Kungl. Maj.ts proposition nr M år 1957
1
Nr 40
Kungl. Maj. ts proposition till riksdagen angående anslag för budgetåret
1957/58 till bidrag till väg- och flottledsbgggnader
m. m. å skogar i enskild ägo; given Stockholms
slott den 21 december 1956.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Sam. B. Norup
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen lämnas den närmare motiveringen för förslag, som avses
framläggas i statsverkspropositionen, att det å riksstaten för innevarande
budgetår uppförda reservationsanslaget å 2 500 000 kronor till väg- och flottledsbyggnader
å skogar i enskild ägo skall för nästa budgetar höjas med
5 000 000 kronor till 7 500 000 kronor och avräknas mot autoinobilskattemedlen
samt uteslutande användas till vägbyggnader. Vidare lämnas motivering
för förslag att å riksstaten för nästa budgetår uppföra ett särskilt
reservationsanslag å 20 000 kronor till flottledsbyggnader å skogar i enskild
ägo. I samband därmed föreslås en del ändringar i grunderna för statsbidrag
till vissa väg- och flottledsbyggnader in. in. och för lån från skogsväglånefonden.
1 liitillng till riksdagens protokoll 19!>7. 1 samt. Nr 40
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1957
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
21 december 1956.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,
Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange,
Lindholm.
Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och kommunikationsdepartementen
samt med statsrådet Hjalmar Nilson anmäler chefen för jordbruksdepartementet,
statsrådet Norup, fråga om anslag för budgetåret 1957/
58 till bidrag till byggande av skogsvägar och flottleder in. in. samt anför
därvid följande.
I. Inledning
Skogsstyrelsen har i sina anslagsäskanden den 27 augusti 1956 för budgetåret
1957/58 hemställt bl. a., att anslaget till Skogsvård in. in.: Väg- och
flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo skall höjas med 3 500 000 kronor
till 6 000 000 kronor.
Med skrivelse den 18 oktober 1956 har 1955 års skogsvårdsutredning den
9 november 1956 överlämnat ett inom utredningen utarbetat betänkande angående
skogsbrukets vägfrågor.
Över betänkandet har, efter remiss, utlåtanden avgivits av statskontoret,
domänstyrelsen, skogsstyrelsen efter hörande av skogsvårdsstyrelserna, kommerskollegium
efter hörande av handelskamrarna i Sundsvall, Gävle, Karlstad,
Jönköping och Luleå, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, överbefälhavaren,
lantmäteristyrelsen, kammarkollegium, arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelserna
i Kronobergs, Kalmar, Älvsborgs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, 1953 års trafikutredning, Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges skogsägareförbund, Sveriges
lantbruksförbund, Skogsindustrins samarbetsutskott, Skogsbrukets motortransportkommitté,
Svenska vägföreningen, Kungl. Automobilklubben, Motormännens
riksförbund, Svenska lasttrafikbilägareförbundet, Riksförbundet
Landsbygdens folk, Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet samt
Motorförarnas helnykterhetsförbund.
I betänkandet behandlar utredningen efter ett inledande kapitel först skä -
3
Kungl. Maj.ts proposition nr it) är 1957
len för ett väl utbyggt vägnät inom skogsbruket och ger därefter en översikt
över utvecklingen av skogsvägnätet och dess nuvarande omfattning samt
gör en uppskattning av vilket ytterligare behov av skogsvägar, som föreligger
(kap. 2, 3 o. 4). Härefter behandlar utredningen frågan om skogstransporterna
och det allmänna vägnätet (kap. 5) samt möjligheterna att för väghållningen
bilda större administrativa enheter än befintliga vägsamfälligheter
och vägföreningar enligt lagen om enskilda vägar (kap. 6). Problemen
om last- och upplagsplatser för skogsprodukter vid väg samt angående avdragsrätt
vid beskattning av kostnaderna för skogsvägbyggnader behandlas
i särskilda avsnitt (kap. 7 o. 8). Vidare diskuteras och lämnas förslag till
utformning av det statliga stödet till skogsbilvägarna samt till finansieringen
och administrationen av detsamma (kap. 9, 10 o. 12). I ett särskilt kapitel
(kap. 11) behandlas frågan om utnyttjandet av jordbrukets traktorer för
transporter inom skogsbruket.
Innan jag ingår på en redogörelse för utredningens betänkande och de däröver
avgivna remissyttrandena, vill jag framhålla, att jag har för avsikt att
nu endast upptaga till behandling frågorna om det statliga stödet till skogsvägnätets
utbyggnad samt finansieringen och administrationen av detsamma,
således i huvudsak kapitlen 2—4 samt 9, 10 och 12 i utredningens betänkande.
Detta innebär att frågorna om det allmänna vägnätet och skogstransporterna,
bildandet av större administrativa enheter för väghållningen,
ordnandet av last- och upplagsplatser, tillskapandet av avdragsrätt för skogsvägkostnader
vid beskattningen samt utnyttjandet av jordbrukets traktorer
vid skogstransporterna (kap. 5—8 o. 11) i huvudsak lämnas åsido för att
upptagas till prövning i andra sammanhang. Berörda spörsmål är nämligen
beroende såväl av pågående utredningar som av överväganden, sammanhörande
med den allmänna trafiksäkerheten och den översiktliga planläggningen
av det allmänna vägnätet.
II. Hittillsvarande stödåtgärder
Historik. Det i driftbudgeten för innevarande budgetår upptagna reservationsanslaget
å 2 500 000 kronor till Skogsvård in. m.: Väg- och flottledsbyggnader
å skogar i enskild ägo leder sitt ursprung från ett anslag, som under
1930-talets kris på arbetsmarknaden tillkom i arbetslöshetslindrande syfte.
Under budgetåren 1933/34 och 1934/35 anvisades sammanlagt 1 000 000 kronor.
År 1938/39 återupptogs anslagsbeviljandet, sedan det legat nere under
tre år. I samband med återupptagandet bestämdes att ett skogsvägföretags
arbetslöshetslindrande natur ej som tidigare skulle vara absolut villkor för
erhållande av statsbidrag. Under följande två budgetår anvisades på ordinarie
stat 350 000 resp. 100 000 kronor och på tilläggsstat för budgetåret 1940/
41 ell belopp av 1 000 000 kronor. Efter framställning av 1936 års skogsulredning
ökades fr. o. in. budgetåret 1941/42 anslaget kraftigt, huvudsakligen
för att underlätta vedtransporlerna och för att möjliggöra att vedhuggning
-
4 Kungl. Maj:ts proposition nr 40 ar 1957
arna i skogsvårdens intresse förlädes till av ekonomiska skäl tidigare oåtkomliga
områden.
År 1943 avgav 1936 års skogsutredning sitt betänkande Utredning rörande
skogsnäringens ekonomiska läge med förslag till åtgärder för höjande av näringens
bärkraft. III. Skogsbrukets transportfrågor: Vägar och järnvägar
(SOU 1943: 4). Däri framlades bl. a. vissa beräkningar, utvisande ett anslagsbehov
av 4 500 000 kronor för år under en 10-årsperiod för byggnad av de
mest angelägna skogsvägarna. Även förslag till ändrade bestämmelser angående
statsbidrag till skogsvägar hade utarbetats. De viktigaste nyheterna var,
att förekomsten av arbetslöshet borttogs som villkor för bidrag och att begreppet
stamväg, till vilken vägtyp kunde erhållas bidrag med högre procentsats,
infördes samt att förslag om viss underhållsskyldighet för statsunderstödda
skogsvägar framlades. I huvudsaklig överensstämmelse med skogsutredningens
förslag utfärdades efter frågans behandling vid 1943 års riksdag
den ännu i sina huvuddrag gällande kungörelsen (SFS 1943: 530). Av senare
vidtagna ändringar torde den fr. o. m. den 1 juli 1952 genomförda decentraliseringen
av beslutanderätten till skogsstyrelsen vara viktigast.
Under budgetåren 1933/34—1956/57 har under anslaget anvisats sammanlagt
33 650 000 kronor. Enligt skogsvårdsstyrelsernas statistik har under tiden
t. o. m. utgången av budgetåret 1954/55 slutavsynats vägföretag med en
sammanlagd väglängd av 8 230 km till vilka företag ca 21 800 000 kronor
utbetalats i bidrag. Skillnaden mellan det anvisade beloppet och det utbetalade
beror bl. a. på den förskjutning i tiden som sker mellan bidragsbevilj
ande t och utbetalningen samt på avskrivning av vissa företag som av olika
skäl ej fullföljts.
År 1941 inrättades även en särskild lånefond, skogsväglånefonden, för att
underlätta kreditmöjligheterna för byggande av skogsvägar. Fonden tillfördes
redan första budgetåret ett kapital av 1 200 000 kronor men då densamma
utnyttjades i mycket liten utsträckning besparades budgetåret 1946/47
1 068 000 kronor, vilket reglerades över titeln lånemedel. Vid ingången av
budgetåret 1956/57 fanns ca 114 000 kronor tillgängliga i fonden. Endast två
företag har haft lån ur fonden med tillhopa 31 400 kronor. Vid sistnämnda
budgetårs ingång utestod ett lån om 16 296 kronor.
Gällande bestämmelser. Bestämmelser om bidrag ur skogsväganslaget återfinnes
i kungörelsen den 30 juni 1943 angående statsbidrag till vissa vägoch
flottledsbyggnader m. in. (SFS 1943: 530) jämte däri senare gjorda ändringar
samt i av skogsstyrelsen utfärdade tillämpningsföreskrifter.
Av innehållet i dessa bestämmelser torde här få återgivas följande.
Från anslaget äger skogsstyrelsen till skogsvårdsstyrelse anvisa medel att
utdelas som bidrag till utförande av väg- eller flottledsbyggnad å skog, som
står under skogsvårdsstyrelsens uppsikt, samt för uppförande av skogshärbärge
eller annan liknande förläggning å skog tillhörig enskild person (byggnadsbidrag).
Med skogsväg förstås sådan med motorfordon farbar enskild väg, som är
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 ur 1957
av väsentlig betydelse för utforsling av skogsprodukter. Stamväg är sådan
året runt med motorfordon farbar skogsväg, som utgör huvudled för utforsling
av skogsprodukter från större områden.
Bvggnudsbidrag utgår endast för nybyggnad av skogsväg eller sådan omläggning
eller förbättring av befintlig skogsväg eller annan enskild väg, att
denna först genom åtgärden kommer i det skick, att utforsling av skogsprodukter
kan äga rum ä vägen. Som förutsättning för bidrag gäller vidare,
att nyttan av företaget beräknas minst motsvara kostnaderna därför och att
med hänsyn till allmän eller enskild rätt binder mot företagets utförande ej
är för handen. I denna nytta skall enligt tillämpningsföreskrifterna inräknas
även sådan av icke skoglig karaktär, t. ex. nyttan av vägen som utfartsväg
eller som förbindelseväg för allmän trafik. Som ytterligare inskränkning i
bidragsrätten stadgas, att bidrag ej skall utgå till företag, som på grund av
särskilt högt båtnadsvärde eller ringa omfattning kan förväntas även utan
bidrag komma till utförande inom den närmaste tiden.
Skogsstyrelsen har tillämpat denna regel så att företag, som beräknas
kunna genom minskade transportkostnader bli amorterade inom två år efter
det vägen väsentligen tagits i bruk, ej anses berättigade till bidrag samt att
för vägföretag med en beräknad byggnadskostnad understigande 1 000 kronor
frågan om statsbidrag upptages till prövning endast undantagsvis och
efter särskild motivering.
Vid beviljande av bidrag till vägbyggnader skall företräde givas åt företag,
där delägarna är många eller där behovet av bidrag med hänsyn till delägarnas
ekonomiska ställning är särskilt stort.
I fråga om bidragets storlek gäller, att det för stamväg utgör 50 procent
och för annan skogsväg högst 40 procent av den av skogsvårdsstyrelsen godkända
kostnaden för företaget. Då synnerliga skäl därtill är kan emellertid
efter Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall bidrag utgå med 75 procent.
I den godkända kostnaden får ej inräknas marklösen eller ersättning för skada
eller intrång, som orsakas de av företaget berörda fastigheterna av
företagets utförande.
För gradering av bidragsprocenten till annan skogsväg än stamväg har
skogsstyrelsen föreskrivit en kategoriuppdelning av markägarna och en gradering
av bidragsbehovet med hänsyn till båtnaden. T. o. in. budgetåret 1954/
55 tillämpades en indelning i två kategorier. Till kategori A, vilken borde
erhålla 40 procents bidrag, fördes skogsägare, som för sin eller sin familjs
bärgning var beroende av arbetsinkomst från skogen, samt annan skogsägare,
som själv brukade sin fastighet, under förutsättning att skogsinnehavet
var mindre att anse som kapitaltillgång än som möjlighet att bereda arbete
för gårdens folk (stöd för jordbruket). I gränsfall företogs en prövning för
utrönande om sociala eller ekonomiska skäl kunde åberopas för det högre
bidraget. Övriga skogsägare fördes till kategori B, som normalt endast kunde
få 25 procents bidrag. Om företaget beräknades kunna amorteras på kortare
tid än fem år sänktes bidragsprocenten till 25 resp. 15. På grund av
bristen på medel skulle bidrag i första hand utgå till stamvägar och företag
berörande fastigheter tillhörande kategori A.
6
Kungl. Maj:ls proposition nr 40 är 1957
Fr. o. m. budgetåret 1955/56 har markägarna indelats i tre kategorier.
Enskilda personer hänföres till endera av kategorierna A eller B, varvid
till A hänföres den, som äger fastighet eller fastigheter med ett sammanlagt
taxeringsvärde av högst omkring 75 000 kronor, och till B övriga. Om denna
fördelning i det särskilda fallet ej lämpligen bör godtas med hänsyn till
vad som är känt om ägarens ekonomiska förhållanden, hänföres denne till
annan kategori. Sådan korrigering kan ifrågakomma i båda riktningarna.
Vid hänförande till kategori bör särskilt uppmärksammas, om ägaren har
väsentliga inkomster, som ej härflyter från hans fastighetsinnehav, t. ex. av
särskilt yrke.
Juridiska personer såsom kommuner, bolag, allmänningar in. fl. hänföres
till kategori C.
Bidrag utgår normalt med 50 procent till alla kategorier, när det gäller
stamväg, samt i övrigt med 40 procent till kategori A och 25 procent till
kategori B och C. F. n. anses emellertid med hänsyn till medelsbristen bidrag
kunna tilldelas den som tillhör kategori C huvudsakligen endast om
han ingär som delägare i företag, vilket med hänsyn till övriga delägares
insats bör stödjas.
Ansökan om bidrag skall göras hos skogsvårdsstyrelse, som, såvitt ansökningen
ej anses höra omedelbart avslås, upprättar plan för företaget. I vissa
fall skall därvid förberedande utredning ske i samråd med vägförvaltning
och lantbruksnämnd i syfte att utröna vilken myndighet, som bör handlägga
ärendet, och för att säkerställa skäligt hänsynstagande till andra än
skogliga synpunkter vid planläggningen. Anslutning till allmän väg skall
godkännas av vägdirektören. Klagoräti över skogsvårdsstyrelses beslut att
avslå bidragsframställning föreligger ej.
Om företaget berör flera fastigheter, utgår ej bidrag med mindre angående
vägens byggande och underhåll antingen laga kraftvunnen förrättning
enligt lagen om enskilda vägar ägt rum eller laga kraftvunnen dom eller
träffad överenskommelse i sådan form, som av skogsstyrelsen godkännes,
föreligger.
Skogsstyrelsen har föreskrivit, att där fråga är om stamväg och delägarna
är fler än fem samt i övriga fall, där så anses lämpligt, hör skogsvårdsstyrelse
påkalla förrättning enligt lagen om enskilda vägar.
I det skriftliga kontrakt, som skogsvårdsstyrelse enligt bidragsförfattningen
har att träffa med bidragstagaren, skal! denne bl. a. förbinda sig att
därest underhållsskyldighet beträffande företaget ej eljest föreligger, undethålla
företaget i den omfattning och under den lid, högst tjugu år, som av
.skogsvårdsstyrelsen bestämmes.
Skogsvårdsstyrelse kan begära att bidragstagaren ställer säkerhet för sina
förpliktelser enligt kontraktet.
Skogsvårdsstyrelse kontrollerar och avsynar vägföretaget.
Skogssällskapet har samma rätt som skogsvårdsstyrelse att förmedla statsbidrag
men endast för skogar vilkas vård och förvaltning utövas under medverkan
och tillsyn av sällskapet.
7
Kungl. Maj. ts proposition nr bO år 1957
Bestämmelserna om skogsväglånefonden återfinnes i kungörelsen den 6
juni 1941 angående lån från skogsväglånefonden (SFS 1941:492) jämte senare
ändringar. Enligt dessa bestämmelser är de allmänna kvalifikationerna
för erhållande av lån i huvudsak desamma som för erhållande av statsbidrag.
Dock må lån utgå även till väg, som betalar sig inom kort tid. Sammanlagt
må lån och bidrag ej överstiga 80 procent av den av skogsvårdsstyrelse
godkända kostnaden för företaget. Lån utlämnas ej till lägre belopp
än 500 kronor.
Låneärenden avgöres av Kungl. Maj:t, vilken även fastställer den form
av överenskommelse, som kan godkännas för företag berörande flera än en
delägare. Ansökan ingives tilll skogsvårdsstyrelse, som efter upprättande av
plan med eget yttrande översänder ansökan till skogsstyrelsen. Skogsstyrelsen
vidarebefordrar efter hörande av arbetsmarknadsstyrelsen framställningen
med eget yttrande till Kungl. Maj :t
För lån skall ställas säkerhet, som kan av Kungl. Maj:t godkännas. Såsom
säkerhet kan godkännas fastighetsinteckningar inom 75 procent av taxeringsvärdet
av fast egendom samt obligationer och personlig borgen.
Lån är amorteringsfritt under två år från första lyftningsdagen och skall
därefter amorteras med årliga inbetalningar inom sådan tid, högst tjugu år
från första lyftningsdagen, som med hänsyn till företagets bärighet bestämmes
vid lånets beviljande. Det är dock låntagaren obetaget att verkställa
slutamortering tidigare.
Lån förräntas efter fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot (normalränta).
Denna fastställes av Kungl. Maj :t för varje budgetår och utgör f. n.
fyra procent.
Skogsvårdsstyrelsen tecknar kontrakt med låntagaren enligt samma regler,
som angivits för statsbidrag. Bestämmelser finnes även för kontroll av
företagen och för reglering av sådana fall, då lån på grund av låntagares
försummelser o. dyl. kan förklaras vara förfallet till omedelbar betalning.
IIL Skogsvårdsutredningens förslag
Skälen för ett utbyggt skogsvägnät. Utredningen framhåller, att skogsbruket
vid jämförelse med andra näringar utvisar en extremt utspridd produktion.
Skogsproduktionen äger rum inom 23 miljoner hektar eller närmare
två tredjedelar av rikets landareal, där allt efter markens godhetsgrad och
de klimatiska betingelserna produceras från någon kubikmeter till över
10 kubikmeter eller i medeltal för hela landet omkring tre kubikmeter per
år och hektar. Inom detta område skall produktionen fortlöpande hållas
igång, förbättras och skyddas mot skador genom återväxtarbeten och genom
beståndsvårdande, markförbättrande och skogsskyddande åtgärder. Det producerade
virket skall tillvaratagas genom huggningar och det upphuggna
virket från avverkningstrakter, som årligen omfattar ett par miljoner hektar,
spridda över hela skogsarealen, skall sammanföras och fraktas till huvudtransportleder
och förädlingsindustrier.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr iO år 1957
Det är uppenbart, att en dylik näring i högsta grad är beroende av goda
trafikleder. Behovet därav blir särskilt framträdande under tider av intensifierad
skogsvård och minskad tillgång till mänsklig arbetskraft och hästar,
vilken utveckling sedan ett par decennier utmärker svenskt skogsbruk.
Skogsarbetena bedrevs tidigare till huvudsaklig del under vinterhalvåret.
Man kunde då med utnyttjande av vinterföret och den goda tillgången på
arbetskraft och hästar utföra avverkningarna även med ett glest vägnät.
Skogsvårdsarbetena, som väsentligen utföres under barmarkstid, var relativt
blygsamma. I dessa avseenden har emellertid förhållandena helt förändrats.
Utredningen framhåller, att det finns många bärande skäl för att en intensifierad
och planmässig utbyggnad av skogsbilvägnätet nu är en av de
angelägnaste uppgifterna i svenskt skogsbruk och nämner i det sammanhanget
transportekonomien, transporttekniken, skogsvården och slcogsskyddet
samt sociala och andra med arbetskraften sammanhängande skäl. Utredningen
anför att alla dessa skäl är inflätade i varandra men gör ett försök
till en analys av dem. Därav torde följande få återgivas.
Vad först angår transportekonomien så är i svenskt skogsbruk ännu
den awerkningsmetod helt dominerande, som bygger på att träden upparbetas
till olika sortiment på fällningsplatsen. Transport av hela trädlängder
eller andra långlängder ur bestånden för uppkapning på annan plats,
en metod som ej är ovanlig i andra länder, förekommer här i mycket liten
omfattning. En första sammanföring av de i beståndet eller på hygget utspridda
virkesstyckena sker i regel manuellt av huggaren. Brännved i meterslängder
lägges upp i kastar, kolved, brännved i långlängder och boardved
lägges upp i res, massaved i res, trianglar eller kistor, beroende på hur
länge den skall kvarligga i skogen o. s. v. I större delen av Norrland utför
huggaren eller en särskild s. k. brossiare en längre gående sammanföring
av både timmer och massaved fram till stickvägar (huggarbrossling). En
dylik hopdragning av virket kan också utföras med häst (körarbrossling).
I södra Sverige förekommer, att man i ungbestånd bär fram gallringsvirket
till tätt liggande släpvägar för att skydda träden mot körningsskador.
Efterföljande transporter avser virkets framförande antingen direkt till
de vanliga leveransplatserna, d. v. s. bilväg eller flottled, eller till lastbänk
vid basväg eller traktorväg för vidaretransport med hästdoning eller traktor.
Denna transport, beroende på förhållandena kallad skotning, lunning eller
kortvägskörning, utföres till övervägande del med häst. Försök med traktorlunning
och lunning med vinsch pågår dock, ofta i förening med central
upparbetning av virket. Skogliga transporttekniker synes emellertid vara
eniga om, att hästen under överskådlig tid måste räknas som det viktigaste
hjälpmedlet för detta första transportled, både av ekonomiska skäl och med
hänsyn till kravet ur skogsvårdssynpunkt på minsta möjliga skadegörelse
på den kvarstående skogen.
På något längre sträckor är emellertid hästkörningen dyrbar i förhållande
till andra transportsätt. Utredningen lämnar en översikt över gjorda jäm
-
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1957
förande kostnadsundersökningar och anför att de alternativ till hästkörning
(kortvägskörning eller lunning -j- basvägskörning) som främst intresserar
är lastbilskörning och hjultraktortransport. Av en jämförelse framgår,
att de direkta transportkostnaderna är betydligt lägre för lastbilen och
märkbart lägre för traktorn. Kostnaderna är i grova drag omvänt proportionella
mot transportmedlets lastförmåga och färdhastighet.
Emellertid bör de direkta transportkostnaderna ökas med indirekta kostnader,
främst utgifter för anläggning och underhåll av väg. Därvid visar
sig, att de transportmedel, som bar låga direkta transportkostnader, för med
sig förhållandevis höga indirekta utgifter och tvärtom. Vid studier av det
komplicerade sammanhang, som uppkommer vid bedömningen av gränsdragningen
mellan häst- och lastbilstransporter, har befunnits, att de faktorer,
som särskilt inverkar på valet av transportmetod, är avverkningskvantiteten
för hektar och år, undervägskostnaden för kortvägskörning till bilväg
och vägkostnaderna (ränta och amortering av anläggningskostnaden
jämte årligt underhåll) för bilvägen.
På kalkyler av liknande slag, mer eller mindre detaljerat utförda, grundas
de överväganden, som leder till utbyggnaden av det skogliga bilvägnätet.
Emellertid tillkommer många andra faktorer •sid det slutliga ställningstagandet
till ett skogsvägbyggnadsföretag. Sålunda tenderar hästtransportkostnaderna
att bli allt högre medan transporter med motordrivna hjälpmedel
torde bli billigare eller i vart fall ej stiga lika mycket. Orsaken härtill
är bl. a. den kraftiga minskningen i hästantalet. Höjning av hästtransportkostnaderna
beror emellertid ej blott på större konkurrens om tillgängliga
hästar. Allteftersom jordbruken övergår till traktordrift finnes allt mindre
anledning att hålla häst för jordbruksdriften. De fasta kostnaderna för hästen,
vilka tidigare i stort sett torde ha burits av jordbruket, måste då alltmer
övertagas av skogsbruket. Enligt en av Föreningen Skogsarbeten företagen
utredning skulle kostnaderna per dag för en skogshäst vid vissa antagna
förutsättningar bli 8,53 kronor om 40 % av årskostnaderna faller på
skogen, men 13,98 kronor om skogen belastas med hela årskostnaden. En
väntad fördyring av hästkörning i förhållande till motortransport leder enligt
det anförda till ett tätare bilvägnät. Därest hästbeståndet fortsätter att
minska kan också bristen som sådan framtvinga en utbyggnad av bilvägnätet.
En utbyggnad av speciella traktorvägar kan också ersätta hästtransporterna.
Eu uppdelning av transporten på tre olika led verkar emellertid fördyrande
genom de omlastningar den medför. Traktorvägarna torde därför som
regel få betydelse främst i de fall då traktorer kan utan omlastning till lastbil
föra virket direkt till förbrukningsorten, till järnväg, flottled, central
upplagsplats eller liknande. Det är även möjligt att ett traktorvägsystem i
vissa lägen kan utbyggas så tätt, att virket kan vinschas fram till traktorn
direkt från avverkningsplatsen.
Bland motiven för ett tätare skogsvägnät tillkommer i landets mellersta
och sydliga delar de osäkra tjäl- och snöförhållandena. Egentlig basvägskör
-
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1957
ning kan bär ej påräknas, även om detta transportsätt de vintrar det kan
praktiseras kunde vara ekonomiskt fördelaktigare.
Det hittills förda resonemanget har närmast gällt trakter, där allt virke
skall forslas vidare med bil eller järnväg. Inom trakter, där flottlederna har
stor betydelse, blir problemen av delvis annan karaktär. Många biflottleder
och mindre kustälvar har numera blivit så dyrbara att utnyttja, att man
särskilt inför nödvändiga ombyggnader av flottledsanläggningarna upphör
med flottningen och övergår till biltransport. En sådan omläggning är emellertid
rätt komplicerad bl. a. därför att flottlederna är allmänna transportleder,
som i princip står öppna att utnyttjas av envar. Ett på enskilt initiativ
tillkommet organ, Skogsbrukets Transportutredning med en rad lokalkommittéer,
arbetar sedan någon tid med detta problem. Att en avsevärd
utbyggnad av skogsbilvägnätet kommer att inom en snar framtid behövas
som ersättning för de mindre bärkraftiga flottlederna, står emellertid utom
allt tvivel.
Beträffande de transporttekniska skälen framhåller utredningen, att tidigare
gick en icke ringa del av skogsbrukets produkter till husbehov på jordbruksfastigheter
och till annan lokal förbrukning. Lokalförbrukarna fick
helt naturligt i stor utsträckning sitt virke genom direkt hästtransport. Numera
levereras en allt större del av virket till större förbrukare på längre avstånd,
vilket nödvändiggör biltransporter. Det förhållandet att den fortsatta
transporten i så dominerande utsträckning förutsättes ske med bil för med
sig en allmän strävan att genom bilvägbyggen flytta leveransplatsen närmare
produktionsplatsen.
Inom betydande delar av landet är det av stor betydelse, att skogsindustriens
råvarubas breddas genom utnyttjande av hittills ej tillvarataget lövvirke
och klenare barrvirke. Särskilt inom områden, där gagnvirket normalt
flottas, ökas därigenom kraven på utbyggnad av skogsbilvägnätet. Problemet
om lövvirkets och klenvirkets flottning har nämligen ej kunnat tillfredsställande
lösas. I viss män kan samma sak sägas gälla om svårigheterna att
med rimliga sjunkningsförluster flotta det alltmer frodvuxna barrvirket.
Slutligen torde man få räkna med ökade transporttekniska svårigheter i
samband med den allt fullständigare regleringen av vattendragen. Ju längre
ut i bivattendragen, som vattenkraftsintressena sträcker sig, desto svårare
blir det att samtidigt utnyttja vattentillgångarna för både flottning och vattenkraftsändamål.
Detta förhållande torde bli en bidragande orsak till att
vissa flottleder avvecklas och transporterna lägges över på bil.
Beträffande skogsvårdens och skogsskgddets krav på skogsvägnätet framhåller
utredningen inledningsvis, att de skogsvårdsarbeten som överallt i
landet och kanske särskilt i landets norra delar väntar på att bli genomförda
kan grupperas i a) restaurering av äldre kalmarker, skräpskogar och andra
arealer med uppenbart otillfredsställande skogstillstånd, bj löpande återväxtarbeten
i det normala skogsbruket, c) plantskogsvård, d) beståndsvårdande
gallringar och e) skogsdikning.
Utredningen framhåller, att möjligheterna att genomföra dessa arbeten
Kungl. Maj. ts proposition nr iO år 1957
11
på olika sätt röner inflytande av skogsvägnätets täthet. Ett väl utbyggt vägsystem
minskar genom förkortade gångvägar, billigare materialtransport
in. in. direkt kostnaderna för skogsvårdsarbetena. Vikten därav är så mycket
större som dessa arbeten har investeringskaraktär och för ögonblicket endast
ger kostnader och inga inkomster. Exempel på sådana arbeten utgör hyggesröj
ning, markberedning, hyggesbränning, sådd och plantering samt kemisk
eller biologisk bekämpning av ej önskvärd vegetation ävensom tidiga plantröjningar
och skogsdikning. Utredningen anför vidare bl. a. följande.
Alla dessa åtgärder måste utföras under barmarkstid och många av dem
under den mycket begränsade tid, som uppfyller de specifika krav arbetet
ställer. Detta gäller t. ex. hyggesbränning, sådd, plantering och bekämpningsåtgärder.
För att kunna effektivt utnyttja arbetskraften under den lämpliga
tiden är det nödvändigt att kunna snabbt förflytta densamma. Under skogskullursäsongen
måste också särskilt anställd arbetskraft, t. ex. kvinnor och
skolklasser ofta anlitas, vilket ställer krav på goda kommunikationer.
Vid skogsvårdsarbetet kommer vidare i ökande omfattning maskinella
hjälpmedel till användning, vilkas transport på längre sträckor i väglös terräng
är tidsödande och dyrbar, ibland omöjlig. Markberedningsaggregat, röjningsmotorsågar,
hyggesbränningsattiralj, besprutningsaggregat, dikesdynamit,
dikningsmaskiner och annan teknisk utrustning, som underlättar skogsvårdsarbetets
rationalisering, kräver för att komma till sin rätt goda transportmöjligheter.
Vid sådana skogsvårdsuppgifter som restaurering av rest- och skräpskogar
utfaller alltid vissa mängder virke, ofta små kvantiteter per arealenhet
och av klena dimensioner och dålig kvalitet. Om transportvägen är lång, blir
ej sällan rotnettot på detta virke mycket lågt eller obefintligt. Det lönar sig
stundom ej ens att upparbeta virket. Genom förbättrade kommunikationer
kan rotvärdet stiga, så att avverkningen ger visst bidrag till den efterföljande
skogskulturen eller kanske till och med utöver kostnaden för denna ett
mindre rotnetto. Detta betvder mycket som stimulans till restaureringsarbctet.
I viss mån samma synpunkter kan läggas på den del av skogsvården, som
gallringarna i de yngre bestånden utgör. Kostnaderna för de tidigaste gallringsingreppen
(ofta kallade röjningsgallringar) kan nedbringas genom att
eu del av de fällda träden kan upparbetas och säljas. Ungskogsgallringarna
får en bättre ekonomi. Samtliga gallringar kan göras biologiskt riktigare och
för beståndets framtida utveckling mera ändamålsenliga, om även klenare
stammar kan avverkas med visst netto eller utan direkt kostnad. För skogsbeståndens
fortsatta utveckling är gallringarna, särskilt de första ingreppen,
synnerligen betydelsefulla. Genom dessa regleras bl. a. trädslagsblandningen,
olämpliga trädtyper avlägsnas och träden ges ett lämpligt utrymme för att
kunna snabbt utväxa till gagnvirke. Särskilt riskabelt för beståndets framtid
är om lövinblandningen är onormalt stor och ingreppet kommer för sent.
Vad nya skogsvägar betyder för skogsvården ses tydligt i varje skogstrakt,
som blir mera åtkomlig genom vägbygge. Detta beror ej blott på skogsvägarnas
påtagliga inverkan på kostnadslaktorer o. dyl. utan vägarnas tillkomst
synes också ha en psykologisk inverkan. De tidigare avlägsna och svåråtkomliga
skogarna kommer närmare skogsägarens intressesfär, och många
skogsvårdsarbeten, även sådana som betyder stora direkta utgifter, kommer
lättare till utförande.
Utredningen framhåller vidare att skogsvägarna har eu avgörande betydelse
i ett förbättrat skogsbrandförsvar. 1 sådana sammanhang är det mim
-
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1957
ligen av utomordentlig betydelse att ett vägnät finnes, som medger snabba
transporter av manskap till brandplatsen och underlättar framförandet av
tekniska hjälpmedel, såsom sprutor o. dyl. Vägnätets täthet och klass blir
då av helt avgörande betydelse. Dessutom utgör vägarna i sig själva goda
brandhinder.
Även skyddet mot insektsskador, i den mån det bedrives genom besprutningar
och liknande åtgärder, drar fördel av ett gott vägnät.
Slutligen erinrar kommittén i detta sammanhang om att ett väl utvecklat
skogsvägnät stärker det svenska skogsbrukets konkurrenskraft gentemot
andra länder. En del länder på kontinenten har börjat uppträda som konkurrenter
i världshandeln med skogsprodukter och dessa länder har i regel ett
transportsystem, som är avsevärt mera utvecklat än vårt, varför det är viktigt
att Sverige ej blir efter på skogstransportteknikens område.
Vad slutligen angår de sociala och övriga med arbetskraftsfrågan sammanhängande
synpunkterna på en utbyggnad av skogsvägnätet, framhåller utredningen,
att den måhända starkast pådrivande kraften i dagens skogsvägbyggande
just utgöres av arbetskraftsförhållandena. En fullkomlig revolution
håller nämligen på att ske i skogsbygdens levnads- och arbetsförhållanden.
Det gamla systemet med skogsarbetare, skogstorpare, körararrendatorer
och skogsarbetande småbrukare, boende på spridda platser i skogarna
och i de stora ödebygderna, kompletterat med tillfälliga koj förläggningar
för både bygdens folk och lösarbetare, är enligt utredningen ställt på
avskrivning. De flesta skogsarbetare och deras familjer kräver att få bo så att
de kan leva i kontakt med en bygd och kunna utnyttja den service på det
materiella och det kulturella planet, som det moderna samhället kan ge. Arbetare
med familj vill icke under långa delar av sitt liv ligga i kojor långt
hemifrån. Bristen på arbetskraft vid jordbruket och kvinnornas önskan att
slippa det tyngre arbetet i ladugården medför, att körarna i större utsträckning
än förr vill bo hemma för att sköta gårdssysslorna. Stora transportproblem
följer med denna omläggning. Vare sig arbetskraften transporteras
i skogsföretagens personalbussar eller förflyttar sig med egna motorfordon,
kräves ett gott vägnät, som kan trafikeras både sommar och vinter.
Uppskattning av skogsvägbehovet. Utredningen erinrar inledningsvis om
att bedömningar avseende behovet av skogsvägar tidigare gjorts i olika
sammanhang. Sålunda gav en av 1936 års skogsutredning år 1941 verkställd
förfrågan hos skogsvårdsstyrelserna till resultat, att en förstahandsutbyggnad
av ett vägnät för skogstransporter borde avse en våglängd av 22 390
km till en kostnad av något över 95 miljoner kronor. Skogsvårdsstyrelserna
betonade i regel, att deras uppgifter avsåg det närmaste behovet för de mest
angelägna vägarna. Kommittén för produktionsfrcimjande åtgärder beräknade
kostnaden för det år 1953 föreliggande behovet av skogsvägbyggnader
till 586 miljoner kronor. Omräknat i våglängd skulle denna kostnad motsvaras
av omkring 35 090 km, varav över 60 procent skulle falla på det
nordsvenska området.
Skogsvårdsutredningen erinrar om den starka utveckling och omdaning
Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1957
13
som f. n. pågår inom skogsbrukets transportväsende och understryker svårigheten
att med större säkerhet bedöma huru ett av transportleden, skogsbilvägarna,
kan komma att utveckla sig. Utredningen har emellertid ansett att
ett försök till uppskattning borde göras. Genom skogsstyrelsens medverkan
och efter kontakt med domänstyrelsen och Sveriges skogsägareförbund har
sålunda skogsvårdsstyrelserna i samråd med bl. a. domänverkets tjänstemän,
skogsbolag och andra större skogsägare, skogsägareföreningar, virkesmätningsföreningar
och flottningsföreningar utfört en kartmässig inventering
av det skogsvägbyggnadsbehov, som redan nu föreligger eller bedömes
uppstå under den närmaste tiden med hänsyn till förväntade ändringar i
transportförhållandena. De siffermässiga resultaten av undersökningen,
som närmare framgår av i utredningen återgivna tabeller, visar ett ytterligare
behov av skogsbilvägar till en längd av 40 000 km och en kostnad av
900 miljoner kronor. Denna uppskattning har av utredningen lagts som
grundval för övervägandena om behovet av medel och om formerna för finansieringen.
Beträffande undersökningen anför utredningen bl. a. följande.
Skogsvårdsstyrelsernas kommentarer till uppskattningarna är mycket kortfattade.
Några uttalar, att det redovisade behovet får anses som ett minimibehov.
I ett fall meddelas, att det insända vägförslaget kan betraktas som en
generalplan för skogsbilvägnätets utbyggnad inom länet i fråga för de kommande
10—15 åren.
Enligt anvisningarna för undersökningen skulle denna inriktas på ett
nät av stambilvägar inom skogsbruket och att döma av stickprovsvisa kontroller
i de vid undersökningen upprättade vägkartorna, synes skogsvårdsstyrelserna
inom transportgeografiskt likartade områden ha tillämpat rätt
lika principer. Utredningen anser sig dock finna en viss tendens till försiktig
bedömning inom det nordsvenska området, där vägnätets maskor även
efter den föreslagna utbyggnaden skulle vara vida. I denna del av landet
synes något större vikt ha lagts vid att endast medtaga utpräglade stamvägar.
Utfyllnaden i vägnätet har antagligen i större omfattning beräknats
ske med sekundära vägar. Inom begränsade delar av södra Sverige har å
andra sidan nya vägar föreslagits i sådan omfattning, att det får anses tveksamt
om alla verkligen har stamvägskaraktär.
Två skogsvårdsstyrelser har utfört en bedömning av längden på det behövliga
sekundära skogsbilvägnätet. Dessa län, Kronobergs och Värmlands
län, representerar i någon mån de nyssnämnda landsändarna, och resultatet
av deras bedömning ger en viss förklaring till den iakttagna olikheten i bedömningen
av stamvägbehovet. Inom Kronobergs län har längden behövliga
sekundärvägar beräknats vara knappt 50 procent av den behövliga
längden stamvägar, medan samma behov i Värmland uppskattats till ca
120 procent.
Även om vissa ojämnheter i materialet kan påvisas, så ger undersökningens
slutsiffror ett fullt acceptabelt mått på det närmast aktuella byggnadsbehovet
av skogsvägar med betydelse för större skogsområden eller områden
med ett flertal skogsägare. Att undersökningen begränsats till dylika
vägar, beror dels på oklarheten om transportarbetets lämpliga fördelning
mellan olika transportorgan i det första transportledet och dels därpå alt
det allmännas insatser för att främja skogsvägnätets utbyggnad enligt utredningens
mening i första hand bör koncentreras på utvecklingen av ett
stamvägnät, som på ett lämpligt sätt styr utbyggnaden av de sekundära vä
-
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1957
garna så att de sammanlagda väg- och trafikkostnaderna blir mest gynnsamma.
Utredningen framhåller vidare att en granskning av undersökningens
material utförts av utredningens expert rektor Birger Arvidson och denna
granskning ger vid handen att det av styrelserna praktiskt bedömda vågbehovet
rätt väl överensstämmer med resultatet av mera teoretiska beräkningar
med huvudvikten lagd vid vägarnas betydelse för arbetskraftens förflyttning
till och från arbetet.
Beträffande den tidrymd under vilken utbyggnaden bör äga rum säger
sig utredningen ha anledning tro, att med hänsyn enbart till angelägenheten
av vägarnas tillkomst, så borde programmet verkställas inom ca tio år. Med
hänsyn till projektering, tillgång på maskiner och arbetskraft, finansiering
in. m. anser utredningen det dock tveksamt om en så snabb utbyggnad är
praktiskt genomförbar särskilt som utbyggnaden av det sekundära skogsvägnätet
måste ske samtidigt. En utbyggnadstid om 15 år anser utredningen
som ett praktiskt antagande och framhåller, att en utbyggnad i den takten
under alla förhållanden är nödvändig för skogsnäringens driftsrationalisering.
Dess genomförande får alltså icke betraktas som en beredskapsuppgift.
Enligt vad som visas i Arvidsons undersökning är skogsvägbyggnaderna
numera ej heller särskilt lämpliga som reservarbeten för friställd arbetskraft.
De har nämligen blivit alltmer mekaniserade och kräver huvudsakligen
insats av maskiner och utbildade specialarbetare.
Det statliga stödet till skogsvägarna. Vid övervägandet av skälen för ett
statligt stöd till skogsvägarna framhåller utredningen inledningsvis, att vad
den anfört om de ekonomiska fördelarna av ett väl utbyggt skogsvägnät kunde
förmodas medföra, att markägarna skulle vara beredda att utan statligt
stöd genomföra detta. Utredningen framhåller emellertid, att de ständigt
ökande kraven på vägarnas standard gör ett skogsvägföretag mycket kostsamt
och lång tid kan förflyta innan företaget är amorterat genom sänkta
transportkostnader. Redan detta talar enligt utredningen för att det allmänna
lämnar stöd till företag av denna art. Särskilt bör emellertid detta gälla
de stamvägföretag, som regelmässigt berör ett stort antal skogsägare. I fråga
om dylika vägar är det nämligen särskilt viktigt, att de förlägges på det
mest ändamålsenliga sättet ur hela det berörda skogsområdets synpunkt
och utan allt för stor hänsyn till de skilda ägarnas lokalbelonade och kortsiktiga
önskemål. Utredningen anför härom vidare.
Företaget måste också genomföras på relativt kort tid, om det skall få
avsedd betydelse. Att välja en tid, som för alla eller flertalet delägare är ur
finansierings- och avverkningssynpunkt lämplig, är oftast svårt. Många
skogsägare måste bli med i företaget fastän avverkningsmöjligheterna på deras
skiften vid det aktuella tillfället är små eller trots att de har svårt att
bestrida sin andel i vägkostnaden. För genomförandet av viktigare stamvägföretag,
särskilt sådana med många delägare, är det därför nödvändigt
att ha tillgång till den särskilda stimulans som ett statligt stöd utgör. Ett
sådant stöd ökar nämligen möjligheterna att åstadkomma en allmän uppslutning
kring företaget utan tillgripande av enskilda väglagens tvångsregler.
Genom bristen på stöd från det allmännas sida förhindras eller fördröjes
avsevärt många angelägna stamvägföretag.
15
Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1957
Då det ur allmän synpunkt är viktigast, att det skogliga stamvägnätet blir
utbyggt så snabbt och planmässigt som möjligt för att hela det skogliga
transportnätet skall få den mest rationella utformningen, har det synts utredningen
uppenbart, att staten bör öka medelstilldelningen till dessa stamvägar.
Som ytterligare skäl för ett ökat statligt stöd framhåller utredningen, att
ett vägnät på vilket stadsnäringarna och jordbruket med endast förhållandevis
obetydliga kompletteringar kan grunda sina transporter har utbyggts genom
det allmännas försorg (allmänna vägar) eller med verksamt stöd från
staten (enskilda utfartsvägar). Skogsbruket har självfallet stor nytla även
av dessa vägar, men tätheten på det allmänna och enskilda vägnätet är lägst
i skogrika trakter. Statsbidragen till utförande av de speciella skogsvägar,
som skall utfylla detta glesa vägnät, har hittills varit mycket obetydliga i
förhållande till de allmänna medel som lagts ner på övriga vägar och för
underhållet, som kostar åtskilliga miljoner kronor om året, utgår endast i
enstaka undantagsfall statsbidrag.
Utredningen erinrar också om de tidigare beskrivna djupgående förändringar
av skogsarbetskraftens bostads- och arbetsförhållanden, som pågår.
Utredningen anför härom följande.
Från ensamliggande lägenheter och småbruk flyttar skogsarbetarna ner
till bygden. De och deras familjer får därigenom del av gemensamhetsanordningar
av social och kulturell art. Genom skogsvägarna kan arbetarna ändock
med egna eller skogsföretagens motorfordon nå skogarna. Arbetarna
slipper att ligga långa tider i skogskojor och andra tillfälliga bostäder. De
kan i stort sett bo hemma. För det allmänna synes det vara en lika betydelsefull
uppgift att genom stöd till skogsvägarna hjälpa skogsarbetarna,
som sköter det f. n. kanske tyngsta kroppsarbetet, till drägligare"levnadsvillkor
som att ytterligare förbättra trafiklederna i de tätare" bebyggda trakterna
med sitt relativt sett redan goda vägnät. I detla sammanhang erinras om
att många skogsvägar tjänar som utfartsleder för enstaka och grupper av
jordbruksgårdar. En inom skogsstyrelsen verkställd undersökning av de
statsunderstödda skogsvägföretagen under åren 1951—1954 visar, att omkring
en tredjedel av vägarna var utfartsvägar. Domänverket har gjort liknande
undersökningar, som visar alt över hälften av verkets skogsvägar tjänar
utfartsändamål. I de egentliga skogsbygderna är många skogsvägar av
samma natur som de allmänna vägar, vilka benämnes ödebygdsvägar. T. o. m
busslinjer framgår ibland på skogsvägar. Många skogsvägar är ''förbindelseleder
mellan allmänna vägar, vilket kan vara av betvdelsc t. ex. för militära
andamål.
Utredningen framhåller vidare, all flottningen i många biflotlleder och
smärre flottleder, särskilt i vattendrag, som erfordras för vattenreglering
Idl kraftverken, blivit alltför besvärlig och dyrbar. Det är nationalekonomiskt
riktigare alt utnyttja vattenlederna för kraftalstring. I sådana fall bör
vägbyggena forceras.
Utredningen anför också den stimulerande effekt, som tillkomsten av
skogsvägar har på skogsvårdsintresset som ett skäl för statligt stöd till dem
samt erinrar om att erfarenheterna under senaste världskrig visat betydelsen
av ett gott vägnät, nar det gäller anskaffning av bränsle, som ersättning
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1957
för importbränslen. Ur ekonomisk beredskapssynpunkt bör däiför det allmänna
understödja skogsvägarna.
Vidare framhåller utredningen, att skogsbrandbekämpningen underlättas
och förbilligas genom bilfarbara vägar, enär de möjliggör en snabb förflyttning
av släckningsmanskap, sprutor och andra hjälpmedel. En snabb släckning
medför minskade skogsbrandskador och därmed en nationalekonomisk
vinst. Det ligger också direkt i statens intresse att släckningskostnaderna
begränsas, enär de väsentligen betalas av statsmedel.
Utredningen framhåller slulligen den användning skogsvägarna har som
trafikleder ut till bär- och jaktmarker samt fiskevatten, samt att orienterare,
turister och militärer utnyttjar vägarna.
Beträffande storleken av det statliga stödet framhåller utredningen, att av
vad den anfört torde framgå, att tungt vägande skäl finnes för ett starkt
statligt stöd till utbyggnaden av skogsvägnätet och då främst stommen i detsamma,
nämligen stamvägarna. Utredningen anser, att stödel måste bli av en
annan storleksordning än den nuvarande. Av den tidigare redovisade undersökningen
framgår, att omkring 4 000 mil stamvägar behöver byggas
inom den närmaste tiden och att kostnaden härför uppgår till ca 900 miljoner
kronor. Utredningen gör antagandet, att med en 15-årig utbyggnadsperiod
och ett 50-procentigt statsbidrag till alla vägar, skulle årligen erfordras
bidragsmedel till ett belopp av 30 miljoner kronor. Utredningen anser emellertid,
att utbyggnaden även vid kraftigt ökad medelsanvisning kommer att
till viss del ske utan statsbidrag eller med endast lägre procentuellt bidrag.
Med hänsyn därtill föreslår utredningen en årlig medelsanvisning av 15 miljoner
kronor. Utredningen anför härom bl. a. följande.
Denna medelsanvisning kan jämföras med beloppet av de vid ingången av
budgetåret 1956/57 bos skogsvårdsstyrelserna inneliggande ansökningarna
om statsbidrag, vilket uppgick till 28 miljoner kronor. Därvid bör ihågkornmas
att medelstillgången på anslaget alltid varit mindre än behovet, varför
många företag, för vilka intresse föreligger, ej anmäles till skogsvårdsstyrelserna,
eftersom utsikterna att erhålla statsbidrag bedömes såsom synnerligen
små. Några behov från stats- eller kyrkoskogarnas sida ingår ej
heller i den nämnda siffran. Ett anslag av den föreslagna storleken betyder,
att skogsvägarna skulle komma i åtnjutande av ungefär samma stöd som
det vilket nu utgår såsom byggnadsbidrag till byvägar.
Utredningen anser, att ett skogsvägbyggnadsprogram av den skisserade
storleksordningen torde komma att ställa ökade krav även på skogsväglånefonden,
vilken kompletterar den direkta bidragsgivningen. Utredningen föreslår
därför att fonden, som vid ingången av budgetåret 1956/57 hade en kapitalbehållning
på något över 100 000 kronor, tillföres ett belopp av 1 000 000
kronor. Härom anföres vidare följande.
Intresset för statliga skogsväglån har hittills icke varit stort, men med rådande
åtstramning på kreditmarknaden lärer lånefonden få ökad betydelse.
Utredningen anser också att det finnes anledning för det allmänna att tillmötesgå
eu väntad efterfrågan genom en ökning av fonden. För mången
mindre skogsägare kan andelen i ett skogsvägbygge vara svår att finansiera
även om statsbidrag utgår. Särskilt gäller detta om inga nämnvärda avverkningar
kan äga rum på hans skog under de närmaste åren.
17
Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1957
I detta sammanhang torde få redovisas utredningens ställningstagande
till vissa till densamma hänvisade motioner, avseende olika stödformer för
skogsvägarna.
I motionerna II: 622 och I: 385 till 1956 års riksdag har bl. a. anförts, att
det vore väl motiverat, att statlig garanti lämnades för lån till byggande av
skogsvägar. Utredningen framhåller härom att den främsta fördelen med
garantilånesystemet i jämförelse med lån ur en statlig lånefond torde vara,
att det administrativa arbetet minskar för de organ, som handhar långivningen
och låneövervakningen. För eu omfattande långivning ofla i relativt
små poster, sådan som garantilånen för jordbrukets rationalisering, blir
denna fördel av stor betydelse. Utredningen anser emellertid, att i jämförelse
därmed skogsväglånen torde komma att bli fåtaliga och utgå med relativt
stora belopp per lån. Den har därför bedömt fördelarna ur det allmännas synpunkt
av en övergång till ett garantilånesystem som ganska obetydliga och
anser att det i vart fall f. n. ej finnes anledning att ändra låneformen.
1 motionen 1: 147 till 1956 års riksdag uttalas, att liknande principer som
gäller för flottleder borde göras tillämpliga på skogsvägföretag. Efter förrättning
enligt lagen om enskilda vägar skulle sålunda förlagsmedel för
vägbyggnad kunna tillskjutas såväl genom vägintressenterna själva som genom
organisationer, vilka företräder skogliga transportintressen (bl. a.
flottningsföreningar), varefter vägsamfällighet skulle äga rätt att för täckande
av vägkostnader under vägens amorteringstid belasta varje i samfälligheten
ingående fastighet med vägavgift i proportion till å vägen framtransporterat
virke intill dess att för resp. fastighet dess kostnadstal fyllts.
I likhet med vad som gäller beträffande flottledsbyggnad skulle framtransporterat
virke utgöra säkerhet för vägavgifterna. Om på viss fastighet virke
ej avverkades under vägens amorteringstid, skulle ändock fastigheten svara
för kostnadsandelen i vägen.
Efter en redogörelse för de bestämmelser i lagen om enskilda vägar, vilka
berör nu ifrågavarande spörsmål (§§ 59, 60, 66, 94—99), framhåller utredningen,
att det i motionen efterlysta vägavgiftssystemet redan finnes genomfört
och att det i motionen återstående spörsmålet om möjliggörande av
lån från t. ex. flottningsförening knappast skulle medföra några förbättrade
möjligheter alt finansiera vägföretagen. Utredningen anför härom följande.
Det enda motivet för en sådan omgång som att lånefrågan ordnas genom
att lån upptages av flottningsföreningen, som i sin tur tillhandahåller vägsamfälligheten
pengarna och uppbär återbetalning från samfälligheten synes
utredningen vara, att flottningsförening skulle ha bättre möjligheter än
vägsamfällighet att låna pengar eller att föreningen kunde erhålla förmånligare
villkor. Det är emellertid svårt alt förstå, att en bank skall bedöma
eu sådan lånefråga olika beroende på om vägsamfällighelen eller flottningsföreningen
begär lånet, i synnerhet om det föreligger viss identitet mellan
intressenterna i de båda fallen, vilket väl måst vara eu förutsättning för alt
man över huvud taget skall kunna reflektera på al! flottningsföreningen
skall engagera sig som låntagare—långivare. Visserligen kan räknas med
att flottningsföreningen är ett mycket större företag än vägsamfällighelen,
2 Ililmng till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 40
18
Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1957
men den säkerhet vägsamfälligheten erbjuder är den bästa tänkbara genom
att fastigheterna som sådana, oberoende av ägarbyten, svarar för lånet.
Utredningen har sig bekant att i vissa fall förlagsinedel för en skogsväg
tillskjutes av sådana delägare i vägen, som har större ekonomiska resurser,
t. ex. bolag. En förstärkning av skogsväglånefonden innebär också förbättrade
möjligheter att finansiera vägföretag av den art som avses i motionen.
Det synes därför utredningen som om finansiering av skogsvägbyggen
genom här angivna, redan tillgängliga metoder, vore lika effektiv som med
den av motionärerna föreslagna metoden, vilken dessutom har den nackdelen,
att den förutsätter ett djupgående ingrepp i flottningslagens och enskilda
väglagens grundbestämmelser.
Finansieringen av statsstödet. Utredningen framhåller inledningsvis, att
bl. a. i samband med frågor om ökning av statens stöd till skogsvägbyggandet
under senare år även dryftats en omläggning av bidragsanslagets finansiering,
innebärande att hela eller en del av anslaget skulle avräknas mot
bilskattemedel. Sålunda berörde 1951 års utredning rörande beskattningen
av motorfordonstrafiken i sitt betänkande (SOU 1953:34 kap. 6) vissa
trafikpolitiska synpunkter på beskattningen av motorfordonstrafiken och
anförde därvid bl. a.
I fråga om kostnadstäckningen för vägar, som huvudsakligen tjänar andra
samhällsintressen än den allmänna samfärdseln, vill utredningen erinra
därom, att det i motioner (I: 419 och II: 639) till 1945 års höstriksdag väckta
i samband med proposition (nr 352) om ändring av automobilskatteförordningen,
ifrågasatts huruvida de vägkostnader, som förorsakades av kultur-
och militärvägar, skulle betalas av motorfordonstrafiken. I anslutning
till bl. a. dessa motioner hemställde riksdagen, i enlighet med bevillningsutskottets
betänkande nr 62, hos Kungl. Maj:t om en utredning rörande bl. a.
vägkostnadsfördelningen mellan motorfordonstrafiken och övriga trafikantgrupper.
Under hänvisning härtill uttalar 1944 års trafikutredning i sitt betänkande
(SOU 1947: 85 s. 146), att utgifterna för statsbidrag till enskilda
vägar och för ödebygdsvägar, skärgårdsvägar och andra »kulturvägar» samt
militärvägar vore av social och försvarspolitisk natur och att de därför, om
man tillämpade det principiella betraktelsesätt, som riksdagen anlagt
bl. a. vid behandlingen av bilskattepropositionen 1945, borde betalas med
allmänna budgetmedel.
Ehuru utredningen för sin del icke kan finna, att något riksdagens uttalande
kan läggas till grund för en så vidsträckt slutsats, som 1944 års trafikutredning
i förevarande hänseende dragit, är det också utredningens uppfattning,
att sådana vägkostnader, som huvudsakligen är betingade av andra
samhällsintressen än den allmänna samfärdseln, icke bör betalas av vägtrafiken.
---Vad beträffar ödebygdsvägar (med vilka enligt 1 § väg
stadgan
förstås vägar, som till avsevärd längd sträcker sig över fjäll, genom
skogar eller genom glest befolkade trakter och som, ehuru de icke prövats
nödvändiga för den allmänna samfärdseln, likväl är till synnerligt gagn för det
allmänna såsom ägnade att främja landets uppodlande och bebyggande)
bekostas deras anläggande f. n. helt med automobilskattemedel. Även
om dylika vägar icke är nödvändiga för den allmänna samfärdseln, bedrives
trafiken å desamma till följd av deras längd nästan uteslutande med motorfordon,
om ock i tämligen ringa utsträckning. Utredningen har efter
övervägande funnit, att en reparation av anläggningskostnaderna mellan.
Kung}. Maj:ts proposition nr AO år 1957 19
det allmänna och vägtrafiken ter sig mest rättvis, därvid vägtrafikens andel
icke bör sättas högre än den högsta förekommande statliga bidragsandelen
vid byggandet av enskilda vägar nämligen 75 %.----
------»Statsbidragen till enskilda vägar avräknas för närvarande helt
mot automobilskattemedlen. Enligt utredningens uppfattning synes detta
motorfordonstrafikens kostnadsbidrag till den enskilda väghållningen skäligt
med hänsyn till de kostnader, som kunna antagas föranledda av motorfordonstrafiken
på de bidragsunderstödda enskilda vägarna, och utredningen
finner därför det nuvarande bidragssystemet lämpligt med avseende å såväl
bidragens relativa storlek som budgetmässiga anordning.»---
---»Till byggande av skogsbilvägar utgår, såsom tidigare nämnts,
statsbidrag vilka icke avräknas mot automobilskattemedlen. Skogsbilvägarna
har till huvudsakligt ändamål att främja utforsling av skogsprodukter
(se SOU 1943: 530). De är enskilda vägar men fyller i regel icke fordringarna
för erhållande av sådana statsbidrag till enskilda vägar, som avräknas
mot automobilskattemedlen. Utsikterna att en skogsbilväg skall införlivas
med det allmänna vägnätet är därför betydligt mindre än i fråga
om andra statsbidragsberättigade enskilda vägar. Dessa omständigheter talar
för att de till byggande av skogsbilvägar utgående statsbidragen bör lämnas
av allmänna budgetmedel. Å andra sidan utnyttjas skogsbilvägarna nästan
uteslutande för tunga virkestransporter med lastbilar (och traktortåg)
och måste byggas i en härför lämpad bärighetsstandard. De statliga kostnaderna
för skogsbilvägarna kan därför närmast vara föranledda av den
tyngre vägtrafiken och skulle möjligen enligt det principiella betraktelsesätt,
som utredningen anlagt, bestridas av denna trafik. Med hänsyn till den
ovan påpekade skillnad, som föreligger mellan skogsbilvägar och andra statsbidragsberättigade
enskilda vägar, har bilskatteutredningen dock funnit, att
statsbidragen till byggande av skogsbilvägar bör såsom hittills utgå av allmänna
budgetmedel.»
I proposition till 1954 års riksdag om automobilskatt in. in. (prop. 1954:
112), vilken byggde på nämnda betänkande angående beskattningen av motorfordonstrafiken,
anförde departementschefen beträffande frågan om på
motorfordonstrafiken belöpande andel av de statliga utgifterna för vägväsendet
bl. a., att motorfordonstrafikens totala andel i vägkostnaderna tills
vidare i huvudsak borde bestämmas på samma sätt som dittills och bestridas
med automobilskattemedel. Han underströk emellertid att motorfordonstrafikens
växande dominans på våra vägar otvivelaktigt skulle komma
att medföra att denna fråga upptogs till ny prövning.
Till 1954 års riksdag framlades i motionerna I: 255 och II: 348 förslag
om att till skogsväganslaget skulle anvisas 5 miljoner kronor, varav 3,3
miljoner kronor borde avräknas mot bilskattemedlen. Jordbruksutskottet
framhöll vid behandlingen av motionerna bl. a., att del enligt dess mening
förelåg beaktansvärda skäl för att förslaget om viss avräkning mot automobilskattemedlen
för ifrågavarande ändamål skulle tagas under övervägande
snarast möjligt.
Redan vid 1955 års riksdag togs frågan åler upp. I statsverkspropositionen
uttalade sålunda departementschefen, sedan han av statsfinansielk*
skäl avvisat en uppräkning av anslaget, alt eu ytterligare uppräkning borde
föranleda, att frågan om avräkning av eu del utav anslaget mot bilskatte
-
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 ur 1957
medel upptoges till prövning (IX ht 1955 s. 344). I motionerna I: 198 och
11:221 samt 1:199 och 11:222 föreslogs, att anslaget skulle upptagas till
5 miljoner kronor, varav hälften borde avräknas mot bilskattemedel. Vid
behandlingen av motionerna anslöt sig jordbruksutskottet till departementschefens
uttalande.
I motionerna 1:148 och 11:192 till 1956 års riksdag begärdes, att riksdagen
för budgetåret 1956/57 för ökad utbyggnad av skogsbilvägar måtte
överföra en procent av under budgetåret inflytande bilskattemedel till nionde
huvudtiteln för att under anslaget Väg- och flottledsbyggnader å skogar
i enskild ägo utnyttjas att utgå såsom bidrag till vägsamfälligheter för utförande
av skogsbilvägar av stamvägskaraktär. Under hänvisning till att
skogsvägfrågan var under behandling av 1955 års skogsvårdsutredning avstyrkte
jordbruksutskottet motionerna men framhöll beträffande finansieringsmetoden
att starka skäl talade för att bilskattemedel borde utnyttjas
för bestridande av kostnaderna för den fortsatta utbyggnaden av skogsbilvägarna
(JoU 1956:26).
Skogsvårdsutredningen framhåller efter den nu lämnade översikten, att
ett anslag av den storleksordning, som utredningen föreslagit av många
skäl ej lämpligen torde böra utgå av allmänna budgetmedel utan att det
bör övervägas att avräkna ett ökat anslag mot bilskattemedlen.
Utredningen framhåller härom bl. a. följande.
De olika uttalanden som gjorts av 1944 års trafikutredning och 1951 års
utredning tyder på att någon klar gräns icke föreligger mellan vägar, som
principiellt bör bekostas — helt eller delvis — av bilskattemedel, och andra
vägar. Från huvudprincipen att sådana medel skall användas för vägar, som
är av betydelse för den allmänna samfärdseln, har redan undantag gjorts i
och med att ödebygdsvägarna liksom vissa s. k. skärgårdsvägar helt bestrides
av bilskattemedel och genom att statsbidragen till byvägar avräknas mot
nämnda medel, ödebygdsvägarnas allmännytta beror enligt vägstadgan på alt
de främjar landets uppodlande och bebyggande. Det synes skogsvårdsutredningen
som om skogsvägarna, åtminstone de viktigare av dem, vilka möjliggör
ett rationellt utnyttjande av landets kanske viktigaste naturtillgång
och en socialt sett ändamålsenlig anordning av bebyggelsen i våra vidsträckta
skogstrakter, skulle i lika mån som ödebygdsvägarna och byvägarna kunna
anses som allmännyttiga.
Anledningen till att man på vissa håll ställt sig tveksam till det berättigade
i att understödja skogsvägbyggandet med bilskattemedel är troligen, att
skogsvägarna betraktas som rena driftsvägar, jämförbara med jordbrukets
ägovägar, industriens interna vägar och dess anslutningsvägar till allmänna
eller statsunderstödda enskilda vägar. Skogsbrukets huvudvägar, till vilka
statsunderstödet nästan uteslutande går, är dock av en helt annan längd än
andra slag av driftsvägar. Medan dessa normalt rör sig om högst någon kilometer,
är stamvägarna i skogen ofta milslånga. Jordbrukets driftsvägar befaras
nästan aldrig med annat än traktor och häst. I motsats därtill är motorfordonstrafiken
den helt dominerande på skogsvägarna. Härtill kommer
att skogsvägen nu är den trafikled på vilken arbetare, arbetsledare, skogstjänstemän
in. fl. reser till sina arbetsplatser. Den är nödvändig för att dessa
stora grupper medborgare skall med full effekt kunna utföra sitt arbete
i samhället. Även om den trafik, som enligt vedertagna grunder kallas ali
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1957
21
män, ej är så intensiv på skogsvägarna som på andra enskilda vägar, så torde
körsträckorna per resa vara desto längre.
Utredningen framhåller vidare, att med huvudprincipen om bilskattemedlens
insats på vägar av betydelse för den allmänna samfärdseln korsar sig
en annan princip, nämligen den att vägkostnader, som orsakas av motorfordonstrafiken,
skall bekostas av denna. Utredningen fortsätter med följande.
Uttalanden av 1951 års utredning både i vad avser ödebygdsvägar, statsunderstödda
enskilda vägar och i viss mån skogsvägar är starkt färgade av
denna tanke. Efter redovisning av bidragsgrunderna för enskilda vägar uttalas
sålunda att »statsbidragen till enskilda vägar för närvarande helt avräknas
mot automobilskattemedlen. Enligt 1951 års utrednings uppfattning synes
detta motorfordonstrafikens kostnadsbidrag till den enskilda väghållningen
skäligt med hänsyn till de kostnader, som kan antagas föranledda an
motorfordonstrafiken på de bidragsunderstödda enskilda vägarna» (kurs.
av skogsvårdsutredningen). Liknande uttalanden lägges till grund för 1951
års utrednings förslag, att 75 % av kostnaderna för ödebygdsvägar bör avräknas
mot bilskattemedel, och i fråga om skogsvägarna nämnes även det
förhållandet, att vägarnas standard helt beror på motorfordonstrafikens
krav. I detta viktiga avseende finnes alltså ingen egentlig skillnad mellan
skogsvägar och övriga enskilda vägar.
För enskilda vägar och ödebygdsvägar finnes veterligen ingen undersökning
över huru stora bilskatter, som trafiken på dem inbetalar, och hur förhållandet
är mellan dessa skatter och statens kostnader för väghållningen
på dessa vägtyper. Avvägningen av statsbidraget till enskild väghållning f. n.
14 milj. kronor till byggande och 12,5 milj. kronor till underhåll sker helt
efter det behov, som redovisas genom bidragsansökningar hos vägförvaltningarna.
För skogsvägarnas del har vissa försök gjorts att beräkna motsvarande
skattebelopp. Ehuru beräkningarna av naturliga skäl måste bli osäkra, så
pekar resultaten på att högst avsevärda och ständigt ökande belopp betalas
i fordons- och drivmedelsskatter för biltrafik på skogsbrukets egna vägar.
Det rör sig om flerdubbell större belopp än de statsbidrag, som hittills utgått
till skogsvägar.
Skogsvårdsutredningen framhåller slutligen, att vad som anförts enligt
utredningens åsikt utgör fullgoda skäl för att avräkna skogsväganslagets huvuddel
mot automobilskattemedel. Eftersom bland skälen för statsunderstödet
även finnes sådana av allmänt näringspolitisk art anser emellertid utredningen,
att eu del av anslaget även fortsättningsvis bör belasta den allmänna
budgeten. Avvägningen måste i stort sett grunda sig på en skönsmässig bedömning.
Utredningen föreslår, att 2 500 000 kronor, alltså ett belopp motsvarande
det nuvarande statsanslaget, avräknas mot allmänna budgeten och
12 500 000 kronor mot automobilskattemedlen.
Bidrags- och lånebestämmelserna. Utredningen framhåller inledningsvis,
att den anser bestämmelserna i kungörelsen angående statsbidrag till vissa
väg- och flottledsbyggnader m. m. (SFS 1943: 530) i väsentliga stycken vara
ändamålsenligt utformade.
Utredningen förmenar emellertid, att den utökade medelsanvisningen bör
göra det möjligt att vid beviljande av bidrag i högre grad än hittills låta väg
-
■22
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 195i
företagens allmänt skogliga angelägenhetsgrad avgöra i vilken ordning de
olika företagen bör tillgodoses med bidrag. F. n. har man på grund av me■delsbristen
tillmätt stort delägarantal och delägarnas ekonomiska ställning
ett helt avgörande inflytande på denna fråga, vilket särskilt framgår av 2 §
3 mom. sista stycket i kungörelsen. Utredningen föreslår, att vid beviljande
av bidrag till vägbyggnader företräde skall givas åt företag, som ur allmänt
skoglig synpunkt framstår såsom särskilt angeläget. Hänsyn bör därvid även
tagas till sådana förhållanden som att delägarna i ett företag är många eller
att behovei av bidrag med hänsyn till delägarnas ekonomiska ställning är
särskilt stort.
Bidragsprocenten för stamvägar är nu bestämd till 50. Utredningen ifrågasätter
emellertid om bidraget ej i vissa fall skulle kunna sättas lägre. Så
kan bl. a. vara motiverat om företaget för alla eller flertalet delägare blir
lönande på relativt kort sikt. Utredningen har liksom skogsstyrelsen i sina
anslagsäskanden för budgetåret 1957/58 framhållit, att styrelsen därför bör
givas möjlighet att reducera bidraget ungefär efter de principer, som nu tilllämpas
för andra skogsvägar än stamvägar. Bidragsförfattningen bör i anslutning
härtill ändras genom att bidragsprocenten anges till högst 50. Såsom
närmare motiveras vid behandlingen av lånekungörelsen bör lån och
bidrag kunna sammanlagt uppgå till den godkända kostnaden. Sista stycket
i 3 § 1 mom. bör därför utgå.
Ett speciellt spörsmål uppstår, framhåller utredningen, om skogsväganslaget
till större delen kommer att avräknas mot bilskattemedel. Därigenom
får nämligen statsbidraget en viss karaktär av kollektiv restitution till
skogsbruket av bilskattemedel. En sådan restitution borde åtminstone i huvudsak
fördelas på olika skogsägargrupper i proportion t ill de hilskattemedel,
som belöper på vederbörande grupp. Enligt nu gällande bestämmelser
för skogsväganslaget är emellertid statens och de ecklesiastika skogarna ej
bidragsberättigade. Eftersträvas den nämnda likheten mellan skogsägargrupperna,
borde därför antingen vidgad bidragsrätt införas i författningen eller
viss del av de restituerade bilskattemedlen direkt ställas till krono- och kyrkoskogarnas
disposition.
I fråga om de ecklesiastika skogarna under stiftsnämndernas tillsyn framhåller
utredningen, att skäl synes tala för att dessa tillerkännes bidragsrätt
på samma sätt, som gäller för andra av menigheter ägda skogar, såsom härads-
och sockenallmänningar samt landstings, städers, kommuners och vissa
allmänna inrättningars skogar.
Statens egna skogar, i vart fall de skogar, som står under domänverkets
förvaltning eller tillsyn, anser utredningen mindre naturligt att i bidragshänseende
behandla på samma sätt som övriga skogar. För dessa stora arealer,
förvaltade under enhetlig ledning av en statlig myndighet, synes någon
form av direkt återbäring av en viss del av de till disposition ställda bilskattemedlen
vara en lämpligare lösning. Utredningen föreslår därför, att Kungl.
Maj:t gives fullmakt att budgetårsvis efter hörande av domänstyrelsen och
skogsstyrelsen tilldela domänverket en viss del av de anslagsmedel som en
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 40 ur 1957
23
ligt utredningens förslag skulle avräknas mot automobilskattemedlen. Ifrågavarande
andel bör enligt utredningen avvägas under hänsynstagande till
den föreslagna regeln om prövning av skogsvägföretagens skogliga angelägenhetsgrad.
Den tidigare redovisade undersökningen av det ytterligare skogsvägbehovet
skulle därvid kunna tjäna till viss ledning. Undersökningen behöver
dock säkerligen efter viss tid justeras och kompletteras. Det förutsättes
därvid, att skogar under domänstyrelsens förvaltning och tillsyn utan
krav på annat stöd kommer att deltaga i skogsvägföretag, som är gemensamma
för dessa skogar och skogar tillhöriga statsbidragsberättigade skogsägare
av andra kategorier.
De statsägda skogar, som förvaltas av lantbruksnämnderna, vattenfallsstyrelsen,
lotsstyrelsen och militära organ, omfattar sammanlagt endast
90 000 ha och är ofta splittrade på många små enheter. Av praktiska skäl
anser utredningen det omöjligt att för dessa tillämpa något kvoteringsförfarande,
varför de bör tillerkännas bidragsrätt på samma sätt som kyrkoskogarna.
Genom den föreslagna anordningen skulle skogar under domänverkets förvaltning
i viss mån erhålla en garanterad andel av de bilskattemedel, som
ställes till förfogande för skogvägbyggnadsverksamheten. För övriga skogsägargrupper
skulle ingen direkt kvotering förekomma. För de två stora
huvudgrupperna, bolagsskogar och privatskogar, torde dock den bidragsbeviljande
myndigheten böra eftersträva, att i genomsnitt för en följd av år
deras andel i bilskattemedlen i stora drag följer deras andel i det redovisade
utbyggnadsbehovet i den mån så kan ske med hänsyn till angelägenhetsgraden
hos olika skogsvägförelag.
I anslutning härtill bör 1 § bidragskungörelsen ändras på så sätt, att bidrag
må anvisas för utförande av väg- och floltledsbyggnadsföretag å annan
skog än sådan, som står under domänstyrelsens förvaltning eller tillsyn, i
stället för som nu endast å skog, som står under skogsvårdsstyrelses tillsyn.
Som tidigare redovisats har utredningen förmenat, att skogsvägföretag
numera föga lämpar sig som beredskapsföretag för att motverka arbetslöshet
och att den ej heller anser det lämpligt, att skogsvägnätets utbyggnad
utnyttjas såsom hjälpmedel vid arbetsmarknadens reglering. Med hänsyn
härtill bör ur bidragsförfattningen avlägsnas föreskriften i 4 § 2 inom., att
skogsstyrelsen skall höra arbetsmarknadsstyrelsen, innan bidragsärende avgöres.
Erforderligt samråd mellan de båda myndigheterna bör, anser utredningen,
kunna ordnas på enklare sätt såsom f. n. sker.
I fråga om kungörelsen den 6 juni 19 i 1 angående län från skogsväglånefonden
(SFS 1941:492) föreslår utredningen, att beslutanderätten i låneärende
delegeras till skogsstyrelsen bl. a. för att bidrags- och låneärendena
skall kunna avgöras samtidigt i sådana fall, då såväl bidrag som lån erfordras
för ett företag.
Utredningen anser det vidare lämpligt, att i anslutning till de regler, som
gäller för lån från statens skogslånefond, friare bestämmelser för bedömningen
av godtagbara säkerheter införes. Regeln att faslighetsinteckningar
24
Kungl. Maj.ts proposition nr AO år 1957
godtages endast i den män de faller inom 75 procent av taxeringsvärdet bör
sålunda utgå, varjämte villkoret om begränsning av lånebeloppet till 80
procent av godkänd kostnad bör utgå och lån sålunda i förekommande fall
jämte erhållet statsbidrag kunna beviljas till hela kostnaden.
Det synes vidare ändamålsenligt, att stadgandet i lånekungörelsen alt lån
är amorteringsfritt i två år får sådan lydelse, att amorteringsfrihet i högst
två år kan medgivas vid lånets beviljande. Härigenom kan hänsyn tagas till
den för varje vägföretag lämpligaste amorteringsplanen.
Utredningen framhåller vidare, att en viss bristande överensstämmelse synes
föreligga mellan 3 § andra stycket lånekungörelsen och 60 § lagen om
enskilda vägar. Enligt sistnämnda paragraf må vägstämma med majoritetsbeslut
bestämma, att lån skall upptagas, varefter vägsamfällighetens styrelse
vid lånets upptagande på vanligt sätt företräder samtliga delägare. Enligt lånekungörelsen
måste samtliga delägare önska lån för att styrelsen skall äga
företräda dem vid upptagande av lån ur skogsväglånefonden. Denna regel
kan vara befogad, när vägförelaget ej genom laga förrättning bildat en vägsamfällighet.
Men om så har skett, bör enligt utredningen enskilda väglagens
regler vara tillräckliga. Andra stycket av 3 § bör alltså endast givas giltighet
för företag, som ej utgör vägsamfällighet enligt enskilda väglagen.
Lånekungörelsens 4 § andra stycket, vilken behandlar låneansökans formella
handläggning med avseende på samordningen med övriga statsunderstödda
enskilda vägar, bör omredigeras till överensstämmelse med nuvarande
lydelse av 4 § 1 mom. andra och tredje styckena av bidragskungörelsen.
Reglerna rörande sökandens skyldighet att gälda skogsvårdsstyrelsen dess
planläggningskostnader, därest sökanden vägrar att efter det lån beviljats
teckna kontrakt om företagets utförande, bör också givas samma utformning
i lånekungörelsen som i bidragskungörelsen.
Slutligen framhåller utredningen att i samband med de föreslagna ändringarna
torde en formell översyn av lånekungörelsen böra göras.
Administrationen av statsstödet. Beträffande administrationen av det statliga
stödet till skogsvägarna framhåller utredningen inledningsvis, att skogsvårdsstyrelserna
svarat för den statsunderstödda skogsvägbyggnadsverksamheten,
varvid de stöder sig på bidrags- och låneförfattningarnas föreskrifter
samt på skogsvårdsstyrelseförordningens mera allmänna stadganden. Den
därvid bedrivna verksamheten omfattar upplysning och rådgivning, planläggning
i stort för upprättande av vägnätsplaner, planläggning av enskilda
vägföretag, ofta i samband med laga förrättning, kontroll av pågående vägarbeten
samt avsyning, bidragsgivning och kontroll av vägunderhåll på statsbidragsvägar.
Styrelserna planlägger även andra skogsvägar än sådana som
erhåller statsbidrag. Utredningen anför vidare följande.
På grund av vägverksamhetens växlande omfattning har personalfrågorna
lösts på olika sätt i skilda län. I län med mera omfattande verksamhet svarar
i allmänhet närmast under länsjägmästaren den skogstekniske ledaren
25
Kungl. Maj. ts proposition nr iO är 1957
för verksamheten medan i andra län motsvarande uppgifter handhaves av
förste assistenten eller annan jägmästare. För det direkta planläggningsarbetet
å marken har de större länen särskilda vågmästare eller vägtekniskt
utbildade skogvaktare eller skogsmästare anställda. Stundom sysslar dessa
även med skogsdikning och andra skogstekniska ärenden. I de mindre länen
är detta regel.
Utredningen anser, att några skäl att ändra principerna för administrationen
av skogsväganslaget och skogsväglånefonden ej tillkommer på den
grund att en avsevärd del av anslaget skulle bestridas av bilskattemedel.
Skogsstyrelsen och skogs vårdsstyrelserna har även lång erfarenhet av verksamheten.
Samarbetet med vägförvaltningarna och lantbruksnämnderna i
vad avser gränsdragningen mellan de olika kategorier av vägföretag, vilka
enligt gällande författningar handlägges av de tre organen, förlöper också
utan friktioner.
En så väsentlig utvidgning av verksamheten, som föreslagits, kan emeliertid
icke, anser utredningen, genomföras utan att styrelsernas personella
resurser ökas. För ett bedömande av den erforderliga personalförstärkningen
har följande beräkning gjorts.
Skogsvårdsstyrelsernas verksamhet med vägbyggnad omfattar, som tidigare
nämnts, upplysning och rådgivning, planläggning och kontroll av pågående
vägarbete, avsyning, bidragsgivning m. in. För avsyningsarbetet finnes
statistikuppgifter tillgängliga och enär omfattningen av skogsvårdsstyrelsernas
övriga befattning med vägbyggandet antages stå i ett någorlunda
konstant förhållande till den avsynade våglängden, har den avsynade våglängden
lagts till grund för en av utredningen gjord bedömning av personalbehovet
vid utökad vägverksamhet.
Under åren 1952—1954 avsynade skogsvårdsstyrelserna tillhopa 1 352 km
vägar eller i medeltal 450 km för år. För skogsvårdsstyrelsernas vägverksamhet
användes under samma tid 7 066 förrättningsdagar eller i medeltal
2 355 för år. Mot varje förrätlningsdag beräknas svara en dags innearbete.
Skogsvårdsstyrelsernas för vägverksamhet använda totala antal arbetsdagar
skulle därför uppgå till omkring 4 700 per år.
Behovet av större skogsvägar beräknas utgöra 10 591 km på bolagsskogar
och 20 615 km på privata skogar eller tillhopa 31 206 km. Det föreslagna
bidragsbeloppet, 15 milj. kronor, skulle vid en genomsnittlig vägbyggnadskostnad
av 22 kronor för meter och genomsnittlig bidragsprocent av 45 motsvara
ca 1 500 km vägar per år, d. v. s. en sträcka drygt tre gånger så lång
som den nämnda årligen avsynade våglängden. Vägar på allmänna skogar
och bolagsskogar kräver emellertid i regel mindre arbetsinsats från skogsvårdsstyrelsernas
sida än sådana på privata skogar. Med hänsyn till att förstnämnda
grupper av vägar kommer att ingå med större andel än f. n. antar
utredningen, att skogsvårdsstyrelsernas verksamhet ej skulle behöva utvidgas
fullt i samma mån som vägbyggandet skulle öka.
Utredningen har beräknat, alt ett tillgodoseende av det bedömda vägbeliovet
skulle medföra eu ökning av skogsvårdsstyrelsernas årliga vägdagantal
från 4 700 till It 700 eller med 7 000 dagar.
Del sålunda av utredningen beräknade dagantalet omfattar enbart verkliga
arbetsdagar och ej semesterdagar, sjukdagar, söndagar in. m. Under
26
Kungl. Maj. ts proposition nr iO år 1957
förutsättning av 270 arbetsdagar per man och år skulle utökningen av verksamheten
således kräva 26 man utöver nuvarande personal.
En så kraftigt utökad vägverksamhet kan emellertid enligt utredningen
knappast utövas enbart med personal, som anställes hos skogsvårdsstyrelserna
eller skogsstyrelsen. Det blir antagligen nödvändigt att i förhållandevis
större omfattning än som nu sker anlita privata förrättningsmän för
planläggning och eventuellt även löpande besiktning av pågående vägarbeten
m. m. En dylik organisationsform kräver emellertid särskild kontroll
från skogsvårdsstyrelsernas sida. Med hänsyn härtill och till det ökande behovet
av kvalificerad personal för laga förrättningar och för framsynt vägnätsplanering
bör, anser utredningen, en relativt stor del av den erforderliga
personalen ha jägmästarexamen. Den behövliga personalförstärkningen
hos skogsvårdsstyrelserna har därför beräknats till 16 man, därav sex jägmästare
och 10 personer med vägmästar- eller skogsskolekompetens. Återstående
behov av planeringspersonal torde få tillgodoses genom privata förrättningsmän.
Utredningen anser, att den angivna personalen bör anställas hos de särskilda
skogsvårdsstyrelserna i den mån dessa har behov av helårsanställd
vägpersonal och i övrigt hos skogsstyrelsen, som då vid behov har att ställa
förrättningsmän eller biträden till de olika skogsvårdsstyrelsernas förfogande.
Beträffande lönegradsplaceringen för ifrågavarande tjänster föreslår utredningen,
att i överensstämmelse med vad som gäller för den jägmästarpersonal,
som sVarar för vägärendena, åt de föreslagna jägmästarna beräknas
lön motsvarande lönegrad 27. Utredningen framhåller vidare, att ehuru
den är medveten om att de vägmästare och vägutbildade skogsmän, som i
styrelserna sköter fältarbetet är lägre placerade än vägmästarna i vägförvaltningarna,
man i avvaktan på en lönerevision för styrelsernas tjänstemän
torde få räkna med lönegrad 17 som normal för denna grupp. Två tjänster
bör dock kunna placeras i högst lönegrad 20. Dessa tjänster avses i första
hand för mera kvalificerade arbetsuppgifter på skogsstyrelsens vägsektion.
Kostnaderna för personalförstärkningen beräknar utredningen sålunda
6 jägmästare i lönegrad 27 (ortsgrupp 4) 6
2 vägmästare i lönegrad 20 ( » 5) 2
8 » eller länsskogsvaktare i lönegrad
17 (ortsgrupp 4)................ 8
Rese- och traktamentskostnader
jägmästare 6 x 135 X 40 ............
vägmästare och länsskogsvakt. 8 x 135 X 30
Summa kronor ca
x 19 836 = 119 016
x 13 956 = 27 912
X 11 784 = 94 272
ca 32 000
_ca 32 000
305 000
Utredningen föreslår sålunda att i avvaktan på den förändring av skogsvårdsstyrelsernas
organisation, som kan förmodas följa på utredningens förslag
i huvudfrågorna, ett belopp av 305 000 kronor ställes till skogsstyrelsens
förfogande för anställning av tillfällig personal enligt de angivna normerna.
Medlen bör övergångsvis avräknas mot skogsväganslaget.
Kungi. Maj:ts proposition nr iO år 1957
27
V. Skogsstyrelsens anslagsäskande
Som redan i inledningen angivits har skogsstyrelsen i sina anslagsäskanden
för budgetåret 1957/58 hemställt, att anslaget till väg- och flottledsbyggnader
å skogar i enskild ägo skall höjas med 3 500 000 kronor till
6 000 000 kronor. Vidare har styrelsen hemställt, att av beloppet skall liksom
tidigare år högst 5 000 kronor få disponeras för kurser i skogsvägbyggnad.
Till motivering för sina äskanden har skogsstyrelsen anfört skäl som
överensstämmer med dem vilka skogsvårdsutredningen enligt det föregående
framhållit som motiv för en snabbare utbyggnad av skogsvägnätet och
ett ökat statligt stöd till verksamheten.
Skogsstyrelsen påpekar att den spärrning av vissa delar av anslagsmedlen,
som under senare år företagits av Kungl. Maj:t, medfört olägenheter för
skogsvårdsstyrelserna vid bedömningen av planläggningsarbetets omfattning,
och skogsstyrelsen uttalar därför förhoppningen, att det skall visa sig
möjligt att utan sådan inskränkning ställa anslagsmedlen till förfogande.
VI. Yttrandena
Sammanfattningsvis kan anföras, att nära nog samtliga remissinstanser
i huvudsak tillstyrker utredningens förslag i de delar varom här är fråga.
I olika yttranden har sålunda vitsordats betydelsen av skogsbilvägnätets
snabba utbyggnad ur såväl skoglig som social synpunkt. Särskilt från länsstyrelsehåll
har emellertid understrukits vikten av att även sekundärvägarna
upprustas, och det har i vissa fall ifrågasatts om icke de medel, som finnes
tillgängliga för vägbyggnader, i första hand bör förbehållas dessa vägar.
Från militärt håll har erinrats, att inom vissa gräns- och kusttrakter vägnätet
bör utbyggas restriktivt med hänsyn till riksförsvarets intressen.
Även om remissinstanserna i huvudsak tillstyrkt de framlagda förslagen,
har i en del yttranden reservationer och påpekanden gjorts i såväl principsom
detaljfrågor. I det följande skall, med tidigare nämnd begränsning,
återges vad därvid i huvudsak framkommit.
Behovet av skogsbilvägar. Mot de av utredningen gjorda uttalandena i denna
fråga har i huvudsak inga erinringar gjorts. I vissa yttranden har emellertid
understrukits, att de gjorda uppskattningarna av vägbehovet är i
underkant och endast avser sådana vägar på vilka det allmännas insatser i
första hand bör koncentreras. Sålunda framhåller skogsstyrelsen att utöver
det vägbehov som utredningen lagt till grund för beräkning av erforderligt
statligt stöd, kommer det att behövas en betydande skogsvägbyggnad, beträffande
vilken de enskilda skogsägarna blir hänvisade till egna resurser.
28 Kungl. Maj:ts proposition nr kO år 1957
Det statliga stödet till skogsvägarna. Utredningens förslag rörande utformningen
in. in. av det statliga stödet till skogsbilvägarna har i en del fall föranlett
remissinstanserna att göra vissa påpekanden eller erinringar. I fråga
om medelsbehovet för bidrag till förevarande vägbyggnader anför statskontoret,
att det i första hand är en budgetär avvägningsfråga, till vilken
ämbetsverket svårligen kan taga ställning. Det måste dock beaktas anser
ämbetsverket, att skogsbilvägarna endast utgör en del av det vägnät, som
påkallas för transport av skogsprodukter, och att jämsides med en upprustning
av de enskilda skogsvägarna förbättringar är erforderliga i det allmänna
vägnätet. Kommers kollegium har i och för sig icke något att invända
men ifrågasätter om det statsfinansiella läget verkligen tillåter en så pass
kraftig höjning som från 2,5 till 15 miljoner kronor för år. Kollegium erinrar
om att åtskilliga statliga bidrags- och lånefonder finnes, där en förstärkning
är lika påkallad som i detta fall. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
finner, att de begränsade resurser, som f. n. finnes tillgängliga för investering
i det svenska vägväsendet, i första hand bör användas för det allmänna
vägnätet, då de därigenom kommer hela näringslivet till godo. Länsstyrelsen
i Västernorrlands län m. fl. remissinstanser finner det lämpligt att
frågan om ökade statliga bidrag till skogsvägbyggnader prövas jämsides
med frågan om avdragsrätt för byggnadskostnaderna vid beskattningen.
Sveriges skogsägareförbund och Skogsindustriernas samarbetsutskott har
i gemensamt yttrande till vilket ledamoten av skogsstyrelsen H. Swahn anslutit
sig hemställt, att förslag måtte föreläggas 1957 års riksdag om sådan
ändring i kommunalskattelagen att kostnader för skogsbrukets vägar blir
avdragsgilla. Under den förutsättningen har nämnda remissinstanser förklarat
det enskilda storskogsbruket berett att avstå från sin andel i bilskattemedlen
och i det allmänna skogsväganslaget, vilket föreslås skola höjas
och förbehållas bondeskogsbruket. Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet
anför, att därest frågan om avdragsrätten komme att lösas så att
avdrag för vägbyggnadskostnaderna får göras i samband med inkomstdeklarationen,
frågan om bidrag från staten till vägbyggnader bör omprövas,
då behovet av bidrag under sådana förhållanden i stor utsträckning torde
komma att bortfalla. Lantmäteristyrelsen framhåller, att vad utredningen
anfört till stöd för avdragsrätt vid beskattning synes med samma fog kunna
sägas om byggnadskostnader för andra enskilda vägar.
Förslaget rörande utökning av skogsväglånefonden har lämnats utan
erinran med undantag för statskontoret, som med hänsyn till att fonden
hittills endast utnyttjats i mycket ringa utsträckning ställt sig tveksam till
en förstärkning av densamma i av utredningen föreslagen omfattning.
Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län anser däremot att fonden bör tillföras
ett belopp om 2 miljoner kronor.
Finansieringen av statsstödet. Utredningens förslag att huvuddelen av
skogsväganslaget skall avräknas mot automobilskatteinedel har i huvudsak
lämnats utan erinran. Domänstyrelsen anser emellertid, att de bilskalteme
-
Kungl. Maj.ts proposition nr W år 1957
29
del, som rätteligen bör tillföras skogsbruket för anläggning av nya skogsvägar,
för det samlade skogsbruket vida överstiger det av utredningen för bidrag
föreslagna beloppet å 15 miljoner kronor. Styrelsen föreslår därför atl
hela det belopp, som kommer att anslås för bidrag, skall avräknas mot bilskattemedel.
Statskontoret ifrågasätter om icke denna avräkning bör anstå
till dess 1953 års trafikutredning slutfört sitt arbete. Denna utredning har
nämligen att behandla frågan om vägväsendets finansiering på längre sikt.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anser, att frågan om avräkningen mot bilskattemedel
icke bör avgöras fristående utan i samband med den allmänna
avvägningen av bilskatlemedlens användning för vägändamål, som kan föranledas
av 1951 års utredning rörande beskattningen av motorfordons trafiken.
Styrelsen förutsätter att skogsväganslagets avräkning mot bilskattemedel
icke skall innebära någon ytterligare begränsning av de allmänna
väginvesteringarna. 1953 års trafikutredning framhåller, utan att därmed
taga slutlig ställning till frågan, att utredningen i princip anser det riktigt,
att en viss del av ifrågavarande statsbidrag till byggande av skogsbilvägar
bestrides med automobilskattemedel. Kungl. Automobilklubben, Motorförarnas
helnykterhetsförbund, Motormännens riksförbund, Svenska lasttrafikbilägareförbundei
och Svenska vägföreningen har i sitt gemensamma yttrande
ansett, att stödåtgärderna till skogsvägarna främst borde utgöras av avdragsrätt
vid beskattningen, men i avvaktan på 1950 års skattelagsakkunnigas
förslag motsätter sig organisationerna icke den föreslagna avräkningen
mot bilskattemedel. De förutsätter att en omprövning av beloppet skall ske
så snart frågan om avdragsrätt för väginvesteringar utretts.
Bidrags- och lånebestämmelserna. I fråga om av utredningen föreslagna
ändringar i kungörelsen angående statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader
in. in. samt kungörelsen angående lån från skogsväglånefonden
har i flertalet fall inga erinringar rests. Beträffande jämkningarna i sistnämnda
kungörelse har dock statskontoret ifrågasatt om icke gällande bestämmelse,
att fastighetsinteckning som godtages som säkerhet skall ligga
inom 75 procent av taxeringsvärdet, bör bibehållas. Skogsvårdsstyrelsen i
Kopparbergs län anför, att bestämmelserna om säkerhets ställande bör förenklas.
Inteckningsförfarande är nämligen för dalaförhållanden nästan
otänkbart, dels för att vägföretagen ofta berör ett stort antal markägare,
dels för att äganderätts- och lagfartsförhållandena ej sällan utgör direkta
hinder för inteckningsförfarande.
Med anledning av utredningens förslag att lån, i förekommande fall inklusive
erhållet statsbidrag, bör kunna beviljas till hela vägbyggnadskostnaden,
erinrar statskontoret, alt gränsen för summa lån och bidrag genom
beslut av 1943 års riksdag höjdes från 70 till 80 procent av den av vederbörande
skogsvårdsstyrelse godkända kostnaden. I anslutning till förevarande
förslag uttalar statskontoret, atl det förefaller rimligt, att viss del av
kostnaderna för vägbyggnadsföretag regelmässigt direkt bäres av intressenterna
i företaget. Beträffande utredningens förslag, att bidragsandelcn
30 Kungi. Maj.ts proposition nr A0 år 1957
till stamvägar bör anges till högst 50 procent framhåller Norrbottens och
Västerbottens läns handelskammare, att förhållandena i Norrbotten och Västerbotten
synes motivera att i speciella fall möjlighet bör förefinnas till ett
högre bidrag. Handelskammaren vill särskilt framhålla, att i många fall
en skogsväg icke för alla delägare behöver innebära inkomster genom ökat
skogsuttag utan tvärtom endast medför utgifter för skogsvård. För dessa
skogsägare blir vägen en långtidsinvestering, som först efter lång tid bär
frukt. Handelskammaren hemställer därför, att en högre bidragsprocent i
varje fall möjliggöres för övre Norrland. Skogsvårdssfijrelsen i Norrbottens
län är av i huvudsak samma uppfattning och anför att skogarnas tillstånd
i Norrbottens län f. n. inom stora områden är sådant, att den fulla nyttan
av en ny väg oftast icke kommer de nuvarande ägarna av skogen till godo.
Vid sådant förhållande måste förutsättas att beträffande skogsvägföretag
inom detta län en lägre bidragsprocent än 50 måste tillhöra undantagen.
Gävleborgs läns skogsvårdsstyrelse förordar, att det f. n. utgående bidraget
för planläggning av skogsvägföretag, 80 procent av skogsvårdsstyrelsens
självkostnad, borttages. För sökandens del har nämligen planläggningskostnaden
föga betydelse i jämförelse med de byggnadsbidrag som erhålles.
I varje fall bör sådant bidrag ej utgå med högre procent än statsbidraget till
byggnationen. Skogsvårdsstgrelsen i Jönköpings län förordar, att bidrag
även skall kunna utgå för omläggning eller förbättring av sådan enskild
väg, som utgör utfart för projekterad skogsbilväg.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller, att samma villkor bör gälla
för mottagande av statsbidrag till byggande av skogsväg som nu gäller för
annan enskild väg. Sålunda bör — förutom redan nu gällande underhållsskyldighet
— såsom villkor för bidrag fastslås, att vägen skall hållas öppen
jämväl för annan trafik och att den ej må avstängas för trafik, såvida icke
länsstyrelsen i visst hänseende eller för viss tid funnit skäl medgiva detta.
Styrelsen förutsätter, att väghållarna själva skall bekosta underhållet.
I anslutning till utredningens uttalande angående utvidgningen av bidragskungörelsens
tillämpningsområde till att omfatta jämväl statsägda och
ecklesiastika skogar erinrar statskontoret, att frågan tidigare övervägts av
1936 års skogsutredning. Förslag i sådan riktning ansågs dock icke böra
framläggas. Därest anslag för bidrag till vägbyggnader å skogar i enskild
ägo i mera avsevärd utsträckning skulle komma att avräknas mot autoinobilskattemedel,
kan statskontoret icke finna annat än att förevarande spörsmål
kommer i annat läge. Ämbetsverket anför vidare bl. a. följande.
Det synes nämligen skäligt, att även ägarna till sådana skogar, å vilka
skogsvårdslagen icke är tillämplig, kommer i åtnjutande av finansiellt stöd
från automobilskattefonden för upprustning av skogsvägnätet. Förslaget
att statliga myndigheter, frånsett domänverket, skulle i bidragshänseende
likställas med övriga bidragsberättigade byggnadsföretag synes dock icke
vara den lämpligaste lösningen. Det utgående statsbidraget skulle endast
komma att täcka en del av kostnaderna för vägbyggnadsföretagets utförande.
I övrigt lär utgifterna i regel få bestridas av''t''il''l förfogande ställda anslagsmedel.
Vid sådant förhållande vill statskontoret i stället förorda, all
Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1957
31
föreskrift meddelas av den innebörd, att av det för vägbyggnadsföretaget erforderliga
totala medelsbeloppet viss del direkt må avräknas mot automobilskattemedlen.
Skulle redan anvisade medel anses kunna disponeras för
ett byggnadsföretag, synes lämpligt, att viss del av kostnaderna omföringsvis
tillgodoföres riksstatens inkomstsida (övriga diverse inkomster) av automobilskattemedel.
Det för domänverkets del föreslagna finansieringssättet ansluter
sig i viss mån till vad ovan förordats. Avräkningen bör dock ske direkt
med automobilskattemedlen över ett för ändamålet upplagt anslag å
riksstaten till ersättning till statens domäners fond. Vad angår det procenttal,
med vilket avräkning bör medgivas, synes kunna övervägas att bestämma
detta till samma procenttal, som må komma att beslutas för skogsväganslagets
avräkning mot automobilskattemedlen. Vad sålunda föreslagits
beträffande de statsägda skogarna kan emellertid icke vinna tillämpning i
de under stiftsnämndernas tillsyn stående ecklesiastika skogarna, enär kostnaderna
för skogsvägars anläggande å dessa skogar bestrides i annan ordning.
Med hänsyn härtill biträder statskontoret utredningens förslag, att
statsbidrag beträffande dessa skogar må utgå enligt de allmänna statsbidragsbestämmelserna.
Domänstyrelsen har ej något att erinra mot att domänverket tills vidare
i avvaktan på ytterligare utredningar om de bilskattemedel, som belöper på
transporter på skogsbrukets egna vägar, erhåller viss andel av skogsväganslaget
på sätt utredningen föreslagit. Styrelsen kan dock ej biträda utredningens
uttalande i det hänseendet, att denna andel synes böra avvägas under
hänsynstagande till den föreslagna regeln om prövning av skogsvägföretagens
skogliga angelägenhetsgrad. Enligt styrelsens mening torde det
vara ogörligt att göra en rättvis avvägning av angelägenlietsgraden mellan
olika skogsägarkategorier och landsdelar. I stället synes andelen böra avvägas
med hänsyn till det ytterligare skogsvägbehovet sådant detta framkommer
på grundval av översiktlig vägnätsplanering eller uppgjorda flerårsplaner,
vilken tankegång även utredningen synes vara inne på. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen kan ej dela utredningens uppfattning, att domänverket
skall tilldelas en årlig klumpsumma. I enlighet med de principer, som
gäller för övriga enskilda vägar, bör även domänverket ansöka om bidrag.
Härför talar, enligt styrelsen, även praktiska samordningsåtgärder vid skogsbilvägnätets
successiva utbyggnad. Kammarkollegium erinrar om att under
domänstyrelsens förvaltning står vissa skogar som ej tillhör domänfonden.
Därest icke dylika skogar i likhet med de ecklesiastika göres bidragsberättigade,
förutsätter kollegium, att Kungl. Maj:t vid den årliga tilldelningen
till domänverket bestämmer, bur mycket av det tilldelade beloppet som
efter angelägenhetsgrad skall tillgodoföras skogar av angivna slag.
Administrationen av statsstödet. Beträffande utredningens förslag till personalutökning
för skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna synes remissinstanserna
i huvudsak icke haft något att erinra. Statskontoret har anmält,
att storleken av denna personalutökning undandrager sig ämbetsverkets bedömande.
Vad avser lönesättningen för de föreslagna vägmästartjänsterna
anser statskontoret, att samtliga föreslagna vägmästartjänster bör placeras
32
Kungl. Maj.ts proposition nr it) år 1957
i lönegrad 17. Ej heller kammarkollegium går in på storleken av den föreslagna
personalutökningen men förutsätter att någon förstärkning av skogsvårdsstyrelsernas
personella resurser icke vidtages annat än i den män det
visar sig att skogsvägverksamheten ställer ökade krav på styrelsernas medverkan.
Lantmäteristgrelsen framhåller, att den intensifiering av vägbyggandet
som utredningen åsyftar, uppenbarligen kan väntas medföra en betydande
ökning av lantmäteriets arbete med vägförrättningar. Programmet synes, enligt
styrelsen, med hänsyn därtill icke genomförbart med mindre än att
lantmäteriorganisationens resurser, främst i fråga om förrättningsmän, 1''örstärkes.
Om dessa förhållanden har även skogsvårdsstgrelsen i Kopparbergs
län erinrat.
I fråga om handläggningen av skogsvägfrågor erinrar arbetsmarknadsstyrelsen
afl administrationen på löneplanet av enskild väghållning med statligt
stöd handhas av länsstyrelsen med väglörvaltning samt skogsvårdsstyrelse
och lantbruksnämnd. Vid en väsentlig utökning av skogsvägbyggandet synes
det styrelsen angeläget, att frågan om administrationens samordning ägnas
uppmärksamhet icke minst i syfte att på rationellt sätt utnyttja den tekniska
arbetskraften. Länsstyrelsen i Norrbottens län erinrar om att beslutanderätten
i fråga om allmänna vägar och de enskilda vägar, som bygges med
statsbidrag, f. n. åvilar länsstyrelserna medan skogsvägbyggandet ankommer
på skogsvårdsstyrelserna. För samordning finner länsstyrelsen lämpligt,
att för skogsvägbyggandet erforderliga översiktsplaner underställes länsstyrelsen
för godkännande. Skogsvårdsstyrclsen i Östergötlands län ifrågasätter
om icke frågor rörande enskilda vägar och skogsbilvägar bör handhas
av en och samma myndighet, vägförvaltningen. Överbefälhavaren framhåller,
att med hänsyn till riksförsvarets intressen utbyggnadsplaner bör, i vad
avser vissa områden, uppgöras och fastställas i samråd med försvarets målsmän.
Vidare bör arbetsplan ej få fastställas och arbetsritning ej få godkännas,
med mindre utförandet av ur försvarssynpunkt erforderliga anordningar
säkerställts. Kostnader för dylika försvarsanordningar bör helt bestridas
av statsmedel. Enligt arbetsmarknadsstyrelsen bör, med hänsyn till
betydelsen av säsongutjämning på arbetsmarknaden, bestämmelsen i den
nuvarande bidragskungörelsen angående visst samråd med styrelsen alltjämt
kvarstå. Styrelsen framhåller vidare, att med ett rationellt tillvaratagande
av antydda möjligheter till säsongutjämning några svårigheter att tillgodose
arbetskraftsbehovet icke torde vara att emotse.
VII. Departementschefen
Skogsvårdsutredningen har vid sina överväganden funnit, att en intensifierad
och planmässig utbyggnad av skogsvägnätet f. n. utgör en av de angelägnaste
uppgifterna inom svenskt skogsbruk och har som stöd för denna
slutsats framhållit såväl transportekonomiska som transporttekniska skäl,
skogsvårdens och skogsskyddets krav samt icke minst sociala och andra
med arbetskraftens trivsel och rationella utnyttjande sammanhängande mo
-
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år W57
tiv. Det föreliggande behovet av nybyggnader och genomgripande ombyggnader
av viktigare skogsbilvägar, s. k. stamvägar, bar utredningen uppskattat
till sammanlagt något över 40 000 km i våglängd och till omkring 900 miljoner
kronor i anläggningskostnad. Utbyggnaden borde med hänsyn till angelägenhetsgraden
vara verkställd inom tio år. Ett beaktande av föreliggande
projekterings- och finansieringsmöjligheter samt tillgång på maskiner och
arbetskraft bar emellertid lett till att utredningen stannat för att anse en
ul^yoMnadstid av 15 år som ett mer realistiskt antagande. En dylik utbyggnadstakt
angives såsom under alla förhållanden nödvändig för skogsbrukets
rationalisering, varför utbyggnadsprogrammet enligt utredningen icke bör få
betraktas som en beredskapsuppgift. Enär skogsvägbyggandet numera huvudsakligen
sker med anlitande av speciella maskiner och särskilt utbildade
tekniker, kan det icke heller längre anses lämpligt som sysselsättningsreserv.
Under åberopande särskilt av skogsvägnätels betydelse för eu god skogsvård
och ett förbättrat skogsskydd samt de sociala skäl, som sammanhänger
med arbetskraftens trivsel och ändamålsenliga utnyttjande, föreslår utredningen,
att det statliga stödet till skogsvägbyggnaderna avsevärt förstärkes.
En årlig medelsanvisning av 15 miljoner kronor eller ungefär samma belopp,
som nu utgår såsom bidrag till övriga enskilda vägar, angives som lämplig.
En dylik medelsanvisning skulle innebära, att ungefär en fjärdedel av den
totala kostnaden för skogsbilvägnätets utbyggnad skulle ersättas av statsmedel.
Enär biltrafiken på skogsvägarna belastas med avsevärda belopp
i form av bilskatter, anser utredningen, att huvuddelen av statens stöd eller
12,5 miljoner kronor av den föreslagna årliga medelsanvisningen lämpligen
bör avräknas mot automobilskattemedlen. Som ett led i det statliga stödets
intensifiering framhåller utredningen vidare, att skogsväglånefonden bör
förstärkas med i törsta hand en miljon kronor. Någon omläggning av statens
kreditstöd till skogsvägbyggandet genom alt för ändamålet införa garantilåneformen
betraktar utredningen däremot icke som aktuell f. n.
Som följd av att skogsväganslaget i huvudsak skulle komma att avräknas
mot automobilskattemedlen, föreslår utredningen, att ecklesiastika skogar
och sådana statliga skogar, som förvaltas av annan myndighet än domänstyrelsen,
tillerkännes bidragsrätt ur anslaget och i bidragshänseende jämställes
med bolag och andra juridiska personer. Skogar under domänverkets
förvaltning eller tillsyn föreslås i samband därmed årligen genom ett Kungl.
Maj .ts beslut böra tillerkännas viss del av det anslagsbelopp som avräknas
mot bilskattemedlen.
Förutom de ändringar i kungörelsen 1943: 530 angående statsbidrag till
vissa väg- och flottledsbyggnader m. in., vilka betingas av den nu nämnda
utvidgningen av de bidragsberättigade skogsägargrupperna, föreslår utredningen
vissa ytterligare omläggningar i bidragsgivningen. Sålunda bör bidragsprocenten
till stamvägar angivas till högst 50 i stället för som nu till 50.
Utredningen anser vidare, att det med den föreslagna ökade medelsanvisningen
bör bliva möjligt att i högre grad än hittills låta vägföretagens allmänt
skogliga angelägenhetsgrad avgöra i vilken ordning de bör tillerkännas
11 liihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 40
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1957
bidrag och att detta förhållande bör komma till uttryck i bidragsbestämmelserna.
Jämväl i kungörelsen 1941: 492 om lån ur skogsväglånefonden ansei utredningen
vissa ändringar böra företagas. Salunda föreslås, att beslutanderätten
i låneärendena skall överflyttas från Kungl. Maj :t till skogsstyrelsen,
att reglerna om säkerheter för lånen gives en smidigare utformning i likhet
med vad som gäller för lån ur skogslånefonden och att lån jämte bidrag må
kunna uppgå till hela kostnaden för vägföretaget i stället för som f. n. endast
till 80 procent av densamma.
Till utredningen har hänskjutits den vid 1956 års riksdag väckta motionen
I: 147 innehållande förslag om att liknande finansieringsprinciper, som gäller
för flottleder, bör göras tillämpliga på skogsvägföretag. Med anledning därav
har utredningen framhållit, att redan tillgängliga metoder lör linansieringen
av vägbyggena synes vara lika ellektiva, som det av motionärerna
föreslagna förfaringssättet, vilket dessutom skulle tordra att djupa ingrepp
i flottningslagens och enskilda väglagens grundbestämmelser måste företagas.
För att det föreslagna byggnadsprogrammet skall kunna genomföras
föreslår utredningen även viss förstärkning av skogsstyrelsens och skogsvårdsstyrelsernas
personella resurer. Löne- och resekostnader samt traktamenten
i samband därmed beräknas uppgå till sammanlagt 305 000 kronor
och föreslås utgå under skogsväganslaget.
Nu sammanfattningsvis redovisade delar av utredningens förslag har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av nära nog samtliga remissinstanser, ''till
de invändningar och påpekanden som vissa av dem gjort återkommer jag
i det följande.
Utredningen har även behandlat frågor om skogsvägarnas förhållande till
det allmänna vägnätet, behovet av och kostnaderna för en förstäikning a^
det allmänna vägnätets sekundärvägar, frågor om tillåtna axel- och boggietryck
å de allmänna vägarna, tillståndsgivningen avseende legokörning med
hjultraktorer, bildandet av större administrativa enheter för väghållningens
rationalisering och samordning, åstadkommande av bättre last- och upplagsplatser
vid såväl allmänna som enskilda vägar samt avdragsrätten vid inkomstdeklaration
för skogsvägbyggande. Som redan i inledningen angivits
lämnas dessa frågor här å sido för att — i den mån de för sin lösning är
beroende av statsmakternas ställningstaganden — upptagas till prövning i
andra sammanhang.
Det svenska skogsbrukets betydelsefulla ställning såväl i vår egen nationella
ekonomi som i vissa andra länders hushållning med trävaror torde av
ålder ha till avgörande del berott på våra skogars gynnsamma läge i avseende
på förefintliga trafikleder och användbara transportsätt. Tillgången på
relativt snabba flottningsleder liksom förekomsten av ett vinterklimat, som
underlättat transporterna av virke med häst fram till flottlederna, har i
många avseenden gett vår skogshantering betydande föisteg tramtör andra
länders.
35
Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1957
Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har emellertid förändringarna
i transportförhållandena, skogsarbetskraftens krav på verklig likställdhet
med övriga arbetargrupper i avseende på levnadsförhållanden samt skogshanteringens
alltmer markerade övergång från nära nog uteslutande skogsavverkning
till en samordnad skogsvård och skogsavverkning inneburit, att
helt nya krav på trafikmedel och transportleder inom vårt skogsbruk uppkommit.
Förändringarna innebär, åtminstone såvitt nu synes kunna bedömas,
att hilen erhållit en avgörande betydelse såsom transportmedel även
inom skogsbruket och att i följd därav ett intensifierat skogsvägbyggande
måste komma till stånd. I fråga om den genomgripande betydelsen för vårt
skogsbruk av dessa förändringar delar jag utredningens, av remissinstanserna
stödda uppfattning.
Beträffande omfattningen av det skogsvägbyggande som sålunda erfordras,
har utredningens antaganden i och för sig icke motsagts av någon av
remissinstanserna. En del av dem bar närmast betonat, att den förutsatta
utbyggnadsplanen borde betraktas som ett minimiprogram. De remissorgan
som intagit en mer återhållsam inställning, har pekat på den höga angelägenhetsgraden
av andra samhällsnyttiga investeringar. För min egen del
finner jag — liksom utredningen — lämpligt understryka den stora osäkerhet
som vidlåder beräkningar och antaganden av den art utredningen
gjort. Trots denna osäkerhet synes emellertid nödvändigt att som en hållpunkt
för statens insatser på ifrågavarande område söka komma fram till
en viss uppfattning om vägbehovet. Jag har därvid icke kunnat finna någon
säkrare grund för bedömandet därav än den utredningen använt sig av. Den
av skogslorskningsinstitutet tillkännagivna avsikten att i samband med
riksskogslaxeringen även införskaffa material angående omfattningen av
skogsvägnätet kan möjligen förmodas i sinom tid ge en mera hållbar grund
även för bedömandet av den önskvärda utvecklingen av detta nät. I avvaktan
härpå och på andra kompletterande beräkningar och undersökningar anser
jag, att skogsvårdsutredningens uppskattningar av det erforderliga
skogsvägbyggandet bör få godtagas som arbetshypotes.
Vad härefter angår den principiella frågan om staten överhuvudtaget hör
lämna stöd till ifrågavarande vägbyggnader, så torde redan skogsbrukets
betydelse för vår samhällsekonomi i och för sig motivera eu statlig medverkan
vid utvecklingen av eu för detsamma så grundläggande förutsättning
som clt tillfredsställande vägnät utgör. Utredningen har också påpekat, alt
skogsvägarna har för skogsbruket eu betydelse likvärdig med den som det av
allmänna medel bekostade vägnätet bar för näringsgrenar, som kan förläggas
lill städer och andra orter, belägna i närheten av trafiklederna. Ingen
av remissinstanserna bär heller ifrågasatt lämpligheten av statens medverkan
vid utbyggandet. Del principiellt rikliga i eu dylik medverkan torde
också kunna sägas vara godkänt genom den bidragsverksamhet som under
de senaste decennierna skett på området. Någon anledning till ändrat ställningstagande
härutinnnn linnes icke. Gränsdragningen mellan å ena sidan
stödet lill skogsvägar och å andra sidan stödet lill vissa andra kommunikationsleder,
avsedda för transporter inom eller från eller lill olika företag i
36
Knngl. Maj. ts proposition nr W år 1957
andra näringar, kan i vissa fall vara svår att principiellt motivera. Givetvis
ökar denna svårighet i den mån också en skogsväg betjänar enbart en eller
ett fåtal skogsägare.
Ifrågavarande spörsmål kommer emellertid i ett annat läge — såsom ett
par remissinstanser påpekat — i den mån bidragen till skogsbilvägarna betraktas
som en kollektiv återbäring av bilskattemedel. Den avräkning av
bidragen mot automobilskattemedlen, som utredningen föreslår och vartill
jag längre fram återkommer, stöder i och för sig ett sådant betraktelsesätt.
Emellertid synes några hållbara beräkningar av restitntionsbeloppen icke
f. n. kunna åstadkommas. Utredningen bar sålunda helt avstått från någon
redovisning av sina överväganden i det avseendet. I vart fall till dess säkrare
uppskattningar föreligger om vilka restitutionsbelopp, som kan betraktas
som berättigade, synes därför kravet på viss bensinskatterestitution jämväl
för den trafik som är tillfinnandes på skogsvägarna, få utgöra enbart cit
skäl, ehuru ett kraftigt sådant, för ett statligt stöd till ifrågavarande vägväsende.
Vad härefter angår storleken av det statliga stödet så skulle enligt utredningens
förslag och beräkningar detsamma komma att i genomsnitt nppgå
till 25 procent av byggnadskostnaden för ifrågavarande vägar. Som vissa remissinstanser
påpekat föreligger emellertid f. n. ett flertal andra investeringsbehov
av mycket hög angelägenhetsgrad. En omedelbar förstärkning av
anslagsmedlen till av utredningen föreslagen storlek synes enligt mitt förmenande
även kunna komma att ställa alltför stora krav på förrättningsoch
projekteringspersonal liksom på vägmaskiner, tekniker och annan arbetskraft.
Ehuru jag med hänsyn till önskvärdheten av att kunna påveika
och stimulera vägbyggnadsverksamheten är beredd förorda en betydande ökning
av det statliga stödet åt denna verksamhet, kan jag likväl av nyssnämnda
skäl icke tillstyrka en fullt så stor medelsanvisning som utredningen
föreslagit.
Innan ställning tages till storleken av anslaget, synes emellertid frågorna
om dess avräkning mot bilskattemedlen samt avgränsningen av de skogsägargrupper,
som bör vara bidragsberättigade, fordra närmare behandling.
Utredningen bar upptagit de tankegångar om avräkning av förevarande
anslag helt eller delvis mot bilskattemedel som under senare år i olika sammanhang
framkommit vid statsmakternas prövning av medelsanvisningarna
till skogsvägbyggandet. Utredningen bar därvid på skäl som angivits i det
föregående föreslagit, att av ett anslag på 15 miljoner kronor skulle huvuddelen
eller 12,5 miljoner kronor avräknas mot automobilskattemedel. Samtidigt
skulle bidragsverksamheten utsträckas till vägbyggnader även å andra
skogar än dem som står under skogsstyrelsens uppsikt. Mot användningen
av bilskattemedel till förevarande ändamål bar inga remissinstanser vänt
sig i princip. Statskontoret ifrågasätter dock om icke med avräkningen
borde anstå till dess 1953 års trafikutredning slutfört sitt arbete. Även länsstyrelsen
i Jämtlands län anser, att frågan icke bör avgöras i detta sammanhang.
Domänstyrelsen däremot anser, att anslaget i sin helhet bör avräknas
Kungl. Maj:ts proposition nr iO år 1957
37
mot bilskattemedlen. I samband härmed torde jag även få erinra om att
statskontoret i sitt yttrande inledningsvis ifrågasatt lämpligheten av att utsträcka
bidragsgivningen till nya skogsägargrupper men alt ämbetsverket
stannat vid att anse utvidgningen böra komma till stånd med hänsyn till
bilskattemedlens användning för ändamålet. I olikhet med utredningen förmenar
statskontoret, att budgetmedel till vägbyggnader å statens skogar bör
direkt avräknas mot bilskattemedlen och att alltså ingen särskild del av
skogsväganslaget skall användas till detta ändamål.
På de skäl utredningen anfört och som flertalet remissinstanser godtagit,
kan jag tillstyrka, att bilskattemedel tages i anspråk för statlig bidragsgivning
till skogsbilvägarnas utbyggnad. Jag delar likaså den uppfattningen
att statens samtliga utgifter för skogsvägväsendet dock icke bör bekostas av
dylika medel. En viss del av dessa utgifter bör även i fortsättningen belasta
den allmänna budgeten respektive vederbörande driftsstater. Som jag redan
framhållit föreligger emellertid icke några användbara beräkningar av hur
stora belopp som bör belasta automobilskattemedlens specialbudget. Därtill
kommer, att utredningens förslag att använda en del av skogsväganslaget
till de statliga och ecklesiastika skogarna onekligen kan leda till synnerligen
känsliga och grannlaga avgöranden såväl för Kungl. Maj:t som skogsstyrelsen.
Med hänsyn till dessa förhållanden har jag efter ingående överväganden
kommit till den uppfattningen att i vart fall tills vidare någon
utökning av de bidragsberättigade kategorierna icke bör ske. I följd därav
bör skogsväganslaget även i fortsättningen enbart avse vägbyggnader ä skogar
i enskild ägo.
Utgifterna för skogsvägar å statens skogar liksom å de ecklesiastika skogarna
skulle sålunda i fortsättningen få täckas på samma sätt som hittills.
De kostnader som i enlighet härmed alltjämt kommer att belasta den allmänna
budgeten och vederbörande driftsstater men enligt utredningens förslag
bort täckas in under skogsväganslaget motsvarar minst den del av anslaget,
som utredningen ansett icke böra avräknas mot bilskattemedlen. Med hänsyn
härtill har jag funnit mig böra förorda, att den övriga medelsanvisningen
till skogsvägbyggandet, d. v. s. den som går över skogsväganslaget, helt
skall täckas av bilskaltemedel.
Nuvarande skogsväganslag användes även för bidragsverksamhet till flottIedsbyggnader,
skogshärbärgen och liknande. Då kostnaderna för en dylik
bidragsverksamhet icke rimligen kan täckas av bilskattemcdel, synes ett
särskilt anslag böra uppföras för ändamålet. Jag föreslår därför, att å riksstaten
upptages ett reservationsanslag, betecknat Skogsvård in. in.: Flottledsbyggnader
in. in. å skogar i enskild ägo. Med beaktande av såväl de relativt
obetydliga belopp, som under senare år tagits i anspråk för bidragsgivningen
till flottledsbyggnadcr och skogshärbärgen, som behovet av eu ej
alltför ringa tillgång till medel för bidrag till dylika anordningar anser jag,
att detta anslag för nästa budgetår bör uppföras med ett belopp av 20 000
kronor. Det för bidragsgivningen till skogsvägarna avsedda anslaget bör benämnas
Skogsvård in. in.: Vägbyggnader å skogar i enskild ägo.
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1951
Av vad som nu anförts torde följa att medelsanvisningen under skogsväganslaget
bör avsevärt begränsas i förhållande till utredningens förslag.
Jag har funnit mig böra förorda att anslaget för nästa budgetår skall uppföras
med ett belopp av 7 500 000 kronor. I enlighet med vad skogsstyrelsen
hemställt bör av anslaget ett belopp av högst 5 000 kronor få disponeras
för kurser i skogsvägbyggnad.
Liksom utredningen och remissinstanserna anser jag, att möjligheten till
statslån genom skogsväglånefonden utgör en lämplig komplettering till bidragsgivningen.
De hittills vunna erfarenheterna visar emellertid, att denna
stödform utnyttjats i mycket begränsad utsträckning. En intensifierad byggnadsverksamhet
skulle väl i nuvarande läge på kreditmarknaden komma
att öka efterfrågan på lån ur fonden. Utredningens förslag att förstärka
fonden synes ur dessa synpunkter förståeligt. Med hänsyn till den allmänna
återhållsamhet i fråga om kreditgivning, som f. n. måste iakttagas, är jag
emellertid icke beredd att förorda, att några ytterligare medel nu skall tillföras
fonden.
Vad härefter angår de av utredningen föreslagna författningsändringarna
så bör med hänsyn till vad jag redan anfört några ändringar i fråga om
den bidrags- eller låneberättigade kretsen icke ske vare sig i bidrags- eller
lånekungörelsen.
Beträffande förslaget att låta vägarnas allmänt skogliga angelägenhetsgrad
bli avgörande för turordningen vid bidragsgivningen, så synes i och
för sig den föreslagna ökningen av medelsanvisningen möjliggöra ett större
hänsynstagande till en dylik princip. Av utredningen framgår emellertid
icke klart hur en sådan regel skall samordnas med den nu i författningen
intagna, alt vid beviljande av bidrag företräde skall givas företag, där delägarna
är många eller där behovet av bidrag med hänsyn till delägarnas
ekonomiska ställning är särskilt stort. De nu i författningen uttalade principerna
ger en direkt ledning för bidragsbeviljandet. De ansluter nära till
det resonemang om statsstödets stimulerande och planläggande inverkan,
vilket anförts som skäl för förbättringar i stödverksamheten. Någon ändring
i bidragsbeviljandet utöver vad som följer av den rikligare medelstillgången
synes knappast böra ske. De i författningen uttalade principerna
utesluter icke heller möjligheten att taga hänsyn till vägföretagens skogliga
angelägenhetsgrad. Tvärtom synes enligt min uppfattning ett dylikt hänsynstagande
icke kunna undgås. .lag anser därför någon ändring av bidragsförfattningen
i detta avseende icke vara påkallad. Ej heller anser jag det nu
lämpligt att frångå begränsningen av bidrags- och lånebeloppen för ett och
samma vägföretag till 80 procent av kostnaden. Däremot har jag intet att
invända mot förslaget att bidragsprocenten för stamvägar skall bestämmas
till högst 50.
Jag anser mig böra förorda att bidragsförfattningen också i fortsättningen
skall innehålla föreskrift om att samråd med arbetsmarknadsstyrelsen
skall äga rum vid bidragsbeviljandet. Den nu intagna bestämmelsen härom
torde emellertid kunna förenklas. Det torde sålunda kunna överläm
-
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 40 är 1957
nas åt de ansvariga myndigheterna att närmare bestämma formerna för
samrådet. I allmänhet torde sådant icke behöva avse de enskilda bidragseller
lånebesluten.
Beträffande låneförfattningen vill jag förorda, att rätten att bevilja lån
överflyttas till skogsstyrelsen. Vidare hör amorteringsfrihetens längd kunna
vid lånebeviljandet begränsas till kortare tid än två år. Den föreslagna
överensstämmelsen mellan 3 § i lånekungörelsen och 00 § i lagen om enskilda
vägar synes böra åstadkommas. Likaså bör, som utredningen föreslagit,
vissa regler i lånekungörelsen bringas till överensstämmelse med motsvarande
regler i bidragskungörelsen. Däremot anser jag mig icke kunna förorda
några uppmjukningar i de föreskrivna kraven på säkerheter.
I samband med ändringarna torde vissa formella jämkningar få företagas
såväl i bidrags- som lånekungörelserna. Det torde få ankomma på Kungl.
Maj :t att vid bifall till vad jag nu föreslagit vidtaga erforderliga författningsändringar.
Vad slutligen angår de av utredningen föreslagna, av flertalet remissinstanser
tillstyrkta personalförstärkningarna vid skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna
kan jag av principiella skäl icke tillstyrka, att särskilda
tjänster inrättas vid dessa myndigheter med anlitande av medel under förevarande
anslag. Däremot har jag intet att erinra mot att under nästa budgetår
ett belopp av högst 200 000 kronor av anslaget får tagas i anspråk för
bestridande av kostnader för sådan skoglig eller teknisk expertis och tillfällig
arbetskraft, som kommer att erfordras vid nämnda organ på grund av
den intensifierade utbyggnaden av skogsvägnätet. Frågan om inrättande av
särskilda tjänster för ändamålet bör anstå till dess ställning tages till skogsvårdsutredningens
kommande förslag rörande skogsvårdsstyrelsernas organisation
och personalbehov.
Vid bifall till vad jag nu förordat bör alltså för budgetåret 1957/58 till
vägbyggnader å skogar i enskild ägo upptagas ett reservationsanslag av
7 500 000 kronor att avräknas mot automobilskattemedlen. Till flottledshyggnader
in. in. å skogar i enskild ägo bör upptagas ett reservationsanslag
av 20 000 kronor. Frågan om anvisande av dessa anslag torde få upptagas
i 1957 års statsverksproposition vid anmälan av nionde huvudtiteln.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå 1957 års riksdag att
godkänna de förslag angående skogsvägbyggnader in. in.,
som framlagts i det föregående.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
G. IAizelt
f>619114 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag