Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

Nr 150

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
utlämning för brott; given Stockholms slott den 22
mars 1957.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj: t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogat förslag till lag om utlämning för brott.

GUSTAF ADOLF

Herman Zetterberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

Det i propositionen framlagda förslaget till utlämningslag ersätter 1913
års numera föråldrade lag om utlämning av förbrytare. Vid utarbetandet av
förslaget har särskilt eftersträvats att tillvarataga rättssäkerhetens intresse.
En viktig nyhet i förslaget i jämförelse med 1913 års lag är att utlämning
ej får ske till land där den utlämnade löper risk att utsättas för politisk
förföljelse. Vidare skall utlämning av en person ej få äga rum, om uHämningen
på grund av hans ungdom, hälsotillstånd eller personliga förhållanden
i övrigt framstår såsom uppenbart oförenlig med humanitetens krav.
Den som utlämnas får aldrig straffas med döden. Beträffande förfarandet
i utlämningsärenden föreslås nära anknytning till den vanliga ordningen for
rättegången i brottmål. Liksom för närvarande skall de legala förutsättningarna
för utlämning prövas av högsta domstolen men själva beslutet om utlämning
meddelas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Tills vidare blir den nya lagstiftningen tillämplig även på utlämning til''
de nordiska länderna med de avvikelser som följer av att våra konventioner
med dessa länder alltjämt är i kraft. Förslag om särskild ordning för
utlämningsväsendet inom Norden har utarbetats av en nordisk kommitté,
men beträffande denna fråga kräves ytterligare samråd med de övriga
nordiska länderna, innan proposition kan föreläggas riksdagen.

1 liihang till riksdagens protokoll 19ö7. 1 samt. Nr 150

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

Förslag

till

Lag

om utlämning för brott

Härigenom förordnas som följer.

Villkor för utlämning

1 §•

Den som i främmande stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för där
straffbelagd gärning och uppehåller sig här i riket må efter beslut av Konungen
utlämnas till den staten enligt vad i denna lag sägs.

2 §.

Svensk medborgare må ej utlämnas.

3 §.

Utlämning må beviljas allenast för gärning, som helt eller delvis förövats
utom riket eller ombord på utländskt fartyg eller luftfartyg, eller för medverkan
därtill.

4 §.

Ej må någon utlämnas, med mindre den gärning för vilken utlämning
begäres motsvarar brott, varå straffarbete kan följa enligt svensk lag. Har
personen i den främmande staten dömts för gärningen, må han utlämnas
allenast om påföljden utgör minst frihetsstraff i fyra månader eller annat
omhändertagande på anstalt under motsvarande tid.

5 §.

För gärning, varom förmäles i sådan bestämmelse i 26 eller 27 kap. strafflagen
som avser brott av krigsman, må utlämning ej medgivas.

Vad nu sagts utgör ej hinder att, om gärningen innefattar jämväl brott
för vilket utlämning eljest må ske, utlämna personen för det brottet.

6 §.

Utlämning må ej beviljas för politiskt brott.

Innefattar gärningen tillika brott av icke politisk beskaffenhet, må utlämning
beviljas för det brottet, såframt gärningen i det särskilda fallet
prövas övervägande äga karaktären av ett icke politiskt brott.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

7 §•

Ej må den utlämnas, som på grund av sin härstamning, tillhörighet till
viss samhällsgrupp, religiösa eller politiska uppfattning eller eljest på grund
av politiska förhållanden löper risk att i den främmande staten utsättas för
förföljelse, som riktar sig mot hans liv eller frihet eller eljest är av svår
beskaffenhet, eller ock där icke åtnjuter trygghet mot att bliva sänd till
stat, i vilken han löper sådan risk.

8 §•

Utlämning må ej beviljas, om den i särskilt fall på grund av den avsedda
personens ungdom, hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt, med
beaktande jämväl av gärningens beskaffenhet och den främmande statens
intresse, finnes uppenbart oförenlig med humanitetens krav.

9 §•

Har den som begäres utlämnad dömts för gärningen i den främmande
staten, må utlämning ej beviljas, med mindre domen stödjes av utredningen
och ej heller eljest föranleder allvarlig erinran.

Om dom angående gärningen ej meddelats i den främmande staten, skall
framställningen om utlämning grundas på beslut om häktning, som meddelats
av behörig myndighet i den främmande staten. Framställningen må
ej bifallas, med mindre sannolika skäl äro, att personen begått gärningen.

Genom överenskommelse med främmande stat må bestämmas, att i förhållande
till den staten fällande dom eller sådant beslut om häktning som
meddelats av domstol eller domare skall godtagas, om det ej i särskilt fall
framgår, att domslutet eller häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt.

10 §.

Är den person som avses med framställningen här i riket åtalad för det
uppgivna brottet, eller har här i riket meddelats dom eller beslut om eftergift
av åtal beträffande samma brott, må utlämning för det brottet ej äga
rum.

Ej heller må utlämning beviljas, om straff för brottet skulle vara förfallet
enligt svensk lag.

11 §•

Den som här i riket är åtalad för annat brott, varå kan följa frihetsstraff,
eller som enligt dom mot honom skall undergå sådant straff eller
eljest omhändertagas på anstalt, må ej utlämnas så länge hindret består.
Samma lag vare, om förundersökning inletts för brott som nyss nämnts.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må utlämning äga rum för rättegång
om den gärning som avses med den främmande statens begäran, på
villkor att den utlämnade senare överlämnas till svensk myndighet enligt
vad Konungen bestämmer.

4 Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

12 §.

Vid beviljande av utlämning skola i tillämpliga delar uppställas följande
villkor:

1. Den som utlämnas må icke, utan särskilt medgivande enligt 24 §, i den
främmande staten åtalas eller straffas för annat brott som begåtts före utlämningen
eller, utom i fall som avses i 13 § andra stycket, utlämnas till
annan stat, med mindre han underlåtit att, oaktat hinder ej mött, lämna
landet inom fyrtiofem dagar efter rättegång och undergående av straff eller
annan påföljd som må hava ådömts honom för brott, varför utlämning ägt
rum, eller återvänt dit sedan han lämnat landet.

2. Den som utlämnas må icke under den tid av fyrtiofem dagar som under
1 sägs på något sätt hindras att lämna landet, såframt han icke gör sig skyldig
till nytt brott.

3. Den som utlämnas må icke för brottet åtalas vid domstol, som endast
för tillfället eller för särskilda undantagsförhållanden erhållit befogenhet
att pröva mål av sådan beskaffenhet. Konungen äger dock medgiva undantag
från vad nu sagts, om det finnes förenligt med rättssäkerheten.

4. Den som utlämnas må ej för brottet straffas med döden.

I fall som avses i 5 eller 6 § skall särskilt angivas, att den som utlämnas
icke må straffas enligt bestämmelse som avser brott av krigsman eller såsom
för politiskt brott.

I övrigt uppställer Konungen de villkor som prövas erforderliga.

13 §.

Om två eller flera stater begära utlämning av samma person, skall, med
hänsyn till beskaffenheten av brottet eller brotten, tiden och platsen därför,
framställningarnas tidsföljd, hans nationalitet och hemvist samt övriga omständigheter,
prövas till vilken stat utlämning bör ske.

När framställningarna avse olika brott, må föreskrivas, att den som utlämnas
till en stat skall från den staten vidare utlämnas till annan stat på
villkor som bestämts enligt 12 §.

Förfarandet

14 §.

Framställning om utlämning skall göras på diplomatisk väg.

Vid framställningen skall fogas avskrift av häktningsbeslut eller dom som
åperopas och, om det ej framgår av beslutet eller domen, uppgift om personens
nationalitet och hemvist, brottets beskaffenhet, tid och plats för detta
samt i den främmande staten tillämpliga straffbestämmelser. Signalement
skall om möjligt företes.

15 §.

Framgår av inkomna handlingar, att framställningen icke lagligen kan
bifallas, eller finner Konungen eljest anledning föreligga att icke villfara
framställningen, skall den omedelbart avslås.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

16 §.

Därest framställningen icke omedelbart avslås, överlämnas ärendet till
riksåklagarämbetet, som verkställer erforderlig utredning enligt vad om
förundersökning i brottmål är stadgat.

Om tvångsmedel skall gälla vad som i allmänhet är föreskrivet för brottmål.
Beslut av rätten gäller tills vidare intill dess högsta domstolen prövat
ärendet enligt vad nedan sägs och, om utlämning enligt dess beslut kan lagligen
beviljas, Konungen avgjort ärendet. Talan mot rättens beslut föres genom
besvär till högsta domstolen utan inskränkning till viss tid.

Den som häktats äger påfordra, att ny förhandling skall äga rum inom
tre veckor från det beslut senast meddelats.

17 §.

Sedan utredningen avslutats, överlämnar riksåklagarämbetet ärendet jämte
eget yttrande till högsta domstolen.

18 §.

Högsta domstolen prövar, huruvida utlämning kan lagligen beviljas enligt
vad i 1—10 §§ sägs.

Om det finnes erforderligt, skall förhandling hållas. Förhandling må ej
vägras, med mindre tidigare förhandling måste anses tillfyllest eller saken
finnes uppenbar.

Oaktat ärendet anmälts hos högsta domstolen, skall fråga om tvångsmedel
prövas av underrätt, om ej högsta domstolen förordnar annat. I övrigt gäller
om ärendets handläggning vad om brottmål i allmänhet är stadgat. Ersättning
åt offentlig försvarare, vittne eller annan som hörts i ärendet skall
stanna å statsverket, om ej särskilda skäl äro, att den skall återgäldas av
den som begäres utlämnad.

19 §.

Förhandling skall, förutom i fall varom eljest är stadgat, hållas inom
stängda dörrar, om det begäres av den om vars utlämnande är fråga eller
det eljest finnes påkallat av hänsyn till främmande stat.

20 §.

Sedan högsta domstolens beslut meddelats, anmäles ärendet i statsrådet.
Om högsta domstolen funnit hinder mot utlämning möta enligt 1—10 §§,
må framställningen icke bifallas. Genom överenskommelse med främmande
stal må dock bestämmas att, om hinder ansetts möta enligt 8 eller 9 §, frågan
skall kunna hänskjutas till internationell skiljedom.

Därest utlämning beviljas, skall utsättas tid, inom vilken den främmande
staten skall hämta den som utlämnas. Tiden må icke utan synnerliga skäl
överstiga eu månad från det nämnda stat erhållit del av beslutet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

Konungen äger förordna, att den, som enligt beslut skall utlämnas, i avbidan
på verställigheten skall tagas i förvar eller ställas under uppsikt.

21 §.

Vid beviljande av utlämning må Konungen förordna, att föremål som tagits
i beslag skall överlämnas till den främmande staten; och må därvid
stadgas de förbehåll som av hänsyn till enskild rätt eller ur allmän synpunkt
finnas påkallade.

22 §.

Konungen äger, om skäl äro därtill, tillerkänna offentlig försvarare ersättning
av allmänna medel för arbete som han utfört efter det ärendet prövades
av högsta domstolen.

Övriga bestämmelser

23 §.

Den som i främmande stat är efterlyst för brott, vilket enligt denna lag
kan föranleda utlämning, må i avvaktan på begäran därom omedelbart anhållas
eller åläggas reseförbud av polis- eller åklagarmyndighet enligt vad
som i allmänhet gäller om brottmål. Beslag må ock i sådant fall äga rum.

Beslut om användning av tvångsmedel skall utan uppskov anmälas hos
rätten, som skyndsamt efter förhandling enligt vad om brottmål är stadgat
prövar åtgärden samt, om anhållande eller reseförbud skall bestå, genast
underrättar chefen för justitiedepartementet därom. Finner denne, att hinder
mot utlämning föreligger eller att utlämning eljest ej bör ske, har han
att utverka Konungens förordnande om upphävande av åtgärden. I annat
fall skall den främmande staten genom utrikesdepartementets försorg underrättas
om åtgärden. Därvid skall angivas viss av chefen för justitiedepartementet
bestämd tid, inom vilken framställning om utlämning skall
göras.

Mot rättens beslut må talan ej föras. Den som anhållits eller underkastats
reseförbud äger dock för prövning, om åtgärden skall bestå, påfordra ny
förhandling inom tre veckor från det beslut senast meddelats.

24 §.

Utan hinder av villkor som uppställts för utlämning äger Konungen på
framställning av den främmande staten medgiva, att den som utlämnats må
ställas till ansvar för annan före utlämningen förövad gärning än den, för
vilken utlämning skett, eller utlämnas till annan stat. I fråga om sådan
framställning skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat angående
framställning om utlämning.

Medgivande må lämnas allenast om, såvitt handlingarna visa, utlämning
för gärningen kunnat lagligen äga rum.

Framgår av inkomna handlingar, att framställningen icke kan lagligen

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

bifallas, eller finner Konungen eljest anledning att icke villfara framställningen,
skall den omedelbart avslås. I annat fall prövas frågan av högsta
domstolen. Finner högsta domstolen att hinder möter, må framställningen
icke bifallas.

25 §.

Chefen för justitiedepartementet äger medgiva, att den som av främmande
stat utlämnas till annan stat må föras genom riket, såframt denne icke är
svensk medborgare och ej heller eljest synnerliga skäl äro däremot. Framställning
härom göres på diplomatisk väg.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958. Genom lagen upphäves lagen
den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning av förbrytare.

Har framställning om utlämning gjorts före nya lagens ikraftträdande
men ej blivit dessförinnan slutligen prövad, skall frågan prövas enligt nya
lagen. Beträffande förfarandet i ärendet må dock äldre lag tillämpas.

Bestämmelser i överenskommelse med främmande stat, som för Sveriges
del är gällande vid nya lagens ikraftträdande, skola lända till efterrättelse
även om de avvika från vad lagen stadgar.

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj. t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 18 januari 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,
Hedlund, Persson, Lindeli., Nordenstam, Lindström, Lange, Lindholm.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående ng
lagstiftning om utlämning för brott samt anför därvid följande.

I. Inledning

År 1951 framlade 1949 års utlänningskommitté förslag till ny utlänningslagstiftning,
innefattande dels en ny utlänningslag och dels viss omarbetning
av 1913 års lag angående utlämning av förbrytare (SOU 1951:42).
Yttranden över kommitténs betänkande avgavs av ett antal myndigheter och
organisationer. På grundval av kommitténs förslag antogs vid 1954 års riksdag
en ny utlänningslag, vilken trätt i kraft den 1 juli 1954 (prop. 1954: 41,
första lagutskottets uti. 1954: 14). Däremot kvarstår alltjämt frågan om revision
av lagstiftningen om utlämning för brott. Vid beredningen av denna
fråga inom justitiedepartementet har det befunnits önskvärt att utlämningslagstiftningen
underkastas en mera genomgripande omarbetning än utlänningskommittén
föreslagit, och med anledning härav har utarbetats förslag
till helt ny lag i ämnet, vilket förslag framlagts i en den 20 september 1954
dagtecknad promemoria (stencilerad). Vid promemorian fogat förslag till
lag om utlämning för brott torde få såsom bilaga åtfölja statsrådsprotokollet
(bilaga B).

Över promemorian med därvid fogat lagförslag har yttranden avgivits av
justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet, nedre justitierevisionen, statens
utlänningskommission, utlänningsnämnden, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Norrbottens
län, polismästarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, statens kriminaltekniska
anstalt, 1951 års rättegångskommitté, Sveriges advokatsamfund, föreningen
Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges stadsfiskaler och för»
eningen Sveriges landsfiskaler.

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

Riksåklagarämbetet har överlämnat yttranden från statsåklagarna i
Stockholm, Göteborg och Malmö. Länsstyrelsen i Malmöhus län har bifogat
yttrande av föreningen Malmöhus läns landsfiskaler. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län har vid sitt yttrande fogat utlåtanden från t. f. landsfogden
i länet och poliskammaren i Göteborg. Vid det av länsstyrelsen i
Värmlands län avgivna yttrandet har fogats utlåtanden av landsfogden i länet
och av Värmlands länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler.
Polismästaren i Stockholm har såsom sitt utlåtande åberopat ett av kriminalpolisintendenten
i Stockholm avgivet yttrande.

Av intresse för utformningen av vår utlämningslagstiftning är även de
förhandlingar som inom Europarådet under senare år ägt rum i utlämningsfrågan.
Sedan rådgivande församlingen den 8 december 1951 antagit en rekommendation
om åtgärder till förberedande av en europeisk konvention
om utlämning för brott, sammanträdde en expertkommitté i Strasbourg —
med deltagande bl. a. från Sverige — i oktober 1953 för att överväga rekommendationen
och särskilt studera möjligheten att fastställa vissa för alla
medlemsstater godtagbara principer för utlämning. I sin rapport över sammanträdet,
dagtecknad den 10 oktober 1953, kunde kommittén meddela, att
betydande enighet rådde beträffande de principer som borde gälla för utlämning.
En rapport i frågan avgavs även av församlingens kommitté för
rättsliga och administrativa frågor. Rådgivande församlingen antog den 23
september 1954 en ny rekommendation som gick ut på fortsatt verksamhet
för upprättandet av en europeisk konvention angående utlämning och för
inarbetande i denna av det förslag som avgivits av kommittén för rättsliga
och administrativa frågor.

På grundval av expertkommitténs förutnämnda rapport uppdrog rådets
ministerkommitté år 1954 åt expertkommittén att överväga den rådgivande
församlingens rekommendation med hänsyn till möjligheten att upprätta
utkast till ett mönster för bilaterala konventioner angående utlämning, avsett
för sådana medlemsstater som icke kunde tänkas komma att biträda
en multilateral konvention, samt att även upprätta förslag till en multilateral
konvention, varvid också avsågs att bereda icke anslutna medlemsstater
möjlighet till senare anslutning.

Expertkommittén sammanträdde därefter i Strasbourg i januari—februari
1955 samt i februari 1956. Efter det första av dessa sammanträden hölls,
i september 1955, en sammankomst mellan företrädare för expertkommittén
och den rådgivande församlingen, varvid kommitténs utkast till eu multilateral
konvention diskuterades. De synpunkter som redovisades vid detta
sammanträde övervägdes av expertkommittén vid det senare av de båda
nyssberörda sammanträdena. Sedermera har kommittén i en den 2 juli 1956
dagtecknad rapport framlagt dels ett förslag till mönster för bilaterala överenskommelser
och dels ett förslag till multilateral konvention. Förslagen
har anmälts vid sammanträde med ministrarnas ställföreträdare i september
1956, varvid ställföreträdarna beslöt inhämta yttrande över förslagen
bl. a. av rådgivande församlingen. EU nytt sammanträde med expertkom -

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

mitten för granskning av avgivna yttranden torde komina att hållas i februari
1957.

Det må jämväl nämnas, att särskilda förhandlingar om avslutande av en
utlämningstraktat förts mellan Sverige och Frankrike. Dessa förhandlingar
är ajournerade sedan hösten 1955.

Förberedelser har också vidtagits för en särskild reglering av utlämningsväsendet
mellan de nordiska länderna. Vid nordiska justitieministermötet i
Stockholm den 11 och den 12 december 1953 beslöts att till gemensam nordisk
utredning upptaga frågan om en förenklad ordning i fråga om utlämning
för brott mellan de nordiska länderna. För ändamålet tillsattes en kommitté
bestående av delegerade från Danmark, Finland, Norge och Sverige.
Denna kommitté har avslutat sitt arbete under hösten 1956, och resultatet
har för Sveriges del redovisats i en av de svenska delegerade den 20 oktober
1956 avgiven promemoria.

Beträffande frågan om utlämningsväsendets ordnande inom Norden kräves
ytterligare samråd med de övriga nordiska länderna, och denna fråga
skall ej upptagas i nu förevarande sammanhang. I det följande behandlas
endast spörsmålet om utformningen av utlämningslagstiftningen i allmänhet.

II. Huvudgrunderna för en ny lagstiftning om utlämning

Gällande rätt m. m.

Lagen den 4 juni 1913 (nr 68) om utlämning av förbrytare, vilken tillkommit
på grundval av propositionen 1913:50 och lagutskottets utlåtande
1913: 25, innehåller regler om villkoren för och förfarandet vid utlämning
från Sverige till en främmande stat av personer, som uppehåller sig här
och som är för brott misstänkta, tilltalade eller dömda. Lagen reglerar däremot
icke utlämning från en främmande stat till Sverige. Utlämning kan
äga rum antingen för lagföring och, om denna resulterar i fällande dom, för
verkställighet av straffet eller också för enbart verkställighet av ett före
utlämningen ådömt straff.

I lagens I kap. behandlas villkoren för utlämning. Enligt 1 §
må utlämning äga rum, även om icke till stöd för framställningen därom
föreligger någon överenskommelse med den främmande staten. Finnes det
icke någon överenskommelse, skall dock, såvida ej särskilda omständigheter
föranleder undantag, utlämning medgivas endast under den förutsättningen,
att den främmande staten utfäster sig att i liknande fall villfara
från Sveriges sida gjord framställning.

Svensk medborgare får icke utlämnas (2 §). Har det brott, för vilket utlämning
begäres, förövats inom Sverige eller å svenskt fartyg utom riket,
kan som regel utlämning ej heller beviljas (3 §). Ett hinder mot utlämning
är vidare, att brottet här blivit föremål för dom eller åtal eller att straff för
brottet enligt svensk lag skulle vara preskriberat (9 §). För att utlämning

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

skall kunna äga rum, måste brottet vara av tämligen svår beskaffenhet. I
detta avseende uppställer lagen det kravet, att den brottsliga gärningen är
eller, om den hade begåtts i Sverige och under motsvarande förhållanden,
skulle vara att anse som brott, varå enligt den svenska allmänna strafflagen
eller den svenska sjölagen svårare straff än fängelse kan följa ( 4 §
första stycket). Vissa brott är dock undantagna från utlämning. Så är fallet
med gärningar, varom förmäles i 10 kap. strafflagen eller i sådan bestämmelse
i 26 eller 27 kap. samma lag, som avser brott av krigsman, såvida
icke gärningen, bedömd enligt strafflagen i övrigt eller sjölagen, skulle vara
att anse som brott, för vilket utlämning må ske (4 § andra stycket). Medgives
utlämning beträffande sådan gärning, skall enligt 11 § andra stycket
uppställas det villkoret, att den utlämnade icke får straffas för denna gärning
i vidare mån än den varit av beskaffenhet att kunna föranleda utlämning.
För gärning, som enligt svensk rätt är att anse som tryckfrihetsbrott,
får utlämning ej äga rum (5 §). Utlämning får icke heller ske för
politiskt brott (7 §). Innefattar den gärning, för vilken utlämning begäres,
brott av såväl politisk som icke politisk beskaffenhet, får utlämning dock
medgivas, om gärningen med hänsyn till omständigheterna i det särskilda
fallet prövas övervägande äga karaktären av ett icke politiskt brott. Beviljas
utlämning i sådant fall, skall det villkoret uppställas, att den utlämnade icke
må för gärningen straffas såsom för politiskt brott (It § andra stycket).
Enligt 7 § andra stycket skall såsom politiskt brott i intet fall anses mord,
mordförsök eller dråp å främmande statsöverhuvud eller någon till en främmande
suveräns familj hörande person (den s. k. belgiska attentatsklausulen).

Som villkor för utlämning upptager lagen vidare i 8 § första stycket, att
till stöd för utlämningsframställningen skall ha förebragts antingen av domstol
meddelat fällande utslag eller ock av domstol eller annan behörig myndighet
meddelat beslut, som innebär förordnande om häktning. Om framställningen
grundas annorledes än på fällande utslag eller sådant beslut,
som föregåtts av förundersökning inför domstol eller undersökningsdomare,
kan utlämning beviljas endast under förutsättning att den som begäres utlämnad
icke bestrider, att han gjort sig skyldig till ifrågavarande brott,
eller .också att sannolika skäl föreligger till misstanke att han gjort sig skyldig
till brottet. Efter överenskommelse med främmande stat och under förutsättning
av ömsesidighet må utlämning emellertid äga rum utan att sådan
bevisning som nu sagts blivit framlagd.

I 10 § behandlas vissa tillfälliga hinder mot utlämning (straffverkställighet
eller häktning här i riket) samt provisorisk utlämning till en främmande
stat.

It § innehåller bestämmelser om de villkor som skall uppställas vid beviljande
av utlämning. Vissa av dessa har redan berörts i samband med förbudet
mot utlämning för politiskt brott och för brott som avses i 10, 26
och 27 kap. strafflagen. Vidare gäller (11 § första stycket 1.), att den utlämnade
icke i den stat, till vilken utlämningen sker, må åtalas eller straffas

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

lör någon annan före utlämningen begången straffbar handling än den, för
vilken lian utlämnats, eller utlämnas vidare till en tredje stat. Detta får dock
ske under förutsättning att från svensk sida lämnats medgivande därtill i
den ordning lagen föreskriver (se härom 27 §) eller att den utlämnade inför
domstol eller eljest fritt och offentligen givit sitt samtycke därtill. Likställt
med sådant samtycke är att den utlämnade, sedan han slutligen frikänts eller
efter till fullo avtjänat straff försatts på fri fot, antingen — oaktat hinder
icke mött — underlåtit att lämna landet inom loppet av en månad eller
återvänt dit, sedan han en gång lämnat det. Under denna tid av en månad
får enligt It § första stycket 2. den utlämnade, såvida han icke gör sig skyldig
till nytt brott, ej hindras att lämna landet. Enligt It § första stycket 3.
tår den utlämnade icke för det ifrågavarande brottet ställas under tilltal
inför domstol, vilken endast för tillfället eller för särskilda undantagsförhållanden
förlänats befogenhet att döma i mål av sådan beskaffenhet.

I 12 och 13 §§ gives regler för det fall, att flera stater begär utlämning
av samma person. 112 § är det fråga om ett och samma brott, medan 13 §
är tillämplig, när utlämningsframställningarna avser olika brott.

Lagens II kap. innehåller bestämmelser om förfarandet i utlämning
s ä r e n d e. Framställning om utlämning skall göras av den främmande
staten på diplomatisk väg, och den prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet
(14, 15 och 23 §§). En utlämningsbegäran kan av Kungl. Maj:t omedelbart
avslås, om det av de inkomna handlingarna framgår att den icke är
av beskatfenliet att lagligen kunna efterkommas eller om Kungl. Maj :t eljest
finner anledning föreligga att icke bifalla densamma. Finner Kungl.
Maj :t ej skäl att på detta sätt avslå framställningen, skall den som begäres
utlämnad liäklas samt inställas till förhör inför länsstyrelse (16 §). Vid förhöret
inför länsstyrelsen äger den häktade, om han så äskar, åtnjuta hjälp;
om han ej själv kan anskaffa biträde, skall länsstyrelsen förordna lämplig
person alt biträda honom (17 § första stycket). Förklarar den häktade vid
förhöret, att han icke har något att invända mot bifall till framställningen
om hans utlämnande, skall protokollet över vad som förekommit insändas
till Kungl. Maj:t (17 § andra stycket). Även om den häktade medgivit utlämning,
tillkommer det Kungl. Maj:t att pröva, huruvida framställningen
skall beviljas eller icke. Härvid har Kungl. Maj :t fri prövningsrätt, såvida
icke på grund av traktat föreligger förpliktelse att utlämna. Medger icke
den häktade vid förhöret att utlämning må ske, skall ärendet av länsstyrelsen
hänskjutas till allmänna underrätten i residensstaden (17 § tredje
stycket). Rätten skall verkställa utredning, huruvida sådant förhållande föreligger
som enligt 2—9 §§ i lagen utgör hinder mot utlämning (18 § första
stycket). Den häktade skall vid sin talans utförande biträdas av försvarare;
om han ej själv utser försvarare, skall rätten förordna offentlig försvarare
för honom (18 § tredje stycket). När handläggningen hos rätten avslutats,
skall rätten insända protokoll och övriga handlingar i ärendet till högsta
domstolen. Högsta domstolen tillkommer att pröva huruvida mot utlämning
möter sådant hinder som nyss nämndes (19 §). Kungl. Maj :t är bunden av

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957 13

högsta domstolens prövning på så sätt, att utlämning ej får medgivas, om
högsta domstolen funnit hinder mot utlämning föreligga (23 §). Anser högsta
domstolen, alt hinder mot utlämning icke möter, har Kungl. Maj:t att
fritt pröva huruvida utlämning skall beviljas, dock med reservation för det
fall att eu traktatmässig förpliktelse att utlämna föreligger.

24 och 25 § § innehåller bestämmelser om provisorisk häktning i avbidan
på formlig utlämningsframställning. Sådan häktning kan äga rum på begäran
av främmande stats regering. Begäran skall framställas på diplomatisk
väg; efter avtal med främmande stat och under förutsättning av ömsesidighet
äger emellertid Kungl. Maj:t förordna, att dylik begäran må av
myndighet i den främmande staten framställas omedelbart hos polismyndighet
här i riket. Utan att särskild häktningsbegäran föreligger kan även
provisorisk häktning ske av den som i främmande stat är efterlyst för sådant
brott som enligt lagen kan föranleda utlämning. Har häktning skett
enligt dessa stadganden, skall inom viss tid göras framställning om utlämning.
Sker icke detta, skall den häktade försättas på fri fot.

Förutom de bestämmelser, för vilka nu redogjorts och som innefattar huvudgrunderna
för förfarandet, innehåller II kap. i lagen stadganden bl. a.
om förordnande av särskild åklagare vid förhör inför underrätten (18 §),
om den häktades kvarhållande i häkte (22 §), om den tid inom vilken den
häktade skall av den främmande staten avliämtas (23 §) samt om beslag
och utlämnande av föremål (26 §).

III och IV kap. i lagen innehåller kompletterande bestämmelser i skilda
ämnen; bl. a. gives regler för det fall, att främmande stat vill erhålla tillstånd
att — utan hinder av sådant villkor som omnämnes i 11 § första
stycket 1. — ställa en utlämnad till ansvar för något annat före utlämningen
förövat brott än det för vilket utlämning skett eller utlämna honom
vidare till en tredje stat (27 §). Vidare meddelas bestämmelser om tillstånd
att genom riket föra person, som av en främmande stat utlämnas till annan
stat (28 §). I fråga om utlämning till Danmark och Norge finnes möjlighet
till undantag från vissa av de förut angivna villkoren för utlämning (29 §).
Slutligen upptages ett stadgande av innebörd att vad i lagen är stadgat icke
skall äga tillämpning å framställningar om återförande av sjömän, som
rymt ur tjänsten (30 §).

Lagen trädde i kraft den 1 juli 1913. Enligt övergångsbestämmelserna
skulle emellertid traktater, som gällde vid lagens ikraftträdande, lända
till efterrättelse även i den mån de stred mot vad som stadgades i lagen.

Intill senaste tid har Sverige varit bundet av ett tämligen stort antal utlämningskonventioner.
Med hänvisning till den pågående revisionen av utlämningslagen
har emellertid numera uppsägning skett av traktater gällande
i förhållande till ett stort antal stater. Endast avtalen med Danmark,
Finland och Norge har lämnats orubbade.

Konventionerna med Danmark och Norge gällde vid ikraftträdandet av
1913 års lag och även de bestämmelser i dessa, som strider mot lagens stad -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

ganden, skall, enligt vad nyss anfördes, jämlikt övergångsbestämmelserna
till lagen lända till efterrättelse. Den danska konventionen överensstämmer
emellertid i stort sett med lagen. De avvikelser från denna som konventionen
med Norge innehåller är mera omfattande, men på viktigare punkter
överensstämmer även denna konvention med lagen. Avtalet med Belgien
har uppsagts men skall enligt särskild överenskommelse, träffad genom
ministeriell noteväxling den 18 och den 22 maj 1951 gälla tills vidare,
med rätt för vardera parten att uppsäga avtalet med den därtill hörande
deklarationen med omedelbar verkan. Det må även nämnas, att Sverige gentemot
några stater gjort vissa utlämningsutfästelser för uppfyllande av villkor
som ställts för utlämning från dessa länder i särskilda fall.

Om man bortser från avtalen med de nordiska länderna och Belgien samt
de nämnda särskilda utfästelserna, är Sverige numera löst från alla förpliktelser
på grund av utlämningstraktater.

I fråga om innehållet i utländsk lagstiftning angående utlämning
må hänvisas till den redogörelse som lämnats i utlänningskommitténs
betänkande s. 207 och 303. Här må endast framhållas, att flertalet
länder i likhet med Sverige har reglerat utlämningsväsendet dels genom
intern lagstiftning och dels genom traktater. En del länder, bl. a. Storbritannien,
Belgien och Amerikas Förenta Stater, kan bevilja utlämning endast
om traktat finnes. Västtyskland medger utlämning under förutsättning
att det begärande landet åtar sig att villfara framställning om utlämning i
liknande fall. Genomgående upprätthålles förbud mot utlämning av egna
medborgare och mot utlämning för politiskt brott. Storbritannien kan dock
i vissa fall medgiva utlämning av sina egna medborgare.

Utlänningskommitténs förslag

I direktiven för utlänningskommittén framhölls sambandet mellan å ena
sidan utlänningslagen och å andra sidan lagstiftningen om utlämning av
förbrytare. Vidare anfördes, att riksdagen i skrivelse år 1937 (nr 356) begärt
revision av utlämningslagstiftningen, särskilt i syfte att asylrätten
skulle få vidsträcktare räckvidd än tidigare och att jämväl i övrigt rättssäkerhetens
krav skulle bli bättre tillgodosedda.

Kommittén har i överensstämmelse härmed ansett revisionen av lagstiftningen
om utlämning av förbrytare i främsta rummet böra inriktas på att
i görligaste mån vinna likformighet mellan denna lag och utlänningslagen
i fråga om behandlingen av utlänningar, som av politiska orsaker sökt en
fristad här. Kommittén, som granskat lagen jämväl ur andra synpunkter,
har också funnit frågor om politiskt flyktingskap vara de där en revision
synes mest påkallad. Vid sin granskning av den gällande svenska lagen om
utlämning har kommittén funnit denna i stort sett väl motsvara nutida
krav. Sedd ur den synpunkten att utlämningsförfarandet skall erbjuda tillfredsställande
rättssäkerhetsgarantier åt den som begäres utlämnad kan enligt
kommitténs uppfattning den svenska lagen ingalunda anses underlägsen
utländsk lagstiftning i ämnet. På samma gång synes den utgöra ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

verksamt medel i det internationella bekämpandet av kriminaliteten. Kommittén
har därför ansett den nuvarande lagens grundprinciper böra bestå
orubbade, ehuru kommittén funnit vissa ändringar i lagen påkallade.

Kommittén anför, efter att sålunda ha angivit huvudlinjerna för den av
kommittén tänkta revisionen, vissa synpunkter på rättssäkerheten
vid utlämning. Härom anför kommittén:

För en nutida rättsuppfattning framstår det som självklart, att den som
förövat ett brott av icke-politisk beskaffenhet ej skall undslippa straffpåföljd
genom att begiva sig från det land där brottet begåtts. Med denna utgångspunkt
har man att välja mellan att bestraffa en flyende brottsling i
det land, där han sökt sin tillflykt, eller ock att utlämna honom för bestraffning
i gärningslandet eller i annat land, till vilket han har särskild
anknytning t. ex. på grund av medborgarskap. Det första av dessa alternativ
överensstämmer icke med den princip som de flesta stater upprätthålla
i fråga om sin strafflags tillämplighet. I allmänhet bestraffar nämligen
en stat icke brott, som begåtts inom en annan stats territorium, såvida icke
brotten förövats av en medborgare i den egna staten eller åtminstone är
riktade mot den staten eller dess medborgare. Denna princip är grundad
både på uppfattningen om varje stats överhöghet över sitt territorium och
på praktiska hänsynstaganden; det är i allmänhet lämpligast, alt ett brott
beivras i det land, där det begåtts. Ur denna synpunkt sett borde utlämning
icke äga rum, om det icke kan antagas, att beivrande av ett brott sker på
ett mera ändamålsenligt sätt i den stat, dit utlämning sker, än i den utlämnande
staten. Vidare borde utlämning icke medgivas, om rättskipningen
i det land, som begär utlämning, icke tillfredsställer befogade anspråk
på rättssäkerhet. Vårt land bör, enligt kommitténs mening, icke medverka
i ett förfarande, som för den enskilde individen är av så djupt ingripande
betydelse som utlämning, om icke i huvudsak samma rättssäkerhetsgarantier
förefinnas som enligt svensk rätt. Kommittén delar därför helt den
åsikt, som framförts i första lagutskottets utlåtande (1937:60), nämligen
att för utlämning till främmande stat bör krävas att straffprocess, straffmätning
och straffverkställighet i denna stat icke alltför mycket avvika
från de för svensk rätt normerande principerna å sagda områden.

I fortsättningen diskuterar kommittén, huruvida den nuvarande svenska
utlämningslagen garanterar att utlämning icke sker utan att dylika rättssäkerhetssynpunkter
är tillgodosedda. Kommittén anför:

Att märka är därvid, att lagen visserligen icke innehåller några bestämmelser
om alt utlämning skall vägras om den som begäres utlämnad kan
antagas icke komma att åtnjuta rättssäkerhet, men å andra sidan icke föreskriver
att utlämning skall äga rum; lagen upptager endast de villkor som
måste föreligga för atl Kungl. Maj:t skall kunna medgiva utlämning. Lagens
ståndpunkt är alltså principiellt den, att även om de i lagen föreskrivna
förutsättningarna för utlämning äro för handen, del tillkommer Kungl.
Maj:t att pröva om en utlämningsframställning skall bifallas eller icke. Vid
denna prövning kan Kungl. Maj :t därför taga erforderlig hänsyn till rättssäkerhetssynpunkter.
Utlämning kan sålunda vägras, om det skulle befinnas,
att i det land, till vilket utlämning begäres, straffprocess, straffmätning
och straffverkställighet i väsentlig mån avvika från svensk rätt.

Det måste emellertid uppmärksammas, all denna fria prövning bortfaller,
om genom en utlämningstraktat uppkommit förpliktelse att utlämna.
Även om vårt land icke skulle avsluta ullämningstraktalcr med andra län -

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

der än sådana, där individens anspråk på rättssäkerhet kunna anses i lika
liög grad tryggade som hos oss, kan det, sedan en traktat ingåtts, inträffa
sådana genomgripande ändringar i ifrågavarande lands samhällsordning,
att rättssäkerhetsgarantierna komma att försvinna. En uppsägning av traktaten
kan visserligen äga rum, men ur utrikespolitisk synpunkt kan en
uppsägning vara ömtålig, och vidare är att märka, att då den verkar först
efter någon tid, under mellantiden utlämning måste ske, fastän det finnes
anledning antaga att den utlämnade icke kommer att åtnjuta den rättssäkerhet,
varå han skäligen bör kunna göra anspråk.

Med hänsyn till det anförda synes det kunna ifrågasättas, om det icke
vore mest ändamålsenligt, att man från svensk sida icke avslöte några traktater
angående utlämning. Vissa länder ha emellertid i sin lagstiftning bestämmelser
om att utlämning icke får medgivas annat än med stöd av traktat.
Så är t. ex. fallet med England, U.S.A. och Belgien. Om utlämningstraktat
icke finnes mellan Sverige och ett land, vars lagstiftning har sådant innehåll
som nu sagts, kan utlämning visserligen ske till detta land, men
utlämning kan icke ske till Sverige. En sådan ordning är naturligtvis icke
önskvärd och då det knappast torde vara att förvänta, att dessa länder skola
ändra sin lagstiftning i denna del, synas starka skäl tala för, att man från
svensk sida ingår överenskommelser angående utlämning med länder med
dylik lagstiftning. Även i andra fall kan det av särskilda skäl vara lämpligt
att avsluta utlämningstraktater. Det synes på grund härav nödvändigt att
undersöka, huruvida man icke, även när traktat finnes, kan skapa en spärr
mot att utlämning sker till land, där den utlämnade icke kommer i åtnjutande
av den rättssäkerhet, varå han enligt svensk samhällsuppfattning kan
göra anspråk. Kommittén har övervägt, att i lagen upptaga eu bestämmelse,
som uttryckligen förbjuder utlämning i dylika fall. Ehuru vissa skäl otvivelaktigt
tala för en sådan lösning, är det av andra orsaker icke lämpligt att
upptaga ett dylikt stadgande i lagen. Det skulle sålunda uppenbarligen möta
mycket stora svårigheter att intaga en sådan bestämmelse i traktater. Det
skulle likaledes möta stora svårigheter att i ett särskilt fall göra gällande en
dylik bestämmelse, som faktiskt influtit i en traktat. Ett avslag på en utlämningsframställning
av det skälet, att utlämning med hänsyn till innehållet
i stadgandet icke kan äga rum, skulle lätt kunna uppfattas som en deklassering
eller kränkning av den stat, som begärt utlämning. Som i det
följande skall närmare utvecklas föreslår kommittén, att i lagen upptages
ett stadgande, varigenom ett skydd skapas mot att någon utlämnas till ett
land, där han kan antagas bliva av andra orsaker än politiskt brott utsatt för
sådan fara eller förföljelse som konstituerar politiskt flyktingskap. Genom
detta stadgande torde i viss mån även kunna beaktas den synpunkten att
utlämning endast bör ske till land, där den utlämnade kan komma i åtnjutande
av samma rättssäkerhet som i vårt land. Kommittén vill emellertid
framhålla, att denna synpunkt bäst tillgodoses genom att återhållsamhet
iakttages vid avslutande av utlämningstraktater.

En annan fråga, som kommittén även ansett vara av stor betydelse ur
rättssäkerhetssynpunkt, är vilket mått av bevisning angående vederbörandes
skuld, som skall krävas för att utlämning skall medgivas. Enligt den
gällande lagen, 8 §, skall som förut nämnts till stöd för utlämning förebringas
av domstol meddelat fällande utslag eller också av domstol eller annan
behörig myndighet meddelat beslut, som innebär förordnande om häktning.
Utan förebringande av fällande utslag eller annat beslut som föregåtts av

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

förundersökning inför domstol eller undersökningsdomare får utlämning
mot vederbörandes bestridande ej beviljas, såvida icke sannolika skäl föreligger
till misstanke att han är skyldig till det uppgivna brottet; med stöd av
ömsesidiga överenskommelser kan dock kravet på bevisning eftergivas. Kommittén
finner med hänsyn till utlämningens ingripande betydelse för den,
som blir föremål för en dylik åtgärd, att denna ordning icke är tillfredsställande.
Kommitténs förslag innebär, att i utlämningsärende skall ske en prövning
av vederbörandes brottslighet. För utlämning bör enligt kommittén regelmässigt
krävas åtminstone så mycket bevisning, att sannolika skäl föreligger
till misstanke att utlänningen är skyldig till brottet.

Som ett särskilt problem i samband med diskussionen om rättssäkerheten
behandlar kommittén även frågan, huruvida det icke är mest överensstämmande
med svensk rättsuppfattning att icke medgiva utlämning annat
än under förbehåll, att dödsstraff icke får komma till användning. Kommittén
finner det vara i hög grad önskvärt, att dylikt förbehåll göres både i
traktater om utlämning från; Sverige och då utlämning ifrågasättes oberoende
av traktat.

Enligt kommitténs förslag skall principen att utlämning ej får ske
för politiskt brott fortfarande gälla. Den s. k. belgiska attentatsklausulen
föreslås skola utgå. I överensstämmelse med vad som stadgas i
den av Förenta Nationernas generalförsamling antagna konventionen om
förebyggande och bestraffning av brottet folkmord skall brott som avses i
denna konvention icke anses som politiskt brott. Såsom politiskt brott skall
enligt förslaget icke heller anses vissa svåra överträdelser av de s. k. Röda
Korskonventionerna av år 1949. Kommittén föreslår även ett direkt undantag
från förbudet mot utlämning för politiskt brott. Motivet till detta undantag
är att vissa politiska brott är uttryck för en politisk uppfattning,
som syftar till omstörtning av samhällsordningen icke endast i den stat där
brottet begåtts utan även i andra stater med likartat samhällsskick. Dessa
senare stater bör icke då förhålla sig neutrala till dessa brott endast därför
att brotten är att anse som politiska och begåtts utanför statens område.
Undantaget från förbudet mot utlämning har i kommitténs förslag begränsats
till vissa grova brott och såsom förutsättning för att utlämning
skall medgivas har angivits, att det med hänsyn till gärningsmannens politiska
syfte och omständigheterna i övrigt kan antagas, att han här i riket
kommer att utöva verksamhet som innebär fara för den svenska samhällsordningen.

Kommittén anser vidare, att utlämning som regel icke bör äga rum, om
utlänningen i det land, som begär hans utlämning, kan bli utsatt för sådan
fara eller förföljelse som enligt utlänningslagen konstituerar politiskt
flyktingska p. Något ovillkorligt förbud mot utlämning i dessa fall
föreslås icke. Under beaktande av å ena sidan faran eller förföljelsen och å
andra sidan brottets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt bör enligt
förslaget prövas, huruvida utlämning skall beviljas.

F ör farandet i uti ä in ningsärenden skall enligt kommitténs

•_J llihang till riksdagens protokoll 195 7. I samt. Nr lä G

Kungl. Maj. ts proposition nr i56 ur 1957

förslag endast undergå några smärre ändringar. Förhöret inför länsstyrelse
föreslås bli ersatt med förhör inför allmän underrätt, där redan enligt nuvarande
ordning fortsatt förhör skall hållas. Vidare föreslås att i stället för
häktning må användas reseförbud, därest det med hänsyn till särskilda förhållanden
icke anses nödvändigt med häktning. Liksom hittills skall högsta
domstolen pröva huruvida hinder möter mot bifall till en utlämningsframställning.
Kommittén föreslår för såväl förhöret vid underrätten som andra
förhör i utlämningsärenden den regeln, att den häktade, om han så äskar,
äger åtnjuta biträde av försvarare och att, om han icke själv kan anskaffa
försvarare, rätten skall förordna offentlig försvarare för honom.

Utlänningskommittén har därjämte i sitt betänkande berört spörsmålet
om återförande av förrymda sjömän. Efter att ha erinrat
om att — enligt 30 § i den gällande lagen — vad som stadgas i denna icke
skall äga tillämpning å framställningar om återförande av sjömän som rymt
ur tjänsten anför kommittén:

Vid tiden för lagens tillkomst var rymning enligt sjölagen under vissa förutsättningar
belagt med sådant straff att ur den synpunkten hinder ej mötte
för utlämning. I motiven till stadgandet anfördes, att åtgärder för återförande
av rymda sjömän, varom överenskommelser plägade ingå i handelsoch
sjöfartstraktater eller andra konventioner, tjänade väsentligen att framtvinga
uppfyllelse av en civil förpliktelse, således ett annat ändamål än
utlämning. Kommittén anser, att det saknas anledning att låta detta stadgande
kvarstå i lagen. Sjöman, som rymmer ur tjänsten, kan numera under
vissa förutsättningar bestraffas enligt sjömanslagen och straffet är högst
fängelse i ett år. Brottet är alltså icke av sådan beskaffenhet att utlämning
därför kan äga rum. Utan något särskilt stadgande synes det med hänsyn
härtill uppenbart, att lagen icke kan vara tillämplig "å återförande av sjömän
som rymt ur tjänsten.

Kommittén vill i detta sammanhang beröra en närliggande fråga. I sjömanslagen,
som innehåller stadgande om polismyndighets skyldighet att
återföra förrymda sjömän till deras fartyg, finnas icke några bestämmelser
om förfarandet i det fall, att en utländsk sjöman som skäl mot att han åter1''öres
till fartyget gör gällande, att han i det land, dit fartyget skall avgå, kan
befara att bliva utsatt för politisk förföljelse. Enligt nu rådande praxis överlämnar
polismyndigheten, om utlänningens påstående icke är uppenbart
oriktigt, ärendet till den centrala utlänningsmyndigheten för prövning av
frågan om utlänningen skall erhålla asyl bär eller återföras till fartyget.
Med vissa länder ha emellertid — såsom nyss antytts — ingåtts traktater
angående återförande av förrymda sjömän. Det kan i dylika fall möjligen
förefalla stridande mot traktaterna att vägra att återföra en sjöman, därför
att han gör gällande att han kan bli utsatt för politisk förföljelse. Enligt
kommitténs mening skulle det dock vara fullständigt oförenligt med svensk
rättsuppfattning att återföra en rymd sjöman till ett fartyg, som skall avgå
till land där han kan antagas bliva utsatt för politisk^ förföljelse. Kommittén
vill därför ifrågasätta, huruvida det icke från svensk sida bör uttryckligen
tillkännagivas, att man icke anser ifrågakomna traktater innebära
förpliktelse att i här avsedda fall återföra förrymda sjömän.

Slutligen må anmärkas, alt utlänningskommittén - - i anslutning till det
av kommittén föreslagna stadgandet om skydd mot utlämning som medför

Kungl. Maj.ts proposition nr i56 år 1957

risk för politisk förföljelse — rekommenderat viss utvidgning av
strafflagens jurisdiktionsregler. Kommittén uttalar, att
det stundom skulle vara stötande, om en flykting, som utomlands förövat
ett grovt brott, skulle kunna undgå straff genom att lian till följd av det
nämnda stadgandet icke utlämnas. Detta förhållande talar för att man i
nu avsedda fall bör införa en möjlighet att lagfora en flykting här i riket.
Även om bevisningssvårigheter icke så sällan kan antagas leda till att åtal
icke med framgång kan anställas här, motsäger icke detta, att det i andra
fall kan vara påkallat att möjlighet till lagföring finnes. Det kan i särskilda
fall framstå som ett svenskt samhällsintresse att tillse att förövaren av ett
utomlands begånget grovt brott icke får ostraffad uppehålla sig här. Ett
vägande skäl för den ifrågasatta reformen är också, att Kungl. Maj :t, då en
utlämningsframställning avslås med hänsyn till faran för politisk förföljelse,
skulle kunna hänvisa till att brottslingen komrne att lagforas här i
riket. Avslaget skulle härigenom kunna verka mjukare. Enligt kommitténs
uppfattning bör alltså vidgade möjligheter skapas att bär i riket lagföra en
utlänning för utomlands begånget brott. Frågan har emellertid enligt kommitténs
uppfattning sådant samband med andra allmänstraffrättsliga spörsmål,
att det synes mest ändamålsenligt att den löses vid omarbetningen av
strafflagens allmänna del på grundval av straffrättskommitténs utredning.
Kommittén har därför icke ansett sig böra framlägga något lagförslag i denna
del.

Vid remissbehandlingen av utlänningskommitténs förslag såvitt angår utlämningslagen
har förslaget i huvudsak lämnats utan erinran. Den kritik
som framkommit i remissvaren rör väsentligen blott detaljer i förslaget.

1954 års departementspromemoria

I den promemoria med förslag till ny utlämningslag, som -— enligt vad
förut anförts — har upprättats inom justitiedepartementet år 1954, erinras
till en början om att vår gällande lag om utlämning icke föreskriver, att utlämning
under vissa betingelser skall äga rum, utan den medger att utlämning
må äga rum om närmare angivna villkor är uppfyllda. Genom u 11 ä mningstraktater
med främmande stater kan emellertid uppkomma förpliktelse
för vårt land att utlämna. Vårt land har tidigare varit bundet av ett
stort antal traktater. Numera är praktiskt taget alla dessa ur kraft. De har
uppsagts från svensk sida för alt vi skall ha fria händer vid omarbetningen av
vår lagstiftning. Såsom utlänningskommittén närmare utvecklat är det även
för framtiden ur rättssäkerhetssynpunkt av värde, att vi såvitt möjligt har
en fri prövningsrätt, även om en sådan ordning — med hänsyn till att en
del länder i sin lagstiftning har bestämmelser om all utlämning icke får
medgivas annat än med stöd av traktat — i vissa fall kan medföra svårigheter
att få brottslingar utlämnade för lagföring i vårt land. När det nu för
oss gäller att utforma en ny lagstiftning om utlämning för brott, synes —
uttalas i promemorian — utgångspunkten böra vara, all ullämningsväscndet
skall regleras utan traktater, som förpliktar oss till utlämning.

Kungi. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

En av de väsentliga uppgifterna vid revisionen av utlämningslagstiftningen
blir i övrigt, framhålles i promemorian, att bringa den i samklang med
den nya, är 1954 antagna utlänningslagen. Vad som därvid i främsta rummet
påkallar uppmärksamhet är frågorna om politiska brott och
politiskt flyktingskap. En grundläggande princip i utlänningslagen
är, att politiska flyktingar ej ulan synnerliga skäl skall vägras fristad
bär i riket och att en utlänning som regel ej skall avlägsnas härifrån till
land där han löper risk att utsättas för politisk förföljelse. Även beträffande
utlämning för brott bör denna princip upprätthållas; utlämning bör
alltså ej få ske till land, där personen kan riskera sådan förföljelse. Grundsatsen
att utlämning ej må ske för politiskt brott bör jämväl i övrigt bibehållas.
Frågan om vissa modifikationer i grundsatsen har emellertid kommit
under diskussion i utlänningskommitténs betänkande. Det är, uttalas i
promemorian, en mycket grannlaga och ömtålig fråga, hur en avvägning
skall göras mellan de olika intressen och synpunkter som här kräver beaktande.
I stort sett synes enligt promemorian de resultat till vilka kommittén
kommit vara godtagbara. På ett par punkter måste man dock ställa
sig tveksam till kommitténs ståndpunktstagande. Bl. a. kan det diskuteras
om det är lämpligt att, som kommittén föreslagit, göra avsteg från förbudet
mot utlämning för politiskt brott på grund av antaganden om gärningsmannens
blivande verksamhet här i landet.

Beträffande villkoren i övrigt för utlämning synes enligt promemorian
den gällande lagen i stort sett kunna tjäna såsom förebild även för en ny
lagstiftning. Utlänningskommitténs förslag i fråga om den bevisning som
bör förebringas om vederbörandes skuld till det brott för vilket utlämning
begäres understödjes i promemorian.

Vad angår förfarandet i utlämningsärenden anses i promemorian
en mera omfattande revision än utlänningskommittén tänkt sig
vara önskvärd. Eftersom utlämningsförfarandet ingår såsom ett led i lagföring
och bestraffning för brott, synes förfarandet så nära som möjligt
höra anknyta till de allmänna grunder som gäller för rättegången i brottmål.
Den domstolsbehandling, som skall äga rum för prövning av att villkoren
för utlämning är uppfyllda och som skall ligga till grund för Kungl.
Maj :ts ställningstagande till utlämningsframställningen, bör föregås av en
förundersökning genom åklagarmyndighets försorg i vanlig ordning, varvid
brottmålsprocessens olika tvångsmedel får användas med iakttagande
av gällande regler härom. Det är givet att vissa särregler är erforderliga,
men i stort sett torde förfarandet kunna regleras i överensstämmelse med
rättegångsbalkens regler om rättegången i brottmål. Beträffande försvaret
för den person som avses med en utlämningsframställning erinras i promemorian
om att 21 kap. rättegångsbalken upptar regler, som åsyftar att den
misstänkte alltid skall äga möjlighet till biträde vid sin talans förberedande
och utförande. Det påpekas att den, som är föremål för en begäran om
utlämning, i regel i hög grad torde vara i behov av sådant biträde. Det synes
därför riktigast att i lagen stadga, alt den som begäres utlämnad skall bi -

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

trädas av försvarare. En regel av denna innebörd får till följd att, därest
han ej själv utser försvarare eller han utser försvarare som ej kan godtagas,
offentlig försvarare skall förordnas enligt 21 kap. 3 § tredje stycket
rättegångsbalken. I promemorian understrykes angelägenheten av att försvarare
finnes redan på ett tidigt stadium av utlämningsärendets behandling.

Av skäl som utlänningskommittén anfört har i promemorian ej upptagits
någon motsvarighet till 30 § i den gällande lagen, innebärande att lagen ej
äger tillämpning å framställningar om återförande av förrytmda sjömän.

I promemorian uttalas att, då det ur flera synpunkter är angeläget alt
revisionen av den svenska lagstiftningen i ämnet ej blir fördröjd, slutförandet
av det i Europarådet pågående arbetet på området ej torde kunna avvaktas.
Självfallet bör icke genomförandet av en ny lagstiftning hindra ett
fortsatt deltagande från svensk sida i de pågående förhandlingarna. Spörsmålet
hur vår lagstiftning skall utformas gentemot de övriga nordiska
länderna har i promemorian, med hänvisning till förhandlingarna i frågan,
lämnats å sido.

Yttranden över promemorian

Det i promemorian framlagda förslaget har i flertalet yttranden i princip
tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Flera remissinstanser uttalar tillfredsställelse
över att rättssäkerhetssynpunkterna på olika sätt beaktats i
förslaget.

De erinringar av principiell natur som anföres mot förslaget hänför sig
främst till frågan om traktater inom utlämningsväsendet.
Detta spörsmål har, delvis med anknytning till de pågående överläggningarna
inom Europarådet, upptagits av ett par remissinstanser. Justitiekanslersämbetet
har sålunda under hänvisning till det arbete som pågår för
samordning av principerna för utlämning såväl inom Europarådet som på
det nordiska planet ansett tiden möjligen ännu icke vara inne att genomföra
eu ny lag i ämnet. Enligt ämbetets mening kan den i promemorian
särskilt diskuterade frågan om lagstiftningens ställning till traktater påverkas
av resultatet av nämnda arbete. Ämbetet anser det likväl särskilt
önskvärt alt förfarandet i utlämningsärenden reformeras. Ändringar i detta
hänseende kan dock genomföras utan någon större svårighet och den
reglering som på detta sätt skulle komma till stånd skulle senare kunna
upptagas i en framtida ny lag. Ämbetet anser vidare den lösning förefalla
tilltalande som syftar till utlämningsväsendets reglerande utan traktater
under förutsättning att det utan olägenhet för landet låter sig göra att utforma
lagstiftningen med denna utgångspunkt. Emellertid finner ämbetet
det tveksamt om eu svensk lag om utlämning bör genomföras, vilken förhindrar
ingående av utlämningstraktater som förpliktar Sverige till utlämning.
I sammanhanget framhållcs att fall kan inträffa, där det av eu
folkopinion skulle befinnas helt otillfredsställande, att icke Sverige skulle
kunna få till sig utlämnad en svensk, som begått ett mycket svårt brott här

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

i rikel och därefter flytt till en främmande stat. Nedre justitierevisionen
har ansett det vara av stor betydelse att traktater rörande villkoren för utlämning
fortfarande kan ingås. Det måste antagas att detta i många fall är
en förutsättning för att kunna förmå främmande stater att utlämna personer
som i Sverige begått brott. Det synes icke föreligga tillräckliga skäl att
avhända sig några möjligheter att återhämta brottslingar, som lyckats fly
från landet, genom att avböja reglering av dessa frågor genom traktater.
Statens ntlänningskommission anför, att det torde vara uppenbart att efter
utfärdande av en enligt promemorians principer avfattad lag om utlämning
för brott den svenska regeringen icke utan ny lagstiftning skulle kunna
ratificera avtal, genom vilka Sverige förbinder sig att utlämna brottslingar
av vissa kategorier. Avtal av den natur som t. ex. avtalet den 26 juni
1873 mellan Sverige och Storbritannien, enligt vilket de båda staterna »engage
to deliver up to each other those persons who being accused or committed
—--» skulle alltså icke längre kunna ingås. Detta torde emeller tid

komma att överhuvud förhindra utlämningsavtal med stater, vilkas utlämningsrätt
är helt grundad på konventioner (såsom t. ex. Amerikas Förenta
Stater) eller vilkas lagstiftning endast har karaktär av direktiv för
innehållet i de konventioner som slutes (t. ex. Storbritannien). Utlämningsinstitutet
skulle därigenom väsentligen förlora i betydelse såsom ett medel
att bekämpa brottslighet, helst som till de länder, i förhållande till vilka
svårigheter kan väntas uppstå, hör även Australien, Belgien, Canada, Irländska
republiken, Nya Zeeland och Sydafrika. Enligt kommissionens uppfattning
skulle på nu förevarande punkt av utlämningsrätten en lagstiftning
enligt de av 1949 års utlänningskommitté förordade grunderna vara
att föredraga. Med dessa grunder kan svenska regeringen sluta avtal om
ömsesidigt utlämnande av förbrytare med stater, vilkas rättsordning står
var rättsordning nära, men icke med stater, vilkas rättsordning står oss
mera fjärran. Kommissionen framhåller vidare, att om arbetet inom Europarådet
leder till positivt resultat, måste Sverige, om det vill ansluta sig till
nyssnämnda konvention, ha en lagstiftning om utlämning, som överhuvud
möjliggör slutande av avtal om utlämning. Vid sådant förhållande synes
det olämpligt att nu genomföra en lagstiftning, som förhindrar slutande av
dylika avtal. Utlänningsnämnden, som i sitt yttrande lämnat en översikt av
utlämningsfrågans behandling i Europarådet, anmärker att man i betraktande
av det intresse, som ägnats frågan i dess europeiska sammanhang,
icke utan fog synes kunna antaga, att ett positivt resultat inom rimlig tid
hör kunna ernås. Med hänsyn härtill och då det måste anses vara ett angeläget
intresse inom utlämningsrätten att åstadkomma största möjliga likformighet
staterna emellan anser sig nämnden — som delar utlänningskoinmitténs
uppfattning, att nu gällande lag om utlämning i stort sett väl motsvarar
nutida krav — böra ifrågasätta att den föreslagna lagstiftningen
tills vidare bör anstå. Polismästaren i Malmö har framhållit, att en skärpt
hållning från svensk sida i utlämningsärenden av allt att döma kommer att
i motsvarande mån minska möjligheterna för utlämning till Sverige av

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

personer, som begått brott här. För närvarande söker sådana personer endast
i ringa utsträckning undgå lagföring och straff genom att fly från
landet. Ej ens de numera goda möjligheterna till okontrollerad gränspassering
torde nämnvärt lia ökat flyktfallen. I samma män söker endast få
utlänningar begagna sig av möjligheten alt genom flykt till Sverige undgå
efterräkningar för brott. Anledningen till att brottslingar icke i högre grad
söker sätta sig i säkerhet genom flykt över gränsen är utan tvivel framför
allt den uppfattningen, att flykt icke lönar sig på grund av risken för utlämning.
Med ökade flyktrisker torde följa en ökning av antalet häktningar
vid våra domstolar och i motsvarande mån en minskning av det antal fall,
då reseförbud eller vistelse på fri fot anses möjlig. En dylik utveckling måste
anses som en mindre önskvärd följd av mera restriktiva utlämningsbestämmelser.

En ledamot av utlänningskommissionen, professorn E. Håstad, har yrkat,
att den nya lagen borde innehålla stadganden, enligt vilka utlämning
efter samma prövning av högsta domstolen som eljest även skulle kunna
ske till en enligt folkrättens principer upprättad internationell domstol. Det
synes enligt Håstad riktigare att redan nu fastslå detta i lagen än att i händelse
av en framtida situation liknande den som föranledde inrättande
av Niirnbergdomstolen åvägabringa en lex in casu, som knappast kan undgå
att få retroaktiv karaktär.

Spörsmålet om utvidgning av strafflagens ju risdi ktionsregler
i samband med revideringen av utlämningslagstiftningen
beröres av utlänningskommissionen, som därvid erinrar om att ett i utlandet
av utlänning begånget brott mot utlänning eller utländskt intresse i
princip faller utanför svensk straffrätt. Om man sätter denna grundsats i
relation till de i promemorian föreslagna reglerna, kan man komma till anmärkningsvärda
resultat. Om en engelsman i England mot annan än svensk
begår ett brott (t. ex. mord), som enligt engelsk rätt blott kan sonas med
dödsstraff, och om han därefter flyr till Sverige, kan han icke utlämnas till
England, enär enligt den i promemorian föreslagna lagtexten utlämning icke
kan ske under annat villkor än att dödsstraff icke följer å brottet. Han kan
heller icke lagforas i Sverige, enär svensk straffrätt ej är tillämplig. För att
dylika konsekvenser skall undgås, anser kommissionen, att lagförslaget i
varje fall icke bör bli föremål för proposition annat än samtidigt med proposition
i anledning av straffrättskommitténs förslag till brottsbalk, eller
också bör den av straffrättskommittén föreslagna utvidgningen av den
svenska straffrättens tillämpning brytas ut ur brottsbalken för att göras till
föremål för proposition i samband med framläggande för riksdagen av promemorians
förslag till lag om utlämning. Även statsåklagaren i Göteborg
anser, att genomförandet av brottsbalksförslaget bör avvaktas.

Beträffande det i promemorian föreslagna förfarandet i utlämning
s ä r e n d e n har några starkare invändningar av principiell natur
icke framförts i remissyttrandena. Förslaget all närmare anknyta förfarandet
till rättegångsbalkens regler har sålunda överlag vunnit gillande,

24 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

ehuru erinringar framkommit mot promemorians förslag på särskilda
punkter.

Här må endast beröras spörsmålet om försvaret för den person som avses
med en utlämningsframställning. Två remissmyndigheter, nämligen
landsfogden i Värmlands län och polismästaren i Malmö, har ansett det onödigt
att försvarare förordnas, då vederbörande varken önskar eller behöver
försvaras. Advokatsamfundet å sin sida hälsar med tillfredsställelse förslagets
bestämmelse, att offentlig försvarare ovillkorligen skall förordnas i utlämningsärenden,
och föreslår viss komplettering av förslaget. Samfundet
anför:

Det offentliga försvaret bör i första hand finnas från en tidpunkt så snart
som möjligt efter gripandet till dess Kungl. Maj:ts beslut i utlämningsärendet
föreligger. Om framställningen om utlämning bifalles, bör emellertid
försvararen kvarstå till dess utlämningen verkställts, och även — i viss utsträckning
i fall som i 22 § i promemorians förslag sägs — efter det utlämning
skett.

Det är viktigt att utlänningen så gott som omedelbart får tillfälle överlägga
med sin försvarare. Med det förfarande som beskrives i 21 § i promemorians
förslag kommer väl ofta en vecka eller kanske fjorton dagars tid att
förflyta, innan förundersökningen börjar. Det finns ingen anledning varför
utlänningen under denna tid skall stå utan försvarare. Gäller exempelvis
misstanken ett för tämligen kort tid sedan begånget brott, kan det vara
angeläget att — då utlänningen förnekar gärningen — undersöka hans alibi
eller möjligheterna att fastställa ett sådant. Det är givetvis angeläget att
försvararens arbete härmed kan påbörjas utan någon tidsutdräkt. En försvarare
kan under detta första skede före förundersökningen ha även andra
funktioner att fylla.

Även efter det högsta domstolens behandling av ärendet blivit avslutad
kan möjligen sakmaterial till den misstänktes förmån anskaffas, men jämväl
i övrigt kan det föreligga skäl att i utlänningens intresse bevaka ärendets
fortsatta behandling. Högsta domstolens prövning avser ju icke alla förhållanden,
vilka kunna ha betydelse för ärendets slutliga avgörande. Det är icke
heller uteslutet att Kungl. Maj:t, sedan högsta domstolen förklarat att hinder
mot utlämning icke möter, självständigt prövar samma förhållanden.
Dessutom kunna skilda lämplighets- och billighetshänsyn få inflytande på
beslutet. Det kan bli fråga om överväganden med hänsyn till exempelvis
rättsuppfattning och rättsprocedur i det land som begärt utlämning och/eller
till omständigheter i utlänningens person, vilka med särskild styrka kunna
tala mot en utlämning; han kan exempelvis vara sinnessjuk, han kan ha
viss anknytning till Sverige etc. Det kan också förekomma konkurrens mellan
framställningar från olika stater. Utlänningen bör äga rätt att göra sina
synpunkter gällande även vid prövningen av sådana omständigheter och
rättsfrågor, vilka icke upptagits eller kunnat upptagas vid förhandlingen. En
sådan rätt kräver biträde av försvarare för att kunna realiseras.

Samfundet har jämväl fäst uppmärksamheten på att det kan finnas anledning
att undersöka i vad mån förslaget bör föranleda ändringar i bl. a.
lagen om fri rättegång och lagen om ersättning åt oskyldigt häktade eller
dömda.

Kungl. Maj.ts proposition nr i56 är 1957

Inom Europarådet utarbetade konventionsförslag

Såsom inledningsvis anförts har en expertkommitté inom Europarådet i
en den 2 juli 1956 dagtecknad rapport framlagt förslag dels till mönster för
bilaterala överenskommelser om utlämning och dels till multilateral konvention
i samma ämne. De båda konventionsförslagen skiljer sig icke i princip
från varandra, men förslaget till bilaterala konventioner är försett med
alternativa texter för olika tänkbara fall inom ramen för var och en av de
föreslagna artiklarna. Båda förslagen har enligt rapporten utformats i enlighet
med de traditionella principerna för utlämning och syftar i första hand
till bekämpande av brottsligheten.

I det följande skall lämnas en redogörelse för huvudgrunderna i förslaget
till multilateral konvention.

Enligt art. 1 åtager de traktatslutande staterna sig att, enligt bestämmelserna
i konventionen, till varandra utlämna personer, som är misstänkta för
brott eller som önskas överlämnade för verkställighet av dom.

Utlämning skall enligt art. 2 beviljas endast för brott, vilka enligt lagstiftningen
i den begärande staten och i den stat till vilken framställningen riktas
är belagda med frihetsstraff med maximum av minst ett år eller med
svårare straff. I fråga om utlämning för verkställighet av straff stadgas att
det utmätta straffet skall utgöra frihetsstraff under minst fyra månader.
Artikeln innehåller emellertid vissa bestämmelser som möjliggör undantag
från de angivna principerna. Om en utlämningsframställning avser — förutom
brott som enligt det anförda är utlämningsbant — jämväl annat brott
som enligt båda staternas lagstiftning är av beskaffenhet att kunna föranleda
frihetsstraff, skall utlämning för det senare brottet få ske även om det
icke uppfyller kraven i fråga om strafflatituden eller straffets mått. Vidare
kan en kontraktslutande part, vars lagstiftning förbjuder utlämning för
visst slag av brott, utesluta tillämpligheten av konventionen i fråga om sådant
brott.

Bestämmelser om utlämning för politiska brott upptages i förslaget i art. 3.
Huvudregeln är, att utlämning ej skall beviljas om det brott, för vilket utlämning
begäres, av den stat till vilken framställningen riktas anses vara
ett politiskt brott eller eit brott vilket sammanhänger med politiskt brott.
Utlämning skall ej heller ske om den stat, till vilken framställning om utlämning
för ett icke politiskt brott riktas, har grundad anledning antaga att
framställningen bar gjorts i syfte att åtala eller straffa personen av politiska
skäl eller att han eljest skall av politiska skäl komma att utsättas för
diskriminerande åtgärder. Artikeln innehåller därjämte en regel, motsvarande
den s. k. belgiska attentatsklausulen, samt hänvisning till sådana åtaganden
som de kontraktsslutande parterna må ha gjort i andra konventioner
av multilateral karaktär.

Från den i princip ovillkorliga skyldigheten att utlämna bar — i art. 4 och
5 — undantagits militära och fiskaliska brott; beträffande fiskaliska brott
förutsattes dock, alt särskild överenskommelse om utlämning kan träffas.

I fråga om egna medborgare stadgar art. 6 såsom huvudregel, att den stat

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

till vilken framställning om utlämning riktas kan bifalla denna, även om
den avser egen medborgare, såvitt statens lagstiftning medger det. Därest
utlämning icke sker, föreligger enligt samma artikel skyldighet för nämnda
stat att, därest den begärande staten fordrar det, föranstalta om åtal för
brottet samt sedermera underrätta den begärande staten om resultatet av
dess framställning. Kontraktsslutande stat skall äga möjlighet att i en särskild
deklaration angiva vad den avser med begreppet egen medborgare i
konventionens mening.

I art. 7—10 upptages bestämmelser, i stort sett motsvarande de i svensk
gällande lag förekommande, angående hinder mot utlämning med hänsyn
till platsen för brottet, pågående eller avslutad rättegång angående brottet i
den stat, till vilken framställningen riktas, samt preskription.

I art. 11 behandlas frågan om utlämning i sådana fall då dödsstraff kan
komma i fråga enligt lagen i den begärande staten och denna stat ej avger
godtagbar försäkran att en eventuell dom å dödsstraff ej kommer att verkställas.
Regeln är att utlämning då kan vägras, därest dödsstraff enligt lagen
i den stat, till vilken framställningen riktas, icke kan följa å brottet eller
enligt vedertagen praxis därstädes icke verkställes.

Bestämmelser som reglerar förfarandet i anslutning till en framställning
om utlämning för brott finnes upptagna i art. 12. Framställningen skall
göras på diplomatisk väg eller i annan ordning varom särskild överenskommelse
må ha träffats. Den skall vara åtföljd av original eller bestyrkt avskrift
av fällande dom eller häktningsbeslut samt vissa närmare angivna
uPPgifter rörande brottet och tillämpliga lagrum in. m. ävensom beskrivning
av den person som avses med framställningen och de uppgifter i övrigt
som kan vara av betydelse för fastställande av hans identitet.

Om skyldighet för den begärande staten att överlämna kompletterande
utredning upptar utkastet bestämmelser i art. 13. Vidare finns bestämmelser
i art. U, i stort sett motsvarande dem i svensk gällande rätt, om förbud
i princip att i den stat, till vilken utlämning skett, åtala, döma eller vidtaga
åtgärder för verkställighet av straff för annat före utlämningen begånget
brott än det, för vilket utlämningen skett. Tidsfristen för lämnande
av statens territorium bar i förslaget satts till 45 dagar. I art. 15 upptages
regler beträffande vidare utlämnande till tredje stat, i huvudsak med samma
innehåll som i svensk gällande rätt.

Begäran om provisoriskt omhändertagande av en för brott misstänkt person
i avvaktan på framställning om utlämning kan ske enligt regler, som
meddelas i art. 16.

För det fall att utlämning samtidigt begäres av flera stater för samma
brott eller för flera olika brott föreskrives i art. 17, att den stat, till vilken
framställningen riktas, skall fatta sitt beslut med beaktande av alla förekommande
omständigheter, särskilt brottens svårhetsgrad och platsen för
deras begående, tidpunkten för de skilda framställningarna, vederbörandes
nationalitet och möjligheten till vidare utlämning till annan stat.

I art. 13 har upptagits bestämmelser om förfarandet vid verkställighet av

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

utlämningsbeslut. Vidare finnes i art. 19 regler om uppskov med utlämning
i vissa fall samt om tillfällig utlämning. Artikeln innebär, att överlämnandet
av en person, beträffande vilken beslut fattats om utlämning, kan uppskjutas
i avbidan på utgången av åtal eller verkställighet av straff för annat
brott än det för vilket utlämning begärts. Den stat till vilken framställningen
riktas kan även — i stället för att uppskjuta överlämnandet — tillfälligt
utlämna vederbörande med villkor om återlämnande enligt vad som bestämmes
genom ömsesidig överenskommelse.

Art. 20 innehåller bestämmelser om skyldighet för den stat till vilken
framställning om utlämning riktas alt tillvarataga och överlämna egendom,
som kan tjäna som bevis om brottet eller som förvärvats genom brottet.
Överlämnandet skall ske med förbehåll för annans rätt.

I art. 21 upptages bestämmelser om de villkor som skall gälla för rätt att
genom något av de konventionsbundna länderna föra person som utlämnas
för brott. Sådan rätt skall i princip gälla, såvitt icke det avsedda brottet av
det land, genom vilket transiteringen skall ske, anses vara ett politiskt eller
rent militärt brott. Transitering av transiteringslandets egna medborgare
kan vägras.

I art. 22—25 meddelas vissa bestämmelser av huvudsakligen formell na
tur (angående det språk som skall nyttjas, kostnader m. m.).

Konventionsförslagel upptager härefter i art. 26 bestämmelser om reservationsrätt.
Det är enligt förslaget avsett, att kontraktsslutande stat skall vid
undertecknandet eller ratificeringen kunna reservera sig med hänsyn till
vilken som helst bestämmelse i konventionen. Reservation bör återtagas så
snart omständigheterna medger det. En stat som reserverat sig i fråga om
viss bestämmelse kan ej mot annan kontraktsslutande stat åberopa bestämmelsen
i vidare mån än den själv accepterat bestämmelsen. Det må i detta
sammanhang anmärkas att den svenska delegationen i expertkommittén under
överläggningarna förutskickat, att vid eventuell anslutning till konventionen
från svensk sida reservationer på vissa punkter kan komma att bli påkallade.
Sålunda har delegationen uttalat sig för att konventionen bör kompletteras
med en regel av innebörd, att utlämning av en person må vägras,
om den för honom skulle medföra exceptionella konsekvenser ur humanitär
synpunkt, med hänsyn särskilt till hans ålder eller hälsa. Vidare har delegationen
gjort förbehåll för att Sverige kan önska att, då fråga ej är om utlämning
av person som redan är dömd för brottet, äga befogenhet att själv
pröva om den som begäres utlämnad skall anses misstänkt för brottet. Därjämte
har delegationen reserverat sig med hänsyn till Sveriges ståndpunktstagande
i fråga om den s. k. belgiska attentatsklausulen.

Art. 27 avser konventionens tillämplighet i territoriellt avseende, och i
art. 28 upptages bestämmelser om förhållandet mellan konventionen och
bilaterala överenskommelser mellan de till konventionen anslutna staterna.
Förslagets bestämmelser i det senare ämnet innebär bl. a., att hinder icke
■öreligger för stater med likartade rättssystem att sinsemellan reglera utläniningsväscndel
utan hänsyn till bestämmelserna i konventionen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

Återstående artiklar i utkastet, art. 29—32, avser spörsmål angående förfarandet
vid ratificering, konventionens ikraftträdande in. in.

Departementschefen

Den samverkan olika stater emellan för brottslighetens bekämpande, som
sker genom att för brott dömda eller misstänkta personer utlämnas från en
stat till en annan, fanns ej i gamla tider. Enligt ett äldre åskådningssätt
ansågs en stat ej ha anledning att befatta sig med brott, som begåtts utom
dess territorium, vare sig genom att själv bestraffa sådana brott eller genom
att utlämna den brottslige. Denna restriktiva inställning mildrades dock
allt eftersom förbindelserna mellan staterna blev livligare. Då utlämning
började praktiseras, var den först begränsad huvudsakligen till politiska
brottslingar, men så småningom skedde en omsvängning. I slutet av 1700-talet och början av 1800-talet vann grundsatsen om asylrätt för politiska
brottslingar insteg, medan utlämning för icke politiska brott förekom i allt
större utsträckning. Utlämningsinstitutet har sedermera fått en fast reglering,
och det utgör numera ett viktigt led i åtgärderna för att bekämpa kriminaliteten.

Vid regleringen av utlämningsväsendet bär olika system kommit till användning.
Det vanligaste är att stater genom traktat åtager sig ömsesidig
skyldighet att under vissa betingelser utlämna brottslingar, som tagit sin
tillflykt i ettdera av de traktatslutande länderna. I många fall finnes därjämte
intern lagstiftning, som anger minimivillkor för utlämning och således fastställer
den ram inom vilken traktaterna kan ingås. Vad angår förhållandet
mellan denna lagstiftning och traktaterna går vissa länder så långt,
att förefintligheten av traktat uppställes såsom villkor för att utlämning
skall få ske. Andra länder åter är mindre stränga i detta avseende och tilllåter
utlämning oberoende av om traktat föreligger eller ej. Till denna senare
grupp hör Sverige. Det stadgas sålunda uttryckligen i 1 § i den gällande
utlämningslagen av år 1913, att utlämning må ske, även om ej till stöd för
framställningen därom föreligger överenskommelse med den främmande
staten; som regel bör dock enligt lagen krävas utfästelse från den främmande
staten att i liknande fall villfara från Sveriges sida gjord framställning.
Sverige har emellertid intill de senaste åren varit bundet av ett antal utlämningstraktater,
på grundval av vilka förelegat skyldighet att under särskilda
betingelser utlämna brottslingar från vårt land. Flertalet av dessa är
föi närvarande ur kraft, sedan de med hänvisning till förestående revision
av vår utläinningslagstiftning blivit uppsagda från svensk sida. I huvudsak
kvarstår för närvarande blott de traktater som träffats med Danmark, Finland
och Norge.

Även i fortsättningen torde för Sveriges del böra upprätthållas den grundsatsen,
att utlämning kan ske oberoende av traktat. Grundvalen för utlämningsväsendet
bör alltså såsom nu vara en lag, som medger att utlämning
må äga rum, om närmare angivna villkor är uppfyllda. Ett viktigt problem
iir emellertid om och i vad mån lagstiftningen bör kompletteras med förplik -

Kungl. Maj. ts proposition nr 155 är 1957

lande traktater. Utlänningskommittén bär i sitt år 1951 avgivna betänkande,
för vars huvudinnehåll en redogörelse lämnats i det föregående, utförligt
behandlat denna fråga och därvid granskat de olika synpunkter som kan
anläggas på frågan. Kommittén har pekat på möjligheten att i ett land, med
vilket traktat slutits, kan inträffa sådana ändringar i samhällsordningen att
den rättssäkerhet som enligt vår åskådning bör förbindas med utlämning
ej längre förefinnes. Visserligen kan traktaten uppsägas, men en uppsägning
kan ur utrikespolitisk synpunkt vara ömtålig, och åtgärden löser icke
svårigheterna beträffande sådana utlämningsfall som blir aktuella, medan
uppsägningstiden löper. Med hänsyn härtill har kommittén ifrågasatt, om
icke Sverige överhuvud taget borde avstå från att sluta utlämningstraktater.
Enär vissa stater för utlämning kräver, att konvention föreligger, har kommittén
likväl ej velat förorda ett system som liell utesluter utlämningskonventioner,
men kommittén har rekommenderat återhållsamhet vid avslutande
av sådana konventioner. Den restriktiva hållning som kommittén sålunda
intagit i denna fråga har ytterligare skärpts i den år 1954 framlagda departementspromemorian
med förslag till ny utlämningslag.

För egen del är jag av den uppfattningen, att systemet med traktater, vilka
ovillkorligt förpliktar de fördragsslutande staterna att efterkomma en
framställning om utlämning när vissa i traktaterna angivna betingelser är
uppfyllda, icke kan anses stå i fullgod överensstämmelse med nyare strafflagstiftning
och med de principer som numera tillämpas i fråga om behandlingen
av utlänningar. I belysning av utvecklingen inom straff- och utlänningslagstiftningen
kan det riktas invändningar mot ett system, enligt vilket
en stat genom överenskommelse med främmande makt generellt avhänder
sig möjligheten att själv bestämma över personer som befinner sig inom
dess territorium. Det är att märka att den typ av konventioner som tillämpas
inom utlämningsväsendet har kommit till under en tid, då man lade väsentligt
andra synpunkter på de kriminalpolitiska problemen än man i vår
tid gör i de västerländska staterna. Huvudproblemet är, hur man skall bekämpa
brottsligheten, och den snabba utvecklingen av kommunikationerna
mellan de olika länderna har gjort att detta i än högre grad än tidigare är ett
gemensamt intresse för alla länder. Därvid bör olika tänkbara åtgärder samordnas
med varandra i överensstämmelse med den allmänna kriminalpolitiska
utvecklingen. Det föreligger här en rad problem, som borde tagas upp
till behandling, bl. a. frågan hur man skall finna former för samverkan vid
anstaltsbehandling, övervakning vid kriminalvård i frihet in. in. Frågan om
utlämningsväsendets reglering är endast en del av detta större problemkomplex.
Reglerna om utlämning borde därför icke vara alltför stelt utformade
utan snarare bygga på eu mera allmän samverkan till brottslighetens
bekämpande. Det bör i detta sammanhang även beaktas, alt individen
bär rätt att ställa krav på att icke utsättas för mera ingripande åtgärder än
som med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter framstår som
rimligt. Delta är ett rättsskyddsanspråk av samma valör som de grundsatser
som inskrivits i konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

Vid de överläggningar som på senare tid ägt rum angående ordningen för
utlämning mellan de nordiska länderna har man förberedelsevis enat sig om
en lagstiftning efter de nu angivna linjerna. Enligt det förslag som avgivits
av en för ändamålet tillsatt nordisk kommitté och som nu är föremål för
prövning hos resp. regeringar skall de inom Norden gällande konventionerna
om utlämning ersättas med lagstiftning — i huvudsak likartad i de skilda
länderna — enligt vilken varje stat tillämpar vissa normer för utlämning
men bibehåller sin frihet att efter omständigheterna pröva om utlämning
skall ske eller om andra åtgärder skall vidtagas mot den brottslige. Om en
dylik ordning genomföres, främjas möjligheterna att mellan de nordiska länderna
få till stånd ett sådant mera allmänt samarbete för brottslighetens
bekämpande som nyss antytts. En annan nordisk kommitté, som tillsatts för
detta ändamål, har nyligen påbörjat sitt arbete.

Det vore enligt min mening i princip önskvärt att arbeta efter samma linjer
när det gäller vårt förhållande till utomnordiska stater. Såsom framgår av
den föregående redogörelsen har man emellertid vid det arbete på utlämningsväsendets
område som under senare år bedrivits inom Europarådet
funnit sig böra bygga på det traditionella traktatsystemet. De konventionsutkast
som utarbetats av en särskild expertkommitté innebär att staterna på
sedvanligt sätt skall förplikta sig att under vissa betingelser utlämna brottslingar.
Det'' är tydligt att traktatsystemet alljämt har ett starkt fotfäste;
vissa länder tillämpar för övrigt, såsom förut nämnts, den grundsatsen att
utlämning över huvud endast medgives till länder med vilka ömsesidigt förpliktande
traktat ingåtts. \ id sådant förhållande torde även Sverige få vara
berett att i viss utsträckning sluta förpliktande traktater. En ovillkorlig förutsättning
för vårt lands anslutning till utlämningstraktat bör dock vara att
— om än traktaten icke ger full frihet att beakta alla i ett aktuellt utlämningsfall
föreliggande omständigheter — individen dock garanteras det mått
av rättssäkerhet som enligt svensk rättsuppfattning ej bör få eftersättas.

Själva lagstiftningen om utlämning fyller funktionen att angiva de villkor,
som i varje särskilt fall måste vara uppfyllda för att utlämning skall få komma
till stånd; samtidigt drager den upp de gränser inom vilka eu utlämningstraktat
måste hålla sig. En reform av 1913 års numera föråldrade lag
bär under senare år förberetts i anslutning till den nya utlänningslagstiftningen
med särskilt sikte på ett stärkande av individens rättsskydd. Läget
ai alltså det, att vår lagstiftning om utlämning står inför revision samtidigt
som en reglering i konventionsform av utlämningsväsendet förberedes inom
Europarådet. En del remissinstanser bar anfört att ett ställningstagande
från de svenska statsmakternas sida till lagstiftningsfrågan bör anstå, till
dess arbetet inom Europarådet avslutats. De konventionsförslag som numera
utarbetats av en särskild expertkommitté och för vilkas huvudinnehåll eu
redogörelse lämnats i det föregående torde emellertid, även om de måhända
ej innefattar en lielt slutlig lösning, giva eu tillräckligt klar bild av bur
en blivande^ konvention kommer att gestalta sig, och ett uppskov med lagstiftningsfrågan
med hänsyn till arbetet inom Europarådet synes ej längre

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

påkallat. Det är under alla förhållanden angeläget att snarast få till stånd
en intern utlämningslagstiftning, som ger uttryck för den i vårt land rådande
uppfattningen om vilket skydd som bör beredas individen då det gäller
utlämning. I den mån 1913 års utlämningslag icke svarar mot nutida krav i
detta avseende synes den böra utan ytterligare dröjsmål revideras.

Jag vill sålunda förorda att spörsmålet om hur vår lagstiftning i ämnet
skall vara utformad upptages till prövning. Såsom framgår av den föregående
redogörelsen bar utlänningskommittön föreslagit vissa ändringar i 1913
års lag, medan i en senare departementspromemoria framlagts förslag till
helt ny lag i ämnet. Även enligt min mening kräves en så omfattande revision
att en ny lag bör utarbetas, och det i promemorian framlagda förslaget synes
härvid i huvudsak ägnat att tjäna såsom grundval. I det följande redogöres
för de huvudprinciper som jag funnit böra följas vid lagstiftningens utformning.

Grundsatsen att svensk medborgare icke kan utlämnas
är fastslagen i 1913 års lag och bör upptagas även i den nya lagen. Det må
anmärkas att vissa uppmjukningar i principen diskuterats i samband med
förberedelserna till en förenklad ordning vid utlämning mellan de nordiska
länderna. Såvitt angår utlämning till utomnordiska länder bar någon sådan
uppmjukning icke ifrågasatts; tvärtom har antytts möjligheten av en vidgad
tillämpning av det skydd mot utlämning som tillkommer personer med
svenskt medborgarskap. Jag återkommer till detta spörsmål i den speciella
motiveringen.

Vad angår frågan v i 1 k a gärningar som bör föranleda utlämning
är 1913 års lag påfallande restriktiv, i det allenast brott — av
viss svårhetsgrad — som faller under allmänna strafflagen eller sjölagen
kan giva anledning till utlämning. Det synes motiverat att på denna punkt
vidga lagens tillämpningsområde, så att även andra specialstraffrättsliga
brott än brott enligt sjölagen inbegripes. Något ovillkorligt binder mot utlämning
för s. k. fiskaliska brott (överträdelser av skatteförfattningar
o. dyl.) finnes ej anledning att uppställa. Militära brott bör emellertid liksom
biltills vara undantagna. Likaså bör det viktiga förbudet mot utlämning
för politiska brott upprätthållas. Hur delta förbud skall närmare avgränsas
är ett komplicerat och svårlöst problem, där motstridiga synpunkter
måste avvägas mot varandra. Jag skall närmare behandla de hithörande
spörsmålen i den speciella motiveringen.

Enligt den gällande lagen får utlämning ej medgivas, om den gärning, för
vilken utlämning begäres, enligt svensk rätt skulle vara att anse såsom
tryckfrihetsbrott. Det må erinras om att frågan om utlämning för brott av
denna beskaffenhet var föremål för delade meningar vid tillkomsten av
1913 års lag. 1 det till lagrådet remitterade förslaget hade icke stadgats något
binder mot utlämning, men tre av lagrådets ledamöter ansåg det ej väl
överensstämma med de garantier mot obehörigt intrång i tryckfriheten, som
funnes uppställda i svensk grundlag, att för brott av denna art medgiva utlämning.
En ledamot uttalade — under erinran alt politiska brott ändock

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

vore undantagna från utlämning och att alltså de tryckfrihetsbrott för vilka
utlämning kunde ifrågakomma huvudsakligen reducerade sig till sådana
som vore att bedöma såsom förgripelser mot enskild man — att denna de
ifrågavarande brottens karaktär icke i och för sig kunde utgöra skäl för ett
stadgande om förhud mot utlämning. Departementschefen följde sedermera
i propositionen till riksdagen lagrådets majoritet och upptog således i förslaget
det stadgande som nu ingår i lagen.1 Det berörda utlämningshindret
har bibehållits såväl i utlänningskommitténs förslag som i 1954 års promemoria.
Emellertid kan enligt min mening ej åberopas några principiella
skäl för att undantaga tryckfrihetsbrott, och det synes ej vara anledning att
stänga möjligheten att i förekommande fall utlämna en person som gjort
sig skyldig till brott av denna beskaffenhet. Jag har därför i förslaget icke
upptagit något förbud mot utlämning för tryckfrihetsbrott.

En viktig grundsats i utlänningslagen av år 1954 är, att en utlänning som
regel ej skall avlägsnas härifrån till land, där han löper risk att utsättas för
förföljelse med anledning av sin härstamning eller sin religiösa eller politiska
uppfattning. Det är angeläget att denna princip om skydd för individen
mot att utsättas för politisk förföljelse upprätthålles även när
det gäller utlämning, såsom en komplettering till förbudet mot att utlämna
för politiskt brott. En bestämmelse i ämnet bör sålunda upptagas i den nya
lagen. Det förslag som utlänningskommittén i detta avseende framlagt innebär
icke alt något absolut hinder mot utlämning i de avsedda situationerna
uppställes, utan en avvägning skall enligt förslaget ske mellan å ena sidan
den befarade förföljelsen och å andra sidan brottets beskaffenhet och omständigheterna
i övrigt. Jag anser för min del, att förslaget bör skärpas på
denna punkt, och vill därför ansluta mig till den mera restriktiva utformning
av bestämmelsen som förordats i 1954 års promemoria.

Som jag förut framhållit har individen rätt att ställa krav på att icke utsättas
för mera ingripande åtgärder än som med hänsyn till samtliga föreliggande
omständigheter framstår som rimligt. Då det uppenbarligen icke
är möjligt att förutse alla sådana omständigheter som i det särskilda fallet
kan kräva beaktande, kan det angivna kravet i full utsträckning tillgodoses
endast såvitt den utlämningsbeviljande myndigheten äger fri prövningsrätt
inom den ram som lagstiftningen anger. I den mån utlämningstraktat av
förpliktande karaktär träffats blir möjligheterna till en allsidig bedömning
av ett utlämningsärende mera begränsade. Emellertid bör tillses att under
alla förhållanden — vare sig traktat föreligger eller ej — utlämning icke
kommer till stånd i sådana fall, då utlämningen med hänsyn till den avsedda
personens ålder, hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt framstår
såsom klart oförenlig med humanitetens kra v. En föreskrift av
denna innebörd bör till individens skydd upptagas i lagen och därigenom
även ingå såsom förbehåll i blivande utlämningstraktater. Såsom framgår
av den föregående redogörelsen har från svensk sida vid förhandlingarna i
Europarådets expertkommitté framförts förslag om upptagande av en mot 1

Se prop. 1913:50 s 71 och 80.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

svarande föreskrift i den europeiska utlämningskonventionen. Förslaget har
ej vnnnit majoritet, men det synes mig angeläget att Sverige icke binder
sig vid en konvention utan ett förbehåll av nu antydd beskaffenhet. Då man
får räkna med eventualiteten att meningsskiljaktighet kan uppkomma mellan
Sverige och utlämningssökande stat om tillämpningen av en dylik föreskrift,
torde hinder ej böra uppställas mot att i traktat bestämma, att frågan
därom kan hänskjutas till särskilt internationellt skiljedomsförfarande.

EU spörsmål av stor betydelse för individens rättsskydd gäller vilken
bevisning som bör förebringas i skuldfrågan. Den gällande
lagen tillerkänner i allmänhet fällande dom eller häktningsbeslut i den
främmande staten vitsord i detta avseende. Utlänningskommittén har emellertid
ansett, att i utlämningsärende skall ske en prövning av vederbörandes
brottslighet. Enligt kommitténs förslag skall regelmässigt krävas så mycket
bevisning, att sannolika skäl föreligger till misstanke att han är skyldig till
brottet. Kommitténs förslag bar, i huvudsak i oförändrat skick, upptagits i
1954 års departementspromemoria. Jag anser för min del välgrundat att
upprätthålla detta krav, och det bör i princip upprätthållas, även när utlämningsframställning
åsyftar att möjliggöra verkställighet av ett i den utlämningssökande
staten ådömt frihetsstraff och således grundar sig på en
fällande dom. Del synes emellertid knappast möta betänkligheter att uppmjuka
kravet på särskild utredning i skuldfrågan, om i framställningen åberopas
en fällande dom och framställningen kommer från en stat, vars processordning
enligt uppfattningen i vårt land är fullt tillfredsställande ur
rättssäkerhetssynpunkt. Vid slutande av utlämningstraktat bör sålunda
kunna föreskrivas, att fällande dom i den begärande staten skall accepteras
såsom tillräcklig utredning i skuldfrågan. Mera tveksamt är om en liknande
betydelse bör kunna tillerkännas häktningsbeslut i den främmande staten.
Ur rättssäkerhetssynpunkt anmäler sig vissa betänkligheter häremot, men
jag anser mig dock ej böra hävda att lagstiftningen skall uppställa ett absolut
hinder mot träffande av överenskommelse med främmande stat i sådant
hänseende. Eu ovillkorlig förutsättning bör dock vara, att överenskommelsen
begränsas till att avse sådant häktningsbeslut som meddelats av domstol
eller domare. Klart synes också vara att den som begäres utlämnad skall
äga möjlighet att kullkasta den i domen eller häktningsbeslutet innefattade
presumtionen genom en här i landet framförd bevisning; utlämning bör
alltså ej i något fall kunna komma i fråga, då den person som begäres utlämnad
kan på ett enligt svensk rättegångsordning klart bindande sätt visa,
att han ej har begått det uppgivna brottet. På samma sätt som i fråga om
tillämpningen av den föreslagna regeln om beaktande av humanitära krav
torde höra finnas möjlighet att i traktat bestämma att meningsskiljaktighet
mellan Sverige och den främmande staten om skuldfrågan kan hänskjutas
till prövning i form av internationellt skiljedomsförfarande.

Utlämning bör ej få äga rum, om den person som avses riskerar dödsstraff.
Det kan ej anses förenligt med svensk rättsuppfattning alt utlämna
eu person utan garanti för att dödsstraff ej skall komma i fråga.

it Tlihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 156

Kungi. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

I den gällande lagen finnes en regel (11 § första stycket punkten 3), som
avser att förhindra att en från vårt land utlämnad person ställes inför en
extra-ordinär domstol. Vid beviljande av utlämning skall enligt
denna regel uppställas det villkoret, att den utlämnade icke får för det
med utlämningen avsedda brottet ställas under tilltal inför domstol, vilken
endast för tillfället eller för särskilda undantagsförhållanden förlänats befogenhet
att döma i mål av sådan beskaffenhet. Till stöd för denna regel bar
anförts, att utlämning vilar på förtroende till de dömande myndigheterna
i den främmande staten, men att detta förtroende endast gäller de ordinarie
domstolarna; tillsättandet av en undantagsdomstol för ett särskilt fall uppväcker
nödvändigtvis misstanke om partiskhet.* 1 Regeln har hindrat utlämning
från vårt land exempelvis av sådana personer som avsetts bli åtalade
vid någon av de efter det senaste världskriget inrättade särskilda domstolarna
för krigsförbrytare. Det kan emellertid ifrågasättas huruvida icke den
gällande lagen på denna punkt är för restriktiv. Den omständigheten att en
särskild domstol inrättas behöver icke innebära, att rättssäkerheten kommer
i fara. Det bör därför finnas möjlighet att göra undantag för sådana
fall, då tillbörliga krav på rättssäkerhet kan anses uppfyllda.

Beträffande förfarandet i utlämningsärenden torde som hittills
böra gälla, att beslutande myndighet skall vara Kungl. Maj :t. Utlänningskommittén
har i fråga om förfarandets närmare gestaltning föreslagit en del
smärre jämkningar i förhållande till den nuvarande ordningen. I enlighet
med vad som föreslagits i 1954 års departementspromemoria synes emellertid
förfarandet böra göras till föremål för en mera genomgripande revision,
varvid bör eftersträvas att så mycket som möjligt anknyta till de allmänna
grunderna för rättegången i brottmål. Den utformning av förfarandet som
med denna utgångspunkt förordats i promemorian synes med ändringar på
eu del punkter kunna läggas till grund för lagstiftning. Förfarandet skall
sålunda inledas med en framställning, som liksom hittills bör göras på diplomatisk
väg och grundas på fällande dom eller häktningsbeslut. Framställningen
kan omedelbart avslas av Kungl. Maj:t, om det utan närmare utredning
står klart att den ej kan bifallas. Om sådant omedelbart avslagsbeslut
ej meddelas, bör handlingarna i ärendet överlämnas till riksåklagarämbetet
för erforderlig utredning. Denna utredning bör i huvudsak verkställas som
en vanlig förundersökning i ett brottmål. Häktning skall ej vara obligatorisk
utan liksom tvångsmedel i övrigt tillgripas efter prövning i varje särskilt
fall enligt samma principer som eljest i brottmål. Utredningen bör avslutas
med pi övning av högsta domstolen, huruvida hinder mot utlämning föreligger.
Allenast om högsta domstolen ej finner hinder möta får utlämning ske. Det
slutliga beslutet träffas som nyss nämndes av Kungl. Maj :t, som med den
namnda reservationen kan fritt pröva framställningen, dock med beaktande
i förekommande fall av förpliktelse som kan föreligga på grund av utlämningstraktat.

Vad anSår spörsmålet om försvaret för den som begäres utlämnad vill

1 Prop. 19P!: 50 s. 37.

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 är 1957

jag erinra om de allmänna regler som gäller i detta avseende. Enligt 21 kap.
3 § rättegångsbalken må misstänkt vid sin talans förberedande och utförande
biträdas av försvarare. Har den misstänkte ej utsett försvarare eller
avvisas av honom utsedd försvarare, och finnes på grund av sakens beskaffenhet
eller eljest hans rätt icke kunna utan biträde tillvaratagas, skall offentlig
försvarare förordnas för honom. Är den misstänkte anhållen eller
häktad, skall även eljest, om han begär det, offentlig försvarare förordnas.
I förundersökningskungörelsen den 19 december 1947 stadgas, att misstänkt
skall i samband med förundersökningen underrättas om att han är
berättigad att redan under förundersökningen anlita biträde av försvarare
samt om möjligheten att få offentlig försvarare förordnad. Med hänsyn till
dessa föreskrifter i rättegångsbalken och förundersökningskungörelsen synes
särskild bestämmelse i utlämningslagen om rätt för den som begäres
utlämnad att åtnjuta biträde ej vara erforderlig. Såsom advokatsamfundet
anfört bör möjligheten till offentligt försvar beredas redan vid provisoriskt
frihetsberövande i avbidan på utlämningsframställning, och möjligheten
till offentligt försvar bör ej upphöra i och med att högsta domstolen
avgivit sitt yttrande. Med hänsyn till att hela förfarandet i utlämningsärenden
anordnats i överensstämmelse med de allmänna reglerna om rättegången
i brottmål torde ej heller i detta avseende något uttryckligt stadgande i
lagen vara påkallat.

Advokatsamfundet har fäst uppmärksamheten på att ändringar i anslutning
till förevarande lagstiftning eventuellt kan vara påkallade bl. a. i lagen
om fri rättegång och lagen om ersättning åt oskyldigt häktade eller dömda.
Det är tydligt att de nämnda lagarna, genom anknytningen av förfarandet
i utlämningsärenden till de allmänna straffprocessuella reglerna, i princip
blir tillämpliga i dylika ärenden. Något praktiskt behov att i dessa lagar
införa särbestämmelser med sikte på utlämningsärenden synes ej föreligga.

Vad angår spörsmålet om återförande av förrymda sjömän
finnes i den gällande lagen ett stadgande (30 §), enligt vilket lagen ej äger
tillämpning i detta avseende. Enär rymning av sjöman enligt svensk lag bestraffas
högst med fängelse (se 76 § sjömanslagen) är det emellertid utan
särskilt stadgande klart, att utlämning av sjöman på grund av rymningsbrott
ej kan komma till stånd. Någon bestämmelse i ämnet behöver sålunda
ej upptagas i lagen. Jag skall icke i delta sammanhang ingå på frågan om
möjligheterna att på annat sätt än medelst utlämning återföra förrymda
sjömän.

Om eu ny utlämningslag genomföres enligt det nu framlagda förslaget,
kommer vissa utlämningshinder att uppställas, vilka icke återfinnes i gällande
lag. Det blir sålunda ej tillåtet alt medgiva utlämning, som medför
risk för politisk förföljelse eller som är oförenlig med humanitära grundsatser,
och bland övriga nya utlämningshinder märkes, alt utlämning ej får
tiga lum om den utlämnade riskerar dödsstraff. Därest utlämning ej kommer
till stånd, torde del i vissa fall vara önskvärt alt åtal för det avsedda
brottet i stället anhängiggöres bär i riket. Med hänsyn till jurisdiktionsreglerna
i den svenska strafflagen är detta dock icke alltid möjligt. En utlän -

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

ning kan nämligen i regel, för brott som han begått utomlands, dömas här i
riket endast om brottet begåtts mot Sverige eller svensk man. Konsekvensen
kan alltså bli, att det ej är möjligt att anställa något åtal här i riket,
ehuru det är önskvärt att så sker. Till undvikande härav har utlänningskommittén
rekommenderat viss utvidgning av strafflagens
jurisdiktionsregler. Kommittén har ej själv lagt fram något förslag
i detta avseende utan hänvisat till straffrättskommitténs blivande förslag
till brottsbalk. Detta förslag föreligger numera (SOU 1953: 14) och upptar
bl. a. ändringar av jurisdiktionsreglerna i den angivna riktningen. Det
torde dröja ännu någon tid innan brottsbalksförslaget kan föreläggas riksdagen,
och det synes därför bli nödvändigt att utbryta frågan om utvidgning
av jurisdiktionsreglerna till särskild behandling. Det är min avsikt att, om
det visar sig möjligt, utarbeta förslag i ämnet att framläggas för årets riksdag.

Såsom förut nämnts har en nordisk kommitté utarbetat ett förslag till
särskild reglering av utlämningsväsendet såvitt angår förhållandet
mellan de nordiska länderna. Det är avsett att detta förslag
efter erforderlig överarbetning i resp. länder skall samtidigt föreläggas folkrepresentationerna;
eventuellt kommer även Nordiska rådet att höras över
förslaget. I detta sammanhang kan alltså denna fråga icke närmare behandlas.
Tills vidare blir den nya lagstiftningen tillämplig även på utlämning
till de nordiska länderna, med de avvikelser som följer av att våra konventioner
med dessa länder alltjämt är i kraft.

Vid krig eller krigsfara kan man icke räkna med att de grundsatser
som under fredliga förhållanden tillämpas i fråga om behandlingen
av utlänningar kan i alla avseenden upprätthållas. I 70 § utlänningslagen
förutsättes, att vid krig eller krigsfara särskilda föreskrifter kan komma
att utfärdas bl. a. beträffande utlänningars avlägsnande ur landet. Även
såvitt angår utlämning kan avvikande regler böra meddelas. Spörsmålet
härom har emellertid ej blivit närmare utrett i förevarande sammanhang.
Jag är således icke nu beredd att taga ställning till vilka speciella regler som
bör gälla angående utlämning då vårt land befinner sig i krig eller krigsfara.

III. Specialmotivering till lagförslaget

I enlighet med vad förut anförts har upprättats förslag till lag om utlämning
för brott. Beträffande innehållet i förslaget får jag, utöver vad
som framgår av den tidigare framställningen, anföra följande.

Lagens rubrik och uppställning

Rubriken på lagen överensstämmer med den terminologi som användes i
straffrättskommitténs förslag till brottsbalk (SOU 1953: 14; se 23 kap. 12 §).
Dispositionen av lagtexten har nära anknutits till den gällande lagen. Frå -

Kungl. ]\Iaj:ts proposition nr 156 år 1957

gan om villkor för utlämning behandlas i 1—13 §§, medan förfarandet i
utlämningsärende reglerats i 14—22 §§. Vissa särskilda föreskrifter har meddelats
i 23—25 §§, som bildar en sista avdelning med överskriften övriga
bestämmelser.

Villkor för utlämning
1 §•

Denna paragraf motsvarar 1 § första stycket i 1913 års lag och 1 § i det
förslag som framlagts i 1954 års promemoria.

Gällande rätt. I 1 § första stycket i 1913 års lag utsäges, att person som
uppehåller sig här i riket och är för brott misstänkt, tilltalad eller dömd,
må på begäran av främmande stats regering kunna till den främmande staten
utlämnas enligt vad i lagen stadgas. Vidare föreskrives i andra stycket
av samma paragraf, att utlämning må ske, även om ej till stöd för framställningen
därom föreligger överenskommelse med den främmande staten;
dock skall, såvida ej särskilda omständigheter föranleder undantag, utlämning
i sådant fall medgivas endast under förutsättning att den främmande
staten utfäster sig att i liknande fall villfara från Sveriges sida gjord framställning.
I motiven till paragrafen anföres att, ehuru utlämning må ske
utan traktat, reciprocitet i regel bör råda. Man har dock ansett sig icke böra
alltför strängt binda regeringens händer i detta avseende och har därför,
på samma gång som principen ansetts böra uttalas, gjort reservation för det
fall att särskilda omständigheter skulle föranleda undantag.1

Promemorian. I 1954 års promemoria har, i jämförelse med lydelsen av
1 § första stycket i 1913 års lag, vidtagits vissa ändringar av huvudsakligen
formell natur.

Beträffande spörsmålet om reciprocitet uttalas i promemorian, att — med
den i promemorian intagna ståndpunkten att utlämningsväsendet såvitt
möjligt bör regleras utan traktater och att man således bör undvika att binda
prövningen genom överenskommelser, som innebär att under vissa betingelser
en utlämningsframställning måste efterkommas — det ej finnes
anledning att i lagen upptaga särskilda bestämmelser om reciprocitet vid
utlämning. Någon motsvarighet till 1 § andra stycket i 1913 års lag har därför
ej medtagits i promemorians förslag. Det uttalas vidare i promemorian,
att med den avfattning lagtexten i förslaget erhållit traktat som förbinder
Sverige att efterkomma framställning om utlämning ej torde få ingås utan
lagändring.

Yttrandena. Utlänningsnämnden har berört spörsmålet, huruvida den i
promemorian föreslagna lagtexten lägger hinder i vägen mot ingående av
traktat, som förbinder Sverige att efterkomma framställning om utlämning.
Härom anför nämnden:

Prop. 1913: 50 s. 27.

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

I motiven till 1 § i det remitterade förslaget uttalas att, med den avfattning
lagtexten fått i förslaget, traktat som förbinder Sverige att efterkomma
framställning om utlämning ej torde få ingås utan lagändring. Skulle den
avsedda innebörden härav vara, att lagändring erfordras för ingående av
traktat, varigenom Sverige i förhållande till viss stat förbinder sig att inom
den av lagen utstakade ramen för Kungl. Maj :ts befogenhet tillmötesgå varje
framställning om utlämning, synes uttalandet icke överensstämma med
den ståndpunkt som tidigare intagits till ett liknande spörsmål. Enligt 10 §
i 1924 års medborgarskapslag ägde Kungl. Maj:t en diskretionär befogenhet
att medge svensk medborgare befrielse från hans svenska medborgarskap.
Utan att någon lagändring gjordes ratificerade Sverige sedermera i930 års
Haag-konvention, enligt vilken befrielse från medborgarskap i vissa fall icke
linge vägras. Vid ratifikationsfrågans behandling framhöll föredragande departementschefen,
att Kungl. Maj:t vid prövning av sådan ansökan tydligen
vore förpliktad att beakta konventionens bestämmelser (se Kungl. Maj :ts
proposition nr 133/1933 s. 38).

Även jusiitiekanslersämbetet uttalar, att den i förslaget givna avfattningen
av lagtexten icke torde innefatta något slags garanti utöver redan förefintlig
mot ingående av traktater med förpliktande innehåll.

Departementschefen. I denna inledande paragraf fastslås principen, att
person som är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott kan utlämnas från
vårt land till främmande stat. Det är givet att till grund för utlämningen
skall ligga misstanke, åtal eller dom i den främmande stat som begär utlämningen.
Till utmärkande härav torde den i promemorian föreslagna lydelsen
böra jämkas.

Såsom jag anfört i den allmänna motiveringen torde Sverige i fortsättningen
liksom hittills få vara berett att i viss utsträckning reglera sitt utlämningsväsen
genom traktater. Någon uttrycklig sanktion i själva lagtexten
av möjligheten att träffa förpliktande överenskommelser inom de gränser
som lagen anger torde ej vara behövlig.

I förhållande till stat med vilken traktat ej ingåtts sker utlämning efter
fri prövning inom den ram som angives i lagen. Vid denna prövning bör
beaktas, huruvida utlämning till den begärande staten med hänsyn till omständigheterna
i det ifrågavarande fallet är en lämplig åtgärd. Det måste
anses i princip ovidkommande vilka möjligheter som finnes att i ett likartat
fall få en helt annan person utlämnad till Sverige. Anledning torde
med hänsyn härtill ej finnas att såsom villkor för utlämning uppställa, att
den främmande staten utfäster sig att i liknande fall villfara från Sveriges
sida gjord framställning. Något stadgande härom har således ej upptagits i
förslaget.

2 §■

Denna paragraf är likalydande med 2 § i 1913 års lag och med 2 § i det
i promemorian framlagda förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

Gällande rätt. I 2 § i 1913 års lag upptages ovillkorligt förbud mot utlämning
av svensk medborgare. Bestämmelsen är, enligt vad som uttryckligen
framhålles i motiven, tillämplig även om medborgarskapet vunnits
efter brottets begående.1 Grundsatsen om skydd för egna medborgare mot
utlämning upprätthålles genomgående jämväl i utländsk rätt. Undantag utgör
bl. a. Storbritannien, som i vissa fall tillåter utlämning av sina egna
medborgare. Denna ståndpunkt sammanhänger med att Storbritannien i
fråga om jurisdiktionsrätten i det väsentliga tillämpar den s. k. territorialitetsprincipen
och således i regel icke bestraffar brott som begåtts utom dess
område, även om det förövats av brittisk undersåte.

Promemorian. I 1954 års promemoria har icke föreslagits någon ändring
av förevarande paragraf, som alltså upptagits i oförändrat skick. Det framhålles
i promemorian, att på senare tid domicilprincipen vunnit starkt ökat
inflytande inom internationell lagstiftning och praxis och att det ifrågasatts,
om icke skyddet för det egna landets medborgare mot utlämning borde
utsträckas till att omfatta även utländska medborgare, som har stadigvarande
hemvist här i landet. Emellertid torde kunna förutsättas, uttalas
i promemorian, att Kungl. Maj:t vid prövning av utlämningsframställning
utan uttrycklig bestämmelse tar hänsyn till domicilet, när omständigheterna
ger anledning därtill.

Yttrandena. Vid remissbehandlingen av promemorian har utlänningsnämnden.
statsåklagaren i Göteborg, advokatsamfundet och föreningen
Malmöhus läns landsfiskaler ansett, att uttalandet i promemorian angående
hänsynstagande till domicilet borde komma till uttryck i lagtexten. Utlänningsnämnden
anför sålunda, att det förtjänar att övervägas, om icke i lagtexten
lämpligen borde antydas, alt domicilet är en omständighet, vartill
hänsyn får tagas vid prövning av utlämningsframställning. Härigenom kommer
jämväl ställningstagandet från Kungl. Maj:ts sida i enskilda fall att
stundom underlättas. Advokatsamfundet framhåller, att man icke bör bortse
från att Kungl. Maj:ts gentemot främmande stat fria prövningsrätt faktiskt
kan i icke oväsentlig mån bindas av utrikespolitiska och diplomatiska
hänsyn. Den personkategori, som ovillkorligen skall vara fredad mot utlämning,
bör därför vara uttryckligen angiven i lagen. Samfundet erinrar
om att brottsbalksförslaget i 23 kap. 7 och 8 §§ jämställer svensk medborgare
och utlänning i fråga om brott, som begåtts utom riket men faller under
svensk jurisdiktion. I varje fall bör enligt samfundets mening utlänning
med bosätlningstillstånd uttryckligen likställas med svensk medborgare.
— I detta sammanhang har samfundet framhållit att de nordiska staterna
med hänsyn till gemensam rättsuppfattning, likartade straffrättsliga
och straffprocessuella regler och det alltmer omfattande samarbetet inom
lagstiftningen redan i praktiken bildar ett i viss mån enlietligt och slutet
rättsområde. Som konsekvens härav borde icke endast svensk medborgare
vara fredad mot utlämning utan hinder även föreligga att till utomnordiskt

Prop. 1913: 50 s. 28.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

land utlämna medborgare i annat nordiskt land. Även föreningen Malmöhus
läns landsfiskaler anser, att utlänning med bosättningstillstånd bör vara
likställd med svensk medborgare.

Departementschefen. Principen att svensk medborgare ej må utlämnas
torde även i fortsättningen böra upprätthållas, och det i 1913 års lag intagna
förbudet i detta avseende bör således överföras till den nya lagen.
Egenskapen av svensk medborgare utgör hinder för utlämning, om den
föreligger vid tidpunkten då utlämning skall ske. Vid remissbehandlingen
har framförts förslag om utvidgning av förbudet i två avseenden. Dels har
ifrågasatts om icke utländska undersåtar, som en längre tid varit bosatta
här i landet, borde åtnjuta samma skydd mot utlämning som svenska medborgare,
och dels har framförts den tanken, att hinder bör föreligga att till
utomnordiskt land utlämna medborgare i annat nordiskt land. Dessa förslag
är beaktansvärda, men det synes mig föra för långt att i lagen stadga
ovillkorligt förbud mot utlämning i de angivna fallen. Det torde få ankomma
på Kungl. Maj :t att i varje särskilt fall bedöma huruvida bosättning här
i landet eller medborgarskap i annat nordiskt land bör medföra skydd mot
utlämning. Vid slutande av utlämningstraktat kan eventuellt göras förbehåll
om att i de avsedda fallen utlämning ej alls äger rum eller att utlämning
sker efter särskild prövning. Det må i detta sammanhang framhållas,
att det av Europarådets expertkommitté utarbetade förslaget till multilateral
utlämningskonvention ger stat som ratificerar konventionen rätt att i en
särskild deklaration angiva vad den avser med begreppet egen medborgare
i konventionens mening.

Utlänningskommittén har föreslagit, att man skall öppna möjlighet att
utlämna svenska medborgare till Danmark och Norge. Frågan om särskilda
regler om utlämning till de övriga nordiska länderna skall emellertid, som
iramgår av den allmänna motiveringen, ej upptagas i detta sammanhang.

3 §.

Förevarande paragraf äger motsvarighet i 3 § i 1913 års lag och i 3 §
i promemorians förslag.

Gällande rätt. Enligt 3 § i 1913 års lag må utlämning ej ske för brott,
som förövats inom Sverige eller å svenskt fartyg utom riket; i särskilt fall
får dock utlämning medgivas för brott, som innefattar medverkan till utomlands
förövat brott. Stadgandet vilar på principen, att det ankommer på en
stat att själv bestraffa brott som begåtts inom dess eget område. Många utlämningstraktater
och utländska lagar upptar begränsningar i avseende å
utlämning för brott som ej begåtts vare sig i tillflyktslandet eller i den utlänmingssökande
staten utan å tredje stats territorium, men den svenska
lagen innehåller ej några sådana begränsningar.

Promemorian. I promemorian uttalas, att det ej synes vara anledning att
helt förbjuda utlämning för brott som begåtts å svenskt fartyg utom riket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

Låg fartyget i utländsk hamn, kan det understundom vara mest ändamålsenligt
att brottet beivras vid domstol på platsen. Enligt förslaget skall alltså
denna begränsning utgå. Vidare erinras i promemorian om att ett brott
kan vara begånget såväl inom Sverige som utomlands (jfr 1 kap. 1 § andra
stycket strafflagen). Om brottets anknytning till Sverige är mycket ringa,
medan det huvudsakliga momentet i gärningen är förlagt till utlandet, bör
utlämning ej vara helt utesluten. Den formulering som valts i förslaget —
att utlämning må beviljas allenast för brott som förövats utom riket — innebär
enligt promemorian icke något ovillkorligt förbud mot utlämning i dylika
fall.

Yttrandena. Justitiekansler sämbetet finner det tveksamt, huruvida den i
3 § valda formuleringen helt täcker den i promemorians motiv uttalade
tankegången. Om den brottsliga gärningen till en del, låt vara ringa, är begången
inom Sverige, synes det med visst fog kunna göras gällande, att
brottet ej är förövat utom riket. Ämbetet har ansett det vara riktigare att
giva en uttrycklig regel för sådana fall. Utlänningsnämnden ger uttryck åt
samma uppfattning.

Departementschefen. I enlighet med vad som föreslagits i promemorian
torde det nuvarande hindret mot utlämning för brott, som förövats å svenskt
fartyg utom riket, böra borttagas. Vidare bör den gällande lagen ändras
så, att utlämning möj liggöres när brottet, enligt den grundsats som fastslagits
i 1 kap. 1 § andra stycket strafflagen, skall anses begånget såväl inom
som utom riket. Till förtydligande av promemorians förslag på denna punkt
torde lydelsen böra jämkas. Regeln kan lämpligen formuleras så, att utlämning
må beviljas allenast för brott, som helt eller delvis förövats utom
riket. Liksom i den gällande lagen bör utlämning därjämte få ske för sådan
inom riket begången gärning, som innefattar medverkan till ett utomlands
begånget brott.

4 §■

Paragrafen motsvarar 4 § första stycket i 1913 års lag och 4 § första
stycket i promemorians förslag.

Gällande rätt. I 4 § i 1913 års lag upptages vissa regler beträffande beskaffenheten
av de brott som skall kunna föranleda utlämning. Till en början
stadgas, i paragrafens första stycke, att utlämning ej må ske, såvitt icke
den brottsliga gärningen är eller, om den hade begåtts i Sverige och under
motsvarande förhållanden, skulle vara att anse såsom brott, varå enligt den
svenska allmänna strafflagen eller den svenska sjölagen svårare straff än
fängelse kan följa. Det föreskrives vidare, att till brott, varom nu sagts,
skall hänföras jämväl brott, som allenast där de är med försvårande omständigheter
förenade förskyller svårare straff än fängelse. För gärning
enligt 10 kap. strafflagen eller sådan bestämmelse i 20 eller 27 kap. samma
lag som avser brott av krigsman får enligt andra stycket i förevarandc para -

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

graf utlämning ej medgivas, om ej gärningen, bedömd enligt strafflagen i
övrigt eller sjölagen, skulle vara att anse såsom brott, varför utlämning enligt
bestämmelserna i paragrafen må ske.

Utlänningskommittén och promemorian. Beträffande denna paragraf har
utlänning skommittén föreslagit vissa ändringar i förhållande till gällande
rätt. Till en början har föreslagits, att regeln angående hänsynstagande till
försvårande omständigheter skall utgå, enär den icke utsäger något annat
än vad som får anses gälla utan något särskilt stadgande. Kommittén anför,
att även utan denna regel skall vid bedömandet av vilket straff, som kan
följa å en gärning, hänsyn tagas till den förhöjning av strafflatituden, som
kan vara föreskriven vid försvårande omständigheter; är den högre latituden
beroende av en särskild straffskärpningsgrund, inverkar däremot denna
höjning vid bedömningen endast för det fall, att förutsättningar för dess
tillämpning i det särskilda fallet anses föreligga.

Kommittén framhåller, att vid den nu pågående revisionen av strafflagens
speciella del, som inleddes med revisionen av förmögenhetsbrotten, i tämligen
stor utsträckning olika brottstyper sammanförts till mera omfattande
brottsbegrepp med vidare straffskala. Samtidigt har också en gradindelning
av vissa brott införts. Genom dessa ändringar har förutsättningarna för utlämning
på en omväg kommit att ändras; brott som tidigare icke varit utlämningsbara
har blivit det och även det motsatta förhållandet har inträffat.
Det finnes emellertid enligt kommitténs mening icke någon anledning
att nu söka åstadkomma en återgång till utlämningslagens tidigare innehåll
i denna del.

Vidare upptar kommittén frågan om utlämning för verkställighet av straff
och framhåller, att det enligt gällande lag är utan betydelse vilket straff som i
det föreliggande fallet ådömts. Utlämning kan sålunda medgivas för verkställighet
av ett mycket kortvarigt frihetsstraff, om blott brottet är av sådan
art att i den svenska straffskalan ingår svårare straff än fängelse. En sådan
ordning anser kommittén icke vara tillfredsställande, och kommittén föreslår
därför, att såsom förutsättning för utlämning för verkställighet av
straff upptages — utöver att i den svenska straffskalan ingår svårare straff
än fängelse — att det ådömda straffet är svårare än frihetsstraff i tre månader.
Begäres utlämning för verkställighet av ett återstående straff (på
grund av att brottslingen flytt under verkställigheten eller att en villkorligt
medgiven frihet förverkats), bör enligt kommittén det föreslagna stadgandet
tillämpas så, att det återstående straffet skall vara svårare än frihetsstraff
i tre månader.

Beträffande det i gällande lag upptagna förbudet mot utlämning för brott
enligt 10 kap. strafflagen erinrar kommittén om att såsom motiv för detta
förbud anfördes, att nu avsedda brott »synas stå de s. k. politiska brotten
så näia, att enahanda synpunkter, som föranleda dessas undantagande från
utlämning, ansetts böra tilläggas sådan verkan att, om gärningen är straffbar
allenast i sin egenskap av brott mot offentlig myndighet eller gärningen,

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

bortsett från denna dess egenskap och sålunda bedömd t. ex. endast som
misshandelsbrott, icke förskyller så högt straff att brottet enligt huvudregeln
är utlämningsbart, utlämning skäligen i dessa fall icke bör ifrågakornrna».
1 Efter tillkomsten av 1913 års lag har, uttalar kommittén, 10 kap.
strafflagen delvis fått ett annat innehåll än tidigare. Vissa bestämmelser som
haft sin plats i detta kapitel har flyttats till andra kapitel i strafflagen. Å
andra sidan har i kapitlet införts nya bestämmelser och bestämmelser, som
förut upptagits i andra kapitel. Åtskilliga av de nu i 10 kap. upptagna brotten
står icke de politiska brotten så nära. Som exempel på sådana brott kan
nämnas dem som avses i 10 kap. 9—11 och 13 §§. Enligt kommitténs mening
är därför de nyss återgivna motiven till att brott enligt 10 kap. strafflagen
undantagits från utlämning icke längre bärkraftiga. År ett brott, som
avses i 10 kap. strafflagen, icke att anse som politiskt, synes dess hänförande
till nämnda kapitel icke utgöra anledning att undantaga det från utlämning.
År ett brott enligt 10 kap. av politisk beskaffenhet, torde åter bestämmelserna
om politiskt brott vara tillräckliga. Med hänsyn till det anförda
föreslår kommittén, att undantaget beträffande 10 kap. strafflagen
uteslutes ur förevarande paragraf.

I promemorian påpekas, att den nuvarande begränsningen av de utlämningsbara
brotten till sådana som faller under allmänna strafflagen och sjölagen
numera torde framstå såsom omotiverad. Det finns en hel del brott
inom specialstraffrätten, som icke till sin karaktär i nämnvärd mån avviker
från de i allmänna strafflagen upptagna brotten. Den nämnda ovillkorliga
begränsningen föreslås därför i promemorian — i överensstämmelse med
ett förslag som vid remissbehandlingen av utlänningskommitténs betänkande
framlagts av Göta hovrätt — skola borttagas.

Vidare framhålles i promemorian att, ehuru komplikationer kan uppkomma
genom att lagstiftningen på detta område företer stora skiljaktigheter
olika länder emellan, det ej synes vara anledning att genom en ovillkorlig
lagbestämmelse alldeles utesluta möjligheten att bevilja utlämning för
s. k. fiskaliska brott. Något undantag i detta avseende har därför ej upptagits
i förslaget.

Vad beträffar frågan om hrottets svårhetsgrad har den nuvarande regeln

- - att å brottet skall enligt svensk lag kunna följa svårare straff än fängelse

— ansetts tills vidare böra bibehållas. Frågan måste emellertid, framhålles
i promemorian, tagas upp till förnyad prövning i samband med att straffrättskommitténs
förslag till ny brottsbalk och strafflagberedningens förslag
beträffande enhetligt frihetsstraff genomföres.

Av skäl som utlänningskommittén anfört har regeln i den gällande lagen
om hänsynstagande till försvårande omständigheter icke upptagits i promemorians
förslag. I överensstämmelse med kommitténs förslag har vidare
upptagits eu regel av innebörd, att därest i den främmande staten straff
ådömts för brottet, utlämning ej må ske, såvida icke straffet är av viss

1 Prop. 1913: 50 s. 31.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

svårhetsgrad. Denna svårhetsgrad har med en mindre jämkning av kommitténs
förslag bestämts till frihetsstraff i tre månader eller däröver. Enligt
promemorian är det ovisst, vilka konsekvenser ett särskilt omnämnande i
detta sammanhang av skyddsåtgärd kan medföra. Någon särskild regel härom
har därför ej upptagits i förslaget. Frågan förutsättes i praxis få bedömas
efter omständigheterna.

Undantaget i fråga om brott enligt 10 kap. strafflagen har i enlighet med
kommitténs förslag uteslutits. Däremot har undantaget beträffande brott
av krigsman enligt 26 eller 27 kap. strafflagen bibehållits. I överensstämmelse
med gällande lag har vidare föreslagits att utlämning ej får medgivas
för gärning, som enligt svensk lag är att anse såsom tryckfrihetsbrott.

Yttrandena. Vid remissbehandlingen av promemorian har justitiekanslersämbetet
och nedre justitierevisionen som sin mening uttalat, att det borde
utsägas hur skyddsåtgärder skall betraktas vid tillämpningen av förevarande
paragraf. Det synes mindre lämpligt att överlämna denna fråga till
praxis.

Departementschefen. I denna paragraf gives till en början uttryck åt den
viktiga grundsatsen, att utlämning sker endast för sådan gärning, som enligt
svensk lag är brottslig. Det kräves dock icke att gärningen skall direkt
falla under någon brottsbeskrivning i svensk lag utan det är tillfyllest att
själva gärningstypen är kriminaliserad i vårt land. Detta förhållande har i
gällande rätt såväl som i utlänningskommitténs och promemorians förslag
uttryckts så, att »gärningen är eller, om den hade begåtts i Sverige och under
motsvarande förhållanden, skulle vara att anse såsom brott, varå enligt
den svenska allmänna strafflagen etc.». Formuleringen synes kunna i
redaktionellt avseende något förenklas.

Vad angår frågan om gärningens beskaffenhet i övrigt begränsar gällande
rätt de utlämningsbara brotten till sådana som faller under allmänna strafflagen
och sjölagen. Enligt vad som anförts i promemorian måste denna begränsning
anses omotiverad, då det finnes åtskilliga brott inom specialstraffrätten,
som icke till sin karaktär i nämnvärd mån avviker från de
i allmänna strafflagen upptagna brotten. Jag vill för min del i likhet med
promemorian förorda att någon inskränkning i förevarande avseende ej
göres.

På sätt förordats av utlänningskommittén och i promemorian torde det
undantag som i gällande lag göres beträffande brott enligt 10 kap. strafflagen
böra utgå. Av skäl som redan anförts i den allmänna motiveringen
bör vidare förbudet mot utlämning för tryckfrihetsbrott uteslutas. Däremot
bör hindret mot utlämning för militära brott bibehållas. Bestämmelse
härom upptages i nästföljande paragraf. Vidare skall gälla inskränkning
beträffande politiska brott, varom stadgande gives i 6 §.

För att utlämning skall få ske bör brottet vara av viss svårhetsgrad. Såsom
gräns stadgas i den gällande lagen, att brottet enligt svensk lag skall
vara belagt med svårare straff än fängelse, vilket innebär att endast brott å

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

vilka kan följa straffarbete är utlämningsbara. På sätt understrukits såväl
av utlänningskommittén som i promemorian är det med hänsyn till den
pågående revisionen av strafflagstiftningen vanskligt att nu taga definitiv
ställning till frågan vilken avgränsning som bör gälla, ntan frågan torde få
övervägas i samband med denna revision. I det nu framlagda förslaget bibehålies
tills vidare den nuvarande regeln med endast en redaktionell jämkning.
Det må anmärkas, att det inom Europarådet utarbetade förslaget till
multilateral utlämningskonvention såsom villkor för att ett brott skall
vara utlämningsbart uppställer, att å brottet kan enligt såväl tillflyktslandets
som den utlämningssökande statens lag följa frihetsstraff i minst ett
år eller svårare straff.

Om den med en utlämningsbegäran avsedda personen begått flera brott,
av vilka något har för utlämning erforderlig svårhetsgrad, medan ett eller
flera andra brott är av mindre allvarlig beskaffenhet, kan enligt den gällande
ordningen utlämning ske endast för förstnämnda brott. Det kan synas
mindre tillfredsställande att, när utlämning ändock kommer till stånd, personen
icke kan i den utlämningssökande staten lagforas och straffas för
de övriga brotten. Jag har övervägt möjligheten att komplettera lagen med
en regel, som medger utlämning för brott av lägre svårhetsgrad, när åtminstone
något av de brott som åberopas för framställningen om utlämning är
av sådan beskaffenhet, att det enligt huvudregeln är utlämningsbart. Klart
torde emellertid vara, att även i en sådan kompletterande regel bör stadgas
viss begränsning, exempelvis så att regeln icke omfattar brott, varå endast
kan följa böter. Med hänsyn till att avgränsningen i huvudregeln endast är
provisorisk i avbidan på den allmänna revisionen av strafflagstiftningen synes
spörsmålet om en kompletterande regel av den antydda innebörden icke
lämpligen nu böra upptagas.

Det kunde ifrågasättas, om icke såsom uttryckligt villkor för utlämning
bör föreskrivas, att gärningen enligt den utlämningssökande statens lagstiftning
är straffbar och eventuellt även att den enligt denna lagstiftning skall
kunna föranleda straff av viss svårhetsgrad. Självfallet skall icke utlämning
beviljas, om det står klart att gärningsmannen ej kan dömas eller undergå
straff för gärningen enligt nämnda lagstiftning, men i övrigt torde prövningen
av frågor som har avseende å gärningens straffbarhet i den utlämningssökande
staten få ankomma på myndigheterna i denna stat. Det är
emellertid tänkbart, att även denna fråga kan bli föremål för övervägande
vid den blivande omprövningen av stadgandet. Hinder möter givetvis ej att
närmare reglera spörsmålet i samband med slutande av utlämningstraktat.
Som jag nyss nämnde innehåller också det inom Europarådet utarbetade
förslaget till utlämningskonvention en regel av den angivna innebörden.

I överensstämmelse med vad som föreslagits i kommitténs betänkande
och i promemorian bör emellertid i lagen upptagas en regel alt, därest gärningsmannen
i den främmande staten dömts för brottet, utlämning ej får
ske, såvida icke påföljden är av viss svårhetsgrad. Tidsgränsen kan lämpligen,
med anknytning till vad som föreslagits i det inom Europarådet ut -

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

arbetade förslaget till multilateral konvention, sättas till fyra månader eller
däröver. Regeln bör gälla icke endast då påföljden utgör frihetstraff i egentlig
mening utan även då fråga är om sådan skyddsåtgärd som innebär frihetsberövande,
exempelvis någon motsvarighet till svenska rättens förvaring
eller internering. För att tydligt utmärka detta torde böra angivas, att domen
skall gå ut på frihetsstraff eller annat omhändertagande på anstalt.
Om utlämning begäres för verkställighet av straff eller skyddsåtgärd som
delvis verkställts, bör såsom kommittén framhållit regeln tillämpas så, att
den kvarstående delen skall vara av den angivna tidslängden. Om villkorligt
frihetsstraff ådömts, kan utlämning krävas först om den villkorliga domen
förklarats förverkad.

5 §•

Denna paragraf, som avser utlämning för militära brott, har motsvarighet
i 4 § andra stycket i 1913 års lag. I promemorians förslag finnes motsvarande
bestämmelse i 4 § andra stycket första punkten.

6 §.

Förevarande paragraf har motsvarighet i 7 § i 1913 års lag samt i 5 § i
promemorians förslag.

Gällande rätt. Enligt 7 § i 1913 års lag må utlämning icke äga rum för
politiskt brott. Om den gärning, för vilken utlämning begäres, innefattar
brott av såväl politisk som icke politisk beskaffenhet må emellertid utlämning
ske, såvida gärningen med hänsyn till omständigheterna i det särskilda
fallet prövas övervägande äga karaktären av ett icke politiskt brott. Omfattningen
av begreppet politiskt brott inskränkes genom ett stadgande, motsvarande
den s. k. belgiska attentatsklausulen. Enligt detta, som upptages
i 7 § andra stycket, skall såsom politiskt brott i intet fall anses mord, mordförsök
eller dråp å främmande statsöverhuvud eller någon till en främmande
suveräns familj hörande person.

I 1913 års lag definieras icke begreppet politiskt brott. I den proposition,
varigenom förslag till lagen framlades för riksdagen, behandlade emellertid
föredragande departementschefen innebörden av begreppet politiskt
brott. Han anförde därvid bl. a. följande.

Såsom i det föregående antytts gäller inom alla länders utlämningsrätt,
att utlämning ej medgives för s. k. politiska brott. Men om innebörden av
detta begrepp och vad därunder rätteligen bör innefattas råda mycket divergerande
meningar. Klart är, att därunder ingå de brott, som enbart på
den grund att de rikta sig direkt mot staten, vare sig dess integritet, dess
författning eller statsmaktens representanter, äro underkastade straff C absolut-politiska
brott). Det är, när man kommer till de gärningar, som frånsett
det politiska momentet däri, äro straffbara även såsom vanliga brott,
mord, stöld etc. (relativt-politiska brott), som åsikterna skilja sig. Härvidlag
göres å ena sidan gällande, att varje brott, som begåtts i politiskt
syfte, bör föras in under begreppet politiskt brott och sålunda undantagas

Kungl. Maj: Is proposition nr 156 dr 1957

från de utlämningsbara. Å andra sidan framhålles såsom det riktigaste att
fatta detta begrepp objektivt, att alltså föra därunder utom de brott, som
utgöra direkta angrepp mot staten (d. v. s. ungefärligen de brott, som i vår
strafflag upptagas i 8 och 9 kapitlen) vare sig gärningen tillika konstituerar
ett vanligt brott eller icke, dessutom endast sådana brott, som förövas
i samband med en dylik statsförbrytelse och i avsikt att främja densamma.
Ett brott, som begåtts utan dylikt faktiskt samband med en statsförbrytelse,
är alltså enligt sistnämnda åsikt, oavsett att gärningsmannen velat främja
ett politiskt mål, av beskaffenhet att föranleda utlämning.---Men

otvivelaktigt är, att allmänna meningen bland dem, som sysslat med hithörande
frågor, sådan denna mening framträtt inom lagstiftningen, vetenskapen
eller eljest, dock går i riktning mot en inskränkning i begreppet
politiska brott; åtminstone såtillvida att icke i varje fall brott, endast därför
att det skett i politiskt syfte, skall anses vara av beskaffenhet att utlämning
därför förbjudes.------

I schweiziska lagen lyder regeln rörande de politiska brotten: ''Utlämning
beviljas icke för politiskt brott. Utlämning skall dock medgivas, även om
gärningsmannen åberopar ett politiskt motiv eller syfte, när den handling,
för vilken utlämningen begäres, i övervägande män har karaktären av en
allmän förbrytelse. Förbundsdomstolen skall i det särskilda fallet efter sitt
fria bedömande bestämma brottets karaktär på grundval av de föreliggande
omständigheterna.’---

Av den nu givna redogörelsen torde framgå, vilka svårigheter som möta
att på ett tillfredsställande sätt genom bestämmelser i lagen lösa frågan om
behandlingen av de relativt-politiska brotten. Det synes mig därför som det
vore lämpligast att stanna på den schweiziska lagens ståndpunkt och att
alltså överlåta åt domstolen att med ledning av doktrin och praxis i det
särskilda fallet avgöra, huruvida handlingen skall anses vara av övervägande
politisk beskaffenhet eller icke, med påföljd att utlämning i förra
fallet vägras och i senare fallet medgives. Att märka är, att den praxis, som
den schweiziska förbundsdomstolen följt, synes gå i riktning mot att tillerkänna
de objektiva omständigheterna vid brottets förövande en avgörande
betydelse, så att t. ex. mord av politisk hämnd eller brott (mord eller stöld),
som eljest begåtts utan samband med något verkligt försök att omstörta
den bestående politiska ordningen, icke ansetts böra medföra frihet från
utlämning.1

Här må även anmärkas, att frågan om upptagande av den belgiska attcntatsklausulen
i den svenska lagstiftningen var föremål för mycket delade
meningar vid tillkomsten av 1913 års lag. Redan i propositionen uttalades
viss tvekan om klausulens lämplighet. Såväl lagutskottet som starka minoriteter
i riksdagens båda kamrar avstyrkte alt den medtogs. Den ansågs
icke överensstämma med demokratiska principer och det åberopades bl. a.,
att tillämpningen av den skulle kunna leda till mycket stötande resultat.
Som skäl för att klausulen skulle upptagas i lagen anfördes, att den hade
hävd inom icke blott den svenska utan de flesta europeiska staters utlämningsrätt.
Eu politisk strid borde, uttalades det vidare, föras med andra
medel än mord och dråp och den som använde dylika medel borde därför
icke skyddas mot utlämning. Statsöverhuvuden vore också mera än andra

1 1’rop. 191 it: 50 s. 31.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

människor föremål för dylika brott och det vore därför nödvändigt att bereda
dem ett särskilt skydd.1

Utlänning skommittén och promemorian. I sitt betänkande anför utlänningskommittén
vissa synpunkter på frågan om bestämmande av innebörden
av begreppet politiskt brott. Efter att ha återgivit de förut citerade uttalandena
av föredragande departementschefen i 1913 års proposition uttalar
kommittén att vad departementschefen anfört alltjämt måste anses vägledande
för innebörden av begreppet politiskt brott i utlämningslagen. Kommittén
anmärker i detta sammanhang, att i lagen den 17 december 1948 (nr
758) om erkännande och verkställighet i vissa fall av dom, som i brottmål
meddelats i Danmark eller Norge, stadgas, att framställning om verkställighet
bör avslås, om denna finnes gälla en politisk förbrytelse eller överhuvud
en straffbelagd handling, som är förövad för att främja ett politiskt ändamål.
Angående anledningen till det i denna lag använda uttryckssättet anföres
i motiven,1 2 att vad som skall förstås med politisk förbrytelse är — såsom
framgått av tillämpningen av utlämningslagen — icke entydigt och att
försiktigheten därför ansetts bjuda att, i viss anslutning till konventionen
med Norge om utlämning av förbrytare, med politisk förbrytelse jämställa
straffbelagd handling överhuvud, som är förövad för att främja ett politiskt
ändamål.

Kommittén anför vidare, att inom såväl den utländska rätten som litteraturen
olika uppfattningar gör sig gällande i fråga om innebörden av begreppet
politiskt brott. I lagstiftningen gives i allmänhet endast i negativ form
anvisning om vad som skall förstås med politiskt brott. Liksom i den svenska
lagen sägs icke vilka brott som är politiska utan endast att vissa brott
är att anse som icke-politiska. Det synes endast vara i den tyska utlämningslagen
av år 1929, som man finner en definition i positiv form. Den
lyder i översättning sålunda: »Politiska brott äro straffbara gärningar, riktade
direkt mot en stats existens eller säkerhet, mot statsöverhuvud eller
medlemmar av regeringen i denna deras egenskap, mot medlemmar av den
lagstiftande församlingen, mot den medborgerliga rösträtten eller mot fredliga
förbindelser med en främmande stat.» I ett amerikanskt typfördrag
har man också sökt giva en positiv definition på politiskt brott. I svensk
översättning skulle denna närmast motsvaras av följande: »I denna konvention
omfattar termen politiskt brott förräderi, uppror och spioneri vare
sig dessa brott förövats av en eller flera personer; den omfattar varje brott
som äger samband med den verksamhet en organiserad grupp riktar mot
säkerheten eller regeringssystemet i den stat, från vilken framställningen om
utlämning skett; den utesluter icke heller andra brott som ha ett politiskt
objekt.»

Enligt kommitténs mening bör regeln att utlämning ej skall äga rum för
politiskt brott i princip bibehållas, och begreppet politiskt brott bör även

1 Prop. 1913: 50 s. 31, lagutskottets uti. 1913: 25 s. 10, I kamm. prot. 25 s. 48, II kamm.
prot. 36 s. 14.

2 SOU 1947: 16 s. 19.

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

framgent bestämmas i huvudsaklig överensstämmelse med vad departementschefen
uttalade vid tillkomsten av 1913 års lag.

I vissa hänseenden föreslår emellertid kommittén ändringar i begreppet
politiskt brott. Inledningsvis anmärker kommittén härom, att en inskränkning
av omfattningen av begreppet politiskt brott i själva verket kommer att
i praktiken verka på samma sätt som ett undantag från förbudet mot utlämning
för politiskt brott. Vilken väg som i det ena eller det andra fallet
bör väljas synes i övervägande grad vara en lagteknisk lämplighetsfråga. I
utländsk rätt synes man visserligen i allmänhet ha valt den förra vägen
men även den senare synes i viss utsträckning ha kommit till användning.
Kommittén framhåller vidare, att en ledande grundsats för kommittén
varit att frågan om en utlännings avlägsnande på grund av politiskt brott
skall uteslutande regleras i lagen om utlämning av förbrytare och icke i utlänningslagen.
Kommittén har således sökt förhindra att förbudet mot utlämning
för politiskt brott kringgås genom att brottslingen med stöd av
utlänningslagen vägras tillstånd att vistas här i riket samt avvisas eller
utvisas till det land, som begärt hans utlämning.

Bland kommitténs ändringsförslag må först nämnas, att enligt kommitténs
mening den belgiska attentatsklausulen bör utgå. Kommittén utvecklar
sitt ståndpunktstagande i denna del på följande sätt.

Ehuru kommittén hyser den uppfattningen att mord och dråp äro medel
som i en demokratisk stat icke böra komma till användning i en politisk strid,
anser kommittén fördenskull icke att detta utgör ett tillräckligt skäl för den
belgiska attentatsklausulens bibehållande i lagen. Enligt kommitténs mening
har klausulen på en gång en för inskränkt och för vid omfattning. Den är för
inskränkt ur den synpunkten, att den endast medger utlämning av den som
begår våldshandlingar av avsett slag mot statsöverhuvud eller någon till
främmande suveräns familj hörande person, medan däremot sådana våldsverkare,
om de rikta sig mot ej så högt uppsatta personer, kunna undgå utlämning.
Den är för vittomfattande med hänsyn därtill att den förklarar att
nu avsedda brott aldrig kunna vara av politisk beskaffenhet, vilka de föreliggande
omständigheterna än må vara. Det må också framhållas, att ehuru
klausulen finnes i många länders lagstiftning, det dock icke är så få länder,
där den saknas. Den finnes sålunda icke i utlämningslagstiftningen i Argentina,
Canada, England, Frankrike, Finland, U. S. A. och Schweiz.

Kommittén erinrar om att begreppet politiskt brott synes i Sverige också
kunna påverkas av Sveriges anslutning till vissa konventioner. De åsyftade
konventionerna är den av Förenta Nationernas generalförsamling den 9 december
1948 antagna konventionen om förebyggande och bestraffning av
brottet folkmord (genocide) samt Genévekonventionerna den 12 augusti
1949 angående förbättrande av sårades och sjukas behandling vid stridskrafterna
i fält, angående förbättrande av behandlingen av sårade, sjuka och
skeppsbrutna tillhörande stridskrafterna till sjöss, angående krigsfångars
behandling och angående skydd för civilpersoner under krigstid (de s. k.
Röda Korskonventionerna). — Enligt konventionen om folkmord förstås
med folkmord vilken som helst av följande gärningar, som begåtts i avsikt

4 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt Nr 156

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

att helt eller delvis förgöra en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös
grupp såsom sådan: a) att döda medlemmar av gruppen; b) att tillfoga
medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada; c) att uppsåtligen
påtvinga gruppen levnadsvillkor, som är avsedda att medföra dess
lysiska undergång helt eller delvis; d) att genomföra åtgärder, som är avsedda
att förhindra födelser inom gruppen; samt e) att med våld överföra
barn från en grupp till en annan. I artikel III i konventionen förklaras, att
följande gärningar skall vara straffbara, nämligen folkmord, stämpling till
folkmord, omedelbar och offentlig uppmaning till folkmord, försök till folkmord
samt delaktighet i folkmord. I artikel VII föreskrives, alt folkmord och
övriga i artikel III uppräknade gärningar icke skall betraktas såsom politiska
brott, när fråga uppkommer om utlämning. De fördragsslutande parterna
förpliktar sig att i hithörande fall medgiva utlämning i överensstämmelse
med sina gällande lagar och traktater. — Om Sverige skall kunna
ratificera konventionen, måste man enligt kommittén tillse att brott som
avses i konventionen ej blir att anse som politiska brott. Detta synes enklast
kunna ske genom att i lagen intaga cn direkt föreskrift om alt i överensstämmelse
med konventionen skall som politiska brott icke anses brott, som omförmäles
i denna. — I Genévekonventionerna föreskrives (art. 49 i konventionen
ang. sårade och sjuka vid stridskrafterna i fält, art. 50 i konventionen
ang. sårade, sjuka och skeppsbrutna tillhörande stridskrafterna
till sjöss, art. 129 i konventionen ang. krigsfångars behandling och art. 146
i konventionen ang. skydd för civilpersoner), att varje fördragsslutande stat
skall vara skyldig att åtala personer, som begått vissa angivna svåra överträdelser
av konventionerna. Part äger dock, om den det föredrager, med
iakttagande av föreskrifterna i sin lagstiftning utlämna sådan person till
annan fördragsslutande part. Som exempel på de åsyftade överträdelserna
nämner kommittén uppsåtligt dödande, tortyr eller annan omänsklig behandling
av sårade eller sjuka, krigsfångar eller civilpersoner i ockuperat
land, tvingande av sistnämnda personer att tjänstgöra i den fientliga maktens
stridskrafter, lagstridig deportation eller tagande av gisslan samt olaglig
och egenmäktig förstörelse och tillskansande av egendom i stor omfattning,
vilket icke berättigas av militär nödvändighet. — Kommittén anmärker,
att det bl. a. med hänsyn till överträdelsernas karaktär av krigsförbrytelser
förefaller, såvida Sverige icke är direkt part i en konflikt, att vara ur
svensk synpunkt önskvärt att icke behöva åtala förbrytelserna här i riket annat
än om de begåtts av svensk medborgare. Utlämning torde då vara att
föredraga, och på liknande sätt som i fråga om konventionen om folkmord
synes därför böra förebyggas att brotten kommer att anses som politiska i
utlämningslagens mening.

Kommittén har vidare föreslagit ett undantag från förbudet mot utlämning
för politiskt brott, om brottet är av närmare angiven grov beskaffenhet
och gärningsmannen kan antagas komma att utöva verksamhet som riktar
sig mot den svenska samhällsordningen. Till motivering av detta förslag anför
kommittén:

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

Det är enligt kommitténs uppfattning tvivelaktigt, om förbudet mot utlämning
för politiskt brott har något verkligt stöd i den allmänna rättsuppfattningen
i vårt land, då fråga är om mycket grova politiska brott, t. ex.
mord eller dråp, som förövas i land, där man lever under samma demokratiska
förhållanden som bär i riket. Användandet av dylika gärningar som
medel i en inre politisk strid framstår nämligen — om striden kan föras med
de i en demokratisk stat tillåtna medlen — som något ur svensk rättsuppfattning
absolut förkastligt. I en demokratisk stat kan förövaren av en sådan
gärning förutsättas åtnjuta i huvudsak samma rättssäkerhet som enligt den
svenska rättsordningen, och det kan därför förefalla, som om det icke vore
så mycket att erinra mot att utlämning skedde. Det måste emellertid beaktas,
att utlämningslagstiftningen därigenom skulle ställa lagtillämparen inför
stora svårigheter. Under utlämningsförfarandet finge undersökas, huruvida
i den stat som begärde utlämning dels möjlighet funnes för en opposition
att med demokratiska medel giva uttryck för sin mening och dels
rättsordningen erbjöde tillfredsställande rättssäkerhetsgarantier. Det är tydligt,
att i det särskilda fallet ett ställningstagande till dessa frågor icke endast
skulle kunna vara svårt utan även ur utrikespolitisk synpunkt mycket
ömtåligt.

Beträffande politiska brott av viss särskild beskaffenhet kan det emellertid
ifrågasättas, om det är sakligt motiverat att upprätthålla ett oinskränkt
förbud mot utlämning. Politiska brott kunna nämligen vara uttryck för en
politisk uppfattning som syftar till omstörtning av samhällsordningen icke
endast i den stat där brottet begåtts utan även i andra stater med likartat
samhällsskick. Att de senare staterna skola förhålla sig fullständigt neutrala
till dessa brott, måste ur deras synpunkt vara oriktigt. För dessa stater med
likartat samhällsskick är det ett gemensamt intresse och ett utslag av självbevarelsedrift
att biträda varandra i bekämpandet av brott som äro uttryck
för en dylik politisk uppfattning. Samma skäl som tala för utlämning i fråga
om icke-politiska brott kunna sålunda tala för utlämning beträffande dessa
brott. Den politiska karaktären av nu avsedda brott torde icke innefatta
något skäl till att förövaren skall erhålla asyl i ett land, vars samhällsordning
han också vill omstörta.

Nu antydda förhållanden hade---på visst sätt beaktats i det av

Conunission internationale pénale et pénitentiaire år 1931 publicerade typfördraget.
I detta tog man emellertid endast sikte på anarkistiska brott. Även
andra revolutionära rörelser i vår tid synas emellertid vara av sådan internationell
karaktär, att visst fog finnes för den uppfattningen att stater med
ett samhällsskick, som dessa rörelser vända sig mot, knappast kunna förhålla
sig helt passiva till de politiska brott rörelsens anhängare föröva, så
snart detta blott sker utanför staten i fråga.

Skall man beträffande nu avsedda brott göra undantag från förbudet mot
utlämning för politiska brott, kan detta givetvis icke komma i fråga annat
än beträffande brott av förhållandevis grov beskaffenhet. Så länge man icke
förbjuder dessa revolutionära rörelser över huvud, torde det icke vara skäl
att medgiva utlämning för lindriga brott av dylik karaktär.

Med hänsyn till de anförda synpunkterna bar kommittén framlagt förslag
till ett stadgande om undantag från förbudet mot utlämning för politiskt
brott, om brottet utgör mord, dråp, mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse och
grovt sabotage samt med hänsyn till gärningsmannens politiska syfte och
omständigheterna i övrigt kan antagas, att han här i riket kommer att utöva
verksamhet, som innebär fara för den svenska samhällsordningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

I promemorian påpekas, att den omständigheten att folkmord ej skall betraktas
såsom politiskt brott har fastslagits i 1948 års konvention i ämnet,
vilken Sverige numera ratificerat (se prop. 1952: 71). Detta överensstämmer
enligt promemorian otvivelaktigt med svensk rättsuppfattning, och ett särskilt
påpekande av förhållandet i lagtexten har därför icke ansetts vara
påkallat. Det framhålles, att varje tvekan angående tolkningen av begreppet
politiskt brott på denna punkt för övrigt undanröjes genom den i övergångsbestämmelserna
till förslaget upptagna hänvisningen till konventioner, som
är gällande vid den nya lagens ikraftträdande.

Vad angår de brott som avses i 1949 års Röda Ivorskonventioner har promemorian
ställt sig något tveksam till kommitténs förslag. Det har i promemorian
ifrågasatts om icke ett undantagande av dessa brott skulle innebära
ett till sina konsekvenser svåröverskådligt upprivande av principen, att politiska
brott ej bör föranleda utlämning. Efter den särskilda lagstiftning beträffande
folkrättsbrott som genomförts år 1953 (se prop. 1953: 142 och
första lagutskottets uti. 1953:44) kan emellertid här ifrågavarande brott
alltid beivras i vårt land. Den av kommittén på denna punkt föreslagna
undantagsregeln har därför ej upptagits i förslaget.

Betänkligheter möter även enligt promemorian mot kommitténs förslag
att utlämning för politiskt brott skall kunna medgivas i vissa fall, då det
kan antagas, att gärningsmannen här i riket kommer att utöva verksamhet
som innebär fara för den svenska samhällsordningen. En sådan regel skulle
innebära, att man vid prövningen av utlämningsärendet inför ett moment
som egentligen är hänförligt till utlänningslagen. Ej heller denna undantagsregel
har upptagits i förslaget.

övervägande skäl har vidare i promemorian ansetts tala för att attentatsklausulen
— som redan i samband med tillkomsten av 1913 års lag föranledde
starka meningsbrytningar — i överensstämmelse med kommitténs förslag
får utgå. Den begränsning av möjligheterna till utlämning, som kan
föranledas därav, uppväges i väsentlig grad av att de svenska jurisdiktionsreglerna
— i varje fall efter genomförande av straffrättskommitténs förslag
till brottsbalk — ger vidsträckta möjligheter att beivra gärningen vid svensk
domstol.

Yttrandena. Vid remissbehandlingen av promemorian har riksåklagarämbetet
funnit de skäl som anförts för uteslutande av de i kommitténs förslag
upptagna bestämmelserna om folkmord och om de brott som avses i 1949
års Röda Korskonvenlioner bärande. Däremot har ämbetet anfört betänkligheter
mot att promemorian icke upptagit någon bestämmelse motsvarande
den av kommittén föreslagna möjligheten till utlämning för politiskt brott,
nar brottet utgör mord, dråp, mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse eller grovt
sabotage och det med hänsyn till gärningsmannens syfte och omständigheterna
i övrigt kan antagas, att han här i riket kommer att utöva verksamhet,
som innebär fara för den svenska samhällsordningen. Härom anför ämbetet:

Räckvidden av det i 5 § i promemorian föreslagna förbudet mot utlämning
ar i forsta hand beroende av tolkningen av begreppet politiskt brott. Någon

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 är 1957

definition av nämnda begrepp har ej lämnats i promemorian vare sig i det
där framlagda förslaget till lagtext eller i motiveringen därtill. Av såväl lagtexten
som motiven torde emellertid framgå, att den i lagtexten använda
beteckningen politiskt brott är avsedd att omfatta ej blott de absolut-politiska
brotten utan även, åtminstone i viss utsträckning, de relativt-politiska
brotten. Beträffande frågan, vilken omfattning det i 5 § stadgade förbudet
mot utlämning skall äga i fråga om brott, tillhörande sistnämnda brottsgrupp,
har ej gjorts något direkt uttalande i promemorian. Utlänningskommitténs
betänkande synes dock giva auss vägledning härvidlag. Redan lagtexten
i nämnda betänkande, särskilt undantagsbestämmelserna i 6 §, torde sålunda
giva vid handen, att i den mån beteckningen politiskt brott förekommer
i lagtexten i betänkandet, därunder avses att inrymmas ej blott de
egentliga statsförbrytelserna — för svensk rätts vidkommande ungefärligen
de brott, som upptagits i 8 och 9 kapitlen strafflagen — jämte brott, som
förövas i samband med och i avsikt att främja statsförbrytelser, utan även
vissa andra brott, som förövas i politiskt syfte. De nyssnämnda undantagsbestämmelserna
i utlänningskominitténs betänkande ha visserligen icke upptagits
i det i promemorian framlagda förslaget. Varken de skäl, som föranlett
deras uteslutande, eller promemorians innehåll i övrigt giva emellertid
anledning antaga, att promemorian beträffande innebörden av begreppet politiskt
brott skulle intaga en annan inställning i principiellt avseende än
utlänningskominitténs betänkande.

Att med utgångspunkt från vad sålunda anförts avgöra vilken räckvidd det
i 5 § stadgade förbudet mot utlämning för politiskt brott kan komma att få
vid lagbudets tillämpning i praktiken, är uppenbarligen synnerligen vanskligt.
Det synes emellertid, som om nämnda stadgandes avfattning kan vara
ägnad att i rättstillämpningen medföra en alltför långt gående begränsning
av möjligheterna till utlämning. Det torde sålunda förekomma vissa grova
brott, vilka måste anses vara av utpräglat politisk natur och på den grund
enligt remitterade förslaget ej kunna föranleda utlämning, men vilka samtidigt
vittna om sådan grymhet, råhet eller allmänfarlighet hos förövaren,
att en utlämning oaktat brottets politiska beskaffenhet och de vådor för gärningsmannen,
som utlämningen kan medföra, dock framstår såsom befogad.
Såsom ett exempel på dylika brott må anföras den i modern tid ej ovanliga
form av organiserat människorov på främmande staters territorium, som
går ut på att försäkra sig om personer i framskjuten ställning, vilka antingen
äro politiskt misshagliga ur den stats synpunkt, i vars intresse brottet förövas,
eller också sitta inne med kunskaper eller upplysningar, som kunna
vara av särskilt värde för nämnda stat. Ofta torde offren efter bortförandet
likvideras eller utsättas för tortyr eller annan brutal behandling. Medlemmar
av en dylik terrororganisation kunna uppenbarligen tänkas söka asyl i
Sverige eller i vissa fall begiva sig hit i direkt syfte alt med vårt land som
operationsbasis fortsätta sin brottsliga verksamhet. Utlämning i dylika fall
torde av nyss anförda skäl sällan kunna ske. Enligt ämbetets uppfattning
torde nämligen eu brottslighet av förevarande slag endast undantagsvis
kunna anses i övervägande grad innefatta brott av icke politisk natur och
på den grund föranleda utlämning.

Då under föreliggande omständigheter utlänningar ej heller torde kunna
avlägsnas ur riket med tillämpning av utlänningslagens stadganden, skulle
följden härav bliva, att brottslingen måste kvarbliva i Sverige. EU dylikt resultat
torde emellertid ej kunna anses godtagbart.

Det iir visserligen riktigt att, såsom i motiven framhållits, den begränsning
av möjligheterna till utlämning, som sålunda kan föranledas av förslå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

gets genomförande, i viss mån uppväges av att de svenska jurisdiktionsreglerna
efter genomförande av straffrättskommitténs förslag till brottsbalk
giva vissa möjligheter att beivra brotten vid svensk domstol. Då emellertid,
på grund av de uppenbara svårigheterna att anskaffa erforderlig bevisning,
utsikterna till fällande dom i dylika mål måste betecknas såsom mycket
små, kan den härigenom skapade motvikten mot de nyss berörda olägenheterna
i förslaget icke anses tillräcklig.

Justitickanslersåmbetet, å sin sida, har förklarat sig benäget att ansluta
sig till den i promemorian intagna ståndpunkten, att en undantagsregel sådan
som den av kommittén åsyftade ej bör upptagas i lagen, men anser å
andra sidan förbudet mot utlämning för politiska brott icke böra gälla så
oinskränkt som promemorieförslaget innebär. Undantag synes böra uppställas,
som täcker terrorbrott och liknande, därvid det icke borde vara
omöjligt att för dessa brott finna en formulering som icke är alltför obestämd.
Ämbetet har slutligen för sin del ansett de skäl som av utlänningskommittén
anförts för förslaget att från utlämningsförbudet skulle undantagas
brott, som avses i Röda Korskonventionerna, bärande.

Statens utlänningskommission bar ansett, att ett fullständigt avstående
från den möjlighet till utlämning, som utlänningskommittén avsett, knappast
kan försvaras, då därigenom fall torde kunna uppkomma, som kan
verka direkt utmanande på den allmänna opinionen. Kommissionen ifrågasätter,
om icke vad utlänningskommittén velat nå skulle kunna vinnas genom
ett stadgande, som ger högsta domstolen rätt att förklara hinder mot utlämning
icke föreligga beträffande utlänning, som begått politiskt brott men
genom sin brottsliga gärning ådagalagt sådan avskyvärd grymhet, att han
icke är värdig att åtnjuta asyl här i riket. Genom att bestämmanderätten i
fråga om ett dylikt beslut lagts i högsta domstolens hand skulle varje möjlighet
till missbruk vara avlägsnat.

Utlänningsnämnden har däremot funnit riktigt, att den ifrågavarande undantagsregeln
ej upptagits i förslaget. Nämnden uttalar emellertid tvekan
beträffande lämpligheten av att utesluta attentatsklausulen. Härom anför
nämnden bl. a. följande.

Redan vid den nu gällande lagens tillkomst uttalades mycket delade meningar
om lämpligheten och ändamålsenligheten av upptagandet i den svenska
lagen av den s. k. belgiska attentatsklausulen. Att klausulen icke upptogs
i utlänningskommitténs betänkande torde förklaras därav, att kommittén
ansåg att det föreslagna undantaget från förbudet mot utlämning för
politiska brott i viss män tillgodosåge de syften, som attentatsklausulen
skulle tjäna. I den remitterade promemorian motiveras förslaget, att klausulen
skulle utga ur lagen, bl. a. med en hänvisning till att de svenska jurisdiktionsreglerna
i varje fall efter genomförande av straffrättskommitténs
förslag till brottsbalk — ge vidsträckta möjligheter att beivra gärningen vid
svensk domstol. Det sagda må visserligen vara sant, men häremot synes
kunna invändas, att på grund av bevissvårigheter och andra omständigheter
det nog i allmänhet torde vara mest ändamålsenligt, att brottet beivras vid
domstol på platsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

Även landsfogden i Värmlands län uttalar sig för att attentatsklausulen
bör upptagas i lagen.

Advokatsamfundet bär anfört, att — av skäl som anförts i promemorian —
särskilda undantagsbestämmelser beträffande politiska brott är obehövliga.
Skulle emellertid dylika undantagsbestämmelser införas, bör i varje fall
kommitténs förslag om prövning av och hänsynstagande till gärningsmannens
potentiella farlighet för den svenska samhällsordningen bestämt avvisas.

Departementschefen. Som jag redan anfört i den allmänna motiveringen
bör politiska brott även i fortsättningen vara undantagna från utlämning.
Vad angår innebörden av begreppet politiskt brott står det klart, att därunder
innefattas i främsta rummet sådana brott som riktar sig mot stat och
samhällsordning men att under begreppet jämväl i viss utsträckning inbegripes
brott av allmän karaktär, i vilka ingår ett politiskt moment. Det torde ej
vara möjligt att i lagtexten giva en närmare definition på begreppet, utan
tolkningen får som hittills ske i tillämpningen med beaktande av omständigheterna
i varje särskilt fall. I överensstämmelse med den gällande lagen bör
emellertid uttryckligen fastslås, att utlämning skall vara utesluten, såvida
icke brottet övervägande är av allmän natur. Med viss förenkling av den i
1913 års lag använda formuleringen torde regeln, såsom föreslagits i promemorian,
kunna uttryckas så, att utlämning ej må medgivas för politiskt
brott, med mindre gärningen prövas tillika och i övervägande grad innefatta
brott av icke politisk beskaffenhet.

Sedan Sverige numera ratificerat den av Förenta Nationernas generalförsamling
år 1948 antagna konventionen om förebyggande och bestraffning
av brottet folkmord (genocide), har Sverige förpliktat sig att, då fråga uppkommer
om utlämning, icke betrakta i nämnda konvention avsedda gärningar
såsom politiskt brott. Såsom framhållits i promemorian torde ett särskilt
påpekande av detta förhållande i lagtexten ej vara erforderligt, särskilt
som i övergångsbestämmelserna upptages hänvisning till konventioner, som
är gällande vid den nya lagens ikraftträdande.

Utlänningskommittén har i sitt förslag till övervägande upptagit frågan i
vad mån jämväl andra begränsningar i förbudsregeln kan anses påkallade.
Redan i gällande lag inskränkes tillämpligheten av regeln genom den s. k.
belgiska attentatsklausulen, som innebär att mord, mordförsök eller dråp å
främmande statsöverhuvud eller någon till en främmande suveräns familj
hörande person icke skall anses såsom politiskt brott. Kommittén har ansett
denna klausul mindre ändamålsenlig men har i stället föreslagit vissa andra
modifikationer. Såsom politiskt brott skall sålunda enligt kommitténs förslag
icke anses vissa svåra överträdelser av de s. k. Röda Korskonventionerna
av år 1949, och vidare föreslår kommittén, att utlämning för politiskt
brott skall kunna medgivas, om del innefattar mord, dråp, mordbrand, allmänfarlig
ödeläggelse eller grovt sabotage och det med hänsyn till gärningsmannens
politiska syfte och omständigheterna i övrigt kan antagas, att han

Kungi. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

här i riket kommer att utöva verksamhet, som innebär fara för den svenska
samhällsordningen. I departementspromemorian har kommitténs förslag om
upphävande av attentatsklausulen accepterats, medan en negativ hållning
intagits till de av kommittén ifrågasatta nya modifikationerna i förbudsregeln.

Vad attentatsklausulen beträffar vill jag erinra om att denna är mycket
omstridd. Den tillämpas av vissa länder, av andra icke. Då den infördes i
1913 års lag skedde det under starka meningsbrytningar. Den kritik mot
klausulen som kommittén framfört synes mig övertygande. Det är uppenbax--ligen en godtycklig och alltför snäv avgränsning att taga hänsyn endast till
brott riktade mot statsöverhuvud och mot person tillhörande suveräns familj,
medan det å andra sidan i särskilda fall kan medföra ett icke önskvärt
intrång i asylrätten att kategoriskt, utan möjlighet till beaktande av
omständigheterna i det föreliggande fallet, undantaga de avsedda brotten
från utlämningsförbudet. Det måste anses angeläget att icke formulera lagen
på sådant sätt, att möjlighet öppnas för en stat att kräva utlämning i
strid mot de grundsatser som i vårt land upprätthålles i fråga om asylrätten.
Då attentatsklausulen tydligtvis kan medföra vissa risker i sådant hänseende,
vill jag ansluta mig till förslaget att den skall utgå ur lagen.

För atl på ett mera ändamålsenligt sätt än som möjliggöres genom attentatsklausulen
undgå de nackdelar, som kan vara förenade med ett restriktivt
upprätthållande av förbudet mot utlämning för politiskt brott har kommittén,
såsom nyss nämndes, förordat en regel som möjliggör utlämning då brottet
är av viss grov beskaffenhet och gärningsmannens kvarblivande i landet
kan antagas medföra fara för den svenska samhällsordningen. Icke heller
detta förslag synes mig dock innebära en framkomlig utväg. Frågan om
åtgärder mot en utlänning på grund av önskvärdheten att han, med hänsyn
till vad som kan antagas om hans blivande verksamhet här i landet, avlägsnas
ur riket bör bedömas uteslutande enligt de grundsatser som är fastslagna
i utlänningslagen. Jag anser mig även, i likhet med den uppfattning som
uttalats i departementspromemorian, böra avvisa tanken att generellt undantaga
vissa brott som faller under 1949 års Röda Korskonventioner. Frågan
huruvida utlämning för dylika brott må ske bör i varje särskilt fall, i
enlighet med huvudregeln, prövas med hänsyn till om brottet kan anses vara
av övervägande icke politisk beskaffenhet, något som kan antagas i regel
vara fallet.1

I fråga om de politiska brotten måste det — med hänsyn till de ömtåliga
situationer som kan uppkomma -— anses vara av särskild vikt att ha en kategorisk
lagregel att falla tillbaka på. Att en sådan lagregel i särskilda fall kan
komma att mot utlämning skydda personer, som enligt den allmänna uppfattningen
i vårt land icke borde få åtnjuta sådant skydd, är en konsekvens
som det synes nödvändigt att acceptera. Det bör även erinras om möjligheten
att här i landet lagfora personer som tar sin tillflykt hit och som ej kan

1 Jlr prop. 1953: 142 s. 18 och 28.

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

utlämnas. De brott som avses i Röda Korskonvenlionerna kan numera, efter
den särskilda lagstiftning om folkrättsbrott som genomförts är 1953, åtalas i
vårt land, även om de eljest ej faller under svensk jurisdiktionsrätt, och enligt
straffrättskommitténs brottsbalksförslag överväges en betydande generell
utvidgning av möjligheterna att här i landet åtala och bestraffa brott
som är begångna utomlands. Såsom jag anfört i den allmänna motiveringen
avser jag att utbryta straffrättskommitténs förslag i denna del till särskild
behandling.

7 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i 1913 års lag. I utlänningskonnnitténs
förslag har stadgandet upptagits såsom ny 7 § och i promemorians
förslag såsom 6 §.

Utlänning skommittén och promemorian. I sitt betänkande erinrar utlänningskommittén
om att gällande lag om utlämning icke behandlar det fall
att utlänningen i det land, som begär hans utlämning, kan — utan att straffas
för politiskt brott — bli utsatt för sådan fara eller förföljelse som enligt
utlänningslagen konstituerar politiskt flyktingskap. Att sådant förhållande
föreligger, utgör därför icke något hinder mot utlämning. Denna lagens
ståndpunkt har sin naturliga förklaring däri, att det vid dess tillkomst
knappast förekom att personer av annan orsak än politiskt brott utsattes
för politisk förföljelse. I detta sammanhang anmärker kommittén, att i
våra tidigare utlänningslagar upptogs politiskt brott som den enda orsaken
till politiskt flyktingskap. 1 någon mån bereder dock lagen om utlämning
av förbrytare den utlämnade ett visst skydd mot sådan fara eller förföljelse
som nu avses. Detta sker genom vad som föreskrives i 11 § om de betingelser
som skall uppställas vid utlämning. Sålunda skall bl. a. föreskrivas, att
den utlämnade icke må åtalas eller straffas för någon annan före utjämningen
begången handling än den för vilken han utlämnats, och vidare att
den utlämnade, sedan han slutligen frikänts eller efter till fullo avtjänat
straff försatts på fri fot, skall äga frihet att under en månad lämna landet.
Det sist nämnda skall dock icke gälla, om den utlämnade gör sig skyldig
till nytt brott. Det torde emellertid vara uppenbart, framhåller kommittén,
att uppställandet av dessa villkor icke utgör tillräckligt skydd för en flykting
mot sådan i vidsträckt mening politisk förföljelse som nu utövas i
många länder.

Enligt kommitténs mening bör som regel gälla, att om en utlänning på
grund av fara för politisk förföljelse icke kan avvisas eller utvisas till ett
visst land, bör han i allmänhet ej heller kunna utlämnas dit. Frågan är då
hur man skall åstadkomma, att utlämning icke sker i dylikt fall. Finnes icke
utlämningstraktat, föreligger ju icke någon förpliktelse alt utlämna och
Kungl. Maj:t kan då taga hänsyn till förhållanden av antydd art och, om
omständigheterna därtill föranleder, vägra utlämning. Det torde dock icke
vara möjligt att helt avvara traktater. För övrigt synes principen om för -

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

bud mot utlämning i förevarande fall vara så viktig att den bör upptagas i
lagen. Kommittén föreslår därför att där införes ett stadgande i ämnet.
Detta stadgande bär utformats i anslutning till den definition å politisk
flykting, som framlagts i kommitténs förslag till utlänningslag. För tillämpning
av det föreslagna stadgandet förutsättes sålunda, att det i ärende angående
utlämning för brott av icke-politisk beskaffenhet finnes anledning
antaga, att den som begäres utlämnad på grund av sin härstamning, tillhörighet
till viss samhällsgrupp, religiösa eller politiska uppfattning eller
på grund av politiskt brott eller eljest på grund av politiska förhållanden
skulle i den stat som begär utlämning bli utsatt för fara för liv eller frihet
eller därmed jämförlig förföljelse. Föreligger denna förutsättning, skall
under beaktande av å ena sidan faran eller förföljelsen samt å andra sidan
brottets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt prövas, huruvida utlämning
må ske. Kommittén har icke ansett det lämpligt att stadga ett ovillkorligt
förbud mot utlämning i dessa fall. Det viktigaste skälet är, att utlämning
när den begäres för brott av synnerligen grov beskaffenhet icke
bör hindras, om den fara eller förföljelse som hotar utlänningen är ringa i
förhållande till det straff som kan följa på brottet. På detta område gör sig
sålunda liknande synpunkter gällande som i de fall, då en politisk flykting
enligt utlänningslagen bör vägras asyl på grund av sina individuella förhållanden.
Då fråga är om utlämning för sådana brott som avses i Röda
Korskonventionerna och konventionen om straff för folkmord — vilka brott
enligt kommitténs förslag ej skulle omfattas av förbudet mot utlämning för
politiskt brott — torde utlämning kunna äga rum, även om faran eller förföljelsen
kan antagas vara mera avsevärd. Detta får emellertid liksom eljest
bero på ett hänsynstagande till omständigheterna i det särskilda fallet.

Kommittén framhåller, att det föreslagna stadgandet — såsom framgår avordalydelsen
— icke är tillämpligt, då fråga är om utlämning för politiskt
brott. Att så icke heller bör vara fallet, torde ligga i sakens natur.

Kommittén anför vidare, att det måhända mot ett sådant stadgande som
det nu föreslagna kan framställas den erinran, att det kan komma att verka
som en diskriminering av den stat, som begär utlämning, om dess utiämningsbegäran
avslås på den grund att den utlämnade kan antagas där bli
utsatt för fara eller förföljelse av antytt slag. Denna anmärkning är ej utan
fog, särskilt om det vore Kungl. Maj:t som motiverade avslaget med dylika
skäl. I sådant fall kan tänkas, att påtryckningar skulle komma att utövas
av den främmande staten. Om emellertid frågan, huruvida sådant hinder
mot utlämning föreligger, bedömes av annan myndighet än Kungl. Maj :t
och utlämning — i enlighet med vad som för närvarande gäller i fråga om
högsta domstolens yttrande — icke får ske mot denna myndighets veto,
synes befogad erinran ej kunna göras mot ett stadgande av det föreslagna
innehållet.

Kommittén förklarar sig vara medveten om att det kan komma att möta
svårigheter att i utlämningstraktater få införda bestämmelser som motsvarar
det föreslagna stadgandet samt anför närmare härom:

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

Något liknande stadgande förekommer nämligen -— såvitt kommittén har
sig bekant — icke i utländsk rätt och utlämningstraktaterna äro regelmässigt
reciproka. Kommittén vill emellertid framhålla, att stadgandet kommer att
innefatta en begränsning av de förpliktelser att utlämna som upptagas i en
traktat och att det därför icke torde möta hinder för en stat att, fastän den
saknar motsvarande stadgande i sin lagstiftning, ansluta sig till en traktat,
som innehåller en dylik bestämmelse. I betraktande av de svårigheter
som stadgandet kan väntas giva anledning till vid avslutande av traktater
har kommittén övervägt, om detta icke skulle kunna vara fakultativt; utlämningstraktater
skulle kunna slutas både med och utan stadgandet. Detta
skulle vara motiverat ur den synpunkten att traktater, enligt vad förut anförts,
icke böra avslutas annat än i undantagsfall och då endast med länder,
vars rättsordning erbjuder tillfredsställande rättssäkerhetsgarantier åt den
som utlämnas. Emellertid kunna — som den senaste tidens utveckling visar
— omvälvningar hastigt rycka bort grunden för rättssäkerheten även i stater,
där den tidigare ansetts vila säkert. Just i dylika situationer kan det
vara av stor betydelse att en sådan bestämmelse som den av kommittén
föreslagna upptagits i en utlämningstraktat. Vidare är att märka, att om
bestämmelsen icke göres fakultativ, måste alla stater i förevarande avseende
behandlas lika och detta förhållande torde vara ägnat att minska svårigheterna
att få bestämmelsen upptagen i traktater. Enligt kommitténs mening
bör stadgandet därför icke vara fakultativt.

I promemorian erinras om att i den nya utlänningslagens 53 § stadgas, att
utlänning icke må vid verkställighet av avvisning, förpassning, förvisning
eller utvisning befordras till land, där han löper risk att bli utsatt för politisk
förföljelse, och ej heller till land, där han icke åtnjuter trygghet mot att
bli sänd till land, i vilket han löper sådan risk. Från denna regel göres dock
vissa undantag. Sålunda stadgas i 54 §, att utlänningen må kunna befordras
till sådant land, om han genom synnerligen grov brottslighet ådagalagt, att
hans kvarstannande här skulle innebära en allvarlig fara för allmän ordning
och säkerhet, och den förföljelse som hotar honom icke innebär fara för
hans liv och ej heller eljest är av särskilt svår beskaffenhet samt han icke
kan befordras till annat land. Har utlänning här eller annorstädes bedrivit
verksamhet, som inneburit fara för rikets säkerhet, och finnes anledning
antaga alt han här skulle fortsätta dylik verksamhet, kan han också —
såvida han ej kan befordras till annat land — befordras till land där han
hotas av politisk förföljelse. Med politisk förföljelse förstås, enligt den definition
som lämnas i 2 §, att någon på grund av sin härstamning, tillhörighet
till viss samhällsgrupp, religiösa eller politiska uppfattning eller eljest
på grund av politiska förhållanden utsättes för förföljelse, som riktar sig
mot hans liv eller frihet eller eljest är av svår beskaffenhet, eller ock att
på grund av politiskt brott allvarligt straff ålägges honom.

I promemorian framhålles angelägenheten av alt ett motsvarande skydd
beredes mot risk för politisk förföljelse genom utlämning för brott. Det
ifrågasättes dock, om icke skyddet vid utlämning här bör sträcka sig längre
än i utlänningslagen på så sätt att ett ovillkorligt förbud uppställes. En sådan
skillnad, som vid ett ytligt betraktande måhända kan förefalla omotiverad,
synes berättigad med hänsyn till lagarnas olika ändamål. Utlämning

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

för brott syftar till att lämna biträde åt en stat vid utövandet av dess straffrättsskipning,
under det att ändamålet med en utlännings avlägsnande jämlikt
utlänningslagen är att befria vårt land från en utlänning, som med hänsyn
till landets intressen icke är önskvärd här. Vid utlämning är det av den
allra största vikt att den utlämnade verkligen får åtnjuta den rättssäkerhet,
varå han enligt vår uppfattning — även om han begått ett grovt brott —
kan göra anspråk. Utlämning bör därför enligt promemorian aldrig medgivas,
om vederbörande genom utlämningen löper risk för politisk förföljelse.
I sammanhanget erinras om de ändringar i jurisdiktionsreglerna som
straffrättskommittén föreslagit.

Yttrandeno. Vid remissbehandlingen av promemorian har justitiekanslersämbetet
förklarat sig hysa tvekan, huruvida det i paragrafen stadgade lörbudet
mot utlämning under alla omständigheter bör vara ovillkorligt. Ämbetet
har därvid särskilt uppmärksammat sådana fall, då utlämning begärts
för synnerligen grovt brott och faran för förföljelse är ringa. Ämbetet framkastar
tanken på att kvalificera risken för förföljelse genom att uppställa
krav på att risken skulle vara allvarlig. Landsfogden i Värmlands län anser,
att denna paragraf borde korrespondera med 53 § utlänningslagen.

Departementschefen. Det är uppenbarligen angeläget, att det skydd för
politiska flyktingar som beredes genom utlänningslagen upprätthålles även
när det gäller utlämning. Förbudet mot utlämning för politiskt brott är i
detta avseende icke tillfyllest, utan det behöver kompletteras med ett stadgande,
som ger ett mera generellt skydd. Detta synes lämpligen böra ske genom
att i lagen, på sätt föreslagits såväl av utlänningskommittén som i promemorian,
upptages en regel, som förhindrar utlämning, om den kan medföra
risk för politisk förföljelse. Med anledning av kommitténs uttalande,
att det kan komma att möta svårigheter att i utlämningstraktater få införda
bestämmelser motsvarande ett dylikt stadgande, må framhållas, att det inom
Europarådet utarbetade förslaget till multilateral utlämningskonvention
upptar en bestämmelse i ämnet.

Med politisk förföljelse förstås enligt 2 § utlänningslagen, att någon på
grund av sin härstamning, tillhörighet till viss samhällsgrupp, religiösa eller
politiska uppfattning eller eljest på grund av politiska förhållanden utsättes
för förföljelse, som riktar sig mot hans liv eller frihet eller eljest är av svår
beskaffenhét, eller ock att på grund av politiskt brott allvarligt straff ålägges
honom. Denna avfattning torde böra läggas till grund för nu ifrågavarande
stadgande i utlämningslagen. Bestraffning för politiskt brott behöver
dock ej nämnas, då det redan finnes stadgande därom i utlämningslagen.

Enligt det av utlänningskommittén framlagda förslaget uppställes icke
något ovillkorligt hinder mot utlämning i nu avsedda fall, utan det skall
under beaktande å ena sidan av förföljelsen och å andra sidan av brottets
beskaffenhet och omständigheterna i övrigt prövas, om utlämning må ske.
Denna ståndpunkt har kritiserats i promemorian, vars förslag i stället innebär
ett ovillkorligt förbud. Det är här att märka, att den i utlänningslagen

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

fastslagna grundsatsen om asylrätt för politiska flyktingar icke är helt undantagslös.
Visserligen stadgas i 53 § att utlänning icke må vid verkställighet
av avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning befordras till land,
där han löper risk att bli utsatt för politisk förföljelse, och ej heller till
land, där han icke åtnjuter trygghet mot att bli sänd till land, i vilket han
löper sådan risk. Men i 54 § medgives sådan verkställighet i vissa fall, då
fråga är om personer, som med hänsyn till vad som kan antagas om deras
blivande verksamhet i landet bör avlägsnas härifrån och möjlighet icke finnes
att befordra dem till annat land än sådant där risk för politisk förföljelse
föreligger; enligt 70 § i lagen finnes även möjlighet att vid krig eller
krigsfara eller andra utomordentliga förhållanden meddela avvikande föreskrifter
hl. a. om utlännings avlägsnande från landet. Skäl kan anföras för
att på motsvarande sätt uppmjuka den regel som skall intagas i utlärnningslagen.
Såsom framhållits i promemorian bör man emellertid beakta
de olika syften som utlämningslagen och utlänningslagen är avsedda att
tjäna. Vid utlämning bör finnas fullgoda garantier för att individen icke
utsättes för annan påföljd än sådan som direkt anknyter till det brott varom
fråga är i utlämningsärendet. Jag vill därför ansluta mig till promemorians
förslag på denna punkt. Det förtjänar i detta sammanhang anmärkas,
att den omständigheten att hinder mot utlämning på nu förevarande grund
eller eljest föreligger icke innebär att utlänningen ej kan avlägsnas ur vårt
land med stöd av utlänningslagen. Fråga om åtgärd enligt utlänningslagen
bör prövas i vanlig ordning oberoende av att framställning om utlämning avvisats.
Om denna prövning leder till ett beslut om utlänningens avlägsnande
ur landet, skall detta beslut verkställas med beaktande av de förut nämnda
reglerna i utlänningslagen.

8 §•

Denna paragraf har ej motsvarighet i gällande rätt och återfinnes ej heller
i utlänningskommitténs och promemorians förslag.

Departementschefen. Såsom jag anfört i den allmänna motiveringen bör
i lagen upptagas en bestämmelse om hinder mot sådan utlämning, som är
oförenlig med humanitära grundsatser. Utlämning är ofta en i hög grad ingripande
åtgärd för den person som avses, speciellt om den utlämningssökande
staten icke är hans hemland. Är personen underårig eller är det fråga
om t. ex. en åldrig eller sjuk människa, kan det framstå såsom föga rimligt
att utlämna honom med anledning av ett brott, som visserligen formellt kan
möjliggöra utlämning men som kanske är av förhållandevis mindre allvarlig
natur eller ligger långt tillbaka i tiden. Det bör exempelvis ej komma i
fråga att sända eu underårig person till ett avlägset främmande land, som
ej är hans hemland, för att undergå straff för ett brott, vilket är av mindre
grov beskaffenhet ehuru det i och för sig kan giva anledning till utlämning.
Därest traktat med den främmande staten icke ingåtts, kan i nu avsedda
fall utlämning vägras med hänvisning till den fria prövningsrätt som

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

föreligger. Men i händelse att framställningen inkommit från en stat, som
har traktat att stödja sig på, skulle skyldighet att villfara framställningen
föreligga, om icke förbehåll gjorts för situationer av den antydda arten. Det
är visserligen här fråga om undantagsfall, och det kan jämväl antagas såsom
sannolikt, att den främmande staten, efter att ha blivit närmare informerad
om förhållandena, finner skäl att icke fullfölja sin framställning,
men ett skydd för individen i detta avseende bör vara inskrivet i lagen. Jag
har i förevarande paragraf upptagit ett stadgande i ämnet. Enligt detta
stadgande skall utlämning ej äga rum, om i särskilt fall åtgärden med hänsyn
till den avsedda personens ålder, hälsotillstånd eller personliga förhållanden
i övrigt framstår såsom uppenbart oförenlig med humanitetens krav.
I den föreslagna lagtexten angives jämväl att vid prövningen hänsyn skall
tagas till brottets beskaffenhet och den utlämningssökande statens intresse.
Det är givet att utlämningen framstår såsom ett mera motiverat ingripande
när det är fråga om ett brott av allvarlig beskaffenhet. Understundom
kan den utlämningssökande staten ha ett särskilt intresse att få utlämningen
till stånd, även om det är fråga om ett mindre grovt brott, t. ex. för
att kunna utreda brottslighet med flera medverkande, bland vilka den ifrågavarande
personen ingår.

Enligt vad som anförts i den allmänna motiveringen bör möjlighet öppnas
att hänskjuta fråga om tillämpningen av förevarande paragraf till särskilt
internationellt skiljedomsförfarande. Bestämmelse härom har upptagits 20 §.

9 §■

Paragrafen äger motsvarighet i 8 § i 1913 års lag. I promemorians förslag
motsvaras bestämmelsen av 7 §.

Gällande rätt. I 8 § första stycket i den gällande lagen stadgas, att utlämning
ej må medgivas utan att till stöd för framställningen därom förebragts
antingen av domstol meddelat fällande utslag eller också av domstol
eller annan behörig myndighet meddelat beslut, som innebär förordnande
om häktning; i handlingen skall brottets beskaffenhet samt tiden och orten
för brottet vara noggrant angivna. Grundas framställning om utlämning
annorledes än å fällande utslag eller sådant beslut, som föregåtts av förundersökning
inför domstol eller undersökningsdomare, och bestrider den
som begäres utlämnad att han gjort sig skyldig till det uppgivna brottet, får
enligt andra stycket i samma paragraf utlämningen ej beviljas, om det inte
tillika visas, att sannolika skäl föreligger till misstanke att han är skyldig
till detsamma. Denna sistnämnda bestämmelse kan dock sättas ur kraft efter
överenskommelse med främmande stat och under förutsättning av ömsesidighet.

Utlänning skommittén och promemorian. I sitt betänkande anför utlänningskommittén,
att den gällande ordningen i fråga om den bevisning som

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

skall krävas i skuldfrågan icke är tillfredsställande. Utlämning är för den
person, som blir föremål för en sådan åtgärd, av mycket ingripande betydelse,
och även om uHämningen icke skulle resultera i fällande dom och
straffverkställighet, medför den alltid ett tämligen långvarigt frihetsberövande.
Med hänsyn härtill anser kommittén att det för utlämning alltid bör
krävas åtminstone så mycket bevisning, att sannolika skäl föreligger till
misstanke, att vederbörande är skyldig till brottet. Det är att märka, framhåller
kommittén, att ett liknande krav på bevisning enligt rättegångsbalken
gäller i fråga om häktning på grund av misstanke om brott (24 kap. 1 §).
Då kommittén som förutsättning för utlämning vill uppställa kravet att
sannolika skäl till misstanke skall föreligga, innebär detta icke, att det enligt
kommitténs mening i varje utlämningsärende skall förebringas bevisning
genom vittnen el. dyl. om sannolikheten för att vederbörande är skyldig
till brottet. Ett fällande domstolsutslag eller sådant häktningsbeslut, som
avses i den gällande lagen, torde ofta vara tillräckligt för att sannolika skäl
skall anses vara för handen. Emellertid kan sådana förhållanden föreligga
att, fastän dylikt utslag eller beslut förebragts, anledning finnes att hysa
starka tvivel om vederbörandes brottslighet. Det ligger uppenbarligen i dens
intresse som begäres utlämnad att förebringa sådana omständigheter, som
kan utgöra grund för att ifrågasätta riktigheten av det bevis om hans brottslighet
en dom eller ett häktningsbeslut regelmässigt måste anses utgöra.
Den tilltro, som skall fastas till dylika bevis om hans skuld, blir givetvis i
mycket stor utsträckning beroende på vilken uppfattning man hyser om
tillförlitligheten av rättsskipningen i allmänhet i det land, där domen eller
beslutet meddelats. — Kommittén har övervägt, om man icke genom ömsesidig
överenskommelse med främmande stat borde kunna lätta på det krav
på utredning i skuldfrågan som nu föreslagits. En allmän regel härom anser
emellertid kommittén icke böra upptagas i lagen. Även om man vid den tidpunkt
då en överenskommelse ingås, hyser det största förtroende för rättsskipningen
i den andra staten, kan dock sådana omvälvningar inträda att
förtroendet förbytes i misstro. Det är vidare att märka, att i det fall att rättsskipningen
i det land, som begär utlämning, är att anse som likvärdig med
den svenska torde det krav på bevisning som kommittén uppställer icke
komma att verka tyngande på utlämningsförfarandet.

Även enligt promemorian är den gällande ordningen otillfredsställande,
och kommitténs ändringsförslag har i promemorian befunnits välgrundat.
I promemorian framhålles, att det är givet att det i tillämpningen kan vara
vanskligt alt avgöra vilket bevisvärde som skall tillerkännas ett i främmande
land meddelat fällande utslag eller häktningsbeslut. Detta spörsmål
kan ej närmare regleras i lagtexten utan får bedömas efter omständigheterna
i varje särskilt fall. Ej heller synes det vara anledning att vid avfattningen
av bestämmelsen beakta huruvida vederbörande bestrider att han
begått brottet. Det understrykes, att enbart ett medgivande i regel ej bör
anses tillfyllest, ehuru det givetvis enligt vanliga grunder för bevisning i

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

brottmål tillerkännes mycket stor betydelse vid prövningen. Något avsteg
från bevisningskravet efter överenskommelse med viss stat bör enligt promemorian
ej ifrågakomma såvitt rör förhållandet till utomnordiska länder.

Yttrandena. Vid remissbehandlingen av promemorian har nedre justitierevisionen
framhållit, att enligt dess mening i denna paragraf borde intagas
den bestämmelse om dom eller häktningsbeslut såsom förutsättning för
utlämning, vilken i promemorians förslag intagits i 12 §. Denna förutsättning
synes böra betraktas såsom en materiell förutsättning för utlämning,
även om man i enlighet med förslaget icke avsäger sig rätten att pröva,
huruvida sannolika skäl föreligger mot den misstänkte.

Advokatsamfundet har icke funnit den föreslagna paragrafen tillfredsställande.
Samfundet anför:

En utlämning är att anse såsom en för den enskilde vida mer ingripande
åtgärd än en häktning. Redan på denna grund kan ifrågasättas, om icke
kraven på bevisning böra ställas högre i ett utlämningsärende än vid en
häktning. Vidare måste beaktas att vid en häktningsförhandling rätten kan
grunda sitt ställningstagande på uppgifter, som upptagits under ett av svensk
lag noggrant reglerat förundersökningsförfarande, som innefattar icke oväsentliga
garantier för den misstänktes rättssäkerhet. Även om förslaget innehåller
bestämmelse om att förundersökning efter rättegångsbalkens regler
skall ske i utlämningsärenden, får man icke bortse ifrån att förundersökningsmaterialet
— utom en berättelse av den som begäres utlämnad — i de
flesta fall knappast kan komma att innehålla annat än protokoll eller andra
handlingar, upprättade eller förmedlade av den främmande statens polismyndigheter.
Bevismaterialet till stöd för en framställning om utlämning
består med andra ord så gott som helt av uppgifter, vilka icke blivit upptagna
efter den svenska rättegångsbalkens regler. Mellan vårt land och det
främmande land som begärt utlämning kan föreligga en olikhet i rättsuppfattning
och straffprocessuella grundsatser, som väl motiverar ett skärpt
krav på bevisningen.

Naturligtvis kan man icke i ett utlämningsärende kräva lika stark bevisning
som erfordras för fällande dom; detta skulle i många fall förutsätta
personliga inställelser vid svensk domstol av målsägande och vittnen. Däremot
bör man kunna fordra all den bevisning som kan framläggas i skriftlig
form. Och vad beträffar kravet på bevisningens styrka synes det rimligt
att kräva åtminstone lika stark bevisning som fordras för väckande av allmänt
åtal vid svensk domstol. Styrelsen tillåter sig härom hänvisa till
Gärdes m. fl. kommentar till rättegångsbalken s. 239—241.

Samfundet uttalar sin fulla anslutning till förslaget, att bevisprövning
skall äga rum jämväl vid framställning om utlämning för verkställighet.

Departementschef en. Med hänsyn till det allvarliga ingrepp i friheten som
en utlämning till annat land innebär bör som jag redan framhållit i den allmänna
motiveringen sådan åtgärd ej få vidtagas, om icke ett visst mått av
bevisning förebragts angående den avsedda personens skuld till det brott
varom fråga är. Utlänningskommittén och promemorian har uttalat sig för
att i detta avseende samma krav böra gälla som enligt rättegångsbalken uppställts
för häktning. Detta förslag synes mig innebära en rimlig avvägning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

Att såsom advokatsamfundet ifrågasatt ställa kraven ännu högre torde föra
alltför långt. Principen bör alltså vara, att utlämning må medgivas endast
om sannolika skäl föreligger till misstanke, att den som begäres utlämnad
begått det med utlämningsframställningen avsedda brottet.

I tillämpningen får efter omständigheterna i vax-je särskilt fall prövas
huruvida det sålunda stadgade bevisningskravet skall anses uppfyllt. Några
bindande regler härom torde ej böra upptagas i själva lagtexten. Givet är att
medgivande av den misstänkte själv är av stor betydelse, ehuru det -—- enligt
vad som gäller i vår rättegångsordning —- bör stödjas av omständigheterna
i övrigt. I varje särskilt fall får också bedömas vilken bevisverkan som
bör tillerkännas ett av myndighet i den främmande staten meddelat beslut
i samband med brottsutredningen därstädes. Enbart den omständigheten att
en dom eller ett häktningsbeslut meddelats innefattar icke tillräcklig bevisning,
om den misstänkte bestrider att han gjort sig skyldig till det uppgivna
brottet och anför trovärdiga grunder för sitt bestridande. I utlämningsärendet
måste i sådant fall ske en bedömning av det utredningsmaterial varpå
häktningsbeslutet eller domen i den främmande staten grundas, och eventuellt
får kompletterande utredning förebringas. Såsom jag anfört i den
allmänna motiveringen bör emellertid hinder ej uppställas mot att i utlämningstraktat
bestämma, att fällande dom eller sådant häktningsbeslut som
meddelats av domstol eller domare i den främmande staten skall tillerkännas
vitsord. Det torde härvid icke vara erforderligt att i lagtexten uttryckligen
framhäva den självklara grundsatsen, att utlämning icke i något fall
bör komma i fråga, om det klart visas, att personen icke har begått det uppgivna
brottet och att det åberopade domslutet eller häktningsbeslutet således
är felaktigt. Bestämmelse om möjlighet att i traktat upptaga föreskrift
om hänskjutande av skuldspörsmålet till internationellt skiljedomsförfarande
har upptagits i 20 §.

Det är en självfallen förutsättning för att en utlämningsbegäran över huvud
skall upptagas till behandling, att en viss utredning i skuldfrågan redan
ägt rum i den utlämningssökande staten. Denna utredning bör alltid ha
tortskridit så långt, att fällande dom eller häktningsbeslut meddelats. Bestämmelse
härom har upptagits i 14 g.

10 §.

Denna paragraf motsvarar 9 § i den gällande lagen. I promemorians förslag
återfinnes motsvarande bestämmelser i 8 §.

Gällande rätt. I 9 § i 191,1 års lag stadgas, att utlämning ej må beviljas,
om redan innan framställningen därom gjordes, bär i riket meddelats dom
eller anbängiggjorts åtal angående den förbrytelse, för vilken utlämning
begäres. Utlämning är vidare utesluten, om straff för brottet skulle enligt
svensk lag vara alt anse såsom förfallet.

Utlännings kommittén och promemorian. I sitt betänkande anför utlänningskommittén,
alt endast i tämligen sällsynta undantagsfall åtalseftergift
5 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt Nr ISO

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

torde komma att meddelas här i riket i fråga om brott, som kan föranleda
utlämning. Utlämning bör emellertid icke beviljas om sådan eftergift meddelats.
Kommittén har därför föreslagit ett stadgande härom. Vidare har i
kommitténs förslag som hinder mot utlämning upptagits även det förhållandet,
att häktning här i riket ägt rum för det brott, för vilket utlämning begäres.
Förslaget i sistnämnda del har förestavats därav att häktning enligt
nya rättegångsbalken icke innebär anställande av åtal. Med häktning likställes
enligt förslaget reseförbud.

I promemorian har paragrafen kompletterats i enlighet med vad utlänningskommittén
föreslagit. Därjämte har emellertid vid avfattningen beaktats,
att utlämning bör vara möjlig, då åtal nedlagts eller häktad frigivits
vid tiden för prövningen av utlämningsframställningen.

1 ttrandena. Riksåklagarämbetet föreslår i sitt yttrande över promemorian
en viss uppmjukning av denna paragraf. Om exempelvis lagföring för brottet
här i riket ej framstår som påkallat ur allmän synpunkt, eller det ur bevissynpunkt
innebär påtagliga fördelar, att lagföringen sker inför domstol i
den stat, som begärt utlämningen, synes utlämning böra få ske. Statsåklagaren
i Stockholm är av samma mening. Statsåklagaren i Göteborg önskar uttrycklig
föreskrift om att utlämning ej må ske om svensk domstol dömt över
brottet, även om utlänningen frikänts och sålunda icke blivit »dömd för
det uppgivna brottet». Advokatsamfundet har anfört, att av det föreslagna
stadgandet icke synes klart framgå, om jämväl en dom enligt 5 kap. 5 §
strafflagen utgör hinder mot utlämning, vilket enligt samfundets mening
borde vara fallet. Samfundet anser även i likhet med statsåklagaren i Göteborg,
att en jämkning av lagtexten är önskvärd, så att av densamma klart
framgår, att även frikännande dom utgör hinder för utlämning. Att utlämning
icke bör få ske för brott, beträffande vilket åtalspreskription inträtt
enligt svensk lag, torde vara uppenbart. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida
icke såsom villkor för utlämning borde stadgas, att icke heller enligt
den främmande statens lag rätten att åtala brottet förfallit. Motsvarande
borde galla i fråga om utlämning för straffverkställighet.

Departementschefen. Det är tydligt att utlämning ej bör komma i fråga
om den avsedda personen blivit här i riket dömd för det brott varpå framställningen
om utlämning grundas. Denna princip bör gälla, även om domen
lett till frikännande eller den tilltalade förklarats strafflös enligt 5 kap. 5 §
strafflagen. Till utmärkande härav torde regeln böra formuleras så att utlämning
ej får ske, om här i riket meddelats dom angående det uppgivna
brottet. Sa som utlanningskommittén föreslagit bör även beslut om eftergift
av åtal utgöra hinder mot utlämning. Utan att särskilt stadgande därom Torde
vara behövligt bor under bestämmelsen anses ingå även det fall att Kungl.

Maj.t med utnyttjande av sin benådningsrätt förordnat att åtal ej skall äua
rum (s. k. abolition). b

Utlämning bör vara utesluten jämväl om den avsedda personen här i riket

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

står under åtal för det uppgivna brottet eller om han är häktad eller underkastad
reseförbud för brottet med sikte på åtal här i riket. Riksåklagarämbetet
har ifrågasatt om detta hinder borde uppmjukas med tanke på att i
vissa fall utlämning kan vara att föredraga framför ett fullföljande av den
här i riket påbörjade brottmålsprocessen. I förekommande fall torde dock
utlämning kunna komma till stånd genom att Kungl. Maj:t beslutar om
nedläggande av åtalet.

I likhet med vad som gäller enligt den nuvarande lagen bör utlämning
vara utesluten om straff för brottet skulle enligt svensk lag vara att anse
såsom förfallet. Härmed åsyftas såväl det fall att åtalspreskription inträtt
som att ådömt straff förfallit. Advokatsamfundet har ifrågasatt, om icke
såsom villkor för utlämning bör uppställas, att brottet icke heller preskriberats
enligt den främmande statens lag. Av skäl, som framgår av vad jag anfört
vid 4 §, torde dock någon särskild lagregel härom ej vara erforderlig.

11 §•

Paragrafen har förebild i 10 § i den gällande lagen och motsvaras i promemorians
förslag av 9 §.

Gällande rätt. I 10 § i 1913 års lag stadgas att, om den person om vars utlämning
är fråga här i riket blivit slutligen dömd till straff för annat brott
än det som avses i framställningen, utlämning ej må äga rum förrän han till
fullo undergått det ådömda straffet. Han kan dock för undergående av rannsakning
provisoriskt utlämnas till den främmande staten, därest denna förbinder
sig att omedelbart efter det han därstädes blivit slutligen dömd, åter
överlämna honom till svensk myndighet. År den, vars utlämnande begäres,
här i riket ställd under åtal för annat brott och för detta brott häktad, får
utlämning i intet fall ske, förrän målet slutligen avgjorts.

Utlänning skommittén och promemorian. I utlänningskommitténs förslag
har såsom hinder mot utlämning — vid sidan av icke verkställt frihetsstraff
— upptagits dom på förvaring eller internering. Vidare har föreskriften, att
utlämning ej må ske, innan vederbörande »till fullo undergått det ådömda
straffet», jämkats till att han »frigivits eller utskrivits från fångvårdsanstalten».
Att en person som begäres utlämnad är villkorligt frigiven eller på prov
utskriven från fångvårdsanstalt, synes nämligen enligt kommittén icke böra
utgöra hinder mot utlämning. Paragrafen har vidare i förslaget jämkats med
anledning av att häktning enligt nya rättegångsbalken icke innebär anställande
av åtal.

I promemorian har kommitténs förslag i huvudsak följts, men såsom hinder
mot utlämning har jämväl upptagits, att den avsedda personen —- utan
att vara häktad eller underkastad reseförbud — står under åtal för brott
å vilket kan följa straffarbete.

Yttrandena. Vid remissbehandlingen av promemorian har riksåklagarämbetet
framhållit alt ett brott uppenbarligen kan, oaktat det är belagt med
straffarbete, i det enskilda fallet understundom vara av jämförelsevis obelyd -

68 Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

lig beskaffenhet, och häktning och meddelande av reseförbud kan även, särskilt
i fråga om utlänningar, ej sällan komma i fråga vid relativt obetydliga
brott. I dylika fall synes det — i synnerhet om det brott, för vilket utlämning
begäres, är grovt — opåkallat att fullfölja det i Sverige inledda rättsförfarandet.
Statsåkhigaren i Stockholm och kriminalpolisintendenten i
Stockholm anför liknande synpunkter.

Nedre justitierevisionen har påpekat, att från tillämpligheten av denna
föreskrift synes böra undantagas den som dömts villkorligt. Förvaring och
internering är enligt särskilt stadgande jämställda med frihetsstraff och behöver
därför ej särskilt nämnas.

Erinran mot paragrafen framställes även av advokatsamfundet, som påpekar
att i förslaget icke berörts det fall, att den som begäres utlämnad befinnes
vara i sådant tillstånd, att han enligt svensk lag skulle vara strafflös.
Stor olikhet torde råda i olika länder i fråga om de krav som uppställes för
att en person på grund av sitt sinnestillstånd skall anses vara fri från straff.
Det skulle emellertid för svensk rättsuppfattning verka stötande, om en person,
som befinner sig i sådant tillstånd som i 5 kap. 5 § strafflagen sägs,
skulle utlämnas till bestraffning för ett brott, för vilket han, om brottet blivit
begånget i Sverige, icke skulle bli straffad och måhända icke ens åtalad.
Under alla förhållanden synes uppräkningen i paragrafen böra kompletteras
med det fall, att någon, utan eller efter lagföring, är intagen för vård på
sinnessjukhus här i riket.

Departementschefen. I förevarande paragraf uppställes hinder mot utlämning
med hänsyn till här i riket pågående åtgärder, som föranletts av annat
brott än det som avses med utlämningsframställningen. Till en början
bor utlämning vara utesluten, om den avsedda personen för sådant brott
dömts till frihetsstraff, som ännu ej verkställts. I detta hänseende bör gälla
att utlämning får ske först sedan han — villkorligt eller definitivt — frigivits
eller utskrivits från fångvårdsanstalten. Om domen är villkorlig, synes
hinder mot utlämning ej böra föreligga. Till utmärkande härav torde i lagtexten
böra utsägas, att personen »dömts att undergå» frihetsstraff. Förvaring
och internering är, såsom anmärkts i ett remissyttrande, likställda med
frihetsstraff och behöver icke särskilt omnämnas (se 19 § lagen den 18 juni
1937 om förvaring och internering i säkerhetsanstalt).

Om den person som begäres utlämnad är häktad eller underkastad reseförbud
for annat brott än det varpå framställningen grundas, bör utlämning
ej vara tillåten. Detta hinder synes böra gälla oavsett brottets svårhetsgrad.
Har atal skett utan att personen hålles häktad eller är underkastad reseförbud,
bor däremot hindret inskränkas till att avse sådana fall, då brottet är
av den svårhetsgrad att därå kan följa frihetsstraff. Det av några remissinstanser
framförda förslaget om begränsning till brott av ännu högre svårhetsgrad
anser jag mig ej kunna biträda.

I likhet med vad som gäller enligt den nuvarande utlämningslagen bör pågående
verkställighet av frihetsstraff icke utgöra hinder mot tillfällig ut -

Kungl. Maj:Is proposition nr 156 år 1957

lämning för genomförande av en brottmålsprocess i den främmande staten.
Möjligheten till dylik tillfällig utlämning synes kunna utsträckas att gälla
även i sådana fall, då personen är åtalad, häktad eller underkastad reseförbud
för annat brott än det varpå utlämningsframställningen grundas.

Advokatsamfundet har vid remissbehandlingen upptagit det fallet, att den
som begäres utlämnad befinnes vara i sådant tillstånd att han enligt svensk
lag skulle vara strafflös. Enligt samfundets mening bör uppräkningen i
förevarande paragraf under alla förhållanden kompletteras med det fall, att
någon, utan eller efter lagföring, är intagen för vård på sinnessjukhus här
i riket. Vad samfundet anfört är beaktansvärt. Jag vill emellertid påpeka,
att den i 8 § upptagna bestämmelsen kan bli tillämplig i dylika fall, och någon
förbudsregel med direkt sikte på nu avsedda fall utöver denna bestämmelse
synes ej påkallad.

12 §.

Motsvarighet till denna paragraf finnes i 11 § samt delvis 23 § i den gällande
lagen. I promemorians förslag återfinnes motsvarande bestämmelser

i 10 §.

Gällande rätt. 1913 års lag innehåller i 11 § regler om vissa villkor som
skall uppställas i samband med att utlämning beviljas. Till en början stadgas
(It § första stycket 1.), att såsom villkor skall uppställas, att den utlämnade
icke må i den stat, till vilken utlämningen sker, åtalas eller straffas
för någon annan före utlämningen begången straffbar handling än den, för
vilken han utlämnats, eller utlämnas vidare till en tredje stat. Undantag gäller
emellertid för vissa fall. Sålunda kan, enligt bestämmelse i 13 §, i samband
med utlämning föreskrivas att vidareutlämning till tredje stat skall
ske. Vidare kan Kungl. Maj:t, enligt regler som meddelas i 27 § i lagen,
i efterhand lämna medgivande till vidareutlämning eller till åtal eller bestraffning
för annat brott än det utlämningen avser. Slutligen upprätthålles
det berörda villkoret ej, såframt den utlämnade inför domstol eller eljest
fritt och offentligen givit sitt samtycke eller, sedan han slutligen frikänts eller
efter till fullo avtjänat straff försatts på fri fot, antingen ehuru binder icke
mött underlåtit att lämna landet inom loppet av en månad eller också återvänt
dit, sedan han en gång lämnat det.

Under den nyssberörda tiden av en månad får, såframt den utlämnade ej
gör sig skyldig till nytt brott, icke något som helst hinder läggas för honom
att, därest han så önskar, lämna landet (It § första stycket 2.).

Såsom villkor vid utlämning skall jämväl föreskrivas, att den utlämnade
icke får för det ifrågavarande brottet ställas under tilltal inför domstol,
vilken endast för tillfället eller för särskilda undantagsförhållanden förlänats
befogenhet att döma i mål av sådan beskaffenhet (It § första stycket
3.).

I 11 § andra stycket i 1913 års lag meddelas bestämmelser om uppställande
av villkor i vissa särskilda fall. Vid sådan utlämning, som avser militärt

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

brott eller brott enligt 10 kap. strafflagen (jfr 4 § andra stycket i 1913 års
lag), skall såsom villkor uppställas, att den utlämnade icke får bestraffas i
vidare mån än brottet varit av beskaffenhet att kunna föranleda utlämning.
Har utlämning beviljats för sådan i 7 § avsedd gärning, som övervägande
äger karaktären av ett icke politiskt brott, skall det villkoret uppställas, att
den utlämnade icke får för gärningen straffas såsom för politiskt brott.

Enligt 23 § andra stycket i 1913 års lag skall i utlämningsbeslut angivas de
betingelser som skall gälla jämlikt 11 § jämte »de ytterligare villkor Konungen
kan finna nödigt uppställa».

Utlänningskommittén och promemorian. I ntlänningskommitténs betänkande
anföres, att lämpligheten av att den utlämnades samtycke skall ha
sådan verkan, som föreskrives i den gällande lydelsen av 11 § första stycket,
kan starkt ifrågasättas. Under den tid en person kvarhålles i en främmande
stat efter att ha blivit utlämnad dit är det ytterst svårt för en annan
stat att kontrollera, att han verkligen av fri vilja lämnat samtycke.
Kommittén föreslår därför, att vad nämnda punkt innehåller om den utlämnades
samtycke skall utgå. Därjämte föreslår kommittén den ändringen, att
den under punkterna 1 och 2 angivna tiden av en månad utsträckes till tre
månader. Motivet härtill är, alt det under nuvarande förhållanden stundom
kan taga avsevärd tid att erhålla tillstånd av myndigheterna i ett land att
resa in i detta.

Kommittén har, såsom framgår av den tidigare redogörelsen, uttalat sig
för att förbehåll om att dödsstraff ej får komma till användning bör göras
både i traktater om utlämning från Sverige och då utlämning ifrågasättes
oberoende av traktat. Någon lagregel i ämnet har dock ej upptagits i kommitténs
förslag. I

I promemorian har punkterna 1—3 i första stycket utformats i överensstämmelse
med den gällande lagen med de jämkningar som kommittén
föreslagit. Dessutom har tillagts en ny fjärde punkt. Med hänsyn till nutida
svensk rättsuppfattning bör enligt promemorian utlämning ej få ske utan
att den förbindes med ovillkorligt förbehåll om att gärningen ej får straffas
med döden. Frågan om särskilt förbehåll beträffande dödsstraff kan, framhålles
i promemorian, vålla komplikationer med hänsyn till att i en del länder
dödsstraff är det enda straff för vissa brott som lagen upptager, varvid
lindring kan ske endast i nådeväg. För Sveriges del torde det emellertid ej
vara möjligt att av denna anledning frånfalla ett sådant ovillkorligt förbehåll.
— Andra stycket har i promemorian utformats i nära överensstämmelse
med andra stycket i nuvarande It §. — Såsom ett tredje stycke har i promemorian
tillagts en bestämmelse, att i samband med beviljande av utlämning
må uppställas de ytterligare villkor som Kungl. Maj:t kan finna erforderliga.
Detta innebär, framhålles i promemorian, ingen nyhet i jämförelse
med den gällande lagen, som i 23 § uttryckligen anger att Kungl. Maj :t äger
uppställa de villkor som finnes nödiga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

Yttrandena. Vid remissbehandlingen av promemorian har riksåklagarämbetet
avstyrkt en kategorisk föreskrift, att vid utlämning skall uppställas såsom
villkor, att den utlämnade ej må för brottet straffas med döden. Ämbetet
anför:

I de stater, där dödsstraff förekommer, torde det icke alltid vara möjligt
för det organ som begär utlämning att på förhand garantera, att ett av domstolen
utdömt dödsstraff genom nåd eller på liknande sätt kommer att nedsättas.
I dylika fall torde svårigheter möta att verkställa utlämning. Detta är
ur svensk synpunkt ägnat att väcka betänkligheter, helst som det härvidlag
ofta torde vara fråga om synnerligen farliga förbrytare, i fråga om vilka det
för vårt vidkommande framstår såsom särskilt önskvärt, att de avlägsnas
ur riket. Det torde ej heller kunna uteslutas, att införandet av en bestämmelse
av angivet innehåll även medför risk för att personer, som efterspanas
för mycket grova brott, fly till Sverige. Ej heller i nu förevarande fall torde
den utvidgning av möjligheterna till lagföring i Sverige, som innefattas i
förslaget till brottsbalk, kunna anses utgöra en tillräcklig motvikt mot olägenheterna
av förslaget.

Ämbetet tillägger, att i de fall, då uppställandet av ett dylikt villkor kan
anses vara påkallat, detta torde kunna ske med tillämpning av sista stycket
i den föreslagna paragrafen.

Även statsåklagaren i Malmö, landsfogden i Värmlands län och föreningen
Sveriges stadsfiskaler anser, att punkten angående dödsstraff bör utgå ur
paragrafen.

Advokatsamfundet föreslår, att det i punkten 1 föreskrivna villkoret måtte
formuleras sålunda, att efter det sista »eller» insättes ordet »frivilligt». Det
bör även föreskrivas att, om hinder uppkommit för vederbörande att inom
tre månader lämna det främmande landet, tremånadersfristen skall räknas
från det hindret upphör. Vad angår punkten 4 har styrelsen anslutit sig till
den uppfattningen, att vårt land icke bör utlämna en brottsling för avrättning.
Då emellertid uppställande av ett dylikt villkor i förhållande till vissa
länder kan medföra hinder för utlämnande samt det icke är riktigt, om den
brottslige på grund härav skulle undgå att bli lagförd, bör i samband med
förevarande lagändring verkställas en utredning rörande möjligheterna att
åtala vederbörande vid svensk domstol.

Departementschefen. I likhet med gällande rätt bör den nya lagen upptaga
stadgande om att vid beviljande av utlämning skall uppställas såsom
villkor, att den utlämnade endast under särskilda förutsättningar får bestraffas
för annat brott än det som avses med utlämningen eller utlämnas
vidare till annan stat. Beträffande utformningen av stadgandet har i utlänningskommitténs
betänkande och i promemorian föreslagits ändringar i förhållande
till gällande rätt i två avseenden. Sålunda föreslås, att vad som
föreskrivits om verkan av den utlämnades.samtycke skall utgå, och dessutom
förordas, att den tidsgräns inom vilken den utlämnade har att lämna landet,
om han vill vara skyddad, skall utsträckas från en månad till tre månader.
De motiv som anförts för slopande av regeln om verkan av samtycke synes

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

övertygande, och jag vill ansluta mig till förslaget i denna del. Vad angår
tidsfristen torde denna i anslutning till det i Europarådet föreliggande förslaget
till multilateral konvention kunna sättas till 45 dagar. Givetvis föreligger
möjlighet att i särskilt fall eller generellt i utlämningstraktat stipulera
längre frist. De kompletteringar av lagtexten som begärts av advokatsamfundet
synes ej behövliga. Det torde utan uttrycklig föreskrift stå klart,
att ett återvändande till det land, till vilket utlämningen skett, skall ha varit
frivilligt för att det skall få den i stadgandet angivna konsekvensen, liksom
att — då hinder uppkommit för den utlämnade att begiva sig från landet
— tidsfristen skall räknas från det hindret upphörde.

Den gällande lagen upptager vidare en regel om att utlämning skall förbindas
med villkor, att den utlämnade under den tidsfrist som är stadgad
för lämnande av landet ej må hindras att begiva sig från landet, såframt han
ej begår nytt brott. Motivet till detta stadgande är enligt förarbetena till lagen,
att den främmande staten icke bör äga begagna sig av den makt, som
den genom utlämningen fått över den utlämnade, till att mot honom företaga
andra åtgärder, som inskränker hans frihet, såsom genom förfoganden av administrativ
art, och alt den utlämnade följaktligen bör äga anspråk på att
fritt få avlägsna sig ur landet, sedan ändamålet med hans utlämnande är
uppfyllt.1 Denna grundsats synes riktig, men det kan ifrågasättas om icke
regeln i dess gällande lydelse alltför snävt begränsar den utlämningssökande
statens befogenheter. Ivvarhållande av den utlämnade torde kunna vara berättigat
även i andra fall än då han begått nytt brott, t. ex. då han ådragit sig
gäld som enligt nämnda stats lagstiftning kan föranleda förbud att lämna
riket, över huvud synes den utlämnade ej på grund av utlämningen böra
sättas i särställning då det gäller åtgärder som han vidtagit efter utlämningen.
Bestämmelsen torde därför böra jämkas så, att hinder för den utlämnade
att under den ifrågavarande tidsfristen lämna landet ej får uppställas
på grund av förhållande, som ligger honom till last före utlämningen.

Den regel som avser att förhindra att en utlämnad person ställes inför en
extraordinär domstol bör uppmjukas i enlighet med vad jag anfört i den
allmänna motiveringen.

Som jag anfört i den allmänna motiveringen bör det ej komma i fråga att
från vårt land utlämna en person, som för det brott varom fråga är kan bli
straffad med döden. Det bör därför stadgas, alt utlämning i förekommande
fall skall förbindas med villkor härom. Regeln hindrar ej att dödsdom kan
meddelas, men sådan dom får ej verkställas. Det må erinras om att lagstiftningen
i en del länder för vissa brott ej känner annat straff än döden. I åtskilliga
stater är emellertid den allmänna regeln gällande, att internationell
överenskommelse skall av domstol tillämpas, även om den icke överensstämmer
med den interna lagen. När rättsordningen i staten har denna innebörd,
föreligger icke lagtekniskt hinder mot att nå fram till en traktat,
vari förbud mot dödsstraff införes. Ur svensk synpunkt torde även den lös -

1 Prop. 1913: 50 s. 37.

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

ningen kunna godtagas, att den stat till vilken utlämnande sker genom administrativt
beslut sörjer för att dödsstraff icke verkställes; sålunda är exempelvis
i Belgien dödsstraffet formellt icke avskaffat, men det brukar sedan
lång tid tillbaka icke verkställas utan förvandlas regelmässigt till frihetsstraff.
Det må anmärkas, att vid förhandlingarna i Europarådet om utlämningsfrågan
kravet att dödsstraff ej skall få verkställas framförts ej blott
av Sverige utan av flera andra stater.

I fråga om utlämning för militära och politiska brott bör såsom ett andra
stycke i förevarande paragraf införas bestämmelser motsvarande andra stycket
i nuvarande 11 §.

I 23 § i den gällande lagen förutsättes, att Kungl. Maj :t kan vid beviljande
av en utlämningsbegäran uppställa villkor för utlämningen utöver vad som
föreskrives i lagen. Det torde vara lämpligt att, såsom föreslagits i promemorian,
upptaga en uttrycklig regel härem i förevarande paragraf. Den ingår
i förslaget såsom ett tredje stycke av paragrafen. Vid slutande av utlämningskonvention
kan möjligheten att uppställa dylika ytterligare villkor
komma att begränsas.

13 §.

Denna paragraf äger motsvarighet i 12 och 13 §§ i den gällande lagen.
Promemorians förslag upptar motsvarande bestämmelser i 11 §.

Gällande rätt. I 12 och 13 §§ i 1913 års lag meddelas bestämmelser för det
fall, att flera stater begär utlämning av samma person. Härom föreskrives i
12 §, att Kungl. Maj:t skall bestämma till vilken stat utlämning skall ske.
Viss anvisning för prövningen meddelas därjämte. Sålunda bör, där ej särskilda
omständigheter föranleder att utlämningen anses böra ske till hemlandet,
utlämningen i regel ske till den stat där brottet ägt rum eller, därest
brottet begåtts inom flera staters områden, till den där huvudhandlingen
förövats. Vidare stadgas i 13 § att, om flera stater begärt utlämning av samma
person för olika brott, företräde skall givas den stat som först begärt
hans utlämnande eller häktande, där icke hänsyn till de olika staternas
läge eller annan särskild omständighet prövas föranleda avvikelse
därifrån. Vid utlämningens beviljande kan som villkor föreskrivas, att personen
skall efter utståndet straff i den ena staten vidare utlämnas till den
andra.

Promemorian. I promemorians förslag har bestämmelserna i 12 och 13 §§
i den gällande lagen sammanförts till en paragraf och därjämte fått en mera
generell avfattning. Enligt förslaget skall Kungl. Maj:t, om flera stater önskar
utlämning av samma person, med hänsyn till beskaffenheten av samt
tiden och orten för brottet eller brotten, tidsföljden mellan framställningarna,
gärningsmannens nationalitet och hemvist ävensom omständigheterna

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

i övrigt bestämma till vilken stat utlämning skall ske. Därjämte upptages
en regel om vidareutlämning i överensstämmelse med den gällande lagen.

Departementschefen. Det synes ej vara anledning till erinran mot den i
jämförelse med gällande rätt mera generella avfattning av bestämmelserna
i förevarande ämne som föreslagits i promemorian. Jag vill alltså biträda
promemorians förslag till avfattning av denna paragraf.

Förfarandet
14 §.

Denna paragraf, som inleder bestämmelserna om förfarandet i utlämningsärenden,
svarar i gällande rätt mot 14 § första, andra och tredje styckena
samt 8 § forsta stycket. I promemorians förslag upptages motsvarande
regler i 12 §.

Gällande rätt. I 14 § första stycket i 1913 års lag stadgas, att framställning
om utlämning skall göras på diplomatisk väg. Framställningen skall
enligt andra stycket i samma paragraf innehålla upplysning om den avsedda
personens medborgarskap. Vid framställningen skall fogas sådan handling
som avses i 8 § första stycket, nämligen antingen av domstol meddelat
fällande utslag eller också av domstol eller annan myndighet meddelat beslut,
som innebär förordnande om häktning. Enligt sistnämnda lagrum skall
i handlingen brottets beskaffenhet samt tiden och orten för detsamma vara
noggrant angivna. I tredje stycket av 14 § föreskrives, att signalement om
möjligt bör företes. Slutligen stadgas i fjärde stycket att, om de inkomna
handlingarna saknar nödig fullständighet eller ytterligare upplysning i något
avseende är erforderlig, den främmande staten må anmodas inkomma
med det felande.

V tlänningskommittén och promemorian. I utlänning skommitténs betänkande
har föreslagits viss komplettering av 14 § i 1913 års lag i anslutning
till de av kommittén förordade ändringarna i 8 § nämnda lag. I

I promemorian framhålles att enligt den regel som föreslagits angående
utredning i skuldfrågan (7 § i promemorians förslag) fällande dom eller
häktningsbeslut icke kommer att, såsom nu är fallet, utesluta behovet av
bevisning angående vederbörandes skuld till det uppgivna brottet. Emellertid
bör den regeln uppställas, att utredningen angående brottet i den främmande
staten skall ha fortskridit så långt att antingen fällande dom eller
häktningsbeslut föreligger. I enlighet härmed har i nu förevarande paragraf
i promemorians förslag stadgats, att framställning om utlämning skall
grundas antingen på en av domstol meddelad fällande dom eller ock på ett
av behörig myndighet meddelat beslut, som innebär förordnande om häktning.
Därjämte har föreskrivits, att avskrift av domen eller beslutet skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

logas vid framställningen och att — i den mån domen eller beslutet ej innehåller
uppgifter därom — upplysning skall lämnas angående gärningsmannens
medborgarskap, brottets beskaffenhet samt tiden och orten för brottet.
Utredning bör förebringas om de i den främmande staten gällande straffbestämmelser,
som är tillämpliga på brottet. Såsom i den gällande lydelsen
stadgas skall även signalement företes, om det är möjligt. Att härutöver
särskilt angiva, att detaljerade upplysningar skall lämnas om födelsedag
och födelseort etc., synes enligt promemorian ej vara behövligt. — Regeln i
14 § fjärde stycket i den gällande lagen, innebärande att den främmande
staten må kunna anmodas att inkomma med ytterligare erforderliga upplysningar,
har i promemorian uteslutits, enär vad därstädes är stadgat självklart
torde gälla utan särskild bestämmelse.

Yttrandena. Riksåklagarämbetet har i sitt yttrande över promemorian
anfört, att föreskrift bör upptagas därom, att bland de handlingar, som bifogas
en framställning om utlämning, även skall ingå avskrift av de förundersökningshandlingar,
som föreligger vid tiden för framställningens
avlåtande. Särskilt med hänsyn till att frågan om häktning blir aktuell
omedelbart efter framställningens inkommande, torde det nämligen vara
av värde att redan då äga tillgång till dessa handlingar. Samma förslag
framföres av siatsåklagaren i Göteborg och advokatsamfundet.

Departementschefen. I likhet med vad som nu gäller bör föreskrivas, att
framställning om utlämning skall göras på diplomatisk väg.

Som jag framhållit vid 9 §, är det en självfallen förutsättning för att en
utlämningsbegäran överhuvud skall upptagas till behandling, att en viss
utredning i skuldfrågan ägt rum i den utlämningssökande staten. Om icke
denna utredning fortskridit så långt att fällande dom meddelats — varvid
syftet med utlämningen är att bereda möjlighet till verkställande av det
ådömda straffet — bör det i vart fall föreligga ett häktningsbeslut. Framställningen
bör sålunda grundas antingen på en av domstol meddelad fällande
dom eller på ett av behörig myndighet meddelat beslut, som innebär förordnande
om häktning. Vid framställningen bör fogas avskrift av domen
eller beslutet, och upplysning bör vidare — i den mån domen eller beslutet
ej innehåller uppgifter därom — lämnas angående gärningsmannens medborgarskap,
brottets beskaffenhet samt tiden och orten för brottet.

I några remissyttranden har förordats, att framställningen även bör åtföljas
av de förundersökningshandlingar, som föreligger vid tiden för framställningens
avlåtande. Del är emellertid icke säkert att behov alltid finnes
av dessa handlingar. Ofta medger den avsedda personen att han begått
det brott varpå framställningen grundas, och i sådant fall torde förundersökningshandlingarna
vanligtvis kunna undvaras. Det synes därför ej behövligt
att såsom eu obligatorisk regel föreskriva, att dessa handlingar skall
åtfölja framställningen. Vid behov kan de begäras i samband med den undersökning
som enligt l(i och följande §§ skall iiga rum i ärendet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

I förevarande paragraf bör vidare stadgas, att signalement om möjligt
skall företes samt att framställningen skall vara åtföljd av uppgift om de i
den främmande staten gällande straffbestämmelser som anses tillämpliga
på brottet.

15 §.

I denna paragraf föreskrives, att framställning om utlämning må omedelbart
avslås, om av de inkomna handlingarna framgår, att framställningen
icke är av beskaffenhet att lagligen kunna efterkommas eller Kungl. Maj :t
eljest prövar anledning föreligga att icke villfara densamma. Paragrafen
överensstämmer med 13 § i promemorians förslag, som i sin tur nära motsvarar
15 § i den gällande lagen.

16 §.

Förevarande paragraf har i gällande lag motsvarighet i skilda stadganden
i 16—18 §§. I promemorians förslag finnes motsvarighet till paragrafen i
14 §.

Gällande rätt. Den utredning som skall ligga till grund för prövningen av
en utlämningsbegäran inhämtas enligt gällande lag i första hand genom
förhör med den avsedda personen inför länsstyrelsen (16 §). Har personen
vid förhöret intet att invända mot framställningen, fattar Kungl. Maj:t beslut
på grundval av protokollet över förhöret (17 § andra stycket och 23 §).
Eljest hänskjutes ärendet till allmän underrätt, som har att verkställa erforderlig
utredning (17 § tredje stycket och 18 §). Efter denna utredning
prövar högsta domstolen huruvida hinder mot utlämning föreligger (19 §),
varpa Kungl. Maj:t beslutar i ärendet (23 §). Vid ärendets handläggning
inför underrätten skall särskild åklagare, som förordnas av länsstyrelsen,
närvara för att i ärendet tillvarataga den främmande statens intresse (18 §
andra stycket).

Vtlänmngskommittén och promemorian. Såsom framgår av redogörelsen
i anslutning till den allmänna motiveringen innebär utlänning skommitténs
förslag vissa smärre ändringar beträffande förfarandet vid utredningen i
utlämningsärendet. Såvitt nu är i fråga innebär förslaget den ändringen, att
förhöret inför länsstyrelsen skall slopas och ersättas med förhör inför underrätt.
I

I promemorian har föreslagits närmare anknytning till förfarandet vid
rättegången i brottmål. Utredning i ärendet skall enligt förslaget verkställas
i form av en vanlig förundersökning. Härom anföres i promemorian:

Innan utlämningsärendet upptages till prövning av domstol, måste en förberedande
utredning äga rum för klarläggande av de olika omständigheter
som ar av betydelse för ett ställningstagande till ärendet. Enligt den gällande
ordningen verkställes denna utredning av7 länsstyrelse och underrätt på

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 ur 1957

sätt närmare föreskrives i 17 och 18 §§. I detta hänseende föreslås nu den
ändringen, att utredningen skall verkställas i form av en förundersökning
genom åklagarmyndighets försorg. Det synes böra ankomma på riksåklagarämbetet
att svara för undersökningen, varvid givetvis förutsättes att ämbetet
i erforderlig utsträckning erhåller biträde av lokal åklagarmyndighet. Förundersökningen
bör verkställas i huvudsak enligt de principer som gäller
för vanliga brottmål. Den första och viktigaste åtgärden blir att efterspana
och förhöra den person som avses med framställningen, och utredningen
får sedan jämväl i övrigt bedrivas som en förundersökning enligt
rättegångsbalkens bestämmelser. Understundom kan det vara nödvändigt
att det utredningsmaterial, som åtföljt den till Kungl. Maj :t ingivna
utlämningsframställningen, av den främmande staten kompletteras i samband
med förundersökningen. I detta avseende torde kontakt kunna upprätthållas
direkt mellan riksåklagarämbetet och vederbörande myndigheter
i den främmande staten.

Vidare anföres i promemorian:

Efter förundersökningen skall domstolsprövning vidtaga. I överensstämmelse
med den gällande ordningen bör denna prövning ankomma på högsta
domstolen. Med hänsyn till utlämningsärendenas ofta ömtåliga natur är det
angeläget att den rättsliga grunden för utlämning alltid prövas av ett organ
med obestridd auktoritet. Då antalet utläinningsärenden är mycket litet —■
under senare tid högst fem per år — innebär denna uppgift ingen tyngande
arbetsbelastning för högsta domstolen. Riksåklagarämbetet bär alltså att
anmäla ärendet hos högsta domstolen, som prövar huruvida hinder mot utlämning
möter enligt de i lagen uppställda villkoren. För att fullt ut tillgodose
rättssäkerhetens krav bör prövning av högsta domstolen alltid äga
rum, sålunda även då den som begäres utlämnad själv icke gör någon invändning
mot åtgärden.

Nu förevarande paragraf har i promemorian avfattats sålunda, att förundersökning
i ärendet skall — såvida icke framställningen av Kungl. Maj:t
omedelbart avslås — verkställas genom riksåklagarämbetets försorg och att
det ankommer på högsta domstolen att på anmälan av ämbetet pröva, huruvida
hinder mot utlämningen möter. Vidare stadgas i förslaget att beträffande
förundersökningen och förfarandet hos högsta domstolen skall, med
iakttagande av de särskilda bestämmelser som meddelats i förslaget, i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse vad som gäller om brottmål, vilket
upptages omedelbart av högsta domstolen.

Yttrandena. 1951 års rättegångskommitté anmärker, alt av promemorian
ej framgår, huruvida riksåklagarämbetet skall fungera endast som en utredningsmyndighet
eller om ämbetet vid ärendets behandling skall intaga
partsställning såsom åklagare (jfr 18 § andra stycket gällande lag). Oklarhet
råder också beträffande vilken ställning den, som begäres utlämnad,
skall intaga vid ärendets behandling; av lagtexten bör framgå huruvida
han vid förundersökningen skall likställas med misstänkt och huruvida
han sedan ärendet anmälts i högsta domstolen skall ha samma ställning som
eu tilltalad, vilket synes vara avselt. Avfattningen av 14 § andra stycket i
förslaget kan medföra tveksamhet även om vad i utlämningsärende skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

gälla vid tillämpningen av bestämmelser i andra författningar än rättegångsbalken,
exempelvis bestämmelserna i stämpelförordningen om stämpel å
protokoll från förundersökning i brottmål. Polismästaren i Malmö anmärker,
att åklagarmyndigheten torde avses även framdeles ha att tillvarataga
den främmande statens intressen i utlämningsärendena. Då denna uppgift
av principiella skäl knappast bör förenas med uppgiften att svara för anskaffandet
av det utredningsmaterial, som är avgörande för ärendets utgång,
har utlänningskommitténs förslag att utredningen skall verkställas av
domstol skäl för sig. Föreningen Sveriges stadsfiskaler framför det förslaget,
att förundersökningen i utlämningsärende skall anförtros åt statsåklagaren
i Stockholm.

Riksåklagarämbetet upptager spörsmålet, huruvida den under ämbetets
ledning bedrivna förundersökningen skall omfatta de förhållanden, som avses
i promemorians 5 och 6 §§, d. v. s. frågan huruvida mot utlämningen
möter hinder på grund av att den avser politiskt brott eller medför risk för
politisk förföljelse. Promemorian synes närmast giva anledning till den
tolkningen, att en utredning härom skall verkställas först i högsta domstolen.
Enligt ämbetets mening bör det ankomma på ämbetet att verkställa den
i detta avseende erforderliga utredningen. En dylik utredning torde nämligen
ej sällan kunna bli relativt vidlyftig och påkalla förhör med även andra
personer än den som begärts utlämnad.

Nedre justitierevisionen ifrågasätter om icke förhandlingen i själva sakfrågan
bör förläggas till underrätt. Härför talar enligt revisionens mening
såväl ekonomiska som praktiska skäl. Å andra sidan skulle omedelbarheten i
högsta domstolens bedömande av frågan bli lidande. Om möjlighet införes
att hålla förhör eller förhandling jämväl i högsta domstolen, synes någon
berättigad invändning dock icke kunna göras. Vidare anser revisionen att
prövning av utlämningsfrågan i högsta domstolen icke är påkallad i de fall,
då utlämning medgives. Om det förutsättes att den som begäres utlämnad
skall biträdas av försvarare och att medgivandet skall lämnas vid muntlig
förhandling inför rätten, synes tillräcklig säkerhet mot förhastade medgivanden
vara garanterad. Möjligen kunde det lämnas föreskrift att yttrande
från högsta domstolen skall inhämtas, om medgivande icke lämnats eller om
Kungl. Maj :t eljest så aktar nödigt. Även t. f. landsfogden i Göteborgs och
Bohus län önskar ett enklare förfarande, då utlämningen medgives av gärningsmannen.

Departementschefen. Som jag redan framhållit i den allmänna motiveringen
bör förfarandet i utlämningsärenden utformas med anknytning i största
möjliga utsträckning till de allmänna grunderna för rättegången i brottmål.
Det bör i likhet med vad som nu gäller ankomma på högsta domstolen att
pröva huruvida hinder mot utlämningen föreligger, men först bör verkställas
en utredning efter huvudsakligen samma principer som gäller för en
vanlig förundersökning. Denna utredning torde böra ombesörjas av riksåklagarämbetet,
som därvid, enligt vad som anmärkts i promemorian, för -

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 är 1957

utsattes komma att i erforderlig utsträckning anlita lokal åklagarmyndighet.
Det synes ej erforderligt att underrätt medverkar i vidare mån än det
enligt gällande regler påkallas för användande av tvångsmedel eller eljest för
åtgärder i samband med förundersökning i brottmål. Såsom i promemorian
föreslagits torde med hänsyn till det allvarliga ingrepp för individen som
en utlämning innebär prövning av högsta domstolen böra ske i alla ärenden,
alltså även om den avsedda personen ej gör någon invändning mot utlämning.

I förevarande paragraf stadgas i enlighet med det anförda, att — om icke
framställningen omedelbart avslås enligt stadgandet i föregående paragraf
— ärendet skall överlämnas till riksåklagarämbetet, som har att verkställa
erforderlig utredning och därefter anmäla ärendet till prövning av högsta
domstolen, samt att därvid, med de avvikelser som framgår av senare stadganden
i lagen, i tillämpliga delar skall lända till efterrättelse vad om förundersökning
och eljest om rättegång i brottmål är stadgat. Det torde utan
särskilt stadgande vara klart, att riksåklagarämbetet intager en ställning
motsvarande åklagarens vid förundersökning i ett brottmål och att den med
utlämningsframställningen avsedda personen är att likställa med den misstänkte
vid sådan förundersökning. Ämbetet skall utreda de omständigheter
som är av betydelse för bedömandet av den i ärendet aktuella frågan, nämligen
huruvida utlämning på grund av det brott som åberopas i framställningen
må äga rum. Härvid har ämbetet att tillvarataga den främmande statens
intresse, men enligt de principer som gäller för förundersökning skall även
omständigheter som är gynnsamma för den avsedda personen beaktas och
för honom förmånliga bevis tillvaratagas (se 23 kap. 4 § rättegångsbalken). Det
är givet, att omfattningen och inriktningen av förundersökningen i hög grad
blir beroende av vad den med framställningen avsedda personen och hans
försvarare har att anföra med anledning av framställningen. I förekommande
fall skall, såsom riksåklagarämbetet vid remissbehandlingen uttalat,
vid förundersökningen även utredas, huruvida hinder mot utlämningen möter
på grund av att den avser politiskt brott eller medför risk för politisk
förföljelse.

Genom hänvisningen till rättegångsbalken blir även dess regler om straffprocessuella
tvångsmedel i princip tillämpliga. I delta avseende erfordras
emellertid vissa särregler, vilka meddelas i nästföljande paragraf. Närmare
bestämmelser om prövningen och förfarandet i högsta domstolen meddelas i

Denna paragraf har i gällande lag motsvarighet närmast i 16 §. I promemorians
förslag finnes ingen direkt motsvarighet till stadgandet.

Gällande rätt. Enligt 10 § i 1913 års lag skall den som begäres utlämnad
alltid häktas, därest framställningen om utlämning ej omedelbart avslås
med stod av bestämmelsen i 15 §. Ehuru lagen använder uttrycket häktning,

Kangl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

är det frihetsberövande, varom här är fråga, av annan natur än som i 24 kap.
rättegångsbalken avses med häktning (jfr SOU 1944: 10 s. 290). Det finnes
ej utrymme för någon prövning huruvida omhändertagande med hänsyn
till flyktfara eller eljest bör ske. Bortsett från regler i 24 och 25 §§ om provisorisk
häktning samt i 26 § om beslag i samband med utlämning innehåller
icke 1913 års lag några ytterligare bestämmelser om användning av
tvångsmedel i utlämningsärende.

Utlänningskommittén och promemorian. De av utlänningskommittén föreslagna
ändringarna beträffande förfarandet berör jämväl häktningsfrågan.
Kommittén uttalar, att det särskilt med hänsyn till den långa tid behandlingen
av ett utlämningsärende i regel tar i anspråk framstår som önskvärt att
inskränka användningen av häktning. Det ligger i sakens natur att i utlämning,
som innebär att en person överlämnas från en stat till en annan, måste
ingå som ett led att den förra staten försäkrar sig om vederbörandes person.
Det kan likväl ifrågasättas om det fördenskull skall vara nödvändigt att
alltid hålla denne häktad under prövningen av en utlämningsframställning
och om det icke skulle vara möjligt att använda lindrigare åtgärder för att
säkra sig mot att vederbörande flyr. Inom den vanliga straffprocessen förekommer
vid sidan av häktning reseförbud som ett medel för att förebygga
flykt, och enligt kommitténs uppfattning skulle det vara möjligt att även
på förevarande område använda reseförbud. I allmänhet torde det visserligen
vara erforderligt att häktning äger rum, men då flyktfaran är att anse som
ringa kan ett frihetsberövande framstå som onödigt och reseförbud vara
tillfyllest för att förekomma att vederbörande avviker. Kommittén föreslår
på grund härav, att i lagen upptages ett stadgande att reseförbud må användas
i stället för häktning, därest det med hänsyn till särskilda förhållanden
icke finnes erforderligt att häktning sker. Som exempel på de särskilda
förhållanden som åsyftas nämner kommittén, att vederbörande bär stadigt
hemvist å viss ort i riket och uppehåller sig där, eller att han är svårt sjuk.
Viss hänsyn måste naturligtvis i dylika fall även tagas till brottets beskaffenhet.
I fråga om unga brottslingar kan reseförbud vara särskilt motiverat.
Betryggande övervakning över dessa kan i allmänhet ordnas på annat sätt
än genom häktning. Bland villkor som kan komma till användning i samband
med reseförbud pekar kommittén på möjligheten att ålägga vederbörande
att lämna ifrån sig pass eller annan legitimationshandling. I

I promemorian uttalas, att den i promemorians lagförslag intagna allmänna
hänvisningen till rättegångsbalkens regler innebär, att straffprocessuella
tvångsmedel får utnyttjas med iakttagande av de restriktioner som rättegångsbalken
stadgar. Vad som närmast kan bli aktuellt är givetvis frihetsberövande
genom anhållande och häktning. Härvid får i varje särskilt fall
prövas i vad mån flyktfara eller annat häktningsskäl föreligger. I den mån
rättegångsbalken kräver rättens tillstånd till användande av tvångsmedel
skall sådant tillstånd enligt förslaget inhämtas hos högsta domstolen (jfr
19 kap. 9 och 12 §§ rättegångsbalken). — I promemorian har emellertid (i

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

18 §) upptagits en särskild regel därom alt den som begäres utlämnad skall,
om högsta domstolen funnit hinder mot utlämning ej möta, i häkte avbida
Kungl. Maj:ts beslut över framställningen. Det framhålles i promemorian,
att det sedan högsta domstolen meddelat sitt beslut i ärendet blir angeläget
att försäkra sig om vederbörandes person för att möjliggöra utlämningen.
Flyktfaran ökas genom alt tidpunkten för det definitiva beslutet ryckt närmare,
och sedan den ansvariga rättsinstansen förklarat hinder mot utlämning
ej föreligga, måste det anses att de svenska myndigheterna gentemot
den främmande staten står i ansvar för att utlämning verkligen kan äga
rum.

Yttrandena. Föreningen Sveriges stadsfiskaler är av den meningen, att
flyktfaran i ett läge, där utlämning begärts eller förväntas, är av sådan styrka,
att häktning alltid bör äga rum. Föreningen erinrar om de uttalanden
riksdagens justitieombudsman gjort i ett uppmärksammat mål, där processuella
tvångsåtgärder icke vidtagits mot en utländsk idrottskvinna, som här
i riket gjort sig skyldig till snatteri (JO:s ämbetsberättelse år 1950 s. 161).
Uppenbarligen måste flyktfaran göra sig mycket starkare gällande i ett utlämningsärende,
där förutsättningarna bl. a. innebär, att det aktuella brottet
är av betydligt grövre slag än snatteri. Härtill kommer, att passfriheten mellan
de nordiska länderna gör det möjligt för den som begärts utlämnad att
utan kontroll resa ur riket. Man kan förutse, att därest någon som begäres
utlämnad icke häktas, kommer han att resa till något av grannländerna för
att vinna tid eller hålla sig undan. Även ett reseförbud måste mot denna
bakgrund te sig tämligen illusoriskt. Riksåklagarämbetet uttalar beträffande
denna fråga, att visserligen i de flesta utlämningsfall flyktfara torde föreligga
och häktning på den grund böra tillgripas, men undantagsvis — särskilt
då fråga är om utlämning av politiska flyktingar — kan förhållandena
vara sådana, att ingen flyktfara och ej heller eljest något skäl till häktning
kan anses föreligga. Justitiekanslersämbetet avstyrker förslaget om obligatorisk
häktning då högsta domstolen förklarat hinder mot utlämning ej
föreligga.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekar det dröjsmål, som kan
förorsakas genom att den främmande staten icke förebringar all den bevisning,
som kräves för att sannolika skäl skall föreligga till misstanke att
den som begäres utlämnad begått det med framställningen avsedda brottet.
Som exempel härpå anför länsstyrelsen ett fall, då en norsk medborgare
begärdes utlämnad först av Amerikas förenta stater och sedermera av Norge.
Han häktades den 31 oktober 1950 och överlämnades till Förenta staternas
representant den 24 oktober 1952. Till övervägande del berodde detta långa
dröjsmål på alt de svenska myndigheterna från den främmande staten icke
erhöll tillräckligt material för sitt bedömande av skuldfrågan. Vid upprepade
tillfällen under proceduren lämnades därför den främmande staten
tillfälle att komplettera handlingarna. Under nära två år satt sålunda personen
häktad i Sverige, vilket var stötande för rättskänslan. Till förebyg(>
llihung Ull riksdagens protokoll 1957. 1 samt. AV ISO

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

gande av ett framtida upprepande och till stärkande av rättssäkerheten
anser därför länsstyrelsen att en viss minimitid (förslagsvis sex månader)
angives i lagen, inom vilken ärendet skall avgöras. En sådan i själva lagen
stadgad föreskrift torde vara ägnad att vinna bättre gehör utåt än ett i processuell
ordning givet föreläggande, vilket efter behag kan förlängas.

Nedre jnstitierevisionen anser det uttryckligen böra föreskrivas, att högsta
domstolen, om den finner hinder mot utlämning möta, skall upphäva beslut
om häktning eller reseförbud. Därjämte anser denna remissmyndighet
mindre lämpligt, att handläggningen av frågor rörande häktning och andra
straffprocessuella tvångsmedel sker vid högsta domstolen, och anför härom
närmare följande:

Om det gäller eu person, som längre eller kortare tid vistats i Sverige,
torde utredningen ofta komma att bestå i förhör med personer i vederbörandes
närmaste omgivning, t. ex. hans familjemedlemmar eller arbetskamrater.
Det måste då vara opraktiskt att förlägga häktningsförhandlingen till högsta
domstolen, vilket måste medföra kostsamma resor, bl. a. för försvararen,
som bör stå till förfogande omedelbart efter anhållandet. I sådana fall,
då häktning anses onödig och kan ersättas med reseförbud, blir olämpligheten
av den föreslagna anordningen ännu påtagligare. Här skulle det ju
bli ofrånkomligt med inställelse för såväl den »tilltalade» som försvararen
vid högsta domstolen först för förhandling om reseförbud och därefter, sedan
förundersökningen verkställts på vistelseorten, för »huvudförhandlingen».
Ett iakttagande av de korta tidsfrister, som äro föreskrivna i fråga
om häktningsförhandling, skulle också föranleda långt större svårigheter
för såväl domstol som försvarare, om förfarandet förlägges till högsta domstolen
än om det förlägges till allmän underrätt i orten.

Liknande synpunkter anföres av justitiekanslersämbetet och riksåklagarämbetet.

1951 års rätlegångskommitté anmärker, att motiven i promemorian synes
förutsätta, att vad i rättegångsbalken stadgas om att rätten, då den beslutar
häktning, skall utsätta viss tid, inom vilken åtal skall väckas, i utlämningsärende
skall avse den tid, inom vilken riksåklagarämbetet skall anmäla
ärendet i högsta domstolen. Det förutsättes således, att rättegångsbalkens
bestämmelser om åtals väckande i utlämningsärende skall avse riksåklagarämbetets
anmälan av ärendet i högsta domstolen. Detta synes emellertid
icke klart framgå av den föreslagna lagtexten.

Departementschef en. Enligt den gällande lagen skall den person som begäres
utlämnad alltid häktas, så snart det icke står klart att framställningen
kan utan vidare avvisas. Utlänningskommittén har förordat en uppmjukning
i denna ordning på så sätt, att häktning i vissa fall skall kunna
ersättas med reseförbud. I promemorians förslag har tagits ytterligare ett
steg i samma riktning. Förslaget innebär, att häktning — liksom andra
tvångsmedel — skall användas i enlighet med de grundsatser som gäller
för vanliga brottmål. Jag vill för min del ansluta mig till promemorian i
detta avseende. Det bör sålunda i varje särskilt fall på grundval av reg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 ur 1957

lerna i rättegångsbalken prövas huruvida den avsedda personen bör häktas
eller tvångsmedel eljest användas mot honom.

Vad särskilt angår häktning — som är det tvångsmedel vilket främst kommer
i fråga — må erinras om* att för sådan åtgärd kräves, enligt bestämmelserna
i 24 kap. rättegångsbalken, att personen på sannolika skäl är misstänkt
för brott, att brottet är av viss svårhetsgrad samt att flyktfara eller
risk för vissa andra närmare angivna åtgärder från den misstänktes sida
föreligger. Motsvarande förutsättningar kommer att gälla även för häktning
av den som begäres utlämnad. Det måste således till en början föreligga utredning
om alt personen på sannolika skäl kan anses misstänkt för det brott
varom fråga är. Härvid får i varje särskilt fall — på samma sätt som förutsättes
beträffande tillämpningen av 9 § — prövas vilken bevisverkan som
kan tillerkännas ett beslut av myndighet i den främmande staten. Vidare
skall den gärning som utlämningsframställningen avser vara av sådan svårhetsgrad
att den, bedömd efter svensk lag, kan giva anledning till häktning.
I detta avseende må erinras om att enligt 4 § utlämning endast kan komma
i fråga för brott, å vilket kan följa straffarbete. Slutligen skall risk för flykt
el. dyl. föreligga enligt vad i 24 kap. rättegångsbalken angives. Flyktfara torde
ofta få antagas, då utlämning begärts, men understundom torde det vara
tillfyllest att meddela reseförbud, och i särskilda fall kan måhända åtgärder
i detta avseende helt undvaras.

Häktningsbeslut skall enligt bestämmelserna i rättegångsbalken meddelas
av domstol, och även i fråga om andra tvångsmedel skall eller kan domstol
inkopplas på olika sätt. Det i promemorian framlagda förslaget innebär, att
all domstolsprövning i utlämningsärendet skall vara förlagd till högsta domstolen,
som således skulle pröva bl. a. fråga om häktning av den med utlämningsframställningen
avsedda personen. Det förefaller emellertid, enligt
vad som påpekats i ett par remissyttranden, som om en dylik ordning är
mindre ändamålsenlig. I den mån medverkan av rätten kräves under den
förberedande utredning som skall ske i form av förundersökning, torde
framställning få göras till underrätt enligt allmänna regler. Tillstånd till
häktning bör sålunda inhämtas hos den underrätt som med tillämpning av
rättegångsbalkens forumregler får anses behörig att upptaga ärendet. Sedan
utlämningsärendet anmälts till prövning hos högsta domstolen, bör dock
denna taga den befattning med frågan som ankommer på rätten.

Eventuellt kan häktning föregås av anhållande enligt vad därom stadgas
i 24 kap. rättegångsbalken. Anhållningsmyndighct blir därvid riksåklagarämbetet
eller den lokala åklagarmyndighet som å riksåklagarämbetets
vägnar handlägger ärendet. Häktningsframställning skall avlåtas till rätten
inom lid som stadgas i 24 kap. 12 § rättegångsbalken, d. v. s. senast inom
fem dagar.

I fråga om den tid som häktningsbeslut skall vara gällande torde rättegångsbalkens
regler, som i detta avseende anknyter till väckandet av åtal,
ej kunna direkt tillämpas, utan vissa särregler bör meddelas. Såsom huvudregel
torde böra stadgas, att häktningsbeslutet skall, om icke rätten förord -

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

nar annat, gälla i avbidan på högsta domstolens prövning av utlämningsfrainställningen
och, där högsta domstolen finner hinder mot utlämning ej
föreligga, Konungens beslut över framställpingen. Denna regel bör även
gälla i fråga om reseförbud, kvarstad, skingringsförbud och beslag, beträffande
vilka tvångsmedel rättegångsbalken jämväl anknyter giltighetstiden
av rättens beslut till åtalets väckande. En maximitid bör dock föreskrivas
för häktning, lämpligen tre veckor, med möjlighet till förlängning, om det
påkallas av utredningens omfattning eller annat särskilt skäl. Förlängning
bör få meddelas endast efter ny häktningsförhandling och för högst två veckor
i sänder.

Sedan utlämningsärendet anmälts till prövning hos högsta domstolen,
bör, som förut nämnts, denna taga den befattning med användande av
tvångsmedel som ankommer på rätten. Om högsta domstolen vid sin prövning
finner hinder mot utlämning föreligga skall givetvis häktning eller annat
tvångsmedel ej vidare komma i fråga. För det fall att högsta domstolens
ställningstagande innebär, att hinder mot utlämning ej föreligger, har i
promemorian föreslagits att häktning skall vara obligatorisk. I likhet med
justitiekanslersämbetet anser jag dock att även i detta fall en fri prövningsrätt
bör förefinnas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit att, till undvikande
av en utdragen häktningstid, behov finnes av en föreskrift om viss
tid, inom vilken utlämningsärendet skall ha avgjorts. Någon bestämmelse
härom torde dock ej behöva upptagas i lagen. Tydligt är att rätten kan
vägra förlängning av häktningtiden, om de brister i utredningen som påkallar
uppskov beror på obehörigt dröjsmål från den utlämningssökande
statens sida. Det må även framhållas, att långvarig häktning i avvaktan på
utredning i skuldfrågan som regel icke behöver komma i fråga; enligt förslaget
kräves nämligen för häktning lika väl som för utlämning att sannolika
skäl föreligger till misstanke att den avsedda personen begått brottet.

För att häktning skall kunna ske eller tvångsmedel eljest användas förutsättes
ej — bortsett från prövningen av skuldfrågan — att det är utrett att
något i lagen uppställt hinder mot utlämning ej föreligger. Prövningen härav
ankommer enligt nästföljande paragraf på högsta domstolen. Dock bör självfallet
häktning vägras, om rätten på grundval av den i häktningsfrågan
framlagda utredningen finner det klart, att lagen i det föreliggande fallet
icke tillåter utlämning.

18 §.

Förevarande paragraf motsvaras i gällande lag av in §. I promemorian
finnes motsvarighet till stadgandet i 14 och 15 §§.

Gällande rätt. Enligt 19 § i 1913 års lag tillkommer det högsta domstolen
att pröva huruvida mot utlämning möter sådant hinder som angives i
2—9 §§ i lagen. Sådan prövning förekommer dock icke, när den med utlämningslramställningen
avsedda personen ej har något att erinra mot utlämning;
har han vid förhöret inför länsstyrelsen medgivit utlämning, går

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

ärendet direkt till Kungl. Maj:t. Det är således endast i de fall, då länsstyrelsen
jämlikt 17 § har att överlämna ärendet för utredning vid underrätt,
som jämväl högsta domstolen inträder såsom prövningsorgan. Det åligger
underrätten att sedan handläggningen där avslutats, skyndsamt insända
protokoll och övriga handlingar i ärendet till högsta domstolen. Frågan
om högsta domstolens medverkan vid prövningen var föremål för delade
meningar vid tillkomsten av 1913 års lag. Såsom skäl för att förlägga prövningen,
huruvida hinder mot utlämning föreligger, till högsta domstolen
åberopades, att nödig auktoritet gentemot utlandet uppehölles utan att hänsynen
till asylrättens bevarande eftergåves, att tolkningen av begreppet politiskt
brott och tillämpningen av övriga stadganden, som uppställde hinder
mot utlämning, bleve i möjligaste mån enhetlig samt att en betydande förenkling
i domstolsproceduren vunnes.1

Utlänningskommittén och promemorian. Enligt ntlänningskommitténs
förslag skall högsta domstolen liksom enligt gällande lag pröva huruvida hinder
mot utlämning föreligger. Kommittén har upptagit spörsmålet huruvida
högsta domstolen bör pröva, om hinder mot utlämning möter med hänsyn
till det nya stadgandet angående utlämning som medför risk för politisk
förföljelse. Härom anför kommittén:

Valet synes stå mellan högsta domstolen, å ena, samt den centrala utlänningsmyndigheten
eller utlänningsnämnden å andra sidan. För det förra
alternativet talar att högsta domstolen för närvarande har att pröva utlämningsframställningar
och speciellt huruvida politiskt brott utgör hinder mot
utlämning. Högsta domstolen har också en så självständig ställning, att
man icke behöver befara att den skulle ge efter för påtryckningar från något
håll. Högsta domstolen saknar emellertid den speciella sakkunskap som den
centrala utlänningsmyndigheten och utlänningsnämnden måste anses besitta
i fråga om bedömandet av påståenden om politiskt flyktingskap. Det
vore naturligtvis möjligt att ordna förfarandet så, att den centrala utlänningsmyndigheten
eller nämnden prövade om politiskt flyktingskap utgjorde
hinder för bifall till en utlämningsframställning, varefter framställningen
i övrigt (särskilt frågan huruvida politiskt brott förelåge) bedömdes av
högsta domstolen. Det senare spörsmålet är nämligen enligt kommitténs mening
av sådan natur, att det icke bör prövas av annan myndighet än högsta
domstolen. Det måste emellertid beaktas, att frågan om politiskt flyktingskap
stundom kan vara svår att avgränsa från frågan om det brott, för vilket
utlämning begäres, är politiskt, och att det därför måste vara lämpligast
om båda frågorna prövas av samma myndighet. På grund härav och
med hänsyn till betydelsen av alt den prövande myndigheten äger eu, även
i förhållande till regeringsmakten, självständig ställning, synes det vara
att föredraga alt högsta domstolen tillerkännes befogenhet att pröva frågan
om poliliskt flyktingskap. Den särskilda sakkunskap, som ur en synpunkt
giver utlänningsmyndigheten och utlänningsnämnden elt visst företräde,
kan tillgodoföras högsta domstolen genom yttrande från dessa myndigheter.

Enligt kommitténs förslag skall vidare högsta domstolen i vissa fall personligen
höra den om vars utlämnande är fråga. Kommittén anser detta
motiverat icke minst med hänsyn därtill, att domstolen skall pröva Irägor
om politiskt flyktingskap. Icke blott för domstolen utan även för den per -

1 Prop. 1913: 50 s. 77

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 är 1957

son, vars utlämnande begäres, skulle ett förhör kunna vara av stort värde.
Det kan dock icke, uttalar kommittén, anses påkallat, att högsta domstolen
håller förhör i varje utlämningsärende. Det synes fullt tillräckligt om förhör
äger rum, när det begäres av den om vars utlämnande är fråga eller
när högsta domstolen eljest finner anledning därtill föreligga. Förhöret hör
hållas av den avdelning, som prövar ärendet. Kommittén anför vidare, att
högsta domstolen, om den finner skäl därtill, äger, utan att särskilt stadgande
därom behöver utfärdas, vid sådant förhör höra vittnen och andra
vilka kan lämna upplysning i saken. Något särskilt stadgande om att
högsta domstolen i ärenden som rör frågor om politiskt flyktingskap skulle
kunna inhämta yttrande från den centrala utlänningsmyndigheten och utlänningsnämnden
har ej ansetts erforderligt.

I promemorian anföres, att högsta domstolens prövning bör omfatta alla
de villkor som föreskrives i 2—8 §§ i promemorians lagförslag. Förslaget
ansluter sig alltså till utlänningskommitténs uppfattning, att högsta domstolen
skall taga ställning även till frågan huruvida risk för politisk förföljelse
föreligger.

I fråga om förfarandet vid högsta domstolens prövning anföres vidare i
promemorian:

Med den ordning för förfarandet som nu föreslagits torde förhandling
normalt höra äga rum inför högsta domstolen. I detta avseende är det ej
tillfyllest med den allmänna hänvisningen till rättegångsbalken (jfr 57 kap.
och 53 kap. 2 § 4.), utan en särskild bestämmelse bör meddelas. Det torde
sålunda böra stadgas att högsta domstolen i utlämningsärendet skall hålla
förhandling, såframt ej förhandling uppenbarligen är utan betydelse för
ärendets prövning. Möjligheten till undantag kan utnyttjas exempelvis om
vederbörande under förundersökningen förklarat sig ej ha något att invända
mot utlämningen och omständigheterna i övrigt blivit fullt tillförlitligt
klarlagda.---

I 18 § sista stycket i den gällande lagen stadgas beträffande underrättens
protokoll, att i detta skall, utöver vad eljest är föreskrivet, antecknas
vad åklagaren, den häktade och hans försvarare anför. Motivet härför är,
att den prövning, som enligt 19 § i den gällande lagen tillkommer högsta
domstolen, förutsatts skola äga rum på handlingarna (se SOU 1944: It) s.
291). Det kan ifrågasättas om icke en motsvarande regel borde införas beträffande
handläggningen i högsta domstolen, då denna håller förhandling i
ärendet. Under denna kan nämligen komma att från parternas sida anföras
skäl och omständigheter av betydelse för den slutliga prövningen av utlämningsärendet
hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Emellertid torde kunna förutsättas,
att sådana vid förhandlingen i högsta domstolen framkomna viktigare
synpunkter, som ej anförts redan under förundersökningen, bli refererade
i högsta domstolens beslut i ärendet. Någon bestämmelse i det angivna
hänseendet synes därför ej vara erforderlig.

Yttrandena. 1951 års i-ättegångskommitté fäster uppmärksamheten på
att, därest den som begäres utlämnad likställes med tilltalad, dennes personliga
inställelse ej blir obligatorisk vid högsta domstolens förhandling i
utlämningsärendet (jfr 21 kap. 2 § rättegångsbalken). Det kan ifrågasättas,

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

huruvida ej personlig inställelse i högsta domstolen borde föreskrivas i
större utsträckning vid förhandling i utlämningsärende än vid huvudförhandling
i brottmål.

Advokatsamfundet anser, att den misstänkte bör tillerkännas en ovillkorlig
rätt att bli hörd vid förhandling inför högsta domstolen. En sådan
ordning är motiverad med hänsyn till det allvarliga ingrepp i vederbörandes
integritet som en utlämning innebär. Det bör därför införas föreskrift
av innebörd, att högsta domstolen, när den om vars utlämnande är fråga
eller hans försvarare begärt att förhandling skall hållas, icke får utan att
sådan förhandling ägt rum meddela beslut om att hinder mot utlämning
ej möter.

1951 års råttegångskommitté och föreningen Malmöhus läns landsfiskaler
önskar en särskild föreskrift om att i högsta domstolens protokoll skall antecknas
vad parterna anför.

Departementschefen. På sätt föreslagits av utlänningskommittén och i
promemorian bör högsta domstolens prövning omfatta jämväl spörsmålet,
om utlämningen kan medföra risk för politisk förföljelse, och även frågan
om tillämpning av det nya stadgandet om hinder mot utlämning av humanitära
skäl torde böra inbegripas i prövningen. Det bör således tillkomma
högsta domstolen att pröva utlämningsärendet med hänsyn till samtliga hinder
som uppställes i 2—11 §§.

Beträffande förfarandet i högsta domstolen torde detaljerade regler ej
vara erforderliga. Ärendet skall, såsom föreskrivits i 16 §, upptagas av högsta
domstolen på anmälan av riksåklagarämbetet. Prövningen bör kunna ske
på grundval enbart av handlingarna, men enligt vad som föreslagits såväl
i utlänningskonunitténs förslag som i promemorian bör vid behov förhandling
anordnas. Denna torde lämpligen kunna ske i form av förhör med den
person som begäres utlämnad. Sådant förhör bör hållas så snart det begäres
av denne eller av riksåklagarämbetet, och även eljest då det finnes
erforderligt. Givetvis kan även i förekommande fall på parternas eller domstolens
initiativ förebringas utredning genom vittnen eller på annat sätt.
Beträffande frågan vad som bör upptagas i högsta domstolens protokoll då
förhandling äger rum torde någon särskild regel ej vara erforderlig. Enligt
de grunder som angives i 6 kap. 4 § rättegångsbalken torde det få ankomma
på högsta domstolen att efter omständigheterna bedöma i vilken omfattning
utsagor av den som begäres utlämnad m. fl. bör antecknas i protokollet.

19 §•

Paragrafen bar i gällande lag viss motsvarighet i 18 § fjärde stycket och
svarar i promemorians förslag mot 15 § andra stycket.

Gällande rätt. Enligt 5 kap. 1 § rättegångsbalken skall förhandling vid
domstol vara offentlig. Bälten äger emellertid i vissa fall förordna, att för -

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

handlingen skall hållas inom stängda dörrar, bl. a. då det kan antagas att
till följd av offentligheten något kan uppenbaras, som med hänsyn till rikets
säkerhet bör hållas hemligt för främmande makt. Förhandling, som under
förundersökning i brottmål äger rum vid domstol, skall hållas inom stängda
dörrar, om den misstänkte begär det eller rätten finner, att offentligheten
skulle vara till men för utredningen. En särskild bestämmelse i ämnet har
därjämte meddelats i 1913 års utlämningslag. I 18 § fjärde stycket stadgas
sålunda beträffande den utredning som skall äga rum i underrätt, att rätten
skall förordna om handläggning inför stängda dörrar, om det i särskilt
fall kräves av hänsyn till den främmande staten.

Promemorian. I promemorians förslag har i 15 § andra stycket upptagits
en föreskrift av innebörd, att förhandling vid högsta domstolen må ske inom
stängda dörrar, om det i särskilt fall kräves av hänsyn till den främmande
staten.

Yttrandena. Regeln om förhandling inom stängda dörrar bör enligt 1951
års rättegångskommitté kompletteras så att hemlig förhandling må kunna
ske ej blott av hänsyn till den främmande staten utan även av hänsyn till
den som begäres utlämnad och till vittnen som höres i ärendet. Detta gäller
särskilt vid prövning, huruvida mot utlämningen möter hinder med hänsyn
till att brottet är av politisk beskaffenhet eller att risk för politisk förföljelse
föreligger. Fall kan tänkas förekomma då den, som begäres utlämnad,
eller vittnen — av fruktan för repressalier mot dem själva eller mot anhöriga
— vid en offentlig förhandling ej vågar yppa förhållande i främmande
stat, vilka kan ha betydelse vid ärendets prövning. Härtill kommer
att förhandlingen inför högsta domstolen i viss mån kan sägas ha karaktären
av en Kungl. Maj :ts beslut föregående förberedande utredning av
ärendet, och även detta förhållande talar för att viss hänsyn bör tagas till
det intresse den, som begäres utlämnad, kan ha av att förhandlingen hålles
inom stängda dörrar. Även advokatsamfundet anser, att förhandling inom
stängda dörrar skall kunna hallas, när en inskränkning av offentligheten
ar påkallad av hänsyn till den som begäres utlämnad eller andra enskilda
personer. Enligt samfundets mening bör hemlig förhandling äga rum, då
den om vars utlämnande är fråga eller hans försvarare det begär, och särskilt
skäl för en sådan begäran bör icke behöva åberopas. Vidare bör föreskrivas,
att samtliga protokoll och handlingar i ärendet skall vara hemliga
och icke delgivas den stat som begärt utlämningen; denna stat har icke och
bör icke ha något slags målsägandeställning i ärendet. Det kan finnas mycket
som utlänningen gärna vill upplysa en svensk domstol om men som
skulle kunna medföra skada eller fara för honom eller andra personer, om
det komme till den främmande statens kännedom. Det säger sig självt att
forhållandet mycket ofta kan vara sådant då fråga är om risk för politisk
förföljelse. En bestämmelse, som lägger i domstolens hand att avgöra, om
handläggningen skall ske inom stängda dörrar, skulle enligt styrelsens
mening icke vara tillfyllest. För att kunna taga ställning till ett yrkande

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

härom skulle domstolen säkerligen ej sällan anse sig behöva flera upplysningar
av utlänningen än den han kan finna lämpligt att lämna. I den mån
politiska förhållanden har eller kan få betydelse i utlämningsärendet kan
utlänningen utsätta sig för en viss risk -— i händelse han blir utlämnad —
redan genom att lämna vissa uppgifter till stöd för ett yrkande om handläggning
inom stängda dörrar. Utlänningen bör i ärendet kunna tala fullt
fritt. Han skall icke behöva frukta att de uppgifter han lämnar skall lända
honom eller andra människor till skada. Han kan vidare behöva i ärendet
höra vittnen, vilka icke vill ställa sig till förfogande, om de icke garanteras
skydd mot att deras utsagor kommer till offentlighetens eller den främmande
maktens kännedom. Jämväl statsåklagaren i Göteborg föreslår en
komplettering av lagen i den nu angivna riktningen.

Departementschefen. I likhet med ett par remissinstanser anser jag skäl
tala för att domstolsförhandling bör ske inom stängda dörrar, så snart det
begäres av den person om vars utlämnande är fråga. Såvitt angår förhandling
som sker i samband med förundersökningen lämnar 5 kap. 1 § rättegångsbalken
erforderligt stöd härför, men principen bör gälla även vid förhandling
inför högsta domstolen vid dess prövning av utlämningsfrågan,
varför ett särskilt stadgande i ämnet är erforderligt. Handläggning inom
lyckta dörrar bör därjämte äga rum, när det finnes påkallat av hänsyn till
den stat som begärt utlämningen eller annan främmande stat.

Någon särskild föreskrift om hemlighållande av handlingarna i ärendet
synes ej vara behövlig med hänsyn till de möjligheter som erbjudes enligt
3, 10 och 36 §§ sekretesslagen. Den främmande staten kan icke ställa anspråk
på att under alla förhållanden få en utskrift av handlingarna; frågan härom
torde, därest handlingarna är hemliga, ankomma på Kungl. Maj:ts prövning.

20 §.

Paragrafen svarar i huvudsak mot 23 § i 1913 års lag. I promemorian har
paragrafen motsvarighet i 19 §.

Gällande rätt. I 23 § i 1913 års lag stadgas att, sedan högsta domstolens
beslut meddelats eller, där ärendet ej varit där anhängigt, handlingarna i
ärendet inkommit från länsstyrelsen, Kungl. Maj:t i statsrådet skall giva
sitt beslut över framställningen. Framställningen får ej bifallas, om genom
högsta domstolens beslut hinder förklarats möta mot utlämningen. Vidare
stadgas i paragrafen, att i beslut om utlämning skall utsättas — förutom
de betingelser som skall gälla enligt It § i lagen samt de ytterligare villkor
Kungl. Maj:t kan finna nödigt uppställa — viss tid från beslutets dellaende,
inom vilken tid den häktade skall av den främmande staten avhämtas
vid äventyr att han försättes på fri fol. Tiden får ej sättas längre än en
månad, om inte särskilda omständigheter påkallar det, och får i intet fall
överstiga tre månader.

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 är 1957

Promemorian. I promemorian har anförts, att med hänsyn till kommunikationsväsendets
utveckling den nuvarande längsta tidsfristen för avhämtning
av den som begärts utlämnad, tre månader, synes alltför lång. Längsta
tiden bör icke i något fall få överstiga en månad. I övrigt överensstämmer
promemorians förslag beträffande förevarande paragraf i huvudsak med
23 § i 1913 års lag. Beträffande befogenhet för Kungl. Maj:t att i beslutet
uppställa andra villkor än sådana som angivits i lagen har upptagits särskild
bestämmelse i 10 § (12 § i departementsförslaget).

Yttrandena. Landsfogden i Värmlands län och föreningen Malmöhus läns
landsfiskaler finner den i förslaget stadgade tidsfristen alltför kort. Landsfogden
föreslår att nuvarande längsta tidsfrist alltjämt måtte få gälla, och
föreningen föreslår en maximitid av två månader.

Departementschefen. Såsom framgår av det föregående är det avsett, att
högsta domstolens yttrande skall inhämtas i alla utlämningsärenden, som
ej med stöd av 15 § omedelbart avvisas. Sedan högsta domstolen prövat
ärendet är det moget för slutligt avgörande av Kungl. Maj :t. Härvid bör
Kungl. Maj :t i likhet med vad som nu gäller vara bunden av högsta domstolens
ståndpunktstagande på så sätt att utlämning ej får ske, om högsta
domstolen funnit hinder mot utlämning möta. Har däremot högsta domstolen
förklarat hinder ej möta, har Kungl. Maj :t fri prövningsrätt i den mån
det ej föreligger förpliktelse på grund av överenskommelse med den främmande
staten.

Som jag tidigare anfört får man räkna med eventualiteten att mellan
Sverige och stat med vilken utlämningstraktat slutits kan uppkomma meningsskiljaktighet
angående tillämpningen av de stadganden i lagen, som
avser hinder med hänsyn till särskilda personliga förhållanden (8 §) och till
utredningen i skuldfrågan (9 §), och att möjlighet bör föreligga att hänskjuta
sådan fråga till särskilt internationellt skiljedomsförfarande. Det bör sålunda
beredas möjlighet att i traktat bestämma att, då framställning om utlämning
avslås med hänsyn till hinder som omförmäles i de nämnda stadgandena,
utlämning likväl skall kunna komma till stånd efter sådant förfarande.
En bestämmelse härom har upptagits i denna paragraf. Hur ett skiljedomsförfarande
av denna art skall utformas torde icke behöva närmare
regleras i detta sammanhang utan får bestämmas i samband med slutandet
av traktaten.

Vad angår spörsmålet om den tid, inom vilken en person som enligt beslut
av Kungl. Maj :t skall utlämnas måste avhämtas av den främmande staten,
vill jag ansluta mig till promemorians förslag, som innebär att en maximitid
om en månad skall gälla. Några närmare regler i övrigt angående det
praktiska förfarandet vid verkställigheten av utlämning torde ej vara erforderliga.
Var överlämnandet till det andra landets myndigheter skall ske
angives sålunda icke i lagtexten. Principen torde böra vara, att överlämnandet
skall ske vid gränsen, dock med de modifikationer som betingas av
praktiska skäl.

Kungi. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

Av 17 § framgår, att rättens beslut om användande av tvångsmedel ej kan
gälla längre än intill Kungl. Maj:ts beslut över framställningen. Om Kungl.
Maj:t beslutar att utlämning skall ske, torde Kungl. Maj:t böra ha möjlighet
att förordna, att personen i avbidan på verkställighet av beslutet skall tagas
i förvar eller ställas under uppsikt. Det kan inte anses erforderligt att här
inkoppla domstol. Det är ej fråga om tvångsmedel i rättegångsbalkens mening,
utan åtgärden ingår som ett led i verkställigheten av utlämningsbeslutet.

I detta sammanhang må jämväl anmärkas, att lagen icke berör spörsmålet
i vad mån kostnader som är förenade med utlämningen och utlämningsärendets
behandling bör återkrävas från den främmande staten. I den mån
annan överenskommelse med den främmande staten icke träffats torde alla
kostnader som hänför sig till åtgärder här i riket få bäras av Sverige.

21 §.

Förevarande paragraf har nära motsvarighet i 26 § i den gällande lagen
och överensstämmer med 20 § i promemorians förslag.

Gällande rätt. I 26 § i 1913 års lag finnes en bestämmelse om beslag i
samband med utlämning. När någon häktas enligt bestämmelserna i lagen,
skall alla föremål, som han då har i sin besittning och vilka kan antagas
xara av betydelse såsom bevismedel beträffande det brott som lägges honom
till last eller vilkas utbekommande målsäganden kan antagas påfordra,
tagas i beslag samt, där utlämning beviljas, överlämnas till myndighet i den
främmande staten. Kungl. Maj :t äger därvid göra det förbehåll till tryggande
av tredje mans rätt som må anses påkallat.

Promemorian. Till skillnad från den nuvarande regeln har i promemorians
förslag icke upptagits några bestämmelser om när beslag skall ske, utan
delta har i likhet med vad som gäller beträffande tvångsmedel i övrigt förutsatts
skola bedömas enligt de allmänna reglerna i rättegångsbalken. Det har
ej heller föreskrivits som en obligatorisk regel, att beslagtagna föremål skall
överlämnas till den främmande staten; enligt förslaget får Kungl. Maj:t i
detta avseende fri prövningsrätt.

Departementschefen. Vid överlämnande till främmande stat av föremål
som avses i denna paragraf bör förbehåll göras ej blott för enskild persons
rätt utan jämväl för allmänna intressen, som kan vara i fråga. Till utmärkande
härav torde lagtexten böra kompletteras. I övrigt synes ej vara anledning
till erinran mot promemorians förslag.

22 §.

Paragrafen äger motsvarighet i 20 och 21 §§ i 1913 års lag och i 17 § i
promemorians förslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

Gällande rätt. I 20 § i 1913 års lag stadgas, alt frågor om ersättning åt
vittne eller annan som kallats att meddela upplysning i ärendet eller åt
tolk avgöres av högsta domstolen i samband med huvudsaken. Ersättning
åt åklagare samt biträde och försvarare skall enligt 21 § bestämmas enligt
föreskrifter som Kungl. Maj:t meddelar. Sådana föreskrifter har meddelats
i en den 24 oktober 1947 utfärdad kungörelse.

Promemorian. Beträffande frågan om ersättning åt försvarare in. fl. anlöres
i promemorian:

Med den ordning beträffande förfarandet som i promemorian föreslagits
påkallas givetvis inga särskilda regler beträffande ersättning åt åklagare.
Vad angår ersättning åt tolk finns en regel i 5 kap. 8 § rättegångsbalken,
som bör få gälla även i utlämningsärende. Vad däremot angår offentlig försvarare
samt vittnen och andra som höras i ärendet torde rättegångsbalkens
regler ej utan vidare kunna tillämpas. Givetvis bör regeln i 21 kap. 10 §
rättegångsbalken om rätt för offentlig försvarare att åtnjuta gottgörelse av
allmänna medel äga tillämpning. Vidare bör vittne äga rätt till ersättning
enligt de grunder som angives i 36 kap. 24 § rättegångsbalken. Men frågan
om det slutliga gäldandet av kostnader av denna beskaffenhet synes ej böra
vara beroende av högsta domstolens ställningstagande till framställningen
om utlämning. Regeln bör vara att kostnaden skall slutligen gäldas av statsverket,
något som bör gälla även beträffande sådana vittnen som inkallats
av den som begäres utlämnad. Undantag från regeln bör gälla endast då
särskilda omständigheter föranleder till annat, t. ex. att den, som begäres
utlämnad, genom uppenbart rättegångsmissbruk förmått åklagaren att inkalla
överflödiga vittnen.

Yttrandena. Advokatsamfundet anser att föreskrifter bör meddelas om
ordningen för bestämmande av ersättning till försvarare för arbete, som utförts
efter högsta domstolens beslut. Nedre justitierevisionen ifrågasätter
om det ej vore lämpligast att ersättning till offentlig försvarare bestämdes
först sedan hans uppgift blivit slutförd. Den skulle då bestämmas av Kungl.
Maj:t i samband med det slutliga beslutet i utlämningsärendet. Nedre justitierevisionen
ifrågasätter vidare, om anledning kan tänkas förekomma att
ålägga den som begäres utlämnad att återgälda ersättning till försvarare.
1951 års rätiegångskommitté anser, att kostnader för försvarare, vittnen
m. fl. alltid bör drabba statsverket och att alltså skäl saknas till undantag
från denna regel.

Departementschefen. Såsom framgår av den allmänna motiveringen är
det avsett att rättegångsbalkens regler i princip skall gälla i fråga om försvaret
för den som begäres utlämnad. Särskilda bestämmelser påkallas
emellertid i vissa avseenden. Sålunda bör stadgas att ersättning till offentlig
försvarare för kostnader efter ärendets behandling i högsta domstolen
skall bestämmas av Kungl. Maj :t. Vad angår annan ersättning till offentlig
försvarare samt ersättning åt vittne eller annan som hörts i ärendet påkallas
ej någon särskild regel om själva ordningen för ersättningens bestämmande.
I promemorian har emellertid upptagits en särbestämmelse om det
slutliga gäldandet av sådan ersättning. Enligt förslaget skall ersättningen

Kungl. Maj:Is proposition nr 156 år 1957

gäldas av statsverket, där ej högsta domstolen av särskilda skäl förordnar,
att ersättningen skall erläggas av den som begäres utlämnad. Jag vill biträda
detta förslag. Kostnad för offentlig försvarare efter det högsta domstolens
prövning ägt rum torde alltid böra stanna å det allmänna.

På sätt anförts i promemorian är bestämmelser om ersättning till åklagaren
ej påkallade, och beträffande gottgörelse till tolk torde stadgandet
i 5 kap. 8 § rättegångsbalken vara tillfyllest. Samtliga de ersättningsbelopp
som i utlämningsärende skall gäldas av allmänna medel torde få utgå från
det under andra huvudtiteln upptagna anslaget till Ersättning åt domare,
vittnen och parter.

Övriga bestämmelser

23 §.

Denna paragraf svarar mot 24 och 25 §§ i 1913 års lag. I promemorians
förslag har paragrafen motsvarighet i 21 §.

Gällande rätt. 24 och 25 §§ i 1913 års lag innehåller bestämmelser om
provisorisk häktning i avbidan på utlämningsframställning. Enligt 24 § må
på begäran av främmande stats regering, innan formlig framställning om
utlämnande av viss person skett, denne i avbidan därpå kunna häktas här
i riket. Sådan begäran skall göras på diplomatisk väg och innehålla upplysning
om brottet, tiden och orten för detsamma samt meddelande att fällande
utslag eller häktningsbeslut föreligger. Signalement bör om möjligt även
företes. Efter avtal med främmande stat och under förutsättning av ömsesidighet
äger Kungl. Maj :t förordna, att begäran om häktning som av myndighet
i den främmande staten framställes omedelbart hos polismyndighet
här i riket, jämväl må av den upptagas. Begäran om häktning prövas, där
den inkommit på diplomatisk väg, av utrikesministern samt i annat fall av
den myndighet till vilken begäran är ställd. Om begäran äger nödig fullständighet
och hinder mot utlämning ej synes möta, skall åtgärd för häktningens
verkställande genast vidtagas. Sedan häktning skett, skall underrättelse
därom omedelbart insändas till utrikesdepartementet. Inom viss tid,
som — där tiden ej är angiven i traktat med den främmande staten — bestämmes
av utrikesministern, skall i vanlig ordning framställning göras om
den häktades utlämning. Om det ej sker, skall han försättas på fri fot. Tiden
må ej sättas längre än till sex veckor eller, där fråga är om utlämning till
utomeuropeisk stat eller eljest för undergående av rannsakning eller straff
å ort utom Europa, till tre månader från det den främmande staten erhållit
underrättelse om häktningen.

K n 1 x g t 25 §'' kan person, som i främmande stat är efterlyst för brott som
kan föranleda utlämning, här i riket häktas ulan att särskild framställning
därom föreligger. Anmälan om häktningen skall ofördröjligen göras till utrikesdepartementet.
Om utrikesministern finner hinder mot utlämning av
den häktade föreligga, skall han omedelbart förordna om dennes lösgivande.
Om hinder ej finnes föreligga, skall den främmande staten underrättas om
häktningen med utsättande av tidsfrist enligt bestämmelserna i 24 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

Utlänning skommittén och promemorian. I utlänningskommitténs betänkande
har föreslagits, att den i 24 § stadgade maximitiden, inom vilken
framställning om utlämning skall göras, skall förkortas till en månad eller,
då fråga är om utlämning till utomeuropeisk stat, två månader. Vidare liar
visst förtydligande av 25 § föreslagits.

I promemorian anföres, att även efter den föreslagna omläggningen av
förfarandet i utlämningsärenden möjlighet bör beredas till provisoriskt omhändertagande
i avbidan på eu väntad framställning om utlämning. Det synes
dock ej vara erforderligt att reglera detta i form av två särskilda institut
på sätt som skett i den gällande lagen. Vidare är det av vikt att frihetsberövandet
sker under former, som är fullt betryggande ur rättssäkerhetssynpunkt.
I förslaget har stadgats, att den som är efterspanad med anledning
av brott, som enligt lagen kan föranleda utlämning, må av polismyndighet
anhållas. För åtgärden erfordras enligt förslaget ej att framställning
om utlämning föreligger. Ej heller är det erforderligt att anhållandet begärts
från den främmande staten, utan åtgärden kan vidtagas av polismyndigheten
på eget initiativ, sedan den genom det internationella polissamarbetet
fått kännedom om efterlysningen. Enligt rättegångsbalken skall emellertid
ett anhållande inom högst fem dagar följas av häktningsframställning
till rätten. Det synes enligt promemorian knappast vara en riktig ordning
att tillämpa de vanliga häktningsreglerna för det provisoriska omhändertagande
val om bär är fråga. I stället har i promemorian föreslagits en särskild
legel som skapar möjlighet till längre anhållningstid än den som medgives i
rättegångsbalken. Lämpligast bär ansetts vara att det överlåtes åt justitiekanslern
att förordna, att den anhållne skall kvarhållas i avbidan på att
framställning om utlämning inkommer. I promemorian anföres vidare:

Med denna kvalificerade prövningsmyndighet torde rättssäkerhetskravet
vara i tillräcklig grad tillgodosett. Det må erinras om att justitiekansler!!
■^oko befogenhet, att förlänga tiden för anhållande enligt lagen den 21 mars
19d_, med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. Det ligger
i sakens natur att justitiekanslerns beslut ofta får grundas på ett tämligen
magert utredningsmaterial. Han bör emellertid taga ställning till frågan
om brottet är utlämningsbart och om förutsättningar för utlämning i
övrigt föreligger. Viss prövning måste därvid äga rum av frågan huruvida
misstanke om den anhållnes brottslighet kan anses föreligga. Vilka krav som
bör uppställas i detta avseende får bli beroende av omständigheterna. Som
regel torde böra krävas att utredningen i den främmande staten fortskridit
sa langt att häktningsbeslut av behörig myndighet meddelats.

Justitiekanslerns förordnande bör omedelbart anmälas till chefen för
justitiedepartementet för att denne skall få tillfälle att taga ställning till frågan.
Med hänsyn till att det är fråga om eu provisorisk åtgärd och att stor
skyndsamhet är av nöden torde ärendet ej böra föredragas inför Kungl.
Maj :t, utan beslutanderätten bör tillkomma departementschefen. Finner denne
att hinder mot utlämning enligt lagen föreligger eller att utlämning eljest
icke bor aga rum, skall han förordna om lösgivande av den anhållne Om
emellertid departementschefen anser att utlämning kan komma i fråga, bör
en främmande staten få viss tid på sig att göra framställning om utlämmng.
Denna hd bor sättas så kort som möjligt. Längsta tiden har i förslaget
bestamts till två månader. s

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

Yttrandena. Justitiekansler sämbetet anför, att någon motivering ej anförts
för att man icke skulle reglera det provisoriska omhändertagandet i form av
två särskilda institut på sätt som skett i den gällande lagen. Det förefaller
ämbetet, som om behov av provisoriskt omhändertagande icke kan anses
uteslutet i fråga om en här i riket vistande utlänning, vilken ej är efterspanad.
Ämbetet har icke något att erinra mot förslaget att tillerkänna
justitiekanslern befogenhet att förordna om kvarhållande av anhållen under
förutsättning att justitiekanslern erhåller nödigt rådrum för fattande av
beslut i frågan. Enligt ämbetets mening borde anhållningsmyndigheten för
justitiekanslern omedelbart anmäla, då någon anhållits enligt förevarande
paragraf. Det förefaller ämbetet nödvändigt att den anhållne skall kunna i
anledning av polismyndighetens beslut hållas anhållen så länge som erfordras
för justitiekanslerns förordnande, även om ett sådant skulle draga ut
på tiden. Utredningsmaterialets komplettering kan nämligen taga längre
eller kortare tid i anspråk. Det synes därför icke möjligt att föreskriva en för
justitiekanslern bindande kort tidsfrist; förslagsvis kan tiden sättas till en
månad. Ämbetet har vidare ifrågasatt, huruvida icke befogenhet borde föreligga
för chefen för justitiedepartementet att förordna om lösgivande, där så
funnes kunna ske, i avbidan å framställning om utlämning. Möjligen skulle
det också enligt ämbetet vara lämpligt att bestämma den tid, inom vilken
sådan framställning som regel skulle göras, till en månad med möjlighet till
förlängning endast i undantagsfall. Detta skulle vara ägnat att påskynda en
framställning och därigenom nedbringa anhållningstiden.

Riksåklagarämbetet framhåller, att den i paragrafen föreslagna anordningen
medför alt i handläggningen av utlämningsärenden, vilken redan enligt
förslaget i övrigt är uppdelad på ett flertal organ, kommer att inkopplas
ytterligare två myndigheter med beslutande befogenheter, nämligen justitiekanslern
och chefen för justitiedepartementet. Inkopplandet av ett så stort
antal olika myndigheter på handläggningen av ett utlämningsärende, som
sålunda skulle bli följden av förslagets genomförande, måste uppenbarligen
redan i och för sig vara ägnat alt väcka betänkligheter, särskilt som det i
många av efterspaningsfallen är fråga om vanliga okomplicerade brott. Ämbetet
föreslår i förenklande syfte alt beslutanderätten lägges på den myndighet
— allmän underrätt — som i fråga om vanliga brottmål beslutar i motsvarande
hänseenden. De skäl som var vägledande för ämbetets ståndpunkttagande,
då ämbetet vid behandlingen av 1952 års tvångsmedelslag föreslog
justitiekanslern som kontrollorgan kan icke anses äga tillämplighet i det
fall, varom nu är fråga, eller i varje fall icke göra sig gällande med sådan
styrka, att de motiverar ett överflyttande av beslutanderätten till annan myndighet
än den, som med hänsyn till uppgifternas art bör anses ligga närmast
till hands att besluta i saken. Anhållandet och rättens prövning därav synes
i huvudsak böra underkastas samma regler som de vilka i rättegångsbalken
givits beträffande anhållande och häktning, dock att särskilda bestämmelser
synes höra gälla i fråga om den förlängning av anhållningstiden,
som må medgivas av domstolen. Jämväl föreningen Sveriges stadsfiskaler
anser, att domstol hör inkopplas i förfarandet, och framhåller särskilt, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

promemorians förslag synes stå i strid mot de av Förenta Nationerna uppställda
principerna om de mänskliga rättigheterna. Med de tekniska hjälpmedel
som för närvarande står den internationella polisorganisationen till
buds synes den i rättegångsbalken stadgade anhållningstiden om fem dygn
tillräcklig för att från den främmande polismyndigheten få fram det material
som kan läggas till grund för häktningsfrågans avgörande.

Nedre justitierevisionen, stalsåklagarna i Stockholm och Göteborg samt
kriminalpolisintendenten i Stockholm anser, att beslut i anhållningsärendet
bör kunna meddelas av riksåklagarämbetet.

1951 års rättegångskommitté uttalar, att tillräckliga skäl knappast finnes
att föreskriva överprövning av chefen för justitiedepartementet. Länsstyrelsen
i Malmöhus län är av samma uppfattning.

Advokatsamfundet hemställer om en bestämmelse om skyldighet för polismyndighet,
som anhållit en efterspanad utlänning, att genast anmäla förhållandet
till högsta domstolen för förordnande av försvarare. Den beslutanderätt,
som enligt 21 § i förslaget skulle tillkomma chefen för justitiedepartementet,
bör enligt styrelsens mening av principiella skäl anförtros
Kungl. Maj:t.

Förkortning av den i förslaget stadgade maximifristen två månader påyrkas
av riksåklagarämbetet, nedre justitierevisionen och statsåklaqaren i
Stockholm.

Departementschefen. I likhet med gällande lag torde den nya utlämningslagen
böra upptaga regler om provisoriskt omhändertagande av person som
kan väntas bli föremål för begäran om utlämning. De gällande reglerna härom
är tämligen komplicerade, och till förenkling av bestämmelserna torde
dessa böra anknytas till det fall att någon som uppehåller sig här i riket
är i främmande stat efterlyst för brott, som kan föranleda utlämning. Sådan
person bör kunna omhändertagas antingen på direkt begäran av myndighet
i den främmande staten eller blott och hart på grundval av efterlvsningen.

Omhändertagandet hör lämpligen ske i form av anhållande av polis- eller
åklagarmyndighet enligt samma grunder som eljest gäller för brottmål. Till
byggande av rättssäkerheten har i promemorian föreslagits att det skall ankomma
på justitiekansler!! att bestämma huruvida den som anhållits skall
kvarhållas i avbidan på framställning om utlämning. Det har nämligen icke
ansetts vara en framkomlig väg att tillämpa de vanliga häktningsreglerna
för det provisoriska omhändertagande varom här är fråga, något som skulle
innebara att anhållandet senast inom fem dagar skulle följas av häktningsframställning.
Vid remissbehandlingen av promemorian har emellertid även
andra lösningar anvisats. För egen del anser jag att man även på denna
Punkt bör så nära som möjligt anknyta till det ordinära förfarandet, och
med den utgångspunkten blir det naturligt att låta rätten fungera såsom
vontrollorgan. Det synes lämpligast att tillämpa den ordningen, att anhållmngsmyndigheten
ofördröjligen skall underställa frågan rättens prövning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1057

Rätten skall därvid icke pröva huruvida skäl till häktning föreligger, utan
dess prövning gäller frågan om anhållandet må bestå. Det torde ofta icke
vara möjligt att förebringa den utredning som erfordras för att visa att
häktningsskäl enligt rättegångsbalken föreligger, utan den misstänkte bör
kunna i avbidan på utlämningsfrarnställning kvarhållas på de svagare
grunder som gäller för anhållande (se 24 kap. 5 § rättegångsbalken). Ofta
torde i den främmande staten föreligga ett häktningsbeslut eller kanske en
fällande dom. Vilket bevisvärde som skall tillmätas sådant beslut eller domslut
får prövas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. I förhållande
till sådan stat, till vilkens rättsordning vi har fullt förtroende,
torde emellertid häktningsbeslut eller dom regelmässigt kunna godtagas
såsom grund för anhållande utan ytterligare utredning. Hinder torde ej få
anses möta att i utlämningstraktat närmare reglera denna fråga enligt samma
grunder som angivits i 9 § andra stycket.

Reseförbud bör kunna meddelas, om anhållande i något fall finnes vara
en onödigt ingripande åtgärd. Rätten bör därvid på motsvarande sätt fungera
såsom kontrollorgan.

Av domförhetsreglerna i 1 kap. 4 och 11 §§ i rättegångsbalken torde följa,
att vid handläggning av ärende, varom nu är fråga, häradsrätt är domför
utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren domare. Rätten bör liksom i
häktningsärende (se 24 kap. 13 § rättegångsbalken) hålla förhandling; en
särskild föreskrift härom har upptagits i förslaget. Med hänsyn till den ytterligare
prövning, som enligt vad i det följande anföres äger rum i justitiedepartementet,
torde fullföljd av talan mot rättens beslut ej böra tillåtas.

I övrigt skall rättegångsbalkens regler i erforderliga delar äga supplerande
tillämpning.

Därest rättens beslut innebär, att anhållandet eller reseförbudet skall
bestå, bör den främmande staten med det snaraste underrättas för att beredas
tillfälle att inkomma med utlämningsfrarnställning. Innan så sker,
bör dock preliminärt prövas om utlämning bör komma till stånd. Denna
prövning torde lämpligen böra i första hand ankomma på chefen för justitiedepartementet.
Finner han att hinder mot utlämning föreligger eller att
eljest utlämning ej bör ske, skall han i vanlig ordning föredraga ärendet
för Kungl. Maj:t i statsrådet, som därvid kan förordna om lösgivande av
den anhållne eller om upphävande av reseförbudet. I annat fall bör underrättelse
sändas till den främmande staten som får en frist att begära utlämning.
Fristen bestämmes med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt
fall av chefen för justitiedepartementet. Såsom absolut maximifrist
torde böra stadgas eu tid av två månader. Det bör givetvis förutsättas, atl
denna maximala tid tillämpas endast i undantagsfall; normalt bör fristen
sättas till en eller ett par veckor.

Den som anhållits eller ålagts reseförbud i avbidan på utlämningsframställning
är berättigad att få offentlig försvarare förordnad enligt vanliga
grunder. Såsom jag anfört i den allmänna motiveringen torde särskilt stadgande
härom ej vara påkallat.

7 Ilihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 156

98 Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

24 §.

Paragrafen svarar mot 27 § i 1913 års lag och 22 § i promemorians förslag.

Gällande rätt. Enligt 27 § i 1913 års lag skall främmande stat, som vill inhämta
tillstånd att utan hinder av villkor som uppställts enligt 11 § ställa
en utlämnad person till ansvar för något annat före utlämningen förövat
brott än det varför utlämning skett eller utlämna honom vidare till tredje
stat, göra framställning därom på diplomatisk väg. Framställningen skall innehålla
eller åtföljas av uppgift om brottets beskaffenhet samt tiden och orten
för brottet. Tillstånd får ej givas, såvitt enligt lagen hinder mot utlämning
för det uppgivna brottet skulle ha mött; dock skall prövningen härav
ej under någon förutsättning omfatta frågan om den utlämnades brottslighet.
Om det ej finnes uppenbart att hinder mot tillståndets meddelande lagligen
möter, skall frågan prövas av högsta domstolen. Därefter avgöres ärendet
av Kungl. Maj:t i statsrådet, varvid framställningen ej får bifallas om
högsta domstolen ansett hinder däremot föreligga.

Utlänning skommittén och promemorian. Enligt utlänningskommitténs
mening kan befogade invändningar riktas mot regeln, att prövningen i här
avsedda fall ej under någon förutsättning må omfatta frågan om den utlämnades
brottslighet. Även om praktiska svårigheter naturligtvis möter att i de avsedda
fallen verkställa en prövning av skuldfrågan — med hänsyn till att
vederbörande icke befinner sig i landet — synes det dock enligt kommitténs
mening ur rättssäkerhetssynpunkt icke tillfredsställande, att i detta fall
frågan om bevisningen skall helt lämnas å sido. Kommittén föreslår därför
att nämnda stadgande borttages ur lagen.

Den uppfattning åt vilken kommittén givit uttryck har i promemorian ansetts
vara riktig, men med hänsyn till de omständigheter under vilka ett
ärende av denna beskaffenhet prövas har en särskild regel om vad som skall
krävas i fråga om bevisningen ansetts böra uppställas. Enär den tilltalade
själv ej befinner sig i landet, är det ej möjligt att utreda frågan om hans
brottslighet på samma sätt som i själva utlämningsärendet. Detta synes ej
heller behövligt. Redan det förhållandet att utlämning ägt rum ger uttryck
för att förtroende från svensk sida för rättsskipningen i den främmande
staten finnes, och det synes därför tillfyllest med en summarisk utredning
angående frågan huruvida den utlämnade gjort sig skyldig till det med den
nya framställningen avsedda brottet. I den föreslagna lagtexten har denna
grundsats uttryckts så, att i ansökningen lämnade upplysningar skall giva
stöd för misstanke, att den utlämnade begått brottet. Promemorians förslag
innebär i övrigt vissa formella jämkningar av stadgandet.

Departementschefen. Jag har ej något att erinra mot promemorians förslag,
som bortsett från formella jämkningar oförändrat upptagits i departementsförslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957 99

25 §.

Förevarande paragraf svarar mot 28 § i 1913 års lag och 23 § i promemorians
förslag.

Gällande rätt. Enligt 28 § i 1913 års lag kan tillstånd att genom riket
föra person, som av en främmande stat till annan utlämnas, av Kungl.
Maj :t meddelas under förutsättning att fråga icke är om svensk medborgare.
Framställning om tillstånd skall göras på diplomatisk väg. Vid framställningen
skall vara fogad handling som visar innehållet av beslutet angående
utlämningen eller också dom eller häktningsbeslut.

Utlänning skommittén och promemorian. Enligt utlänningskommitténs
mening är det icke överensstämmande med svensk rättsuppfattning att
medgiva tillstånd till genomtransport av personer, som icke skulle kunna
utlämnas härifrån, t. ex. om utlämning sker för politiskt brott. Kommittén
föreslår därför, att såsom förutsättning för tillstånd för genomtransport
uppställes att hinder mot utlämning icke skulle hava mött enligt den svenska
lagen. Prövningen av en framställning om genomtransport bör enligt
kommitténs uppfattning liksom hittills kunna ske av Kungl. Maj :t i statsrådet
utan att högsta domstolen yttrat sig i ärendet. Kommittén anmärker,
att flygtrafikens utveckling medfört att bestämmelserna om genomtransport
fått avsevärt minskad praktisk betydelse.

I promemorian har förevarande paragraf utformats i nära överensstämmelse
med utlänningskommitténs förslag.

Departementschefen. Bestämmelserna om genomtransport synes böra utformas
i enlighet med det förslag som framlagts i promemorian, vilket förslag
i sin tur grundar sig på vad utlänningskommittén förordat.

övergångsbestämmelserna

Promemorian. Vid avfattningen av övergångsreglerna till promemorians
förslag har eftersträvats att den nya lagstiftningen såvitt möjligt skall bli
tillämplig även beträffande framställningar som ingivits före ikraftträdandet.
En sådan ordning kan, uttalas i promemorian, utan särskilda komplikationer
genomföras såvitt angår frågan huruvida utlämning må meddelas
och vilka villkor som skall uppställas för utlämningen. Vad däremot
angår förfarandet är möjligheterna att tillämpa den nya lagen beroende av
hur långt behandlingen av ärendet fortskridit vid tidpunkten för ikraftträdandet.
Såsom huvudregel har i förslaget stadgats, att äldre lagen skall
tillämpas. Kungl. Maj:t skall dock äga befogenhet att, i den mån det kan
anses främja utredningen och finnes kunna ske utan att ärendets avgörande
blir avsevärt fördröjt, bestämma att det i nya lagen stadgade förfarandet
skall tillämpas. — Reglerna i nya lagen beträffande anhållande i avbidan
på utlämningsframställning skall enligt förslaget redan vid ikraft -

100

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

trädandet äga tillämpning framför bestämmelserna i 24 och 25 §§ äldre
lagen. Något beslut av utrikesministern enligt nämnda paragrafer skall således
icke kunna meddelas efter ikraftträdandet. — De nya bestämmelserna
om tillstånd till åtal för annat brott än det för vilket utlämning ägt
rum och till vidareutlämning skall gälla även där utlämning ägt rum före
ikraftträdandet. — I likhet med vad fallet var vid genomförandet av 1913
års lag bör enligt promemorian förbehåll göras för bestämmelser i traktater
som är gällande när nya lagen träder i kraft. I promemorian erinras
om att efter den 1 januari 1955 finnes konventioner angående utlämning
med de nordiska länderna, varjämte speciella arrangemang föreligger med
vissa länder. Frågan om de nordiska konventionerna är givetvis aktuell i
samband med frågan om utlämning mellan de nordiska länderna. Beträffande
1948 års konvention angående folkmord erinras i promemorian
om vad som anförts i anslutning till frågan om utlämning för politiskt
brott.

Yttrandena. 1951 års rättegångskommitté framhåller, alt det utan särskilt
stadgande torde vara uppenbart, att bestämmelserna i nya lagen om
efterhands tillstand till atal eller vidareutlämning skall äga tillämpning även
där utlämning ägt rum före lagens ikraftträdande.

Departementschefen. Den nya lagen, som helt ersätter 1913 års lag i
ämnet, torde böra träda i kraft den 1 januari 1958.

Såsom föreslagits i promemorian bör, då framställning om utlämning
gjorts före nya lagens ikraftträdande men ej blivit dessförinnan slutligen
prövad, frågan huruvida utlämning må medgivas och vilka villkor som
skall uppställas för utlämningen prövas enligt nya lagen. Den särskilda
övergångsregel som i promemorian föreslagits beträffande efterliandstillstånd
till åtal eller vidareutlämning synes överflödig. Såsom 1951 års rättegangskommitte
anfört torde det utan uttryckligt stadgande vara uppenbart
att nya lagen i detta avseende äger tillämpning även då utlämning ägt rum
före ikraftträdandet.

Vad angår förfarandet vid behandling av framställning, som inkommit
före ikraftträdandet, torde för enkelhetens skull böra gälla, att äldre lagen
genomgående skall tillämpas. Den i promemorian föreslagna möjligheten
för Kungl. Maj :t att föreskriva anpassning till det nya förfarandet synes
ej fylla någon större praktisk funktion. Särskild övergångsregel synes ej
heller erforderlig beträffande provisorisk häktning i avbidan på utlämningsframställning.

På sätt framgår av den allmänna motiveringen föreligger förslag om
särskild reglering av utlämningsväsendet inom de nordiska länderna. I avbidan
på att lagstiftningen härom blir genomförd, bör de konventioner som
träffats med Danmark, Norge och Finland vara gällande såvitt de strider
mot den nya lagen. Även eljest bör bestämmelser i traktat, som är gällande

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957 101

vid nya lagens ikraftträdande, lända till efterrättelse, även om de strider
mot lagen.

Enligt vad i det föregående anförts föreligger alltså förslag till lag om
utlämning för brott.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget, av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar (bilaga A), måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Torsten Johansson

102

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

Bilaga A

Förslag

till

Lag

om utlämning för brott

Härigenom förordnas som följer.

Villkor för utlämning

1 §•

Den som i främmande stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott och
uppehåller sig här i riket må efter beslut av Konungen utlämnas till den
främmande staten enligt vad i denna lag sägs.

2 §.

Svensk medborgare må ej utlämnas.

3 §.

Utlämning må beviljas allenast för brott, som helt eller delvis förövats
utom riket, eller för sådan inom riket begången gärning, som innefattar
medverkan till dylikt brott.

4 §•

Ej må utlämning ske, med mindre den gärning för vilken utlämning begäres
är eller motsvarar brott, varå enligt svensk lag straffarbete kan följa.
Har gärningsmannen i den främmande staten dömts för brottet, må han
utlämnas allenast om påföljden utgör frihetsstraff eller annat omhändertagande
på anstalt i fyra månader eller däröver.

5 §.

För gärning, som i 26 eller 27 kap. strafflagen sägs och som avser brott
av krigsman, må utlämning ej medgivas, där icke gärningen, bedömd enligt
svensk lag i övrigt, skulle vara att anse såsom brott, för vilket utlämning
jämlikt bestämmelserna i 4 § må ske.

6 §.

Utlämning må ej medgivas för politiskt brott, med mindre gärningen prövas
tillika och i övervägande grad innefatta brott av icke politisk beskaffenhet.

103

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

7 §•

Ej må den utlämnas, som på grund av sin härstamning, tillhörighet till
viss samhällsgrupp, religiösa eller politiska uppfattning eller eljest på grund
av politiska förhållanden löper risk att i den stat som begär utlämningen
utsättas för förföljelse, som riktar sig mot hans liv eller frihet eller eljest
är av svår beskaffenhet, eller som i nämnda stat icke åtnjuter trygghet mot
att bliva sänd till stat, i vilken han löper sådan risk.

8 §•

Om utlämning i särskilt fall, med hänsyn till den avsedda personens
ålder, hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt samt med beaktande
jämväl av brottets beskaffenhet och den utlämningssökande statens
intresse, framstår såsom uppenbart oförenlig med humanitetens krav, skall
utlämning ej äga rum.

9 §.

Utlämning må ej medgivas, med mindre sannolika skäl föreligga till misstanke,
att den som begäres utlämnad begått det med framställningen avsedda
brottet.

I utlämningstraktat må bestämmas, att hinder mot utlämning i det avseende
varom förmäles i första stycket ej skall föreligga, om framställningen
grundas på fällande dom eller på beslut om häktning, som meddelats av
domstol eller domare.

10 §.

Är den person som avses med framställningen här i riket åtalad, häktad
eller underkastad reseförbud för det uppgivna brottet, eller har här i riket
meddelats dom eller beslut om eftergift av åtal beträffande samma brott,
må utlämning för det brottet ej äga rum.

Ej heller må utlämning beviljas, om straff för brottet skulle enligt svensk
lag vara att anse såsom förfallet.

11 §•

Om den, som begäres utlämnad, här i riket dömts att undergå frihetsstraff
för annat brott än det som avses med framställningen, må han ej
utlämnas, förrän han frigivits eller utskrivits från fångvårdsanstalten. Utlämning
må ej heller ske, om han här i riket står under åtal för annat brott,
å vilket kan följa frihetsstraff, eller om han eljest för annat brott hålles
häktad eller är underkastad reseförbud.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må utlämning äga rum för möjliggörande
av rättegång angående det med framställningen avsedda brottet,
på villkor att den utlämnade efter rättegången utan dröjsmål överlämnas
till svensk myndighet.

104

Kungl. Maj:ts''proposition nr 156 år 1957

12 §.

Vid beviljande av utlämning skola i tillämpliga delar uppställas följande
villkor:

1. utan särskilt medgivande i den ordning som i 24 § sägs må den utlämnade
icke åtalas eller straffas för annat före utlämningen begånget brott
än det, för vilket han utlämnats, eller i annat fall än i 13 § andra stycket
avses utlämnas till en tredje stat, med mindre han efter att hava dömts och
avtjänat straff för det med utlämningen avsedda brottet underlåtit att lämna
landet inom fyrtiofem dagar, ehuru hinder icke mött, eller återvänt dit,
sedan han lämnat det;

2. under den tid av fyrtiofem dagar varom i 1. sägs må den utlämnade icke
hindras att lämna landet på grund av förhållande, som ligger honom till
last före utlämningen;

3. den utlämnade må icke för det ifrågavarande brottet ställas under
tilltal inför domstol, vilken endast för tillfället eller för särskilda undantagsförhållanden
lörlänats befogenhet att döma i mål av sådan beskaffenhet;
detta villkor må dock eftergivas, om det finnes kunna ske utan fara för
rättssäkerheten;

4. den utlämnade må ej för brottet straffas med döden.

Då utlämning medgives i fall varom i 5 § sägs, skall såsom villkor uppställas,
att den utlämnade icke må straffas för brottet i vidare mån än det
varit av beskaffenhet att föranleda utlämning. Beviljas utlämning i fall som
avses i 6 §, skall med utlämningen förbindas det villkoret, att den utlämnade
icke må för gärningen straffas såsom för politiskt brott.

I samband med beviljande av utlämning må uppställas de ytterligare villkor
som Konungen prövar erforderliga.

13 §.

Framställa flera stater begäran om utlämning av samma person, skall
med hänsyn till beskaffenheten av samt tiden och orten för brottet, tidsföljden
mellan framställningarna, gärningsmannens nationalitet och hemvist
ävensom omständigheterna i övrigt prövas till vilken stat utlämning skall
ske.

Avse framställningarna olika brott, må såsom villkor för utlämningen föreskrivas,
att den utlämnade skall efter att hava dömts och avtjänat straff
i den ena staten utlämnas till den andra.

Förfarandet
14 §.

Framställning om utlämning skall göras på diplomatisk väg. Den skall
grundas antingen på en i den främmande staten meddelad fällande dom
eller ock på ett av behörig myndighet i nämnda stat meddelat beslut, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

105

innebär förordnande om häktning. Avskrift av domen eller beslutet skall
fogas vid framställningen; och skall, i den mån domen eller beslutet ej innehåller
uppgifter därom, upplysning lämnas angående gärningsmannens
medborgarskap, brottets beskaffenhet samt tiden och orten för brottet.
Signalement skall om möjligt företes. Framställningen skall vidare vara
åtföljd av uppgift om de i den främmande staten gällande straffbestämmelser
som anses tillämpliga å brottet.

15 §.

Framgår av de inkomna handlingarna, att framställningen icke är av beskaffenhet
att lagligen kunna bifallas, eller finner Konungen eljest anledning
föreligga att icke villfara framställningen, skall den omedelbart avslås.

16 §.

Om icke framställningen avslås på sätt i 15 § sägs, skall ärendet överlämnas
till riksåklagarämbetet, som har att verkställa erforderlig utredning och
därefter anmäla ärendet till prövning av högsta domstolen. Vid denna utredning
och prövning skall, med iakttagande av vad nedan sägs, i tillämpliga
delar lända till efterrättelse vad om förundersökning och eljest om
rättegång i brottmål är stadgat.

17 §.

Till främjande av utredningen och för att säkerställa utlämning må tvångsmedel
användas enligt vad i allmänhet gäller för brottmål.

Om beslut av rätten påkallas, upptages ärendet av den underrätt som med
tillämpning av bestämmelserna i 19 kap. rättegångsbalken är behörig. Rättens
beslut om häktning, reseförbud, kvarstad, skingringsförbud eller beslag
skall, där ej rätten annorledes förordnar, gälla i avbidan på högsta domstolens
prövning av framställningen om utlämning och, där högsta domstolen
finner hinder mot utlämning ej föreligga, Konungens beslut över framställningen.
Beslut om häktning skall dock gälla högst tre veckor, såframt
ej rätten med hänsyn till utredningens omfattning eller eljest av särskild
anledning förordnar om förlängning av denna tid. Sådant förordnande må
meddelas endast efter ny förhandling och för högst två veckor i sänder.

Sedan ärendet om utlämning anmälts till prövning hos högsta domstolen,
skall denna taga den befattning med användande av tvångsmedel som ankommer
på rätten.

18 §.

Det tillkommer högsta domstolen att pröva, huruvida mot utlämningen
möter hinder som i 2—11 §§ sägs.

Den som begärcs utlämnad skall muntligen höras i högsta domstolen, om
han själv eller riksåklagarämbetet begär det, så ock eljest om det av särskild
anledning finnes erforderligt.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957
19 §.

Förhandling vid rätten skall, förutom då det följer av 5 kap. 1 § rättegångsbalken,
hållas inom stängda dörrar, då det begäres av den om vars
utlämnande är fråga eller det finnes påkallat av hänsyn till främmande
stat.

20 §.

Sedan högsta domstolens beslut meddelats, skall Konungen giva sitt beslut
över framställningen. Ej må framställningen bifallas, om högsta domstolen
förklarat hinder möta mot utlämningen. I utlämningstraktat må bestämmas
att, därest framställning om utlämning lämnats utan bifall med hänsyn
till hinder som omförmäles i 8 eller 9 §, utlämning likväl skall kunna
komma till stånd på grundval av internationellt skiljedomsförfarande.

I beslut om utlämning skall utsättas viss tid, högst en månad från beslutets
delfående, inom vilken den som avses med beslutet skall hämtas av den
främmande staten. Har han ej avhämtats inom utsatt tid, skall beslutet vara
förfallet.

Konungen äger förordna, att den, som enligt beslut skall utlämnas, i avbidan
på verkställigheten av beslutet skall hållas i förvar eller vara ställd
under uppsikt.

21 §.

Vid beviljande av utlämning må Konungen förordna, att föremål som under
ärendets handläggning tagits i beslag skall överlämnas till den främmande
staten; och må därvid göras det förbehåll till tryggande av det allmännas
intressen eller tredje mans rätt som kan anses påkallat.

22 §.

Ersättning åt offentlig försvarare för befattning med ärendet efter det
högsta domstolens prövning ägt rum utgår av allmänna medel med belopp
som bestämmes av Konungen. Sådan ersättning skall stanna å statsverket.

Annan ersättning åt offentlig försvarare ävensom ersättning åt vittne eller
annan som hörts i ärendet skall jämväl stanna å statsverket, där ej högsta
domstolen av särskilda skäl förordnar, att ersättningen skall återgäldas av
den som begäres utlämnad.

Övriga bestämmelser
23 §.-

Är någon, som uppehåller sig här i riket, i främmande stat efterlyst för
brott, som enligt denna lag kan föranleda utlämning, må polis- eller åklagarmyndighet,
enligt vad i allmänhet gäller för brottmål, anhålla honom
eller ålägga honom reseförbud utan att framställning om utlämning för
brottet föreligger.

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

107

Anmälan om åtgärden skall omedelbart göras hos rätten, som har att
skyndsamt pröva, huruvida anhållandet eller reseförbudet skall bestå. Rätten
skall i sådant ärende hålla förhandling. Mot rättens beslut må talan ej
löras.

Om anhållandet eller reseförbudet enligt rättens beslut skall bestå, ankommer
det på rätten att omedelbart sända underrättelse om åtgärden till
justitiedepartementet. Finner chefen för justitiedepartementet, att hinder
mot utlämning föreligger eller att eljest utlämning ej bör ske, har han att utverka
Konungens förordnande om upphävande av åtgärden. I annat fall skall
den främmande staten genom utrikesdepartementets försorg underrättas om
åtgärden. Därvid skall angivas viss av chefen för justitiedepartementet bestämd
tid, högst två månader från mottagandet av underrättelsen, inom vilken
framställning om utlämning skall göras. Har ej framställning gjorts
inom utsatt tid, skall den som anhållits försättas på fri fot eller meddelat
reseförbud vara förfallet.

24 §.

Främmande stat må på ansökan erhålla Konungens tillstånd, att den som
utlämnats till staten må, utan hinder av villkor som uppställts för utlämningen,
ställas till ansvar för annat före utlämningen förövat brott än det
för vilket utlämning skett eller utlämnas till en tredje stat. Sådan ansökan
skall göras på diplomatisk väg; och skall ansökningen innehålla upplysning
om brottets beskaffenhet samt tiden och orten för brottet.

Tillstånd må lämnas allenast såvitt i ärendet lämnade upplysningar giva
stöd för misstanke, att den utlämnade begått det uppgivna brottet, och hinder
mot utlämning för brottet i övrigt ej skulle hava mött.

Framgår av de inkomna handlingarna, att ansökningen icke är av beskaffenhet
att lagligen kunna bifallas, eller finner Konungen eljest anledning
föreligga att icke villfara framställningen, skall den omedelbart avslås.
I annat fall skall frågan prövas av högsta domstolen. Ej må ansökningen
av Konungen bifallas, om högsta domstolen förklarat hinder mot
bifall föreligga.

25 §.

Tillstånd att genom riket föra den som av en främmande stat utlämnas till
annan stat må meddelas av Konungen under förutsättning, att det kan antagas
att hinder mot utlämning enligt denna lag icke skulle hava mött. Ansökan
om sådant tillstånd skall göras på diplomatisk väg. Tillståndet må
meddelas utan iakttagande av vad i lagen stadgas beträffande förfarandet
i utlämningsärende.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958. Genom lagen upphäves lagen
den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning av förbrytare.

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

Har framställning om utlämning gjorts före nya lagens ikraftträdande
men ej blivit dessförinnan slutligen prövad, skall frågan om medgivande av
och villkor för utlämning prövas enligt nya lagen. Beträffande förfarandet
i sådant ärende skall äldre lagen tillämpas.

Bestämmelser i traktat, som är gällande vid nya lagens ikraftträdande,
skola lända till efterrättelse, även om de stå i strid mot vad i lagen är
stadgat.

Kungl. Maj:is proposition nr 156 år 1957

109

Bilaga B

Vid promemorian den 20 september 1954 fogat förslag till

Lag om utlämning för brott

Härigenom förordnas som följer.

Villkor för utlämning

1 §•

På begäran av främmande stat må person, som uppehåller sig här i riket
och är för brott misstänkt, tilltalad eller dömd, kunna genom beslut av Konungen
utlämnas till den främmande staten efter ty i denna lag sägs.

2 §.

Svensk medborgare må ej utlämnas.

3 §.

Utlämning må beviljas allenast för brott som förövats utom riket; dock
må utlämning medgivas även för sådan inom riket begången gärning, som
innefattar medverkan till dylikt brott.

4 §•

Ej må utlämning ske, med mindre den gärning för vilken utlämning begäres
är eller, om den hade begåtts i Sverige under motsvarande förhållanden,
skulle vara att anse som brott varå enligt svensk lag svårare straff än
fängelse kan följa. Har i den främmande staten straff ådömts för brottet,
må utlämning ej ske, med mindre straffet är frihetsstraff i tre månader eller
däröver.

För gärning, som i 26 eller 27 kap. strafflagen sägs och som avser brott
av krigsman, må ej utlämning medgivas, där icke gärningen, bedömd enligt
svensk lag i övrigt, skulle vara att anse såsom brott för vilket utlämning
jämlikt bestämmelserna i denna paragraf må ske. Ej heller må utlämning
medgivas för gärning, som enligt svensk rätt är att anse såsom tryckfrihetsbrott.

5 §.

Utlämning må ej medgivas för politiskt brott, med mindre gärningen prövas
tillika och i övervägande grad innefatta brott av icke politisk" beskaffenhet.

6 §•

Ej må den utlämnas, som på grund av sin härstamning, tillhörighet till
viss samhällsgrupp, religiösa eller politiska uppfattning eller eljest på grund
av politiska förhållanden löper risk att i den stat som begär utlämningen
utsättas för förföljelse, som riktar sig mot hans liv eller frihet eller eljest är
av svår beskaffenhet, eller som i nämnda stat icke åtnjuter trygghet mot att
bliva sänd till land, i vilket han löper sådan risk.

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

7 §■

Utlämning må ej medgivas, med mindre sannolika skäl föreligga till misstanke,
att den som begäres utlämnad begått det med framställningen avsedda
brottet.

8 §.

Är den person som avses med framställningen här i riket åtalad, häktad,
underkastad reseförbud eller dömd för det uppgivna brottet, eller har här i
riket meddelats beslut om eftergift av åtal för brottet, må utlämning ej
äga rum.

Ej heller må utlämning beviljas, om straff för brottet skulle enligt svensk
lag vara att anse såsom förfallet.

9 §•

Om den, som begäres utlämnad, här i riket dömts till frihetsstraff, förvaring
eller internering för annat brott än det som avses med framställningen,
må han ej utlämnas, förrän han frigivits eller utskrivits från fångvårdsanstalten;
dock må han utlämnas för lagföring i den främmande staten, om
denna förbinder sig att efter lagföringen utan dröjsmål överlämna honom
till svensk myndighet.

Utlämning må ej heller medgivas, om den som begäres utlämnad här i riket
står under åtal för annat brott å vilket kan följa straffarbete, eller hålles
häktad eller är underkastad reseförbud med anledning av annat brott.

10 §.

Vid beviljande av utlämning skola i tillämpliga delar uppställas följande
villkor:

1. utan särskilt medgivande i den ordning som i 22 § sägs må den utlämnade
icke åtalas eller straffas för annat före utlämningen begånget brott än
det, för vilket han utlämnats, eller i annat fall än i 11 § andra punkten avses
utlämnas till en tredje stat, med mindre han efter att hava lagförts och
avtjänat straff för det med utlämningen avsedda brottet antingen, ehuru hinder
icke mött, underlåtit att lämna landet inom tre månader eller återvänt
dit, sedan han lämnat det;

2. under den tid av tre månader, varom i 1. sägs, må den utlämnade icke
hindras att lämna landet, såframt han ej begår nya brott;

3. den utlämnade må icke för det brott som utlämningen avser ställas
under tilltal inför domstol, vilken endast för tillfället eller för särskilda undantagsförhållanden
förlänats befogenhet att döma i mål av sådan beskaffenhet; 4.

den utlämnade må ej för brottet straffas med döden.

Då utlämning medgives i fall, varom i 4 § andra stycket sägs, skall såsom
villkor uppställas, att den utlämnade icke må straffas för brottet i vidare
mån än det varit av beskaffenhet att föranleda utlämning. Beviljas utlämning
i fall som avses i 5 §, skall med utlämningen förbindas det villkoret,
att den utlämnade icke må för gärningen straffas såsom för politiskt brott.

I samband med beviljande av utlämning må uppställas de ytterligare villkor
som Konungen kan finna erforderliga.

11 §‘

Framställa flera stater begäran om någons utlämnande, skall Konungen
med hänsyn till beskaffenheten av samt tiden och orten för brottet eller brotten,
tidsföljden mellan framställningarna, gärningsmannens nationalitet och
hemvist ävensom omständigheterna i övrigt bestämma till vilken stat utläm -

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

ning skall ske. Då framställningarna avse olika brott, må såsom villkor för
utlämningen föreskrivas, att den utlämnade skall efter att hava lagförts och
avtjänat straff i den ena staten utlämnas till den andra.

Förfarandet
12 §.

Framställning om utlämning skall göras på diplomatisk väg.

Framställningen skall grundas antingen på en av domstol meddelad fällande
dom eller ock på ett av behörig myndighet meddelat beslut, som innebär
förordnande om häktning. Avskrift av domen eller beslutet skall fogas
vid framställningen; och skall, i den mån domen eller beslutet ej innehåller
uPP£ifter därom, upplysning lämnas angående gärningsmannens medborgarskap,
brottets beskaffenhet samt tiden och orten för brottet. Signalement
skall om möjligt företes. Framställningen skall vidare vara åföljd av uppgift
om de i den främmande staten gällande straffbestämmelser, som äro
tillämpliga å brottet.

13 §.

Framgår av de inkomna handlingarna, att framställningen icke är av beskaffenhet
att lagligen kunna efterkommas, eller prövar Konungen eljest
anledning föreligga att icke villfara framställningen, må densamma omedelbart
avslås.

14 §.

Där icke framställningen på sätt i 13 § sägs blir avslagen, skall förundersökning
i ärendet verkställas genom riksåklagarämbetets försorg; och ankommer
det på högsta domstolen att på anmälan av ämbetet pröva, huruvida
mot utlämningen möter hinder varom i 2—9 §§ sägs.

Beträflande förundersökningen och förfarandet hos högsta domstolen
skall, med iakttagande av vad nedan sägs, i tillämpliga delar lända till efterrättelse
vad som gäller om brottmål, vilket upptages omedelbart av högsta
domstolen.

15 §.

Högsta domstolen skall i utlämningsärendet hålla förhandling, såframt ej
förhandling uppenbarligen är utan betydelse för ärendets prövning.

Om det i särskilt fall kräves av hänsyn till den främmande staten, må
förhandling vid högsta domstolen ske inom stängda dörrar.

16 §.

Den som begäres utlämnad skall biträdas av försvarare.

17 §.

Ersättning åt offentlig försvarare samt vittne eller annan som hörts i
ärendet skall slutligen gäldas av statsverket, där ej högsta domstolen av särskilda
skäl förordnar, att ersättningen skall erläggas av den som begäres
utlämnad.

18 §.

Finner högsta domstolen hinder mot utlämningen ej möta, skall den, som
begäres utlämnad, i häkte avbida Konungens beslut över framställningen.

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

19 §.

Sedan högsta domstolens beslut meddelats, skall Konungen giva sitt beslut
angående framställningen. Ej må framställningen bifallas, om högsta
domstolen förklarat hinder möta mot utlämningen.

I beslut om utlämning skall utsättas viss tid, högst en månad, från beslutets
delfående, inom vilken den häktade skall hämtas av den främmande
staten. Har han ej avhämtats inom utsatt tid, skall beslutet vara förfallet
och den häktade försättas på fri fot.

20 §.

Övriga bestämmelser

21 §.

Den som är efterspanad med anledning av brott, som enligt denna lag kan
föranleda utlämning, må av polismyndighet anhållas utan att framställning
om utlämning för brottet föreligger; och skall han, där justitiekanslern så
förordnar, förbliva anhållen i avbidan på framställning om utlämning. Justitiekanslerns
förordnande skall ofördröj ligen anmälas hos chefen för justitiedepartementet;
finner denne att hinder mot utlämning föreligger eller att
eljest utlämning ej bör ske, förordne då att den anhållne skall lösgivas.

Där icke chefen för justitiedepartementet meddelar förordnande som nyss
sagts, skall den främmande staten genom utrikesdepartementets försorg underrättas
om anhållandet. Därvid skall angivas viss av chefen för justitiedepartementet
bestämd tid, högst två månader från mottagandet av underrättelsen,
inom vilken framställning om utlämning skall göras. Har ej framställning
gjorts inom utsatt tid, skall den anhållne försättas på fri fot.

22 §.

Främmande stat må på ansökan erhålla Konungens tillstånd, att den
som utlämnats till staten må, utan hinder av villkor som uppställts för utlämningen,
ställas till ansvar för annat före utlämningen förövat brott än
det varför utlämning skett eller utläjnnas till en tredje stat. Sådan ansökan
skall göras på diplomatisk väg; och skall ansökningen innehålla upplysning
om brottets beskaffenhet samt tiden och orten för brottet.

Tillstånd må lämnas allenast så vitt hinder mot utlämning för det uppgivna
brottet ej skulle hava mött och i ansökningen lämnade upplysningar
giva stöd för misstanke, att den utlämnade begått brottet.

Därest ej av de inkomna handlingarna framgår, att ansökningen icke är
av beskaffenhet att lagligen kunna bifallas eller Konungen eljest finner anledning
att omedelbart avslå densamma, skall frågan prövas av högsta domstolen.
Ej må ansökningen av Konungen bifallas, om högsta domstolen förklarat
hinder däremot föreligga.

23 §.

Kungl. Maj:ls proposition nr 156 år 1957

113

Ansökan om sådant tillstånd skall göras på diplomatisk väg. Tillståndet må
meddelas utan iakttagande av vad i lagen är stadgat beträffande förfarandet
i utlämningsärende.

24 §.

Beträffande utlämning till Danmark, Island, Finland och Norge gäller vad
särskilt är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1955, från och med vilken dag lagen
den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning av förbrytare upphör att
gälla.

Har framställning om utlämning gjorts före nya lagens ikraftträdande
men ej blivit dessförinnan slutligen prövad, skall frågan huruvida utlämning
må medgivas och vilka villkor som skola uppställas för utlämningen
prövas enligt nya lagen. Beträffande förfarandet i sådant ärende skall äldre
lagen tillämpas; Konungen äger dock, i den mån det kan anses främja utredningen
och finnes kunna ske utan att ärendets avgörande blir avsevärt
fördröjt, bestämma att det i nya lagen stadgade förfarandet skall tillämpas.

Ärende enligt 24 eller 25 § äldre lagen, i vilket ministern för utrikes ärendena
ej meddelat beslut före ikraftträdandet, handlägges med tillämpning av
bestämmelserna i 21 § nya lagen.

Bestämmelserna i 22 § nya lagen skola äga tillämpning även där utlämning
ägt rum före ikraftträdandet.

Bestämmelser i traktat, som är gällande vid nya lagens ikraftträdande,
skola lända till efterrättelse, även om de stå i strid mot vad i lagen är stadgat.

8 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 156

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 14 mars
1957.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 23 februari 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet den 18 januari 1957, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om utlämning för brott.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet Per Bergsten.

Lagrådet yttrade:

Det remitterade förslaget till ny utlämningslag framlägges vid en tidpunkt,
då det ännu icke är fullt klart vilket resultat som kan väntas av det
internationella samarbetet på området i Europarådet. Regleringen av utlämningsfrågor
de nordiska länderna emellan har också lämnats därhän. Man
får därför räkna med att ändringar relativt snart bli erforderliga. Jämkningar
kunna även bli följden av de genomgripande reformer inom straffrätten
som väntas inom den närmaste tiden. Som flertalet utlämningstraktater
uppsagts i avvaktan på ny lagstiftning anser sig lagrådet emellertid
icke böra ifrågasätta uppskov med ärendet.

Förslaget avser i första rummet att bättre än 1913 års lag tillvarataga
rättssäkerhetens intresse och humanitära synpunkter. Denna strävan är
uppenbarligen lovvärd. Lagrådet har i allmänhet icke heller funnit anledning
till erinran mot principerna i förslaget. Av skäl som anföras under 12 §
ifrågasätter dock lagrådet lämpligheten av att i lagen införa ett kategoriskt
förbud mot utlämning när dödsstraff kan riskeras.

I vissa särskilda hänseenden synes förslaget medföra en mera komplicerad
ordning än som är behövlig. Lagrådet vill fördenskull ifrågasätta några
jämkningar i förenklande riktning. Även vissa kompletteringar av förslaget
torde vara önskvärda. Lagrådet anser sålunda bland annat att, när utlämning
medgives för grövre brott, den bör kunna omfatta jämväl lindrigare
brott, varå enligt svensk lag ej kan följa straffarbete. Det må i detta sammanhang
framhållas, att förslaget ej såsom gällande lag upptager något enklare
förfarande för de fall då utlämning medgives av den som avses med den
främmande statens begäran. Ehuru det kan ifrågasättas huruvida det före -

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

slagna förfarandet har någon mera betydelsefull funktion att fylla i dylika
fall, vill lagrådet ej framställa erinran mot att det enklare förfarandet slopas,
såframt de av lagrådet förordade jämkningarna vidtagas.

Åtskilliga bestämmelser i förslaget äro väsentligen oförändrade hämtade
från 1913 års lag. Det synes påkallat att i detta sammanhang genomarbeta
dessa bestämmelser något mera än som skett. En viss omgruppering torde
även vara önskvärd. Lagrådet vill särskilt framhålla, att 9 § ej skiljer mellan
de fall, då den person som avses med den främmande statens begäran
ännu icke är dömd för något brott, och den situationen att dom mot honom
föreligger. I förra fallet bör, såsom föreslagits, i princip vara tillfyllest att
det föreligger beslut om häktning som är grundat på sannolika skäl att den
misstänkte begått brottet. I senare fallet bör domen ej godtagas, utan att den
såväl i fråga om utredningen som i övrigt uppfyller rimliga krav och alltså
ej föranleder allvarlig erinran. Lagrådet förordar fördenskull, att i lagen,
efter vissa allmänna bestämmelser, först upptages en avdelning som rör utlämning
av den som är misstänkt för brott samt att därefter — förslagsvis
under 10 § — behandlas det fallet att begäran göres om utlämning av någon
som redan är dömd till viss påföljd. Genom en sådan ändring blir bland
annat möjligt att införa en mera distinkt terminologi. Den som ännu icke
är dömd för brott synes i överensstämmelse med rättegångsbalkens uttryckssätt
böra genomgående benämnas den misstänkte och den som blivit föremål
för fällande dom betecknas den dömde. Lagrådet anser även önskvärt,
att i lagförslaget så långt möjligt användes uttrycket gärning i stället för
brott, bland annat därför att den misstänktes eller dömdes tillräknelighet
avses skola beaktas allenast vid tillämpningen av 8 § i det remitterade förslaget
(jfr terminologin i 5 kap. samt 3 kap. 4 § SL).

Om den föreslagna omgrupperingen vidtages, torde några nya rubriker
böra införas för att utmärka indelningen.

1 och 2 §§.

Dessa paragrafer i det remitterade förslaget torde lämpligen böra sammanföras
till en gemensam paragraf. För att redan här utmärka, att utlämning
— oavsett om dom föreligger eller ej • - icke kan komma i fråga med
mindre någon gärning av allvarlig beskaffenhet föreligger, torde förutsättningen
i 4 §, att gärningen skall motsvara brott varå straffarbete kan följa
enligt svensk lag, böra flyttas till 1 §. Det fallet att åtal väckts torde icke
behöva särskilt nämnas, eftersom uttrycket »misstänkt för brott» omfattar
även den som är tilltalad för brott. 1 § torde därför böra inledas med ett
stadgande, att den som i främmande stat är misstänkt eller dömd för där
straffbelagd gärning och uppehåller sig här i riket må efter beslut av Konungen
utlämnas till den staten enligt vad i lagen sägs, om gärningen motsvarar
brott varå straffarbete kan följa enligt svensk lag. Såsom andra stycke
kan upptagas den ävenledes grundläggande bestämmelsen i 2 § av förslaget
om all svensk medborgare ej må utlämnas.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

I 14 § av det remitterade förslaget har upptagits bestämmelse, att framställning
om utlämning skall grundas antingen på en i den främmande staten
meddelad fällande dom eller ock på elt av behörig myndighet i nämnda stat
meddelat beslut, som innebär förordnande om häktning. Såsom förslaget är
uppbyggt kommer icke någondera förutsättningen att omfattas av högsta
domstolens prövning. Detta undantag från det system som eljest skall gälla
synes mindre lämpligt. Lagrådet förordar, att under 2 § upptages stadgande,
att begäran om utlämning av den som är misstänkt för gärning varom i 1 §
sägs skall grundas på beslut om häktning som meddelats av behörig myndighet
i den främmande staten.

Till 2 § synes vidare böra överföras även vad 9 § i det remitterade förslaget
innehåller om det fall att utlämning begäres av någon som är misstänkt
men ej dömd. Såsom andra stycke kunna alltså upptagas bestämmelser,
att utlämning ej må beviljas, med mindre sannolika skäl äro att den misstänkte
begått gärningen, samt att genom överenskommelse med främmande
stat må bestämmas att i förhållande till den staten beslut om häktning skall
vara tillfyllest, om det meddelats av domstol eller domare. Med avseende å
sådan utlämningstraktat anser sig lagrådet böra framhålla, att därtill självfallet
kan göras reservation om att sagda verkan av häktningsbeslutet upphör,
om del visas att annan än den misstänkte begått gärningen eller att
beslutet eljest är ogrundat.

3 §.

Den föreslagna lydelsen av paragrafen ger ej utrymme åt möjligheten att
utlämna någon för brott som begåtts ombord å utländskt fartyg eller luftfartyg
medan det befann sig inom riket, exempelvis på sjöresa inom territorialgränsen
eller vid luftfärd över vårt territorium. Det är naturligt att den
stat, där fartyget eller luftfartyget hör hemma, själv söker beivra brottet (jfr
betr. det omvända förhållandet 1 kap. 1 § SL). Särskilt om det redan i den
främmande staten dömts över brottet synes det olämpligt, att utlämning för
verkställighet ej skall kunna äga rum till den staten. Lagrådet förordar därför
ett tillägg i nu angiven riktning. Lagrummet torde med viss förkortning
i övrigt böra innehålla, att utlämning må beviljas allenast för gärning som
helt eller delvis förövats utom riket, eller ombord på utländskt fartyg eller
luftfartyg, eller för medverkan därtill. Därunder lärer i fråga om annan
medverkan än gärningsmannaskap inbegripas jämväl det fallet att någon
utom riket medverkat till gärning som är att anse som förövad här i riket.

Enligt gällande lag må utlämning ej medgivas, om gärningen enligt svensk
rätt skulle vara att anse som tryckfrihetsbrott. Detta villkor har uteslutits
i det remitterade förslaget. Lagrådet vill för fullständighetens skull erinra
om stadgandet i 1 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen, enligt vilket ej någon
må kunna för missbruk av tryckfriheten eller medverkan däri tilltalas eller
dömas till ansvar i annan ordning eller i annat fall än tryckfrihetsförordningen
bestämmer. Det lärer icke vara tillåtet att i strid mot denna bestämmelse
i tryckfrihetsförordningen utlämna någon som genom tryckt skrift

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

här medverkat till brott utomlands. Något uttryckligt förbehåll av denna
innebörd kan ej anses erforderligt.

4—6 §§.

Beträffande 4 § första punkten erinrar lagrådet om vad som anförts under
1 och 2 §§. Andra punkten torde böra flyttas till 10 § enligt lagrådets
förslag.

De i 5 och 6 §§ upptagna bestämmelserna äro avsedda att ersätta föreskrifterna
i 4 § andra stycket och 7 § i 1913 års lag. Såväl sakliga som
redaktionella ändringar ha emellertid vidtagits. Lagrådet anser det önskvärt,
att det tydligare utmärkes att utlämning ej må äga rum för gärning
varom förmäles i sådan bestämmelse i 26 och 27 kap. strafflagen som avser
brott av krigsman, liksom ej heller för politiskt brott. Det bör klart framgå,
att om gärningen innefattar jämväl annat brott, utlämning som må komma
i fråga skall äga rum allenast för det senare brottet.

Beträffande 6 § i övrigt synes vanskligt att på sätt som skett i det remitterade
förslaget ändra nuvarande lydelsen av ifrågavarande stadgande, vilket
avfattats med den schweiziska lagen som mönster. Ämnet är av
den ömtåliga natur att man torde böra undvika ändring, helst som man i så
fall kan få bättre ledning av internationell doktrin. Det må här även erinras
om att förslaget icke upptager den belgiska attentatsklausulen. Denna gav i
gällande lag i sin mån visst belägg för att gärningsmannens syfte icke ensamt
borde tillerkännas utslagsgivande betydelse vid avgörande av vad som
skall anses som politiskt brott. Lagrådet utgår från att man även framdeles
kan i överensstämmelse med den schweiziska rättstillämpning som åberopades
vid tillkomsten av 1913 års lag tillmäta de objektiva omständigheterna
tillbörlig vikt.

Det remitterade förslaget innehåller icke heller någon bestämmelse som
anger att s. k. folkmord i enlighet med 1948 års internationella konvention
•eke må räknas som politiskt brott. Klarhet bör råda på denna punkt; att
slutstadgandet till lagförslaget gör undantag för vad som följer av gällande
konventioner synes knappast vara ett fullt ändamålsenligt sätt att besvara
spörsmålet. I fråga om 1949 års Genévekonventioner angående sårade och
sjuka in. fl. ligger frågan annorlunda till. De brott som där avses kunna
regelmässigt ej betecknas som politiska. Konventionerna innefatta ej heller
någon förpliktelse att behandla brotten som icke politiska.

Lagrådet hemställer, att lagrummet får innehålla, såsom första stycke,
att utlämning ej må beviljas för politiskt brott, såsom andra stycke, att om
gärningen tillika innefattar brott av icke politisk beskaffenhet utlämning
må beviljas för det brottet, såframt gärningen i det särskilda fallet prövas
övervägande äga karaktären av ett icke politiskt brott, samt såsom tredje
stycke, att gärning, som enligt därom ingången konvention är att hänföra
til! folkmord, ej räknas som politiskt brott.

Förevarande 5 och 6 §§ torde, om lagrådets önskemål under 1 och 2 §§
beaktas, böra betecknas 4 och 5 §§.

118

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

7 §•

Bestämmelserna i denna paragraf om förbud mot utlämning på grund av
risk för politisk förföljelse synas alltför kategoriska. Tillräcklig grund kan
svårligen anses föreligga att ej här, liksom i 54 § utlänningslagen, göra eu
avvägning mellan brottets beskaffenhet och den politiska förföljelse som
må befaras. Det torde emellertid vid en jämkning på denna punkt vara
önskvärt att erinra om grundsatserna för politisk flyktings rätt till asyl.
Lagrådet förordar därför, att i paragrafen upptages stadgande, att utlämning
må äga rum, om faran för politisk förföljelse i det särskilda fallet
prövas vara av så underordnad betydelse i förhållande till brottsligheten att
utlämning kan ske utan att anspråken på fristad för politiska flyktingar
obehörigen åsidosättas.

Lagrummet torde under tidigare angiven förutsättning böra betecknas
som 6 §.

8 §.

Genom denna bestämmelse i förslaget har gjorts ett betydelsefullt avsteg
från traditionell uppfattning om förfarandet olika stater emellan, när fråga
väckts om utlämning. Lagrådet ansluter sig till tanken i bestämmelsen
att utlämning ej bör komma till stånd, om den ur humanitär synpunkt
skulle stå i uppenbar strid mot svensk åskådning. En sådan prövning kan
sägas ge uttryck för att man jämväl i internationella straffrättsliga frågor
beaktar den synpunkt som brukar gå under benämningen l’ordre public.
Tillämpningen av denna grundsats är i förevarande fall uppenbarligen mycket
ömtålig men torde, om tillbörlig försiktighet iakttages med hänsyn till
den främmande statens berättigade krav, icke bereda oöverstigliga svårigheter.
Tydligt är att vid prövning av frågan svenska synpunkter på straffrättsskipningen
icke kunna tillerkännas obetingat företräde framför den
åskådning som råder i främmande stat. Man måste i stället räkna med att
olika kulturländers uppfattningar få respekteras såsom i stort sett likvärdiga.
Det är endast om vissa grundläggande principer trädas för nära som
den egna rättsordningen måste få slå igenom vid inhemsk myndighets provning Enligt

det remitterade förslaget skall utlämning ej få äga rum, om den
skulle framstå som uppenbart oförenlig med humanitetens krav. Detta uttryck
synes icke tillräckligt vägledande för att tjäna som grund vid en domstolsprövning.
Det torde visserligen med hänsyn till lagrummets avsedda
tunktion vara riktigt, att den humanitära synpunkten särskilt framhäves,
men lagrådet anser från angivna utgångspunkter, att paragrafen även bör
innehålla en erinran om att utlämningen skall framstå som uppenbart oförenlig
med grunderna för straffrättsskipningen här i riket. I tillämpningen
torde främst ifrågakomma sådana omständigheter som att den som skulle
utlämnas är mycket ung och outvecklad, kanske ännu i skolåldern, eller
svårt sjuk. Personliga förhållanden i övrigt måste tydligen vara alldeles
särskilt kvalificerade för att hindra utlämning.

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

I enlighet med det anförda synes paragrafen böra innehålla, att utlämning
ej må beviljas, om den i särskilt fall på grrnnd av den misstänktes ungdom,
hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt, med beaktande av jämväl
brottets beskaffenhet och den främmande statens intresse, finnes ur
humanitär synpunkt uppenbart oförenlig med grunderna för straffrättsskipningen
här i riket. Under tidigare angiven förutsättning torde paragrafnumret
böra ändras till 7 §.

9 och 10 §§.

Såsom förut nämnts förordar lagrådet, att bestämmelserna i 9 §, såvitt
angår utlämning av den som är misstänkt för brott, flyttas till 2 §. I övrigt
torde lagrummet böra erhålla sin motsvarighet i 10 §.

I 10 § av det remitterade förslaget uppställas hinder mot utlämning
med hänsyn till vissa åtgärder som företagits av svensk myndighet. Enligt
lagrådets mening går stadgandet något för långt. Att den misstänkte har
i riket är häktad eller underkastad reseförbud för brottet synes icke utgöra
tillräcklig anledning att vägra utlämning och bestämmelsen härom
torde lämpligen böra utgå. Vad angår åtal för brottet synes det böra tillkomma
Konungen att pröva, huruvida allmänt åtal med hänsyn till den
främmande statens begäran skall nedläggas. Paragrafen bör, under enahanda
förutsättning som tidigare angivits, erhålla beteckningen 8 §.

Lagrådet har inledningsvis framhållit, att utlämning bör kunna medgivas
även för brott varå enligt svensk lag ej! kan följa straffarbete, om utlämning
ändock äger rum för grövre brott. Den omständigheten att utlämning
i annat fali överhuvud icke skulle kunna äga rum förefaller icke att
utgöra anledning att hindra lagföring utomlands för lindrigare brott. Förslaget
leder också i förevarande hänseende till otillfredsställande konsekvenser.
Det kan exempelvis förekomma, att vederbörande dömes till böter,
straffskatt eller liknande i hemlandet och att dylikt ekonomiskt straff
verkställes, oaktat den dömde vistas i annat land. Men om utlämning sker
för ett grövre brott skulle därvid, efter vad det vill synas, enligt 12 § uppställas
förbud även mot att ännu icke verkställt ekonomiskt straff blir föremål
för exekution.

Då fråga uppkommer om utlämning av den som är dömd för ett grövre
brott och i samma dom är fälld till ansvar för andra brott bli konsekvenserna
av förslagets ståndpunkt särskilt egendomliga. Man får räkna med
att, liksom enligt svensk lag, gemensamt straff kan utmätas för flera brott.
4 § i förslaget anger i motsats till gällande lag ett visst mått, till vilket straffet
skall uppgå för att utlämning må ske. Det är emellertid icke möjligt atl
ange vad som av ett gemensamt straff belöper på visst brott. Med hänsyn
till det anförda synes, även om alla svårigheter ej kunna undvikas, påkallat
att införa en bestämmelse som medger utlämning även för lindrigare brott
under nyss angiven förutsättning. Europarådets utkast till utlämningskonvention
upptager också en dylik bestämmelse.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

Av anförda skäl förordar lagrådet, att under 9 § upptages stadgande
att, där utlämning finnes kunna beviljas för gärning som avses i 1 §, den
må, om skäl äro därtill, under enahanda villkor i övrigt äga rum jämväl
för gärning som i svensk lag är belagd allenast med lindrigare straff än
straffarbete. Det förutsättes, att den främmande staten begär utlämning
även för det eller de lindrigare brotten. Genom förbehållet att »skäl äro
därtill» antydes, att de lindrigare brotten ej böra vara alltför obetydliga.
Därest tråga uppkommer om att giva bestämmelsen motsvarande tillämpning
i fall da någon som är dömd skall utlämnas, torde regelmässigt den
omständigheten att rättegång om brotten redan ägt rum böra vara tillräcklig
anledning att låta utlämningen omfatta även brott, varå straffarbete
ej i och för sig kan följa enligt svensk lag.

Härefter torde under 10 § lämpligen böra regleras det fallet, att utlämning
begäres i fråga om den som redan är dömd. Härvid synes, som motsvarighet
till 4 § andra punkten i det remitterade förslaget, böra såsom första
stycke stadgas, att den som i främmande stat dömts för gärning varom i
1 § sägs må utlämnas allenast om påföljden för brottet eller, där fråga jämväl
är om annat brott, för brotten tillhopa utgör minst frihetsstraff i fyra
månader eller annat omhändertagande på anstalt under motsvarande tid.
Beträffande innebörden härav må nämnas, att det, om frihetsberövande!
är till tiden obestämt, får prövas, huruvida det kan antagas få en varaktighet
av minst fyra månader.

De av lagrådet i det föregående berörda bestämmelserna om utlämning
av den som är misstänkt böra äga motsvarande tillämpning beträffande
den mot vilken föreligger fällande dom, dock att enligt vad lagrådet tidigare
anfört här ej bör gälla regeln om sannolika skäl att den misstänkte
begått gärningen. Denna föreskrift torde böra ersättas av ett stadgande som
förutsätter att den åberopade domen uppfyller rimlig standard. Det bör sålunda
krävas, att domslutet har stöd i utredningen och att domen ej heller
i övrigt föranleder allvarlig erinran. Tydligt är, att svensk myndighet icke
härigenom får påtaga sig någon detaljgranskning av dom som meddelats i
främmande stat. Det är företrädesvis fråga om att pröva, huruvida invändningar
som den dömde framställer allvarligt rubba tilltron till domen.
Lagrådet vill understryka, att dylik granskning ej blir aktuell i andra fall
än då det saknas utlämningstraktat, enligt vilken domen skall godtagas.

I enlighet med det anförda torde sasom andra stycke i förevarande paiagraf
böra upptagas, att vad i 3—9 §§ är stadgat om utlämning av den
som är misstänkt skall äga motsvarande tillämpning i fall som avses i
första stycket samt såsom tredje stycke, att i stället för vad i 2 § sägs skall
gälla, att utlämning ej må beviljas med mindre domen har stöd av utredningen
och ej heller i övrigt föranleder allvarlig erinran, ävensom att genom
överenskommelse med främmande stat må bestämmas att i förhållande
till den staten fällande dom skall godtagas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1957

121

11 §•

Under förevarande paragraf i förslaget ha angivits vissa hinder mot utlämning,
vilka ej ha med brottet att göra och äro av övergående natur. Lagrådet
vill till en början framhålla, att det icke synes erforderligt att högsta
domstolen prövar huruvida hinder av nu nämnd art föreligger. Sådant
hinder kan uppkomma även efter domstolens prövning. Jämväl i övrigt synas
vissa jämkningar önskvärda. Lagrådet förordar, alt i första stycket
stadgas att den som här i riket är åtalad för annat brott, varå kan följa
frihetsstraff, eller som enligt dom mot honom skall undergå sådant straff
eller eljest omhändertagas på anstalt ej må utlämnas så länge hindret består.
Motsvarande förbud torde böra gälla, om förundersökning inletts. Häktning
och reseförbud torde däremot icke behöva särskilt beaktas.

Å andra sidan synes Konungen böra äga besluta, att förundersökning
eller allmänt åtal skall med hänsyn till den främmande statens begäran
nedläggas. Stadgande härom kan upptagas i andra stycket. Jämsides härmed
synes i huvudsaklig anslutning till det remitterade förslaget böra föreskrivas,
att utlämning må äga rum för rättegång om det brott som avses
med den främmande statens begäran, på villkor att den misstänkte senare
överlämnas till svensk myndighet enligt vad Konungen bestämmer. Med en
sådan lydelse kan Konungen medge, att verkställighet av eventuellt kortare
straff må äga rum innan den utlämnade återföres hit.

12 §.

Beträffande punkt 2 i första stycket anser lagrådet ur den utlämnades
synpunkt försiktigheten bjuda, att man återgår till lydelsen av motsvarande
bestämmelse i gällande lag.

Det remitterade förslaget upptager under punkt 4 den nyheten att ovillkorligt
förbud skall uppställas mot att den som utlämnas straffas med döden.

Lagrådet vill ge sin fulla anslutning till syftet att det så långt möjligt bör
förebyggas att den som utlämnas kommer att undergå dödsstraff. Vid överläggningarna
om en internationell utlämningskonvention lär också ett icke
obetydligt antal stater ha biträtt denna ståndpunkt. Å andra sidan är alltjämt
icke klargjort vad det föreslagna förbudet kan föranleda med avseende
å vårt förhållande till främmande stater som tillämpa dödsstraff. Det är
framförallt de anglosachsiska länderna som man härvidlag har anledning
alt tänka på. Enligt lagrådets mening kan del ifrågasättas, om icke vårt land
genom bestämmelsen skulle tillägga sig en alltför långtgående befogenhet
att döma över andra kulturländers kriminalpolitik. Dessutom må erinras,
att även Danmark och Norge, vilkas rättsuppfattning står vår särskilt nära,
tillämpat dödsstraff vid uppgörelsen efter det sista världskrigets slut. För
övrigt skall jämväl enligt gällande svensk lagstiftning kunna dömas till dödsstraff,
ehuru allenast under krig.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

Såvitt lagrådet kan bedöma måste man ställa sig frågande till möjligheten
att alltid med framgång kunna hävda ståndpunkten, att den som utlämnas
ej må undergå dödsstraff, särskilt i fall då fråga är om folkmord
eller annan terror. Det bör självfallet icke ifrågakomma att, i händelse av
påtryckningar, via utlänningslagstiftningen nå resultat som utlämningslagen
ej medger. Likaledes vore det synnerligen olyckligt, om ett aktuellt fall
skulle framtvinga lagändring för att möjliggöra utlämning. Lagrådet ser sig
fördenskull nödgat att för sin del avråda från att nu ifrågavarande kategoriska
förbud inskrives i lagen. Om förbudet i enlighet härmed utgår ur förslaget,
får i stället ankomma på Konungen att förhandlingsvägen söka vinna
förståelse hos den främmande staten för den avvisande ståndpunkt som
Sverige i likhet med flertalet kulturländer, frånsett extraordinära förhållanden,
intar till dödsstraff och därvid söka utverka förklaring att sådant
straff ej kommer att tillämpas.

Beträffande paragrafen i övrigt vill lagrådet endast framhålla, att lydelsen
av andra stycket bör anpassas till de jämkningar som lagrådet förordat beträffande
5 och 6 §§ i det remitterade förslaget (4 och 5 §§ enligt lagrådets
förslag).

13 §.

I andra stycket torde böra utmärkas, att föreskrift om vidare utlämning
skall innehålla villkor som avses i 12 §.

14 §.

Andra punkten i paragrafen torde i enlighet med vad lagrådet tidigare förordat
böra utgå (jfr under 1 och 2 §§).

16—18 §§.

Dessa paragrafer skulle bli mera överskådliga, därest 16 § får reglera förfarandet
medan riksåklagarämbetet har hand om ärendet, 17 § överlämnandet
till högsta domstolen och 18 § förfarandet sedan ärendet anmälts därstädes.

I överensstämmelse härmed synes som första stycke i 16 § böra stadgas,
att där framställningen icke omedelbart avslås, ärendet överlämnas till riksåklagarämbetet
som verkställer erforderlig utredning enligt vad om förundersökning
i brottmål är stadgat.

I ett andra stycke av 16 § kan såsom första punkt föreskrivas, att om
tvångsmedel skall gälla vad som i allmänhet är föreskrivet för brottmål. Eu
andra punkt kan innehålla att beslut av rätten gäller tills vidare intill dess
högsta domstolen prövat ärendet enligt vad i det följande sägs och, där utlämning
enligt dess beslut kan lagligen beviljas, Konungen avgjort ärendet.
Vidare synes som tredje punkt lämpligen böra föreskrivas, att talan mot rättens
beslut föres genom besvär till högsta domstolen ntan inskränkning till
viss tid.

Kungl. Maj:Is proposition nr 156 år 1957

123

Särskilt intresse tilldrar sig det fallet att den misstänkte eller dömde häklas.
Det synes icke påkallat att föreskriva så täta obligatoriska omprövningar
av häktningsfrågan som det remitterade förslaget innehåller. Stadgande härom
är knappast ägnat att påskynda ärendets behandling och täta omprövningar
kunna framstå som meningslösa och förenade med onödiga kostnader.
Enligt lagrådets mening hör av rätten meddelat häktningsbeslut få gälla
tills vidare i avbidan på ärendets slutliga avgörande. Uppenbarligen måste
det tillses, att den häktade ej blir lämnad åt sitt öde om utlämningsärendet
drar ut på tiden, men det förefaller tillfyllest, om den häktade äger påfordra
att ny förhandling i häktningsfrågan hålles inom tre veckor från senaste
häktningsbeslut. Detta utesluter icke, att rätten på begäran eller av eget
initiativ utsätter sådan förhandling att äga rum tidigare. Stadgande av nu
angiven innebörd kan upptagas som tredje stycke i 16 §.

Under 17 § synes böra stadgas, att sedan utredningen avslutats, riksåklagarämbetet
skall överlämna ärendet jämte eget yttrande till högsta domstolen.

Högsta domstolen bör pröva, huruvida hinder mot utlämning möter jämlikt
1—10 §§ enligt lagrådets förslag. Hindersprövningen bör alltså avse
även 1 §. I enlighet med vad tidigare framhållits torde det däremot vara onödigt
att högsta domstolen uttalar sig om hinder som avses i 11 §. Stadgandet
kan upptagas såsom första stycke i 18 §.

Enligt 18 § andra stycket i det remitterade förslaget skall den som begäres
utlämnad muntligen höras i högsta domstolen, om han själv eller riksåklagarämbetet
begär det, så ock eljest om det av särskild anledning finnes
erforderligt. Denna bestämmelse kan befaras medföra vissa praktiska olägenheter.
Utlämningsärendena kunna vara av tämligen enkel beskaffenhet
och det kan knappast vara lämpligt, att vederbörande då skall ha ovillkorlig
rätt att framtvinga förhandling inför högsta domstolen. Om han sitter häktad
i annan del av riket, föranledes därav bland annat resa till huvudstaden för
honom, fångvaktare och regelmässigt även försvarare. Därest ärendet drar
ut på tiden, skulle upprepade sådana resor kunna framtvingas. Som huvudregel
bör därför enligt lagrådets mening gälla, att förhandling skall hållas,
om det finnes erforderligt. Med tanke på de enklare fallen synes högsta domstolen
böra äga befogenhet att i stället uppdraga åt allmän underrätt att
hålla förhör enligt vad om bevisupptagning utom huvudförhandling är stadgat.
Vidare synes lämpligen böra föreskrivas, att förhandling eller förhör ej
må vägras, med mindre tidigare förhör under utredningen måste anses tillfyllest
eller saken finnes uppenbar. Att förhandling inför högsta domstolen
kan vara särskilt påkallad då fråga är om politiskt brott eller när risk för
politisk förföljelse påstås föreligga, är tydligt.

Enligt 17 § tredje stycket i det remitterade förslaget skall, sedan ärendet
om utlämning anmälts till prövning hos högsta domstolen, denna taga den
befattning med användande av tvångsmedel som ankommer på rätten. Det
synes tveksamt, om en sådan ordning kan fungera smidigt. I denna del må
papekas, att man icke pa förhand kan veta när riksåklagarämbetets utred -

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

ning föreligger färdig och afl i avvaktan därå häktningsförhandling kan
vara utsatt vid allmän underrätt å tid som infaller efter det ärendet anmälts
hos högsta domstolen. Den skulle i så fall få inställas. Vidare kan det mahända
vara svårt att medhinna ärendets beredning och behandling hos
högsta domstolen inom den tid som föreskriven periodicitet i häktningsprövningen
påfordrar. Det förefaller därför mest praktiskt, att fråga om tvångsmedel,
oaktat ärendet anmälts hos högsta domstolen, alltjämt får prövas av
underrätt, där ej högsta domstolen förordnar annat. Av vad förut sagts beträffande
16 § följer, att talan mot underrättens beslut skulle få föras direkt
hos högsta domstolen. I övrigt bör om utlämningsärendets handläggning
hos högsta domstolen gälla vad om brottmål är stadgat, i enlighet med vad
som föreslagits i 16 § av det remitterade förslaget.

Under 22 § i förslaget har såsom andra stycke upptagits bestämmelse, att
ersättning åt offentlig försvarare ävensom ersättning åt vittne eller annan
som hörts i ärendet skall stanna å statsverket, där ej högsta domstolen av
särskilda skäl förordnar att ersättningen skall återgäldas av den som begäres
utlämnad. Detta stadgande synes lämpligen böra införas i nu förevarande
18 §.

20 §.

Enligt andra stycket i förevarande paragraf i det remitterade förslaget
skall i beslut om utlämning utsättas viss tid, högst en månad från beslutets
delfående, inom vilken den som avses med beslutet skall hämtas av den
främmande staten. Man kan befara, att den angivna tidrymden under särskilda
förhållanden kan bli för kort med påföljd att hela förfarandet måste
göras om. En dylik eventualitet bör kunna undvikas. Tiden synes därför
böra på grund av synnerliga skäl få överstiga en månad från det den främmande
staten erhållit del av beslutet.

22 §.

Beträffande andra stycket erinrar lagrådet om vad som anförts under
16—18 §§.

23 §.

I överensstämmelse med 26 § i gällande lag torde möjlighet böra finnas
att i fall som avses i denna paragraf verkställa beslag, t. ex. av bevismedel
eller stulet gods.

I andra stycket av paragrafen synes böra uttryckligen angivas, att beträffande
rättens handläggning skall gälla vad om brottmål är stadgat (jfr 16 §
i förslaget). Föreskriften i tredje stycket första punkten torde lämpligen
kunna upptagas i förevarande stycke.

Beträffande tredje stycket i övrigt vill lagrådet framhålla, att Konungen
bör äga att utbyta anhållande mot reseförbud. Vidare anser lagrådet, att

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

tiden två månader såsom frist för framställning om utlämning är alltför
lång för att utan reservation inskrivas i lagen. Man synes kunna undvika
att i paragrafen ange någon längsta tid, helst som det kan antagas att genom
konvention meddelas föreskrift härom. Självfallet far även utan föreskrift
tillses, att tiden sättes så kort som möjligt. Lagrådet hemställer att
lagtexten jämkas i enlighet med vad nu anförts.

Även om framställning om utlämning i allmänhet bör kunna inkomma
utan uppskov, kan man svårligen underlåta att beakta eventualiteten att
den dröjer något. Lagrådet anser, att den som anhållits eller underkastats reseförbud
måste ha möjlighet att få sin sak omprövad — misstag i fråga om
person kan exempelvis föreligga — och förordar för det ändamalet en bestämmelse,
enligt vilken han äger påfordra ny förhandling inom tre veckor
från det beslut senast meddelats. Därvid kan givetvis även frågan om beslag
l)li prövad på nytt.

24 §.

Beträffande förfarandet vid framställning som avses i denna paragraf
torde lämpligen böra föreskrivas, att i tillämpliga delar skall gälla vad som
är stadgat angående framställning om utlämning. Någon särskild bestämmelse
om de uppgifter som skola lämnas blir i så fall icke erforderlig.

Andra stycket i det remitterade förslaget innehåller, att tillstånd må lämnas
allenast såvitt i ärendet lämnade upplysningar giva stöd för misstanke
att den utlämnade begått det uppgivna brottet och hinder mot utlämning
för brottet i övrigt ej skulle ha mött. Även här torde man böra mera följdriktigt
tillämpa de för utlämning givna reglerna, med den skillnaden att man
får hålla sig enbart till handlingarna, eftersom den misstänkte förutsättes
befinna sig i främmande stat och ej kan medverka vid förhandling. Såvitt
angår kraven på bevisning om gärningen blir även traktat om godtagande
av häktningsbeslut att tillämpa. Lagrådet föreslår fördenskull, att bestämmelsen
får innehålla att medgivande må lämnas allenast om, såvitt handlingarna
visa, utlämning jämväl för den gärning, varom nu är fråga, kunnat
lagligen äga rum. Av lagrådets förslag till 9 § följer, att medgivande enligt
förevarande paragraf må lämnas även beträffande brott som enligt svensk
lag är belagt allenast med lindrigare straff än straffarbete.

25 §.

Transport genom riket av den som utlämnas från en främmande stat till
annan främmande stat förutsätter enligt förslaget tillstånd av Konungen,
och sådant tillstånd må medgivas allenast, om det kan antagas att hinder
mot utlämning enligt svensk lag icke skulle ha mött.

Frågan om genomtransport synes tills vidare vara utan större praktisk
betydelse för vårt land. Del föreslagna förfarandet måste likväl anses onödigt
restriktivt. Med hänsyn till flygtransporler förefaller det också för omständligt,
alt konseljbeslut skall behöva avvaktas. Lagrådet vill för sin del förorda,
att chefen för justitiedepartementet skall äga medgiva, att genom -

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

transport må äga rum, såframt den utlämnade icke är svensk medborgare
och ej heller eljest synnerliga skäl äro däremot. Föreskrift om att tillstånd
må meddelas utan iakttagande av vad i lagen stadgas beträffande förfarandet
i utlämningsärende synes icke erforderlig. Sista punkten i paragrafen
torde därför kunna utgå.

Föredragande departementschefen har i anledning av uttalande i ett remissyttrande
anfört, att 1945 års lag om ersättning åt oskyldigt häktade eller
dömda bleve genom anknytningen till de allmänna straffprocessuella reglerna
i princip tillämplig med avseende å utlänmingsärenden. Lagrådet anser
sig böra framhålla, att häktning enligt 1913 års utlämningslag icke torde
ha berättigat till dylik ersättning. Reglerna i förstnämnda lag — exempelvis
5 § — äro icke avpassade för en dylik tillämpning. Den omständigheten
att själva förfarandet i utlänmingsärenden nu anordnats i större överensstämmelse
med rättegångsbalkens regler kan svårligen anses ha medfört
någon ändring i nämnda hänseende. Enligt lagrådets mening kan i ömmande
fall frågan om ersättning utan stöd av lag ordnas genom beslut i statsrådet.

Slutstadgandet

Enligt det remitterade förslaget skall beträffande förfarandet i utlämningsärende,
som inkommit före nya lagens ikraftträdande, äldre lag städse
tillämpas. Härigenom skulle bland annat bli erforderligt att, om ej framställningen
omedelbart avslås, alltid hålla personen i fråga häktad och
detta även om ärendet drar ut på tiden. Lagrådet förordar, att förslaget
jämkas så att tillämpningen av den äldre lagen blir fakultativ.

Ur protokollet:
Torsten Johansson

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1957

127

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 22 mars 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Persson, Lindell,

Lindström, Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 14 mars
1957 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 18 januari 1957 remitterade
förslaget till lag om utlämning för brott.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Beträffande arbetet inom Europarådet på upprättande av en europeisk
utlämningskonvention må till komplettering av uppgifterna i remissprotokollet
nämnas, att ett slutmöte med expertkommittén ägt rum i Strasbourg
den 11—den 13 februari 1957. Kommittén har vid mötet vidtagit vissa ändringar
i det förslag som kommittén framlagt i en rapport den 2 juli 1956 och
som i sina huvuddrag redovisats i remissprotokollet. Dessa ändringar är
dock, enligt vad jag inhämtat, ej av sådan innebörd att de påverkar bedömningen
av hur vår lagstiftning om utlämning bör vara utformad.

Lagrådet har vid sin granskning i huvudsak ej funnit något att erinra mot
principerna i det remitterade förslaget men har förordat ändringar av såväl
saklig som formell innebörd. Jag anser att flertalet av ändringsförslagen
bör accepteras, men på några punkter torde det vara anledning att upptaga
lagrådets utlåtande till diskussion.

Jag vill ansluta mig till lagrådets önskemål att skillnad bör göras mellan
de fall, då den person som avses med den främmande statens begäran om
utlämning ännu icke är dömd för något brott, och den situationen att dom
mot honom föreligger. Denna skillnad torde dock kunna uttryckas utan
en sådan omgruppering av stadgandena i första avdelningen av lagen som
lagrådet ifrågasatt. Paragrafföljden i första avdelningen av det remitterade
förslaget bör således bibehållas. Vad angår terminologien bör såsom lagrådet
tillrått uttrycket gärning i möjligaste mån användas i stället för brott.
Den person som avses med utlämningsframställningen torde såsom skett i
det remitterade förslaget få betecknas på sätt som täcker både det fall att
han är misstänkt för brott och det fall att han redan är dömd.

128

Knngl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957
4 §•

Lagrådet har förordat, att huvudregeln angående gärningens svårhetsgrad
— innebärande att utlämning får äga rum endast om gärningen motsvarar
brott varå enligt svensk lag kan följa straffarbete — skall kompletteras på
så sätt, att utlämning må kunna medgivas även för ringare brott, om utlämning
ändock äger rum för brott av den angivna svårhetsgraden. Såsom lagrådet
framhållit skulle en dylik tilläggsregel medföra vissa fördelar; bl. a.
skulle man undgå de svårigheter som uppkommer, då utlämning begäres
med stöd av dom i vilken någon dömts till gemensamt straff för både grövre
och lindrigare brott. Även om huvudregeln kompletteras på detta sätt, kan
dock svårigheter av den antydda innebörden uppkomma, exempelvis då någon
dömts för militärt eller politiskt brott som också innefattar brott av allmän
karaktär eller dömts för flera brott av vilka något enligt svensk lag är
att anse såsom preskriberat. Jag vill även framhålla att tilläggsregeln skulle
leda till ett otillfredsställande resultat, för den händelse personen vid rättegång
efter utlämningen frikännes för det grövre brottet och endast fälles till
ansvar för det lindrigare. Jag är därför tveksam huruvida det är lämpligt
att införa en tilläggsregel med det av lagrådet föreslagna innehållet. Enligt
vad jag anfört i remissprotokollet torde frågan få anstå till dess avgränsningen
i huvudregeln upptages till förnyad prövning i samband med den
allmänna revisionen av strafflagstiftningen.

6 §.

Av skäl som framgår av remissprotokollet torde det ej vara anledning
att, såsom lagrådet ifrågasatt, i denna paragraf särskilt nämna folkmord.

7 §•

Lagrådet har funnit bestämmelserna i denna paragraf om förbud mot utlämning
på grund av risk för politisk förföljelse alltför kategoriska och föreslagit
att utlämning skall kunna äga rum, om faran för politisk förföljelse
i det särskilda fallet prövas vara av så underordnad betydelse i förhållande
till brottsligheten, att utlämning kan ske utan att anspråken på fristad för
politiska flyktingar obehörigen åsidosättes. Beträffande detta spörsmål vill
jag hänvisa till vad jag anfört i remissprotokollet. Som därstädes understrukits
bör vid utlämning finnas fullgoda garantier för att den utlämnade
icke utsättes för annan påföljd än sådan som direkt anknyter till det brott
varom fråga är i utlämningsärendet. Jag finner ej anledning att på grund av
vad lagrådet anfört frångå den ståndpunkt som jag intagit i det remitterade
förslaget.

8 §•

I fråga om denna paragraf har lagrådet uttalat, att formuleringen i det remitterade
förslaget icke synes tillräckligt vägledande för att tjäna som
grund vid en domstolsprövning. För att innebörden av stadgandet skall när -

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

mare preciseras har lagrådet föreslagit att det, samtidigt som den humanitära
synpunkten särskilt framhäves, skall innehålla en erinran om att utlämningen
skall framstå som uppenbart oförenlig med grunderna för straffrättsskipningen
här i riket. Det kan dock ifrågasättas om en sådan allmän
hänvisning till den svenska straffrättsskipningen är ägnad att bättre klargöra
den avsedda innebörden. Vidare måste antagas att, med den avfattning
av bestämmelsen som lagrådet förordat, svårigheter kan uppkomma då det
gäller att i traktat mellan Sverige och främmande stat, avseende ömsesidigt
åtagande att utlämna brottslingar, giva uttryck åt innehållet i bestämmelsen.
Jag anser mig därför böra vidhålla det remitterade förslaget.

9 §•

Såsom lagrådet hemställt torde regeln i 14 § andra punkten i det remitterade
förslaget om att utlämningsbegäran skall vara grundad på dom eller
häktningsbeslut böra överföras till den avdelning av lagen som avser villkor
för att utlämning må ske, och den kan lämpligen komma till uttryck i
förevarande paragraf.

Beträffande sådana fall, då utlämningsframställning grundas på fällande
dom, har lagrådet förordat att regeln om sannolika skäl att den som begäres
utlämnad begått gärningen skall ersättas med ett stadgande som förutsätter
att den åberopade domen uppfyller rimlig standard. Jag har ej något att
erinra mot detta förslag, som enligt vad lagrådet förordat torde kunna i
lagtexten utformas så, att utlämning får ske endast om domen stödjes av
utredningen och ej heller eljest föranleder allvarlig erinran. Det skall alltså
framgå av de överlämnade handlingarna och vad som förekommer vid prövningen
här i landet, att domen i det väsentliga är riktig. Möjlighet bör likväl,
såsom förutsatts såväl i det remitterade förslaget som av lagrådet, finnas
att i utlämningstraktatet bestämma, att fällande dom skall acceperas utan
närmare provning! av domens tillförlitlighet. Det måste härvid beaktas,
att en traktat icke får givas sådant innehåll, att skyldighet föreligger att
acceptera en dom som enligt vad som framkommer här i riket är helt oriktig.
Kan det t. ex. visas, att den dömde befann sig på annan plats när brottet begicks
och alltså icke kan ha förövat brottet eller att domen på annat sätt är
behäftad med uppenbart fel, skall den givetvis ej accepteras. I det remitterade
förslaget har detta icke direkt utsagts i lagtexten. Vid det förnyade övervägande
av frågan som lagrådsgranskningen föranlett har jag dock kommit
till den uppfattningen, att ett förbehåll med den antydda innebörden bör
upptagas i det medgivande att sluta konvention i ämnet som lagtexten skall
innehålla. Detta torde lämpligen kunna ske på så sätt, att det utsäges att i
överenskommelse med främmande stat må bestämmas att i förhållande till
den staten fällande dom skall accepteras, om det ej i särskilt fall framgår
att domslutet är uppenbart oriktigt.

Vad angår utlämningsframställning som grundar sig på häktningsbeslut
bör i överensstämmelse med det remitterade, av lagrådet i denna del tillstyrkta
förslaget gälla, att utlämning må ske endast om sannolika skäl äro

0 Diliang till riksdagens protokoll 1057. 1 samt. Nr 156

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

att den med framställningen avsedda personen begått gärningen. Medgivandet
att i överenskommelse med främmande stat bestämma att häktningsbeslut
av domstol eller domare skall accepteras utan närmare prövning bör i likhet
med vad jag föreslagit beträffande fällande dom förses med förbehåll för det
fall att det framgår att beslutet är uppenbart oriktigt.

10 och 11 §§.

Det synes ej vara anledning att i lagen upptaga en uttrycklig regel om att
Kungl. Maj :t kan besluta nedläggande av förundersökning eller allmänt
åtal här i riket med hänsyn till begäran om utlämning. I fråga om nedläggande
av förundersökning eller åtal torde gällande bestämmelser böra tilllämpas.

12 §.

Lagrådet har på anförda skäl avrått från att i lagen inskriva en kategorisk
regel om att den som utlämnas ej må straffas med döden. Enligt lagrådets
mening bör det i stället ankomma på Kungl. Maj :t att förhandIingsvägen
söka vinna förståelse hos den främmande staten för den avvisande
ståndpunkt som Sverige i likhet med flertalet kulturländer, frånsett extraordinära
förhallanden, intar till dödsstraff. Jag vill i detta avseende erinra
om mitt uttalande i remissprotokollet, att det ej kan anses förenligt med
svensk rättsuppfattning att utlämna en person utan garanti för att dödsstraff
ej skall komma i fråga. Ehuru det ännu finnes kulturländer som tilllämpar
dödsstraff i fredstid synes det — bl. a. i belysning av vad som förekommit
vid förhandlingarna i utlämningsfrågan inom Europarådet — vara
anledning att tro att denna ståndpunkt också skall respekteras. Om det såsom
lagrådet antagit skulle föreligga svårigheter att alltid med framgång
hävda ståndpunkten, synes det vara så mycket mera angeläget att den stödjes
genom ett i den svenska utlämningslagen klart utsagt ovillkorligt förbud.
Vad lagrådet anfört ger mig alltså ej anledning att frångå det remitterade
förslaget på denna punkt.

18 §.

Jag vill ej motsätta mig lagrådets förslag, att förhandling skall hållas
allenast om det finnes erforderligt, men när förhandling är påkallad bör
den enligt min mening alltid äga rum vid högsta domstolen. Jag anser mig
därför ej böra upptaga lagrådets förslag om befogenhet för högsta domstolen
att uppdraga åt allmän underrätt att hålla förhör.

23 §.

Det synes ej vara lämpligt att, såsom lagrådet förordat, beträffande fall
som avses i denna paragraf inrymma befogenhet för Kungl. Maj:t att utbyta
anhållande mot reseförbud; frågan härom bör i enlighet med det remitterade
förslaget ankomma på rättens bestämmande.

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1957

I förslaget torde utöver nu angivna ändringar böra vidtagas vissa jämkningar
av redaktionell natur.

Föredraganden hemställer att lagförslaget måtte, efter omarbetning enligt
vad sålunda anförts, jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande, varjämte föredraganden framhåller, att det
icke torde vara något att erinra mot att propositionen av riksdagen behandlas
senare än under innevarande vårsession.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Torsten Johansson