Knngl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
1
Nr 161
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen
den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar; given Stockholms
slott den 29 mars 1957.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lag angående ändrad lydelse av 2, 3
och 4 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar.
GUSTAF ADOLF
Herman Zetterberg
Propositionens huvudsakliga innehåll
Det i propositionen framlagda förslaget avser främst att underlätta
rationalisering beträffande distributionen av elektrisk kraft på landsbygden.
I syfte att ge staten ökat inflytande på utformningen av distributionsnäten
föreslås skärpning av kravet på koncession å elektriska ledningar.
Vidare förordas att s. k. områdeskoncession skall kunna meddelas
i större utsträckning än f. n. Särskilda bestämmelser föreslås om skyldighet
för innehavare av koncession för yrkesmässig distribution att leverera
eller överföra ström åt avnämare. Om koncessionshavaren i väsentlig mån
åsidosätter sin distributionsplikt, skall enligt förslaget koncessionen kunna
helt eller delvis återkallas. Den reglering, som f. n. kan äga rum beträffande
priset på elektrisk ström, föreslås skola omfatta även övriga villkor
för leverans eller överföring av strömmen.
1—402 6T Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 161
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
FÖRSLAG
till
Lag
angående ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71),
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar1
Härigenom förordnas, att 2, 3 och 4 §§ lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
2
1 mom. Vill någon utföra elektrisk
starkströmsledning med spänning
överstigande tvåhundrafemtio
volt mellan två ledare eller, om jordledning
användes, mellan en ledare
och jord, söke tillstånd av Konungen
eller den Konungen bemyndigar.
Dock vare, med undantag varom i
3 mom. sägs, tillstånd icke erforderligt>
a)
om ledningen till hela sin
sträckning förlägges inom byggnad
eller inhägnad gård;
b) om ledningen till hela sin
sträckning förlägges under jordytan;
c)
om ledningen utföres på egen
mark samt antingen avståndet från
ledningen, när densamma skall
framdragas ovan jordytan, till boningshus
eller annan vid gård uppförd
byggnad eller tomtplats eller
trädgård överstiger tjugu meter eller
ägaren medgivit, att ledningen må
framdragas på mindre avstånd än
nu är sagt;
(Föreslagen lydelse)
§•
1 mom. För framdragande eller
begagnande av elektrisk starkströmsledning
erfordras tillstånd av Konungen
eller den Konungen bemyndigar.
Tillstånd må avse ledning med
en i huvudsak bestämd sträckning
(linjekoncession) eller ledningsnät
inom visst område (områdeskoncession).
Konungen äger medgiva, att vissa
slag av ledningar eller ledningar
inom vissa områden skola vara undantagna
från vad i första stycket
sågs,
1 Senaste lydelse av 2 och 3 §§, se SFS 1938:458, 1941:958 och 1946:219.
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
3
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
d) om ledningen under iakttagande
av vad i c) sägs rörande avstånd
till boningshus m. m. utföres
på frivilligt upplåten mark såsom
avgreningsledning till ledning, för
vilken tillstånd enligt denna paragraf
meddelats, samt den nya ledningen
icke är avsedd för fast industriell
anläggning eller för distribution
av ström till fastigheter med
olika ägare.
Skall inom område, för vilket ej
finnes stadsplan eller byggnadsplan,
ledning framdragas ovan jordytan
på mindre avstånd än tjugu meter
från byggnad, som ovan nämnts,
eller tomtplats eller trädgård, må,
där ej anläggningen skall utföras
inom inhägnat järnvägsområde, tillstånd
till anläggningen icke mot bestridande
av byggnadens, tomtplatsens
eller trädgårdens ägare meddelas,
utan så är, att annan sträckning,
som utan synnerlig olägenhet för anläggaren
kan användas, prövas medföra
minst lika stort men som den
föreslagna.
2 mom. Vill någon i anslutning
till viss generator- eller transformatorstation
eller inom visst område
utföra elektrisk starkströmsledning
med lägre spänning än i 1 mom.
sägs och avser ledningen distribution
av ström till fastigheter med
olika ägare, söke tillstånd av Konungen
eller den Konungen bemyndigar.
3 mom. Elektrisk starkströmsledning,
för vars utförande tillstånd ej
erfordras enligt 1 eller 2 mom., må
likväl icke utan tillstånd av Konungen
eller den Konungen bemyn
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
(Gällande lydelse)
digar framdragas inom område för
allmän väg, vattentrafikled eller
järnväg eller, när fråga är om luftledning,
på mindre avstånd än 2 500
meter från den i vederbörlig ordning
bestämda mittpunkten av staten tillhörigt
eller till allmänt bruk godkänt
flygfält med en största utsträckning
av 2 500 meter eller så
att ledningens höjd över fältets nivå
vid gränsen överstiger en femtiondel
av avståndet i nämnda plan mellan
ledningen och omkretsen av en
cirkel med fältets mittpunkt såsom
medelpunkt och med 1 500 meters
radie. Har flygfältet större utsträckning
än nyss sagts, må ledningen
icke utan tillstånd av Konungen eller
den Konungen bemyndigar framdragas
på mindre avstånd än 4 000
meter från fältets mittpunkt eller
så att ledningens höjd över fältets
nivå vid gränsen överstiger en femtiondel
av avståndet i nämnda plan
mellan ledningen och omkretsen av
en cirkel med fältets mittpunkt såsom
medelpunkt och med 3 000 meters
radie.
4 mom. Tillstånd, varom i 1—3
mom. sägs, meddelas för viss tid, ej
överstigande fyrtio eller, om särskilda
skäl därtill föranleda, sextio
år. Vid prövning av ansökan om sådant
tillstånd bör hänsyn jämväl
tagas till huruvida behov av anläggningen
förefinnes samt huruvida
denna kan anses förenlig med en
planmässig elektrifiering. Meddelas
det sökta tillståndet, skall tillika
föreskrivas, under förbehåll av enskild
rätt, på vilket sätt och under
vilka villkor anläggningen må utföras
och nyttjas.
(Föreslagen lydelse)
2 mom. Koncession må ej meddelas,
med mindre anläggningen är
behövlig och förenlig med en planmässig
elektrifiering och, då fråga
är om områdeskoncession för yrkesmässig
distribution, området utgör
en lämplig enhet.
Koncession för yrkesmässig distribution
må meddelas endast den
som finnes lämplig att utöva sådan
verksamhet.
Koncession må ej överlåtas utan
tillstånd av Konungen eller den Konungen
bemyndigar.
3 mom. Koncession meddelas för
5
Knngl. Maj:ts proposition nr 161 är 1957
(Gällande lydelse)
Därest icke för särskilt fall annat
medgives, vare tillstånd, som i 1
mom. avses, förfallet, om anläggningen
icke tages i bruk inom tre
år från den dag tillståndet meddelades.
ö mom. Föreligga särskilda skäl
att elektrisk starkströmsledning utföres
redan innan erforderligt tillstånd
meddelats, äger Konungen
eller den Konungen därtill bemyndigar
förklara hinder i sådant hänse
-
(Föreslagen lydelse)
viss tid, ej överstigande fyrtio eller,
om särskilda skäl därtill föranleda,
sextio år.
Vid meddelande av koncession
skola, under förbehåll av allmän
och enskild rätt, föreskrivas de villkor
för anläggningens utförande och
nyttjande som av säkerhetsskäl eller
eljest ur allmän synpunkt finnas påkallade.
i mom. Den som innehar områdeskoncession
för yrkesmässig distribution
är pliktig att, om ej särskilda
skäl äro till undantag, tillhandahålla
ström åt envar som inom
området har behov därav för normalt
förbrukningsändamål.
Innehavare av linjekoncession är
pliktig att, om det är förenligt med
koncessionens ändamål, leverera eller
överföra ström åt innehavare av
umrådeskoncession, i den mån så
erfordras för att denne skall kunna
fullgöra sina förpliktelser enligt
första stycket, så ock eljest åt förbrukare,
vars verksamhet är av
större betydelse för det allmänna.
Frågor om förpliktelser, som avses
i detta inom., prövas av den Konungen
bemyndigar.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
(Gällande lydelse)
ende ej möta, och må därefter, när
anläggningen är färdig att tagas i
bruk, i avvaktan på att ingiven ansökan
om tillstånd till anläggningen
varder slutligt prövad, tillstånd till
dess nyttjande tillsvidare meddelas
i den ordning Konungen föreskriver.
6 mom. Innehavare av elektrisk
starkströmsanläggning, till vilken
tillstånd meddelats av Konungen
eller den Konungen därtill bemyndigat,
skall vara skyldig att, på
framställning av den som nyttjar
elektrisk ström från anläggningen
eller önskar komma i åtnjutande
därav, för åstadkommande av skälig
prissättning underkasta sig reglering
av priset för strömmens tillhandahållande.
Från dylik reglering
äro undantagna statens taxor ävensom
pris, som av kommunal myndighet
fastställts för tillhandahållande
av elektrisk ström inom kommunen.
Prisregleringen verkställes av en
särskild nämnd, bestående av fem
(Föreslagen lydelse)
5 mom. Gränserna för områdeskoncession
må ändras av den Konungen
bemyndigar, om det erfordras
för ändamålsenlig distribution
och kan ske utan synnerlig olägenhet
för koncessionshavaren.
6 mom. Åsidosätter koncessionshavaren
i väsentlig mån föreskrift,
som givits vid meddelande av koncession,
eller förpliktelser, som avses
i A mom., eller har han under
tre år i följd ej haft ledningen eller
ledningsnätet i bruk, må koncessionen
helt eller delvis återkallas.
Fråga om återkallelse prövas av
den Konungen bemyndigar.
7 mom. Koncessionshavaren är
skyldig att, på framställning av den
som nyttjar elektrisk ström från
anläggningen eller önskar komma i
åtnjutande därav, för åstadkommande
av skälig prissättning underkasta
sig reglering av pris och övriga
villkor för leverans eller överföring
av strömmen. Från dylik reglering
äro undantagna pris och övriga villkor,
som tillämpas av statlig myndighet
eller av kommunal myndighet.
såvitt angår leverans av elektrisk
ström inom kommunen.
Prisregleringen verkställes av en
särskild nämnd, bestående av fem
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
(Gällande lydelse)
av Konungen för viss tid förordnade
ledamöter. Vid förordnandet av ledamöter
skall tillses, att såväl leverantörintressena
som förbrukarintressena
bliva representerade.
Framställning om prisreglering
skall ingivas till kommerskollegium,
som, därest framställningen ej finnes
uppenbart ogrundad, har att
överlämna den till nämndens prövning.
Framställning om ändring i
eller upphävande av beslutad prisreglering
prövas i enahanda ordning;
sådan framställning må göras
jämväl av anläggningens innehavare.
Över kommerskollegii eller nämndens
beslut må klagan icke föras.
Avtal, stridande mot nämndens beslut,
vare utan verkan.
Kostnaderna för nämndens verksamhet
bestridas av allmänna medel.
Närmare föreskrifter angående
nämndens verksamhet meddelas av
Konungen. 7
7 mom. Var, som utan vederbörligt
tillstånd eller i strid mot de vid
meddelande av tillstånd givna föreskrifter
nyttjar anläggning, som i
(Föreslagen lydelse)
av Konungen för viss tid förordnade
ledamöter. Vid förordnandet av ledamöter
skall tillses, att såväl leverantörintressena
som förbrukarintressena
bliva representerade.
Framställning om prisreglering
skall ingivas till kommerskollegium,
som, därest framställningen ej finnes
uppenbart ogrundad, har att
överlämna den till nämndens prövning.
Framställning om ändring i
eller upphävande av beslutad prisreglering
prövas i enahanda ordning;
sådan framställning må göras
jämväl av anläggningens innehavare.
över kommerskollegii eller nämndens
beslut må klagan icke föras.
Avtal, stridande mot nämndens beslut,
vare utan verkan.
Kostnaderna för nämndens verksamhet
bestridas av allmänna medel.
Närmare föreskrifter angående
nämndens verksamhet meddelas av
Konungen.
8 mom. Föreligga särskilda skäl
att elektrisk starkströmsledning
framdrages redan innan erforderlig
koncession meddelats, äger Konungen
eller den Konungen därtill bemyndigar
förklara hinder i sådant
hänseende ej möta; och må därefter,
när anläggningen är färdig att tagas
i bruk, i avvaktan på att ingiven ansökan
om koncession varder slutligt
prövad, tillstånd till dess nyttjande
tillsvidare under tre år meddelas i
den ordning Konungen föreskriver.
9 mom. Den som olovligen nyttjar
elektrisk starkströmsledning eller
bryter mot föreskrift som givits
vid meddelande av koncession, straf
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
(Gällande lydelse)
denna paragraf avses, straffes med
dagsböter, där ej förseelsen är belagd
med straff enligt allmän strafflag.
(Föreslagen lydelse)
fes med dagsböter, där ej förseelsen
är särskilt belagd med straff enligt
allmän strafflag.
1 mom. Ansökan om rätt att för
elektrisk starkströmsanläggning påfordra
avstående eller upplåtande av
fastighet eller om sådant tillstånd
att utföra elektrisk ledning, som i
2 § 1 mom. avses, skall vara åtföljd
av fullständig beskrivning över det
tillämnade företaget med kostnadsförslag,
avfattning på karta av föreslagen
lednings sträckning och av
den jord, som för anläggningen erfordras,
bestyrkta förteckningar på
dels ägare och innehavare av de fastigheter,
över vilka ledningen skall
framdragas eller i vilkas mark den
skall nedläggas eller som eljest äro
för anläggningen behövliga, dels ock,
såvitt ledningen skall framgå ovan
jordytan, ägare och innehavare av
de fastigheter, som, utan att ledningen
skall över dem framdragas,
äro belägna på mindre avstånd än
tjugu meter från densamma, uppgift
på de överenskommelser, som blivit
träffade, eller de hinder, vilka däremot
mött, med flera handlingar,
som sökanden vill åberopa; dock att
där fråga är om ledning, som skall
framdragas inom område, för vilket
finnes stadsplan eller byggnadsplan,
förteckning, som nyss sagts, erfordras
allenast såvitt angår fastigheter,
över vilka ledningen skall framgå
eller i vilkas mark den skall nedläggas.
Finnes ej ansökan genast böra
§•
1 mom. Ansökan om rätt att för
elektrisk starkströmsanläggning påfordra
avstående eller upplåtande av
fastighet eller om linjekoncession
skall vara åtföljd av fullständig beskrivning
över det tillämnade företaget
med kostnadsförslag, avfattning
på karta av föreslagen lednings
sträckning och av den jord, som för
anläggningen erfordras, bestyrkta
förteckningar på ägare och innehavare
av de fastigheter, över vilka
ledningen skall framdragas eller i
vilkas mark den skall nedläggas eller
som eljest äro för anläggningen
behövliga, samt uppgift på de överenskommelser,
som blivit träffade,
eller de hinder, vilka däremot mött.
9
Kuntjl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
(Gällande lydelse)
avslås, lämnas åt de kommuner eller
municipalsamhällen, inom vilkas
områden ledning skall framdragas
eller anläggning eljest utföras, så
ock åt de ägare och innehavare av
fastigheter, som, enligt vad ovan
nämnts, skola uppgivas, tillfälle att
yttra sig över ansökningen och infordras
i övrigt de ytterligare upplysningar,
som för ärendets bedömande
må erfordras.
Vad ovan stadgats om skyldighet
att förete karta över jord, som för
elektrisk anläggning erfordras, samt
vissa förteckningar och uppgifter,
så ock därom att tillfälle att yttra
sig över gjord ansökan skall lämnas
vissa menigheter samt ägare och innehavare
av fastigheter, gälle ej beträffande
ansökan om tillstånd att
utföra anläggning inom inhägnat
järnvägsområde.
Avser ansökan allenast tillstånd
att i befintlig sträckning bibehålla
och nyttja starkströmsledning, vilken
utförts med stöd av tidigare i
vederbörlig ordning meddelat tillstånd,
äge vad ovan stadgats om
skyldighet att förete vissa förteckningar
ej tillämpning.
2 mom. Ansökan om tillstånd,
varom i 2 § 2 eller 3 mom. sägs,
skall vara åtföljd av
a) karta, varå angivits antingen
läget av den eller de generator- eller
transformatorstationer, varifrån
elektrisk ström skall tillföras ledningarna,
eller visst område, inom
vilket dessa avses skola framdragas,
(Föreslagen lydelse)
2 mom. Ansökan om områdeskoncession
skall vara åtföljd av
a) karta över området med angivande
av sökanden tillhöriga ledningar,
med spänning överstigande
tvåhundrafemtio volt mellan en ledare
och jord eller vid icke direkt
jordat system mellan två ledare,
jämte matande ledningar och stationer
inom området samt huvudsaklig
sträckning av ledningar med
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
(Gällande lydelse)
b) uppgift om spänning och
strömart,
c) uppgift om allmän väg, vattentrafikled
eller järnväg, som kommer
att beröras av ledningarna, samt om
det sätt, varpå ledningarna äro avsedda
att där utföras.
Avser ansökningen framdragande
av viss till sträckningen bestämd
ledning inom område för dylik trafikled,
skall å den ingivna kartan
utmärkas det eller de ställen, dår
ledningen kommer att beröra trafikleden.
3
3 mom. Ansökan om förklarande,
varom sägs i 2 § 5 mom., skall vara
åtföljd av karta, varå anläggningen
angivits, ävensom av de uppgifter i
övrigt rörande anläggningen och dess
ändamål, som må erfordras för prövning
av sådan ansökan.
(Föreslagen lydelse)
samma spänning, vilka erfordras enligt
den under b) angivna planen;
b) plan över områdets framtida
försörjning med elektrisk ström; och
c) uppgift om spänning och
strömart.
3 mom. Finnes ej ansökan böra
omedelbart avslås, skall tillfälle att
yttra sig beredas vederbörande länsstyrelse,
kommuner och municipalsamhällen,
som beröras av anläggningen,
ägare och innehavare av fastigheter,
som angivas i 1 mom., så
ock annan, som kan lida men av
företaget.
f mom. Vad i 1 mom. stadgats
om skyldighet att förete karta samt
vissa förteckningar och uppgifter så
ock vad i 3 mom. föreskrivits om inhämtande
av yttranden gälle ej beträffande
ansökan om koncession å
ledning inom järnvägsområde.
5 mom. Ansökan om förklaring,
varom i 2 § 8 mom. sägs, skall vara
åtföljd av karta, varå anläggningen
angivits, ävensom av de uppgifter i
övrigt rörande anläggningen och dess
ändamål, som må erfordras för prövning
av sådan ansökan.
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1957
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
4 §•
För skada, orsakad-----— förstnämnda anläggning.
Har skadan-------avvända densamma.
Är elektrisk anläggning till hela
sin sträckning förlagd inom byggnad
eller inhägnad gård eller under jordytan
och överstiger ej största effektiva
spänningen två hundra femtio
volt, räknat på det i 2 § angivna
sätt, skall, ändå att anläggningen
innefattar egen generator eller transformator,
vad i denna paragraf är
stadgat icke medföra skyldighet att
ersätta skada.
Med generator------
Är elektrisk anläggning till hela
sin sträckning förlagd inom byggnad
eller inhägnad gård eller under
jordytan och överstiger ej största effektiva
spänningen tvåhundrafemtio
volt, räknat på det i 3 § 2 mom. a)
angivna sätt, skall, ändå att anläggningen
innefattar egen generator eller
transformator, vad i denna paragraf
är stadgat icke medföra skyldighet
att ersätta skada,
dylik anläggning.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1958.
Nya lagen gäller ej, där tillstånd
meddelats eller anläggning eljest i
laga ordning utförts före lagens
ikraftträdande. Stadgandena i 2 §
6, 7 och 9 mom. skola dock i tilllämpliga
delar gälla jämväl i fall
som nu sagts.
Vad i 2 § i mom. är stadgat skall
jämväl äga tillämpning med avseende
å tillstånd som meddelats enligt
äldre lag, i den mån sådant tillstånd
innehåller skyldighet för innehavaren
att underkasta sig förpliktelse
som i nämnda mom. sägs.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 15 mars 1957.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Hedlund, Persson,
Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler, efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter, fråga om ändrad
lagstiftning angående elektriska anläggningar samt anför härvid följande.
Jämlikt bemyndigande den 18 december 1942 uppdrog dåvarande chefen
för handelsdepartementet åt åtta sakkunniga1 att utreda och framlägga
förslag rörande möjligheterna att genom statens medverkan mera
planmässigt än hittills trygga landets och särskilt den svenska landsbygdens
försörjning med elektrisk kraft. De sakkunniga, vilka antog benämningen
elkraftutredningen av år 1943, avlämnade den 21 april 1954 betänkande
angående elkraftförsörjningen (SOU 1954: 12) innefattande bl. a.
förslag till ändrade lagbestämmelser rörande elektriska anläggningar. Utredningens
förslag är emellertid icke enhälligt i alla delar. Såsom senare
skall närmare redovisas har en ledamot- reserverat sig på vissa punkter.
Över utredningens förslag har efter remiss yttranden avgivits av chefen
för flygvapnet, arbetarskyddsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen,
krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
luftfartsstyrelsen, statskontoret, bank- och fondinspektionen,
kontrollstyrelsen, statens organisationsnämnd, överstyrelsen för
yrkesutbildning, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium,
lotsstvrelsen, statens priskontrollnämnd, statens lönenämnd, samtliga länsstyrelser,
statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström, statens maskinoch
redskapsprovningsanstalter (statens maskinprovningar), statens forsk- 1 2
1 De sakkunniga var f. d. landshövdingen S. A. E. Hagströmer, tillika ordförande
(avliden i maj 1943), agronomen G. G. Brandin (avliden i november 1945), f. d. kommerserådet
N. P. Malm (t. o. m. den 31 maj 1952), chefen för Örebro stads elverk, direktören
P. H. Y. Persson, lantbrukaren J. F. D. Svensson, f. d. överdirektören och souschefen
i vattenfallsstyrelsen N. E. Sylwan, generaldirektören E. G. J. Upmark samt
vattenrättsingenjören vid rikets samtliga vattendomstolar S. O. G. Ziekerman. Efter
Hagströmer tillkallades den 8 juli 1943 f. d. landshövdingen E. F. L. Lindeberg att deltaga
i och såsom ordförande leda utredningsarbetet.
2 Direktören P. H. Y. Persson.
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 År 1957
13
ningsanstalt för lantmannabyggnader, jordbrukslekniska institutet, statens
hantverksinstitut, elektrifieringsberedningen, riksförbundet för elektrifieringen
på landsbygden, riksförbundet landsbygdens folk (RLF), riksföreningen
för elstudier, svenska bankföreningen, svenska elektroingenjörers
riksförbund, svenska elverksföreningen, svenska konsulterande ingenjörers
förening, svenska landskommuners förbund, svenska stadsförbundet,
svenska vattenkraftföreningen, svenska ångpanneföreningarnas
centralorganisation, Sveriges elektriska entreprenörsförening, Sveriges
elektroindustriförening, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
Sveriges lantbruksförbund, tjänstemännens centralorganisation samt tolvav
landet elektriska länsföreningar. Genom vissa remissinstansers försorg
har därjämte yttranden inhämtats från åtskilliga distributionsföretag,
handelskammare, hushållningssällskap, kommunal- och stadsfullmäktige,
kraftbolag, lantbruksnämnder, länsbostadsnämnder, riksorganisationers
läns- och lokalavdelningar, överinspektörerna i statens elektriska inspektion
in. fl.
Sedan ärendet, såvitt det avser ändrade lagbestämmelser om elektriska
anläggningar, varit föremål för överväganden inom justitiedepartementet,
anhåller jag nu att få upptaga det till behandling.
1. översikt av gällande lagbestämmelser om elektriska
anläggningar
De grundläggande föreskrifterna angående elektriska anläggningar för
belysning, drivkraft eller annat dylikt ändamål återfinnes i lagen den 27
juni 1902, nr 71, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar
— i det följande benämnd 1902 års lag. Sådana anläggningar
kallas starkströmsanläggningar till skillnad från telegraf-, telefon- och
andra svagströmsanläggningar. Med starkströmsanläggning förstås i stadgan
den 5 maj 1939, nr 200, om elektriska starkströmsanläggningar sådan
anläggning i vilken alstras, omformas, överföres eller nyttjas elektrisk
kraft med sådan spänning eller strömstyrka att fara för person eller egendom
därav kan förorsakas. Spänningen benämnes lågspänning, när densamma
uppgår till högst 250 volt, samt eljest högspänning.
Enligt 1902 års lag erfordras i allmänhet tillstånd (koncession) för att
utföra starkströmsledning. Medan 1 § innehåller regler om expropriation
för starkströmsanläggning, är bestämmelserna om koncession jämte reglering
av strömpris upptagna i 2 §. Dessutom finnes i 3 § föreskrifter
om vilka handlingar som skall åtfölja expropriations- och koncessionsansökningar
samt om den förberedande behandlingen av sådana ansökningar.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
Berörda paragrafer har omarbetats vid flera tillfällen. Sålunda har 1 §
ändrats genom lagar den 31 augusti 1907 (nr 69), den 12 maj 1917 (nr
192), den 22 juni 1920 (nr 478), den 29 maj 1931 (nr 148) och den 19
december 1941 (nr 958). Med 2 § har vidtagits ändringar genom nämnda
lagar av år 1907, 1931 och 1941 samt genom lagar den 16 maj 1918 (nr
280''), den 30 juni 1938 (nr 458), den 1 juni 1945 (nr 215) och den 17
maj 1946 (nr 219). 3 § har ändrats genom samma lagar av år 1907, 1920,
1931, 1938 och 1946.
I övrigt innehåller 1902 års lag i 4 —14 §§ vissa för stark- och svagströmsanläggningar
gemensamma bestämmelser rörande skada genom inverkan
av elektrisk ström samt i 15 § ett allmänt bemyndigande för
Konungen att meddela de närmare föreskrifter vilka må erfordras med
avseende å elektriska ledningars utförande och skötsel.
I fråga om de expropriationsrättsliga stadgandena skall här blott nämnas
den begränsning i rätten till expropriation, som följer av
stadgandet i 1 § andra stycket. Enligt detta är menighet icke pliktig att
utan synnerliga skäl inom område, för vilket finnes stadsplan eller byggnadsplan,
eller inom fastställt hamnområde avstå eller upplåta gata, torg,
allmän plåts eller vattendrag för elektrisk starkströmsanläggning. Kommun
har sålunda en viss vetorätt mot elektrifiering inom sitt område
genom utomstående företag.
Koncessionsskyldighetens omfattning framgår av 2 § 1—3
mom. Koncessionspliktiga är till en början starkströmsledningar inom
område för allmän trafikled samt luftledningar för starkström i närheten
av vissa flygfält. Koncessionsskyldigheten omfattar även i andra fall högspänningsledningar,
dock med viktiga begränsningar i fråga om ledningar
som till hela sin sträckning förlägges inom byggnad eller inhägnad gård
eller under jordytan eller som utföres på egen eller frivilligt upplåten
mark. För lågspänningsledningar, som ej berör allmän trafikled eller
flygplats, tordras koncession endast i fall då ledningarna skall användas
för att i anslutning till viss generator- eller transformatorstation eller inom
visst område distribuera ström till fastigheter med olika ägare.
Koncessionsskyldigheten gäller själva ledningarna men icke andra anläggningar.
Koncession meddelas av Konungen eller den Konungen bemyndigar.
I enlighet härmed har Kung], Maj :t i brev den 8 december 1950,
nr 627, uppdragit åt kommerskollegium att med vissa begränsningar bevilja
koncession.
I 2 § 4 mom. ges bestämmelser om bl. a. prövningen av koncession
san sök an. Enligt stadgandet bör hänsyn tagas till huruvida behov
av den elektriska anläggningen finnes samt om denna kan anses
förenlig med en planmässig elektrifiering. Bestämmelsen om behovsprövning
har emellertid erhållit en sadan avfattning att den icke hindrar
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
15
vederbörande myndighet att vid ärendets avgörande beakta även andra
omständigheter i de särskilda fallen. Koncession meddelas för viss tid
ej överstigande 40 eller, om särskilda skäl därtill föranleder, 60 år. Bestämmelsen
om koncessionstid tillämpas i praxis så att koncession
å nya huvudledningar beviljas på 40 år, medan koncession å ledningar,
som ansluter till en sökanden tillhörig redan befintlig anläggning, meddelas
för återstående del av »huvudkoncessionens» giltighetstid.
I beslut om meddelande av koncession skall även angivas på vilket sätt
och under vilka villkor den av ansökningen omfattade anläggningen skall
utföras och nyttjas.
I fråga om sådana högspänningsledningar, som — av annan anledning
än att de berör allmän trafikled eller framgår i närheten av flygfält —
är koncessionspliktiga, innehåller slutligen 4 mom. en bestämmelse om
att koncessionen förfaller om anläggningen icke tages i bruk inom tre år
från den dag koncessionen meddelades. Undantag kan dock medges i särskilda
fall.
I undantagsfall kan en koncessionspliktig ledning få byggas redan innan
koncession beviljats. Härför erfordras s. k. förhandstillstånd. Blir
ledningen färdig, innan koncessionen hunnit beviljas, kan — om koncessionsansökningen
ingivits — ges tillstånd att tillsvidare nyttja ledningen.
Hithörande bestämmelser återfinnes i 2 § 5 mom.
Såsom förut nämnts innehåller 1902 års lag även bestämmelser om
reglering av strömpriset. Bestämmelserna, vilka återfinnes i 2 § 6
inom., infördes i lagen genom 1938 års hithörande lagstiftning. Enligt
gällande föreskrifter måste innehavare av koncessionerad anläggning för
åstadkommande av skälig prissättning underkasta sig reglering av priset
för strömmens tillhandahållande, om detta begäres av någon som mottager
eller önskar erhålla ström från anläggningen. Undantagna från prisreglering
är statens taxor och pris, som fastställts av kommunal myndighet.
Prisregleringen verkställes av en särskild nämnd. Regler ges om nämndens
sammansättning, förfarandet i prisregleringsärende och verkan av
beslut i sådant ärende.
I 3 § av 1902 års lag ges regler angående ansökningar om expropriation,
koncession och förhandstillstånd samt om dessas formella behandling.
I fråga om vilka handlingar som skall åtfölja ansökningarna
lämnas olika detaljerade föreskrifter med avseende å dels koncession å
lågspänningsledningar och ledningar inom allmän trafikled eller i närheten
av flygfält och dels koncession å högspänningsledningar i andra fall
samt expropriation.
Om ansökningen ej bör genast avslås, skall berörda kommuner och
municipalsamhällen ävensom ägare eller innehavare av fast egendom beredas
tillfälle att yttra sig över ansökningen och i övrigt behövliga upplysningar
infordras.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
2. Allmänna synpunkter
Elkraftutredningen. Som bakgrund till sina förslag och rekommendationer
lämnar utredningen eu redogörelse för det nuvarande läget i fråga
om elkraftförsörjningen. För närmare kännedom härom må hänvisas till
betänkandet kap. 6—11. Här må blott anföras att enligt utredningen inga
väsentliga anmärkningar kan riktas mot den nuvarande ordningen för
kraftkällornas tillvaratagande, kraftens produktion eller storkraftöverföringen
på stamlinje- och fördelningsnäten och ej heller mot storindustrins,
kommunikationernas samt städernas och de andra större tätorternas
kraftförsörjning. Utredningen anser emellertid att vissa svagheter
och brister finnes inom landsbygdens elkraftförsörjning, vilka huvudsakligen
sammanhänger med distributionen av elektrisk kraft på landsbygden
men även berör andra delar av kraftförsörjningen.
Utredningen finner att bristerna inom landsbygdens elkraftförsörjning
väsentligen har sin grund i två faktorer, nämligen rådande organisatoriska
förhållanden hos detaljdistributionsföretagen och svagheter hos den
tekniska distributionsapparaten.
Utredningen framhåller att den organisatoriska utvecklingen uppvisar
en viss oenhetlighet och planlöshet, vilket bl. a. haft till följd en betydande
splittring av detalj distributionen på många, alltför små eller icke tillräckligt
bärkraftiga enheter. Nära en tredjedel av konsumenterna på
landsbygden fick år 1950 sin elkraft från distributionsföretag med mindre
än 500 förbrukare per företag och ungefär hälften från företag med
mindre än 1 000 förbrukare. Enligt utredningen är detaljdistributionen i
regel välordnad, då de större distributionsföretagen, exempelvis de stora
råkraftförsäljande företagen, har hand om distributionen. Småföretagen
saknar däremot i hög grad möjligheter att på egen hand reda upp alla
de problem, som numera sammanhänger med en tillfredsställande detaljdistribution.
Lokala försök att skapa mer bärkraftiga distributionsenheter
har visserligen förekommit men hittills haft ringa framgång. Sammanslagningar
sinsemellan av angränsande småföretag har sålunda icke skett
i någon större omfattning. De råkraftförsäljande storföretagen har emellertid
i icke obetydlig omfattning övertagit små återförsäljande företag,
när bristerna inom dessa småföretags distributionsverksamhet framtvingat
en förändring. Enligt utredningens mening kan dock ifrågasättas om en
oreglerad och eventuellt intensifierad utveckling av detta slag är önskvärd.
I fråga om den tekniska distributionsapparaten anföres i betänkandet
att landsbygdsföretagens anläggningar ofta icke är i tillfredsställande skick
sett från drifts- och säkerhetssynpunkt och att nätens överföringsförmåga
måste anses i stor utsträckning otillräcklig. Sålunda har detaljdistribu
-
17
Kungl. Alaj:ts proposition nr 161 år 1957
tionsnäten år 1950 bedömts som dåliga till ca 50 % ur drifts- och säkerhetssynpunkt
och till ca 60 % med hänsyn till överföringsförmågan. Näten
är enligt utredningen till stora delar sådana att de, om icke betydande
förbättringar snart åstadkommes, icke på ett nöjaktigt sätt kan tillgodose
de ökade behov som kan förväntas under den närmaste tiden. Särskilt
näten, tillhörande små distributionsföretag, anses otillräckliga.
En grundläggande förutsättning för att detaljdistributionen av elkraft
på landsbygden skall bli välordnad är — framhåller utredningen att
de lokala distributionsföretagen har en lämplig storlek. Irrationella småföretag
anses därför böra ersättas med större enheter, som var och en
försörjer ett anvisat område med elektrisk kraft av fullgod kvalitet, i erforderlig
mängd och på skäliga, inom området utjämnade villkor. Denna
omorganisation, som anges komma att beröra flertalet a% landsbygdens
distributionsföretag och i viss utsträckning även tätorternas, bör enligt
utredningens mening syfta till att skapa företag av lämplig typ och med
en minimistorlek av i runt tal 15 000 normaltariftenheter, mots''\ arande
ca 2 000 förbrukare eller ett geografiskt område med omkring 7 000 personer.
Hänsynen till lokala förhållanden kan — uttalas i betänkandet
emellertid föranleda att man i olika fall bör räkna med högst betydande
avvikelser från de angivna riktvärdena.
Flera alternativa principlösningar uppställes av utredningen för en omorganisation
genom samordning av distributionsföretagen. Sålunda kan
företag, som befinnes icke bärkraftiga, inlösas och deras distribution övertagas
antingen av de ledande storföretagen, vart inom sitt försörjningsområde,
eller av vederbörande kommuner eller kommunala samorganisationer
eller slutligen av annat lämpligt förefintligt eller för ändamålet bildat företag
av lokal karaktär. Det sistnämnda alternativet, som närmast åsyftar att
sammanföra flera småföretag inbördes till lokala, tillräckligt stoia enheter,
synes utredningen vara det mest naturliga med hänsyn till önskvärdheten
av lokal medverkan, ansvarstagande och självbestämmanderätt
ävensom med hänsyn till att man icke onödigtvis bör göra ingripanden i
de bestående förhållandena. För att åstadkomma en ändamålsenlig omorganisation
förordar utredningen att planer upprättas för avgränsade
landsdelar med angivande av de företag som skall handha distributionen.
Omorganisationen bör enligt utredningen i princip ske frivilligt men
under statlig ledning. Att helt lita till frivilligheten torde dock icke vara
tillfyllest utan man nödgas genom lagstiftningsåtgärder åstadkomma de
medel som ofta kan erfordras för att vinna eu ur allmän synpunkt önskvärd
rationalisering av detaljdistributionen av elkraft på landsbygden. I
sådant syfle föreslås i betänkandet vissa ändringar i 1902 års lag vilka
i korthet går ut på att inskränka kommuns distributionsmonopol inom dess
planlagda område, att utvidga koncessionsplikten för starkströmsledningar,
att ålägga företagen att distribuera elektrisk ström, att pröva distribu2—402
67 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 161
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
tionsföretags allmänna lämplighet såväl i samband med beviljande som vid
överlåtelse av koncession, att införa möjligheter att häva koncession samt
att utvidga prisregleringen. Därjämte förordar utredningen att vissa bestämmelser
i 1902 års lag om vissa minimiavstånd mellan elektrisk ledning
och boningshus, trädgård m. m. samt flygfält överföres till stadgan den
5 maj 1939 om elektriska starkströmsanläggningar.
För upprustning av den tekniska distributionsapparaten ävensom för
fortsatt elektrifiering på landsbygden föreslår utredningen vissa ekonomiska
stödåtgärder från statens sida, vilka här icke skall närmare behandlas.
Remissyttrandena. I huvudsak samtliga remissinstanser delar utredningens
uppfattning att vårt lands elkraftförsörjning, såvitt avser kraftproduktion,
storkraftöverföring samt storindustrins, kommunikationernas
samt städernas och de övriga större tätorternas kraftförsörjning är nöjaktigt
ordnad. Att en förbättring av elkraftförsörjningen på landsbygden
snarast bör åstadkommas framhålles i nästan samtliga yttranden.
Förslaget att sammanföra flera småföretag till lokala, tillräckligt stora
enheter tillstyrkes i princip i det övervägande antalet yttranden. I utlåtanden
av länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings och Kopparbergs
län, riksföreningen för elstudier samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
betonas dock att omorganisationen bör genomföras helt
frivilligt. I detta sammanhang må nämnas att riksförbundet för elektrifieringen
på landsbygden, RLF och Sveriges lantbruksförbund —• vilka
förutsätter att även råkraftleverantörerna skall vara skyldiga avstå från
sådana delar av dem tillhöriga detalj nät vilka är behövliga för att få till
stånd lämpliga större företag —- betonar att dessa kraftleverantörers fortlöpande
inköp av mindre distributionsföretag bör snarast bringas att
upphöra.
Beträffande företagens i betänkandet angivna storlek anföres i flera
yttranden att utredningens riktvärden är för höga. Bedömningen av den
för en bygd lämpligaste storleken av ett distributionsföretag är nämligen
beroende på så många lokala faktorer att största försiktighet vid omdaning
av företagen bör iakttas. Man bör därför icke på förhand binda
sig för några fixa gränser. Sådana synpunkter framföres av bl. a. kommerskollegium,
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Kristianstads,
Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro,
Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, elektrifieringsberedningen
och RLF.
Vissa remissorgan uttalar tveksamhet huruvida förslaget att sammanslå
småföretag till större enheter är det lämpligaste. Sålunda finner bl. a.
kommerskollegium att distributionens övertagande genom de ledande storkraf
tf öretagen erbjuder den lättast framkomliga vägen men att likväl förslaget
att sammanföra företag till lokala större enheter bör kunna till
-
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
lämpas där det medför fördelar. Länsstyrelsen i Örebro län förordar i
första hand att distributionsföretag övertages av vederbörande kommun
därest kommunen är av sådan storlek att den kan utgöra eget försörjningsområde
och det befintliga distributionsnätet endast berör kommunen.
I andra hand förordar länsstyrelsen att företagen sammanföres till lokala
enheter. I yttranden av länsstyrelserna i Blekinge, Kristianstads, Göteborgs
och Bohus, Kopparbergs och Västernorrlands län samt av RLF framhålles
åter att man vid en omorganisation icke bör binda sig för något
av de föreslagna alternativen utan i stället begagna sig av det för varje fall
lämpligaste.
I ett betydande antal yttranden avstyrkes utredningens förslag och förordas
att avvecklingen av småföretag får ske utan statligt ingripande och
statlig planering. I dessa yttranden framhålles att hittills en betydande
rationaliseringsprocess skett, i vilken råkraftföretagen tagit en mycket
aktiv del. Denna process, som fortgått utan kostnad för det allmänna, är
en följd av, å ena sidan, konsumenternas på åtskilliga håll ådagalagda
önskan att slippa handhavandet av någon del av eldistributionen och, å
andra sidan, storkraftföretagens beredvillighet att omhändertaga även detaljdistributionen
fram till förbrukningsplatserna. Den direkta ledningen
och ansvaret för att snarast skapa tillfredsställande distributionsförhållanden
bör därför anförtros åt de ca 50 större kraftföretagen i landet —
statliga, kommunala och enskilda — vilka samtliga är villiga att påtaga
sig detta ansvar. Under sådana förhållanden bortfaller i stort sett behovet
av de föreslagna åtgärderna för omorganisationen som med säkerhet
skulle bli betydligt kostsammare och mer arbetskrävande än utredningen
förmenar. Sådana synpunkter återfinnes i utlåtanden av bl. a. vattenfallsstyrelsen,
länsstyrelserna i Hallands och Norrbottens län, handelskammaren
i Karlstad, svenska elverksföreningen, svenska vattenkraftföreningen, Sveriges
elektriska entreprenörers förening och Sveriges konsulterande ingenjörers
förening.
Departementschefen. Den omfattande elektrifiering av vårt land, som
hitlills genomförts, har i allmänhet skett på ett efter omständigheterna
tillfredsställande sätt. Utredningen och remissinstanserna vitsordar också
att några väsentliga anmärkningar ej kan riktas mot den ordning som
gäller för tillvaratagande av kraftkällorna, för elkraftproduktionen och
storkraftöverföringen ävensom i fråga om storindustrins, kommunikationernas
samt städernas och de större tätorternas kraftförsörjning. Däremot
anses allmänt att eldistributionen på landsbygden är behäftad med vissa
brister och svagheter. Härvid har pekats på att — enligt en uppgift som
hänför sig till år 1950 — ungefär hälften av ledningsnäten är otillräckligt
dimensionerade redan för aktuella behov och även är undermåliga ur
säkerhetssynpunkt. Berörda svagheter och brister kan enligt utredningen
återföras på förhållanden hos många av detaljdistributionsföretagen.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
En stor del av landsbygdsdistributionen kan dock redan nu anses fylla
högt ställda anspråk. Detta gäller särskilt den direktdistribution, som bedrives
av de större råkraftföretagen, men också i fråga om sådana detaljdistributionsföretag
vilka genom en förnuftig planering och organisation
lyckats åstadkomma goda distributionsförhållanden.
Även inom den del av landsbygdsdistributionen, där brister i olika avseenden
alltjämt förekommer, har under en följd av år likväl pågått och
sker fortfarande ett beaktansvärt rationaliserings- och utvecklingsarbete.
Sålunda kan anföras att —- enligt en inom svenska elverksföreningens
och svenska vattenkraftföreningens landsbygdskommitté i november 1956
slutförd undersökning —■ numera blott drygt 15 % av detaljdistributionens
ledningar behöver upprustas. Detta skulle dock betyda att ca 130 000
abonnenter på landsbygden beröres av upprustningen. Elektrifieringsgraden
— dvs. antalet bostadshushåll med tillgång till elektricitet för åtminstone
belysning jämfört med hela antalet sådana hushåll — har ökat
från 93 % år 1950 och 96 % år 1953 till nära 99 % år 1956. Sistnämnda
procenttal anges i landsbygdskommitténs undersökning innebära att ca
12 000 elektrifieringsbara bostäder ännu saknar tillgång till elkraft.
En väsentlig anledning till bristerna inom landsbygdens kraftförsörjning
är, framhåller utredningen, att detaljdistributionen splittrats på
många, alltför små eller av annan anledning icke tillräckligt bärkraftiga
enheter. Även i organisatoriskt hänseende sker emellertid en fortgående
rationaliseringsprocess. Medan i betänkandet anges att av de år 1950
existerande ca 2 750 landsbygdsföretagen ungefär 2 330 eller 84 % hade
ett förbrukarantal understigande 500 per företag, är — enligt vad som inhämtats
från svenska elverksföreningen — antalet sådana mindre företag
numera grovt räknat ca 2 000.
Det hittills utförda elektrifieringsarbetet skulle icke ha kunnat helt
ske utan statligt stöd i form av lån och bidrag. Jag vill här endast nämna
att betydande belopp utlämnats från kraftledningslånefonden och anslaget
till befrämjande av landsbygdens elektrifiering samt att dessa båda stödformer
numera är tillgängliga icke blott för nyelektrifiering utan även för
upprustning av distributionsnäten. I detta sammanhang må ock erinras
om den upprustning av hithörande statliga organ, som påbörjades fr. o. m.
budgeiåret 1956/57 (jfr prop. 103/1956 samt statsverkspropositionen 1956
VI ht. p. 55) och som föreslås fortsätta under det därpå följande (se statsverkspropositionen
1957 VI ht. p. 57).
Även om sålunda under de senaste åren mycket gjorts åt elektrifieringen
på landsbygden, återstår dock ännu åtskilligt arbete med att
förbättra landsbygdens elkraftförsörjning. Det fortsatta elektrifieringsarbetet
— vilket torde beröra även andra områden än landsbygden — och
särskilt den förstärkning av distributionsnäten, som erfordras icke blott
för att förse enbart belysningselektrifierade fastigheter med kraft för andra
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
behov utan även för att möta efterfrågan på elkraft för nya ändamål,
kommer även framgent att kräva betydande kostnader som åtminstone de
mindre företagen icke kan bära själva. Ekonomiskt stöd från det allmännas
sida blir också i fortsättningen erforderligt.
För att underlätta en erforderlig rationalisering av landsbygdsdistributionen
bör vissa lagstiftningsåtgärder vidtagas. Syftet med en sådan rationalisering
bör vara att åstadkomma bärkraftiga distributionsföretag vilka
i rimlig utsträckning kan själva svara för den behövliga upprustningen.
Mot företag som tillfredsställande fullgör sina uppgifter finns givetvis
ingen anledning att vidtaga åtgärder. I fråga om de företag åter,
saknar förmåga att i godtagbar omfattning förse sina avnämare med
elektrisk kraft, bör möjligheter skapas att åstadkomma en omorganisation.
Vid omorganisationens genomförande synes i och för sig icke iara
av väsentlig betydelse vilket av utredningens alternativ som väljes; de icke
bärkraftiga företagen bör kunna inlösas antingen av annat lämpligt existerande
eller för ändamålet bildat företag av lokal karaktär eller a% vederbörande
kommuner eller kommunala samorganisationer eller slutligen av
de ledande storföretagen vart inom sitt försörjningsområde. Att generellt
eftersträva en viss företagsform kan enligt min mening leda till en stel
och onödigt arbetskrävande organisationsplan utan att man likväl åstadkommer
en god eldistribution. Lika med kommerskollegium, ett antal
länsstyrelser samt RLF anser jag därför att man icke bör binda sig för
en viss företagsform utan välja den i varje särskilt fall lämpligaste. 3
3. Kommuns distributionsmonopol inom dess planlagda område
Elkraftutredningen. Enligt 1 § andra stycket i 1902 års lag är menighet
icke pliktig att utan synnerliga skäl inom område, för vilket finnes
stadsplan eller byggnadsplan, eller inom fastställt hamnområde avstå eller
upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag för elektrisk anläggning.
Utredningen framhåller alt stadgandet, i vars ursprungliga lydelse
orden »ulan synnerliga skäl» saknades, huvudsakligen tillkommit för att
bereda kommun möjlighet att hindra utomstående företag att framdraga
elektriska ledningar, därest detta med hänsyn till användningen av kommunens
gatusystem för trafiken samt för anordningar för belysning,
vattenledning och markens torrläggning in. in. skulle visa sig mindre
lämpligt. Då upplåtelse av gatumark är en nödvändig förutsättning för
samhällselektrifiering, innebar — enligt utredningen — nämnda lagregel
i dess äldre lydelse att vederbörande kommuner med stöd av vetorätten
hade ett faktiskt distributionsmonopol inom det planlagda området. Utredningen
erinrar vidare om att stadgandet genom lag den 19 december
1941 erhöll sin nuvarande lydelse, enligt vilken Konungen må medgiva
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
undantag från vetorätten, om synnerliga skäl föreligger. Lagändringen tillkom
med anledning av att vetorätten utsatts för kritik, därvid anfördes
att kommuner, då deras intressen som kraftleverantörer kunde skadas, i
stor utsträckning begagnat vetorätten även i fråga om ledningar som på
intet vis kunde anses vara till hinders ur de synpunkter som föranlett vetostadgandet.
Utredningen finner det emellertid uppenbart att vetostadgandet trots
lagändringen i praktiken alltjämt tillmätes stor betydelse och kan medföra
åtskilliga olägenheter. Härom anföres i betänkandet bl. a.
Enskilda företag, som har distributionsrätt inom kommun med planlagt
område, har i allmänhet måst förbinda sig att till kommunen erlägga
en årlig avgift som säges utgöra en ersättning för de olägenheter, som
kommunen orsakas genom distributionsföretaget till följd av att ledningar
framdrages inom kommunen m. in., men som fastställes helt skönsmässigt
med hänsyn till hur mycket en distributör möjligen kan vilja betala
för att få behålla distributionsrätten inom samhället. Med stöd av det
kommunala vetot kan nämligen kommunen fråntaga honom distributionsrätten
inom det planlagda området.
Plansamhällenas vetorätt innebär risk för skadliga återverkningar även
i ett annat avseende. En naturlig strävan att åt den egna kommunen förbehålla
intäkterna från den inom dess område bedrivna distributionsverksamheten
kan leda till, att ett stort antal kommuner med planlagda områden
i samband med omprövning av utlöpande koncessioner söker utnyttja
den möjlighet till utbrytning av tätortsdistributionen från ett större
distributionsområde som finnes genom vetostadgandet. Ur dessa synpunkter
kan vetostadgandet komma att bli till hinder för en allmän rationalisering
av landsbygdsdistributionen.
Koncessionsmyndigheten har enligt 2 § 4 mom. i 1902 års lag att pröva
om anläggningen är behövlig och förenlig med planmässig elektrifiering.
Om anläggning helt eller delvis berör ett samhälles gatumark, synes denna
prövningsrätt bli beskuren genom samhällets vetorätt.
Å andra sidan är — framhåller utredningen —- samhällenas anspråk
på att själva få utöva detaljdistributionen av elkraft att betrakta som ett
allmänt kommunintresse. I den mån en nybildning av kommunala företag
kan förenas med en rationalisering av eldistributionen genom att flera
inom samma kommun verksamma distributionsföretag sammanslås finner
sig utredningen ej kunna resa invändningar mot att kommunen utövar
detalj distribution. För landsbygdens del ifrågasätter dock utredningen om
kommunen slutligen alltid kan anses vara en tillräckligt stor enhet som
underlag för en rationell drift. Då det är angeläget att vägen hålles öppen
för en mera fullständig rationalisering bör enligt utredningens uppfattning
den kommunala vetorätten ej kunna utnyttjas för att utbryta en
tätort ur ett större distributionsområde eller för att eljest hindra en planmässig
elektrifiering. Den kommun enligt gällande kommunallagar tillkommande
behörigheten att bedriva detalj distribution får nämligen icke
betraktas som en rättighet, vilken kommunen kan påfordra att ovillkor
-
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 är 1957
ligen få utöva. Ändamålsenligheten ur det helas synvinkel måste enligt
utredningen vara avgörande för i vilken omfattning denna rättighet får
utövas. I överensstämmelse härmed finner utredningen, att i princip kommunala
företag i städer och på landsbygd även mot kommunens bestridande
bör kunna inlemmas i större enheter av enskild eller allmän karaktär.
Utredningen betonar likväl att ett dylikt inlemmande endast kan
tänkas äga rum i sådana fall, då en uppenbar fördel står att
män kraftförsörjningssynpunkt. Utredningen föreslår nu att regeln i 1 §
andra stycket får det innehåll att expropriationstillstand skall kunna meddelas
mot ett plansamhälles bestridande, om detta erfordras för elkraftförsörjningens
ändamålsenliga ordnande eller eljest synnerliga skäl föreligger.
Såsom inledningsvis nämnts är utredningen icke i alla avseenden enhällig.
En ledamot har reserverat sig mot utredningens förevarande förslag
och anför att en olämplig utbrytning av ett plansamhälle ur ett större
distributionsområde bör kunna förhindras redan med stöd av nuvarande
stadgande i 1 § andra stycket i 1902 års lag.
Reservanten framhåller också att »elkraftförsörjningens ändamålsenliga
ordnande» är ett mycket tänjbart begrepp. Formuleringen medger nämligen
att t. ex. en kraftproducent eller en abonnent kan få expropriationsrätt
för ledningar till andra av honom ägda fastigheter inom det planlagda
området under förutsättning att hans totala kraftförsörjning kan
visas därigenom bli mer ändamålsenligt ordnad. Reservanten anför vidare
att statens vattenfallsverk ofta i samband med avtal om leverans av råkraft
till stadselverk söker erhålla rätt till direktleveranser till vissa
abonnenter inom stadsområdet. Då det gäller leverans till en abonnent
med mycket stora kraftbehov, finner reservanten att statens vattenfallsverk
redan nu har möjlighet att genombryta vetorätten, eftersom »synnerliga
skäl» för expropriationsrätt kan anses föreligga. Den av utredningen
föreslagna ändringen av lagtexten skulle däremot — framhåller reservanten
— ge de stora kraftleverantörerna ett mycket gott stöd för att
kunna tilltvinga sig direktleverans även till abonnent med ett relativt måttligt
kraftbehov. Detta skulle, enligt reservantens åsikt, så småningom leda
till att en stads eller annat samhälles gator i allt större utsträckning tas
i anspråk för andra än kommunen tillhöriga ledningar, något som måste
medföra synnerligen stora olägenheter med hänsyn till att den redan nu
mycket starka trängseln i marken under gatorna för varje år blir allt
svårare.
Remissyttrandena. Utredningens förslag tillstyrkes eller lämnas utan
erinran av bostadsstyrelsen, krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar,
länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge,
Malmöhus, Hallands, Skaraborgs, Västmanlands, Västernorrlands och Norr
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
bottens lön, lantbruksnämnden i Västmanlands län, Västernorrlands och
Jämtlands läns handelskammare, Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare,
RLF, Sveriges lantbruksförbund samt Forsaströms kraftaktiebolag.
RLF understryker att det är nödvändigt vidtaga åtgärder, som
förhindrar att tätorterna bryter sig ut ur landsbvgdsföretagen och bildar
egna företag, varigenom den återstående delen av det ursprungliga företaget
kommer i väsentligt sämre läge. Bolaget framhåller att det berättigade
i förslaget styrkes av de mer eller mindre godtyckliga inkorporeringar
som sker.
Vattenfallsstgrelsen har i princip intet att erinra mot den föreslagna
uppluckringen av vetorätten, eftersom denna — vilken ger kommunerna
ett affärsmonopol i fråga om elkraftförsörjningen -— ursprungligen icke
hade sådant ändamål utan var betingat av rent tekniska förhållanden. Utredningens
förslag framstår därjämte som naturligt och kanske t. o. m.
nödvändigt vid en tillämpning av det av utredningen förordade alternativet
för distributionsföretagens organisation. Därest åter rationaliseringen,
enligt styrelsens förslag, sker genom att icke bärkraftiga distributionsföretag
inlöses av de ledande storkraftföretagen, blir den ökade möjligheten
att genombryta kommunernas monopol inom planlagda områden av liten
betydelse.
Kommerskollegium anser visserligen att bestämmelsen om den kommunala
vetorätten kan utgå ur lagen men framställer inget yrkande härom,
därest bestämmelsen får i huvudsak den utformning den har i utredningens
förslag.
Även om man säkerligen icke kan räkna med någon allmän kominunalisering
av eldistributionen på landsbygden bör — framhåller landskommunernas
förbund — övervägas att utvidga landskommunernas vetorätt.
Med den modifikation, som utredningen föreslagit, bör vetorätten
kunna utsträckas till att avse jämväl områden med utomplansbestämmelser.
Till reservantens uppfattning ansluter sig länsstyrelserna i Stockholms
och Värmlands län, länsbostadsnämnden i Kronobergs län, drätselkammaren
i Malmö, Östergötlands och Sörmlands handelskammare, Gotlands
handelskammare, handelskammaren i Göteborg, svenska stadsförbundet,
aktiebolaget Linköpings elverk, svenska elverksföreningen, svenska vattenkraf
tf öreningen och Sveriges elektriska entreprenörsförening. Länsstyrelsen
i Stockholms län finner icke de betänkligheter, som utredningen anför
emot gällande föreskrifter, såvitt avser den kommunala vetorätten,
vara övertygande. Enligt stadsförbundet är den av utredningen föreslagna
formuleringen av vetorätten mycket tänjbar och torde kunna leda till att
samhällenas strävan att åstadkomma en lämplig distributionsform försvåras.
Det kan icke med fog göras gällande att den kommunala vetorätten
hittills begagnats på ett sätt som varit ägnat att försvåra en ända
-
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
målsenlig eldistribution inom kommunen. För de rena undantagsfall, i
vilka en kommun skulle kunna tänkas obehörigen motsätta sig en lämplig
utformning av distributionsnätet torde den nuvarande avfattningen av bestämmelsen
i 1 § andra stycket ge tillfredsställande möjlighet till ingripande.
Departementschefen. Enligt den ursprungliga lydelsen av 1 § andra
stycket 1902 års lag kunde menighet vägra att, inom område med gällande
stadsplan eller byggnadsplan eller inom fastställt hamnområde, för
elektrisk ledning avstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag.
Denna vetorätt tillkom för att fritaga kommun från skyldighet att
tvångsvis avstå eller upplåta dylika områden för elektriska anläggningar,
om sådant skulle visa sig mindre lämpligt med hänsyn till användningen
av kommunens gatusystem för trafiken samt för anordningar för belysning,
vattenledning, markens torrläggning, m. m. Genom lag den 19 december
1941 jämkades stadgandet om denna kommun tillkommande vetorätt
så, att Kungl. Maj :t må medgiva undantag därifrån om synnerliga
skäl föreligger.
Jag vill här erinra om att det vid tillkomsten av berörda lagändring
framhölls att kommuner i stor utsträckning begagnat sig av vetorätten
även i sådana fall då framdragandet av ledningar blott kunde skada kommunernas
intressen som kraftleverantörer. Samtidigt påpekades att
eftersom det numera ankom på Kungl. Maj :t att tillse att koncessionsansökningar
för elektriska starkströmsledningar icke bifalles med mindre
ledningen i fråga fyller ett verkligt behov och därjämte kan anses ingå
som ett led i en rationell elektrifiering — frågan om rätten att framdraga
ledningar inom stads- eller byggnadsplanelagt område borde avgöras icke
av vederbörande kommun utan av Kungl. Maj :t.
Utredningen har mot vetostadgandets nuvarande utformning väsentligen
anmärkt att stadgandet alltjämt medger möjlighet till olämplig utbrytning
av tätortsdistribution från ett större distributionsområde. I det
helt övervägande antalet städer och i ett flertal andra större tätorter av
stadskaraktär ombesörjes emellertid eldistributionen redan av kommunalt
ägda elverk, vilka därjämte ofta distribuerar elkraft till närliggande landsbygd.
I sådana fall åter — då ett icke-kommunalt företag levererar kraft
inom ett område med landsbygd och tätortsbebyggelse och företagets rätt
att ha ledningar framdragna inom tätorten icke tillkommit genom expropriation
— torde kunna befaras att tätorten i samband med koncessionstidens
utgång begagnar den kommunala bestämmanderätten över gatumark
in. in. för att bryta sig ut ur distributionsföretaget. Företaget kan sålunda
komma att reduceras till en icke bärkraftig och därför ej önskvärd distributionsenhet.
Enligt min mening föreligger emellertid i dylika fall sådana
synnerliga skäl för undantag från den kommunala bestämmanderätten över
26 Kungl. Maj:ts proposition nr 161 dr 1957
publik mark, som stadgandet i 1 § andra stycket i 1902 års lag — enligt
vad nyss anförts — åsyftar. Jag delar således den av utredningsreservanten
och flera remissinstanser uttalade åsikten att en olämplig utbrytning
av ett plansamhälle ur ett distributionsområde kan förhindras redan
med stöd av nu gällande bestämmelser. På grund härav finner jag att den
föreslagna ändringen i 1 § icke är erforderlig.
4. Koncessionsväsendet
Elkraftutredningen. Inledningsvis framhåller utredningen att de åtgärder,
som erfordras för en omorganisation av landsbygdsdistributionen, icke
alltid kan begränsas till att avse enbart irrationella småföretag utan måste
utsträckas till att gälla rationaliseringshindrande företag överhuvudtaget.
Därvid är emellertid att märka — säger utredningen — att nuvarande
bestämmelser endast i begränsad omfattning medger att reglerande åtgärder
vidtages mot företag under koncessionstiden. För en omorganisation
av detaljdistributionen måste man sålunda avvakta koncessionstidens utgång.
Då det befinnes angeläget att omorganisationen kan genomföras utan
alltför stor tidsutdräkt, anser utredningen erforderligt att de rättsliga
hindren härvidlag undanröjes.
Som ett led i rationaliseringssträvandena nödgas man — hävdar utredningen
-— vidare ställa väsentligt ökade anspråk såväl i praktiskt som i
formellt avseende på de företag, som i framtiden skall handha kraftförsörjningen.
Detta gäller huvudsakligen på den lokala distributionens område.
De ökade krav, som kan ställas på företag för produktion och överföring
av kraft till större förbrukare såsom industrier eller till lokala
distributionsföretag, ger enligt utredningen icke i samma grad anledning
till omedelbara åtgärder av allmänt reglerande karaktär.
Utredningen framlägger härefter förslag till ändrade bestämmelser i
1902 års lag beträffande koncessionsväsendet.
Utredningen anför att koncessionsskyldigheten f. n. betingas av
dels de elektriska anläggningarnas farlighet, dels statens intresse att äga
inflytande på elkraftförsörjningen.
Vad gäller den förstnämnda grunden påpekas i betänkandet att starkströmsledningar
i allmänhet är koncessionspliktiga. Från denna regel har
dock — framhåller utredningen — gjorts undantag i sådana fall då säkerhetssynpunkten
ansetts kunna träda tillbaka eller bevakas på annat sätt,
exempelvis för sådana ledningar som förlägges inom byggnad eller inhägnad
gård eller under jordytan. Koncessionsfrihet motiveras emellertid i vissa
fall även av att markupplåtelse för ledningarna kunnat ske utan expropriation.
En av denna orsak koncessionsfri ledning är enligt utredningen
givetvis icke mindre farlig än en koncessionspliktig. Utredningen konsta
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957 27
terar att något konsekvent hänsynstagande till säkerheten således icke
sker.
Statens anspråk att kunna öva inflytande på elkraftförsörjningen kom
— framhåller utredningen — ursprungligen till uttryck i 1902 års lag
genom bestämmelsen om begränsad koncessionstid, vars införande berodde
på att man var oviss hur kraftdistributionen i fortsättningen skulle komma
att utveckla sig och att man ansåg en tidsbegränsning erforderlig med hänsyn
framför allt till möjligheten att staten framdeles eventuellt kunde vilja
inlösa anläggningar eller föreskriva ändrade villkor för rätten att nyttja
dessa. Utredningen anför vidare att det statliga intresset att tillgodose allmänna
elektrifieringssynpunkter blev ytterligare beaktat genom den år
1938 införda bestämmelsen i 2 § 4 mom. 1902 års lag att vid prövning av
koncessionsansökan hänsyn bör tagas till ledningarnas behövlighet och
planmässighet. Behovsprövningen avser emellertid främst att förhindra
uppkomsten av dubbla ledningsnät. Prövningen av anläggningarnas planmässighet
har enligt utredningen däremot skett i mycket begränsad omfattning,
vilket främst anges bero på att denna prövning förutsätter bl. a.
kännedom om bygdens elkraftbehov och andra lokala förhållanden, som
icke framgår av koncessionshandlingarna. Därtill kommer att vissa ledningar,
som kan ha stor allmän betydelse, är koncessionsfria — t. ex. högspända
jordkablar i den mån de ej berör allmän trafikled — och sålunda
undandragna all behovs- och planmässighetsprövning.
Sammanfattningsvis anför utredningen att koncessionsskyldigheten hittills
endast i ringa omfattning använts för att tillgodose det allmännas
intresse av en utbredd och god elkraftförsörjning. För att kunna medverka
till en rationalisering av distributionen och därmed till en allmän förbättring
av kraftleveranserna till förbrukarna bör staten emellertid erhålla
ökat inflytande på utformningen av distributionsnäten. I sådant syfte bör
koncessionstvånget utvidgas till att omfatta i princip alla starkströmsledningar.
Emellertid torde undantag böra göras för ledningar som till hela
sin sträckning faller inom byggnad eller inhägnad gård, enär koncessionsprövning
av dylika ledningar anses icke erforderlig vare sig ur behovs- och
planmässighetssynpunkt eller för att tillgodose säkerhetskrav.
Enligt utredningen anses vidare icke nödvändigt att alla i nuvarande
2 § l—3 inom. i 1902 års lag intagna speciella bestämmelser till skydd
för enskild rätt — angående lednings avstånd till boningshus m. in.
eller för allmänna intressen, dvs. i fråga om lednings framdragande inom
trafikled i närheten av flygfält, upptages i lagen. Dessa bestämmelser
föreslår utredningen skola överföras till den med stöd av lagen utfärdade
stadgan den 5 maj 1939 om elektriska starkströmsanläggningar, vilken
innehåller särskilda regler om sådana ledningars utförande och skötsel.
Utredningen föreslår att de nya bestämmelserna angående koncessionsskyldighet
skall tillämpas även beträffande äldre ledningar. Härigenom
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 är 1957
blir åtskilliga ledningar, för vilka koncession tidigare icke erfordrats,
principiellt underkastade koncessionsplikt.
Redan enligt gällande lag kan — framhåller utredningen — tillstånd att
framdraga ledningar avse viss till hela sträckningen bestämd ledning eller
generellt ledningar i anslutning till generator- eller transformatorstation
eller inom visst område, dvs. tillstånd ges som linjekoncession och
områdeskoncession. Utredningen anför vidare bl. a.
Möjligheten att erhålla områdeskoncession gäller dock endast lågspänningsledningar
för »distribution av ström till fastigheter med olika ägare».
Områdets gränser kan vara antingen geografiskt eller tekniskt bestämda.
Det sistnämnda gäller då koncessionen ges för ledning i anslutning till viss
generator- eller transformatorstation. Begränsningen bestämmes då av att
det är tekniskt omöjligt att från en matande station draga lågspänningsledningar
utöver en begränsad längd. Områdeskoncession innefattar jämväl
tillstånd att inom området korsa allmän trafikled. I en del fall kan dock
en koncession å högspänningsledningar få karaktär av områdeskoncession.
För högspända jordkablar, vilka är koncessionspliktiga i den mån de berör
allmän trafikled, beviljas nämligen ofta allmänna tillstånd att korsa trafikleder
inom helt stads- eller samhällsområde.
I detta sammanhang må hänvisas till en i betänkandet lämnad översiktlig
framställning av det elektriska överföringssystemets uppbyggnad, som
beskrives på följande sätt.
Från en mellansvensk kraftstation fördelas kraften inom vederbörande
kraftverksområde genom landslinjer med en spänning av 50—130 kilovolt
(kV). Landslinjerna slutar i s. k. landslinjestationer, där spänningen nedtransforineras
till 6—40 kV. Från Iandslinjestationerna sprides kraften ut
över bygden genom bygdeledningar med normalt 20—40 kV spänning, anslutna
till bygdestationer på 10 km avstånd från varandra. Vid bygdestationerna
hämtar detaljdistributionsföretagen sin råkraft och vanligen
äges det därifrån matade ledningssystemet av nämnda företag. I bygdestationerna
transformeras kraften till 3—20 kV ortsspänning (undantagsvis
1,5 kV) och överföres via ortsledningar till ortsstationer. Efter transformering
i dessa till lågspänning ledes kraften via lågspänningsledningar
med normal räckvidd av 500—800 in till förbrukarna!
Enligt utredningen kan åtskilliga fördelar vinnas med ökade möjligheter
till områdeskoncession. Utredningen föreslår därför att dylik koncession,
som anses böra avse endast ett geografiskt område, får gälla icke
blott lågspänningsledningar utan även sådana högspänningsledningar som
finnes böra ingå i det s. k. närdistributionsnätet. Systemet innebär enligt
betänkandet i en del avseenden ökad frihet för distributionsföretagen. Koncessionsförfarandet
anses kunna bli avsevärt förenklat, varigenom koncessionsmyndigheten
kan ägna mer tid åt arbetet med de större ledningarna.
Till närmare utveckling av förslaget anför utredningen till en början
att varje distributionsföretag bör få sin verksamhet lokaliserad till ett
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
29
lämpligt geografiskt område. Givet är att svårigheter stundom kan möta
att på förhand avgränsa distributionsområden, eftersom ledningsnätens
utsträckning kan hli beroende av bebyggelsens framtida utveckling. I
det långt framskridna stadium landsbygdselektrifieringen numera befinner
sig kan enligt utredningen å andra sidan sägas, att en sådan avgränsning
i stora delar av vårt land redan praktiskt utbildats eller är lätt att
verkställa. Utredningen finner därför lämpligt, att gränserna för distributionsområdet
i huvudsak fastställes i koncessionen, dock med möjligheter
till framdeles erforderliga justeringar. I alla de fall, där koncession
redan utfärdats, bör distributionen avse det område, som rimligen bör försörjas
med elkraft från koncessionshavarens anläggning. Tolkningen av
en sådan regel bör i varje särskilt fall ankomma på koncessionsmyndigheten.
Enligt utredningens uppfattning bör företaget få tillstånd att inom området
utan särskild prövning framdraga erforderliga ledningar. Rätten att
framdraga ledningar anges böra avse icke blott lågspänningsledningar
utan även ortsledningar vanligen å 3—20 kV. Med ortsledningar -— vilken
beteckning användes för ledningar på landsbygden — bör enligt utredningen
i förevarande hänseende jämställas i stad eller annan tätort befintliga
ledningar för motsvarande spänning. I större städer förekommer
emellertid detalj distributionsnät för än högre spänning. Även dylika ledningar
anses böra jämställas med ortsnäten i förevarande hänseende. Som
gemensam benämning på ortsledningar och likställda högspänningsledningar
samt från dessa matade lågspänningsledningar användes i betänkandet
närdistributionsnät.
Genom att områdeskoncession begränsas till närdistributiosnät faller
ledningar av »högre ordning» utanför den principiellt fria utbyggnadsrätten.
För större kraftföretag, som levererar kraft inom vidsträckta områden,
fordras således enligt utredningen dels linjekoncession för bygdeledningar
och ledningar av »högre ordning», dels områdeskoncession för
närdistributionsnät. Om åter en ortsledning utsträckes utanför det fastställda
distributionsområdet utan att dess gräns ändras, erfordras linjekoncession
för den del av ledningen som faller utanför området.
Utredningen anser att beträffande de elkraftanläggningar, som omfattas
av en områdeskoncession, det allmänna i huvudsak kan avstå från
nu föreliggande möjlighet att i varje särskilt fall pröva behovet av de planerade
anläggningarna och deras förenlighet med planmässig elektrifiering,
vilket dock anges icke behöva innebära någon försämring ur allmän
synpunkt. Härom framhåller utredningen följande.
Innan ett företag får områdeskoncession skall nämligen enligt utredningens
förslag hela anläggningssystemet underkastas noggrann prövning
ur kraftförsörjningssynpunkt. Koncessionsmyndigheten har även att
pröva innehavarens allmänna lämplighet som distributör med hänsyn till
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
ekonomiska, tekniska ocli organisatoriska förutsättningar. De ledningar,
som företaget framdeles utan särskilt tillstånd får utföra inom området,
kommer huvudsakligen att bli kompletteringsledningar till det befintliga
nätet. Vid framdragning av dylika ledningar är emellertid anläggningsinnebavaren
icke befriad från skyldigheten att söka expropriation, där
uppgörelse icke kan träffas med markägaren, eller att taga hänsyn till
andra motstående intressen, som kan lida skada eller olägenhet genom
ledningsdragningen.
Enligt utredningens uppfattning medför en på angivet sätt utvidgad
områdeskoncessionering den avsevärda fördelen att koncessionsmyndighetens
arbetsbörda lättas. Härutinnan anför utredningen.
Större delen av de koncessionsärenden, som behandlas av kommerskollegium,
avser nämligen tillstånd att utföra avgreningsledningar på ortsnät
eller lågspänningsnät från ny transformatorstation. Statens möjligheter
att granska anläggningarna ur farosynpunkt avses icke försvinna genom
att koncessionsinnehavaren ges rätt att utan tillstånd i varje särskilt fall
framdraga ledningar inom området. Den statliga tillsynsverksamheten
kommer nämligen att liksom hittills innefatta säkerhetskontroll. Behovet
av dylik kontroll torde emellertid minska i och med att företagen kan anskaffa
egen sakkunnig personal.
Om systemet med områdeskoncession sålunda skulle onödiggöra prövning
av närdistributionsnäten så är det — framhåller utredningen — däremot
angeläget att behövligheten och planmässigheten beträffande de anläggningar,
för vilka fordras linjekoncession (främst bygde-, lands- och stamlinjer),
verkligen kan bli föremål för prövning. Genom att många enklare
ärenden försvinner till följd av områdeskoncessioneringen kan mer tid
ägnas åt arbetet med huvudledningarna. Klart är att vid en behovsprövning
beträffande nämnda anläggningar även näringspolitiska synpunkter
bör beaktas och att speciell sakkunskap erfordras för en dylik prövning.
Koncession skall enligt utredningen lämnas under förbehåll av allmän
och enskild rätt. Koncessionssökanden bör kunna på egen hand söka
överenskommelse med rättsägare, vilkas rätt beröres av ledningens framdragande.
Till koncessionsmyndigheten skall -— anför utredningen —- uppgift
endast behöva lämnas på de fall, där hinder föreligger för frivillig
överenskommelse och där sålunda expropriation kan bli aktuell. Om
hindret angår mindre väsentliga delar av ledningen och är av den art, att
ledningen oberoende därav kan väntas bli utförd i huvudsaklig överensstämmelse
med förslaget, bör koncession, med nyssnämnda förbehåll och
på de villkor i övrigt som koncessionsmyndigheten finner erforderliga,
kunna erhållas.
De nya bestämmelserna angående områdeskoncession föreslås bli i princip
tillämpliga i och med lagens ikraftträdande. Emellertid förordar utredningen
att innehavare av f. n. koncessionsfria ledningar tillhörande
det lokala nätet, vilka skall ingå i ett distributionsområde, får efter anmälan
till koncessionsmyndigheten begagna ledningarna utan tillstånd i
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
31
avbidan på att områdeskoncession beviljas. Intill dess sådan koncession
meddelas skall vidare för nya lokala ledningar beviljas interimistiskt tillstånd
i den för linjekoncession stadgade ordning, vilket innebär att äldre
tillståndssystem i princip bibehålies tills vidare.
Utredningen, som upplyser att den längre koncessions ti den å 60
år hittills icke kommit till användning, anför att koncessionens begränsning
till viss tid utgör resultatet av en avvägning mellan å ena sidan koncessionsinnehavarens
anspråk att under tillräckligt lång tid ostört få driva
sin rörelse och å andra sidan statens intresse att kunna taga koncessionen
under omprövning på grund av att utvecklingen på kraftförsörjningsområdet
icke kan förutses.
Utredningen berör i detta sammanhang frågan om att ersätta gällande
bestämmelser om tidsbegränsad koncession med en regel att koncessionen
skall beviljas tillsvidare med rätt för staten att efter viss tid med skäligt
varsel helt eller delvis inlösa rörelsen med tillhörande anläggningar. Ehuru
vissa fördelar anges vara förknippade med en dylik regel — bl. a. skulle
genomförandet av behövlig omorganisation av detaljdistributionsföretagen
härigenom betydligt underlättas — är dock en så genomgripande ändring
av bestämmelserna enligt utredningens mening icke erforderlig ur rationaliseringssynpunkt,
därest utredningens förslag om rätt till hävande av koncession
med hänsyn till elkraftförsörjningens ändamålsenliga ordnande
genomföres.
Utredningen erinrar om att f. n. lagregler saknas angående åläggande
för innehavare av koncessionerad anläggning att leverera ström till sina
avnämare. Ingripanden från myndighets sida kan därför icke ske mot en
distributör, som vägrar att draga fram elektrisk ledning till en fastighet
eller försummar att underhålla sina ledningar så att driftstörningar uppstår
eller som underlåter att förbättra elnätets belastningsbarhet, med påföljd
att användningen av elkraft icke kan öka i normal omfattning — allt
givetvis under förutsättning att distributören icke åsidosätter gällande
säkerhetsföreskrifter eller avtalsenliga förpliktelser. Däremot kan enligt
2 § 6 mom. i 1902 års lag inskridande ske för att reglera kraftpriset. Eftersom
koncession i praktiken innebär att innehavaren får företrädes- eller
ensamrätt antingen till detaljdistribution inom det område, som ledningarna
omspänner, eller till engrosdistribution till underdistributörer eller andra
storförbrukare anser utredningen att denna rätt bör motsvaras av en förpliktelse
för honom att på skäliga villkor tillgodose förefintliga och kommande
rimliga kraftbehov, dvs. distributionsskyldighet.
Angående distributionsskyldighetens innebörd för innehavare av områdeskoncession
anför utredningen bl. a. följande.
Principen om distributionsskyldighet kan sägas innebära en fullföljd
av grundtanken bakom nu tillämpliga bestämmelser om prövning av nätets
planmässighet och om prisreglering. Även om själva principen om distribu
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
tionsskyldighet sålunda i viss män är godtagen i gällande lag har den icke
kommit till direkt uttryck däri. Svårigheter möter att vid principens lagfästande
klart definiera de praktiskt nödvändiga begränsningarna vid dess
tillämpning. I sista hand blir dessa beroende på myndigheternas bedömning
i varje särskilt fall.
Distributionsskyldigheten innefattar en allmän förpliktelse att upprätthålla
en tillfredsställande såväl extensiv som intensiv elektrifiering.
Att den extensiva elektrifieringen skall vara tillfredsställande innebär
att distributören skall vara skyldig att på skäliga villkor utsträcka ledningsnätet
till varje normal förbrukningsplats inom det område för vilket lian
fått områdeskoncession. Hur långt detta krav bör sträckas är ett svårlöst
problem, särskilt som det måste förutsättas att nätets utsträckande till
förut oelektrifierade delar av området skall ske på rimliga villkor. Självkostnaderna
för elektrifiering av avskilt belägna fastigheter kan stundom
vara mycket höga. Bidrag till anläggningskostnaderna brukar på landsbygden
utgå i form av engångsavgifter från de abonnenter, som ansiutes.
För de avskilt liggande fastigheter, som ännu ej elektrifierats, skulle anslutningsavgifterna
kunna bli relativt höga. Utredningen förutsätter därför
att ekonomiskt stöd från det allmänna skall i viss utsträckning även
framgent kunna utgå till elektrifieringskostnaderna. De ännu oelektrifierade
fastigheterna ligger ofta i gränstrakterna mellan småföretags distributionsområden.
Där en samordning av dylika företag, under medverkan
och eventuellt med ekonomiskt stöd från det allmänna, kan åstadkommas,
torde distributionsanläggningarna kunna anläggas och utvidgas mer ändamålsenligt
och därmed mindre kostsamt än eljest. Distributörens skyldighet
att elektrifiera hela det honom tilldelade området bör under sådana
omständigheter icke bli alltför betungande. Det är emellertid självklart att
nätets utsträckande till fastigheter eller andra elektrifieringsobjekt ej skall
kunna framtvingas i de fall, där företagets kostnader, även om möjligheterna
till understöd utnyttjas, blir orimligt höga eller där den ifrågasatta
elektrifieringen avser bebyggelse, vars fortbestånd är osäkert.
1 kravet på en tillräckligt intensiv elektrifiering bör i första band inläggas,
att anläggningarnas driftsäkerhet och belastningsbarbet är i skälig
mån säkerställda. Man bör med andra ord kunna fordra av koncessionshavaren
att han skall tillgodose rimliga anspråk från förbrukarna på att
inga onödiga avbrott eller störningar i elkrafttillförseln sker och att alla
normala anslutningsobjckt — vartill i nuvarande utvecklingsskede bör räknas
exempelvis motorer för rationell jordbruksdrift, hantverk och småindustri
samt vanliga hushållsmaskiner — skall kunna användas utan inskränkning.
Vidare bör koncessionshavaren ha rätt men ej plikt att
leverera till en kraftskapande storindustri inom området. Skyldigheten att
sörja för att anläggningarnas driftsäkerhet och belastningsbarbet medger
normalt utnyttjande av elkraften innebär också att företag med undermåliga
nät skall upprusta dessa till godtagbar standard. Skyldigheten
måste emellertid i praktiken vara begränsad till vad företagets tekniska
möjligheter och rörelsens ekonomiska bärkraft medger. Stöd i form av
lån och bidrag till upprustningskostnaderna kan sålunda även i fortsättningen
vara påkallat. Det slutliga syftet med statens medverkan bör
emellertid vara att skapa bärkraftiga distributionsenheter. Sedan en omorganisation
av kraftförsörjningen med avveckling av de irrationella företagen
genomförts skulle distributionsskyldighetens fullgörande principiellt
kunna krävas utan statens medverkan.
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
Utredningen föreslår sålunda en bestämmelse att innehavare av områdeskoncession
skall, om icke särskilda skäl till undantag prövas föreligga, vara
skyldig att inom det fastställda området på skäliga villkor tillhandahålla
elektrisk kraft för normala förbrukningsändamål åt envar, som erhållit anslutning
till hans ledningar eller därom gör skriftlig framställning.
I detta sammanhang behandlar utredningen frågan om detalj distribution
genom kommunala företag och konstaterar att en kommuns anspråk
på att leverera kraft inom det egna området har stöd i den allmänna
kompetensbestämmelsen i 3 § kommunallagen. Vad angår ett kommunalt
elverks skyldighet att leverera elkraft utanför den egna kommunens gränser
framhålles i betänkandet bl. a. följande.
Eftersom distributionsverksamhet är förenad med affärsrörelse, kan det
från rent principiell synpunkt ifrågasättas om det ingår i en kommuns
kompetens alt utsträcka distributionen utanför kommunen. Om t. ex. ett
stadselverk bedriver landsbygdsdistribution, som går med förlust, kan
verksamheten anses strida mot stadens ekonomiska intressen. Om åter
landsbygdsdistributionen ger så stor vinst att det skulle ligga i vederbörande
landskommuns intresse att själv övertaga verksamheten, borde
detta intresse ha företrädesrätt och staden alltså avstå från landsbygdsdistributionen.
Utredningen anser emellertid att vägande praktiska skäl av samhällsekonomisk
räckvidd kan anföras mot de nyss redovisade synpunkterna.
De naturliga gränserna för ett distributionsområde, som lämpligen bör försörjas
med kraft från ett och samma företag, sammanfaller mera sällan
med kommungränserna. Erfarenheten säges också visa att mycket små
företag av olika skäl — tekniska, ekonomiska eller organisatoriska — är
olämpliga som självständiga förvaltningsenheter. Då det enligt utredningen
bör vara ett samhällsintresse att förutsättningarna för distributionsföretagens
verksamhet är så gynnsamma som möjligt, anses kommunintresset
böra få stå tillbaka i den mån det är oförenligt med det samhällsekonomiska.
Enligt utredningen innebär denna ståndpunkt att bestämmelsen i
3 § kommunallagen om kommunens kompetensområde icke bör utgöra
hinder för ett kommunalt elverk att bedriva distribution även i andra
kommuner, om särskilda skäl föreligger.
Utredningen övergår därefter till frågan om den distributionsskyldighet,
som finnes böra åligga innehavare av linjekoncession. Därvid anför
utredningen bl. a.
För att innehavare av områdeskoncession skall kunna fullgöra sin
skyldighet att leverera elektrisk kraft fordras att han har tillgång till
råkraft. Skulle det bli omöjligt för honom alt genom avtal skaffa erforderlig
kraft, kan efter särskild prövning innehavare av linjekoncession åläggas
alt leverera råkraft eller — om han själv ej har tillräcklig tillgång härtill
— att upplåta sin anläggning för transitering av sådan kraft till den
förre. Härutöver bör linjekoncessionshavaren kunna efter prövning i varje
särskilt fall åläggas alt leverera kraft till sådana industrier eller andra
3 -402 57 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 saml. Nr 161
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
förbrukare, vilkas verksamhet finnes vara av större betydelse för det allmänna.
Skyldigheten bör i första hand åläggas innehavare av linjekoncession,
som avser ledning för allmän distribution, däremot icke sådan innehavare
vars ledning kan utnyttjas blott för en industris eget behov.
Även vid linjekoncession är en förutsättning för distributionsskyldighetens
fullgörande att anläggningen hålles i gott stånd. Varje företag, som
har distributionsskyldighet, bör därför enligt utredningens mening genom
bestämmelse i 1902 års lag förpliktas att hålla anläggningen i sådant skick
att den fyller skäliga krav på driftsäkerhet och belastningsbarhet.
I enlighet härmed förordar utredningen en regel av innehåll att den,
som erhållit linjekoncession, må efter särskild prövning åläggas skyldighet
att tillhandahålla elektrisk kraft eller upplåta sin anläggning för kraftöverföring
till annan i den mån detta finnes erforderligt för fullgörande
av områdeskoncessionshavares distributionsskyldighet eller för leverans till
sådan industri eller annan förbrukare, vars verksamhet finnes vara av
större betydelse för det allmänna.
Utredningen föreslår att bestämmelserna om distributionsskyldighet
skall tillämpas även å äldre anläggning. Intill dess områdeskoncession i
den av utredningen föreslagna formen hunnit meddelas skall distributionsskyldigheten
gälla för det område som lämpligen bör försörjas med
elkraft från företagets ledningar.
För att kunna fullgöra sin distributionsskyldighet måste — framhåller
utredningen — ett företag uppfylla vissa förutsättningar ur tekniska,
ekonomiska och organisatoriska synpunkter. Huruvida dessa förutsättningar
föreligger anser utredningen böra prövas vid behandlingen av koncessionsansökningen.
I fråga om innebörden av denna prövning av
företagens lämplighet anför utredningen bl. a.
För att en god kraftförsörjning på längre sikt skall tryggas måste även
vissa krav ställas på det företag, som utövar distributionsverksamheten,
särskilt att företaget äger tillräckliga tekniska, ekonomiska och organisatoriska
förutsättningar för att genomföra och upprätthålla en rationell
kraftförsörjning med tillämpning av rimliga priser och villkor i övrigt.
Detta innebär att en koncessionssökandes lämplighet att bedriva distribution
inom fastställt område bör prövas. En dylik prövning skulle i första
hand ha till syfte att förhindra, att ny eller förlängd koncession beviljas
sådana distributionsföretag, som måste anses sakna förutsättningar för en
ändamålsenlig verksamhet. Lämplighetsprövningen skulle sålunda kunna
bli ett viktigt medel för att genomföra den erforderliga omorganisationen
av landsbygdsdistributionen. Även då ansökan avser linjekoncession bör
sökandens lämplighet ur angivna synpunkter prövas, dock endast om ledningen
skall användas för allmän distribution. Med denna begränsning
undantages således från prövningen t. ex. en ledning, som äges av och
uteslutande betjänar ett industriföretag. Det måste i sista hand"ankomma
på vederbörande koncessionsmyndighet att tillämpa koncessionsprövningen
med hänsynstagande till vad som i varje särskilt fall kräves för att nå den
avsedda standarden på kraftförsörjningen.
Kungi. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
35
Av principen att koncessionssökandens lämplighet skall prövas följer
enligt utredningen, att endast den i koncessionen angivna innehavaren av
det koncessionerade ledningsnätet äger rätt att driva den därmed förenade
distributionsverksamheten. Koncessionen skall således framdeles utfärdas
för bestämd person eller bestämt företag såsom anläggningens innehavare
och ej — såsom sker — för viss företagare eller hans rättsinnehavare. Om
anläggningen överlåtes eller upplåtes med nyttjanderätt till annan bör därför
tillstånd av koncessionsmyndigheten krävas. Detta krav är — framhåller
utredningen — motiverat även av det förhållandet, att fria överlåtelser
skulle kunna hindra en planmässig omorganisation av detaljdistributionsföretagen.
Att alla berörda företag skulle helt foga sig efter
den omorganisationsplan, som koncessionsmyndigheten kan ha uppgjort
för detalj distributionen, anser utredningen ej vara att vänta. Ingenting
motsäger att exempelvis storföretagen även i fortsättningen kommer att
övertaga småföretag, även där detta skulle strida mot planen. Det anses
ej uteslutet att småföretag, som enligt rationaliseringsplanen skall avvecklas,
köpes innan planen hunnit genomföras och kommer att ingå i andra
enheter än dem det statliga rationaliseringsorganet avsett. Den grundläggande
tankegången för omorganisationen kan då komma att spolieras.
Genom tillståndstvånget kan alltså — anför utredningen — rationaliseringshindrande
överlåtelser stävjas eller förbindas med villkor, som underlättar
en framtida reglering. Det blir därvid även möjligt att från fall
till fall få prövat, om genom en överlåtelse bygdens intresse av att äga
inflytande på den lokala elkraftförsörjningen blir i skälig grad beaktat.
Utredningen övergår härefter till att diskutera behovet av regler om
hävande av koncession.
Enligt gällande lag kan — uttalas i betänkandet — under löpande koncessionslid
statliga reglerande åtgärder endast i begränsad omfattning vidtagas
mot elektrisk anläggning. Härom anför utredningen.
Med stöd av 1902 års lag har i 9 § kungörelsen den 19 maj 1916 med
vissa bestämmelser rörande elektriska starkströmsledningars anordnande
i förhållande till trafikleder och svagströmsledningar m. in. — numera
ersatt av 25 § i 1939 års elektricitetsstadga — föreskrivits att innehavare
av koncessionerad anläggning är skyldig iakttaga de allmänna bestämmelser
i fråga om leverans av elektrisk kraft från sådan anläggning, vilka
kan bli i laga ordning meddelade. Berörda föreskrift hade redan tidigare
— sedan slutet av 1907 — regelbundet intagits i beviljade koncessioner
såsom särskilt villkor. Under hänvisning till nämnda bestämmelse förklarades
de år 1938 i 1902 års lag införda reglerna om prisreglering skola
äga omedelbar giltighet för efter år 1907 koncessionerade företag. Men
för övrigt lär statliga åtgärder med stöd av berörda bestämmelse i stadgan
icke kunna bli av större betydelse. I princip kan därför enligt utredningens
uppfattning åtgärder för samordning tvångsvis av alltför små distributionsenheter
inbördes eller med större enheter tillgripas endast i samband
med att koncessionstiden utlöper. Ny koncession kan sålunda vägras ett
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
rationaliseringshindrande företag och i stället meddelas annat företag. Om
samordningsåtgärder lämpligen icke bör eller kan ske beträffande ett företag
vid tiden för koncessionstidens slut, kan koncessionen förlängas under
speciella villkor, som gör det möjligt att framdeles — under koncessionstiden
eller i varje fall vid utgången av viss kortare koncessionsperiod •—-inordna företaget eller, beträffande större företag, del därav i en rationell
enhet. Enligt gällande lagbestämmelser måste man alltså vid en omorganisation
avvakta koncessionstidens utgång, därest man icke kan nå resultat
genom skärpning av koncessionsbestämmelserna med stöd av 25 §
i 1939 års stadga eller genom frivilliga förhandlingar.
Utredningen anser det ur såväl allmän som enskild synpunkt önskvärt,
att omorganisationen av distributionsföretag i första hand genomföres frivilligt.
Statens medverkan skulle då kunna begränsas till att på olika sätt
befordra frivilliga saneringsåtgärder. Utredningen finner emellertid att
omorganisationen under sådana förhållanden skulle ta lång tid och icke
alltid kunna genomföras på ett rationellt sätt område för område. Det anses
därför nödvändigt att bestämmelser införes, som medger hävande av
koncession när detta erfordras ur rationaliseringssynpunkt. En koncessionsinnehavare
bör visserligen i princip kunna räkna med att koncessionsrätten
icke genom ny lagstiftning skall omintetgöras eller väsentligen
inskränkas under den tid koncessionen gäller. Undantag måste emellertid,
framhålles i betänkandet, kunna göras då så påkallas av ett starkt grundat
samhälleligt intresse. Det stora allmänna intresset av att den på många håll
bristfälliga kraftförsörjningen inom rimlig tid rationaliseras motiverar en
lagstiftning, som gör det möjligt att vid behov tvångsvis häva gällande
koncessioner. En förutsättning härför anges dock vara, att synnerlig
anledning till hävande föreligger med hänsyn till elkraftförsörjningens
ändamålsenliga ordnande. För dessa fall kan det framdeles bli nödvändigt
att införa särskilda bestämmelser om inlösen av anläggningarna. Utredningen
räknar emellertid med att hithörande ersättningsfrågor skall kunna
lösas genom förhandlingar mellan berörda parter.
Utredningen har vidare funnit erforderligt att bestämmelser införes om
hävande av koncession — helt eller delvis — därest innehavaren begår
svåra eller upprepade överträdelser av bestämmelserna i 1902 års lag eller
med stöd av densamma givna föreskrifter eller om han underlåter att begagna
meddelad koncession.
Bestämmelserna om hävande av koncession förutsättes i utredningens
förslag skola kunna tillämpas även å koncession som meddelats med stöd
av nu gällande eller äldre lag.
Den skiljaktige ledamoten av utredningen anför i fråga om distributionsskyldigheten
för kommunala elverk, att utredningens förslag om att
ett sådant företag skall kunna påtvingas distribution utanför den egna kommunen
måste betraktas som ett otillbörligt ingrepp i kommunens självbestämmanderätt
och stå i strid med gällande kommunallag. Distribution
Ktingl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
37
utanför det egna kommunområdet kan nämligen ej anses tillhöra kommunens
kompetensområde, i varje fall ej om den i sig själv är förlustbringande.
Det anförda hindrar givetvis icke att ett kommunalt företag
frivilligt kan åtaga sig distribution utanför kommunen. Ett kommunalt
företag bör således enligt reservanten ej mot sitt bestridande kunna påtvingas
distributionsskyldighet utanför kommunens eget område.
Remissyttrandena. Mot utredningens uttalande att alla starkströmsledningar
i princip skall vara underkastade koncessionsskyldighet har
med endast ett undantag icke framställts erinran i de avgivna yttrandena.
Vissa modifikationer i koncessionsskyldighetens föreslagna utformning
förordas dock av telestyrelsen och byggnadsstyrelsen samt kommerskollegiunu
Telestyrelsen
anser sålunda att vissa teleledningar, t. ex. televerkets
koaxialkablar — som definitionsmässigt utgör högspänningsförande ledningar
men som icke är avsedda för kraftdistribution i vanlig mening
utan användes för telefon-, telegraf- och signaltransmission och i viss utsträckning
kommer att begagnas även för televisionsöverföring — bör vara
fria från koncessionsplikt. Då det föreslagna allmänna koncessionstvånget
i huvudsak torde motiveras av statens intresse att äga inflytande på elkraftförsörjningen,
finner telestyrelsen koncessionsplikten icke behövlig
i förevarande fall.
Enligt byggnadsstyrelsen skulle en utvidgning av koncessionsskyldigheten
till att omfatta även jordkablar och ledningar över egen eller annan
tillhörig, för ändamålet upplåten mark komma att innebära betydande
olägenheter i styrelsens byggande verksamhet. Vid utbyggnad av områden
för institutionsbyggnader förekommer givetvis i betydande utsträckning
ledningar såväl ovan som i jord. Dessa områden är, även om de skulle
kunna betecknas som gård, icke alltid inhägnade och under byggnadstiden
är de i allt fall mer eller mindre öppna. Några olägenheter av att styrelsen
utan koncession kunnat utföra sina elarbeten inom av styrelsen disponerade
områden har hittills icke försports. Styrelsen anser sig därför icke
kunna tillstyrka att förslaget genomföres i oförändrad form.
Kommerskollegium anför följande.
Koncessionerna bar hittills meddelats för sökanden »eller dennes rättsinnehavare».
Ledningar mellan byggnader tillhörande samma jordbruksfastighet
— s. k. inomgårdsledningar — har härvid ansetts innefattade i
distributörens koncession, i den mån de varit koncessionspliktiga, t. ex.
korsat allmän väg. Fastighetsägaren har med andra ord i kraft av leveransavtalet
betraktats som rättsinnehavare till distributörens koncession i vad
avser sådana ledningar. Då koncession enligt utredningens förslag skall
kunna utnyttjas endast av den, åt vilken koncessionen meddelats, skulle
följden bli all alla inomgårdsledningar utanför byggnad eller inhägnad
gård måste koncessioneras var för sig. Detta synes vara varken lämpligt
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
eller behövligt och kollegium föreslår därför att inomgårdsledningarna
helt undantagas från koncessionsplikten.
Skaraborgs läns elektriska förening ställer sig avvisande till den föreföreslagna
utvidgningen av koncessionsplikten. Föreningen anser nämligen
att det skulle medföra en avsevärd och onödig belastning för koncessionsmyndigheten,
om koncessionstvång skulle införas för det stora antalet för
enskild persons behov avsedda och honom tillhöriga ledningar, som från
ledningsägarens egen kraftkälla dragits över annans frivilligt upplåtna
mark.
Utredningens förslag angående innebörden av linjekoncession och
områdes koncession tillstyrkes i princip av telestyrelsen, järnvägsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, kommerskollegium, länsstyrelserna i Södermanlands,
Örebro, Västerbottens och Norrbottens län, överinspektören i
statens elektriska inspektions östra distrikt, aktiebolaget Gotlands kraftverk,
aktiebolaget Linköpings elverk, Bergslagsblocket, de elektriska länsföreningarna
i Kronobergs, Blekinge, Örebro, Västmanlands, Västernorrlands
och Jämtlands län, Smålands och Blekinge handelskammare, handelskammaren
i Karlstad, RBF, Skellefteå stads kraftverk, svenska elverksföreningen,
svenska vattenkraftföreningen, Sveriges elektriska entreprenörsförening,
Uddeholms aktiebolag och Yngeredsfors kraftaktiebolag.
Järnvägsstyrelsen berör frågan om innebörden av områdeskoncession i
ett speciellt fall och anför härvid bl. a.
Sedan gammalt har koncession för dylika ledningar meddelats som
områdeskoncession, nämligen såtillvida som tillstånd meddelats att under
vissa förutsättningar framdraga och bibehålla ledningar för elektrisk järnvägsdrift
»inom järnvägens område». Trots att områdeskoncession sålunda
beviljats, har detta icke utgjort hinder för att kraft distribuerats till
anläggningar inom järnvägens område — för verkstadsdrift, belysning i
stationer och andra järnvägslokaler etc. — från distributionsnät, som icke
tillhört järnvägen och som till sin huvuddel varit lokaliserat till område
utanför järnvägens mark. Denna ordning har icke inneburit någon olägenhet.
Tveksamt synes emellertid vara, om förslaget utan vidare tillåter, att
den sålunda tillämpade ordningen bibehålies.
Av förslaget synes nämligen kunna dragas den slutsatsen att de områden,
för vilka områdeskoncession meddelas, måste avgränsas geografiskt
samt dessutom att områdena icke skall täcka varandra ens delvis. Enklast
synes vara att skilja mellan järnvägs områdeskoncession och områdeskoncessioner,
vilka meddelas för tillgodoseende av det allmänna elkraftbehovet,
nämligen på så sätt att det klart utsäges att de båda slagen av områdeskoncessioner
kan meddelas helt oberoende av varandra i vad avser
respektive områdens geografiska gränser.
Enligt RLF innebär förslaget angående områdeskoncession att hela landet
uppdelas i distributionsområden, vilka tilldelas innehavare av sådan
koncession med distributionsskyldighet. På så sätt skall en fastighetsägare
kunna få anvisning på vilket företag som har skyldighet att utsträcka sitt
ledningsnät till varje normal förbrukningsplals inom området.
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
39
Kristianstads läns elektriska förening finner att linjekoncession synes
vara att föredraga för landsbygdens del med hänsyn till att markrätt för
ledningarna ofta måste avgöras genom expropriation. En utökad rätt till
områdeskoncession torde dock vara önskvärd särskilt i det fall att med
innehav av koncession följer leveransskyldighet inom visst område samt
för samhällen med jämväl landsbygdsdistribution.
Överinspektören i statens elektriska inspektions södra distrikt ställer
sig tveksam till den förelagna områdeskoncessioneringen, då denna kommer
att medföra ett ofantligt utredningsarbete med risk för att utvecklingen
går snabbare än utredningsarbetet.
Frågan om koncessionstidens längd har berörts endast av länsstyrelsen
i Stockholms län, som uttalat den åsikten att koncessionstiden
icke i något fall bör överstiga 40 år.
Utredningens förslag om företagens distributionsskyldighet
tillstyrkes av arbetsmarknadsstyrelsen, kommerskollegium, länsstyrelserna
i Östergötlands, Kalmar, Örebro och Västmanlands län, statens forskningsanstalt
för lantmannabyggnader, lantbruksnämnden i Kronobergs län,
aktiebolaget Gotlands kraftverk, Bergslagsblocket, jordbrukstekniska institutet,
handelskammaren i Karlstad, sjutton hushållningssällskap, de elektriska
länsföreningarna i Kristianstads, Hallands, Örebro och Västmanlands
län, RLF, svenska elverksföreningen, svenska vattenkraftföreningen,
Sveriges elektriska entreprenörsförening och Uddeholms aktiebolag. Länsstyrelsen
i Kalmar län betonar att med distributionsskyldigheten synes en
god grund vara skapad för gynnsam utveckling av den eftersatta landsbygdsdistributionen.
Den skyldighet, som sålunda kan påläggas distributionsföretagen
att vart inom sitt angivna försörjningsområde svara för fullgod
elkrafttillgång för alla normala behov och att därvid tillämpa skäliga
villkor, förutsätter enligt länsstyrelsen icke blott tillkomsten av bärkraftiga
företag utan även en socialt betonad inriktning av företagen. Aktiebolaget
Gotlands kraftverk tar fasta på utredningens uttalande att distributionsskyldigheten
ej bör göras absolut och således ej omfatta abonnenter som
bor synnerligen avlägset eller för vilkas försörjning med elström kostnaderna
blir extremt höga.
I följande yttranden tillstyrkes förslaget i princip, varvid dock framföres
särskilda synpunkter. Domänstyrelsen, länsstyrelsen i Stockholms län och
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation förutsätter att distributionsskyldigheten
kan genomföras utan att densamma leder till elektrifieringar
som är ekonomiskt orimliga. Länsstyrelsen och hushållningssällskapet
i Västerbottens län framhåller att vederbörande kommun och lantbruksnämnd
bör vara inkopplade vid bedömningen av vad som kan vara
skälig elektrifiering. Statens hantverksinstitut finner att del lokala näringslivets
representanter bör beredas tillfälle alt yttra sig i frågor sammanhängande
med distributionsskyldigheten.
40
Kuiigl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
I några utlåtanden bemötes reservantens uttalande att ett kommunalt
distributionsföretag icke skall mot sitt bestridande kunna påtvingas
distributionsskyldighet utanför det egna koinmunområdet. Enligt svenska
elverksföreningen och svenska vattenkraftföreningen bör kommun likaväl
som annan distributör svara för den kraftförsörjning, som koncessionsmyndigheten
med fog finner ändamålsenligt och lämpligt att överantvarda
åt kommunen. Liknande åsikt framföres av Bergslagsblocket,
som anför att, om det skall vara någon mening med distributionsskyldigheten,
sådan bör kunna åläggas envar kraftdistributör.
En modifiering av reservantens förslag förordas av svenska stadsförbundet.
Förbundet uttalar, att om distributionstvång föreskrives även för kommunalt
företag därmed torde vara klart att verksamheten icke står i strid
med gällande kommunallag. Bestämmelsen om distributionsskyldighet bör
emellertid utformas så att den kan tillgripas i rena undantagsfall där
synnerligen allvarliga konsekvenser skulle följa av en begränsning av kommunens
distribution till det egna kommunområdet. Skulle bestämmelsen
tillgripas i andra fall, måste detta enligt förbundet betraktas som ett otillbörligt
ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten. Förbundet vill
därför förorda att distributionsskyldigheten för ett kommunalt företag
begränsas så, att detta icke utan synnerliga skäl skall kunna påtvingas
distribution av elkraft utanför det egna kommunområdet.
Utredningens förslag avstyrkes helt av vattenfallsstyrelsen, som därvid
anför bl.a.
Nyttan med distributionsskyldigheten är mycket beroende av om en
sådan förpliktelse kan omedelbart åläggas alla företag utan hänsyn till att
den icke finns med bland villkoren för de ännu under längre eller kortare
tid gällande koncessionerna — och även oberoende av om dessa är av linjeeller
områdestyp — eller om den kan införas blott successivt, allteftersom
nuvarande koncessioner går ut och förnyas samt därvid ersättes med områdeskoncession.
I förra fallet kan distributionsskyldigheten utnyttjas
som pådrivningsmedel vid den förestående nödvändiga standardhöjningen
inom landsbygdsdistributionen. Utredningen har icke uttalat sig i denna
fråga men dock hänvisat till det generella koncessionsvillkor, enligt vilket
anläggningens innehavare är skyldig att iakttaga de allmänna bestämmelser
i fråga om leverans av elektrisk kraft, vilka framdeles kan bli i laga ordning
fastställda. Styrelsen anser det emellertid vara ytterst tveksamt, huruvida
med stöd därav distributionsskyldighet med den av utredningen angivna
innebörden kan införas under löpande koncessionstid. På sin höjd
finner styrelsen ett till vissa delar begränsat partiellt införande vara möjligt,
då den fulla distributionsskyldigheten kan medföra sådan belastning
på ett företags ekonomi, att företaget rimligen borde haft kännedom därom
före koncessionstidens början.
Därjämte framstår distributionsskyldigheten som obehövlig vid det av
vattenfallsstyrelsen förordade organisationsalternativet, nämligen att icke
bärkraftiga företag skall övertagas av de ledande storkraftföretagen inklusive
vattenfallsstyrelsen. Landets kraftförsörjning har hittills rett sig utan
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
dylika regler med undantag för prisregleringstvånget, som finns redan
enligt nuvarande bestämmelser och skall kvarstå. Om utgångspunkterna
för nämda alternativ är riktiga, bör storföretagens intresse för alt åstadkomma
och vidmakthålla en för förbrukarna gynnsam distribution på
landsbygden uträtta ungefär detsamma som utredningen åsyftar med
distributionsskyldigheten. Det bör i varje fall vara värt att pröva, huruvida
icke den förra drivkraften räcker, i fall den eljest erhåller statens stöd
i förutsatta hänseenden.
I några yttranden framhålles att begreppet normala förbrukningsändamål
bör klarläggas.
Enligt kommerskollegium är detta spörsmål av väsentlig betydelse med
avseende på tillgodoseende av kraftbehov för olika ändamål. Att detaljdistributionen
skall omfatta strömleverans för belysning och motordrift
samt för vanliga småapparater i hushåll, lantbruk, hantverk etc. finner
kollegium vara utan vidare klart. Kollegium framhåller att en stor del av
de nuvarande svårigheterna med överföringsförmågan på landsbygdsnäten
orsakas av starkt stegrade anspråk på elektrisk ström för värmeändamål.
Till de behov, som bör tillgodoses på detta område, finner kollegium böra
räknas elektrisk matlagning samt varmvattenberedning o. d. för hushållsändamål,
varjämte viss tillsatsvärme för rumsuppvärmning synes böra inräknas
i sådana behov. Däremot anser kollegium att återhållsamhet torde
få iakttagas i fråga om rumsuppvärmning, grundad helt på elektrisk kraft,
bl. a. med hänsyn till våra begränsade vattenkrafttillgångar.
Hithörande fråga behandlas även i utlåtanden av arbetsmarknadsstyrelsen,
statens maskinprovningar, jordbrukstekniska institutet och Älvsborgs
läns norra hushållningssälskap. Av hushållningssällskapet anföres att
jordbrukets krav på elkraft kommer att ytterligare öka i mycket hög grad
genom övergång till elspisar, anläggningar för uppvärmning och kylning,
spannmålstorkar in. in.
Kommerskollegium har framhållit att det koncessionsvillkor — som numera
återfinnes i 25 § stadgan den 5 maj 1939 om elektiiska starkströmsanläggningar
och vilket föreskriver att innehavaren är skyldig iakttaga de bestämmelser
om leverans av elektrisk kraft som kan bli i laga ordning
meddelade — gör möjligt att tillämpa bestämmelserna om distributionsskyldighet
även på redan koncessionerade anläggningar.
Utredningens förslag om koncessionsmyndighetens prövning av företagens
lämplighet ur tekniska, ekonomiska och organisatoriska synpunkter
tillstyrkes av vattenfallsstyrelsen, kommerskollegium, länsstyrelserna
i Kronobergs, Västmanlands och Vasternorrlands län samt hushållningssällskapet
i Västmanlands län.
Sydsvenska kraftaktiebolaget och Yngeredsfors kraftaktiebolag avstyrker
denna prövning vid beviljande av områdeskoncession. Förstnämnda bolag
framhåller bl. a. att, om det skulle visa sig att en anläggningsinnehavare
bedriver verksamheten på ett olämpligt sätt, möjligheter finns alt åstadkomma
rättelse eller att i svåra fall häva koncessionen.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
Den av utredningen iakttagna ståndpunkten att koncession skall meddelas
endast för viss person eller visst företag samt att koncessionsmyndighetens
tillstånd erfordras till överlåtelse av koncessionen omfattas även av
kommerskollegium samt länsstyrelserna i Östergötlands, Västmanlands och
Västernorrlands län.
Däremot avstyrker vattenfallsstyrelsen, länsstyrelsen i Södermanlands
län samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare förslaget att
till överlåtelse av koncession skall krävas tillstånd av koncessionsmyndigheten.
Vattenfallsstyrelsen motiverar sin ståndpunkt med att vid tillämpning
av styrelsens omorganisationsalternativ överlåtelseförbudet icke har
någon funktion att fylla. Det synes styrelsen som om huvudsyftet med förbudet
• vilket verkar vara att förhindra att företag och deras anläggningar
förvärvas av storkraftföretagen och andra företag — icke stämmer med den
tilltänkta omorganisationen ens enligt utredningens huvudlinje. Uppenbart
är att, även om koncessionsmyndigheten icke kommer att vägra godkänna
överlåtelser utan föredrager att ställa villkor, föreskriften kommer att
hindra eller uppskjuta åtskilliga nätförbättringar, som skulle ha varit möjliga
på ett tidigare stadium, därmed avsevärt förlängande den tid, under
vilken åtskilliga förbrukare får finna sig i dåliga kraftförhållanden. Vidare
framhåller styrelsen att förbudet näppeligen kan bli verksamt mot överlåtelser
av aktiemajoriteter, när distributionsföretagen är aktiebolag. Östergötlands
och Södermanlands handelskammare anser att överlåtelser av
elnät i allmänhet torde företagas i syfte att åstadkomma en rationalisering
av distributionen och att övriga fall, där överlåtelse skulle medföra försämrad
ordning, torde vara så fåtaliga, att särskilda bestämmelser till undvikande
härav icke är nödvändiga.
Vad utredningen föreslagit i fråga om hävande av koncession tillstyrkes
helt av länsstyrelserna i Kronobergs, Blekinge, Västmanlands och
Norrbottens län, de elektriska länsföreningarna i Kronobergs och Hallands
län samt RBF.
Vattenfallsstyrelsen tillstyrker i princip förslaget men förutsätter att
hävande av koncession, när synnerlig anledning därtill förekommer med
hänsyn till kraftförsörjningens ändamålsenliga ordnande, skall kunna användas
omedelbart pa nu gällande koncessioner, oberoende av hur lång den
återstående giltighetstiden är. Styrelsen förutsätter också att hävandet
skall kombineras med skyldighet för den nye koncessionshavaren att övertaga
den förre innehavarens nät. Enligt styrelsens mening bör förtidshävande
bli föremål för beslut av Kungl. Maj :t i varje särskilt fall, sedan det
framlagts bevis för att ingen annan utväg står till buds att komma till
rätta med missförhållandena. Styrelsen anser vidare lämpligt att hävande
av koncession förenas med åläggande att överlåta ledningsnätet mot ersättning
enligt i beslutet angivna normer.
Kommerskollegium, som likaledes tillstyrker förslaget i dess helhet, för -
43
Knngl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
utsätter att befogenheten att häva koncession, då så behövs för kraftförsörjningens
ändamålsenliga ordnande, kominer att utövas med största varsamhet.
I detta sammanhang berör kollegium en närliggande fråga, som gäller
reglering av gränserna för områdeskoncession. Kollegium framhåller
sålunda att koncessionsmyndigheten bör utrustas med befogenhet
att ändra gränserna för områdeskoncession när så erfordras för en ändamålsenlig
kraftförsörjning och det kan ske ulan synnerligt men för koncessionshavaren.
Denna befogenhet — i förening med distributionsskyldigheten
— skulle nämligen enligt kollegium innebära att viss begränsad
»övertagandeskyldighet» skulle kunna åläggas innehavare av ny koncession
avseende område, som gränsar intill området för den honom beviljade
områdeskoncessionen. En sådan åtgärd anser kollegium böra närmast
betraktas som en naturlig skyldighet att utsträcka den rörelse, som vederbörande
bedriver med stöd av statligt tillstånd, till område, som ur rationell
elektrifieringssynpunkt bör tillhöra företagets distributionsområde. Möjlighet
till gränsreglering är f. ö. enligt kollegium nödvändig redan med hänsyn
därtill, att väsentligt ändrade förhållanden kan uppstå under löpande
koncessionstid. I gränsområdet för ett företag A kan t. ex. genom nybebyggelse
eller nytillkommande industrier stora kraftbehov uppstå, som icke
rimligen kan tillgodoses av detta företag men väl av grannföretaget B. Det
bör då, framhåller kollegium, finnas en möjlighet att genom gränsjustering
överföra koncession och distributionsskyldighet inom motsvarande del av
A-området på B-företaget.
I åtskilliga utlåtanden riktas allvarlig kritik mot förslaget att häva
koncession, då så erfordras ur rationaliseringssynpunkt. I dessa framhålles
bl. a. att förslaget är ägnat att inge allvarliga betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt.
Möjligheten att häva koncession utan att innehavaren
misskött sin verksamhet skulle också medföra en osäkerhetskänsla hos
denne med påföljd att han skulle anse sig sakna anledning att vidtaga
kostnadskrävande förstärkningsåtgärder med avseende å sin anläggning.
Koncession bör således — uttalas det — icke kunna hävas i andra fall än
då direkt misskötsel föreligger. Risken för tvångsåtgärd i sådant fall i
förening med överförande av koncessionen på annan företagare bör vara
ett tillräckligt starkt påtryckningsmedel för att vinna ett ur det allmännas
synpunkt tillfredsställande resultat. Vidare bör beaktas att råkraftleverantörerna
vid sin försäljning av kraft till detaljdistributionsföretagen redan
nu tillämpar bestämmelser, som möjliggör påtryckning på dessa. Tankegångar
sådana som de nu angivna återfinnes i yttranden av länsstyrelserna
i Södermanlands, Östergötlands, Kristianstads och Älvsborgs län, överinspektören
i statens elektriska inspektions östra distrikt, aktiebolaget
Linköpings elverk, Bergslagsblocket, de elektriska länsföreningarna i Blekring
och Örebro lön, Norrköpings kommunala affärsverk, svenska elverksföreningen,
svenska vattenkraftföreningen, Sveriges elektriska entreprenörsförening
och Sydsvenska kraftaktiebolaget.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
Departementschefen. Det bör konstateras att de nuvarande bestämmelserna
i 1902 års lag endast i begränsad omfattning ger utrymme för att
tillgodose det allmännas intresse av en god elkraftförsörjning. För att
kunna medverka till en rationalisering av distributionen bör staten emellertid
erhålla ökat inflytande på utformningen av distributionsnäten. Det
torde därför vara motiverat att — såsom utredningen anfört — de i lagen
intagna bestämmelserna om koncessionsväsendet omprövas.
Innan utredningens förslag upptages till granskning vill jag redan nu
beröra ett lagtekniskt spörsmål. I 1—3 §§ av 1902 års lag förekommer på
åtskilliga ställen uttrycken starkströmsledning och starkströmsanläggning
utan att därvid innebörden av begreppet starkström klarlägges. Däremot
lämnas i den med stöd av lagens 15 § utfärdade stadgan den 5 maj 1939
den definitionen att med starkströmsanläggningar förstås sådana anläggningar
och däri ingående särskilda föremål i vilka alstras, omformas,
överföres eller nyttjas elektrisk kraft med sådan spänning eller strömstyrka
att fara för person eller egendom därav kan förorsakas. Det måste anses
uppenbart att begreppet starkström har samma betydelse i lagen. Ur principiell
synpunkt kan naturligen ifrågasättas om icke en definition av uttrycken
starkströmsledning och starkströmsanläggning borde intagas i
lagen. En sådan borde då lämpligen ha sin plats i 1 §. Då detta lagrum
avses skola f. n. lämnas oförändrat, anser jag emellertid att med intagande
i lagen av en dylik definition bör kunna t. v. anstå. Härför talar också
det förhållandet att vissa av lagens regler om skada av elektrisk ström
föreslås ändrade i ett av induktionsstörningssakkunniga den 22 november
1956 avgivet betänkande, vilket f. n. är under remissbehandling, samt att
här berörda fråga synes lämpligen kunna prövas under den fortsatta behandlingen
av de sakkunnigas förslag.
Vad härefter angår utredningens förslag delar jag den av utredningen
och remissinstanserna omfattade ståndpunkten att koncessionsskyld
i gliet en bör utsträckas till att omfatta i princip alla starkströmsledningar.
Jag förordar i enlighet härmed en bestämmelse om att koncession
av Kungl. Maj :t eller den Kungl. Maj :t bemyndigar kräves för framdragande
eller nyttjande av elektrisk starkströmsledning.
Emellertid talar praktiska skäl för en viss begränsning av skyldigheten
att i särskilda fall söka koncession. En sådan begränsning vinnes genom
att Kungl. Maj :t med stöd av bestämmelsen i administrativ ordning lämnar
vissa generella ledningstillstånd. Dylika tillstånd bör dock icke ifrågakomma
i andra fall än då det gäller ledningar, beträffande vilka koncessionsprövning
icke synes erforderlig vare sig ur behovs- och planmässighetssynpunkt
eller för att tillgodose säkerhetskrav. Jag syftar härvid i
främsta rummet på ledningar som till hela sin sträckning faller inom
byggnad eller inhägnad gård och för vilka tillstånd f. n. ej erfordras. Generellt
tillstånd bör vidare kunna meddelas för de av kommerskollegium
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
nämnda s. k. inoingårdsledningarna — dvs. främst sådana ledningar mellan
byggnader tillhörande samma jordbruksenhet vilka användes för
elektrifiering av ladugårdar, för tröskning in. in. Med inomgårdsledningar
torde i förevarande avseende kunna jämställas vissa andra ledningar, t. ex.
sådana inom icke inhägnade områden vilka disponeras för större sjukhus
eller andra institutioner. Även televerkets koaxialkablar — i vilka
överföres högspänd ström för telefon-, telegraf- och signaltransmission —
bör kunna omfattas av tillståndsgivningen. Berörda tillstånd synes lämpligen
böra upptagas i den med stöd av lagen utfärdade stadgan om elektriska
starkströmsanläggningar. Vid utformningen av föreskrifterna i
stadgan synes det nu anförda böra vara vägledande.
Jag delar också utredningens uppfattning att de nu i 2 § 1 och 3 mom.
1902 års lag förekommande speciella bestämmelserna om lednings avstånd
till boningshus, trädgård m. in. samt till flygfält icke bör upptagas bland
lagens allmänna regler. Då bestämmelserna om avstånd torde få anses
betingade huvudsakligen av säkerhetsskäl, synes de böra överföras till
stadgan om elektriska starkströmsanläggningar.
Den föreslagna regeln om koncessionsskyldighet torde icke böra vinna
tillämpning å ledning som tillkommit i överensstämmelse med nu gällande
eller äldre författning. Ledning, vid vars tillkomst icke erfordrades
tillstånd, bör således fortfarande vara koncessionsfri. Krav på tillstånd att
utföra lågspänningsledning för yrkesmässig distribution infördes genom
lagändring fr. o. m. den 1 juli 1939. I övergångsbestämmelserna föreskrevs
att tillstånd ej heller i fortsättningen skulle behövas för ledning, som anslutes
till en före nämnda dag utförd lågspänningsanläggning. Denna ordning
bör enligt min mening bestå även framdeles. Dylika begränsningar i
skyldigheten att söka koncession, vilka synes erforderliga bl. a. av det
skälet att eljest koncessionsprövningen skulle bli alltför omfattande, torde
böra föreskrivas såsom en övergångsbestämmelse.
Utredningens förslag angående områdes koncession och linjekoncession
har tillstyrkts av de remissinstanser som yttrat sig härom.
Den områdeskoncessionering, varom bestämmelser f. n. finnes i 2 §
2 mom. 1902 års lag, avser endast lågspänningsledningar för allmän
distribution inom visst område eller i anslutning till viss generator- eller
transformatorstation. Med lågspänningsledning — vilket uttryck icke förekommer
i lagtexten — åsyftas en ledning i vilken överföres elektrisk ström
med en spänning å högst 250 volt.
Utredningens förslag innebär till en början att områdeskoncession skall
meddelas icke blott å lågspänningsledningar utan även å andra närdistributionsledningar
— dvs. ortsledningar på landsbygden eller motsvarande
lokala ledningar inom städer och andra tätorter ■— medan å bygdelcdningar
samt Iandslinjer och stamlinjer skall liksom hittills beviljas linjekoncession.
Denna gränsdragning är enligt min mening i allmänhet
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
lämplig. I vissa fall kan emellertid finnas anledning att inom området
meddela linjekoncession å ortsledning eller motsvarande lokal ledning,
som exempelvis tillhör en kraftslukande storindustri. Skulle koncessionshavaren
av någon anledning vilja utsträcka enstaka närdistributionsledning
utanför området utan att dess gräns samtidigt ändras, erfordras
naturligen linjekoncession å ledningen. Inom ett distributionsområde
synes understundom böra tillåtas en mindre områdeskoncession för t. ex.
ett industriföretag, vars ledningar icke helt faller inom inhägnat område.
Det anförda synes ge vid handen att koncessionsmyndigheten — dvs.
Kungl. Maj :t eller kommerskollegium — bör få en viss frihet att välja
koncessionsform.
Jag gillar även utredningens förslag att områdeskoncession skall avse
endast ett visst geografiskt område. Dess gränser bör av koncessionsmyndigheten
i huvudsak anges i koncessionshandlingen. Vid prövning av områdets
storlek har koncessionsmyndigheten att beakta både sökandens
önskemål och kravet på att området skall kunna försörjas med kraft från
sökandens anläggning. Jag vill här förutskicka att i fortsättningen kommer
att föreslås en regel om att den som yrkesmässigt distribuerar
elektrisk kraft också skall ha skyldighet att tillhandahålla kraft till dem
som bor inom distributionsområdet. Tillämpningen av en sådan bestämmelse
kan emellertid bli betungande för företaget. Koncessionsmyndigheten
bör därför, om det finnes angeläget att företaget påtar sig att tillhandahålla
kraft utanför det i koncessionsansökningen angivna området,
eftersträva att nå överenskommelse härom med sökanden. Kan uppgörelse
icke träffas, kan följden bli att den sökta koncessionen icke bifalles.
Vid bestämmande av distributionsområde för ett kommunalt företag
bör enligt min mening följande synpunkter vara vägledande. Utövas
distributionen av kommun genom ett kommunägt aktiebolag eller annat
i förhållande till kommunen självständigt företag torde gälla vad nyss
anförts. Om kommunen själv skall handha distributionen och koncessionsansökningen
avser endast det egna kommunområdet, torde inga invändningar
kunna resas mot att kommunen ålägges distributionsskyldighet.
Däremot synes, på grund av regeln i 3 § kommunallagen om kommuns
beslutanderätt, vara tveksamt om kommun äger utan vidare påtaga sig att
leverera kraft inom närbelägen del av angränsande kommun. I sådant
fall torde koncession med därav följande distributionsskyldighet icke böra
meddelas å område tillhörande grannkommun. Om åter berörda kommuner
överenskommit om att den ena kommunen skall elektrifiera även den
andras område synes icke böra möta hinder mot att den förra kommunen
erhåller koncession med åtföljande distributionsskyldighet även å område
av grannkommunen.
Ehuru områdeskoncession i princip innebär ensamrätt till distribution
inom området, bör likväl hinder icke möta för att t. ex. ett kraftslukande
Kimgl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
47
industriföretag erhåller koncession å ledning genom området därest företagets
kraftbehov icke lämpligen kan tillgodoses från områdeskoncessionshavarens
ledningar.
1 enlighet med det anförda förordar jag en regel av innehåll att koncession
må avse ledning med en i huvudsak bestämd sträckning (linjekoncession)
eller ledningar inom visst område (områdeskoncession).
Jag delar även utredningens uppfattning att den, som erhållit områdeskoncession,
skall äga att utan prövning i varje särskilt fall framdraga erforderliga
närdistributionsledningar inom området. En sådan ordning, för
vilken någon uttrycklig lagregel icke synes behövlig, förekommer redan
nu beträffande lågspänningsledningar och lärer ur principiell synpunkt
vara berättigad även i vad gäller ortsledningar och därmed jämställda ledningar
i tätort. Den som begär områdeskoncession skall nämligen enligt
bestämmelser, som föreslås i 3 §, förebringa en plan över områdets framtida
försörjning med elektrisk kraft, varjämte han skall å karta ange den
huvudsakliga sträckningen av tillämnade högspänningsledningar. Innan
koncession beviljas kommer därför anläggningen i sin helhet att underkastas
en noggrann granskning. Ej heller bör betänkligheter möta ur
säkerhetssynpunkt, då avsikten är att i stadgan om elektriska starkströmsanläggningar
införa en bestämmelse om skyldighet att anmäla högspänningsledning,
som framdrages med stöd av områdeskoncession. En liknande
bestämmelse, gällande icke koncessionspliktiga högspänningsledningar,
finnes redan nu i stadgans 2 §.
En ordning sådan som den föreslagna skulle vidare befria koncessionsmyndigheten
från en stor del av dess nuvarande arbetsbörda. Härigenom
kan större omsorg än f. n. är möjligt ägnas åt ansökningar om linjekoncession,
som främst bör avse bygde-, lands- och stamlinjer. Såsom utredningen
anfört torde vara angeläget att behovet och planmässigheten av
dessa ledningar prövas, därvid bl. a. näringspolitiska synpunkter kan böra
beaktas och prövning ske av anläggningarnas standard.
Redan enligt gällande rätt skall koncession meddelas under förbehåll
av enskild rätt. Utredningen har emellertid föreslagit att förbehåll i koncessionen
skall göras även för allmän rätt. Sistnämnda villkor torde med
hänsyn till den principiellt fria utbyggnadsrätten vid områdeskoncession
men även vid linjekoncession vara motiverat för att skydda allmänna intressen
vid lednings dragande över kronojord eller ecklesiastik mark,
inom trafikled eller i närheten av flygfält.
2 § 4 mom. i dess gällande lydelse innehåller bl. a. ett stadgande därom
att i koncession skall anges på vilket sätt och under vilka villkor anläggningen
må utföras och nyttjas. I koncessionsbesluten brukar erinras om
gällande säkerhetsbestämmelser och även ges särskilda säkerhetsföreskrifter.
Koncessioner meddelade av Kungl. Maj:t upptager hl. a. som
villkor att frågor om åtgärder till förekommande av induktionsstörningar
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
i svagströms- och lågspänningsledningar under vissa omständigheter skall
underställas Kungl. Maj:ts prövning. Även andra villkor än sådana, som
är betingade av säkerhetshänsvn, kan emellertid vara påkallade ur allmän
synpunkt. Härvid synes särskilt vara värt att uppmärksamma behovet av
naturskydd vid framdragande av stora högspänningsförande kraftanläggningar.
Då angivna förhållanden bör komma till uttryck i lagtexten, föreslår
jag att hithörande bestämmelser får det innehållet, att i koncession
skall föreskrivas de villkor som av säkerhetsskäl eller eljest ur allmän
synpunkt finnes påkallade.
Redan meddelade tillstånd att utföra elektrisk starkströmsledning torde
böra bestå under sin återstående giltighetstid. I princip bör sådant tillstånd
ersättas med koncession enligt förslaget först efter utgången av
nämnda tid. Däremot torde koncessionsmyndigheten på ansökan av ledningens
innehavare böra meddela koncession enligt de nya bestämmelserna.
Vidare bör framhållas att om detalj distributör, som innehar tillstånd
att inom visst område utföra lågspänningsledningar, önskar inom området
draga fram en ortsledning, koncessionsmyndigheten lämpligen bör meddela
linjekoncession å ledningen att gälla tills tiden för tillståndet utgår.
I fråga om koncessionstidens längd finner jag varken på grund
av rationaliseringssynpunkter eller eljest erforderligt att föreslå någon
ändring av gällande bestämmelse.
Enligt utredningen innebär dess förslag till bestämmelser om distributionsskyldighet
ett fullföljande av principen om prövning av
distributionsnätets planmässighet och om prisreglering. Jag kan i stort
sett instämma med vad utredningen anfört till stöd för ändring av lagen
i detta hänseende. Distributionspliktens innebörd torde dock böra något
beröras.
Sådan skyldighet torde böra i regel följa med områdeskoncession.
Distributionsplikt bör emellertid åligga endast den som yrkesmässigt tillhandahåller
elektrisk kraft.
Innehavare av områdeskoncession, som yrkesmässigt distribuerar elkraft,
bör i princip förse med elektricitet alla abonnenter inom området
ävensom sådana där boende vilka skriftligen begär att få bli abonnenter.
Distributionsskyldighetens omfattning får emellertid bestämmas med beaktande
av att kostnaderna för en ifrågasatt elektrifiering håller sig inom
ekonomiskt rimliga gränser. Om kostnaderna blir onormalt höga, kan
skyldigheten att elektrifiera en avlägset belägen fastighet i sista hand bli
beroende av om företaget får ekonomiskt stöd från det allmänna. Distributionsskyldigheten
innebär vidare att koncessionshavaren skall tillhandahålla
kraft för alla normala förbrukningsändamål — såsom för belysning
och varmvattenberedning för hushållsändamål samt för drift av elspisar
och hushållsmaskiner samt av mindre motorer för jordbruksdrift, hantverk
och småindustri. Däremot torde återhållsamhet få iakttagas i fråga
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 är 1957
49
om elektrisk rumsuppvärmning med hänsyn till våra begränsade vattenkrafttillgångar.
Innebörden av begreppet normala förbrukningsändamål
torde få bedömas olika för skilda förbrukarkategorier. I sista hand torde
tillgången på producerad elkraft få bli avgörande för frågan om distributionsskyldighet.
Del synes därför lämpligt att frågor om fullgörande av
distributionsskyldighet överlåtes till koncessionsmyndighetens prövning.
Beträffande frågan om ett kommunalt elverk kan åläggas att leverera
kraft utanför kommunens område har yppats delade meningar såväl inom
utredningen som i remissyttrandena. För egen del vill jag hänvisa till
vad jag nyss anfört vid behandlingen av områdeskoncession för kommunala
företag samt framhålla att kommun icke torde kunna påtvingas skyldighet
att leverera kraft utanför kommunens område. Emellertid torde
frågor om kommunala elverks skyldighet att distribuera elektrisk kraft
inom område av angränsande kommun kunna förväntas bli lösta genom
överenskommelser mellan berörda kommuner. Där överenskommelse icke
kan träffas, torde distributionsskyldigheten böra begränsas till kommunens
eget område.
I enlighet med vad jag sålunda anfört förordar jag att innehavare av
områdeskoncession som yrkesmässigt distribuerar elektrisk ström skall,
om icke koncessionsmyndigheten finner särskilda skäl till undantag, inom
området tillhandahålla ström åt envar abonnent.
För innehavare av linjekoncession skall distributionsskyldigheten inträda
först efter beslut av koucessionsmyndigheten. Beslutet kan avse
åläggande antingen att leverera eller att transitera kraft till detaljdistributör
eller annan förbrukare vars verksamhet är av större betydelse för
det allmänna. Enär anmärkningar icke framkommit mot engrosdistributionen
av elkraft, torde kunna förutsättas att beslut om sådan skyldighet
behöver tillgripas endast i sällsynta undantagsfall.
Enligt vad jag under hand låtit inhämta från kommerskollegium är
numera alla tillstånd förbundna med villkor att innehavaren skall vara
skyldig att iakttaga de allmänna bestämmelser i fråga om leverans av elektrisk
kraft som kan bli i laga ordning meddelade. Nämnda villkor, som
även återfinnes i 25 § i stadgan den 5 maj 1939 om elektriska starkströmsanläggningar,
torde på sätt kollegium funnit få anses innefatta åliggande
för vederbörande att ställa sig till efterrättelse en bestämmelse om distributionsskyldighet.
Jag föreslår därför att bestämmelsen om distributionsskyldighet
får tillämpas även å innehavare av nu gällande tillstånd att
utföra elektrisk starkströmsledning.
.lag kan helt ansluta mig till vad utredningen anfört därom att — innan
koncessionsansökan bifalles — prövning skall ur tekniska, ekonomiska och
organisatoriska synpunkter ske av sökandens lämplighet att utöva
distributionsverksamhet. En sådan prövning är att betrakta som eu konsekvens
av bestämmelserna om distributionsskyldighet och bör därför
4 —402 57 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 161
50 Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
ifrågakomma endast beträffande den som yrkesmässigt ägnar sig åt dylik
verksamhet.
Av principen att koncessionssökandens lämplighet skall prövas följer
— såsom utredningen anmärkt — att koncessionen bör meddelas endast
för viss person eller visst företag och icke såsom f. n. sker för sökanden
eller hans rättsinnehavare. Om koncessionerad ledning överlåtes eller
upplåtes med nyttjanderätt, får således den nye innehavaren icke utan
tillstånd av koneessionsmyndigheten bruka ledningen.
Utredningen har föreslagit en särskild bestämmelse om att den som
ålagts distributionsplikt skall vara skyldig att hålla sin anläggning i sådant
skick att den fyller skäliga krav på driftsäkerhet och belastningsbarhet.
Då det får anses vara en naturlig förutsättning för distributionspliktens
fullgörande att anläggningen hålles i gott stånd, har jag icke ansett
erforderligt att i förslaget upptaga en uttrycklig föreskrift härom.
Den i betänkandet föreslagna bestämmelsen om hävande av koncession
helt eller delvis när synnerlig anledning därtill förekommer med
hänsyn till kraftförsörjningens ändamålsenliga ordnande har i flertalet
remissyttranden, som behandlat denna fråga, utsatts för stark kritik. Därvid
har anförts att förslaget är ägnat att inge starka betänkligheter ur
rättssäkerhetssynpunkt. Enligt min mening är en sådan bestämmelse icke
nödvändig för att vinna ett ur det allmännas synpunkt tillfredsställande
resultat. För att skapa garantier för en god eldistribution torde i
förevarande avseende vara tillräckligt med en bestämmelse om hävande
av koncession, när innehavaren i något avseende påtagligt misskött sig.
Jag anser mig således icke kunna förorda utredningens förslag i denna
del. Däremot vill jag i likhet med utredningen föreslå en bestämmelse om
hävande av koncession, därest innehavaren i avsevärd mån åsidosätter i
koncessionen föreskrivna villkor eller bestämmelse om distributionsskyldighet
eller om han underlåter att begagna koncessionen. Hävandepåföljd
i sistnämnda fall torde icke böra inträda med mindre underlåtenheten
varat viss, icke alltför kort tid. Har koncessionerad ledning icke varit i
bruk under sammanlagt tre år, torde dock föreligga tillräckliga skäl att
häva koncessionen.
Bestämmelserna om hävande av koncession torde böra tillämpas även
å den som erhållit tillstånd att utföra ledning enligt nu gällande eller
äldre lag.
Med anledning av vad utredningen och kommerskollegium anfört vill
jag tillstyrka att koneessionsmyndigheten får befogenhet att ändra gränserna
för distributionsområde, när så erfordras för en ändamålsenlig
kraftförsörjning och det kan ske utan synnerligt men för koncessionshavaren.
En sådan föreskrift, vilken torde vara nödvändig bl. a. med
hänsyn till att väsentligt ändrade förhållanden kan uppkomma under
koncessionstiden, synes kunna betraktas som ett allmänt koncessionsvill
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
51
kor. Även utan uttrycklig bestämmelse härom torde vara uppenbart att
en dylik åtgärd icke bör ske med mindre berörda distributionsföretag erhållit
tillfälle att yttra sig i frågan.
5. Prisregleringen
Elkraftutredningen. Utredningen anför till en början att föreskriften
om reglering av priset för strömmens tillhandahållande — vilken infördes
i 2 § 1902 års lag genom en lagändring år 1938 — tillkom huvudsakligen
för att hindra distributionsföretagen att missbruka sin monopolställning.
Denna befarades nämligen bli starkare än förut till följd av
den samtidigt med prisregleringen införda bestämmelsen att vid prövning
av koncessionsansökan borde undersökas om den elektriska anläggningen
är behövlig. Man ansåg emellertid att regleringen skulle inskränkas
till rena prisfrågor och ej beröra övriga villkor för strömmens tillhandahållande.
Vid bedömandet av en taxas skälighet skall emellertid — framhåller
utredningen —• tagas hänsyn till de förhållanden under vilka strömmen
i det särskilda fallet levereras.
Utredningen erinrar om att den tidigare framlagt förslag till standardtariffer
för detaljdistributionen. För det övervägande antalet abonnenter
består en sådan tariff av dels fortlöpande avgifter, s. k. strömavgifter, och
dels engångsavgifter i samband med nyanslutning till distributionsnätet
eller förstärkning av detta.
Strömavgifterna, vilka uppenbarligen omfattas av prisregleringen, anser
utredningen framdeles behöva regleras i allt mindre omfattning i och
med att standardtarifferna vinner tillämpning. Enligt utredningen bör
också de s. k. engångsavgifterna i den mån de ej redan erlagts vara föremål
för prisreglering. Ehuru i betänkandet anges att prisregleringsnämnden
upptagit och avgjort ett ärende, som uteslutande gällde sådan avgift,
anmäler dock utredningen viss tvekan om engångsavgifterna skulle kunna
bli föremål för prisreglering.
De inom detaljdistributionen förekommande avtalen om leverans av
elektrisk kraft innehåller — enligt utredningen — vanligen många villkor
som icke direkt gäller kraftpriset men som ändå är av den art att de verkar
som taxepålägg. Som exempel på sådana villkor anger utredningen
att leverantören förbehållit sig alt uttaga särskilda till beloppet icke på
förhand bestämda avgifter i samband med att abonnenten ökar sin energiuttagning
även i takt med eu fullt normal kontinuerlig belastningsutveckling.
Ett annat villkor anges vara att leverantören icke skall behöva
lämna ersättning för att han drager fram ledningar över abonnentens
mark. Stundom har — framhåller utredningen — krav på att abonnenten
skall ställa säkerhet, som godtages av leverantören, utnyttjats så att
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
underskritt krävs jämväl av vederbörande fastighetsägare när en hyresgäst
tecknat abonnemang. Att draga en klar gräns mellan pris och övriga
villkor anser utredningen vara praktiskt omöjligt. Helt naturligt måste
priset emellertid ofta vara beroende av övriga villkor, liksom dessa stundom
kan behöva rättas efter normerat pris. Utredningen föreslår nu att
prisregleringen utsträckes till att avse alla avgifter och villkor som sammanhänger
med leveransen och som är av betydelse för att tillgodose förbrukarens
elkraftbehov.
Utredningen behandlar i detta sammanhang det speciella spörsmålet om
prisregleringsnämnden skall avgöra även frågor angående inlösen av elektriska
ledningar eller andra anläggningsdelar. Utredningen framhåller
emellertid att sådana frågor bör liksom hittills avgöras icke av nämnden
utan genom fria överläggningar mellan berörda distributionsföretag men
att de likväl kan komma under nämndens bedömande i samband med
reglering av kraftprisen, eftersom nämnden har att taga hänsyn till leverantörens
självkostnader.
Utredningen framhåller vidare att prisregleringen i fortsättningen får
uppfattas som endast eu del av den allmänna kontroll rörande distributionsskyldighetens
fullgörande och efterlevnaden av koncessionsvillkoren,
som koncessionsmyndigheten — dvs. Kungl. Maj :t eller efter Kungl.
Maj :ts bemyndigande den av utredningen föreslagna statens elnämnd —
enligt förslaget skall handha. Eftersom distributionsplikten innefattar skyldighet
att tillhandahalla elkraft på skäliga villkor och att hålla anläggningarna
i fullgott skick, måste — anför utredningen — en skälighetsprövning
av piis och övriga leveransvillkor kunna företagas av koncessionsmyndigheten
som ett led i dess rationaliseringsarbete. Prisregleringsnämndens
uppgifter föreslås därför skola överföras på koncessionsmyndigheten.
Enligt utredningen föranleder vidare eu bestämmelse om distributionsskyldighet
att alla distributionsföretags taxor och övriga leveransvillkor i
princip bör vara underkastade föreskrifter om prisreglering. Detta innebäi
således att i motsats till vad f. n. gäller — regleringen skall omfatta
även taxor och villkor som fastställts av statens vattenfallsverk eller
av kommunal myndighet för leverans av ström inom kommunen. Det
synes utredningen naturligt att prisregleringsfrågor rörande statliga kraftlevei
anser upptages av Kungl. Maj:t i egenskap av koncessionsmyndighet,
hos vilken redan nu hithörande taxor granskas ur både formella och saksynpunkter.
I övrigt skola taxor och andra villkor enligt utredningens
ståndpunkt överprövas av elnämnden.
Till stöd för förslaget angående reglering av kommunala taxor anför
utredningen bl. a. följande.
Sådana taxor kan t. n. överprövas endast efter besvär i administrativ
ordning. Någon prövning sker därvid ej av del överklagade beslutets lämplighet
och ändamålsenlighet. Prövningen kan endast avse om beslutet är
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
53
felaktigt (olagligt) på någon av de i lagen angivna besvärsgrunderna —
dvs. att beslutet antingen icke har tillkommit i laga ordning, står i strid
mot allmänna lag eller författning eller annorledes överskrider deras befogenhet,
som fattat beslutet, eller också kränker klagandens enskilda
rätt eller eljest vilar på orättvis grund. I de fall då kommunens prissättning
har karaktären av indirekt beskattning kan följaktligen teoretiskt
sett ett taxebeslut undanröjas efter besvär. Samma är förhållandet om
taxorna t. ex. har bestämts så att de missgynnar speciella förbrukare såsom
affärsföretag eller industrier eller abonnenter bosatta inom visst område.
En kommunmedlem-abonnent har däremot i allmänhet ingen möjlighet
att få taxan prövad med hänsyn till kommunen-leverantörens ekonomiska
beräkningar. För det fall att abonnenten kan göra gällande att
leverantörens taxor ger omotiverat stora överskott, blir visserligen taxesättningen
att betrakta som indirekt beskattning. Men de fall, då detta
på ett tidigt stadium kan påvisas, torde vara sällsynta. I sådana fall,
som nu normalt blir föremål för prövning av prisregleringsnämnden, finns
i allmänhet ingen möjlighet att besvärsvägen få ett kommunalt beslut
undanröjt. Abonnenter hos en kommunal leverantör har därför en sämre
ställning än andra abonnenter. Att undantaga kommunala taxor från
prisreglering med hänsyn till risken för kompetenskonflikter synes icke
heller vara befogat. Någon lämplighetsprövning sker nämligen icke hos
besvärsmyndigheten och någon laglighetsprövning icke hos nämnden. För
det fall att bestämmelser införes om prisreglering av kommunala taxor
i här berörda fall skulle den administrativa besvärsmyndigheten ha möjlighet
att infordra yttrande av nämnden eller avvakta dess beslut innan
besvärsmyndigheten avgör ett överklagat taxebeslut.
Den skiljaktige ledamoten finner sig icke kunna biträda utredningens
förslag alt prisregleringsärendena skall överföras från den särskilda nämnden
till koncessionsmyndigheten och att kommunala taxor vid strömleveranser
inom kommunen skall underkastas prisreglering.
I förstnämnda avseende anför reservanten att det är olämpligt att låta
ett utredande och samordnande administrativt organ samtidigt fungera som
dömande myndighet. Då det hittills tillämpade systemet för prisregleringen
fungerat tillfredsställande, bör enligt reservantens uppfattning prisregleringsnämnden
bibehållas.
Vad angår de kommunala taxorna finner reservanten att dessa bör i
nuvarande omfattning vara undantagna från prisregleringen. Härutinnan
anför reservanten följande.
Införandet av distribulionsskyldighet torde ej kunna anses som ett tillräckligt
skäl att beröva kommunerna deras självbestämmanderätt i taxefrågor.
Även om distributionsskyldighet införes för de kommunala företagen
torde koncessionsmyndigheten med största förtroende kunna överlåta
åt kommunen att själv fastställa strömpris inom sitt område. Några
bärande skäl för att utsträcka prisregleringen till kommunala taxor i hithörande
fall har icke anförts. Dessa taxor bör därför också i fortsättningen
vara undantagna från prisreglering.
Även i andra avseenden kan anföras starka betänkligheter mot ett så
allvarligt intrång i kommunernas självbestämmanderätt som utredningens
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
förslag innebär. De kommunala taxorna fastställes ju i regel i samband
med budgetbehandlingen och inverkar sålunda även på utdebiteringen av
kommunalskatt. Om en grupp abonnenter skulle hos prisregleringsorganet
överklaga en fastställd taxa, är det ej uteslutet och i varje fall teoretiskt
möjligt, att detta statliga organ genom sitt beslut skulle kunna rycka undan
grunden för kommunens hela budgetberäkning. En utsträckning av prisregleringen
att gälla även kommunala taxor skulle vidare helt säkert medföra
en avsevärd utökning av antalet prisregleringsärenden.
Remissyttrandena. Vad utredningen anfört om engångsavgifterna
har föranlett yttrande endast av statens prisregleringsnämnd för elektrisk
ström. Nämnden anför att den på grund av gällande avfattning av bestämmelsen
i 2 § 6 mom. 1902 års lag ansett sig oförhindrad och pliktig att till
prövning upptaga dylika rätt ofta återkommande frågor, vilka synts nämnden
uppenbarligen vara att hänföra till priset för tillhandahållande av elektrisk
ström.
Utredningens förslag att prisregleringen skall omfatta — förutom priset
— jämväl övriga villkor för strömmens tillhandahållande har
icke mött någon gensaga utan tvärtom tillstyrkts i ett stort antal yttranden.
I yttrande av statens priskontrollnämnd framhålles att ärenden
angående avgifter för elkraft såsom underkastade bestämmelser om allmänt
prisstopp handlades av priskontrollnämnden under tiden den 31
oktober 1942—den 17 november 1952, då dessa avgifter undantogs från
prisstoppet. I yttrandet anföres vidare.
Berörda ärenden omfattade bl. a. framställningar från abonnenter i prisregleringsärenden.
Sådana ärenden kunde ofta, såsom varande gränsfall, behandlas
antingen av priskontrollnämnden eller av prisregleringsnämnden.
Flertalet av dessa ärenden var av sådan art, att de bedömdes icke kunna
bli föremål för prövning av prisregleringsnämnden. Som exempel kan
nämnas önskemål från abonnent att erhålla annan beräkningsgrund vid
avgiftsdebiteringen, att för visst ändamål komma i åtnjutande av annan
tariff än leverantören eljest tillhandahöll, att på grund av särskilda skäl
erhålla nedsättning av utgående avgifter, att — i samband med taxerationalisering
— få behålla förut tillämpad tariff in. m. Utredningens förslag
att prisregleringsnämndens behörighet skall utsträckas att omfatta alla avgifter
och villkor, som sammanhänger med leveransen, torde — om förslaget
antages — täcka den brist i fråga om möjligheter till prövning, som
uppstått med elkraftens undantagande från prisstopp.
RLF tillägger att anledning saknas att från prisreglering utesluta frågor
angående inlösen av ledningar eller andra anläggningsdelar.
I fråga om prisregleringsärendenas framtida handläggning
råder starkt delade meningar.
Utredningens förslag att handläggningen skall ske hos koncessionsmyndigheten
— dvs. Kungl. Maj :t eller elnämnden —• tillstyrkes av tänsstgrelserna
i Örebro och Kopparbergs län, hushållningssällskapet i Västmanlands
län, Gotlands handelskammare, Västernorrlands och Jämtlands
55
Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1957
läns handelskammare, Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare,
drätselkammaren i Gävle, de elektriska länsföreningarna i Skaraborgs,
Örebro, Västmanlands, Jämtlands och Västernorrlands län, RLF,
Skellefteå stads kraftverk och svenska ångpanneföreningarnas centralorganisation.
Till reservantens uppfattning att prisregleringsärendena bör avgöras i
nuvarande ordning ansluter sig vattenfallsstyrelsen, kommerskollegium,
statens priskontrollnämnd, statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström,
svenska elverksf öreningen och svenska vattenkraf tf öreningen. Prisregleringsnämnden
uttalar som stöd för sin ståndpunkt att det — med hänsyn
till de åtgärder och bestämmelser som en central övervakande myndighet
kan finna sig böra föreskriva — understundom torde kunna inträffa att
leverantörer av elkraft liksom abonnenter anser sig stå i mer eller mindre
starkt motsatsförhållande till en sådan myndighet.
Frågan om reglering av statliga taxor har berörts endast av kommerskollegium.
Kollegium yttrar att enligt dess mening synes statens taxor
liksom nu böra undantas från prisregleringen, eftersom de kan prövas i
annan ordning.
Utredningens förslag att av kommunal myndighet fastställda
taxor för leverans av ström inom kommunen skall omfattas av
prisregleringen har föranlett yttranden av åtskilliga remissorgan.
Tillstyrkande yttranden har avgivits av statens priskontrollnämnd, länsstyrelserna
i Örebro och Kopparbergs län, hushållningssällskapet i Västmanlands
län, Gotlands handelskammare, Västernorrlands och Jämtlands
läns handelskammare, Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare,
drätselkammaren i Gävle, de elektriska länsf öreningarna i Skaraborgs, Örebro,
Västmanlands, Jämtlands och Västernorrlands län, RLF, Skellefteå
stads kraftverk och svenska ångpanneföreningarnas centralorganisation.
Statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström ställer sig tveksam till
förslaget. Enligt nämnden kan det ifrågasättas om icke de kommunala
taxorna för strömleverans inom kommun bör vara undantagna från prisregleringen,
såvitt ej är fråga om avgifter utöver eller i stället för de i
kommunen allmänt gällande debiteringsgrunderna. Nämnden uttalar dock
att en gränsdragning i dessa hänseenden understundom måhända skulle
bli svår.
Vattenfallsstyrelsen, svenska elverksf öreningen och svenska vattenkraftföreningen
framför den meningen att kommunala elverks generella tariffer
skall vara undantagna från prisregleringen. Däremot anser de att av kommunen
för specialfall använda tariffer bör kunna prisregleras.
I helt avstyrkande riktning uttalar sig kommerskollegium, länsstyrelsen
i Värmlands län, drätselkammaren i Malmö och svenska stadsförbundet.
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 är 1957
Kommerskollegium anför.
Vad angår de kommunala taxorna finns enligt kommunallagen möjlighet
att få skäligheten prövad i den ordning, som gäller för besvär över
kommunal myndighets beslut i allmänhet, såväl då prissättningen generellt
anses så hög att den innebär en indirekt beskattning som ock då taxorna
anses missgynna enskild förbrukare eller viss kategori av förbrukare (jfr
RÅ 1941: 436). Kollegium anser att tillräckliga skäl icke föreligger att
tillskapa ytterligare en besvärsväg för prövning av kommunalt företags
taxor inom den egna kommunen.
Länsstyrelsen framhåller att förslaget om distributionsskyldighet knappast
kan anses som tillräckligt skäl att beröva kommunerna deras självbestämmanderätt
i taxefrågor.
Stadsförbundet yttrar.
Starka betänkligheter måste resas mot det intrång på den kommunala
självbestämmanderätten, som ett genomförande av utredningens hithörande
förslag skulle innebära. Detta intrång kan motiveras varken med några
påtalade olägenheter av det nuvarande systemet eller något påstående att
detta system för den enskilda förbrukaren medfört ogynnsamma resultat.
Skulle så undantagsvis vara fallet, ger hittillsvarande praxis ingen anledning
förmoda att icke den allmänna besvärsrätt, som står en kommunmedlem
till buds, erbjuder tillfredsställande möjligheter till rättelse.
Kommerskollegium tar slutligen upp till behandling en speciell fråga.
Kollegium erinrar sålunda om att enligt utredningens förslag prisregleringen
endast utgör en integrerande del i den allmänna distributionsskyldigheten
samt att, om sådan skyldighet ej åligger ett visst företag, detta ej heller
är pliktigt att låta sina taxor regleras. Enligt kollegii uppfattning bör
emellertid bestämmelsen om prisreglering vara tillämplig oberoende av
distributionsskyldigheten. Därigenom undvikes nämligen att formellt beslut
om sådan skyldighet skall behöva meddelas i fall då kraftleverantören
redan genom avtal är bunden men abonnenten är missnöjd med prissättningen.
Departementschefen. Såsom framgår av vad jag anfört under 2. om
allmänna synpunkter syftar de av mig föreslagna ändringarna i 1902 års
lag främst till att underlätta en rationalisering av eldistributionen på
landsbygden och därmed att förbättra kraftförsörjningen för den där bosatta
befolkningen. Emellertid torde bl. a. med den prövning av distributionsföretags
allmänna lämplighet att bedriva sin verksamhet, som vid bifall
till vad jag tidigare föreslagit framdeles kommer att äga rum, sådana
företags redan nu starka monopolställning bli än mer framträdande. Vid
sådant förhållande är naturligt att komplettera lagstiftningen med bestämmelser
som stärker kraftförbrukarnas ställning gentemot företagen.
I sådant syfte har tidigare föreslagits regler om skyldighet för distributörerna
att leverera elektrisk kraft icke blott till anslutna abonnenter utan
57
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
även till dem som önskar erhålla kraft. Ett ytterligare komplement till
koncessionsbestämmelserna utgör prisregleringen, vilken utövas av statens
prisregleringsnämnd för elektrisk ström.
Enligt gällande bestämmelser i 2 § 6 mom. 1902 års lag är regleringen
begränsad till frågor om priset fÖl'' strömmens tillhandahållande. I priset
ingår främst de s. k. strömavgifterna, vilka vanligen består av eu årlig abonnentavgift
per mätpunkt, en årlig grundavgift per tariffenhet och eu energiavgift
per kilowattimme. Vid sidan av dessa avgifter erlägger abonnenten
s. k. engångsavgifter, till vilka hör anslutningsavgifter, kostnader för distributions-
och servisledningar o. d. Den tveksamhet, som utredningen låtit
komma till synes huruvida engångsavgifterna är inbegripna i priset för
strömmens tillhandahållande och sålunda kan bli föremål för reglering
genom nämnden, kan jag icke dela. Såsom prisregleringsnämnden i sitt
remissyttrande anför synes dylika avgifter uppenbarligen vara att hänföra
till priset för den elektriska strömmen. Enligt min mening bör nämligen
med priset för strömmens tillhandahållande förstås alla till beloppet bestämda
avgifter, som leverantören betingar sig av kraftmottagaren.
Enligt den för prisregleringsnämnden gällande instruktionen skall
nämnden vid bedömande av skäligheten av priset å viss strömleverans
taga hänsyn till de förhållanden under vilka strömmen i det särskilda
fallet levereras. Föreskriften torde få anses innebära att nämnden skall
bedöma prissättningen mot bakgrunden av de övriga villkor, som gäller
för strömleveransen. I den mån sådana villkor kan i ett eller annat avseende
verka betungande för abonnenten — en detaljförbrukare i förhållande
till detaljdistributionsföretaget eller ett sådant företag i förhållande
till eu kraftgrossist — kan alltså priset tänkas bli nedsatt med hänsyn till
villkoren. Däremot torde prisregleringsnämnden f. n. sakna möjlighet att
jämka villkoren. Att draga eu klar gräns mellan pris och övriga villkor
är — såsom utredningen framhållit — praktiskt omöjligt. Lika med utredningen
och remissinstanserna anser jag att prisregleringen bör omfatta
även villkor, som i det särskilda fallet kan verka oskäligt betungande
för abonnenten. Jag föreslår därför att bestämmelsen om prisreglering
utformas så att koncessionshavaren skall vara skyldig att för åstadkommande
av skälig prissättning underkasta sig reglering av pris och övriga
villkor för strömmens tillhandahållande. Enär verkningarna av den föreslagna
utvidgningen av prisregleringsnämndens verksamhet icke f. n. kan
helt överblickas, synes angeläget framhålla att — vid bifall till förslaget —
den nya bestämmelsen bör tillämpas med försiktighet.
Jag delar även utredningens uppfattning att frågor angående inlösen
av elektriska ledningar eller andra anläggningsdelar
icke skall omfattas av prisregleringen utan liksom hittills avgöras vid överläggningar
mellan berörda intressenter.
Vad angår utredningens förslag att handläggningen av prisreglerings -
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
frågor skall överföras till koncessionsmyndigheten och att för samtliga
arbetsuppgifter skulle inrättas ett nytt ämbetsverk, statens elnämnd, vill
jag här endast erinra om att chefen för kommunikationsdepartementet i
årets statsverksproposition (VI ht. p. 57) uttalat att ett nytt fristående
organ icke bör tillskapas och att de centrala arbetsuppgifterna rörande
elektriska frågor tills vidare kan handhavas av de bestående organen. Vid
sådant förhållande bör prisregleringsfrågor även i fortsättningen handhas
av prisregleringsnämnden.
Statliga taxor och villkor bör liksom hittills vara undantagna från
prisregleringsnämndens prövning.
Utredningens förslag att av kommunal myndighet beslutade
taxor och villkor för leverans av ström inom kommunen skall
omfattas av prisregleringen bär föranlett delade meningar hos remissinstanserna.
För egen del finner jag huvudsakligen i anslutning till vad kommerskollegium
anfört att övervägande skäl talar för att bibehålla den nuvarande
ordningen, enligt vilken taxor och villkor i hithörande fall är
undandragna prisregleringsnämndens prövning. Jag anser mig alltså icke
kunna biträda utredningens förslag i denna del.
Såsom kommerskollegium anfört bör föreskrifterna om prisreglering
vara tillämpliga oberoende av om distributionsskyldighet åligger ett distributionsföretag.
Med anledning härav har prisregleringsbestämmelserna i
förslaget, liksom f. n. är fallet, upptagits i ett särskilt moment av 2 §.
Liksom bestämmelserna om distributionsskyldighet bör den nya föreskriften
om reglering av pris och övriga villkor kunna tillämpas även å
den som med stöd av äldre tillstånd utövar verksamhet för distribution
av ström. 6
6. Lagtextens detaljutformning
Det av utredningen framlagda utkastet till lag om ändring i lagen den
27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,
har överarbetats inom justitiedepartementet med beaktande av
de synpunkter jag förut anfört. Då jag nu övergår att lämna en redogörelse
för de särskilda ändringar i lagen, vilka föranledes av mitt ställningstagande
till huvudfrågorna, torde framställningen lämpligen böra anknyta
till det inom departementet utarbetade förslaget.
I förslaget har 2 § uppdelats på nio moment mot nuvarande sju och
3 § fördelats på fem moment jämfört med f. n. tre. Ökningen av antalet
moment har varit nödvändig för att icke rubba paragraf följ den i lagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
59
2 §•
1 mom.
Bestämmelserna har erhållit en avfattning vilken — på sätt framgår
av vad jag anfört under 4. om koncessionsskyldigheten — i huvudsak
överensstämmer med utredningens förslag. Sålunda kräves i princip
koncession å alla starkströmsledningar. Detta innebär att i fortsättningen
koncession erfordras för vanliga jordkablar, även då dessa icke berör allmän
trafikled, samt i regel för ledningar över egen eller annans frivilligt
upplåtna mark. Av praktiska skäl har emellertid ansetts erforderligt med
en viss begränsning i skyldigheten att söka koncession. Bestämmelsen i
första stycket har därför utformats så att Kungl. Maj :t kan ge generella
tillstånd att framdraga eller nyttja ledningar. Därvid har förutsatts att
sådana tillstånd skall kunna ges även beträffande vissa andra ledningar
än dem som enligt utredningens förslag undantagits från koncessionsplikten.
Avsikten är att närmare bestämmelser angående omfattningen av
generella tillstånd skall meddelas i stadgan om elektriska starkströmsanläggningar.
Enligt 2 § i dess nuvarande lydelse erfordras tillstånd för att utföra
elektrisk starkströmsledning. Ordet utföra bör visserligen anses innefatta
såväl att ledningen bygges som att den nyttjas, dvs. sättes under spänning,
men för dock tanken närmast på byggandet eller framdragandet av ledningen.
För att erhålla en språkligt klarare formulering har i förslaget
valts uttrycket framdraga eller nyttja.
Å andra ledningar än dem, för vilka generella tillstånd kommer att meddelas,
utfärdas efter ansökan koncession i form av antingen linjekoncession
eller områdeskoncession. En bestämmelse härom har intagits i andra
stycket.
Vid linjekoncession, som främst bör ifrågakomma för stam- och landslinjer
samt bygdeledningar, synes ledningens sträckning icke böra bestämmas
slutgiltigt, eftersom justeringar kan visa sig behövliga under byggnadsarbetet.
Det bar därför ansetts tillräckligt att i koncessionshandlingen
anges ledningens huvudsakliga sträckning.
Huruvida linjekoncession eller områdeskoncession bör i det särskilda
fallet meddelas för lågspänningsledningar och ortsledningar på landsbygden
eller motsvarande lokala ledningar i stad eller annan tätort bör avgöras
av koncessionsmyndigheten — dvs. Kungl. Maj:t eller den Kungl.
Maj :t bemyndigar. I enlighet härmed har i lagtexten endast angivits att
områdeskoncession avser ledningar inom visst område. Av texten torde
— även utan uttrycklig föreskrift härom — få anses framgå att innehavaren
har rätt att utan prövning i varje särskilt fall inom området framdraga
och nyttja ledningar av det slag koncessionen gäller.
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
2 mom.
Reglerna om behovs- och planmässighetsprövning överensstämmer i sak
med utredningens förslag och gällande rätt.
Enligt utredningens förslag skulle vid prövning av ansökan om områdeskoncession
hänsyn tagas till områdets lämplighet såsom enhet för
verksamhet avseende direkt distribution av elektrisk kraft till allmänheten.
Då sådan koncession — såsom jag framhållit under 4. om linjekoncession
och områdeskoncession — synes böra kunna meddelas även för annan än
den som yrkesmässigt distribuerar kraft samt även i sådana fall prövning
av områdets lämpliga gränser bör ske, har utredningens förslag undergått
härav föranledd jämkning.
I andra stycket, som i sak motsvarar utredningens hithörande förslag,
har använts uttrycket yrkesmässig distribution i stället för utredningens
allmän distribution, vilket ansetts alltför obestämt.
3 mom.
Gällande bestämmelse om koncessionstid har i förslaget undergått allenast
en redaktionell ändring i det att ordet tillstånd utbytts mot koncession.
Beträffande föreskriften i andra stycket hänvisar jag till vad jag anfört
under 4. om linjekoncession och områdeskoncession.
4 mom.
Detta moment innehåller eu väsentlig nyhet i förhållande till gällande
rätt, nämligen distributionsskyldighet. Enligt förslaget skall bestämmelserna
härom tillämpas av koncessionsmyndigheten, dvs. Kungl. Maj:t eller
den Kungl. Maj:t bemyndigar. Enligt brev den 8 december 1950 har Kungl.
Maj :t bemyndigat kommerskollegium att meddela vissa tillstånd beträffande
elektriska starkströmsledningar. Det förutsättes att även framdeles
en motsvarande uppdelning av ärendena skall ske.
På sätt framgår av vad jag anfört under 5. om prisregleringen har utredningen
funnit att prisregleringsfrågor i fortsättningen borde handläggas
av koncessionsmyndigheten och i anslutning härtill låtit inarbeta bestämmelserna
om prisreglering i föreskriften om distributionsskyldighet. Jag
har därvid hänvisat till den ståndpunkt beträffande den statliga handläggningen
av elektriska frågor, som chefen för kommunikationsdepartementet
med anledning av utredningens betänkande redovisat i årets statsverksproposition
(VI ht. p. 57). Däri föreslås att prisregleringsfrågor även i fortsättningen
skall handläggas av statens prisregleringsnämnd för elektrisk
ström. Med anledning härav har i lagen prisregleringsbestämmelserna upptagits
såsom hittills i ett särskilt moment.
Utredningen har vidare förordat en särskild föreskrift därom att koncessionshavare,
som har distributionsskyldighet, skall vara pliktig hålla
Ktingl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
61
sin anläggning i sådant skick att den fyller skäliga krav på driftsäkerhet
och belaslningsbarhet. Då det måste anses utgöra en självklar förutsättning
för uppfyllande av distributionsplikten att anläggningen hålles i gott
stånd, har icke ansetts erforderligt med en särskild föreskrift härom.
5 mom.
Bestämmelserna i 5 inom., vilka icke återfinnes i utredningens förslag,
har upptagits på föranledande av kommerskollegium. Jag hänvisar härutinnan
till vad jag anfört i det föregående om hävande av koncession.
6 mom.
I enlighet med vad jag anfört under 4. om hävande av koncession har
utredningens förslag bibehållits i sak utom vad angår sådant hävande
när synnerlig anledning förekommer med hänsyn till kraftförsörjningens
ändamålsenliga ordnande. Hävandet anses lämpligen böra ske i form av
beslut om återkallelse helt eller delvis av den av myndigheten meddelade
koncessionen. Även utan uttrycklig föreskrift härom torde klart framgå
att beslut om återkallelse skall meddelas av den myndighet — Kungl.
Maj:t eller kommerskollegium — som beviljat koncessionen.
7 mom.
Bestämmelserna om prisreglering bär, såsom framhållits vid 4 inom.,
fortfarande upptagits i ett särskilt moment.
Bestämmelserna överensstämmer med utredningens förslag så tillvida
som icke blott pris utan även övriga leveransvillkor ansetts böra kunna
regleras. Däremot har — på sätt framgår av vad jag förut yttrat under
5. om prisregleringen — icke ansetts böra upptagas utredningens förslag
att även statlig strömleverans och kommunalt elverks försäljning av ström
inom kommunen skall omfattas av regleringen.
I övrigt har gällande bestämmelser endast undergått en mindre jämkning
i anslutning till föreskriften i 4 mom. första stycket att den som
önskar bli abonnent skall göra skriftlig framställning därom. 8
8 mom.
8 mom. motsvarar nuvarande 2 § 5 mom.
Utredningen har icke upptagit denna bestämmelse i sitt förslag.
I sitt yttrande har kommerskollegium påpekat att omläggningen av
närdislributionsnät till områdeskoncessioner kommer att under en lång
övergångstid påverka koncessionsmyndighetens arbete. Kollegium har
vidare framhållit att det under en relativt lång tid blir nödvändigt att
meddela linjekoncessioner för delar av dylika nät. Enär hittillsvarande
erfarenhet visat alt det ofta brådskar med utförandet av sådana anläggningsdelar,
har kollegium ansett att den nuvarande befogenheten att meddela
s. k. förhandstillstånd bör bibehållas.
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
Vad kollegium sålunda anfört är enligt min mening av sådan vikt att nuvarande
bestämmelse torde böra kvarstå. Det har dock befunnits påkallat
att förhandstillstånd i fortsättningen icke skall kunna meddelas
för längre tid än tre år. Ändringen har tillkommit sedan kollegium upplyst
att innehavare av förhandstillstånd ej sällan begagnar sådant tillstånd
under en lång följd av år och därvid underlåter att medverka till
att slutligt tillstånd meddelas.
9 mom.
Bestämmelsen motsvarar i sak utredningens förslag och gällande föreskrift
i 2 § 7 mom.
3 §.
Bestämmelserna överensstämmer i väsentliga delar med utredningens
förslag.
Utredningen har i sin specialmotivering till de föreslagna bestämmelserna
uttalat att frågor om expropriation och linjekoncession icke, såsom
f. n. sker, bör i fortsättningen handläggas gemensamt. I likhet med vad
kommerskollegium i sitt yttrande anfört finner jag detta utredningens
förslag mindre lämpligt med hänsyn till önskvärdheten av en snabb handläggning
av dessa frågor. Jag förordar därför att hittillsvarande praxis
bibehålies.
I 1 mom. har upptagits bestämmelser, som är gemensamma för ansökan
om expropriation och linjekoncession. I bestämmelserna saknas den föreskrift,
som nu återfinnes i 3 § 1 mom. angående förteckning å ägare och
innehavare av sådan fastighet utom planlagt område, som — utan att ledningen
skall framgå över fastigheten — är belägen på mindre avstånd än
20 meter från ledningen. Härvid torde emellertid böra beaktas dels att
nuvarande föreskrifter i 2 § 1 mom. till skydd för berörda rättsägare avses
skola upptagas i stadgan om elektriska starkströmsanläggningar dels
att vederbörande rättsägares intressen tillgodoses med stöd av bestämmelsen
i förslagets 3 § 3 mom. om inhämtande av yttranden över ansökningen.
Med hänsyn härtill har nämnda föreskrift i nuvarande 3 § 1 mom. ansetts
icke behövlig.
Bestämmelserna i 2—4 mom. överensstämmer i sak med utredningens
förslag. Såsom utredningen framhållit synes bli erforderligt att ansökan
om områdeskoncession kan beviljas utan att alla rättsägare hörts och
oavsett att frågor om expropriation icke prövats, eftersom sådan ansökan
avser även framtida, icke projekterade utbyggnader av närdistributionsnätet.
Att vederbörandes rätt icke trädes för när kan vid behov prövas
i efterhand. Enligt 2 mom. skall den som önskar erhålla områdeskoncession
vid sin ansökan foga karta över området, plan över områdets framtida
försörjning med elektrisk ström samt uppgift om spänning och ström
-
Kungl. Maj:ls proposition nr 161 år 1957
63
art. Å kartan skall utmärkas sökandens egna högspänningsledningar samt
de andra högspänningsledningar ävensom transformatorer från vilka strömmen
tillföres sökandens anläggning. Kartan skall även ange huvudsaklig
sträckning av högspänningsledningar som erfordras enligt planen. — 13
mom. har tillagts att jämväl länsstyrelse skall få tillfälle att yttra sig över
koncessionsansökan. En sådan ordning motsvarar gällande praxis, då
redan nu ansökningar om expropriation och koncession regelbundet remitteras
till vederbörande länsstyrelse, som också avger yttrande. — Bestämmelserna
i 4 mom. motsvarar i sak nuvarande 3 § 1 mom. tredje
stycket.
Bestämmelsen i 5 mom. motsvarar nuvarande 3 § 3 mom. och föranledes
av stadgandet i förslagets 2 § 8 mom.
Övergångsbestämmelserna
De nya reglerna föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1958. Tidpunkten
för ikraftträdandet har valts med beaktande av att förslaget förutsätter
att väsentliga ändringar vidtages i stadgan den 5 maj 1939 om
elektriska starkströmsanläggningar.
Beträffande de särskilda bestämmelserna hänvisas till vad jag anfört
under 4. om koncessionsväsendet.
I enlighet med vad nu anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 27 juni 1902
(nr 71), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
Föredraganden hemställer, att lagrådets yttrande över lagförslaget,
vilket är fogat som bilaga till detta protokoll, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Chr. af Winklerfelt
64
Kungl. May.ts proposition nr 161 är 1957
Bilaga
FÖRSLAG
till
Lag
angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71),
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar1
Härigenom förordnas, att 2 och 3 §§ lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skola erhålla ändrad ly
-
delse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
2
1 mom. Vill någon utföra elektrisk
starkströmsledning med spänning
överstigande tvåhundrafemtio
volt mellan två ledare eller, om jordledning
användes, mellan en ledare
och jord, söke tillstånd av Konungen
eller den Konungen bemyndigar.
Dock vare, med undantag varom i
3 mom. sägs, tillstånd icke erforder
Hfft,
a) om ledningen till hela sin
sträckning förlägges inom byggnad
eller inhägnad gård;
b) om ledningen till hela sin
sträckning förlägges under jordytan;
c)
om ledningen utföres på egen
mark samt antingen avståndet från
ledningen, när densamma skall
framdragas ovan jordytan, till boningshus
eller annan vid gård uppförd
byggnad eller tomtplats eller
trädgård överstiger tjugu meter eller
ägaren medgivit, att ledningen må
framdragas på mindre avstånd än
nu är sagt;
(Föreslagen lydelse)
§•
1 mom. Ej må någon utan tillstånd
av Konungen eller den Konungen
bemyndigar framdraga eller
nyttja elektrisk starkströmsledning.
Tillstånd må avse ledning med
en i huvudsak bestämd sträckning
(linjekoncession) eller ledningar inom
visst område (områdeskoncession).
1 Senaste lydelse av 2 och .1 §§, se SFS 1938:458, 1941: 958 och 1946:219.
65
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
d) om ledningen under iakttagande
av vad i c) sägs rörande avstånd
till boningshus m. m. utföres
på frivilligt upplåten mark såsom
avgreningsledning till ledning, för
vilken tillstånd enligt denna paragraf
meddelats, samt den nya ledningen
icke är avsedd för fast industriell
anläggning eller för distribution
av ström till fastigheter med
olika ägare.
Skall inom område, för vilket ej
finnes stadsplan eller byggnadsplan,
ledning framdragas ovan jordytan
på mindre avstånd än tjugu meter
från byggnad, som ovan nämnts,
eller tomtplats eller trädgård, må,
där ej anläggningen skall utföras
inom inhägnat järnvägsområde, tillstånd
till anläggningen icke mot bestridande
av byggnadens, tomtplatsens
eller trädgårdens ägare meddelas,
utan så är, att annan sträckning,
som utan synnerlig olägenhet för
anlåggaren kan användas, prövas
medföra minst lika stort men som
den föreslagna.
2 mom. Vill någon i anslutning
till viss generator- eller transformatorstation
eller inom visst område
utföra elektrisk starkströmsledning
med lägre spänning än i t mom.
sägs och avser ledningen distribution
av ström till fastigheter med
olika ägare, söke tillstånd av Konungen
eller den Konungen bemyndigar.
3 mom. Elektrisk starkströmsledning,
för vars utförande tillstånd ej
erfordras enligt 1 eller 2 mom., må
likväl icke utan tillstånd av Konungen
eller den Konungen bemyn
6—402
87 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 161
66
Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1957
(Gällande lydelse)
digar framdragas inom område för
allmän väg, vattentrafikled eller
järnväg eller, när fråga är om luftledning,
på mindre avstånd än 2 500
meter från den i vederbörlig ordning
bestämda mittpunkten av staten tillhörigt
eller till allmänt bruk godkänt
flygfält med en största utsträckning
av 2 500 meter eller så
att ledningens höjd över fältets nivå
vid gränsen överstiger en femtiondel
av avståndet i nämnda plan mellan
ledningen och omkretsen av en cirkel
med fältets mittpunkt såsom medelpunkt
och med 1 500 meters radie.
Har flygfältet större utsträckning
än nyss sagts, må ledningen
icke utan tillstånd av Konungen
eller den Konungen bemyndigar
framdragas på mindre avstånd än
4 000 meter från fältets mittpunkt
eller så att ledningens höjd över fältets
nivå vid gränsen överstiger en
femtiondel av avståndet i nämnda
plan mellan ledningen och omkretsen
av en cirkel med fältets mittpunkt
såsom medelpunkt och med
3 000 meters radie.
4 mom. Tillstånd, varom i 1—3
mom. sägs, meddelas för viss tid, ej
överstigande fyrtio eller, om särskilda
skäl därtill föranleda, sextio
år. Vid prövning av ansökan om sådant
tillstånd bör hänsyn jämväl tagas
till huruvida behov av anläggningen
förefinnes samt huruvida
denna kan anses förenlig med en
planmässig elektrifiering. Meddelas
det sökta tillståndet, skall tillika
föreskrivas, under förbehåll av enskild
rätt, på vilket sått och under
vilka villkor anläggningen må utföras
och nyttjas.
(Föreslagen lydelse)
2 mom. Koncession må ej meddelas
med mindre anläggningen är
behövlig och förenlig med en planmässig
elektrifiering och, då fråga
år om områdeskoncession för yrkesmässig
distribution, området utgör
en lämplig enhet för distribution av
elektrisk ström.
Koncession å ledning för yrkesmässig
distribution må meddelas endast
den som befinnes lämplig att
utöva sådan verksamhet.
3 mom. Koncession meddelas för
viss tid, ej överstigande fyrtio eller,
om särskilda skäl därtill föranleda,
sextio år.
67
Kungl. Maj:ls proposition nr 161 år 1957
(Gällande lydelse)
Därest icke för särskilt fall annat
medgives, vare tillstånd, som i 1
mom. avses, förfallet, om anläggningen
icke tages i bruk inom tre år
från den dag tillståndet meddelades.
5 mom. Föreligga särskilda skäl
att elektrisk starkströmsledning utföres
redan innan erforderligt tillstånd
meddelats, äger Konungen
eller den Konungen därtill bemyndigar
förklara hinder i sådant hänseende
ej möta, och må därefter,
när anläggningen är färdig att tagas
i bruk, i avvaktan på att ingiven an
-
(Föreslagen lydelse)
Vid meddelande av koncession
skall, under förbehåll av allmän och
enskild rätt, föreskrivas de villkor
för ledningens framdragande eller
nyttjande som av säkerhetsskäl eller
eljest ur allmän synpunkt finnas påkallade.
4 mom. Innehavare av områdeskoncession
som yrkesmässigt distribuerar
elektrisk ström skall, om icke
koncessionsmyndigheten finner särskilda
skäl till undantag, inom det
fastställda området tillhandahålla
ström för normala förbrukningsändamål
åt envar som erhållit anslutning
till hans ledningsnät eller
därom gör skriftlig framställning.
Innehavare av linjekoncession må
av koncessionsmyndigheten förpliktas
att leverera elektrisk ström eller
att upplåta sin anläggning för överföring
av ström i sådan omfattning
att innehavare av områdeskoncession
kan fullgöra sin i detta moment
angivna skyldighet eller att förbrukare,
vars verksamhet är av större
betydelse för det allmänna, får
ström i tillräcklig mängd.
68
Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1957
(Gällande lydelse)
sökan om tillstånd till anläggningen
varder slutligt prövad, tillstånd till
dess nyttjande tillsvidare meddelas
i den ordning Konungen föreskriver.
6 mom. Innehavare av elektrisk
starkströmsanläggning, till vilken
tillstånd meddelats av Konungen
eller den Konungen därtill bemyndigat,
skall vara skyldig att, på framställning
av den som nyttjar elektrisk
ström från anläggningen eller
önskar komma i åtnjutande därav,
för åstadkommande av skälig prissättning
underkasta sig reglering av
priset för strömmens tillhandahållande.
Från dylik reglering äro undantagna
statens taxor ävensom pris.
som av kommunal myndighet fastställts
för tillhandahållande av elektrisk
ström inom kommunen.
Prisregleringen verkställes av en
särskild nämnd, bestående av fem
av Konungen för viss tid förordnade
ledamöter. Vid förordnandet av ledamöter
skall tillses, att såväl leverantörintressena
som förbrukarintressena
bliva representerade.
Framställning om prisreglering
skall ingivas till kommerskollegium.
t Föreslagen lydelse)
5 mom. Gräns för område, som
fastställts i områdeskoncession, må
ändras om det erfordras för en
ändamålsenlig kraftförsörjning och
kan ske utan synnerligt men för
koncessionsinnehavaren.
6 mom. Koncession må helt eller
delvis återkallas om innehavaren i
avsevärd mån åsidosätter föreskrift
enligt 3 mom. eller bestämmelse i
4 mom. eller om han underlåter att
under tre år i följd hava ledningen
i bruk.
7 mom. Innehavare av elektrisk
starkströmsledning, å vilken koncession
meddelats, skall vara skyldig
att, på framställning av den som
nyttjar elektrisk ström från anläggningen
eller skriftligen begärt att
komma i åtnjutande därav, för
åstadkommande av skälig prissättning
underkasta sig reglering av
pris och övriga villkor för strömmens
tillhandahållande. Från dylik
reglering äro undantagna pris och
övriga villkor, som fastställts av
vattenfallsstyrelsen eller av kommunal
myndighet för tillhandahållande
av elektrisk ström inom kommunen.
Prisregleringen verkställes av en
särskild nämnd, bestående av fem
av Konungen för viss tid förordnade
ledamöter. Vid förordnandet av ledamöter
skall tillses, att såväl leverantörintressena
som förbrukarintressena
bliva representerade.
Framställning om prisreglering
skall ingivas till kommerskollegium.
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
69
(Gällande lydelse)
som, därest framställningen ej finnes
uppenbart ogrundad, har att
överlämna den till nämndens prövning.
Framställning om ändring i
eller upphävande av beslutad prisreglering
prövas i enahanda ordning;
sådan framställning må göras
jämväl av anläggningens innehavare.
Över kommerskollegii eller nämndens
beslut må klagan icke föras.
Avtal, stridande mot nämndens beslut,
vare utan verkan.
Kostnaderna för nämndens verksamhet
bestridas av allmänna medel.
Närmare föreskrifter angående
nämndens verksamhet meddelas av
Konungen.
7 mom. Var, som utan vederbörligt
tillstånd eller i strid mot de vid
meddelande av tillstånd givna föreskrifter
nyttjar anläggning, som i
denna paragraf avses, straffes med
dagsböter, där ej förseelsen är belagd
med straff enligt allmän strafflag.
(Föreslagen lydelse)
som, därest framställningen ej finnes
uppenbart ogrundad, har att
överlämna den till nämndens prövning.
Framställning om ändring i
eller upphävande av beslutad prisreglering
prövas i enahanda ordning;
sådan framställning må göras
jämväl av anläggningens innehavare.
över kommerskollegii eller nämndens
beslut må klagan icke föras.
Avtal, stridande mot nämndens beslut,
vare utan verkan.
Kostnaderna för nämndens verksamhet
bestridas av allmänna medel.
Närmare föreskrifter angående
nämndens verksamhet meddelas av
Konungen.
8 mom. Föreligga särskilda skäl
att elektrisk starkströmsledning
framdrages redan innan erforderlig
koncession meddelats, äger Konungen
eller den Konungen därtill bemyndigar
förklara hinder i sådant
hänseende ej möta, och må därefter,
när anläggningen är färdig att
tagas i bruk, i avvaktan på att ingiven
ansökan om koncession varder
slutligt prövad, tillstånd till dess
nyttjande tillsvidare under tre år
meddelas i den ordning Konungen
föreskriver.
9 mom. Var som utan erforderlig
koncession eller sådant tillstånd
som avses i 8 mom. eller i strid mot
de vid meddelande av koncession
givna föreskrifter nyttjar elektrisk
starkströmsledning straffes med
dagsböter, där ej förseelsen är belagd
med straff enligt allmän strafflag.
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
(Gällande lydelse)
3
1 mom. Ansökan om rätt att för
elektrisk starkströmsanläggning påfordra
avstående eller upplåtande av
fastighet eller om sådant tillstånd
att utföra elektrisk ledning, som i
2 § 1 mom, avses, skall vara åtföljd
av fullständig beskrivning över det
tillämnade företaget med kostnadsförslag,
avfattning på karta av föreslagen
lednings sträckning och av
den jord, som för anläggningen erfordras,
bestyrkta förteckningar på
dels ägare och innehavare av de fastigheter,
över vilka ledningen skall
framdragas eller i vilkas mark den
skall nedläggas eller som eljest äro
för anläggningen behövliga, dels ock,
såvitt ledningen skall framgå ovan
jordytan, ägare och innehavare av
de fastigheter, som, utan att ledningen
skall över dem framdragas,
äro belägna på mindre avstånd ån
tjugu meter från densamma, uppgift
på de överenskommelser, som
blivit träffade, eller de hinder, vilka
däremot mött, med flera handlingar,
som sökanden vill åberopa; dock att
där fråga är om ledning, som skall
framdragas inom område, för vilket
finnes stadsplan eller byggnadsplan,
förteckning, som nyss sagts, erfordras
allenast såvitt angår fastigheter,
över vilka ledningen skall framgå
eller i vilkas mark den skall nedläggas.
Finnes ej ansökan genast böra
avslås, lämnas åt de kommuner eller
municipalsamhällen, inom vilkas
områden ledning skall framdragas
eller anläggning eljest utföras, så
ock åt de ägare och innehavare av
(Föreslagen lydelse)
§•
1 mom. Ansökan om rätt att för
elektrisk starkströmsanläggning påfordra
avstående eller upplåtande av
fastighet eller om linjekoncession
skall vara åtföljd av fullständig beskrivning
över det tillämnade företaget
med kostnadsförslag, avfattning
på karta av föreslagen lednings
sträckning och av den jord, som för
anläggningen erfordras, bestyrkta
förteckningar på ägare och innehavare
av de fastigheter, över vilka
ledningen skall framdragas eller i
vilkas mark den skall nedläggas eller
som eljest äro för anläggningen behövliga,
samt uppgift på de överenskommelser,
som blivit träffade, eller
de hinder, vilka däremot mött, med
flera handlingar som sökanden vill
åberopa.
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
71
(Gällande lydelse)
fastigheter, som, enligt vad ovan
nämnts, skola uppgivas, tillfälle att
yttra sig över ansökningen och infordras
i övrigt de ytterligare upplysningar,
som för ärendets bedömande
må erfordras.
Vad ovan stadgats om skyldighet
att förete karta över jord, som för
elektrisk anläggning erfordras, samt
vissa förteckningar och uppgifter, så
ock därom att tillfälle att yttra sig
över gjord ansökan skall lämnas
vissa menigheter samt ägare och innehavare
av fastigheter, gälle ej beträffande
ansökan om tillstånd att
utföra anläggning inom inhägnat
järnvägsområde.
Avser ansökan allenast tillstånd
att i befintlig sträckning bibehålla
och nyttja starkströmsledning, vilken
utförts med stöd av tidigare i
vederbörlig ordning meddelat tillstånd,
äge vad ovan stadgats om
skyldighet att förete vissa förteckningar
ej tillämpning.
2 mom. Ansökan om tillstånd,
varom i 2 § 2 eller 3 mom. sågs,
skall vara åtföljd av
a) karta, varå angivits antingen
läget av den eller de generator- eller
transformatorstationer, varifrån
elektrisk ström skall tillföras ledningarna,
eller visst område, inom
vilket dessa avses skola framdragas,
b) uppgift om spänning och
strömart,
c) uppgift om allmän väg, vattentrafikled
eller järnväg, som kom
-
(Föreslagen lydelse)
2 mom. Ansökan om områdeskoncession
skall vara åtföljd av:
a) karta över området med angivande
av sökanden tillhöriga ledningar
med spänning överstigande
250 volt jämte matande ledningar
och stationer inom området samt
huvudsaklig sträckning av ledningar
med samma spänning, vilka erfordras
enligt den under b) angivna planen;
b)
plan för områdets framtida
försörjning med elektrisk ström;
och
c) uppgift om spänning och
strömart.
72
Kungi. Maj:ts proposition nr 161 dr 1957
(Gällande lydelse)
mer att beröras av ledningarna, samt
om det sätt, varpå ledningarna åro
avsedda att där utföras.
Avser ansökningen framdragande
av viss till sträckningen bestämd
ledning inom område för dylik trafikled,
skall å den ingivna kartan
utmärkas det eller de ställen, där
ledningen kommer att beröra trafikleden.
3 mom. Ansökan om förklarande,
varom sägs i 2 § 5 mom., skall vara
åtföljd av karta, varå anläggningen
angivits, ävensom av de uppgifter i
övrigt rörande anläggningen och
dess ändamål, som må erfordras för
prövning av sådan ansökan.
(Föreslagen lydelse)
3 mom. Finnes ej ansökan genast
böra avslås, lämnas åt vederbörande
länsstyrelse samt de kommuner eller
municipalsamhällen, inom vilkas
områden ledning skall framdragas
eller anläggning eljest utföras, så
ock åt ägare och innehavare av i
1 mom. angivna fastigheter samt åt
annan som kan av den sökta åtgärden
lida men tillfälle att yttra sig
över ansökningen och infordras i
övrigt de ytterligare upplysningar,
som för ärendets bedömande må erfordras.
4 mom. Vad i 1 mom. stadgats
om skyldighet att förete karta samt
vissa förteckningar och uppgifter sd
ock vad i 3 mom. föreskrivits om
inhämtande av yttrande gälle ej beträffande
ansökan om koncession å
ledning inom järnvägsområde.
5 mom. Ansökan om förklarande,
varom sägs i 2 § 8 mom., skall vara
åtföljd av karta, varå anläggningen
angivits, ävensom av de uppgifter i
övrigt rörande anläggningen och dess
ändamål, som må erfordras för prövning
av sådan ansökan.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1958.
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
73
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Äldre bestämmelser skola gälla i
fråga om starkströmsledning, som
tillkommit före den nya lagens
ikraftträdande och för vilken enligt
då gällande bestämmelser icke fordrats
tillstånd, så ock beträffande avgreningsledning
till en enligt äldre
författning utförd anläggning med
spänning å högst 250 volt.
Bestämmelserna i 2 § i, 6 och 7
mom. i deras nya lydelse skola i tilllämpliga
delar gälla för den som
före den 1 januari 1958 erhållit tillstånd
att utföra elektrisk starkströmsledning.
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 dr 1957
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den
28 mars 1957.
Närvarande:
justitieråden Walin,
Sjöwall,
Hagbergh,
regeringsrådet Klackenberg.
Enligt lagrådet den 22 mars 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet den 15 mars 1957, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och
3 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn B. Olsén.
Lagrådet yttrade:
Det remitterade lagförslaget innehåller bl. a. den nyheten att meddelad
koncession under vissa förutsättningar skall kunna återkallas av den myndighet
som meddelat koncessionen. Då ledningen eller ledningsnätet i
fråga kan representera ett stort ekonomiskt värde, kan tydligen en återkallelse
medföra svår förlust för innehavaren. Koncessionshavarens skyldigheter
äro icke heller klart bestämda i förslaget, varför han kan komma
att vid risk av nämnda påföljd åläggas större förpliktelser än han räknat
med. Den ekonomiska verkan av återkallelsen drabbar även dem som
lämnat säkerhet mot inteckning i den elektriska anläggning varom fråga
är. Lagrådet vill vidare framhålla, att reglerna om återkallelse, vilken
enligt förslaget har karaktären av ett slags förverkande, synas förutsätta
en domstolsmässig prövning av vad vederbörande låtit komma sig till last.
Med hänsyn till det anförda anser lagrådet ur rättssäkerhetssynpunkt
påkallat, att möjlighet gives till en överprövning av återkallelsebeslut.
En sådan ordning kan vinnas genom att prövningen i första instans får
äga rum hos myndighet som Konungen bestämmer, förslagsvis kommerskollegium.
Som det gäller att på grundval av förd bevisning och annan
utredning fastställa, huruvida vissa i lagen angivna förutsättningar för
återkallelse föreligga, bör enligt lagrådets mening besvär över första instansens
beslut prövas av regeringsrätten. Under förutsättning att prövningsförfarandet
ordnas i enlighet med vad nu sagts anser sig lagrådet
icke böra framställa erinran mot det föreslagna återkallelseinstitutet.
I övrigt vill lagrådet framhålla följande.
Kangl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
75
2 §•
1 mom. Enligt vad som framgår av remissprotokollet är avsett, att
Konungen skall göra vissa generella undantag från tillståndskravet. Detta
torde böra uttryckligen framgå av lagtexten. I detta sammanhang vill
lagrådet erinra, att den föreslagna lydelsen av 1 mom. påkallar eu redaktionell
följdändring av 4 §.
2 mom. Enligt rådande praxis lärer koncession givas sökanden i ärendet
eller hans rättsinnehavare. Förslaget synes däremot utgå från att
koncession överhuvud ej skall kunna övergå till ny innehavare. Om en
anläggning skall överlåtas, måste fördenskull ny koncession sökas och
därför stadgat förfarande iakttagas. Enligt lagrådets mening skulle man
i detta hänseende vinna en mera ändamålsenlig ordning genom att i stället
stadga förbud mot överlåtelse utan tillstånd av Konungen eller den
Konungen bemyndigar. Om tillstånd ges, skulle i så fall den gamla koncessionen
bestå. En ändring i denna riktning ger också koncessionshavaren
och hans kreditgivare större trygghet, enär prövningen av fråga
om tillstånd till överlåtelse ej skulle avse mer än den nye innehavarens
lämplighet.
4 mom. Enligt det remitterade förslaget skall områdeskoncession medföra
distributionsskyldighet inom området, om icke koncessionsmyndigheten
finner särskilda skäl till undantag, medan beträffande linjekoncession
stadgas allenast att skyldighet att leverera eller överföra ström skall
åligga koncessionshavaren i den mån myndigheten förpliktar honom därtill.
Lagrådet anser det böra angivas, att skyldighet för innehavare av
linjekoncession att leverera eller överföra ström skall — i enlighet med
vad som lärer vara avsett -— föreligga allenast om den är förenlig med
det ändamål för vilket linjekoncessionen meddelats. Enligt vad elkraftutredningen
framhållit bör skyldighet att leverera eller överföra ström icke
åläggas exempelvis sådan koncessionshavare vars ledning kan utnyttjas
blott för en industris eget behov.
Även frågor som avses i detta moment synas vara av den beskaffenhet
att en överprövning av meddelat beslut bör kunna äga rum. Lagrådet förordar
därför, att en bestämmelse intages enligt vilken sådana frågor prövas
av den Konungen bemyndigar.
5 mom. I detta moment har upptagits stadgande, som åt koncessionsinyndigheten
inrymmer befogenhet att ändra gränserna för områdeskoncession,
när det erfordras för en ändamålsenlig kraftförsörjning och kan
ske utan synnerligt men för koncessionsinnehavaren. Uttrycket synnerligt
men har i annan lagstiftning använts för att utmärka ett mycket
långtgående ingrepp. Den föreslagna lydelsen torde därför böra jämkas.
Lagrådet förordar, att förevarande stadgande får innehålla att gränserna
för områdeskoncession må genom beslut av den Konungen bemyndigar
76
Knngl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
ändras, om det erfordras för ändamålsenlig distribution och kan ske utan
synnerlig olägenhet för koncessionshavaren.
6 mom. Lagrådet erinrar om vad som inledningsvis uttalats om prövningen
av frågor om återkallelse och hemställer tillika, att stadgandet om
återkallelse på grund av koncessionshavarens försummelse jämkas så att
därar tydligare framgår att det skal! vara fråga om väsentlig försummelse.
Slutstadgandet
Enligt andra stycket av slutstadgandet skall nya lagen ej gälla vissa
anläggningar som tillkommit före lagens ikraftträdande och för vilka tillstånd
då icke fordrats. Någon motsvarande bestämmelse har ej givits för
det fall att en anläggning tillkommit efter tillstånd som givits enligt äldre
lag. Likväl synes förslaget utgå från den regeln att nya lagen i princip
ej är tillämplig beträffande den som före lagens ikraftträdande erhållit
sådant tillstånd. Från denna princip göras emellertid ur koncessionshavarens
synpunkt betydelsefulla undantag. Sålunda skola enligt tredje
stycket i slutstadgandet de nya reglerna om distributions-, leverans- och
överföringsskvldighet samt om återkallelse gälla jämväl i fråga om äldre
tillstånd.
Betänkligheter kunna naturligen anföras mot att koncessionsmyndighet
efteråt på väsentliga punkter ändrar koncessionsvillkoren till koncessionshavarens
nackdel. Vid 1938 års ändring av lagen stadgades också, att då
införda bestämmelser i 2 § 6 mom. icke skulle äga tillämpning å anläggning,
till vilken tillstånd meddelats före lagens ikraftträdande, med mindre
Konungen vid tillståndets meddelande föreskrivit skyldighet för anläggningens
innehavare att iakttaga de allmänna bestämmelser i fråga om
leverans av elektrisk kraft, vilka framdeles kunde bli i laga ordning fastställda.
Enligt lagrådets mening bör denna princip iakttagas jämväl i förevarande
sammanhang. Det har uppgivits, att i gällande koncessioner intagits
förbehåll som ge tillräckligt stöd för att ålägga vederbörande sådan distributions-,
leverans- och överföringsskyldighet som förut nämnts. Det låter
sig icke nu avgöra, hur långt förpliktelserna enligt dessa förbehåll sträcka
sig, men inom ramen för dem torde de nya bestämmelserna i 2 § 4 mom.
böra gälla. I fråga om återkallelse må erinras om vad lagrådet förut uttalat
angående prövningen av sådana frågor.
Slutstadgandet torde från angivna utgångspunkter böra upptaga, såsom
andra stycke, att nya lagen ej gäller, där tillstånd meddelats eller anläggning
eljest i laga ordning utförts före lagens ikraftträdande, men att 2 §
6, 7 och 9 mom. nya lagen dock skola i tillämpliga delar gälla jämväl i
fall som nu sagts, och såsom tredje stycke, att vad i 2 § 4 mom. är stadgat
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
77
skall äga tillämpning jämväl med avseende å tillstånd som meddelats enligt
äldre lag, i den mån dylikt tillstånd innehåller skyldighet för innehavaren
att underkasta sig sådan förpliktelse som i detta moment sägs.
Den i slutstadgandet upptagna speciella bestämmelsen om nya avgreningsledningar
kan med fördel meddelas i administrativ ordning i form av
undantag från koncessionstvånget.
Ur protokollet:
Torsten Johansson
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å
Stockholms slott den 29 mars 1957.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Andersson, Hedlund, Persson, Lindell,
Lindström, Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson, Henriksson.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler, efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter, lagrådets den 28
mars 1957 avgivna yttrande över det till lagrådet den 15 mars 1957 remitterade
förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den
27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
Efter redogörelse för lagrådets yttrande anför föredraganden följande.
Lagrådet har framhållit, att reglerna om återkallelse av meddelad koncession
synes förutsätta en domstolsmässig prövning av vad vederbörande
låtit komma sig till last och att möjlighet bör ges till en överprövning
av återkallelsebeslut. I enlighet härmed har lagrådet förordat, att prövningen
i första instans får äga rum hos myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer,
förslagsvis kommerskollegium, samt att besvär över myndighetens
beslut prövas av regeringsrätten. Även frågor om distributionsskyldighet,
varom stadgas i förslagets 2 § 4 mom., är enligt lagrådets mening
av sådan beskaffenhet att en överprövning bör äga rum.
Lagrådets förslag att hithörande frågor skall kunna prövas i två instanser
torde böra beaktas. I första hand bör prövningen ske hos myndighet
som Kungl. Maj :t bestämmer, dvs. f. n. hos kommerskollegium.
Jag vill även ansluta mig till lagrådets uttalande att besvär över första
instansens beslut om återkallelse av koncession bör prövas av regeringsrätten,
eftersom det här gäller att på grundval av förd bevisning och annan
utredning fastställa, huruvida vissa i lagen angivna förutsättningar för
återkallelse föreligger. Vad angår frågor om distributionsskyldighet, vilka
ofta innefattar ett ekonomiskt bedömande, främst ur rationaliseringssynpunkt,
talar övervägande skäl för att dessa i sista hand får prövas av
Kungl. Maj :t i statsrådet.
Förslag till sådan ändring i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts
regeringsrätt, som påkallas för att överprövningen av återkallelsebeslut
skall kunna förläggas till regeringsrätten, torde få anmälas senare.
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957
79
Vad lagrådet under 2 § i övrigt anfört torde böra beaktas.
Beträffande slutstadgandet har lagrådet förordat, att det tredje stycket
formuleras så, att vad i 2 § 4 mom. är stadgat skall äga tillämpning jämväl
med avseende å tillstånd som meddelats enligt äldre lag, i den mån
dylikt tillstånd innehåller skyldighet för innehavaren att underkasta sig
sådan förpliktelse som i nämnda moment sägs. Såsom jag anfört i remissprotokollet
är alla ledningstillstånd förbundna med villkor att innehavaren
skall vara skyldig iakttaga de allmänna bestämmelser i fråga
om leverans av elektrisk kraft, som kan bli i laga ordning meddelade.
Jag har även framhållit att nämnda villkor, som återfinns i 25 § stadgan
den 5 maj 1939 om elektriska starkströmsanläggningar, torde få anses
innefatta åliggande för vederbörande att ställa sig till efterrättelse en bestämmelse
om distributionsskyldighet. Eftersom den av lagrådet förordade
formuleringen, som i praktiken torde leda till samma resultat som
motsvarande stadgande i det remitterade förslaget, synes innebära en förbättring,
anser jag mig böra biträda vad lagrådet förordat. Jämväl i övrigt
torde slutstadgandet böra omredigeras i enlighet med lagrådets förslag.
Utöver nu angivna ändringar torde böra vidtagas vissa jämkningar av
redaktionell natur.
Föredraganden hemställer, att det sålunda omarbetade lagförslaget
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
för antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Ulla Larsson