Kungl. Maj:ts proposition nr Al år 1957

1

Nr 41

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit m. m.; given Stockholms
slott den 3 januari 1957.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Gunnar Lange

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att nu gällande bemyndigande att meddela statsgaranti
för exportkredit m. in. förlänges att på oförändrade grunder gälla
intill utgången av budgetåret 1959/60.

1 Iiihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 41

2

Kungl. Maj.ts proposition nr il år 1957

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj. t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3
januari 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,
Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,
Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen
för finansdepartementet anmäler chefen för handelsdepartementet,
statsrådet Lange, fråga om fortsatt bemyndigande att meddela statlig exportkreditgaranti
samt anför därvid följande:

Hittillsvarande exportkreditgarantigivning

Statsgaranti mot förlust på grund av exportkredit har i Sverige meddelats
alltsedan budgetåret 1933/34. Garantien har grundats på tid efter annan av
riksdagen givna bemyndiganden med växlande innehåll samt av Kungl.
Maj:t i enlighet därmed utfärdade författningar. Prövning och avgörande
av frågor om statsgaranti för exportkredit ankommer på exportkreditnämnden,
för vilken instruktion utfärdats den 26 juni 1933 (nr 430; ändr.
1939:215, 1946:589).

1954 års riksdag medgav efter förslag av Kungl. Maj :t (prop. nr 24;
rskr nr 119), att svenska staten fick intill utgången av budgetåret 1956/57
åtaga sig betalningsansvar i form av statsgaranti för exportkredit till ett belopp
av högst 300 miljoner kronor.

Gällande bestämmelser om garantigivningen återfinns i kungörelsen den
9 juni 1950 (nr 321; ändr. 1953:368). Bestämmelserna, som enligt kungörelse
den 27 mars 1954 (nr 114) gäller t. o. in. den 30 juni 1957, innebär i
huvudsak följande.

Exportkreditnämnden äger att till främjande av svensk export bevilja
statsgaranti mot förlust på grund av exportkredit eller lagerhållning av
svenska exportvaror utomlands samt för kredit, som av svensk bank eller
annan svensk kreditgivare lämnas i samband med tillverkning och försäljning
av sådana varor. Då särskilda skäl föreligger, må sådan garanti
lämnas även vid export av icke inhemska alster. Statsgaranti må ock beviljas
för entreprenadarbeten, som utförs i utlandet, ävensom för till utlandet
levererade alster av svensk teknisk konsulterande verksamhet, särskilt
då dylik verksamhet kan bli av betydelse för svensk export.

Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1957

3

Statsgaranti mot förlust på grund av exportkredit, som beviljas svensk
exportör eller svensk bank eller annan svensk kreditgivare för kredit, vilken
lämnas vid försäljning till utlandet av inhemska alster, eller som beviljas
för entreprenadarbeten, vilka utförs i utlandet, ävensom för till utlandet
levererade alster av svensk teknisk konsulterande verksamhet må högst
avse, att ett belopp uppgående till 75 procent av den lämnade krediten kommer
att inflyta eller ock att 75 procent av uppkommande förlust å krediten
täcks; dock må, då särskilda skäl därtill föreligger, garantien utsträckas till
85 procent. Sådan garanti må icke avse utebliven betalning av annan anledning
än köparens insolvens eller sådana statliga åtgärder utomlands som
allmänt moratorium, valutaspärr och dylikt. Dock må garanti beviljas mot
förlust till följd av opåräknat införande av importlicenser eller återtagande
av meddelade licenser. Statsgaranti mot förlust på grund av lagerhållning
av svenska exportvaror utomlands må högst avse, att 75 procent av uppkommande
förlust i samband med lagerhållningen täcks. Statsgaranti för
kredit, som av svensk bank eller annan svensk kreditgivare lämnas i samband
med tillverkning och försäljning av svenska exportvaror, må omfatta
högst 75 procent av den avsedda leveransens värde.

För beviljad garanti av samtliga här nämnda slag skall den, som erhåller
garantien, erlägga en premie, avpassad med hänsyn till olika inverkande
omständigheter, såsom längden av avtalad kredittid, förhållandena i importlandet,
andra förefintliga riskmoment och varans art. Premien skall så
beräknas, att den innefattar bidrag till täckande av administrationskostnaderna
för exportkreditnämnden.

Gällande statsgarantier mot förlust på grund av lagerhållning av svenska
exportvaror utomlands och för kredit, som av svensk bank eller annan
svensk kreditgivare lämnas i samband med tillverkning och försäljning av
svenska exportvaror, må tillsammans uppgå högst till ett belopp av 100 miljoner
kronor. Sammanlagda beloppet för samtliga här nämnda statsgarantier
må uppgå till 300 miljoner kronor.

Möjligheten att utsträcka exportkreditgaranti till 85 procent av lämnad
kredit eller uppkommande förlust är avsedd att utnyttjas, då försäljningen
ur valutasynpunkt är särskilt önskvärd (jfr prop. 211/1950, s. 17—18).

Enligt beslut av 1933 års riksdag skall exportkreditnämndens premieinkomster
överföras till en av riksgäldskontoret förvaltad fond, från vilken
skall täckas såväl förluster å verksamheten som nämndens administrationskostnader.

Av en av exportkreditnämnden i skrivelser den 20 augusti och den 11 december
1956 lämnad redogörelse för den hittillsvarande exportkreditgarantigivningen
framgår bl. a. följande.

Under tiden från den 1 juli 1933, då exportkreditnämnden trädde i verksamhet,
till och med den 30 juni 1956 har nämnden utfärdat garantier för
ett sammanlagt kreditbelopp av omkring 1 335 miljoner kronor, varav det
av staten garanterade beloppet utgjort cirka 870 miljoner kronor. Härav
hänförde sig till budgetåret 1953/54 ett kreditbelopp å 57,6 miljoner kronor
och ett garantibelopp å 35,9 miljoner kronor, till budgetåret 1954/55 ett
kreditbelopp å 75,5 miljoner kronor och ett garantibelopp å 55,1 miljoner
kronor samt till budgetåret 1955/56 ett kreditbelopp å 50,5 miljoner kronor
och ett garantibelopp å 34,0 miljoner kronor. Under tredje kvartalet 1956

4

Kungl. Maj.ts proposition nr il år 1957

har garantier utfärdats för krediter å 10,2 miljoner kronor med ett garantiansvar
för staten av 7,0 miljoner kronor. Statens ansvar för utfärdade garantiförbindelser
uppgick vid utgången av sagda tre budgetår till 73,0, 72,6
respektive 35,3 miljoner kronor. Minskningen av statens garantiansvar
under sistförflutna budgetår hänför sig till större delen till inlösen av polska
långfristiga skuldförbindelser.

Sedan verksamhetens början till och med den 30 juni 1956 har premier
influtit med 30 miljoner kronor och räntor med 2,2 miljoner kronor, sammanlagt
32,2 miljoner kronor. Utbetalningar för skadefall har, sedan återvinningar
fråndragits, uppgått till 14,5 miljoner kronor och nämndens administrationskostnader
till 2,4 miljoner kronor, sammanlagt 16,9 miljoner
kronor. Behållningen, d. v. s. nämndens reserv för att möta garantiförpliktelserna,
utgjorde alltså den 30 juni 1956 15,3 miljoner kronor. Jämfört
med behållningen den 30 juni 1953 innebär detta en ökning med 0,3 miljon
kronor.

I skrivelsen den 20 augusti 1956 har exportkreditnämnden — under erinran
att giltighetstiden för bestämmelserna angående statsgaranti för exportkredit
m. in. utlöper med utgången av innevarande budgetår — hemställt
om bemyndigande att på oförändrade grunder meddela garanti för
exportkredit m. m. under tiden den 1 juli 1957—den 30 juni 1960.

över framställningen har utlåtanden avgivits av statskontoret, kommerskollegium,
fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret.
Kommerskollegium har till sitt utlåtande fogat yttranden från Stockholms
handelskammare, Skånes handelskammare, handelskammaren i Göteborg,
handelskammaren i Gävle, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges industriförbund,
Sveriges grossistförbund, Kooperativa förbundet, Sveriges
Köpmannaförbund samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation.

Exportkreditnämndens framställning

Inledningsvis framhåller exportkreditnämnden, att statsmakterna aldrig
synes ha ifrågasatt, att det statliga exportkreditgarantisystemet skulle upphöra.
Skälen för dess bibehållande har växlat. I dagens läge synes det nämnden
att den kraftigt tilltagande konkurrensen på världsmarknaden, förknippad
med krav på vidgad kreditgivning, vårt lands behov av att öka exportvolymen
samt den utländska konkurrensens allt större stöd av en hög statlig
exportkreditgarantigivning särskilt talar för fortsatt statlig garantigivning för
att stimulera den svenska exporten. Nämnden anser det också förtjäna understrykas,
att de svenska statsmakterna i exportkreditgarantisystemet
äger ett handelspolitiskt instrument av betydelse.

Nämnden framhåller, att gällande bestämmelser för garantigivningen erbjuder
möjlighet till varierande utformning av garantierna och att de hittills
visat sig tillräckligt vida för att exportindustriens skiftande garantibehov
skolat kunna tillgodoses. Någon anledning att för närvarande vidga
den författningsenliga ramen för garantigivningen föreligger inte enligt
nämndens mening.

Kungl. Maj.ts proposition nr it år 1957

5

Exportkreditnämnden anser det inte möjligt att nu angiva, i vilken utsträckning
det statliga exportkreditgarantisystemet kan förmodas bli utnyttjat
under de kommande åren. Med hänsyn till den allmänna utvecklingen på
världsmarknaden med skärpt konkurrens och ökade anspråk på kredit håller
nämnden det emellertid för möjligt, att garantigivningen kommer att öka.
Nämnden finner det också böra understrykas, att garantier i samband njed
långfristiga krediter utövar ett starkare inflytande på det totala garantibeloppet
än garantier för kortfristiga krediter, där beloppen relativt snabbt
avvecklas, medan de förra under flera år kan ingå i engagemanget. Detta
kan medföra, att nämndens totalengagemang också därigenom kommer att
öka under de kommande åren. Marginalen mellan nuvarande maximering
för garantigivningen, 300 miljoner kronor, och nämndens engagemang per
den 30 juni 1956 — vilket omfattar ett belopp av 52,1 miljoner kronor —-är emellertid så stor, att någon höjning av maximeringen inte för närvarande
synes påkallad.

Sedan 1948 har bemyndigande att utfärda exportkreditgarantier vid varje
tillfälle lämnats för tre år. Ingen anledning synes nämnden föreligga att
frångå treårsperioden beträffande den nya författningen. Skulle under den
tid, varunder denna kommer att gälla, behov av ändringar av författningsbestämmelserna
uppkomma, förutsätter emellertid nämnden, att hinder inte
möter mot att ändringsförslag upptages till prövning.

Nämnden föreslår sålunda, att gällande bestämmelser om statsgaranti för
exportkredit in. m. skall gälla under ytterligare tre år eller t. o. m. den 30
juni 1960.

Yttranden

Förslaget att förlänga bestämmelserna om exportkreditgaranti för en tid
av tre år tillstyrkes eller lämnas utan erinran av alla remissinstanser. I åtskilliga
av yttrandena vitsordas, att den statliga garantiverksamheten för
exportkredit in. m. utgör ett värdefullt stöd för den svenska exportnäringen.

Sveriges allmänna exportförening understryker särskilt betydelsen av ett
system med statliga exportkreditgarantier i sådana lägen, där kampen om
kunderna visat sig i stigande utsträckning föras med kreditvapnet som utslagsgivande
konkurrensfaktor. Såvitt föreningen kunnat konstatera är de
villkor, på vilka exportörer i Västtyskland, Beneluxländerna, Frankrike och
Storbritannien kan erhålla exportkreditgarantier, i vissa fall gynnsammare
än motsvarande svenska. Föreningen förordar, att exportkreditnämnden i
fortsättningen söker att inom ramen för gällande bestämmelser ytterligare
tillgodose de enskilda svenska exportörernas behov av stöd, särskilt vad avser
risken att likvid till följd av åtgöranden utanför den enskilde exportörens
hägn inte kan transfereras till Sverige. Sveriges grossistförbund uttalar
sin anslutning till de av exportföreningen anförda synpunkterna. Även
Sveriges köpmannaförbund erinrar om det allt större stöd genom statliga
garantier för exportkredit, varav den utländska konkurrensen numera kom -

6

Kungl. Maj.ts proposition nr M år 1957

mer i åtnjutande. Skånes handelskammare, som framhåller att den svenska
exporten mött en allt hårdare konkurrens sedan de av kriget drabbade länderna
kunnat utbygga och effektivisera sin produktionsapparat, finner det
angeläget, att de svenska exportörerna i fråga om exportkreditgarantier inte
försättes i ogynnsammare läge än exportörerna i våra konkurrentländer.
Jämväl Stockholms handelskammare erinrar om den hårdnande konkurrensen
på världsmarknaden. Behov av statlig garanti föreligger enligt handelskammarens
uppfattning framför allt i fråga om de politiska riskerna, d. v. s.
transfererings-, kurs- och fabrikationsrisker, enär den enskilde exportören
saknar möjlighet att i nämnvärd grad påverka de omständigheter, orsakade
av politiska händelser, vilka kan förhindra att han får betalt. Även kommerskollegium
pekar på de avsevärda risker som förhållandena på utlandsmarknaderna
mångenstädes erbjuder.

Kooperativa förbundet uttalar, att vissa betänkligheter kan föreligga mot
att i ett läge som det nuvarande med högkonjunktur och full sysselsättning
stimulera exporten genom underlättad kreditgarantigivning. Sådant stöd
kan dock vara av betydelse för företagen och ekonomiskt fördelaktigt för
landet i vissa situationer, t. ex. för att till ett rimligt pris kunna avsätta ett
produktionsöverskott av fisk eller jordbruksprodukter eller för att kunna
vinna insteg på en ny marknad eller behålla en redan vunnen marknad.

I flera remissvar uttalas önskemål om uppmjukning i vissa hänseenden av
de med garantigivningen förknippade villkoren eller om utvidgning av exportkreditnämndens
rätt att utfärda garantier. Handelskammaren i Göteborg
framhåller önskvärdheten av att försäkring av valutatransferrisken sker
med viss procentandel av eventuellt uppkommande förlust i stället för som
nu med 75 respektive 85 procent av hela kreditbeloppet, varigenom »topprisken»
helt faller på exportören. Handelskammaren anser det vidare önskvärt,
att nämndens verkställande direktör får befogenhet att i vissa ärenden
meddela garantier under tiden mellan nämndens sammanträden samt att
nämnden kompletteras med några ledamöter med direkt erfarenhet från
affärslivet och speciell kännedom om exportaffärer på transmarina marknader.
Skånes handelskammare erinrar om sitt tidigare framförda förslag,
att den för exporten till hårdvalutaländer avsedda högre garantiprocentsatsen,
85 procent, skulle erhålla generell giltighet.

Kooperativa förbundet pekar på möjligheten av att i utländska banker
belåna exportdokument intill belopp, som exportkreditnämnden garanterar.
Förbundet hemställer, att möjligheterna undersökes huruvida exportören
på denna väg kan hemföra valutan omedelbart efter det varan exporterats.
Att så kan ske är fördelaktigt inte bara för exportören utan för folkhushållet
i dess helhet. Det är nämligen enligt förbundet ur ekonomisk synpunkt
inte tillfredsställande, att för ett arbete, som utförts för utlandets
räkning, ersättning erhålles först kanske mer än ett år fram i tiden.

Kommerskollegium understryker ett från flera håll gjort påpekande, att
de av nämnden åsatta premierna synes vara för höga. Kollegium erinrar om
att verksamheten bedrivits så, att ett betydande överskott uppkommit, och

7

Kiingl. Maj.ts proposition nr il år 1957

vill ifrågasätta, om en sådan ordning strängt taget är förenlig med verksamhetens
syfte. Stockholms handelskammare framhåller, att arbetet att sänka
premienivån betydligt skulle underlättas, om exportkreditnämndens verksamhet
finge en större volym. Handelskammaren anser det därför angeläget,
att man genom en mera aktiv propaganda och en intimare kontakt mellan
nämnden och exportindustrien söker utvidga verksamheten och finna nya
former för densamma. Såvitt handelskammaren har sig bekant, är det endast
några få företag, som försäkrar hela sin export hos nämnden. En mera
allmän utbredning av denna försäkringsform, s. k. ramgaranti, anser handelskammaren
ur många synpunkter önskvärd. Även exportföreningen har
funnit pågående utbyggnad av användningsområdet för s. k. ramgarantier
svara mot ett praktiskt behov; föreningen skulle gärna se att utbyggnaden
påskyndas.

Slutligen framhåller Stockholms handelskammare önskvärdheten av en
liberalare inställning från nämndens sida till garantigivning för långfristiga
krediter.

Departementschef en

När systemet med statliga exportkreditgarantier tillkom år 1933 var det
primära ändamålet att genom stimulans åt exporten främja sysselsättningen
inom landet. Senare har garantigivningen utnyttjats för handelsoch
valutapolitiska syften och i vissa avseenden modifierats med hänsyn
till bl. a. önskemålen att öka exporten på liårdvalutamarknaderna. För närvarande
innebär möjligheten att erhålla statlig exportkreditgaranti väsentligen
ett allmänt stöd åt exportnäringarna, vilkas förmåga att hävda sig i
den hårdnande konkurrensen på utlandsmarknaderna därigenom stärkes.
Av särskild betydelse kan detta vara då det gäller att vinna insteg eller behålla
en redan uppnådd position på vissa mera svårbearbetade marknader.

Det av riksdagen senast år 1954 givna bemyndigandet att meddela exportkreditgaranti
upphör att gälla med utgången av innevarande budgetår. Exportkreditnämnden
har hemställt, alt dylikt bemyndigande utverkas för
ytterligare en treårsperiod. Någon ändring av nu gällande bestämmelser
för garantigivningen har nämnden inte funnit behövlig. Bestämmelserna är
nämligen enligt nämndens mening tillräckligt vida för att exportindustriens
skiftande behov av garanti skall kunna tillgodoses.

Någon erinran mot en förlängning av riksdagsbemyndigandets giltighetstid
har inte framkommit vid remissbehandlingen av nämndens förslag. De
instanser, som företräder näringslivets intressen, har tvärtom vitsordat behovet
av det statliga stöd åt exportnäringarna, som garantigivningen innebär.
t samband härmed har uttalats önskemål om uppmjukning i olika
avseenden av villkoren för garantigivningen. Sålunda har försäkringen av
valutatransferrisk föreslagits skola knytas till eventuellt uppkommande förlust
i stället för, som nu sker, till hela kreditheloppet. Vidare har erinrats
om tidigare önskemål angående eu mera generell tillämpning av den högre

8

Kungl. Maj.ts proposition nr il år 1957

procentsats, 85 procent, som f. n. är förbehållen kreditgaranti vid export,
vilken är särskilt önskvärd ur valutasynpunkt. Vissa önskemål avser en
sänkning av premienivån; härvid har framhållits bl. a. att en sänkning kunde
ske om garantigivningen fick större omfattning. En välvilligare behandling
ur garantisynpunkt av långfristiga krediter har även ansetts
önskvärd.

I likhet med exportkreditnämnden och samtliga remissinstanser anser
jag, att fortsatt bemyndigande att meddela stalsgaranti för exportkredit
bör utverkas av riksdagen. Bemyndigandet bör liksom del nu gällande omfatta
en treårsperiod och alltså avse budgetåren 1957/58—1959/60. Någon
anledning att ändra det högsta belopp, 300 miljoner kronor, inom vilket
staten må iklädas betalningsansvar, synes inte föreligga. Ej heller är någon
jämkning påkallad beträffande det för garanti vid lagerhållning av svenska
varor utomlands och vid finansiering av produktion för export avsedda
högsta beloppet av 100 miljoner kronor.

Önskemålen om uppmjukning av villkoren för garantigivningen synes i
allt väsentligt kunna tillgodoses inom ramen för exportkreditnämndens nuvarande
författningsenliga befogenhet. I likhet med nämnden finner jag
därför någon ändring i de nu gällande bestämmelserna icke vara påkallad.
Skulle den skärpta konkurrensen på exportmarknaderna medföra behov
av ökat stöd, kan nämnden inom nyssnämnda befogenhetsram anpassa sin
praxis efter de ändrade förhållandena. Bl. a. bör enligt min mening i nu
rådande läge nämnden vara oförhindrad att meddela exportkreditgaranti
intill 85 procent av lämnad kredit eller uppkommande förlust ej endast, då
försäljningen kan anses vara särskilt önskvärd ur valutasynpunkt, utan
även om andra särskilda skäl föreligger. Jag syftar härvid exempelvis på
det fall då ett kraftigare exportstöd är erforderligt för att vinna insteg eller
behålla ställningen på en marknad, där förutsättningarna för den svenska
exporten bedömes gynnsamma på längre sikt. I den mån en uppmjukning
av exportkreditnämndens praxis bedömes erforderlig, bör den givetvis ske
med nödig försiktighet och med beaktande i varje särskilt fall av den därmed
förenade ökningen av förlustrisken för staten.

Premierna för exportkreditgarantierna har, enligt vad jag inhämtat, nyligen
omprövats av nämnden. Därvid har eftersträvats att på ett bättre sätt
än hittills skett avväga premierna mot de faktiska riskerna. Hittills har den
statliga garantien främst kommit att utnyttjas i affärer med förhållandevis
stora kreditrisker. De av vissa remissinstanser berörda s. k. ramgarantierna,
d. v. s. garantier avseende ett företags hela försäljning till visst land
eller vissa länder, synes möjliggöra en gynnsammare fördelning av riskerna
och därmed en sänkning av premienivån. Samma resultat torde kunna
uppnås om nämndens verksamhet utvidgas, under förutsättning dock, att
garantierna i större utsträckning än nu avser krediter, som innebär normala
eller små risker. Nu angivna omständigheter torde redan ha uppmärksammats
av nämnden. Jag förutsätter, att nämnden även framdeles följer
verksamhetens utveckling i dessa hänseenden och fortlöpande anpassar

Kungl. Maj.ts proposition nr 41 år 1957 9

premiesatserna till en med hänsyn till risktagandet skälig nivå. Med anledning
av det av kommerskollegium gjorda påpekandet angående överskottet
av nämndens verksamhet vill jag framhålla, att det synes riktigt att
nämnden har tillgång till en viss medelsreserv för att kunna möta sina garantiförpliktelser.
Behållningen, omkring 15 miljoner kronor, förefaller i
förhållande till förpliktelserna icke orimligt stor.

Det av Kooperativa förbundet föreslagna tillvägagångssättet för snabbare
hemtagning av exportvalula genom belåning av exportdokument i utländsk
bank kan i och för sig vara möjligt. Huruvida kreditmöjligheter i utlandet
bör utnyttjas på angivet sätt får emellertid i de särskilda fallen bedömas av
vederbörande myndighet ur allmänna valuta- och penningpolitiska synpunkter.
Någon ändring av bestämmelserna angående exportkreditgaranti
torde inte vara behövlig.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva

att svenska staten må intill utgången av budgetåret
1959/60 åtaga sig betalningsansvar i form av statsgaranti
för exportkredit till ett belopp av högst 300 miljoner kronor,
varav för lagerhållning av svenska exportvaror utomlands
samt för finansieringsgarantier, avseende produktion
för export, tillhopa högst 100 miljoner kronor; i de angivna
högsta beloppen skall inräknas summorna av de till och
med den 30 juni 1957 beviljade garantierna.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Ro Ge jro t

2 Bihang till riksdagens protokoll 1957. I samt. Nr 41