Kungl. Maj.ts proposition nr 165 år 1957
1
Nr 165
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående nya riktlinjer
för tillämpningen av kungörelsen den 5 juni 1953 (nr
4-75) om eftergift i vissa fall av belopp, vilka lämnats
såsom ekonomiskt bistånd av utlandsmyndighet; given
Stockholms slott den 29 mars 1957.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden för denna dag, föreslå
riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
östen Undén
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en komplettering av de för närvarande gällande
riktlinjerna för eftergivande av belopp, vilka utgivits såsom ekonomiskt bistånd
av utlandsmyndighet.
1 Uihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 105
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 165 år 1957
Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 29 mars 1957.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Andersson, Hedlund, Persson, Lindell,
Lindström, Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson, Henriksson.
Efter gemensam beredning med cheferna för social-, finans- och handelsdepartementen
anmäler ministern för utrikes ärendena fråga om nya riktlinjer
för eftergivande av belopp, som utgivits såsom ekonomiskt bistånd av
utlandsmyndighet, samt anför därvid följande.
Enligt kungörelsen den 5 juni 1953 (nr 475) om eftergift i vissa fall av
belopp, vilka lämnats såsom ekonomiskt bistånd av utlandsmyndighet, må
utrikesdepartementets understödsnämnd på framställning av chefen för departementets
arvs- och ersättningsbyrå besluta att belopp, vilket jämlikt
förordningen den 3 februari 1928 (nr 49) angående beskickningar och konsulat
lämnats till någon såsom ekonomiskt bistånd, skall helt eller delvis
eftergivas i den mån nämnden med hänsyn till gäldenärens ekonomiska
förhållanden och övriga omständigheter finner skäl därtill. Därest kostnaderna
för indrivning av statsverkets fordran uppenbarligen icke skulle stå
i rimligt förhållande till fordringens storlek, äger chefen för arvs- och ersättningsbyrån
besluta om eftergift.
Denna kungörelse (i det följande benämnd eftergiftskungörelsen) grundar
sig på beslut av riksdagen 1952, varigenom Kungl. Maj :t bemyndigades
att eftergiva fordran på återbetalning av belopp, vilka lämnats såsom ekonomiskt
bistånd av utlandsmyndighet, i huvudsaklig överensstämmelse med
vad ministern för utrikes ärendena anfört enligt proposition i ämnet
(1952:209). För tillämpningen av eftergiftskungörelsen gäller följaktligen
de riktlinjer, som sålunda angivits i den nämnda propositionen.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 4 mars 1957 har utrikesdepartementets
understödsnämnd framlagt förslag om ändring av dessa riktlinjer med anledning
av att lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvård avlösts av lagen
den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp, vilken trätt i kraft den 1 januari
1957. Vid utarbetandet av förslaget har nämnden jämväl sökt beakta behov
av förändringar sammanhängande med annan ny lagstiftning eller betingade
av vunna erfarenheter.
över framställningen har efter remiss utlåtanden avgivits av socialstyrelsen,
statskontoret, riksräkenskapsverket, sjöfartsstyrelsen, Sveriges fartygsbefälsförening,
Svenska maskinbefälsförbundet och Svenska sjöfolksförbundet.
Jag anhåller nu att till behandling få upptaga detta ärende.
Kungl. Maj.ts proposition nr 165 år 1957
3
Gällande bestämmelser om ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet
Stadgandena om ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet återfinnes
i 53—56 §§ förordningen den 3 februari 1928 angående beskickningar och
konsulat (FBK).
I vissa fall lämnas ekonomiskt bistånd utan återbetalningsskyldighet.
Därest kostnaden för sjömans sjukvård, underhåll eller fortskaffning enligt
lag eller på grund av överenskommelse med främmande stat skall bestridas
med statsmedel, åligger det konsul jämlikt FBK 53 § 1 mom. första stycket
att med iakttagande av tillbörlig sparsamhet lämna sjömannen det bistånd,
vartill denne sålunda är berättigad. De förmåner varom här är fråga är sådana
som svensk sjöman äger åtnjuta på statens bekostnad jämlikt sjömanslagen
och som till följd av särskilt förordnande av Konungen, utfärdat
med anledning av ömsesidighetsöverenskommelse med främmande stat,
jämväl må tillkomma utländsk sjöman. Dessa förmåner består dels av sjukhusvård,
läkarbehandling och läkemedel för sjöman, som lider av könssjukdom
i smittsamt skede och som från svenskt fartyg kvarlämnas i utlandet,
dels av resa med underhåll till hemorten för sjöman, vars anställning
upphört i utlandet till följd av att svenskt fartyg genom sjöolycka gått
förlorat eller efter sådan olycka förklarats icke vara iståndsättligt, dels
slutligen av bidrag med femtio procent av kostnaderna för resa med underhåll
till sjöman, vilken återvänder till hemorten efter minst två års tjänstgöring
å visst fartyg eller hos viss redare.
Ekonomiskt bistånd utan återbetalningsskyldighet lämnas vidare sedan
den 1 januari 1956 — jämlikt FBK 53 § 1 mom. andra stycket — till svensk
sjöman, som är försäkrad enligt lagen om allmän sjukförsäkring och som
till följd av sjukdom är i behov av sjukvård och underhåll, utan att sådana
omständigheter är för handen, som avses i momentets första stycke eller
53 § 2 mom. I sådant fall åligger det konsul att förskottera kostnaden för
vård och underhåll med det belopp, som med iakttagande av tillbörlig sparsamhet
kan anses erforderligt. Utgiften täckes sedermera av sjömannens
sjukförsäkringsförmåner, så långt dessa förslå därtill, medan eventuellt
återstående belopp stannar på statsverket.
Enligt FBK 53 § 2 inom. skall konsul, därest kostnaden för sjömans sjukvård,
underhåll eller fortskaffning enligt lag eller särskild författning skall
bestridas av svensk redare men sjömannen icke av redaren undfått vad sålunda
tillkommer honom, försträcka sjömannen erforderligt belopp. Om redarens
skyldigheter i dessa hänseenden stadgas i sjömanslagen. Av konsul
förskotterat belopp skall regelmässigt täckas av vederbörande rederi; endast
för det fall att rederiet ej är ansvarigt, riktas återkrav mot sjömannen.
Huvudstadgandet rörande ekonomiskt bistånd, förbundet med återbetalningsskyldighet,
återfinnes i FBK 53 § 3 inom., vari stadgas: »Har svensk
sjöman råkat i nöd utan att sådana omständigheter äro för handen, som
avses i mom. 1 eller 2, och utan att bistånd från utländsk konsul eller ortens
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 165 år 1957
myndigheter med stöd av överenskommelse med främmande stat eller eljest
kunnat utverkas för hans räkning, må konsul, om skälig anledning förefinnes
för bispringande av sjömannen, lämna honom försträckning för avhjälpande
av de mest trängande behoven.» Den hjälp, som vid akut nödsituation
sålunda kan givas svensk sjöman, må även lämnas utländsk sjöman
som utan eget förvållande skilts från svenskt fartyg utom riket (53 § 4 inom.),
svensk befälhavare eller sådan ombord å fartyg anställd person som icke
tillhör den egentliga besättningen (55 §) samt annan svensk medborgare
(56 §). Ekonomiskt bistånd kan i vissa fall även utgå för att täcka begravningskostnader
(54 §).
Gällande riktlinjer för eftergivande av biståndsbelopp
Den enligt det förut sagda till grund för eftergiftskungörelsen liggande
propositionen 1952: 209 hade föregåtts av en utredning av 1946 års sjömanskommitté,
som till Kungl. Maj:t den 7 februari 1952 överlämnade en promemoria
i ärendet. Kommittén fann det oförenligt med grunderna för modern
svensk sociallagstiftning att ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet återkrävdes
i de fall, då biståndstagarens ekonomiska förhållanden var sådana,
att återbetalning i ett motsvarande fattigvårdsfall icke skulle krävas, samt
föreslog att fordran för belopp, vilket lämnats såsom ekonomiskt bistånd av
utlandsmyndighet, skulle kunna eftergivas enligt i huvudsak samma grunder,
som om beloppet utgivits såsom fattigvård. Ministern för utrikes ärendena
anslöt sig till denna uppfattning i sitt anförande till statsrådsprotokollet
vid propositionens avlåtande samt anförde vidare.
Den hittillsvarande ordningen, enligt vilken fordran för belopp som lämnats
av utlandsmyndighet såsom bistånd åt nödställda ej kunnat eftergivas,
har icke varit tillfredsställande. I åtskilliga fall bar sådant bistånd samma
sociala funktion som fattigvårdshjälp. Det synes därför med hänsyn till biståndstagaren
icke vara rimligt att beloppet återkräves i sådana fall, då
krav på återbetalning av fattigvård under i övrigt lika förhållanden icke
skulle framställas. Även administrativa skäl talar för att eftergift av fordran
för ekonomiskt bistånd i nu ifrågavarande fall skall kunna beviljas
under i stort sett samma förutsättningar som i detta hänseende gälla beträffande
fattigvårdsfordringar. Jag tillstyrker därför att regler som möjliggör
sådan eftergift införas i huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittén
förordat.
Ministern för utrikes ärendena godtog vidare sjömanskommitténs förslag
att beslut om eftergift i här berörda fall skulle meddelas av utrikesdepartementets
understödsnämnd samt förklarade sig förutsätta, att nämnden härvid
noggrant skulle iakttaga den praxis som utbildats beträffande prövningen
av fattigvårdsärenden, och att eftergift icke skulle medgivas i större utsträckning
än som förekomme i fråga om sistnämnda ärenden.
Kungl. Maj.ts proposition nr 165 år 1957
5
Understödsnämnden
Efter att ha redogjort för bestämmelserna om ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet
och för gällande riktlinjer för eftergivande av biståndsbelopp
har understödsnämnden anfört.
Biståndsverksamhetens omfattning
Storleken av utrikesdepartementets utgifter för ekonomiskt bistånd, återbetalda
biståndsbelopp samt den av ifrågavarande biståndsverksamhet föranledda
nettobelastningen av det under tredje huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till Gottgörelse av kostnader för sjöfolk och nödställda svenska
medborgare under budgetåren 1951/52—1955/56 framgår av följande sammanställning.
Utgifter för ekonomiskt bistånd, ersatta av utrikesdepartementet, under bndgetåren
1951/52—1955,56
Budgetår |
Utg. för |
Återbet. |
Belastning |
Utg. för |
Återbet. av |
Belastning |
1951/52 ...... 1952/53 ...... 1953, 54 ...... 1954/55 ...... 1955/56 ...... |
166 596: 64 |
118 904:14 |
47 692: 50 |
128 166: 95 |
96 322:45 |
31 844: 50 |
558 152: 21 |
494 958: 08 |
63 194:13 |
836 568:08 |
597 461: 25 |
239 106: 83 |
Under kalenderåren 1954 och 1955 lämnades ekonomiskt bistånd i 698
fall till sjömän, vilka blevo skyldiga att själva återbetala beloppen. Sammanlagda
beloppet av dessa bistånd uppgick till 103 965 kronor. I 551 fall hava
intill den 1 februari 1957 återbetalningar med 69 557 kronor verkställts av
biståndstagarna. Till nödställda svenska medborgare, som icke voro sjömän,
gavs under samma tid ekonomiskt bistånd i 975 fall med 284 888 kronor.
I 797 av dessa fall hava 230 428 kronor hittills återbetalats av biståndstagarna.
Sedan eftergiftskungörelsens tillkomst år 1953 hava 272 ärenden om eftergift
av belopp, lämnat såsom ekonomiskt bistånd, prövats av utrikesdepartementets
understödsnämnd. I 236 fall, avseende sammanlagt 237 249 kronor,
beslöt nämnden eftergiva fordringen. I 26 fall, vari fordringarnas sammanlagda
belopp uppgick till 95 418 kronor, beslöt nämnden bestämma återkravet
till ett sammanlagt belopp av 19 460 kronor och nedsatte sålunda
fordringarna med tillhopa 75 958 kronor. I 10 fall, avseende sammanlagt
34 168 kronor, meddelades ej eftergift. Det bör framhållas, att de avgjorda
ärendena i huvudsak avse biståndsfall, uppkomna under ett stort antal år
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 165 år 1957
före år 1953. Eftergiftsbeslutens normala omfattning får sålunda icke bedömas
med utgångspunkt från här angivna siffror.
Inverkan av socialhjälpslagens ikraftträdande
Genom införandet av lagen om socialhjälp utmönstrades den dittillsvarande
samhälleliga hjälpformen fattigvård ur lagstiftningen och ersattes
av en ny generell hjälpform betecknad socialhjälp. I övergångsbestämmelserna
till socialhjälpslagen stadgas att, därest i lag eller författning förekommer
hänvisning till eller däri eljest avses föreskrift, soni ersatts genom
bestämmelse i socialhjälpslagen, den bestämmelsen i stället skall tillämpas.
Av detta stadgande torde följa, att riktlinjerna för eftergiftskungörelsens
tillämpning bör bringas i överensstämmelse med socialhjälpslagens regler
om hjälptagares återbetalningsskyldighet och om eftergift för erhållen
socialhjälp. Härför talar även den numera i svensk sociallagstiftning vedertagna
principen att särskilt sjömän men även andra medborgare under vistelse
i utlandet skall om möjligt beredas samma sociala förmåner, som tillkommer
dem i Sverige.
Den i princip oinskränkta återbetalningsskyldighet, som enligt fattigvårdslagen
ålåg hjälp tagaren, har starkt inskränkts i socialhjälpslagen. För
obligatorisk socialhjälp och för frivillig socialhjälp gälla olika regler. Såsom
obligatorisk socialhjälp betecknas hjälp, lämnad enligt lagens 12 §, vari
föreskrives att minderårig (varmed förstås den som icke fyllt 16 år) ävensom
den, som på grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande
kropps- eller själskrafter icke kan försörja sig genom arbete eller som av
hälsoskäl bör helt eller delvis avhålla sig från arbete, äger, i den mån han
själv saknar medel och hans behov icke tillgodoses på annat sätt, erhålla
socialhjälp till sitt livsuppehälle och till den vård, som finnes erforderlig.
Med frivillig socialhjälp förstås hjälp, vilken enligt lagens 13 § av vederbörande
kommunala organ, socialnämnden, må meddelas i andra fall än
som avses i 12 §. För socialhjälp, som lämnats enligt 12 § eller som enligt
13 § utgivits innan hjälptagaren fyllt 16'' år, föreligger som regel icke återbetalningsskyldighet.
Undantagen från regeln utgöras av de fall, då hjälptagaren
a) där socialhjälpen utgjort förskott å förmån, vartill han eljest
är berättigad, efter hjälpens beviljande kommer i åtnjutande av denna förmån,
b) medvetet eller av grov vårdslöshet lämnat oriktig eller vilseledande
uppgift rörande behovet av socialhjälp eller c) varit berättigad att för
den tid socialhjälpen utgått uppbära särskild social förmån, som emellertid
indragits eller minskats av den anledningen, att han lämnat oriktig uppgift
eller eljest brutit mot vad som är föreskrivet som villkor för dylik förmån.
För socialhjälp, som enligt 13 § lämnats åt någon efter det han fyllt
16 år, är hjälptagaren däremot ersättningsskyldig.
Från den sålunda stadgade återbetalningsskyldigheten äger jämlikt 37 §
socialnämnd meddela eftergift. Preskriptionstiden för kommuns anspråk
mot enskild är tre år (39 §). Preskriptionen avbrytes endast genom att talan
väckes hos vederbörande länsstyrelse (39 §). I likhet med vad som
Kungl. Maj:ts proposition nr 165 år 1957
7
gällde enligt fattigvårdslagen må jämlikt 39 § sista stycket sådan talan om
ersättning icke bifallas, om den ersättningsskyldige genom att återbetala
kostnaden eller någon del därav kan antagas komma att sakna erforderliga
medel till underhåll för sig och de sina eller eljest synnerliga skäl tala mot
bifall till ersättningsanspråket.
Då det nu gäller att på hjälpformen ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet
tillämpa socialhjälpslagens ifrågavarande principer, uppkomma åtskilliga
praktiska problem. Till en början torde böra övervägas spörsmålet,
huruvida ekonomiskt bistånd skall lämnas utan generell återbetalningsskyldighet
i sådana fall, då biståndstagaren vid motsvarande hjälpbehov under
vistelse i Sverige ägt erhålla socialhjälp utan generell återbetalningsskyldighet.
Enligt nämndens mening kan så icke lämpligen ske. En dylik ordning
skulle nämligen förutsätta, att utlandsmyndighetens utbetalningsbeslut föreginges
av en verklig socialundersökning, ägnad att klarlägga den hjälpsökandes
situation överhuvud, icke blott det nödläge på den utländska vistelseorten,
som föranlett hans ansökan om ekonomiskt bistånd. I det stora
flertalet fall äro de hjälpsökandes uppehåll på den utländska orten tillfälliga.
Uppgifter om den hjälpsökande måste då inhämtas genom myndigheter
i hemorten. Först sedan dessa uppgifter erhållits, skulle ett definitivt
beslut kunna fattas. Detta skulle medföra en onödig omgång vid biståndsärendenas
handläggning. Härtill kommer, att slopandet av den generella
återbetalningsskyldigheten i nu ifrågavarande fall skulle innebära, att hjälpformen
ekonomiskt bistånd ändrade karaktär och kom att utgöra en verklig
socialhjälp i utlandet. En så genomgripande och vittutseende förändring
synes icke påkallad. Nämnden förordar därför att ändring icke vidtages i
nuvarande regler om generell återbetalningsskyldighet för ekonomiskt bistånd.
Socialhjälpslagens principer om återbetalningsfri socialhjälp bör i
stället vad beträffar hjälpformen ekonomiskt bistånd genomföras genom en
anvisning till nämnden att eftergift skall beslutas i fall då biståndstagaren
i motsvarande situation under vistelse i Sverige skulle varit berättigad till
socialhjälp, för vilken han enligt socialhjälpslagen icke blivit ersättningsskyldig.
Innebörden av den sålunda föreslagna anvisningen bör i ett avseende preciseras.
Anvisningen bör enligt nämndens mening förstås på så sätt, att
hänsyn skall tagas till biståndstagarens normala inkomstförhållanden och
till hans tillgångar på annan ort än den utländska vistelseorten, då det gäller
att bedöma, huruvida biståndstagaren i motsvarande situation under vistelse
i Sverige skulle varit berättigad till socialhjälp utan ersättningsskyldighet.
Såsom skäl för denna mening får nämnden anföra följande.
Under det utredningsarbete, som föregick socialhjälpslagens tillkomst,
framfördes vissa förslag om återbetalningsskyldighet för erhållen socialhjälp,
vilka vid statsmakternas beslut om lagen avvisades. I socialvårdskommitténs
betänkande nr XVII med utredning och förslag angående lag
om socialhjälp m. m. (SOU 1950:11) förordades sålunda att återbetalningsskyldighet
skulle föreligga, då den hjälpbehövande har tillgångar, vilka
8
Kungl. Mcij.ts proposition nr 165 år 1957
icke för det närvarande kunna disponeras för uppehället (vården), t. ex.
fastighet. Härmed jämställdes, att tillgångarna visserligen snabbt kunna göras
likvida men icke utan ekonomisk förlust eller personliga olägenheter av
allvarlig art. Vidare föreslogs återbetalningsskyldighet för det fall, att ett tillfälligt
hjälpbehov uppstått genom ofta oförutsebara händelser och man har
anledning räkna med att den behövande inom en nära framtid återfår en god
ekonomisk ställning. Förslagen avstyrktes av departementschefen i den
proposition (nr 177: 1955), vari förslaget till lag om socialhjälp framlades.
Statsrådet anförde (sid. 223 ff):
Kommittén har föreslagit återbetalningsskyldighet jämväl för det fall att
»hjälptagaren är i besittning av tillgångar, ehuru dessa f. n. icke kunna
disponeras för uppehälle och vård». Av motiveringen till förslaget synes
framgå, att kommittén åsyftat dels sådan egendom som överhuvud taget
icke bör realiseras för att täcka hjälpbehovet och dels sådana tillgångar, som
icke utan ekonomisk förlust eller personliga olägenheter av allvarlig art
snabbt kunna göras likvida. Nu förhåller det sig väl så, att de flesta hjälptagarna
ha tillgångar av något slag, låt vara att tillgångarna merendels är
av ringa värde. Det är vidare uppenbart, att kommittén icke tänkt sig, att
vilken obetydlig tillgång som helst skulle konstituera återbetalningsskyldighet.
Var gränsen skulle dragas framgår emellertid icke av betänkandet, och
mig synes det svårt att fastställa några allmängiltiga normer i detta avseende.
Det är icke heller lätt att på ett tillfredsställande sätt fixera övriga
förutsättningar för att återbetalningsskyldighet skulle inträda. Då härtill
kominer, att det torde vara ganska sällsynt att obligatorisk socialhjälp behöver
tilldelas någon som har egna tillgångar av mera betydande värde, anser
jag, att man bör avstå från att i den nya lagstiftningen införa en regel
av den innebörd som kommittén föreslagit.
Enligt kommitténs förslag skall återbetalningsskyldighet vidare föreligga
för hjälptagare, som »äro i tillfälligt nödläge och kan antagas inom kort
åter komma i god ekonomisk ställning». En bestämmelse av detta innehåll
måste enligt min mening medföra betydande tillämpningssvårigheter. Att
bedöma huruvida ett nödläge är tillfälligt eller ej torde ofta vara svårt, och
ännu vanskligare måste det vara att göra några antaganden om den nödställdes
framtida ekonomiska ställning. Det av kommittén använda uttrycket
»god ekonomisk ställning» är därjämte så obestämt, att det alltför lätt kan
giva upphov till meningsskiljaktigheter.
Den av departementschefen intagna ståndpunkten godtogs av riksdagen.
Inom utlandsmyndigheternas biståndsverksamhet inträffar icke sällan,
att en person på turist- eller affärsresa till följd av sjukdom, skada vid
automobilolycka eller liknande måste försträckas medel till sjukvård, uppehälle
och hemresa, sedan hans på den utländska vistelseorten tillgängliga
medel förbrukats. Dessa personer hava ofta tillgångar på annan ort, som
emellertid ej kunna disponeras bland annat av valutatekniska skäl. Deras
nödläge är tillfälligt. De kunna icke blott »antagas inom kort åter komma i
god ekonomisk ställning» utan måste rentav — totalt sett — anses hava
god ekonomisk ställning oaktat den tillfälliga penningförlägenheten på utländsk
ort. I fall av denna typ förfar utrikesförvaltningen nu på så sätt,
att den hjälpbehövande får lämna anvisning på person eller företag, varifrån
erforderliga medel eller garanti för dessa kunna erhållas. Härigenom
9
Kungl. Maj. ts proposition nr 165 år 1957
söker utrikesförvaltningen att i första hand lösa den uppkomna hjälpfrågan
genom att förmedla en penningförsändelse eller att åtminstone erhålla godtagbar
säkerhet för biståndet, ehuruväl åtgärden att lämna biståndet självfallet
icke kan göras beroende av att försöken att från annat håll få medel
eller garanti lyckas.
Vistas dessa personer här i landet, uppkommer i regel icke någon situation,
vid vilken de kunna äga rätt till obligatorisk socialhjälp. Därest de mot
förmodan vid tillfällig brist på likvida medel hänvända sig till en socialnämnd,
skulle det säkerligen konstateras, att socialhjälp icke skulle utgå
med hänsyn till deras tillgångar och inkomstförhållanden. Den omständigheten
att de råkat i svårighet i utlandet av skäl, som föranleder obligatorisk
socialhjälp till medellösa, exempelvis sjukdom, och att de därvid
måste lämnas bistånd av utrikesförvaltningen, bör uppenbarligen icke medföra
att de befrias från skyldigheten att återbetala belopp, erhållet såsom
ekonomiskt bistånd. En dylik förändring i förhållande till vad nu gäller har
säkerligen icke varit åsyftad av statsmakterna, då socialhjälpslagen — med
dess följdverkningar för eftergiftskungörelsens tillämpning — infördes.
I den förut nämnda propositionen om socialhjälpslagen framhöll departementschefen
(sid. 122) — vid behandlingen av frågan om vad som bör rymmas
inom den obligatoriska hjälpen — att däri bör inbegripas sådan reshjälp,
som erfordras för att bereda vederbörande vad som är att hänföra till livsuppehället
eller för att möjliggöra för honom att komma i åtnjutande av
erforderlig vård. Till detta statsrådets uttalande anslöt sig riksdagen. Uttalandet
blir av särskild betydelse för eftergiftskungörelsens tillämpning. En
avsevärd del av biståndstagarnas skulder avse nämligen utgifter för resor i
samband med sjukdomsfall. Syftet med resorna har stundom varit att möjliggöra
den för sjukdomens hävande lämpligaste och billigaste vården men
ofta att sätta biståndstagaren i tillfälle att, sedan det akuta sjukdomstillståndet
hävts, återvända till sin hemort, för att genomgå behövlig rekonvalescens
eller på nytt påbörja förvärvsarbete.
Vid behandlingen av frågan om de framtida riktlinjerna för eftergiftskungörelsens
tillämpning torde vidare särskild uppmärksamhet böra ägnas
åt spörsmålet om preskriptionstid.
I fattigvårdslagen fanns ej stadgande om särskild preskriptionstid för
skuld för åtnjuten fattigvård. Kommunernas möjligheter att uttaga ersättning
av enskild begränsades i tiden endast av ett stadgande, att fattigvårdsstyrelses
talan om ersättning för fattigvårdskostnad skulle anhängiggöras
hos KB i länet innan tiden för den enligt allmänna lagen gällande tioårspreskriptionen
utlöpt.
Vad beträffar fordringarna för ekonomiskt bistånd har inträdande av preskription
hittills noga förhindrats genom att förnyade krav från tid till annan
framställts mot alla histåndstagare, som varit möjliga alt anträffa. Vid
eftergiftskungörelsens tillkomst gjordes intet, uttalande rörande den betydelse,
som borde tillmätas skuldens ålder. Understödsnämnden har likväl
vid eftergiftsärendenas behandling ansett sig böra fästa avseende vid den
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 165 år 1957
omständigheten, att lång tid förflutit efter biståndets lämnande, samt i de
fall, då skulden varit äldre än femton år, låta nämnda omständighet få avgörande
vikt för beslut om eftergift.
I socialhjälpslagen har stadgats en preskriptionstid av tre år för kommunernas
krav på ersättning för lämnad socialhjälp. Preskriptionen löper från
den tidpunkt, då ifrågavarande hjälp lämnats eller — för det fall att hjälpen
meddelats i form av vård -—- från tidpunkten för kommunens utgift.
Uppenbarligen bör socialhjälpslagens stadgande om treårig preskriptionstid
föranleda att jämväl tiden för återkrav av belopp, lämnat såsom ekonomiskt
bistånd, avsevärt förkortas. Emellertid bör uppmärksammas att åtskillig
tid i en del fall förflyter från det att en utlandsmyndighet, ofta en
honorärkonsul, lämnat ett bistånd till dess att biståndstagaren anträffats
av utrikesdepartementet med ett rutinmässigt krav. Tidsutdräkten beror icke
blott på den ofrånkomligt långsamma redovisningen mellan utrikesförvaltningens
olika instanser utan även på det förhållandet, att det stora flertalet
biståndstagare — till skillnad från socialhjälpsklientelet inom Sverige —
lämnar den ort, där biståndet erhållits, och stundom först efter långvarigt
sökande anträffas på helt annan adress än den, som de kunnat uppge vid
tillfället för biståndet. Vad nu sagts gäller icke blott ifråga om biståndstagare,
som äro sjömän, utan i viss utsträckning även de övriga. Först sedan
biståndstagarna anträffats med krav utan att betalning erhållits eller avbetalning
påbörjats, torde — i de fall då biståndet ej utgör motsvarighet till
obligatorisk socialhjälp — föreligga skäl att upptaga till prövning frågan
huruvida eftergift bör medgivas. Det får nämligen observeras att en betydande
mängd av smärre biståndsbelopp lämnas till personer, vilkas nödläge
är tillfälligt och klart självförvållat, såsom efterseglade sjömän och turister
med otillräcklig reskassa. Inom denna grupp av biståndsfallen är biståndstagarens
förhållanden oftast sådana, att han — därest han erhållit socialhjälp
i stället för ekonomiskt bistånd — otvivelaktigt skulle fått ersätta
hjälpen. Det torde därför icke kunna komma ifråga att de svåranträffbara
inom nu åsyftade grupp av biståndstagare i praktiken befrias från sitt betalningsansvar
genom att preskriptionstiden tillmätes allt för knappt. Såvitt
understödsnämnden nu kan bedöma bör därför stadgandet om preskriptionstid
för socialhjälp i fråga om belopp, erhållet såsom ekonomiskt bistånd,
motsvaras av en anvisning till nämnden att eftergift i regel bör beslutas, därest
antingen sex ar förflutit efter tidpunkten för biståndets lämnande eller
tre år förflutit efter det biståndstagaren anträffats med krav.
Nämnden övergår härefter till vissa frågor rörande ekonomiska bistånd,
lämnade före den 1 januari 1957. I motiveringen till socialhjälpslagens övergångsbestämmelser
anförde departementschefen (sid. 312), mot vars uttalande
riksdagen ej framställde erinran, att fattigvårdslagen bör upphöra att
gälla vid socialhjälpslagens ikraftträdande, dock att fattigvårdslagen fortfarande
bör tillämpas i fråga om ersättning för fattigvård, som lämnats under
tiden fram till den 1 januari 1957. Härav får anses följa, att socialhjälpslagens
tillkomst icke skall medföra någon förändring i gällande grunder för
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 165 år 1957
eftergiftskungörelsens tillämpning i fråga om ekonomiska bistånd, lämnade
före den 1 januari 1957, vilka grunder följaktligen alltjämt skola utformas
efter praxis för fattigvårdsärenden.
Nämnden vill dock i detta sammanhang erinra om att departementschefen
(sid. 228) vid sitt förslag om införande av en treårig preskriptionstid
hänvisat till att enligt verkställd utredning om fattigvårdspraxis återkrav
senare än tre år efter understödets utgivande äro sällsynta. Enligt nämndens
mening bör den av departemenstclielen konstaterade utvecklingen av
praxis i detta hänseende föranleda att vad nämnden i det föregående förordat
med anledning av den treåriga preskriptionstidens införande vinner
tillämpning även i fråga om ekonomiska bistånd, lämnade före den 1 januari
1957.
Eftergift av belopp lämnade för vissa sjukvårdsutgifter
Vid sin handläggning av eftergiftsärendena har nämnden iakttagit att en
betydande del av biståndstagarnas skulder för tiden före den 1 januari 1956
avser sjukvårdsutgifter. Vad gäller denna kategori av skulder synes avseende
böra fästas vid de bestämmelser om ersättning för sjukvård utom riket,
som tillkommit med giltighet från och med den 1 januari 1956. Bestämmelserna
återfinnas i kungörelsen den 3 juni 1955 (nr 404) angående
sjukhjälp utom riket enligt lagen om allmän sjukförsäkring och innebäia i
huvudsak, att den som är försäkrad enligt nämnda lag vid sjukdom under
vistelse i utlandet äger erhålla dels ersättning för utgifter för läkarvård med
tre fjärdedelar av läkar arvodet — vilket dock högst må beräknas till 25 kronor
för varje besök — dels ersättning för utgifter för sjukhusvård till ett belopp
av högst 35 kronor för vårddag. Därjämte har sjöfolket tillförsäkrats
kostnadsfri sjukvård genom utlandsmyndigheternas försorg för det fall,
att rätt härtill icke föreligger till följd av sjömanslagens stadganden om
redares förpliktelser. Om sjöfolkets rätt till kostnadsfri sjukvård stadgas i
förordningen den 3 juni 1955 (nr 405) om ändrad lydelse av § 53 mom. 1
förordningen den 3 februari 1928 (nr 49) angående beskickningar och konsulat.
Såsom framgår av departementschefens uttalande å sid. 56 i propositionen
nr 118: 1955 har införandet av den förutnämnda ersättningen för
utgifter för sjukhusvård motiverats av den s. k. medförda subventionens
princip. Denna princip innebär, att samhällets åtgärder för sjukvårdens
förbilligande kommer en i Sverige hemmahörande person till del, även då
sjukvården meddelas i utlandet. Principen har särskild betydelse i fråga om
utgifter för sjukhusvård, vilken i Sverige väsentligen bekostas av skattemedel,
men den kan även i viss utsträckning åberopas beträffande utgifter
för öppen vård. Motiven för principens godtagande hava i allt väsentligt
förelegat under lång tid före tillkomsten av de numera gällande bestämmelserna
om sjukvårdsförmåner i utlandet. Med hänsyn härtill och till
den särskilt ömmande karaktären hos biståndsbehovet vid ett sjukdomsfall
förordar nämnden, alt nämnden i fråga om belopp, lämnade såsom ekonomiskt
bistånd till sjukvårdsutgifter före år 1956, skall äga besluta om
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 165 år 1957
eftergift eller nedsättning efter de grunder, enligt vilka dylika utgifter numera
ersättas.
Eftergift av biståndsbelopp lämnade i anledning av isolering genom
ingripande av främmande myndigheter
Bland biståndstagarna finnes en grupp, där skulden uppkommit genom
att vederbörande utan eget förvållande, vanligen i samband med krig eller
politiska orostillstånd, genom ingripande av främmande länders myndigheter
isolerats och därigenom hindrats att själva försörja sig. Särskilt under
andra världskriget uppkommo en rad sådana fall, i vilka isoleringen
stundom kunde hävas genom utrikesdepartementets inskridande men ofta
kom att vara till dess krigshandlingarna upphört. Svåra lidanden samt fysiska
och psykiska skadeverkningar hava ofta vållats av förhållandena under
isoleringen. Har i dylikt fall vistelsen i det främmande landet stått i
samband med tidigare anställning på svenskt fartyg eller annan till svenska
intressen anknuten verksamhet, kommer återkrav av belopp, varigenom bistånd
lämnats, att framsta sasom obilligt. Med hänsyn härtill förordar
nämnden, att jämväl isolering genom ingripande av främmande myndigheter
skall utgöra grund för eftergift.
Grupp av biståndstagare som undantages från förslaget
De förslag, som nämnden i denna skrivelse framlagt, avse icke belopp,
lämnade såsom bistånd till emigranter. Härmed förstås personer, vilka avflyttat
från riket utan samband med en till svenska intressen anknuten verksamhet.
Understundom måste sådana personer bispringas av utlandsmyndigheterna,
därför att ett uppkommet hjälpbehov icke täckes av vistelselandets
myndigheter. Enligt nämndens mening bör vad gäller denna kategori
någon uppmjukning av nu gällande riktlinjer för eftergiftskungörelsens
tillämpning icke vidtagas. Skäl torde icke föreligga att exeäupelvis —
efter grunderna för obligatorisk hjälp enligt socialhjälpslagen — regelmässigt
bevilja emigranit eftergift för ett belopp, varmed han erhållit bistånd
under en tillfällig sjukdom, utan frågan om eftergift bör i dylika fall även
framdeles avgöras med hänsyn till vederbörandes möjligheter att gälda beloppet.
Förslag
Nämnden förordar, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att godtaga
de i skrivelsen föreslagna grunderna vid tillämpningen av riksdagens år
1952 givna bemyndigande för Kungl. Maj :t att eftergiva belopp, som utgivits
såsom ekonomiskt bistånd av utlandsmyndighet.
Yttranden över understödsnämndeng förslag
Understödsnämndens förslag har, till den del detsamma föranletts av att
fattigvårdslagen numera ersatts av socialhjälpslagen, tillstyrkts eller lämnats
utan erinran i samtliga remissyttranden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 165 år 1957
13
I fråga om den av nämnden föreslagna anvisningen att beslut i eftergiftsfrågan
bör meddelas efter utgången av vissa av nämnden föreslagna, alternativt
bestämda tidsperioder, har socialstyrelsen i vad avser längden av dessa
givit uttryck åt tveksamhet beträffande ändamålsenligheten av förslaget.
Socialstyrelsen har härom vidare anfört följande.
I motiveringen till socialhjälpslagen framhölls beträffande de nya reglerna
om preskriptionstidens längd att ersättning för utgivet understöd i praktiken
endast sällan kunnat indrivas senare än tre år efter det hjälpen börjat
utgå och att det därför icke vore erforderligt med en längre preskriptionstid
än tre år. Med hänsyn till de nya reglerna i socialhjälpslagen för ersättning
kommunerna emellan för utgiven obligatorisk socialhjälp, synes det
uppenbart att treårsregeln även för kommunerna blir ogynnsam i sådana
fall, då avsevärd tid förflutit från det hjälp börjat utgå tills att mantalsskrivningskommun
genom utslag av respektive länsstyrelse eller kammarrätten
slutligt förpliktigats att utgiva ersättning. Någon skärpning ifråga
om treårsregeln ansågs dock icke erforderlig ens ifråga om kravärenden av
denna typ. Det synes därför styrelsen önskvärt att reglerna för eftergift av
ekonomiskt bistånd enligt biståndskungörelsen som regel följer socialhjälpslagens
bestämmelser i fråga om preskription.
De i framställningen lämnade uppgifterna om resultatet av utrikesdepartementets
kravverksamhet på ifrågavarande område åren 1954 och 1955 ger
klart vid handen, att förutsättningar t. o. m. finns för att på kortare tid än
tre år indriva mycket stor del av det utgivna biståndet. För sjömän har 70 %
och för andra nödställda 80 % av utgivet bistånd nämligen återbetalts före
1 februari 1957.
Därest utrikesförvaltningen befrias från skyldigheten att återkräva belopp,
som utgivits för längre tid tillbaka än tre år, synes en ytterligare effektivisering
av kravverksamheten vara möjlig. I praktiken torde nämligen enligt
socialstyrelsens mening det nuvarande mycket goda indrivningsresultatet
kunna förbättras om tidskrävande och meningslösa utredningar och åtgärder
för indrivning av äldre fordringar icke påkallas. Därest emellertid av
särskilda skäl en preskriptionstid av sex år anses böra tillämpas vill socialstyrelsen
framhålla angelägenheten av att krav senare än tre år efter det
hjälpen börjat utgå endast i särskilda undantagsfall må förekomma.
Statskontoret har beträffande spörsmålet om preskriptionstid anfört att
det synes naturligt att preskriptionstiden icke gärna kunde i fråga om
den genom utlandsmyndigheterna bedrivna ekonomiska biståndsverksamheten
förkortas i den utsträckning, som skulle följa av en tillämpning av
socialhjälpslagens bestämmelser, eller från tio till tre år. Med hänsyn till
att det i förslaget icke hade lämnats närmare uppgifter rörande den tid,
som hitintills förflutit från det bistånd utlämnats till dess biståndstagare
anträffats med krav, undandroge sig emellertid lämpligheten av den av
nämnden föreslagna preskriptionstiden om sex år statskontorets säkra bedömande.
Statskontoret har även framhållit att en jämkning av preskriptionstiden
torde böra avse samtliga fordringar, oavsett tidpunkten för deras
uppkomst.
I vad gäller nämndens förslag i övrigt, har samtliga remissinstanser utom
statskontoret tillstyrkt detta eller lämnat detsamma utan erinran. Statskontoret
har ej ansett sig kunna biträda förslaget all fordringar, vilka hänföra
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 165 år 1957
sig till utgifter för sjukvård utomlands före den 1 januari 1956, skulle kunna
eftergivas eller nedsättas i enlighet med de grunder, efter vilka dylika
utgifter från och med sagda tidpunkt ersattes genom den allmänna sjukförsäkringen.
Enligt statskontorets mening skulle en dylik anordning i själva
verket innebära en retroaktiv tillämpning för en speciell grupp av de särskilda
bestämmelser, vilka meddelats rörande bestridandet av sjukvårdsutgifter,
och borde icke ifrågakomma.
Ej heller har statskontoret kunnat finna att bärande skäl förebragts för
förslaget att isolering genom ingripande av främmande myndigheter skulle
i och för sig utgöra grund för eftergift. Fordringar, vilka uppkommit på
grund av isoleringsåtgärder av angiven art, borde således eftergivas enligt
de allmänna riktlinjerna. Därest i särskilda fall en liberalare tillämpning
skulle anses påkallad, torde frågan härom få i första hand av understödsnämnden
underställas Kungl. Maj :ts prövning.
Departementschefen
Genom eftergiftskungörelsen öppnades en tidigare icke föreliggande möjlighet
att utifrån sociala synpunkter medgiva eftergift av belopp, vilka utgivits
som ekonomiskt bistånd av utlandsmyndighet.
Enligt riksdagens beslut med anledning av propositionen 1952: 209 skall
prövningen av huruvida eftergift bör meddelas ske med ledning av den
praxis, som utbildats i fattigvårdsärenden.
Sedan 1918 års fattigvårdslag numera ersatts av 1956 års socialhjälpslag,
finner jag i likhet med utrikesdepartementets understödsnämnd och samtliga
remissinstanser angeläget att riktlinjerna för tillämpningen av eftergiftskungörelsen
bringas i överensstämmelse med socialhjälpslagens principer.
Ett genomförande av dessa principer på det område, varom nu är
fråga, innebär tydligen att frågan om eftergift av lämnat biståndsbelopp skall
avgöras efter samma grunder som, därest mottagaren vid tiden för hjälpbehovet
befunnit sig i Sverige, skulle ha gällt för prövningen av huruvida
återbetalningsskyldighet för lämnad socialhjälp skulle ha förelegat. Vissa
förtydliganden och modifikationer torde emellertid här bliva erforderliga.
Det må till en början erinras om att enligt 12 § socialhjälpslagen de grundläggande
förutsättningarna för socialhjälp utan återbetalningsskyldighet är,
å ena sidan att den hjälpsökande är minderårig, d. v. s. under 16 år, eller
på grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller
själskrafter icke kan försörja sig genom arbete eller av hälsoskäl bör helt
eller delvis avhålla sig från arbete, samt å andra sidan att han saknar medel
och att hans behov icke tillgodoses på annat sätt. Vad angår frånvaron av
egna medel kan, såsom understödsnämnden framhållit, en svensk medborgare,
som befinner sig i utlandet, ofta sakna medel på vistelseorten men
besitta sådana i Sverige eller på annan utländsk ort. Vid prövningen av
huruvida eftergift skall medges av biståndsbelopp, som under sådana för
-
Kurigl. Maj:ts proposition nr 165 år 1957
15
hållanden lämnats av svensk utlandsmyndighet, bör uppenbarligen, i överensstämmelse
med vad understödsnämnden anfört, tagas i beaktande vederbörandes
inkomstförhållanden och tillgångar på annan ort än den utländska
vistelseorten.
I fråga om minderårig föreligger enligt 13 och 33 §§ socialhjälpslagen
i princip frihet från ersättningsskyldighet även beträffande socialhjälp, som
den minderårige uppburit utan att förutsättningarna i 12 § varit för handen.
Någon anledning att införa en motsvarande ordning även inom området för
eftergiftskungörelsen synes mig icke föreligga. En minderårig, som har egna
medel, bör sålunda icke befrias från skyldigheten att återbetala biståndsbelopp,
som lämnats honom av utlandsmyndighet. Såsom praktiskt betydelsefullare
bör emellertid i detta sammanhang framhållas att enligt socialhjälpslagen
återbetalningsskyldighet för socialhjälp, som lämnats minderårig enligt
12 §, åligger dennes föräldrar enligt 36 § och att lagens tillkomst följaktligen
icke kan föranleda någon rubbning av hittillsvarande praxis, som innebär
att en motsvarande återbetalningsskyldighet göres gällande gentemot
minderårigs föräldrar beträffande honom av utlandsmyndighet lämnade biståndsbelopp.
Beträffande hjälpformerna föreskriver 12 § socialhjälpslagen att den nödställde
skall erhålla socialhjälp till livsuppehälle och till den vård, som
finnes erforderlig. I likhet med understödsnämnden finner jag anledning
understryka att vid tillämpningen av eftergiftskungörelsen ekonomiskt bistånd
för resa till hemorten blir att jämställa med hjälp till livsuppehälle eller
sjukvård.
Alt märka är vidare att enligt 33 § socialhjälpslagen den som uppburit
socialhjälp enligt 12 § blir ersättningsskyldig under vissa förutsättningar
hänförliga till hans personliga uppförande. Ersättningsskyldighet inträder
sålunda bl. a. för den som varit berättigad att för den tid socialhjälpen
utgått uppbära särskild social förmån, vilken emellertid indragits eller
minskats av den anledningen att han lämnat oriktig uppgift eller eljest
brutit mot vad som är föreskrivet som villkor för dylik förmån. I anslutning
till den tankegång, som här kommit till uttryck, finner jag att eftergift
av biståndsbelopp, som lämnats av svensk utlandsmyndighet, icke bör ifrågakomina,
när det förhållandet att mottagaren befann sig i en nödsituation
utomlands framstår såsom väsentligen självförvållat. Den som utan att besitta
tillräckliga medel för sitt uppehälle beger sig till en utländsk ort,
där han icke kan räkna med att kunna försörja sig, bör sålunda icke kunna
påräkna att utan återbetalningsskyldighet bliva understödd och eventuellt
återsänd till hemlandet av svensk utlandsmyndighet, även om hans belägenhet
på den utländska orten skulle svara mot beskrivningen i 12 § socialhjälpslagen.
I de fall då ekonomiskt bistånd lämnats nödställda emigranter, kan det
ofta antagas, att de ej heller ha några tillgångar i Sverige. Sådant bistånd
skulle därför, därest förutom medellöshet övriga förutsättningar för socialhjälp
enligt 12 § socialhjälpslagen förelåge, kunna sägas motsvara sådan
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 165 år 1957
socialhjälp. Det skulle följaktligen kunna ifrågasättas huruvida icke även
biståndsbelopp av detta slag borde automatiskt eftergivas. Emigranterna
får likväl i allmänhet icke anses ha samma anknytning till Sverige som
andra svenska medborgare och bör därför icke obetingat kunna göra anspråk
på de sociala förmåner, som tillkommer dessa. Frågan om beviljande
av eftergift av biståndsbelopp, som lämnats emigrant, bör sålunda kunna
bedömas med hänsynstagande jämväl till eventuell senare förbättring i dennes
ekonomiska villkor. Jag anser därför, att de nu föreslagna nya riktlinjerna
vid kungörelsens tillämpande ej bör gälla emigranter.
I likhet med understödsnämnden finner jag att de nya riktlinjerna för
tillämpningen av eftergiftskungörelsen bör gälla biståndsbelopp lämnade
från och med den 1 januari 1957. I vad gäller före sagda tidpunkt lämnat
bistånd, bör hittillsvarande praxis följas.
Även beträffande biståndsbelopp, som lämnas av utlandsmyndighet efter
den 1 januari 1957 utan att den hjälpbehövandes belägenhet motsvarar vad
som anges i 12 § socialhjälpslagen, bör tydligen såsom hittills finnas möjlighet
till eftergift. Det är här att märka att 37 § socialhjälpslagen tillerkänner
socialnämnd befogenhet att meddela eftergift från ersättningsskyldighet
för sådan socialhjälp, beträffande vilken i princip består ersättningsskyldighet.
Motsvarande befogenhet finner jag alltjämt böra tillkomma understödsnämnden
beträffande biståndsbelopp varom nyss sagts. Vid prövningen
av frågor av detta slag bör nämnden tydligen eftersträva överensstämmelse
med praxis beträffande handläggningen av motsvarande ärenden
enligt socialhjälpslagen, på samma sätt som enligt de nuvarande riktlinjerna
för nämndens verksamhet hittills skett i förhållande till fattigvårdsärendena.
Beträffande därefter den tid inom vilken krav på återbetalning av biståndsbelopp
skall göras gällande, må till en början framhållas att den
ersättningsskyldighet det här gäller icke är underkastad någon annan preskription
än den allmänna tioårspreskriptionen. Att i form av riktlinjer
för understödsnämndens verksamhet införa en kortare preskriptionstid för
det slag av fordringar varom nu är fråga synes icke låta sig göra. I den
män fordringarna icke gått att indriva, erfordras följaktligen särskilda beslut
om ettergiit för att bringa dem ur världen före tioårsperiodens utgång.
Av understödsnämndens förslag framgår att av de bistånd som lämnades
under åren 1954 och 1955 70 å 80 procent återbetalades före den 1 januari
1957. Härav framgår att större delen av biståndsbeloppen har kunnat indrivas
på kortare tid än tre år. För att undvika tidsödande och arbetskrävande
försök att indriva de ej återbetalda fordringarna bör nämnden beträffande
dessa utan närmare undersökning ha möjlighet att meddela beslut
om eftergift. Sådant beslut synes mig i allmänhet böra meddelas, därest ej
inom tre år från det gäldenären nåtts av krav på återbetalning fordran
kunnat indrivas helt eller delvis. Denna befogenhet för nämnden torde enligt
sakens natur böra utsträckas att omfatta även biståndsbelopp lämnade
före den 1 januari 1957.
Kungl. Maj:ts proposition nr 165 år 1957 17
Understödsnämnden har föreslagit att eftergift av biståndsbelopp lämnade
för sjukvårdsutgifter utomlands före år 1956 skulle kunna medgivas efter
de grunder, enligt vilka sådana utgifter numera ersättes jämlikt kungörelsen
den 3 juni 1955 angående sjukhjälp utom riket enligt lagen om allmän
sjukförsäkring. Statskontoret har, med hänsyn till att detta skulle innebära
en retroaktiv tillämpning endast för en begränsad grupp av medborgare
av sjukförsäkringsbestämmelserna, avstyrkt förslaget. Jag finner
i likhet med statskontoret att det skulle vara betänkligt att införa en sådan
ordning. Nämndens förslag i denna del anser jag mig därför icke kunna
tillstyrka.
Statskontoret har vidare icke kunnat finna bärande skäl hava förebragts
för understödsnämndens förslag att isolering genom främmande myndigheter
skulle utgöra grund för eftergift av biståndsbelopp. Även om jag anser
statskontorets synpunkter beaktansvärda, finner jag likväl de av nämnden
anförda humanitära skälen för förslaget böra tillerkännas större tyngd
och förordar följaktligen att nämnden bör äga jämväl besluta om eftergift
av biståndsbelopp, lämnade till svenska medborgare med verksamhet anknuten
till hemlandet vilka blivit isolerade genom ingripande av främmande
myndigheter.
Under åberopande av vad jag sålunda anfört får jag hemställa, att Kungl.
Maj :t måtte föreslå riksdagen
att godtaga de av mig nu förordade nya riktlinjerna för
tillämpningen av riksdagens år 1952 givna bemyndigande
för Kungl. Maj :t att eftergiva belopp, som utgivits såsom
ekonomiskt bistånd av utlandsmyndighet.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Axel Edelstam
2 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 165