Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1957
1
Nr 16?
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1 § allmänna ransoneringslagen
m. m.; given Stockholms slott den 5 april 1957.
Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till
1) lag om ändrad lydelse av 1 § allmänna ransoneringslagen den 26 maj
1954 (nr 280);
2) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 15 juni 1939 (nr 254)
om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig in. in. föranledda arbetsuppgifter;
3)
lag angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 299) om förbud i
vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg in. in.; samt
4) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 21 mars 1940 (nr 176) med
vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg.
GUSTAF ADOLF
Gunnar Lange
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås under hänvisning till erfarenheterna från Suezkrisen
sådan ändring i allmänna ransoneringslagen, att Kungl. Maj :t — som
f. n. i fredstid kan sätta lagens bestämmelser i tillämpning endast med riksdagens
i förväg lämnade samtycke — i brådskande fall skall i fredstid kunna
införa ransonering och andra regleringar enligt 2 § sagda lag utan att begära
riksdagens godkännande förrän efteråt.
Vidare föreslås vissa moderniseringar av formerna för förordnande om
tillämpning av tre andra beredskapslagar, berörande kommunernas skyldighet
att medverka vid krislidsadministrationen samt sjöfartsnäringen.
1 Bihang till riksdagens protokoll 19!37. 1 samt. Nr 107
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1957
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 1 § allmänna ransoneringslagen den 26
maj 1954 (nr 280)
Härigenom förordnas, att 1 § allmänna ransoneringslagen den 26 maj
1954 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 §•
Kommer riket-------tredje stycket.
Vid krigsfara----— — — Konungen upphävt.
Har till följd av krig, vari riket befunnit
sig, eller krig mellan främmande
makter eller annan utom riket
inträffad utomordentlig händelse
uppkommit knapphet eller betydande
fara för knapphet inom riket
på förnödenhet, som erfordras för
krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap
eller som eljest är av
vikt för befolkningen eller produktionen,
äger Konungen med riksdagens
samtycke förordna, att vad i 2
—5 §§ stadgas, helt eller delvis, skall
under viss tid, högst ett år varje
gång, äga tillämpning.
Har till följd av krig, vari riket befunnit
sig, eller krig mellan främmande
makter eller annan utom riket
inträffad utomordentlig händelse
uppkommit knapphet eller betydande
fara för knapphet inom riket på
förnödenhet, som erfordras för krigsbruk
eller för ekonomisk försvarsberedskap
eller som eljest är av vikt
för befolkningen eller produktionen,
äger Konungen med riksdagens samtycke
förordna, att vad i 2—5 §§
stadgas, helt eller delvis, skall under
viss tid, högst ett år varje gång, äga
tillämpning. Såvitt angår 2 § må
Konungen utan samtycke av riksdagen
meddela förordnande som nu
sagts, om riksdagens beslut ej kan
utan synnerlig olägenhet avvaktas.
Sådant förordnande skall inom en
månad eller, om riksdagssession ej
pågår, inom en månad från början
av nästkommande session underställas
riksdagen. Vad i andra stycket
sägs om påföljden, därest understållaing
ej sker eller riksdagen ej inom
två månader gillar förordnandet,
skall äga motsvarande tillämpning i
fall som nu avses.
Kungi. Maj.ts proposition nr 167 år 1957 $
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Föreskrift enligt--—---där angives.
Vid meddelande — —----omständigheterna föranledes.
Under tid — —----6—46 §§ tillämpas.
Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i
Svensk författningssamling.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1957
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 15 juni 1939 (nr 254) om
skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m.
föranledda arbetsuppgifter
Härigenom förordnas, att 1 § lagei
kommun att fullgöra vissa av krig n
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
(Gällande lydelse)
1
Vid krig eller krigsfara, vari riket
befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden
äger Konungen, når riksdagen
ej är jamlad, förordna, att vad i 2—
7 §§ stadgas skall äga tillämpning;
dock må förordnande, som nu sagts,
ej meddelas, med mindre Konungen
låtit riksdagskallelse utgå eller riksdagen
ändock skall sammanträda inom
trettio dagar. Varder ej meddelat
förordnande av nästfoljande riksdag
inom trettio dagar från riksdagens
början gillat, skall detsamma efter
utgången av nämnda tid upphöra att
lända till efterrättelse.
Prövas under tid, då riksdagen år
samlad, förhållanden vara för handen,
som i första stycket sägs, äger
Konungen med riksdagens samtycke
meddela förordnande, som där avses.
n den 15 juni 1939 om skyldighet för
a. in. föranledda arbetsuppgifter skall
angives.
(Föreslagen lydelse)
§•
Befinner sig riket i krig, skola bestämmelserna
i 2—7 §§ äga tillämpning.
Vid krigsfara, vari riket befinner
sig, eller under andra utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden
eller i övrigt under förhållanden,
som avses i 1 § tredje stycket allmänna
ransoneringslagen, äger Konungen
förordna, att nämnda bestämmelser
skola tillämpas.
Förordnande som i första stycket
sägs skall, vid äventyr att det eljest
förfaller, inom en månad eller, om
riksdagssession ej pågår, inom en
månad från början av nästkommande
session underställas riksdagen för
dess prövning av frågan huruvida förordnandet
skall bestå. Blir förordnandet
icke inom två månader från
det underställningen skett av riksdagen
gillat, skall detsamma vara förfallet.
Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i
Svensk författningssamling.
Kungl. Maj.ts proposition nr 167 dr 1957
5
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 299) om förbud i vissa fall
mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m.
Härigenom förordnas, att 1 § och 2 § 2 mom. lagen den 22 juni 1939
om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. in. ävensom
slutbestämmelserna till lagen skola erhålla ändrad lydelse på sätt ne
-
dan angives.
(Gällande lydelse)
1
Vid krig eller krigsfara, vari riket
befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden
äger Konungen, när riksdagen
ej är samlad, i den mån så
prövas nödigt förordna, att vad i 2—4
§§ stadgas skall äga tillämpning. Varder
ej meddelat förordnande av nästföljande
riksdag inom trettio dagar
från riksdagens början gillat, skall
detsamma efter utgången av nämnda
tid upphöra att lända till efterrättelse.
Prövas under tid, då idksdagen är
samlad, förhållanden vara för handen,
som i första stycket sägs, äger
Konungen med riksdagens samtycke
meddela förordnande, som där avses.
2
2 mom. Vad i 1 mom. sagts medför
ej inskränkning i:
aktieägares rätt till teckning eller
erhållande av det antal nya aktier i
bolaget, som svarar mot hans andel
i det förutvarande aktiekapitalet,
den rätt att teckna eller erhålla nya
aktier, som, där någon under tiden
för giltigheten av förordnande enligt
1 § annorledes än genom teckning
eller överlåtelse bekommit aktie, Aid
(Föreslagen lydelse)
§•
Befinner sig riket i krig, skola bestämmelserna
i 2—4 §§ äga tillämpning.
Vid krigsfara, vari riket befinner
sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden
äger Konungen förordna, att
nämnda bestämmelser skola tillämpas.
Förordnande som i första stycket
sägs skall, vid äventyr att det eljest
förfaller, inom en månad underställas
riksdagen för dess prövning av
frågan huruvida förordnandet skall
bestå. Blir förordnandet icke inom
två månader från det underställningen
skett av riksdagen gillat, skall
detsamma vara förfallet.
§.
2 mom. Vad i 1 mom. sagts medför
ej inskränkning i:
aktieägares rätt till teckning eller
erhållande av det antal nya aktier i
bolaget, som svarar mot hans andel i
det förutvarande aktiekapitalet,
den rätt att teckna eller erhålla
nya aktier, som, där någon under tid
då 2—4 §§ äga tillämpning annorledes
än genom teckning eller överlåtelse
bekommit aktie, vid liden här
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 167 ur 1957
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
tiden härför enligt bolagsordningen för enligt bolagsordningen var förvar
förenad med aktien. enad med aktien.
Denna lag
— Svensk författningssamling.
Vad i denna lag stadgas skall icke
gälla med avseende å rätten för utlänning
att överlåta sådan andel i
fartyg eller sådan aktie, som vid den
tid då förordnande enligt 1 § träder
i tillämpning redan äges av utlänniing,
eller sådan rätt till tidsbefraktning
av eller nyttjanderätt till fartyg,
som vid samma tid tillkommer utlänning,
ej heller å den rätt att teckna
eller erhålla nya aktier, som vid sådan
tid enligt bolagsordningen må
tillkomma aktieägare.
Vad i denna lag stadgas skall icke
gälla med avseende å rätten för utlänning
att överlåta sådan andel ft
fartyg eller sådan aktie, som vid den
tid då 2—i §§ träda i tillämpning redan
äges av utlänning, eller sådan
rätt till tidsbefraktning av eller nyttjanderätt
till fartyg, som vid samma
tid tillkommer utlänning, ej heller å
den rätt att teckna eller erhålla nya
aktier, som vid sådan tid enligt bolagsordningen
må tillkomma aktieägare.
Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i
Svensk författningssamling.
Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1957
7
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 1 § lagen den 21 mars 1940 (nr 176) med vissa
bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg
Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 21 mars 1940 med vissa bestämmelser
om fraktfart med svenska fartyg skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.
(Gällande lydelse)
1
Vid krig eller krigsfara, vari riket
befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden
äger Konungen, när riksdagen
ej är samlad, förordna, att vad
i 2 och 3 §§ stadgas skall äga tillämpning.
Varder ej meddelat förordnande
av näst följande riksdag inom
trettio dagar från riksdagens början
gillat, skall detsamma efter utgången
av nämnda tid upphöra att lända
till efterrättelse.
Prövas under tid, då riksdagen är
samlad, förhållanden vara för handen,
som {i första stycket sägs, äger
Konungen med riksdagens samtycke
meddela förordnande, som där avses.
(Föreslagen lydelse)
§•
Befinner sig riket i krig, skola bestämmelserna
i 2 och 3 §§ äga tilllåmpning.
Vid krigsfara, vari riket
befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden
äger Konungen förordna,
att nämnda bestämmelser skola tilllämpas.
Förordnande som i första stycket
sägs skall, vid äventyr att det eljest
förfaller, inom en månad underställas
riksdagen för dess prövning av
frågan huruvida förordnandet skall
bestå. Blir förordnandet icke inom
två månader från det underställningen
skett av riksdagen gillat, skall detsamma
vara förfallet.
Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket
i Svensk författningssamling.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1957
Utdrog av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
22 mars 1957.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Persson, Lindell,
Lindström, Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för handelsdepartementet, statsrådet Lange, fråga om ändring i reglerna
for förordnande om tillämpning av allmänna förfogande- och ransoneringslagstif
t ningen och vissa andra beredskapslagar samt anför därvid följande.
I anledning av Suezkrisen blev det i november 1956 nödvändigt att sätta
allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 (nr 279) och allmänna ransoneringslagen
samma dag (nr 280) i tillämpning för tiden till och med den
30 juni 1957. De erfarenheter, som därvid gjordes, har föranlett mig att till
ö\ ervägande upptaga frågan om reglerna för förordnande om tillämpning
av dessa lagar är lämpligt utformade. Detta spörsmål har fortfarande särskild
aktualitet, eftersom förhållandena i fråga om försörjningen med flytande
bränsle ännu är så ovissa att det icke kan bedömas om åtgärder med
stöd av lagarna kommer att erfordras även efter den 30 juni i år. Inom
handelsdepartementet har upprättats en den 14 februari 1957 dagtecknad
promemoria, i vilken på anförda skäl föreslås vissa ändringar i nämnda
regler. I promemorian föreslås dessutom ändringar i motsvarande regler i
vissa andra s. k. beredskapslagar, bl. a. lagen den 15 juni 1939 (nr 254)
om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter,
lagen den 22 juni 1939 (nr 299) om förbud i vissa fall mot
överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m. och lagen den 21 mars 1940 (nr
176) med vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg.
Efter remiss har yttranden över promemorian avgivits av kommerskollegium,
jordbruksnämnden, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,
länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs samt Norrbottens
län, sjöfartsstyrelsen — som haft att yttra sig blott över de båda
sist nämnda förslagen — Kooperativa förbundet, Landsorganisationen i
Sverige, Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges lantbruksförbund, förening u. p. a., Stockholms handelskammare,
Skånes handelskammare, handelskammaren i Karlstad, Västernorrlands
och Jämtlands läns handelskammare ävensom Svenska stads
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 167 är 1957 9
förbundet, som yttrat sig blott beträffande lagen rörande kommuns skyldighet.
Tillfälle att yttra sig har jämväl beretts Sveriges redareförening och Svenska
landskommunernas förbund utan att dock yttranden inkommit från dem.
Jag anhåller nu att få anmäla dessa lagändringsfrågor.
I. Den allmänna förfogande- och ransoneringslagstiftningen
Gällande bestämmelser. Allmänna förfogandelagen och allmänna ransoneringslagen
är tillämpliga i vissa krislägen. De ger Kungl. Maj:t befogenheter
att tillgodose behov av viktiga förnödenheter och möjliggör den av förhållandena
påkallade hushållningen med dylika förnödenheter. Med stöd av
lagarna kan Kungl. Maj :t i försörjningspolitiskt syfte företa — i vissa fall
mycket djupgående — ingrepp i enskild äganderätt samt i handel och annan
näringsverksamhet genom förfogande över egendom och genom ransoneringar
m. in. De krislägen, då nämnda befogenheter får tagas i anspråk, är
uttömmande angivna i lagarna. Förutsättning för tillämpning av de bestämmelser
i lagarna (2—9 resp. 2—5 §§), som innehåller ifrågavarande befogenheter,
är sålunda att riket kommit i krig (1 § första stycket), att riket befinner
sig i krigsfara (1 § andra stycket) eller att det till följd av krig, vari
riket befunnit sig, eller krig mellan främmande makter eller annan utom
riket inträffad utomordentlig händelse uppkommit knapphet eller betydande
fara för knapphet inom riket på förnödenhet, som erfordras för krigsbruk
eller för ekonomisk försvarsberedskap eller eljest är av vikt för befolkningen
eller produktionen (1 § tredje stycket).
Om riket kommer i krig träder lagarnas bestämmelser om Kungl. Maj :ts
befogenheter automatiskt i tillämpning. I de båda andra fallen däremot
krävs att Kungl. Maj :t förordnar, att bestämmelserna skall äga tillämpning.
I krigsfarefallet kan Kungl. Maj :t enligt 1 § andra stycket i vardera lagen
meddela dylikt förordnande utan att i förväg höra riksdagen. Förordnandet
skall dock, vid äventyr alt det eljest förfaller, inom en månad underställas
riksdagen för prövning av frågan om det skall bestå. Har föi*ordnandet icke
gillats av riksdagen inom två månader från det underställningen skett, är
det förfallet.
Då varken krig eller krigsfara föreligger, kan Kungl. Maj:t enligt 1 §
tredje stycket i vardera lagen blott med riksdagens samtycke förordna om
tillämpning av befogenhetsbestämmelserna. I sådant fall måste alltså förordnandet
föregås av proposition, utskottsbehandling och riksdagsbeslut.
Förordnandet skall avse viss tid, högst ett år åt gången.
Här må anmärkas, att allmänna prisregleringslagen den 1 juni 1956 (nr
236) i fråga om reglerna för förordnande om lagens tillämpning i viss mån
avviker från de nyss nämnda. För krigs- och krigsfarefallen gäller samma
regler, men i andra krislägen — prisregleringslagen kan sättas i tillämpning
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1957
även då av annan orsak än krig eller krigsfara betydande fara för allvarlig
stegring av allmänna prisläget inom riket uppkommit — äger Kungl. Maj :t
utan att i förväg inhämta riksdagens samtycke sätta lagen i tillämpning.
Förordnandet härom skall enligt samma regler som i krigsfarefallet underställas
riksdagens samtycke. Om riksdagssession ej pågår behöver riks^
dagen dock ej inkallas för att pröva förordnandet; det är i sådant fall tillräckligt
att underställning sker inom en månad från nästkommande sessions
början.
I proposition (nr 199) till 1956 års riksdag begärde Kungl. Maj :t riksdagens
samtycke till förordnande att befogenhetsbestämmelserna i allmänna
förfogande- och ransoneringslagarna skulle äga tillämpning tills vidare
under tiden till och med den 30 juni 1957. Åtgärden orsakades direkt av
behovet av ransonering av flytande bränsle och drivmedel på grund av Suezkrisen.
Framställningen begränsades emellertid icke till bränsle- och drivmedelsområdet
utan avsåg tillämpning av bestämmelserna utan inskränkning.
Det uttalades i propositionen bl. a. att det utrikespolitiska läget inrymde
risker för en sådan utveckling att knapphet kunde uppkomma även
på andra viktiga förnödenheter.
Propositionen avlämnades till riksdagen den 13 november 1956 och behandlades
samma dag av andra lagutskottet, som hemställde om bifall till
propositionen. Påföljande dag, den 14 november, avgjordes ärendet av riksdagen,
varvid utskottets hemställan bifölls. I konselj sistnämnda dag beslöt
Kungl. Maj :t dels förordnande att ifrågavarande bestämmelser skulle
äga tillämpning tills vidare till och med den 30 juni 1957, dels ock kungörelse,
genom vilken med verkan från och med den 15 november 1956 viss
ransonering av flytande bränsle och drivmedel infördes.
Promemorian. Den fråga, som behandlas i promemorian, rör utformningen
av reglerna i 1 § tredje stycket i vardera lagen om riksdagens medverkan
vid tillämpningsförordnande i fredstid, d. v. s. i fall då landet ej är i krig
eller krigsfara. Det erinras till en början om vissa under förarbetena till de
allmänna förfogande- och ransoneringslagarna fällda uttalanden. I dessa
betonades vikten av att reglerna utformades så att riksdagen erhöll fullgoda
möjligheter att noggrant och ingående pröva huruvida och i vilken omfattning
lagarna i fredstid borde sättas i tillämpning i ett aktuellt fall. Såväl
den utredning på vars förslag lagarna tillkom (SOU 1952: 24 s. 91 f.) som
departementschefen (prop. 20/1954 s. 87) och andra lagutskottet vars utlåtande
i anledning av propositionen godkändes av riksdagen (uti. 19/1954
s. 71 f.) fann att det med de sedermera genomförda reglerna skulle finnas
alla möjligheter för att nämnda spörsmål skulle bli lika noggrant prövade
som då det gäller att antaga en ny lag. Det framhölls, att lagarnas konstruktion
gjorde det möjligt för riksdagen att, under behörigt hänsynstagande till
det vid tillfället rådande läget, begränsa samtycket till att avse blott vissa
förfogande- eller ransoneringsåtgärder eller vissa försörjningsområden eller
11
Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1957
varugrupper eller att gälla kortare tid än ett år. Man ansåg, att kravet på
riksdagens samtycke borgade för att lagarna icke skulle utnyttjas för ändamål,
som stred mot deras syfte. Frågan, huruvida samtliga förutsättningar
för lagarnas tillämpning förelåg, skulle avgöras under sedvanliga parlamentariska
former. Vid riksdagsdebatterna kunde frågan allsidigt belysas.
I promemorian ifrågasättes om reglerna för förordnande om tillämpning
av de båda lagarna verkligen tillgodoser de angivna synpunkterna. Detta gäller
såväl intresset att kunna ingripa tillräckligt snabbt och vid den lämpligaste
tidpunkten som, framför allt, riksdagens möjligheter att noggrant pröva
framställningen om samtycke.
I promemorian anföres, att utredningen (betänkandet s. 60) funnit att
det, om effektiviteten icke skulle eftersättas, vid det övervägande antalet
regleringsåtgärder måste oavvisligen krävas att åtgärderna icke röjdes i förväg.
I fråga om konsumtionsvaror fann utredningen detta utan vidare uppenbart.
Men även vid andra regleringar kunde en offentlighet i förväg skapa
stora svårigheter för regleringarnas behöriga genomförande. Utredningen
påpekade dock att detta ej gällde bl. a. vid ransonering av förnödenheter,
som icke kunde bli föremål för hamstring.
Enligt promemorian torde det, om en reglering måste införas i ett läge,
då krig eller krigsfara ej råder, med lagstiftningens gällande utformning i
fråga om riksdagens medverkan ofta icke kunna undvikas att åtgärderna
åtminstone i väsentliga delar blir kända i förväg, eftersom förfogande- och
ransoneringslagstiftningen i regel måste sättas i tillämpning i samband med
att regleringen införes. Även i gynnsammaste fall måste propositionen med
begäran om samtycke till tillämpningsförordnandet lämnas två dagar innan
regleringen kan träda i kraft. Självfallet bör allmänheten av psykologiska
skäl i samband därmed informeras om de tillämnade åtgärderna; även om
så ej skulle ske torde det i regel stå klart vilket område som i första hand
beröres. I de fall, då regleringen rör hamstringskänsliga varor, kan således
de av utredningen påtalade olägenheterna av för tidigt offentliggörande icke
undvikas. Särskilt är detta fallet om lagarna måste sättas i tillämpning då
riksdagssession icke pågår. Det kan då icke ske med två dagars varsel, eftersom
riksdagen måste inkallas, utan åtgärderna kommer att vara kända
betydligt längre tid i förväg. Dessutom är det eu så alarmerande åtgärd att
kalla in riksdagen under dess ferier att man enligt promemorian kan förutse
att stark oro kommer att vållas därav.
Kravet på riksdagens föregående samtycke anses i promemorian i viss
män begränsa möjligheterna att ingripa i det lämpligaste ögonblicket. Kungl.
Maj :ts beslut måste i realiteten fattas innan propositionen avlämnas. Om
läget är ovisst och en snabb skärpning kan befaras, kan detta medföra att
en reglering införes tidigare än som eljest skulle ha skett. Kungl. Maj;t
torde nämligen i ett sådant fall icke dröja med framställningen (ill riksdagen
och därigenom riskera att ingripandet sker för sent. Sedan offentlighet
givits åt de tilltänkta åtgärderna, är det av naturliga skäl svårt att underlåta
att genomföra dem. Dessutom kan offentligheten ha medfört eu hamsl
-
12
Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1957
ringsvåg, soin i sådan grad ökar faran för försörjningen, att en reglering,
som eljest kanske icke hade varit nödvändig, måste införas.
Förutom de verkningar, som gällande bestämmelser sålunda kan medföra
i fråga om regleringens effektivitet och — i kritiska lägen — folkförsörjningen
och törsvarsberedskapen, kan det enligt promemorian på grund av
risken för olägenheter även vara olämpligt att, på sätt man tänkte sig vid
lagarnas antagande, inskränka tillämpningsförordnandet i fråga om fullmakternas
omfattning. Om läget ger anledning befara en utveckling, som
kan komma att nödvändiggöra ytterligare regleringar, bör statsmakterna
icke sätta sig i den situationen att en sådan reglering måste föregås av en ny
riksdagsbehandling med åtföljande oro och olägenheter. Kungl. Maj:t torde
därför knappast kunna undgå att begära riksdagens samtycke till alt lagstiftningen
sättes i tillämpning i sin helhet, även om tills vidare endast begränsade
åtgärder skola vidtagas.
Ytterligare framhålles att risken för att regleringen till följd av för tidigt
offentliggörande skall bli mindre effektiv medför att riksdagsbehandlingen
måste ske med den allra största skyndsamhet såsom fallet var i november
1956. Statsmakterna anses i själva verket knappast vara benägna att
underlåta att tillgripa en dylik snabbehandling av ärendet i riksdagen i andra
fall än då det är uppenbart att en för tidig kännedom om regleringen
icke medför några vådor. Genom snabbehandlingen beskäres i hög grad
liksdagens möjligheter att noggrant pröva en framställning om samtycke
till lagstiftningens sättande i tillämpning. Motionstiden kan ej iakttagas och
i praktiken måste det bli svårt för någon enskild riksdagsman att motionera
i trågan. Den tid, som kan anslås för riksdagens behandling av ärendet,
blir alltför kort för att ärendet skall hinna noggrant övervägas. Någon allsidig
belysning av frågan kan knappast förekomma vid riksdagsdebatterna.
Redan den korta tid, som står till buds för riksdagens ledamöter att sätta
sig in i trågan, är ett hinder för diskussion. Härtill kommer att ingripande
kan bli nödvändigt i en situation, då läget är så ovisst att tillräckligt sakunderlag
för ett meningsutbyte saknas. Dessutom kan diskussionen hämmas
av medvetandet att det kan vara olämpligt att vissa uppgifter ges offentlighet
innan ingreppet skett. Trots detta torde riksdagen knappast kunna
ta ansvaret att neka Kungl. Maj: t fullmakter, då Kungl. Maj :t anser sig i
behov av sådana.
Möjligheten för riksdagen att behålla det faktiska avgörandet i sin hand
anses i promemorian vara avsevärt större i krigsfarefallet, då riksdagens
godkännande i efterhand kräves för att ett förordnande om tillämpning av
lagstiftningen skall äga giltighet, liksom vid tillämpning av allmänna prisregleringslagen,
som har samma regler även för förordnande i fredstid.
Ärendet kan då behandlas i riksdagen utan större brådska, motionstiden kan
iakttagas och tid för erforderligt övervägande av saken ges. De hinder, som
lanns för eu offentlig debatt i saken, innan regleringen genomfördes, torde
ej längre äga samma styrka och läget kan ha hunnit klarna. Med en sådan
ordning kan även önskemålen om begränsning av fullmakterna tillgodoses,
Kungl. Alaj. ts proposition nr 167 år 19ö7
13
varjämte olägenheter till följd av för tidigt offentliggörande kan undvikas
och den lämpligaste tidpunkten fritt väljas.
Det anförda ger enligt promemorian vid handen att de syften, som man
velat tillgodose genom att kräva riksdagens samtycke för tillämpning av förfogande-
och ransoneringslagstiftningen i fredstid, bättre tillgodoses genom
en föreskrift om riksdagens godkännande i efterhand.
Mot en sådan ordning anses i promemorian väsentligen två invändningar
kunna göras. Det kan påstås att redan den'' omständigheten att riksdagens
samtycke krävs för tillämpningen är en garanti för att lagstiftningen ej tillgripes
annat än när fullgoda skäl föreligger och för att lagarna ej begagnas
för ändamål, som strider mot deras syfte. Med hänsyn till vad i promemorian
anförts om riksdagens möjligheter att sakligt pröva en framställning om
samtycke anses innebörden av ett sådant påstående egentligen endast vara
att Kungl. Maj:t i det längsta skulle dra sig för att gå till riksdagen. Endast
i det — enligt promemorian enbart teoretiska — fallet, att Kungl. Maj:t
skulle tämligen uppenbart sakna grund för sin framställning om samtycke,
torde riksdagen kunna vägra begärda fullmakter. För övrigt torde Kungi.
Maj :t alltid vara obenägen att, annat än när det verkligen är erforderligt,
tillgripa en så ingripande och impopulär åtgärd som att sätta den ifrågavarande
lagstiftningen i tillämpning. Vad angår risken — om någon sådan
föreligger — att Kungl. Maj :t skulle begagna lagstiftningen för ändamål,
för vilka den ej är avsedd, så äger det vanliga konstitutionella ansvaret fillJämpning
även i ett dylikt fall och det torde vara lättare att utkräva detta
ansvar, om riksdagen icke på förhand givit sitt samtycke till att lagstiftningen
tillämpas, än då så skett.
Enligt promemorian kan det vidare göras gällande, att det, sedan en reglering
införts, kan möta svårigheter att upphäva denna och att riksdagen
därtör, om ej samtycke utan blott cfterhandsgodkännande fordras, kan bli
nödsakad godkänna ett tillämpningsförordnande, som icke var sakligt motiverat,
då det meddelades. Med hänsyn till vad förut anförts om riksdagens
möjligheter att vid snabbehandling av begäran om samtycke till att lagstiftningen
sättes i tillämpning bedöma om sakliga skäl föreligger för tillämpningsförordnande,
anses dock i promemorian att risken för att riksdagen
skall lämna sitt samtycke till ett felaktigt förordnande är minst lika stor
som risken för att den skall bli tvungen afl i efterhand godkänna ett sådant
förordnande. Om den lid, inom vilken förordnandet skall underställas riksdagen,
göres så kort som en månad, torde faran för att en reglering skall
medföra sådana verkningar att den icke kan upphävas utan alltför stora
olägenheter, icke böra överdrivas.
På grund av vad sålunda anförts föreslås i promemorian, att i allmänna
förfogande- och ransoneringslagarna införes bestämmelser, som möjliggör
för Kungl. Maj:t att, även da krig eller krigsfara ej föreligger, förordna om
tillämpning av lagarna utan att i förväg inhämta riksdagens samtycke därtill.
Det anförda anses emellertid ha tillämpning blott i de fall, då läget är
sadant att samtyckesfrågan måste snabbehandlas i riksdagen. För övriga
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1957
fall, exempelvis då det ej är fråga om hamstringskänsliga varor eller då
det endast gäller att förlänga ett redan meddelat tillämpningsförordnande,
anses det icke finnas anledning att av de anförda skälen ändra lagstiftningen.
Förslaget innebär därför att den nuvarande regeln bibehålies som huvudregel
men kompletteras med en undantagsbestämmelse, enligt vilken Kungl.
Maj :t, om avvaktandet av riksdagens beslut måste antagas medföra synnerlig
olägenhet, skall äga meddela tillämpningsförordnande även utan riksdagens
samtycke. Förordnandet skall i sådant fall underställas riksdagen
för dess prövning om det skall bestå. Underställandet bör ske inom en månad.
Även i övrigt bör beträffande dylikt förordnande gälla samma regler
som för förordnande i krigsfarefallet. Det skall sålunda förfalla, om det ej
underställes inom en månad eller om det ej inom två månader från underställandet
gillas av riksdagen.
Yttrandena. Förslaget till ändringar i allmänna förfogande- och ransoneringslagarna
tillstyrkes helt av samtliga hörda myndigheter utom av länsstyrelserna
i Kopparbergs och Norrbottens län samt av riksnämnden för
ekonomisk försvarsberedskap. De båda länsstyrelserna förklarar dock att
de icke vill motsätta sig förslaget, länsstyrelsen i Kopparbergs län likväl endast
under förutsättning att den nya regeln kan begränsas till situationer,
där nuvarande ordning bereder särskilda svårigheter. Riksnämnden tillstyrker
den föreslagna ändringen i ransoneringslagen men avstyrker såvitt rör
förfogandelagen. Av de organisationer, som yttrat sig över förslaget i förevarande
del är det endast Landsorganisationen som direkt tillstyrker det.
Kooperativa förbundet förklarar sig kunna ansluta sig till förslaget men
endast under förutsättning att den »synnerliga olägenhet», som kan föranleda
omedelbart förordnande om lagarnas tillämpning närmare definieras
i lagtexten eller med erforderlig tydlighet anges i propositionen. Grossistförbundet,
industriförbundet, köpmannaförbundet och lantbruksförbundet
avstyrker uttryckligen, medan de hörda handelskainrarna ställer sig avvisande
utan att direkt avstyrka. Skånes handelskammare förklarar sig kunna
ansluta sig till förslaget, därest Kungl. Maj :ts befogenheter i fredstid
inskränkes på visst sätt.
Vad i promemorian anförts om de olägenheter, som med gällande ordningkan
uppkomma till följd av att tilltänkta åtgärder blir kända i förväg och
av att det lämpligaste ögonblicket för ett ingripande icke kan fritt väljas,
synes i allmänhet godtagas i yttrandena. Stockholms handelskammare finner
det svårt att vederlägga promemorians framställning särskilt av de
komplikationer, som med nuvarande ordning kan uppstå under tid då riksdagen
ej är samlad. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser det ej kunna med
fog bestridas, att olägenheter kan uppkomma med nuvarande regler i de
fall då en ifrågasatt reglering avser hamstringskänsliga förnödenheter men
framhåller att det kan vara föremål för delade meningar huruvida olägenheterna
blir av den storleksordningen att de motiverar de föreslagna lag
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1957
15
ändringarna. Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap uttalar den
meningen att hamstring framförallt förorsakas av händelseutvecklingen och
allmänhetens bedömning av de risker för varuknapphet som denna kan medföra
samt att framläggande av proposition om tillämpning av ransoneringslagen
i allmänhet torde vara av mindre betydelse. Industriförbundet framhåller
att det i promemorian icke gjorts gällande att den procedur för tilllämpningsförordnande,
som fick iakttagas i samband med Suezkrisen, gett
upphov till några större olägenheter ur allmän synpunkt.
Ej heller har de i promemorian uttalade åsikterna om förutsättningarna
för begränsning av fullmakterna och riksdagens möjligheter att vid en
snabbehandling sakligt pröva en framställning om samtycke till tillämpningsförordnande
blivit föremål för erinringar. Beträffande sistnämnda
spörsmål har promemorians uppfattning understrukits bl. a. av kommerskollegium
och Skånes handelskammare. Handelskammaren konstaterar, att
antagandena om att hithörande frågor skulle bli lika noggrant prövade som
när det gällde att stifta ny lag, icke hållit streck. I stället har farhågorna för
att prövningen i praktiken skulle bli tämligen formell och att fullmakternas
syfte och omfattning ej skulle preciseras blivit besannade.
Flera remissinstanser, bl. a. kommerskollegium, erinrar om att man i samband
med lagarnas tillkomst ingående dryftade frågan, huruvida de borde
kunna sättas i tillämpning under annan betingelse än då riket befinner sig
i krig eller krigsfara samt att man därvid från åtskilliga håll hävdade att
lagstiftningen icke borde vara tillämplig i fredstid. Denna inställning
grundades på den principiella inställningen, att så långtgående ingrepp i
enskildas frihet och egendom, som lagstiftningen möjliggör, kan godtagas
då det i krig eller krigsfara gäller att uppnå högsta möjliga försvarsansträngning
men icke i fred, då den vanliga lagstiftningsvägen bör begagnas. Såsom
skäl för att lagstiftningen trots detta gjordes tillämplig i fredstid anfördes
bl. a. att de nämnda principiella betänkligheterna i hög grad minskades
därigenom att riksdagen bibehöll samma inflytande på lagstiftningens tilllämpning
som vid antagande av eu vanlig lag, eftersom den icke kunde tilllämpas
utan riksdagens i förväg lämnade samtycke.
Under hänvisning till de nämnda principella synpunkterna anser grossistförbundet,
att det måste fordras starka skäl för att endast tre år efter
lagarnas tillkomst ändra dem i ett ur pricipiell synpunkt så utomordentligt
viktigt avseende som att överföra riksdagens beslutanderätt till Kungl. Maj :t.
Speciell hänsyn måste enligt förbundets åsikt tas till det förhållandet att någon
meningsskiljaktighet på denna punkt icke förelåg inom riksdagen vid
dess behandling av lagförslagen, vilka grundade sig på de omfattande erfarenheterna
från de senaste världskrigen och tiden därefter. Enligt förbundets
mening är de i promemorian åberopade erfarenheterna vid lösandet av
de med Suezkrisen aktualiserade problemen ej tillräckliga som erfarenhetsmaterial
för att motivera de föreslagna lagändringarna. Liknande synpunkter
anföres av köpmannaförbundet, som dessutom ifrågasätter om icke Suezkrisen
i själva verket innebar krigsfara för vårt land. Även kommerskollegium
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1957
finner att det kan synas anmärkningsvärt att förslag framlägges om ändring
i den för så kort tid sedan antagna grundsatsen om riksdagens samtycke vid
tillämpning av lagarna i fredstid. De principiella betänkligheterna mot en
fullmaktslagstiftning, som kan bli tillämplig också i fredstid, växer obestridligen
i styrka. Kollegium framhåller emellertid att vid tillkomsten av lagarna
varje erfarenhet saknades av huru lagarnas sättande i tillämpning under
fredstid skulle utfalla i praktiken. Av de åtgärder, som genomfördes med
anledning av Suezkrisen, framgår klart att den nuvarande ordningen — i
motsats till vad som ursprungligen förutsattes — alltför lätt blir tämligen
meningslös.
Vidare traintöres i några yttranden den i promemorian behandlade invändningen,
att regeln om riksdagens samtycke är en garanti för att lagstiftningen
ej tillgripes annat än när fullgoda skäl föreligger och att den
ej begagnas för ändamål som strider mot dess syfte. Lantbruksförbundet
hyser sålunda nu liksom tidigare den uppfattningen att en garanti mot missbruk
av fullmakt ssystemet ligger däri att lagstiftningen icke får sättas i tilllämpning
ulan riksdagens samtycke och har icke blivit övertygat om nödvändigheten
och lämpligheten av att Kungl. Maj:ts befogenheter ytterligare
utvidgas. Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare däremot
framhåller att, då förhållandena är sådana att lagstiftningen snabbt måste
sättas i tillämpning, blir riksdagens behandling av samtyckesfrågan rent
formell och kan till följd därav icke utgöra någon verklig garanti mot missbruk
från Kungl. Maj:ts sida. Stockholms handelskammare, som hyser samma
åsikt, tillägger, att den omständigheten att Kungl. Maj:t i förväg måste
inhämta riksdagens medgivande å andra sidan är ägnad att verka återhållande
på benägenheten att tillgripa fullmaktslagstiftning och att begära
längre gående fullmakter än som framstår som oundgängligen nödvändigt.
Det förhållandet att riksdagen från början blir medansvarig i de för den
enskilde och näringslivet djupt ingripande åtgärder, varom är fråga, synes
också böra tillmätas en icke oväsentlig betydelse. Industriförbundet tillägger
att Kungl. Maj :t står starkare mot riksdagen, om denna redan från början
varit med och beslutat och därmed själv tagit sin del av ansvaret för den
ifrågasatta åtgärden, vilket är värdefullt när det gäller i allmänhetens ögon
så föga populära åtgärder, som här kan ifrågakomma. — Landsorganisationen
hävdar, att skyldigheten att redan inom en månad efter meddelat förordnande
underställa detta riksdagens prövning är en tillräcklig garanti för
att förordnanderätten icke användes i andra fall än sådana, i vilka riksdagen
vid en förhandsprövning kunnat antagas ha samtyckt till åtgärden.
Invändningen att riksdagen kan ha svårt att upphäva en redan införd
reglering anföres bl. a. av Kooperativa förbundet, som anser att ett upphävande
av ett redan utfärdat förordnande, även om dettas återkallande skulle
framstå som i övervägande grad berättigat, kan vara förenat med särskilda
svårigheter och hänsynstaganden av parlamentarisk art.
Den i promemorian dragna slutsatsen, att de syften man velat tillgodose
genom att kräva riksdagens samtycke för tillämpning av förfogande- och
Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1957
17
ransoneringslagstiftningen i fredstid, i de angivna fallen bättre tillgodoses
genom en föreskrift om riksdagens godkännande i efterhand, biträdes av
kommerskollcgium. Även Skånes handelskammare håller för troligt, att den
föreslagna anordningen ger något större möjligheter till eu verklig prövning
än den snabbehandling, som nu förekommit, och att den därför kan anses
som en förbättring i förhållande till nuvarande ordning. Handelskammaren
påpekar dock att den i jämförelse med den normala lagstiftningsproceduren
innebär en försvagning av den parlamentariska kontrollen.
Såsom förut nämnts föreslås i visa yttranden begränsningar av de föreslagna
ändringarna. Riksnåmnden för ekonomisk försvarsberedskap åberopar
till stöd för sin åsikt att ändringen bör avse endast allmänna ransoneringslagen,
att de skäl som anförts i promemorian i främsta rummet avser
åtgärder jämlikt sagda lag men enligt riksnämndens mening icke kan åberopas
som stöd för en motsvarande ändring av allmänna förfogandelagen.
Åtgärder som behöver vidtagas med stöd av sistnämnda lag torde i regel
icke vara av så brådskande natur, att icke riksdagens samtycke kan avvaktas.
En förfogandeåtgärd innebär ofta ett väsentligt ingrepp i den enskildes
rätt, och det torde vara svårt att undanröja verkningarna av en redan
vidtagen åtgärd, om riksdagen vid sin efterhandsprövning icke skulle
godkänna att lagen satts i tillämpning.
Skånes handelskammares förslag innebär, att Kungl. Maj:ts befogenheter
enligt lagarna i fredstid skall vara begränsade till att meddela föreskrifter
enligt 2 § allmänna ransoneringslagen, vilket lagrum ger Kungl. Maj :t befogenhet
att föreskriva handelsförbud, handelsreglering och användningsreglering
beträffande viss förnödenhet, samt 9 § allmänna förfogandelagen,
som stadgar rätt att föreskriva förbud att förfoga över viss förnödenhet,
som kan antagas komma att genom förfogandeåtgärd tas i anspråk med
äganderätt. Handelskammaren anser, att Kungl. Maj :ts befogenheter i fredstid
bör begränsas till vad som får anses nödvändigt med tanke på behovet
av snabba åtgärder. I den mån vidsträcktare befogenheter anses nödvändiga
bör och kan enligt handelskammarens mening den vanliga lagstiftningsvägen
anlitas för att den parlamentariska kontrollen skall bli tillräckligt stark.
Beträffande utformningen av de föreslagna nya reglerna anser Stockholms
handelskammare att det tydligare än i förslaget bör komma till uttryck
i själva lagtexten att Kungl. Maj :t skall äga underlåta att på förhand
inhämta riksdagens samtycke endast i alldeles särskilt brådskande lägen,
när risken för betydande hamstring av härför särskilt känsliga konsumtionsvaror
bedömes vara speciellt framträdande. Liknande synpunkter anföres
av Västernorrl.ands och Jämtlands läns handelskammare samt av
Kooperativa förbundet, som anser, att undantagsbestämmelsen bör vara tilllämplig
endast i mycket plötsligt inträdande krislägen, som innebär risker
av särskild art för försvarsberedskapen eller den allmänna försörjningen.
Detta anser förbundet nödvändigt för att hindra alt undantagsbestämmelsen
i praktiken ges en vidsträcktare tillämpning än den avsedda. Stockholms
handelskammare anser, att lagtexten under alla förhållanden bör erhålla
2 Iiihang till riksdagens protokoll 19C>7. 1 samt. Nr 167
18
Kungi. Maj:ts proposition nr 167 år 1957
en ur formell synpunkt mera tillfredsställande utformning. För ett ianspråktagande
av fullmakterna utan riksdagens samtycke bör alltså i varje fall
fordras, alt »riksdagens beslut icke utan synnerlig olägenhet kan avvaktas».
Departementschefen. Den allmänna förfogande- och ransoneringslagstiftning
som tillkom 1954 är av permanent natur. Den är emellertid så konstruerad
att den kan tillämpas blott i vissa lägen, nämligen främst då landet
är i krig eller krigsfara men under vissa omständigheter även i fredstid, för
att trygga försörjningen med viktiga förnödenheter. Lagstiftningen sättes i
fredstid i tillämpning genom förordnande av Ivungl. Maj:t; sådant förordnande
får dock icke meddelas utan att riksdagen i förväg lämnat samtycke
därtill.
Lagstiftningen sattes i november 1956 i tillämpning för tiden till och med
juni 1957. Tillämpningsförordnandet föranleddes av Suezkrisen. De erfarenheter
som gjordes i samband därmed har givit anledning att ta under
övervägande huruvida det nyss nämnda kravet på riksdagens samtycke i
alla situationer är lämpligt. Vissa synpunkter i ämnet har samlats i den
nu förevarande departementspromemorian, vari föreslås att lagstiftningen
ändras så att Kungl. Maj:t i undantagsfall får sätta lagstiftningen i tillämpning
utan att i förväg inhämta riksdagens samtycke.
I yttranden över förslaget har invänts, att det gått så kort tid, sedan den
ifrågavarande lagstiftningen tillkom, att man ännu icke kan ha vunnit tillräcklig
erfarenhet av dess tillämpning för att redan nu ändra den. Gentemot
denna åsikt vill jag i likhet med kommerskollegium framhålla, att
man vid lagstiftningens tillkomst saknade all erfarenhet av att i fredstid
sätta förfogande- och ransoneringslagstiftning i tillämpning. Den tidigare
lagstiftningen med bestämmelser rörande dylika förhållanden sattes i tilllämpning
vid krigsutbrottet 1939 och var sedan oavbrutet i tillämpning till
och med juni 1954. Härtill kommer att frågan just nu har särskild aktualitet.
Det är ännu för tidigt att avgöra om olje- och bensinransonering måste
ske även under bränsleåret 1957—1958. Ställning till spörsmålet huruvida
det gällande tillämpningsförordnandet skall förlängas för tid efter den 30
juni i år torde emellertid böra tas under innevarande riksdagssession. Härvid
kan det bli av avgörande betydelse, om Kungl. Maj :t kan sätta erforderliga
bestämmelser i tillämpning utan riksdagens föregående samtycke
eller ej.
Under hänvisning till vad sålunda anförts finner jag mig böra, trots att
så kort tid förflutit efter lagarnas tillkomst, nu upptaga den i promemorian
väckta frågan om ändring i reglerna rörande förordnande om tillämpning av
lagarna i fredstid.
Skälet för det vid lagarnas tillkomst uppställda kravet på riksdagens föregående
samtycke till förordnande om tillämpning av lagarna i fred var närmast
av principiell art. Lagstiftningen är av fullmaktsnatur. Den ger Kungl.
Maj:t befogenhet att, i den mån lagarna är i tillämpning, ingripa i enskild
rätt genom förfoganden och regleringar in. in. Dessa befogenheter ansågs
19
Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1957
kunna innebära så djupgående intrång i enskild rätt, att de i princip boide
i det aktuella fallet beslutas av Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt på
sätt gäller för vanliga lagar. Vid krig eller krigsfara måste dock den enskilda
rätten träda tillbaka för det gemensamma försvarsintresset och i
sådana lägen är dessutom tvånget att handla snabbt särskilt framträdande.
En avvikelse från den nämnda principen för dylika fall ansågs därför rimlig.
Däremot motsatte sig flera instanser att principen sattes åt sidan även
i fred. När lagarna trots detta utsträcktes även till fredstid, motiverades
detta särskilt med att kravet på riksdagens samtycke innebar att tillämpningsfrågan
skulle bli lika noggrant behandlad som om fråga vore om antagande
av en ny lag. Riksdagens medverkan ansågs i dessa fall vara en garanti
för att lagstiftningen icke tillämpades i strid mot sitt syfte.
Promemorians förslag tar sikte på sådana situationer, då det för effektiviteten
av en reglering, exempelvis därför att den avser hamstringskänsliga
förnödenheter, är av stor vikt att den ej röjes i förväg. Med rådande ordning
kan det icke undvikas att en tilltänkt åtgärd blir känd i förväg, eftersom
riksdagens samtycke måste inhämtas, innan ingripande sker. Särskilt
om åtgärder blir nödvändiga då riksdagssession ej pågår, kan åtgärdernas
verkan bli lidande av nu gällande ordning. Men dessutom måste riksdagsbehandlingen
ske med största möjliga snabbhet — i november 1956 genomfördes
den på två dagar — för att i görlig mån minska olägenheterna
av det förtida offentliggörandet. Till följd härav måste riksdagens möjligheter
till mera ingående prövning i sak bli ytterligt begränsade. Samtidigt
som olägenheter icke kan undvikas i fråga om ingripandets effektivitet,
förloras alltså den garanti, som riksdagens medverkan avsågs att utgöra.
Den slutsats, vartill promemorian sålunda kommit, har icke motsagts i yttrandena.
Även jag biträder den. De angivna nackdelarna av gällande ordning
är enligt min mening så betydande att reglerna bör ändras så att dylika
nackdelar i görlig mån kan undvikas.
Den undantagsregel, som föreslås i promemorian, ger Kungl. Maj:t rätt
att i sådana fall som de nu avsedda, då avvaktandet av riksdagens beslut
måste antagas medföra synnerlig olägenhet, förordna om tillämpning av lagarna
ulan att först inhämta riksdagens samtycke; förordnandet skall i
stället inom en månad underställas riksdagen, som kan upphäva det, om det
icke anses vara nödvändigt. Meddelas förordnandet vid en tidpunkt då riksdagssession
ej pågår eller riksdagen icke skall sammanträda inom en månad
måste alltså enligt förslaget riksdagen inkallas till extrasession.
Den mest väsentliga invändning, som riktats mot förslaget, grundar sig
på de principiella synpunkter, som framfördes i samband med lagarnas
tillkomst. Särskilt från företagarorganisationernas sida har dessa synpunkter
understrukits. Avsteget från regeln att riksdagens prövning skall ske
innan lagstiftningen får tillämpas anses innebära ett brott mot principen alt
lagarna i fredstid skall få tillämpas blott i en ordning, som i huvudsak
motsvarar det vanliga lagstiftningsförfarandet.
Denna invändning har givit mig anledning alt, delvis i anslutning till vad
20
Knngl. Maj. ts proposition nr 167 år 1957
som anföres i Skånes handelskammares yttrande över promemorian och
till vad riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap föreslagit, undersöka
en annan utväg att med beaktande av de principiella synpunkterna
undanröja de angivna nackdelarna av den gällande ordningen. Denna utväginnebär,
att undantagsregeln begränsas till att gälla tillämpningen av sådana
befogenheter, som erfordras för att genomföra erforderliga åtgärder
under tiden till dess riksdagen hinner sakligt pröva frågan om samtycke
till tillämpning av lagstiftningen i övrigt i erforderliga delar. Kan detta
ske på sådant sätt att Kungl. Maj:ts rätt att utan riksdagens föregående
samtycke sätta lagstiftningen i tillämpning icke avser de mera djupgående
ingripandena däri, torde de principiella invändningarna i avsevärd grad förlora
i styrka. Jag har härvid kommit till det resultatet att det torde vara
tillräckligt, om Kungl. Maj :t utan riksdagens samtycke kan förskaffa sig
de befogenheter som avses i 2 § allmänna ransoneringslagen. Med stöd av
denna paragraf kan de grundläggande bestämmelserna om ransonering utfärdas.
Sålunda kan handeln med och användningen av viss förnödenhet
regleras; dessutom kan under en övergångstid handeln med förnödenheten
förbjudas. Lagrummet ger visserligen icke möjlighet att förfoga över lager
av förnödenheter, som ägaren vägrar att låta ingå i ransoneringen. Med tanke
på den lojalitet, som i ett knapphetsläge kan påräknas från handelns
och industriens sida, finner jag emellertid icke nödvändigt att Kungl. Maj:l
skall kunna erhålla sådan befogenhet utan riksdagens samtycke.
På grund av det anförda förordar jag, att den föreslagna ändringen i lagstiftningen
får den utformningen att i 1 § tredje stycket allmänna ransonoringslagen
— som innehåller bestämmelserna om tillämpningsförordnande i
fredstid — införes en regel, enligt vilken Kungl. Maj:t äger meddela tillämpningsförordnande
såvitt angar 2 §, om riksdagens beslut ej kan utan synncrlig
olägenhet avvaktas. Förordnandet bör underställas riksdagen för dess
prövning av frågan huruvida det skall bestå. Med hänsyn till den begränsning
av undantagsregeln, som jag förordat, anser jag icke nödvändigt alt riksdagen
inkallas tilll exlrasession för att pröva förordnandet. Det synes tillräckligt
om underställandet, i överensstämmelse med vad som för motsvarande
fall stadgas i allmänna prisregleringslagen, sker inom en månad eller, om
riksdagssession ej pågår, inom en månad från nästkommande riksdagssessions
början.
Lagändringen torde böra träda i kraft snarast, d. v. s. dagen efter den då
lagen därom utkommit av trycket i Svensk författningssamling. Den föreslagna
ändringen torde icke påverka giltigheten av det gällande tillämpningsförordnandet.
Om lagen ändras på föreslaget sätt, anser jag mig kunna förorda att tilllämpningsförordnandet
icke förlänges, därest någon försämring av läget ej
inträder.
Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1957
21
II. Övriga beredskapslagar
Gällande bestämmelser. Lagen om skyldighet för kommun att fullgöra
vissa av krig in. m. föranledda arbetsuppgifter innehåller grunderna för
kommunernas medverkan i den lokala kristidsförvaltningen. Då lagen är i
tillämpning kan Kungl. Maj :t föreskriva att kommunerna skall fullgöra
uppgifter, som är erforderliga för att fylla befolkningens eller produktionens
behov av viktiga förnödenheter, för att lämpligt utnyttja tillgänglig arbetskraft
eller för att tillgodose annat ändamål av betydelse för folkförsörjningen.
I lagen lämnas därutöver vissa regler om kristidsnämnder och
kristidsförbund samt om kostnaderna för verksamheten. Kungörelsen den
6 september 1939 (nr 626), genom vilken lagen satts i tillämpning, gäller
fortfarande.
Lagen om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg
m. m. har till syfte att förhindra att den svenska handelsflottan i ett kritiskt
läge minskas genom försäljning till utlandet. Dess huvudregel stadgar
förbud att utan tillstånd överlåta svenskt fartyg till utlänning eller till
svenskt aktiebolag, i vilket utländskt inflytande av viss styrka förekommer.
För att förhindra att denna regel kringgås ges dessutom vissa föreskrifter
om teckning och överlåtelse av aktie i aktiebolag, som äger fartyg,
samt föreskrives tillståndstvång för vissa upplåtelser av svenskt fartyg till
utlänning. Lagen är i tillämpning enligt kungörelse den 1 september 1939
Dir 592).
Lagen med vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg möjliggör
reglering av fraktfarten i syfte att tillgodose — utom försvarsändamål —-landets försörjning med viktiga förnödenheter samt av fraktsatserna för att
förhindra oskäliga frakthöjningar. Fraktfart med registreringspliktiga svenska
fartyg och svenska bogserfartyg kan enligt lagen läggas under tillståndstvång.
Fartyg, för vilket sådant tillståndstvång gäller, får ej utan tillstånd
uppläggas i utlandet utom för reparation o. dyl. Tidigare gällande förordnande
om tillämpning av lagen är numera upphävt.
De tre lagarna innehåller sinsemellan överensstämmande regler om de
krislägen, i vilka de kan sättas i tillämpning. De får sålunda tillämpas vid
krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden.
Även i fråga om de former, som skall iakttagas då lagarna sättes i tilllämpning,
innehåller de i stort sett överensstämmande regler. Det krävs sålunda
alltid ett särskilt förordnande av Kungl. Maj :t, varigenom lagarna
siitles i tillämpning. Under lid då riksdagen är samlad får sådant förordnande
meddelas endast med riksdagens samtycke. Då riksdagen icke är
samlad äger Kungl. Maj:t meddela förordnande utan riksdagens samtycke.
Förordnandet upphör att lända till efterrättelse, om det ej inom 30 dagar
från början av nästkommande riksdag gillas av riksdagen. Enligt lagen om
22
Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1957
skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig in. m. föranledda arbetsuppgifter
äger Kungl. Maj :t ej meddela förordnande med mindre riksdagskallelse
utgått eller riksdagen ändå skall sammanträda inom 30 dagar.
Promemorian. I promemorian anses de nämnda reglerna om lagarnas sättande
i tillämpning efter 1949 års ändringar i riksdagsordningen ha den
innebörden, att lagarna kan sättas i tillämpning blott med riksdagens samtycke.
Riksdagen anses ju numera samlad hela året (se särskilda utskottets
utlåtande nr 1/1948 s. 24 och 27). Om session ej pågår då åtgärd skall vidtagas
enligt någon av lagarna, måste således riksdagens inkallande till extrasession
avvaktas.
En dylik tidsutdräkt kan, uttalas i promemorian, uppenbarligen icke vara
lämplig, om landet skulle komma i krig eller krigsfara. Även vid andra
utomordentliga förhållanden befaras de angivna reglerna kunna leda till
skada för folkförsörjningen till följd av att lagarna icke kan tillämpas utan
dröjsmål. Vad som i promemorian anförts om riksdagens möjligheter att
vid snabbehandling av en framställning om samtycke till förordnande om
tillämpning av förfogande- och ransoneringslagstiftningen göra sitt inflytande
gällande anses äga motsvarande giltighet i fråga om nu förevarande
lagar.
Det föreslås därför i promemorian att lagarna, liksom redan är fallet med
lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser angående statsoch
kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara
in. in. sådan den lyder enligt lag den 27 februari 1953 (nr 51), utan särskilt
förordnande skall äga tillämpning om riket kommer i krig, samt att de skall
kunna sättas i tillämpning genom förordnande av Kungl. Maj:t vid krigsfara
eller eljest vid utomordentliga, av krig föranledda förhållanden. Förordnandet
bör inom en månad underställas riksdagen och förfalla om detta
ej sker och om det ej blir gillat inom två månader efter underställningen.
I promemorian upptages även spörsmålet i vilka krislägen lagen om skyldighet
för kommun att fullgöra vissa av krig in. m. föranledda arbetsuppgifter
bör kunna sättas i tillämpning. Kommunernas medverkan i krisförvaltningen
kan bli erforderlig utan att landet är i krig eller krigsfara eller
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden föreligger. Genomföres under
fredsförhållanden en reglering av någorlunda omfattning med stöd av
allmänna förfogande- eller ransoneringslagarna kan det sålunda bli nödvändigt
att kommunala organ tages i anspråk för administrationen av regleringen.
Det bör därför enligt promemorian finnas möjlighet att förordna
om tillämpning av lagen så snart bestämmelse i någon av dessa lagar sättes
i tillämpning.
Ehuru medverkan vid prisreglering icke direkt nämnes bland de uppgifter,
som enligt lagen kan åläggas kommunerna, har, framhålles i promemorian,
dock priskontrollnämndens meddelanden distribuerats genom
kristidsnämnderna. Det synes emellertid icke böra komma i fråga att sätta
lagen i tillämpning blott för att uppdraga dylika uppgifter åt kommuner
-
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1957
na. Det är alltså ej erforderligt att öppna möjlighet att sätta lagen i tillämpning
i det fall att prisreglering införes. — Vidare erinras om att lagen är
avsedd att användas om allmän tjänsteplikt föreskrives. Särskilda bestämmelser
rörande förordnande om lagens tillämpning för dylikt fall anses dock
icke påkallade.
Enligt promemorian bör alltså lagen om skyldighet för kommun att fullgöra
vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter kunna tillämpas —
utom om riket kommer i krig eller krigsfara samt eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden — jämväl under övriga förhållanden,
då förfogande- och ransoneringslagstiftningen får tillämpas. Det föreslås att
detta genomföres genom att bland de krislägen, i vilka förordnande om tilllämpning
av lagen kan meddelas, införes en hänvisning till beskrivningen
i förfogande- och ransoneringslagstiftningen av sistnämnda förhållanden.
Då kommunernas medverkan torde vara mest aktuell vid en med stöd av allmänna
ransoneringslagen införd reglering, anses tillräckligt med en hänvisning
till denna lag. Eftersom motsvarande stadgande i allmänna förfogandelagen
är likalydande, utgör detta ej hinder för att kommunerna ålägges
att medverka i ett fall, då blott allmänna förfogandelagen är i tillämpning.
Promemorians förslag beträffande lagen om överlåtelse m. m. av fartyg
upptar även vissa ändringar i 2 § 2 mom. samma lag och slutbestämmelserna
till lagen, på vilka ställen hänvisningar förekommer till förordnande om
lagens tillämpning. Hänvisningarna föreslås ändrade så att de avser även
det fall att lagen under krig är i tillämpning utan förordnande.
Yttrandena. Förslagen till ändringar i lagarna om kommunernas skyldigheter,
överlåtelse in. m. av fartyg samt fraktfart har i regel tillstyrkts eller
lämnats utan erinran i yttrandena.
Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap yttrar, att syftet med lagarna
är att Kungl. Maj:t i ett kritiskt läge skall kunna få fullmakter att
vidtaga åtgärder till tryggande av folkförsörjningen. Med hänsyn till det
nära samband som finns mellan dessa lagar och ransoneringslagen kan riksnämnden
icke finna motiverat att reglerna för lagarnas sättande i tillämpning
skall vara andra än som gäller för ransoneringslagen. Riksnämnden
föreslår, att nämda regler ges samma utformning som gäller eller kommer
att gälla för sistnämnda lag.
Kooperativa förbundet anser att samma synpunkter som i fråga om förfogande-
och ransoneringslagstiftningen gör sig gällande beträffande de
båda lagarna om överlåtelse in. in. av fartyg samt fraktfart, vilka möjliggör
ingripanden i den enskilda förfoganderätten. Med tanke på sjö- och fraktfartens
internationella karaktär synes det i särskild grad påkallat att iakttaga
försiktighet vid tillämpning av lagstiftning, som avser att förbehålla
det svenska tonnaget för landets egna behov. Förbundet yrkar därför att de
särskilda anledningar, som kan föranleda tillämpning av lagarna i fredstid,
skall närmare definieras i lagtexten eller tydligt anges i propositionen.
24
Kungl. Mctj:ts proposition nr 167 år 1957
Departementschefen. Jag förordar, att berörda lagar ändras på sätt föreslås
i promemorian. Med hänsyn till att enligt mitt förslag underställning
i visst fall av förordnande om tillämpning av allmänna ransoneringslagen
kan dröja till en månad från nästkommande riksdagssessions början bör i
lagen om kommuns skyldighet införas en liknande regel, så att även denna
lag kan sättas i tillämpning i ett dylikt fall utan att riksdagen måste inkallas
för att pröva förordnandet därom. Dessutom bör promemorians förslag
till ändring av denna lag underkastas en mindre jämkning i redaktionellt
avseende.
De av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och Kooperativa
förbundet ifrågasatta lagändringarna torde kräva en undersökning för att
utröna under vilka betingelser de båda lagarna om överlåtelse in. in. av fartyg
och fraktfart bör kunna sättas i tillämpning utöver vad som nu gäller.
En sådan utredning är jag f. n. ej beredd att föreslå. I varje fall är det angeläget
att de i promemorian föreslagna ändringarna genomföres så snart som
möjligt så att lagarna kan sättas i tillämpning utan dröjsmål i de viktigaste
lägen då de behövs.
De föreslagna lagändringarna torde böra träda i kraft snarast möjligt,
d. v. s. dagen efter den då lagarna därom utkommit från trycket i Svensk
författningssamling. Lagändringarna torde icke inverka å giltigheten av de
tillämpningsförordnanden som gäller för vissa av lagarna.
I enlighet med det anförda föreligger förslag, av den lydelse bilaga1 till
detta protokoll utvisar, till
1) lag om ändrad lydelse av 1 § allmänna ransoneringslagen den 26 maj
1954 (nr 280);
2) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 15 juni 1939 (nr 254)
om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter;
3)
lag angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 299) om förbud i
vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m.;
4) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 21 mars 1940 (nr 176) med
vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de under 1), 3)
och 4) upptagna lagförslagen måtte för det i § 87 regeringsformen ornförmälda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Bo Gejrot
1 Bilagan, som är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här uteslutits.
Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1957
25
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 4 april
1957.
Närvarande:
justitieråden Walin,
Sjöwall,
Hagbergh,
regeringsrådet Klackenberg.
Enligt lagrådet den 3 april 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll över
handelsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 22 mars
1957, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag
till
1) lag om ändrad lydelse av 1 § allmänna ransoneringslagen den 26 maj
1954- (nr 280);
2) lag angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 299) om förbud i
vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m.; och
3) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 21 mars 1940 (nr 176) med
vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av byråchefen för lagärenden i handelsdepartementet R. Hermansson.
Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.
Ur protokollet:
Torsten Johansson
i$ Ilihantj till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 167
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1957
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
5 april 1957.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Andersson, Hedlund, Persson, Lindell,
Lindström, Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson, Henriksson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för handelsdepartementet, statsrådet Lange, lagrådets den 4 april 1957
avgivna utlåtande över de den 22 mars 1957 till lagrådet remitterade förslagen
till
1) lag om ändrad lydelse av 1 § allmänna ransoneringslagen den 26 maj
195b (nr 280);
2) lag angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 299) om förbud i
vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m.; och
3) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 21 mars 19b0 (nr 176) med
vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg.
Under förmälan att lagrådet lämnat förslagen utan erinran och med anmälan
att yttrande i ärendet numera inkommit jämväl från Svenska landskommunernas
förbund hemställer föredraganden, att lagförslagen samt det
vid protokollet för den 22 mars 1957 fogade förslaget till lag angående ändrad
lydelse av 1 § lagen den 15 juni 1939 (nr 25b) om skyldighet för kommun
att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter måtte genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Rune Lindquist
570401 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag