Kungl. Maj.ts proposition nr 49 år 4957
1
Nr 49
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående vattenvårdens
organisation m. m.; given Stockholms slott den 28 december
1956.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
Infalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande statsrådet
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Hj. R. Nilson
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen framlägges principförslag till en omorganisation av administrationen
på vattenvårdens område. Omorganisationen föreslås skola genomföras
den 1 juli 1958. Förslaget innebär bl. a. att — på i propositionen
närmare anförda skäl — fislceristyrelsens tillsynsavdelning och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
vatten- och avloppsbyrå skall överföras till byggnadsstyrelsen.
I samband därmed avses att byggnadsstyrelsen skall förordnas att
tillika vara statens vatteninspektion. Till styrelsen föreslås knuten en rådgivande
vattenvårdsnämnd med, förutom ordföranden, åtta ledamöter representerande
skilda, av vattenvården berörda intressen.
Vidare innebär förslaget att distriktsingenjörsorganisationen för vatten
och avlopp skall samtidigt med omorganisationen av den centrala vattenvårdsadministrationen
utbrytas ur väg- och vattenbyggnadsverkets lokala organisation
och i stället underställas byggnadsstyrelsen. Ansvaret för den lokala
vattenvården föreslås skola åvila länsstyrelserna inom de olika länen
och hälsovårdsnämnderna inom kommunerna.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 49
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 49 år 1957
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
28 december 1956.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Andersson, Persson, Hjalmar
Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange, Lindholm.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler statsrådet
Hjalmar Nilson fråga om vattenvårdens organisation m. m. samt anför
därvid följande.
Inledning
I skrivelse den 6 maj 1952, nr 194, anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t
måtte föranstalta om skyndsam utredning rörande effektiva åtgärder till
motverkande av förorening av sjöar och vattendrag samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Med anledning
härav tillkallade jag jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 januari
1953 särskilda sakkunniga att verkställa utredning om nämnda fråga. De
sakkunniga, som antagit benämningen vattenvårdskommittén, har utgjorts
av vattenrättsdomaren i österbygdens vattendomstol G. U. Schirén, ordförande,
direktören T. C. Andersson, ledamoten av riksdagens första kammare
T. S. Bengtson, docenten G. Laurell, ledamöterna av riksdagens andra
kammare K. G. Netzén och greve T. G. A. von Seth, distriktsingenjören O.
Svensson, dåvarande överinspektören i fiskeristyrelsen S. A. Vallin samt dåvarande
ledamoten av riksdagens andra kammare, direktören E. G. Åqvist.
Utredningen, som vid behandlingen av vissa frågor biträtts av särskilda
experter, har den 1 december 1954 avgivit ett betänkande betitlat Vattenvården,
betänkande angående organisations- och lagstiftningsfrågor m m
(SOU 1955: 6).
Över betänkandet har, efter remiss, utlåtanden avgivits av vattenöverdomstolen,
vattendomstolarna, försvarets sjukvårdsstyrelse, fortifikationsförvaltningen,
bostadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna, byggnadsstyrelsen, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, kammarkollegiet, statskontoret, föreståndaren för
limnologiska institutionen vid Uppsala universitet, lantmäteristyrelsen, lant
-
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 49 år 1957
bruksstyrelsen, fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök, kommerskollegium,
statens lönenämnd, fastighetsbildningssakkunniga, 1951 års byggnadsutredning,
folkhälsoinstitutsutredningen, 1951 års strålskyddsutredning, Vetenskapsakademien,
Lantbruksakademien, Ingenj örsvetenskapsakademien,
Distriktsingenjörers förening, Föreningen för främjande av fritidsfiske
(Fiskefrämjandet), Föreningen för vattenhygien, Riksförbundet Landsbygdens
folk, Svenska fiskevårdsförbundet, Svenska kommunaltekniska föreningen,
Svenska landskommunernas förbund, Svenska naturskyddsföreningen,
Svenska stadsförbundet, Svenska teknologföreningen, Svenska
väg- och vattenbyggares riksförbund, Sveriges fiskares riksförbund, Sveriges
industriförbund, Sveriges konsulterande ingenjörers förening, Sveriges
lantbruksförbund samt Sveriges lantmätareförening.
Medicinalstyrelsen har med sitt utlåtande överlämnat yttranden av
Förste provinsialläkarnas förening och karolinska institutets hygieniska
institution. Till lantmäteristyrelsens utlåtande har fogats yttranden av överlantmätarna
i vissa län. Kommerskollegium har jämte sitt eget utlåtande
överlämnat yttranden av flertalet handelskammare i riket samt av bergmästareämbetena
i västra och östra distrikten, överståthållarämbetet har
överlämnat yttrande av Stockholms stad. Flertalet länsstyrelser har vidare
berett förste provinsialläkaren och distriktsingenjören för vatten och avlopp
tillfälle att yttra sig i frågan, varjämte en del länsstyrelser bifogat yttranden
från särskilda kommuner eller från sammanslutningar av kommuner.
Länsstyrelsen i Stockholms län har dessutom berett länsarkitekten tillfälle
att avgiva yttrande. Slutligen har Sveriges lantbruksförbund överlämnat
särskilt yttrande av Svenska mejeriernas riksförening u. p. a.
Jag torde i förevarande sammanhang även få anmäla en av vattenvårdskommittén
ingiven framställning, dagtecknad den 10 oktober 1953, angående
statsbidrag till reningsverk in. in. över nämnda framställning bar yttrande
inhämtats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. På Kungl. Maj :ts
anmodan har vattenvårdskommittén därefter ånyo avgivit utlåtande i ärendet.
Jag torde jämväl få anmäla en av Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund
ingiven skrift, dagtecknad den 9 november 1955, angående inrättande
av en statens vatteninspektion.
Kommitténs förslag till ändring av lagstiftningen rörande vattenförorening
har efter föredragning av chefen för justitiedepartementet behandlats
i proposition till 1956 års riksdag (nr 173). Jag torde därför nu i huvudsak
få begränsa mig till de delar av vattenvårdskommitténs förslag, som avser
den vattenvårdande verksamhetens organisation och upprustning samt därmed
sammanhängande spörsmål.
Jag övergår härefter till en redogörelse för vattenvårdskommitténs förslag
och yttrandena över detsamma, såvitt angår vattenvårdens organisation
in. in.
4
Kungl. Maj. ts proposition nr 49 år 1957
Vatten vårdskommitténs förslag
Allmän översikt
Vattenvårdskommittén anser sig på grundval av inhämtade uppgifter rörande
föroreningsförhållandena i olika län kunna konstatera, att vattenföroreningen
nått en betydande omfattning i landet. Flertalet vattendrag i de
södra och mellersta delarna av landet utnyttjas som recipienter på ett sätt,
som medför uppenbara olägenheter ur sanitära synpunkter liksom också
med hänsyn till fiske, friluftsliv och naturskydd. I de nordligaste länen är
föroreningen mera koncentrerad till vissa punkter men vållar även här
olägenheter, eftersom den lokaliseras till bebyggelsecentra. Kommittén finner
därför snara åtgärder med syfte att sanera vattendragen vara av nöden. De
erforderliga åtgärderna mot vattenföroreningen kommer att åsamka främst
kommunerna stora utgifter. Redan nu projekterade avloppsanläggningar
med behandlingsverk för avloppsvatten beräknas draga en kostnad av 540
miljoner kronor. Därutöver erfordras emellertid anläggningar till en kostnad
av ungefär lika stort belopp. Under dessa förhållanden måste enligt
kommitténs mening takten i saneringsarbetet bli en fråga om avvägning
mellan vad som är ekonomiskt möjligt och vad som är ur vattenvårdnadssynpunkt
önskvärt.
Den ökade föroreningen av sjöar och vattendrag anses till väsentlig del
bero på otillräckliga resurser för övervakning och tillsyn av gällande bestämmelsers
efterlevnad. Komittén framlägger därför förslag om förstärkning
av tillsynsverksamheten. Förslaget innebär, att en särskild myndighet,
benämnd statens vatteninspektion, skall inrättas för vattenvårdens centrala
administration. Till vatteninspektionen skall överföras fiskeristyrelsens tillsynsavdelning
samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens vatten- och avloppsbyrå
jämte distriktsingenjörsorganisationen för vatten och avlopp. Under
en övergångstid förutsättes dock, att vatteninspektionens verksamhet kan
avse enbart tillsynsverksamheten.
Den byrå inom vatteninspektionen, som närmast skall handha tillsynsärendena,
föreslås skola erlialla avsevärt förstärkta resurser jämfört med
den nuvarande tillsynsavdelningens personal- och omkostnadsstat. Sålunda
föreslås, att byrån skall utrustas med hygienisk och bakteriologisk sakkunskap
för handläggning av tillsynsärendena även ur sanitär och bakteriologisk
synpunkt. Fn särskild tillsynsavdelning skall vidare organiseras
för rutinövervakning av lagstiftningens efterlevnad och tillståndet i vattendragen.
Denna uppgift skall hl. a. omhänderhas av fyra vatteninspektörer
med var sitt verksamhetsdistrikt men centralt stationerade vid vatteninspektionen.
Tillsynsbyrån skall vidare ha ett undersökningslaboratorium
med särskilda avdelningar för mikrobiologi och bakteriologi, limnologi, vattenkemi
samt vatten- och avloppsteknik. Undersökningslaboratoriet skall
ha till uppgift att biträda tillsynsavdelningen med erforderliga analys- och
5
Kungl. Maj. ts proposition nr 49 år 1957
laboratoriearbeten, att utföra undersökningsarbeten av mera allmän betydelse
och alt mot ersättning företaga beställningsundersökningar.
Vid fiskeristyrelsens tillsynsavdelning skall enligt förslaget personalen
för tillsynsverksamheten ökas från 10 till 31 tjänstemän. Personalförstärkningarna
medför vid fullt utbyggd organisation en kostnadsökning med
318 500 kronor årligen. De årliga omkostnaderna för tillsynsverksamheten
beräknas öka med 90 500 kronor. Sammanlagt beräknas sålunda de årliga
kostnaderna öka med 409 000 kronor. Härtill kommer ett engångsanslag för
utrustning med ett belopp av 230 000 kronor. Kommittén framhåller behovet
av forskning på förevarande område och föreslår, att för sådant ändamål
ett årligt belopp av 200 000 kronor skall ställas till förfogande av statsmedel.
Vattentillsynens lokala administration förutsättes i första hand skola
ankomma på distriktsingenjörerna för vatten och avlopp, vilka därvid särskilt
skall ha att övervaka skötseln av behandlingsverk för kloakvatten.
Genom att knyta distriktsingenjörerna till vatleninspektionen erhålles möjlighet
att redan vid planeringen av vatten- och avloppsanläggningar inom
länsförvaltningen söka förebygga, att menlig förorening uppkommer. Den
lokala övervakningen avses såsom hittills även skola ske genom bl. a. förste
provinsialläkarna och hälsovårdsnämnderna.
Föroreningsförhållandena
För att få en överblick över det nuvarande läget i fråga om vattenföroreningens
omfattning och olägenheterna därav har vattenvårdskommittén från
länsstyrelserna inhämtat vissa upplysningar, nämligen dels redogörelser för
aktuella föroreningsfall och de olägenheter, som härigenom uppstått, dels
förteckningar över redan befintliga, mera bestämt planerade samt ytterligare
erforderliga reningsanläggningar för kommunala avlopp i tätorter med
mera än 200 invånare, dels slutligen uppgifter om i vilken omfattning länsstyrelserna
haft anledning att under åren 1947—1953 med stöd av hälsovårdsstadgan
ge föreläggande för kommuner och industrier att åstadkomma
erforderliga anordningar för behandling av avloppsvatten.
Vad angår de från länsstyrelserna inkomna redogörelserna för aktuella
föroreningsfall sammanfattar kommittén deras innehåll på
följande sätt. Flertalet vattendrag i de södra och mellersta delarna av landet
utnyttjas som recipienter på ett sätt, som medför uppenbara olägenheter. I
de nordligaste länen är vattenföroreningen visserligen mera koncentrerad
till vissa punkter men medför även där olägenheter, eftersom föroreningen
är lokaliserad till bebyggelsecentra. Enligt kommitténs uppfattning förorsakas
den stigande föroreningen av vattendragen av såväl kommunala som
industriella avloppsutsläpp.
Den ökade utsläppningen av kloakvatten belyses av följande uppgifter
från bostads- och byggnadsstalistiken.
Under åren 1941—1945 byggdes närmare 175 000 lägenheter i hela landet.
Med hänsyn till gällande bestämmelser för statsbidrag torde man kunna
6
Kungl. Maj. ts proposition nr 49 år 1957
räkna med att praktiskt taget samtliga dessa bostäder var försedda med
vatten och avlopp samt vattenklosett. Motsvarande uppgifter för senare år
finnes icke, men enbart i de 53 städer, som den fortlöpande byggnadsstatistiken
omfattar, färdigställdes under åren 1946—1953 över 210 000 lägenheter.
Man kan f. n. räkna med att bortåt 60 000 lägenheter, praktiskt taget alla
försedda med vattenklosett, tillkommer årligen. Kommittén erinrar härvid
om att sådana bekvämligheter som vattenklosett för endast ett par årtionden
sedan ej förekom på landsbygden och endast sällan i samhällen men
att de successivt genom bostadsstandardens höjning har blivit allt vanligare
i hela landet. Under det att förorening genom kommunala avlopp tidigare
främst vållades av städer och stadsliknande samhällen, har man därför alltmera
att räkna med förorening från hela landets bebyggelse som en belastning
på vattendragen.
Till belysning av industriens roll i fråga om vattenföroreningen anför
kommittén vissa indextal, grundade på kommerskollegii industristatistik,
vilka visar en betydande produktionsstegring inom åtskilliga av de mest förorenande
branscherna. Vidare framhålles, att i fråga om vissa branscher,
såsom mejerier och slakterier, sedan länge pågår en koncentration av driften
till ett färre antal större företag. Detta innebär ett mindre antal föroreningspunkter,
men en större belastning på recipienterna, därigenom att
större mängder spil (vatten tillföres på ett och samma ställe. Å andra sidan
ger dock denna driftskoncentration till större enheter bättre möjligheter att
vidtaga erforderliga åtgärder.
De av kommittén inhämtade uppgifterna rörande redan vidtagna, planerade
eller ytterligare erforderliga åtgärder till motverkande av vattenförorening
visar, att det vid redovisningstillfället kring årsskiftet 1953/54
i hela landet fanns endast ett trettiotal anläggningar för höggradig behandling
av kommunalt avloppsvatten. Bortåt ett hundratal nya anläggningar för
höggradig behandling var projekterade och väntades komma till utförande
inom en mer eller mindre nära framtid. Ytterligare mer än 500 anläggningar
av detta slag ansågs emellertid enligt distriktsingenjörernas bedömande
vara erforderliga.
Enklare anläggningar för enbart slamavskiljning fanns i 470 kommuner
och var projekterade i något över 650 kommuner. För mer än ytterligare
800 kommuner redovisades emellertid behov av anläggningar för slamavskiljning.
Såsom kommittén framhåller, vidtager sålunda åtskilliga kommuner redan
nu åtgärder för att motverka vattenförorening. Medan f. n. någon form
av behandling av avloppsvattnet finnes för 1 760 000 personer, skulle enligt
tillgängliga uppgifter nya behandlingsverk eller övergång från låggradig till
höggradig behandling planeras för ytterligare 2 690 000 personer. Utöver de
projekterade anläggningarna beräknas emellertid anläggningar erfordras
för betydligt över 2 000 000 personer. Av dessa ytterligare anläggningar
skulle sådana för över 1 000 000 personer avse höggradig behandling.
Kostnaderna för de vid årsskiftet 1953/54 projekterade anläggningarna
beräknas belöpa sig till i runt tal 540 miljoner kronor. De anläggningar,
som angivits skola erfordras därutöver, torde kräva ungefär lika stort in
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 49 år 1957
vesteringsbelopp. I dessa kostnader innefattas dock vanligtvis icke blott
kostnader för behandlingsverk utan även för avskärande ledningar och
andra anläggningsarbeten. I de flesta fall torde vidare kostnaderna för behandlingsverken
uppgå till betydligt lägre belopp än anläggningen av avloppsledningar.
Här berörda investeringsbehov avser emellertid endast åtgärder
från kommunernas sida. Härutöver kommer sådan behandling av industriellt
spillvatten, som kan fordra särskilda åtgärder, innan det förorenade
vattnet utsläppes i kommunalt avloppsnät eller direkt i recipient.
Förelägganden med stöd av hälsovårdsstadgan har under åren
1947—1953 skett i 44 fall, därav 16 i Malmöhus län, 9 i Älvsborgs län, 7 i
Kopparbergs län, 6 i Skaraborgs län, 2 i Kristianstads län och 1 i vartdera
Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Gävleborgs län. Att förelägganden
tillgripits i så ringa omfattning, torde i viss mån ha betingats
av investeringsbegränsningen på byggnadsområdet. Länsstyrelserna synes
även tillämpa olika praxis.
Olägenheterna av vattenföroreningen
Vattenvårdskommittén framhåller, att den fortsatta utbyggnaden av industrien,
rationaliseringen av jordbruket och bostadsstandardens höjning
medför successivt försvårad vattenförorening och alltmera påtagliga olägenheter
därav, om icke effektiva motåtgärder vidtages. Olägenheterna av
vattenföroreningen kan enligt kommitténs uppfattning sammanfattas på
följande sätt.
Avloppsutsläppen från vattenklosetter, vissa livsmedelsindustrier m. m.
medför risker för sjukdomsspridning bland såväl människor som djur. Vanligen
är det svårt att direkt visa, att sjukdomar spritts genom förorenat
vatten. I några fall har så dock kunnat konstateras. Dessa risker har lett
till att under senare år badförbud utfärdats vid ett stort antal badplatser på
olika håll i landet. Vid lokala undersökningar har konstaterats infiltration
av förorenat avloppsvatten i brunnar och andra vattentäkter. Särskilda
skyddsåtgärder har måst vidtagas vid vattenverk, som använder ytvatten.
1 detta sammanhang må nämnas, att redan en sådan verkan av vattenföroreningen
som ökad algvegetation till följd av avloppsvattnens gödningseffekt
kan försvåra ytvattnets användande som råvatten till vattenverk. Vidare
har särskilt på en del håll i de södra delarna av landet svårigheter uppstått
att från vattendragen erhålla tillfredsställande dricksvatten för husdjuren.
Vattenföroreningens inverkan på fisket är mest påtaglig vid de fall av
fiskdöd, som emellanåt förekommer och som kan härledas från utsläpp av
industriella eller andra föroreningar. Skadorna av sådan fiskdöd är emellertid
i vårt land begränsade. Vattenföroreningen torde dock även härutöver
i många vattendrag ha en menlig inverkan på fiskbeståndets utvecklingsmöjligheter
och sammansättning. Det bör också erinras om att skadorna
på fisket är till men icke blott för det yrkesmässigt bedrivna insjöoch
kustfisket utan även för det omfattande binärings- och fritidsfiske, som
utövas i vårt land och som för ett ständigt växande antal människor både
i städerna och på landsbygden är en viktig rekreationsmöjlighet.
8
Kungl. Maj. ts proposition nr 49 år 1957
Vattendragens användande för fritidssysselsättning har även i övrigt avsevärt
begränsats på grund av förorening. Redan förut har nämnts, att
allt flera förbud mot badning måste utfärdas av myndigheterna. Luktobehag,
osnygghet i form av flytande orenlighet, nedskräpning av stränder samt
nedsmutsning av båtar är vidare uppenbara olägenheter, som icke kan tillåtas.
Sådana företeelser, vållade antingen direkt av kloakutsläppens innehåll
eller indirekt av processer, som uppkommer i vattendragen till följd av kloakvattnet,
är numera synnerligen vanligt förekommande i närheten av både
större och mindre samhällen.
Vattenföroreningen inverkar slutligen på vattendragens natur och på landskapsbilden.
Avloppsvattnen tillför vattendragen stora mängder näringsämnen,
som kan helt förändra ett vattenområdes ursprungliga karaktär och
vålla uppslamning och igenväxning. Detta är redan nu påtagligt i ett stort
antal sjöar och vattendrag i södra och mellersta Sverige. På längre sikt blir
dessa förändringar av vattendragens natur ett speciellt naturskyddsproblem.
Igenväxningen av stränderna med täta vassar och över huvud taget den
ökade vegetationen i vattendragen begränsar också dessas användbarhet för
bad och friluftsliv.
Riktlinjer för saneringsåtgärder
Olägenheter av här ifrågavarande slag har enligt vattenvårdskommitténs
mening nått en omfattning, som fordrar snara och ingripande åtgärder från
samhällets sida. Om möjligheterna att komma till rätta med nu rådande
missförhållnaden, anför kommittén följande.
För att få till stånd en sanering av vattendragen och en tillfredsställande
ordning för framtiden fordras i första hand eu mycket omfattande utbyggnad
av behandlingsanläggningarna för avloppsvatten. En viktig principiell
fråga är härvid, vilken grad av behandling som bör krävas. I direktiven
för kommitténs arbete har nämnts, att vissa normer för avloppsvattnens beskaffenhet
möjligen kunde uppställas. Under loppet av kommitténs arbete
har också bl. a. från kommunalt håll dylika generella normer efterlysts. Enligt
kommitténs mening torde det dock i vart fall f. n. icke vara möjligt att
uppställa sådana normer. Det ligger i sakens natur, att olika anspråk får
ställas på vattendragens renhet alltefter dessas belägenhet och de sociala,
hygieniska eller ekonomiska uppgifter, som lägges på vattendragen. Förhållandena
i en landsända kan vara sådana, att ingen annan möjlighet att lösa
avloppsfrågan föreligger än att anlita ett visst vattendrag, även om detta därigenom
blir överbelastat. Det kan med andra ord bli nödvändigt att uppoffra
någon del av ett vattendrag och där inskränka sig till att begränsa
skadeverkningarna. Lyckligtvis är emellertid detta undantagsfall. Under
förutsättning av lämplig behandling av avloppsvattnet kan vattendragen i
regel både fullgöra uppgiften att föra bort och i huvudsak oskadliggöra avfallet
och samtidigt tjäna andra nyttiga ändamål såsom vattenförsörjning,
fiske och rekreation. Vattenvårdens verkställande myndigheter bör i varje
särskilt fall ställa kravet på vattnets renhet så högt, som med ett rimligt
beaktande av sociala och ekonomiska synpunkter är möjligt. Men bedömningen
av vilka fordringar som därvid bör uppställas måste som hittills ske
från fall till fall med hänsyn till förhållandena på varje ort.
Vad angår de praktiskt tillgängliga behandlingsmetoderna brukar man i
första hand skilja mellan låggradig och höggradig behandling.
Den förra och enklare metoden innebär, att fasta beståndsdelar samt av -
9
Kungl. Maj. ts proposition nr 49 år 1957
sättningsbart slam, fett ocli olja frånskiljes kloakvattnet genom s. k. slamavskiljning.
Genom denna behandling befrias vattendragen från en del av
de föroreningsämnen, som kloakvattnet innehåller och som annars skulle
belasta recipienten och medföra osnygghet vid stränder o. s. v. Ur sanitär
synpunkt är metoden emellertid otillräcklig, i det att smittämnen kan föras
ut i vattendragen, i vart fall om icke klorering sker. Vidare avlägsnas endast
omkring en tredjedel av den syrgasförbrukande substansen. Om man skall
kunna nöja sig med enbart slamavskiljning, förutsättes därför, att recipienten
har mycket god självreningsförmåga.
Höggradig eller biologisk behandling sker vid större anläggningar på så
sätt, att avloppsvattnet efter slamavskiljning får passera s. k. biologisk bädd
eller behandling i luftningsbassänger enligt den s. k. aktivt-slammetoden.
Behandlingen innebär, att de organiska ämnena nedbrytes av mikroorganismer.
Under denna process reduceras i hög grad även avloppsvattnets innehåll
av bakterier. Metoden ger sålunda betydligt mera tillfredsställande
resultat än enbart slamavskiljning men ställer sig avsevärt dyrare i fråga
om både anläggnings- och driftkostnader. Allt efter avloppsvattnets beskaffenhet
kan den biologiska behandlingen kompletteras med oiika andra metoder.
Det bör vidare framhållas, att normalt kommunalt avloppsvatten även
efter biologisk behandling innehåller betydande mängder näringssalter,
främst kväve och fosfat. Då recipienten är känslig för näringstillförsel, kan
även biologiskt behandlat avloppsvatten medföra skador genom rikare växtlighet
i vattendraget och vid stränderna. Under sådana förhållanden bör eftersträvas
att komplettera behandlingen med särskilda åtgärder för att avlägsna
näringssalterna. Detta kan, när lämpliga betingelser föreligger, ske
genom att infiltrera det behandlade avloppsvattnet i mark, varvid vattnet
eventuellt kan nyttjas för konstgjord bevattning och näringssalterna tillgodogöras
som gödning. De kan också avlägsnas genom att vattnet får passera
särskilda dammsystem före utsläppandet. I detta sammanhang må anföras,
att det givetvis i och för sig är önskvärt att till jorden återföra de näringsämnen,
som medföljer avloppsvattnet. Detta har emellertid hittills icke visat
sig vara ekonomiskt realiserbart i någon större skala. Frågan har dock omfattats
med stort intresse även i vårt land och iorde böra beaktas av forskningen.
Såväl vid slamavskiljning som vid biologisk behandling bör avloppsvattnet
under vissa förhållanden kloreras före utsläppandet. Således bör, enligt
medicinalstyrelsens anvisningar, avloppsvattnet från sanatorier och epidemisjukhus
alltid underkastas effektiv klorering före utsläppandet i recipient
eller kommunalt avloppsnät. Den primära åtgärden för skydd av
friluftsbad bör vara att så långt möjligt se till att utledning även av behandlat
kommunalt avloppsvatten ej sker i närheten av badplats. Om detta
ej kan ordnas, bör avloppsvattnet under badsäsongen kloreras före utsläppandet.
Man måste emellertid beakta, att klorering i alla sådana fall,
där utspädningen i recipienten är förhållandevis liten, ej kan ersätta den
biologiska reningen. Även en relativt stark klorering minskar ej den syrgastärande
organiska substansen med mer än 15 ä 30 procent, medan eu biologisk
rening har en reningseffekt av 70 å 95 procent. Därtill kommer, ätt
en klorering i viss utsträckning avbryter och fördröjer de naturliga självreningsprocesserna
i recipienten.
Vid mindre anläggningar för några få eller för enstaka fastigheter kan
biologisk behandling åstadkommas i s. k. utjäsningskammare, markbädd
eller damm.
Även om avloppsvatten i viss mån kan användas för bevattning och där -
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 49 år 1957
med oskadliggöras genom infiltration, torde man få räkna med att den praktiskt
användbara möjligheten att bortföra avloppsvattnet även i fortsättningen
måste bli att släppa ut detta i sjöar och vattendrag eller i havet.
Kommittén räknar därför med att kommunalt avloppsvatten från praktiskt
taget alla större och medelstora tätorter kommer att fordra en mera fullständig
behandling än slamavskiljning. Där recipienten icke tål någon högre
belastning av föroreningsämnen, torde del även för ett stort antal mindre
tätorter liksom också i vissa fall för mindre grupper av fastigheter samt
t. o. in. för enstaka fastigheter komma att erfordras eu eller annan form av
längre gående behandling av avloppsvattnet. Då recipienten är känslig för
näringstillförsel, bör vidare enligt kommitténs mening, särskilt såvitt gäller
de något större anläggningarna, för framtiden i högre grad än hittills
beaktas, att behov ofta kan föreligga att så långt som möjligt avlägsna i
biologiskt behandlat avloppsvatten kvarvarande näringssalter.
Enligt kommitténs mening bör sålunda höga krav ställas på avloppsvattnets
behandling, innan det släppes ut i vattendrag. Kommittén har emellertid
främst av ekonomiska skäl icke ansett sig kunna generellt kräva höggradig
behandling. Kommittén föreslår emellertid, att kloakvatten från avlopp,
vartill vattenklosett är ansluten, icke skall få utsläppas med mindre slamavskiljning
företagits. Denna bestämmelse kan anses innefatta fastställande
av en allmän minimistandard. En fullständigare behandling bör dock eftersträvas
och skall, om den icke frivilligt företages, liksom hittills kunna
föreskrivas av vattendomstol genom skälighetsprövning eller åläggas av
länsstyrelse eller hälsovårdsnämnd.
Kommittén har i sina författningsförslag även förordat vissa åtgärder i
syfte att underlätta eu förebyggande planering av bebyggelse och industrilokalisering.
I förevarande sammanhang bör vidare nämnas, att kommittén
anför vissa synpunkter på frågan om finansieringen av de erforderliga anläggningarna
för behandling av avloppsvatten. Kommittén uttalar härom
bl. a. följande.
De omfattande investeringar till kommunala vatten- och avloppsanläggningar,
som erfordras under en framtid får till största delen bäras av kommunerna
och/eller fastighetsägarna. Staten lämnar visserligen f. n. i en
del fall bidrag, som i de orter, där bidragen utgår, är av väsentlig betydelse
för projektens finansiering. Det för budgetåret 1954/55 för ändamålet beviljade
anslaget uppgår till 25 miljoner kronor. Kommittén har i skrivelse
den It) oktober 1953 föreslagit, att Kungl. Maj :ts kungörelse den 13 februari
1953 angående statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar skall kompletteras
med en uttrycklig föreskrift, att statsbidrag till avloppsanläggning ej
må beviljas, med mindre i företaget samtidigt ingår erforderlig behandlingsanläggning.
I denna fråga må ytterligare anföras följande.
Vatten- och avloppssakkunniga (SOU 1951: 26) har uttalat, att statsbidrag
principiellt endast skall utgå för befintlig bebyggelses förseende med tidsenliga
vatten- och avloppsanordningar. Sedan all den befintliga bebyggelse,
som skäligen bör utrustas med sådana anordningar under eu viss upprustningsperiod,
av de sakkunniga beräknad till 20 år, blivit försedd härmed,
skulle statsbidragsverksamheten kunna upphöra. Vattenvårdskommittén vill
också erinra om att vatten- och avloppssakkunniga föreslagit ändrade bidragsgrunder
med ökad möjlighet för kommunerna att täcka anläggningskostnaderna
med avgifter från brukarna. Förevarande spörsmål faller i
och för sig icke inom kommitténs uppdrag. Ett fortsatt statligt främjande
av en verksamhet, som leder till ökad vattenförorening, finner emellertid
kommittén betänklig, om icke tillräckliga åtgärder samtidigt vidtages mot
Kungl. Maj. ts proposition nr 49 år 1957
11
föroreningen. Kommittén vill därför ifrågasätta en omprövning av den statliga
bidragspolitiken på förevarande område, så att möjligheterna att erhålla
statsbidrag åtminstone successivt överföres till att huvudsakligen avse behandlingsanläggningar.
De byggnadsåtgärder, som erfordras, kommer att åsamka kommunerna
mycket stora utgifter. Med hänsyn härtill kan som en komplettering eller
som ett alternativ till nyssnämnda förslag om statsbidragsmedlens användning
även ifrågasättas, om icke förbättrade lånemöjligheter bör beredas kommunerna,
såvitt gäller anläggningar för motverkande av vattenförorening.
En statlig lånefond med lämpligt avvägda villkor i fråga om ränta och
amorteringsskyldighet torde förtjäna att övervägas.
Den eftersläpning i åtgärderna mot vattenförorening, som vållat nu rådande
missförhållanden, har till betydande del sammanhängt med samhällsekonomien
under krigsåren och tiden därefter. Kommittén förutsätter emellertid,
att i fortsättningen en bättre balans än hittills skall åstadkommas
mellan å ena sidan bostadsbyggandet och å andra sidan åtgärderna mot vattenförorening.
Enligt kommitténs mening bör sålunda frågan om vattendragens sanering
angripas från olika utgångspunkter. Kommittén anser emellertid, att det
under alla förhållanden är av särskild vikt, att vattentillsynen erhåller de
resurser och den organisation, som kräves för att den skall kunna fylla sin
uppgift, och att en effektiv tillsynsverksamhet är oundgänglig, för att en tillfredsställande
omvårdnad om vattendragen skall kunna ernås.
Tillsynsverksamhetens nuvarande organisation
Vattenvårdskommittén erinrar om att övervakning av anläggningar, som
kan vålla vattenförorening, f. n. huvudsakligen utövas av tre myndigheter,
nämligen fiskeristyrelsen, medicinalstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
I fråga om vattentillsynens nuvarande administration anför kommittén
följande.
Fiskeristyrelsens ämbetsbefattning med vattentillsynen regleras dels i lagen
den 20 juni 1941 om tillsyn över sjöar, vattendrag och andra vattenområden,
dels i styrelsens instruktion (SFS 1949: 4).
1 tillsynslagen sägs, att fiskeristyrelsen skall utöva tillsyn ur fiske- och
naturskyddssynpunkt samt, i den mån så lämpligen kan ske, ur hälsovårdssynpunkt.
Om tillsynens utövande ger lagen följande föreskrifter.
2 §. Finner tillsynsmyndigheten, att industriellt avloppsvatten eller kloakvatten
genom förorening medför olägenhet av någon betydelse, äger den meddela
råd och anvisningar angående lämplig åtgärd till motverkande därav.
3 §. När omständigheterna därtill föranleda, äger tillsynsmyndigheten
hos länsstyrelsen göra framställning om förbud mot utsläppande av avloppsvatten
utan erforderlig rening eller angående åtgärd till motverkande av olägenhet
genom utsläppande därav.
Med avseende å länsstyrelsens prövning skall vad i hälsovårdsstadgan
föreskrives äga motsvarande tillämpning.
4 §. Finnes vattendomstols prövning erforderlig, äger tillsynsmyndigheten
hos vattendomstolen föra talan om förbud eller åtgärd, varom i 3 § sägs, efter
vad i vattenlagen är stadgat.
Tillsynsmyndigheten må ock eljest i ärende angående vattenförorening
12 Kungl. Maj. ts proposition nr 49 år 1957
föra talan hos vattendomstol ävensom vid syneförrättning enligt 10 kap.
vattenlagen.
I fiskeristyrelsens instruktion preciseras styrelsens befogenheter som tillsynsmyndighet
på följande sätt.
1. Såsom tillsynsmyndighet... skall styrelsen iakttaga en opartisk hållning
gentemot olika intressenter vid vattendrag, sjö eller annat vattenområde.
Det åligger vidare styrelsen i dess nämnda egenskap bl. a.,
att granska anmälningar om nya fabriker eller andra industriella inrättningar,
som omförmälas i kungörelsen om förprövning rörande åtgärder till
motverkande av vattenförorening m. m., samt om ändringen eller utvidgningen
av driften vid sådana fabriker eller inrättningar,
att granska anmälningar om kloakvattenledningar, som avses i nämnda
kungörelse,
att tillställa vederbörande hälsovårdsnämnd avskrift av yttrande i anledning
av anmälan enligt samma kungörelse,
att granska handlingar, som jämlikt stadgande i 10 och 11 kap. vattenlagen
översändas till styrelsen,
att genom inspektion skaffa sig kännedom om fabriker och andra industriella
inrättningar, städer och samhällen, vilkas avloppsvatten kan medföra
menlig vattenförorening, ävensom tillse, att i vederbörlig ordning meddelade
föreskrifter till motverkande därav iakttagas, samt
att med uppmärksamhet följa teknikens utveckling i fråga om de medel,
som kunna användas för att motverka vattenförorening.
2. I den verksamhet, som avses i punkt 1 bör styrelsen iakttaga varsamhet
samt söka på övertygelsens väg bibringa vederbörande insikt om behovet av
åtgärder för att motverka vattenförorening.
3. Innan styrelsen ur hälsovårdssynpunkt hos vattendomstol väcker talan,
som avses i 5 § lagen om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden,
skall styrelsen samråda med länsstyrelsen.
I mål och ärende, som är av väsentlig betydelse ur naturskyddssynpunkt,
skall styrelsen samråda med vetenskapsakademien eller annat sakkunnigt
naturskyddsorgan.
Anser styrelsen, att i ansökningsmål eller syneförrättning eller efter stämning
talan bör föras ur allmän synpunkt, och finner styrelsen, att målet är
av beskaffenhet att styrelsen ej själv lämpligen bör utföra sådan talan, skall
den göra framställning hos kammarkollegiet att kollegiet måtte utföra nämnda
talan. Utan uppdrag av kollegiet må ej efter stämning föras talan om utgivande
av fiskeavgift.
Fiskeristyrelsens handläggning av ärenden rörande vattentillsyn sker genom
styrelsens tillsynsavdelning, som är förlagd till Drottningholm. Avdelningen
består efter viss provisorisk förstärkning fr. o. m. den 1 juli 1954
av följande tio befattningar:
1 överinspektör .......................... Ce 33
1 biologisk laborator....................... Ce 31
1 teknisk laborator.........................Ce 31
1 byråinspektör .......................... Ce 27
1 byråinspektör .......................... Cg 27
1 assistent i reglerad befordringsgång........
1 kanslibiträde ........................... Ca 11
1 laboratoriebiträde ....................... Ce 8
1 tekniskt biträde i reglerad befordringsgång. .
1 skrivbiträde i reglerad befordringsgång... .
I fråga om vattenförorening skall vidare övervakning, såvitt angår skadeverkning
på fisket, även ske genom de sju fiskeriintendenter, som är under
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 49 år 1957
13
ställda fiskerislyrelsen och som med fördelning på olika distrikt utgör den
statliga lokala fiskeriadininistrationen, samt genom hushållningssällskapens
fiskeritjänstemän. En eller flera befattningshavare av sistnämnda kategori,
länsfiskeriassistenter, finnes inom samtliga län med undantag för Göteborgs
och Bohus län; sammanlagt finnes omkring 35 länsfiskeriassistenter i hela
landet.
Om hälsovårdsmyndigheternas befogenheter i fråga om vattentillsyn säges
i tillsynslagen endast, att tillsyn ur hälsovårdssynpunkt skall utövas av hälsovårdsmyndigheterna
enligt vad därom särskilt stadgas. Medicinalstyrelsens
uppgifter på området fixeras icke heller i instruktionen för denna styrelse
(SFS 1947: 573), utan härledes ur dennas allmänna ämbetsbefattning med
hälso- och sjukvården och ur hälsovårdsstadgan. Förslag har tidigare framlagts,
att medicinalstyrelsen skulle erhålla särskilda befattningar för vattentillsyn
ur medicinskt-hygieniska synpunkter. Några sådana befattningar har
emellertid icke inrättats.
Lälcarstaten (förste provinsialläkare, förste stadsläkare, provinsialläkare)
har i likhet med medicinalstyrelsen att ur allmänna hälsovårdssynpunkter
och särskilt med hänsyn till hälsovårdsstadgans föreskrifter övervaka vattenhygienen.
Inom kommunerna tillkommer det slutligen hälsovårdsnämnderna
att i enlighet med vad hälsovårdsstadgan och kommunala reglementen föreskriver
övervaka vattenhygienen. Inom några landstingsområden finnes vidare
särskilda landstingsanställda hälsovårdskonsulenter med uppgift bl. a.
att biträda hälsovårdsnämnderna på detta och andra hälsovårdsområden.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens vatten- och avloppsbyrå samt distriktsingenjörerna
för vatten och avlopp handhar tekniskt-ekonomiska ärenden
rörande vattenförsörjning och avlopp. Hit hör den statliga bidragsverksamheten
på detta område samt framför allt den planläggningsverksamhet beträffande
vatten- och avloppsfrågor, som är en del av bebyggelseplaneringen.
Denna planeringsverksamhet har betydelse för vattenvården därigenom, att
enligt byggnadslagen bebyggelse skall utformas med hänsyn till vilka åtgärder
som kan erfordras för att motverka vattenförorening.
Vatten- och avloppsorganisationen har därjämte vissa direkta övervakningsuppgifter.
Den har sålunda inseende över vattentäktspr oj ektering och
brunnsborrning samt övervakar skötseln av de anläggningar för behandling
av avloppsvatten, till vilka statsbidrag lämnats. Om dylik anläggning icke
underhålles och skötes på tillfredsställande sätt, kan statsbidraget återkrävas.
Vatten- och avloppsbyrån har f. n. omkring 25 befattningshavare, varav
ungefär 15 har teknisk utbildning vid högskola eller annan undervisningsanstalt.
Antalet distriktsingenjörer är 15. Varje distriktsingenjör har vanligen
till sitt biträde en ingenjör med högskoleutbildning samt en eller flera
ingenjörer med lägre utbildning. Inalles omfattar distriktsingenjörsorganisationen
omkring 70 befattningar.
Kommitténs förslag
Vattcntillsijnens centrala administration
Vid behandlingen av frågan om hur vattentillsynen bör ordnas behandlar
vattenvårdskommittén till en början det särskilda spörsmålet om hur den
centrala tillsynsmyndigheten bör placeras i administrativt hänseende. Kommittén
erinrar därvid om alt denna fråga förut behandlats i två under senare
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 49 år 1957
tid framlagda offentliga utredningar. I 1946 års vatten- och avloppssakkunnigas
betänkande (SOU 1951: 26) förordas sålunda, att de uppgifter i
fråga om åtgärder till motverkande av vattenförorening, som ankommer på
fiskeiästyrelsen skall överföras på de organ, som enligt förslaget skall handha
vatten- och avloppsfrågor. Vidare har folkbadsutredningen i ett delbetänkande
angående bedömning, rening och skydd av badvatten (SOU 1953: 35)
framfört vissa synpunkter på denna organisationsfråga, varvid utredningen
förordat eu närmare samverkan mellan fiskeristyrelsens tillsynsavdelning
och statens institut för folkhälsan.
Vattenvårdskommittén framhåller för sin del, att det självfallet är av
största betydelse, att en så effektiv och rationell organisation som möjligt
skapas för omvårdnaden om vattentillgångarna i landet. Enligt kommitténs
mening är emellertid möjligheterna att ordna den centrala organisationen på
förevarande område begränsade till följande alternativ, nämligen
1) nuvarande ordning med fiskeristyrelsen såsom tillsynsmyndighet bibehålies;
2)
anknytning av tillsynsverksamheten äger rum till statens institut för
folkhälsan (folkbadsutredningens förslag) eller till medicinalstyrelsen;
3) vattentillsynen inordnas i en ny vatten- och avloppsorganisation (vatten-
och avloppssakkunnigas förslag); eller
4) en helt fristående vattenvårdsmyndighet tillskapas.
Fördelarna och olägenheterna hos de nämnda alternativen ur den allmänna
vattenvårdens intressen ter sig enligt kommitténs uppfattning på
följande sätt.
Alternativ 1. Bibehållande av nuvarande ordning med tillsynsmyndigheten
såsom en avdelning av fiskeristyrelsen torde enligt vad erfarenheten visat,
iå anses som en mindre lycklig lösning. Ur samordningssynpunkt erbjuder
detta alternativ ingen förbättring. En rationell vattenvård" är visserligen av
stort intresse även för fisket, men det torde vara obestridligt, att de skärpta
åtgärder för motverkande av vattenförorening, som nu erfordras, icke till
huvudsaklig del är motiverade av hänsyn till fiskerinäringen utan mera ur
hygieniska synpunkter samt med hänsyn till allmänna naturskydds- och
fritidsintressen. Det är därför uppenbart, att tillsynsmyndigheten kommer
att till största delen ha sin verksamhet förlagd till'' hälsovårdens och naturskyddets
områden. I detta sammanhang må anmärkas, att tillsynsmyndighetens
nuvarande benämning, fiskeristyrelsens tillsynsavdelning, under alla
förhållanden synes vara olämplig, då den lätt leder till missuppfattningen
att myndighetens uppgifter skulle vara begränsade till att avse skydd av ''fiskets
intressen.
Kommittén vill också erinra om att fiskeristyrelsens arbetsuppgifter i övrigt
endast har liten beröring med vattenvårdsfrågorna. Fiskeristyrelsens
huvudsakliga arbetsinriktning framgår också av dess sammansättning. Styrelsen
utgöres nämligen f. n. av överdirektören, tre representanter för havsfiskets
organisationer, en representant för insjöfiskarna och en representant
för fiskhandeln.
Härtill kommer att fiskeristyrelsens huvudadministration är förlagd till
Göteborg, medan tillsynsavdelningen är förlagd till Drottningholm.'' Även
denna anordning kan betraktas som en organisatorisk olägenhet. Én förflyttning
av tillsynsavdelningen till Göteborg har icke från något håll ifrågasatts.
Kungl. Maj:ts proposition nr 49 år 1957
15
Alternativ 2. Medicinalstyrelsen och i viss mån även statens institut för
folkhälsan har sedan gammalt vissa tillsynsuppgifter på vattenfrågornas
område ur hygienisk synpunkt.
Statens folkbadsutredning har i sitt första delbetänkande (SOU 1953: 35)
förordat, att tillsynsverksamheten skall på visst sätt knytas till institutet
för folkhälsan. Utredningen har nämligen ansett, alt en effektivare ordning
på detta område endast kan nås genom att den nuvarande splittringen av
arbetsuppgifterna på olika organ häves. Utredningen har därjämte betonat
behovet av ökad forskning inom olika grenar. Såsom eif slutmål bör enligt
utredningens mening eftersträvas att få till stånd en central myndighet för
vattenhygieniska frågor med en inspektionsavdelning och en forskningsavdelning.
Utredningen har därvid närmast tänkt sig, att denna myndighet
skall knytas till statens institut för folkhälsan. Såsom ett första steg att
förverkliga denna plan på längre sikt, har utredningen förordat, att dels
lolkhälsoinstitutets vattenlaboratorium in. m. skall organiseras som en särskild
vattenhygienisk avdelning, dels fiskeristyrelsens tillsynsavdelning, förstärkt
med viss vattenbyggnadsteknisk sakkunskap, skall få en fristående
ställning direkt under inrikesdepartementet. För att få till stånd en nära
samverkan mellan dessa organ har utredningen vidare ifrågasatt, om icke
den vattenhygieniska avdelningen och tillsynsmyndigheten bör sammanföras
till gemensamma lokaler, förslagsvis vid folkhälsoinstitutets nuvarande
byggnad.
Vattenvårdskommittén har varit i tillfälle att dryfta denna fråga med
folkhälsoinstitutsutredningen. Härvid har framkommit, att statens institut
för folkhälsan i fortsättningen avses skola få en än mer utpräglad karaktär
av forskningsinstitution än hittills. Administrativa uppgifter bör således
icke handläggas av institutet. Dess arbetsuppgifter på det vattenhygieniska
området förutsättes skola bestå men vara särskilt inriktade på forskning.
Institutet har på detta område också en särskild funktion som forskningsoch
utbildningsinstitution, delvis med självständiga uppgifter, men särskilt
på det vattenhygieniska området med anknytning till Karolinska institutet.
Under dessa förhållanden kan det icke anses lämpligt att organisatoriskt
sammanföra folkhälsoinstitutets och tillsynsmyndighetens verksamhet.
I detta sammanhang har vattenvårdskommittén även övervägt möjligheterna
att överföra tillsynsverksamheten till medicinalstyrelsen såsom varande
det centrala administrativa organet på hälsovårdens område. Tillsynsavdelningen
kunde härvid tänkas inordnas under medicinalstyrelsen i ungefär
samma form, i vilken avdelningen f. n. är knuten till fiskeristyrelsen.
En sådan lösning av organisationsfrågan skulle erbjuda en bestämd fördel
jämfört med nuvarande ordning därigenom, att en direkt organisatorisk
samordning erhölles mellan hälsovårdsorganisationen och vatten tillsynen.
Denna väg torde emellertid knappast vara framkomlig. Vid medicinalstyrelsens
omorganisation år 1947 befanns det vara av praktiska skäl nödvändigt
att begränsa dess ämbetsområde, varför vissa ärenden, som i och
för sig har nära samband med hälsovården, måste överföras till den samtidigt
inrättade veterinärstyrelsen. Även därefter har det visat sig erforderligt
att utbryta vissa uppgifter och institutioner från medicinalstyrelsens
förvaltning. Det torde därför icke vara lämpligt att belasta medicinalstyrelsen
med nya omfattande åligganden av den art, som vattentillsynen innebär.
Medicinalstyrelsens ämbetsområde omfattar dessutom till huvudsaklig del
andra förvaltningsuppgifter än dem, som berör vattenvården i vidare mening.
Även av sistnämnda skäl kan det ifrågasättas, om medicinalstyrelsen
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 49 år 1957
är rätt forum för i vart fall sådana vattentillsynsärenden, som har mindre
betydelse ur hygienisk synpunkt men som bör tillmätas stor vikt i andra
hänseenden. Detta gäller särskilt sådan industriell förorening, som icke
medför några vådor ,ur hälsosynpunkt, men även allmänna naturskyddsintressen
in. in.
Alternativ 3. Enligt vatten- och avloppssalckunnigas förslag bör det nya
centralorganet för vatten- och avloppsfrågor samt för tillsynsverksamheten
i huvudsak ha följande organisation.
En till byggnadsstyrelsen knuten nämnd, vatten- och avloppsnämnden,
bör under chefskap av en överdirektör leda avdelningens arbete. Nämnden
förutsättes skola bestå av, förutom överdirektören, ytterligare en representant
för byggnadsstyrelsen, en representant för envar av bostadsstyrelsen,
lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen samt därjämte förslagsvis två
personer med erfarenhet av bebyggelse- samt vatten- och avloppsfrågor
inom landskommunerna. Beträffande vatten- och avloppsfrågor, som har
samband med planärenden och bebyggelseplanering, bör beslutanderätten
tillkomma byggnadsstyrelsen. I ärenden angående statsbidrag till vattenoch
avloppsanläggningar liksom i ärenden angående kostnadsfördelning
och andra frågor enligt vattenlagen samt tillsynsverksamheten avses däremot
vatten- och avloppsnämnden skola ha beslutanderätten.
Tillsynsavdelningen föreslås i förhållande till nämnden skola få en ställning,
motsvarande den, som den f. n. har till fiskeristyrelsen. Med hänsyn
till svårigheten för ett centralt organ att övervaka föroreningspunkter i hela
landet föreslår de sakkunniga, att de primära övervakningsuppgifterna
skall övertagas av vatten- och avloppsorganisationens lokala organ, d. v. s.
länsstyrelserna underordnade länsingenjörer för vatten- och avloppsfrågor.
Till motivering för förslaget att sammanföra vatten- och avloppsmyndigheten
samt tillsynsmyndigheten till samma ämbetsverk har de sakkunniga
anfört följande.
Tillsynsverksamheten har bl. a. på grund av knappa personalresurser blivit
ojämnt fördelad mellan olika områden, som berörs av vattenförorening.
Detta gäller icke minst kontakten mellan å ena sidan tillsynsmyndigheten,
som i huvudsak har endast övervakande, utredande och rådgivande uppgifter,
samt å andra sidan länsstyrelserna, som jämte vattendomstolarna har
de administrativa och judiciella befogenheterna. Vidare innebär det vissa
olägenheter, att tillsynen är uppdelad på skilda organ för tillsyn dels ur
hälsovårdssynpunkt, dels ur fiske- och naturskyddssynpunkt. Detta medför
vissa svårigheter att i förväg avgöra, vilka olika myndigheter och institutioner
som lämpligen bör inkopplas på eif föroreningsärende, i vilken ordning
de skall inkopplas eller vem som skall anses ha den primära initiativskyldigheten
och huvudansvaret i aktuella föroreningsfall.
En utvidgad lokal vatten- och avloppsorganisation och en effektivare central
vatten- och avloppsmyndighet kommer enligt de sakkunnigas mening att
skapa bättre förutsättningar att framgångsrikt angripa även de problem, som
rör vattenförorening genom avloppsvatten. Såsom förut nämnts förutsättes
härvid, att vatten- och avloppsmyndigheterna skall få i uppdrag att ägna särskild
uppmärksamhet åt vattenföroreningsfrågor. Vatten- och avloppsmyndigheterna
skall också verka för en ändamålsenligare planering både i fråga
om utnyttjandet och skyddet av grund- och ytvattentillgångar för valtentäktsändamål
och i fråga om utnyttjandet av vattendrag och sjöar såsom
recipienter för avloppsvatten.
Genom att överflytta tillsynsavdelningen från fiskeristyrelsen till det
centrala vatten- och avloppsorganet skulle det senare få tillgång till erfor
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 49 ur 1957
17
derlig sakkunskap på bl. a. limnologiens område. För tillsynsavdelningens
del är det eu fördel att såsom tillhörande det centrala vatten- och avloppsorganet
få nära kontakt med de myndigheter, som har de administrativa
befogenheterna för motverkande av vattenförorening. De sakkunniga har
därför ansett, att enbart en samordning av vatten- och avloppsorganisationen
samt tillsynsavdclningen bör vara likvärdig med en viss personalförstärkning
till båda samt ge en väsentligt rationellare och effektivare organisation
än om de bibehålies åtskilda.
Placeringen av den centrala vatten- och avloppsmyndigheten i byggnadsstyrelsen
har motiverats av att byggnadsstyrelsen i egenskap av planmyndighet
för bebyggelse ansetts vara det ämbetsverk, som har de mest näraliggande
arbetsuppgifterna i fråga om vatten- och avloppsorganisationens
uppgifter som planeringsorgan.
Enligt vattenvårdskommitténs mening är vatten- och avloppssakkunnigas
förslag av intresse genom den möjlighet, som öppnas till samordning av
planeringsverksamheten och vattentillsynen. Det i olika sammanhang framförda
önskemålet om att få till stånd en central myndighet med huvudansvar
för vad som sker på vattenvårdens område skulle i betydande grad
kunna tillgodoses på detta sätt. En organisatorisk samordning gör det vidare
möjligt att med minsta möjliga omgång redan vid planeringen av nya
vatten- och avloppssystem pröva frågan även ur valtenvårdssynpunkt.
En väsentlig fördel med detta alternativ ligger vidare däri, att tillsynsverksamheten
genom distriktsingenjörerna för vatten och avlopp erhåller
en lokal kontrollorganisation för alla de tillsynsuppgifter i fråga om det
stora antalet mindre och medelstora anläggningar för behandling av avloppsvatten,
som icke kan mera kontinuerligt kontrolleras av en central
myndighet. Effektiviteten av detta samarbete kan dock väntas bli större,
om distriktsingenjörerna i vattenvårdsfrågor sorterar under tillsynsmyndigheten.
Enligt vattenvårdskommitténs mening är en samordning med den verksamhet,
som kan utövas av organen för bebyggelse- och bostadsplanering
erforderlig. Den får dock icke ske på sådant sält, att vattenvårdsintresset
sättes i efterhand eller får svårighet att göra sig gällande. En viss fara härför
synes föreligga vid ett genomförande av vatten- och avloppssakkunnigas
förslag.
Tillsynsverksamheten har enligt vattenvårdskommitténs mening en sådan
självständig betydelse, att den icke kan inordnas i ett ämbetsverk med
helt artskilda arbetsuppgifter. En med limnologisk, bakteriologisk och vattenteknisk
sakkunskap utrustad tillsynsmyndighet har en viktig uppgift
att fylla, och dess verksamhet ligger åtminstone delvis vid sidan om planeringsorganens.
Tillsynen över industriella avlopp, befintliga och nytillkommande,
är likaledes eu från nämnda organ fristående arbetsuppgift, som
kräver särskild sakkunskap. Även tillsynsmyndighetens verksamhet i övrigt,
icke minst dess uppgift att föra talan inför domstol i vattenföroreningsmål,
fordrar en mera självständig ställning än vad vatten- och avloppssakkunniga
synes ha förutsatt.
Den föreslagna förläggningen av den centrala vatten- och avloppsorganisationen
samt tillsynsmyndigheten till byggnadsstyrelsen är ur vattenvårdssynpunkt
icke lämplig. Det må i detta sammanhang också erinras om att
av de sju ledamöterna i den föreslagna vatten- och avloppsnämndcn endast
en, nämligen representanten för medicinalstyrelsen, i någon mån företräder
vattenvårdens intressen. Vatten- och avloppssakkunniga har vid över2
llihang till riksdagens protokoll 1907. 1 sunil. Nr 40
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 49 år 1957
vägandet av förläggningsfrågan huvudsakligen bedömt denna med hänsyn
till vatten- och avloppsfrågornas betydelse för bebyggelseplaneringen. Ser
man på frågan som ett allmänt vattenvårdsproblem, kan byggnadsstyrelsen
icke anses vara en lämplig administrativ anknytning för vattenvårdsfrågorna.
Alternativ 4. Enligt vattenvårdskommitténs mening bör förevarande organisationsfråga
i främsta rummet bedömas med hänsyn till hur de krav,
som bör ställas på en tillfredsställande vattenvård, bäst kan tillgodoses. För
att en central tillsynsmyndighet skall kunna tillfredsställande handlägga
förekommande föroreningsärenden måste den under betraktande av teknikens
utveckling och ekonomiska förutsättningar bedöma frågan om erforderliga
behandlingsåtgärder med hänsyn till samtliga skilda intressen, som
beröres, såsom hygieniska krav, fiske, naturskydd och andra friluftsintressen,
vattnets användbarhet som intagsvatten för vattenverk och industrier,
som dryck åt betande djur, för bevattning in. m. Dessa intressen representeras
i andra sammanhang av ett flertal skilda ämbetsverk. Det synes då ej
vara riktigt, att ett ämbetsverk, som företräder endast något enstaka eller
möjligen ett par av de nu ifrågavarande intressena, skall fungera som
tillsynsmyndighet över vattenförorening. Detta bleve fallet, om uppgiften
tillädes visst nu befintligt ämbetsverk. Redan det nu sagda torde utgöra tillräckliga
skäl för att ge tillsynsorganet en fristående ställning. Ytterligare
må emellertid framhållas, att vattenvårdsfrågan numera är en samhällsangelägenhet
av sådan betydelse, att det är befogat att hithörande ärenden
liandlägges av en särskild myndighet. Kravet på en fristående ställning företräddes
redan i sakkunnigbetänkandet av år 1939 (SOU 1939:40), i remissyttranden
däröver och i proposition i frågan till 1941 års riksdag vid
den dåvarande fisketillsynsmyndighetens tillkomst.
Den utveckling, vattenföroreningsfrågan undergått under de senast förflutna
femton åren, eller den tid central tillsynsmyndighet funnits, visar
med all tydlighet, att en väsentligt utökad och starkare tillsynsorganisation
är ofrånkomlig. Denna bör uppbyggas så, att den kan tillgodose nuvarande
anspråk och möta den närmaste framtidens krav. Den bör också ha möjlighet
att bedöma föroreningsfrågorna ur vattenhygienisk synpunkt, en
möjlighet som hittills varit praktiskt taget utesluten, då myndigheten ej
förfogat över därför sakkunnig personal. Sådan måste tillföras myndigheten,
och denna bör utrustas med behövligt laboratorium även för bakteriologiska
undersökningar.
Det förslag, som här framlägges, avser organiserandet av en helt fristående
vattenvårdsmyndighet. Denna myndighet, som lämpligen kan benämnas statens
vatteninspektion, bör ledas av en styrelse, bestående av ordförande och
förslagsvis fem ledamöter, varav inspektionens chef bör vara en. Styrelsen
bör ha en sådan sammansättning, att å ena sidan hälsovården, fisket och
naturskyddet samt å andra sidan kommunerna och industrien är företrädda
i densamma.
För att tillgodose önskemålet om bättre administrativ samordning av vattenfrågorna
bör inom vatteninspektionen sammanföras vattentillsynen och
planeringsverksamheten på vatten- och avloppsområdet. Vatteninspektionen
bör sålunda bestå av dels den nuvarande tillsynsavdelningen i fiskeristyrelsen,
varvid förutsättes att avdelningen förstärkes på sätt, som föreslås
av kommittén, dels den nuvarande vatten- och avloppsbyrån i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
En på detta sätt ful i t utbyggd vatteninspektion bör ledas
av eu överdirektör och chef, tillika ordförande i inspektionens styrelse.
Inspektionen bör vara organiserad på två byråer, nämligen dels en tillsyns
-
Kungl. Maj:ts proposition nr ur W57
19
byrå med därtill hörande undersökningslaboratorium, dels en teknisk-ekonomisk
byrå (vatten- och avloppsbyrå). Vardera byrån bör ledas av en byråchef.
Dessutom torde en mindre kameral avdelning erfordras.
Då kommittén på sätt nyss angivits funnit det möjligt och lämpligt att
sammanföra tillsynsavdelningen med vatten- och avloppsbyrån, kan som huvudsakliga
skäl härför anföras, att på detta sätt möjliggöres en samordning
av olika vattenvårdsfrågor och att ett organ erhålles med huvudansvar för
vattenvården i vidare mening. Genom att distriktsingenjörsorganisationen
blir vatteninspektionens lokala organ, erhålles möjlighet att bl. a. bevaka
vattenvårdens intressen redan på ett tidigt stadium av det planläggningsarbete,
som sker i länsförvaltningen. Vidare underlättas på detta sätt möjligheten
att lösa frågan om övervakningen av grundvattentillgångarna. Vissa
hithörande uppgifter handlägges redan nu vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
vatten- och avloppsbyrå samt av distriktsingenjörerna. Genom en
lämplig disposition av personalen inom den tekniska byrån synes det möjligt
att redan från början få ett önskvärt grepp om förhållandena på detta område.
Vattenvårdskommittén föreslår alltså, att alternativ 4 skall läggas till
grund för en slutlig lösning av vattenvårdens centrala organisation. Om av
praktiska skäl omedelbar uppbyggnad av den avsedda, för tillsynsverksamheten
samt vatten- och avloppsplaneringen gemensamma myndigheten ej
skulle anses möjlig, föreslår kommittén som ett övergångsskede, att tillsynsavdelningen
omedelbart skall utbrytas ur fiskeristyrelsen samt organiseras
som en fristående tillsynsmyndighet. Även på detta tills vidare mindre verk
anses benämningen statens vatteninspektion vara lämplig. Någon
avsevärd olägenhet är enligt kommitténs mening icke att vänta av att
den såsom slutlig avsedda organisationen sålunda skulle uppbyggas i etapper
genom att vatten- och avloppsbyrån först ett eller annat år senare infogas
i densamma. Ur vissa synpunkter anses det till och med lämpligt, att det
centrala tillsynsorganets nya organisation hinner byggas upp och få en viss
stadga, innan det utvidgas med den tekniska avdelningen för vatten och
avlopp. Även svårigheten att omedelbart lösa lokalfrågan säges tala härför.
Under det sålunda tänkta övergångsskedet erfordras icke någon överdirektör
som chef för vatteninspektionen. För inspektionen bör inrättas en
styrelse med förut angiven sammansättning, därvid dock överdirektören ersättes
med en särskild ordförande. I övrigt bör verksamheten ledas av den
överinspektör, likställd med byråchef, vilken skall ingå i den slutliga organisationen.
Skulle principiella hinder anses möta mot en förening av tillsyns- och
planeringsverksamheten, föreslår kommittén att en uppbyggnad av vatteninspektionen
sker i den mindre form, som inspektionen skulle ha under ett
övergångsskede.
För att på departemenlsplanet få till stånd en bättre samordning än f. n.
föreslår kommittén slutligen, att vatteninspektionen skall underställas inrikesdepartementet.
Härför talar enligt kommitténs mening, all detta departement
har att handlägga hälsovårdsärendena, liksom också det förhållandet,
att länsstyrelserna, som handhar åtskilliga administrativa vattenvårdsfrågor,
är underställda inrikesdepartementet.
20 _ Kungl. Maj:ts proposition nr 49 år 1957
I särskilt yttrande till betänkandet har en ledamot, herr Svensson, uttalat
avvikande uppfattning i förevarande fråga i det hänseendet, att dels principiella
hinder icke kan anses finnas mot den av kommittén förordade sammanslagningen
av tillsynsavdelningen samt vatten- och avloppsbyrån, dels
väsentliga fördelar kan påräknas, om denna sammanslagning sker omedelbart.
Reservanten förordar därför, att sammanslagningen av tillsynsavdelningen
samt vatten- och avloppsorganisationen omedelbart kommer till stånd.
Vatteninspektionens arbetsuppgifter
I det avsnitt av betänkandet, vari den föreslagna självständiga vatteninspektionens
arbetsuppgifter närmare behandlas, erinrar kommittén till en
början om att fiskeristyrelsens tillsynsavdelning f. n. utövar vattentillsyn
ur fiske- och naturskyddssynpunkt samt »i den mån så lämpligen kan ske»
ur hälsovårdssynpunkt. För den föreslagna fristående vatteninspektionen
bör enligt kommitténs uppfattning denna begränsning av tillsynsverksamheten
på det hygieniska området icke längre gälla. Den särskilda sanitära
tillsynsmyndighet, som föreslogs i 1939 års sakkunnigbetänkande (SOU
1939: 40) och som skulle vara knuten till medicinalstyrelsen, har icke kommit
till stånd. Kommittén räknar icke heller med att medicinalstyrelsen
framdeles utrustas med något särskilt organ för ifrågavarande arbetsuppgift.
Med hänsyn till medicinalstyrelsens arbetsbelastning anses tvärtom den sanitära
vattentillsynen vara ett område, där medicinalstyrelsen har behov av
att överlåta det närmaste ansvaret på annan myndighet. Kommittén föreslår
därför att vattentillsynen även ur hälsovårdssynpunkt skall utövas av vatteninspektionen.
Kommittén framhåller vidare, att en del av de i betänkandet föreslagna
nya bestämmelserna i vattenlagen och därtill anknutna förordningar formellt
sett medför en betydande ökning av tillsynsverksamhetens omfattning. Detta
gäller särskilt de förslag, som avser prövning av vissa kommuners och industriers
avloppsförhållanden. Även förslaget om tvingande föreskrift rörande
slamavskiljning för avlopp, vartill vattenklosett är ansluten, beräknas
i fråga om större samhällen medföra en ökad arbetsbelastning för tillsynsverksamheten.
Kommittén framhåller emellertid, att man icke har att räkna
med en ökad arbetsbelastning enbart på grund av de nya bestämmelserna
utan framför allt såsom en följd av de missförhållanden, som motiverar dessa
bestämmelser. Även om de föreslagna föreskrifterna icke genomföres i föreslagen
omfattning, kräver nämligen enligt kommitténs mening de rådande
förhållandena, vilka bl. a. beror på den nuvarande tillsynsavdelningens otillräckliga
kapacitet, att vatteninspektionen på grundval av redan gällande bestämmelser
eller på övertygelsens väg söker få till stånd erforderliga åtgärder.
Upprustningsbehoven är därför icke bundna till de föreliggande förslagen
om skärpt lagstiftning utan kan anses vara i huvudsak oberoende av dessa.
De framlagda författningsändringarna innebär sålunda i stort sett endast,
att tillsynsverksamheten får nya möjligheter att angripa problem, som under
alla förhållanden måste på ett eller annat sätt upptagas till behandling.
21
Kungl. Maj:ts proposition nr ur 1957
I detta sammanhang må nämnas, att den nuvarande tillsynsavdelningens
verksamhet med löpande ärenden, bl. a. ärenden rörande anläggningar för
behandling av kommunala avloppsvatten och reningsåtgärder vid industrier,
i edan har en sådan omfattning, att enbart den helt sysselsätter personalen.
Behandlingen av dessa ärenden kan därför ofta icke bli så noggrann, som
vore önskvärt. Nämnvärd tid blir icke över för mera direkt tillsynsarbete,
såsom inspektion av behandlingsanläggningars skötsel, övervakning av industriförorening
ävensom kontroll av att bestämmelserna i vattendomstolsutslag
samt ålägganden och överenskommelser verkligen efterföljes. En fortsatt
sådan automatisk ökning av verksamhetens omfattning förutses. Rörande
den centrala tillsynsverksamhetens uppgifter anföres vidare följande.
Då det gäller att råda bot för nuvarande missförhållanden och att förhindra
ytterligare skadeverkningar, kan säkerligen åtskilligt uppnås genom
lagstiftningsåtgärder men endast under förutsättning, att erforderlig rådgivning,
övervakning och kontroll av författningarnas tillämpning kan anordnas.
Tvingande föreskrifter är också nödvändiga som en sista utväg att
komma till rätta med missförhållanden, vilka icke kan tolereras men där
rättelse icke på annat sätt kan uppnås. Att förebygga vattenförorening är
nämligen enligt kommitténs uppfattning visserligen en ekonomisk avvägningsfråga
men också en upplysningsfråga. En ökad förståelse för problemet
bland de ansvariga inom statliga och kommunala myndigheter samt industrier
och andra företag är en förutsättning för att utvecklingen skall
kunna ledas i rätt riktning. Det synes därför angeläget, att tillsynsverksamheten
inriktas icke blott på övervakning och kontroll utan också på att genom
upplysning och rådgivning vinna förståelse för behovet av åtgärder
utan att åtal och ålägganden skall i varje särskilt fall behöva tillgripas.
Nu nämnda uppgifter kräver enligt kommitténs mening, att både den centrala
och lokala administrationen har erforderlig personal till förfogande. Då
några allmängiltiga normer icke kan uppställas för arten och omfattningen
av de åtgärder mot vattenförorening, som frivilligt eller på grund av domstolsutslag
eller åläggande skall vidtagas av en kommun eller ett företag,
anses vatteninspektionen böra få erforderliga resurser även för en utredande
och rådgivande verksamhet. Fiskeristyrelsens tillsynsavdelning utövar redan
nu sådan verksamhet i begränsad omfattning ehuru kanske huvudsakligen
i samband med administrativa och judiciella ingripanden. Den ökade arbetsbelastningen
på grund av det växande antalet dylika uppdrag liksom också
de ökade krav, som utvecklingen ställer på utredningsuppdrag av denna art,
kräver i och för sig en upprustning av såväl de personella som materiella
resu rserna.
Kommittén anser del lämpligt, att tillsynsmyndigheten även sättes i stånd
att i större utsträckning än hittills mot ersättning till statsverket företaga
utredningar i föroreningsfrågor på beställning av kommuner och enskilda.
Ersättningen föreslås därvid, liksom vid liknande beställningsarbeten inom
andra grenar av statsförvaltningen, skola helt täcka de lönekostnader och omkostnader,
som ifrågavarande arbeten betingar. Några särskilda tjänster eller
särskild utruslning upptages icke för ändamålet. Beställningsvcrksamheten föreslås
nämligen till eu början skola bedrivas i liten skala med tillgängliga re
-
22
Kiingl. Maj:ts proposition nr 59 år 1957
sui ser, vilka kan ökas efter hand uppdragen så påfordrar och det ur ekonomisk
synpunkt är försvarligt. Kommittén understryker vidare angelägenheten av
att beställningsverksamheten utövas med grannlagenhet och på sådant sätt,
att inspektionen icke kommer i partställning.
Såsom underlag för en mera planmässig vattenvård finner kommittén det
önskvärt, att en allmän inventering sker av tillståndet i landets vattendrag
och vattenområden ur föroreningssynpunkt. På grundval av en sådan utredning
kan sedan planer utarbetas för åtgärder mot förorening och en lokal
planläggning ske av vattendragens utnyttjande för olika ändamål såsom
vattenintag, bad och andra fritidsändamål. Ett dylikt arbete fordrar emellertid,
att en särskild avdelning med kvalificerad personal får ägna sig åt
denna uppgift under ett flertal år. Kommittén ifrågasätter emellertid, om
icke med enklare metoder och i huvudsak inom ramen för de resurser, som
i övrigt enligt kommitténs mening bör ställas till vatteninspektionens förfogande,
något i här avsedd riktning kan uträttas. Sålunda anses en inventering
av viktigare föroreningskällor kunna företagas till måttliga kostnader.
Därvid kan dels en allmän statistisk överblick erhållas, dels ett register
över föroreningskällorna uppläggas. Ett sådant register anses kunna underlätta
den utvidgade, mera systematiska övervakningsverksamhet, som vatteninspektionen
bör utöva. Detta material, sammanställt med de observationer,
som inspektionen under hand erhåller genom sin övervaknings- och
undersökningsverksamhet, avses skola läggas till grund för en ungefärlig
ldassifikation av olika vattendrag.
Den centrala vattcntillsijnens personalorganisation
Vattenvårdskommittén föreslår, att vatteninspektionens tillsynsbyrå skall
bestå av en tillsynsavdelning och ett undersökningslaboratorium. Tillsynsavdelningen
skall handha de administrativa ärendena samt den fortlöpande
övervakningen och kontrollen, medan undersökningslaboratoriet skall ha till
uppgift att biträda tillsynsavdelningen med erforderliga utredningar och
analysarbeten, utföra undersökningsarbeten av mera allmän betydelse och
mot ersättning företaga beställningsundersökningar.
Följande personalorganisation beräknas vara erforderlig för nämnda ändamål.
1 överinspektör och byråchef.............. Co 13
Tillsynsavdelningen
1 byrådirektör och avdelningschef ........ Ca 33
1 förste byråsekreterare .................. Ca 29
1 vatteninspektör (förste byråinspektör) . . Ca 29
1 vatteninspektör (förste byråinspektör) . . Ce 29
1 vatteninspektör (byråinspektör) ........ Ca 27
1 vatteninspektör (byråinspektör) ........ Ce 27
1 föredragande i hygienisk-sanitära frågor
(arvode 13 000 kr)
1 kansliskrivare ........................ Ca 15
1 kanslibiträde .......................... Ca 11
1 skrivbiträde (reglerad befordringsgång)
Kungl. Mnj:ts proposition nr 49 år 1957
23
Under sökningslaboratoriet
laborator och föreståndare .............. Ca 33
laboratorer ............................ Ca 31
förste assistent ........................ Ce 27
assistenter (reglerad befordringsgång)
laboratoriebiträde (bakteriologisk preparatris)
................................. Ca 13
laboratoriebiträde ...................... Ce
laboratoriebiträden .................... Ca
laboratoriebiträden .................... Ce
skrivbiträde (reglerad befordringsgång)
11
8
8
1
3
1
3
1
1
3
3
1
1 ritbiträde (reglerad befordringsgång)
1 diskbiträde ............................ Ce 6
1 institutionsvaktmästare ................ Ca 12
Till motivering för den föreslagna personalorganisationen anför kommittén
följande.
Med hänsyn till angelägenheten av en effektiv vattenvård och de kompetenskrav,
som bör ställas på chefen för vattentillsynen, har överinspektörsbefattningen
placerats i lönegrad 13 enligt löneplan 2, d. v. s. fått samma
löneställning som byråchefen vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsens vattenocli
avloppsbyrå.
Avdelningschefen för tillsynsavdelningen och föreståndaren för undersokningslaboratoriet
bör vara i lönehänseende likställda och placeras i lönegrad
33. "Eftersom båda tjänsterna är behövliga i framtiden, torde de böra göras
ordinarie.
Förste byråsekreteraren på tillsynsavdelningen skall tjänstgöra som byråns
sekreterare och biträda i juridiska frågor. För att kompetent sökande
skali kunna erhållas till befattningen, bör denna göras ordinarie och placeras
i lönegrad 29.
Som kompetens för de fyra vatteninspektörsbefattningarna bör föreskrivas
filosofie kandidat- eller magisterexamen, omfattande minst tre av ämnena
zoologi, botanik, limnologi och kemi. Sökande med ämnena limnologi
och kemi bör ha företräde. Som regel bör vidare fordras minst ett års tjänstgöring
såsom assistent vid vatteninspektionen. Därest vatten- och avloppsbyrån
icke överflyttas till vatteninspektionen, torde en av befattningarnas
innehavare kunna ha teknisk utbildning. Inspektörerna är avsedda att handlägga
löpande ärenden samt utöva den direkta tillsynen över vattendragen
företrädesvis inom var sitt distrikt. Kommittén har räknat med att en inspektör
erfordras för ettvart av Söderbygdens, Österbygdens och Västerbygdens
vattendomstolars domsområden samt en för de bada nordligare
vattendomstolarnas områden tillsammantagna. Med hänsyn till arbeteis art
synes samtliga dessa befattningar böra placeras i lönegrad 29. Tills vidare
torde dock två av befattningarna kunna placeras i lönegrad 27. Två befallningar
bör vara ordinarie och två extra-ordinarie.
För bedömningen av den hygieniska sidan vid handläggningen av löpande
ärenden föreslår kommittén, att en arvodestjänst skall inrättas. Tjänsten
är avsedd som deltidstjänst med en genomsnittlig tjänstgöringstid av tre
timmar om dagen. I överensstämmelse med lönesättningen för motsvarande
tjänster inom medicinalstyrelsen bör beräknas ett arvode av 13 000 kronor,
befattningens innehavare bör vara allmänhygieniker med erfarenhet av vattenförorening
och specialutbildning i bakteriologi.
24
Kungi. Maj:ts proposition nr 49 år 1957
En kansliskrivartjänst bör upptagas för ledningen av expeditionsarbetet
och för tillsynen av arkiv och bibliotek. För skrivhjälp bör vidare beräknas
ett kanslibiträde och ett skrivbiträde i reglerad befordringsgång.
Undersökningslaboratoriet bör bestå av särskilda avdelningar för ämnesområdena
mikrobiologi och bakteriologi, limnologi, vattenkemi samt vattenoch
avloppsteknik. Varje avdelning bör ledas av en laborator, varav en samtidigt
skall vara föreståndare för undersökningslaboratoriet. För laboratorn
i mikrobiologi och bakteriologi bör föreskrivas kompetens med högsta
betyget i filosofie licentiatexamen, i zoologi, botanik eller limnologi samt någon
utbildning i bakteriologi och för laboratorn i limnologi högsta betyget
i detta ämne i filosofie licentiatexamen. I fråga om båda de biologiska laboratorsbefattningarna
bör företräde ges sökande med två betyg i kemi i filosofie
kandidatexamen. För laboratorn i kemi bör fordras högsta betyget i
kemi i filosofie licentiatexamen eller likvärdig kompetens. För den tekniske
laboratorn bör föreskrivas civilingenjörsexamen på väg- och vattenbyggnadsavdelningen.
För var och en av de tre förstnämnda avdelningarna erfordras dessutom
en assistent i reglerad befordringsgång. Med hänsyn till de omfattande arbetsuppgifterna
för laboratorieavdelningen för mikrobiologi och bakteriologi
bör denna avdelning dessutom utrustas med en förste assistent i lönegrad
27. Befattningen är avsedd för hygienisk-bakteriologiska undersökningsarbeten.
Innehavare av förste assistent- och assistentbefattning bör i examenshänseende
ha samma kompetens som vatteninspektör.
För rutinarbeten erfordras vidare vid undersökningslaboratoriets tre naturvetenskapliga
avdelningar åtta biträdestjänster. Av dessa bör en placeras
i lönegrad 13, en i lönegrad 11 och övriga i lönegrad 8. Ett särskilt diskbiträde
erfordras därjämte för att avlasta mera kvalificerad personal från
sådana göromål som rengöring av glas in. in. Laboratorn i vatten- och avloppsteknik
bör vidare ha ett ritbiträde till sitt förfogande. Ett skrivbiträde
i reglerad befordringsgång bör beräknas för undersökningslaboratoriet.
Slutligen bör vatteninspektionen utrustas med en vaktmästare för olika
göromål. Då befattningen huvudsakligen är avsedd för praktiska arbeten vid
undersökningslaboratoriet, bör den betecknas som institutionsvaktmästartjänst
och placeras i lönegrad 12.
Laboratoriepersonalen förutsättes skola disponeras på följande sätt.
Avdelningen för mikrobiologi: 1 laborator, 1 förste assistent, 3 laboratoriebiträden.
Avdelningen för limnologi: 1 laborator, 2 assistenter, 1 laboratoriebiträde.
Avdelningen för vattenkemi: 1 laborator, 1 assistent, 4 laboratoriebiträden.
Avdelningen för vatten- och avloppsteknik: 1 laborator, 1 ritbiträde.
Gemensam personal: 1 institutionsvaldmästare, 1 skrivbiträde, 1 diskbiträde.
Jämfört med nuvarande personalorganisation vid fiskeristyrelsens lillsynsavdelning
innebär förslaget följande förändringar.
Personal förstärkningar
1 byrådirektör ..........................
1 förste byråsekreterare ..................
2 vatteninspektörer (förste byråinspektö -
rer)
Ca 33
Ca 29
Ca/Ce 29
13 000 kronor)
1 kansliskrivare
1 föredragande i hygieniska frågor (arvode
Ca 15
Kungl. Maj. ts proposition nr 49 år 1957
25
1 laborator och föreståndare .......... Ca 33
1 laborator .............................. Ca 31
1 förste assistent ........................ Ce 27
2 assistenter (reglerad befordringsgång)
1 laboratoriebiträde (bakteriologisk preparatris)
.................................. Ca 13
1 laboratoriebiträde ...................... Ce 11
4 laboratoriebiträden .................. Ca/Ce 8
1 diskbiträde ............................ Ce 6
1 ritbiträde (reglerad befordringsgång)
1 skrivbiträde (reglerad befordringsgång)
1 institutionsvaktmästare................. Ca 12
T jänsteför ändringar
1 överinspektör i Co 13 i st. för Ce 33
1 byråinspektör i Ca 27 i st. för Cg 27
1 laboratoriebiträde i Ce 8 i st. för reglerad
befordringsgång.
Bl. a. med hänsyn till svårigheten att erhålla lämplig personal beräknas
den föreslagna personalorganisationen icke kunna genomföras omedelbart
utan först under loppet av två eller högst tre år. Under det första året
skulle enligt kommitténs förslag på tillsynsavdelningen tillsättas en föredragande
i hygienisk-sanitära frågor, en vatteninspektör, en förste byråsekreterare
och en kansliskrivare samt vid undersökningslaboratoriet laboratorn
och föreståndaren, en assistent och en institutionsvaktmästare. De
föreslagna tjänsteförändringarna anses böra äga rum genast. Erforderliga
förstärkningar av biträdespersonalen bör samtidigt vidtagas.
Under förutsättning att till vatteninspektionen knytes en ekonomisk-teknisk
byrå beräknas dessutom följande för hela inspektionen gemensamma
befattningar vara erforderliga, nämligen
1 överdirektör .......................... Cp 17
1 kamrerare ............................ Ce 27
1 kassör ................................ Ca 15
Kamreraren och kassören avses skola bilda en särskild kameral avdelning
för personalärenden och kassaförvaltning.
Vattentillsynens lokala administration
Vattenvårdskommittén räknar med att åtgärder mot vattenförorening i
många fall fordrar ett inbördes samarbete mellan förorenare. Ett sådant
samarbete förutsättes åtminstone i vissa fall kunna ordnas genom någon
form av sammanslutningar, vattenvårdsförbund, vilkas uppgift skulle vara
att i fråga om visst vattendrag eller vattenområde planlägga och samordna
erforderliga sanerings- och kontrollåtgärder. Kommittén anser, att behov
av sådana kompletterande organ för vattenvården i vattendrag eller vattenområden,
som är särskilt svårt utsatta för vattenförorening, föreligger i
stora delar av landet, men att man sannolikt icke kan räkna med alt omedelbart
eller inom några få år mera systematiskt genomföra en dylik orga
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 49 år 1957
nisation. Kommittén har emellertid för avsikt att sedermera i särskilt betänkande
återkomma till frågan om bildande av vattenvårdsförbund.
Den allmänna lokala organisationen av vattentillsynen anses dock få lösas
på annat sätt. Enligt kommitténs mening bör f. n. inga nya organ inrättas
för den allmänna lokala övervakningen, utan denna bör ombesörjas av redan
befintliga myndigheter. Härvid har man för de lokala övervakningsuppgifterna
i första hand att tillgå länsstyrelserna, distriktsingenjörerna för vatten
och avlopp, förste provinsialläkarna och därjämte hälsovårdskonsulenlerna,
där sådana finnes. Inom kommunerna bör liksom nu hälsovårdsnämnderna
vara det ansvariga organet. Angående dessa myndigheters befattning
med vattentillsynen anför kommittén i huvudsak följande.
Vad angår länsstyrelsernas befogenheter i fråga om vattentillsynen, synes
anledning icke finnas att föreslå någon ändring i de judiciella och administrativa
åligganden, som redan nu tillkommer dem. Det förhållandet,
att vattenvårdsärenden ibland liandlägges av olika avdelningar inom länsstyrelserna,
kan emellertid leda till bristande konsekvens i ärendenas handläggning
eller är i vart fall icke ägnat att utveckla en enhetlig bedömning
samt en samlad erfarenhet och överblick. Kommittén vill därför uttala det
önskemålet, att vattenvårdsfrågor i största möjliga utsträckning skall handläggas
av en och samma avdelning inom varje länsstyrelse.
Distriktsingenjörerna för vatten och avlopp äger erforderlig teknisk kunskap
för att handha kontrollen av kommunala och enskilda anläggningar
för behandling av avloppsvatten. De har redan nu till uppgift att utöva
sådan övervakning i frågan om anläggningar, för vilka statsbidrag utgår.
Kommittén anser det därför vara ändamålsenligt att distriktsingenjörernas
uppgifter i nämnda hänseende utvidgas att avse samtliga kommunala anläggningar
för behandling av avloppsvatten. Även viktigare enskilda anläggningar
bör stå under distriktsingenjörernas kontroll. Distriktsingenjörerna
bör ha till uppgift att även i andra sammanhang bevaka och tillgodose vattenvårdens
intressen. Av särskild vikt synes vara, att distriktsingenjörerna
redan vid sin befattning med planeringen av vatten- och avloppsanläggningar
söker förebygga, att menlig förorening uppkommer.
Det bör i detta sammanhang erinras om att distriktsingenjörerna och den
centrala tillsynsmyndighetens inspektörer har sakkunskap på olika områden,
nämligen de förra huvudsakligen på det tekniska området och de senare
framför allt på de limnologiska och kemiska områdena. Redan av denna
anledning är det nödvändigt, att nära samråd mellan nämnda tjänstemän
sker. Även i övrigt är det uppenbarligen angeläget, att under hand ett så
intimt samarbete som möjligt kommer till stånd dem emellan och att inspektörerna
håller kontakt med vederbörande distriktsingenjör.
Om distriktsingenjörerna tages i anspråk för den lokala övervakningen,
synes en ofrånkomlig förutsättning härför vara, att distriktsingenjörsorganisationen
snarast möjligt förstärkes och utbygges i den omfattning, som
vatten- och avloppssakkunniga föreslagit.
Distriktsingenjörerna har f. n. en fristående ställning som expertorgan
ät de länsmyndigheter, vilka har behov av att anlita deras sakkunskap, men
är stationerade vid vissa vägförvaltningar. Vatten- och avloppssakkunniga
bär föreslagit, att i den förordade utbyggda organisationen en länsingenjör
för vatten och avlopp skall knytas till varje länsstyrelse. Förslaget har
motiverats därmed, att den övervägande delen av distriktsingenjörernas ärenden
ligger inom länsstyrelsernas ämbetsområde.
Kungl. Maj:ts proposition nr 49 dr 7957
27
Om — såsom kommittén förordar — till den centrala vattenvårdsmyndigheten
föres väg- och vattenbyggnadsstyrelsens vatten- och avloppsbyrå,
synes det ur vattenvårdssynpunkt vara att föredraga, att distriktsingenjörsorganisationen
göres fristående utanför länsstyrelserna och blir vatteninspektionens
lokalorganisation. En anknytning till länsstyrelserna kunde
kanske medföra ökad koncentration och större enhetlighet i vattenvårdsfrågornas
behandling inom länen. En mera fristående länsmyndighet för
vattenvårdsfrågor bör emellertid innebära en mindre omgång i samarbetet
med den centrala myndigheten, utan att därför kontakten med länsstyrelsen
behöver bli lidande.
Om däremot den centrala vattenvårdsmyndighetens ämbetsområde skulle
begränsas till att uteslutande avse vattentillsynen och vad därmed sammanhänger,
kan detta möjligen tala för att distriktsingenjörerna knytes till
länsstyrelserna. Med de vidgade uppgifter, som distriktsingenjörerna förutsättes
skola få på vattenvårdens område, skulle de i annat fall komma att
sortera under två centrala myndigheter, nämligen dels det verk, vartill den
centrala vatten- och avloppsbyrån kommer att höra, dels den centrala vattentillsynsmyndigheten.
Eu sådan dualism synes vara förvaltningsmässigt
otillfredsställande. Därest det vid den slutliga lösningen av frågan om distriktsingenjörernas
administrativa ställning likväl skulle anses olämpligt
att infoga dem i länsstyrelserna, skulle möjligen en utväg vara, att den tillsynsverksamhet,
som avses skola utövas av dem, formellt uppdrages åt
länsstyrelserna. Dessa skulle då, såsom sker i vissa andra fall, kunna förordna
distriktsingenjörerna att hos länsstyrelsen handlägga ifrågavarande
ärenden. En anordning av denna art skulle också kunna utgöra en temporär
lösning, för den händelse statsmakterna tills vidare vill hålla möjligheten
öppen alt sedermera ansluta vatten- och avloppsbyrån till den centrala
vattenvårdsmyndigheten. Den vore möjlig, även om distriktsingenjörerna
över huvud taget icke anses böra infogas i länsstyrelserna.
Förste provinsialläkarna förutsättes såsom hittills skola vara länsmyndighet
för den sanitära vattenlillsynen. Någon ändring i deras instruktion
eller ställning i övrigt anser sig kommittén icke ha anledning att överväga.
Kommittén förutsätter emellertid, att den centrala vattenvårdsmyndighelens
föreslagna nya befogenheter på det hygieniska området i och för sig
leder till ett vidgat samarbete mellan denna myndighet och förste provinsialläkarna.
Om den centrala vattenvårdsmyndigheten, såsom kommittén
förordat, erhåller en konsulterande befattningshavare på det medicinskthygieniska
området, torde delta komma att befordra en sådan utveckling.
I detta sammanhang må framhållas, alt hälsovårdskonsulenterna på elt
värdefullt sält kompletterar den vattenhygieniska övervakningen i länen.
Kommittén biträder därför för sin del det förslag till utbyggnad av denna
institution, som framlagts av hälsovårdsstadgeutredningen.
Det yttersta ledet i den lokala vattentillsynen bör som hittills utgöras av
hälsovårdsnämnderna. För denna del av hälsovårdsnämndernas uppgifter
synes några nya instruktioner eller befogenheter icke behöva föreskrivas.
Det är emellertid önskvärt, att hälsovårdsnämnderna mer än hittills får
stöd och samråd med andra kommunala organ även på vattenvårdens område.
Sålunda synes t. ex. byggnadsnämnderna ha möjlighet att förhindra
samhällsbildning, som ur vattenvårdssynpunkt kan vara olämplig. Det torde
finnas skäl för eu förhoppning, att hälsovårdsnämnderna skall i de nya
storkommunerna ha större möjligheter än tidigare alt hävda de sanitära
intressena bl. a. på vattenvårdens område och all föreliggande förslag rörande
den kommunala hälsovårdsorganisationen kan befordra eu ulvcck
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 49 år 1957
ling i denna riktning. Kommittén -vill även i detta sammanhang understryka,
att en utbyggnad av hälsovårdskonsulentorganisationen kan bli av stor
betydelse. Hälsovårdskonsulenterna bör nämligen ha särskilda möjligheter
att genom råd och anvisningar liksom också genom stöd i andra former
göra hälsovårdsnämndernas verksamhet mera effektiv.
Slutligen må erinras om att fiskeriintendenterna och länsfiskeriassistenterna
har vissa uppgifter på vattentillsynens område. Det synes icke finnas
anledning att företaga någon ändring i deras instruktioner. Även fiskeriintendenterna
och länsfiskeriassistenterna bör därför i denna del av sin
verksamhet samarbeta med vatteninspektionen.
I fråga om vattentillsynens lokala administration må slutligen nämnas,
att kommitténs limnologiske expert, professorn S. G. Thunmnrk, i en promemoria
med synpunkter och förslag till organisationen av vattenvården, vilken
bifogats betänkandet såsom bilaga, föreslår att särskilda tjänster såsom
distriktslimnologer skall inrättas till samma antal som distriktsingenjörstjänsterna
för vatten och avlopp. Kommittén anför i anledning av detta
förslag, att behov av lokalt tillgänglig limnologisk sakkunskap torde föreligga
inom områden, som är särskilt utsatta för vattenförorening. Kommittén
är emellertid icke beredd att i förevarande sammanhang förorda
uppbyggnad av en ny distriktsorganisation för övervakningen av vattendragen
men avser alt återkomma till frågan i samband med spörsmålet
om att anordna vattenvårdsförbund för särskilda vattendrag.
Forskningsfrågor m. in.
Vattenvårdskominittén framhåller, att åtskilligt forskningsarbete på vattenområdet
utföres på olika håll i landet men att betydande brister förefinnes
i detta hänseende. Kommittén framhåller sålunda såsom en allvarlig
brist, att ingen av landets båda tekniska högskolor har någon professur
i vattenförsörjnings- och avloppsteknik, och förordar att denna fråga göres
till föremål för särskild utredning.
Även därutöver föreligger enligt kommitténs mening ett flertal omfattande
forskningsuppgifter, som främst ankommer på olika vetenskapliga
institutioner men som till största delen icke kan upptagas till behandling
inom ramen för dessa institutioners ordinarie forskningsanslag. Till belysande
av föreliggande aktuella forskningsuppgifter har för kommitténs
räkning en preliminär promemoria angående behovet av forskning på avloppsvattenområdet
utarbetats inom ingenjörsvetenskapsakademien. Med
åberopande av däri lämnade uppgifter uttalar kommittén, att en på aktuella
målforskningsproblem inriktad forskning torde kunna högst väsent
ligt bidraga till att motverka olägenheterna av vattenförorening och att
förbilliga de motåtgärder, som måste vidtagas, samt att det i nuvarande
läge, då vattenföroreningsfrågan i vart fall i de södra och mellersta delarna
av landet är aktuell i praktiskt taget varje kommun, synes vara uppenbart,
att forskningsfrågan icke kan skjutas åt sidan.
Enligt kommitténs mening fordras för utförande och publicering av dylika
forskningsuppgifter bidrag av statsmedel. Kommittén framhåller även
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 49 år 1957
önskvärdheten av att i någon utsträckning medel finnes tillgängliga för
studieresor till utlandet och för deltagande i internationella kongresser rörande
vattenfrågor in. ni. I avvaktan på en närmare inventering rörande
forskningsbehovet m. m. föreslår kommittén ett årligt statligt forskningsanslag
till ett belopp av 200 000 kronor. Kommittén föreslår, att bidrag ur
anslaget skall beviljas av Kungl. Maj :t efter framställning av vatteninspektionens
styrelse, vilken årligen bör uppgöra en plan för medlens användning
efter hörande av särskilda sakkunniga inom de berörda ämnesområdena.
Vidare framliålles önskvärdheten av att kortare specialkurser anordnas
för skilda kategorier av tjänstemän, som sysslar med vattenfrågor. Det anses
emellertid böra ankomma på tillsynsmyndigheten att framdeles planlägga
sådana kurser och överväga, hur kostnaderna därför bör täckas.
Kostnadsberäkningar
Vid uppgörandet av kostnadsberäkningar för den föreslagna vatteninspektionen
har vattenvårdskommittén i huvudsak begränsat sig till den del
av inspektionens verksamhet, som skall omhänderhas av tillsynsbyrån och
dennas undersökningslaboratorium. I fråga om den vatten- och avloppstekniska
byråns framtida medelsbehov hänvisas till de särskilda förslag, som
vatten- och avloppssakkunniga framlagt och som är föremål för Kungl.
Maj :ts prövning. Kommitténs kostnadsberäkningar redovisas på följande
sätt.
Vad först angår lönekostnaderna, innebär den förslagna personalorganisationen
en total lönekostnad för ordinarie och icke-ordinarie personal
av i runt tal 437 900 kronor per år. I jämförelse med nuvarande
personalorganisation vid fiskeristyrelsens tillsynsavdelning medför förslaget
en årlig utgiftsökning med omkring 318 500 kronor.
Vid full utbyggnad av vatteninspektionen i den omfattning, som föreslagits
skola utgöra slutmålet, således en vatteninspektion med en tillsynsbyrå,
en vatten- och avloppsteknisk byrå samt en kameral avdelning, tillkommer
ytterligare medelsbehov för dels en överdirektör och chef i lönegrad Cp 17,
dels en kamrerare i Ce 27 och en kassör i Ca 15 vid den kamerala avdelningen,
dels arvoden till styrelsens ledamöter. Dessa kostnader kan beräknas till
sammanlagt 63 700 kronor för år. Om vatteninspektionens verksamhetsområde
begränsas till att enbart avse tillsynsverksamheten, inskränkes merkostnaderna
till ett belopp för arvoden till styrelsens ordförande och ledamöter
av omkring 2 500 kronor.
Med hänsyn till svårigheten att på en gång erhålla lämplig personal och
till den omständigheten, att lokalfrågan icke kan lösas omedelbart, måste
den föreslagna personalorganisationen genomföras i etapper, förslagsvis
under loppet av två eller bögst tre år. Under det första året erfordras följande
nya tjänster, nämligen på tillsynsavdelningen en arvodesbefattning
som föredragande i hygieniska frågor, en byråsekreterare i Ca 29, en vatteninspektör
(förste byråinspektör) i Ce 29 och en kansliskrivare i Ca 15 samt
vid undersökningslaboratoriet en laborator och föreståndare i Ca 33, en assistent
i reglerad bcfordringsgång, en institutionsvaktmästare i Ce 12, ett
laboratoriebiträde i Ca 11 samt två laboratoriebilräden i Ce 8. Vidare bör
redan från början överinspcklörsbefattningcn uppflyttas från Ce 33 till
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 49 år 1957
Co 13 och en byråinspektörsbefattning i lönegrad 27 ändras från extra till
extra ordinarie tjänst.
Till motivering härför anför kommittén, att verksamhetens upprustning
och omorganisation torde fordra, att vissa ledande befattningar från början
tillsättes. Vidare bör så många inspektörsbefattningar omedelbart besättas,
att en förbättrad rutinövervakning av föroreningsförhållandena möjliggöres
redan från början. Övrig personal har beräknats i förhållande till de förut
nämnda tjänsterna. Vad särskilt angår vaktmästartjänsten bör framhållas,
att den nuvarande tillsynsavdelningen saknar vaktmästare och är i stort
behov av en sådan för olika göromål.
För här föreslagna nya och förändrade tjänster samt för redan befintliga
tjänster skulle under första året i förslagsanslag till avlöningar erfordras en
anslagsökning till ett belopp av 142 100 kronor. Vid beräknandet av dessa
lönekostnader har dock icke hänsyn tagits till den nuvarande personalens
löneklassplacering.
Arvode till styrelseledamot bör utgå med 20 kronor för sammanträdesdag.
För ändamålet torde erfordras 1 000 kronor för år. Därest inspektionens
ämbetsområde under en övergångstid begränsas till enbart tillsynsbyråns
verksamhet och sålunda en särskild ordförande skall leda styrelsens arbete
under denna tid, bör vidare beräknas ett årligt belopp av 1 500 kronor i arvodesersättning
till ordföranden. För en vatteninspektion med enbart tillsynsverksamhet
som uppgift skulle således i .styrelsearvoden erfordras ett
sammanlagt belopp av 3 000 kronor.
Till arvoden och ersättningar åt särskilda sakkunniga har fiskeristyrelsens
tillsynsbyrå till sitt förfogande ett belopp av 1 000 kronor. Ehuru en
avsevärd ökning av personalen här föreslagits, varvid även en allsidigare
sammansättning av densamma i kompetenshänseende skulle erhållas, torde
alltjämt behov av särskilda sakkunniga föreligga. Eftersom vattenvården
omfattar en mängd olika utbildningsområden, kan nämligen den fast anställda
personalen aldrig få en så fullständig sammansättning, att den kan
tdlgodose alla uppkommande behov av sakkunskap. Härtill kommer, att vatteninspektionens
tillsynsbyrå under uppbyggnadsperioden har behov av att
konsultera särskild sakkunskap för sådana uppgifter som planläggningen
av en inventering av föroreningsförhållandena och uppläggning av ett modernt
register över tillsynsärendena. Det synes därför skäligt, att en anslagspost
för sakkunnigarvoden upptages även i fortsättningen samt att
posten med hänsyn till verksamhetens utvidgning uppräknas "till ett hö«re
belopp än f. n., förslagsvis till 3 000 kronor.
Anslagsbehovet till omkostnader för vatteninspektionens tillsynsbyrå
och dess undersökningslaboratorium sammanfattas på följande sätt.
Anslagsbehov
Nuvarande |
vid full ut- |
under förs- |
||
anslag |
byggnad av |
ta året |
||
verksambeten |
||||
1. |
Reseersättningar ..... |
19 000 |
50 000 |
30 000 |
2. |
Expenser (bränsle, lyse)...... |
10 000 |
||
3. |
Övriga expenser ......... |
5 000 |
20 000 |
12 000 |
4. |
Publikationstryck..... |
1 500 |
4 000 |
2 000 |
5. |
Bibliotek....... |
1 000 |
2 000 |
2 000 |
6. |
Laboratoriekostnader ..... |
4 000 |
35 000 |
10 000 |
Summa kronor |
30 500 |
121 000 |
56 000 |
31
Kungl. Maj. ts proposition nr 4!) dr 1957
Till motivering för anslagsäskandena under olika poster anföres följande.
I fråga om den nuvarande tillsynsavdelningens oinkostnadsbelopp må anmärkas,
att kostnaderna för bränsle och lyse icke kan särskiljas för enbart
denna avdelning. Under delposterna övriga expenser och laboratoriekostnader
har vidare icke upptagits under innevarande budgetår utgående belopp
om respektive 1 000 och 3 000 kronor, då dessa avser vissa engångsutgifter.
Den föreslagna ökningen av delposten för reseersättningar sammanhänger
helt med den avsedda personalförstärkningen. Enligt kommitténs uppfattning
måste vidare den föreslagna vatteninspektionen ha som väsentlig uppgift
att utöva en starkt vidgad tillsynsverksamhet ute i landet. Om detta
skall kunna förverkligas, kan reseanslaget ej sättas under beräknade belopp.
Delposten expenser för bränsle och lyse kan ej närmare anges, förrän
lokalfrågan lösts. Det här angivna beloppet får därför anses som mycket
approximativt.
Under delposten övriga expenser har en betydande ökning beräknats vara
erforderlig med hänsyn till att enbart städnings- och telefonkostnader vid
fullt utbyggd organisation torde uppgå till 15 000 kronor för år. Ett framtida
anslagsbehov av 20 000 kronor kan därför betecknas som ett minimum.
Beträffande posten för tryckning av publikationer må framhållas, att
inspektionen för att kunna fullgöra sin uppgift bör ha medel till sitt förfogande
för att genom publiceringsverksamhet sprida upplysning om vattenföroreningens
verkningar och om medlen för att förhindra eller motverka
förorening. Detta kan ske genom artiklar i pressen och i facktidskrifter.
Inspektionen bör emellertid ha möjlighet att för upplysningsändamål
beställa separattryck av sådana artiklar liksom också att själv utge
broschyrer o. d. Det synes därför motiverat att för detta ändamål dessutom
ställa ett årligt belopp av 4 000 kronor till förfogande.
För tillsynsverksamheten fordras tillgång till viktigare facklitteratur såsom
utländska tidskrifter och handböcker. Med hänsyn till att denna litteratur
är relativt omfattande och icke minst av den anledningen, att verksamheten
på ett helt annat sätt än tidigare skall utsträckas till det hygieniska
området, synes en höjning av det nuvarande anslagsbeloppet från
1 000 till 2 000 kronor vara påkallad.
Till motivering för den föreslagna höjningen av medelsanvisningen för
laboratoriekostnader från f. n. 4 000 kronor till vid full utbyggnad av undersökningslaboratoriet
35 000 kronor må framhållas, att den nuvarande
tillsynsavdelningens möjligheter att utföra laboratorieundersökningar är
mycket begränsade och att avsevärt ökade resurser i detta avseeende bör
ställas till förfogande. Särskilt de mikrobiologisk-bakteriologiska och valtenkemiska
laboratorieavdelningarna kräver relativt stora utgifter för förbrukningsmaterial.
Ett betydande cngångsanslag till utrustni n g anses vidare erforderligt.
Medelsbehovel för detta ändamål redovisas på följande sätt.
Laboratorieutrustning för
mikrobiologi och bakteriologi .......... 70 000
vattenkemi ............................ 25 000
limnologi ............................ 10 000
vatten- och avloppsteknik .............. 10 000
akvarieförsök, fotografering in. in....... 20 000
32
Kungl. Maj. ts proposition nr 49 år 1957
Annan utrustning
möbler och inventarier ................ 20 000
kontorsutensilier, arkivskåp in. m....... 15 000
biblioteksinredning och engångsanskaffning
av litteratur.......................... 5 000
verkstadsutrustning ................... 10 000
Utrustning för fältarbeten
laboratoriebil ......................... 40 000
fältinstrument ........................ 5 000
Summa kronor 230 000
Beträffande behovet av engångsanslag för utrustning anför kommittén,
att bristerna i den nuvarande tillsynsavdelningens resurser medför, att betydande
luckor i utrustningshänseende nu måste tillgodoses i ett sammanhang,
om arbetet skall kunna bedrivas rationellt och arbetskraften utnyttjas
till fullo. De föreslagna personalförstärkningarna kräver utrustning i
form av såväl möbler och inventarier som tekniska hjälpmedel. Verksamhetens
utvidgning till nya områden såsom bakteriologi medför vidare behov
av utrustning för en helt ny laboratorieavdelning. I vissa hänseenden såsom
beträffande den föreslagna verkstadsutrustningen kan man vänta, att engångsutgifterna
i längden medför besparingar genom att en del utgifter kan
undvikas för reparationer av apparater och i många fall även för inköp av
enklare apparalur. Till motivering för de olika utrustningsposterna anföres
följande.
Den mikrobiologiska och bakteriologiska laboratorieavdelningens utrustning
har beräknats med ledning av kostnaderna för nyligen uppsatta laboratorier
av liknande slag och storlek. Vissa kostnadsbesparingar har dock
kunnat ske därigenom, att avdelningen förutsatts skola arbeta med metoder,
som minskar behovet av glas- och termostatutrustning.
Den vattenkemiska avdelningens utrustningsbehov motiveras bl. a. av att
nuvarande instrumentuppsättning i stor utsträckning är föråldrad, varigenom
arbetet blir tidsödande och bestämningsmetoderna mindre noggranna.
Med hänsyn till personalens ökning är vidare dubblering av vissa apparater
erforderlig.
Den limnologiska avdelningens utrustning behöver kompletteras främst
på grund av den föreslagna ökningen av personalen.
Akvarielörsök för utrönande av olika substansers och avloppsvattens giftighet
utgör en viktig gren av undersökningsarbetet. Försöken bör kunna
ordnas så, att önskad temperatur kan erhållas, varför särskild utrustning
måste anskaffas för detta ändamål. Därjämte bör annan akvariemateriel
kompletteras.
Nyanskaffning av möbler och inventarier måste ske med hänsyn till den
lörordade personalökningen. Nya kontorsutensilier, bl. a. skrivmaskiner och
räknemaskiner, är behövliga både på grund av att personalen utökas och
att praktiskt taget all nu befintlig materiel är försliten eller föråldrad. Arkivet
fordrar ökat utrymme och bör förvaras så, att det är väl skyddat, särskilt
mot brandfara. Ny inredning för arkivet är därför erforderlig.
EU engångsanslag för komplettering av biblioteket är motiverat med hänsyn
till såväl förefintliga brister som verksamhetens utvidgning till nya
områden. Särskilda medel bör beräknas för inredning av biblioteket.
Kungl. Maj. ts proposition nr 49 år 1957
33
Den instrumentutrustning, som föreslagits till laboratoriets olika avdelningar,
kräver en mindre verkstadsutrustning för reparation, översyn samt
i viss utsträckning konstruktion och tillverkning av apparatur. Härigenom
kan besparingar i tid och kostnader ske. Det är dessutom ofta önskvärt, att
reparations- och översynsarbeten sker under överinseende av den personal,
som handhar instrumenten. Det må nämnas, att det för detta ändamål upptagna
beloppet icke beräknats för anskaffning av nya maskiner utan för
begagnade sådana.
Då arbetet i stor utsträckning måste bedrivas i fält är det angeläget, att
undersökningslaboratoriet får tillgång till en laboratoriebil med utrustning
för fysikaliskt-kemiskt och bakteriologiskt arbete. Bilen skall vara utrustad
som ett koncentrerat vattenlaboratorium för provtagning och analys
samt försedd med lättmetallbåt. Dylika laboratoriebilar har i andra länder
såsom Tyskland och Amerikas förenta stater visat sig vara till stort gagn.
För vatteninspektörerna och andra tjänstemän, som skall arbeta i fält, är
vidare en komplettering av den nuvarande tillsynsavdelningens fältinstrument
erforderlig.
Av utrustningsanslaget kan på grund av bristande utrymme i den nuvarande
tillsynsavdelningens lokaler endast en mindre del utnyttjas under första
året. Den nuvarande tillsynsavdelningens utrustning förutsättes skola
överföras från fiskeristyrelsen till den föreslagna fristående vatteninspektionen.
Vidare föreslås, att vatteninspektionen vid behov får under kortare
tid använda fiskeristyrelsens undersökningsfartyg för undersökningar av
föroreningsförhållanden vid kusterna och andra vattenområden.
Lokalfrågor
Fiskeristyrelsens tillsynsavdelning och sötvattenslaboratorium är f. n. inrymda
i samma byggnad i Drottningholm. Den äldre delen av byggnaden
uppfördes år 1932 för sötvattenlaboratoriets räkning med medel från Knut
och Alice Wallenbergs stiftelse. Tillsynsavdelningens lokaler är inrymda i
en tillbyggnad, som uppfördes 1942 och bekostades med statsmedel. Avdelningens
samtliga utrymmen är praktiskt taget helt ianspråktagna av den
nuvarande personalen. Redan från början erfordras därför ytterligare lokaler.
Härom anföres följande i kommitténs betänkande.
Lokalfrågan torde vid en förstärkning av personalen få ordnas provisoriskt
under den första tiden. En slutlig lösning av frågan synes nämligen
icke med fördel kunna ske, förrän statsmakterna tagit ställning till spörsmålet
om vatteninspektionens organisation. Det bör särskilt framhållas, att
den mikrobiologiska och bakteriologiska laboratorieävdelningen icke kan
komma till stånd, innan lokalfrågan lösts.
Därest en vatteninspektion kommer till stånd, vilken omfattar både en
lillsynsbyrå och en vatten- och avloppsbyrå, bör helst hela verksamheten
förläggas till gemensamma lokaler. De fördelar, som kan vinnas genom eu
dylik samordning, måste nämligen till stor del vara beroende av att en nära
daglig kontakt kan upprätthållas mellan de tjänstemän, som på tillsynssidan
och planeringssidan sysslar med samma frågor.
Lokalfrågan är också svårlöst på annat säl!. Vatten- och avloppsbyrån bör
för kontakten med andra myndigheter vara centralt belägen eller i varje fall
ha goda kommunikationer med Stockholms centrala delar. Samma önske
3
Jiihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Xr 40
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 49 år 1957
mål gäller för övrigt beträffande i vart fall de tjänstemän på tillsynsbyrån,
vilka närmast handlägger löpande ärenden. Lämpligheten av den nuvarande
förläggningen till Drottningholm kan ur denna synpunkt ifrågasättas. Ä
andra sidan är tillsynsbyrån för sitt arbete helt beroende av att ha tillgång
till ett undersökningslaboratorium för mikrobiologi och bakteriologi, limnologi
och vattenkemi samt till en akvarieavdelning för bl. a. giftförsök rörande
fiskar och lägre djur med olika typer av avloppsvatten samt däri ingående
substanser. Det måste förutsättas, att de analyser av olika slag, som
blir aktuella vid tillsynsavdelningens inspektionsarbeten, skall utföras på
dessa laboratorieavdelningar. För att rätt kunna bedriva laboratoriearbetena
vid vatteninspektionen är det nödvändigt, att laboratoriet är beläget vid ett
naturligt, ej alltför starkt förorenat insjövatten. Vattenledningsvatten kan
nämligen ej användas för akvarieförsök. Ur denna synpunkt är det olämpligt
att placera inspektionen inom Stockholms centrala delar.
Kommittén framhåller vidare angelägenheten av att en skyndsam utredning
företages rörande hur lokalfrågan bör lösas, sedan principiell ställning
tagits till frågan om vatteninspektionens organisation.
Yttrandena
Vad i betänkandet anföres om vattenföroreningens utbredning och omfattning
samt om olägenheterna härav har allmänt vitsordats i yttrandena.
I proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i vattenlagen
in. m. den 13 april 1956 (nr 173) har redan en redogörelse lämnats om yttrandenas
huvudsakliga innehåll i detta hänseende. Jag torde därför i förevarande
sammanhang få i huvudsak inskränka mig till vad som i yttrandena
uttalas beträffande vattentillsynens administration.
Inledningsvis bör emellertid nämnas, att det synes vara en allmän uppfattning,
att de rådande missförhållandena i första hand vållas av kostnadshänsyn
samt rådande investeringsbegränsningar och kreditrestriktioner. De
ekonomiska och finansiella faktorerna tillmätes sålunda i allmänhet den
största betydelsen. Även om i enlighet med vad kommittén föreslagit vissa
jämkningar och tillägg i gällande lagstiftning på området ansetts påkallade,
påtalas ej några större brister i lagstiftningen. Tillsynsmyndighetens otillräckliga
personella resurser framhålles dock vara en bidragande orsak till
den ogynnsamma utvecklingen. Sålunda har bl. a. vattenöverdomstolen och
kommerskollegium anfört, att anledningen till att hittillsvarande lagbestämmelser
på området icke lett till avsett resultat är den, att tillsynen över bestämmelsernas
efterlevnad icke varit tillräckligt effektiv. Allmän enighet
synes också råda om att tillsynsverksamhetens organisation och resurser bör
förstärkas.
I det övervägande flertalet yttranden tillstyrkes härvid kommitténs förslag
om inrättande av en ny central myndighet för vattenfrågor, benämnd statens
vatteninspektion. I vissa yttranden förordas dock andra lösningar av frågan
om tillsynsverksamhetens förläggning. I viss utsträckning har vidare meningarna
varit delade om i vad mån tillsynen bör ankomma på centrala eller
35
Kimgl. Maj.ts proposition nr 49 år 1957
lokala organ. Vidare har på vissa håll betänkligheter framförts mot förslaget,
att inom statens vatteninspektion sammanföra organen för den egentliga
tillsynsverksamheten samt för den tekniska vatten- och avloppsplaneringen.
Olika synpunkter framföres därjämte i fråga om tillsynsmyndighetens
arbetsuppgifter och utrustning m. in. Särskilt är emellertid uppfattningarna
delade om hur den lokala tillsynen bör ordnas och vilka resurser
som bör ställas till förfogande för detta ändamål. Slutligen understrykes i
åtskilliga yttranden behovet av forskning i vattenfrågor.
Vattentillsijnens centrala administration
I det övervägande flertalet remissyttranden uttalas en principiell anslutning
till kommitténs förslag, att vattentillsynen bör utövas av ett självständigt
ämbetsverk, direkt lydande under ett departement. Vattenöverdomstolen
anför sålunda i denna fråga, att nya ämbetsverk visserligen icke utan
starka skäl bör tillskapas men att det på förevarande område är nödvändigt
att få till stånd en fristående, centralt ansvarig myndighet. Även vattendomstolarna
och kammarkollegiet biträder kommitténs förslag i denna del.
Medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan och folkhälsoinstitutsutredningen
ansluter sig likaledes till tanken på en fristående vatteninspektion.
Från medicinalstyrelsens sida uttalas i denna fråga bl. a. följande.
För medicinalstyrelsen är härvid huvudskälet, att vatteninspektionens
verksamhet sträcker sig väsentligt utöver den del av vattenvården -— den
hygieniska — som det ankommer på styrelsen att bevaka. För styrelsen
skulle tillkomsten av en ny, stor avdelning med en i flera avseenden från
styrelsens övriga arbetsuppgifter skild verksamhet av teknisk och ekonomisk
art betyda en kraftig belastning. Även om detta kunde tekniskt bemästras,
t. ex. genom inrättande av en ny överdirektörsavdelning, dit andra
delar av den allmänna hälsovården kunde överföras, torde projektet knappast
vara välbetänkt.
Kammarkollegiet anser, att någon tvekan ej torde kunna råda om lämpligheten
att skilja tillsynsavdelningen från fiskeristyrelsen, eftersom tillsynsavdelningens
nuvarande och föreslagna arbetsuppgifter endast till en
mindre del har direkt avseende på fisket. Kommerskollegium, lantbruksstyrclsen
och majoriteten av fisker istyrelsens ledamöter är av samma uppfattning.
överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,
Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Hallands,
Älvsborgs, Värmlands, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län tillstyrker likaledes inrättandet av ett centralt, självständigt vattenvårdsorgan.
Samma uppfattning har bl. a. vetenskapsakademien, ingenjörsvetenskapsakademien,
limnologiska institutionen vid Uppsala universitet
samt åtskilliga enskilda sammanslutningar såsom Svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund, Svenska kommunaltekniska föreningen,
Sveriges industriförbund, Sveriges lanibruksförbund, Riksförbundet
Landsbygdens folk, Sveriges fiskares riksförbund, Sveriges konsulteran
-
36
Kungl. Maj. ts proposition nr i9 år 1957
de ingenjörers förening, Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund och
Distriktsingenjörers förening.
I det stora flertalet uttalanden till förmån för inrättandet av en självständig
statlig vatteninspektion förutsättes, att inspektionens verksamhetsområde
skall, såsom vattenvårdskommittén i första hand föreslagit, omfatta både
den tillsynsverksamhet, soin f. n. utövas av fiskeristyrelsens tillsynsavdelning,
och den planeringsverksamhet ur tekniska och ekonomiska synpunkter,
som nu utövas av väg- och vattenbygggnadsstyrelsens vatten- och avloppsbyrå.
Frånsett ett par yttranden förordas även, att sammanförandet av
nämnda förvaltningsområden skall ske i omedelbar anslutning till att
förevarande organisationsfråga löses.
Beträffande här berörda spörsmål anför sålunda kommerskollegium följande.
Visserligen kan det förefalla, som om kommitténs förslag att till vatteninspektionen
föra den nuvarande vatten- och avloppsbyrån hos väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen vore ägnat att motverka syftet med eu särskild vatteninspektion,
eftersom anläggning av vatten- och avloppsledningar vanligen
får vattenförorenande följder. Enligt kollegii mening är det emellertid
en avsevärd vinst ur vattenvårdssynpunkt, om planläggningen av större
vatten- och avloppsanläggningar sker inom samma organ, som har att svara
för vattenvården. En sådan ordning borgar nämligen för att vattenvårdsintresset
redan från början blir vederbörligen beaktat. Kollegium anser också,
att den av kommittén förordade sammansättningen av vatteninspektionen
är väl avvägd, för att en ändamålsenlig samordning av tillsynsverksamheten
och planläggningen av vatten- och avloppsanläggningar skall kunna ske.
Enligt kollegii uppfattning bör en dylik samordning komma till stånd snarast
möjligt; endast därigenom torde det bli möjligt att hejda den fortgående
vattenförstörningen. På grund härav finner kollegium angeläget, att vatteninspektionen
genast blir fullt utbyggd.
Medicinalstyrelsen anför, att möjligheterna att utföra den tekniska och
ekonomiska bedömningen av föroreningsproblemen samtidigt med den limnologiska
och hygieniska utan tidskrävande tekniskt dubbelarbete inom skilda
ämbetsverk måste vara en stor fördel såväl vid dessa frågors centrala behandling
som för ett effektivare arbete inom de regionala och lokala organen.
Medicinalstyrelsen förordar därför, att ett sådant mera fullständigt
vattenvårdsorgan kommer till stånd redan från början. Lantbruksstyrelsen
understryker likaledes, att den möjlighet till samordning och effektiv ledning,
som kan nås genom den föreslagna samorganisationen, bör tillvaratagas
utan tidsutdräkt. Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar i överensstämmelse
med uppfattningen inom flertalet andra länsstyrelser, att en särskild
fördel med att vatten- och avloppsbyrån omedelbart överföres till centralmyndigheten
är, att därigenom även distriktsingenjörsorganisationen från
början helt inordnas i tillsynsverksamheten och att vatteninspektionens kapacitet
därigenom blir väsentligt större än om den under flera år endast
skulle bestå av en tillsynsavdelning. Denna synpunkt understrykes bl. a.
även av Svenska stadsförbundet.
37
Kungl. Maj.ts proposition nr 49 år 1957
Ehuru Söderbygdens och Österbygdens vnttcndomstolar i gemensamt yttrande
ej motsätter sig tillsynsavdelningens samt vatten- och avloppsbyråns
sammanförande i en myndighet, förordas dock, att såsom ett övergångsstadium
den fristående vatteninspektionen bör bestå endast av den nuvarande
tillsynsavdelningen i väsentligt utökat skick under en på föreslaget sätt
sammansatt styrelse.
Sveriges industriförbund anser likaså, att skäl finnes för att vatten- och
avloppsbyrån samt distriktsingenjörsorganisationen skall överföras till en
fristående tillsynsmyndighet, men att detta med fördel kan anstå, till dess
tillsynsmyndigheten hunnit byggas upp, och att tillkomsten av den färdiga
organisationen sålunda bör ske i etapper. Såsom särskilda skäl härför anföres,
att före den slutliga organisationens fastställande alla möjligheter till
rationaliseringar i förenklings- och besparingssyfte bör tillgodoses samt att
vattenvårdskommitténs förslag rörande vattenvårdsförbund bör avvaktas.
En annan ståndpunkt beträffande omfattningen av den föreslagna nya
centralmyndigheten framkommer emellertid i vissa yttranden. Vattenöverdomstolen
anser sålunda, att det ligger en viss fara i att, på det sätt kommittén
i första hand föreslagit, väg- och vattenbyggnadsstyrelsens vattenoch
avloppsbyrå inlemmas i den tilltänkta vatteninspektionen. Enligt vattenöverdomstolens
mening utgör vattenvårdskommitténs förslag visserligen
en avgjord förbättring i förhållande till vatten- och avloppssakkunnigas
förslag, att tillsynsavdelningen i underordnad ställning skulle ingå i ett tilltänkt
nytt organ — vatten- och avloppsnämnden — i vars huvuduppgift
skulle inordnas andra syften, nämligen att främja tillkomsten av företag av
beskaffenhet att medföra fara för vattenförorening. Åtskilliga praktiska
skäl anses därjämte tala för en enhetlig organisation. Vattenöverdomstolen
finner dock, med hänsyn till möjligheten av att intressemotsättningar kan
uppkomma, att i vart fall tills vidare en försiktigare lösning av organisationsfrågan
är att förorda och att man f. n. bör begränsa sig till att genomföra
det av kommittén i andra hand framförda alternativet att ej infoga
vatten- och avloppsbyrån i vatteninspektionen. Även kammarkollegium ställer
sig tveksamt till lämpligheten av att sammanföra tillsynsavdelningen
samt vatten- och avloppsbyrån. Under framhållande av att vatten- och avloppsbyråns
arbetsuppgifter har visst sammanhang med vattentillsynen, anför
kollegiet bl. a. följande.
Det är, såsom kommittén framhållit, angeläget att även vattenvårdssynpunkterna
blir tillgodosedda på ett tidigt stadium i planeringsarbetet. Tydligt
är emellertid att vatten- och avloppsbyråns huvuduppgift, nämligen beviljandet
av statsbidrag och vad därmed sammanhänger, i sig själv kan
leda till en inställning, som är svårförenlig med vattenvårdssynpunkter.
Särskilt gäller detta i fråga om sanering av redan befintliga föroreningsförhållanden.
Eu viss dualism kan följaktligen lätt uppstå mellan vatteninspektionens
båda avdelningar, vilkas intressen drager åt olika håll. Kollegiet
vill emellertid med stöd av sina erfarenheter från vattenmålen vitsorda att,
beträffande vattenvården, tillsynsavdelningen och dislriktsingenjörerna f. n.
brukar framställa i stort sett lika långt gående krav. Härtill kan dock anmär
-
38
Kungl. Maj. ts proposition nr 49 år 1957
kas, att de krav, som tillsynsavdelningen f. n. kan uppställa, är blygsamma
och att några berättigade invändningar i allmänhet icke kan göras mot dem.
Med större fordringar på vattenvård är det tänkbart, att förhållandet kan bli
ett annat.
Kommittén uttalar en förhoppning om att sammankopplingen av vattenoch
avloppsplaneringen med vattenvården skall leda till att vatten- och avloppsanläggningar
kommer att planläggas under större beaktande av vattenvårdens
intressen. Det kan emellertid med visst fog förmodas, att den nya
organisationen lätt blir dominerad av vatten- och avloppsbyrån, som med
sin tillgång på anslagsmedel och sitt intima samarbete med kommunerna
kan få ett avgörande inflytande, något som knappast skulle främja vattenvårdsintresset.
Det synes ej bli en lätt uppgift för överdirektören och styrelsen
att ena dagen taga ställning till åtgärder för att förbättra tillståndet i en
recipient och nästa dag pröva bidrag till anläggningar, som kommer att
medföra försämrat tillstånd inom samma recipient. Att försätta en chef och
en styrelse i situationen att behöva besluta från rakt motsatta utgångspunkter
förefaller mindre lyckligt. Det måste också uppstå vissa svårigheter att
erhålla en överdirektör, som behärskar så pass disparata arbetsuppgifter.
Kollegiet är därför icke berett att f. n. tillstyrka mera än att tillsynsavdelningen
utbrytes ur fiskeristyrelsen och organiseras som en självständig
myndighet. Majoriteten av fiskeristyrelsens ledamöter framför den uppfattningen,
att en fristående centralmyndighet för vattenvården bör till sitt förfogande
ha en viss teknisk sakkunskap men att detta syfte torde kunna
vinnas genom att de nuvarande fyra tekniker, som inom vatten- och avloppsbyrån
har till uppgift att granska och kontrollera projekt till vattenoch
avloppsanläggningar, överföres till den tilltänkta vatteninspektionen.
En reservant inom fiskeristyrelsen uttalar sig dock för ett omedelbart genomförande
av en fullständigare vatteninspektion. I likhet med fiskeristyrelsens
majoritet anser även Svenska konsulterande ingenjörers förening det
olämpligt att till den föreslagna vatteninspektionen överföra hela den personal,
som är sysselsatt inom vatten- och avloppsbyrån och till stor del handlägger
ärenden rörande ekonomisk bidragsverksamhet och tillhörande teknisk
granskning ävensom planläggning. Enligt föreningens mening bör sålunda
endast de delar av byråns nuvarande organisation, som är sysselsatta
med vattenvård, överflyttas till vatteninspektionen.
Föreningen för vattenhygien, som i första hand förordar, att vattenvårdsorganisationen
skall förläggas till medicinalstyrelsen, men som — om detta
av praktiska skäl ej är möjligt — uttalar sig för en fristående vatteninspektion,
förordar för den händelse detta andra alternativ kommer till utförande,
följande modifikationer av den föreslagna organisationen. Till en
fristående vatteninspektion föreslås skola sammanföras tillsynsavdelningen,
vatten- och avloppsteknikern inom byggnadsstyrelsens stadsplanebyrå, vissa
tjänster inom vatten- och avloppsbyrån samt möjligen vissa delar av folkhälsoinstitutet.
Vilka tjänster inom vatten- och avloppsbyrån som skulle
överföras till vatteninspektionen, angives indirekt därigenom, att den byggnadstekniska
kontrollen över statsbidragsberättigade anläggningar föreslås
skola slopas och att handhavandet av själva statsbidragsgivningen anses
kunna överflyttas till de bostadssociala organen.
39
Kungl. Maj.ts proposition nr ¥J år 1957
En mot kommitténs förslag helt avvikande uppfattning i frågan om hur
vattentillsynens centrala organisation bör ordnas framkommer i vissa yttranden.
liijggnadsstijrelsen vidhåller sålunda sin i ett annat sammanhang
uttalade uppfattning, att ärenden angående vattenvården samt den tekniska
planläggningen av vatten- och avloppsfrågorna närmast hör hemma inom
styrelsens eget verksamhetsområde. Rörande byggnadsstyrelsens inställning
till frågan anföres i huvudsak följande.
Vid diskussion av olika tänkbara organisatoriska lösningar har kommittén
såsom skäl emot ett inordnande av vattenvården i den centrala planmyndighetens
verksamhet anfört, att en intressekonflikt ofta kunde uppkomma
mellan å ena sidan företrädarna för exploatering av mark för bostäder
och annan bebyggelse samt å andra sidan företrädarna för vattenvård.
En av de viktigaste huvuduppgifterna för planmyndigheten, byggnadsstyrelsen,
är emellertid att i bl. a. nu berörda hänseende åvägabringa en
avvägning av skilda intressen för att erhålla det ur allmänna synpunkter
bästa resultatet. Något verkligt bärande motiv för att frångå det av 1946 års
vatten- och avloppssakkunniga i dess i september 1951 avgivna betänkande
(SOU 1951:26) framförda förslaget, att hithörande frågor skall närmare
anknytas till planmyndigheten har emellertid enligt byggnadsstyrelsens mening
icke förebragts. Byggnadsstyrelsen får härvidlag hänvisa till vad den
härom anfört i sitt den 30 juni 1952 avgivna yttrande över sagda betänkande
och vill särskilt framhålla vad däri uttalats om betydelsen av en
samordning av åtgärderna på vatten- och avloppsområdet med övriga åtgärder
för bebyggelseplanering, såväl centralt som på länsplanet. I överensstämmelse
härmed och med hänsyn till vad som numera framkommit genom
vattenvårdskommitténs utredning får byggnadsstyrelsen föreslå, att till
byggnadsstyrelsen överflyttas den verksamhet, som f. n. bedrives inom vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens vatten- och avloppsbyrå, samt den del av fiskeristyrelsens
tillsynsavdelnings verksamhet, som berör övervakning och tillsyn
av gällande bestämmelsers efterlevnad.
Även länsstyrelserna i Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs,
Västmanlands och Gävleborgs län uttalar sig, med hänvisning till tidigare
yttranden vid remissbehandlingen av vatten- och avloppssakkunnigas betänkande,
att vattentillsynen bör förläggas till byggnadsstyrelsen.
Under förutsättning att byggnadsstyrelsen erhåller en särskild avdelning
för planeringsfrågor, ansluter sig vidare Svenska teknologföreningen till
tanken på att förlägga vatlentillsynen till nämnda ämbetsverk. Föreningen
har dock ingen erinran mot att tills vidare en fristående vatteninspektion
inrättas.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen finner, att mycket talar för en överflyttning
av vatten- och avloppsverksamheten till byggnadsstyrelsen men alt
både principiella och andra skäl kan anföras mot en sammanslagning av
denna verksamhet och vattentillsynen. Den framhåller vidare, att en snar
lösning av förevarande organisationsfråga är ett angeläget önskemål, då
nuvarande ovissa förhållanden på delta område medför betydande och allvarliga
olägenheter, men att eu samordning och överarbetning av vattenoch
avloppssakkunnigas samt vattenvårdskommitténs förslag bör ske. I avvaktan
härpå föreslås, alt tillsynsavdelningen antingen skall såsom hittills
40
Kungl. Maj.ts proposition nr A9 år 1957
vara förlagd till fiskeristyrelsen eller möjligen överflyttas till medicinalstyrelsen
i någon jämförelsevis självständig form. Mot väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
utlåtande i förevarande fråga har byråchefen Petrelius
anmält avvikande mening i särskilt yttrande, vari vattenvårdskommitténs
huvudförslag tillstyrkes.
För en fortsatt förläggning av tillsynsverksamheten till fiskeristyrelsen
uttalar sig två reservanter inom denna styrelse, nämligen överdirektören
Hult och ledamoten Högström med instämmande av föredraganden, byråchefen
Wikland. Såsom skäl härför anföres bl. a. betänkligheter mot att i en
och samma verksorganisation sammankoppla de motstående intressen som
företrädes å ena sidan av tillsynsverksamheten och å andra sidan av vattenoch
avloppsplaneringen. Reservanterna framhåller därjämte, att vattenvårdskommittén
alltför ensidigt betonat olägenheterna av denna förläggning och
icke framhållit vissa fördelar med densamma, såsom möjligheterna till nära
samarbete med bl. a. den lokala fiskeriadministrationen.
I ett par yttranden, nämligen de av länsstyrelsen i Kristianstads län och
av Föreningen för vattenhygien, ifrågasättes slutligen, om en förläggning
av det samordnande vattenvårdsorganet till medicinalstyrelsen eller statens
institut för folkhälsan kan anses helt utesluten. Om så är fallet, förordas i
dessa yttranden såsom ett alternativ i andra hand en fristående vattenvårdsmyndighet.
Länsstyrelserna i Stockholms och Kopparbergs län framhåller likaledes,
att olika möjligheter till en annan lösning än den av kommittén föreslagna
bör ytterligare prövas.
Slutligen uttalar sig bl. a. statskontoret samt länsstyrelserna i Stockholms,
Jönköpings och Kristianstads län för att här ifrågavarande verksamhet i så
stor utsträckning som möjligt decentraliseras till länsorganen.
Förslaget till sammansättning av vatteninspektionens styrelse lämnas i
ilertalet yttranden utan erinran. I en del yttranden framkommer emellertid
särskilda synpunkter på förevarande spörsmål och även en viss kritik. Till
en början må härvid nämnas vissa önskemål beträffande styrelsens sammansättning
ur representativ synpunkt.
Medicinalstyrelsen konstaterar sålunda med tillfredsställelse, att hälsovården
föreslås skola få en representant, men vill ha uttryckligen fastslaget,
att denne representant skall utses på förslag av medicinalstyrelsen med
hänsyn till vikten av att den centrala medicinalmyndigheten får möjlighet
att följa vatten- och avloppsärendenas centrala planläggning och behand
ling.
Sveriges Lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk uttalar
i förevarande fråga, att det vore motiverat med en särskild styrelserepresentant
för jordbruket, eftersom detta har särskilda problem i samband
med vattenvården. Lantbruksförbundet anför dessutom, att den föreslagne
industrirepresentanten icke kan förutsättas bli skickad att insiktsfullt representera
jordbrukets alla förädlingsindustrier i samtliga dem berörande
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.9 år t!)57
frågor på området. Såsom ytterligare garanti för att jordbrukets intressen
skall bli tillbörligt beaktade föreslår lantbruksförbundet vidare, att vid
handläggning av mera ingripande frågor rörande jordbruket skyldighet skall
föreligga att allt efter ärendets art inhämta yttrande från lantbruksstyrelsen,
veterinär styrelsen eller statens mejeriförsök.
Sveriges fiskares riksförbund och Fiskefrämjandet uttalar sig för en direkt
representation för fiskets utövare av olika kategorier.
En principiellt annan uppläggning av vatteninspektionens ledning förordas
i ett par yttranden.
Vattenöverdomstolen anser sålunda, att det uppenbarligen är värdefullt
att inom vattenvården skapas en plattform för utbyte av erfarenheter och
önskemål, men att det synes som om denna intresserepresentation, samtidigt
som den borde utökas till sex å åtta ledamöter, med fördel kunde
tilläggas allenast rådgivande karaktär och träda i funktion endast i ärenden
av större omfattning eller av mera principiell art.
Kammarkollegiet, som i första hand uttalar sig för en vatteninspektion,
bestående enbart av en upprustad tillsynsavdelning, anser den föreslagna
styrelsen bli en alltför omfattande och tungrodd organisation. Kollegiet ifrågasätter
möjligheten av en mer eller mindre lös personalunion mellan kollegiet
och en vatteninspektion, vars uppgifter, såsom nämnts, skulle begränsas
till tillsynsverksamheten. Detta skulle enligt kollegiets uppfattning kunna
lösas genom att kollegiets chef erhölle ledamotställning, eventuellt med
beslutanderätt i vissa fall, och att inspektionen i övrigt utgjorde en tämligen
fristående avdelning av ämbetsverket i likhet med vad som är fallet i fråga
om advokatfiskalskontoret.
Byggnadsstyrelsen, som i princip vidhåller ståndpunkten, att såväl tillsynsverksamheten
som vatten- och avloppsplaneringen bör tillhöra verkets
ämbetsområde, föreslår att bl. a. vattenvårdsfrågorna skall handläggas av
ett större tekniskt råd, organiserat på liknande sätt som medicinalstyrelsens
vetenskapliga råd.
Mot förslaget att en fristående vatteninspektion skulle underställas inrikesdepartementet
synes inga erinringar föreligga.
Vatteninspektionens arbetsuppgifter
Vad som i betänkandet anföres om vatteninspektionens arbetsuppgifter i
fråga om den del av verksamheten, som rör vattentillsynen, har i stort sett
föranlett erinringar endast på vissa punkter. Härvid bortses från de mera
principiella erinringarna gällande frågan, huruvida vattenvårdsorganisationen
bör ha sin tyngdpunkt i en central myndighet eller i lokala organ. I de
mera generella synpunkter angående förevarande spörsmål, som i övrigt
framkommer i många yttranden, understrykes vikten av att tillsynsverksamheten
utövas icke enbart såsom en övervakande verksamhet med tillvaratagande
av förefintliga lagliga befogenheter utan att såsom hittills oftast
skett tillsynsmyndigheten söker genom rådgivning komma till rätta med
missförhållanden. Allmän enighet synes också råda om att en gränsdragning
42
Kungl. Maj. ts proposition nr 49 år 1957
bör ske mellan tillsynsverksamheten och forskningen inom de olika vetenskapliga
områden, som rör vattenvården. De i betänkandet föreslagna arbetsuppgifterna
för tillsynsmyndigheten föranleder för övrigt i yttrandena
huvudsakligen vissa erinringar beträffande följande punkter, nämligen dels
spörsmålet huruvida tillsynsmyndigheten skulle sättas i stånd att åtaga sig
beställningsarbeten, dels förslaget att myndigheten skulle såvitt möjligt inventera
och registrera föroreningskällorna, dels slutligen möjligheterna att
uppställa bestämda normer för vattnets beskaffenhet.
Beträffande det förstnämnda spörsmålet, nämligen huruvida tillsynsmyndigheten
bör mot ersättning åtaga sig t. ex. recipientundersökningar eller
andra utredningar, framhåller vattenöverdomstolen vikten av att dylik verksamhet
utövas med grannlagenhet och på sådant sätt, att inspektionens opartiskhet
icke kan ifrågasättas. Under nämnda förutsättning finner även Norrbygdens
vattendomstol dylika beställningsarbeten försvarliga. Söderbygdens
och Österbygdens vattendomstolar anser däremot, att kommitténs förslag
innebär en något för vid befogenhet, och föreslår en begränsning på så sätt,
att inspektionen får rätt att utföra recipientundersökningar och på grundval
av dem lämna allmänna råd och anvisningar utan att prestera utarbetade
detalj förslag. Sistnämnda domstolar anser det även lämpligt, att befogenheten
att utföra beställningsarbeten också inrymmer rätt att verkställa kontrollundersökningar
rörande efterlevnaden av domsföreskrifter o. d. i likhet
med vad som på ett annat område gäller för Sveriges meteorologiska och
hydrologiska institut. Kammarkollegiet förordar likaledes, att beställningsarbeten
endast skall utföras i begränsad omfattning, och anför härom följande.
Kollegiet ställer sig frågande till lämpligheten av att inspektionen sättes
i tillfälle att i större utsträckning mot ersättning till statsverket företaga utredningar
i föroreningsfrågor på beställning av kommuner och enskilda. En
sådan verksamhet kan innebära risk för kontrollens effektivitet. Om inspektionen
efter egen utredning föreslagit vissa åtgärder och dessa sedan visar
sig mindre effektiva, lärer det icke bli så lätt för inspektionen att föreskriva
nya åtgärder. Icke heller synes det lämpligt, att inspektionen på beställning
upprättar ett förslag till reningsanordning och sedan efter stämning påyrkar
dess genomförande. Utredningarna måste följaktligen begränsas på
sådant sätt, att inspektionens möjligheter att ingripa icke äventyras. Ur
denna synpunkt synes intet vara att erinra mot att inspektionen på beställning
utför undersökningar om tillståndet i och kapaciteten hos en recipient
eller andra undersökningar, där det endast gäller att utreda, vilka förhållanden
som objektivt sett föreligger. Utvidgas inspektionens utredningsverksamhet
härutöver, blir den svårförenlig med inspektionens föreslagna befogenheter
till rättsliga ingripanden av olika art, och inspektionen bör i så
fall ombildas till ett uteslutande forskande och utredande organ. I detta
sammanhang bör uppmärksammas, att det i praktiken kan möta vissa svårigheter
att hålla en klar gräns mellan nu avsedda utredningsverksamhet
och den uppgift att meddela förhandsbesked, som enligt förslaget skulle
åvila inspektionen. I vart fall torde av organisatoriska skäl böra tillses, att
utredningsverksamheten erhåller en i förhållande till inspektionens »ordinarie»
arbetsuppgifter begränsad omfattning.
43
Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1957
Mellanbygdens vattendomstol och folkhälsoinstitutsiitredningen anser däremot,
att vatteninspektionen över huvud taget icke bör tillhandagå kommuner
och enskilda med utredningar mot ersättning. Även i en del andra yttranden,
bl. a. de från Föreningen för vattenhygien och Sveriges konsulterande
ingenjörers förening, ifrågasattes lämpligheten av sådana beställningsar
beten.
I förevarande sammanhang framhåller bl. a. Norrbygdens vattendomstol
och kommerskollegium, att det i vart fall ej bör ifrågakomma, att enskilda
befattningshavare hos myndigheten tillhandagår allmänheten med utredningsuppdrag
mot betalning. Såsom skäl härför anföres, att inspektionsverksamheten
knappast kan förväntas bli framgångsrik, om man ej utesluter
allt sidoinflytande av de intressen, som vållar föroreningarna.
En allmän inventering av föroreningskällorna och ett modernt register över
dem bör enligt vattenöverdomstolcns mening ingå såsom ett led i tillsynsverksamheten.
Domstolen säger liärom vidare, att det för att rätt bedöma den
grad av förorening, som i varje särskilt fall kan tolereras, är av vikt att i
fråga om alla vattendrag känna vattenframrinningen under olika tider av
året och av domstol meddelade bestämmelser om den minsta vattenmängd,
som städse skall framsläppas. Det skulle därför vara till nytta, om Sveriges
meteorologiska och hydrologiska institut kunde få erforderliga resurser för
att snabbt iordningställa de kartor, som det enligt 7 § kungörelsen den 8 oktober
1954 om vattenbokens inrättande och förande åligger institutet att
tillhandahålla.
I fråga om vilka krav som bör ställas på behandlingen av avloppsvatten,
efterlyser bl. a. gatunämnden i Stockholm vissa mera generella normer och
anser, att vattenvårdskommitténs skäl mot uppställandet av sådana normer
synes svaga. Kommitténs ståndpunkt att det i vart fall f. n. är omöjligt att
uppställa ens schematiska regler i fråga om den grad av förorening, som i
särskilda fallet kan och måste tolereras, vitsordas emellertid av 1951 års
byggnadsutredning och Sveriges industriförbund. I industriförbundets yttrande
anföres sålunda följande i denna fråga.
I fråga om vilka krav som kan ställas på reningen av avloppsvatten vill
förbundet understryka kommitténs uttalande, att bedömningen av vilka anspråk
som bör ställas på vattendragens renhet måste verkställas från fall
till fall allt efter vattendragens belägenhet och beskaffenhet samt de sociala,
hygieniska eller ekonomiska uppgifter, som lägges på dem. Visserligen skulle
ofta generella normer för avloppsvattnens beskaffenhet vara till stor nytta
för den, som utsläpper ett avloppsvatten, men uppställandet av sådana normer
skulle innebära ett synnerligen omfattande och tidsödande arbete, som
åtminstone f. n. icke torde vara möjligt att genomföra. Utländska erfarenheter
bekräftar svårigheten för att icke säga omöjligheten att tillskapa generella
normer.
Den centrala vattentillsynens personalorganisation
I flertalet yttranden göres ingen erinran mot den personalorganisation
för den centrala tillsynsmyndigheten, som föreslagits i betänkandet. En del
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 59 år 1957
remissmyndigheter, bl. a. medicinalstyrelsen och statens institut för folkhälsan,
ifrågasätter dock, om icke de personella resurserna i fråga om såväl
kvalificerad personal som biträdespersonal tilltagits väl knappt. Sistnämnda
myndighet anser vidare, att de ytterligare arbetsuppgifter beträffande vattenvårdsförbund,
vattentäkter och grundvattenskydd, som vattenvårdskommittén
avser att behandla i ett senare betänkande, ur flera synpunkter kan
inverka på tillsynsavdelningens uppbyggnad. Från de håll, där särskild vikt
lagts vid den lokala vattenvårdsorganisationen, synes man icke heller vara
henägen alt f. n. taga ställning till i vilken omfattning en upprustning av
den centrala myndigheten är erforderlig. De särskilda spörsmål i fråga om
personalorganisationen, som i övrigt framkommer i yttrandena, rör främst
de föreslagna vatteninspektörstjänsternas placering, laboratorsavdelningarnas
placering, samma avdelningars ställning och organisation samt personalens
kvalifikationer och sammansättning.
I den förstnämnda frågan, nämligen rörande vatteninspektörstjänsternas
placering, ifrågasättes sålunda från flera håll, om icke nämnda tjänster
borde knytas till de landsdelar eller områden, där tjänstinnehavaren avses
skola vara sysselsatt. Medicinalstyrelsen, som intar denna ståndpunkt, anför
härom följande.
För att tillgodose behovet av limnologer vid den perifera vattenövervakningen
föreslår utredningen, att fyra vatteninspektörer med bl. a. limnologisk
kompetens skall ingå i tillsynsavdelningen. Kommitténs expert, professorn
Thunmark, vill däremot placera en limnolog i varje län. Enligt medicinalstyrelsens
uppfattning synes det senare förslaget vara lyckligare, då
det skulle ge möjligheter till ett mer rationellt samarbete med distriktsingenjörerna,
varigenom i många fall en snabbare arbetstakt kunde väntas på
länsplanet. En perifer placering av limologer rimmar också bättre med medicinalstyrelsens
uppfattning om att ärendena i möjligaste mån bör handläggas
på länsplanet. Om antalet limologiskt utbildade inspektörer av olika
skäl i början måste begränsas, synes det mera rationellt att stationera en
i varje område än att som kommittén föreslår samla dem till Stockholm.
Medicinalstyrelsen får därvid hänvisa till den uppfattning, som kommit till
uttryck i yttrandet från förste provinsialläkarnas förening, vars medlemmar
torde besitta en god förstahandskunskap på detta område. Med en sådan
perifer placering av inspektörerna elimineras icke det lika trängande behovet
av kvalificerad limnologiskt sakkunnig befattningshavare hos den centrala
tillsynsmyndigheten. Med hänsyn härtill synes en översyn av personalstaten
för tillsynsarbetet erforderlig.
Även folkhälsoinstitntsutredningen är av denna mening och uttalar till
stöd för sin ståndpunkt följande.
De föreslagna vatteninspektörerna måste stationeras regionalt för att få
bästa möjliga kontakt med länsstyrelser och andra lokala myndigheter. Av
väsentlig betydelse är härvid, att inspektörerna redan från början förses
med erforderliga laboratoriemöjligheter för mer rutinbetonade analyser.
Detta kan tänkas vara möjligt såväl genom samarbete med kommunala eller
statliga laboratorier inom regionen som genom lämplig utrustning, som kan
medföras i bil. Utredningen har i detta sammanhang observerat, att kommitténs
limnologiska expert varit inne på denna fråga och bl. a. framhållit,
45
Kungl. Maj. ts proposition nr 4.9 år 1957
att det är ändamålsenligt, att vissa laboratoriebetonade analyser utföres i
nära anslutning till de lokala observationerna. De här antydda anordningarnas
synes också nödvändiga för den decentralisering av enklare rutinlaborationer,
som utredningen rekommenderat i fråga om vatteninspektionens
laboratorium.
Flera länsstyrelser liksom även bl. a. föreståndaren för limnologiska institutionen
vid Uppsala universitet delar uppfattningen, att behov finnes av
limnologisk sakkunskap för olika län eller områden.
Vad gäller den föreslagna laboratorieavdelningen inom tillsynsmyndigheten
anser statskontoret, att statens institut för folkhälsan i första hand bör
anlitas för de laboratorieundersökningar, som kan vara påkallade för den
vattenvårdande verksamheten, och att resultatet av den särskilda utredningen
om nämnda instituts organisation bör avvaktas, innan åtgärder vidtages
för utbyggande av vattentillsynsorganisationens laboratorium. Även
Svenska kommunaltekniska föreningen finner behovet av centralt vattenbakteriologiskt
laboratorium vara f. n. väl tillgodosett genom statens bakteriologiska
laboratorium och folkhälsoinstitutets vattenlaboratorium. Enligt
föreningens mening är behovet av lokala laboratorier mera trängande,
bl. a. av den anledningen, att resultatens noggrannhet blir lidande, om vattenprov
för bakteriologisk undersökning måste sändas längre väg.
Folkhälsoinstitutsutredningen framhåller däremot, att vatteninspektionen
oundgängligen måste äga tillgång till ett eget laboratorium av i princip den
omfattning, som erfordras för undersökningar i samband med inspektionens
arbetsuppgifter. Enligt utredningens mening bör dock enklare rutinanalyser
kunna ske vid regionala laboratorier eller på annat sätt avlastas
inspektionens laboratorium. Vidare förutsättes, att mera komplicerade
specialundersökningar, även om dessa icke skulle ha direkt forskningskaraktär,
skall kunna förläggas till eller ske i samarbete med inom området
verksamma forskningsinstitutioner. Medicinalstyrelsen anser det vara lämpligt,
att folkhälsoinstitutets vattenlaboratorium överflyttas till vatteninspektionen.
I fråga om den lokala laboratorieorganisationen anför medicinalstyrelsen
vidare följande.
Ute i landet finnes redan nu ctl relativt stort antal undersökare, f.n. 135,
vilka av medicinastyrelsen erhållit generell eller inskränkt behörighet att
utföra fysikalisk-kemiska och/eller bakteriologiska vattenundersökningar.
Dessa undersökningar är visserligen relativt enkla och rutinmässiga, men
det torde inte bereda några större svårigheter att, eventuellt efter kompletterande
utbildning, göra åtskilliga av dessa undersökare förtrogna med sådana
rutinundersökningar, som hör samman med bekämpandet av avloppsvattenföroreningar.
Det bör ingå i det projekterade undersökningslaboratoriets
skyldigheter att utbilda undersökare för mindre regionlaboratorier
och om möjligt organisera sådana samt att utarbeta lämplig metodik för
de undersökningar, som kan utföras av de regionala laboratorierna. Härigenom
skulle dels arbetsbelastningen på vatteninspektionens undersökningslaboratorier
komma alt minska, dels kontrollorganen på länsplanet få
eu bättre service. Medicinalstyrelsen vill hänvisa till att eu i princip liknande
regional laboratorieorganisation på det veterinärmedicinska området
ansetts nödvändig och nu häller på alt organiseras med statens veterinärmedicinska
anstalt som centrallaboratorium.
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 49 år 1957
I fråga om den föreslagna personalorganisationens sammansättning och
de tilltänkta kvalifikationerna för olika tjänster synes meningarna främst
vara delade beträffande dels kraven på å ena sidan limnologisk sakkunskap
och å andra sidan behovet av även annan naturvetenskaplig expertis,
dels frågan om i vilken omfattning medicinskt utbildade hygieniker bör tillföras
tillsyningsmyndigheten.
Vad gäller förstnämnda spörsmål anföres i vissa yttranden — såsom förut
nämnts i samband med spörsmålet huruvida vatteninspektörerna skall
vara placerade centralt eller regionalt — att den liinnologiska sakkunskapen
bör beredas större utrymme i vattenvårdsorganisationen. I detta sammanhang
uttalas bl. a. av vetenskapsakademien, att kompetenskraven för
ifrågavarande tjänster i fråga om akademiska meriter bör höjas. Från andra
håll understrykes behovet av även annan sakkunskap. Sveriges industriförbund
framhåller sålunda önskvärdheten av att för en av de ledande befattningarna
i myndigheten skall föreskrivas goda kunskaper i och erfarenhet
av kemisk teknologi. Såsom skäl härför anför förbundet, att det med
hänsyn till de svårigheter, som ofta uppkommer i fråga om den kemiska industriens
avloppsvatten, torde vara angeläget för såväl industrien som tillsynsmyndigheten,
att sådan sakkunskap är tillgänglig inom vattenvårdsorganisationen.
Sveriges lantbruksförbund gör utifrån de intressen, som förbundet
representerar, gällande, att limnologien endast har betydelse på längre
sikt och att man i nuvarande besvärande föroreningsläge bör inrikta sig
på att få fram tekniska och kemiska reningsprocedurer för att på ett radikalt
sätt hejda fortsatta föroreningar. Förbundet tillstyrker därför en revision
av de föreslagna kompetensfordringarna.
Bl. a. i yttranden från olika enskilda sammanslutningar, exempelvis Distriktsingenjörers
förening, ifrågasättes om kommittéförslaget tillgodoser
behovet av medicinsk sakkunskap. Utan att slutgiltigt taga ställning till detta
spörsmål godtager emellertid statens institut för folkhälsan och folkhälsoinstitutsutredningen
den föreslagna anordningen med en deltidsanställd
föredragande i hygien men framför samtidigt vissa önskemål om tjänstens
utformning. Statens institut för folkhälsan anför sålunda följande.
Tjänsten är avsedd att vara deltidstjänst, och dess innehavare bör vara
allmänhygieniker med erfarenhet av vattenförorening och specialutbildning
i bakteriologi. Enligt institutets mening är det väsentligt, att denne tjänsteman
är utövande vetenskapsman med tillgång till laboratorium. Därjämte
vill institutet framhålla, att om tjänstemannen i sin ordinarie tjänsteutövning
vore placerad vid institutet, skulle en väg öppnas för ökat samarbete
mellan vatteninspektionen och institutet. Befattningshavaren skulle därtill
på ett fruktbringande sätt kunna befordra kontakten mellan forskning och
praktisk verksamhet.
Folkhälsoinstitutsutredningen framför liknande synpunkter.
För att mer direkt kunna utnyttja medicinskt-hygienisk sakkunskap vid
handläggningen av inspektionens ärenden torde det vara av väsentlig betydelse
att, som kommittén föreslagit, en särskild föredragande knytes till inspektionen.
Det torde enligt utredningens mening med hänsyn till rekryte
-
Kungl. Maj:ts proposition nr ''t9 är 1957
47
ringsmöjligheterna möta stora svårigheter att erhålla en kvalificerad forskare
inom det bakteriologiskt-hygieniska området, därest vederbörande anställes
på arvodesplanet. Det torde därför vara nödvändigt att redan från
början inrätta en tjänst med pensionsförmåner. Om man tills vidare accepterar
en sådan lösning med en halvtidstjänstgörande hygieniker, synes det
ändamålsenligast att vid statens institut för folkhälsan inrätta en laboratortjänst
med skyldighet för innehavaren att tjänstgöra halva arbetstiden vid
vatteninspektionen. Den nu förordade anordningen torde få betraktas som
en provisorisk lösning. I ett senare sammanhang torde få övervägas, om
icke ytterligare behov av kvalificerad medicinskt-hygienisk sakkunskap blir
erforderlig vid inspektionen.
Slutligen må nämnas, att i de yttranden, där en sammanföring av vattentillsynsverksamheten
samt vatten- och avloppsorganisationen avses skola
ske i en eller annan form, den sistnämnda organisationen samtidigt förutsättes
kunna helt svara för den tekniska sakkunskapen, varför några särskilda
tekniska tjänster icke skulle erfordras på tillsynssidan.
Vattenvårdens lokala organisation
Frågan om vattenvårdens lokala organisation ägnas stor uppmärksamhet
i yttranden. Allmän enighet synes råda om att vattenvårdens intressen i
första hand bör tillvaratagas av de lokala myndigheterna. Vad gäller primärkommunerna
synes det vidare allmänt förutsättas, att hälsovårdsnämnderna
skall vara de kommunala organ, som närmast bör ansvara för vattenvården.
På länsplanet uppkommer emellertid åtskilliga svårlösta problem
i förevarande sammanhang.
Den första frågan gäller, huruvida de nu förefintliga länsmyndigheterna
besitter tillräcklig sakkunskap för ifrågavarande arbetsuppgifter. Såsom förut
nämnts, anföres i vissa yttranden i anslutning till professorn Thunmarks
utlåtande i betänkandet, att limnologisk sakkunskap bör stå till förfogande
i länen.
I flertalet yttranden förutsättes dock att, såsom kommittén föreslagit, vattenvårdens
länsorganisation skall grundas på de förefintliga länsorganen,
närmast länsstyrelserna och distriktsingenjörerna. Lämpligheten av att distriktsingenjörerna
i vart fall såsom tekniskt sakkunniga knytes till vattenvårdsorganisationen,
synes allmänt ha erkänts. Såsom påpekas av bl. a. länsstyrelsen
i Gävleborgs län är emellertid distriktsingenjörerna redan nu hårt
belastade med olika arbetsuppgifter. I åtskilliga yttranden understrykes
därför behovet av att en fortsatt utbyggnad av distriktsorganisationen sker.
Det synes vidare vara en allmän uppfattning, att den hygieniska sidan av
vattenvården i länen bör ankomma på förste provinsialläkaren. Slutligen må
nämnas att reservanterna i fiskeristyrelsen erinrar om möjligheten att utnyttja
fiskeriintendenterna och hushållningssällskapens fiskeriassistenter
för den lokala vattentillsynen.
I frågan hur en samordning skall ske mellan de olika länsorganen råder
emellertid delade meningar. Några länsstyrelser förordar, all distriktsingenjörerna
skall direkt inordnas i länsstyrelseorganisationen, medan andra
48
Kangl. Maj. ts proposition nr 49 år 1957
länsstyrelser anser den nuvarande ordningen med distriktsingenjörerna såsom
föredragande i länsstyrelserna i vissa ärenden men ej administrativt
inordnade i länsstyrelserna vara att föredraga. Distriktsingenjörerna själva
synes tämligen genomgående ansluta sig till den senare uppfattningen.
Särskilt från vissa länsstyrelsers sida anses här berörda spörsmål ej vara
tillräckligt utrett. Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar sålunda, att den
regionala och lokala organisationen på vattenvårdens område samt handläggningen
av vattenvårdsärendena i denna del ej lösts på ett tillfredsställande
sält. Vidare framhålles i en del yttranden, att lösningen av frågan om
den lokala organisationen torde vara beroende av hur en frivillig lokal samverkan
kan ordnas genom s. k. vattenvårdsförbund.
Forskningsfrågor m. in.
I betänkandet framförda förslag om stöd åt forskning i vattenvårdsfrågor
torde vara av mera preliminär karaktär och hithörande problem synes även
av andra skäl få upptagas i annat sammanhang. Rörande dessa frågor torde
jag därför här kunna inskränka mig till att framhålla, att betydelsen av
forskning på förevarande område starkt betonas i ett stort antal yttranden.
Härvid bör även nämnas, att vetenskapsakademien såsom sitt yttrande antagit
en av ledamoten Ekman uttalad mening av denna innebörd, grundad
huvudsakligen på uppfattningen, att kommittén icke tillräckligt beaktat
forskningens betydelse och vikten av att denna blir behörigen företrädd i
det föreslagna nya centralorganet. Mot denna av 19 ledamöter biträdda mening
har 14 ledamöter anmält reservation. Akademiens naturskyddskommitté
hade i huvudsak tillstyrkt förslaget. På i huvudsak samma grunder,
som anförts i de till stöd för den inom vetenskapsakademien segrande meningen,
har vidare föreståndaren för Uppsala universitets limnologiska
institution uttalat, att betänkandet icke bör läggas till grund för statliga åtgärder
utan en ny kommitté tillsättas, sammansatt på sådant sätt, att vatlenvårdsfrågan
kan underkastas en i alla hänseenden tillfredsställande utredning.
Föredraganden
I olika sammanhang har betonats, att spörsmålet i vilken omfattning och
takt vattenvården kan förbättras främst är en ekonomisk avvägningsfråga,
som icke kan på en gång få sin slutliga lösning. Såsom chefen för justitiedepartementet
tidigare uttalat vid framläggandet av proposition till 1956
års riksdag med förslag till lag om ändring i vattenlagen in. in. (nr 173),
är det uppenbart, att synnerligen omfattande investeringar erfordras för att
åstadkomma de nödiga förbättringarna. Det totala investeringsbehovet för
ändamålet är av sådan storleksordning att det i nuvarande kostnadsläge torde
överstiga ett belopp av en miljard kronor. Upprustningen av vattenvården
kommer därför att i konkurrens med andra för samhället betydelsefulla investeringar
behöva taga i anspråk en icke ringa del av våra produktiva resurser.
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 49 år 1957
Härav måste givetvis följa att denna upprustning kommer att utsträckas över
en jämförelsevis lång följd av år. Oavsett den ekonomiska problemställningen
kan emellertid förutsättningar för en intensifierad vattenvård skapas
genom skärpningar i lagstiftningen och genom en effektivare administration.
Olika åtgärder i denna riktning har redan vidtagits. Jag torde härvid
få erinra om nyssnämnda ändringar i vattenlagen, som antagits av 1956
års riksdag, samt om den nya förprövningskungörelse Kungl. Maj :t för kort
tid sedan utfärdat. Vidare har de personella och materiella resurserna vid
fiskeristyrelsens tillsynsavdelning ökats under senare år. Av betydelse är
även, att distriktsingenjörsorganisationen för vatten och avlopp efter hand
utbyggts.
Ett spörsmål av stor vikt i strävandena att förbättra vattenvården är hur
organisationen av vattentillsynen bör ordnas för att tillfredsställande effektivitet
härvidlag skall uppnås. Jag avser att nu taga upp detta spörsmål till
behandling ävensom andra frågor rörande den framtida organisationen av
administrationen på vattenvårdens område.
Till en början torde jag få erinra om att det f. n. enligt instruktionen
åligger fiskeristyrelsen att ur fiske- och naturskyddssynpunkt öva tillsyn
över våra vattendrag, sjöar och andra vattenområden. Ur hälsovårdssynpunkt
utövas tillsynen främst av hälovårdsmyndigheterna, dock att fiskeristyrelsen
skall utöva tillsyn jämväl ur sistnämnda synpunkt i den mån så
lämpligen kan ske. Fiskeristyrelsen förfogar emellertid icke över vare sig
personal eller laboratorieresurser för att tillfredsställande kunna fullgöra
sistberörda uppgift. Av remissyttrandena i ärendet torde framgå, att icke
heller medicinalstyrelsen eller statens institut för folkhälsan f. n. har administrativa
resurser att utöva en ur hälsovårdssynpunkt tillfredsställande
vattentillsyn. I detta hänseende är därför den nuvarande organisationen behäftad
med uppenbara brister. Härtill kommer, att förevarande verksamhetsområde
i andra hänseenden företer en administrativ splittring, som
medför avsevärda olägenheter.
Såsom vattenvårdskommittén och åtskilliga remissmyndigheter framhållit,
finnes ett nära samband mellan den verksamhet, som bedrives av fiskeristyrelsen
genom dess tillsynsavdelning, och det arbete, som utföres av vattenoch
avloppsorganisationen inom väg- och vattenbyggnadsverket. Från skilda
håll har uttalats önskvärdheten av att få till stånd en nära samordning av
dessa verksamhetsgrenar. Vidare förefinnes — såsom vatten- och avloppssakkunniga
understrukit i sitt år 1951 avgivna betänkande — en nära samhörighet
mellan byggnadsstyrelsens uppgifter inom bebyggelseplaneringen
samt vissa av vatten- och avloppsorganisationens arbetsuppgifter. Frånsett
bidragsverksamheten för vatten- och avloppsanläggningar sysslar nämligen
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens vatten- och avloppsbyrå och distriktsingenjörsorganisationen
i stor utsträckning med planeringsfrågor. Framhållas
må även, att de arbetsuppgifter, som ankommer på nämnda byrå och
på distriktsingenjörsorganisationen, är i allt väsentligt skilda från väg- och
vattenbyggnadsverkets åligganden i övrigt.
4 Ilihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 49
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 49 år 1957
Enligt min åsikt är det nödvändigt att sammanföra tillsynsavdelningen
samt vatten- och avloppsbyrån under en gemensam ledning — dock med
verksamheten alltjämt fördelad på tvenne byråer — därest en tillfredsställande
organisation skall åstadkommas på vattenvårdens område. Tillsynsbyrån
bör därvid i enlighet med av vattenvårdskommittén framförda tankegångar
uppdelas i en tillsynssektion och ett undersökningslaboratorium.
Vad härefter angår frågan huruvida förenämnda båda byråer tillsammans
bör utgöra ett självständigt statligt organ eller ingå i ett redan befintligt sådant
har jag efter ingående överväganden funnit att det sisnämnda alternativet
i vart fall tills vidare bör väljas. Jag har därför icke ansett mig kunna
förorda att under förevarande förhållanden ett nytt ämbetsverk tillskapas
för ändamålet. I stället bör man enligt min mening nu knyta verksamheten
till det av de redan befintliga ämbetsverken, som med hänsyn till
sina nuvarande arbetsuppgifter kan anses mest lämpat därför. De ämbetsverk,
vilkas lämplighet diskuterats, är fiskeristyrelsen, medicinalstyrelsen,
folkhälsoinstitutet, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt byggnadsstyrelsen.
Åtskilliga beaktansvärda skäl kan beträffande envar av dessa myndigheter
anföras såväl för som mot förläggandet dit av ifrågavarande byråer.
Jag torde härvidlag få hänvisa till den i det föregående lämnade redogörelsen.
Här vill jag dock framhålla följande.
Vad först beträffar fiskeristyrelsen anser jag i likhet med vattenvårdskommittén,
att detta ämbetsverk icke kan anses lämpligt såsom tillsynsmyndighet,
bl. a. av det skälet, att den övervägande delen av vattenvården ej är
att hänföra till styrelsens egentliga verksamhetsområde utan avser hälsovårdens
och naturskyddets intressen samt har ett intimt samband med byggnadsplaneringen.
Ej heller synes medicinalstyrelsen eller folkhälsoinstitutet
böra komma i fråga. Medicinalstyrelsen är visserligen det centrala administrativa
organet på hälsovårdens område och flera fördelar skulle därför
vinnas genom en anknytning till detta. Emellertid talar framför allt praktiska
skäl mot en dylik lösning. Medicinalstyrelsen har nämligen stor arbetsbelastning,
vilken redan föranlett, att omfattande arbetsuppgifter utbrutits från
dess verksamhetsområde och lagts under andra myndigheter. Såsom bl. a.
vattenvårdskommittén framhållit, kan det därför redan ur denna synpunkt
icke anses lämpligt att tillföra verket nya arbetsuppgifter, som kan väntas
fä en under de närmaste åren alltmer tillväxande omfattning. Vad åter folkhälsoinstitutet
beträffar, kan detta antagas för framtiden få en än mer utpräglad
karaktär av forskningsinstitution än hittills. Uppenbarligen är det
därför icke lämpligt att dit förlägga nya och omfattande administrativa uppgifter.
Härtill kommer att institutet liksom medicinalstyrelsen saknar direkt
anknytning till den verksamhet som rör bebyggelseplaneringen.
Nu angivna omständigheter ävensom vad i övrigt framgår av utredningarna
i ärendet har vid mina överväganden bibringat mig den uppfattningen,
att den centrala vattenvårdsorganisationen icke bör knytas till vare sig fiskeristyrelsen,
medicinalstyrelsen eller folkhälsoinstitutet. Ej heller synes,
med hänsyn till dess övriga arbetsuppgifter, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
vara lämplig som centralt organ för vattenvården.
51
Kungl. Maj:ts proposition nr 49 år 1957
Av de förut nämnda ämbetsverken återstår byggnadsstyrelsen. Även i fråga
om denna kan anföras, att dess nuvarande arbetsuppgifter till stor del
är av annan art än sådana som är av direkt vattenvårdande natur. Sålunda
bär vattenvårdskommittén framhållit, att en med limnologisk, bakteriologisk
och vattenteknisk sakkunskap utrustad tillsynsmyndighet får ett verksamhetsområde,
som åtminstone delvis ligger vid sidan av byggnadsstyrelsens
i dennas egenskap av myndighet för bebyggelseplaneringen. Vidare berör frågan
om industriella avlopp i åtskilliga fall icke planeringsorganets arbetsuppgifter.
Å andra sidan måste man enligt min mening tillmäta det förhållandet
stor betydelse, att de vattenvårdande åtgärderna har ett nära samband
med byggnadsstyrelsens uppgifter inom bebyggelseplaneringen och att
vatten- och avloppsbyrån i stor utsträckning sysslar med planeringsfrågor.
Det torde för övrigt vara obestridligt att den vattenvårdande verksamheten
knappast kan effektivt fullgöras med mindre den intimt samordnas med bebyggelseplaneringen.
Vid mina överväganden har jag kommit fram till det
resultatet att de byråer, som skall handha den centrala vattenvårdande
verksamheten, lämpligen bör förläggas till byggnadsstyrelsen. Jag föreslår
därför, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens vatten- och avloppsbyrå samt
fiskeristvrelsens tillsynsavdelning skall överföras till sagda ämbetsverk. Den
sålunda föreslagna omorganisationen torde böra genomföras den 1 juli 1958.
Detalj spörsmålen i samband därmed torde få upptagas till behandling i 1958
års statsverksproposition.
Fiskeristyrelsens tillsynsavdelning har f. n. vid sin sida en rådgivande
nämnd — vattenvårdsnämnden — bestående av en utav Kungl. Maj :t utsedd
ordförande samt åtta ledamöter, representerande vattenvården, hälsovården,
naturskydds- och fritidsintressena, fiske, vatten- och avloppsverksamheten,
kommunerna, jordbruksnäringen och livsmedelsindustrien samt
övrig industri, som beröres av avdelningens verksamhet. Det synes lämpligt
och ändamålsenligt, att en nämnd med enahanda uppgifter skall finnas även
efter omorganisationen men då knuten till byggnadsstyrelsen. Nämndens
sammansättning torde emellertid böra ändras så till vida, att byggnadsstyrelsens
chef skall vara självskriven ordförande samt att ytterligare en representant
för hälsovården bör ingå såsom ledamot i stället för representanten
för vatten- och avloppsverksamheten. Jag förutsätter därvid att cheferna för
tillsyns- samt vatten- och avloppsbyråerna ävensom styrelsens stadsplanebyrå
skall beredas tillfälle att deltaga i nämndens sammanträden, sistnämnde
byråchef dock endast när så befinnes påkallat.
I kungörelse den 30 november 1956 har förordnats, att tillsynsavdelningen
vid fiskeristyrelsen fr. o. m. den 1 januari 1957 tillika skall vara
statens vatteninspektion. Efter den av mig förordade omorganisationen torde
byggnadsstyrelsen böra förordnas att tillika vara statens vatteninspektion.
I fråga om byggnadsstyrelsens arbetsuppgifter i egenskap av statens vatleninspektion
kan jag i stort sett ansluta mig till vad vattenvårdskommittén
uttalat i ämnet. Tillsynsavdelningens liksom vatten- och avloppsbyråns nu
-
52 Kungl. Maj:ts proposition nr 49 år 1957
varande arbetsuppgifter bör sålunda överflyttas till vatteninspektionen. Det
bör emellertid åligga vatteninspektionen att utöva vattentillsyn såväl ur
fiske- och naturskyddssynpunkt som ur hälsovårdssynpunkt, därvid samråd
bör ske med medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan och
fiskeristyrelsen i frågor av större vikt eller med principiell innebörd samt
i övrigt då så kan anses erforderligt. Jag vill framhålla såsom en viktig
uppgift för vatteninspektionen att genom rådgivning och upplysning söka öka
insikterna om behovet av åtgärder för att förebygga eller motverka vattenförorening.
I detta sammanhang torde jag få erinra om de betydligt ökade
förutsättningar för inspektionen att ingripa mot vattenföroreningar, som
givits genom den i förprövningskungörelsen den 30 november 1956 föreskrivna,
i förhållande till de nuvarande bestämmelserna avsevärt vidgade
skyldigheten, att till inspektionen anmäla nya avloppsutsläpp. Såsom vattenvårdskommittén
uttalat, bör vatteninspektionen efter hand söka genomföra
en inventering av föroreningsförhållandcna i vattendragen och vattenområdena,
vilken inventering skall ligga till grund för planeringen av den
fortsatta verksamheten. Med anledning av vad som i ärendet anförts angående
lämpligheten av att vatteninspektionen utför undersökningar mot
ersättning, vill jag som min mening framhålla, att inspektionen icke bör
åtaga sig dylika serviceuppgifter. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t
att utfärda närmare bestämmelser om vatteninspektionens arbetsuppgifter
och befogenheter ävensom i vilken utsträckning inspektionen skall vara
skyldig att eller lämpligen bör inhämta vattenvårdsnämndens uppfattning.
Vad angår frågan om förstärkning av personalen för tillsyns- och laboratorieuppgifter
avser jag att i 1957 års statsverksproposition hemställa om
medel för fortsättande av den innevarande budgetår påbörjade utbyggnaden
av de personella resurserna för ändamålet. Samtidigt avser jag att föreslå
ökade anslag till inköp av laboratorieutrustning, materiel in. in. Med hänsyn
till kostnadernas storlek synes det icke möjligt att på en gång giva det centrala
vattenvårdsorganet tillfredsställande personella och materiella resurser
utan dessa torde få ökas successivt under de närmaste åren, i huvudsak
inom den av vattenvårdskonnnittén föreslagna ramen.
Beträffande den lokala vattenvården torde inom de olika länen ansvaret
böra åvila länsstyrelserna. Dessa bör i vattenvårdsfrågor samråda med av
vattenvården berörda lokala statliga organ såsom distriktsingenjörerna för
vatten och avlopp, förste provinsialläkarna in. fl. Distriktsingenjörerna torde
böra, i vart fall tills vidare, bibehålla nuvarande ställning och arbetsuppgifter
men i samband med omorganisationen av den centrala vattenvårdsadininistrationen
den 1 juli 1958 utbrytas ur väg- och vattenbyggnadsverkets
lokala organisation och i stället underställas byggnadsstyrelsen. Den
kommunala vattentillsynen bör ankomma på hälsovårdsnämnderna. Frågan
om dessa nämnders uppgifter beträffande vattenvården kan emellertid antagas
bli föremål för omprövning i samband med behandlingen av vattenvårdskommitténs
kommande förslag rörande anordnande av vattenvårdsförbund.
Samråd bör i ökad utsträckning äga rum mellan den centrala vattenvårdsmyndigheten,
länsmyndigheterna samt de kommunala tillsynsorganen.
53
Kungl. Maj:ts proposition nr 49 år 1957
I detta sammanhang torde jag även få beröra frågan om behovet av regionalt
placerad limnologisk expertis. Såvitt jag kan finna, skulle en enhetlig
bedömning av föroreningsförhållandena bli svår att uppnå, om sådan
personal förlädes till skilda orter utan kontinuerlig kontakt med det centrala
vattenvårdsorganet. Härtill kommer, att det otvivelaktigt skulle stöta
på avsevärda svårigheter att finna kvalificerad personal i tillräckligt antal
till dylika tjänster. Jag är därför icke beredd att tillstyrka en anordning av
nu antytt slag. Emellertid vill jag, i anslutning till vad i denna fråga uttalats
i vattenvårdskommitténs betänkande, framhålla, att möjlighet torde finnas
att, där särskilda omständigheter föreligger, genom vattenvårdsförbund
anställa limnologiskt utbildad personal.
Behovet av ökad forskning på vattenvårdens område har allmänt vitsordats.
Särskilt angeläget synes vara att finna möjligheter att rena avloppsvatten
medelst förenklade anordningar, så att de höga investeringsutgifterna
för ändamålet kan nedbringas. Denna forskning synes böra äga rum vid
de forskningsinstitutioner, som redan nu står till förfogande. Eftersom
forskningsuppgifterna, enligt vad jag under hand erfarit, är föremål för
övervägande inom bl. a. ingenjörsvetenskapsakademien, vill jag i avbidan
härpå icke närmare taga ställning till frågan, huruvida särskilda medel är
erforderliga för förevarande ändamål.
Statsbidragsgivningen till primärkommunernas kapitalutgifter överväges
f. n. av Kungl. Maj :t. Vad vattenvårdskommittén i sitt betänkande och i
särskild framställning den 10 oktober 1953 föreslagit angående statsbidrag
till reningsverk m. m. torde därför böra upptagas i annat sammanhang.
Slutligen torde jag få anmäla att den här föreslagna utvidgningen av byggnadsstyrelsens
organisation fordrar ökade lokalutrymmen. Därest så erfordras
torde förslag i ämnet senare få föreläggas riksdagen.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå 1957 års riksdag
att godkänna det förslag till omorganisation av administrationen
på vattenvårdens område, som framlagts i det föregående.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall och förordnar,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Gunnar Eklund
5n 1786 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag