas sådan näringsutövare, om konkurrensskyddet
bortfaller eller minskar. För övrigt synes det i många fall vara möjligt och
lämpligt, att affärsinnehavare som efter nyetableringskontrollens slopande
ej kan få sin bärgning enbart på försäljning av tobak utökar sitt sortiment.
Det är vidare att märka att specialtobakshandlarna i viss mån kompenseras
genom vidgade möjligheter enligt alternativ I att erhålla tillstånd till öppethållande
även efter vanlig butikstängningstid och således att konkurrera
med den egentliga kioskhandeln.

Till näringsfrihetsrådets yttrande i denna del har en ledamot anmält reservation
och uttalat sig för att ersättning i någon form skall utgå till
sådana näringsidkare som lider förlust till följd av konkurrensskyddets
bortfallande. Rörande riktlinjerna för utbetalning av sådan ersättning skisserar
reservanten en väg som enligt hans mening är framkomlig. Enligt reservantens
tanke skulle den, som t. ex. efter utgången av år 1950 förvärvat
en tobaksaffär, få inom viss tid efter det regleringen slopats — förslagsvis
två år — hos tobaksnämnden anmäla, att han nedlagt sin rörelse och samtidigt
begära ersättning härför. Förmådde han därvid göra sannolikt att
rörelsens nedläggande sammanhänger med regleringens slopande, bör han
få skälig gottgörelse, motsvarande exempelvis viss del av den för rörelsen
nedlagda köpeskillingen.

Enligt Aktiebolaget Svenska pressbyrån framstår det såsom orimligt, att
en skyddslagstiftning, som tillkommit för att i ett svårt läge sanera en näring,
skall kunna grunda krav på ersättning av staten, om skyddet upphäves.
Denna situation kan enligt bolagets mening påtagligen icke jämföras
med det fall, då ny lagstiftning förhindrar eller så avsevärt försvårar vissa
företags verksamhet, att staten finner sig böra inlösa dem eller ersätta deras
förluster.

Departementschefen

Såsom bl. a. näringsfrihctsrådet framhållit, kan på juridiska grunder
några ekonomiska anspråk icke riktas mot staten enbart av den anledningen
att näringsidkare vållas förlust till följd av att staten avlägsnar ett konkurrensskydd
— detta må ha bestått i en tull, importreglering eller, såsom
nu är aktuellt, en offentlig nyetableringskontroll. Jag har emellertid redan
i det tidigare anförda givit uttryck åt den meningen, alt den sociala karaktären
hos 1943 års monopollagstiftning motiverar, alt de tobakshandlare,
vilka efter övergången till en fri handel icke finner sig kunna fortsätta
sin näringsutövning på grund av den hårdare konkurrensen, i vissa fall
8 Mining till riksdagens protokoll 1957. I samt. Nr 50

114 Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

skall kunna få ekonomiskt bistånd. Den ekonomiska hjälp, som sålunda
må komma att utgå, kan därför betraktas såsom en avslutande fas i det
sociala skydd som 1943 års lagstiftning avsåg att ge tobakshandlarna.

Vid bedömningen av de former, i vilka hjälp i vissa fall skall kunna lämnas
tobakshandlarna, uppställer sig i huvudsak två alternativ. Man kan sålunda
överväga att, såsom ifrågasatts av utredningsmannen och förordats
av några remissinstanser, under en övergångstid efter omläggningen till en
fri handel fortsätta med den hittillsvarande inlösningsverksamheten. Det
andra alternativet är att i särskild ordning lämna ekonomisk gottgörelse i
fall, där tobakshandlare i följd av de ändrade konkurrensförhållandena
vållas svårt avbräck i sin affärsrörelse. I praktisk tillämpning skulle de
båda alternativen kanske icke skilja sig så mycket från varandra. Syftet
med den ifrågasatta hjälpen åt tobakshandlarna skiljer sig emellertid från
vad som avses med den nuvarande inlösningsverksamheten, vilken närmast
tar sikte på detaljhandelns rationalisering. Såsom utredningsmannen också
antytt skulle reglerna för det nuvarande inlösningsförfarandet icke utan
grundlig omarbetning kunna tjäna till ledning vid sådana åtgärder till
tobakshandlarnas bistånd som nu ifrågasättes. Jag finner därför ändamålsenligt,
att frågan om ersättning till tobakshandlarna regleras i särskild ordning.
Såsom en förebild härvid kan i viss utsträckning tjäna den ordning,
i vilken vissa i tobaksbranschen verksamma tillerkändes ersättningar vid
införandet år 1943 av statsmonopol å importen av tobaksvaror.

Den ifrågasatta ekonomiska ersättningen till tobakshandlarna bör som
jag redan anfört i viss mån ses såsom en avslutning av 1943 års lagstiftning.
Därav följer, att ersättning icke skall ifrågakomma till andra detaljister
än dem, som nämnda lagstiftning särskilt avsåg att värna om, nämligen
de s. k. specialtobakshandlarna. Ersättning bör dessutom utgå endast där
de ändrade konkurrensförhållandena medfört ett påtagligt behov av ekonomisk
hjälp. Ersättningen bör förbehållas de affärsidkare, vilkas rörelse
är så svag, att den icke kan beräknas bära sig under de nya förhållandena.
En förutsättning för att gottgörelse skall ifrågakomma bör därför vara att
tobakshandlaren till följd av det ändrade konkurrensläget ser sig nödsakad
att upphöra med sin rörelse samt att han på grund av ålder, sjukdom, lyte
eller eljest bristande kropps- eller själskrafter icke har möjlighet alt försörja
sig på annat sätt. I sådana fall, där försörjningsmöjligheter vid sidan om
tobaksrörelsen icke helt saknas men framstår såsom i avsevärd män begränsade,
bör ei sättning kunna givas såsom utfyllnad av inkomst, som kan komma
att förvärvas.

Vid bedömningen av de ekonomiska förutsättningarna för erhållande av
ersättning skall självfallet avseende icke fästas vid behovsprövade sociala
förmåner, som tobakshandlaren kan komma i åtnjutande av. Avgörande för
rätten till ersättning bör vara förhållandena vid den tidpunkt då ersättningsfrågan
upptages till avgörande. Detta innebär, att man i ärendet har
möjlighet att beakta förändringar, exempelvis inträffad sjukdom, som skett
under den tid, som hunnit förflyta mellan rörelsens nedläggande och prov -

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

ningen av ansökan om ersättning. För prövning av uppkommen fråga om
ersättning bör dock icke krävas att vederbörande sökande redan nedlagt sin
rörelse. Det bör sålunda icke föreligga något hinder mot att sökanden innan
tobaksrörelsen upphört får ett preliminärt besked om ersättning. Innan definitivt
beslut meddelas bör dock konstateras att tobakshandeln verkligen
nedlägges såsom förutsatts. En överlåtelse av affärsrörelsen på annan, som
fortsätter densamma, kan som regel icke anses innefatta ett sådant nedläggande
av rörelsen som utgör ett villkor för ersättning.

Formen för ersättning bör vara livränta eller engångsersättning.

För att livränta skall tilldelas någon bör i likhet med vad som nu tilliämpas
vid inlösningsförfarandet fordras att han varit under minst 15 år
verksam i branschen. Vad beträffar livräntans storlek finner jag denna skäligen
böra avvägas så att den uppgår till högst 60 procent av den genomsnittliga
nettointäkten av rörelsen för beskattningsåren 1956, 1957 och 1958.
I intet fall bör dock det årliga beloppet av livräntan överstiga 3 000 kronor.
Såsom regel bör vid bestämmande av livränta hänsyn tagas till den allmänna
ålderspensionen och livräntebeloppet följaktligen förklaras utgå med
ett nedsatt belopp under tid, då livräntetagaren uppbär sådan pension. I
vissa fall torde förhållandena medföra att rätten till livränta bör helt upphöra
i och med att livräntetagaren uppnår folkpensionsålder. Svårigheterna
att på förhand bedöma de ersättningsfall, som kan komma att aktualiseras,
medför att den beslutande myndigheten icke bör bindas med mera ingående
regler för beräkningen av livränta. Det bör stå myndigheten fritt att i
särskilda fall när hjälpbehovet kan bedömas vara av mera övergående natur
bestämma att livränta skall utgå allenast under viss lid. Icke heller bör
hinder föreligga mot att livräntebeloppet — där så prövas lämpligt — gives
viss rörlighet. Tänkbart är sålunda att livräntan bestämmes så att dess belopp
efter hand sjunker för att till slut helt upphöra att utgå. Någon rätt att
få livränta utbetalad i form av kapitalbelopp bör icke föreligga.

I de fall, där livränta icke finnes böra utgå, bör — givetvis under förutsättning
att de allmänna villkoren för att få ersättning är uppfyllda —
ekonomisk hjälp kunna lämnas i form av ett engångsbelopp. Sådan ersättning
bör dock icke kunna bestämmas till högre belopp än 10 000 kronor.

De ersättningsfrågor, som kan bli aktuella efter övergången till en fri
handel, synes kunna avgöras utan att någon vidlyftig administrativ apparat
behöver tas i anspråk. Det kan tyckas ligga nära till hands att överlåta dessa
ärenden på den redan existerande tobaksnämnden. Denna är emellertid
tillkommen för helt andra uppgifter och torde med sin representation av intressen,
som är helt ovidkommande för bedömningen av ersättningsfrågorna,
vara mindre lämpad såsom organ för prövning av dylika frågor. Mest ändamålsenligt
torde därför vara att i likhet med vad som skedde i anslutning
lill 1943 års monopolisering av tobaksimporten skapa eu särskild kommission
med uppdrag alt handlägga ifrågavarande ärenden. Det synes tillfyllest att
monopolbolaget och tobakshandlarna är representerade i kommissionen genom
var sin ledamot. Såsom tredje ledamot och ordförande i kommissionen

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

bör utses någon som är lagkunnig och erfaren i domarvärv. Kommissionens
ledamöter bör förordnas av Kungl. Maj :t, beträffande partsrepresentanterna
efter förslag från monopolbolaget respektive Tobakshandlarnas riksförbund.
Över kommissionens beslut bör i överensstämmelse med vad som tidigare
gällt i sådana sammanhang talan icke kunna föras.

Ersättningsreglerna bör upptagas i en särskild förordning, som träder
i kraft den 1 januari 1959. I förordningen bör anges viss tid efter ikraftträdandet,
inom vilken ansökningar om ersättning skall vara ingivna till kommissionen.
Ansökningstiden bör utmätas så att tobakshandlarna får tillfälle
att någorlunda tillförlitligt bedöma sina utsikter att fortsätta affärsverksamheten
under de nya förhållandena. Den tobakshandlare, som överväger att
nedlägga sin rörelse och begära ersättning, skall regelmässigt kunna bedöma
frågan härom med tillgång till bokslutet för ett räkenskapsår utan detaljhandelsreglering.
Dessa synpunkter tillgodoses om tiden för ingivande av
ansökningar om ersättning utlöper först i och med utgången av år 1961.

Beloppet av de ersättningar, som sammanlagt kan komma att utbetalas
i enlighet med det förfarande som jag här förordat, låter sig icke med någon
grad av tillförlitlighet beräknas. Såväl antalet ersättningsfall som ifrågakommande
ersättningsbelopp i de enskilda fallen beror av förhållanden
som för närvarande icke kan bedömas. Ett försök till grov uppskattning kan
visserligen göras på grundval av antalet affärer med särskilt låg omsättning
jämte ett antagande av att vissa genomsnittsbelopp kommer att utbetalas
men för en bedömning av den verkliga utvecklingen torde en sådan
beräkning sakna egentligt värde. Det kan dock ha sitt intresse att nämna,
att därest antalet livräntefall kommer att uppgå till 250 och den genomsnittliga
livräntan belöper sig till 2 000 kronor, de totala kostnaderna för livräntefallen
— vid en kapitalisering efter en räntefot av 5 procent och med
en genomsnittlig levnadsålder hos livräntelagaren av 65 år — utgör cirka
4,4 miljoner kronor. Antages vidare att 250 engångsersättningar om genomsnittligt
5 000 kronor kommer att utbetalas stiger summan med en och en
kvarts miljon till i runt tal 5,6 miljoner kronor.

Vid de tidigare utbetalningar av ersättningar i anledning av monopolbolagets
verksamhet, som vid skilda tillfällen förekommit, har bolaget burit
kostnaden härför. Jämväl nu ifrågavarande ersättningar och uppkommande
administrationskostnader synes böra utgå av bolagets medel. Kungl. Maj:t
torde böra utverka bemyndigande av riksdagen att träffa avtal härom med
bolaget.

De ersättningar, som utgår i form av engångsbelopp, bör såsom varit
fallet med liknande ersättningar tidigare, undantagas från skattepliktig inkomst.

I enlighet med vad jag i det föregående anfört har inom finansdepartementet
upprättats förslag till

1) lag om ändring i lagen den 11 juni 1953 (nr 356) angående statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror;

2) lag om ändring i butikstängningslagen den 21 juli 1958 (nr 608);

3) förordning om ersättning i vissa fall åt tobakshandlare; samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957 117

4) förordning om skattefrihet för vissa engångsersättningar till tobakshandlare.

Förslagen torde såsom bilagor (Bilaga 1—A) fogas till statsrådsprotokollet.

Jag övergår härefter till att behandla vissa detalj spörsmål i anslutning
till de båda under 1) och 2) här ovan upptagna lagförslagen.

X. Detaljutformningen av lagförslagen
Lagen om ändring i monopollagen

4 §■

I andra punkten av denna paragraf meddelas för närvarande den grundläggande
bestämmelsen om den nyetableringskontroll, som utövas av monopolbolaget
i samråd med statens tobaksnämnd. Upphäves nyetableringskontrollen
enligt de riktlinjer som jag i det tidigare förordat bör bestämmelsen
helt utgå ur lagtexten. I dess ställe har i förslaget till ny lydelse av
paragrafen, med sikte på tobaksnämndens framtida funktion, upptagits ett
stadgande om att monopolbolaget i frågor rörande återförsäljningen, vilka
är av principiell natur eller eljest av större betydelse, skall samråda med
nämnden.

15 §.

I enlighet med den ståndpunkt jag intagit i frågan om den hittillsvarande
prisbindningen har den nuvarande bestämmelsen om bruttopris ersatts
av ett stadgande, som ålägger monopolbolaget att bestämma riktpriser å de
tobaksvaror som skall saluföras. Dessa priser skall utan bindande verkan
tjäna till ledning vid försäljning till allmänheten och detaljisten har följaktligen
frihet att under- eller överskrida priset. Med hänsyn till att riktpriset
skall ligga till grund för skatteberäkningen är uppenbart att riktpriset för
varje vara måste vara enhetligt och att sålunda exempelvis skilda riktpris
för styckeförsäljning och försäljning i hel förpackning icke kan förekomma.

16 §.

I paragrafen har vidtagits den ändring, som betingas av att värdeskatten
föreslås skola beräknas på det fastställda riktpriset i stället för såsom nu
priskurantpriset.

17 a och 19—21 §§.

De i paragraferna vidtagna ändringarna är påkallade av förslaget att slopa
bruttoprisbindningen och införa ett riktprissystem. Förbudet i den nuvarande
21 § mot att avvika från priskurantpriset slopas sålunda. För att
icke rubba numreringen i följande paragrafer har i förslaget sista stycket
i 20 § utskilts och upptagits såsom eu särskild paragraf.

28 §.

Utredningsmannen föreslår den ändringen i nuvarande lydelse av lagrummet
att orden »vederbörligen legitimerad» i fråga om handelsresande

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

uteslutes och anför, att någon sådan särskild legitimation icke längre kräves.
Utredningsmannen hänvisar även till den omformulering av ett motsvarande
stadgande som skett i 12 § 4 mom. b) av den nya rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954. I departementsförslaget har paragrafen
avfattats i enlighet med vad utredningsmannen sålunda förordat.

29 §.

Upphävandet av nyetableringskontrollen medför, att rätten till import icke
längre kan sägas vara förbehållen den, som av monopolbolaget antagits såsom
återförsäljare. Paragrafen bör i stället utformas så att det klart framgår,
att varje återförsäljare har rätt att där han så önskar direkt importera
tobaksvaror. I princip innebär detta ingen annan förändring än att kretsen
personer med rätt att importera tobaksvaror vidgas i och med att antalet
återförsäljare stiger. Liksom fallet är nu kommer importmonopolet även
framdeles att vila främst på bestämmelserna om tobaksvarornas prissättning.

41 §.

Paragrafen upptar i sin nuvarande lydelse bl. a. bestämmelse om straff
för den som ändrar det å tobaksvara anbragta priskurantpriset. Med hänsyn
till den betydelse från konsumentsynpunkt, som det nya riktpriset kommer
att få, bör denna prisangivelse på liknande sätt skyddas mot obehöriga
åtgärder.

Övergångsbestämmelsen

Vid ikraftträdande av den nya lagen har man att räkna med att i handeln
finnes avsevärda lager av bruttoprissatta varor. Det skulle uppenbart vara
ändamålslöst att beträffande dessa upprätthålla den tidigare prisbindningen.
Därför har föreskrivits att redan åsatta priskurantpriser vid försäljning
skall anses såsom riktpriser.

Lagen om ändring i butikstängningslagen
2 §•

I paragrafen meddelas bestämmelser om undantag från tillämpning av
butikstängningslagen. Beträffande näringsställenas möjligheter att sälja tobaksvaror
innebär gällande lydelse av punkten 1) i praktisk tillämpning
att tobaksvaror väl får säljas till serverade gäster men att försäljning av
tobak till andra personer är förbjuden. Såsom ett generellt villkor för att
restaurangernas, kaféernas och konditoriernas försäljning till gäster och
kunder skall vara undantagen från lagens tillämpning uppställes nämligen
det kravet att till avhämtning eller försändning icke försäljes andra varor
än lagad mat, bageri- och konditorivaror, alkoholfria drycker eller tryckta
skrifter. Jag har i det tidigare förordat, att ifrågavarande hinder mot tobaksförsäljning
undanröjes. Enklast sker detta genom att till de nyss uppräk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957 119

nade varuslagen lägges tobaksvaror. Paragrafen har kompletterats i enlighet
härmed.

1 punkten 6) har i departementsförslaget den nuvarande särbestämmelsen
för tobaksförsäljning från automat uteslutits. För automatförsäljning
av tobaksvaror föreslås följaktligen samma normer skola gälla som för sådan
försäljning av andra varuslag.

11 §•

Med hänsyn till att någon nyetableringskontroll icke avses skola framdeles
tillämpas saknas skäl för att i ärenden om tillstånd till försäljning
av tobaksvaror infordra utlåtande från statens tobaksnämnd. Den nuvarande
bestämmelsen härom har därför utmönstrats ur paragrafen.

I 3 mom. 1) meddelas bestämmelser om varusortimentets sammansättning
för de kiosker och vanliga butiker, som i allmänhet kan få tillstånd
till handel på kvällar och söndagar. I enlighet med vad jag förut anfört rörande
tobakshandeln utom vanlig affärstid bör detta s. k. kiosksortiment utökas
med i första hand tobaksvaror. För att icke utestänga de typiska tobaksaffärerna
från möjlighet att ta upp konkurrens med kioskerna även efter
vanlig affärstid bör såsom jag redan anfört bland varuslagen därjämte
upptagas vissa andra varor, som vanligen saluförs av tobakshandlarna. I
enlighet härmed har i sortimentet upptagits, förutom hitintills ingående
artiklar, tobaksvaror, tobaksutensilier, tvålar, kammar, tandborstar, tandkräm,
rakblad, resesouvenirer, pappersartiklar, pennor och bläck. Det skulle
givetvis kunna övervägas att låta uppräkningen omfatta även ytterligare
varuslag som återfinnes i en del tobaksaffärer. Den föreslagna utvidgningen
torde dock vara tillfyllest för att syftet med densamma skall kunna förväntas
bliva uppfyllt.

Utökningen av varusortimentet i enlighet med vad jag nn föreslagit medför,
att det icke längre finns behov av att såsom en särbestämmelse upptaga
stadgandet i punkt 3) för s. k. trafikkiosker. Intresset av förlängt öppethållande
— efter klockan 22 — när fråga är om försäljning i anslutning till
järnvägsstation m. m. har i förslaget tillgodosetts genom ett tillägg i punkten
1). Försäljning, som här avses, skall sålunda kunna äga rum till den
senare tidpunkt, som vid försäljning i anslutning till trafikinrättning är
påkallad av de resandes behov. Genom en sådan avfatlning av bestämmelsen
— vilken överensstämmer med vad 1947 års butikstängningssakkunniga på
sin tid föreslog — upprätthålles icke längre den nuvarande skillnaden mellan
trafikkiosker och andra försäljningsställen. Behovet av ett försäljningsställe
med handel på kvällar och söndagar skall icke bedömas efter särskilda
grunder när det gäller försäljning i anslutning till en trafikinrättning.
Hänsyn skall i ett sådant fall följaktligen tagas såväl till den bofasta
befolkningens som till de resandes intressen. Den enda skillnad, som göres
mellan utsträckt handel vid exempelvis en järnvägsstation och annan handel
utom vanlig affärstid, avser tiden för öppethållandet. Affärstiden kan sålunda
i det förstnämnda fallet förlängas med hänsyn till trafiktiderna.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

18 §.

Enär tobaksnämndens befattning med tillståndsärenden föreslås skola
upphöra har det nuvarande tredje stycket i paragrafen uteslutits i departementsförslaget.

XI. Departementschefens hemställan

över det såsom Bilaga 1 till detta protokoll fogade förslaget till lag om
ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol å tillverkning
och import av tobaksvaror bör lagrådets utlåtande inhämtas såvitt
förslaget berör monopolrättigheten. Jämväl det såsom Bilaga 2 fogade förslaget
till lag om ändring i butikstängningslagen den 21 juli 1948 (nr 608)
är av den natur att lagrådet bör höras däröver. Jag hemställer därför, att
lagrådets utlåtande över nu berörda lagförslag1 måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av detta protokoll.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Ingrid Qvarnström

1 Författningsförslagen har här uteslutits. De överensstämmer, frånsett vissa redaktionella
skiljaktigheter, med de vid propositionen fogade utom däri att över gångsstadgandet till lagen
om ändring i monopollagen kompletterats efter lagrådets anvisning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

121

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 17 januari
1957.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 12 januari 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 7
december 1956, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till

1) lag om ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror, såvitt förslaget berör monopolrättigheten;
samt

2) lag om ändring i butikstängningslagen den 21 juli 1948 (nr 608).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Göran Borggård.

Lagförslagen föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

Lagrådet anser sig icke ha anledning att gå närmare in på frågan om ändamålsenligheten
av den föreslagna nya ordningen men vill framhålla, att
betydelsen av att tobakshandeln ordnas på ena eller andra sättet icke blivit
belyst ur hälsovårdssynpunkt. Om ett ingripande mot tobaksmissbruk bland
ungdom eller mot försäljning av olämpliga varuslag skulle finnas önskvärt,
synes den nuvarande organisationen kunna erbjuda ett gynnsammare utgångsläge.

Justitieråden Walin, Sjöwall och Hagbergh:

Nu verksamma specialtobakshandlare kunna vid övertagandet av rörelsen
ha, med tobaksnämndens goda minne, erlagt avsevärd ersättning för affärsvärde
eller själva upparbetat sådant värde. Någon anledning för dem att räkna
med en snar omkastning i statsmakternas uppfattning om vad som vore
sunt inom tobakshandeln (jfr 32 § andra stycket lagen angående statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror) synes icke ha förelegat. Det
är ovisst, i vad mån den nya ordningen, som skall träda i kraft redan den
1 januari 1959, kan komma att åsamka tobakshandlarna förluster som det
uppenbart vore obilligt att de skulle få slutligen vidkännas. Vid statsråds -

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

protokollet fogat förslag till ersättningsförordning har icke blivit föremål för
remissbehandling. Det synes oss påkallat att ersättningsfrågan blir ytterligare
belyst med utgångspunkt från den nyreglering som slutligen genomföres
och den övergångstid som stadgas.

Regeringsrådet Klackenberg:

Verkningarna av den nya ordningen för specialtobakshandlarna torde icke
med någon större grad av säkerhet kunna nu bedömas. Det är tänkbart att
förluster stundom kunna uppkomma, som ej täckas enligt de föreslagna
ersättningsgrunderna men likväl äro av natur att det skulle vara obilligt att
tobakshandlarna skulle slutligen vidkännas dem. Som exempel må nämnas
sådana omständigheter som berörts av kommerskollegium i dess remissyttrande.
Till undvikande av stötande fall synes möjlighet fördenskull böra
hållas öppen att — eventuellt efter prövning av Kungl. Maj :t — undantagsvis
bereda specialtobakshandlare ersättning för förlust, även där denne vid
rörelsens nedläggande icke är till följd av bristande kropps- eller själskrafter
ur stånd att försörja sig.

Förslaget till lag om ändring i lagen angående statsmonopol å tillverkning

och import av tobaksvaror

Regeringsrådet Klackenberg:

Enligt det remitterade förslaget skall statens tobaksnämnd, ehuru dess
huvudsakliga arbetsuppgifter enligt lagen försvinna, tills vidare bibehållas
och under övergångsskedet till friare tobakshandel tjänstgöra såsom ett organ
med konsultativa uppgifter. I sak synes mig icke vara någon erinran
att göra mot att nämnden tills vidare kvarstår, men det kan ifrågasättas, om
bestämmelserna om statens tobaksnämnd i 5 kap. därvid böra lämnas helt
oförändrade. Syftet med nämndens verksamhet skulle sålunda, trots den
principiella omläggningen av tobakshandeln, i 32 § andra stycket omförmälas
i enahanda ordalag som hittills. Nämnden har enligt detta stadgande till
uPP§ift att i samarbete med monopolets utövare ävensom befintliga sammanslutningar
av enskilda återförsäljare »verka för en sund utveckling av
handeln med tobaksvaror». Denna målsättning angavs i 1943 års lag i anslutning
till de riktlinjer för den fortsatta utvecklingen av tobakshandeln,
som då förordades av föredragande departementschefen (prop. 200/1943 s.
60). Tyngdpunkten låg i kravet, att monopolbolaget skulle anordna sin varudistribution
på sådant sätt att försäljningsställenas antal anpassades med
hänsyn till möjligheterna för tobakshandlarna att uppnå en rimlig omsättning,
i den mån så kunde ske utan tillbakasättande av konsumenternas och
monopolbolagets intressen (jämför 4 § lagen). Då förevarande lagförslag
principiellt avser att bryta nämnda riktlinjer och sätter den fria konkurrensen
framför omsorgen om specialtobakshandlarnas skäliga försörjning,

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

synes det — oavsett vilkendera försäljningspolitiken som har mest fog för
anspråket att vara »sund» — något oegentligt att bibehålla ett oförändrat
uttryckssätt. För min del vill jag ifrågasätta om icke denna och övriga lagbestämmelser
om tobaksnämnden kunna utgå ur lagen. Bestämmelserna om
nämndens hittillsvarande legala funktioner ha ju utmönstrats i lagförslaget
och ersatts endast av föreskriften i 4 § att monopolets utövare i frågor av
principiell natur eller eljest av större betydelse skall rådgöra med nämnden.
För denna funktion torde det vara tillräckligt med en nämnd, reglerad i administrativ
ordning. Även med föredragande departementschefens uttalande,
att nämnden endast skall bibehållas tills vidare under övergångsskedet, torde
det ligga bäst i linje att låta bestämmelserna om nämnden (4 § andra punkten
och 32—34 §§) helt utgå. Anledning att lagstiftningsvägen reglera
frågan om tiden för nämndens upphörande lär sålunda ej föreligga.

Lagrådet:

Förslaget innebär upphävande av några för den nu gällande ordningen
grundläggande regler samt av kriminaliseringen av brott däremot. Beträffande
överträdelser som begåtts före nya lagens ikraftträdande synes dock
äldre lag böra tillämpas och lagrådet hemställer, att en bestämmelse härom
upptages i slutstadgandet till förslaget.

Förslaget till lag om ändring i butikstängningslagen

Lagrådet:

Enligt förslaget skall den nu i It § 3 mom. punkt 3) givna föreskriften
om s. k. trafikkiosker utgå och ersättas av ett tillägg under punkt 1) av
innehåll, att försäljning i anslutning till trafikinrättning får medgivas för tid
efter klockan 22 intill den senare tidpunkt som är påkallad av de resandes
behov. För närvarande är möjligheten att ge tillstånd till längre öppethållande
begränsad till försäljning i direkt anslutning till station för järnvägseller
lufttrafik eller för mer betydande sjö-, spårvägs- eller busstrafik. Denna
begränsning har utan närmare motivering borttagits. Lagrådet utgår från
att det icke är avsett, att i tillämpningen skall krävas mindre än nu för öppethållande
efter klockan 22.

Ur protokollet:
Torsten Johanson

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
18 januari 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, lagrådets den 17 januari
1957 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 7 december 1956 remitterade
förslagen till

1) lag om ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror; samt

2) lag om ändring i butikstängningslagen den 21 juli 1948 (nr 608).

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

Lagrådet har såsom en generell anmärkning — utan att gå närmare in

på frågan om ändamålsenligheten av den föreslagna nya ordningen — framhållit,
att betydelsen av att tobakshandeln ordnas på ena eller andra sättet
icke blivit belyst ur liälsovårdssynpunkt. Härvid har ifrågasatts att den nuvarande
organisationen skulle erbjuda ett gynnsammare utgångsläge om
ett ingripande mot tobaksmissbruk bland ungdom eller mot försäljning av
olämpliga varuslag skulle finnas önskvärd.

I anledning av lagrådets yttrande på denna punkt vill jag understryka, att
detaljhandelsregleringen beträffande tobaksvaror helt förestavats av de ekonomiska
hänsynen till specialtobakshandlarna och att den nuvarande lagstiftningen
på detta område enligt min mening icke kan utnyttjas för sådana
ingripanden som lagrådet synes åsyfta. Icke heller kan den gällande ordningen
sägas inrymma speciella förutsättningar för att begränsa tobaksbruket
bland ungdom. Detta belyses kanske bäst av att distributionen av tobaksvaror
redan nu sker genom cirka 33 000 försäljningsställen. Härtill
kommer ett växande antal tobaksautomater. De problem som berörts i lagrådets
utlåtande bör därför bedömas för sig och icke sammankopplas med
den nu aktuella frågan huruvida de gällande konkurrensbindningarna inom
tobakshandeln skall bestå eller icke.

Beträffande de synpunkter, som från tre av lagrådets ledamöter anförts
rörande ersättningsfrågans behandling i det remitterade förslaget, må påpekas
att tobakshandelsutredningen i sitt förslag till nyetableringskontrollens
avskaffande även tog upp frågan om ersättning till specialtobakshandlare,

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

vilkas affärer icke kunde drivas under de friare konkurrensförhållandena.
Utredningsmannen tänkte sig närmast en fortsättning av den nuvarande inlösningsverksamheten
d. v. s. att såsom hittills icke bärkraftiga tobaksaffärer
skulle kunna inlösas mot ersättning i form av livränta eller engångsbelopp.
Vid remissbehandlingen diskuterades ersättningsfrågan och från
ett par håll ifrågasattes alternativa lösningar. Vid mitt ståndpunktstagande
till denna fråga fann jag mig böra, i huvudsaklig anknytning till de av utredningsmannen
antydda riktlinjerna, förorda en ordning enligt vilken tobakshandlare,
vars rörelse icke längre bär sig, på vissa sociala indikationer
skall kunna få antingen livränta eller ett kapitalbelopp. Det kan i detta
sammanhang påpekas att de föreslagna bestämmelserna medger att gottgörelse
lämnas med högre ersättningsbelopp än som ifrågakommer vid den
nu bedrivna inlösningsverksamheten. Av det anförda torde framgå, att
den av mig föreslagna lösningen av ersättningsfrågan i det väsentliga grundar
sig på de synpunkter utredningsmannen anfört och att därför en ytterligare
remissbehandling i denna fråga knappast kan förväntas skänka
någonting utöver de synpunkter som redan framkommit.

Lagrådets förslag om komplettering av slutstadgandet till förslaget till lag
om ändring i monopollagen finner jag böra beaktas. Jag vill även ansluta
mig till lagrådets uttalande om tolkningen av det föreslagna tillägget i It §
3 mom. under punkt 1) i butikstängningslagen.

Föredraganden hemställer härefter att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
föreslå riksdagen att

dels antaga inom finansdepartementet upprättade förslag
till

1) lag om ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående
statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror; 2)

lag om ändring i butikstängningslagen den 21 juli 1948
(nr 608);

3) förordning om ersättning i vissa fall åt tobakshandlare;
och

4) förordning om skattefrihet för vissa engångsersättningar
till tobakshandlare;

dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att med Aktiebolaget
Svenska tobaksmonopolet träffa avtal därom, att av bolagets
medel skall ulgå de ersättningar, som jämlikt den föreslagna
ersättningsförordningen kan komma att tilldelas
tobakshandlare, ävensom bestridas i samband med ersättningsförfarandet
uppkommande administrationskostnader.

126

Kungi. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Valfrid Paulsson

561364 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag