Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1957

Nr 176

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till viss
för krigsförhållanden avsedd beredskapslagstiftning
inom finansdepartementets verksamhetsområde, given
Stockholms slott den 29 mars 1957.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) la°'' om betalningsväsendet under krigsförhållanden;

2) lag angående utövande av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i
riksgäldskontoret tillkommande befogenheter under krigsförhållanden; samt

3) förordning om taxeringsväsendet under krigsförhållanden m. m.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehall

Under andra världskriget gällde eu särskild fullmaktslag, enligt vilken
Kungl. Maj :t vid krig eller krigsfara kunde meddela särskilda bestämmelser
om riksbankens sedelutgivning och bankrörelse m. m. I propositionen
föreslås en permanent beredskapslagstiftning, enligt vilken Kungl. Maj:t,
i fråga om bl. a. riksbankens sedelutgivning och bankrörelse, erhållei i uvudsak
samma befogenheter som enligt nyssnämnda lag. Propositionen innehåller
även förslag att Kungl. Maj:t under krigsförhållanden skall aga
rätt att meddela de från myntlagen avvikande bestämmelser som kan bil

påkallade. ...... . .

I syfte att förenkla det statliga kassaväsendet och att om möjligt nnnska

behovet av sedlar och mynt föreslås vidare i propositionen att Kungl. Maj .t
under krigsförhållanden skall kunna föreskriva skyldighet för riksbanken
att inlösa vissa postala utbetalningshandlingar och skyldighet för statlig
myndighet att mottaga sådana handlingar som likvid vid inbetalningar.

I beredskapssyfte föreslås en lag motsvarande den under andra varlds 1

Ilihang till riksdagens protokoll 191)7. 1 samt. Nr 176

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1957

kriget utfärdade tidsbegränsade lagen angående utövande under vissa utomordentliga
förhållanden av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret
tillkommande befogenheter.

I propositionen föreslås slutligen, att Kungl. Maj :t genom en särskild förordning
skall medges befogenhet att under krigsförhållanden dispensera
från bl. a. bestämmelserna i taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna.
Kungl. Maj :t skall också äga befogenhet att utfärda vissa särskilda
föreskrifter rörande tullmyndigheternas verksamhet innebärande bl. a.
att frihet från skyldighet att erlägga tullavgifter skall kunna medges.

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1957

Förslag

till

Lag

om betalningsväsendet under krigsförhållanden

Härigenom förordnas som följer.

1 §-

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 2—5 §§ träda i tillämpning.
Då kriget upphört, förordnar Konungen senast fore avslutandet av den r
dagssession, som börjar näst efter krigets slut, alt bestämmelserna icke vidare
skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej skall galla i den man bestammelserna
alltjämt skola äga tillämpning på grund av förordnande enligt

ailVid krigsfara,^ van riket befinner sig, äger Konungen förordna, att namnda
bestämmelser skola tillämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr att
det eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen for dess provning
av frågan huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke inom
två månader från det underställningen skett av riksdagen gillat, skall detsamma
vara förfallet. Upphör krigsfaran, skall förordnandet av Konungen

UPUnde?Sutomordentliga förhållanden, som föranletts av krig eller krigsfara,
vari riket befunnit sig, äger Konungen forordna att vad i 2—5 99 stadgas
skall under viss tid, högst ett år varje gång, aga tillämpning. Förordnandet
skall inom en månad eller, om nksdagssession icke P.agar, inom eu
månad från början av nästkommande session understallas riksdagen. Vad
i andra stycket sägs om påföljden, därest underställning ej sker eller ri -dagen ej inom två månader gillar förordnandet, skall aga motsvarande till lämpning

i fall som nu avses. . .... . , . ,

Under tid, då bestämmelserna i 2—5 §§ äga tillämpning, galla icke g
eller författning meddelade stadganden i den män de strida mot samma bestämmelser
eller vad med stöd av dem blivit föreskrivet.

2 §•

Befinner sig riket i krig, äger Konungen, efter hörande där så ar möjligt
av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgaldskontoret, i fråga om
riksbankens sedelutgivning och bankrörelse samt offentliggörande av riksbankens1
räkenskaper meddela av förhållandena påkallade bestämmelser att
gäl ia i stället för vad i 8-14, 16, 17, 21, 24 och 27 JJ lagen den ,10 J-m 934
(nr 437) för Sveriges riksbank samt i annan lag darutinnan finnes stadgat.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, så ock eljest under utomordentliga
förhållanden föranledda av krig eller krigsfara, van riket befunnit sig, ager
Konungenf på framställning av fullmäktige i riksbanken och efter hörande
av fullmäktige i riksgäldskontoret, meddela bestämmelser som i forsta stycket
avses.

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1957
3 §.

Befinner sig riket i krig, äger Konungen, efter hörande där så är möjligt
av fullmäktige i riksbanken, meddela av förhållandena påkallade bestämmelser
att galla i stallet för vad som finnes stadgat i 5—7, 9 och 11 SS lagen
den 30 maj 1873 (nr 31) om rikets mynt.

..... var/ riket befinner sig, så ock eljest under utomordentliga

förhållanden, föranledda av krig eller krigsfara, vari riket befunnit sig,
ager Konungen, efter hörande av fullmäktige i riksbanken, meddela bestämmelser
som i första stycket avses.

4 §.

Befinner sig riket i krig, äger Konungen, efter hörande där så är möihgt
av tullmäktige i riksbanken, förordna 3

att riksbanken skall vara skyldig inlösa sådant av statsmyndighet utta™?1
utbetalmngskort och direktutbetalningskort, som är avsett att anvandas
i postgirorörelsen, samt

att kort som här avses skall mottagas såsom likvid vid betalning till statlig
myndighet.

... ^krigsfara, vari riket befinner sig, så ock eljest under utomordentliga
torhallanden, föranledda av krig eller krigsfara, vari riket befunnit sig,
ager Konungen, efter hörande av fullmäktige i riksbanken, meddela förordnande
som i första stycket avses.

5 §.

Ivan under krig förbindelsen mellan någon del av riket och riksstyrelsen
icke eller allenast med avsevärd svårighet upprätthållas eller föreligger elkn§
trängande behov av omedelbara åtgärder, äger länsstyrelse
i tillämpliga delar utöva befogenhet som enligt denna lag tillkommer Ivo -

6 §-

Konungen meddelar de närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen
av denna lag. 1

Konungen äger ock uppdraga åt riksbanken samt åt Konungen underordnad
myndighet att meddela de föreskrifter, som erfordras för tillämpningen
av denna lag eller med stöd av lagen meddelat förordnande

träder i^ kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgdt utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj. ts proposition nr 176 år 1957

Förslag

till

Lag

angående utövande av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret
tillkommande befogenheter under krigsförhållanden

Härigenom förordnas som följer.

Har riket eller del därav besatts av fientlig makt, må fullmäktige i riksbanken
tillkommande befogenheter utövas allenast vid sammanträde inom
av fienden obesatt område inom eller utom riket å ort, där fullmäktige
kunna med av Konungen utsett ombud överlägga. Vid sådant sammanträde
skola minst tre fullmäktige vara tillstädes. Kan icke nyssnämnda antal
fullmäktige komma tillstädes, förordnar Konungen erforderligt antal personer
att, intill dess nämnda hinder upphör, med fullmäktigs rätt och ansvar
träda i fullmäktigs ställe.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande fullmäktige
i riksgäldskontoret och utövandet av dem tillkommande befogenheter.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Förslag

till

Förordning

om taxeringsväsendet under krigsförhållanden m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 2—6 §§ träda i tillämpning.
Då kriget upphört, förordnar Konungen senast före avslutandet av den
riksdagssession, som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna icke
vidare skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej skall gälla, i den mån bestämmelserna
alltjämt skola äga tillämpning på grund av förordnande enligt
andra eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen förordna, att nämnda
bestämmelser skola tillämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr att
det eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning
av frågan, huruvida förordnandet skall beslå. Blir förordnandet icke
inom två månader från det underställningen skett av riksdagen gillat, skall
detsamma vara förfallet. Upphör krigsfaran; skall förordnandet av Konungen
upphävas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1957

Under utomordentliga förhållanden, so>m föranletts av krig eller krigsfara,
vari riket befunnit sig, äger Konungen förordna att vad i 2—6 §§
stadgas skall under viss tid, högst ett år varje gång, äga tillämpning. Förordnandet
skall inom en månad eller, om riksdagssession icke pågår, inom
en månad från början av nästkommande session underställas riksdagen.
Vad i andra stycket sägs om påföljden, därest underställning ej sker eller
riksdagen ej inom två månader gillar förordnandet, skall äga motsvarande
tillämpning i fall som nu avses.

Under tid, då bestämmelserna i 2—6 §§ äga tillämpning, gälla icke i lag
eller författning meddelade stadganden i den mån de strida mot samma
bestämmelser eller vad med stöd av dem blivit föreskrivet.

2 §.

Konungen äger, i den mån det finnes påkallat på grund av förhållanden,
som avses i 1 §, förordna, att taxering enligt kommunalskattelagen samt
enligt förordningarna om statlig inkomstskatt och om statlig förmögenhetsskatt
tills vidare icke skall verkställas eller att sådan taxering skall
verkställas i annan ordning än i taxeringsförordningen föreskrives. Förordnande,
som här avses, må innefatta stadgande, att taxering skall ske allenast
beträffande vissa grupper skattskyldiga.

Senast vid den riksdagssession, som börjar näst efter det förordnande,
som i första stycket avses, upphört att gälla, skall för riksdagen framläggas
förslag rörande taxeringen för den tid under vilken förordnandet gällt.

Vad i törsta och andra styckena sägs skall äga motsvarande tillämpning
beträffande annan taxering till skatt eller avgift än där sägs.

3 §.

Då så tinnes påkallat på grund av förhållanden, som avses i 1 §, äger
Konungen törordna, att i stället för vad i uppbördsförordningen och folkbokföringstörordningen
stadgas skall gälla vad Konungen därom föreskriver.

4 §■

Konungen äger, då det finnes påkallat på grund av förhållanden, som avses
i 1 §, förordna, att tullfrihet må åtnjutas för varor, som inkomma till
riket, samt att frihet må åtnjutas från erläggande av andra sådana å varor
lagda avgifter, vilka av tullverket skola upptagas vid trafik till eller från
riket.

Har eljest meddelats föreskrift, som utgör hinder för tullmyndighet att
vidtaga viss åtgärd som är av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen,
äger Konungen, då det finnes påkallat på grund av förhållanden, som avses
i 1 §. förordna att, i stället för vad sålunda föreskrivits, skall gälla vad
Konungen därom bestämmer.

5 §•

Är i andra fall än som i 2, 3 eller 4 § avses i lag eller författning föreskrivet
att skatt, accis eller annan allmän avgift skall erläggas inom viss tid
och på visst sätt eller att —- till ledning för beräkning av sådan skatt, accis
eller avgift — deklarations- eller annan uppgiftsskyldighet skall fullgöras
v*ss ^id, äger Konungen i den mån det finnes påkallat på grund av
förhållanden, som avses i 1 §, förordna, att i stället för vad sålunda föreskrivits
skall gälla vad Konungen därom bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1957
6 §•

Befogenhet, som enligt 2—5 §§ tillkommer Konungen, må på uppdrag av
Konungen utövas av underordnad myndighet. Kan under krig förbindelsen
mellan någon del av riket och riksstyrelsen icke eller allenast med avsevärd
svårighet upprätthållas eller föreligger eljest under krig trängande beho\
av omedelbara åtgärder, äger länsstyrelse i vad angår länet samt, såvitt angår
förhållanden inom tullverkets verksamhetsområde, generaltullstyrelsen
eller distrikttullanstalt även utan sådant uppdrag utöva befogenhet, som
enligt denna förordning tillkommer Konungen.

7 §•

Konungen meddelar de närmare föreskrifter som erfordras för tillämpningen
av denna förordning.

Konungen äger ock uppdraga åt underordnad myndighet att meddela de
föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna förordning eller med
stöd av förordningen meddelat förordnande.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1957

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj. t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29 mars
1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Andersson, Hedlund, Persson, Lindell,
Lindström, Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson, Henriksson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om viss för krigsförhållanden
avsedd beredskapslagstiftning inom finansdepartementets verksamhetsområde
samt anför därvid följande.

I. Inledning

Under andra världskriget tillkom ett flertal fullmaktslagar, som gav Kungl.
Maj :t befogenhet att under i lagarna närmare angivna förutsättningar —
krig, krigsfara eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden — i
män av behov vidtaga åtgärder i syfte att möjliggöra förenklingar inom det
administrativa förfarandet. Även inom riksbankens verksamhetsområde tillskapades
viss beredskapslagstiftning. En del av dessa lagar var tidsbegränsade.
På motsvarande sätt tillkom tidsbegränsade fullmaktslagar, som svftade
till att genom olika ingripanden säkerställa tillgången på förnödenheter
för befolkningen och krigsmakten.

Såsom ett led i det alltsedan andra världskrigets slut bedrivna arbetet att
överse vad som kan kallas den administrativa försvarsberedskapen, har
verkställts en översyn av planläggningen av utbetalningsväsendet och penningförsörjningen
under krigsförhållanden. Vidare har arbetet inriktats på
en genomgång av tidigare gällande föreskrifter rörande mantalsskrivningen
samt taxerings- och uppbördsväsendet i händelse av krig. Dessa föreskrifter,
som utfärdades under andra världskriget, är nämligen numera i viss mån
föråldrade. Vidare har beaktats, att särskilda beredskapsföreskrifter är erforderliga
även inom tullväsendets område. Avsaknaden av vägledande
föreskrifter har visat sig försvåra det planläggningsarbete, som i nu
nämnda hänseenden bedrives hos de under finansdepartementet lydande
myndigheterna samt hos, bland andra, riksbanken, postverket och länsstyrelserna.

Genom beslut den 12 november 1954 uppdrog dåvarande chefen för finansdepartementet,
statsrådet Sköld, åt assessorn i kammarrätten S. F. von

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1957

Otter att utreda vissa frågor rörande beredskapsorganisationen inom finansdepartementets
verksamhetsområde. Utredningsmannen överlämnade den 20
juni 1955 en promemoria med förslag till allmänna riktlinjer för underlättande
av utbetalningsväsendet m. m. under krig (stencilerad). Förslaget är
utarbetat på grundval av tidigare utfärdade planläggningsföreskrifter. Vid
uppdragets fullgörande har utredningsmannen bl. a. haft att beakta ett flertal
skrivelser med begäran om vägledande beredskapsföreskrilter.

I utredningsmannens förslag har i en första avdelning upptagits flågor
rörande betalningsväsende, penningmedelsförsörjning och medelsförvaltning.
Till promemorian har fogats förslag till kungörelse med särskilda bestämmelser
för underlättande av utbetalningsväsendet, penningmedelsförsörj
ningen och medelsredovisningen vid krig eller krigsfara in. in.

I en andra avdelning har behandlats frågan om taxerings-, uppbörds-,
folkbokförings- och tullmyndigheterna samt deras verksamhet vid krig eller
krigsfara in. in. I anslutning därtill har utarbetats ett författningsförslag angående
befogenhet för Kungl. Maj:t att i händelse av krig meddela de föreskrifter,
som erfordras för att förenklingar skall kunna genomföras inom
nämnda förvaltningsområden.

Över utredningsmannens promemoria har yttranden avgivits av fullmäktige
i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, överbefälhavaren, försvarets
civilförvaltning, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,
pensionsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, generalpoststyrelen,
järnvägsstyrelsen, statskontoret, mynt- och justeringsverket, kammarrätten,
generaltullstyrelsen, statistiska centralbyrån, bank- och fondinspektionen,
sparbanksinspektionen, riksräkenskapsverket, kontrollstyrelsen,
riksskattenämnden, skolöverstyrelsen, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,
kommerskollegium, statens pensionsanstalt, statens avtalsnämnd,
medicinalstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands,
Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Göteborgs och Bohus, Örebro,
Jämtlands samt Norrbottens län, civilbefälhavaren i första civilområdet,
domkapitlet i Västerås stift, Svenska jordbrukskreditkassan, Svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund, Svenska arbetsgivareföreningen,
Svenska bankföreningen och Svenska sparbanksföreningen.

Vid överståthållarämbetets yttrande har fogats utlåtanden från Stockholms
stadskollegium samt från mantals-, uppbörds- och exeluitionsdirek -

törerna i Stockholm.

Utredningsmannen förutsätter i sitt förslag, i vad detta avser betalningsväsendet
in. in., att Kungl. Maj:t i händelse av krig har erforderliga fullmakter
att reglera förhållandena inom detta område. Framläggandet av förslag
till författningar, motsvarande de under andra världskriget gällande
fullmaktslagarna har utredningsmannen dock inte ansett inrymmas i hans

utredningsuppdrag.

Med ledning av de avgivna yttrandena har inom finansdepartementet företagits
en överarbetning av utredningsmannens förslag. 1 anslutning därtill
bar eu genomgång skett av de fullmaktslagar, vilka gällde under andi a

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1957

världskriget och tiden närmast därefter, för att få klarlagt huruvida i beredskapssyfte
en motsvarande lagstiftning bör genomföras redan i fredstid.
Under överarbetningen har vidare beaktats synpunkter, som framkommit
vid behandlingen av andra frågor rörande beredskapsplanläggningen.

Som ett resultat av arbetet inom departementet har framlagts förslag till

1) lag om betalningsväsendet under krigsförhållanden;

2) lag angående utövande av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i
riksgäldskontorel tillkommande befogenheter under krigsförhållanden; samt

3) förordning om taxeringsväsendet under krigsförhållanden in. m.

De inom departementet upprättade förslagen har under hand granskats
inom riksbanken, riksgäldskontoret, generalposlstyrelsen, statskontoret,
mynt- och justeringsverket och riksräkenskapsverket.

Jag vill slutligen anmärka, att utredningsmannen sedermera upprättat ett
leviderat förslag till kungörelse med vissa föreskrifter angående tillämpningen
av lagen om betalningsväsendet under krigsförhållanden. Nämnda
förslag torde såsom Bilaga få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.

II. Fullmaktslagar och planläggningsföreskrifter under andra världskriget
1. Den administrativa fullmaktslagen

Genom proposition nr 30 till 1940 års urtima riksdag framlades förslag till
lag med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna
och deras verksamhet vid krig eller krigsfara in. in. Till grund för
förslaget låg ett av särskilda sakkunniga den 14 augusti 1940 avgivet betänkande
(SOU 1940:23).

Sedan riksdagen bifallit propositionen, utfärdades den 1 november 1940
den sålunda antagna lagen (den administrativa fullmaktslagen), vilken
skulle gälla till och med den 31 mars 1942.

1942 års riksdag förelädes genom proposition nr 0 förslag till ny lag i
samma ämne. På grundval av propositionen, vilken bifölls av riksdagen, uttäidades
lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser angående
stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig
eller krigsfara in. in. Till skillnad från 1940 års lag gjordes denna lag ej
tidsbegränsad.

Genom proposition nr 9 till 1953 års riksdag framlades på grundval av
en inom justitiedepartementet utarbetad promemoria förslag till lag om
ändring i vissa delar av 1942 års lag. De föreslagna ändringarna avsåg dels
grunderna för lagens försättande i tillämpning dels ock anpassning av lagen
till den civila regionala beredskapsorganisationen enligt 1951 års riksdagsbeslut.
Därjämte innehöll förslaget ytterligare en del ändringar av huvudsakligen
formell natur. Sedan propositionen bifallits av riksdagen utfärdades
lag i ämnet den 27 februari 1953 (nr 51).

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1957

I det förutnämnda av särskilda sakkunniga framlagda betänkandet (SOU
1940:23) angavs såsom allmänna riktlinjer för utformningen av lagförslaget,
att de behov, som i fråga om de statliga och kommunala förvaltningsmyndigheterna
krävde beaktande vid krig eller krigsfara, avsåge dels oiganisationen
och dels förfarandet. Den ledande synpunkten beträffande myndigheternas
organisation måste vara, att deras funktionsduglighet såvitt
möjligt upprätthölles. Detta vore av desto större vikt som de kia\ förvaltningen
hade att tillgodose under de utomordentliga förhållanden, som krigstiden
medförde, i vissa fall framträdde med långt större styrka liksom de
erhölle en helt annan omfattning än under fredstid. Även förvaltningsförfarandet
måste i många hänseenden påverkas av krigsförhållanden. Särskild
uppmärksamhet påkallade de bestämmelser som reglerade förfarandet vid
förvaltningsärendenas behandling; även här framträdde i främsta iummet
kravet på förvaltningens effektivitet.

Förvaltningsmyndigheternas verksamhet berörde i stor utsträckning enskildas
rättigheter och skyldigheter. Såsom exempel på förvaltningsärenden
av det slag, som sålunda åsyftades, erinrade de sakkunniga hl. a. om
mantalsskrivning och kyrkobokföring. Ett betydelsefullt område, som lage
rättskipningen nära, vore förfarandet i skattemål. Ofta ägde den enskilde
mot det allmänna under vissa villkor framställa anspråk, vilkas provning
tillkomme förvaltningsmyndighet, t. ex. anspråk på avlöning, pension, restitution
av tull och dylikt.

För förvaltningsmyndigheterna syntes stundom svårigheter uppstå att
under åsyftade förhållanden följa vissa i författningarna givna tidsbestämmelser.
Sådana bestämmelser förekomme i den då gällande mantalsskrivningsförordningen,
i taxeringsförordningen och i kommunallagarna.

Enligt de angivna grundsatserna avser den administrativa fullmaktslagen
sålunda såväl förvaltningsmyndigheternas organisation som förvaltningsförfarandet.

Huvudbestämmelserna i den administrativa fullmaktslagen skall enligt
1 § första stycket automatiskt äga tillämpning, därest riket befinner sig
i krig. Om däremot riket kommer i krigsfara eller eljest utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden påkallar det, skall Kungl. Maj.t äga förordna
att bestämmelserna skall tillämpas. Sådant förordnande skall enligt
1 § andra stycket, vid äventyr att det eljest förfaller, inom en månad underställas
riksdagen för dess prövning av frågan huruvida förordnandet skall
bestå. Varder förordnandet icke inom två månader från det underställningen
skett av riksdagen gillat, skall detsamma vara förfallet.

Bestämmelserna i lagens 4 § avser att sätta ur kraft vissa av de tids- och
ortsbestämmelser som reglerar förvaltningsförfarandet. I det nyssnämnda
betänkandet (SOU 1940:23) har framhållits, att då Kungl. Maj :ts förordnande
må avse jämkning av fastställd tid, framginge därav alt stadgandet
inle avsåge att medge inställande helt och hållet eller för obestämd tid av
den åtgärd, varom vore fråga. Sålunda finge förordnande inte meddelas om
inställande under visst år av mantalsskrivning eller av den årliga taxering -

Kungl. Maj. ts proposition nr 176 år 1957

en. Inte heller avsåges med bestämmelsen att lämna en fullmakt exempelvis
till förlängning av femårsperioden för den allmänna fastighetstaxeringen.
Däremot medgåve stadgandet, att åtgärder, som i fråga om mantalsskrivning
eller taxering skulle vidtagas under viss månad, i stället finge
företagas en eller annan månad senare. Förordnandet skulle innehålla en
särskild tidsbestämmelse i stället för den, som genom förordnandet sattes
ur kraft. Sedan anstånd meddelats syntes, i mån av behov, ytterligare anstånd
kunna medges genom nytt förordnande.

För tillämpning av ett flertal bestämmelser i administrativa fullmaktslagen,
bl. a. 2 §, förutsättes särskilt förordnande utöver det allmänna förordnande
som meddelas med stöd av 1 §. Sådant särskilt förordnande skall
enligt vad som angivits i de olika paragraferna meddelas av Kungl. Maj.t.
Enligt 11 § första punkten kan emellertid Kungl. Maj :t uppdraga åt underordnad
myndighet att utöva vissa av de ifrågavarande befogenheterna. I 11 §
andra punkten stadgas därjämte, att, om under krig förbindelsen mellan
någon del av riket och riksstyrelsen icke eller allenast med svårighet kan
upprätthållas eller det eljest under krig föreligger trängande behov av omedelbara
åtgärder, civilbefälhavare inom sitt område eller, om civilbefälha''are
ej finnes eller hans beslut ej kan avvaktas, länsstyrelsen i vad angår
lanet äger även utan sådant uppdrag utöva befogenhet, som enligt lagen tillkommer
Kungl. Maj:t.

Med stöd av föreskrifterna i administrativa fullmaktslagen och på grundval
av ett av särskilt tillkallade sakkunniga avgivet förslag (SOU 1942: 42)
utfärdade Kungl. Maj :t den 2 april 1943 kungörelse (nr 137) med tillämpningsföreskrifter
till nämnda lag. Kungörelsen gäller alltjämt. Bestämmelserna
i kungörelsen skall träda i tillämpning först i den mån Kungl. Maj :t
därom förordnar. Enligt föreskrift i 1 § i kungörelsen skall dock sådana
förberedande åtgärder vidtagas som särskilt anges i kungörelsen eller som
eljest befinnes erforderliga för dess tillämpning.

Beträffande länsstyrelserna meddelades bestämmelser i en den 24 september
1943 (nr 708) utfärdad kungörelse om särskilda åligganden, som
under vissa förhållanden tillkommer länsstyrelserna och dem underlydande
myndigheter. Denna kungörelse, som inte enbart innefattade tillämpningstÖleskrifter
till administrativa fullmaktslagen utan jämväl upptog bestämmelser
av annan natur, sattes i tillämpning genom en kungörelse
samma dag (nr 709), vilken emellertid upphävdes med utgången av december
1947 enligt en den 12 december 1947 (nr 967) utfärdad kungörelse.
Vidare må erinras om Kungl. Maj:ts brev till samtliga länsstyrelser den 5
mars 1943 (nr 335) angående vissa bestämmelser rörande civila myndigheters
verksamhet under krig. 1943 års båda författningar (nr 335 och 708&)
bär numera i huvudsak ersatts av kungörelsen den 20 september 1951 (nr
644) med vissa bestämmelser angående länsstyrelsernas verksamhet vid
krig eller krigsfara m. m.

Kungl. Maj. ts proposition nr 176 år 1957

2. Lag angående rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om
riksbankens sedelutgivning och bankrörelse m. m.

Genom proposition nr 95 till 1939 års urtima riksdag framlades förslag
till lag angående rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser
om riksbankens sedelutgivning och bankrörelse in. in. Enligt förslaget skulle
Konungen vid krig eller krigsfara, vari riket befunne sig, eller eljest under
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden äga att, på framställning
av fullmäktige i riksbanken och efter hörande av fullmäktige i riksgäldskontoret,
i fråga om riksbankens sedelutgivning och bankrörelse samt
offentliggörande av riksbankens räkenskaper meddela av förhållandena påkallade
bestämmelser att gälla i stället för vad därutinnan finnes stadgat i
9—14, 16, 17, 21, 24 och 27 §§ lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges
riksbank. Lagen skulle enligt förslaget vara tidsbegränsad.

Till grund för propositionen låg en den 7 december 1939 dagtecknad skrivelse
från fullmäktige i riksbanken, vari bl. a. uttalades.

Med hänsyn till önskvärdheten av att riksbanken står beredd att möta
de krav, som utvecklingen under den närmaste framtiden kan komma att
medföra, men vilkas omfattning det i nuvarande krisläge icke är möjligt
att bedöma, ha fullmäktige ansett det vara påkallat att undersöka behovet
av en ändring av vissa bestämmelser i lagen för Sveriges riksbank. Fullmäktige
hava härvid kommit till det resultatet, att ett flertal föreskrifter i
riksbankslagen kunna komma att visa sig för snäva och skulle, om de
strängt måste iakttagas, i vissa situationer hindra riksbanken från att bedriva
sin rörelse på ändamålsenligt sätt och vidtaga de åtgärder, som kunde
anses lämpliga. Då det härvid kan komma att röra sig om vitt skilda grenar
av riksbankens verksamhetsområde, anse fullmäktige icke att en närmare
precisering av de punkter, på vilka en ökad rörelsefrihet kan komma
att krävas, kan eller bör eftersträvas. Fullmäktige vilja i stället föreslå,
att den i en utomordentlig situation nödvändiga smidigheten i de bestämmelser,
som reglera riksbankens verksamhet, åstadkommes genom en fullmaktslag,
som under viss tid, förslagsvis till och med den 31 mars 1940,
giver Konungen rätt att meddela av förhållandena påkallade bestämmelser
att gälla i stället för riksbankslagens stadganden om riksbankens sedelutgivning
och bankrörelse samt om räkenskapernas avslutande och offentliggörande.
Dylik rätt skulle, i likhet med vad fallet är i fråga om ett flertal
övriga krisåtgärder, tillkomma Konungen vid krig eller krigsfara, vari riket
befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden.
Förordnande enligt lagen skulle få meddelas på framställning
av fullmäktige i riksbanken och efter hörande av fullmäktige i riksgäldskontoret.

I propositionen anförde föredragande departementschefen, att det även
enligt hans mening vore motiverat att åtgärder vidtoges i syfte att möjliggöra
en smidig anpassning av vissa av de bestämmelser, som reglerade
riksbankens verksamhet, efter sådana tidigare inte förutsedda förhållanden,
med vilka man i dåvarande läge måste räkna. Med hänsyn till de skiftande

Kungi. Maj.ts proposition nr 176 år 1957

utvecklingsmöjligheterna borde detta lämpligen ske genom en fullmaktslag,
som gåve Kungl. Maj:t rätt att meddela de från riksbankslagen avvikande
bestämmelser, som kunde finnas påkallade.

Sedan riksdagen bifallit propositionen, utfärdades den 22 december 1939
(nT 895) lag i ämnet. Lagen skulle äga giltighet till och med den 31 mars
1940.

Med stöd av nämnda fullmaktslag förordnade Kungl. Maj :t genom kungörelse
den 31 januari 1940 (nr 54) med vissa bestämmelser angående riksbankens
metalliska kassa att, i stället för vad i 11 § riksbankslagen stadgades,
skulle gälla att såsom riksbankens metalliska kassa skulle räknas
allt riksbanken tillhörigt guldmynt och omyntat guld. Förordnandet var
motiverat därav, att enligt 11 § riksbankslagen guld utom landet finge inräknas
i riksbankens metalliska kassa endast till ett belopp motsvarande
15 procent av hela den metalliska kassan. Bestämmelsen skulle med hänsyn
till sedelutgivningsrättens beroende av den metalliska kassan kunna
lägga hinder i vägen för en sådan placering av riksbankens guldbehållning,
som kunde anses mest betryggande.

Vid 1940 års riksdag framlades genom proposition nr 77 förslag om att

1939 års fullmaktslag skulle erhålla förlängd giltighet. Till grund för propositionen
låg en av fullmäktige i riksbanken gjord framställning i ämnet.
Bankofullmäktige anförde i sin skrivelse, att kungörelsen den 31 januari

1940 (nr 54) borde äga fortsatt tillämpning även efter utgången av mars
1940. I fullmaktslagen 1939:895 lämnade beinyndiganden för Kungl. Maj:t
att jämväl i övrigt utfärda bestämmelser alt gälla i stället för vissa i riksbankslagen
intagna stadganden borde även erhålla fortsatt giltighet. I propositionen
uttalades, att den möjlighet att efter lägets krav anpassa reglerna
för riksbankens verksamhet, som fullmaktslagen innefattade, uppenbarligen
komme att vara erforderlig även efter utgången av mars 1940. Sedan
propositionen bifallits av riksdagen utfärdades lagen den 30 mars 1940 (nr
172) om fortsatt giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående
riksbankens sedelutgivning och bankrörelse in. m. Fullmaktslagen skulle
äga giltighet till och med den 30 juni 1941.

Efter årligen av fullmäktige i riksbanken gjorda framställningar förlängdes
därefter fullmaktslagens giltighet successivt till och med den 30
juni 1947.

Frågan om fullmaktslagens giltighet efter nyssnämnda dag blev föremål
för närmare överväganden i proposition nr 83 till 1947 års riksdag. I propositionen
framhölls bl. a., att fullmäktige i riksbanken föreslagit att lagen,
i avvaktan på en allmän översyn av riksbankslagen, skulle få gälla till och
med den 30 juni 1948. Fullmäktige hade även uttalat, att fullmaktslagstiftningen
borde läggas till grund för föreskrifter, som åsyftade att skapa den
större elasticitet i penningsystemet, som förhållandena då påkallade. Sedan
propositionen godkänts av riksdagen, utfärdades lag i ämnet den 16 maj
1947 (nr 194).

Kungl. Maj. ts proposition nr 176 år 1957

Genom kungörelse den 14 februari 1947 (nr 31) med viss bestämmelse
angående riksbankens sedelutgivning fastställde Kungl. Maj:t sedelutgivningsrätten
i enlighet med ett av bankofullmäktige väckt förslag.

Genom kungörelse den 20 juni 1947 (nr 251) med viss bestämmelse om
riksbankens sedelutgivning ökades det belopp, varmed sedelutgivningen
jämlikt 9 § första stycket riksbankslagen finge överstiga dubbla summan
av metalliska kassan till 2 500 miljoner kronor.

I proposition nr 195 till 1948 års riksdag föreslogs att 1939 års fullmaktslag
skulle ersättas av en provisorisk lag av mera begränsat innehåll. Den
nya lagen skulle sålunda endast innehålla särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivningsrätt. Propositionsförslaget innebar att i stället för
vad i 9 § och 11 § första stycket riksbankslagen funnes stadgat, följande
särskilda bestämmelser skulle lända till efterrättelse, nämligen att riksbanken
finge utgiva sedlar till ett belopp av högst 3 200 miljoner kronor (1 §),
att därest så med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövades nödigt
Kungl. Maj:t finge, om riksdagen ej vore samlad, på framställning av
fullmäktige i riksbanken och efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret
medgiva riksbanken att utgiva sedlar till belopp av ytterligare högst 700
miljoner kronor, att dylikt av Kungl. Maj:t lämnat medgivande skulle, därest
detsamma icke godkändes av riksdagen inom tjugu dagar från det riksdagen
åter sammanträtt, efter utgången av nämnda tid upphöra att gälla
(2 §), samt att som riksbankens metalliska kassa skulle räknas allt riksbanken
tillhörigt guldmynt och omyntat guld (3 §).

Bankoutskottet (uti. nr 31) fann inte anledning till erinran mot innehållet
i den föreslagna provisoriska lagstiftningen.

Riksdagen godkände förslaget (rskr nr 210). Lag utfärdades den 28 maj
1948 (nr 248).

1948 års lag, som gällde för tiden intill utgången av juni månad 1949, har
sedermera successivt ersatts med ny lagstiftning, varvid maximibeloppet för
riksbankens sedelutgivning höjts. Nu gällande bestämmelser meddelas i lagen
den 1 juni 1956 (nr 240). Maximibeloppet för sedelutgivningen bestämmes
däri till 6 000 miljoner kronor. I proposition nr 121 till 1957 års riksdag har
föreslagits en motsvarande lagstiftning för tiden den 1 juli 1957—den 30
juni 1958. Maximibeloppet är i förslaget bestämt till 6 300 miljoner kronor.

3. Lag angående utövande under vissa utomordentliga förhållanden av fullmäktige
i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret tillkommande

befogenheter

Genom proposition nr 277 till 1940 års riksdag framlades förslag till lag
angående utövande under vissa utomordentliga förhållanden av fullmäktige
i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter.
Enligt förslaget finge, om riket eller del därav besatts av fientlig makt,
fullmäktige i riksbanken tillkommande befogenheter utövas allenast vid

16 Kungl. Maj. ts proposition nr 176 år 1957

sammanträde inom av fienden obesatt område inom eller utom riket å ort,
där fullmäktige kunde med av Konungen utsett ombud överlägga. Vid sådant
sammanträde skulle minst tre fullmäktige vara tillstädes. Kunde icke
nämnda antal fullmäktige komma tillstädes, skulle Konungen förordna erforderligt
antal personer att, intill dess nämnda hinder upphörde, med fullmäktigs
rätt och ansvar träda i fullmäktigs ställe. Vad sålunda stadgats
skulle äga motsvarande tillämpning beträffande fullmäktige i riksgäldskontoret
och utövandet av dem tillkommande befogenheter. Lagen skulle vara
tidsbegränsad; den föreslogs skola gälla till och med den 30 juni 1941.

I propositionen erinrades om att inom finansdepartementet till övervägande
upptagits frågan om erforderliga beredskapsåtgärder till tryggande
av den centrala finansförvaltningen i händelse av landets indragande i krig.
I en inom departementet upprättad promemoria i ämnet hade beträffande
behovet av dylika åtgärder anförts.

Den centrala finansförvaltningen utövas till väsentliga delar av riksbanken
och riksgäldskontoret. Decentraliseringen ifråga innebär vid krigsfall
en fara, om den kan medföra, att rätlsgiltiga beslut avseende riksbankens
och riksgäldskontorets förvaltningsområden icke kunna erhållas, trots att
Kungl. Maj :t alltjämt kan utöva sina konstitutionella befogenheter. En risk
i denna riktning föreligger obestridligen till följd av det sätt på vilket förvaltningen
av riksdagens verk är organiserad. Fullmäktigeinstitutionerna
kunna tänkas bli funktionsodugliga och vara omöjliga att i rättsliga former
rekonstituera redan på ett tidigt stadium av ett krig, medan däremot en
konstitutionell regering även i extrema nödlägen kan vidmakthållas. Funktionsoduglighet
måste anses föreligga icke endast om fullmäktige ej kunna
sammanträda i erforderligt antal utan även om detta ej är möjligt inom
obesatt område.

Beträffande de olika utvägar, som kunde tänkas stå till buds för att i här
avsedda fall trygga utövandet av de båda fullmäktigeinstitutionernas befogenheter,
yttrades i promemorian.

Formellt torde hinder ej möta mot att fullmäktigeinstitutionerna fatta
beslut om viss delegation av sina befogenheter för krigsfall. En sådan delegation
kan dock befaras ge ett alltför svagt underlag för delegalionsorganets
verksamhet och bör vidare knappast ske utan riksdagens medverkan, eftersom
den skulle innebära, att fullmäktige — låt vara med bibehållet individuellt
ansvar — kunde sätta andra i sitt ställe och på så sätt kringgå riksdagens
val. Dessa svagheter framträda särskilt, om fullmäktige icke behålla
sin förvaltning till inträdet av ett nödläge utan redan inför ett avlägset hot
i beredskapssyfte fatta beslut om delegation; den senare vägen är emellertid
den de sannolikt tvingas att gå. En ytterligare olägenhet, som nära sammanhänger
med de föregående, är att en fri delegation från fullmäktiges
sida, som senare under tryck återkallas, kan skapa väsentlig oklarhet utåt,
som skulle undvikas om delegationsformen vore entydigt reglerad av riksdagen.

Om av angivna skäl riksdagens medverkan anses böra krävas för eu lösning
av beredskapsfrågan genom delegation, synes riksdagens beslut lämpligen
böra gå ut på att fullmäktiges befogenheter vid krigsfall skola — oberoende
av ett fullmäktiges särskilda beslut — vara från fullmäktige oåterkalleligt
delegerade till vissa personer inom eller utom deras krets. En ända -

Kangl. Maj. ts proposition nr 176 år 1957

målsenlig fixering av delegationsformerna synes vara, att förvaltningen skall
vara delegerad till de av fullmäktige till ett antal av minst tre som kunna
sammanträda inom obesatt område. Om sådan delegation ej kan komma
till stånd, skola befogenheterna vara delegerade till en direktion på minst
tre personer, bestående av ■— förutom de fullmäktige som må finnas inom
obesatt område — de personer som Kungl. Maj :t därtill förordnar. Ett beslut
av riksdagen med här angiven innebörd skulle giva delegationsorganet
exklusiv rättslig auktoritet och bevara riksdagens inflytande på personvalet
så långt detta låter sig göra.

I propositionen företogs endast den ändringen i promemorieförslagel, att
lagtexten kompletterades med en föreskrift, att sammanträde med fullmäktige
skall hållas å ort, där fullmäktige kan överlägga med av Kungl. Maj :t
förordnat ombud.

Bankoutskottet (uti. nr 1940:38) tillstyrkte propositionen.

Sedan riksdagen antagit det i propositionen framlagda lagförslaget, utfärdades
lagen den 7 december 1940 (nr 437) angående utövande under vissa
utomordentliga förhållanden av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i
riksgäldskontoret tillkommande befogenheter.

Fullmaktslagen erhöll sedermera förlängd giltighet till och med den 30
juni 1946 i enlighet med av riksdagen årligen fattade beslut.

4. Särskilda planläggningsföreskrifter

1 en inom finansdepartementet upprättad, den 15 november 1943 dagtecknad
promemoria med förslag till bestämmelser för underlättande av
utbetalningsväsendet och penningförsörjningen inom område, som avspärrats
i följd av krig (i det följande benämnd 1943 års departementspromemoria)
upptogs särskilda bestämmelser, som skulle gälla för statlig lokalmyndighet,
postverket och riksbankskontor inom sådant område. Fullmäktige i
riksbanken förordnade genom beslut den 2 december 1943 att i promemorian
intagna bestämmelser avseende riksbanken skulle lända till efterrättelse
rid planläggning -— i händelse av krig — av åtgärder avseende utbetalningsväsendet
och penningförsörjningen inom avspärrat område. Samma
dag fastställde fullmäktige föreskrifter angående riksbankskontorens verksamhet.

Kungl. Maj :t föreskrev, efter därom av bankofullmäktige gjord hemställan,
att de i den nyssnämnda promemorian upptagna bestämmelser och anvisningar
avseende andra statliga myndigheter än riksbanken och dess avdelningskontor
skulle lända till efterrättelse vid planläggningsarbetet (cirkulär
den 3 december 1943 till samtliga statsmyndigheter angående planläggning
i händelse av krig av utbetalningsväsendet och penningförsörjningen
inom avspärrat område).

Särskilda anvisningar rörande mantalsskrivningen samt taxerings- och
uppbördsväsendet vid krig har upptagits i eu inom finansdepartementet upp 2

intrång till riksdagens protokoll t''J?>7. 1 samt. .Vr 176

Kungl. Maj. ts proposition nr 176 år 1957

rättad, den 15 november 1943 dagtecknad promemoria. Genom beslut den
3 december 1943 överlämnade Kungl. Maj:t promemorian till samtliga statsmyndigheter
för kännedom och övervägande vid planläggningen av de åtgärder
som avsåges i kungörelsen den 24 september 1943 (nr 708) om särskilda
åligganden, som under vissa förhållanden tillkommer länsstyrelserna
och dem underlydande myndigheter.

III. Betalningsväsende, penningmedelsförsörjning och medelsförvaltning

Utredningsmannen

Utredningsmannen framhåller inledningsvis att ett framtida krig måste
förutsättas medföra stora påfrestningar på kommunikationsmedlen. Avbrott
i förbindelserna kan, särskilt om de blir långvariga, försvåra möjligheterna
att verkställa betalningsuppdrag, att betala ut löner o. s. v. Belastningen
på de förbindelser, som kan hållas öppna, kan beräknas bli mycket stor.
Ur psykologisk synpunkt är det betydelsefullt att brist på pengar inte uppstår
och att löner och pensioner in. m. kan utbetalas. En förenkling avförfarandet
vid medelsförvaltningen måste komma till stånd bl. a. för att
så stor del som möjligt av den personal, som sysslar med bokföring, kontroll
och redovisning, skall kunna frigöras för andra, mera krigsviktiga
arbetsuppgifter.

De hithörande frågorna berör såväl samtliga statsmyndigheter som kommunerna
och det enskilda näringslivet. Avsaknaden av klara linjer efter
vilka betalningsväsendet, penningmedelsförsörj ningen och medelsförvaltningen
skall fungera, medför att det inte är möjligt för de olika myndigheterna
att genomföra erforderlig krigsplanläggning.

I fråga om de planläggningsföreskrifter, som kan vara erforderliga, uttalas
i promemorian, att planläggningen av de statliga myndigheternas verksamhet
under krig bör ha till syfte att genomföra en sådan organisation
av den statliga förvaltningen, att denna kan fungera vid ett krigsutbrott
och under tiden närmast därefter.

Utredningsmannen anför vidare.

Vid övervägandet av olika krigsplanläggningsfrågor är det av särskild
betydelse att hålla i minnet, att planläggningens huvudsyfte icke är att organisera
verksamheten under ett krigs senare skede, då läget kan ha stabiliserats
och förbindelserna mellan centrala och lokala myndigheter återknutits.
I detta sammanhang må även särskilt framhållas, att en statsmyndigheternas
övergång till krigsorganisation om möjligt måste ske före ett
krigsutbrott så att de myndigheter, som skola flytta till annan uppehållsplats
an den ordinarie, få möjlighet att genomföra en sådan förflyttning.
Detta får till följd att myndigheterna — även om krigstillstånd icke inträtt
— måste åsidosätta en mängd i och för sig viktiga arbetsuppgifter
av den anledningen att personal icke finnes för dessa uppgifters lösande.
Uppenbart är emellertid att, om — sedan en övergång skett till krigsorganisation
— förhållandena medgiva att handläggningen av frågor av icke
kngsviktig beskaffenhet återupptagas, detta måste ske.

Kungl. Moj. ts proposition nr 176 år W57

De i 1943 års departementspromemoria meddelade planläggningsföreskrifterna
reglerar förhållandena inom vad som kallas avspärrat område. Enligt
utredningsmannens mening är emellertid betalningsväsendet, penningmedelsförsörjningen
och medelsförvaltningen under krig ett problem, som berör
inte blott avspärrade områden utan riket i dess helhet. Ett krig kommer
självfallet att påverka den statliga, kommunala och privata ekonomiska
verksamheten vare sig denna bedrives inom områden, som är avstängda från
förbindelse med centrala myndigheter, eller den bedrives inom områden, som
har sådan förbindelse.

Det av utredningsmannen upprättade förslaget till kungörelse med särskilda
bestämmelser för underlättande av utbetalningsväsendet, penningmedelslörsörjningen
och medelsförvaltningen vid krig eller krigsfara in. in.,
vilket är avsett att ersätta 1943 års departementspromemoria, har upprättats
med utgångspunkt från de nyss anförda synpunkterna.

I 1943 års departementspromemoria lämnas inte, framhåller utredningsmannen,
några generella föreskrifter rörande betalningsväsendet under krig.
En mångfald omständigheter kommer att medföra att det statliga
kassaväsendet under krig måste förenklas, även om detta får till följd
att kontrollen över medelsförvaltande myndigheter och befattningshavare
blir svårare alt genomföra och i vissa fall måste helt eftersättas.

Inom statlig, kommunal och privat verksamhet utnyttjas postgirorörelsen
i allt större utsträckning vid betalningstransaktioner av olika slag. Affärs-
och sparbanker utnyttjar postgirot i betydande omfattning vid överföring
av medel från riksbanken till de egna kontoren. För flertalet s. k.
huvudförvaltningar finnes särskilda postgirokonton för in- och utbetalningar
upplagda. 1 fall, där särskilt postgirokonto för inbetalningar finnes, tömmes
detta konto automatiskt genom girering till riksbankens postgirokonto
nr 4, i regel en gång per vecka. De affärsdrivande verken och vissa andra
institutioner har hos riksbanken öppnat egna checkräkningar.

Bokföringen inom postgirorörelsen är i fred centraliserad till postgirokontoret
i Stockholm. Särskilda postgiroavdelningar är dock inrättade i
(iöteborg, Malmö, Boden och Visby.

Betalningsväsendet bör, anser utredningsmannen, fungera enligt i möjligaste
mån samma principer under krig som under fred. Med hänsyn till
postgirorörelsens stora betydelse för det ekonomiska livet räknar man med
att postgirorörelsen måste fungera även under ett krig. Ett utnyttjande av
postgirorörelsen under krig synes också kunna medföra att vissa förenklingar
i det statliga betalningsväsendet kan genomföras.

Enligt utredningsmannens förslag skall det statliga kassaväsendet baseras
på postgirorörelsen. Därigenom vinnes att för det statliga betalningsväsendet
tillskapas ett system, som är enkelt, kräver ett minimum
av personal och kan tillämpas av samtliga statsmyndigheter, oberoende av
deras karaktär och oberoende av huruvida de befinner sig inom avspärrat
område eller inte.

Huvudlinjerna för det statliga betalningsväsendet under krig blir enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1957

utredningsmannens förslag följande. För varje huvudförvaltning upplägges
— i den mån så inte redan skett — ett postgirokonto för inbetalningar och
ett för utbetalningar. Inbetalning till statsverket för huvudförvaltnings räkning
skall som regel ske på myndighetens postgirokonto för inbetalningar
eller genom girering till detta konto. Till kontot inbetalade medel överföres
automatiskt, genom postgirokontorets försorg, till ett riksbankens postgirokonto.

Inbetalning genom insättning på statsverkets checkräkning i riksbanken
bör ske endast undantagsvis, om detta betalningssätt är enklare för den,
som gör inbetalningen.

Även utbetalningar skall i största möjliga utsträckning göras över postgiro.
Utbetalning skall därvid ske över myndighetens utbetalningskonto antingen
genom girering till annat postgirokonto eller medelst utbetalningskort,
som i vanlig ordning tillställes betalningsmottagaren efter verkställd
bokföring eller medelst direktutbelalningskort, som antingen med posten
översändes till betalningsmottagaren eller direkt överlämnas till denne.

Vanligt utbetalningskort och direktutbetalningskort skall vara inlösbart i
första hand vid varje postanstalt samt hos riksbanken och dess avdelningskontor.
I promemorian uttalas vidare.

Därjämte böra följande penninginrättningar, nämligen affärs- och sparbanker
samt centralkassor för jordbrukskredit och jordbrukskassor, vara
skyldiga att — i den mån inrättningens inneliggande kassa gör det möjligt
-— inlösa utbetalningskort, som här avses. Med sådan skyldighet följer givetvis
även skyldighet att mottaga postgirokort som likvid. Det förutsätter
att mellan Kungl. Maj :t och ifrågavarande penninginrättningar kommer att
träffas avtal i här nämnt avseende.

I anslutning därtill har i det av utredningsmannen upprättade författningsförslaget
införts ett stadgande att av statlig myndighet utfärdat utbetalningskort
och direktutbetalningskort skall vara inlösbart å varje postanstalt
samt hos riksbanken och dess avdelningskontor ävensom att vissa angivna
penninginrättningar skall — i enlighet med av Kungl. Maj:t därom
träffat avtal — vara skyldiga inlösa dylika kort. Myndighet, som verkställt
utbetalningar över sitt utbetalningskonto, skall likvidera dessa genom att
från ett riksbankens postgirokonto till sitt eget utbetalningskonto girera motsvarande
belopp.

Under krig är det, anser utredningsmannen, mera betydelsefullt än eljest,
att såvitt avser bl. a. de regionala och lokala statsmyndigheterna, minsta
möjliga personal sysselsätts med administrativa uppgifter, som saknar direkt
betydelse för krigföring och folkförsörjning. Sålunda bör länsstyrelse
helst inte tagas i anspråk för handläggning av frågor rörande medelstilldelning
till statliga myndigheter inom området. Enligt förslaget skall lokal
statsmyndighet, som har eget postgirokonto, i största möjliga utsträckning
använda detta för in- och utbetalningar. Om myndigheten blivit avstängd
från förbindelse med den centralförvaltning, under vilken den lyder, skall
lokalförvaltningen, ändock att den saknar tillgodohavande på sitt postgiro -

Kungl. Maj. ts proposition nr 176 år 1957

konto, iå använda detta för utbetalningar. Härför skall dock kravas, att
lokalmyndigheten, samtidigt som den till postgirokontoret (-avdelningen)
insänder inbetalningskort eller girokort, insänder girokort varmed motsvarande
belopp av myndigheten överföres från centralförvaltningens till lokalmyndighetens
postgirokonto. Lokalmyndigheten skall även kunna uttarda
på sig själv ställt och på eget postgirokonto draget utbetalningskort, varvid
dock likvid skall ske medelst ett på centralförvaltningens postgirokonto draget
girokort.

Lokalmyndighet, som icke har eget postgirokonto och som ej heller eljest
kan få medel från vederbörlig centralförvaltning, skall vara hänvisad till
länsstyrelsen för att få rörelsemedel.

Vad här sagts skall i tillämpliga delar gälla sådan central statsmyndighet,
som ej är huvudförvaltning.

Även kommunala myndigheter inom avspärrat område skall rekvirera
erforderliga medel från länsstyrelsen. Enligt 1943 års departementspromemoria
föreligger en viss spärr beträffande möjligheten för länsstyrelsen att
förskottera medel till kommunal myndighet. Någon motsvarande sparr
bör enligt utredningsmannens mening inte finnas i fortsättningen.

Utredningsmannen framhåller att enligt det föreslagna systemet kommer
utbetalningskort och direktutbetalningskort att få karaktar av betalningsmedel.
jämförbara med sedlar och checkar. För att försvåra tillverkningen av
falska postgirokort och för att öka möjligheterna att lätt upptäcka eventuella
förfalskningar skall särskilda säkerhetsåtgärder vidtagas.

Enligt utredningsmannen kan mot förslaget att i princip helt basera det
statliga betalningsväsendet på postgirorörelsen riktas den invändningen, att
avbrott i kommunikationer och kraftförsörjning kan omöjliggöra postgirokontorets
(-avdelningarnas) verksamhet. Av förslagets utformning följei
emellertid, att systemet kan fungera även om förbindelserna ar brutna och
om bokföring inte kan ske på grund av avbrott i kraftförsörjningen eller
av annan anledning. Bokföring får ske i efterhand om så behövs.

Utredningsmannen anför i anslutning härtill.

Den beredskapsplanläggning angående hithörande frågor, som agt rum
och alltjämt sker inom generalpoststyrelsen, bär bl. a. till syfte att möjliggöra
postgirorörelsens upprätthållande under krig. Med hansyn till de sto
ningar, som måste bliva oundvikliga till följd av avbrott i kommunikationerna
och i kraftförsörjningen, förutsattes dock att bokforingsarbetet kan
bliva försenat. Särskilda åtgärder äro vidtagna för att oka möjligheterna att
trots avbrott i de vanliga förbindelserna erhålla kontakt mellan postgirokontoret,
vilket förutsättes skola utflytta till annan ort, och postg.roavdel Om

— såsom i det följande kommer att föreslås framför allt det statliga
utbetalningsväsendet baseras på postgirorörelsen, kräver detta en omsorgsfull
planläggning från postverkets sida. Vissa förberedelser måste sa1
unda vidtagas i ändamål att tillgodose behovet av postgiroblankettei av
olika slag. En planläggning måste vidare ske avseende postanstalternas, postgirokontorets
och postgiroavdelningarnas verksamhet; bl. a. toide mant fa
räkna med att vid behov särskild postgiroavdelning skall kunna upprättas

Kungl. Maj. ts proposition nr 176 år 1957

inom avspärrat område. Betydande svårigheter måste förutsättas komma att
uppstå i fråga om postanstalternas förseende med pengar. Med hänsyn till
den noggranna planläggning som kräves för att postverket skall kunna fylla
sm lunkhon i enlighet med de i denna promemoria uppdragna riktlinjerna
färdas ange aS6t att for l)lan,äggningen erforderliga föreskrifter snarast ut -

Vad beträffar frågan om penning medelsförsörjningen framhåller
utredningsmannen att — under förutsättning att betalningsväsendet
ordnas enligt de av honom angivna principerna — huvudansvaret för att
tillgången på sedlar och mynt blir tryggad kommer att ligga på riksbanken
och postverket.

önskvärt ar, att eu viss decentraliserad lagring av sedlar och skiljemynt
kan ske redan i fredstid, så att tillgången på betalningsmedel blir säkrad
i anslutning till ett krigsutbrott. Av praktiska skäl synes det emellertid inte
vara möjligt att i sådant hänseende vidtaga några ytterligare åtgärder utöver
de av riksbanken redan genomförda.

Eu föreskrift om de skyldigheter, som sålunda ansetts böra åligga riksbanken
och postverket, har intagits i utredningsmannens författningsförslag.
°

I 1943 års departementspromemoria föreskrives bl. a., framhåller utredningsmannen,
att, om tillgången på sedlar kan väntas bli otillräcklig, styrelsen
for vederbörligt riksbankskontor skall vidtaga åtgärder för förfärdigande
och utgivande genom riksbankens försorg av provisoriska penninganvismngar
(postremissväxlar, checkar eller innehavarpapper, lydande å avrundade
belopp). Föreskriften torde inte innebära, att riksbanken skall äga
ratt tillverka provisoriska sedlar. Vissa skäl talar emellertid för att riksbanken
bör medgivas sådan rätt. Med hänsyn härtill har i utredningsmannens
torfattningsforslag intagits eu föreskrift motsvarande den i departementspromemorian
införda, dock med uteslutande av den där gjorda uppräkningen.
En eventuell rätt att förfärdiga provisoriska sedlar bör givetvis omfatta
ratt att, om så skulle bli erforderligt, tillverka sedlar av lägre valör än
fem kronor.

Om tillverkning och distribution av sedlar inte kan fortgå, torde detsamma
gälla även mynt. Med hänsyn härtill och då det är sannolikt att efterfrågan
på skiljemynt ökar vid ett krigsutbrott, bör man uppenbarligen räkna med
att eu tillverkning av skiljemynt — i enklare utförande och annan metall
an som for narvarande kommer till användning — kan behöva igångsättas
Om mynt- och justeringsverket inte kan ombesörja sådan tillverkning inom
avsparrat område, synes riksbanken böra ha befogenhet att utgiva provisonska
betalningsmedel. I utredningsmannens författningsförslag har de nu
gallande föreskrifterna kompletterats med en föreskrift av sådan innebörd.

Utbetalningsväsendet bygger på att huvudförvaltningarna skall äga rätt
att uttaga medel från ett särskilt riksbankens postgirokonto. Eu följd härav
blir att postverket vid behov skall äga överdraga sådant hos riksbanken
öppnat checkräkningskonto, från vilket genom postverkets försorg medel

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1957

skall överföras till nämnda särskilda postgirokonto. Utredningsmannens
författningsförslag innehåller en allmän bestämmelse om rätt för statlig
myndighet att överdraga postgirokonto och checkräkning hos riksbanken.

Utredningsmannen anser också, att det från statens sida måste vidtagas
sådana åtgärder, att det enskilda näringslivet äger möjlighet disponera erforderligt
rörelsekapital. Denna fråga borde närmare utredas i samverkan
med representanter för riksbanksledningen, generalpoststyrelsen och näringslivets
organisationer. I detta sammanhang erinras om att det enligt 1943
års departementspromemoria förutsättes att inom avspärrat område skall
kunna upprättas s. k. tillfälligt postgirokontor. Kontoinnehavare, som har
tillgodohavande på sitt postgirokonto, skall äga disponera detta endast om
saldouppgifter tillställes det tillfälliga postgirokontoret från generalpoststyrelsen.

Beträffande medelsförvaltningen uttalar utredningsmannen.

De föreskrifter angående bokföring in. in., som gäller under fredstid, föreslås
— om ej särskilda krigsförvaltningsbestämmelser meddelats — l prmcip
skola följas även under krig. Förenklingar måste dock ske nar sa blir av
förhållandena påkallat. I princip föreslås skola gälla, att inkomster och utgifter
skola antecknas på sådant sätt att en bokföring i författningsenlig
ordning kan ske i efterhand.

Enligt förslaget skall den revisionspersonal, som finnes hos bi. a. riksräkenskapsverket,
ställas till myndigheternas förfogande för utövande av
en fortlöpande kontroll av bokföring in. in. Personalen skall aven lamna
vederbörliga myndigheter de råd och anvisningar, som kunna bil erloi d

en myndighet verkställer utbetalningar i annan myndighets ställe,
skall den utbetalande myndigheten göra sådana anteckningar som kunna
vara erforderliga för en bokföring i efterhand. Den myndighet, for vars rakning
utbetalningen göres, bör underrättas så snart förhållandena det med giva

. i

° Om krigsförhållandena äro sådana, att kassarapporter och andra redovisningshandlingar
icke kunna i föreskriven ordning översandas till vederbörande
centrala myndigheter, böra de enligt förslaget tills vidare kvarbli hos
den myndighet som upprättat handlingarna.

Utredningsmannen anser vidare att det bör ankomma på riksbanksledningen
och generalpoststyrelsen att gemensamt besluta om hur redovisningen
skall ske av medel som överföres från riksbanken till postverket och tvärtom.

Utredningsmannen berör även i sin promemoria frågan om de statliga
myndigheternas ansvar och befogenheter och uttalar härutinnan.

Vid krig eller krigsfara bör för samtliga statsmyndigheter gälla, att de
skola påtaga sig ett ökat ansvar för att statens ekonomiska verksamhet fungerar
tillfredsställande och att de — även om i vissa fall stöd saknas i ga -lande författningar för genomförandet av åtgärder av olika slag i sill
handlande se till syftemålet med utfärdade bestämmelser.

Om förbindelsen med riksstyrelsen är bruten eller allenast med avsevard
svårighet kan upprätthållas eller om det eljest föreligger trängande behov

Kungl. Maj:Is proposition nr 176 år 1957

t? att omedelbara åtgärder vidtagas, måste vederbörande myndigheter, framfor
alu länsstyrelserna, vara beredda att med stöd av gällande fullmaktsagar
självständigt fatta beslut i ett stort antal frågor, beträffande vilka
beslutanderatten under normala förhållanden ligger hos Kungl Mai-t eller
central myndighet. J''

I det förslag till kungörelse med särskilda bestämmelser för underlättande
av utbetalnmgsväsendet, penningmedelsförsörjningen och medelsförvaltningen
vid krig eller krigsfara m. in., som av utredningsmannen fogats till promemorian,
har, i överensstämmelse med vad nyss uttalats, intagits följande
stadgande.

Inom avsparrat område, varmed här avses del av riket som genom krigshandelser
avskurits från normala förbindelser med landet i övrigt och inom
vilket civil administration fungerar, åligger det den högsta civila administrativa
myndigheten inom området att ansvara för att statens ekonomiska verksamhet
fungerar tillfredsställande.

Inom eernerat område, varmed här avses genom krigshändelser avskuret
område, inom vilket civil administration endast ofullständigt eller icke alls
tungerar, åligger det den myndighet, som länsstyrelsen därtill utser, att
vidtaga sadana av förhållandena påkallade åtgärder, att den ekonomiska
verksamheten kan fungera tillfredsställande

Remissyttrandena

Att det föreligger stort behov av planläggningsföreskrifter understryks av
överbefälhavaren, som framhåller angelägenheten av att erforderliga bestämmelser
snarast utfärdas, så att en grund för fortsatt planläggningsarbete
erhålles.

Gentemot de av utredningsmannen uppdragna allmänna riktlinj
e r n a riktas i allmänhet ingen erinran. Länsstyrelsen i Norrbottens län
framhåller dock att förslaget i alltför hög grad bygger på att den för utbetalmngssystemets
fungerande nödvändiga tekniska apparaturen kommer att
vara intakt. I detta avseende torde det i stället vara realistiskt att räkna
med mycket komplicerade störningar, vilka måste neutraliseras med improviserade
åtgärder.

Flertalet Övriga remissinstanser tillstyrker eller lämnar förslaget utan
erinran.

Fullmäktige i riksbanken delar den i promemorian framförda uppfattningen,
att det är av synnerlig vikt, att de bestämmelser, som kommer
att gälla beträffande den statliga kassarörelsen och medelsförvaltningen under
krig, göres så enkla som möjligt utan att nödig kontroll eftersättes. Av
icke mindre betydelse under krigsförhållanden är att betalningsmedelsförsörjningen
så ordnas, att brist på penningmedel inte uppstår inom någon
del av riket, liksom att betalningsuppdrag kan verkställas och att avlöningar
och pensioner m. in. kan utbetalas. De förslag, som den remitterade promemorian
innehåller, synes fylla rimliga krav i dessa avseenden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1957

Socialstyrelsen uttalar, att läget vid ett krigsfall, med hänsyn inte minst
till den snabba tekniska utvecklingen, måste antagas skapa sådana problem
i fråga om utbetalningsväsendet, att de inte kan lösas endast med ledning
av den erfarenhet, som på detta område vunnits inom och utom Sverige
under andra världskriget. Utredningsmannen synes därför ha följt en riktig
princip, då han låtit det förenklade utbetalningssystem, som måste tillämpas
under krig, i största möjliga utsträckning ansluta till det under fredsförhållanden
i vårt land tillämpade systemet.

Ur de synpunkter civilförsvarsstyrelsen har att företräda är de allmänna
riktlinjerna i stort sett väl ägnade att ligga till grund för den närmare planläggningen
av hithörande frågor.

Behovet av ytterligare utredning betonas av bank- och fondinspektionen,
som föreslår, att de i promemorian framlagda förslagen inte förverkligas
förrän den däri berörda utredningen om hur näringslivet skall kunna förses
med likvida medel blivit verkställd.

Liknande synpunkter anföres av Svenska bankföreningen och Svenska
s parbanksfören ingen.

Svenska jordbrukskreditkassan framhåller att det måste tillses, att en
senare samordning med det privata betalningssystemet inte försvåras genom
att riktlinjer utfärdas angående det statliga betalningsväsendet under krig.

Mot förslaget att betalningsväsendet i krig skall baseras på postgirorörelsen
har i allmänhet inte riktats några principiella invändningar
från remissinstansernas sida.

Överbefälhavaren framhåller dock att frågan hur ett betalningsväsende
i enlighet med det framlagda förslaget kan komma att fungera under krig
inte låter sig i detalj bedöma enbart med ledning av i promemorian framlagda
förslag och motiv. Slutligt ställningstagande kan tagas först när tilllämpningsföreskrifter
föreligger.

Liknande synpunkter anföres av arbetsmarknadsstyrelsen.

Försvarets civilförvaltning anför att principen att så långt som möjligt
basera betalningsväsendet på postgirorörelsen överensstämmer med den
planläggning, som utföres av civilförvaltningen. I vad avser postgirotjänsten
inom krigsmakten planeras vissa omläggningar, vilka kommer att väsentligt
underlätta betalningsväsendet. Genom omläggningarna kommer inlösningsbara
utbetalnings- eller direktutbetalningskort alltid att kunna tillställas
vederbörande betalningsmottagare. Civilförvaltningen anser det emellertid
önskvärt att endast ett system tillämpas beträffande inbetalningar
respektive uttag av medel för huvudförvaltnings räkning. Alternativet att
göra inbetalningar till eller utbetalningar från statsverkets checkräkning
medelst check hör fördenskull inte bibehållas.

Civilförsvarsstyrelsen uttalar, att ett utkast till föreskrifter för civilförsvarets
kassaväsende under krig, vilket överarbetas inom styrelsen, väsentligen
bygger på samma grundprinciper som förslaget.

(leneralpoststyrelsen har intet att erinra mot de riktlinjer, som uppdra -

Kungl. Maj. ts proposition nr 176 år 1957

gits i förslaget. Efter att ha övervägt även andra tänkbara lösningar, framhåller
styrelsen som sin åsikt att den förordade lösningen synes lämplig och
att något bättre alternativ knappast står att finna.

Skolöverstyrelsen anser, att anknytningen av betalningsväsendet till postgirorörelsen
inte bör utesluta att i speciella lägen även andra betalningsformer
skall kunna ifrågakomma. Icke minst i fråga om trängande, icke förutsedda
utgiftsbehov kan vägen över postgirot mången gång innebära en onödig
omgång eller med hänsyn till de yttre förhållandena över huvud knappast
komma till användning, överstyrelsen ifrågasätter därför om det icke
lämpligen bör tillskapas ett system med stående krigsförskott, som ställes
till vederbörande kassaförvaltares förfogande för bestridande av sådana betalningsuppdrag,
vilka icke lämpligen kan tillgodoses i vanlig ordning.

Svenska bankföreningen uttalar, att i den mån statens utbetalningar skall
ske med användande av postgirot har bankföreningen intet att erinra mot
förslaget, att avtal skall träffas, som gör det möjligt att få utbetalningskort
och direktutbetalningskort inlösta i bank.

Även fullmäktige i riksbanken framhåller att det ur skilda synpunkter
synes ändamålsenligt att utnyttja postgiro i största möjliga utsträckning
för såväl in- som utbetalningar.

Fullmäktige i riksgäldskontoret anser en avgjord fördel hos förslaget vara,
att det i väsentliga hänseenden anknyter till den redan bestående ordningen.
Fullmäktige ifrågasätter dock om icke alltför omfattande uppgifter
pålagts postverket, vilket skulle kunna innebära vissa risker för överbelastning.
I anslutning härtill anför fullmäktige.

Delvis skulle en sådan utveckling kunna motverkas genom att de enskilda
kreditinrättningarna engagerades i större omfattning "för det statliga betalningsväsendet
under krig än utredningsmannen synes ha tänkt sig. En ökad
användning av checken som betalningsmedel jämsides med postgirolikvider
synes jämväl böra uppmuntras för att lätta arbetsbelastningen för postverket
och minska anspråken på kontanta medel. Ur sistnämnda synpunkt synes
jämväl de föreslagna direktutbetalningskorten innebära en ändamålsenlig
anordning.

Liknande synpunkter anlägges av Svenska jordbrukskreditkassan.

Även Svenska bankföreningen anser, att bankerna bör kunna anlitas i
högre grad än som föreslagits, samt anför.

Förslaget innebär bl. a. att det statliga kassa- och utbetalningsväsendet
under krig skall omläggas så, att inbetalningar till och utbetalningar från
de särskilda myndigheterna i största möjliga utsträckning sker över postgiro.
Den sakkunnige är medveten om, att ett sådant system icke kommer
att kunna fungera tillfredsställande inom s. k. avspärrat område, om postgirots
bokföring förblir centraliserad till postgirokontoret. Han utgår därför
från, att inom avspärrat område skall inrättas särskild postgiroavdelning.
Att snabbt bygga upp en sådan torde emellertid i praktiken bli förenat med
avsevärda svårigheter. Man lär icke få möjlighet att rutinmässigt anknyta
till och föra vidare de kontoanteckningar, som skett hos postgirokontoret,
utan får sannolikt räkna med en total nyuppläggning av bokföringen ända
från grunden. För att organisera och leda detta arbete erfordras personal

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1951

med goda kvalifikationer och praktisk erfarenhet på området. Och även för
de mera underordnade uppgifterna krävs det åtminstone en kärna av utbildade
och rutinerade befattningshavare. Att skaffa den sålunda behövliga arbetskraften
torde icke bli något lättlöst problem. Personal med postgiroteknisk
utbildning finns ju i fredstid så gott som endast vid postgirokontoret,
och någon utflyttning därifrån kommer på grund av avspärrningen ej att
kunna genomföras. Även anskaffningen av'' erforderlig utrustning, såsom
enklare kontorsmaskiner och blanketter, kan bli besvärlig. En viss förhandsplanering
i detta avseende är väl visserligen tänkbar, men möjligheterna därtill
måste dock bli ganska begränsade på grund av svårigheten att förutse,
vilka och hur stora områden som eventuellt kommer att drabbas av avspärrning.

Med hänsyn till det nu sagda är det uppenbarligen önskvärt att man för
det statliga kassa- och utbetalningsväsendet inom avspärrat område kan
utnyttja något redan befintligt organ. Närmast till hands ligger då att anlita
bankerna. Bankverksamheten behöver icke alls i samma grad som postgirorörelsen
påverkas av avspärrningsåtgärder. Dels finns det ju ett icke
ringa antal provinsbanker och dels är även de flesta av de större bankerna
administrativt, personellt och arbetstekniskt höggradigt decentraliserade.
Här finns alltså att tillgå en redan i fredstid väl inarbetad lokal organisation
för betalningsförmedling som i händelse av avspärrning omedelbart kan stå
även de statliga myndigheterna till tjänst. Enligt bankföreningens mening
bör man icke försumma att söka taga vara på den möjlighet som sålunda
erbjuder sig. Innan man binder sig för den sakkunniges förslag i denna del
bör därför en utredning göras, om och på vad sätt ett system med betalning
över bank kan tekniskt genomföras. En tänkbar utväg synes vara, att myndigheterna
får öppna chcckräkningskonton, på vilka inbetalningar kan ske
och som får disponeras för utbetalningar, eventuellt med rätt till övertrassering
i närmare reglerad omfattning. För »påfyllning» av dessa checkräkningar
torde då böra uppläggas en riksbankens checkräkning, på vilken debiteringar
kan göras i erforderlig utsträckning.

Vad beträffar frågan om skyldighet för vissa penninginrättningar att
inlösa utbetal ning skort och direktutbetalningskort
framhåller sparbanksinspektionen, att den konstruktion, som kommit till
användning i utredningsmannens författningförslag framstår såsom rätt
egendomlig. Sparbanksinspektionen uttalar vidare.

Penninginrättningarna åläggas nämligen att iakttaga, vad de förutsättas
komma att avtalsvis förbinda sig till. Det lärer väl för övrigt icke förekomma,
att Kungl. Maj:t själv träffar dylika avtal, i detta fall med över tusentalet
enskilda enheter. Riktigare torde väl vara, att penninginrättningarna
direkt åläggas ifrågavarande inlösningsskyldighet. Betänkligheter häremot
synas icke behöva föreligga i betraktande av det läge, riket vid skyldighetens
inträde skulle befinna sig i, och den omständigheten, alt de inlösta korten
skulle vara statsanvisningar, som i intet hänseende intoge sämre ställning
än av statsmyndighet dragna checker å statsverkets checkräkning i riksbanken.
Frågan om dylikt åläggande av inlösningsskyldighet torde emellertid
vara beroende av vilken ställning ifrågavarande kungörelse skulle komma
att få. Enligt uttalande i promemorian torde det vara erforderligt, att
riksdagen godkänner de riktlinjer, efter vilka utbetalningen av löner skali
ske. Sparbanksinspektionen vill lämna öppet huruvida den antydda proceduren
skulle sara tillräcklig grund för införande av bär diskuterad inlösningsskvldighct
i författningen. Sparbanksinspektionen sill vidare fram -

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1957

hålla, såsom ock anföres i promemorian, att penninginrättningarnas inlösningsskyldighet
givetvis icke kunde gå längre än deras kassatillgångar med
beaktande av andra legitima krav på dem tilläte. Slutligen må det ock påpekas,
att inlösen från penninginrättningarnas sida torde bliva allmän även
utan åläggande eller avtal, så snart det stode klart för dem, att korten ifråga
vore likvärdiga i betalningshänseende med checker på statsverkets checkräkning
i riksbanken.

Några remissinstanser har gått närmare in på frågan om myndigheternas
ansvar och befogenheter, varvid även ifrågasatts om inte de i
förslaget intagna föreskrifterna rörande avspärrat och cernerat område borde
utgå.

Överbefälhavaren uttalar bl. a. att frågan om civil administration inom
cernerat område torde vara tillräckligt reglerad genom 11 § den administrativa
fullmaktslagen.

Försvarets civilförvaltning anför.

Uppdelningen mellan avspärrat och cernerat område torde i många fall
vara svår att upprätthålla i praktiken. Framförallt torde det för en lokal
myndighet vara svårt att avgöra, huruvida det område, inom vilket den verkar,
är att hänföra till den ena eller andra kategorien. Det synes också kunna
ifrågasättas, om icke civilbefälhavare respektive länsstyrelse i vart fall
har att taga initiativ beträffande den civila administrationen inom cernerat
område (jfr 11 § administrativa fullmaktslagen).

Länsstyrelsen i Kronobergs län och civilbefälhavaren i första civilområdet
framhåller, att uppgiftsfördelningen mellan myndigheterna bör regleras något
närmare än vad som föreslås i promemorian. Det måste anses vara angeläget
att i görligaste mån söka åvägabringa en fördelning av uppgifter och
ansvar mellan myndigheterna i fråga om deras verksamhet under krig. För
att tillgodose detta önskemål bör det innehållet givas åt stadgandet, att ansvaret
för alt statens ekonomiska verksamhet fungerar tillfredsställande åvilar
vederbörande länsstyrelse samt eljest, för den händelse länsstyrelsen är
förhindrad att fullgöra sina uppgifter i detta hänseende, den högsta civila
administrativa myndigheten inom området.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har till sitt yttrande fogat en promemoria,
i vilken uttalas att det utan tvekan torde föreligga starka skäl för en begränsning
av civilbefälhavarens verksamhet på de ämnesområden, som beröres
av förslagen. Det synes dock betänkligt att frånkänna civilbefälhavaren
varje befogenhet att vid eventuellt avbrott i förbindelserna med riksstyrelsen
med stöd av stadgandena i It § administrativa fullmaktslagen
meddela vissa direktiv för verksamhetens bedrivande, därest anledning härtill
skulle föreligga. I de fall ett avspärrat område skulle omfatta flera län,
exempelvis ett civilområde, torde det vara nödvändigt att man med beaktande
av folkförsörjningens och det totala försvarets intressen söker samordna
verksamheten inom hela det avspärrade området. I krig, då civilbefälhavaren
intimt samarbetar med militärbefälhavaren, torde direktiv för
sådan samordning lämpligen böra meddelas av civilbefälhavaren.

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1957

Departementschefen

Beredskapslagstiftningen under andra världskriget syftade bl. a. till att
säkerställa, att den offentliga förvaltningen skulle under krig kunna fungera
med största möjliga effekt till stöd för de samlade krigsansträngningarna.
Fullmaktslagarna gav bl. a. Kungl. Maj :t befogenhet att till underordnade
myndigheter delegera rätten att meddela vissa föreskrifter. Fullmaktslagstiftningen
hade betydelse för det rent administrativa planläggningsarbetet.
Fullmaktslagarna utgjorde sålunda i vissa fall den nödvändiga
grundvalen för genomförande av erforderliga administrativa föreskrifter
av beredskapskaraktär.

Sedan andra världskrigets slut pågår en översyn av hela det område, som
beröres av beredskapslagstiftningen. En del av de under kriget utfärdade
tidsbegränsade fullmaktslagarna har därvid ersatts av icke tidsbegränsade
sådana. Den administrativa fullmaktslagen har reviderats bl. a. med hänsyn
till att det ansetts erforderligt att genomföra vissa ändringar beträffande
förutsättningarna och ordningen för lagens tillämplighet. När förslaget
till dessa ändringar förelädes 1953 års riksdag uttalade chefen föi
justitiedepartementet, att han — med hänsyn till att det inom de olika departementen
påginge undersökningar rörande vilka materiella lagbestämmelser
som kunde behöva ändras — inte var beredd att framlägga förslag
till ett generellt stadgande om dispens från olika lagbestämmelser av materiell
karaktär.

Under förberedelserna till en beredskapslagstiftning inom finansdepartementets
verksamhetsområde har det framstatt såsom uppenbart att, om
landet skulle bli indraget i krig eller krigsfara skulle uppstå, bestämmelser
måste finnas vilka ger Kungl. Maj:t möjlighet att meddela från riksbankslagen
avvikande bestämmelser. Inom departementet verkställd utredning visar
också att det kan bli erforderligt att Kungl. Maj :t har möjlighet att
dispensera från vissa bestämmelser i myntlagen liksom att meddela särskilda
föreskrifter rörande skyldighet för statliga myndigheter att inlösa
eller såsom likvid mottaga vissa postala utbetalningshandlingar. Inom finansdepartementet
har under beaktande av dessa synpunkter upprättats
förslag till lagstiftning om rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser
rörande betalningsväsendet under krigsförhållanden.

Innan jag går in på detaljerna i förslaget vill jag med några ord beröra
frågan om behovet av att redan i fredstid genomföra den fullmaktslagstiftning
varom här är fråga. Såsom jag förut nämnt, har utredningsmannen
framhållit, att avsaknaden av lämpliga planläggningsföreskrifter visat
sig försvåra, i vissa fall omöjliggöra det planläggningsarbete som måste bedrivas
av de under departementet lydande myndigheterna samt av, bl. a.,
riksbanken, generalpoststyrelsen och länsstyrelserna. Av de yttranden, som
avgivits över promemorian, framgår också otvetydigt alt man inom olika
delar av statsförvaltningen ansett nödvändigt att avvakta föreskrifter av den
art, varom här är fråga, innan planläggningsarbetet kan föras vidare.

Kungl. Maj. ts proposition nr 176 år 1957

De av utredningsmannen uppdragna allmänna riktlinjerna har
i allmänhet godtagits och synes i huvudsak lämpliga. Om riksdagen ger
Kungl. Maj:t de här ifrågasatta fullmakterna är det min avsikt att iordningställa
tillämpningsföreskrifter i huvudsaklig överensstämmelse med
uti edningsmannens vid detta protokoll fogade förslag. Detta bör enligt min
mening redan nu kunna ligga till grund för myndigheternas fortsatta planläggningsarbete.

Den fullinaktslagstiftning, som jag här föreslår, är delvis av annan karaktär
än den som förekommer inom det område som beröres av vad man
i allmänhet menar med den ekonomiska försvarsberedskapen. Till skillnad
mot exempelvis förfogandelagen, ransoneringslagen och prisregleringslagen,
medför sålunda inte den här aktuella fullmaktslagstiftningen i egentlig
mening något ingrepp i den enskilde medborgarens handlingsfrihet.

I en del remissyttranden har ifragasatts huruvida inte de hithörande
problemen borde ytterligare utredas, främst då för att man skall vinna
klarhet i frågan hur det enskilda näringslivet skall kunna förses med likvida
medel. Det föreligger emellertid enligt min mening inte anledning att
avvakta resultatet av en sådan utredning innan man tar ställning till den
föreslagna fullmaktslagstiftningen.

Gentemot de farhågor som kommit till uttryck i en del remissyttranden
när det gällt frågan om att basera det statliga betalningsväsendet på postgirorörelsen,
vill jag framhålla, att jag i likhet med utredningsmannen
och flertalet remissinstanser anser det vara en avgjord fördel att under
krigsförhållanden ha ett system som så nära som möjligt anknyter till det
system, vilket användes under fredstid. En styrka i utredningsmannens
förslag ligger just däri, att systemet icke är beroende av att postgirokontorets
tekniska utrustning kan fungera liksom att man kan förutsätta att ett
användande av postgirots utbetalningskort skall kunna i någon mån medföra
en minskning av sedelbehovet.

Utredningsmannen har föreslagit, att statlig myndighet skall ha rätt att
överdraga postgirokonto och checkräkning hos riksbanken. En sådan rätt
bor få utnyttjas endast under pågående krig och om myndigheten då, till
följd av förbindelseavbrott, inte kan avvakta att medel i vederbörlig ordning
blir insatta på kontot eller checkräkningen, överdragningsrätten bör få
begagnas allenast vid utbetalningar, som är av väsentlig betydelse för försvaret
eller folkförsörjningen. Det bör ankomma på riksbanken respektive
generalpoststyrelsen att meddela de ytterligare föreskrifter beträffande
överdragningsrätten, som kan bli erforderliga.

Enligt utredningsmannens förslag borde uttag frän statsverkets checkräkning
i riksbanken medelst check ske endast undantagsvis. Försvarets
civilförvaltning har däremot ansett alt uttag från statsverkets checkräkning
medelst check inte alls bör förekomma. För egen del anser jag att man bör
hålla möjligheten öppen att göra utbetalningar med check. Såväl utredningsmannen
som åtskilliga remissinstanser har ansett det lämpligt att re -

Kungi. Maj.ts proposition nr 176 år 1957

dan i fredstid införa ett system, enligt vilket inbetalningar till och uttag från
statsverkets checkräkning skall ske över ett riksbankens postgirokonto. På
denna punkt föreligger emellertid ännu inte erforderlig utredning.

Vad slutligen beträffar frågan om införandet av skyldighet för penninginrättningar
in. fl. att inlösa vissa post a la utbetalningshandlingar
vill jag i delta sammanhang blott framhålla, att jag anser
det tillräckligt att lagfästa skyldighet för riksbanken att inlösa sådana
handlingar och skyldighet för statliga myndigheter att mottaga dylika handlingar
såsom likvid vid inbetalningar. Det torde ligga i sakens natur att,
om riksbanken har skyldighet inlösa vissa postala utbetalningsliandlingar,
övriga banker kommer att, i den mån deras kassatillgångar gör det möjligt,
lämna sin medverkan för att det föreslagna systemet skall fungera
på bästa tänkbara sätt. Jag får dessutom erinra om att bankerna numera,
enligt en under år 1956 mellan generalpoststyrelsen och Svenska bankföreningen
träffad överenskommelse, inlöser vissa postala utbelalningshandlingar.
Det torde också vara att förvänta att myndigheterna så långt detta
är möjligt och lämpligt kommer att begagna sig av bankernas tjänster.

Jag har tidigare redogjort för de lagstiftningsåtgärder som vidtogs under
andra världskriget i syfte att trygga fullmäktiges i riksbanken och fullmäktiges
i riksgäldskontoret befogenheter. Det är enligt min mening uppenbart
att bestämmelser motsvarande dem som gavs i lagen den 7 december 1940
(nr 437) angående utövande under vissa utomordentliga förhållanden av
fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret tillkommande
befogenheter måste finnas, om landet skulle råka i krig. Vid sådant förhållande
anser jag det lämpligt att erforderlig beredskapslagstiftning nu genomföres.
Därigenom erhålles den behövliga grunden för fortsatt planläggningsarbete.

I anslutning till att riksdagen antog den nyssnämnda fullmaktslagen liksom
de lagar enligt vilka fullmaktslagen erhöll förlängd giltighet bemyndigades
Kungl. Maj :t att upptaga utländska lån. Ehuru det visserligen är
sannolikt att ett liknande bemyndigande bör lämnas även i händelse av ett
framtida krig, anser jag att det inte finnes anledning att redan nu genomföra
en sådan beredskapslagstiftning. Något behov av ett bemyndigande av
här avsett slag torde nämligen knappast uppkomma i så omedelbar anslutning
till ett krigsutbrott att icke ett riksdagens beslut i frågan kan avvaktas.

Den av mig föreslagna lagen angående utövande under vissa utomordentliga
förhållanden av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret
tillkommande befogenheter är i motsats till 1940 års lag inte tidsbegränsad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 dr 1957

IV. Utbetalning av vissa löner och pensioner
Inledning

Enligt de genom 1943 års departementspromemoria meddelade planläggningsföreskriflerna
gäller att, om statspension inte kan komma pensionstagare
tillhanda på grund av att förbindelserna med den utbetalande myndigheten
är brutna, länsstyrelsen i det län, där pensionstagaren är bosatt
eller vistas, skall utbetala pensionsbeloppet till denne, under förutsättning
att han kan styrka sin rätt att erhålla pension. Detsamma skall äga motsvarande
tillämpning beträffande sådan statlig befattningshavare, vars avlöning
utanordnas av central statsmyndighet.

Statskontoret har med skrivelse den 21 augusti 1951 överlämnat dels eu
av delegerade för statskontoret, generalpoststyrelsen och järnvägsstyrelsen
upprättad promemoria angående utbetalning av statliga tjänste- och familjepensioner
m. m. vid krig dels ock över promemorian avgivna yttranden. I
promemorian framhålles, att jämlikt gällande bestämmelser utbetalning av
tjänste- och familjepensioner samt därmed jämförliga livräntor och understöd
verkställes av vissa statliga myndigheter samt att det i händelse av
krig inte syntes bli möjligt att upprätthålla en central dirigering av pensionsutbetalningen.

Med denna utgångspunkt hade det ansetts nödvändigt vidtaga särskilda
åtgärder för att såvitt möjligt skapa betryggande utbetalningsanordningar
vid krig eller däremot svarande förhållanden. Detta syntes endast kunna
ske genom en till det yttersta utnyttjad decentralisering av utbetalningen.
Då med det nuvarande Utbetalningssystemet den egentliga kontakten mellan
huvudmännen (staten) och pensionstagaren skedde genom postanstalterna
hade det synts naturligt att i här avsedd situation få pensionsutbetalningen
helt anförtrodd åt dessa anstalter.

Den enklaste och mest praktiska lösningen vore en anordning, enligt vilken
varje pensionstagare försåges med en handling (pensionsbevis), som berättigade
honom att vid valfri postanstalt utfå honom tillerkänt belopp.

De föreslagna pensionsbevisen borde av respektive myndigheter snarast
möjligt iordningställas för ätt i avsedd situation distribueras till vederbörande
förmånsberättigade.

För att få en något så när rättvisande avvägning av utgående förmåner
föreslogs vissa regler för bestämmande av det månatliga belopp som genom
pensionsbevis skulle tillförsäkras förmånstagaren. Samtliga förmånstagare
skulle därvid behandlas lika oavsett om skatteinbetalningen reglerats genom
ett av den pensionsutbetalande myndigheten verkställt källskatteavdrag eller i
annan ordning. Skatteavdrag skulle göras efter viss schablon.

I skrivelse den 28 juni 1952 framhöll riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
att, om nyssnämnda, av statskontoret framlagda förslag genomfördes,
bleve det erforderligt att ändra de i 1943 års departementspromemoria
meddelade föreskrifterna. Vidare erinrades om, att enligt ett den 30 novem -

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1957

ber 1951 framlagt förslag till civilt krigsavlöningsreglemente motsvarande
anordning föreslagits för utbetalning av lön till tjänstemän, som pa grund av
att arbete inte kunde beredas vederbörande, permitterades från tjänsten.

Utredningsmannen

I promemorian lämnar utredningsmannen en ingående redogörelse för hur
utbetalning av löner och pensioner lämpligen bör ske under krig. Han förutsätter
därvid, att avlöningsbestämmelserna skall utformas i huvudsaklig
överensstämmelse med framlagda förslag till civila och militära krigsa^öningsreglementen.
För att möjliggöra utbetalning av lön till tjänstemannens
hustru eller annan förmånstagare samt för att underlätta uträkning och utbetalning
av lön till tjänstemannen själv föreslår utredningsmannen att såväl
tjänstemannen som förmånstagaren skall förses med en särskild handling,
kallad lönebevis. Detta bevis skall medföra rätt för innehavaren att på
vilken postanstalt som helst i riket utkvittera på beviset angivet belopp. Utredningsmannen
föreslår, att på lönebeviset upptaget belopp skall utgöra lönen
minskad med preliminär skatt, uträknad efter viss schablon.

Remissyttrandena

I en del yttranden framhålles angelägenheten av att en samordning av de
hithörande frågorna och frågan om socialvården under krig kommer till stånd.

Departementschefen

I likhet med utredningsmannen och flertalet remissinstanser anser jag att
skäl kan finnas för åtgärder i syfte att skapa garantier för att de anställdas
anhöriga skall kunna komma i åtnjutande av de ekonomiska förmåner, vartill
de är berättigade. Det är också ett önskemål att man sörjer för att pensionärer
av olika kategorier kan få ut sina pensioner. De hithörande frågorna
hänger emellertid nära samman med frågorna om den slutliga utformningen
av militära och civila krigsavlöningsreglementena och av socialvården
under krig. Då dessa frågor är föremål för närmare beredning inom
bl. a. civildepartementet och socialdepartementet saknar jag, åtminstone för
närvarande, anledning att taga ställning till de av utredningsmannen berörda
problemen i annan mån än de avser vissa skattefrågor. Till dessa frågor skall
jag återkomma i det följande. I detta sammanhang vill jag blott framhålla,
att jag inte har något att erinra mot att i vissa fall avdrag för preliminär
skatt får ske efter schablon.

V. Taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsväsendet

Utredningsmannen

Allmänna synpunkter

Kungl. Maj :t har, såsom tidigare framhållits, i december 1943 till länsstyrelserna
överlämnat eu inom finansdepartementet upprättad promemoria

3 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 176

Kungl. Maj. ts proposition nr 176 år 1957

med särskilda anvisningar rörande mantalsskrivningen samt taxerings- och
uppbördsväsendet vid krig. Promemorian var avsedd alt ligga till grund för
planläggningsarbetet. Utredningsmannen uttalar att innehållet i" nämnda
promemoria numera är i väsentliga delar föråldrat. Nya planläggningsföreskrifter
behöver därför utfärdas.

Vid krig eller krigsfara kan det, anser utredningsmannen, för de myndigheter
som har hand om taxering, uppbörd och folkbokföring uppstå svårigheter
att följa nu gällande författningsföreskrifter. Det kan vidare bli
svårt för allmänheten att fullgöra sådana skyldigheter som författningsenligt
åligger den. Svårigheterna blir olika, beroende på huruvida riket befinner
sig i krigsfara eller det befinner sig i krig.

Enligt utredningsmannens mening är det inte möjligt att i fredstid lämna
detaljerade föreskrifter om hur det skall förfaras i det ena eller det andra läget.
Vid krigsfara bör dock, anser utredningsmannen, taxering, uppbörd och
folkbokföring kunna ske i huvudsak enligt för fredstid gällande bestämmelser.

De synpunkter, som utredningsmannen anlägger på frågan hur taxerings-,
uppbörds- och folkbokföringsmyndigheternas verksamhet skall bedrivas under
den första tiden efter ett krigsutbrott och intill dess närmare föreskrifter
kan meddelas, är enligt hans mening avsedda att vara en utgångspunkt för
myndigheternas överväganden vid dem åliggande planläggningsarbete.

Utredningsmannen erinrar om att den administrativa fullmaktslagen inte
bereder tillräckliga möjligheter att snabbt genomföra erforderliga ändringar
såvitt avser taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsmyndigheterna samt
deras verksamhet vid krig eller krigsfara. Kungl. Maj:t bör därför ha fullmakt
att, i den omfattning Kungl. Maj:t finner erforderligt, själv meddela
bestämmelser eller uppdraga åt underordnad myndighet att meddela bestämmelser,
som påkallas av krigsförhållanden.

T axeringsvåsendet

I promemorian beröres först vissa organisatoriska frågor. Utredningsmannen
framhallei’ i detta sammanhang att frågan hur taxeringsväsendet
skall tänkas fungera under krig måste ses mot bakgrunden av länsstyrelsernas
krigsorganisation. Förhållandena torde nämligen komma att
nödvändiggöra, att viss personal frigöres från sådant arbete, som inte direkt
har att göra med länsstyrelsens krigsmässiga verksamhet, för att kunna
inkopplas på direkt krigsviktiga uppgifter.

Ett stort antal skattskyldiga blir, enligt vad som framhålles i promemorian,
förhindrade att avlämna självdeklaration. Svårigheter uppstår för befolkningen
att lämna deklaration i rätt tid eller till rätt myndighet. För
taxeringsnämnderna kan det i många fall ställa sig svårt eller omöjligt att

även om självdeklarationer avlämnats — utföra något taxeringsarbete.

Utredningsmannen anser att man maste räkna med att taxeringsarbetet
inte kan pågå sedan krig utbrutit i landet men även med att en viss del av
taxeringsarbetet kan behöva nedläggas redan innan krigstillstånd inträtt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 176 ur 1957

Krigsplanläggningen för länsstyrelsernas del måste i första hand taga
sikte på ett läge, där i stort sett alla icke krigsviktiga arbetsuppgifter måste
ställas åt sidan till förmån för de krigsviktiga. Med hänsyn härtill finnes
knappast inom en krigsorganiserad länsstyrelse utrymme för bedrivande av
någon egentlig taxeringsverksamhet. Man synes, anser utredningsmannen,
vid uppgörandet av planer för länsstyrelsernas krigsorganisation fa räkna
med att huvuddelen av taxeringssektionens personal får tagas i anspråk för
andra uppgifter än taxering. Det kan övervägas att sammanslå taxeringsseklionen
och uppbördssektionen till en sektion, förslagsvis benämnd skattesektion.
Taxeringsintendenten bör, uttalas det, i den mån något taxeringsarbete
kan utföras inom länet, leda detta arbete samt i övrigt närmast under
länsledningen handlägga taxeringsfrågor. En av huvuduppgifterna för
häradsskrivare och kronokamrerare skulle hli att ansvara för taxeringsarbetet
inom respektive distrikt.

Vad taxeringsverksamheten beträffar framhåller utredningsmannen
att det får beräknas ankomma på länsstyrelserna själva att i samband
med ett krigsutbrott — eller dessförinnan vid övergång till krigsorganisation
— och därefter i varje särskilt fall bedöma i vad mån taxeringsårbetet
kan fortgå. I direkt anslutning till ett krigsutbrott måste dock, anser
utredningsmannen, taxeringsarbetet tillfälligtvis nedläggas, i varje fall inom
av krigshandlingar berörda områden, för att — ehuru under förenklade former
— återupptagas så snart möjlighet därtill finnes.

Självdeklarationer, taxeringslängder och handlingar i besvärsmål, som är
utlämnade till vederbörande taxeringsnämndsordförande, bör om möjligt
överlämnas till lokal skattemyndighet.

I den mån taxeringsverksamhet kan förekomma skall den enligt förslaget
bedrivas efter i huvudsak följande riktlinjer. Om krigstillstånd inträder
vid en tidpunkt, då självdeklaration (motsvarande) av något slag skall avgivas,
må med deklarationsskyldighetens fullgörande anstå tillsvidare.
Taxeringen skall avse framför allt jordbrukare, fastighetsägare och dem
som i skatteteknisk mening driver rörelse medan för löntagare, såsom närmare
skall utvecklas i det följande, skatten utan taxering får uttagas genom
avdrag på lönen. Även personer, som åtnjuter sin huvudsakligaste inkomst
i form av inkomst av kapital, anses lämpligen böra bli föremål för taxering.
Såsom en allmän huvudregel uppställes att, i den mån taxering kan ske,
densamma skall i första hand avse sådana personer, som erlagt eller bort
erlägga preliminär B-skatt.

Taxeringen skall i betydande utsträckning ske såsom enman,slaxering,
dock att den som verkställer taxeringen skall beredas tillfälle samråda med
personer, vilka besitter särskild ortskännedom. Om möjligt bör därvid anlitas
ledamot av taxeringsnämnd. Taxeringsarbetet skall under länsstyrelsens
överinseende utföras av vederbörande lokala skattemyndighet, var och eu
inom sitt distrikt. Häradsskrivare och kronokamrerare skall i taxeringsarbetet
få hjälp av lämpliga personer, i första hand sådana, som är utsedda till

Kungl. Maj. ts proposition nr 176 år 1957

taxeringsnämndsordförande. Taxeringen skall utföras fortlöpande utan
iakttagande av i taxeringsförordningen stipulerade tider.

Häradsskrivare och kronokamrerare skall i anledning av anförda besvär
ha möjlighet att rätta eventuella felräkningar och avgöra sådana enklare
mål, där besvären bör bifallas. Övriga mål skall prövas och avgöras av taxeringsintendenten,
därest av skattskyldig anförda besvär kan bifallas, eller
eljest av landskamreraren. Sammanträde med prövningsnämnd bör hållas
endast undantagsvis.

Skattskyldig, som fått taxeringsbesvär prövade och avgjorda i den föreslagna
förenklade formen, föreslås skola äga möjlighet att, när förhållandena
det medger, få besvären omprövade i enlighet med laxeringsförordningens
bestämmelser.

Uppbördsväsendet

Vad organisationen beträffar uttalar utredningsmannen att det
kan förutsättas att under det första skedet i ett krig någon till länsstvrelserna
centraliserad handläggning av ärenden berörande uppbörd, indrivning
och speciella skatter inte kan äga rum. Inom den lcrigsorganiserade länsstyrelsen
synes därför inte erforderligt att annan personal finnes för handläggning
av nyssnämnda slag av ärenden än någon befattningshavare, som har
till uppgift att i enlighet med uppdragna riktlinjer leda uppbördsarbetet
inom länet. Personalen på skattesektionen torde få till huvudsaklig arbetsuppgift
att besvara frågor i taxerings- och uppbördsärenden, att ha överinseendet
över och leda skatteuppbörden samt att, i den mån så är möjligt,
fullgöra sådana åligganden, som i fredstid ankommer på folkbokföringsdelaljen.

Nyss har framhållits att en av huvuduppgifterna för häradsskrivare och
kronokamrerare blir att svara för taxeringsarbetet inom respektive distrikt.
En annan huvuduppgift blir att svara för uppbörden.

Skatteavdelningarna vid postkontoren i residensstäderna avses skola kunna
fungera även under krig. Utredningsmannen räknar dock med att förenklingar
behöver göras i bokföringsarbetet.

Beträffande verksamheten framhåller utredningsmannen att såsom
allmän princip skall gälla, att skatteavdrag för preliminär A-skatt skall
göras för varje arbetstagare, alltså även för arbetstagare, som erhållit debetsedel
å preliminär B-skatt. Vid bedömandet av frågan på vad sätt och
med vilket belopp skatteavdrag skall göras får hänsyn tagas till ett flertal
faktorer såsom om arbetsgivaren är statlig myndighet, efter vilka grunder
lönen utgår samt möjligheten för arbetsgivaren att vid löneutbetalningen
tillämpa olika skattetabeller.

Utredningsmannen förutsätter såsom tidigare framhållits att statliga löner
skall utbetalas såsom nettolön, d. v. s. lön enligt för krigstid gällande
löneplan minskad med ett schablonmässigt beräknat skatteavdrag. Även
statliga pensioner avses skola utgå i form av nettopension.

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1957

Om de för löne- och pensionsutbetalning under krig uppdragna linjerna
följes, förlorar, under den tid löne- och pensionsbevisen äger giltighet, debetsedlarna
å preliminär A-skatt sin betydelse såvitt avser statsanställd personal
samt personer, vilka åtnjuter pension från statsverket. Vederbörande
myndigheter har dock möjlighet att beräkna summan av skatteavdragen
och att, om så påkallas, redovisa denna summa.

Arbetsgivare, som ej är statlig myndighet, skall enligt förslaget göra skatteavdrag
vid utbetalning av lön. Likaså skall skatteavdrag göras vid utbetalning
av pensioner och andra livsvariga livräntor. Skatteavdrag skall som
regel göras efter tabell. Eftersom nya skattetabeller inte torde komma att
upprättas i det läge varom här är fråga, får skatteavdrag verkställas enligt
senast upprättade skattetabeller.

Liksom i fredstid skall skatteuppbörden i krig verkställas genom postverket
samt vissa penninginrättningar. Avsevärda förenklingar måste dock
genomföras med avseende å redovisningen av inbetalda skattebelopp.

Utredningsmannen förutsätter att verksamheten vid postens skatteavdelningar
inte kan upprätthållas i full omfattning. En stor del av bokföringsarbetet
måste uppskjutas och kontrollarbetet i viss utsträckning överflyttas
på de lokala skattemyndigheterna. Såvitt gäller bokföringsarbetet torde det
som regel bli nödvändigt att låta anstå med krediteringen av preliminär Askatt.
Krediteringen av influten skatt bör i första hand omfatta preliminär
B-skatt samt kvarstående och tillkommande skatt.

På lokal skattemyndighet skall ankomma att med ledning av till myndigheten
översända förteckningar i möjligaste mån kontrollera att arbetsgivarna
inom fögderiet (staden) inbetalat skatt.

På grund av angelägenheten att skattemedlen snarast intlyler i statskassan
föreslår utredningsmannen att genom skatteavdrag innehållen skatt
skall redovisas varje månad i stället för varannan månad.

Skattskyldig, för vilken utfärdats debetsedel å preliminär B-skatt, skall
inbetala sådan skatt i enlighet med debetsedeln eller, om uppbördsåret gått
till ända utan alt han fått ny debetsedel å preliminär skatt, i enlighet med
senaste för honom utfärdade debetsedel. Har för skattskyldig enligt vad
förut sagts verkställts skatteavdrag vid utbetalning av lön eller pension eller
dylikt, äger han dock vid inbetalning av den preliminära B-skatten avdraga
vad sålunda innehållits.

Har vid ett krigsutbrott debetsedlar utfärdats å slutlig eller tillkommande
skatt, skall den skattskyldige erlägga skatt i enlighet med debetsedeln. Avdrag
å lön för kvarstående skatt skall dock inte ske. Därest vid ett krigsutbrott
debiteringsarbete pågår, kan det bli nödvändigt att tillsvidare uppskjuta
debitering av slutlig och tillkommande skatt för vissa kategorier
skattskyldiga, främst dem vars huvudsakliga inkomst utgjort inkomst av
tjänst.

Verksamheten med indrivning av skatter av olika slag får enligt utredningsmannen
bedrivas i den omfattning som kan vara möjlig. Arbetet bör

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1957

koncentreras till skattskyldiga som resterar för mera avsevärda belopp och
som tillika kan tänkas äga förmåga att gälda skatten. Det bör ankomma på
den lokala skattemyndigheten att verkställa de indrivningsåtgärder, som
förhållandena medger.

De lokala skattemyndigheternas huvudsakliga uppmärksamhet bör ägnas,
förutom åt taxeringsarbete, åt kontroll att arbetsgivare inbetalar preliminär
A-skatt för arbetstagarna samt att skattskyldiga, vilka har att erlägga
preliminär B-skatt, främst jordbrukare, fastighetsägare och rörelseidkare,
fullgör skatteinbetalningarna.

Folkbokföringsväsendet

En fortlöpande befolkningsregistrering bör enligt utredningsmannen förekomma
även under krig. Registreringen kommer dock knappast att kunna
avse annat än huvudsakligen födelser och dödsfall samt civilståndsändringar.
Att hos folkbokföringsmyndigheterna registrera alla fall av ändrad bosättning
anses bli alltför omständligt.

Den i länsstyrelsens uppbördssektion ingående folkbokföringsdetaljen i
en krigsorganiserad länsstyrelse bör ingå i skattesektionen.

De lokala skattemyndigheternas arbete med folkbokföringen anses komma
att upphöra. Tyngdpunkten av arbetet med folkbokföringen anser utredningsmannen
komma att ligga på pastorsämbetena. Dessa bör lämpligen,
så länge förhållandena det medger, kvarligga inom församlingen.

Mantalsskrivning torde enligt utredningsmannen efter ett krigsutbrott ej
kunna förrättas inom någon del av riket. Särskilda regler behöver utfärdas
om vad som skall anses såsom »rätt mantalsskrivningsort».

Kyrkobokföringen torde böra radikalt förenklas. Huvuduppgiften bör under
krigsförhållanden vara att registrera födelser, vigslar och dödsfall m. in.
Pastor, som mottagit anmälan om förhållande, varom anteckning skall ske
jämväl i kyrkoböckerna för annan församling, bör avisera pastor i nämnda
församling allenast då del är uppenbart att aviseringen kan ha åsyftad
verkan. Avisering från pastorsämbete till länsbyrå och vice versa bör alltid
förekomma, där så utan olägenhet kan ske.

Enär det kan möta svårigheter för pastorsämbete att inom rimlig tid från
länsbyrå erhålla uppgift om födelsenummer för nyfött barn, bör pastor, som
mottager anmälan om barns födelse, omedelbart tilldela barnet »tillfälligt
födelsenummer».

Utredningsmannen förutsätter att länsbyråernas verksamhet till följd av
driftsstörningar måste inskränkas. Tryckning av längder av olika slag samt
av debetsedlar kommer troligen ej att kunna ske i föreskriven ordning på
grund av avbrott i krafttillförseln, uteblivna blanketter o. s. v. Avisering till
och från länsbyråerna kan komma att omöjliggöras eller försvåras. Av vikt
anser utredningsmannen dock vara att avisering — framför allt av födelser,
vigslar och dödsfall — sker i största möjliga utsträckning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1957

Riksbyrån för folkbokföringen skall enligt gällande bestämmelser utöva
central ledning av och tillsyn över folkbokföringen. Utredningsmannen uttalar
att det i ett läge, där det ankommer på olika lokala myndigheter att
anpassa verksamheten efter för tillfället rådande förhållanden, inte torde
bli möjligt att utöva en sådan central ledning och tillsyn som förutsättes
skola ske i fredstid.

Remissyttrandena

Mot de av utredningsmannen anförda allmänna synpunkterna
i fråga om taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsmyndigheterna och deras
verksamhet har några invändningar inte gjorts i de remissyttranden, där
dessa frågor blivit närmare behandlade. Någon erinran mot att Kungl. Maj :t
erhåller de föreslagna fullmakterna har inte heller framkommit. Förslaget
i denna del har sålunda tillstyrkts eller lämnats utan erinran av kammarrätten,
kontrollstyrelsen, riksskattenämnden, kommerskollegium, överståthållarämbetet,
nio länsstyrelser, Svenska landskommunernas förbund och
Svenska stadsförbundet.

Kammarrätten yttrar.

I händelse av krig kan det komma att visa sig ogörligt att tillämpa det nuvarande
taxerings- och uppbördsförfarandet och bestämmelserna om folkbokföring.
Det kan därför bliva nödvändigt att i omedelbar anslutning till
ett krigsutbrott genomföra förändringar på förevarande område av förvaltningen.
Omfattningen och karaktären av dessa förändringar kunna ej fastställas
i förväg utan måste bliva beroende av krigsläget. För att erforderliga
åtgärder snabbt skola kunna vidtagas synes det, på sätt i promemorian föreskigits,
lämpligt att Kungl. Maj:t erhåller fullmakt att i händelse av ett
framtida krig själv eller genom underordnad myndighet meddela de föreskrifter,
som påkallas av krigsförhållandena.

Kammarrätten framhåller vidare, att under ett krig skatteuppbörden torde
få större betydelse än taxeringsverksamheten. Man får i första hand tillse
att arbetsgivare fullgör sin skyldighet att inbetala genom skatteavdrag
innehållen skatt samt alt skattskyldiga, som har att erlägga preliminär
B-skatt, fullgör sina inbetalningar. Om taxering över huvud kan utföras
under krig, lärer det vara uppenbart att den måste bli mycket summarisk.
Någon fastighetstaxering lorde icke kunna komma i fråga. Inkomsttaxeringen
torde, som föreslagits i promemorian, få begränsas till sådana personer,
som erlagt eller bort erlägga preliminär B-skatt.

Överståthållarämbetet finner de uppdragna riktlinjerna godtagbara som
grund för en fortsatt utredning om länsstyrelsernas krigsorganisation men
anser att närmare tillämpningsföreskrifter blir erforderliga för planläggningen
av själva verksamheten. Ämbetet uttalar vidare, att även med de
föreslagna förenklingarna i förfarandet kommer ett omfattande planläggningsarbete
att krävas för att verksamheten skall kunna fungera i krigstid.
Detta är icke minst fallet inom Stockholm. Det torde bli nödvändigt att utgå
ifrån att överslåthållarämbelets skatteavdelning och den kommunala uppbördsförvaIlningen
skall betraktas som en organisatorisk enhet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 176 år 1957

Även länsstyrelsen i Östergötlands län, som anser sig i allt väsentligt kunna
godtaga de uppdragna riktlinjerna, framhåller angelägenheten av att
dessa redan i fredstid lägges till grund för utarbetande av tillämpningsföreskrifter.

Länsstyrelsen i Kalmar län uttalar å sin sida att de av krig föranledda
förhållandena torde bli så växlande och svårförutsedda, att det inte synes
kunna uppdragas annat än rent schematiska linjer för myndigheternas
handläggning av dessa frågor. Länsstyrelsen understryker, att det i händelse
av krig i stor utsträckning torde få ankomma på de lokala myndigheterna
att lösa en mängd hithörande frågor på sätt läget i varje särskilt fall kräver.
Detta gäller givetvis först och främst inom sådana områden, där krigshandlingar
försiggår eller vars förbindelser med riksstyrelsen avbrutits. Vad utredningsmannen
föreslagit torde alltså allenast kunna anses som utgångspunkter
för de lokala myndigheternas handlande i sådant läge.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som inte har något att erinra
mot huvudlinjerna i förslaget, framhåller att enligt detta slås inte det nuvarande
taxerings- och uppbördsförfarandet i spillror. Det lägger endast
tyngdpunkten på uppbörden, medan det taxeringsarbete, som kan hållas
i gång, i många fall endast kommer att resultera i jämkning av den preliminära
skatten. Det skapas en smidig ram, där allt efter omständigheterna
taxeringsarbetet ges större eller mindre omfattning.

Riksskattenämnden yttrar.

Promemorian innehåller inte något närmare uttalande om hur riksdagens
beskattningsmakt avses skola utövas i händelse av krig. Frågan aktualiseras
emellertid redan i detta sammanhang, eftersom ett sådant uttagande av
skatt enligt äldre preliminärdebetsedel, som enligt promemorian förutsätts
skola i vissa lägen ske utan efterföljande avräkningsförfarande, förutsätter
en viss delegation av beskattningsmakten till Kungl. Maj:t. Riksskattenämnden
förutsätter, att spörsmålet om beskattningsmakten regleras i annat sammanhang
till exempel i samband med frågan om riksdagens verksamhet och
arbetsformer i övrigt i händelse av krig.

Departementschefen

Det är uppenbart att, om vårt land skulle komma i krig, taxering, uppbörd
och folkbokföring inte kan ske på samma sätt som i fredstid. Att nu
ultala sig om hur denna del av förvaltningsområdet skall komma att fungera
är emellertid inte möjligt. Jag anser därför, i likhet med utredningsmannen
och de remissmyndigheter som yttrat sig i denna fråga, lämpligt
att Kungl. Maj :t genom särskild beredskapslagstiftning erhåller fullmakt att
vidtaga de förändringar, som kan bli påkallade.

De av utredningsmannen uppdragna allmänna riktlinjerna för taxering,
uppbörd och folkbokföring har i huvudsak tillstyrkts, och jag vill redan
här såsom min mening tillkännagiva, att dessa riktlinjer med de modifikationer
som framgår av det följande bör ligga till grund för det fortsatta planläggningsarbetet
på dessa områden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1957 41

Jag vill även i detta sammanhang beröra ett par frågor av mera principiell
betydelse.

Utredningsmannen framhåller, att fragan hur taxeringsväsendet skall tänkas
fungera under krig måste ses mot bakgrunden av länsstyrelsernas krigsorganisation.
I annat sammanhang har också framhållits av utredningsmannen,
att statsmyndigheternas övergång till krigsorganisation om möjligt måste
ske före ett krigsutbrott. Detta skulle få till följd att myndigheterna
även om krigstillstånd inte inträtt — måste åsidosätta i och för sig viktiga
arbetsuppgifter av den anledningen att personal inte finnes för dessa mindre
krigsviktiga uppgifters lösande. Å andra sidan uttalar utredningsmannen att,
om riket befinner sig i krigsfara, taxeringen bör kunna ske i huvudsak enligt
för fredstid gällande föreskrifter.

I likhet med utredningsmannen och de remissinstanser, som uttalat sig
i frågan, anser jag det knappast möjligt att någon taxeringsverksamhet i
den mening den bedrives i fredstid skall kunna hållas igång under krig. Av
betydelse för planläggningsarbetet är emellertid inte bara frågan hur en
eventuell taxeringsverksamhet skall bedrivas under krig utan även vid vilken
tidpunkt de nödvändiga förenklingarna bör genomföras.

Det är enligt min mening angeläget att taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsverksamheten
bedrives enligt de fredstida bestämmelser na så länge
detta över huvud taget är möjligt. I den mån det blir nödvändigt att med
hänsyn till faran för krig genomföra vissa förenklingar in. in. torde det få
ankomma på Kungl. Maj-t att med stöd av den föreslagna fullmaktslagstiftningen
förordna därom.

Vid ett krigsutbrott torde man däremot få räkna med att den ordinarie
taxeringsverksamheten nedlägges tillsvidare. I stället får, därest omständigheterna
det medger, ett förfarande av mera summarisk karaktär tillämpas.
Detta summariska förfarande bör syfta till ett provisoriskt fastställande av
den skatt, som vissa grupper skattskyldiga, närmast då de som icke är rena
löntagare, skall ha att erlägga. Beträffande löntagarna synes man få räkna
med alt någon taxering inte kan komma att ske förrän tidigast i samband
med att normala förhållanden åter inträder. Skattskyldiga och ombud föi
det allmänna bör givetvis ha möjlighet att även under krig få till stånd jämkningar
i provisoriskt verkställda taxeringar och preliminära debiteiingai. Aibetet
med denna provisoriska taxeringsverksamhet bör — under överinseende
av vederbörande taxeringsintendcnt — utföras av de lokala skattemyndigheterna.

Uppbörds- och folkbokföringsväsendet hör förenklas så långt det är möjligt
och i huvudsaklig överensstämmelse med de av utredningsmannen i promemorian
uppdragna riktlinjerna.

1953 års sakkunniga rörande länsstyrelsernas krigsorganisation har i sitt
i september 1956 avgivna betänkande angående länsstyrelsernas krigsorganisation
framlagt förslag angående den tilltänkta skattesektionen. Unligt min
mening möjliggör den personaluppsättning, som därvid föreslagits, atl taxerings-,
uppbörds- och folkbokföringsverksamheten kan bcdiivas eflei de

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1957

Det torde inte vara möjligt att nu taga ställning till frågan vilka åtgärder
som skall vidtagas bl. a. beträffande taxeringen, sedan normala förhållanden
åter blivit rådande i landet. Hur förhållandena än utvecklar sig måste man
läkna med att Kungl. Maj :t och riksdagen får laga denna fråga under övervägande
när det gäller att ordna upp förhållandena inom samhället efter ett
krig.

Utredningsmannen har föreslagit att skatteavdrag i vissa fall skall kunna
göras efter schablonmässiga grunder. Sålunda skall utbetalning av löner och
pensioner kunna ske genom användande av vad som av utredningsmannen
förslagsvis kallas löne- respektive pensionsbevis. Bevisen förutsätter att avdrag
för preliminär skatt sker efter en viss schablon i stället för efter skattetabell.

Riksskattenämnden har i detta sammanhang berört frågan hur riksdagens
beskattningsmakt avses skola utövas under krig. Enligt riksskattenämndens
mening aktualiseras denna fråga redan nu eftersom ett sådant uttagande
av skatt enligt äldre preliminärdebetsedel, som enligt promemorian förutsättes
skola i vissa lägen ske utan efterföljande avräkningsförfarande, förutsätter
en viss delegation av beskattningsmakten till Kungl. Maj :t.

Jag har tidigare i anslutning till min redogörelse för utredningsmannens
förslag angående utbetalning av löner och pensioner anmält, att den vidare
bei edningen av de dithörande frågorna ankommer på civildepartementet.
Någon erinran finnes enligt min mening inte att göra mot att, för den händelse
löne- och pensionsbevis, utformade i huvudsaklig överensstämmelse
med utredningsmannens förslag, kommer att utfärdas, man därvid använder
sig av ett efter viss schablon beräknat skatteavdrag. Jag anser mig emellertid
mte nu kunna taga ställning till efter vilka grunder schablonen skall bestämmas;
därmed torde få anstå till dess beslut fattats huruvida man skall i beredskapss3rfte
införa ett system med löne- och pensionsbevis.

Vad beträffar den av riksskattenämnden uppdragna frågan vill jag här
blott framhålla, att de fullmakter, som enligt författningsförslaget skulle
lämnas Kungl. Maj :t inte innefattar något bemyndigande att beslula om
uttagandet av nya eller högre skatter. Bemyndigandet innebär endast en
rätt för Kungl. Maj :t att vidtaga sådana av praktiska skäl betingade åtgärder
som erfordras för taxerings- och uppbördsverksamhetens bedrivande. Något
intrång i beskattningsmakten, som även under krig bör vara förbehållen
riksdagen, göres därigenom inte. Såsom jag nyss antytt bör det ankomma
på Kungl. Maj :t och riksdagen att, när normala förhållanden inträtt,
taga ställning till vilka taxeringsåtgärder, som skall vidtagas med avseende
å den tid kriget varat, för att därigenom få skattskyldigheten för nämnda
tid definitivt fastslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1957

VI. Tullväsendet
Utredningsmannen

En av tullverkets huvuduppgifter är, framhåller utredningsmannen, att
uppbära tull och vissa andra å varor lagda allmänna avgifter, vilka upptages
vid trafik till riket. Denna del av tullverkets verksamhet regleras genom ett
flertal förordningar, vilka tillkommit genom beslut av Kungl. Maj:t och
riksdagen. Såsom exempel härpå nämnes tulltaxeförordningen den 4 oktober
1929 (nr 316), frihamnsförordningen den 31 maj 1935 (nr 250) och
förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt.

En förutsättning för att tullar och andra avgifter skall kunna uttagas genom
tullverkets försorg är, att inkommet gods blir föremål för undersökning
in. m. Föreskrifter härom har utfärdats i administrativ ordning. Allt
efter omständigheterna är förfarandet mer eller mindre tidskrävande. En
följd härav är emellertid, att en viss anhopning av gods måste komma att
ske framför allt i importhamnarna. Under en tid, då kommunikationerna är
hårt ansträngda, kan godsanhopningen få en avsevärd omfattning. Detta är
ur beredskapssynpunkt betänkligt och utredningsmannen anser det därför
vara viktigt att sådana åtgärder vidtages att godset — i händelse av krig
eller krigsfara — snabbast möjligt kan undanföras från hamnar och andra
platser, som kan beräknas bli utsatta för bl. a. fientliga anfall eller sabotagehandlingar.

Utredningsmannen erinrar om att man genom olika föreskrifter sökt sörja
för att gods, som äger särskild betydelse för försvaret eller folkförsörjningen
i riket, i händelse av krig icke skall genom fiendens åtgöranden lörstöras
eller eljest gå förlorade eller falla i fiendens händer. Sålunda meddelas
i civilförsvarslagen vissa föreskrifter angående undanlörsel och förstöring
av varuförråd, maskiner, boskap, fordon, fartyg m. m. Vidare har genom
kungörelse den 31 augusti 1949 (nr 515) föreskrifter lämnats om
slcyddsplacering av varuförråd in. in. Att dessa föreskrifter bör tillämpas
även å gods, som ligger under tullverkets tillsyn, anser utredningsmannen
uppenbart. Gällande förtullningsbestämmelser utgör emellertid ett hinder
emot en effektiv tillämpning av bestämmelserna i fråga, därigenom att tullverket
icke äger laglig möjlighet utlämna gods förrän därå belöpande tull
och annan avgift erlagts eller deponerats eller ock betryggande säkerhet
därför ställts. Det går nämligen icke att räkna med att tullverket skall kunna
själv ombesörja undanlörsel av sådant gods, som ligger under tullverkets
tillsyn, och än mindre att tullverket skall kunna utöva tillsyn över och till
vederbörande varuhavare i föreskriven ordning utlämna undanfört gods.
Det måste även förutsättas att gods, som vid krig eller krigsfara inkommer
till riket sjövägen, i betydande omfattning kommer att lossas å sådana platser,
där tullmyndighet icke finnes. Lossning av sådant gods får beräknas ske
under sådana förhållanden att någon förtullning svårligen kan ske, och god -

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1957

set måste snabbast möjligt utlämnas till vederbörande varuhavare. Har beslut
om undanförsel meddelats, kan — därest tiden icke medger att godset
undanföres genom varuhavarens försorg eller under hans medverkan — bli
erforderligt att tullverket utlämnar godset till vederbörande civilförsvarsmyndighet.

Kungl. Maj :t kan visserligen i administrativ ordning medgiva lättnader
i fråga om vidtagandet av vissa kontrollåtgärder ävensom meddela särskilda
bestämmelser angående sättet för erläggande av tullavgifter, men Kungl.
Maj:t kan inte enligt utredningsmannens mening utan riksdagens medgivande
föreskriva, att tull eller annan avgift över huvud icke skall uttagas
under extraordinära förhållanden. Därav följer även, att Kungl. Maj:t icke
kan utfärda föreskrifter, syftande till ett sådant förenklat förfarande, som
kan vara påkallat av omständigheterna, i den mån detsamma skulle kunna
medföra ett åsidosättande av bestämmelserna i tulltaxeförordningen eller
i andra av Kungl. Maj :t och riksdagen beslutade författningar.

Enligt utredningsmannens förslag skall Kungl. Maj:t äga fullmakt att
utfärda sädana föreskrifter, att gods kan utlämnas från tullverket utan att
detsamma blivit förtullat eller, där omständigheterna det medgiver, gods
kan utlämnas efter det att allenast summariska anteckningar om godsets
mängd och beskaffenhet skett. Utredningsmannen förutsätter emellertid alt
tull och annan avgift skall kunna erläggas omedelbart eller vid framtida
tillfälle.

Tullens verksamhet regleras, förutom av föreskrifter rörande erläggande
av tullavgifter in. in., av ett stort antal bestämmelser, vilka är tillkomna
genom samfällt beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen. Bland sådana föreskrifter
nämner utredningsmannen förordningen den 15 november 1912
(nr 298) om provianteringsfrilager. Dessa innehåller föreskrifter, som kan
vara svåra eller ur folkförsörjningssynpunkt olämpliga att tillämpa under
krigsförhållanden. Den omständigheten att tullmyndigheterna har att i mycket
stor omfattning omhändertaga för rikets försvar och folkförsörjningen
värdefulla varor bör enligt utredningsmannen medföra, att dessa myndigheter
icke får vara bundna av föreskrifter, som kan lägga hinder i vägen
tör ett snabbt handlande. Det är därför enligt utredningsmannens mening
ofrånkomligt att Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, generaltullstyrelsen
eller styrelsen underlydande myndighet erhåller en vittgående
dispensrätt i fråga om tillämpningen av de lagar och författningar,
som reglerar tullens verksamhet i vad den avser sådant gods, som tullmyndigheterna
på ett eller annat sätt har att taga befattning med. Bl. a. bör tullmyndigheterna
få rätt att till vederbörande civilförsvarsmyndighet utlämna
sådant gods, som skall undanföras.

Vid utnyttjandet av en sådan dispensrätt bör dock beaktas, att i förekommande
tall viss kontroll av inkommande gods kan behöva ske av säkerhetsskäl
eller med hänsyn till allmän hälso- eller sjukvård.

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1957

Remissyttrandena

Förslaget att tillerkänna Konungen vittgående dispensrätt inom det här
avsedda förvaltningsområdet har inte föranlett någon erinran från remissinstansernas
sida.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap framhåller angelägenheten
av att importgods inte blir kvarliggande i hamnarna utan kan snabbt
undanföras.

Liknande uttalande göres av överbefälhavaren.

Departementschefen

Under krigsförhållanden är det uppenbarligen ett oavvisligt behov av att
alla tänkbara åtgäx-der vidtages för att snabbt undanföra sådana importvaror,
som behöves för rikets försvar och för folkförsörjningen. Då detta
inte torde praktiskt kunna tillgodoses på annat sätt än som föreslagits, anser
jag den ifrågasatta lagstiftningen nödvändig.

VII. Detaljmotivering

Förslaget till lag om betalningsväsendet under krigsförhållanden

1 §•

De inledande bestämmelserna har utformats i huvudsaklig överensstämmelse
med 1 § allmänna prisregleringslagen. Den föreslagna lagen skall sålunda
automatiskt träda i tillämpning i krig. Vid krigsfara äger Konungen
förordna om tillämpning av lagens bestämmelser och förordnandet skall,
för att bli bestående, efter underställning gillas av riksdagen.

Bestämmelsen i 1 § tredje stycket i förslaget skiljer sig i viss män från
motsvarande stadgande i allmänna prisregleringslagen. Stadgandet i sistnämnda
lag kan tillämpas i en krissituation även om denna inte är beroende
av krig eller krigsfara. När det gäller vidtagandet av åtgärder för att
underlätta betalningsväsendet finnes det ingen anledning att tillerkänna
Kungl. Maj:t lika långt gående befogenheter; dessa bör inskränka sig till en
befogenhet att meddela de särskilda föreskrifter som kan erfordras efter
ett krig eller sedan krigsfaran är överstånden. Lagförslaget har utformats
i överensstämmelse härmed.

Den administrativa fullmaktslagen innehåller i 1 § tredje stycket ett
stadgande av innebörd att lagens bestämmelser äger giltighet framför de avvikande
stadganden, som är meddelade i andra lagar och författningar. Då
frågor rörande betalningsväsendet regleras i ett flertal författningar är det
nödvändigt att, i den män föreskrifter utfärdas med stöd av den här föreslagna
lagen, dessa föreskrifter tillfälligt träder i stället för eljest gällande
däremot stridande bestämmelser. Ett stadgande härom är infört i 1 § fjärde
stycket i lagförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1957

2 §.

I denna paragraf har intagits bestämmelser, som i huvudsak motsvarar
de som meddelades i 1939 års lag angående rätt för Konungen att meddela
särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning och bankrörelse
in. m. Förslaget skiljer sig dock från 1939 års lag i ett par hänseenden. Enligt
sistnämnda lag förutsattes för att Kungl. Maj :t skulle få meddela från
riksbankslagen avvikande föreskrifter att — även för det fall att riket kommit
i krig — framställning därom skulle göras av bankofullmäktige och att
riksgäldsfullmäktige skulle höras över framställningen. Eftersom syftet med
den här ifrågavarande beredskapslagstiftningen är att Kungl. Maj :t skall kunna
utan tidsuträkt utfärda de bestämmelser, som erfordras för att underlätta
betalningsväsendet, synes det opraktiskt att Kungl. Maj :t i ett läge, då riket
befinner sig i krig, skall invänta framställning från bankofullmäktige. Enligt
förslaget skall Kungl. Maj:t därför, i det läge som här avses, höra bankofullmäktige
och riksgäldsfullmäktige endast om förhållandena det medger.
Vid krigsfara däremot liksom i ett läge, där riket har befunnit sig i krig
eller krigsfara, skall enligt förslaget bankofullmäktige göra framställning
om att lagen skall träda i tillämpning. Förordnande därom får meddelas
först efter hörande av riksgäldsfullmäktige.

Förslaget skiljer sig från 1939 års lag även därutinnan att, enligt förslaget,
Kungl. Maj :t skall äga meddela bestämmelser att gälla i stället för vad
som stadgas i 8 § riksbankslagen. Det synes nämligen motiverat att Kungl.
Maj :t har möjlighet förordna om utgivande av sedlar lydande å andra belopp
än som anges i riksbankslagen.

3 §•

De särskilda bestämmelser om rikets mynt m. in., som meddelas i denna
paragraf, saknar motsvarighet i tidigare beredskapslagstiftning. Såsom utredningsmannen
i sin promemoria framhållit är det sannolikt att efterfrågan
på skiljemynt kan komma att öka avsevärt vid ett eventuellt krigsutbrott.

Mynt- och justeringsverkets möjligheter att tillgodose en ökad efterfrågan
på mynt av de slag, som användes i fredstid, kan emellertid beräknas bli
beskurna av bl. a. den anledningen att vissa av de för mynttillverkningen
erforderliga maskinerna svårligen kan bortföras från den plats, där de i
fredstid är uppställda. Det kan därför bli nödvändigt att tillverka mynt av
ett sådant utförande, som inte förutsätter tillgång till dessa specialmaskiner.
Man torde också få räkna med att vid myntframställningen använda
andra metaller än som föreskrives i myntlagen. Jag finner det angeläget,
att Kungl. Maj :t har befogenhet att förordna om de avvikelser från bestämmelserna
i myntlagen, vilka kan bli erforderliga under krigsförhållanden.

Utredningsmannen har föreslagit, att huvudansvaret för att tillgången på
sedlar och mynt blir tryggad skall vila på riksbanken och postverket. Denna
uppfattning, som inte föranlett någon erinran från remissinstansernas si -

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1957

da, delas av mig. En följd av detta ställningstagande bör bli, att riksbanken
i krig övertager de uppgifter, som i fred åligger mynt- och justeringsverket
med avseende å distribution av skiljemynt. Det planläggningsarbete,
som ankommer på mynt- och jusleringsverket, bör därför utföras i nära
samråd med riksbanksledningen.

4 §•

Genom förslaget ålägges riksbanken den skyldighet att inlösa vissa postala
utbetalningshandlingar, som tidigare förordats. Vidare fastslås genom
författningsrummet skyldigheten för statliga myndigheter att såsom likvid
vid inbetalning mottaga vissa sådana handlingar.

5 §•

Den i paragrafen meddelade bestämmelsen innefattar en rätt för länsstyrelse
att under vissa förhållanden utöva de befogenheter som enligt lagen
tillkommer Kungl. Maj :t. Några särskilda begränsningar har med tanke på
förhållandenas skiftande karaktär inte angivits. Det ligger emellertid i sakens
natur, att vissa av de befogenheter som tillkommer Kungl. Maj :t inte
kan komma i fråga för länsstyrelsens vidkommande. Det föreslagna stadgandet
motsvarar bestämmelsen i 11 § andra punkten den administrativa
fullmaktslagen, ehuru med den väsentliga skillnaden att civil befälhavaren
inte blivit tillerkänd några befogenheter med avseende å tillämpningen av
den här föreslagna fullmaktslagen. De frågor, som är avsedda att bli reglerade
genom fullmaktslagen, är nämligen enligt min mening inte av den
natur att de med nödvändighet kräver en samordning på det plan, där civilbefälhavarens
medverkan anses oundgängligen erforderlig. Uppkommande
samordningsproblem bör kunna lösas genom samverkan länsstyrelserna
emellan. Skulle emellertid vederbörande civilbefälhavare anse påkallat
att på eget initiativ eller efter framställning irån länsstyrelse meddela
vissa direktiv, skall han givetvis äga göra detta. Någon uttrycklig författningsföreskrift
i detta hänseende torde emellertid inte vara erforderlig.

I anslutning till vad jag här anfört får jag även erinra om att 1953 års
sakkunniga rörande länsstyrelsernas krigsorganisation i sitt betänkande
framhåller, att frågan om civilbefälhavarnas uppgifter och befogenheter på
senaste tiden varit föremål för ytterligare överväganden. De sakkunniga uttalar
att såvitt nu kan bedömas torde dessa uppgifter och befogenheter komma
att koncentreras till sådana verksamhetsområden, där en samordning
av de civila försvarsåtgärderna inom större områden än län är oundgänglig
för att man skall kunna vinna största effekt i den totala krigsansträngningen
och på ett praktiskt och rationellt sätt bemästra de situationer, som uppkommer
i ett ansträngt läge och som måste erhålla en snabb och med de
militära besluten inom motsvarande område fortlöpande koordinerad lösning.
Vidare vill jag framhålla, att en särskild sakkunnig tillkallats för utredning
rörande civilbefälhavarens befogenheter i krig eller krigsfara eller
eljest under utomordentliga förhållanden.

Kungl. Maj. ts proposition nr 176 år 1957

6 §•

För tillämpningen av de i lagförslaget meddelade bestämmelserna erfordras,
som jag tidigare berört, att särskilda föreskrifter utfärdas. Kungl. Maj :t
bör emellertid även ha möjlighet att uppdraga åt riksbanken och åt Kungl.
Maj:t underordnade myndigheter att meddela särskilda tillämpningsföreskrifter.
Ett stadgande härom har införts i denna paragraf.

Förslaget till förordning om taxeringsväsendet under krigsförhållanden m. m.

1 §•

Utredningsmannen. Första till tredje styckena i denna paragraf har i utredningsmannens
förslag utformats efter förebild av motsvarande stycken
i 1 § den administrativa fullmaktslagen. Förslaget upptager därjämte i
fjärde stycket ett stadgande att med lag avses i den föreslagna förordningen
annan lag än sådan som antagits i den i § 87 regeringsformen stadgade ordning.

Remissyttrandena. Generaltullstyrelsen framhåller att, såvitt angår tulllagstiftningen,
viss jämkning bör ske i den bestämmelse, som intagits i
fjärde stycket. Styrelsen anför som motiv härför, att tullverkets verksamhet
regleras bl. a. genom vissa författningar, som tillkommit i den ordning varom
stadgas i § 87 regeringsformen. Dessa författningar innehåller bestämmelser,
som inte kan eller bör tillämpas under krigsförhållanden och som
därför bör omfattas av dispensföreskrifterna i den föreslagna beredskapslagstiftningen.

Departementschefen. Såsom jag tidigare anmält har, när det gällt utformningen
av 1 § första, andra och tredje styckena förslaget till lag om
betalningsväsendet under krigsförhållanden, motsvarande stadgande i allmänna
prisregleringslagen fått tjäna som förebild. Jag har ansett så böra
ske även beträffande den beredskapslagstiftning, varom här är fråga. De i
första och andra styckena meddelade bestämmelserna i förslaget överensstämmer
alltså med motsvarande stadganden i allmänna prisregleringslagen
och i den föreslagna fullmaktslagen angående betalningsväsendet. Paragrafens
tredje stycke överensstämmer med motsvarande stycke i nyssnämnda
förslag till fullmaktslag och innebär att fullmakterna skall kunna
användas under de utomordentliga förhållanden som kan vara rådande efter
ett krig eller efter överstånden krigsfara.

I likhet med utredningsmannen anser jag att den föreslagna förordningen
bör innehålla ett stadgande, motsvarande det som återfinnes i 1 § tredje
stycket den administrativa fullmaktslagen. Jag får också erinra om att jag
ansett ett sådant stadgande böra inflyta i den föreslagna fullmaktslagen angående
betalningsväsendet.

Dispensrätten torde i enlighet med vad generaltullstyrelsen förordat böra
omfatta även lagar, vid vilkas beredning yttrande inhämtats från lagrådet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1957
2 §.

Utredningsmannen. Enligt förslaget skall Konungen äga förordna att taxering
tillsvidare inte skall verkställas eller att taxering skall verkställas i annan
ordning än som föreskrives i taxeringsförordningen. Skattskyldig, som
blivit taxerad enligt det förenklade förfarandet, skall kunna bli taxerad i enlighet
med taxeringsförordningens bestämmelser. Sådan taxering skall då,
efter därom av den skattskyldige framställt yrkande, ske så snart förhållandena
det medgiver.

Utredningsmannen framhåller att beträffande vissa speciella skatter stundom
gäller särskilda bestämmelser eller gäller alt taxering skall ske i enlighet
med de i taxeringsförordningen meddelade föreskrifterna. I sådana
fall bör vad nyss sagts äga motsvarande tillämpning.

Remissyttrandena. Riksskattenämnden uttalar att det summariska taxeringsförfarande,
som avses skola tillämpas under krig, kan antagas ofta
komma att leda till att betydande vinster blir obeskattade. Särskilt när dessa
uppkommit på grund av krigsförhållanden vore det stötande för rättskänslan,
om inte rättelse skulle kunna ske på yrkande av ombud för det allmänna.
Riksskattenämnden anser vidare att bestämmelserna bör få en sådan
utformning att de tydligare utvisar att stadgandet avser inte bara de fall då
en verklig, ehuru kanske summarisk, taxering skett, utan även sådana fall,
i vilka skatt uttagits definitivt med ledning av allenast debetsedel å preliminär
skatt.

Länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län anser i likhet med riksskattenämnden,
att taxeringsintendenlen bör ha rätt att framställa yrkande
om att taxering skall ske i enlighet med taxeringsförordningens bestämmelser.

Departementschefen. Det av utredningsmannen föreslagna stadgandet innebär
att taxering skall kunna inställas tillsvidare eller att taxering skall
kunna ske i annan ordning än som stadgas i taxeringsförordningen. Med
stöd av detta stadgande blir det t. ex. möjligt att inställa allmän fastighetstaxering.
Det blir också möjligt att helt inställa den årliga taxeringen till inkomstskatt
och förmögenhetsskatt liksom särskild fastighetstaxering. Stadgandet
ger vidare Kungl. Maj :t befogenhet föreskriva att för taxeringen, om
sådan skall äga rum, skall tillämpas ett summariskt förfarande. Mot förslaget
i denna del har jag in let att erinra.

Utredningsmannen har tänkt sig att beträffande vissa skattskyldiga, nämligen
den som erlägger preliminär A-skatt, någon taxering inte skall äga
rum, under det andra grupper skattskyldiga, t. ex. rörelseidkare, skall bli
taxerade efter ett mera summariskt förfarande. Häremot har jag inte heller
något att invända. Detta bör komma till uttryck genom en föreskrift att, då
Kungl. Maj :t meddelar förordnande enligt denna paragraf, förordnandet må
innefatta stadgande om att taxering skall ske av allenast vissa grupper
skattskyldiga.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 176

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1957

Utredningsmannen föreslår att, om en skattskyldig blivit taxerad i annan
ordning än som stadgas i taxeringsförordningen, skall lian ha möjlighet
att även under den tid kriget pågår bli taxerad enligt föreskrifterna i
nämnda förordning. Detta torde emellertid inte vara praktiskt genomförbart
då man knappast kan räkna med att taxeringsmyndigheterna har tillgång
till kontrolluppgifter och att de kan granska bokföring m. m.

Om taxering sker i annan ordning än i taxeringsförordningen stadgas,
bör i stället utan undantag gälla, att taxeringarna inte skall vinna laga kraft
under den tid bestämmelserna i fullmaktslagstiftningen äger tillämpning.
Taxeringarna blir sålunda provisoriska och erlagd skatt blir att betrakta
som preliminär på samma sätt som den skatt, vilken erlägges av sådana
skattskyldiga som blir undantagna från taxering enligt det summariska
förfarandet. Frågan om taxering skall ske för den förflutna tid, under vilken
bestämmelserna varit i tillämpning, om vissa grupper skattskyldiga
skall undantagas från taxering o. s. v. torde få bedömas i efterhand sedan
mera normala förhållanden inträtt. I konsekvens med vad jag här anfört
har i 2 § andra stycket i författningsförslaget intagits ett stadgande av
innebörd att Kungl. Maj:t, senast före avslutandet av den riksdagssession
som börjar näst efter det bestämmelserna upphört att gälla, skall för riksdagen
framlägga förslag rörande taxeringen för den tid då bestämmelserna
ägde tillämpning.

3 §-

Denna paragraf bereder Kungl. Maj:t möjlighet att föreskriva bl. a. att
avdrag för preliminär skatt skall kunna ske efter viss schablon, att skatteavdrag
skall ske med ledning av äldre skattetabeller o. s. v.

4 §.

Denna paragraf ger Kungl. Maj.t möjlighet alt föreskriva, att tullmyndigheterna
under krigsförhållanden skall kunna handla så att försvarets och
folkförsörjningens intressen blir i möjligaste mån tillgodosedda.

5 §•

Paragrafen tillerkänner Kungl. Maj :t befogenhet att meddela av krigsförhållandena
betingade föreskrifter angående bl. a. tid och sätt för uttagande
av andra skatter och avgifter än sådana som avses i 2 eller 4 §. Det kan
här vara fråga om t. ex. indirekta skatter, försäljningsskatter av olika slag,
folkpensionsavgifter in. in.

6 §•

Bestämmelserna i denna paragraf innebär, att sådan befogenhet, som enligt
2—5 §§ tillkommer Kungl. Maj:t, må på uppdrag av Kungl. Maj:t utövas
av underordnad myndighet. Därest under krig förbindelsen mellan
någon del av riket och riksstyrelsen icke eller allenast med avsevärd svårighet
kan upprätthållas eller om det eljest under krig föreligger trängande

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1957

behov av omedelbara åtgärder, skall länsstyrelsen i vad angår länet och,
såvitt angår förhållanden inom generaltullstyrelsens verksamhetsområde,
generaltullstyrelsen eller distrikttullanstalt även utan sådant uppdrag äga
utöva befogenhet, som enligt förordningen tillkommer Kungl. Maj :t.

VIII. Departementschefens hemställan

Under framhållande att det inte torde vara något att erinia mot att piopositionen
av riksdagen behandlas senare än under innevarande vårsession
hemställer föredragande departementschefen härefter, att Kungl. Maj :t måtte
genom proposition föreslå riksdagen att antaga de inom finansdepai te mentet

upprättade förslagen till

1) lag om betalningsväsendet under krigsförhållanden;

2) lag angående utövande av fullmäktige i riksbanken och
fullmäktige i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter
under krigsf örhållanden; samt

3) förordning om taxeringsväsendet under krigsförhållanden
m. m.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Lennart Skoglund

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1957

Bilaga

Utredningsmannens
förslag till

kungörelse med vissa föreskrifter angående tillämpningen av lagen om
betalningsväsendet under krigsförhållanden

, Maj ;t har, med stöd av 6 § lagen om betalningsväsendet under

krigsforhallanden, funnit gott förordna som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Bestämmelserna i 3—16 §§ denna kungörelse skola gälla, när bestämmelserna
i 2—5 §§ lagen om betalningsväsendet under krigsförhållanden äro i
tiHampning. Dock skola sådana förberedande åtgärder omedelbart vidtagas,
som särskilt angivas i denna kungörelse eller som eljest finnas erforderliga
tor att den skall kunna tillämpas.

2 §.

När i denna kungörelse beteckningarna statsmyndighet och kommunalmyndighet
användas, ha de samma innebörd som i lagen den 13 mars 1942
(nr 87) med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna
och deras verksamhet vid krig eller krigsfara in. m.

3 §.

1 mom. I denna kungörelse förstås med

huvudförvaltning: sådan statsmyndighet som har rätt att anlita statsverkets
checkräkning i riksbanken;

utbetalningskort: sådan postal utbetalningshandling som användes i postgirorörelsen
och som tillställes betalningsmottagaren sedan på kortet angivet
belopp blivit antingen bokfört hos postgirokontoret (postgiroavdelning)
eller i särskild ordning på postgiroförteckning redovisat hos postanstalt;
samt

direktutbetalningskort: sådan postal utbetalningshandling som användes i
postgirorörelsen och som antingen av utfärdaren överlämnas direkt till betalningsmottagaren
eller genom postverkets försorg översändes till denne
utan att bokföring hos eller redovisning till postverket dessförinnan skett
av det på kortet angivna beloppet.

2 mom. Till utbetalningskort och direktutbetalningskort, som i 1 mom.
avses, skola användas blanketter enligt av generalpoststyrelsen fastställt
formulär. Erforderligt antal blanketter skall av postverket tillhandahållas
myndigheterna.

Det åligger generalpoststyrelsen att utfärda föreskrifter rörande underskrivande
av utbetalningskort och direktutbetalningskort samt rörande upprättande
och underskrivande av postgiroförteckningar.

Kungl. Maj. ts proposition nr 176 år 1957

Betalningsväsendet

4 §.

Insättning å samt uttag från statsverkets checkräkning i riksbanken skall
ske företrädesvis genom anlitande av postgirorörelsen. Checkräkningen må,
därest riket befinner sig i krig, överdragas av postverket.

Vad i första stycket första punkten stadgas skall äga motsvarande tillämpning
beträffande insättning å samt uttag från sådan checkräkning i riksbanken,
som öppnats av huvudförvaltning, och må checkräkningen, därest riket
befinner sig i krig, överdragas av den myndighet, som öppnat densamma.

5 §•

Inbetalning till statsverket skall, där icke medlen inbetalas direkt till vederbörlig
myndighet, ske genom överföring till eller inbetalning å myndighetens
postgirokonto för inbetalningar.

Medel, vilka överföras till eller inbetalas å postgirokonto för inbetalningar,
överföras genom postgirokontorets försorg till postgirokonto för riksbanken.

6 §•

Huvudförvaltning erhåller för verksamhetens upprätthållande erforderliga
medel genom överföring från postgirokonto för riksbanken till myndighetens
eget postgirokonto för utbetalningar, och må, därest riket befinner
sig i krig, sistnämnda konto överdragas.

Utbetalning skall i största möjliga utsträckning ske med anlitande av
myndighetens postgirokonto för utbetalningar och kan verkställas medelst
girokort, utbetalningskort eller direktutbetalningskort.

7 §■

Utan hinder av vad i 5 och 6 §§ stadgas må statsmyndighet efter medgivande
av generalpoststyrelsen och riksräkenskapsverket använda för in- och
utbetalningar gemensamt postgirokonto ävensom olika konton för olika delar
av förvaltningen.

8 §•

Annan statsmyndighet än som avses i 6 §, vilken har eget postgirokonto,
skall i största möjliga utsträckning använda detta för inbetalningar och utbetalningar.
Utbetalning må ske medelst girokort, utbetalningskort eller direktutbetalningskort;
dock att utbetalning medelst direktutbetalningskort
må ske allenast av sådan myndighet, som enligt överenskommelse mellan generalpoststyrelsen
och vederbörlig huvudförvaltning är därtill berättigad.

Har statsmyndighet, som i första stycket avses, blivit avstängd från förbindelse
med huvudförvaltning, under vilken myndigheten i fråga om sin
medelsförsörjning lyder, må myndigheten — ändock att den saknar tillgodohavande
på sitt postgirokonto — verkställa utbetalningar över nämnda konto.
Verkställda utbetalningar skola täckas genom alt motsvarande belopp av
myndigheten överföres från huvudförvaltningens till myndighetens postgirokonto.

9 §•

Därest statsmyndighet, som icke har eget postgirokonto, blir avstängd från
förbindelse med huvudförvaltning, under vilken myndigheten i fråga om
sin medelsförsörjning lyder, skall länsstyrelsen i det län, inom vilket myndigheten
har sin verksamhet eller, om så ej kan ske, närmaste länsstyrelse

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1957

till myndigheten mot rekvisition utbetala för verksamhetens upprätthållande
erforderliga medel.

Vad i första stycket sägs rörande skyldighet för länsstyrelse att utbetala
medel skall äga motsvarande tillämpning i sådana fall, där av riksdagen
godkända anslag, som avse understöd eller bidrag till kommuner, föreningar,
sammanslutningar, anstalter eller enskilda ställts till förfogande
för viss myndighet, vilken på grund av krigshändelser är förhindrad att
verkställa utbetalningar. Utbetalningar från dylika anslag må verkställas
endast i den mån de är o oundgängligen erforderliga.

Kommunalmyndighet erhåller för verksamhetens upprätthållande erforderliga
medel efter rekvisition hos länsstyrelsen i det län, där myndigheten
har sin verksamhet eller, om så ej kan ske, närmaste länsstyrelse.

10 §.

1 mom. Utbetalningskort och direktutbetalningskort, som utfärdats av
statsmyndighet, skall mottagas såsom likvid vid betalning till statliga myndigheter.

Skyldighet att inlösa utbetalningskort och direktutbetalningskort föreligger
för riksbanken i dess huvud- och avdelningskontor samt för postverket
vid varje postanstalt i riket. Inlösen av kort som här avses må jämväl ske
av följande penninginrättningar nämligen bankbolag, sparbank, centralkassa
för jordbrukskredit samt jordbrukskassa; och äger inrättningen att å
postkontor samt hos riksbanken erhålla likvid för sålunda inlösta kort.

11 §•

Det åligger generalpoststyrelsen att vid behov upprätta särskild postgiroavdelning.
Innehavare av konto hos postgirokontoret må hos särskild postgiroavdelning
utnyttja sitt tillgodohavande på detta konto. Annan kontoinnehavare
än stats- och kommunalmyndighet må dock icke disponera sådant
tillgodohavande, som är bokfört hos postgirokontoret, med mindre saldouppgift
därifrån tillställts den särskilda postgiroavdelningen.

Penningmedelsförsörjningen

12 §.

Riksbanken och postverket samverka för att gemensamt trygga tillgången
på och distributionen av sedlar och mynt; genom riksbankens försorg tillgodoses
önskemålet om en decentraliserad lagring av sådana betalningsmedel.
''

Det ankommer på riksbanken att meddela erforderliga föreskrifter rörande
distributionen av skiljemynt och vad därmed äger samband samt att, i
den mån så erfordras för att motverka knapphet på sedlar och mynt, vidtaga
åtgärder för förfärdigande och utgivande av provisoriska betalningsmedel.

13 §.

Närmast under länsstyrelsen svarar direktören för vederbörligt riksbankskontor
— i den mån så är möjligt efter samråd med representanter för
postverket och berörda penninginrättningar — för att erforderlig samordning
sker av den riksbankens, postverkets och andra penninginrättningars
verksamhet, som avser att trygga penningmedelsförsörjningen inom länet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1957
14 §.

Föreligger risk för att riket eller del därav skall besättas av fientlig makt,
skola de statsmyndigheter och kommunalmyndigheter, som ha sin verksamhet
inom område, vilket kan komma att berörass därav, vidtaga sådana åtgärder
att förråd av mynt, sedlar, penninganvisningar och blanketter till
sådana samt postgirokort icke falla i fiendens händer.

Medelsförvaltningen

15 §.

Därest på grund av rådande förhållanden för statsmyndigheterna gällande
föreskrifter angående bokföring m. m. icke kunna eller icke lämpligen böra
tillämpas, skola erforderliga förenklingar genomföras. Därvid iakttages att
sådana anteckningar om inkomster och utgifter skola föras, som möjliggöra
en senare bokföring i huvudsaklig överensstämmelse med gällande föreskrifter.

16 §.

Statsmyndighet och kommunalmyndighet, vilken verkställer utbetalning,
som rätteligen bort ankomma på annan statsmyndighet, skall därom snarast
underrätta sistnämnda myndighet.

Särskilda föreskrifter

17 §.

De ytterligare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av här meddelade
bestämmelser, utfärdas av riksbanken, generalpoststyrelsen, försvarets
civilförvaltning, statskontoret och riksräkenskapsverket, envar myndighet
såvitt avser dess verksamhetsområde.

18 §.

Det åligger envar statsmyndighet, som meddelar föreskrifter eller eljest
vidtager särskilda åtgärder för underlättande av betalningsväsendet, penningmedelsförsörjningen
eller medelsförvaltningen vid krig eller krigsfara
in. in., att till chefen för finansdepartementet göra anmälan om meddelade
föreskrifter eller vidtagna åtgärder i den mån de kunna anses hava betydelse
jämväl för annan myndighets verksamhet.

Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
I samband med denna kungörelses ikraftträdande skola av Kungl. Maj:t tidigare
utfärdade, mot de nu meddelade bestämmelserna stridande föreskrifter
upphöra att gälla.

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1957

Innehållsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll .................................... 1

Författningsförslag

Förslag till lag om betalningsväsendet under krigsförliållanden ...... 3

Förslag till lag angående utövande av fullmäktige i riksbanken och
fullmäktige i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter under krigs förhållanden

.................................................... 5

Förslag till förordning om taxeringsväsendet under krigsförhållan den

m. m....................................................... 5

I. Inledning .......................................................... 8

II. Fullmaktslagar och planläggningsföreskrifter under andra världskriget 10

1. Den administrativa fullmaktslagen .............................. 10

2. Lag angående rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser
om riksbankens sedelutgivning och bankrörelse m. m......... 13

3. Lag angående utövande under vissa utomordentliga förhållanden

av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret tillkommande
befogenheter ...................................... 15

4. Särskilda planläggningsföreskrifter ............................ 17

III. Betalningsväsende, penningmedelsförsörjning och medelsförvaltning . . 18

Utredningsmannen ............................................. 18

Remissyttrandena .......................... 24

Departementschefen...................... 29

IV. Utbetalning av vissa löner och pensioner............................ 32

Inledning ...................................................... 32

Utredningsmannen................................................ 33

Remissyttrandena ................................................ 33

Departementschefen .............................................. 33

V. Taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsväsendet .................. 33

Utredningsmannen............................................... 33

Allmänna synpunkter ......................................... 33

Taxeringsväsendet ............................................ 34

Uppbördsväsendet ............................................ 36

Folkbokföringsväsendet ........................................ 38

Remissyttrandena ............................................... 39

Departementschefen .............................................. 40

VI. Tullväsendet ...................................................... 43

Utredningsmannen................................................ 43

Remissyttrandena ................................................ 45

Departementschefen .............................................. 45

Förslaget till lag om betalningsväsendet under krigsförhållanden .... 45

VII. Detaljmotivering .................................................... 45

Förslaget till förordning om taxeringsväsendet under krigsförhållanden
m. m......................................................... 48

VIII. Departementschefens hemställan .................................... 51

Bilaga. Utredningsmannens förslag till kungörelse med vissa föreskrifter angående
tillämpningen av lagen om betalningsväsendet under krigsförhållanden
...................................................... 52

570605 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag