Kungl. Maj.ts proposition nr 164 år 1957

1

Nr 164

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad Igdelse av 18 § lagen den 6 juni 1925 (nr
170) om polisväsendet i riket, m. m.; given Stockholms
slott den 29 mars 1957.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av
18 § lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket,

dels avgiva yttrande över härvid fogade förslag till förordning om ändrad
lydelse av 40 § 2 mom. vägtrafikförordningen den 28 september 1951
(nr 648).

GUSTAF ADOLF

Gunnar Hedlund

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås sådan ändring i polislagen att annan personal
än polispersonal efter Konungens medgivande skall kunna användas för
särskilda med trafikövervakningen sammanhängande uppgifter av enklare
beskaffenhet.

Vidare innehåller propositionen förslag till ändring i vägtrafikförordningen,
varigenom vägtrafikants skyldighet att efterkomma polismans anvisningar
till trafikens ordnande utsträckes till att också gälla annan, som
förordnats att ombesörja i polisverksamheten ingående uppgift rörande
trafiken.

Författningsändringarna avses skola träda i kraft den 1 juli 1957.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 164

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 164 år 1957

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 6 juni 1925 (nr 170)
om polisväsendet i riket

Härigenom förordnas, att 18 § lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet
i riket skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

18 §.

Vad i------särskilt fall.

Konungen må jämväl för visst polisdistrikt
medgiva att särskilda med
trafikövervakning sammanhängande
uppgifter av enklare beskaffenhet
ombesörjas i annan ordning än i
denna lag sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1957.

Kungl. Maj.ts proposition nr 164 år 1957

3

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 40 § 2 mom. vägtrafikförordningen den 28 september 1951

(nr 648)

Härigenom förordnas, att 40 § 2 inom. vägtrafikförordningen den 28 september
1951 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

40 §.

2 mom. Vägtrafikant skall efterkomma
polismans anvisningar till

2 mom. Vägtrafikant skall efterkomma
polismans anvisningar till
trafikens ordnande och stanna, när
polisman därtill giver tecken.

Förare av

trafikens ordnande och stanna, när
polisman därtill giver tecken. Vad
nu sagts om polisman skall gälla
jämväl annan, som i vederbörlig

ordning förordnats att ombesörja i
polisverksamheten ingående uppgift
rörande trafiken.
att stanna.

Denna förordning träder i kraft
den 1 juli 1957.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 164 år 1957

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj. t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29 mars
1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Andersson, Hedlund, Persson, Lindell,

Lindström, Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson, Henriksson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och kommunikationsdepartementen
anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet
Hedlund, fråga om bestridandet av vissa i polisverksamheten ingående uppgifter
samt anför härom följande.

Sedan fråga uppkommit om anställande i Stockholm av kvinnlig personal
för trafikövervakning och en utredning i ämnet gjorts genom stadens
försorg, har inom inrikesdepartementet i februari 1957 upprättats en promemoria,
vari nämnda personals ställning upptagits till behandling. För
att polisuppgifter skall kunna anförtros annan personal än polismän erfordras
enligt promemorian en ändring i lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om
polisväsendet i riket, i fortsättningen benämnd polislagen. Vid promemorian
har fogats ett förslag till ändring i 2 § nämnda lag, innebärande att till dess
första stycke göres ett tillägg av innehåll att Konungen äger för visst polisdistrikt
medge att särskild i polisverksamheten ingående uppgift må anförtros
annan personal än polispersonal. Vidare föreslås i promemorian en
ändring i vägtrafikförordningen av innebörd att den för vägtrafikant i 40 §
2 mom. stadgade hörsamhetsplikten gentemot polisman skall gälla jämväl
mot annan, som förordnats att ombesörja i polisverksamheten ingående
uppgift rörande trafiken.

Över departementspromemorian har efter remiss yttranden avgivits av
riksåklagarämbetet, statspolisintendenten, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus län samt polisverksamhetsutredningen
ävensom Svenska stadsförbundet och Svenska polisförbundet.
Riksåklagarämbetet har överlämnat yttrande av statsåklagaren
i Stockholm, överståthållarämbetet har vid sitt yttrande fogat yttranden
från polismästaren i Stockholm, som i sin tur hilagt yttranden av ordningsoch
trafikpolisintendenterna därstädes, samt Stockholms stadskollegium,
som redovisar yttranden från gatunämnden och rätts- och polisdirektionen
i Stockholm. Nämnda länsstyrelser har överlämnat yttrande av landsfogden
i länet. Därjämte har vederbörande länsstyrelse bifogat yttranden av polis -

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 16b år 1957

kamrarna i Malmö, Hälsingborg och Göteborg samt av Föreningen Malmöhus
läns landsfiskaler.

Jag anhåller nu att få upptaga detta lagstiftningsärende till behandling.

Gällande bestämmelser

Polislagen innehåller de grundläggande bestämmelserna om ansvaret och
sättet för polisverksamhetens upprätthållande.

Jämlikt 1 § 2. förstås med polisverksamhet upprätthållande av allmän
ordning och säkerhet, verkställande av spaning och annan undersökning
angående brott ävensom den verksamhet i övrigt, som på grund av särskilda
stadganden eller hävdvunnet bruk åligger polispersonal i denna dess
egenskap. Polisverksamheten på landsbygden omfattar därjämte biträde
vid åtgärd i utsökningsmål in. in.

Enligt 2 § skall i polisdistrikt finnas anställda polismän i den omfattning,
som erfordras för polisverksamhetens ombesörjande inom distriktet.
Därest å viss ort på landsbygden erfordras polispersonal med uppgift uteslutande
att där upprätthålla ordningen vid enstaka tillfällen, får dock
för sådant ändamål i vederbörande polisdistrikt tillsättas en eller flera
ordningsmän.

I 18 § föreskrives, att vad i lagen finnes stadgat ej utgör hinder för att
polisbevakning på statens bekostnad ombesörjes i annan ordning än i lagen
sägs, ej heller för att dylik bevakning anordnas på enskild bekostnad vid
visst företag, vid viss tillställning eller eljest i särskilt fall.

Anmärkas må att länsstyrelsen jämlikt 7 § 1 mom. länsstyrelseinstruktionen
den 5 juni 1953 (nr 5bl) äger att för upprätthållande av allmän
ordning och säkerhet, där så befinnes nödigt, anställa extra polismän på
statens bekostnad. Om sådant beslut skall med angivande av skälen härtill
anmälan göras till chefen för inrikesdepartementet.

Polisens uppgifter samt polismans allmänna åligganden och maktbefogenheter
regleras närmare i allmänna polisinstruktionen den b juni 19bS
(nr 331).

Bland polisens uppgifler nämns i 1 § att söka förebygga brott samt hindra
alt ordningen och säkerheten eljest störes, att uppdaga och utreda begångna
brott samt vidtaga erforderliga åtgärder då ordningen och säkerheten eljest
blivit kränkt samt att i övrigt lämna allmänheten skydd, upplysning och
annan hjälp.

Av polismans åligganden må här återges bestämmelsen i 8 § att polisman,
vilken erhåller kännedom om brott som hör under allmänt åtal, skall
så snart det kan ske avge rapport därom till vederbörande förman. År förseelsen
obetydlig och klart ursäktlig, äger polismannen dock underlåta att
avge rapport och låta saken bero vid ett påpekande eller eu erinran till
den felande.

6

Iiungl. Maj:ts proposition nr 164 år 1957

Rörande polismans maktbefogenheter sägs i It §, att polisman ej får
använda strängare medel än förhållandena kräver samt att våld får tillgripas
endast då tjänsteuppgiften ej kan lösas på annat sätt. Om det för
att upprätthålla allmän ordning är nödvändigt, har polisman enligt 12 §
att tillfälligt omhändertaga den som genom sitt uppträdande stör eller
innebär en omedelbar fara för ordningen. Omhändertagande skall även ske,
då det i andra fall är nödvändigt för att avvärja straffbelagd gärning, mot
vilken polisman är pliktig att ingripa. Om omhändertagandet skall anmälan
skyndsamt göras hos vederbörande förman. Den omhändertagne får
enligt 13 § hållas i förvar så länge fara föreligger för att han kommer
att fortsätta att störa ordningen.

Enligt 14 § förstås i instruktionen med polisman, där ej annat framgår
av sammanhanget, envar vid polisväsendet anställd som fullgör polisverksamhet.

Av de i instruktionen upptagna bestämmelserna skall de flesta som rör
polismans åligganden och samtliga angående polismans maktbefogenheter
enligt 15 § i tillämpliga delar äga giltighet på den som med stöd av 18 §
polislagen förordnats att utöva polisverksamhet. Bland de bestämmelser
som undantagits märks främst möjligheten enligt 8 § att meddela rapporteftergift.

Polisreglementet den 4 juni 1948 (nr 332) innehåller bl. a. bestämmelser
om kompetensvillkoren för olika slag av polismän. Av de villkor som ställes
på sökande till tjänst såsom polisaspirant eller med aspirant jämförlig
extra polisman må här från 23 § nämnas, att sökanden skall ha fyllt 21
år och ha förvärvat för tjänsten erforderlig allmänbildning. I 46 § stadgas,
att förordnande för den som skall ombesörja i 18 § polislagen angiven,
på enskild bekostnad anordnad polisbevakning (ordningsvakt) meddelas
av polischefen eller, om den avsedda bevakningen berör olika polischefers
verksamhetsområden, av länsstyrelsen. Förordnande för ordningsvakt
skall ange verksamhetens art och omfattning samt den som skall utöva
förmanskap över ordningsvakten. Förordnande får ej meddelas annan än
den som prövas lämplig att utöva den polisverksamhet, varom fråga är,
och må återkallas när som helst. I intet annat fall än som nu sagts får polismyndighet
meddela någon förordnande, vilket avser att tillförsäkra honom
sådant skydd som enligt strafflagen tillkommer polisman.

De bestämmelser i strafflagen som sålunda åsyftas innehålles i 10 kap. I
1 § stadgas, att om någon förgriper sig med våld eller hot därom å innehavare
av ämbete eller annan befattning, varmed ämbetsansvar är förenat,
då denne är i tjänsteutövning eller för att tvinga honom till tjänsteåtgärd,
hindra honom därifrån eller hämnas därför, så dömes han för våld eller
hot mot tjänsteman. Vad som sägs om befattning, varmed ämbetsansvar är
förenat, skall även gälla befattning, med vilken enligt Konungens förordnande
samma skydd skall vara förenat. I 2—6 §§ ges den som är under -

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 164 år 1957

kastad ämbetsansvar straffskydd mot annan förgripelse än i 1 § sägs, mot
våldsamt motstånd vid tjänsteutövningen, mot smädelse och annan missfirmelse
samt mot bestickning.

Vilka som är underkastade ämbetsansvar och sålunda åtnjuter skydd
enligt nämnda bestämmelser framgår av 25 kap. It § och 26 kap. 22 §
strafflagen. Enligt förstnämnda lagrum är bl. a. »de tjänstemän som under
ämbets- och förvaltningsmyndigheterna lyda» och »andra som förordnats
att förrätta ämbets- eller tjänsteärende» underkastade ämbetsansvar. Hit
hör enligt stadgad praxis polisman.

Såsom tidigare anförts kan Konungen förordna att annan befattningshavare
än sådan som är underkastad ämbetsansvar skall åtnjuta samma
skydd som ämbetsman. Dylikt förordnande har meddelats i kungörelsen
den 30 december 1948 (nr 794) med förordnande om ämbetsskgdd för vissa
befattningshavare. De personer som där avses är dels befattningshavare som
handhar säkerhets- eller ordningstjänst vid kanal- eller slussverk eller järnvägsanläggning,
dels vaktpost och annan för bevakning eller upprätthållande
av ordning tjänstgörande krigsman, dels ock den som eljest fullgör
bevaknings- eller ordningsuppgift för försvarsväsendet och därvid bär uniform
eller märke, tydligt utvisande denna uppgift.

Slutligen må här också erinras om vissa maktbefogenheter, som tillkommer
polisman enligt vägtrafikförordningen. Sålunda äger polisman enligt vägtrafikförordningen
att undersöka fordons beskaffenhet och utrustning och
därvid provköra fordonet samt förbjuda och hindra användandet av detsamma
(9 och 23 §§), att kontrollera huruvida förare av motordrivet fordon
innehar körkort eller annan handling som skall medföras under färd (10 §
6 mom., 12 § 2 och 4 mom., 13 § 4 mom., 27 § 4 mom., 29 § 4 mom.,
37 § 2 mom. och 74 §), att förbjuda och hindra förare av fordon som kan
antagas vara onykter eller eljest sakna nödiga förutsättningar för förandet
att föra fordonet (28 § 2 mom.) samt att förbjuda och hindra fortsatt färd
med fordon, som befinnes vara så lastat att färden uppenbarligen inte kan
äga rum utan fara eller olägenhet (52 § 3 mom. och 57 § 1 inom.). I 40 §
2 mom. stadgas därjämte, att vägtrafikant skall efterkomma polismans
anvisningar och stanna, när polisman därtill giver tecken.

Stadens utredning

I utredningen konstateras till en början att de mest personalkrävande av
polisens trafikuppgifter är trafikdirigering samt parkerings- och stoppförbudsövervakning
samt att personalbristen inom poliskåren i Stockholm
medfört, att polisens trafikarbete under högtrafiktid måst koncentreras på
trafikdirigering medan kontrollen av parkerings- och stoppförbud huvudsakligen
sker under låglrafiktid. Detta är, säger utredningen, särskilt olägligt
som parkerings- och stoppförbudsförseelserna vållar mest trafikbesvär
under rusningstiderna.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 164 år 1957

De rapporterade trafikförseelserna utgör en mycket stor arbetsbörda
framhålles i utredningen. Till belysande bärav anföres.

Under år 1955 var antalet dylika 37 836, varav den övervägande delen,
eller 32 648 avsåg parkeringsförseelser. Parkeringsförseelserna fördelade sig
med 22 496 på överträdelser av tidsbestämmelser (t. ex. 30-minutersregeln
eller parkering på tid då förbud rådde), 8 222 på parkering på förbudsbelagd
plats (dels plats för vilken förbud särskilt utfärdats och dels plats
där enligt allmänna regler förbud råder, t. ex. framför ingång, vid vägkors
etc.) samt 1 930 på åsidosättande av avgiftsplikt. De rapporterade parkeringsförseelserna
har ökat väsentligt under innevarande år. Under tiden
januari—september var sålunda antalet 37 850. Man har anledning förmoda,
att antalet kommer att överstiga 50 000 för året som helhet.

Efter att ha redovisat vissa utländska erfarenheter av kvinnlig polis, enligt
vilka man där med gott resultat använder kvinnor för allmänna polisiära
ordningsuppgifter och i trafiktjänst, förklarar utredningen, att det
inte synes finnas anledning att betvivla att kvinnor också med framgång
skulle kunna användas för trafikövervakning i Stockholm.

Härefter diskuteras i utredningen den kvinnliga kårens arbetsuppgifter,
varvid till en början anföres följande.

Polisens trafikarbete kan inordnas under följande rubriker.

1. Övervakning av parkering och kontroll av stoppförbud

a) parkering på platser med mätare

b) övrig parkering

c) stoppförbud

2. Trafikdirigering

a) vid övergångsställen för fotgängare

b) vid andra trafikplatser av mindre komplicerat slag

c) vid mera komplicerade trafikplatser

3. Trafikundervisning i skolorna

4. Kontroll av rörlig trafik, t. ex. hastighetskontroll och beivrande av vårdslös
framfart

5. Teknisk kontroll av motorfordon

6. Rapportering av trafikhändelser och trafikförseelser

7. Utredning av rapporterade trafikhändelser och trafikförseelser.

Det synes tveklöst, att uppgifterna under punkt 1 samt punkt 2 a kan
utföras av den ifrågasatta kvinnliga personalen. Inte endast den enklare
trafikdirigeringen vid övergångsställen för fotgängare utan även dirigering
vid andra trafikplatser av mindre komplicerat slag (punkt 2 b) bör dessutom
kvinnliga trafikövervakare, som visat god fallenhet för arbetet, kunna
utföra efter en tids praktik. Trafikdirigeringen vid de mera komplicerade
trafikplatserna kräver däremot en skicklighet, som kan förvärvas endast
efter mycket lång praktik. Man synes därför böra helt bortse från dem i
detta sammanhang.

Trafikundervisningen vid skolorna utövas, som ovan nämnts, för närvarande
av en förste polisassistent och fem konstaplar. Största delen av denna
verksamhet kräver mycket stor kunnighet och lång praktisk erfarenhet av
trafikarbete. För en del uppgifter skulle dock den ifrågasatta kvinnliga
personalen kunna användas. I jämförelse med polisens övriga trafikuppgifter
kräver verksamheten visserligen en obetydlig personalstyrka. Engage -

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 16b år 1957

rande av kvinnor i detta arbete skulle därför inte nämnvärt underlätta polisens
personalsvårigheter. Verksamheten måste dock anses vara synnerligen
viktig, och en utvidgning med tillhjälp av kvinnlig personal bör därför
vara värdefull.

Uppgifterna under punkterna 4 och 5 är av alltför komplicerad art för
att kunna utföras av personal med den begränsade utbildning, som förutsättes
komma den första gruppen kvinnliga trafikövervakare till del. Visst
arbete i samband med utredningen av trafikhändelser och trafikförseelser
bör lämpligen kunna utföras av icke polisutbildad personal. Men rationaliseringen
av detta arbete, med avlastning av vissa arbetsmoment på kvinnlig
skrivpersonal, bör lämpligen ske i den ordning, som påbörjats genom
stadskollegiets organisationsavdelnings och polisledningens försorg. De
kvinnliga trafikövervakarna synes därför inte böra sysselsättas med något
slag av utredningsarbete.

Av de uppgifter, som inordnas under punkt 6, kommer en del att åvila
de kvinnliga trafikövervakarna i den mån de sysselsättes med parkeringsoch
stoppförbudsövervakning. De förseelser som de vid denna övervakning
finner anledning att ingripa mot måste de självklart upprätta rapport om.
Rapportering av övriga trafikförseelser däremot, fortkörning, vårdslös framfart
in. in., samt trafikhändelser av olika slag, såsom krockar o. d., torde
ofta fordra en högre grad av kunskap och erfarenhet än vad den ifrågasatta
begränsade utbildningen kan väntas ge. I den mån de kvinnliga trafikövervakarna
konfronteras med förseelser och trafikhändelser av detta slag bör
de ingripa endast i de fall, då erfarnare polis ej finns på platsen.

De kvinnliga trafikövervakarna skulle sålunda sysselsättas med övervakning
av all slags parkering och kontroll av stoppförbudens efterlevnad
samt därjämte trafikdirigering vid övergångsställen för fotgängare och vid
andra trafikplatser av mindre komplicerat slag.

Utredningen anför ytterligare härom.

Det måste anses angeläget, att de kvinnliga trafikövervakarna inte sysselsättes
enbart med den enklare parkerings- och sloppförbudsövervakningen
alltför lång tid innan de sättes in på den mera positiva uppgiften
atl dirigera trafik. Förhållandet mellan dem och allmänheten kan nämligen
befaras bli varaktigt otillfredsställande om deras entré skulle innebära
enbart en stark åtstramning av parkeringskontrollen. Reaktionen kan däremot
förväntas bli en helt annan om trafikanterna samtidigt får kontakt
med dem i deras arbete med trafikdirigering och i deras förebyggande och
upplysande verksamhet. På enklare trafikplatser torde de för övrigt med
fördel kunna användas ganska snart efter genomgången kurs.

Beträffande de kvinnliga trafikövervakarnas utbildning uttalas, att man
synes böra acceptera den principen, alt de skall beredas samma utbildning
— förutbildningskurs och konstapelklassen vid polisskolan — som de manliga
konstaplarna. För eu försöksgrupp om 50 befattningshavare, som man
anser det lämpligt all börja verksamheten med, föreslås i utredningen dock
att utbildningen begränsas till eu betydligt kortare kurs. Utredningen förordar
atl försöksgruppen får eu snabbutbildningskurs, omfattande 110 tim -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 16k år 1957

mar under fyra veckor. Kursen utformas genom polisledningens försorg
och anordnas i dess regi eventuellt i samråd med statens polisskola.

Det torde enligt utredningens mening inte vara nödvändigt att kräva
särskilda förkunskaper av sökandena till ifrågavarande befattningar. Såsom
enda formella anställningsvillkor skulle gälla en minimiålder av 21 år
och en maximiålder av 35 år. Trafikövervakarna skulle tjänstgöra endast
under dagtid, dvs. under tiden kl. 7—19, och möjligheter skulle lämnas till
såväl heltids- som deltidsanställning. Lönen skulle utgå i form av arvode
med månatligt belopp, liggande mellan 689 och 828 kronor för heltidsanställd.

Enligt utredningen skall den föreslagna kåren av trafikövervakare anställas
antingen av rätts- och polisdirektionen eller av gatunämnden. Det
förstnämnda alternativet kunde förefalla mest näraliggande men genom
den sistnämnda ordningen skulle klart markeras skillnaden mellan trafikövervakarna
och ordinär polispersonal. Under alla förhållanden avses trafikövervakarna
skola underställas polismästaren, och polisledningen avses
skola utöva den reella anställningsprövningen. Utredningen föreslår vidare,
att trafikövervakarna erhåller ordningsvaktsförordnande och därmed tilldelas
polismans skydd samt att de utrustas med uniform och legitimationsmärke
enligt polisutrustningsreglementet. Försöksgruppen skulle fördelas
på vissa valdistrikt, i huvudsak inom den centrala staden, och ingå i
distriktens personalstyrka.

Departementspromemorian och yttrandena däröver

Promemorian

I promemorian fastslås inledningsvis att den parkerings- och stoppförbudsövervakning
samt den trafikdirigering, varmed de kvinnliga trafikövervakarna
enligt utredningen avses skola sysselsättas, utgör sådan polisverksamhet,
som jämlikt 2 § polislagen skall ombesörjas av polismän. Det
framhålles vidare, att den omständigheten att de kvinnliga trafikövervakarna
skulle erhålla ordningsvaktsförordnande inte gör dem behöriga enligt
nämnda lagrum, eftersom ordningsvakter inte är att anse som polismän.
Slutsatsen härav blir att utredningens förslag inte kan genomföras utan lagändring.

Enligt promemorian bör ändring vidtagas i 2 § polislagen. Ändringen bör
lämpligen få det innehållet, att vissa uppgifter av enklare beskaffenhet, som
det åligger polisdistrikt att ombesörja, får anförtros annan personal än
polispersonal.

En förutsättning för att man skall kunna godkänna ett sådant arrangemang
bör enligt promemorian vara att de särskilda uppgifterna kan klart
avgränsas från övrig polisverksamhet. Av de uppgifter, som de kvinnliga

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 164 år W57

trafikövervakarna enligt utredningens förslag skulle få, torde övervakning
av efterlevnaden av parkerings- och stoppförbudsbestämmelserna samt
rapportering av förseelser häremot motsvara nyss angivna krav, sägs det i
promemorian. Det tillägges, alt därmed givetvis även bör förenas den mera
positiva uppgiften att meddela upplysningar om gällande parlteringsbestämmelser
och förefintliga parkeringsutrymmen. Rörande de i övrigt för
trafikövervakarna föreslagna uppgifterna anföres i promemorian.

Det bör väl också vara möjligt att finna klart avgränsade uppgifter av
enklare beskaffenhet i det övriga trafikarbetet men försiktigheten torde
bjuda att ifrågavarande försöksgrupp av trafikövervakare inte sysselsättes
härmed, åtminstone inte förrän de förskaffat sig erfarenheter av parkeringsoch
stoppförbudsövervakningen samt bibringats viss ytterligare utbildning.
Den i utredningen framförda synpunkten, att det är angeläget, att de
kvinnliga trafikövervakarna snarast möjligt även sättes till att dirigera
trafik, därför att förhållandet mellan dem och allmänheten annars kunde
befaras bli varaktigt otillfredsställande, torde inte böra tillmätas avgörande
betydelse. Ett undanröjande av de trafikhinder, som olagligt parkerade
fordon utgör, och en hjälp med att efterleva parkeringsbestämmelserna
skulle säkerligen röna de laglydiga trafikanternas uppskattning i högre
grad än en utvidgad trafikdirigering vid trafikplatser av mindre komplicerat
slag. Skulle det dessutom bli så, att man med nuvarande rekryteringssvårigheter
inom polisväsendet ansåg sig böra använda kvinnliga trafikövervakare
i största möjliga utsträckning och fann sig oförhindrad att låta dem
ta hand om trafikdirigeringen på alla trafikplatser utom de svåraste kunde
stämningen mot trafikövervakarna lätt bli irriterad.

Om man alltså till en början begränsar de föreslagna uppgifterna för trafikövervakarna
till parkerings- och stoppförbudsövervakning och nämnda
därmed sammanhängande göromål, kunde man å andra sidan, sägs det i
promemorian, härtill lägga tillsyn och skötsel av parkcringsautomater och
redovisning av därvid omhändertagna medel, vilka uppgifter för närvarande
åvilar särskilda av gatukontoret anställda parkeringsvakter. De uppgifter
som sålunda skulle tilläggas trafikövervakarna skulle säkerligen, uttalas i
promemorian, räcka till för att den försöksgrupp om 50 befattningshavare,
varom nu närmast är fråga, skall bli fullt sysselsatt. I det sammanhanget
framhålles i promemorian, att det måste innebära en väsentlig avlastning för
polisväsendet om den övervakning och rapportskrivning, som erfordras för
att komma till rätta med parkeringsförseelserna, ombesörjes av annan personal
samt att polispersonalen då kunde i större utsträckning sättas in på
mera komplicerade polisuppgifter.

Såsom förut anförts skulle de kvinnliga trafikövervakarna enligt utredningens
förslag få ordningsvaktsförordnande för all därigenom tillförsäkras
polismans befogenheter och skydd. I departementspromemorian betonas
emellertid, att ordningsvakt inte torde kunna förordnas att ombesörja sådan
polisverksamhet, som det enligt 2 § polislagen åligger polisdistrikt att svara

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 164 år 1957

för. Det ifrågasattes i promemorian om det överhuvudtaget föreligger något
behov av att utrusta de kvinnliga trafikövervakarna med polisman tillkommande
maktbefogenheter gentemot allmänheten, så länge trafikövervakarnas
uppgifter begränsas på det sätt som förordats i promemorian. Skulle
man däremot vidga uppgifterna och låta t. ex. trafikdirigering ombesörjas
av dessa befattningshavare, vore det enligt promemorian nödvändigt att ge
dem maktbefogenheter. Kungl. Maj:t kunde då genom särskilt förordnande
förläna dem rätten att vid behov bruka våld och omhänderta personer. Under
samma förutsättning vore det enligt vad som uttalas i promemorian också
nödvändigt att utsträcka tillämpligheten av den i 40 § 2 mom. vägtrafikförordningen
stadgade plikten för vägtrafikant att följa polismans anvisningar
till att avse jämväl trafikövervakare. Icke heller i detta hänseende torde
ordningsvakt inbegripas i begreppet polisman, sägs det i promemorian. Ändringen
i vägtrafikförordningen föreslås få formen av ett tillägg till nämnda
bestämmelse med det innehållet, att vad som där sägs om polisman skall
gälla jämväl annan, som förordnats att ombesörja i polisverksamheten ingående
uppgift rörande trafiken. En sådan ändring anses också lämplig ur
den synpunkten, att den nu rådande tveksamheten rörande ordningsvakts
ställning i detta sammanhang därigenom undanröjes, samtidigt som det blir
nödvändigt att om ordningsvakt avses skola befatta sig med trafiken låta
detta komma till uttryck i förordnandet.

Synpunkten att ordningsvaktsförordnande skulle erfordras för att de
kvinnliga trafikövervakarna skall få polismans skydd tillmätes i promemorian
ingen avgörande betydelse. Redan uppgiften med parkeringsövervakning
synes nämligen böra medföra att så stora krav ställes på befattningshavaren
i fråga om oväld och allmän tillförlitlighet att befattningen bör anses förenad
med ämbetsansvar och därmed ämbetsskydd. Skulle dessutom den
parkeringsvakterna nu omhänderhavda medelsförvaltningen läggas på de
kvinnliga trafikövervakarna, utgör detta enligt promemorian ytterligare
ett skäl för sagda ansvar och skydd. I detta sammanhang erinras om att i
rättspraxis avläsare och inkasserare vid vatten- och elverk ansetts besitta
ämbetsansvar.

Sammanfattningsvis föreslås i promemorian, att de kvinnliga trafikövervakarna
anställes som en från polispersonalen helt avskild kår, att
deras uppgifter till en början begränsas till övervakning av parkerings- och
stoppförbudsbestämmelsernas efterlevnad samt rapportering av förseelser
häremot ävensom upplysningsverksamhet i förhållande till allmänheten
rörande nämnda bestämmelser och parkeringsutrymmen samt att i 2 §
första stycket polislagen göres ett tillägg av innehåll att Konungen äger för
visst polisdistrikt medge att särskild i polisverksamheten ingående uppgift
anförtros annan personal än polispersonal.

I anslutning till promemorian har därjämte upprättats ett förslag till sådan
ändring i vägtrafikförordningen, som tidigare berörts. Det tillägges

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 16b år 1957

slutligen i promemorian, att det synes rationellt att de nuvarande parkeringsvakternas
uppgifter övertas av trafikövervakarna samt att dessa uniformeras
och förses med legitimation.

Yttrandena

Det i promemorian framlagda förslaget att inrätta en särskild kår av trafikövervakare
tillstyrkes eller lämnas utan erinran av så gott som samtliga
remissinstanser. Bland de tillstyrkande remissinstanserna märks riksåklagarämbetet,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus
samt Göteborgs och Bohus län, polisverksamhetsutredningen och Svenska
stadsförbundet ävensom flertalet av de i andra hand hörda myndigheterna.
Det är endast statspolisintendenten, landsfogden i Göteborgs och Bohus län
poliskamrarna i Hälsingborg och Göteborg samt Svenska polisförbundet
som avstyrker förslaget.

De flesta remissinstanserna framhåller som sin principiella inställning
att förstärkningen av trafikövervakningen bör ske genom
att rekryteringen av polispersonal stimuleras, varvid man särskilt pekar på
möjligheten att för ordningspolistjänst anställa kvinnor, som erhåller vanlig
polisutbildning. Ett fåtal remissinstanser, såsom statspolisintendenten,
poliskamrarna i Hälsingborg och Göteborg samt Svenska polisförbundet
anser de principiella betänkligheterna mot att inrätta en särskild personalkår
för trafikövervakning så starka att de finner sig böra avstyrka förslaget
härom. Vissa av de tillstyrkande har närmare utvecklat sina principiella
betänkligheter. Sålunda anför polisverksamhetsutredningen bl. a. följande.

Även om sådana i promemorian angivna uppgifter som övervakning av
parkerings- och stoppförbudsbestämmelser i och för sig kan anses vara av
förhållandevis enkel beskaffenhet får det ej förbises, att tillsynen på detta
område ej utan men för polisverksamhetens effektivitet kan inskränkas
enbart till ett konstaterande av att en överträdelse ägt rum av ifrågavarande
specialbestämmelser utan måste ske under beaktande även av andra omständigheter.
Det kan härvid gälla fel eller brister i fråga om fordonets utrustning,
misstanke om rattfylleri, om olovligt tillgrepp eller annat, som
påkallar ett omedelbart ingripande. Även vid parkeringskontroll fordras
understundom ett diskretionärt bedömande, som förutsätter ingående kännedom
om gällande trafikregler och deras tillämpning. Härvid avses närmast
sådana situationer, som kan föranleda tillämpning av 2 § trafikbrottslagen.

EU genomförande av promemorians förslag torde vidare innebära risk
för att polisen ej skulle känna samma ansvar för fullgörandet av de uppgifter
som skulle ankomma på de särskilda trafikövervakarna.

Behovet av extraordinära åtgärder för att komma till
rätta med trafikförhållandena i Stockholm vitsordas i det stora flertalet
remissyttranden.

Trafikpolisintendenten i Stockholm beskriver sålunda situationen på
följande sätt.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 16''r år 1957

Vi är snart uppe i — mopederna medräknade — ett motorfordonsantal av
ett per var sjätte innevånare här i staden. Motorfordonsantalet i drabantstäderna
och övriga förorter i länet synes stiga i än hastigare takt. Parkeringsmöjligheterna
i innerstaden ökas i ytterst blygsamt tempo och gatorna
bli därför — oavsett alla restriktionsbestämmelser — mer och mer igenkorkade.
Även om en effektivare övervakning icke är allena saliggörande
för åstadkommandet av bättre förhållanden, är den dock ofrånkomlig.

Ordningspolisintendenten i Stockholm nämner, att antalet rapporterade
parkeringsförseelser under innevarande år, bedömt efter årets två första månader,
tenderar till att springa upp till 80 000 eller ännu flera. Han framhåller
i det sammanhanget att uppgiften bör vara att få kurvan att vända
nedåt och att härför kräves en så talrik och allestädes närvarande personal
att otillåtet uppställande av fordon åtminstone i stadens centrala delar i
görligaste mån kan förhindras innan förseelsen är begången. Med polisens
nuvarande knappa personalresurser är en sådan form av övervakning icke
i någon mån tänkbar, anför han.

Från flera håll betonas att trafikövervakarkåren givetvis bör stå öppen
även för manlig personal.

Den avgränsning som gjorts i promemorian beträffande trafik övervakarnas
uppgifter anses i allmänhet bland remissinstanserna
lämplig. Denna mening omfattas sålunda av riksåklagaren, statsåklagaren
i Stockholm, stadskollegiet samt rätts- och polisdirektionen där, landsfogden
i Stockholms län och polisverksamhetsutredningen.

Gatunämnden i Stockholm ifrågasätter om inte försiktigheten drivits för
långt i promemorian. Det förefaller gatunämnden lämpligt att personalen
finge sysselsättas med åtminstone enklare trafikdirigering. Nämnden vill
dock tillstyrka att uppgifterna under en försöksperiod begränsas på sätt
som anges i promemorian.

Å andra sidan menar trafikpolisintendenten i Stockholm samt länsstyrelsen
och landsfogden i Malmöhus län att uppgifterna behöver begränsas
ytterligare. Övervakningen bör sålunda enligt deras mening inskränkas till
parkeringsplatserna eller, som sägs i den förstnämndes yttrande, blott avse
den tidsbegränsade fordonsuppställningen. Som skäl härför anföres, att
det är väsentligt att få en klar avgränsning av uppgifterna och att detta
inte låter sig göra med en vidsträcktare parkeringsövervakning.

Trafikövervakarnas ställning och befogenheter är föremål
för delade meningar bland remissorganen. Visserligen ansluter sig de flesta
till vad som i detta hänseende uttalats i promemorian, men åtskilliga såsom
överståthållarämbetet, polismästaren och ordningspolisintendenten i Stockholm,
landsfogden i Stockholms län, länsstyrelsen och landsfogden i Malmöhus
län, poliskammaren i Malmö och polisverksamhetsutredningen anser att
trafikövervakarna bör göras till ordningsvakter. Härigenom vinnes, säger
överståthållarämbetet, fördelen att den nya personalgruppen inordnas inom
en kategori, som redan är förutsatt i polislagstiftningen och över vars rekry -

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 164 år 1957

tering och verksamhet polismyndighet författningsenligt övar inflytande.
En annan fördel härmed, som framhålles särskilt av landsfogden i Stockholms
län, är att det genom en sådan åtgärd blir otvetydigt klarlagt att trafikövervakaren
har polismans befogenheter och skydd. Enligt överståthållarämbetets
mening bör i samband med ordningsvaktsförordnande en närmare
reglering ske, så att befogenheterna avväges efter befattningshavarens
kvalifikationer, utbildning och vunna erfarenheter.

I en del yttranden, nämligen från länsstgrelsen och landsfogden i Stockholms
län samt polisverksamhetsutredningen förordas att trafikövervakarna
får rätt att meddela rapporteftergift. I första hand psykologiska men
också arbetsekonomiska skäl åberopas för denna ståndpunkt.

Genomgående understrykes i remissvaren att trafikövervakarna bör förses
med uniform, som tydligt skiljer dem från polismän.

De lagstiftningsåtgärder som föreslagits i promemorian har
gillats av flertalet remissorgan. Emellertid har de myndigheter, som enligt
vad förut anförts förordat att trafikövervakarna får ordningsvaktsförordnande,
i anslutning härtill föreslagit att ändring göres i 18 § i stället för i 2 §
polislagen. Ändringen kunde enligt överståthållarämbetet lämpligen utformas
som ett tillägg till 18 § av innehåll att Konungen må för visst polisdistrikt
medge att särskilda med trafikövervakningen sammanhängande
uppgifter ombesörjes i annan ordning än i lagen sägs. En ganska utbredd
uppfattning är att en sådan ändring skulle innebära ett mindre långtgående
ingrepp i polislagstiftningen än den föreslagna ändringen i 2 §, vilket, med
hänsyn till att det nu närmast är fråga om en försöksverksamhet, bör tillmätas
särskild betydelse. Flera remissinstanser, bland dem riksåklagarämbetet
och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län som i och för sig tillstyrkt
den föreslagna legislativa lösningen, har anmärkt att det redan av
lagtexten bör framgå att de polisuppgifter som må anförtros annan personal
än polismän endast får vara av enklare beskaffenhet.

Departementschefen

Den starka ökningen av motorfordonsbeståndet i landet har —• särskilt
i de centrala delarna av de största städerna — medfört att gatuutrymmena
inte räcker till för både en obegränsad parkering och den löpande trafiken.
Olika åtgärder har vidtagits för att komma till rätta med den alltmer ökade
trängseln på gatorna. På vissa gator har sålunda parkering förbjudits helt
eller under högtrafiktid. Vidare har särskilda parkeringsplatser för tidsbegränsad,
avgiftsbelagd parkering inrättats i syfte att från den centrala
staden få bort de långtidsparkerade fordonen. För att dessa åtgärder skall
bli effektiva krävs emellertid en fortlöpande kontroll av bestämmelsernas
efterlevnad. Antalet rapporterade parkeringsförseelser under de senaste åren
vittnar om att åtskilligt göres i detta hänseende från polisens sida. Av vad

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 16''r år 1957

särskilt ordnings- och trafikpolisintendenterna i Stockholm anfört i ärendet
är det dock uppenbart, att ordningspolisen i Stockholm med de vakanser som
för närvarande föreligger är för fåtalig för att kunna bemästra situationen.

Problemet med den bristande parkeringskontrollen bör man givetvis i
första hand och så långt det är möjligt söka lösa genom att rekryteringen till
polistjänsterna stimuleras. I remissyttrandena har man härvidlag framhållit
lämpligheten av att även kvinnor rekryteras till ordningspolisen. Jag
delar denna mening och tror att åtskilligt skall kunna vinnas på denna väg.

Emellertid torde man inte kunna tillgodose de föreliggande akuta behoven
enbart genom att stimulera polisrekryteringen. Remissinstanserna är
sålunda med några få undantag ense om att extraordinära åtgärder i dagens
läge måste vidtagas. Det uppslag med en särskild trafikövervakarkår som
väckts och gjorts till föremål för viss utredning inom Stockholms stadsförvaltning
får ses mot bakgrund härav. Förslaget går ut på att till vissa
uppgifter i polisens trafikarbete försöksvis skall användas kvinnlig personal
som fått en på dessa uppgifter direkt inriktad utbildning. Utbildningen
är sålunda avsedd att bli mera begränsad än den vanliga polisutbildningen.
Även om vissa principiella betänkligheter anmälts mot förslaget har dock
de allra flesta av de hörda myndigheterna och organisationerna inte velat
motsätta sig att försök göres i enlighet härmed. För egen del anser jag
också att uppslaget inte bör lämnas oprövat. De principiella betänkligheterna
synes mig kunna vika, om de uppgifter som anförtros annan personal
än polispersonal endast är av enklare beskaffenhet och ges en klar avgränsning
från övriga polisuppgifter. Att stadens utredning uteslutande tar sikte
på en kår av kvinnliga trafikövervakare synes grunda sig på de överväganden
som i samband därmed gjorts beträffande rekryteringsmöjligheterna
till kåren. Hinder bör enligt min mening i och för sig inte föreligga för att
även män anställes som trafikövervakare.

Enligt departementspromemorian skulle på trafikövervakarna få läggas
följande uppgifter, nämligen övervakning av parkerings- och stoppförbudsbestämmelsernas
efterlevnad, rapportering av förseelser häremot samt upplysningsverksamhet
rörande dessa bestämmelser och förefintliga parkeringsutrymmen.
En sådan avgränsning av arbetsuppgifterna synes mig lämplig.
Någon utvidgning av arbetsområdet för försöksgruppen till att omfatta
andra i polisverksamheten ingående uppgifter har inte förordats under
remissbehandlingen av promemorian, även om gatunämnden i Stockholm
antytt att alltför stor försiktighet iakttagits. Vissa remissmyndigheter har
ansett att uppgifterna borde inskränkas ytterligare, så att kontrollen endast
skulle avse den tidsbegränsade fordonsuppställningen. En sådan restriktivitet
anser jag inte erforderlig från förut angivna utgångspunkter. Med hänsyn
härtill och då det är angeläget, att polispersonalen i den utsträckning
det är möjligt befrias från enklare uppgifter för att med större kraft kunna
sättas in på det mera komplicerade polisarbetet förordar jag, att departe -

Kungl. Maj.ts proposition nr 164 år 1957 17

mentspromemorians förslag på denna punkt lägges till grund för försöksverksamheten.

När det gäller trafikövervakarnas ställning och befogenheter synes övervägande
skäl tala för den av åtskilliga remissmyndigheter hävdade uppfattningen,
att trafikövervakarna bör förordnas till ordningsvakter. Härigenom
får alla sådana frågor som polisledningens inflytande på personalens tillsättning
och entledigande samt förmanskapet och tjänstgöringsföreskrifter
för personalen sin naturliga lösning. Vidare får trafikövervakarna på detta
sätt automatiskt de polisman enligt polisinstruktionen tillkommande befogenheter,
som kan erfordras för att fullgöra de uppgifter förordnandet avser,
dock med undantag för polismans rätt att meddela rapporteftergift.
Frågan om rapporteftergift torde få övervägas i annat sammanhang. Ordningsvaktsförordnande
torde icke medföra att trafikövervakarna skulle få
de befogenheter, som enligt vägtrafikförordningen tillkommer polisman,
t. ex. rätt att kontrollera körkort och andra handlingar som skall medföras
under färd med motorfordon. Inte heller torde den för vägtrafikant i vägtrafikförordningen
föreskrivna hörsamhetsplikten mot polisman f. n. gälla
gentemot ordningsvakt. Det synes om icke nödvändigt så dock lämpligt att
trafikövervakarna kan ges samma ställning som polisman åtminstone i sistnämnda
hänseende.

Det är väsentligt, att allmänheten får klart för sig att den inte kan ställa
krav på att trafikövervakarna liksom polispersonalen skall inskrida mot
person som stör ordningen eller kunna hjälpa till rätta i olika besvärliga
situationer. För att motverka sådana felaktiga föreställningar bör, såsom
också genomgående betonats under remissbehandlingen, trafikövervakarna
uniformeras på ett sätt som klart skiljer dem från polispersonalen.

De lagstiftningsåtgärder som erfordras för att här föreliggande förslag
skall kunna genomföras är i första hand en ändring i polislagen. I dess
2 § stadgas nämligen, att i polisdistrikt skall polismän finnas anställda i
den omfattning, som erfordras för polisverksamhetens ombesörjande inom
distriktet. Denna regel utgör enligt vad som sägs i 18 § ej hinder för att
polisbevakning på statens bekostnad ombesörjes i annan ordning och ej
heller för att dylik bevakning anordnas på enskild bekostnad vid visst
företag, vid viss tillställning eller eljest i särskilt fall. Polisverksamhet
som det åligger polisdistrikt att svara för skall sålunda fullgöras av polismän.
Eftersom de uppgifter trafikövervakarna skulle få otvivelaktigt ingår
och alltjämt avses skola ingå i polisverksamheten, blir det nödvändigt
att göra undantag från berörda bestämmelse. Undantaget kan göras antingen
direkt i 2 § eller sammanföras med de övriga undantagen i 18 §.
Då trafikövervakarna enligt vad jag tidigare förordat bör erhålla ordningsvaktsförordnande
och då polisinstruktionen och polisreglementet vid regleringen
av ordningsvakternas ställning hänvisar till 18 §, torde det vara
lämpligast att ändringen hänföres till denna.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 164

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 164 år 1957

Såsom framgått av vad jag inledningsvis anfört, bör utvägen att anförtro
polisuppgifter åt annan personal än polispersonal inte få tillgripas i
andra fall än då verksamheten inte kan tillgodoses på annat sätt. Det bör
därför ankomma på Kungl. Maj :t att efter prövning av omständigheterna
i varje särskilt fall medgiva när så må ske. Prövningen bör bl. a. avse de
uPP§iHer som personalen skall ombesörja och de kvalifikationer personalen
skall besitta. Andra polisuppgifter än sådana som sammanhänger med
trafikövervakningen och som är av enklare beskaffenhet bör överhuvudtaget
inte få fullgöras på detta sätt. Ändringen i polislagen bör alltså få
formen av ett tillägg till 18 § av innehåll att Konungen må för visst polisdistrikt
medgiva att särskilda med trafikövervakningen sammanhängande
uPP§ifter av enklare beskaffenhet ombesörjes i annan ordning än i lagen
sägs.

För att ordningsvaktsförordnande skall kunna meddelas trafikövervakarna
erfordras jämväl viss ändring i polisreglementet. Sådan ändring kan
ske i administrativ ordning. I anslutning till förordnande bör meddelas
föreskrifter om vilka skyldigheter och befogenheter som skall gälla för
trafikövervakaren.

Det tidigare anförda har visat, att en ändring också är nödvändig i vägtrafikförordningen,
om trafikövervakarna vid fullgörandet av sina uppgifter
skall kunna göra anspråk på att bli åtlydda vid meddelandet av anvisningar
rörande trafiken. Erforderlig ändring torde lämpligast åstadkommas
på det sättet, att i 40 § 2 mom. vägtrafikförordningen göres ett tillägg
med innebörd att vad i detta moment sägs om polisman skall gälla jämväl
annan, som förordnats att ombesörja i polisverksamheten ingående uppgift
rörande trafiken.

I enlighet med vad jag sålunda förordat har inom inrikesdepartementet
upprättats förslag till dels lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den
6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket, dels förordning om ändrad
lydelse av 40 § 2 mom. vägtrafikförordningen den 28 september 1951
(nr 648).

Föredragande departementschefen hemställer härefter,

dels att förut omförmälda inom inrikesdepartementet upprättade förslag
till lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om
polisväsendet i riket måtte genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande,

dels ock att genom propositionen riksdagens yttrande måtte inhämtas
över nyssnämnda förslag till förordning om ändrad lydelse av 40 § 2 mom.
vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648).

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 16i år 1957

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ingvar Andersson