Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Nr 152

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
prästval, m. m.; given Stockholms slott den 29 mars
1957.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om prästval;

2) lag angående ändrad lydelse av 7 § 1 mom. och 13 § lagen den 13
november 1936 (nr 567) om domkapitel.

GUSTAF ADOLF

Ivar Persson

Propositionens huvudsakliga innehall

Förslaget till lag om prästval avser tillsättning av domprost-, kyrkoherde-
och komministertjänster.

Kyrkoherdar och komministrar skall alltjämt i flertalet fall utses genom
val av pastoratsmenigheten. Nuvarande avvägning mellan menighetens,
domkapitlets och Kungl. Maj:ts inflytande vid tillsättningarna förskjutes
dock något i syfte att prästernas intresse av rättvis befordran efter förtjänst
och skicklighet skall bli bättre tillgodosett.

Liksom hittills skall kyrkoherdetjänst var tredje gång den är ledig tillsättas
av Kungl. Maj:t. Något val skall emellertid därvid icke förrättas; i
stället skall församlingskyrkoråden få tillfälle att yttra sig om de sökande.

S. k. tredjegångstillsättning föreslås införd även beträffande komministertjänster.
Utnämningsrätten skall i dessa fall tillkomma domkapitlen. Tillsättningen
skall icke föregås av val, men också här skall yttranden inhämtas
från församlingskyrkoråden.

Vid tillsättning av kyrkoherdetjänst efter val skall de röstberättigade
alltjämt äga rätt att kalla »fjärde provpredikant». Utnämningsrätten över 1

— Bihang till riksdagens fyra t o koll 1957. 1 saml. Nr 152

2 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152 år 1957

går då till Kungl. Maj:t, men tjänsten skall icke få sökas direkt hos Kungl.
Maj:t.

Beträffande tillsättning av domprosttjänst föreslås inga väsentliga ändringar.

Det s. k. stiftsbandet föreslås bli upphävt. Under de fem första åren efter
sitt inträde i prästerlig verksamhet skall präst dock som regel icke få söka
sig till annat stift.

Provpredikningarna skall enligt förslaget bibehållas som ett normalt led
vid tillsättningar, som föregås av val. Något tvång att fullgöra predikoprov
skall emellertid icke finnas. — Provpredikant skall ur kyrkofonden kunna
få ersättning för sina kostnader.

Förslaget innebär vidare, att det införes möjlighet att tillsätta ordinarie
församlingsprästtjänst genom att dit förflytta präst, som redan innehar
sådan tjänst i samma eller högre tjänstegrad. Tillsättning genom förflyttning
får emellertid tillgripas endast om åtgärden påkallas av att arman
tjänst indrages eller eljest synnerliga skäl föreligger. Förslaget innebär i
denna del att i prästvalslagstiftningen införes regler svarande mot prästlönereglementets
bestämmelser om prästs förflyttningsskyldighet.

Slutligen föreslås, att de särskilda prästvalsprivilegier som givits åt vissa
territoriella pastorat skall upphävas.

Den nya prästvalslagen föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1958.

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Förslag

till

Lag

om prästval

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser
1 §•

Tjänst som domprost, kyrkoherde eller komminister i territoriellt pastorat
så ock, i den mån Konungen förordnar därom, motsvarande tjänst i
icke-territoriellt pastorat tillsättes i den ordning nedan sägs.

Om tillsättning av kyrkoadjunktstjänst är särskilt stadgat.

2 §.

Prästerlig tjänst som avses i denna lag tillsättes efter val, såvitt ej annat
följer av 3—5 §§.

Rösträtt vid sådant val tillkommer envar, som äger rösträtt å kyrkostämma
i församling inom pastoratet.

Valet sker mellan sökande, som av domkapitlet uppförts på förslag till
tjänsten. Före val, som avser domprost- eller kyrkoherdetjänst, äga dock de
röstberättigade kalla präst att uppföras på förslaget.

3 §.

I fråga om domprosttjänst skall val äga rum, om ej Konungen till tjänsten
förflyttar präst, som innehar annan dylik tjänst.

När val ägt rum, utnämner Konungen till tjänsten antingen präst, som
stått under val, eller präst, som sökt tjänsten jämlikt 30 §.

4 §.

Kyrkoherdetjänst tillsättes utan val var tredje gång tjänsten är ledig,
genom att Konungen utnämner präst, som sökt tjänsten, eller till tjänsten
förflyttar präst, som innehar domprost- eller kyrkoherdetjänst.

Är jämlikt 16 § andra stycket eller 19 § andra stycket särskild valförrättning
ej erforderlig, utnämner domkapitlet den präst som skall anses
vald.

Har under val jämte annan stått präst, som kallats av de röstberättigade,
utnämner Konungen en av dem som stått under val.

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Efter val till kyrkoherdetjänst i annat fall än ovan sägs utnämner domkapitlet
den som vid valet erhållit de flesta rösterna eller, om flera fått
högsta röstetal, den av dem som domkapitlet finner böra erhålla företräde.

5 §.

Var tredje gång komministertjänst är ledig i pastoratet sker tillsättningen
utan val, antingen genom att domkapitlet utnämner präst, som sökt tjänsten,
eller genom att Konungen till tjänsten förflyttar präst, som innehar
annan prästerlig tjänst.

Om tillsättning utan val i visst fall, då präst är ensam behörig sökande,
stadgas i 16 § tredje stycket.

Efter val till komministertjänst tillsätter domkapitlet tjänsten enligt vad
i 4 § fjärde stycket stadgas om kyrkoherdetjänst.

Behörighet och befordringsgrunder

6 §.

Till prästerlig tjänst må ifrågakomma endast den som äger utöva prästämbetet
och som prövas hava den förmåga och de egenskaper, vilka erfordras
för tjänstens nöjaktiga bestridande.

7 §.

Särskilda villkor för behörighet äro

a) i fråga om domprost- eller kyrkoherdetjänst: att hava fyllt trettio år
och att under minst tre år hava fullgjort prästerlig tjänstgöring inom
svenska kyrkan;

b) i fråga om komministertjänst: att under minst aderton månader hava
fullgjort tjänstgöring som nyss sagts.

Från dessa behörighetsvillkor må dock Konungen medgiva undantag.

8 §<

Ej må på förslag uppföras

a) den som står på eller vid ansökningstidens utgång stod på förslag till
annan prästerlig tjänst eller som över sådant förslag anfört besvär, vilka
äro eller vid nämnda tidpunkt voro oavgjorda;

b) den som är eller vid ansökningstidens utgång var sökande till kyrkoherde-
eller komministertjänst, vilken skall tillsättas utan val.

I fråga om präst, som kallats av de röstberättigade, skall första stycket
äga motsvarande tillämpning, om prästen, när han kallades, stod på förslag
eller anfört besvär som avses under a) eller, när han antog kallelse, var
sökande till tjänst som under b) sägs.

När kyrkoherde- eller komministertjänst skall tillsättas utan val och
fråga ej är om tillsättning genom förflyttning, må icke ifrågakomma präst,

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

som vid ansökningstidens utgång stod på förslag till annan prästerlig tjänst
eller som över sådant förslag anfört besvär, vilka vid nämnda tidpunkt voro
oavgjorda.

9 §.

Äro tre sökande uppförda på förslag till domprost- eller kyrkoherdetjänst,
må präst, som kallats av de röstberättigade, ej uppföras därå, om han icke
har minst tio tjänstår eller minst samma tjänstålder som någon på förslaget.

10 §.

Har präst ej under minst fem år fullgjort prästerlig tjänstgöring inom det
stift, till vilket han efter prästvigningen först knutits, må han endast under
villkor, som Konungen föreskriver, på grund av egen ansökan komma i
fråga till prästerlig tjänst inom annat stift.

11 §.

Domprost eller kyrkoherde, som ej under minst fem år innehaft den
tjänst till vilken han senast blivit utnämnd, må ej utan Konungens tillstånd
på grund av egen ansökan komma i fråga till annan prästerlig tjänst.

Vad i första stycket sägs skall även gälla komminister, när fråga är om
tillsättning av tjänst i annat pastorat. Minsta tiden skall dock vara tre ar.

12 §.

På förslag till prästerlig tjänst skola behöriga sökande uppföras efter
som de, med hänsyn jämväl till tjänstens särskilda behov, finnas äga företräde
i förtjänst och skicklighet. Därvid böra tagas i betraktande såväl det
nit, det allvar och den skicklighet som sökande visat i honom dittills anförtrott
kall, jämte hans tjänstålder, som ock den lärdom han ådagalagt
genom examina, utgivna skrifter eller annorledes.

Samma befordringsgrunder skola gälla vid avgivande av förord, som i
35 § sägs, och vid utnämning jämlikt 36 §.

Tillsättning efter val

Om ansökan och förslag

13 §.

Prästerlig tjänst som skall tillsättas efter val sökes hos domkapitlet inom
förelagd tid.

14 §.

Domkapitlet har att, om så kan ske, uppföra tre behöriga sökande på
förslag.

15 §.

Anmäler sig ingen behörig sökande, skall domkapitlet utsätta ny ansökningstid.
Kommer ej heller då behörig sökande, förordnar Konungen, huru
med tjänsten skall förfaras.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

16 §.

Kunna ej flera än två sökande uppföras på förslag, skall likväl med tillsättningen
förfaras som om förslaget vore fullständigt.

Vad i första stycket sägs skall även gälla, då på förslag till domprosteller
kyrkoherdetjänst kunnat uppföras endast en sökande. Om i dylikt fall
präst ej kallas av de röstberättigade eller fråga om kallelse förfaller jämlikt
25 §, skall den som uppförts på förslaget anses vald.

Finnes till komministertjänst endast en behörig sökande och har ej ny
ansökningstid redan varit utsatt jämlikt 15 §, skall domkapitlet ånyo
utsätta sådan tid. Om efter förnyat ledigförklarande endast en behörig
sökande finnes, äger domkapitlet utnämna honom till tjänsten. Komma
flera sökande, är den som sökt tjänsten vid första ledigförklarandet städse
berättigad att uppföras på förslag.

17 §.

Präst, som uppförts på förslag, må ej frånträda detta före valet, utan så
är att han erhållit annan befattning.

Efter valet må präst, som ej erhållit högsta röstetalet, frånträda förslaget.

18 §.

Har präst, som uppförts på förslag, före valet blivit obehörig till tjänsten,
skall domkapitlet skilja honom från förslaget.

19 §.

Har sökande, som uppförts på förslag, före valet avlidit eller jämlikt
17 § frånträtt förslaget eller blivit skild därifrån, skall domkapitlet på förslaget
uppföra annan behörig sökande, om sådan finnes. Vad nu sagts skall
dock ej gälla, om präst efter kallelse uppförts på förslaget.

Kvarstår på förslag endast präst som kallats, skall han anses vald.
Domkapitlet skall genast underrätta de röstberättigade härom.

Finnes efter avgång från förslag ingen behörig sökande och är ej fall, som
i andra stycket sägs, skall tjänsten ånyo förklaras ledig. Kommer då ingen
behörig sökande, förordnar Konungen, huru med tjänsten skall förfaras.

I övrigt skall 16 § äga motsvarande tillämpning efter avgång från förslag.

Om prov

20 §.

Prov med predikan och altartjänst skall avläggas av envar på förslaget
uppförd sökande, som ej i sin ansökan förklarat sig avstå därifrån. Sådant
prov skall äga rum vid högmässogudstjänst inom pastoratet.

Domkapitlet bestämmer, om prov skall avläggas i en eller två kyrkor,
samt utsätter dag för prov.

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Är sökande, som uppförts på förslag, ej anställd i pastoratet och finnes
annan präst att tillgå, må sökanden ej i pastoratet utföra annan prästerlig
förrättning än i första stycket sägs.

21 §.

Hindras präst av laga förfall att å utsatt dag fullgöra prov, skall han
genast anmäla detta hos domkapitlet. Kan han ej inom fyra veckor efter
nämnda dag inställa sig till prov, skall han likväl komma under omröstning.
Uteblir präst utan laga förfall, skall domkapitlet skilja honom från
förslaget.

22 §.

Ej må präst i annat fall än i 20 § sägs anvisas tjänstgöring inom pastorat,
där han söker prästerlig tjänst och icke redan är anställd.

Om kallelse till domprost- eller kyrkoherdetjänst

23 §.

Innan val till domprost- eller kyrkoherdetjänst äger rum, skall frågodag
hållas.

24 §.

Väcker röstberättigad å frågodag förslag om att präst skall kallas, skall
omröstning företagas sålunda, att den som ej vill att kallelse skall ske
röstar nej, och den det vill på sin röstsedel uppför namnet på den präst han
anser böra kallas. Därest nej rösterna understiga hälften av de avgivna
rösterna samt röstsiffran för den präst som erhållit högsta röstetalet
antingen uppgår till minst en femtedel av samtliga i röstlängden upptagna
röstberättigade eller utgör minst fyrahundra, är denne kallad. Hava flera
präster var för sig erhållit högsta röstetalet och sådan röstsiffra, som nu är
sagd, skiljer lotten mellan dem. Uppgå nejrösterna till hälften av de avgivna
rösterna eller har ej tillräckligt röstetal tillfallit någon av de präster
som varit under omröstning, är frågan om kallelse förfallen.

Beträffande omröstningen skall i övrigt gälla vad i denna lag stadgas
om val.

25 §.

Avböjer präst kallelse eller finner domkapitlet genom beslut, som vinner
laga kraft, den kallade obehörig att uppföras på förslaget, förfaller frågan
om kallelse. Domkapitlet skall genast underrätta de röstberättigade härom.

26 §.

Antager präst kallelse och finnes han behörig, skall domkapitlet uppföra
honom på förslaget.

Vill präst som antager kallelse avstå från prov, skall han avgiva förklaring
härom vid antagandet av kallelsen. I övrigt skola 20—22 §§ äga
motsvarande tillämpning i fråga om honom.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152 år 1957

27 §.

Har efter frågodag, varå kallelse ej kommit till stånd, någon avgått från
förslaget, skall, efter tillämpning av 19 § första stycket, ny frågodag hållas.

Därest präst, som kallats, före valet avlidit eller förlorat behörighet, som
han hade å frågodagen, skall ny frågodag likaledes hållas.

Om val

28 §.

Varje röstberättigad äger vid valet en röst.

Rösträtt må ej utövas av annan än den som personligen infinner sig vid
valförrättningen. Make äger dock genom fullmakt överlåta sin rösträtt till
andra maken. Fullmakt skall vara ställd till andra maken samt av utställaren
egenhändigt underskriven med angivande av den dag underskrivandet
skett ävensom bevittnad av en person. Till vittne må ej tagas utställarens
make och ej heller barn till utställaren eller hans make. Är fullmakt ej så
underskriven och bevittnad som nu angivits, är den ogill.

29 §.

Vid valet skall den röstlängd följas, som gäller för omröstning å kyrkostämma,
samt jämväl i övrigt tillämpas vad om sådan röstlängd finnes
stadgat.

Valet skall ske med slutna sedlar.

Om särskild ansökan till domprosttjänst in. m.

30 §.

Domprosttjänst må sökas jämväl utom förslag. Ansökan skall ingivas till
domkapitlet inom klagotiden för valet eller, därest jämlikt 16 § andra
stycket eller 19 § andra stycket särskild valförrättning ej erfordras, inom
klagotiden för frågodagsförrättningen.

Domkapitlet skall till Konungen avgiva yttrande angående dem som
kunna komma i fråga till tjänsten.

31 §.

Har under val till kyrkoherdetjänst jämte annan stått präst, som kallats,
skall domkapitlet till Konungen avgiva yttrande i ärendet.

Tillsättning utan val

32 §.

Vid tillsättning av kyrkoherde- eller komministertjänst utan val skall
tjänsten, såvitt ej annat följer av 38 §, sökas hos domkapitlet inom förelagd
tid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957 9

33 §.

Anmäler sig ingen behörig sökande, skall domkapitlet utsätta ny ansökningstid.
Kommer ej heller då behörig sökande, förordnar Konungen, huru
med tjänsten skall förfaras.

34 §.

Finnes en eller flera behöriga sökande, skall domkapitlet bereda kyrkorådet
i envar församling inom pastoratet tillfälle att yttra sig om dem.

Har sökande, efter det kyrkoråd yttrat sig, avlidit eller återkallat sin
ansökan eller blivit obehörig, skall domkapitlet, om skäl äro därtill,
bereda kyrkorådet nytt tillfälle att yttra sig.

35 §.

Sedan yttranden inkommit eller därför bestämd tid utgått, har domkapitlet
i fråga om kyrkoherdetjänst att i yttrande till Konungen angiva,
vem av de sökande domkapitlet förordar till tjänsten. Om skäl äro därtill,
må domkapitlet jämväl angiva, vilka domkapitlet anser böra komma i
fråga i andra och tredje rummen.

36 §.

Är fråga om komministertjänst, äger domkapitlet, sedan yttranden inkommit
eller därför bestämd tid utgått, till tjänsten utnämna behörig
sökande.

37 §.

Prästerlig tjänst må tillsättas genom förflyttning endast om det påkallas
av att annan prästerlig tjänst indrages eller eljest synnerliga skäl äro att
innehavare av dylik tjänst förflyttas.

38 §.

Uppkommer fråga om att tillsätta prästerlig tjänst genom förflyttning,
förordnar Konungen, att tjänsten ej skall ledigförklaras.

39 §.

Domkapitlet skall bereda kyrkorådet i envar församling inom pastoratet
tillfälle att yttra sig angående präst, om vars förflyttning är fråga, samt till
Konungen avgiva eget yttrande i ärendet.

Besvär

40 §.

Över frågodagsförriittning må, därest jämlikt 16 § .andra stycket eller
19 § andra stycket särskild valförrättning ej erfordras, besvär hos domkapitlet
anföras av röstberättigad.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Besvären skola hava inkommit till domkapitlet, därest å frågodagen ej
kallats präst att uppföras pa förslaget, inom tre veckor från den dag, då
förrättningen avslutades, samt eljest inom samma tid från det klaganden
erhöll del av underrättelse enligt 19 § andra stycket eller 25 §.

I annat fall än i första stycket sägs må klagan över frågodagsförrättning
föras endast i sammanhang med besvär över valförrättningen.

41 §.

Över valförrättning må besvär hos domkapitlet anföras av röstberättigad
och av präst, som stått under omröstning vid valet.

Besvären skola hava inkommit till domkapitlet inom tre veckor från
den dag, då förrättningen avslutades.

42 §.

I domkapitlets beslut i fråga om tillsättning av prästerlig tjänst må
ändring sökas genom besvär hos Konungen.

Besvären skola ingivas till ecklesiastikdepartementet inom tre veckor
från den dag, då beslutet tillkännagavs genom anslag i domkapitlets lokal.

Över beslut om förslag så ock över beslut om förord, som i 35 § sägs,
eller om utnämning jämlikt 36 § må besvär anföras endast av sökande;
dock må besvär över beslut, varigenom präst, som kallats att uppföras på
förslag, förklarats obehörig därtill, anföras av den kallade och av röstberättigad.

Särskilda bestämmelser

43 §.

Kyrkoherdetjänsten i Visby pastorat tillsättes i och
av biskopstjänsten i stiftet.

44 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna
Konungen.

med tillsättning

lag meddelas av

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1958.

2. Genom lagen upphävas lagen den 7 december 1934 (nr 573) om tillsättning
av prästerliga tjänster, 19 kap. 11 § kyrkolagen samt §§ 6, 7, 8 och
10 reglementet den 31 januari 1896 (nr 3) för Lappmarks ecklesiastikverk.

3. Med tillsättning av prästerlig tjänst, som före denna lags ikraftträdande
kungjorts till ansökan ledig, skall förfaras efter hittills gällande lag.

4. Den indelning av kyrkoherdetjänsterna, som gjorts för tillämpning av
41 § 4 mom. i 1934 års lag, skall ligga till grund för tillämpning av 4 §

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

första stycket i den nya lagen. Beträffande kyrkoherdetjänster, som ej omfattas
av nämnda indelning, bestämmer Konungen indelningen.

5. För att bestämma den ordning, i vilken 5 § första stycket i den nya
lagen skall tillämpas, skola domkapitlen, vart inom sitt stift, medelst lottning
fördela de pastorat inom stiftet, i vilka vid lagens ikraftträdande
komministertjänst är inrättad, i tre så långt möjligt jämstora, med A, B
och C betecknade grupper; och skall stadgandet första gången tillämpas
beträffande pastorat, som hänförts till gruppen A, första gången komministertjänst
i pastoratet efter denna lags ikraftträdande blir ledig, beträffande
pastorat, som hänförts till gruppen B, andra gången dylik ledighet
föreligger samt beträffande pastorat, som hänförts till gruppen C, tredje
gången detta inträffar. Inrättas komministertjänst i pastorat, där dylik
tjänst ej tidigare funnits, bestämmer Konungen, i vilken ordning 5 § första
stycket skall tillämpas beträffande pastoratet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 7 § 1 mom. och 13 § lagen
den 13 november 1936 (nr 567) om domkapitel

Härigenom förordnas, att 7 § 1 mom. lagen den 13 november 1936 om
domkapitel skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, att i 13 §
samma lag1 skall införas ett nytt moment, betecknat 6 inom., av nedan
angiven lydelse samt att nuvarande 6 mom. av sistnämnda paragraf skall

betecknas 7 mom. och erhålla ändrad

(Gällande lydelse)

7 §.

1 mom. Över val av ledamöter och
suppleanter i domkapitel må anföras
besvär, vilka, ställda till Konungen,
skola sist före klockan tolv å tjugonde
dagen efter valets avslutande ingivas
till domkapitlet, som efter inhämtande
av vederbörandes förklaringar
samt efter infordrande av valsedlar
och övriga valhandlingar, i
den mån de ej äro för domkapitlet
tillgängliga, har att med eget yttrande
till Konungen insända besvären
jämte de förklaringar, som inkommit,
ävensom protokoll, valsedlar
och övriga handlingar rörande
valet. Om besvär över val, som förrättats
av teologisk fakultet, gälle
dock vad särskilt är stadgat.

13 §.

lydelse på sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

7 §.

1 inom. Över val av ledamöter och
suppleanter i domkapitel må anföras
besvär, vilka, ställda till Konungen,
skola inom tre veckor från den dag,
då valet avslutades, ingivas till domkapitlet,
som efter inhämtande av vederbörandes
förklaringar samt efter
infordrande av valsedlar och övriga
valhandlingar, i den mån de ej äro
för domkapitlet tillgängliga, har att
med eget yttrande till Konungen insända
besvären jämte de förklaringar,
som inkommit, ävensom protokoll,
valsedlar och övriga handlingar
rörande valet. Om besvär över val,
som förrättats av teologisk fakultet,
gälle dock vad särskilt är stadgat.

13 §.

6 mom. I fråga om innehavare av
prästerlig befattning, som ej lyder
under domkapitel, och präst utan
prästerlig befattning tillkommer befogenhet,
som i Jj och 5 mom. sägs,
domkapitlet i det stift, inom vilket

Senaste lydelse av 13 § 6 mom., se 1918: 490.

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

(Gällande lydelse)

6 inom. Den som icke åtnöjes med
domkapitels beslut i något av de i
2—5 mom. angivna hänseenden äger
hos Konungen söka ändring genom
besvär, vilka skola liava inkommit
till ecklesiastikdepartementet inom
en månad från det han erhöll del av
beslutet.

(Föreslagen lydelse)

prästen har sitt hemvist. Äger han
ej hemvist inom riket, tillkommer
dylik befogenhet Uppsala domkapitel.

7 mom. Den som icke åtnöjes med
domkapitels beslut i något av de i
2—5 mom. angivna hänseenden äger
hos Konungen söka ändring genom
besvär, vilka skola ingivas till ecklesiastikdepartementet.

Beslut som---annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1958.

I fråga om besvär över beslut, som avses i 13 § 7 mom., skall, om det
meddelats före denna lags ikraftträdande, äldre lag gälla.

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 152 år 1957

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
15 mars 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Hedlund,
Persson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Näsgård, Kling,
Eliasson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, fråga om en refcrrm
av prästvalslagstiftningen m.m. och anför därvid följande.

I. Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 3 mars 1950 tillkallade
dåvarande statsrådet N. Quensel den 15 april samma år särskilda sakkunniga
— 1950 års prästvalskommitté — för att inom ecklesiastikdepartementet
biträda med en översyn av prästvalslagstiftningen och därmed sammanhängande
frågor.1

Tillkallandet av de sakkunniga får ses mot bakgrunden av det vid 1949
års riksdag fattade principbeslutet om en prästlönereform (prop. 1949: 204;
SL1!! 2; Rskr 399). Detta innebar bland annat att för ordinarie församlingspräster
skulle införas en förflyttning sskyldighet av i princip samma räckvidd
som den för civilstatstjänstemän i allmänhet stadgade. Under förarbetena
till prästlönereformen hade framhållits, att frågan om förflyttning
av ordinarie präster icke kunde regleras endast genom bestämmelser i ett
avlöningsreglemente utan för sin lösning förutsatte sådan ändring i gällande
prästvalslagstiftning, att ett pastorat förpliktades att — även utöver nu
förekommande fall — såsom ordinarie prästman mottaga präst, vilken pas 1

De sakkunniga utgjordes av dåvarande ledamoten av riksdagens första kammare, överdirektören
i fångvårdsstyrelsen H. Göransson, tillika ordförande, kanslirådet i Kungl. Maj:ts kansli
N.-E. Brolin, ledamoten av riksdagens andra kammare E. Gustafsson i Bogla, domkyrkosysslomannen
O. Hassler och numera biskopen E. Malmeström. Den 24> mars 1954 blev Brolin på egen
framställning entledigad och som sakkunnig i hans ställe tillkallades numera byråchefen i ecklesiastikdepartementet
N. Hörjel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

toratsmenigheten icke själv valt. Spörsmålet om en uppmjukning av prästvalsbestämmelserna
på denna punkt borde lösas, så snart det hunnit nöjaktigt
utredas. I direktiven för de sakkunniga erinrades om dessa uttalanden.
Vidare anfördes i direktiven, att principbeslutet om en prästlönereform
tvingade fram ett slutligt ställningstagande till ett annat spörsmål på prästvalsområdet
— ett spörsmål av ojämförligt större praktisk räckvidd —
nämligen det om stiftsbandet. Ovedersägligt vore, att avlöningsreformen
på flera väsentliga punkter skapat ett nytt läge för denna gamla frågas allsidiga
bedömande, och frågan borde därför nu tagas upp till ny prövning.
Slutligen framhölls i direktiven, att utredningen erbjöde ett naturligt tillfälle
att även undersöka frågan om de s. k. prästvalsprivilegierna.

Med anledning av en framställning från Sveriges yngre prästers förbund
beslöt Kungl. Maj:t den 24 april 1953 utvidga prästvalskommitténs uppdrag
till att omfatta även spörsmålet, huruvida särskilda bestämmelser borde
gälla vid tillsättning av komministertjänst var tredje gång den är ledig,
ävensom de övriga spörsmål avseende ändringar i gällande prästvalslagstiftning,
som kunde uppkomma under utredningsarbetet och icke rörde
huvudgrunderna i lagstiftningen.

Prästvalskommitténs arbete har sedermera också inriktats på vissa spörsmål
i anslutning till den ifrågasatta pastoratsindelningsreformen. Med anledning
av remiss — i viss del — av pastoratsindelningssakkunnigas betänkande
med förslag till allmänna riktlinjer förden territoriellapastoratsindelningen
och församlingsprästerliga organisationen in. in. (SOU 1953:11)
överlämnade kommittén den 17 juni 1953 en promemoria rörande erforderliga
övergångsanordningar i avseende å tjänstinnehavarens förflyttning
in. m. vid en reform av nyss angivet slag. Denna promemoria har i huvudsak
återgivits i Kungl. Maj:ts skrivelse till kyrkomötet den 12 augusti 1953 (nr
2). Därefter har kommittén den 12 februari 1954 avgivit ett särskilt betänkande
med förslag till vissa övergångsanordningar vid en allmän reform
av pastoratsindelningen (stencilerat). I detta betänkande har bland annat
framlagts förslag till lag med särskilda bestämmelser om tillsättning av
prästerliga tjänster i samband med nyindelning av riket i pastorat. Betänkandet
har remissbehandlats i vanlig ordning men har sedan — i avvaktan
på ett ställningstagande till hela frågan om pastoratsindelningsreformen —
icke föranlett någon åtgärd.

Den 28 juli 1956 har prästvalskommittén avgivit sitt slutbetänkande med
förslag till ny lagstiftning om tillsättning av ordinarie församlingsprästtjänster
samt till bestämmelser om prästerliga disponibilitetsbefattningar
(SOU 1956: 30). Betänkandet innehåller — utom förslag till ny prästvalslag
och till kungörelse om prästerliga disponibilitetsbefattningar — även förslag
till ny prästvalsstadga och till flera följdändringar i författningar på den
kyrkliga lagstiftningens område. — Kommitténs förslag är i huvudsak eu -

16 Kungl. May.ts ''proposition nr 152 år 1957

hälligt. Två reservationer föreligger dock beträffande frågan om stiftsbandet.

Över betänkandet i dess helhet har efter remiss yttranden avgivits av
kammarkollegiet, statskontoret, samtliga domkapitel och stiftsnämnder,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kronobergs, Värmlands, Örebro och
Norrbottens län samt styrelserna för Svenska stadsförbundet, Svenska
landskommunernas förbund, Svenska pastoratens riksförbund och Svenska
prästförbundet.

Domkapitlen har jämväl överlämnat av dem infordrade yttranden från
ett trettiotal kontraktsprostar och andra präster samt ett sjuttiotal kyrkoråd
i icke-privilegierade församlingar. Vidare har domkapitlen i stift med
privilegierade församlingar bifogat från kyrkoråden i dessa församlingar infordrade
yttranden beträffande frågan om prästvalsprivilegierna; och länsstyrelsen
i Norrbottens län har överlämnat yttranden från drätselkammaren
i Kiruna stad samt kommunalfullmäktige i Pajala och Edefors kommuner.

Infordrade yttranden över vissa delar av betänkandet har avgivits av
justitiekanslersämbetet (i fråga om prästvalsprivilegierna), chefen för marinen
(beträffande tillsättning av prästerliga tjänster i Skeppsholms församling
och Karlskrona amiralitetsförsamling) och skolöverstyrelsen (såvitt
angår befordringsgrunder och tjänstårsberäkning) samt av riksräkenskapsverket
och statens lönenämnd (i fråga om resekostnadsersättning åt provpredikant,
tillsättning av tjänst genom förflyttning, prästerliga disponibilitetsbefattningar
m. m.).

Chefen för marinen har överlämnat yttranden från kyrkoråden i Skeppsholms
församling och Karlskrona amiralitetsförsamling.

Slutligen har en skrift i ärendet inkommit från styrelsen för Skara stifts
pastoratsf örbund.

Jag anhåller nu att få närmare redogöra för frågan om en reform av den
allmänna prästvalslagstiftningen. I senare sammanhang ämnar jag taga
upp spörsmålet rörande en lagstiftning med särskilda bestämmelser om tillsättning
av prästerliga tjänster i samband med ny indelning av riket i
pastorat samt frågan om inrättandet av prästerliga disponibilitetsbefattningar.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152 år 1957

II. Huvudgrunderna för en reform av
prästvalslagstiftningen

A. Allmänna synpunkter

1. översikt över gällande bestämmelser

Prästvalslagstiftningens konstitutionella karaktär av kyrkolag fastslås i
§ 30 regeringsformen, där det heter.

Om tillsättning av prästerliga tjänster i församlingarna och den rätt, som
därvid tillkommer Konungen och församlingarna, stadgas i särskild lag,
stiftad i den ordning 87 § 2 mom. föreskriver.

Den nu gällande huvudförfattningen på prästvalsområdet är lagen den 7
december 1934 (nr 573) om tillsättning av prästerliga tjänster (PFL). Tilllämpningsföreskrifter
till lagen och kompletterande stadganden i Övrigt
finns i ett flertal författningar, bland annat kungörelsen den 7 december
1934 (nr 774) med vissa föreskrifter angående vad som bör iakttagas vid
ledighet i prästerlig tjänst samt ansökning till sådan tjänst, stadgan
samma dag (nr 575) om prästval, kungörelsen samma dag (nr 577) om insändande
i vissa fall till Kungl. Maj:t av ansökningshandlingar till kyrkoherdetjänst
m. m. samt kungörelsen samma dag (nr 578) om särskild ordning
vid tillsättning av vissa prästerliga tjänster.

PVL:s tillämpningsområde är i huvudsak begränsat till ordinarie prästerliga
tjänster i pastorat, d. v. s. domprost-, kyrkoherde- och komministertjänster.
I fråga om tillsättning av »extra ordinarie prästerlig tjänst--

_j församling» hänvisas i 47 § 2 mom. till särskilda bestämmelser. IVIot svarande

hänvisning göres där också beträffande tillsättning av »prästerlig
tjänst, som vid sjukhus eller ock vid bruk, fabrik eller annat verk eller vid
arbetsföretag av större omfattning må vara inrättad eller med Konungens
tillstånd inrättas.» Och enligt 47 § 1 mom. skall om tillsättning av prästerlig
tjänst vid krigsmakten, utländsk beskickning, fängelse eller hospital
lända till efterrättelse vad Kungl. Maj:t förordnar.

PVL:s bestämmelser är emellertid icke utan vidare tillämpliga på alla
ordinarie prästerliga tjänster i pastorat. Om en församling blivit tillförsäkrad
någon särskild rätt eller förman i fråga om tillsättning av prästerlig
tjänst eller om Kungl. Maj:t meddelat särskilda bestämmelser rörande domkapitlets
förfarande vid tillsättning av viss kyrkoherde- eller komministertjänst,
ingriper detta modifierande pa PVL:s bestämmelser (46 §). Har
åsyftas främst de särskilda bestämmelserna om tillsättning av prästerliga
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 152

Kungl. Maj.ts proposition nr 152 år 1957

tjänster i privilegierade församlingar. Dessa bestämmelser skall närmare
beröras i det följande. Det må vidare anmärkas, att särskilda regler gäller
beträffande prästtillsättning i icke-territoriella församlingar.1

Prästvalslagstiftningen innehåller ett mycket detaljrikt komplex av regler.
Tillsättningsförfarandet är uppdelat i olika — var för sig noggrant reglerade
led och har sedan gammalt krävt avsevärd tid. Här skall till en
början endast behandlas vissa huvudprinciper för lagstiftningen och de
väsentligaste punkterna i förfarandet.

En_ huvudprincip för PVL kan sägas ligga i bestämmelserna om stiftsbandet
(3 §). Enligt dessa äger präst befordringsrätt endast inom det stift
han tillhör. Regeln härom är emellertid försedd med åtskilliga undantag,
som närmare behandlas i ett senare sammanhang.

En annan huyudpnncip får anses vara den, att nastoratsmedlemmnma
skall själva välja innehavare av prästerlig tjänst. Även denna valprincip
är emellertid underkastad viktiga modifikationer. Valfriheten begränsas under
alla omständigheter av bestämmelser om myndighetsinflytande vid
upprättande av förslag m. m. Längst är valprincipen genomförd i fråga om
komministertjänster. Efter val till sådan tjänst skall den, som vid valet fått
de flesta rösterna, av domkapitlet utnämnas till tjänsten. Detsamma gäller
visserligen som huvudregel även beträffande kyrkoherdetjänster, men här
stadgas flera undantag. Har fjärde provpredikant varit under omröstning
eller gäller det en s. k. tredjegångstillsättning, tillkommer utnämningsrätten
Kungl. Maj:t, som dessutom alltid har att utnämna innehavare av
domprosttjänst. Kungl. Maj:t är därvid icke bunden av valutgången och
kan i regel utnämna även präst, vilken direkt hos Kungl. Maj:t anmält sig
som sökande till tjänsten (41 § 1—5 mom.).

Hu\ udleden i själva tillsättningsförfarandet är 1) ledigkungörande, ansökningsförfarande
och upprättande av förslag, 2) predikoprov samt,’ vid
tdlsättning av domprost- och kyrkoherdetjänster, frågodagsförrättning, 3)
valförrättning samt 4) utnämning.

Förfarandet inleds med att domkapitlet genom anslag och tillkännagivande
i allmänna tidningarna kungör tjänsten till ansökning ledD (1 §)
Ansökan skall ingivas till domkapitlet inom 30 dagar från ansla-sda-en
raknat. Sedan ansökningstiden gått till ända, skall domkapitlet så snart
ske kan och senast inom 30 dagar uppgöra förslag till tjänstens besättande

(2 §). Beträffande behörighetskrav och befordringsgrunder lämnas i 3_

10 §§ ingående föreskrifter. Förslaget skall i princip omfatta tre behöriga
sökande. Har ej tre sådana anmält sig, utsattes ny ansökningstid (13 §).
Den som uppförts på förslag äger ej före valet återkalla sin ansökan av

1 Hoyförsamlingen, Skeppsholms församling, Karlskrona amiralitetsförsamling, finska församlingen
i Stockholm samt tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg. Karlsborgs församling
ar blandat territoriell och icke-territoriell.

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

annan grund än att han blivit befordrad till annan tjänst (14 §). Domkapitlets
förslag kan särskilt överklagas hos Kungl. Maj:t.

Sedan förslaget vunnit laga kraft eller däröver anförda besvär blivit avgjorda,
börjar nästa led i förfarandet genom att domkapitlet utsätter provdagar
att äga rum tre söndagar i följd samt förordnar en ojävig valförrättare
(17 §; 22 § 1 mom). Den som uppförts på förslag är i princip skyldig
att avlägga predikoprov (18 och 19 §§). Gäller valet domprost- eller kyrkoherdetjänst,
skall söndagen efter sista provdagen vara frågodag (23 §). Vid
frågodagsförrättning äger församlingen kalla fjärde provpredikant. Kallelseförslag
kan väckas av varje röstägande. Har dylikt förslag väckts, vidtar
en särskild sluten omröstningsprocedur. Den som motsätter sig kallelse röstar
nej, medan den som vill kalla fjärde provpredikant på sin sedel uppför
namnet på den han vill kalla. För att kallelseförslag skall anses godkänt
fordras, dels att antalet nejröster ej uppgår till hälften eller fler av samtliga,
dels att kallelseförslaget erhåller minst 300 röster eller, om 1/5 av pastoratets
hela röstetal skulle vara mindre, så många röster som svarar mot denna
andel (28 § 1 mom). Förklarar sig den kallade villig att efterkomma kallelsen
och finnes han vara behörig till tjänsten, uppför domkapitlet honom
som fjärde provpredikant på förslaget och utsätter provdag för honom.
Över domkapitlets beslut att uppföra den kallade på förslaget kan särskilda
besvär anföras.

Härefter följer så själva valförrättningen (31 §). Valet sker med slutna
sedlar. Rösträtt vid valet — liksom vid frågodagsförrättning — tillkommer
envar som inom församlingen äger att deltaga i kyrkostämmas överläggningar
och beslut (26 §). Även över valförrättningen kan särskilda besvär
anföras.

Det sista ledet i tillsättningsförfarandet, utnämningen, har tidigare kortfattat
berörts. Här skall endast anmärkas, att vid domprosttillsättningar
och i flertalet fall, då kyrkoherdetjänst skall tillsättas av Kungl. Maj:t, ett
nytt ansökningsförfarande skall äga rum, efter det att valet vunnit laga
kraft.

I de privilegierade församlingarna avviker förfarandet vid tillsättning av |
kyrkoherdetjänst helt från det normala. Något ansökningsförfarande äger
icke rum. Församlingsvalet står mellan präster, som församlingen — utan
någon begränsning av stiftsband — kallat att avlägga prov. Efter valet j
uppföres de tre, som fått de flesta rösterna, på förslag till tjänsten; och
Kungl. Maj:t äger sedan utnämna en av de på förslaget uppförda. — Beträffande
tillsättning av komministertjänst i privilegierad församling föreligger
endast de avvikelserna från det normala, att befordringsrätt som re- 1
gel står öppen för hela rikets prästerskap samt att församlingen äger på ;
frågodag kalla fjärde provpredikant.

20 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152 år 1957

2. Grundlinjer i prästvalskommitténs förslag

Såsom framgått av den inledningsvis lämnade redogörelsen för prästvalskommitténs
uppdrag har i detta icke ingått att verkställa en förutsättningslös
utredning rörande prästvalslagstiftningen i dess helhet.

Kommittén understryker i sitt betänkande, att den icke haft att överväga
frågan om ett fullständigt avskaffande av prästvalen. Emellertid berör
kommittén i korthet de önskemål om en reform av dylik innebörd, som
tid efter annan framkommit, och riktar därvid uppmärksamheten bland
annat på en motion till 1951 års kyrkomöte samt ett uttalande av Svenska
prästförbundets centralstyrelse i ett remissyttrande den 31 maj 1954. Kommittén
anför därefter följande.

Enligt prästvalskommitténs mening har sedan nuvarande prästvalslag
tillkom intet skett, som motiverar att man nu skulle frångå den hävdvunna
ordningen, att kyrkoherde- och komministertjänst som regel tillsättes genom
att församlingen till ny innehavare av tjänsten genom ett allmänt val
utser en av dem som sökt tjänsten. Kommittén är även övertygad om att
ett förslag om prästvalens avskaffande i nyssberörda utsträckning skulle
sakna allmän förankring — detta oavsett huru ett system med myndighetstillsättning
utformades och i vilka nya former än församlingen finge tillfälle
att giva sin mening tillkänna. Då kommittén haft att överväga lämpligheten
av jämkningar i nuvarande avvägning mellan menighets- och myndighetsinflytande
på tillsättningen av ordinarie församlingsprästtjänster
och ur dessa överväganden i någon mån måst framgå förslag om en förskjutning
emot sistnämnda faktor, är kommitténs förslag icke avsedda såsom
ett led i någon tänkt, successiv avveckling av församlingarnas valrätt.

Kommitténs förslag till ny prästvalslag innebär alltså, att kyrkoherdar
och komministrar alltjämt i flertalet fall skall utses genom direkta val av
pastoratsmenigheten men att den nuvarande avvägningen mellan menighetens,
domkapitlets och Kungl. Maj:ts inflytande vid tillsättningarna förskjutes
något i syfte att prästernas intresse av rättvis befordran efter förtjänst
och skicklighet skall bli bättre tillgodosett. Den största nyheten är
här, att tredjegångstillsättning införes även beträffande komministertjänster.
Var tredje gång dylik tjänst är ledig i ett pastorat skall tjänsten — enligt
förslaget — tillsättas av domkapitlet utan föregånget val. Församlingskyrkoråden
i pastoratet skall emellertid beredas tillfälle att yttra sig över
de sökande, innan domkapitlet fattar sitt beslut. — I fråga om kyrkoherdetjänsterna
föreslår kommittén bland annat, att val ej heller skall äga
rum vid tredjegångstillsättning av dylik tjänst utan på motsvarande sätt
ersättas med yttranden från församlingskyrkoråden.Utnämningsrätten skall
vid tredjegångstillsättning av kyrkoherdetjänst fortfarande ankomma på
Kungl. Maj:t; och detsamma skall vara fallet, när »fjärde provpredikant»
kallats. Emellertid föreslås här den ändringen, att präst ej vidare skall ha
möjlighet att efter valet söka kyrkoherdetjänst direkt hos Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152 år 1957

— Beträffande tillsättning av domprosttjänst innehåller kommittéförslaget
inga väsentliga ändringar.

Den viktigaste av de frågor kommittén enligt sina direktiv haft att överväga
är den om stiftsbandet. Kommittémajoriteten förordar nu, att stiftsbandet
i princip skall avskaffas. Av flera skäl — bland annat för att hindra
att det i tider av prästbrist skall inträda markanta ojämnheter stiften
emellan i fråga om tillgång på prästerlig arbetskraft — föreslås dock en
viss inskränkning i prästernas rörelsefrihet i form av en tidsbegränsad
stiftsbundenhet. Enligt förslaget skall en präst sålunda under de första fem
åren efter sitt inträde i prästerlig verksamhet som regel icke äga söka sig
till annat stift.

I ett särskilt avsnitt av sitt betänkande behandlar kommittén den sedan
länge omdiskuterade frågan om provpredikningarna. Kommittén föreslår,
att provpredikningarna skall bibehållas vid sådana tjänstetillsättningar, som
föregås av val, men därvid bli frivilliga. Sökande till tjänst skall i sin ansökan
uppge, huruvida han önskar avlägga prov. Denna förklaring skall sedan
vara bindande, vare sig den har positivt eller negativt innehåll. I detta
sammanhang föreslår kommittén också, att provpredikant skall få ersättning
ur kyrkofonden för sina kostnader.

Enligt direktiven har kommittén också haft till uppdrag att utreda frågan
om sådan ändring i prästvalslagstiftningen som erfordras för att prästlönereglementets
bestämmelser om prästs förflyttningsskyldighet skall kunna
tillämpas. Kommittén föreslår nu, att alla domprost-, kyrkoherde- och komministertjänster
skall kunna tillsättas genom förflyttning av präst. Beträffande
kyrkoherde- och komministertjänster skall detta dock kunna ske endast
vid »tredjegångsledighet». Beslutanderätten skall i samtliga fall —
sålunda även i fråga om komministertjänst — tillkomma Kungl.Maj:t som,
då viss tjänst behöver tagas i anspråk för förflyttning, förordnar att tjänsten
ej skall ledigförklaras. Tillfälle skall sedan beredas vederbörande församlingskyrkoråd
att yttra sig över präst, om vars förflyttning till tjänsten
är fråga.

Kommitténs översyn av gällande regler om behörighet till prästerlig
tjänst och om befordringsgrunder har resulterat i förslag till ändrade bestämmelser,
bland annat rörande tjänstålder och tjänstårsberäkning.

Slutligen föreslår kommittén, att prästvalsprivilegierna skall upphävas
och att den nya prästvalslagen alltså skall bli helt tillämplig även på tjänster
i de nuvarande privilegierade församlingarna.

Efter denna översikt över huvudpunkterna i kommitténs förslag kan det
vara på sin plats att något beröra vissa allmänna strävanden, som präglat
kommitténs arbete vid utformningen av förslagets detaljer.

Till en början bör då framhållas, att kommittén sökt förenkla tillsättning
sproceduren och minska den nuvarande — enligt kommittén anmärkningsvärt
stora — tidsåtgången vid tjänstetillsättningarna. Kommittén på -

Kiingl. Maj:ts ''proposition nr 152 år 1957

visar (betänkandet s. 105 f), att tillsättningen av en komministertjänst för
närvarande normalt kräver omkring fem månader och tillsättningen av en
kyrkoherdetjänst — allt efter vilka huvudregler som blir tillämpliga —
mellan fem och nio månader samt att inträffandet av ett flertal tänkbara
omständigheter kan medföra ytterligare utsträckning av proceduren. Långsamheten
i tillsättningsordningen medför enligt kommitténs mening påtagliga
olägenheter. Kommittén anför i denna del.

Minst kännbart torde förhållandet vara för församlingarna, änskönt det
kyrkliga arbetet stundom torde kunna påverkas på ett ofördelaktigt sätt.
För domkapitlen uppstå svårigheter med vakanser och med tvång att i
många fall förordna vikarier i avbidan på att ny innehavare till ifrågavarande
tjänst blir utnämnd. Särskilt besvärande är den långsamma proceduren
för de präster, som söka den lediga tjänsten. De få känna en långvarig
ovisshet. Men härtill kommer att ett tillsättningssystem, som är fotat på
avläggande av prov och på menighetsval ansetts kräva — och även enligt
prästvalskommitténs mening kräver — såväl att präst, vilken sökt viss
tjänst, i regel kvarstår som sökande iinda till dess valet förrättats som att
präst ej må samtidigt ha förslagsrum till flera tjänster. Systemet innebär
sålunda normalt en långvarig bundenhet för präst som uppförts å förslag
till en ledig tjänst.

Kommitténs strävanden efter att förenkla och förkorta tillsättningsordningen
avspeglas på flera punkter i förslaget. Sålunda har de nya bestämmelserna
om »tredjegångstillsättning» utformats under beaktande av bland
annat intresset att få en tämligen enkel och snabb procedur. Vidare kan i
detta sammanhang nämnas, att kommittén föreslår förkortning av ansökningstider
och begränsning av skyldigheten att på nytt ledigförklara tjänst,
till vilken fullständigt förslag på tre präster ej kunnat upprättas. Till ytterligare
förslag i nu nämnd riktning finns det anledning att återkomma i det
följande.

Ett annat utmärkande drag i kommitténs förslag till ny prästvalslag och
ny prästvalsstadga är en strävan att åstadkomma större systematisk reda,
enkelhet och överskådlighet än som präglar nu gällande författningar i ämnet.
Kommittén framhåller, att den nuvarande uppdelningen mellan PVL
och administrativt utfärdade författningar kan följas tillbaka ända till 1883
års prästvalslag och att nu gällande lagstiftning i formellt hänseende står i
starkt beroende av denna. Härefter anför kommittén.

Ehuru sålunda den en gång tillkomna uppdelningen av komplexet av bestämmelser
rörande det prästerliga befordringssystemet fasthållits vid upprepade
reformer av lagstiftningen, synes det prästvalskommittén att denna
uppdelning är föga lyckad. Prästvalslagen innehåller, utöver bestämmelser
av grundläggande karaktär, en mångfald detaljbestämmelser med mer eller

mindre perifert innehåll. Detta medför---att även den som har lång

erfarenhet av att tillämpa denna lagstiftning ofta måste fråga sig om regleringen
av ett visst förhållande står att finna i lagen eller i någon av de
administrativa författningarna. Hela denna lagstiftning synes kommittén
vara präglad av brist på systematisk reda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Kommittén drar sedan npp riktlinjer för en ny uppdelning mellan lag
och stadga och finner det därvid tydligt att den nya prästvalslagen bör
innehålla den grundläggande kompetensregleringen mellan Kungl. Maj:t,
domkapitlen och församlingarna. För Kungl. Maj:ts och församlingarnas
del följer detta av grundlagens ordalydelse. I fråga om församlingarna
måste i lagen sålunda angivas i vad mån de har att medverka vid en tjänstetillsättning
genom allmänt val, genom kallande av präst att uppföras å
förslag till tjänsten eller genom att avge yttrande. Föreskrifter om rösträtt
vid prästval, om personlig inställelse av röstberättigad och om tryggande
av valhemligheten måste enligt kommitténs mening också finnas. Vidare
anser kommittén, att av lagen bör framgå, om tillfälle skall beredas valmenigheten
att taga del av prov av dem som söker tjänsten. Domkapitlens
befogenhet och skyldighet i fråga om upprättande av förslag, utnämnande
ävensom, då utnänmingsrätten ligger hos Kungl. Maj:t, avgivande av yttrande
bör vara inskrivna i lagen. Slutligen bör lagen enligt kommitténs
mening innehålla vissa andra bestämmelser av betydelse, i första hand befordringsgrunder
men också i vissa regler minimikompetens vid olika slag
av tjänster och om sökandens bundenhet vid gjord ansökning, samt besvärsregler.

3. Remissyttranden

Grundtanken att lagstiftningen om tillsättning av ordinarie församlingsprästtjänster
alltjämt bör bygga på valprincipen som huvudregel
har allmänt godtagits av remissinstanserna. Från flera håll har församlingsvalens
betydelse understrukits. Sålunda uttalar styrelsen för Svenska pastoratens
riksförbund, att församlingarnas valrätt är en omistlig del i vårt nationella
kyrkoskick. Linköpings domkapitel anför, att ett fullständigt avskaffande
av valrätten skulle innebära ett alltför djupt ingrepp i den kyrkliga
ordningen i vårt land.

Valprincipen har emellertid icke lämnats helt utan erinran. Majoriteten
inom domkapitlet i Strängnäs yttrar, att den — trots de starka betänkligheter
som kan resas mot att avskaffa valrätten — finner starka skäl tala för
en radikal förändring i detta hänseende, icke minst på grund av att ett val
med hänsyn till det ringa valdeltagandet ofta icke kan anses vara uttryck
för församlingens vilja. — Liknande synpunkter framföres också av en skiljaktig
ledamot i Skara domkapitel. Och länsstyrelsen i Norrbottens län menar,
att frågan om valens fullständiga avskaffande har så avgörande betydelse
för de frågekomplex som kommittén haft att utreda, att en framställning
om utvidgning av utredningsuppdraget varit befogad. II

II u v u dp unktcrna i kommitténs förslag till ny prästvalslagstiftning
har livligt diskuterats vid remissbehandlingen. Särskilt stort intresse
har därvid ägnats åt frågan om stiftsbandets avskaffande. Bland

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152 år 1957

domkapitlen föreligger någon övervikt för den meningen att stiftsbandet
bör bibehållas. Åtskilliga röster har dock höjts inom kyrkan för stiftsbandets
slopande, och de icke-kyrkliga remissinstanserna har som regel bestämt
uttalat sig för denna lösning. I fråga om längden av den föreslagna tidsbegränsade
stiftsbundenheten framträder starkt delade meningar. — I övrigt
har kommitténs förslag i stort sett vunnit klar anslutning bland flertalet
remissinstanser. Så är exempelvis fallet beträffande förslagen om tredjegångstillsättning
av komministertjänster, om tillsättning av prästerliga
tjänster genom förflyttning och om upphävande av prästvalsprivilegierna.
Även kommitténs förslag i fråga om predikoprovsinstitutet har i huvudsak
fått ett gott mottagande; det övervägande antalet remissinstanser önskar
sålunda, att provpredikningarna skall bibehållas men därvid bli frivilliga.

Kommitténs strävanden att förenkla tillsättningsproceduren
och minska den nuvarande tidsåtgången samt att åstadkomma
större systematisk reda har rönt uppskattning bland remissinstanserna.
Särskilt har den författningstekniska utformningen av
förslagen blivit föremål för flera uppskattande uttalanden. Från ett par
håll har emellertid också framförts kritiska synpunkter. Sålunda yttrar
Göteborgs domkapitel, att vad kommittén föreslagit i fråga om uppdelning
mellan lag och stadga visserligen på det hela taget synes innebära en avsevärd
förbättring men att på en punkt — hänförandet av bestämmelserna
om tjänstårsberäkning till präst val sstadgan — vägande invändningar kan
göras. På liknande sätt uttalar sig Stockholms domkapitel, som därvid
ifrågasätter, om ej kommittén tagit intryck av en under senare tid rådande
tendens att så långt som möjligt inskränka på kyrkolagstiftningen.

4. Departementschefen

Den gällande svenska prästvalslagstiftningen är resultatet av en flerhundraårig,
delvis egenartad utveckling. Inflytandet över de prästerliga
tjänstetillsättningarna har under skilda tider varit på olika sätt fördelat
mellan Kungl. Maj:t. stiftsstyrelsen och församlingarna; länge spelade också
adelns patronatsrätt en icke obetydlig roll. Mellan de olika intressenterna
har tidvis rått kamp om inflytandet. Fn faktor som därvid också varit av
betydelse är prästerskapets strävanden att få vissa garantier för rättvis befordran
efter förtjänst och skicklighet.

Sedan 1910 års prästvalsreform har församlingarnas inflytande framstått
som det dominerande. Som förut framhållits får det anses vara en — visserligen
av flera undantag genombruten — huvudprincip i prästvalslagstiftningen,
att pastoratsmedlemmarna skall själva välja innehavare av prästerlig
tjänst. Det nuvarande prästvalssystemet har icke utan skäl betecknats
som präglat av demokratiska principer.

Kungl. May.ts ''proposition nr 152 år 1957

När prästvalskommittén tillkallades för att överse gällande prästvalslagstiftning,
ingick det — som kommittén själv understrukit icke i dess
uppdrag att överväga frågan om ett fullständigt avskaffande av prästvalen.
Kommittén har emellertid kortfattat berört denna fråga och därvid bestämt
avvisat tanken på en reform i sådan riktning. Kommitténs förslag
innebär på denna grundläggande punkt, att kyrkoherdar och komministrar
alltjämt i flertalet fall skall utses genom direkta menighetsval men att den
nuvarande avvägningen mellan Kungl. Maj:ts, domkapitlets och menigheternas
inflytande vid tillsättningarna förskjutes något i syfte att prästernas
intresse av rättvis befordran skall bli bättre tillgodosett.

Grundtanken att lagstiftningen om tillsättning av prästerliga . tjänster
alltjämt bör bygga på valprincipen som huvudregel har vid ärendets remissbehandling
vunnit så gott som enhällig anslutning, och jag vill redan nu
uttala, att jag bestämt delar denna uppfattning. Prästvalen innebär enligt
min mening en värdefull demokratisk ordning inom den svenska kyrkan
en ordning som det ej finns anledning frångå.

Även om prästvalskommittén sålunda i fråga om valprincipen icke brutit
mot grunderna för den nuvarande ordningen, har kommittén — såsom framgått
av den tidigare lämnade översikten — föreslagit flera reformer, vilka
för kyrkan och dess prästerskap är av stor praktisk betydelse. Också på
dessa punkter har kommitténs betänkande i stort sett fått ett gott mottagande
vid remissbehandlingen, och jag finner för egen del förslagen i huvudsak
väl ägnade att läggas till grund för en ny prästvalslagstiftning.

Innan jag går närmare in på dessa förslag vill jag något beröra vissa allmänna
strävanden, som präglat kommitténs arbete vid utformningen av
förslagens detaljer. Påfallande är att kommittén sökt förenkla tillsättningsproceduren
och minska den nuvarande tidsåtgången vid tjänstetillsättningarna.
Som jag förut antytt avspeglas detta på flera punkter i förslagen. Ett
annat utmärkande drag är att kommittén strävat efter att åstadkomma
större systematisk reda, enkelhet och överskådlighet. Därvid har kommittén,
som jag också tidigare nämnt, förordat en ny uppdelning mellan prästvalslag
och prästvalsstadga på det sättet, att vissa detalj bestämmelser överföres
från lag till stadga. Vid remissbehandlingen har dessa kommitténs
strävanden mottagits med stor uppskattning. I allt väsentligt kan jag har
ansluta mig till kommittén. Till vissa detaljer återkommer jag i det följande.

B. Stiftsbandet

1. Gällande bestämmelser m. m. Reformförslag berörande särskilda stift

Enligt 3 § PVL äger präst befordringsrätt till ordinarie församlingsprästtjänst
endast inom det stift han tillhör, d. v. s. i allmänhet endast inom det
stift, vari han i samband med prästvigningen vunnit anställning. Följande

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

undantag från denna huvudregel gäller dock. Ansökningsrätt för hela rikets
prästerskap föreligger: 1) vid tillsättande av domprosttjänst och av prästerhg
tjänst i Stockholm; 2) vid tillsättande av komministertjänst i flertalet
privilegierade församlingar; samt 3) när tjänst på grund av otillräckligt
antal sökande ånyo ledigförklarats. Utan hänsyn till stiftsbandet kan tjänst
sokas 4) av präst som under minst åtta år tjänstgjort såsom missionär, sjömanspräst,
utlandspastor, sekreterare i svenska kyrkans missionsstyrelse,
sjomansvardsstyrelse eller diakonistyrelse, heltidsanställd fängelsepredikant
m. in.; 5) av prast, som tillhör Visby stift och där fullgjort prästerlig tjänstgöring
under minst tio år. — 6) Kungl. Maj:t äger på grund av stadgande
i 42 ^ 2 mom. i särskilt fall meddela rätt åt präst av framstående förtjänst
att utom förslag hos Kungl. Maj:t söka kyrkoherdetjänst inom vilket stift
som helst. Denna bestämmelse tillämpas sedan länge icke. Däremot medgiver
Kungl. Maj:t med stöd av 3 § 1 mom. icke sällan präst rätt att söka
viss tjänst i annat stift eller att i befordringshänseende övergå till annat

stift. Under någon tid kan prästen då ha befordringsrätt inom två stift._

Rätt att mottaga kallelse är medgiven utan hänsyn till stiftsbandet 7) när
fråga är om fjärde provpredikant och 8) vid tillsättande av kyrkoherdetjänst
i privilegierade pastorat. — 9) Slutligen äger präst, som tillhör Härnösands
eller Luleå stift, befordringsrätt inom båda dessa stift.

Den grundsats om inskränkning i prästerskapets ansöknings- och befordringsrätt,
som kommit till uttryck i nämnda lagstadgande, är ett för svensk
kyrkoförfattning egenartat rättsinstitut. Motsvarighet härtill saknas såväl
i de andra nordiska länderna som i övriga protestantiska kyrkor.

Stiftsbandet såsom huvudregel för det prästerliga befordringsväsendet
utbildades under 1600-talet. De nyssnämnda undantagen har tillkommit
under skilda tider. Anmärkas må, att den fria ansökningsrätten till prästtjänster
i Stockholm funnits åtminstone sedan år 1687, att den gemensamma
befordringsrätten för Härnösands och Luleå stift härrör från delningen
ar 1904 av Harnosands stift samt att den yngsta undantagsbestämmelsen
— avseende präst som tjänstgjort i Visby stift — tillkom år 1941.

Vid tillkomsten av Stockholms stift sköts frågan om en reglering av befordrmgsforhållandena
för stiftets prästerskap på framtiden. I Kungl.
Maj:ts skrivelse nr 8 till 1941 års kyrkomöte uttalade departementschefen,
att frågan i dåvarande läge syntes rätt svårbedömbar och krävde en ingående
utredning; utan större olägenheter borde tills vidare kunna anstå
med lagstiftningsåtgärder i frågan. I kungörelsen den 15 maj 1942 med
vissa bestämmelser i anledning av inrättandet av Stockholms stift reglerades
frågan om stiftstillhörighet på det sättet, att församlingspräst, tjänstgörande
inom det nya stiftets område, med hänsyn till stiftsband och beordringsrätt
övergick till Stockholms stift, såframt han icke inom viss tid
anmälde, att han i sagda hänseende önskade kvarstå i det stift, han närmast

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152 år 1957

före den 1 juli 1942 tillhörde. Den anordning, som sålunda kom till stånd,
innebär att prästerna i Stockholms stift själva är underkastade sedvanligt
stiftsband utan att, i fråga om kyrkoherde- och komministertjänsterna i
Stockholms stad, åtnjuta det skydd mot sökande från andra stift, som
stiftsbandet eljest inrymmer. Detta för stiftets prästerskap ur befordringssynpunkt
ogynnsamma förhållande har efter stiftets tillkomst framkallat
krav på mer eller mindre vittgående ändring i gällande bestämmelser. Sålunda
har 1946 års kyrkomöte anhållit om sådan ändring av 3 § 2 mom.
PVL att ansökningsrätten till komministertjänster i de stockholmsförsamlingar,
vilka icke åtnjuter särskilda privilegier i fråga om komministerval,
skall förbehållas för stiftets präster. Vidare har 1948 års kyrkomöte anhållit
om skyndsam utredning rörande förbättring av befordringsförhållandena
för prästerskapet i Stockholms stift. Vid detta senare tillfälle hade
kyrkolagsutskottet uttalat, att förbättringar i befordringsmöjligheterna icke
finge utformas så att de innebure kännbara försämringar för prästerskapet
i andra stift. Senast har 1951 års prästmöte i Stockholms stift hemställt om
snara åtgärder i saken.

Såsom redan antytts bestämdes vid delningen av Härnösands stift att
prästerna i Härnösands och Luleå stift skulle äga befordringsrätt inom båda
stiften. Bestämmelsen härom återfinnes nu i 3 § 3 mom. PVL. Förslag om
upphävande av denna gemensamma befordringsrätt har upprepade gånger
väckts inom kyrkomötet av företrädare för Härnösands stift. Vid senaste
tillfälle, år 1946, vann förslaget kyrkomötets bifall. På hemställan av andra
särskilda utskottet, som ifrågasatt en anordning för Luleå stift motsvarande
den som år 1941 tillkommit för Visby stift, anhöll kyrkomötet om utredning
angående sådan ändring av PVL, att 3 § 3 mom. förklarades upphöra att
gälla och ersattes med stadgande om annan förmån för prästerskapet i Luleå
stift.

2. Prästvalskommittén

Inledningsvis anför kommittén, att den uppluckring av stiftsbandet, som
skett efter hand, resulterat i ett anmärkningsvärt invecklat system.

Kommittén har ansett att anledning saknas att ytterligare uppskjuta
lösningen av spörsmålet, på vad sätt de av Stockholms stifts prästerskap
framställda anspråken på likaberättigande i befordringshänseende lämpligast
bör tillgodoses. Denna lösning kan enligt kommittén icke vinnas genom
ett — av kommittén på andra grunder föreslaget — upphävande av de ett
antal stockholmsförsamlingar tillförsäkrade valprivilegierna. I vad dessa
avser komministertjänster är de enligt kommittén ägnade att snarare öka
iin minska de icke-ordinarie stockholmsprästernas utsikter att erhålla ordinarie
tjänst. Kommittén avvisar — såsom stridande mot en långvarig tendens
i utvecklingen av prästvalslagstiftningen — tanken på en skärpning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

stiftsbandsregleringen i fråga om stockholmstjänsterna. Ej heller en åtdragning
av stiftsbandet för Härnösands stifts prästerskap bör enligt kommittén
komma i fråga. Beträffande i övrigt föreslagna delreformer anför kommittén
vidare.

Införande av en friare befordringsrätt för prästerskapet i Luleå och
Stockholms stift till tjänster inom hela riket står enligt kommitténs mening
i och för sig i god överensstämmelse med en önskvärd utveckling. Genomfört
med bevarande i övrigt av stiftsbandet skulle emellertid härigenom i tre
av rikets stift komma att gälla helt andra befordringsregler än i övriga tio
stift. Olämpligheten av en dylik ordning torde icke kräva närmare utläggning.

Sammanfattningsvis uttalar kommittén, att det nuvarande detaljrika
systemet icke låter sig, för tillgodoseende av till särskilda stift lokaliserade
intressen, utbygga med ytterligare undantag från huvudregeln om befordringsrätt
endast inom hemstiftet.

Vid sin behandling av frågan, om stiftsbandet principiellt bör avskaffas,
har prästvalskommittén sammanfattat de synpunkter, som i tidigare meningsutbyten
anförts för en sådan åtgärd.

Prästen borde liksom varje annan medborgare få söka utkomst och verksamhetsfält
i den del av landet, som han ansåge fördelaktigast. Många
präster kände sig hämmade av svårigheten att kunna få tjänstgöra i en
annan — kanske större — verkningskrets utanför hemstiftet, där deras särskilda
anlag kunde bättre utvecklas. Genom stiftsbandet förrycktes den
likformighet i befordringsförhållandena inom landets olika stift, som måste
anses eftersträvansvärd. Om stiftsbandet hävdes, kunde envar präst vinna
befordran på grund av begåvning och lämplighet icke blott i hemstiftet utan
även i övriga stift. Detta skulle leda till en utjämning av väntetiden till
ordinarie tjänst, som nu ofta varierade mycket mellan olika stift. Härigenom
skulle också församlingarna vid prästval erhålla större möjlighet att få
välja mellan mera kvalificerade sökande och ej bli beroende av en mer eller
mindre tillfällig brist på lämpliga kandidater inom det stift, där församlingen
vore belägen. Vidare kunde det vara av stort värde, att det yngre
prästerskapet genom tjänstgöring i skilda delar av landet finge sin erfarenhet
från det kyrkliga arbetsfältet vidgad. Härigenom och i övrigt skulle
stiftsbandets avskaffande vara ägnat att befordra enheten och sammanhållningen
inom kyrkan samt motverka uppkomsten av ensidiga riktningar.

För egen del yttrar prästvalskommittén — efter att ha anmärkt att
stiftsbandsinstitutets ursprungliga syfte att vid tjänstetillsättning utestänga
konkurrens från annat stifts prästerskap icke överensstämmer med
vår tids rättsuppfattning — att de nyss anförda skälen för institutets avskaffande
väger så tungt att de motiverar dess borttagande, om icke olägenheterna
härav är betydande.

Kommittén har från kyrkoherdarna i de svenska församlingarna i Helsingfors,
Köpenhamn och Oslo erhållit uppgifter angående motsvarande förhållanden
i respektive land. Om detta material anför kommittén

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Enligt dessa utredningar synes prästerskapet i samtliga dessa länder stå
främmande inför tanken på ett stiftsband. Av utredningarna finner kommittén
också framgå, att några administrativa fördelar eller vinningar för
det kyrkliga livet enligt uppfattningen i dessa länder icke skulle stå att få
genom en stiftsbundenhet av vårt slag för prästerskapet. Kommittén är
självfallet medveten om att i dylika frågor endast en begränsad vikt får
tillmätas erfarenheterna i andra länder; enstämmigheten i uppfattningarna
i alla tre länderna, av vilka ett — Finland — hade stiftsband till år 1870,
synes dock beaktansvärd.

Kommittén går härefter igenom de oftast anförda skälen mot stiftsbandets
upphävande. Härvid anser kommittén att man ej behöver hysa några
farhågor för att svårigheter skulle uppstå för domkapitlen att uppgöra vederbörliga
förslag eller för församlingarna att taga ställning vid prästvalen.
Ej heller kan kommittén dela åsikten att efter stiftsbandets avskaffande
systemet med provpredikningar icke skulle kunna behållas.

Den invändningen, att församlingarna kunde komma att få präster, som
vore främmande för ortens andliga liv och traditioner och därför mindre
lämpliga, anser kommittén väl ha något fog för sig. Skulle sådana fall inträffa,
torde de — uttalar kommittén — bli ytterst få. I detta sammanhang
framhåller kommittén, att föreskriften om att domkapitel vid uppgörande
av förslag och avgivande av förord skall beakta »tjänstens särskilda
behov» lämnar utrymme för hänsynstagande till pastoratets andliga
struktur.

Mot stiftsbandets upplösande har även framhävts, att en sådan åtgärd
skulle bidraga till att försvaga den nu existerande, arbetsbefrämjande samhörigheten
inom stiftets prästerskap och den till nya värdefulla initiativ stimulerande
stiftsindividualitet, som både hos präster och lekmän framträder
med växande styrka. Härom anför kommittén.

Dessa invändningar — liksom även de övriga i denna fråga — grunda
sig väsentligen på antagandet, att stiftsbandets slopande komme att medföra
en avsevärt ökad omflyttning av präster mellan olika landsändar. Av
motståndarna till stiftsbandets upphävande har dock — som ett argument
för påståendet att ett avskaffande vore i stort sett opåkallat — betonats,
att prästerna i allmänhet låta prästviga sig i visst stift i en bestämd avsikt
att där framdeles fullgöra sin prästerliga gärning. Kommittén, som anser
sistnämnda påstående vara i huvudsak riktigt, är för sin del övertygad
om att stiftsbandets avskaffande icke kommer att föranleda någon stor omflyttning
av präster från det ena stiftet till det andra. Av denna anledning
befarar kommittén icke, att en fri ansökningsrätt kan komma att medföra
en sådan förändrad och växlande sammansättning av stiftsprästerskapen,
att den här berörda samhörigheten och individualiteten därigenom skulle
försvinna. Det tillflöde av präster från andra stift, som här kan komma i
fråga, har enligt kommitténs mening däremot den fördelen, att det kan
vara ägnat att giva friska och välgörande impulser för det kyrkliga livet.

Kommittén har ansett särskild uppmärksamhet böra ägnas åt den synpunkten,
att efter stiftsbandets avskaffande stiftsledningen skulle sakna

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

garantier för att de präster, som i samband med prästvigningen eller därefter
vunnit anställning i stiftet, inte lämnade detta i sådan utsträckning,
att prästbrist tidvis uppkomme. Under tider av knapp eller otillräcklig
rekrytering av prästkåren har, framhåller kommittén, den relativa tillgången
på präster i stiften ofta uppvisat rätt markanta ojämnheter. Kommittén
föreslår därför, att stiftsbandets principiella upplösande förbindes
med en tidsbegränsad stiitsbundenhet för de nyvigda prästerna. Härom
yttrar kommittén.

Först efter utgången av en viss tid skall en präst äga söka sig till ett
annat stift än det, vari han efter prästvigningen vunnit anställning. Regeln
bör sa utformas, att den utgör ett hinder såväl för en präst att söka ordinarie
tjänst i annat stift som för domkapitlet i annat stift att meddela
förordnande för prästen att uppehålla extraordinarie eller ordinarie tjänst.
Däremot synes icke erforderligt att stadga någon begränsning under ifrågavarande
tid i prästs rätt att mottaga kallelse såsom »fjärde provpredikant»
till kyrkoherdetjänst. Nuvarande bestämmelser om viss tjänstålder såsom
förutsättning för behörighet att efter kallelse uppföras på förslag — bestämmelser
vari kommittén icke föreslår någon ändring — utesluta ändock
att präst helt kort tid efter sin prästvigning mottager dylik kallelse. Dispens
från regeln bör kunna medgivas av domkapitlet i det stift, till vilket
präst är temporärt bunden. Sålunda lämnat medgivande att tjänstgöra i
annat stift bör, såvitt det icke avser rätt att söka ordinarie tjänst, kunna
avse antingen en begränsad tid eller återstoden av den tid, varunder
prästen eljest skolat vara bunden vid sitt hittillsvarande stift. Likaså bör
dispensen kunna vara begränsad till visst stift, möjligen också till viss
tjänst. Däremot synes man icke böra tänka sig en ordning, som innebure
att det domkapitel vilket meddelat dispens återkallar denna utan att
samförstånd härom föreligger med prästen och domkapitlet i det stift, vari
denne tjänstgör. Den tidsbegränsade stiftsbundenhet, som här föreslås,
bör upphöra i och med att en präst erhåller en ordinarie församlingsprästkijjnst;
andra regler i det prästerliga befordringssystemet i dettas av kommittén
modifierade form torde sörja för att en präst sällan finner möjlighet
att under de första åren av sin bana flytta från en ordinarie tjänst till en
annan. Präst, som avlagt godkända prov för teologie doktorsgrad, bör enligt
kommitténs mening icke omfattas av ifrågavarande bestämmelser om
bundenhet till visst stift.

Den tid, varunder en präst sålunda skall ha att tjänstgöra i visst stift
innan han är behörig att söka tjänst eller mottaga förordnande i annat
stift, anser kommittén böra bestämmas till fem år. I kommitténs förslag till
ny prästvalslag har dock icke upptagits någon tidsbestämning eller några
andra detaljregler i denna sak utan endast ett bemyndigande för Kungl.
Maj:t att utfärda bestämmelser härom. Detta har kommittén motiverat
på följande sätt.

Ett sa att säga tekniskt skäl härför är att bestämmelserna icke gärna
skulle kunna införas i prästvalslagen i vidare mån än såvitt de avsåge tillsättning
av ordinarie tjänst. I övrigt finge de utfärdas i annan ordning.
Men härtill kommer att kommittén ansett den föreslagna anordningen böra

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

— åtminstone i vad avser tidsregeln — omprövas när någon erfarenhet
vunnits av huru det allmänna stiftsbandets avskaffande verkar. Bestämmelserna
bör icke vara hårdare än vad erfarenheten anvisar som önskvärt.
Kommittén vill dock understryka att den förutsätter, att Kungl. Maj:t vid
framläggande för riksdagen och kyrkomötet av förslag till ny prästvalslag
redovisar det tilltänkta innehållet i Kungl. Maj:ts blivande bestämmelser
i saken. Självklart synes också vara att utfärdade bestämmelser icke senare
bör skärpas med verkan i fråga om den, som vid tiden för en ändring redan
är underkastad desamma.

Innebörden av sitt förslag utvecklar kommittén ytterligare sålunda.

Prästkandidat skall visserligen i regel ha att välja »femårsstift» i samband
med prästvigningen, men han bör undantagsvis kunna uppskjuta
detta val till en senare tidpunkt. Detta bör vara tillåtet, därest han avser
att bedriva fortsatta studier och tills vidare tjänstgöra såsom präst endast
sporadiskt ävensom om han efter sin prästvigning inträder i prästerlig
tjänstgöring, som icke lyder under domkapitel. Vidare bör framhållas, att
syftet med den föreslagna femårsregeln kräver, att prästen vid dennas tilllämpning
endast äger tillgodoräkna tid, varunder han bestritt tjänstgöring
som avses i prästlönereglementet.

Slutligen yttrar kommittén, att de föreslagna bestämmelserna om en
tidsbegränsad stiftsbundenhet har synts kommittén i första hand motiverade
av praktiskt-organisatoriska skäl, men att kommittén även föreställer
sig, att vid stiftsbandets slopande en principiellt obegränsad frihet för de
unga prästerna att omedelbart flytta från stift till stift i enstaka fall skulle
kunna minska prästens möjlighet att snabbt få en verklig samhörighet med
ett visst stifts prästerskap och kyrkliga liv.

Enligt 3 § prästlönereglementet äger Kungl. Maj:t meddela bestämmel-
ser för maximering av antalet pastoratsadjunktstjänster och för dessas fördelning
mellan stiften. Denna befogenhet har hittills icke utnyttjats i
annan mån än att Kungl. Maj:t genom cirkulär den 28 december 1951 till
samtliga domkapitel bemyndigat vart och ett av dessa att från och med den
1 januari 1952, intill dess Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, inrätta
tjänster inom den i 18 § prästlönereglementet avsedda reglerade befordringsgången
till det antal, domkapitlet prövar oundgängligen erforderligt
för den prästerliga verksamhetens uppehållande inom stiftet. Prästvalskommittén
erinrar om att vid 1951 års kyrkomöte ingående diskuterades
huru antalet sådana tjänster borde fixeras i de olika stiften. Enligt kommittén
skulle då ifrågasatta regler icke bli mindre användbara, därest stiftsbandet
avskaffades.

Efter mönster Iran domstolsväsendet — särskilt de bestämmelser som
reglerar de yngre hovrättsjuristernas tjänstgöringsskyldighet — föreslår
prästvalskommittén att pastoratsadjunlct skall vara pliktig att under viss
tid uppehålla tjänst i annat stift. Detta förslag motiverar kommittén
sålunda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

För pastoratsadjunkt föreligger så till vida en obegränsad förflyttningsskyldighet
inom stiftet, som han är underkastad domkapitlets missivering.
Däremot är han icke skyldig att låta sig förflytta till eller att mottaga förordnande
å tjänst i annat stift.--— Sedan länge förekommer att, då

behovet av präster i visst stift icke är fyllt, icke-ordinarie präst från annat
stift missiveras till tjänst i briststiftet. Dylikt lån av präst från ett stift
till annat förutsätter överenskommelse mellan stiftsledningarna i de berörda
stiften samt samtycke av prästmannen. Stiftsbandets upphävande
och tilltagande prästbrist kan komma att öka behovet av lån av präster
stiften emellan. Självfallet är det önskvärt att dylik tjänstgöring kommer
till stånd på frivillighetens väg. Kommittén har dock icke ansett möjligt
att helt förlita sig på frivillig medverkan från de yngre prästernas sida.

Den högsta sammanlagda tid, varunder pastoratsadjunkt skall vara
skyldig att tjänstgöra i annat stift, föreslås av kommittén till två år.
Härom anför kommittén.

Vid en jämförelse med de inom domstolsväsendet och vissa områden av
den civila statsförvaltningen i motsvarande hänseende gällande bestämmelserna
får den föreslagna skyldigheten betecknas såsom mindre betungande.
Aktualiserandet av skyldigheten förutsätter överenskommelse
mellan stiftsledningarna i berörda stift. Då stadgandet emellertid är avsett
att vinna tillämpning endast vid en markant ojämnhet mellan olika stift
— i fråga om tillgång på prästerlig arbetskraft — en ojämnhet som icke
stått att utjämna eller lindra genom hänvisning med stöd av de här tidigare
behandlade kvotreglerna av nyexaminerade teologer till brist stift —
har kommittén ansett sig kunna räkna med stiftsledningarnas, särskilt biskoparnas,
medverkan.

Bestämmelser om skyldighet att tjänstgöra i annat stift föreslår kommittén
skola införas i 6 § kungörelsen den 30 november 1951 med tilläggsbestämmelser
till prästlönereglementet.

Under förberedandet av 1951 års prästlönereform framfördes den tanken,
att en förmånligare tjänstårsberäkning borde införas för ödebygdsprästerna.
Sedan föredragande departementschefen i 1951 års proposition i
lönefrågan upplyst, att prästvalskommittén avsåge att upptaga detta
spörsmål, underströk sammansatta stats- och första lagutskottet angelägenheten
av att denna utväg att bereda ödebygdsprästerna en gynnad
ställning med hänsyn till de svåra förhållanden, varunder de hade att fullgöra
sina uppgifter, närmare prövades.

Prästvalskommittén framhåller att utskottets uttalande gjordes utan
samband med frågan om stiftsbandet men att det för kommittén stått klart,
att denna utväg att underlätta rekryteringen av här avsedda tjänster kan
bliva särskilt värdefull vid ett avskaffande av stiftsbandet.

Om förekomsten på andra områden av offentlig verksamhet av en dylik
förmån anför kommittén.

Fn förmånligare tjänstårsberäkning under tjänstgöring i vissa delar av
Norrland tillämpas för vissa lärare, militärer, järnvägstjänstemän och
läkare. De för provinsialläkare gällande bestämmelserna erbjuda en tänk -

Kungl. Maj:ts proposition nr lö2 år 1957

bar förebild vid övervägande av en motsvarande förmån för prästerna. Enligt
beslut av Kungl. Maj:t den 7 oktober 1921 och senare äger provinsialläkare
i ett tjugutal distrikt i västra Härjedalen, Tornedalen och Lappmarken,
därest han under en sammanhängande tid av minst ett år med
goda vitsord innehaft ordinarie tjänst i något av åsyftade distrikt, i fråga
om transport till annan provinsialläkartjänst tillgodoräknas berörda tid,
intill fem år, såsom dubbel tjänstetid. Förmånen åtnjutes icke blott vid
första transport till annan tjänst utan även vid senare transport.

Kommittén föreslår att eu förhöjd tjänstårsberäkning tillämpas för
präster, som är verksamma inom vissa delar av Härnösands och Luleå stift.
Beträffande det närmare bestämmandet av tillämpningsområdet för en
regel härom anför kommittén.

Enligt 1 § lagen den 21 november 1925 (nr 455) angående särskilda
lönetillägg (ödebygdstillägg) vid vissa prästerliga befattningar inom nämnda
stift ägde Konungen efter framställning av vederbörande domkapitel
tillerkänna sådant lönetillägg åt kyrkoherde, komminister och kyrkoadjunkt,
vars bostad och huvudsakliga verksamhetsområde voro förlagda
till trakt, där vistelsen och verksamheten på grund av hårt klimat, outvecklade
kommunikationer och allmän kulturell isolering måste antagas
utöva en särskild påfrestning på tjänstinnehavaren. Dylikt lönetillägg utgick
till samtliga församlingspräster inom lappmarkens andra och tredje
kontrakt, vissa präster inom lappmarkens första kontrakt, samtliga präster
inom Norrbottens norra kontrakt utom två präster i Haparanda stad, ett
tiotal präster inom Ströms, Härjedalens och Undersåkers kontrakt samt ett
mindre antal kontrakts- och stiftsadjunkter. I ganska hög grad sammanföllo
de områden, varinom prästerna ägde uppbära dylikt lönetillägg, med
de provinsialläkardistrikt, vilkas innehavare räkna dubbla tjänsteår. De i
1925 års lag angivna förutsättningarna synas kommittén lämpade som utgångspunkt
även vid bestämmande av de områden, varinom tjänstår
skola få tillgodoräknas präst enligt förmånligare regler. Det närmare bestämmandet
av tillämpningsområdet bör ankomma på Kungl. Maj:t efter
utredning och förslag av vederbörande domkapitel. Kommittén anser sig
kunna inskränka sig till att påpeka, att utvecklingen av vissa samhällen och
kommunikationsmedel bör föranleda att de gamla ödesbygdstilläggen
icke bliva helt normgivande i detta hänseende.

Denna befordringsförmån föreslår kommittén skola så bestämmas, att
präst skall, såvitt han under en sammanlagd tid av minst två år tjänstgjort
i tjänst av nu ifrågavarande karaktär, äga tillgodoräkna den verkliga
tiden i sådan tjänst, intill tio år, såsom dubbel tjänstetid. Kommittén
utvecklar förslaget närmare.

Förslaget innebär att icke blott innehavare av »ödebygdstjänst» utan
även vikarie därå får räkna sig tillgodo »ödebygdstjänstgöringen» fördubblad.
Di irigenom kommer den förmånliga tjänstårsberäkningen även pastoratsadjunkterna
till del, då de förordnas att uppehålla »ödebygdstjänst»
eller biträda innehavare av sådan tjänst. (Beträffande provinsialläkarna
iiro specialreglerna om meritvärdering av viss norrlandstjänstgöring däremot
begränsade till alt avse tjänstgöring såsom innehavare av viss tjänst).
Med den utformning, kommitténs förslag på denna punkt erhållit, är det
3 — lii lut ny till riksdagens protokoll 1957. I sand. Nr 15!

(

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

även ägnat att stimulera tillströmningen av icke-ordinarie präster till norrlandsstiften,
där pastoratsadjunkterna i stor utsträckning kunna påräkna
vikariatsförordnanden å ömsom »ödebygdstjänster», ömsom andra befattningar.
De föreslagna tidsmarginalerna två och tio år ha valts från synpunkten
att förmå sådana präster, som börja tjänstgöra i norrlandsstiften,
att stanna där en icke alltför kort tid. Sättes minimitiden till två år synes
ej nödvändigt att stadga såsom ytterligare förutsättning, att denna tid eller
viss bestämd, mindre del därav skall utgöra en sammanhängande tjänstgöring.
Det har synts kommittén skäligt, att de här avsedda tjänstårstillläggen
maximeras till tio år.

Rätt till dubbel tjänstårsberäkning lärer icke böra medgivas för tjänstgöring,
som redan fullgjorts vid bestämmelsernas ikraftträdande. Ickeordinarie
präst bör efter nämnda tidpunkt förvärva dubbla tjänstår utan
hinder av att han kvarstår i redan innehavd tjänst. Övervägande skäl synas
tala för att samma regel även får gälla beträffande ordinarie präst. Förvärvad
rätt att tillgodoräkna sig vissa tjänstår dubbelt bör icke bliva konsumerad
genom att prästen erhåller en ny tjänst inom eller utom det område,
för vilket den särskilda tjänstårsregeln gäller.

I kommitténs förslag till prästvalsstadga (3 §) har intagits en hänvisning
till de av kommittén avsedda bestämmelserna i förevarande ämne.

Sammanfattningsvis uttalar kommittén, att dess undersökning av de
nackdelar, som påståtts följa med stiftsbandets avskaffande, och av möjligheterna
att eliminera dessa övertygat kommittén om att med reformen
icke är förbundna några olägenheter av den beskaffenhet, att de bör stå
hindrande i vägen för dess genomförande och de påtagliga fördelar, som
därmed vinnes.

Mot kommittéförslaget i fråga om stiftsbandet har ledamöterna Hassler
och Malmeström var för sig anmält reservation.

Herr Hassler föreslår, att den tidsbegränsade stiftsbundenheten får avse
en tid av tio år från prästvigningen. Då tillgodoses enligt Hassler stiftsledningens
behov av pastoratsadjunkter för missivering, och prästerna
torde i allmänhet hinna slå rot inom respektive stift. I sådant fall torde,
menar Hassler, icke någon omflyttning av stora dimensioner, vilken icke
är ur kyrklig synpunkt önskvärd, komma att ske. Å andra sidan tillgodoses
den enskilde prästens naturliga rätt att få välja annan verksamhetsort.
Några väsentliga skador torde icke kunna tillfogas kyrkans liv, om stiftsbundenheten
begränsas till tio år. Det är tänkbart, att man längre fram
kan minska denna bundenhet till fem år, om erfarenheterna av en tioårsregel
pekar i sådan riktning. Men att göra detta omedelbart finner Hassler
vara ett alltför djärvt ingrepp på detta känsliga område.

Herr Malmeström anser att övervägande skäl talar för att stiftsbandet
bör bibehållas och anför härom i huvudsak följande: Det finns ingen opinion
bland rikets präster, som antyder, att stiftsbandet kännes som ett
tvång. Stiftets liv präglas numera av ett stiftsmedvetande, som bäres upp

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

av väl fungerande organ, okända för ett par generationer tillbaka, såsom
stiftsråd och stiftsmöte, stiftsungdomsting och stiftsdagar. Stiftets och
hembygdens egna söner har, sedan de blivit präster, mer än andra utgjort
stommen i det arbetslag, som stiften nu utgör. Redan detta förhållande
talar för stiftsbandets bibehållande i den nuvarande utsträckningen. Och
stiftsledningarna i vår kyrka är enligt Malmeström närmast av den uppfattningen,
att stiftsbandets bibehållande gagnar kyrkans administration.
Urvalet av präster och deras bibehållande vid stiftet är faktorer av positiv
art. Därtill måste man framhåller Malmeström förutse, att med ansökningsrätt
över hela landet kyrkoherdetjänsterna i de södra stiften kommer
att sökas av många från de norra, vilket utan tvivel kommer att medföra
svårigheter vid strävan att förse norrlandsstiften med präster. Samtidigt
skapas vanskligheter av annan art för prästerskapet i de södra stiften. Man
måste befara att äldre sökande vill få församlingar eller pastorat i dessa
stift, vilkas yngre prästmän så undantränges, varigenom den förefintliga
relativa balansen i befordran, som nu finnes, försämras. För närvarande
verkar stift sbandet reglerande på området; det kan jämföras med en slussport,
vilken dämmer upp strömmen mot söder.

3. Remissyttranden

Förslaget att stifts bandet i princip skall avskaffas
tillstyrkes av kammarkollegiet, statskontoret, överståthållarämbetet,
de hörda länsstyrelserna, styrelserna för Svenska landskommunernas
förbund och Svenska prästförbundet, domkapitlen i Uppsala, Härnösand,
Luleå, Visby och Stockholm samt majoriteten inom Karlstads
domkapitel och minoriteter inom Skara och Göteborgs domkapitel. I samtliga
dessa yttranden utom i statskontorets och länsstyrelsens i Norrbottens
län förutsättes en tidsbegränsad stiftsbundenhet för nyinvigda präster.

För ett bibehållande av nuvarande stiftsbandsregler uttalar sig domkapitlen
i Linköping, Strängnäs, Västerås, Växjö och Lund samt majoriteten
inom Skara och Göteborgs domkapitel och en minoritet inom Karlstads
domkapitel.

Av de genom domkapitlen hörda prästerna och kyrkoråden har omkring
tre fjärdedelar inom vardera gruppen tillstyrkt förslaget om stiftsbandets
upphävande eller lämnat det utan erinran.

Uppsala domkapitel anför, att av kommitténs förslag det om stiftsbandets
upphävande utgör det mest betydande ingreppet i nuvarande kyrklig
ordning. Sitt ståndpunktstagande i denna fråga motiverar domkapitlet så.

Vid övervägande av denna fråga bör beaktas det stora värde, som ligger
i stiftsbandet, dels genom stiftsledningens möjlighet att både i tider av
överskott på präster och i tider av prästbrist bättre kunna överblicka be -

Kungl. May.t,‘i proposition nr 152 år 1957

hovet av prästerliga krafter, dels genom de värdefulla arbetsformer, som
särskilt under de senare åren utbildats inom varje stift och som kunnat anpassas
till folkliv och tradition på ett mera smidigt sätt än vad fallet är om
de tillämpas inom rikskyrkan som sådan, dels genom att en präst, som
växt upp i ett stift eller där tjänstgjort en längre tid kunnat vinna en
långt bättre anknytning till och förståelse för församlingarnas religiösa och
sociala förhållanden än den som kommer från en annan landsända. Det kan
vidare befaras, att ett helt lossande av stiftsbandet skulle medföra en icke
önskvärd utveckling, att mera centralt belägna och stora pastorat skulle
locka ett stort antal sökande, kanske mest äldre sådana, vilka på grund av
sina tjänsteår skulle uttränga de yngre krafterna, medan tjänsterna i
mindre och avsides belägna pastorat skulle bli mera svårbesatta. Då emellertid
ett lossande av stiftsbandet torde ligga i linje med den allmänna
utvecklingen i nutiden och vara ett ganska allmänt önskemål hos särskilt
de yngre prästerna, anser sig domkapitlet icke böra motsätta sig detsamma
men vill förorda, att tiden för sökande av tjänst utanför det egna
stiftet utsträckes till 10 år med rätt för Kungl. Maj:t att i särskilda fall
bevilja dispens från denna bestämmelse. Härigenom skulle större säkerhet
vinnas, att ett lossande av stiftsbandet icke behövde alltför menligt inverka
på fördelarna av dess bevarande samtidigt som man genom denna
begränsning skulle vinna erfarenhet av verkningarna av den nya reformen
och lättare kunna göra de ändringar i ena eller andra riktningen, som efter
vunnen erfarenhet befinnas lämpliga.

I kommitténs uttalande, att stiftsbandsinstitutets ursprungliga huvudsyfte
att vid tjänstetillsättningar utestänga konkurrens från annat stifts
prästerskap icke överensstämmer med vår tids rättsuppfattning, instämmer
länsstyrelsen i Kronobergs län, som också anför, att det inom statsförvaltningen
i övrigt icke förekommer någon liknande inskränkning i befordringsmöjligheterna.
Länsstyrelsen i Örebro län finner rättviseskäl starkt
tala för att prästerna icke ställes i sämre läge än andra tjänstemän i fråga
om rätt att söka tjänster. Statskontoret anser stiftsbandets upphävande
vara en reform av angelägen beskaffenhet. Kammarkollegiet och Visby
domkapitel uttalar helt allmänt, att de skäl, som talar för ett upphävande
av stiftsbandet, väger tyngre än de skäl som kan anföras för dess bibehållande.

Styrelsen för Svenska prästförbundet vitsordar, att meningarna i saken
är delade inom förbundet. För egen del håller styrelsen före att ett stadgande
om bundenhet till prästvigningsstiftet under fem år är det med
hänsyn till hela rikets behov bäst avvägda.

Förhållandet mellan gällande stiftsbandsregler och systemet att de ordinarie
prästtjänsterna regelmässigt tillsättes genom val belyses av eu ledamot
av Skara domkapitel, vilken anför.

Visserligen finnas redan nu vissa möjligheter för präster att söka tjänster
i andra stift än det egna. Men detta gäller i regel under två omständigheter.
Antingen är det fråga om en tjänst, som ej fått fullt antal sökande, eller
också måste vederbörande begära Kungl. Maj:ts tillstånd att övergå till
annat stift. Den förra möjligheten är alltför slumpartad, vartill kommer, att

Kungl. May.ts proposition nr 152 år 1957

ifrågavarande tjänst ofta i realiteten är vikt för annan sökande, vanligen
någon, som tjänstgör på platsen, eller också är befattningen av olika skäl,
såsom ekonomiska förhållanden, belägenhet eller mindre lockande tjänstgöringsförhållanden,
mindre eftertraktad. Den senare möjligheten — att
begära övergång — är dels väl omständlig dels alltför ingripande i vederbörandes
ställning. Det kan vara ganska svårt att avsäga sig möjligheten
att vidare söka tjänster i det gamla stiftet för rätten att söka en befattning
i annat stift, då utsikterna att bliva vald äro så chansartade.

I några yttranden utvecklas särskilt betydelsen för vissa
stift av stiftsbandets slopande.

Sålunda anför överståthållarämbetet, att den föreslagna reformen kommer
att vara av särskild betydelse för Stockholms stift, eftersom den skulle
avhjälpa det nu rådande missförhållandet, att prästerna i detta stift
själva är underkastade sedvanligt stiftsband utan att, ifråga om kyrkoherde-
och komministertjänsterna i Stockholms stad, åtnjuta det skydd
mot sökande från andra stift, som stiftsbandet eljest inrymmer. Skulle förslaget
om stiftsbandets avskaffande icke vinna bifall — anför ämbetet vidare
— aktualiseras ånyo det tidigare förslaget om att i varje fall komministertjänsterna
i Stockholm skall reserveras som befordringstjänster för
stiftets prästerskap.

Domkapitlet i Luleå — som upplyser att stiftets kontraktsprostar enhälligt
uttalat sig för stiftsbandets upphävande — är visserligen icke främmande
för den tanken, att ett totalt upphävande av stiftsbundenhet skulle
kunna innebära en ytterligare uttunning för Luleå stift. Men denna farhåga,
säger domkapitlet, uppväges mer än väl av övertygelsen, att präster
eller blivande präster med hemortsrätt i de sydligare stiften lättare skulle
kunna vinnas för tjänstgöring inom Luleå stift, därest de visste, att de icke
för framtiden vore bundna till stiftet, med vars förhållanden de i förväg törhända
icke komme att äga tillräcklig förtrogenhet för att vilja binda sig till
långvarig tjänstgöring där. Problemet för Luleå stift synes nämligen domkapitlet
vara icke avgången till sydligare stift, varmed man alltid måste
räkna vid bevarat stiftsband, utan möjligheten att öka tillströmningen dit
framför allt bland yngre präster i de stift, som normalt kan vara självförsörjande
men därför också ofta har en långsammare befordringsgång.

Härmed nära överensstämmande synpunkter framföres av domkapitlet i
Härnösand.

Några av de remissinstanser som avstyrkt stiftsbandets avskaffande har
utförligt motiverat sin ståndpunkt.

Domkapitlet i Göteborg hävdar, att de svårigheter som uppkommer genom
stiftsbandet bör som hittills bemästras genom partiella reformer. Om
stiftsbandets positiva värde för det kyrkliga livet anför detta domkapitel.

Stiftsbandet är ett av uttrycken för den svenska kyrkans säregna karaktär.
Den svenska kyrkan hår aldrig varit någon fullt enhetlig rikskyrka

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

utan består av en rad stiftskyrkor. var och en med sin säregna_tradition.
Att det ligger något värdefullt i dessa särpräglade traditioner, torde Icke
kunna förnekas. Som exempel kan anföras det jämförelsevis starka församlingslivet
inom Göteborgs stift, som har sina historiskt betingade orsaker,
bland annat en för stiftet karakteristisk förkunnelse med djup biblisk
förankring, en särpräglad och värdefull kateketisk tradition, förekomsten
av vissa särpräglade gudstjänst former (kommunionförhör, samtal
på gången) m. in. Det saknas icke exempel på att präster, som kommit till
Göteborgs stift från andra stift utan tillräcklig kännedom om förutsättningarna
för det andliga livet i det nya stiftet och som försummat att
skaffa sig den nödvändiga kunskapen, under sin tjänstetid fått uppleva eu
stark tillbakagång av det kyrkliga livet i sina församlingar. En sådan kännedom
kan icke vinnas utan ett betydande arbete och lång erfarenhet.

Enligt domkapitlet i Skara är svenska kyrkan organiserad mer som
stifts- än som rikskyrka. Decentraliseringen i dess förvaltning måste rimligtvis
sätta sin prägel även på tjänstetillsättningarna. Paralleller från den
starkt centraliserade statsförvaltningen blir, hävdar detta domkapitel,
ofrånkomligen mer eller mindre missvisande.

Flera domkapitel framhåller stiftsbandets betydelse för de inom de särskilda
stiften uppbyggda kyrkliga arbetsorganen. Sålunda yttrar Västerås
domkapitel, att det förefaller egendomligt, om denna yttre garant för prästerskapets
sammanhållning inom stiftens ram skulle avskaffas just på en
tidpunkt, då stiftsgemenskapen tagit sig allt betydelsefullare uttryck till
gagn även för rikskyrkan. Enligt Strängnäs domkapitel skulle stiftsbandets
upplösning medföra en synnerligen menlig inverkan på alla de frivilliga
arbetsorgan som nu är verksamma inom stiften.

Domkapitlet i Lund uttalar, att det är domkapitlets bestämda uppfattning,
att stiftsbandet har en mycket viktig funktion inom kyrkan.

Mot att kommittén åberopat avsaknaden av stiftsband i andra protestantiska
kyrkor vänder sig domkapitlen i Skara, Växjö, Lund och Göteborg.

Domkapitlet i Växjö anser, att den för vår kyrka säregna ordning, som
stiftsbandet utgör, väl kan synas ålderdomlig men icke bör fällas genom
yttre jämförelser med andra kyrkor. Domkapitlet i Lund anser sådana jämförelser
med undantag av kanske Finland vara mycket haltande. Skara
domkapitel uttalar, att Danmarks och Norges kyrkor i ojämförligt högre
grad än den svenska är organiserade som statskyrkor med centraliserad
förvaltning och att en jämförelse med dem därför är av ringa intresse i
förevarande sammanhang. Samma domkapitel åberopar att Finlands kyrkas
mindre storlek gör, att en central överblick över tjänstetillsättningarna
möter mindre svårigheter än i Sverige. Förekomsten i Finland av stiftsbundna
stipendier kan enligt detta domkapitel anses som bevis för att en
viss grad av stiftsbundenhet befunnits eftersträvansvärd även där.

Flera domkapitel anser, att stiftsbandets upphävande skulle vid tjänstetillsättningar
medföra svårigheter såväl för domkapitlet att uppgöra för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

slag som för församlingarna att taga ställning vid prästvalen. Domkapitlet
i Göteborg anför.

En förutsättning för prästvalen är, att församlingarna kan erhålla en
någorlunda riktig kännedom om de sökande. Tack vare stiftens begränsade
storlek har det hittills varit möjligt för församlingarna att erhålla en relalivt
god förhandskännedom om de sökande. Detta kommer att bli avsevärt
mycket svårare, om de sökande normalt kan komma också från andra
stift. Domkapitlen har under nuvarande förhållanden genomgående en
mycket fyllig och god kännedom om samtliga inom stiftet tjänstgörande
präster. Slopas stiftsbandet, måste detta nödvändigt medföra att pappersmeriterna
får ersätta denna mera nyanserade kännedom. Det synes
nämligen uppenbart, att domkapitlet, när det gäller att bedöma sökande
från andra stift, blir oförmöget att göra en rättvis avvägning, när det gäller
de sökandes lämplighet för tjänsten i fråga. Prästvalen kommer att bli
mera slumpartade, eftersom församlingen får svårare att bilda sig en välgrundad
mening om dem, som valet gäller. Det kan befaras att rykten, ensidiga
informationer och skvaller kommer att spela en ökad roll.

Också domkapitlet och stiftsnämnden i Skara finner, att de sakkunniga
underskattat svårigheten för församlingarna att efter upplösande av stiftsbandet
taga ställning vid prästvalen. Enligt domkapitlet är stiftsbandet
en viktig förutsättning för den personliga kännedom om befattningshavarna,
vilken på grund av det prästerliga arbetets karaktär är oundgänglig
i kyrklig administration i vida högre grad än inom statliga kårer och verk.
Att stiftsledningens uppgift att vaka över prästernas lära och vandel skulle
i avsevärd grad försvåras genom ett upplösande av stiftsbandet, anser domkapitlet
ligga i öppen dag.

Styrelsen för Svenska prästförbundet kan icke tillstyrka, att undantag
i fråga om tidsbegränsad stiftsbundenhet skall gälla för den som är teologie
doktor.

Enligt Göteborgs stijtsnämnd torde väsenligt ökade utgifter för flyttningskostnader
bli en konsekvens av den större rörlighet inom prästerskapet
som man måste räkna med genom stiftsbandets borttagande. I

I frågan om längden av den tidsbegränsade stift sb
unde n h e t, som prästerna enligt kommitténs förslag skall vara underkastade
efter stiftsbandets upphävande, framträder stark splittring i remissyttrandena.

Kommitténs förslag om fem års bundenhet biträdes av flertalet ickekyrkliga
myndigheter, domkapitlen i Härnösand och Stockholm, minoriteter
i ytterligare några domkapitel samt — såsom nämnts — styrelsen för
Svenska prästförbundet.

För tio års bundenhet uttalar sig — utom domkapitlet i Uppsala — domkapitlet
i Visby och reservanter inom några domkapitel. Flertalet domkapitel,
som önskar stiftsbandet i princip bevarat, förordar i andra hand tioårig
bundenhet.

Kungl. May.ts proposition nr 152 år 1957

Styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund anser stiftsbundenheten
böra gälla tio år i samtliga stift utom Luleå och Visby. I sistnämnda två
stift skulle — till underlättande av dessas rekryteringssvårigheter — endast
finnas en femårig bundenhet.

Domkapitlet i Luleå anför.

Domkapitlet vill ifrågasätta om icke en tid av fem år är alltför väl tilltagen.
Såväl bland hörda instanser inom stiftet som inom domkapitlet
självt har starka sympatier kommit till uttryck för en begränsning av
denna tid till allenast tre år, vilket ur administrativ synpunkt synes vara
fullt tillräckligt. Domkapitlet är helt enigt om att längsta tid bör vara
fem år och flertalet ledamöter vilja tillstyrka en tidsbegränsning till allenast
tre år.

Domkapitlet i Skara — vilket såsom nämnts avstyrker förslaget om avskaffande
av stiftsbandet — befarar, att stiftsbundenhetens begränsning till
fem år kommer att göra domkapitlen obenägna att bevilja yngre präster
tillstånd att antaga kortvariga anställningar som resesekreterare, sjömanspräst
eller dylikt. Vid ett tidsbegränsat stiftsband på exempelvis tio år
skulle däremot domkapitlen lättare kunna bevilja dylika tjänstledigheter.

Förslaget om femårig stiftsbundenhet tillstvrkes eller lämnas utan erinran
av omkring en tredjedel bland de präster och nära hälften bland de
kyrkoråd, som domkapitlen hört i ärendet. För tioårig stiftsbundenhet uttalar
sig omkring en tredjedel av prästerna och drygt en fjärdedel av kyrkoråden.
Därjämte föreligger enstaka förslag, att stiftsbundenheten skall
bestå under tre, sju eller åtta år eller upphöra när prästen nått viss ålder
(35 år).

Såsom redan nämnts avvisar statskontoret och länsstyrelsen i Norrbottens
län varje stiftsbundenhet. Förstnämnda myndighet anför i huvudsak.

Motsvarande regler finnas icke i nuvarande lagstiftning. I fråga om
rätten att söka ordinarie prästerlig tjänst synes en begränsning av angivet
slag knappast erforderlig. Möjligheterna för de yngsta prästerna att under
de första tjänstgöringsåren komma under val vid kyrkoherde- och komministertillsättningar
torde, den föreslagna regeln förutan, vara begränsade.
Statskontoret vill emellertid icke bestrida, att sedan stiftsbanden
upphävts prästerna på ett annat sätt än tidigare kunna hava intresse av att
mottaga förordnanden och uppehålla tjänster i annat stift och att den
ökade möjligheten härtill därför tillfälligt kan framkalla prästbrist inom
visst stift eller vissa stift genom att prästerna där söka sig över till annat
stift. Det synes dock tveksamt, om sådana följder av stiftsbandens upphävande
verkligen kunna motverkas genom införandet av en regel om tidsbegränsad
stiftsbundenhet för de nyinvigda prästerna. Eu dylik regel kan
även leda till att bestående ojämnheter konserveras. En jämn rekrytering
främjas bäst genom regler, som begränsa domkapitlens möjligheter att
anställa pastoratsadjunkter exempelvis genom fastställande årsvis eller för
annan period av det högsta antalet dylika befattningshavare som får anställas
inom stiftet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 152 ur 1957

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför, att om en sådan tvångsåtgärd,
som en tidsbegränsad stiftsbundenhet innebär, på allvar skulle övervägas,
så måste den avse icke endast prästtjänster utan även andra inom olika
delar av landet svårrekryterade tjänsteområden.

Frågan om en regel om tidsbegränsad stiftsbundenhet bör givas i lag eller
i administrativ författning beröres av kammarkollegiet och statskontoret
samt domkapitlen och stiftsnämnderna i Linköping och Strängnäs. Samtliga
anser en sådan regel vara av sådan principiell betydelse, att den bör intagas
i prästvalslagen. Om så sker, anför kammarkollegiet, lärer Kungl.
Maj:t böra utfärda motsvarande bestämmelser för icke ordinarie präster.
Därest erfarenheten framdeles skulle visa, att tidsperioden fem år bör ändras,
kommer det enligt kollegiets mening icke att innebära något mer avsevärt
besvär att härutinnan ändra prästvalslagen.

Förslaget att pastoratsadjunkt under vissa betingelser skall vara skyldig
att under en sammanlagd tid av högst två år tjänstgöra i annat stift än
sitt eget har icke mött någon gensaga.

Kommitténs förslag om förmånligare tjänstarsberäkning
för ödebygdstjänster tillstyrkes av domkapitlen i Härnösand
och Luleå, vilka i likhet med flera andra remissinstanser vitsordar
behovet av åtgärder, som stimulerar rekryteringen av tjänster i avsides
belägna trakter. Domkapitlet i Linköping finner sig icke böra avstyrka förslaget
men ifrågasätter, huruvida det icke vore riktigare att innehavare av
ödebygdstjänst i stället kompenserades genom ekonomiska förmåner. Styrelsen
för Svenska pastoratens riksförbund anser det principiellt oriktigt,
att kompensation utgår i form av extra tjänsteår, men förklarar, att den
icke vill motsätta sig den föreslagna tjänstårsberäkningen om kompensation
i form av ödebygdstillägg eller högre lönegrad icke skulle vara möjlig.

Kammarkollegiet föreslår den modifikationen, att den särskilda förmånen
konsumeras, om prästen erhåller en kyrkoherdetjänst utom ödebygdsområdet.

Domkapitlen i Uppsala, Strängnäs, Skara och Visby samt länsstyrelsen
i Norrbottens län avstyrker ifrågavarande förslag.

Därvid anför domkapitlet i Uppsala, att det finns många församlingar
t. ex. på öar eller andra isolerade platser eller församlingar med besvärliga
bostadsförhållanden eller med svårigheter i arbetet, där tjänstgöringen kan
vara betydligt mera påfrestande än i s. k. ödebygder, vilka numera genom
bilismens utbredning och förbättrade vägförhållanden icke är sa isolerade
som tidigare. Präster, som tjänstgör i ödebygdsförsamlingar, bör enligt
domkapitlets mening i stället kompenseras med lönetillägg och eventuellt
förlängd semester.

42 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152 år 1957

Länsstyrelsen i Norrbottens län yttrar om den föreslagna regeln bland
annat.

Man måste förutsätta, att om prästerna medgives rätt till en dubbel
tjänsteårsberäkning så kommer liknande krav att framföras från andra
tjänstemannagrupper. Att genom olika specialförmåner försöka göra de
svårtillsättliga tjänsterna i Norrland mera eftertraktade, stöter dessutom
på vissa praktiska svårigheter. Det torde sålunda vara mycket svårt för
att icke säga ogörligt att på ett någorlunda rättvist sätt bestämma å ena
sidan de områden, där förhållandena ter sig mera normala, samt å andra
sidan de områden där levnadsbetingelserna är sådana, att särskilda förmåner
av det ena eller andra slaget bör utgå.

Slutligen anför domkapitlet i Strängnäs, att förslaget om dubbel tjänstårsberäkning
för ödebygdspräster synes strida mot regeln om befordran
efter förtjänst och skicklighet.

4. Departementschefen

Alltsedan 1600-talet har i Sverige gällt såsom en av huvudreglerna för
det kyrkliga befordringsväsendet att vart stift för sig utgör ett slutet rekryterings-
och befordringsområde för prästerskapet. Samma princip gällde
länge även för läroverkslärartjänsterna.

Genom reformer omkring mitten av 1800-talet blev stiftsbandsprincipen
helt avskaffad för läroverkens del. För prästerna ändrades stiftsbandet år
1876 från en regel om att den som var född inom stiftet skulle äga företrädesrätt
till prästvigning och befordran inom stiftet till regeln, att blott
den som prästvigts för tjänstgöring inom stiftet ägde befordringsrätt —
d. v. s. rätt att söka tjänst — inom detsamma. Från denna tid har sålunda
icke födelseorten utan endast prästvigningsstiftet betydelse ur befordringssynpunkt.

Stiftsbandet har för prästerna aldrig varit utan undantag. Av ålder har
sålunda befordringsrätt till prästerlig tjänst i Stockholms stad stått öppen
för hela rikets prästerskap. För att undvika en faktisk skärpning av stiftsbandet
bestämdes vid det gamla Härnösands stifts delning att prästerna i
Härnösands och Luleå stift skulle äga befordringsrätt inom båda stiften.
Och även i övrigt har stiftsbandet efter hand uppmjukats utan att därför
förlora sm ställning av huvudregel. Resultatet av dessa ändringar har, såsom
prästvalskommittén framhållit, blivit ett anmärkningsvärt invecklat
system.

Uppmjukningarna av stiftsbandet har icke hindrat att det gång efter
annan framförts önskemål om stiftsbandets totala slopande. Frågan härom
har vid åtskilliga tillfällen behandlats av kyrkomötet och riksdagen. I
riksdagsskrivelser åren 1909 och 1919 begärdes utredning angående stiftsbandets
upphävande. ^ id tillkomsten av gällande prästvalslag blev stifts -

Kungl. May.ts proposition nr 152 år 1957

bandet i allt väsentligt orubbat. Detta torde sammanhänga med att den
fråga, som då stod i blickpunkten, var önskemålen att tillgodose prästerskapets
intresse av befordran efter förtjänst och skicklighet.

Prästvalskommittén har nu föreslagit att stiftsbandet i princip skall avskaffas.
Enligt kommitténs förslag skall en stiftsbundenhet bestå endast så
till vida, att en präst regelmässigt skall under de första fem åren efter prästvigningen
vara bunden att tjänstgöra i ett och samma stift.

Såväl kommitténs behandling av stiftsbandet som den omfattande argumenteringen
i många remissyttranden framhäver, att stiftsbandets avskaffande
är en för kyrkan och prästerskapet principiellt och praktiskt betydelsefull
reform. I stort sett kan opinionen bland remissmyndigheterna sägas
vara den, att de kyrkliga myndigheterna stå delade med någon övervikt för
meningen att stiftsbandet bör bevaras, medan övriga remissmyndigheter
allmänt förordar ett slopande.

För egen del vill jag framhålla följande.

Nuvarande stiftsbandsregler innebär — trots de uppmjukningar som
efter hand tillkommit — att den blivande prästen redan i samband med sin
prästvigning skall bestämma sig för att allt framgent verka i en och samma
landsdel. Endast under särskilda förutsättningar, som åtminstone delvis är
av den art att ingalunda varje präst kan räkna med dem för sitt vidkommande,
öppnar sig för prästen möjlighet att söka ett verksamhetsfält i en
annan del av landet. Prästerna intar i detta hänseende en särställning i förhållande
till övriga befattningshavare i allmän tjänst. Enligt min mening |
talar starka principiella skäl för att en präst bör ha samma möjligheter som
andra tjänstemän att få utöva sin verksamhet inom den del av landet han
själv önskar. Detta synes mig vara en fundamental rättighet.

Men stiftsbandsreglerna inbjuder icke blott till invändningar av principiell
art. Också i sina detaljer rymmer de oformligheter såsom att Stockholms
stifts prästerskap saknar ansökningsrätt till tjänster i andra stift
men har att möta konkurrens till kyrkoherde- och komministertjänsterna
i Stockholms stad från präster inom hela riket.

.Tåg har här uppehållit mig endast vid ett par — enligt min mening särskilt
vägande — skäl för stiftsbandets slopande. Både i prästvalskommitténs
betänkande och i den allmänna debatten har anförts även andra skäl,
som talar i samma riktning. Det synes mig icke erforderligt att nu upprepa
denna argumentering. Jag vill sammanfattningsvis endast framhalla, att
jag finner stiftsbandets upphävande vara starkt motiverat icke blott med
hänsyn till prästernas intressen utan även från allmänna samhällssynpunkter.

De invändningar som rests mot förslaget att upphäva stiftsbandet gar
i huvudsak ut på att åtgärden skulle medföra svårigheter för kyrkan och
för det kyrkliga livet inom stiften. Flertalet av dessa invändningar har
prästvalskommittén redan på förhand bemött, och jag kan även här i allt

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

väsentligt ansluta mig till kommitténs synpunkter. Jag finner sålunda icke
fog för de farhågor som från vissa domkapitels sida framförts om att stiftsbandets
slopande skulle komma att väsentligt försvåra för församlingarna
och domkapitlen att medverka vid tillsättningen av prästerliga tjänster.
Icke heller tror jag, att betingelserna kommer att försämras för de kyrkliga
arbetsorgan, som har stiften till verksamhetsområden. Och även om i enstaka
fall lokala olägenheter kan tänkas uppkomma, måste enligt min övertygelse
fördelarna av stiftsbandets slopande komma att för kyrkan i dess
helhet vida uppväga nackdelarna.

Jag förordar sålunda att stiftsbandet nu avskaffas.

T likhet med prästvalskommittén och det stora flertalet remissinstanser
anser jag det emellertid nödvändigt att genom en tidsbegränsad stiftsbundenhet
trygga att den nyin vigde prästen som regel fullgör de första årens
prästtjänstgöring i ett och samma stift. Olika förslag har framkommit om
huru lång tid denna stiftsbundenhet bör omfatta. För egen del anser jag att
det ej bör komma i fråga att bestämma denna tidrymd olika för skilda stift.
Stiftsbandets principiella slopande innebär nämligen bland annat att man
befriar sig från ett antal särregler för enstaka stift. Man bör då icke utan
tvingande skäl införa nya rättsliga skiljaktigheter mellan stiften. Tilläggas
må att en stiftsbundenhet — vilken under alla förhållanden måste begränsas
genom dispensmöjligheter — knappast skulle bli effektiv under den tid
den i vissa stift överskjuter den allmänna tidslängden. Bedömes frågan sålunda
gemensamt för alla stift synes kommitténs förslag om en femårstid
val avvägt. Fn längre tid är tydligtvis olämplig för de svårrekryterade stiften
och en kortare skulle kunna starkt försvåra för domkapitlen att trygga
en någorlunda jämn tillgång på prästerlig arbetskraft.

Det sakliga innehållet i kommitténs detaljförslag beträffande femårsregeln
synes mig i huvudsak lämpligt. Jag anser sålunda att präst icke förrän
efter fem års tjänstgöring i det stift, vartill han först knutits, skall få söka
ordinarie tjänst i annat stift utan medgivande av domkapitlet i ’hemstiftet''.
Ej heller skall domkapitlet i annat stift dessförinnan kunna utan sådant
medgivande förordna honom att uppehålla icke-ordinarie tjänst. Någon inskränkning
av denna art skall icke göras i prästs rätt att mottaga kallelse
av församling att uppföras på kyrkoherdeförslag. Så långt biträder jag alltså
kommittéförslaget. Däremot skulle det enligt min mening icke vara._befogat
att — såsom kommittén föreslagit — låta bundenheten vid ''hemstiftet''
upphöra i och med att prästen erhåller ordinarie tjänst. Vidare anser
jag det böra övervägas, om icke med tjänstgöring i prästens ''hemstift'' bör
likställas tjänstgöring i vissa utom stiftsorganisationen förekommande befattningar
eller anställningar. Härmed åsyftar jag huvudsakligen de verksamhetsposter
som — enligt 3 § 4 mom. PVL — ger innehavaren rätt att
söka kyrkoherde- och komministertjänst utan hinder av stiftsband. Kommitténs
förslag att från femårsregeln undantaga präst, som fullgjort god -

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

kända prov för teologie doktorsgrad biträder jag. Regeln synes mig motiverad
icke blott som eu viss stimulans till högre studier utan även av det
skälet att för en präst, som i följd av sådana studier kommer senare ut i
församlingsprästerligt arbete, bundenhet under fem år skulle vara relativt
sett hårdare. Förslaget har också lämnats utan anmärkning av domkapitlen.

Enligt kommitténs förslag skulle den tidsbegränsade stiftsbundenheten
helt regleras i administrativ författning. Häremot har några remissmyndigheter,
bland annat kammarkollegiet, anfört att frågan har en sådan
principiell betydelse, att en materiell bestämmelse bör intagas i prästvalslagen.
Denna invändning synes mig riktig. Jag förordar därför, att i.prägtvalslagen
upptages ett stadgande av innehåll, att om präst ej inom ''hemstiftet’
under minst fem år bestritt tjänst, varå prästlönereglementet är tilllämpligt,
får han endast under villkor, som Kungl, Maj :t föreskriver, efter
egen ansökan komma i fråga till prästerlig tjänst inom annat stift. Vid
detaljutformningen av undantagen från denna femarsregel far Kungl. Maj:t
bland annat taga ställning till det nyss berörda spörsmålet om i vad mån
tjänstgöring å befattningar av rikskyrklig karaktär lämpligen bör i författningsväg
och sålunda oberoende av domkapitels medgivande likställas
med tjänstgöring inom ’hemstiftet’.

Kommitténs förslag att pastoratsadjunkt skall vara skyldig att, där så
påkallas av markant ojämnhet stiften emellan i fråga om tillgång på prästerlig
arbetskraft, tjänstgöra under sammanlagt högst två ar i annat stift än
sitt ''hemstift’ har vid remissbehandlingen godtagits och torde böra genomföras.
Jag vill i detta sammanhang endast anmärka, att sådan tjänstgöring
som pastoratsadjunkt ålagts att fullgöra inom annat stift bör räknas
lika med tjänstgöring inom ''hemstiftet’, när det gäller tillämpning av regeln
om femårig stiftsbundenhet.

T syfte att stimulera rekryteringen till Härnösands och Luleå stift och
särskilt uppehållandet av det prästerliga arbetet i de mera ödebygdsbetonade
delarna av dessa stift har kommittén föreslagit att präst skall äga att
i viss omfattning tillgodoräkna sig tid för tjänstgöring å sådan ort som
dubbla tjänstår. Förslaget, som endast avser meritberäkning och sålunda
icke tjänstårsberäkning i löne- eller pensionshänseende, har av kommittén
utformats i viss anslutning till gällande bestämmelser om rätt till
dubbel tjänstårsberäkning vid vissa provinsialläkartjänster i Norrland.
Domkapitlen i nyssnämnda stift har tillstyrkt förslaget, men i övrigt har
detta mött starkt motstånd.

Vid bedömande av detta spörsmål vill jag först framhålla, att kommittén
enligt min mening anfört i och för sig goda skäl för sitt förslag. Å andra
sidan talar otvivelaktigt flera omständigheter emot detsamma. Sålunda
bör beaktas att kommittén icke torde haft anledning att räkna med att en
relativ löneförbättring skulle komma i fråga för samtliga löneplansanställda

Kungl. May.ts proposition nr 152 år 1957

statstjänstemän i vissa delar av Norrland. Sistnämnda åtgärd, som syftar
till att generellt stimulera rekryteringen till norrlandstjänster, synes
mig öka den tveksamhet, som man måste känna — och varåt även länsstyrelsen
i Norrbottens län givit uttryck — inför tanken att åt en särskild
grupp av befattningshavare ge en speciell, låt vara ej ekonomisk, förmån.
Härtill kommer att avgränsningen av tillämplighetsområdet för en
dylik »ödebygdsregel» erbjuder avsevärda svårigheter. Slutligen synes det
mig icke otänkbart att den föreslagna förmånen, om den likväl finnes böra
genomföras, bör göras mindre kraftig, exempelvis reduceras till att avse ett
femtioprocentigt tillägg eller begränsas på sätt kammarkollegiet föreslagit.
Dessa problem torde böra närmare utredas och övervägas. Jag är därför
icke nu beredd att taga slutlig ställning till kommitténs förslag på denna
punkt. Därest, på sätt jag avser att senare förorda, reglerna om prästvalsrättslig
tjänstårsberäkning överföres från prästvalslagen till en ny prästvajsstadga,
kommer det i vart fall att ankomma på Kungl. Maj:t att meddela
eventuella bestämmelser i ämnet.

C. Menighetsval — myndighetsinflytande — rättvis befordran

1. Gällande bestämmelser och dessas tillkomst. Tidigare reformförslag

Förut har framhållits, att det får anses vara en huvudprincip i gällande
prästvalslagstiftning, att pastoratsmedlemmarna skall själva välja innehavare
av prästerlig tjänst men att denna valprincip är underkastad viktiga
modifikationer. De mest betydelsefulla modifikationerna har också kortfattat
berörts.

Den lösning, som 1934 års prästvalsreform gav åt problemet att sammanjämka
intresset av ett starkt församlingsinflytande, utrönt genom menighetsval,
med intresset av att — genom myndighetsinflytande — bereda
prästerna möjlighet till rättvis befordran efter förtjänst och skicklighet,
var resultatet av en diskussion, som sträckt sig långt tillbaka i tiden. Medan
ännu under giltighetstiden av 1883 års prästvalslag befordringssystemet
präglades av kyrkoherdetjänsternas uppdelning i regala, patronclla och
konsistoriella, skedde med 1910 års prästvalslag en betydande utvidgning
av församlingarnas inflytande på kyrkoherdetjänsternas tillsättande därigenom
att skillnaden mellan regala och konsistoriella gäll bortföll och
församlingens val blev avgörande även i de förutvarande regala gällen, så
snart fjärde provpredikant ej kallats. Förutsättningarna för att beslut om
kallande av fjärde provpredikant skulle föreligga blev delvis skärpta, delvis
mildrade; i huvudsak överensstämde bestämmelserna härom med dem som
nu gäller. Också de nuvarande reglerna för Kungl. Maj:ts utnämningsbefogenhet,
då fjärde provpredikant kallats, tillkom genom 1910 års lagstiftning.
Slutligen infördes då också den ännu gällande regeln att fjärde provpredi -

Kungl. May.ts proposition nr 152 år 1957

kant måste ha antingen minst samma tjänstålder som den med lägsta
antalet tjänstår å förslaget uppförde sökanden eller minst tio tjänstår.

Den år 1910 stadgade ordningen blev utsatt för stark kritik, och vid
kyrkomöten under 1920-talet väcktes ett flertal motioner i syfte att minska
församlingarnas inflytande och därigenom vinna en mera rättvis befordringsgång.
1930 års prästvalssakkunniga föreslog också ett vidgat myndighetsinflytande
på tillsättning av såväl kyrkoherde- som komministertjänster.
Förslaget, vilket innebar att domkapitlet under vissa betingelser skulle äga
hänskjuta tillsättningen till Kungl. Maj:ts avgörande, avvisades av departementschefen,
som istället i fråga om kyrkoherdetjänsterna förordade det
ännu gällande systemet med tredjegångstillsättning. Detta system, som
innebar den betydelsefullaste nyheten i PVL, blev sedermera föremål för
åtskillig kritik. I riksdagen och kyrkomötet väcktes talrika motioner med
förslag till ändrade bestämmelser. Samtliga motioner blev emellertid avslagna.

Ett fullständigt avskaffande av institutet tredjegångstillsättning föreslogs
endast i en vid 1943 års riksdag väckt motion. Övriga förslag åsyftade
antingen att minska antalet fall, då utnämningsrätten skulle tillkomma
Kungl. Maj:t, eller att avskaffa valen vid tredjegångstillsättningarna.

Till stöd för att kyrkoherdetjänst vid tredjegångstillsättning borde tillsättas
utan föregånget val anfördes i allmänhet två synpunkter. Det sades
att en utnämning i strid mot ett valresultat, som givit klar majoritet för viss
präst och som framkommit vid ett starkt valdeltagande, vore ägnad att
väcka förstämning inom församlingen och skada församlingslivet. Vidare
anfördes att menighetsval, vars resultat finge åsidosättas, icke vore ur
demokratisk synpunkt tilltalande och kunde minska intresset för andra
prästval, varigenom hela valsystemet kunde råka i misskredit.

Som tidigare nämnts avvisade såväl riksdagen som kyrkomötet förslaget
om borttagande av valen vid tredjegångstillsättningar. Därvid framhölls
särskilt, att församlingarnas inflytande vid dessa tillsättningar ej borde
inskränkas utöver vad syftet med tredjegångsinstitutet krävde, att valhandlingen,
även där den icke vore av avgörande betydelse, vore den säkraste
och mest demokratiska formen för opinionsyttring samt att valens borttagande
skulle främja transportsökande till orter med läroverk och därmed
tillsättningarna förryckas.

Om de nu behandlade reformförslagen bottnat i en kritisk inställning
till tredjegångsinstitutet eller vissa sidor av detsamma, har å andra sidan
vid flera tillfällen väckts förslag om att institutet skulle vidgas till att gälla
även tillsättning av komministertjänster. I motioner vid 1946 och 1951 års
kyrkomöten föreslogs sålunda, att komministertjänst var tredje gång skulle
tillsättas av domkapitlet. Vid båda tillfällena anfördes som grund för förslaget,
att härmed skulle skapas en möjlighet för varje förtjänt prästman
att få ordinarie tjänst. Motionerna blev avslagna.

48 Kungl. May.ts proposition nr 152 år 1957

2. Prästvalskommittén

Vad först angår frågan om behovet av ökat utrymme för
tjänstetillsättningar genom kyrkostyrelsen säger sig
kommittén räkna med att pastoratsindelningsreformen kommer att innebära
en reducering av antalet pastorat och därmed på längre sikt minska
det årliga antalet kyrkoherdeutnämningar genom Kungl. Maj:t. Någon
ändring i relationen mellan dessa och övriga tillsättningar av kyrkoherdetjänster
är dock enligt kommitténs mening icke motiverad om — på sätt
kommittén föreslår — ökade möjligheter att tillgodose prästernas intresse
av befordran efter förtjänst och skicklighet skapas i fråga om komministertjänsterna.

Vid sina överväganden av lämpligheten att införa en tredjegångstillsättning
av komministertjänster eller en liknande anordning anser sig
kommittén ej kunna fästa större avseende vid nu rådande eller väntad
prästbrist. Som skäl för denna ståndpunkt anför kommittén följande.

Liksom vid 1920-talets mitt föreligger nu i vissa stift en prästbrist, vilken
antages komma att förvärras under de närmaste åren. Under mellantiden
har emellertid funnits en period av stark tillströmning till prästbanan, vilket
för vissa åldersgrupper måste ha medfört en genomsnittligt långsammare
befordringsgång. Man lärer icke kunna undgå att räkna med att även framdeles
tillgången på prästerlig arbetskraft och därmed konkurrensen om de
ordinarie församlingsprästtjänsterna kommer att uppvisa betydande växlingar.
Det prästerliga befordringssystemet kan emellertid icke gärna tänkas
bliva anpassat efter fluktuationer i tillgången på präster. Härav följer att
man vid övervägande av en reform av detta system icke bör utgå från ett
visst extremt läge av riklig tillgång på präster eller prästbrist.

Kommittén erinrar om att 1930 års präst valssakkunniga på grundval avviss
statistik ansåg sig kunna konstatera, att befordran till komministertjänst
försiggick tämligen jämnt och snabbt. Enligt de sakkunnigas siffermaterial
fanns i augusti 1930 endast 60 präster med 10 eller flera tjänstår,
vilka icke erhållit ordinarie tjänst. Av dessa hade endast 20 präster mer
än 15 tjänstår. Präst valskommittén har från domkapitlen inhämtat uppgifter
rörande antalet per den 1 januari 1952 av icke-ordinarie präster med
minst 10 tjänstår. Enligt dessa uppgifter utgjorde hela antalet av dessa
präster 221; härav hade 64 präster mer än 15 tjänstår.

Till de gjorda jämförelserna anmärker kommittén följande.

Denna markanta ökning av antalet icke-ordinarie präster med en tjänstetid
av mer än 10 respektive 15 år förklaras väl delvis av att prästkårens
rekrytering under åtskilliga år var förhållandevis god och antalet pastoratsadjunkter
stort. Men ökningen måste även ses mot bakgrunden av att den
församlingsprästerliga organisationen under de senaste årtiondena utbvggts
med ett stort antal kyrkoadjunktstjänster under det att antalet kyrkoherdetjänster
varit i stort sett oförändrat och komministraturernas antal ökats förhållandevis
litet. De extraordinarie tjänsternas andel i den prästerliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

tjänsteorganisationen har härigenom successivt ökats. Under förutsättning
av en något så när jämn avgång av ordinarie präster torde därför den
genomsnittliga tid, varunder en präst innehar extraordinarie tjänst, blivit
längre.

Den nu beskrivna förskjutningen av den församlingsprästerliga organisationen
skulle — anför kommittén vidare — bli starkt accentuerad vid ett
genomförande av en indelnings- och tjänsteorganisation enligt de av pastoratsindelningssakkunniga
föreslagna riktlinjerna. Kommittén visar i betänkandet
(s. 81), hur utvecklingen siffermässigt skulle te sig. I anknytning
härtill erinrar kommittén om att pastoratsindelningssakkunniga framhållit
såsom angeläget, att genom justeringar i gällande prästvalslag större garanti
skapas för att varje förtjänt präst skall nå ordinarie prästerlig tjänst.

Rörande utfallet av komministerval sammanställer kommittén härefter
bland annat följande uppgifter.

„ Antal fall, då den präst valts, som varit upp Ar

förd i förslagsrum (% av samtliga val)

12 3

1911—1930 ......... 257 (32,3 %) 225 (28,2 %) 315 (39,5%)

1943—1952 ......... 187 (33,2 %) 173 (30,7 %) 203 (36,1 %)

Kommittén anmärker härtill, att högre förslagsrum icke ger större utsikt
att få röstmajoritet, samt fortsätter.

I den mån de röstberättigade fästa vikt vid att en sökande av domkapitlet
tillerkänts företräde framför de medsökande, uppväges detta till fullo
av andra omständigheter — sannolikt företrädesvis av en önskan att välja
en på platsen väl känd präst liksom av en av ålder iakttagen benägenhet
hos församlingarna att föredraga en yngre sökande framför en äldre.

Vid kyrkomötets behandling av förslagen att införa tredjegångstillsättning
av komministertjänster har — erinrar kommittén vidare — vederbörande
utskott gjort gällande, att flertalet äldre kyrkoadjunkter torde vara
knutna till stadsförsamlingar och sakna intresse av landsbygdskomministraturer
samt att en tredjegångstillsättning av dylika tjänster därför
skulle vara onyttig som medel att underlätta dessa prästers befordran.
Detta påstående är åtminstone för vissa stift icke riktigt, invänder kommittén
och tillägger.

Av de 221 icke-ordinarie präster, som den 1 januari 1952 hade minst 10
tjänstår, utgjordes knappt hälften av kyrkoadjunkter anställda i pastorat
omfattande stad eller del av stad eller i landsbygdspastorat med mer än
10.000 invånare. Ytterligare några voro anställda i mindre landsbygdspastorat
i omedelbar närhet av stad. Ett betydande antal i olika stift voro
emellertid anställda i rena landsbygdspastorat så belägna, att en diir anställd
kyrkoadjunkt icke kunde antagas vara ointresserad av befordran till
landsbygdskomministratur.

Enligt kommitténs mening bör man icke underskatta betydelsen för en
präst av att få en ordinarie tjänst. Regelmässigt vinner han därmed icke
4 — 11 i hav g till riksdagens protokoll 11)57. 1 samt. Nr 152

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

blott en större trygghet utan också en mera självständig ställning i sitt
arbete. På landsbygden och i många städer får han därjämte tjänstebostad.

Ett tjänstetillsättnings- och befordringssystem, som innebär dels att ett
menighetsval är avgörande för flertalet tillsättningar och dels att för flertalet
sökande utsikterna att vinna röster vid valet är beroende av utfallet
av ett enstaka framträdande inför valmenigheten, måste — anför kommittén
vidare — i många fall verka på ett sätt, som framstår som obilligt eller
orättvist. De sökandes förmåga att göra sig gällande på ett fördelaktigt sätt
vid ett provframträdande kan icke alltid ge ett riktigt uttryck för deras
lämplighet för tjänsten. Eljest goda präster kan vara »dåliga provpredikanter».
Ett tillsättningssystem av denna art kan i enstaka fall indirekt skada
församlingslivet därigenom, att arbetsglädje och initiativlust efter hand
kan slappna hos präster, som drabbats av oförtjänta motgångar. Slutligen
torde man, ehuru saken icke kan siffermässigt beläggas, icke få underlåta
att räkna med att församlingsvalens helt dominerande betydelse för
tjänstetillsättningarna kan försvåra prästkårens rekrytering.

Den förändring, som den församlingsprästerliga tjänsteorganisationen
undergått sedan år 1934 och kan väntas undergå i samband med den allmänna
pastoratsindelningsreformen, måste — fortsätter kommittén —
skärpa berörda med prästvalssystemet förenade olägenheter. En dylik utveckling
kan enligt kommitténs mening icke motas på annat sätt än genom
att ett något ökat myndighetsinflytande får göra sig gällande vid tillsättning
av komministertjänst. Mot invändningen, att tredjegångstillsättningarna
av kyrkoherdetjänst erbjuder ett outnyttjat utrymme för tillgodoseende
av rättvis befordran, uttalar kommittén, att detta institut ingalunda
alltid är en lämplig utväg och att det fastmera redan under nuvarande förhållanden
ej sällan framstått som en olägenhet, att kyrkostyrelsen icke haft
annan möjlighet att bereda en extraordinarie prästman befordran till ordinarie
tjänst än att utnämna honom till kyrkoherde.

Ett ökat myndighetsinflytande vid tillsättningen av komministertjänster
bör enligt kommitténs mening få den formen att, var tredje gång komministertjänst
i ett pastorat är ledig, skall tjänsten tillsättas genom myndighets
beslut.

Kommittén framhåller, att den nya tredjegångsregeln kommer att få
samma förtjänst som den äldre nämligen att verka mekaniskt och därmed
utesluta diskussion om det från församlingssynpunkt lämpliga eller
rättvisa i att en tjänst vid viss ledighet skall tillsättas i denna ordning. Att
regeln anknyts till pastoratet och icke till den enskilda komministertjänsten,
säger sig kommittén av flera skäl bestämt förorda. Komministertjänsterna
i ett pastorat individualiseras ofta blott genom sina innehavare.
Någon risk uppstår ej att i ett och samma pastorat flera komministertillsättningar
i följd skall ske genom tredjegångstillsättning. Slutligen vinnes
att tillsättningsordningen för nyinrättad komministertjänst bestämmes

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152 år 1957

automatiskt. Att den förordade regeln kan komma att i ett pastorat med
flera komministertjänster undantagsvis verka på det sättet, att en komministertjänst,
vars innehavare är stationerad i en annexförsamling eller å
härmed jämförlig ort, kan bli flera gånger i följd tillsatt genom myndighetstillsättning,
anser kommittén icke böra hindra den föreslagna anordningen.
Enligt kommitténs mening bör man nämligen aldrig släppa ur sikte att
varie komministertjänst är inrättad i pastoratet såsom sådant och för hela
pastoratets befolkning, även om stationerings- och kommunikationsförhållanden,
fastställd arbetsordning m. m. åt viss komminister anvisar en del
av pastoratet som huvudsakligt arbetsområde.

Vad proceduren vid tredjegångstillsättning angår
finner kommittén ingen anledning att föreslå ändring i nuvarande regel,
att utnämningsrätten vid tredjegångstillsättning av kyrkoherdetjänst alltid
tillkommer Kungl. Maj:t. Befogenheten att tillsätta komministertjänst vid
tredjegångstillsättning anser kommittén däremot böra anförtros åt domkapitlen.
Att även för dessa tjänsters del förlägga utnämningsrätten till
Kungl. Maj:t skulle enligt kommitténs mening innebära en föga önskvärd
centralisering. Även efter ett upphävande av stiftsbandet torde — tillägger
kommittén — de sökande till lediga komministraturer i regel komma att
vara präster, som tidigare tjänstgjort i stiftet.

Beträffande spörsmålet i vad mån och på vad sätt utrymme bör beredas
för ett församlingsinflytande anför kommittén till en början följande.

Församlingsmedlemmarnas önskemål att själva få välja präst och prästernas
önskemål att kunna vinna befordran efter de allmänna befordringsgrunderna
förtjänst och skicklighet äro intressen av så väsentligt olika
karaktär att det måste erbjuda stora svårigheter att förena dem. Enligt
kommitténs mening står föga att vinna genom regler, varigenom man söker
i de särskilda tillsättningsfallen tillgodose båda dessa intressen i största
möjliga utsträckning. Det är lättare att göra vartdera intresset rättvisa om
man i stället renodlar reglerna på det sättet, att man i vissa fall giver en
klar övervikt åt församlingsbornas önskemål och i övriga åt prästernas
berättigade anspråk på rättvis befordran.

Från dessa synpunkter kritiserar kommittén de nuvarande bestämmelserna
som onödigt komplicerade och påvisar bland annat, att möjligheten
att kalla fjärde provpredikant vid tredjegångstillsättning utnyttjats på ett
sätt som är konträrt mot syftet med detta institut. Viktigare än vissa detaljer
i det nuvarande systemet, vilka skulle kunna rättas till utan att reglerna
om kyrkoherdetillsättningarna i övrigt ändrades, är dock enligt kommitténs
mening följande två förhållanden. Samtidigt som menighetsvalet vid
tredjegångstillsättningarna åt Kungl. Maj:t ger en självfallet värdefull
anvisning om församlingens önskemål, försvåras i många fall för Kungl.
Maj:t att vid tillsättningsärendets avgörande tillgodose de intressen, som
förestavat att utnämningsrätten tillagts Kungl. Maj:t. Kombinationen av

Kungl. May.ts proposition nr 152 år 1957

ett sedvanligt ansöknings- och valförfarande med ett efterföljande nytt
ansökningsförfarande, förnyad domkapitelshandläggning av ärendet samt
slutlig handläggning hos Kungl. Maj:t innebär vidare, att den redan vid
vanliga kyrkoherdetillsättningar anmärkningsvärt långa proceduren blir
nästan orimligt utdragen. Åt intresset att förenkla och förkorta de prästerliga
tjänstetillsättningarna bör enligt kommitténs mening nu ges ett beaktande,
som icke tillmätts detsamma vid tidigare diskussioner.

Särskilda skäl talar enligt kommittén mot att tredjegångstillsättningarna
av komministertjänster föregås av menighetsval. Med hänsyn till det
genomsnittligt ringa intresset för komministerval vore detta en åtgärd av
oproportionerlig vidlyftighet. Vidare skulle menighetsval nödvändiggöra
en centralisering av utnämningsrätten till Kungl. Maj:t; valet kan ej gärna
tänkas försiggå utan ledning av ett av domkapitlet upprättat förslag, och
det kan ej ifrågakomma att den myndighet som upprättat förslaget även
träffar det slutliga avgörandet.

Införande av tredjegångstillsättning utan val bör emellertid enligt kommitténs
mening icke föranleda, att församling, som beröres av tillsättningen,
ställes utan inflytande på denna. Kommittén föreslår, att
kyrkorådet i varje församling i pastoratet skall beredas tillfälle att
avge yttrande över de sökande, samt anför som skäl härför i huvudsak
följande. Obligatorisk kyrkofullmäktigeinstitution lär icke komma
till stånd inom överskådlig tid, och kyrkostämma är föga lämpad för
ifrågavarande uppgift. Om pastoratskyrkorådet gäller, att dess huvudsakliga
uppgifter hittills varit av ekonomisk art. Tänkbart vore, att församlingskyrkoråden
finge yttra sig å gemensamt sammanträde. Särskilda yttranden
kan emellertid ge en rikare belysning av pastoratsinvånarnas synpunkter.

Kommittén kan icke finna, att det obligatoriska prästerliga ordförandeskapet
i kyrkorådet utgör något hinder för dess ifrågavarande medverkan,
utan anser tvärtom värdefullt, att kyrkorådets ordförande har förutsättningar
att vid behov klargöra innebörden av sökandenas akademiska betyg
eller liknande av sökandena åberopade fakta. Kommittén tillägger, att det
givetvis kan inträffa, att ordföranden är jävig och att det därvid stundom
kan bli erforderligt att domkapitlet förordnar ojävig präst att för dagen
tjänstgöra som vice pastor.

Beträffande frågan i vilken form tillsättningsärendet bör överlämnas
till kyrkorådet för yttrande anför kommittén till en början följande.

Närmaste anslutning till eljest gällande bestämmelser skulle vinnas om
domkapitlet uppförde de tre sökande, vilka enligt domkapitlets mening i
första hand borde komma i fråga till tjänstens erhållande, på ett förslag,
varöver kyrkorådet finge yttra sig. För att emellertid icke en ny typ av förslag
till prästerlig tjänst skulle tillskapas — något som skulle verka förvirrande
— måste förslaget vara på vanligt sätt graderat. Till förmån för en

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

dylik anordning skulle kunna anföras att kyrkorådet härigenom aldrig
skulle behöva ingå i ett bedömande av mer än tre sökande samt att kyrkorådet,
vars valda ledamöter ofta torde sakna erfarenhet av bedömningen
av akademiska meriter, skulle få en värdefull ledning. Av vad tidigare anförts
framgår emellertid, att för komministertjänsternas del dylika domkapitelsförslag
icke kunna komma i fråga, därest det slutliga avgörandet
av tillsättningarna skall tillkomma domkapitlen. Men också vid tredjegångstillsättning
av kyrkoherdetjänst skulle det medföra påtagliga olägenheter
att låta domkapitlet uppgöra ett förslag, varöver kyrkorådet hördes.
Domkapitlet skulle nämligen då ha att två gånger taga ställning till vem
som vore närmast att erhålla den lediga tjänsten, nämligen dels vid upprättande
av förslaget och dels då domkapitlet underställer Kungl. Maj:t
ärendet. Domkapitlets andra och slutliga ställningstagande skulle i många
fall kunna bliva starkt försvårat. Vidare skulle utnämningsfrågans avgörande
kunna bliva genom besvär över förslaget fördröjt på ett sätt som
rimmade illa med strävandena att här få till stånd en snabbare tillsättningsordning.

Kommittén föreslår den ordningen att domkapitlet efter prövning av de
sökandes behörighet till den lediga tjänsten översänder samtliga ansökningshandlingar
till kyrkorådet. Till handlingarna skall därvid biläggas icke
blott en utskrift av domkapitlets protokoll över behörighetsprövningen
utan även ett sammandrag av sökandenas meriter. Detta sammandrag bör
upprättas efter mönster av de sammandrag, som sedvanligt uppgöras hos
domkapitlen till ledning vid upprättandet av förslag. I detta sammanhang
understryker kommittén, att syftet med inhämtandet av kyrkorådets yttrande
icke är att kyrkorådet skall ingå i en teknisk meritbedömning utan
att kyrkorådet skall, under ett allmänt beaktande av befordringsgrundsatserna
förtjänst och skicklighet, göra det uttalande om tjänstens tillsättande,
vartill kyrkorådet föranledes av ansökningshandlingarnas innehåll, sin uppfattning
om tjänstens särskilda behov samt i förekommande fall ledamöternas
personliga kännedom om de sökande.

Slutligen berör kommittén två argument, som upprepade gånger anförts
mot tanken på tredjegångstillsättning utan val.

Det första är risken för att valen skulle komma att ersättas med petitionslistor.
Denna risk finner kommittén ej stor med hänsyn till att det
torde vara tämligen väl känt att myndigheterna allmänt sett är mycket
återhållsamma ifråga om att tillmäta större värde åt prov på denna erfarenhetsmässigt
osäkra form av opinionsyttring.

Det andra argumentet är det att tredjegångstillsättning utan val skulle
medföra att prästtjänsterna — närmast komministertjänsterna — skulle
bli besatta med äldre präster, som sökt transport. Kommittén anför i denna
del, att det vore orealistiskt att icke räkna med att en tredjegångstillsättning
av komministertjänster kommer att leda till ett något ökat transportsökande
men att betydelsen härav icke får överdrivas. Redan det förhållandet,
att även eftersträvade tjänster i större tätorter alltjämt skall vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

två ledigheter av tre tillsättas genom val, utesluter att äldre landsbygdspräster
skulle komma att i dominerande grad besätta dessa tjänster. Kommittén
erinrar vidare om att den i dess förslag från gällande PVL upptagna
föreskriften, att sökandes förtjänst och skicklighet skall bedömas med liänsyn
jämväl till tjänstens särskilda behov, förbjuder att utnämningsbeslut
grundas på allenast en rent mekanisk meritberäkning.

De röstberättigades möjlighet att vid kyrkoherdeval kalla fjärde
prov predikant utnyttjas förhållandevis sällan, konstaterar kommittén.
Under åren 1935—1953, då antalet kyrkoherdeval torde ha varit
omkring 1.000, stod sålunda fjärde provpredikant under val blott vid 84
tillfällen. Kommittén finner ej skäl föreslå ändring däri, att kallelse alltid
skall kunna ske, då kyrkoherdetjänst skall tillsättas efter val, samt anser
ej heller ändring påkallad ifråga om de förutsättningar i avseende å röstmajoritet
och röstningsfrekvens som måste vara uppfyllda för att kallelse
skall komma till stånd. Däremot har kommittén ej upptagit den i 41 § 3
mom. PVL givna regeln enligt vilken i vissa fall av röstsplittring eller ringa
valdeltagande tjänsten ånyo skall ledigförklaras och utnämning kan ske
utom förslaget. Vid införande av tredjegångstillsättning utan val finnes
enligt kommitténs uppfattning ingen anledning att bevara denna regel som
en speciell möjlighet för präst att erhålla en kyrkoherdetjänst utan att ställa
sig under val.

3. Remissyttranden

Genomgående vitsordas i de avgivna yttrandena, att garantierna för att
prästerna i rimlig utsträckning vinner befordran efter förtjänst och skicklighet
bör stärkas. Också de utvägar, som kommittéförslaget anvisar i detta
syfte, tillstyrkes eller lämnas utan erinran i flertalet yttranden. Enligt några
yttranden är de föreslagna reformerna önskvärda eller värdefulla även ur
församlingssynpunkt.

Enstaka remissmyndigheter anser, att förslagen går längre än som är motiverat
med hänsyn till prästerskapets befordringsintressen. Å andra sidan
anser några bland de hörda myndigheterna och förbunden att kommittén
i vissa hänseenden bort föreslå mer ingripande reformer. Såsom redan
nämnts anser sålunda länsstyrelsen i Norrbottens län och majoriteten inom
domkapitlet i Strängnäs, att prästvalen bör helt avskaffas.

I fråga om behovet av ökat utrymme för tjänstetillsättningar
genom kyrkostyrelsen uttalar länsstyrelsen i
Kronobergs län, att det nuvarande valsystemet ej sällan verkar på ett sätt
som framstår som obilligt eller orättvist samt att kommitténs förslag synes
bli ett steg i rätt riktning mot en mera tillfredsställande lösning av frågan
om prästtillsättning.

Kungl. May.ts ''proposition nr 152 år 1957

Domkapitlet i Linköping finner förslaget om tredjegångstillsättning av
komministertjänster lyckligt som ett komplement till de bestämmelser som
hittills tjänat som regulator för prästvalen. Myndigheten tillägger, att — i
betraktande av att kyrkoadjunkturerna, vilkas antal ökas, tillsättes av domkapitlen
efter såvitt möjligt objektiv prövning av meriter och förtjänster —
torde efter införande av tredjegångstillsättning av komministertjänst de
skadliga verkningarna av menighetsvalen på prästerskapets rättvisa befordran
tämligen fullständigt komma att neutraliseras. Uppsala domkapitel
anför att efter genomförande av detta förslag kan prästernas krav på en
någorlunda rättvis befordran åtminstone i viss utsträckning tillgodoses.

Styrelsen för Svenska prästförbundet uttalar sin tillfredsställelse med de
sakkunnigas strävan att finna en form för tillsättning som bättre än för närvarande
tillgodoser både församlingarnas intressen och den enskilde prästens
rätt till befordran på sakliga grunder. Kommittén har därmed, anför styrelsen,
tillmötesgått en allmän prästerlig opinion. Enligt domkapitlet i Härnösand
synes ändringarna i stort sett innebära en förbättring och grundar
sig på en god avvägning av de båda intressena. På liknande sätt uttalar sig
domkapitlet i Stockholm, som betecknar dessa intressen som lika berättigade.

Överståthållarämbetet anför, att eftersom det ursprungliga syftet med
tredjegångstillsättningarna varit att skapa möjligheter till befordran av förtjänta
prästmän, som icke lyckats vinna majoritet vid de vanliga valen, det
torde vara särskilt angeläget, att dylika möjligheter står öppna även ifråga
om befordran till den första ordinarie tjänsten. Domkapitlet i Skara utvecklar
sina synpunkter sålunda.

I svensk kyrkorättslig tradition ha av gammalt både menighets- och

myndighet sinflytande gjort sig gällande vid tillsättningar.---Utan

att överdriva den historiska faktorns betydelse bör man skänka den starkt
beaktande. Avgörande för avvägningen mellan menighets- och myndighetsinflytande
bör dock vara vad som med hänsyn till kyrkans aktuella läge
kan anses riktigt och lämpligt. Kommittén har enligt domkapitlets mening
i stort sett väl avvägt mot varandra församlingarnas intresse av meddelaktighet
i prästtillsättningen och det prästerliga intresset av rättvisa och
sakligt grundade befordringsmöjligheter. Beräffande förslaget om tredjegångstillsättning
av komministertjänst kan man visserligen hysa tvekan
inför en åtgärd, som skulle beskära församlingarnas inflytande. Den lokala
folkliga självstyrelsen, som i vår tid fått vidkännas starka begränsningar
genom ökat statsinflytande, har i den kyrkliga förvaltningen en relativt
stark ställning och bör i huvudsak därvid förbliva. Med hänsyn bland annat
till att efter genomförande av den förestående pastoratsregleringen sannolikt
ett större antal präster än nu torde få räkna med komministertjänst
som slutlig tjänst i sin befordringsgång, synes det domkapitlet dock befogat
att även vid komministertillsättningar söka ett myndighetsinflytande i
samma utsträckning som nu råder beträffande kyrkoherdetjänsterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Enligt domkapitlet i Västerås torde annan utväg till vinnande av rättvisare
befordran ej föreligga än ett utbyggande av nuvarande bestämmelser
om tredjegångstillsättning.

Styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund anser, att tredjegångstillsättningen,
som innebär en inskränkning i församlingarnas valrätt, icke är
ett lyckligt sätt att tillgodose prästerskapets intresse av rättvis befordran.
Enligt styrelsens mening hade det varit lyckligare, om detta skett genom
någon sorts reglerad befordringsgång för prästerna, så att förtjänta präster,
vilka icke vunnit befordran, i stället efter viss tid med bibehållande av den
lägre tjänsten erhållit en extra lönegradsuppflyttning och eventuellt komministers
eller kyrkoherdes namn. Skall emellertid tredjegångstillsättningen
behållas som medel för tillgodoseende av ifrågavarande intresse, har styrelsen
icke något emot att den blir tillämplig också å komministertjänster.

Styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas
förbund avstyrker tredjegångstillsättning av komministertjänst. Förstnämnda
styrelse invänder därvid att förslaget är så konstruerat att det
skulle kunna leda till att såväl kyrkoherdetjänsten som en eller flera komministerbefattningar
i ett pastorat samtidigt innehades av icke menighetsvalda
präster.

Mest kritiskt mot kommitténs förslag är domkapitlet i Lund. Denna
myndighet föreslår femtegångstillsättning av såväl kyrkoherde som komminister
och anför härom.

Inom den kyrkliga förvaltningen finns ett behov av att kunna befordra
förtjänta präster, som ej lyckats ernå majoritet vid val. Motiven härförare
uppenbara och torde av alla vara godtagna. Domkapitlet vill emellertid
ifrågasätta om ej annat förfarande än den nuvarande tredjegångstillsättningen
skulle kunna komma till användning — ett förfarande, som täckte
nyssnämnda behov och som innebure all nödig hänsyn till prästernas befogade
krav på rättvis befordran och till församlingarnas intressen att erhålla
lämpliga präster. Ett sådant tänkbart förfarande skulle vara om vederbörande
biskop hos Kungl. Maj:t anmälde förtjänt präst, som haft otur vid
val, till erhållande av ledig kyrkoherdetjänst. Tjänsten skulle ej ledigförklaras
och ej heller skulle val äga rum eller yttrande inhämtas från kyrkorådet.
Med den kännedom biskopen har om till sådan utnämning ifrågasatta
präster och om den kyrkliga strukturen av den församling, till vilken
befordran skulle ske, torde man på goda grunder kunna förvänta, att ett
dylikt system skulle slå väl ut. — — — Därest möjlighet för präst att
erhålla befordran på ovan antytt sätt skulle genomföras, föreligger ej behov
för inskränkning i församlingarnas valrätt mer än var femte gång tjänsten
är ledig.

Domkapitlet i Visby, som i övrigt tillstyrker tredjegångstillsättning av
komminister, ifrågasätter, med instämmande i vad kyrkorådet i Visby härom
anfört, om icke Visby församling bör förlänas undantagsställning så
länge församlingen utgör prebende åt biskopen i Visby och komminister -

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

tjänsten är den enda prästerliga tjänst i församlingen, vars innehavare tillsättes
genom menighetens val.

Också den föreslagna proceduren vid tredjegångstillsättning
har vunnit gillande i flertalet yttranden.

Sålunda har förslaget att menighetsvalen skall försvinna vid tredjegångstillsättningar
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av nästan samtliga
de präster och kyrkoråd, som hörts av domkapitlen.

Uppsala domkapitel uttalar sin tillfredsställelse över förslaget. Dessa
val har enligt domkapitlets mening ofta varit mycket missvisande och
mången gång hindrande för utnämning av den mest förtjänte prästmannen.
Domkapitlet framhåller i likhet med domkapitlet i Linköping den misstämning
som en utnämning i strid mot ett valutslag är ägnad att väcka. Också
domkapitlet i Luleå finner det sakligt och psykologiskt välmotiverat att val
ej skall ske vid tredjegångstillsättningarna. Länsstyrelsen i Örebro län
ansluter sig oförbehållsamt till förslaget i denna del.

Styrelsen för Svenska stadsförbundet anför bland annat.

Det synes odiskutabelt att en Kungl. Maj:ts utnämning i strid mot ett
otvetydigt valresultat kan mera skada än främja församlingslivet. Styrelsen
betraktar menighetens rätt att själv utse församlingens ordinarie präster
såsom vilande på en demokratisk grundtanke och finner det från denna
synpunkt icke tilltalande att en församlingens i val uttryckta viljeyttring i
vissa fall kan av Kungl. Maj:t utan vidare åsidosättas. Systemet med
tredjegångstillsättning synes därför — som prästvalskommittén anfört —
icke böra kombineras med församlingsval. Kommitténs förslag förefaller
styrelsen vara en logisk konsekvens av tredjegångsinstitutets genomförande.

Överståthållarämbetet godtager väl att valen slopas vid dessa tillsättningar
men framhåller, att detta kan medföra att den allmänna opinionen
inom församlingen kommer till synes i andra former.

Förslaget rörande kyrkorådsyttranden vid tredjegångstillsättningar beröres
av vissa remissinstanser. Flertalet av dem tillstyrker förslaget, några
dock med vissa modifikationer. F.tt par remissyttranden går i avstyrkande
riktning.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund lägger vid sitt accepterande
av kommitténs förslag rörande tredjegångstillsättning av kyrkoherde
särskild vikt vid att rätten att yttra sig över ansökningarna skall i flcrförsamlingspastorat
tillkomma församlingskyrkoråden och alltså icke pastoratsky
rkorådet.

Styrelsen anför vidare.

Fn självfallen förutsättning för styrelsens ställningstagande är att vederbörlig
hänsyn i fortsättningen tages till kyrkorådens uppfattning om sökandenas
inbördes lämplighet för den prästerliga befattning som skall tillsättas,
en uppfattning som grundar sig på personliga erfarenheter om förutsättningarna
för prästämbetets utövning i församlingen och alltsa innefattar
eu bedömning ur vidare synpunkter sin de centrala instansernas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Enligt Växjö domkapitel vore det önskvärt att i kyrkorådens yttranden
alltid gåves en uttalad motivering till förordet med utgångspunkt från församlingens
särskilda behov.

Härnösands domkapitel, som tillstyrker att valet vid tredjegångstillsättning
ersättes av kyrkorådsyttrande, tillägger att det synes kunna äventyra
meningen med tredjegångstillsättningen, om kyrkorådet skall äga yttra sig
över samtliga sökande. En mera betryggande ordning skulle, anför domkapitlet,
utan tvivel vinnas om yttrande inhämtades över ett av domkapitlet
upprättat förslag. De skäl av väsentligen formell natur, som anföres
häremot, är enligt domkapitlets mening knappast övertygande.

Domkapitlet i Luleå och styrelsen för Svenska prästförbundet anser att
kyrkorådsyttrande endast bör inhämtas vid tillsättning av kyrkoherdetjänst,
alltså ej då fråga är om komministertjänst. Beträffande formen för
yttrandet har dessa remissinstanser samma ståndpunkt som domkapitlet
i Härnösand.

Lämpligheten av att kyrkoråden höres vid tredjegångstillsättningar
ifragasättes bland annat av domkapitlen i Uppsala och Visby. Förstnämnda
domkapitel anför.

Da detta i manga fall kommer att förrycka den verkliga meningen med
dessa tillsättningar, nämligen en rättvis befordran för förtjänta prästmän,
känner sig domkapitlet närmast böjt att avstyrka detta förslag. Det är
naturligt, om ett kyrkoråd vid avgivande av sitt förord mest beaktar sitt
eget intresse att erhalla en prästman, som man känner till och gärna vill
ha, men mindre har i tankarna att befordra den mest förtjänte. Man är därmed
inne i samma olägenhet, som vidlåder ett församlingsval före en tredjegångstillsättning.
I många fall är det också troligt, att kyrkorådet överlåter
åt sin ordförande att föredraga ärendet och formulera ett förslag till
yttrande. Denne ordförande kan ofta vid en ledigbliven kyrkoherdetjänst
vara en komminister i församlingen, som tjänstgör som vice pastor och
som salunda har att lämna förslag till förord för sm blivande kyrkoherde,
eller det kan vara kyrkoherden, som lämnar förord till sin blivande komminister,
och stundom kan det även inträffa, att det är kyrkorådets ordförande
själv, som är en av de sökande. Skulle det anses nödvändigt, att
kyrkorådets yttrande infordras, bör det åtminstone föreskrivas, att vid
sådana tillfällen kontraktsprosten leder kyrkorådets förhandlingar eller,
om tillsättningen gäller en tjänst i kontraktsprostens eget pastorat, en av
domkapitlet förordnad prästman från annat pastorat. Därest det finns
flera församlingar i samma pastorat, synes det lämpligast, att ett gemensamt
yttrande avgives av pastoratskyrkorådet.

Lunds domkapitel avstyrker, att valen vid tredjegångstillsättningar ersättes
med kyrkorådsyttranden och anför — med hänsyftning på kyrkoherdetillsättningar
— bland annat följande.

Vid avgivande av förord är ett domkapitel bundet till de i prästvalslagen
angivna befordringsgrunderna, i anledning varav domkapitlet knappast
kan taga någon hänsyn till vad kyrkorådet anfört, om detta ej över -

Kungl. Maj ds proposition nr 152 år 1957

ensstämmer med innehållet i befordringsgrunderna. Den föreslagna nya lagbestämmelsen
kommer sålunda att skapa konfliktanledningar mellan domkapitel
och kyrkoråd.

Vad härefter angår rätten att kalla fjärde provpredikant förordar
styrelsen för Svenska prästförbundet samt domkapitlen i Uppsala och
Luleå ävensom en ledamot i Linköpings domkapitel i motsats till kommittén
skärpning av förutsättningarna för att kallelse skall komma till stånd.

Domkapitlet i Uppsala menar, att församlingens ifrågavarande rätt ofta
innebär ett hinder för eftersträvad »rättvis befordran», och förordar en
höjning av det procenttal eller den minimisiffra som erfordras för kallelse.

Domkapitlet i Luleå finner det uppenbart att nuvarande bestämmelser
gynnar de större församlingarna. Vidare synes nuvarande bestämmelser icke
tillräckligt garantera, att en verklig församlings vilja kommer till uttryck
genom kallelsen. En skärpning av bestämmelserna, så att även i större församlingar
exempelvis 1/10 av de röstberättigade måste uttala sig för kallelse,
synes i hög grad påkallad.

Med liknande motivering föreslår styrelsen för Svenska prästförbundet,
att röstsiffran för den präst, som skall anses kallad, skall uppgå till

a) i pastorat med högst 2 000 röstberättigade: minst 1/5 av de röstberättigades
röster,

b) i pastorat med 2 001—4 000 röstberättigade: minst 400 av de röstberättigades
röster,

c) i pastorat med mer än 4 000 röstberättigade: minst 1/10 av de röstberättigades
röster.

Statskontoret uttalar, att kommittén, då den sökt förenkla proceduren
vid prästvalen, bort undersöka möjligheterna att slopa den ordning med
två menighetsomröstningar som kallande av fjärde provpredikant medför.

Förslaget, att nuvarande regel i 41 § 3 mom. PVL om förnyat ledigförklarande
av kyrkoherdetjänst vid vissa valutfall skall borttagas, har lämnats
utan erinran.

4. Departementschefen

Av vad jag tidigare anfört framgår, att gällande lagstiftning om tillsättning
av församlingsprästtjänster innehåller en komplicerad avvägning mellan
flera, ej alldeles lättförenliga intressen, som är knutna till prästtillsättningarna.
Några huvudmoment i denna avvägning har mycket gammal
hävd, nämligen domkapitlens uppgift att bland de sökande till en
kyrkoherde- eller komministertjänst uppföra tre såsom mest förtjänta
på förslag till tjänsten samt pastoratsmenighetens rätt att välja mellan
dessa. I fråga om komministertjänster har detta menighetsval av ålder
varit avgörande. Beträffande åter kyrkoherdetjänster har systemet under
skilda tider i olika grad komplicerats genom regler om rätt för försam -

Kungl. Maj.ts proposition nr 152 år 1957

lingen att kalla fjärde provpredikant och om utnämningsrätt för KungL
Maj:t. Vid tillkomsten av 1934 års lagstiftning lämnades reglerna för tillsättning
av komministertjänst helt orubbade. Systemet för tillsättning av
kyrkoherdetjänst utbyggdes däremot, som tidigare erinrats, med bestämmelserna
om tredjegångstillsättning.

Den kritik, som riktats mot gällande prästvalslags system för fördelning
av inflytandet å tjänstetillsättningar, har huvudsakligen följt två linjer.
Dels har det sagts att 1934 års reform icke i skälig grad tillgodosåg
prästernas intresse av rätt till befordran efter förtjänst och skicklighet.
Och dels har anförts att prästvalslagens kompetensfördelning är alltför
invecklad: lagen inrymmer olika regler vilkas syfte och verkningar strider
mot varandra. I sistnämnda hänseende har man särskilt pekat på att valen
vid tredjegångstillsättning av kyrkoherdetjänst och församlingarnas möjlighet
att vid samma ledighetstillfällen kalla fjärde provpredikant försvårar
för Kungl. Maj:t att vid utnämningsbesluten låta syftet med tredjegångsinstitutet
komma till sin rätt.

Prästvalskommittén har ansett kritiken befogad på båda dessa punkter.

Enligt kommitténs förslag skall vidgade möjligheter att tillgodose prästerskapets
befordringsintressen vinnas främst därigenom, att var tredje
gång komministertjänst är ledig i ett pastorat skall den tillsättas av domkapitlet
utan val.

Med få undantag har remissinstanserna biträtt kommitténs ståndpunkt
att ett behov finns att öka utrymmet för tjänstetillsättningar genom kyrkostyrelsen.

För egen del vill jag särskilt framhålla några synpunkter. Förändringarna
under de senaste årtiondena i församlingsprästorganisationen —
sedd i stort — har bland annat inneburit en förskjutning mot relativt
färre ordinarie och relativt fler extra ordinarie tjänster. Orsakerna härtill
är flera, bland annat fördelarna av att i tätorterna någon del av prästerskapet
är kyrkoadjunkter och önskemålet att minska den stelhet i indelning
och organisation som följt av att de ordinarie församlingsprästerna
ej kunnat förflyttas. Det finns anledning räkna med, att berörda utveckling
åtminstone i någon mån kommer att fortgå. Redan nu är det så att
icke varje förtjänt präst kan räkna med såsom säkert att inom rimlig tid
bli vald till komminister eller kyrkoherde. Det får dock enligt min mening
anses skäligt att församlingsinflytandet på prästtillsättningarna begränsas
så mycket som kräves för att en förtjänt präst skall ha — om icke helt
så dock tillnärmelsevis — samma utsikter att omsider vinna ordinarie anställning,
som i stort sett tillkommer andra grupper av offentliga befattningshavare.

Jag delar uppfattningen hos kommittén och majoriteten av remissinstanserna
att en utvidgning av myndighetsinflytandet bör få formen av tredjegångstillsättning
av komministertjänster. Något annat förslag har icke

Kungl. Maj:ts -proposition nr 152 år 1957

kommit fram, som synes vara på en gång lika effektivt och lika ågnat
att smälta in i vårt traditionella system för tillsättning av prästtjänster.
Väl är det riktigt, såsom styrelsen för Svenska stadsförbundet påpekar,
att undantagsvis såväl kyrkoherdetjänsten som en eller flera komministertjänster
i ett pastorat kan komma att vara samtidigt besatta med icke
menighetsvalda präster. Den olägenhet som rent principiellt ligger häri
uppväges dock av den föreslagna ordningens förtjänst att låta växlingarna
mellan valtillsättningar och tredjegångstillsättningar försiggå — för kyrkoherdetjänsten
liksom för den eller de i pastoratet inrättade komministertjänsterna
— mekaniskt och utan att några skönsmässiga avgöranden
behöver träffas om det lämpliga eller rättvisa i att en viss tjänst vid en
föreliggande ledighet tillsättes genom myndighetsbeslut.

Tillräckliga skäl att ge en undantagsställning åt komministertjänst i
Visby pastorat synes mig icke finnas.

Den påtalade oklarheten i gällande prästvalslags intresseavvägning har
kommittén velat undanröja genom att låta menighetsvalen vid tredjegångstillsättningarna
ersättas av en rätt för församlingskyrkoråden att
yttra sig över ansökningarna. I tidigare diskussioner om tredjegångstillsättningarna
av kyrkoherdetjänst har gång efter annan framförts förslag
om borttagande av valen. Förslagen har dock alltid fallit. Då kommittén
nu åter framfört denna tanke, har den vunnit om icke enstämmigt bifall
så dock stöd i nästan samtliga remissyttranden. Också enligt min mening
talar mycket starka skäl för förslaget. Tillsättningsordningen får en nu
saknad klarhet och konsekvens:_å_ena sidan undvikes utnämningar i strid
mot resultatet av ett menighetsval och å den andra bindes icke den beslutan
d_e_jnynddg_hetensjhandlingsfrihet. Vidare kommer dessa tillsättningar
att kunna ske väsentligt snabbare än nu.

I några yttranden har betänkligheter anförts mot att församlingskyrkorådens
mening inhämtas vid tredjegångstillsättningarna. Därvid har några
remissinstanser velat slopa anordningen endast för komministertjänster.
För egen del är jag dock övertygad om att kyrkoråden ofta kommer att
kunna tillföra utnämningsärendet värdefulla synpunkter. Att helt slopa
församlingsinflytandet på dessa utnämningar skulle också vara att gå
längre än som låter sig motivera med prästernas intresse av befordran
efter förtjänst och skicklighet.

Ett domkapitel har ansett att särskilda svårigheter möter på grund av
att kyrkoherden eller dennes ställföreträdare är självskriven ordförande
i kyrkorådet. Jag vill utveckla hur jag ser på härmed sammanhörande
problem.

Ordförande i kyrkorådet är enligt 40 § 1 mom. lagen om församlingsstyrelse
kyrkoherden eller den hans ämbete förvaltar eller den präst inom
församlingen, som kyrkoherden därtill förordnar. 1 annexförsamling med

62 Kungl. May.ts proposition nr 152 år 1957

särskilt anställd präst skall denne eller den hans tjänst förestår föra ordet
i kyrkorådet, när kyrkoherden eller den hans ämbete förvaltar ej är tillstädes.
I samma lagrum stadgas, att därest ordföranden i kyrkorådet är
hindrad att inställa sig vid rådets sammanträde, äger rådet utse en annan
ledamot att för tillfället föra ordet. Någon mot den sistnämnda svarande
regel finnes ej för det fall att kyrkorådets ordförande är jävig, men samma
ordning bör då uppenbarligen tillämpas. Vid kyrkoråds behandling
av tredjegångstillsättning måste självfallet präst, som är sökande, såsom
jävig avhålla sig från tillsättningsärendet. Vidare torde en i pastoratet
anställd präst, som är förordnad till vice pastor, äga anföra grannlagenhetsjäv
om saken gäller vem som skall bliva hans förman. Däremot ligger
det intet säreget i att en kyrkoherde får såsom kyrkorådsordförande yttra
sig över de sökande till en komministratur i pastoratet; i motsvarande
ställning befinner sig ofta tjänstemän inom andra förvaltningsområden. Av
vad jag här sagt följer att kyrkorådet i före varande ärenden stundom får
fungera under en lekmannaordförande. Detta synes mig dock icke utgöra
tillräckligt skäl att ordna ett i församlingsstyrelselagen okänt tillfälligt
ordförandeskap för kontraktsprosten.

Några remissinstanser har ansett, att kyrkoråden borde få yttra sig över
ett av domkapitlet uppgjort förslag. Enligt min mening har kommittén
emellertid visat, att detta skulle bli förenat med synnerliga olägenheter.

Får tredjegångstillsättningarna framdeles ske utan val, kommer anledning
uppenbarligen att saknas att vid sådan ledighet möjliggöra, att
kyrkoherdetjänst får sökas vid två skilda stadier av förfarandet. Prästvalskommittén
har emellertid även föreslagit, att för en annan situation
gällande regel om förnyat ledigförklarande skall försvinna, nämligen bestämmelsen
i 41 § 3 mom. prästvalslagen, att då församling kallat fjärde
provpredikant till kyrkoherdetjänst men valutfallet ej visar en på visst
sätt bestämd röstmajoritet och röstningsprocent, tjänsten får sökas utom
förslag hos Kungl. Maj:t. Detta förslag, varemot ingen röst höjts vid
remissbehandlingen, kan jag biträda. Det innebär — förutom en förkortning
av tillsättningsproceduren — i viss mån ett ytterligare renodlande
av intresseavvägningen i prästvalslagstiftningen: myndighet sinflytandet
minskas i fråga om tillsättningar som föregås av menighetsval.

Frånsett sistberörda förslag har prästvalskommittén lämnat nuvarande
regler om kallande av fjärde provpredikant i huvudsak orubbade. Såsom
framgår av redogörelsen för gällande rätt kräves nu för att kallelse skall
komma till stånd, att vid frågodagsförrättningen antalet nejröster ej uppgår
till hälften av samtliga samt att förslaget om kallelse av viss präst
erhåller minst 300 röster eller, om 1/5 av pastoratets hela röstetal skulle
vara mindre, så många röster som svarar mot denna andel. I sak skedde
härutinnan ingen ändring vid tillkomsten av 1934 års lag; ett i 1932 års

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957 63

sakkunnigbetänkande framfört förslag om höjning av siffran 300 till 500
vann ej bifall.

Spännvidden mellan de stora stadspastoraten och de små landsbygdspastoraten
gör det svårt att bestämma förutsättningarna för kallelse
på ett sätt som är på en gång enkelt och för alla pastorat lämpligt. Vid
övervägande av detta spörsmål har jag stannat för den meningen, att
kraven bör skärpas för alla pastorat utom de minsta. Av flera skäl bör
dock endast en varsam ändring ske. Det är knappast önskvärt att förutsättningarna
för kallelse sättes så högt att i de stora stadspastoraten framgången
av ett kallelseförslag regelmässigt skulle kräva en intensiv bearbetning
av de röstberättigade — något som, såvitt jag förstår, skulle
erfordras vid genomförande av det av styrelsen för Svenska prästförbundet
framlagda förslaget. Mot ett kraftigare försvårande av kallelse talar
också, såsom jag i ett senare sammanhang skall utveckla, att förekomsten
av detta institut gör det möjligt att inskränka de fall då kyrkoherdetjänst
skall i följd av. brist på sökande förklaras ånyo ledig. På dessa
grunder förordar jag, att förutsättningarna för kallelse ändras endast på
det sättet att minimiantalet röster höjes från 300 till 400. Förslaget innebär
för pastorat med högst 1 500 röstberättigade ingen förändring, för
pastorat med 1 500—2 000 röstberättigade en successiv höjning av minimisiffran
till 400 samt för större pastorat att sistnämnda rösttal alltid kräves.

D. Predikoproven

1. Gällande bestämmelser och tidigare reformförslag

Präst som blivit uppförd på förslag till ordinarie församlingsprästtjänst
skall enligt 17 § PVL avlägga prov med predikan och altartjänst vid högmässogudstjänst
i en eller, i undantagsfall, två kyrkor inom pastoratet. Är
prästen i fält eller utomlands på tjänstens vägnar och kan han därför icke
inställa sig till predikoprov, är han ändock behörig att komma under omröstning
vid valet (18 § 1 mom.). Har han i annat fall än nyss sagts anhållit
hos domkapitlet att bli befriad från prov, kan domkapitlet, om särskilda
skäl föreligger, medgiva att han får komma under omröstning utan att
avlägga prov (18 § 2 mom). Blir präst som uppförts på förslag av laga förfall
hindrad att avlägga prov, skall han ofördröj ligen anmäla detta hos domkapitlet.
Är han fortfarande av laga förfall hindrad att anmäla sig till
prov inom 45 dagar från den bestämda provdagen, kan han utan att avlägga
prov komma under omröstning. Om präst däremot uteblir utan att anmäla
förfall, som domkapitlet godkänner, kan domkapitlet skilja honom från
förslaget (19 §).

Kungl. Maj.ts proposition nr 152 år 1957

Predikopröven har sedan länge varit ett omstritt moment i tillsättningsförfarandet.
Gång efter annan har förslag framkommit om att avskaffa
proven eller göra dem frivilliga.

PVL innebar vid sin tillkomst en viss inskränkning i den skyldighet att
provpredika som stadgats i de tidigare prästvalslagarna. Den lösning som
frågan erhöll i PVL överensstämde emellertid icke med det av 1930 års
prästvalssakkunniga framlagda förslaget i ämnet. Detta innebar nämligen,
att proven skulle bli på det sättet fakultativa, att präst som fann det vara
av behovet påkallat att genom prov göra sig känd av församlingen fortfarande
skulle ha tillfälle därtill men att däremot någon skyldighet att avlägga
prov icke skulle föreligga. Det kan anmärkas, att de sakkunnigas
förslag på denna punkt fick ett gynnsamt mottagande vid ärendets remissbehandling.

I skrivelse till Kungl. Maj:t har 1951 års prästmöte i Stockholms stift
hemställt, att Kungl. Maj:t måtte »vidtaga åtgärder med syfte att den
prästerliga befordringsordningen ändras så, att de mot en evangelisk kristendomsuppfattning
stridande predikoproven icke behöva förekomma».
Därvid anfördes, bland annat, att ordningen med provpredikningar innebär,
att kyrkan dels begär av prästen att han skall predika Guds ord
till väckelse, frälsning och salighet, dels inleder honom i frestelse att i sin
provpredikan tala så att hans tal ''slår an’ på församlingen och därmed
ökar hans utsikter att bli vald. Församlingens i och för sig legitima önskan
att få se och höra en präst, som söker tjänst, borde kunna tillgodoses
genom att de intresserade besöker en högmässa i prästens dittillsvarande
församling eller genom att tillfälle beredes den sökande att hålla något
föredrag i det pastorat, där han söker tjänst.

Vid 1951 års kyrkomöte avslogs en motion, syftande till att systemet
med provpredikningar och prästval skulle ersättas med en tillsättningsordning,
där församlingsinflytandet fick göra sig gällande genom en rätt för
kyrkorådet att yttra sig över de sökande.

Enligt gällande prästvals- och prästlöneförfattningar äger präst, som avlägger
prov på annan ort, icke rätt till ersättning för sina kostnader.

Framställningar om införande av kostnadsersättning åt provpredikant
gjordes år 1918 av Uppsala domkapitel och år 1920 av kyrkomötet. Förstnämnda
framställning fann Kungl. Maj:t, efter remissbehandling, ej föranleda
någon vidare åtgärd. Den senare överlämnades efter remissbehandling
till 1930 års prästvalssakkunniga. I sitt betänkande framhöll dessa
såsom önskvärt, att en präst, när prov vore behövligt för att göra honom
känd för församlingen, begagnade sin rätt att provpredika och ej avhölles
därifrån av ekonomiska skäl. De sakkunniga föreslog, att provpredikant
skulle erhålla resekostnads- och traktamentsersättning enligt då gällande
allmänna resereglemente. Kostnaderna skulle enligt förslaget gäldas ur
kyrkofonden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

I 1934 års prästvalsproposition anförde departementschefen, att någon
meningsskiljaktighet icke torde råda därom, att kostnadsersättning åtminstone
i viss omfattning borde beredas provpredikant. Ytterligare utredning
krävdes dock i fråga om grunderna för ersättningens beräknande
ävensom beträffande frågan, varifrån ersättningsbeloppen skulle gäldas,
innan det läte sig göra att taga definitiv ståndpunkt till dessa spörsmål.

Varken riksdagen eller kyrkomötet gjorde vid prästvalsfrågans behandling
år 1934 något uttalande i fråga om ersättning åt provpredikant.

I skrivelse till Kungl. Maj:t har 1953 års kyrkomöte anhållit, att möjlighet
måtte beredas provpredikant att ur kyrkofonden erhålla rese- och
traktamentsersättning, dock att fjärde provpredikant måtte erhålla ersättning
av vederbörande pastorat.

2. Prästvalskommittén

Kommittén uttalar inledningsvis, att skyldigheten att avlägga
predikoprov av ålder utgjort ett väsentligt inslag i ordningen för
tillsättning av församlingsprästtjänster och att provens historiska samband
med menighetsvalet ligger i öppen dag.

Angående den kritik av provpredikningarna, som framförts av 1951 års
prästmöte i Stockholms stift, anför kommittén i huvudsak följande.

För predikoproven är visserligen karakteristiskt att de innebär att den
sökande prästen utför en förrättning, som anordnats för helt andra syften
än att utgöra ett led i en tjänstetillsättning. Frågan om predikoprovens
bevarande bör emellertid avgöras även från andra synpunkter än dem som
prästmötet anlagt. Uppslaget att i predikoprovets ställe sätta ett föredrag
skulle dessutom icke erbjuda några garantier mot det som prästmötet funnit
vara ett principiellt missförhållande. Därest ifrågavarande präst gåve
en uppbygglig karaktär åt sitt föredrag, som väl i regel komme att behandla
ett religiöst ämne, torde föredraget komma en predikan mycket nära.

Sin egen syn på predikoproven utvecklar kommittén sålunda.

Enligt kommitténs mening låter det sig icke göra att med någon säkerhet
fastställa, vilken betydelse predikoproven ha för prästvalens utfall i
stort. Redan 1930 års sakkunniga uttalade, att församlingarna i allmänhet
äro i stånd att oberoende av proven förskaffa sig kännedom om de å förslag
uppförda prästerna. Detta måste i än högre grad gälla nu för tiden. Ur
de röstberättigades synpunkt är förtjänsten med predikoprovet, att dessa
kunna få ett eljest måhända icke tillgängligt personligt och omedelbart
intryck av den sökande prästens förmåga i en betydelsefull ämbetsiunktion.
Den sökande präst, som icke tidigare verkat inom pastoratet eller i
dess närhet, kan få större utsikter att bliva rättvist bedömd vid en jämförelse
med cn på orten välkänd priist. Å andra sidan är provpredikmngsin
sti tu te t behäftat med obestridliga svagheter. I fråga om prästens förmåga
inom många väsentliga delar av hans ämbetsuppgift, exempelvis den enskilda
själavården, liksom väl i regel också om hans personliga läggning
5 — Bihang till riksdagens iirotolcoll 1907. 1 samt. Nr 152

Kungl. May.ts proposition nr 152 år 1957

giver prov med predikan och altartjänst ingen ledning. Tillfälligheter av
varjehanda slag kunna påverka såväl besöksfrekvensen som predikantens
aktuella disposition för sin uppgift.

Som ett sammanfattande omdöme om predikoproven uttalar kommittén,
att de utgör ett värdefullt inslag i en tillsättningsordning, som bygger
på församlingsmedlemmarnas valrätt, och att det ställer sig svårt att finna
en ersättning, som är påtagligt överlägsen. Kommittén föreslår därför, att
utrymme för provpredikningar alltjämt skall finnas i tillsättningsförfarandet.
Som ett särskilt skäl härför framhåller kommittén, att med stiftsbandets
avskaffande de fall kan bli något flera än för närvarande, då på förslag
till en tjänst är uppförda en eller flera präster, beträffande vilka det för de
röstberättigade kan vara relativt svårt att på annat sätt vinna närmare
information.

Härefter upptager kommittén till behandling frågan om predikoproven
skall vara frivilliga samt anmärker därvid inledningsvis, att skyldigheten
att provpredika endast i ringa grad blev uppmjukad genom PVL, trots den
opinion som under lagens förarbeten kommit till uttryck för frivilliga prov.
Möjligheten att begära befrielse från prov synes — anför kommittén — ha
utnyttjats i mycket ringa grad. Kommittén föreställer sig, att såväl de
befordringssökande prästerna i gemen som domkapitlen varit inställda på
att för sådan befrielse förutsättes att helt speciella omständigheter föreligger.

Kommittén påpekar den möjlighet att vinna befordran utan predikoprov
som förslaget om tredjegångstillsättning utan val indirekt innebär men förklarar,
att den icke ansett sig böra stanna härvid. Härefter anför kommittén.

Det är ofta omvittnat att predikoproven för icke så få präster innebära
ett allvarligt psykiskt obehag. Dessa präster ha därigenom svårt att så att
säga göra sig själva rättvisa vid proven. Kommittén anser därför att starka
billighetsskäl tala för att sökande präst får möjlighet att avstå från att
avlägga prov. För att denna frihet skall få sitt avsedda innehåll måste bestämmelserna
så utformas, att ett avstående från att provpredika icke
framstår som ett undandragande från fullgörandet av en skyldighet. Å
andra sidan bör frivilligheten ha en rent individuell karaktär. Det skulle
icke vara förenligt med denna reforms syfte eller med kommitténs principiella
uppskattning av predikoprovsinstitutets värde att möjliggöra för en
sökande till viss tjänst att låta sitt ställningstagande till proven bestämmas
av huru medsökande ställa sig härtill.

Kommittén föreslår därför, att sökande till viss tjänst skall redan i sin
ansökning meddela, om han önskar avlägga prov. Denna viljeförklaring
skall vara bindande både i den riktningen, att en sökande icke får på grund
av en efter ansökningstidens utgång uttalad önskan beredas tillfälle att
avlägga prov, och på det sättet, att en präst icke efter sagda tidpunkt får
frånträda sitt beslut att provpredika. För att understryka förslagets inne -

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

börd har — anför kommittén — nuvarande bestämmelse om rätt för domkapitlet
att från förslaget skilja präst, vilken utan laga förfall uteblir från
prov, utbytts mot en bestämmelse om att prästen i dylikt fall skall skiljas
från förslaget.

Den frihet att avstå från avläggande av prov, vilken sålunda skall tillkomma
sökande präst, bör enligt kommitténs mening även få åtnjutas av
präst, som av församlingen kallas att uppföras på förslag till tjänst.

Beträffande frågan om kostnadsersättning åt provpredikant
anför kommittén inledningsvis följande.

Redan vid tillkomsten av gällande prästvalslag fastslogs att det vore i
princip skäligt, att präst erhölle ersättning, helt eller delvis, för kostnaderna
i samband med avläggande av predikoprov. Prästvalskommittén är av samma
mening. Ett predikoprov är en tjänsteförrättning, som företages efter
myndighets förordnande. Provpredikanten förrättar en gudstjänst, som
under alla omständigheter skall ombesörjas. Slutligen — och detta är den
viktigaste synpunkten — är provpredikan ett lagbestämt moment i ordningen
vid prästval, föreskrivet eller, vid frivilliga predikoprov, möjliggjort
främst i valmenighetens intresse. Därest provpredikningarna, såsom kommittén
föreslår, bliva frivilliga, framträder också intresset att undanröja
risken för att präst av ekonomiska bevekelsegrunder finner sig böra avstå
från att avlägga prov, en synpunkt som får ökad tyngd därest stiftsbandet
avskaffas.

Kostnadsersättning bör enligt kommitténs mening i princip tillkomma
varje provpredikant, oavsett om han redan har prästerlig tjänst eller ej.
Präst, som redan är anställd i det pastorat, där han söker ledig tjänst, måste
dock uteslutas från rätt till sådan ersättning; till täckande av kostnaderna
för församlingsprästernas resor inom eget pastorat anvisas nämligen i särskild
ordning bestämda reseanslag.

Provpredikant bör enligt kommittén erhålla resekostnadsersättning och
traktamente i enlighet med bestämmelserna i gällande allmänna resereglemente.
Härom anför kommittén bland annat följande.

Av vad kommittén tidigare anfört om grunden för att kostnadsersättning
skall utgå följer att kommittén icke finner det riktigt att inskränka
rätten till ersättning av det skälet att predikoproven kunde anses ha ett
element av uppvaktning för en valmenighet.---Det synes icke erfor derligt

att inskränka prästs rätt till ersättning till något visst högsta antal
provresor per år. Enligt kommitténs förslag till prästvalslag skall präst
nämligen lika litet som för närvarande kunna samtidigt stå på förslag till
flera tjänster, och därmed torde risken att någon präst företager täta provresor
bliva utesluten. Reseersättning synes lämpligen böra med bortseende
från provpredikantens innehavda tjänsteställning utgå efter rese- och traktamentsklassen
B.

Kommittén föreslår vidare, att präst vid tjänstledighet för avläggande
av prov skall vidkännas s.k. C-avdrag å lönen, d.v.s. avstå hela lönen,
och härför erhålla ersättning. Då predikoprov undantagsvis avlägges av

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152 år 1957

annan än präst, som är underkastad prästlönereglementet, bör enligt kommitténs
mening frågan om ersättning för mistade avlöningsförmåner bedömas
efter regler motsvarande dem som enligt 5 § kommittékungörelsen
gäller i fråga om löneersättning åt kommittéledamot.

Beträffande utom riket boende präst föreslår kommittén, att ersättningsfrågan
får prövas och avgöras av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall och att
prästen till sin förklaring om villighet att avlägga prov skall få knyta det
villkoret att reseersättning medgives honom.

Kostnaden för ersättning åt provpredikant bör enligt kommitténs mening
bestridas ur kyrkofonden, eftersom pastoraten skulle kunna drabbas mycket
ojämnt, om de finge stå för dessa utgifter. Det av 1953 års kyrkomöte
väckta förslaget att kostnadsersättning till fjärde provpredikant skulle
åvila pastoratet, anser sig kommittén av flera skäl icke böra upptaga.
Kommittén anför härom.

Då de röstberättigade kalla en fjärde provpredikant, utnyttja de en rättighet
som lagstiftningen tillerkänner dem. Det har visserligen av ålder befunnits
nödvändigt att till sådan kallelse knyta den verkan, att valet förlorar
sin avgörande betydelse och Kungl. Maj:t får utnämningsrätt. Men
att härjämte förknippa kallelsereglerna med en bestämmelse, som i viss
mån framstår som en mot pastoratet riktad ekonomisk sanktion, synes
kommittén obefogat. Anmärkas må också att kommittén funnit förekomsten
av kallelserätten möjliggöra, att kyrkoherdetjänst vid ofullständigt
förslag ej behöver ånyo ledigförklaras: i dessa fall överlåtes förslagets eventuella
komplettering åt valmenigheten.För att i någon mån bliva principiellt
försvarlig skulle därför den av kyrkomötet föreslagna undantagsbestämmelsen
behöva i sin tur förses med undantag. Såsom prästvalskommittén
flerstädes understryker har det för kommittén varit ett riktmärke att åstadkomma
så enkla regler som möjligt.

De av kommittén föreslagna reglerna om kostnadsersättning åt provpredikant
har intagits i 23 § av kommitténs förslag till prästvalsstadga.

3. Remissyttranden

Frågan om skyldigheten att avlägga predikoprov har
vid remissbehandlingen väckt livligt intresse. Det stora flertalet remissinstanser
anser, att provpredikningarna bör bibehållas, och endast ett fåtal
förordar provens avskaffande. Av dem som är positivt inställda till predikoproven
ansluter sig de flesta till kommitténs linje med frivilliga prov. Bland
anhängarna av frivilliglinjen förekommer emellertid i viss utsträckning
delade meningar om bestämmelsernas utformning.

De som förordar att predikoproven skall helt avskaffas är majoriteterna
inom domkapitlen i Strängnäs, Västerås och Härnösand samt länsstyrelserna
i Örebro och Norrbottens län. Även en ledamot i Karlstads
domkapitel sluter upp på denna linje. Till stöd för provens avskaffande

Kungl. Maj.ts proposition nr 152 år 1957

åberopas olika skäl. Som förut nämnts är domkapitlet i Strängnäs av den
meningen att hela valsystemet bör slopas. Domkapitlet i Västerås anser,
att predikoprovet icke är värdigt den gudstjänstutövning, inom vars ram
det äger rum. Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att en ytterligare förenkling
och förkortning av valproceduren kan vinnas, om man radikalt
slopar systemet med provpredikningar. Vidare anför denna länsstyrelse
bland annat, att man inom en församling alltid har möjligheter att på andra
vägar få tillförlitligare uppgifter om de sökande och att dessa möjligheter
också i allmänhet utnyttjas. — Länsstyrelsen i Norrbottens län menar, att
predikoprovet ger föga om ens någon ledning för församlingen vid bedömandet
av prästens kvalifikationer som enskild själavårdare eller för andra uppgifter
av betydelse för församlingslivet. — Det kan anmärkas, att Västerås
domkapitel och länsstyrelsen i Norrbottens län båda anser, att provpredikningarna
bör vara obligatoriska för den händelse de skall bibehållas.

För att predikoproven skall förbli obligatoriska i samma utsträckning som
hittills uttalar sig domkapitlen i TJppsala, Lund och Göteborg samt majoriteten
inom domkapitlet i Karlstad. Domkapitlet i Göteborg gör därvid
bland annat gällande, att det enligt evangelisk uppfattning hör till församlingens
oförytterliga rättigheter att bedöma det sätt, varpå Guds ord förkunnas
vid dess gudsjänster, samt att den föreslagna rätten att avstå från
predikoprovet icke förefaller ha några utsikter att vinna tillämpning i praktiken.

Domkapitlet i Uppsala anför om den av kommittén föreslagna bestämmelsen
följande.

Fn sådan bestämmelse kommer att ställa den sökande i en svår situation,
då han icke vet, hur de övriga komma att göra. Fn försynt prästman kanske
drar sig för att anmäla sig själv till prov och torde därmed vara ur räkningen
vid valet. Åtgärden skapar också oreda vid tillsättningsproceduren. Antingen
skola alla predikoprov borttagas eller skola de bibehållas som det normala.
Domkapitlet, som förmenar att tiden ännu icke är inne för provens
borttagande, föreslår, att den gamla bestämmelsen bibehålies, så mycket
mer som den bereder möjlighet för de å förslaget uppsatta att begära
befrielse från provs avläggande.

Uppfattningen att provpredikningarna bör bibehållas men i princip vara
frivilliga delas eller lämnas utan erinran bland annat av kammarkollegiet,
statskontoret, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kronobergs och
Värmlands län, domkapitlet och stiftsnämnden i Linköping, domkapitlen
i Skara, Växjö, Lidcå och Visby, enskilda ledamöter i Västerås och Härnösands
domkapitel samt styrelserna för Svenska pastoratens riksförbund och
Svenska prästförbundet.

Det kan vidare framhållas, att till samma grupp hör över två tredjedelar
av de präster och nära två tredjedelar av de kyrkoråd, som hörts av domkapitlen.

Domkapitlet i Växjö anser, att det personliga intryck, som provet ger

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

valförsamlingen, väl till sin natur är ensidigt men likväl i många fall omistligt.
Att provet göres helt frivilligt bör enligt domkapitlets mening vinna
allmän förståelse. Ilur mycket enskilda präster skall våga begagna rätten
att frånsäga sig prov finner domkapitlet emellertid ovisst. Möjligen kunde
dylika beslut lättare och i solidarisk samverkan fattas efter det att förslaget
är satt.

Kammarkollegiet finner det sannolikt, att möjligheten att avstå från
predikoprov icke kommer att utnyttjas i någon större utsträckning. På liknande
sätt uttalar sig också överståthållarämbetet.

Domkapitlet i Skara finner däremot skäl förmoda, att det för en sökande
ofta kan kännas svårt att begära få avlägga prov, om han har anledning
förutsätta, att medsökande icke gör det, samt fortsätter.

Då det ligger i valmenighetens intresse, att de faktorer, som verka ogynnsamt
på frekvensen av predikoprov, icke bliva starkare än nödvändigt, vill
domkapitlet ifrågasätta, huruvida icke 20 § i lagförslaget bör förlänas sådan
lydelse, att ansökan om befrielse från skyldighet att avlägga predikoprov
skall beviljas utan villkor, men att sökande, som i samband med ansökan
icke uttalat sig beträffande predikoprov, skall avlägga sådant prov.

Enligt stiftsnämnden i Linköping bör proven i princip bibehållas, dock
med rätt för den, som i samband med ansökningen så begär, att bli befriad
från provs avläggande. Stiftsnämnden anför.

Genom denna positiva åtgärd får prästen möjlighet att avstå från att
avlägga prov, vilket, om man bortser från de fall, då religiös uppfattning
eller allvarligt psykiskt obehag därtill föranleder, kan beräknas ske endast
när den sökande prästen från tidigare tjänstgöring eller eljest är känd i den
församling, där proven skola avläggas.

Länsstyrelsen i Kronobergs län lämnar visserligen den föreslagna uppmjukningen
av provpredikningsinstitutet utan erinran men ifrågasätter
samtidigt, om icke församling borde äga rätt att begära provs avläggande
av en eller flera bland de sökande eller av dem alla.

I samma riktning uttalar sig styrelsen för Svenska prästförbundet.

Förbundet kan icke tillstyrka, att den sökande redan från början skall
angiva, huruvida han önskar avlägga prov eller icke. Församling bör äga
rätt att begära provs avläggande, varvid förutsättes, att samtliga på förslag
uppförda skall kallas till prov. Den enskilde prästen synes därvid böra
äga rätt att antaga eller avböja kallelse till avläggande av predikoprov.

En liknande inställning har också domkapitlet i Luleå.

Frågan om kostnadsersättning åt provpredikant har
närmare berörts endast av ett mindre antal remissinstanser och dessa har
därvid som regel anslutit sig till kommitténs förslag.

Bland dem som helt godtagit förslaget är kammarkollegiet, riksräkenskapsverket,
domkapitlen i Uppsala, Strängnäs, Växjö och Lund samt stiftsnämnden
i Västerås. Kammarkollegiet förklarar i sitt yttrande, att de årliga

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152 år 1957 71

kostnaderna för ändamålet enligt en mycket ungefärlig överslagsberäkning
kan uppskattas till cirka 50 000 kronor.

Statens lönenämnd gör ingen annan erinran mot förslaget än att nämnden
ifrågasätter, om icke kostnaden för ersättning åt provpredikant av administrativa
skäl bör bestridas av pastoratet.

Statskontoret hävdar, att ersättningen åt provpredikant bör begränsas
till resekostnaderna. Om ersättning anses böra utgå, bör det enligt ämbetsverkets
mening övervägas att låta prästen själv svara för kostnaderna intill
ett visst belopp, förslagsvis 25 kronor. Gottgörelsen bör utgå från kyrkofonden.

Domkapitlet och stiftsnämnden i Linköping samt stiftsnämnden i Göteborg
föreslår, att provpredikant — i stället för att få vidkännas C-avdrag
och härför erhålla ersättning — skall erhålla tjänstebefrielse med bibehållen
lön.

4. Departementschefen

Prov med predikan och altartjänst såsom ett led i tillsättningen av ordinarie
församlingsprästtjänster har långvarig hävd inom den svenska kyrkan.
Ofta torde också dessa prov ha ansetts som en självklar eller nödvändig
förutsättning för menighetsvalet. Tid efter annan har dock framkommit
förslag om att slopa eller begränsa proven. Diskussionen har rört sig
kring alternativen obligatoriska prov, inga prov och fakultativa prov. Sistnämnda
alternativ har stundom utformats såsom en rätt för sökande präst
att avgöra, huruvida han skulle avlägga prov, stundom som en rätt för
församling eller pastorat att påkalla prov. I sistnämnda fall torde som regel
ha ansetts att prästen skulle äga avböja församlingens begäran.

Enligt det av prästvalskommittén nu framlagda förslaget skall predikoproven
framdeles bliva på det sättet frivilliga, att präst skall äga att i sin
ansökning till tjänsten förklara sig vilja avlägga prov. Har han så gjort,
måste han fullgöra prov. Den präst åter, vars ansökning icke innehåller
sådan förklaring, skall enligt förslaget ej få tillfälle till prov.

I remissyttrandena över detta förslag återfinnes samtliga de meningsriktningar
jag nyss nämnt. Minsta anslutningen har den meningen att proven
bör helt slopas. Samtidigt är spridningen i motiveringen för denna
ståndpunkt påfallande. Ett domkapitel förmenar, att predikoprovet icke
är värdigt den gudstjänstutövning, inom vars ram det äger rum. Härtill
vill jag anmärka, att detta betraktelsesätt synes mig i rätt hög grad tidsbetonat
och knappast göra rättvisa åt något som dock är en flerhundraårig
tradition inom kyrkan. Icke heller kan jag anse att en eljest i och för
sig önskvärd strävan att göra tillsättningsproceduren enklare och snabbare
är tillräckligt försvar för en så ingripande åtgärd som provens avskaffande.
Slutligen har man pekat på andra möjligheter för de röstberättigade att

Kungl. Mcijits proposition nr 152 år 1957

skaffa sig en likvärdig eller bättre information om de sökande prästerna.
Denna synpunkt vill jag något närmare beröra.

Självfallet är det, såsom prästvalskommittén framhållit, ogörligt att fastställa
predikoprovens generella betydelse för utfallet av prästvalen. Provens
uppgift är att ge de röstberättigade ett direkt och personligt intryck
av den sökande prästen. Betydelsen härav minskas i den mån prästen genom
tidigare verksamhet i trakten, framträdanden i radio eller skriftställarskap
redan gjort sig känd bland valmenigheten. I många fall måste dock
prov i form av förrättande av högmässogudstjänst ge de röstberättigade
ett mer konkret intryck av den sökande än de på andra vägar kunnat förskaffa
sig.

Av vad jag nu anfört följer, att jag biträder kommitténs förslag att utrymme
för prov alltjämt skall finnas i tillsättningsförfarandet.

I frågan om predikoproven bör vara obligatoriska eller ej är såsom jag
redan antytt åsikterna delade bland remissinstanserna, dock med klar övervikt
för den meningen att präst skall äga avstå från att avlägga prov. Vid
bedömandet av detta spörsmål synes mig böra fastslås, att pro vp red ikningsinstitutet
icke kan sägas förutsätta, att vid varje tillfälle samtliga på
förslag uppförda sökande avlägger prov. Något så att säga tekniskt hinder
möter ej mot den ordningen att vid en konkurrens prov avlägges endast av
viss eller vissa sökande. I sakfrågan vill jag lägga avgörande vikt vid följande
förhållande. Under offentlighet avlagda prov såsom ett led i tjänstetilisättningsförfarande
förekommer även utanför den kyrkliga organisationen.
Proven vid prästval torde emellertid vara utan motstycke såväl i det
hänseendet, att de bedömes av en stor, för den prövande ofta okänd samling
människor, som därutinnan att proven avser ett flertal färdigheter hos den
prövande. Det synes mig uppenbart, att proven för enstaka präster kan
kännas mycket påfrestande. Med hänsyn härtill förordar jag att något
tvång att fullgöra predikoprov hädanefter ej skall finnas.

Beträffande utformningen av en regel om frivilliga predikoprov är jag
ense med kommittén om att frivilligheten skall vara strängt individuell.
Anledning finnes icke att öppna möjlighet för sökande, som uppförts på
ett förslag, att inrätta sig efter eller söka bestämma medsökandes ståndpunkt.
Med en effektiv frivillighet skulle icke heller, synes det mig, vara
förenligt att låta församlingen påkalla prov. Det skulle för övrigt möta stora
svårigheter att finna en lämplig form för församlingens meningsyttring i
denna sak. Den opinion i fråga om provpredikningarna som hittills framkommit
från prästerskapet gör mig böjd att antaga att, om varje sökande
präst far självständigt bestämma härom för sin del, kommer provpredikningarna
alltjämt att utgöra ett vanligt moment i tillsättningsproceduren.

Kungl. Maj.ts proposition nr 152 år 1957

Bestämmelserna bör därför utformas på ett sätt som markerar provpredikningarna
som ett normalt led i förfarandet. Detta synes mig kunna vinnas
genom en föreskrift om att prov skall avläggas av envar på förslaget uppförd
sökande, som el i sin ansökning förklarat sig. avstå.härifrån.

Provpredikant har hittills icke varit berättigad till ersättning för de kostnader,
som han kan ha haft i samband med avläggande av prov. Som regel
torde det ha varit möjligt att undvika att präst behövt taga tjänstledighet
med löneavdrag. Men för resekostnaderna har han själv fatt svara, saframt
icke det pastorat, vari provet avlagts, frivilligt påtagit sig dessa. Vid 1951
års prästlönereform sköts spörsmålet om ersättning till provpredikant åt
sidan i avvaktan på ändringar i prästvalslagstiftningen.

Prästvalskommittén har nu föreslagit att provpredikant skall få resekostnads-
och traktamentsersättning ur kyrkofonden enligt rese- och traktamentsklassen
B. Behöver han åtnjuta tjänstledighet för att fullgöra prov,
skall han vidkännas s. k. C-avdrag å lönen, d. v. s. avstå hela lönen, och härför
få ersättning ur kyrkofonden. Avlägges prov av någon, som ej är underkastad
prästlönereglementet, skall frågan om löneersättning prövas efter
kommittékungörelsens grunder. För provpredikant som är bosatt utom
riket skall Kungl. Maj:t efter särskild framställning avgöra i vad mån någon
ersättning skall utgå.

Vid remissbehandlingen har dessa förslag vunnit nästan allmän anslutning.

För egen del vill jag erinra om att det redan vid tillkomsten av gällande
prästvalslag synes ha rått principiell enighet om det skäliga i att provpredikanter
får ersättning för sina kostnader. Jag finner det angeläget, att
frågan härom nu omsider ges en tillfredsställande lösning. Kommitténs förslag
i ämnet är enligt min mening i allt väsentligt godtagbara. Till skillnad
från kommittén anser jag emellertid, att frågan om löneersättning till präst,
som ej är underkastad prästlönereglementet, bör fritt prövas av Kungl.
Maj:t i varje särskilt fall. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela
erforderliga bestämmelser rörande ordningen för prövning och utbetalning
av ersättning.

E. Tillsättning av tjänst genom förflyttning

1. Allmänna utgångspunkter

Före tillkomsten av 1951 års prästlönereform var inga ordinarie präster
skyldiga att låta sig förflytta till annan tjänst. Genom att övergå å prästlönereglementet
har emellertid samtliga ordinarie församlingspräster utom
ett tiotal, som valt att kvarstå under det äldre avlöningssystemet, underkastat
sig sådan skyldighet. Reglerna om förllyttningsskyldighct återfinns
i 12 § prästlönereglementet som lyder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Innehavare av ordinarie tjänst är pliktig att efter Kungl. Maj:ts bestämmande
låta sig förflytta till annan stationeringsort eller till annan ordinarie,
i detta reglemente avsedd tjänst, om organisatoriska skäl sådant påkalla
eller eljest synnerliga skäl därtill äro.

Närmare bestämmelser angående förfarandet vid förflyttning meddelas
av Kungl. Maj:t.

Bestämmelserna i denna paragraf äga icke tillämpning å biskop.

Gällande lagstiftning om tillsättning av prästerliga tjänster gör det icke
möjligt att tillsätta ordinarie prästerlig tjänst genom förflyttning. Såsom
tidigare nämnts var detta förhållande eller — med andra ord — nödvändigheten
att skapa en prästvalsrättslig motsvarighet till lönereglementets förflyttningsregler
en av orsakerna till prästvalskommitténs tillsättande.

I sitt år 1954 avgivna delbetänkande liksom i slutbetänkandet har kommittén
utgått från att den vid en allmän nyindelning av riket i pastorat
nödvändiga omplaceringen av församlingspräster genomföres med stöd av
eft tillfällig lag samt att i en ny prästvalslag därför endast behöver lämnas
utrymme för de förflyttningstillsättningar som blir erforderliga sedan denna
omplacering skett. Förslag till tidsbegränsad lagstiftning har kommittén
framlagt med sitt i delbetänkandet intagna förslag till lag med särskilda
bestämmelser om tillsättning av prästerliga tjänster i samband med nyindelning
av riket i pastorat. Kommitténs förslag till varaktiga regler om
tjänstetillsättning genom förflyttning återfinnes däremot i 1—3 samt 37—
40 §§ i slutbetänkandets förslag till prästvalslag. Endast om sistnämnda
förslag är nu fråga.

Anmärkas må att kommittén förutsatt, att statsmakterna vid antagande
av grunder för ny pastoratsindelning tar ställning till frågan om när en
ändring i pastoratsindelningen bör anses medföra att en ny församlingsprästtjänst
blir inrättad eller när indelningsändringen endast bör anses
medföra att tjänstgöringsområdet för en dittillsvarande tjänst förskjutes.
Detta spörsmål har kommittén behandlat i delbetänkandet å s. 29—37.

2. Prästvalskommittén

Kommittén framhåller inledningsvis, att de förutsättningar, varunder
ordinarie församlingspräst är skyldig att låta sig förflytta, fixerades vid tillkomsten
av prästlönereglementet — dels genom lydelsen av 12 § reglementet
och dels genom uttalanden av statsmakterna. På grund härav har
kommittén ansett sig sakna anledning att ingå på någon allmän diskussion
av förflyttningsinstitutets räckvidd.

Enligt kommitténs förslag till prästvalslag skall alla domprost-, kyrkoherde-
och komministertjänster kunna tillsättas genom förflyttning. Härmed
vinnes överensstämmelse med reglerna om förflyttningsskyldighet.
Förslaget motiveras av kommittén emellertid jämväl med en hänvisning

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

till principen att präst som måste förflyttas — detta gäller enligt kommittén
i vart fall om förflyttning av organisatoriska skäl — bör som regel
erhålla en ny tjänst som i fråga om löneförmåner och tjänsteställning är så
likvärdig som möjligt med den, varifrån han förflyttas.

Vid behandlingen av frågan rörande vilka ledighetstillfällen som skall få
utnyttjas för förflyttning av präst erinrar kommittén om ett uttalande av
sammansatta stats- och första lagutskottet vid 1951 års riksdagsbehandling
av prästlönereformen. I åsyftade uttalande anförde utskottet, att det
låge i sakens natur att utskottet icke då kunde taga ställning till utformningen
av de tillämnade ändringarna i prästvalslagstiftningen men att utskottet
ville framhålla som angeläget, att församlingarnas berättigade intressen
icke träddes för nära samt att möjligheterna till användning av
tredjegångstillsättningarna för förflyttning icke utnyttjades på sådant
sätt, att syftemålet med nämnda institut avsevärt förändrades.

För egen del föreslår kommittén, att tredjegångstillsättningarna skall
utnyttjas vid behov att förflytta präst. Härom anför kommittén.

Kommittén anser sig kunna räkna med att sedan en nyindelning av riket
i pastorat genomförts det årliga behovet under överskådlig tid att av organisatoriska
skäl förflytta präster kommer att bliva rätt litet. Med hänsyn
härtill och då enligt kommitténs förslag en tredjegångstillsättning även
av komministertjänster skall införas, anser kommittén att tredjegångsinstitutet
efter indelningsreformens genomförande kommer att lämna erforderligt
utrymme för förflyttningstillsättningar utan att tillgodoseendet av
huvudsyftet med tredjegångsinstitutet på något sätt riskeras. En anordning
av denna innebörd torde också vara den enklaste tänkbara formen för inpassandet
av förflyttningsinstitutet i ordningen för tillsättning av församlingsprästtjänster.
I fråga om domprosttjänster, vilka alltjämt skola vid
varje ledighet tillsättas av Kungl. Maj:t, synes icke påkallat att giva någon
föreskrift av innebörd att tillsättning genom förflyttning endast skulle
kunna ske vid vissa ledighetstillfällen.

Befogenheten a,tt tillsätta komministertjänst genom förflyttning måste
enligt kommittén tillkomma Kungl. Maj:t, oaktat sådan tjänst eljest skall
vid tredjegångsledighet tillsättas av domkapitlet. Någon annan ordning
vore, anför kommittén, näppeligen förenlig med 12 § prästlönereglementet.

Då en ledig prästerlig tjänst behöver tagas i anspråk för förflyttning av
präst, bör. tillsättningsbeslutet icke föregås av sedvanliga men i det föreliggande
fallet onyttiga åtgärder för tjänstens tillsättande. Tjänsten skall
därför icke förklaras till ansökning ledig.

Enligt kommitténs förslag till prästvalslag skall tjänst ej få tillsättas
genom förflyttning utan att tillfälle beretfs kyrkorådet i envar församling
i pastoratet att avge yttrande rörande präst, om vars förflyttning till
tjänsten är fråga. En motsvarande regel finnes i delbetänkandets lagförslag.
Kommittén anför.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152 år 1957

\ id remissbehandlingen har detta förslag vunnit anslutning i flertalet
yttranden. Centralstyrelsen för svenska prästförbundet har dock i sitt yttrande
ställt sig tveksam mot att ett visst inflytande å förflyttningsfrågor
inrymmes åt ett församlingsorgan. Prästvalskommittén saknar icke förståelse
för att tvångsförflyttning kan för en församlingspräst te sig så ingripande
och påfrestande, att man bör undvika risken att omplaceringen
kompliceras genom inhämtande av yttranden från församlingskyrkoråden.
Häremot maste dock vägas de ökade möjligheter till en lycklig lösning av
omplaceringsfrågan, som kunna stå att vinna genom en medverkan av
kyrkoråden.

Kommittén föreslår, att domkapitlet alltid skall avge yttrande till Kungl.
Maj:t i förflyttningsärende, och understryker, att det bör i hög grad ankomma
på domkapitlet och biskopen att medverka vid lösandet av en förflyttningsfråga.

Enligt förslaget skall komminister ej få förflyttas till kyrkoherde- eller
domprosttjänst och kyrkoherde ej till domprosttjänst. Kommittén anför
rörande förhållandet mellan förflyttning och befordran bland annat följande.

Skyldigheten för präst enligt 12 § prästlönereglementet att låta sig förflytta
till annan ordinarie församlingsprästtjänst begränsas icke av någon
viss relation mellan den tidigare och den för honom ifrågasatta tjänsten.
Präst är tydligen skyldig att låta sig förflytta till högre tjänst. Ur prästvalsrättslig
synpunkt framstår det emellertid ingalunda såsom självklart
att Kungl. Maj:t bör vara befogad att tillsätta en tjänst genom förflyttning
på sådant sätt att den förflyttade erhåller en väsentlig befordran. Å
andra sidan är det angeläget att förflyttningsfrågornas lösning icke försvåras
genom alltför stränga regler i sist antydd riktning.

3. Remissyttranden

De föreslagna bestämmelserna om tillsättning av tjänst genom förflyttning
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser.

Att tillsättning genom förflyttning endast skall kunna ske vid tredjegångsledighet
samt att församlingskyrkoråden skall beredas tillfälle att
avge yttrande, finner styrelsen för Svenska prästförbundet vara ägnat att
minska den oro både i församlingarna och bland prästerna, som bestämmelserna
om förflyttningsskyldighet givit anledning till. Förbundet förutsätter
dock — anför styrelsen vidare — att tredjegångstillsättningarnas
ibruktägande för förflyttning av organisatoriska skäl icke skall äventyra
syftet vid tredjegångsinstitutets tillkomst att bereda befordran åt präst,
som därav gjort sig förtjänt.

Förslaget att församlingskyrkoråden skall beredas tillfälle att yttra sig
vid tillsättning genom förflyttning tillstyrkes också av Strängnäs domkapitel
men avstyrkes av kammarkollegiet och statskontoret. Kammarkollegiet,
som säger sig i övrigt intet ha att erinra mot kommitténs förslag

Kungl. Maj.ts proposition nr 152 år 1957

rörande tillsättning av tjänst genom förflyttning, erinrar om att kollegiet
i utlåtande över kommitténs delbetänkande anslöt sig till ett uttalande av
styrelsen för Svenska prästförbundet, i vilket ifrågasattes lämpligheten av
att i förflyttningsfrågor höra kyrkoråden. I anslutning härtill anför kollegiet.

I det nu framlagda förslaget, som avser förflyttning även av andra skäl
än organisatoriska, framträder det olämpliga i att låta höra kyrkoråden än
starkare. Kollegiet har svårt att föreställa sig att något kyrkoråd skulle uttala
sig för förflyttning till pastoratet av en präst, som befunnits olämplig i ett
annat pastorat. Skulle man å andra sidan icke känna sig bunden av ett
avstyrkande yttrande, synes det bättre att i dessa undantagsfall icke höra
något församlingsorgan alls. Ett sådant hörande skulle leda till att vederbörande
präst på förhand utsattes för kritik och skulle försvåra hans insmältande
i den nya miljön.

Styrelsen jör Svenska pastoratens riksförbund anför.

Styrelsen vill icke motsätta sig skyldighet för församling att motta präst
genom förflyttning, om denna motiveras av organisatoriska skäl och skyldigheten
inskränks till de tillfällen, då tredjegångstillsättning skall äga rum.
Däremot ställer styrelsen sig bestämt avvisande mot skyldigheten att ta
emot präst, som förflyttas av andra skäl. Styrelsen kan godta tredjegångstillsättning
av en präst, som är särskilt meriterad och i detta avseende sina
medsökande överlägsen, men anser icke, att tredjegångstillsättningen bör få
utnyttjas till att påtvinga församling en präst som kommit till korta i den
tjänst, han redan har.

Även domkapitlet och stiftsnämnden i Linköping är kritiska mot de
föreslagna reglerna eller vissa av dem.

Domkapitlet anför sålunda, att bestämmelserna om förflyttning är synnerligen
betänkliga och lätt kan missbrukas av tillfälliga majoriteter och
ge anledning till att helt andra intressen än rent kyrkliga göres gällande.
Framför allt saknar enligt domkapitlets mening förslaget om domprosttjänsters
tillsättning genom förflyttning bärande grund.

Stiftsnämnden anför.

Att förflyttningar kunna påkallas av organisatoriska skäl är påtagligt
liksom att eljest synnerliga skäl för en förflyttning kunna föreligga. Stiftsnämnden
förutsätter att den förestående pastoratsregleringen sker i ett
sammanhang och att för denna reglering interimistiska lagar tillskapas. Det
synes därför stiftsnämnden olyckligt, att kommittén icke funnit annan utväg
till reglering av de sällsynta fall av förflyttningar, som därefter kunna
förekomma, än de i sak föga upplysande bestämmelser härom, som givas
i prästvalslagen och vilka icke skola kunna närmare regleras i administrativ
väg. Kommittén räknar för egen del med att dessa fall skola bliva mycket
sällan förekommande. Någon som helst garanti härför givcs emellertid icke.
Detta förflyttningsinstitut skapar enligt stiftsnämndens uppfattning redan
genom sin tillvaro stora risker för missbruk. Det synes framför allt angeläget
att förflyttning icke kommer ifråga där § 8 sista stycket i kommitténs
förslag till disponibilitetskungörelse rätteligen borde användas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Statens lönenämnd yttrar sig angående kommitténs antagande, att präst
är skyldig att låta sig förflytta till högre tjänst. Även nämnden finner, att
formuleringen av 12 § prästlönereglementet ger stöd för en sådan tolkning.
Nämnden uttalar emellertid härjämte, att 1936 års lönekommitté i sitt
betänkande med förslag till civila avlöningsreglementet — från vilket nuvarande
stadganden i 13 § Saar och 12 § prästlönereglementet har sitt ursprung
— synes ha avsett, att förflyttningsskyldigheten endast skulle gälla
förflyttning till tjänst i samma eller lägre lönegrad (SOU 1937: 48, s. 109).

Riksräkenskapsverket gör motsvarande uttalande rörande förarbetena
till stadgandet i Saar och finner det med hänsyn till överensstämmelsen
mellan detta stadgande och 12 § prästlönereglementet tveksamt, om sistnämnda
bestämmelse kan anses innebära skyldighet för präst att låta sig
förflytta till högre tjänst.

4. Departementschefen

Redan då statsmakterna år 1949 fattade principbeslut om en lönereform
för prästerna, stod det klart att det skulle bli nödvändigt att genom ändringar
i prästvalslagstiftningen öppna möjligheter att tillsätta prästtjänst
genom förflyttning. Detta var en av de omständigheter som föranledde tillsättande
av prästvalskommittén.

I samband med lönereformen diskuterades ingående i vilka fall förflyttning
av präst till annan tjänst skall kunna ske. Resultatet av dessa överväganden
finns i 12 § prästlönereglementet, enligt vilket författningsrum
präst är skyldig att låta sig förflytta icke blott när organisatoriska skäl påkallar
detta utan även eljest, när synnerliga skäl är därtill. Den sistnämnda
förflyttningsskyldigheten infördes med tanke bland annat på uppkomna
motsättningar mellan präst och församlingsbor. Åt möjligheten att lösa en
sådan situation genom förflyttning av prästen till tjänst i annat pastorat
ägnades åtskillig uppmärksamhet.

Prästvalskommittén har icke upptagit någon ny diskussion om förflyttningsinstitutets
tillämplighet i fråga om församlingsprästtjänster utan inskränkt
sig till att anvisa, vid vilka ledighetstillfällen en ordinarie församlingsprästtjänst
skall kunna tillsättas genom förflyttning och vilken procedur
som då skall iakttagas. Också enligt min mening saknas anledning att
nu återupptaga några redan vid lönereformen avgjorda spörsmål. Jag kan
sålunda icke biträda de remissinstanser som nu föreslår att de formella
möjligheterna att tillsätta tjänst genom förflyttning skall göras snävare än
vad som förutsattes vid lönereformen.

I detta sammanhang vill jag erinra om att sammansatta stats- och första
lagutskottet år 1951 vid sin behandling av prästlönefrågan uttalade, att
det vore angeläget att en särskild prästerlig avgångsstat komme till stånd
efter förebild av de motsvarande stater, som finns inrättade inom utrikes -

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

förvaltningen, försvarsväsendet och det statliga polisväsendet. Enligt utskottet,
som ansåg att det vid fall av personlig olämplighet å prästens sida
i regel icke torde vara något att vinna genom en förflyttning, borde utvägen
här i stället vara att överföra prästen på avgångsstat. Behovet av en
prästerlig avgångsstat har prästvalskommittén ansett böra täckas genom
inrättande av prästerliga disponibilitetsbefattningar. På grund av det nära
sambandet mellan kommitténs förslag härom och dess förslag till olika
övergångsanordningar vid en allmän pastoratsindelningsreform avser jag
att anmäla förslaget om disponibilitetsbefattningar i anslutning till frågan
om en indelningsreform. Därför vill jag nu inskränka mig till att uttala att
det, oavsett om en avgångsstat eller liknande anordning kommer till stånd
eller ej, måste anses nödvändigt att i prästvalslagen införa regler, som motsvarar
lönereglementets förflyttningsbestämmelser.

Såsom kommittén föreslagit bör bestämmelserna om tjänstetillsättning
genom förflyttning vara tillämpliga å alla domprost-, kyrkoherde- och komministertjänster.
Också i detta hänseende måste nämligen prästvalslagens
bestämmelser svara mot lönereglementets.

Kommittén har ansett att det behov att på en gång tillsätta ett större
antal prästtjänster genom förflyttning, som gör sig gällande vid en allmän
indelningsreform, bör mötas genom en tillfällig lagstiftning. Med denna
utgångspunkt har kommittén funnit att det varaktiga behovet av att
kunna disponera kyrkoherde- och komministertjänster för förflyttningstillsättningar
kan tillgodoses inom ramen för tredjegångsinstitutet. Även i
denna del kan jag ansluta mig till kommittén.

Befogenheten att tillsätta prästerliga tjänster genom förflyttning bör,
som kommittén föreslagit, tillkomma Kungl. Maj:t.

I några remissyttranden har man kritiserat förslaget att tillfälle skall
beredas kyrkoråden i pastorat att yttra sig rörande präst, om vars förflyttning
är fråga. Jag saknar icke förståelse för de betänkligheter som därvid
kommit till uttryck. Att helt avskära församlingen från möjlighet att inverka
på ärendets avgörande synes mig emellertid av principiella skäl ej
böra komma i fråga. I särskilda fall torde vidare församlingskyrkorådens
medverkan vara ägnad att främja en lycklig lösning av omplaceringsfrågan.

Vad härefter angår förhållandet mellan förflyttning och befordran synes
det mig utgöra en lämplig avvägning att Kungl. Maj:t väl skall kunna
förflytta präst till tjänst i högre lönegrad men däremot cj till tjänst i högre
tjänstegrad. Härmed avser jag icke att föregripa bedömningen av motsvarande
spörsmål vid genomförande av en allmän pastoratsindelningsreform.
Anledning kan nämligen då finnas att möjliggöra förflyttning till
kyrkoherdetjänst av präst, som visserligen endast innehar cn komministratur,
men som längre tid under vakans uppehållit kyrkoherdetjänst. Det av
några myndigheter diskuterade spörsmålet huruvida präst är skyldig att
låta sig förflytta till högre tjänst tyckes mig vara av tämligen teoretisk
natur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

F. Befordringsgrunder och tjänstårsberäkning

1. Gällande bestämmelser m. m.

I regeringsformen § 28 har såsom enda befordringsgrunder fastställts
förtjänst och skicklighet. Den omedelbara betydelsen härav har på det
prästerliga området starkt begränsats därav, att vid Kungl. Maj:ts utnämningar
av kyrkoherdar i pastorat inom riket alltid föreligger såsom en
relevant faktor ett valutslag. Däremot har genom 9 § PVL åt sagda befordringsgrunder
givits en oinskränkt giltighet vid upprättande av domkapitelsförslag
till ordinarie församlingsprästtjänst. Till domkapitlens vägledning
har i 9 § PVL vidare — som strax skall närmare utvecklas —
lämnats vissa anvisningar rörande innebörden vid prästerliga befordringar
av begreppen förtjänst och skicklighet. En tämligen detaljerad reglering av
tjänstålders beräkningen finnes i 10 §. Mycket nära sakligt samband med
dessa paragrafer har 8 §, som stadgar att domkapitlet till prästerlig tjänst
ej får utnämna eller på förslag därtill uppföra annan än den, som prövas
äga den förmåga och de egenskaper, vilka erfordras för tjänstens nöjaktiga
bestridande.

Enligt 9 § skall domkapitlet på förslag till ledig tjänst bland behöriga
sökande uppföra tre efter som de, med hänsyn jämväl till tjänstens särskilda
behov, finnes framför andra och sinsemellan äga företräde i förtjänst
och skicklighet. Och bör därvid — fortsätter lagrummet — tagas i betraktande
såväl det nit, det allvar och den skicklighet, varmed sökande skött
det kall, honom i kyrkans eller läroverkens tjänst dittills varit anförtrott,
jämte hans tjänstålder, som ock hans genom examina, utgivna skrifter
eller annorledes offentligen ådagalagda lärdom i teologiska ämnen. År
sökande jämngoda i teologiska insikter, får avseende fästas även på lärdom
i andra kunskapsämnen, ådagalagd på enahanda sätt.

Enligt 10 § 1 mom. räknas tjänstålder lika för ordinarie och »extra ordinarie»
befattning. Vid tjänstårsberäkningen avdrages ej tjänstledighet för
sjukdom, teologiska studier, predikoprov, offentligt uppdrag eller av liknande
anledning. I den mån Kungl. Maj:t så medger i det särskilda fallet,
tillgodoräknas prästerlig verksamhet utom svenska kyrkan liksom ledighet
för sådant socialt arbete som kan anses ge erfarenhet av väsentlig betydelse
för prästkallet. — Enligt 10 § 2 mom. kan lärarbefattning av Kungl.
Maj:t förenas med rätt att räkna prästerliga tjänstår, dock endast för tid
efter teologisk examen. Rätt till sådan tjänstårsberäkning har givits, förutom
åt docenter vid de teologiska och filosofiska fakulteterna, generellt
åt ordinarie ämneslärare vid högre allmänna läroverk och folkskoleseminarier
samt icke-ordinarie ämneslärare vid samma läroanstalter med full
tjänstgöring ävensom i särskilda fall åt lärare vid bland annat enskilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

läroverk, kommunala mellanskolor och folkhögskolor. — Slutligen föreskriver
10 § 3 mom. att disputation för filosofie doktorsgrad skall räknas
lika med tre tjänstår.

Det kan nämnas, att 1941 års kyrkomöte avslog en motion med förslag
att rätten att räkna tjänstår vid tjänstledighet för studier skulle upphävas.

2. Prästvalskommittén

Inledningsvis uttalar kommittén, att de bärande huvudprinciperna i 8—
10 §§ PVL — vilka till stor del hämtats från äldre lagstiftning — knappast
satts i fråga efter tillkomsten av 1883 års prästvalslag. Vid en revision av
prästvalslagstiftningen anmäler sig vissa justeringar till övervägande. Däremot
finns det enligt kommitténs mening icke heller nu någon anledning
att gå ifrån huvudprinciperna i förevarande stadganden.

Det nyss sagda anser kommittén i synnerhet gälla bestämmelserna om
befordringsgrunder. Kommittén riktar främst uppmärksamheten
på föreskriften om hänsynstagande till »tiänstens särskilda behov» och erinrar
därvid, att föreskriften i fråga infördes genom 1910 års prästvalslag.
Kommittén fortsätter.

Enligt 1907 års kommittébetänkande avsågs med förslaget härom, att
vid bestämmande av ordningen mellan sökande hänsyn skulle tagas till
sådana omständigheter som t. ex. församlingens storlek^ dess egenskap av
lands- eller stadsförsamling, befolknings- och språkförhållanden inom församlingen
samt de kyrkliga förhållandena därstädes. Härigenom skulle
vinnas ökad möjlighet att på förslag uppföra just de sökande, som vore
mest lämpliga i det särskilda fallet och för den tjänst, varom vore fråga,
och i synnerhet skulle bestämmelsen bliva till gagn, då det gällde att förse
viktiga pastorat med dugliga präster. Om denna bestämmelse har sagts, att
den ger domkapitlen en betydande och värdefull frihet vid bedömandet av
de sökande.

Vidare erinrar kommittén, att den redan i några tidigare sammanhang
haft anledning att beröra detta stadgande om hänsynstagande till »tjänstens
särskilda behov». Vid behandling av stiftsbandsfragan har kommittén salunda
framhållit att bestämmelsen ger domkapitlet möjlighet att vid en
tjänstetillsättning taga hänsyn till pastoratets andliga struktur. Vidare har
kommittén, vid utvecklandet av förslaget om tredjegångstillsättning av
kyrkoherdetjänster och komministertjänster utan val, pekat på ifrågavarande
befordringsnorm som en av de faktorer, som kommer att motverka
ett överdrivet transportsökande av äldre landsbygdspräster till stadspastorat.
T anslutning till sistnämnda uttalande framhåller kommittén bland
annat, att en riktig tillämpning av befordringsgrunderna förtjänst och
skicklighet måste innebära att värdet av en övervikt i fråga.om tjänster
avtager ju flera tjänst är envar sökande kan uppvisa och att värdet av
antalet tjänstår förlorar i betydelse vid tilltagande ålder.

6 —■ Iiihang till riksdagens protokoll 1057. 1 samt. Nr 153

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 152 år 1957

I kommitténs lagförslag upptages bestämmelserna om befordringsgrunder
i huvudsak oförändrade. De justeringar kommittén föreslår avser främst
tjänstårsberäkningen. Kommittén anför i denna del till en början följande.

Vid bedömandet jämlikt 9 och 10 §§ PVL av sökandes förtjänst och
skicklighet tillgodoräknas akademiska studier och akademiska examina
enligt ett system, som företer flera egendomligheter. Den ena består däri,
att samtidigt som avlagda teologiska examina äro — och självfallet måste
vara — en väsentlig faktor vid värderandet av prästens »skicklighet», tillgodoräknas
prästen såsom tjänstår den tid, varunder han må ha åtnjutit
tjänstledighet från prästerlig tjänst för teologiska studier. Den andra egendomligheten
är att den typiska lärdomsmeriten filosofie doktorsgrad jämlikt
10 § 3 mom. evalveras till tre tjänstår. I dessa delar är systemet i sak
oförändrat sedan tillkomsten av 1883 års prästvalslag.

Om rätten att räkna tjänstår för studieledighet
anför kommittén vidare bland annat.

Nuvarande system att tillgodoräkna såväl studietid som studieresultat
måste enligt kommitténs mening anses principiellt oriktigt och ägnat att
framkalla risk för en icke fullt rättvis bedömning. Vidare synes under längre
tid bedrivna teologiska studier, vilka icke avkastat några påtagliga bevis
på ökade insikter eller större »skicklighet», icke böra på en omväg tillerkännas
ett mahända sakligt ogrundat meritvärde. Den nuvarande rätten
att i obegränsad utsträckning räkna sig tillgodo tid för högre studier såsom
tjänstår kan enligt kommitténs mening tagas bort utan att studiefrekvensen
minskas. I den mån denna påverkas i positiv riktning av befordringssystemet,
måste det antagas huvudsakligen vara det tillbörliga beaktandet av
de dokumenterade studieresultaten som verkar stimulerande.

I överensstämmelse härmed innebär kommitténs förslag, att rätten att
tillgodoräkna studietid såsom tjänstår i stort sett borttages. En begränsad
möjlighet därtill kommer emellertid enligt förslaget att kvarstå genom att
reglerna anpassas efter löneförfattningarnas motsvarande bestämmelser.

Beträffande regeln att filosofie doktorsgrad skall räknas som
tre tjänstår anför kommittén.

Även nu ifrågavarande treårsregel kan i vissa fall, nämligen vid konkurrens
mellan sökande med jämngoda teologiska lärdomsmeriter, leda till att
en och samma meritfaktor tillgodoräknas en sökande både såsom bevis på
skicklighet och såsom tjänstår. En viktigare invändning mot regeln är dock
att den bortser från att ingalunda varje filosofie doktorsgrad numera kan
anses utgöra någon saklig merit vid befordran till församlingsprästtjänst.
En inom den juridiska fakulteten framlagd doktorsavhandling i kanonisk
rätt eller kyrkorätt eller en avhandling i psykiatri, vilket ämne faller inom
den medicinska fakulteten, skulle måhända vara mera förtjänt av beaktande
i dylik form än flertalet avhandlingar, som framläggas inom den
filosofiska fakulteten.

Kommittén har på anförda grunder ansett sig icke böra upptaga stadgandet
i sitt förslag. I syfte att underlätta ett i särskilda fall välmotiverat

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152 år 1957

hänsynstagande till andra vetenskapliga meriter än teologiska har kommittén
jämkat på nuvarande bestämmelse i 9 § PVL om lärdomsmeriter.
I kommitténs förslag till prästvalslag talas allenast om sökandes »ådagalagdaJärdom».

Kommittén tar härefter upp frågan om rätten för vissa lärare
att räkna prästerliga tjänstår och framhåller därvid, att
denna rätt för läroverkslärarnas del härrör från en tid, då det var regel att
den som under ett eller ett par årtionden på ett förtjänstfullt sätt tjänstgjort
som lärare vid något av stiftets läroverk befordrades till ett pastorat.
Kommittén fortsätter.

Förhållandet är icke ömsesidigt: sökande till lärartjänst äger icke såsom
merit tillgodoräkna sig prästerlig tjänstgöring. Prästvalskommittén anser
att ifrågavarande tjänstårsregel icke bör bibehållas. Till stöd för denna
uppfattning vill kommittén framhålla, att det församlingsprästerliga arbetet
i grunden förändrat karaktär under de senare decennierna. Att i fråga
om arbetsuppgifternas art jämställa lärare och präster är icke längre möjligt.
Läroverkslärartjänstgöring kan därför icke anses vara såsom befordringsmerit
för prästerlig tjänst tillnärmelsevis likvärdig med prästerlig
tjänstgöring. Påpekas må att nuvarande ordning icke ens garanterar att
den, som vid sökande av prästerlig tjänst åberopar tjänstetid som lärare,
under sagda tid meddelat undervisning i kristendom.

Kommittén anser det ej heller motiverat att bevara filosofie docenter vid
rätt att räkna prästerliga tjänstår. Däremot bör Kungl. Maj:t enligt kommitténs
mening kunna medgiva, atp tid för lärartjänstgöring vid teologisk
fakultet vid universitet i riket får tillgodoräknas.

Såsom antytts i ett tidigare sammanhang har kommittén vid utformningen
av sina författningsförslag upptagit bestämmelserna om tjänstårsberäkning
i prästvalsstadgan — icke i lagen. Ytterligare några av dessa
bestämmelser skall här kortfattat beröras.

Kommittén framhäver kraftigt angelägenheten av att de prästvalsrättsliga
reglerna om tjänstårsberäkning så långt möjligt anpassas efter löneoch
pensionsförfattningarnas motsvarande regler. Emellertid måste de
prästvalsrättsliga tjänstårsreglerna, såvitt avser tjänstålderns bestämmande
vid konkurrens mellan flera sökande, utformas så att det för rätten att tillgodoräkna
viss prästerlig tjänstgöring saknar betydelse under vilken anställningsform
tjänstgöringen fullgjorts. Här måste sålunda en avvikelse
finnas i förhållande till pensionsregleringen.

Med avseende å de nuvarande bestämmelserna i 10 § 1 mom. PVL om
tillgodoräknande av tid för tjänstledighet anlor kommittén bland annat
följande.

Bestämmelserna ansluta sig — även bortsett från den ovan särskilt diskuterade
regeln om tjänstledighet för teologiska studier — delvis mindre

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

väl till olika regler i lönesystemet. En värdefull anslutning synes kunna
vinnas om präst medgives att tillgodoräkna all tid, varunder han varit
ledig utan att han nödgats vidkännas s. k. C-avdrag å lönen, d. v. s. avstå
hela lönen. Däremot torde han i princip icke böra få tillgodoräkna tid, under
vilken han varit ledig med sådant löneavdrag. Förstnämnda regel torde
icke behöva på någon punkt ingiva betänkligheter. Den senare regeln kan
däremot icke lämpligen genomföras fullt ut. Präst äger nu tillgodoräkna
tid, varunder han varit tjänstledig för offentligt uppdrag, oavsett om han
under ledigheten uppbär någon lön enligt prästlönereglementet eller ej.
Häri bör ingen ändring ske. Icke heller torde anledning finnas att rucka på
den så sent som år 1947 tillkomna möjligheten för Kungl. Maj:t att medgiva
präst att helt eller delvis tillgodoräkna tid, varunder ledighet åtnjutits
för socialt arbete av sådan beskaffenhet, att erfarenhet därav kan anses
vara av väsentlig betydelse för prästkallet. — Enligt prästlönereglementet
äger präst åtnjuta tjänstledighet med s. k. B-avdrag under sammanlagt
femton dagar för år för uppdrag inom sådan personalsammanslutning, som
avser att tillvarataga prästernas intressen i tjänsten eller främja deras
prästerliga utbildning; ytterligare tjänstledighet för sådant ändamål föranleder
C-avdrag. Tilläggsbestämmelserna till samma reglemente medgiva
emellertid präst att för löneklassuppflyttning räkna sig tillgodo tid för ledighet
med C-avdrag för dylikt uppdrag under högst sexhundra dagar under
en treårsperiod. Den prästvalsrättsliga tjänstårsberäkningen synes lämpligen
böra i denna punkt anpassas efter reglerna om löneklassuppflyttning.
Till dessa regler synes ock böra anslutas prästs rätt att tillgodoräkna tid,
varunder han åtnjutit partiell tjänstledighet med C-avdrag. Då präst enligt
kommitténs i 4 kapitlet framlagda förslag skall ha att vid tjänstledighet
från innehavd tjänst för avläggande av predikoprov vidkännas C-avdrag

— med rätt till ersättning ur kyrkofonden för de avstådda löneförmånerna

— måste slutligen genom ett särskilt stadgande tryggas, att han får såsom
hittills i prästvalsrättsligt hänseende tillgodoräkna denna tjänstledighetstid.

Kommittén har icke funnit skäl föreslå någon ändring i fråga om den
befogenhet, som Kungl. Maj:t, jämlikt 10 § 1 mom. sista punkten PVL,
har att medge, att prästerlig verksamhet, som ej utövats inom svenska
kyrkan men är jämförlig med tjänstgöring i samma kyrka, får i fråga om
tjänstårsberäkning helt eller delvis tillgodoräknas.

Vidare påpekar kommittén, att somliga präster — såsom sjömansprästerna
— ej är underkastade prästlönereglementet eller tjänstepensionsreglementet
för präster samt att det, om den prästvalsrättsliga tjänstårsberäkningen
anknytes till dessa reglementen, måste meddelas en särbestämmelse
för ifrågavarande präster.

Angående övergångsbestämmelser i fråga om tjänstårsberäkning anför
kommittén slutligen.

Nya prästvalsrättsliga regler för bestämmande av tjänstålder kunna icke
skäligen göras på det sättet retroaktiva, att någon härigenom går föriustig
en tjänstålder, som han har vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande.
Intresset av att så icke sker måste anses väga tyngre än önskvärdheten i
och för sig att myndigheterna icke skola nödgas under en lång följd av år
tillämpa såväl de nya som de gamla bestämmelserna. Prästvalskommittén

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 152 år 1957

föreslår, att övergången till de nya tjänstårsberäkningsreglerna anordnas
på huvudsakligen följande sätt.

I fråga om tjänstgöring — såsom lärare eller präst — vilken fullgjorts
vid prästvalsreformens ikraftträdande skola de äldre reglerna även framdeles
tillämpas. Den som vid nyssnämnda tidpunkt innehar lärartjänst,
med vilken är förenad förmånen av prästerlig tjänstårsberäkning, skall
njuta denna förmån tillgodo även för senare tid, så länge han innehar
samma tjänst. Årsberäkning för filosofie doktorsgrad skall tillkomma icke
blott den som vid ikraftträdandet innehar denna grad utan även den som
under den närmaste tiden därefter — vilken tid synes kunna bestämmas till
fyra år — förvärvar densamma.

3. Remissyttranden

Kommitténs förslag i fråga om befordringsgrunder och tjänstårsberäkning
har endast i mindre omfattning föranlett särskilda uttalanden från
remissinstansernas sida. Sammanfattningsvis kan sägas, att förslagen i
huvudsak godtagits eller lämnats utan erinran.

De enda remissinstanser som mera utförligt yttrat sig rörande befordringsgrunderna
är domkapitlen i Växjö och Visby.

Domkapitlet i Växjö konstaterar, att kommittén genomgående och återkommande
lagt största vikt vid tjänstens särskilda behov, samt tillägger.

Om därigenom andra, mera fixerbara bedömningsgrunder synas bli ställda
i bakgrunden, så blir dock sådana farhågor icke bekräftade i det lämnade
förslaget till präst val slag, som i detta avseende icke avviker från nuvarande
formulering.

En mera kritisk inställning har domkapitlet i Visby, som framhåller, att
prästerlig tjänst ofta icke torde ställa särskilda krav på den sökande, samt
tillägger.

Ändock har varje församling det största intresse av att duglighet och
lämplighet i allmänhet för det prästerliga kallet komma till sin rätt vid
bedömning av sökandes förtjänst och skicklighet. Visserligen skall därvid
liksom hittills komma i betraktande »det nit, det allvar och den skicklighet,
varmed sökanden skött det kall honom i kyrkans tjänst dittills varit
anförtrott». Men någon gradering av domkapitels tjänstgöringsbetyg härom,
då anledning till anmärkning ej föreligger, har veterligen icke förekommit
under de senaste årtiondena, och det torde icke vara för djärvt att
antaga, att betydande skillnad i fråga om duglighet och lämplighet ofta fått
uppvägas av obetydlig överlägsenhet i tjänstålder. Uppenbarligen skulle
för stor frihet att värdesätta duglighet och lämplighet kunna leda till godtycke
och osäkerhet; men domkapitlet håller ändock före, att med hänsyn
till den prästerliga tjänstens särskilda karaktär en utveckling av praxis till
större frihet på området vore önskvärd.

Domkapitlet ifrågasätter, om icke de föreslagna bestämmelserna om befordringsgrunder
borde kunna förtydligas i enlighet med vad nu sagts.

Beträffande rätten att räkna t j ä n s t å r för s t u d i e 1 e -

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

d i g h e t uttalar styrelsen för Svenska prästförbundet, att det synes riktigast,
att bestämmelsen härom bortfaller, så att den teologiska studiemeriteringen
klarare framträder såsom en befordringsgrund vid sidan av tjänståldern.

Lunds domkapitel tillstyrker också kommitténs förslag i förevarande del
men uttalar därvid viss tvekan med hänsyn till att grunden för den nu
gällande bestämmelsen uppenbarligen är den stora betydelse, som fortsatta
teologiska studier har för kyrkan, och att dessa studier bör uppmuntras.

Av samma skäl påyrkar Skara domkapitel ytterligare utredning på denna
punkt, fastän domkapitlet funnit kommitténs argument icke kunna frånkännas
stort värde. Domkapitlet framhåller, att ändringen ifråga torde
komma att uppmuntra präster med intresse för högre studier att i högre
grad än hittills bedriva dessa utan tjänstledighet, jämsides med att de
sköter prästerlig tjänst.

Mot förslaget om upphävande av bestämmelsen att filosofie doktorsgrad
skall räknas som tre tjänstår har icke framställts någon
erinran.

Även kommitténs förslag i fråga om rätt för vissa lärare att
räkna prästerliga tjänstår har i regel godtagits. På denna
punkt har emellertid framställts vissa erinringar.

Domkapitlet i Linköping anser det sålunda kunna övervägas, om man
bör gå så långt som att alldeles slopa prästerlig tjänstårsberäkning för
läroverkslärare. Man kunde tänka sig — anför domkapitlet — att för
lärare med erforderlig prästerlig kompetens hälften av läroverkstjänstgöringen
tillgodoräknas som prästerliga tjänstår.

Läroverkslärarnas rätt att räkna tjänstår bör enligt vissa remissinstansers
mening helt kvarstå såvitt avser lärare, i vars tjänst kristendomskunskap
ingår som »huvudämne». Av denna mening är domkapitlen i Härnösand och
Lideå samt — ifråga om prästvigd sådan lärare — domkapitlet i Uppsala.
Som skäl för sin ståndpunkt anför domkapitlet i Luleå hänsyn till kyrkans
rekryteringsbehov och önskvärdheten av bevarad kontakt mellan
kyrka och skola. Domkapitlet i Härnösand menar, att kommitténs förslag
innebär ett förbiseende av den omfattning och den betydelse, som de pedagogiska
uppgifterna har inom prästens arbete. Domkapitlet i Uppsala anser
det vara av betydelse, att präster, som en tid tjänstgjort vid läroverk men
av olika skäl funnit sig böra övergå till prästerlig tjänst, icke blir sämre
ställda i merithänseende än medsökande av samma ålder.

Styrelsen för Svenska prästförbundet föreslår, att lärare med huvudsaklig
undervisning i ämnet kristendomskunskap skall — på samma sätt som
kommittén föreslår beträffande docenter vid teologisk fakultet — efter
prövning i vart fall av Kungl. Maj:t kunna tillerkännas tjänstårsberäkning,
detta med hänsyn huvudsakligen till kyrkans rekryteringsbehov.

Beträffande tillgodoräknande av lär ar tjänstgöring vid teologisk fakultet

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

anser domkapitlen i Härnösand och Luleå, att det icke finns anledning att
göra tillgodoräknande av dylik tjänstgöring beroende av Kungl. Maj:ts
särskilda prövning. Samma uppfattning har domkapitlet i Lund, som säger
att det knappast kan föreställa sig, att en ansökan om sådant tillgodoräknande
skulle avslås. Dock bör enligt domkapitlets mening endast den som
är prästvigd komma ifråga och endast lärartjänstgöring efter prästvigningen
tillgodoräknas.

Som förut berörts har domkapitlen i Göteborg och Stockholm rest invändningar
mot att bestämmelserna om tjänstårsberäkning i kommitténs
förslag hänförts till prästvalsstadgan och icke till lagen. Göteborgs domkapitel
hemställer därvid, att föreskrifterna om huruvida vid tjänstårsberäkning
hänsyn skall tagas till verksamhet, som präst utövat på annat
sätt än genom tjänstgöring i svenska kyrkan, skall ingå i den nya prästvalslagen.
Samtidigt framhåller domkapitlet emellertid, att en sådan ordning
givetvis icke hindrar, att beslut i dessa frågor genom bestämmelser i
lagen blir för särskilda fall liksom hittills delegerade till Kungl. Maj:t.

4. Departementschefen

Gällande prästvalslag innehåller liksom äldre lagar i ämnet en tämligen
utförlig reglering av befordringsgrunder och tjänstårsberäkning vid tillsättning
av prästerliga tjänster.

Prästvalskommittén har vid sin översyn av dessa stadganden icke funnit
anledning att gå ifrån själva huvudprinciperna för regleringen utan har i
stort sett begränsat sig till att föreslå vissa mindre justeringar. Som förut
nämnts innebär kommitténs förslag emellertid i författnings tekniskt hänseende
den nyheten, att bestämmelserna om tjänstårsberäkning överförts
från prästvalslagen till prästvalsstadgan.

Enligt kommitténs förslag skulle alltså den nya prästvalslagen i förevarande
del endast innehålla en allmän bestämmelse om befordringsgrunder.
Stadgandet har av kommittén utformats i nära anslutning till gällande
lag; det innebär liksom denna endast en närmare precisering rörande innebörden
— vid prästerliga befordringar — av de grundlagsfästa begreppen
förtjänst och skicklighet. Som särskilda slag av meriter nämnes nit, allvar
och skicklighet i skötandet av tidigare tjänst, tjänstålder och lärdomsmeriter.
Kommittén har bibehållit anvisningen om att vid meritvärdering
hänsyn skall tagas jämväl till tjänstens särskilda behov och har närmare
utvecklat sin uppfattning rörande innebörden härav. Vad kommittén i
denna del anfört kan jag — liksom det stora flertalet remissinstanser —
lämna helt utan erinran. Att, på sätt föreslagits från något håll, göra ytterligare
preciseringar i lagtexten anser jag ej böra komma i fråga. Jag är
alltså beredd att i allt väsentligt förorda den av kommittén föreslagna bestämmelsen
om befordringsgrunder. Till vissa detaljer i lagtexten återkommer
jag i specialmotiveringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Kommitténs förslag att överföra bestämmelserna om tjänstårsberäkning
till prästvalsstadgan kan jag också biträda. Dessa reglementariska föreskrifter
är uppenbarligen icke av sådan art att de har sin plats i en lagstiftning
av kyrkolags natur. Jag vill vidare understryka de praktiska fördelar
som är förenade med att i detta fall — då det bland annat gäller att
åstadkomma en smidig anpassning efter löne- och pensionsförfattningarnas
motsvarande regler — undvika en reglering i kyrkolagstiftningens tunga
former. Samtidigt är jag emellertid angelägen framhålla, att sådana frågor
rörande tiänstårsbestämmelserna. som är av principiell vikt, även i fortsättningen
bör underställas kyrkomötet.

Jag övergår härefter till att behandla de sakliga ändringar i bestämmelserna
om tjänstårsberäkning som kommittén föreslagit.

Liksom kommittén anser jag, att rätten att räkna prästerliga t jänstår
för studieledighet i princip bör borttagas. Det nuvarande systemet i detta
hänseende framstår enligt min mening som ägnat att leda till en obefogad
dubbelräkning av meriter. Och jag finner för egen del icke anledning befara,
att den föreslagna åtgärden kommer att orsaka någon minskning i
studiefrekvensen. Till stöd för min inställning kan jag åberopa att förslaget
lämnats utan erinran av så gott som alla remissinstanser.

Kommitténs förslag att upphäva bestämmelserna om tillgodoräknande
av filosofie doktorsgrad som tre t jänstår har icke mött någon invändning
vid remissbehandlingen. Jag ansluter mig även på denna punkt helt till
kommittén.

Vad härefter angår rätten för vissa lärare att räkna prästerliga tjänstår
delar jag kommitténs uppfattning att det är obefogat, att filosofie docenter
bevaras vid dylik rätt, men befogat, att lärartjänstgöring vid teologisk
fakultet skall få tillgodoräknas efter medgivande av Kungl. Maj:t. Mera
tveksam ställer jag mig till kommitténs förslag att helt slopa tjänstårsberäkningen
för lärare i läroämnen vid läroverk och vissa andra läroanstalter.
Kommitténs uppfattning att det icke är möjligt att i fråga om arbetsuppgifternas
art jämställa lärare och präster är väl i och för sig riktig. Och
givetvis är det, som kommittén påpekar, en brist i den nuvarande ordningen,
att den icke ens garanterar att den som vid sökande av prästerlig
tjänst åberopar tjänstetid som lärare under denna tid meddelat undervisning
i kristendom. Dessa omständigheter behöver emellertid inte med nödvändighet
leda till att ifrågavarande tjänstårsregel helt upphäves. Flera
domkapitel hävdar, att lärare med huvudsaklig undervisning i ämnet kristendomskunskap
fortfarande bör ha möjlighet att räkna prästerliga tjänstår.
Som skäl åberopas därvid bland annat kyrkans rekryteringsbehov samt
önskvärdheten av att bevara kontakten mellan kyrka och skola. Styrelsen
för Svenska prästförbundet föreslår, att lärare med sådan undervisning som
nyss sagts skall — på samma sätt som förordats beträffande lärare vid
teologisk fakultet — kunna tillerkännas tjänstårsberäkning efter prövning
av Kungl. Maj:t. För egen del finner jag särskilt i rekryteringssynpunkterna

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152 år 1957

ett starkt skäl för detta förslag, och jag vill i princip ansluta mig till detsamma.
De grundsatser som bör tillämpas vid tjänstårsberäkning i förevarande
fall torde emellertid böra närmare utredas. Önskvärt vore, att man
därvid kunde komma fram till vissa generella normer. Det torde få ankomma
på Kungl. Maj:t att taga ställning härtill.

Vad kommittén i övrigt förordat beträffande de prästvalsrättsliga reglerna
om tjänstårsberäkning vid konkurrens mellan flera sökande har icke
föranlett någon erinran vid remissbehandlingen, och själv kan jag även
här i allt väsentligt biträda kommitténs förslag. Jag vill i detta sammanhang
endast understryka vikten av den grundläggande princip som kommittén
följt, nämligen principen att så långt möjligt anpassa tjänstårs_-reglerna efter löne- och pensionsförfattningarnas motsvarande _ bestämmelser.

G. Prästvalsprivilegierna

1. Gällande ordning och dess tillkomst. Tidigare reformförslag

I 19 kap. 11 § kyrkolagen stadgas följande.

De församlingar, som av Oss och förra konungar hava erhållit något
särdeles privilegium uti prästvalet, skola njuta detsamma till godo; dock
så att biskopen därvid ingalunda förbigås.

Som förut nämnts innehåller 40 § PVL en bestämmelse av den innebörden
att i fråga om tillsättning av prästerliga tjänster i privilegierade församlingar
skall gälla vad Kungl. Maj:t därom stadgar. Närmare bestämmelser
i fråga om de privilegierade församlingarna finns numera i kungörelsen
den 7 december 1934- (nr 578) om särskild ordning vid tillsättning av
vissa prästerliga tjänster. Denna kungörelse är för närvarande tillämplig på
tjänster i följande församlingar (pastorat).

A) i fråga om både kyrkoherde- och Göteborgs Gustavi eller domkyrkokomministerval Norrköpings

S:t Olai
» Hedvigs
» Matteus
Jönköpings Kristina och
Lj ungarums
» Sofia
Malmö S:t Petri
» Slottsstadens
» S:t, Pauli
» Kirsebergs
» S:t, Johannes
» Möllevångens

= ‘Jo pastora

» Kristme

» Vasa

» Johannesbergs

» Haga

» Annedals

» Masthuggs

» Oscar Fredriks

» Karl Johans

» Gamlestads

» Härianda

Stockholms storkyrkoförs. eller
Nikolai

» Maria Magdalena

» Högalids

Kungl. Maj:ts ;proposition nr 152 år 1957

B) i fråga om endast kyrkoherdeval
Västerviks

Arboga stads- och landsförs.

Sala stads
Karlskrona stads

= 4 pastorat

C) i fråga om endast komministerval
Ilamrånge

Skogs och Lingbo

Stockholms Johannes

» Hedvig Eleonora

» Oscars

» Engelbrekts

» Katarina

» Sofia

= 8 pastorat

För tillkomsten av prästvalsprivilegierna och med dessa skedda förändringar
redogöres närmare i bilaga nr 5 till prästvalskommitténs betänkande.
Här skall endast anmärkas följande.

Flertalet av de valprivilegier, som avser tillsättning av kyrkoherdetjänst,
har tillkommit under 1600-talet och framstår såsom enstaka uttryck för
en aldrig fullföljd avsikt, hos kungamakten att, med eftergivande helt eller
delvis av anspråken å regalrätt till kyrkoherdeutnämningar i städerna, åt
stadslorsamlmgar ge ett större eller rent av ett bestämmande inflytande vid
dessa tjänstetillsättningar. Tillkomsten av komministerprivilegierna är mer
oenhetlig. För vissa församlingar har de så att säga utvecklats ur kyrkoherdeprivilegierna:
församlingen tillförsäkrad rätt till fritt prästval har i
praxis ansetts avse även komministerval eller har av Kungl. Maj:t särskilt
utsträckts att omfatta även sådant val. För några församlingar (Ilamrånge
och Skog) motiverades komministerprivilegierna ursprungligen med att
församlingarna frivilligt svarade för ifrågavarande prästers löner. Då några
stockholmsförsamlingar under senare hälften av 1800-talet erhöll rätt att
kalla fjärde provpredikant till komministertjänst, skedde detta för att
trygga att dessa förhållandevis eftersträvade tjänster ej besattes med alltför
ålderstigna präster. Slutligen finnes privilegier, vilka grundats på mera
sammansatta motiv (Norrköping).

Prästvalsprivilegiernas rättsliga natur har närmare belysts i ett av
justitiekansler sämbetet år 1918 avgivet remissyttrande över ett då föreliggande
förslag att inskränka de privilegierade församlingarnas rätt. Ämbetet
anförde därvid i huvudsak följande.

Ändring i eller upphävande av ett privilegium, som fölle inom den offenthga
rättens område, torde i allmänhet kunna äga rum, då de myndigheter,
som hade den lagstiftande makten på området, därom beslöte. Hade emellertid
privilegiet meddelats såsom ersättning för någon motprestation, torde
enhgt en om än icke obestridd, så dock ganska stadgad rättsuppfattning för
ändringen eller upphävandet erfordras samtycke av den privilegierade. Med
hänsyn till innehållet i 46 § av då gällande prästvalslag kunde hinder för
genomförandet av det föreliggande förslaget anses möta allenast i de fall,
då församling hade förvärvat det ifrågavarande privilegiet mot åtagande’
av någon församlingen eljest icke åliggande prestation, som av församlingen
antingen en gång för alla fullgjorts eller fortfarande fullgjordes, och församlingen
motsatte sig förslagets genomförande. Enär emellertid avlönandet
av komministrarna i Skogs och Hamrånge församlingar jämlikt 1910
års prästlöneregleringslag och med stöd av denna utfärdade avlönings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

resolutioner ålåge församlingarna såsom en skyldighet, syntes det ämbetet,
att icke heller beträffande dem hinder borde föreligga att genomföra det
uppgjorda förslaget; och då norrköpingsförsamlingarna förmält sig icke ha
något att erinra mot förslagets genomförande i vad avsåge komministertjänsterna
därstädes, mötte härför uppenbarligen icke något hinder.

På grundval av det förut nämnda förslaget om inskränkning i de privilegierade
församlingarnas rätt meddelades genom kungörelse den 10 december
1920 enhetliga bestämmelser om förfarandet vid tillsättning av prästerliga
tjänster i dessa församlingar. Bestämmelserna överensstämde i huvudsak
med dem som nu gäller enligt 1934 års kungörelse.

Vid tillsättning av kyrkoherdetjänster i privilegierade församlingar skall
enligt 1934 års kungörelse förfaras på följande sätt.

Församlingen beslutar utan föregånget ansökningsförfarande vid sammanträde
inför valförrättare, vilka prästmän som skall kallas till provpredikanter.
Därvid är församlingen icke bunden till präster inom stiftet utan
äger kalla präster från hela riket. Antalet provpredikanter, som får kallas,
är icke begränsat. Präst är kallad, därest församlingen utan omröstning
beslutar härom eller vid sluten omröstning för hans kallande avges flera
jaröster än nejröster eller ock minst etthundra jaröster. Samtliga de präster,
som antar kallelse och av domkapitlet befinns behöriga att uppföras på
förslag till kyrkoherdetjänst, skall avlägga prov på dem av domkapitlet
förelagda dagar. Sedan val härefter förrättats och vunnit laga kraft, skall
domkapitlet på förslag till tjänsten uppföra de tre präster, som vid valet
erhållit de flesta rösterna, i ordning efter antalet erhållna röster. Domkapitlet
insänder med eget och biskopens yttrande ansöknings- och valhandlingar
jämte förslagsprotokoll till Kungl. Maj:t, som utnämner en av de å
förslaget uppförda. Därest icke tre präster uppförts å förslaget, skall domkapitlet
inberätta förhållandet till Kungl. Maj:t och avvakta Kungl. Maj:ts
beslut i ärendet.

I fråga om tillsättning av komministertjänster i privilegierade församlingar
innebär 1934 års kungörelse bland annat följande.

Till dessa tjänster — med undantag för komministertjänsterna i Hamrånge
och Skogs pastorat samt i de privilegierade norrköpingsförsamlingarna
— står befordringsrätt öppen för hela rikets prästerskap. Samtliga
ifrågavarande församlingar äger rätt att kalla en fjärde provpredikant. Om
denne av domkapitlet prövas behörig att uppföras på förslag till komministertjänst,
får han efter avlagda prov komma under omröstning jämte de
Övriga på förslaget uppförda. Fullmakt utfärdas av domkapitlet för den
som vid valet fått de flesta rösterna.

Det kan anmärkas, att föreskriften om befordringsrätt saknar betydelse
i fråga om komministertjänsterna i Stockholm, eftersom dessa tjänster är
undantagna från stiftsbandsregeln redan genom PVL:s bestämmelser i
ämnet.

Frågan om en revision av prästvalsprivilegierna har behandlats av 194(i
och 1948 års kyrkomöten. 1948 års kyrkomöte har hos Kungl. Maj:t hem -

92 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152 år 1957

ställt om utredning och förslag till ändrade bestämmelser beträffande tillsättningen
av ordinarie prästerliga tjänster i de privilegierade territoriella
pastoraten. Det kan anmärkas, att den motion som låg till grund för framställningen
avstyrktes av kyrkolagsutskottets majoritet, som därvid bland
annat anförde, att privilegiernas bestånd i oförändrat skick utgjorde det
naturliga alternativet till deras avskaffande.

2. Prästvalskommittén

Såsom förut nämnts föreslår kommittén, att prästvalsprivilegierna skall
upphävas. Som skäl härför anför kommittén i huvudsak följande.

Enhgt svensk rättsuppfattning torde fortbeståndet av en i det väsentliga
historiskt betingad ^lagstiftning av privilegiemässig art vara i hög grad
beroc-nde av att de tillförsäkrade särskilda förmånernas innehåll kan få
förbli oförändrat. En prövning av sistnämnda spörsmål inrymmer ett
övervägande av om specialreglerna i fråga alltjämt är i sina huvuddrag
påkallade och lämpliga.

Såsom inskränkningar i Kungl. Maj:ts och konsistoriets inflytande på
prästtillsättningarna torde privilegierna under 1600- och 1700-talen ha
haft ett mycket beaktansvärt värde för församlingarna i fråga. Dessas särställning
vid kyrkoherdeval har emellertid i högst väsentlig grad förändrats
såväl genom 1910 och 1934 års reformer av de allmänna reglerna om tillsättning
av kyrkoherdetjänst som genom 1920 års revision av privilegierna.
Upphäves stiftsbandet, minskas särställningen ytterligare. Att domkapitlens
medverkan vid ifrågavarande kyrkoherdetillsättningar är reducerad
kan numera ej anses påkallat. Det för de privilegierade församlingarna föreskrivna
kallelseförfarandet erbjuder knappast någon sannolikhet för att
församlingen erhåller en för densamma lämpligare kyrkoherde än den skulle
få vid tillämpning av de allmänna reglerna. Den av kommittén föreslagna
allmänna ordningen för tillsättning av kyrkoherdetjänster bygger på en
omsorgsfull avvägning mellan alla de intressen, som är förknippade med
dessa tillsättningar, och avser att garantera ett tillfredsställande resultat
både genomsnittligt och i det enskilda fallet. Det måste anses både önskvärt
och i princip riktigast att denna ordning blir tillämplig på alla kyrkoherdetjänster.
En avvikande ordning kan vara motiverad, om viss tjänst
uppvisar mycket väsentliga särdrag. Så är icke fallet med kyrkoherdetjänsterna
i de privilegierade stadspastoraten. Det är varken "ändamålsenligt
eller — sett ur prästerskapets eller övriga församlingars synpunkt
— rättvist att för en liten, i intet avseende särartad grupp av församlingar
ha en avvikande tillsättningsordning.

Risken att stadskomministraturer besättes med alltför ålderstigna präster
är alltsedan 1910 i väsentlig grad undanröjd genom regeln att vid förslags
upprättande hänsyn skall tagas jämväl till tjänstens särskilda behov. Vidare
inträder pensionsåldern numera tidigare än förr. Och behovet av yngre
prästerlig arbetskraft tillgodoses i ökad utsträckning genom kyrkoadjunkturer.

Sammanfattningsvis uttalar kommittén, att prästvalsprivilegierna tillkommit
antingen såsom undantag från huvudregler för det prästerliga be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

fordringssystemet, som ej längre gäller, eller såsom korrektiv mot befarade
missförhållanden, vars framträdande numera ej är aktuellt eller motverkas
även i annan ordning. Medan sålunda grunderna för denna särreglering helt
bortfallit eller åtminstone avsevärt försvagats, talar däremot vägande positiva
skäl för att de allmänna reglerna för tillsättning av kyrkoherde- och
komministertjänster får bli tillämpliga även å de hittills av privilegier omfattade
tjänsterna.

3. Remissyttranden

Förslaget om prästvalsprivilegiernas avskaffande har av det stora flertalet
remissinstanser tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Majoriteten
bland kyrkoråden i de privilegierade församlingarna vill emellertid ha kvar
privilegierna.

Till dem som biträder kommitténs förslag hör kammarkollegiet, domkapitlen
i Uppsala, Skara, Västerås, Härnösand, Luleå, Visby och Stockholm,
överståthållarämbetet samt styrelserna för Svenska pastoratens riksförbund
och Svenska prästförbundet. Domkapitlet i Luleå anför, att det från
allmän befordringssynpunkt icke kan anses vara försvarligt, att ett antal
viktiga kyrkoherdetjänster, däribland två domprosttjänster, genom privilegielagstiftning
skall vara undandragna ansökan i vanlig ordning.

Justitiekansler sämbetet anknyter till sitt förut nämnda, år 1918 avgivna
remissyttrande om prästvalsprivilegierna samt fortsätter.

Den uppfattning ämbetet därvid gav till känna synes ämbetet alltjämt
äga giltighet och har såvitt för ämbetet är känt ej heller rönt motsägelse
vid den fortsatta behandlingen av frågan om präst valslagstiftningen. Efter
det av ämbetet sålunda gjorda bedömandet torde ämbetet ha att yttra sig
allenast såvitt gäller privilegierna beträffande komministerval i Norrköping,
i fråga om vilka ämbetet år 1918 till grund för rätten att genomföra
det då föreliggande förslaget åberopade samtycke av församlingarna därstädes.

Ämbetet konstaterar nu, att läget i fråga om norrköpingsprivilegierna är
detsamma som beträffande privilegierna i Skog och Hamrånge. Under hänvisning
härtill förklarar ämbetet, att det ej finner anledning till erinran
mot kommitténs förslag.

Domkapitlet i Växjö och majoriteten inom Linköpings domkapitel godtar
förslaget endast med tvekan. Om det befunnes skäligt och lämpligt att
ändra privilegierna i stället för att helt avskriva dem, vill domkapitlet i
Växjö se som en möjlighet, att rätten att vid tillsättning av kyrkoherdetjänst
kalla fjärde provpredikant utvidgades, så att flera finge kallas, samt
att kallelserätten beträffande komministertjänst finge bibehållas.

Domkapitlet i Göteborg finner för sin del övervägande skäl tala för
privilegiernas avskaffande, eftersom det icke kan anses vara rationellt eller
rättvist att vissa mer eller mindre slumpvis utvalda församlingar skall ha

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

större rätt vid prästerliga tjänstetillsättningar än andra församlingar. Om
privilegierna avskaffas, synes det emellertid domkapitlet, att särskild vikt
bör fästas vid befordringsgrunden »tjänstens särskilda behov» och att rätt
att kalla en prästman utöver de på förslag uppsatta bör tillkomma församling
vid tillsättning av särskilt kvalificerade komministertjänster, förslagsvis
de som i lönehänseende är minst likställda med de lägst placerade kyrkoherde
t j änsterna.

För att privilegierna skall bibehållas uttalar sig domkapitlet i Lund och
en skiljaktig ledamot inom Linköpings domkapitel. Enligt domkapitlet i
Lund finns det ej anledning att, endast för att genomföra en likriktning vid
tillsättning av de prästerliga tjänsterna, beröva församlingarna den rätt de
åtnjutit sedan århundraden. På liknande sätt uttalar sig också reservanten
inom Linköpings domkapitel. Denne anför vidare, att även om det givetvis
kan påvisas fall, då pastoraten kunnat göra bättre bruk av sitt privilegium,
så torde man dock ej ha rätt att påstå, att pastoraten missbrukat detsamma.

Bland kyrkoråden i de 25 församlingar, som är privilegierade i fråga om
både kyrkoherde- och komministerval, avstyrker 17 helt att privilegierna
upphäves, medan ett kyrkoråd motsätter sig deras upphävande endast såvitt
avser kyrkoherdetjänsten. I några av de tillstyrkande yttrandena uppställes
som förutsättning bland annat, att församlingen undantages från
bestämmelserna om tredjegångstillsättning.

Av kyrkoråden i de fyra församlingar, vilkas privilegier omfattar endast
kyrkoherdeval, motsätter sig tre att privilegierna slopas.

Däremot tillstyrkes privilegiernas upphävande av kyrkoråden i fem av
de åtta församlingar, som är privilegierade endast i fråga om komministerval.
I ett yttrande (Hamrånge), anmärkes emellertid, att församlingen
aldrig torde ha utnyttjat sin ifrågavarande rätt.

De avstyrkande kyrkorådsyttrandena innehåller i stor utsträckning synpunkter
som överensstämmer med de av domkapitlet i Lund och reservanten
inom Linköpings domkapitel anförda. I många fall hävdas, att privilegierna
varit värdefulla och brukats väl samt att ifrågavarande krävande
prästtjänster tack vare privilegierna kunnat besättas med yngre krafter.
Några kyrkoråd betvivlar, att bestämmelsen om hänsynstagande till tjänstens
särskilda behov skall kunna i praktiken bli en fullgod ersättning för
privilegierna.

Flera kyrkoråd som önskar behålla privilegierna framhåller emellertid,
att det tillämpade kallelseförfarandet är behäftat med brister, i det att flera
menighetsomröstningar kan förekomma. Förslag att kallelserätten i stället
skall utövas av kyrkorådet har härvid framförts från flera håll men i andra
yttranden avvisats som en olämplig utväg.

Av de kyrkoråd, som tillstyrker kommitténs förslag, ställer sig några di -

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 152 år 1957

rekt negativa till privilegierna. Sålunda anför kyrkorådet i en stockholmsförsamling,
att rätten att kalla fjärde provpredikant till komministertjänst
i realiteten innebär, att församlingens kyrkoadjunkter i tur och ordning
befordras till komministrar, medan andra sökande, oavsett förtjänst och
skicklighet, är utestängda.

4. Departementschefen

Genom 1910 och 1934 års reformer av prästvalslagstiftningen blev samma
system för tillsättning av ordinarie församlingsprästtjänster gällande i
territoriella pastorat, oavsett om pastoraten tidigare varit regala, konsistoriella
eller patronella. Däremot har en avvikande ordning fått bestå i en
liten grupp av territoriella pastorat, åt vilka i stadsprivilegier eller i annat
sammanhang av Kungl. Maj:t beviljats särskilda förmåner vid prästvalen.
En för dessa pastorat i stort sett gemensam reglering har givits genom
en kungörelse år 1934. Beträffande dennas innehåll får jag hänvisa till den
nyss lämnade redogörelsen.

Prästvalskommittén har föreslagit, att de allmänna reglerna om prästval
och tredjegångstillsättning framdeles skall gälla även i de territoriella pastorat,
som hittills varit utrustade med särskilda förmåner. Flertalet kyrkoråd
i privilegierade församlingar har motsatt sig detta förslag och önskar
behålla privilegierna — antingen oförändrade eller reviderade. Ett domkapitel
har avstyrkt att privilegierna upphäves. Övriga myndigheter som
yttrat sig i saken har däremot ansett privilegierna omotiverade eller olämpliga;
några myndigheter diskuterar nya särbestämmelser beträffande vissa
pastorat eller prästtjänster.

När jag nu har att taga ställning till frågan om prästvalsprivilegierna
bör bevaras eller ej, vill jag först framhålla att de i vart fall i ett hänseende
varit av obestridligt värde. Då valmenigheten i ett privilegierat
pastorat haft att kalla provpredikanter har den icke varit hänvisad endast
till stiftets prästerskap. Och till flertalet av de komministertjänster, som
omfattats av privilegier, har befordringsrätt, alltså ansökningsrätt, stått
öppen för hela rikets prästerskap. Privilegierna har sålunda utgjort ett avsteg
från den allmänna stiftsbandsprincipen.

Vad angår privilegiernas utformning i övrigt måste jag instämma med
1948 års kyrkomöte, att utformningen visat sig icke alldeles tillfredsställande.
Trots att gällande privilegiekungörelse anvisar, att pastoratsmenigheten
vid tillsättning av kyrkoherdetjänst skall kalla så många präster, att
domkapitlet kan uppföra tre på förslag, har det förekommit att endast en
präst kallats. Beträffande åter komministertjänster, har privilegieförmånen
att få kalla fjärde provpredikant väl för vissa pastorats del uttryckligen
motiverats med intresset att trygga att tjänsterna icke på grund av de för -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152 år 1957

hållandevis goda löneförmånerna besattes med alltför ålderstigna präster.
Men avsaknaden av varje som helst motsvarighet till regeln i 7 § 2 mom.
gällande prästvalslag — vilken regel uppställer ett minimikrav i fråga om
tjänstår såsom villkor för behörighet att mottaga kallelse som fjärde provpredikant
till kyrkoherdetjänst — har kunnat leda till att kallelserätten
används på ett sätt, som ej varit sakligt motiverat. Slutligen har, såsom
tidigare nämnts, flera kyrkoråd i privilegierade pastorat önskat ändringar
i fråga om kallelseförfarandet.

Av vad jag nu anfört framgår, att det sakliga innehållet i nuvarande
prästvalsprivilegier inbjuder till erinringar. Å andra sidan vill jag som
ofrånkomligt riktig beteckna den av såväl kyrkolagutskottet vid 1948 års
kyrkomöte som prästvalskommittén hävdade meningen, att en förutsättning
för privilegiernas bestånd är att förmånernas innehåll kan få förbli
oförändrat.

Med stiftsbandets slopande förlorar privilegierna en väsentlig del av sitt
innehåll. Såsom kommittén påpekat tillgodoses det speciella syftet med
komministerprivilegierna numera på andra vägar. För att prästvalsprivilegierna
skall ytterligare bevaras måste därför, synes det mig, kunna visas
att det är önskvärt och lämpligt att till grund för tjänstetillsättningarna i
dessa pastorat lägga en annan avvägning av menighetens och kyrkostyrelsens
inflytande än i övriga pastorat. I likhet med nästan samtliga myndigheter
har jag blivit övertygad om att skäl för fortsatt särreglering
saknas. Jag biträder sålunda förslaget att prästvalslagens allmänna bestämmelser
framdeles skall gälla även för de hittills privilegierade territoriella

pastoraten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

III. Specialmotivering till lagförslagen

I enlighet med de huvudgrunder, som angivits i det föregående, har
inom ecklesiastikdepartementet upprättats förslag till lag om tillsättning
av prästerliga tjänster i pastorat (prästvalslag). Då stiftsbandets upphävande
ansetts böra föranleda viss ändring i domkapitelslagen, har inom
departementet också upprättats förslag till lag angående ändrad lydelse
av 7 § 1 mom. och 13 § lagen den 13 november 1936 (nr 567) om domkapitel.

Ett genomförande av det förslag om kostnadsersättning åt provpredikant,
som jag tidigare förordat, påkallar vidare ändring i 6 § kyrkofondslagen,
vilken icke är av kyrkolags natur. Eftersom den nya prästvalslagen
torde böra träda i kraft först den 1 juli 1958 och dessförinnan även annan
ändring i nämnda paragraf kan komma i fråga, synes det lämpligt att
låta spörsmålet om ändring i kyrkofondslagen anstå till ett senare sammanhang.

För att i vissa delar belysa förslaget till prästvalslag torde som bilaga
till statsrådsprotokollet få fogas prästvalskommitténs förslag till prästvalsstadga.

Beträffande det närmare innehållet i de nu framlagda lagförslagen får jag
anföra följande.

A. Förslaget till lag om tillsättning av prästerliga tjänster
i pastorat (prästvalslag)

Lagens rubrik

Som tidigare nämnts talar regeringsformen § 30 — vid angivandet av
prästvalslagstiftningens föremål — om »tillsättning av prästerliga tjänster
i församlingarna». Detta stadgande har stått oförändrat sedan år 1909.

Såväl 1910 som 1934 års prästvalslagar har, utan att detta avspeglats i
lagarnas rubriker, varit begränsade till att avse tillsättning av ordinarie
församlingsprästtjänster, d. v. s. domprost-, kyrkoherde- och komministertjänster.
I fråga om tillsättning av »extra ordinarie prästerlig tjänst---

i församling» har båda lagarna hänvisat till särskilda bestämmelser.

Den nya prästvalslagen bör uppenbarligen på motsvarande sätt avse endast
ordinarie församlingsprästtjänster. Tillsättningen av icke-ordinarie
prästtjänster, som avses i prästlönereglementet, bör liksom hittills regleras
helt i administrativ ordning. Och det torde ej finnas anledning att — såsom

7 — Ilihany till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 152

Kungl. Majits ''proposition nr 152 år 1957

skett i 4 § i prästvalskommitténs lagförslag — i prästvalslagen skriva in
ett stadgande om att kyrkoadjunktstjänst skall tillsättas av domkapitlet
genom förordnande. Ej heller synes det erforderligt att låta begränsningen
till ordinarie tjänster komma till uttryck redan i lagens rubrik.

De församlingsprästerliga tjänsterna är —■ som prästvalskommittén också
påpekar — inrättade icke i församlingarna utan i pastoraten. Detta har
iakttagits vid utformningen av lagens rubrik, och i lagförslaget talas genomgående
om pastorat, när pastoratet och ej församlingen eller församlingarna
avses.

Allmänna bestämmelser
1 §•

Paragrafens första stycke — som samtidigt innefattar en definition
och ett angivande av lagens tillämpningsområde — motsvarar 6 § i
prästvalskommitténs lagförslag men saknar formell motsvarighet i PVL.
Beträffande stadgandets innehåll torde få hänvisas till vad som anförts
under lagens rubrik.

Bestämmelsen i paragrafens andra stycke ersätter i viss mån
delar av 46 § och 47 § 1 mom. PVL. Den överensstämmer i sak med 5 §
i kommittéförslaget.

Som motivering må här anföras följande.

De inom riket befintliga ieke-territoriella församlingarna — till antalet
sju — företer sinsemellan stora skiljaktigheter i flera rättsliga hänseenden.
Bland annat gäller detta beträffande reglerna för tillsättning av prästerliga
tjänster.

Pastorstjänsten i hovför samling en är icke föremål för några förslag från
kommitténs sida. Anledning lärer icke heller vara att i detta sammanhang
beröra tillsättningen av denna befattning.

För ordningen vid tillsättning av kyrkoherdetjänst i finska församlingen

i Stockholm samt tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg _ de

s. k. nationella församlingarna — redogöres i ett år 1947 avgivet sakkunnigbetänkande
(SOU 1947:56) samt i propositionen 1953: 205 (s. 13). Såsom
också prästvalskommittén funnit bör denna ordning nu kunna lämnas
orubbad. I nämnda sakkunnigutredning uttalades, att de för dessa församlingar
gällande prästvalsreglerna torde kunna ändras av Kungl. Maj:t
i administrativ ordning med stöd av 46 § prästvalslagen. Huruvida en ändring
av åsyftade bestämmelser lämpligen bör ske i sådan ordning kan här
lämnas åsido. Klart torde i vart fall vara att, om — såsom jag avser att
senare föreslå — icke blott hela gällande prästvalslag, och därmed alltså
dess 46 §, utan även 19 kap. 11 § kyrkolagen upphäves, påverkas icke därav
ifrågavarande specialbestämmelsers karaktär eller möjligheterna att ändra
desamma.

Övriga ieke-territoriella församlingar är militära församlingar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Karlsborgs garnisonsförsamling är organisatoriskt förenad med Karlsborgs
territoriella församling. Garnisonspastorn är tillika kyrkoherde. Enligt
Kungl. Maj:ts beslut den 13 juni 1913 skall befattningen tillsättas av
Kungl. Maj:t, sedan församlingen beretts tillfälle att i viss ordning yttra sig
över gjorda ansökningar. Kungl. Maj:t har den 1 oktober 1954 uppdragit åt
kammarkollegiet att verkställa utredning och framlägga förslag rörande de
villkor och bestämmelser, som erfordras för bland annat avskaffande av
garnisonsförsamlingen.

Amiralitetspastorstjänsten i Skeppsholms församling tillsättes enligt ett
cirkulär den 12 februari 1813, vilket icke tillförsäkrar församlingen rätt att
medverka. Församlingens fortsatta bestånd sammanhänger med avvecklingen
av Stockholms örlogsstation och utflyttning av Stockholms örlogsvarv
och torde inom kort bli föremål för närmare utredning. Prästvalskommittén
har ansett att om och i den mån församlingen kommer att
bestå, bör de tillsättningsregler gälla som kommittén föreslår för Karlskrona
amiralitetsförsamling.

Enligt ett reglemente av år 1864 (SFS nr 32) tillsättes amiralitetspastorstjänst
och amiralitetspredikanttjänst i Karlskrona amiralitetsförsamling av
Kungl. Maj:t. Härvid utnämnes en av de tre präster, som vid ett av eu
elektorsförsamling förrättat val erhållit flest röster. Amiralitetsförsamlingen

^______ j. t

har år 1952 anhållit, att bestämmelserna om val av präster i församlingen
måtte så långt möjligt anpassas till de allmänna prästvalsreglema, och härvid
påpekat bland annat att kvinnorna i församlingen med få undantag nu
är uteslutna från medverkan vid tillsättningarna. Prästvalskommittén
föreslår följande ordning.

Amiralitet sprästtjänst tillsättes, efter föregånget val, av Kungl. Maj:t.
Sådan tjänst bör även kunna tillsättas genom förflyttning. Beträffande behörighet
och befordringsgrunder tillämpas bestämmelserna i kommitténs
förslag till prästvalslag, varvid amiralitetspastor motsvarar kyrkoherde och
amiralitetspredikant komminister. Tjänsten ledigförklaras av och sökes hos
domkapitlet i Lund, som efter hörande av befälhavande amiralen uppför
tre behöriga sökande å förslag. Vidare tillämpas i fråga om amiralitetspastors-
och amiralitetspredikanttjänst vad i 16—31 §§ i lagförslaget stadgas
om kyrkoherde- respektive komministertjänst, dock att, därest efter förnyat
ledigförklarande av amiralitetspredikanttjänst blott eu behörig sökande
finnes, Kungl. Maj:t förordnar, huru med tjänsten skall förfaras. Icke
blott domkapitlet utan även befälhavande amiralen skall efter valet avgiva
yttrande till Kungl. Maj:t angående dem som kunna komma i fråga till den
iediga tjänsten. Slutligen böra bestämmelserna i 6 kapitlet av lagförslaget
(om besvär) samt kommitténs förslag till prästvalsstadga i tillämpliga delar
gälla beträffande nu ifrågavarande tillsättning.

Vad kommittén sålunda föreslagit beträffande tillsättning av prästtjänst
i Karlskrona amiralitetsförsamling och eventuellt i Skeppsholms församling
tillstyrkes av kammarkollegiet och chefen för marinen samt — såvitt avser
karlskronaförsamlingen — av domkapitlet i Lund. Chefen för mannen ytt -

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

rar, att förslaget synes trygga de befälhavande amiralernas berättigade inflytande
på tillsättningen av ifrågavarande tjänster. Han delar därvid icke
en av kyrkorådet i Karlskrona amiralitetsförsamling framförd åsikt, att
domkapitlet och amiralen bör yttra sig gemensamt.

Huruvida den nyss berörda utredningen rörande Skeppsholms församling
kan komma att få omfatta jämväl karlskronaförsamlingen synes ännu
ovisst. Även om så skulle ske bör enligt min mening emellertid sörjas för
att inträffande ledighet å prästtjänst i sistnämnda församling icke föranleder
att gällande, synnerligen otidsenliga särbestämmelser ånyo tillämpas.
Vad prästvalskommittén föreslagit för karlskronaförsamlingens del är enligt
min mening väl ägnat att genomföras — dock med de jämkningar som kan
följa av ändringar i kommitténs allmänna förslag. Det torde alltjämt få
ankomma på Kungl. Maj.t att utfärda erforderliga särskilda bestämmelser
om prästtillsättningar i denna församling.

Skulle en marinförsamling även framdeles komma att bestå i stockholmstrakten,
lärer, såsom kommittén förutsatt, i möjligaste mån samma bestämmelser
böra gälla för denna som för karlskronaförsamlingen.

I likhet med kommittén finner jag icke påkallat att i sammanhang med
detta lagstiftningsärende upptaga fråga om ändringar i de regler för tillsättning
av kyrkoherdetjänsterna i de svenska utlandsförsamlingarna, som
är meddelade i de särskilda av Kungl. fVIaj:t utfärdade kyrkoordningarna
för dessa församlingar. Någon ersättning för nuvarande bestämmelse i 47 §
1 mom. PVL, att Kungl. Maj:t har att förordna om tillsättning av präst vid
utländsk beskickning, kräves icke.

Paragrafens tredje stycke motsvarar delvis 47 § 2 mom. PVL.
Det har i klarhetens intresse ansetts lämpligt att — i stället för det i avsnittet
om lagens rubrik omnämnda stadgandet i 4 § i kommittéförslaget

upptaga en hänvisning till de särskilda bestämmelserna om tillsättningav
kyrkoadjunktstjänst.

I detta sammanhang torde få anmärkas följande.

Kyrkoadjunktstjänst tillsättes enligt 4 § prästlönereglementet av domkapitlet.
Ledigkungörande av dylik tjänst är icke föreskrivet men har vid
några tillfällen ifrågasatts. Därvid har åberopats å ena sidan prästernas
intresse av att kyrkoadjunktstjänsterna tillsättes efter öppen konkurrens
och å andra sidan stiftsstyrelsernas intresse att få i fria former meddela
förordnanden å dessa tjänster. En framställning av 1935 års riksdag föranledde
på sin tid upprättande av förslag till bestämmelser om Kdigkungörande
av dylika förordnanden, men förslaget blev, sedan 1936 års
kyrkomöte avböjt detsamma, icke föremål för någon Kungl. Majrts vidare
åtgärd. I sitt principbetänkande uttalade 1946 ars prästlönekommitté, utan
att närmare ingå på ämnet, att kyrkoadjunktstjänsterna framdeles borde
kungöras till ansökan lediga i sedvanlig ordning. En dylik anordning avstyrktes
dock av 1948 ars kyrkomöte, och vid författningsregleringen i anslutning
till prästlönereformen meddelades icke någon föreskrift därom.

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Prästvalskommittén har upptagit spörsmålet till ny prövning men därvid
stannat för att icke föreslå någon ändring. Kommittén har bland annat
påpekat, att extra ordinarie präster icke är underkastade förflyttningsskyldighet
och att domkapitlen för att kunna genom uppsägning och nytt
förordnande omplacera kyrkoadjunkt behöver fritt disponera över tillsättningen
av tjänsterna i fråga.

Till kommitténs ståndpunkt, vilken vid remissbehandlingen allmänt
godtagits eller lämnats utan erinran, kan jag ansluta mig. En reform av
det diskuterade innehållet synes mig i vart fall icke böra genomföras, innan
erfarenhet vunnits om verkningarna av stiftsbandets avskaffande.

2 §.

I denna paragraf fastslås valprincipen som huvudregel för tillsättning av
prästerliga tjänster; vidare meddelas vissa grundläggande bestämmelser
om principens innebörd. Beträffande dessa spörsmål hänvisas till den allmänna
motiveringen under A och C.

Till paragrafen har sammanförts bestämmelser från olika håll. Sålunda
överensstämmer andra stycket i sak med 26 § 1 mom. PVL och 29 § första
stycket kommittéförslaget, under det att tredje stycket andra punkten
motsvarar 23 § 1 mom. PVL och 23 § kommittéförslaget.

3—5 § §.

Dessa paragrafer motsvarar — jämte stadgandet i 2 § första stycket

— reglerna i 1—3 §§ i kommitténs lagförslag. Bestämmelserna har utformats
så att de i 40 § och 43 § tredje stycket i kommittéförslaget meddelade
stadgandena om förbud mot förflyttning till högre tjänstegrad kunnat
utgå.

I PVL har förevarande paragrafer sin närmaste motsvarighet i 41 § och
42 § 1 mom. Det bör anmärkas, att den nya lagtexten icke belastats med
någon mot tredje punkten i 41 § 1 mom. PVL svarande regel för det teoretiska
fallet att vid en valförrättning icke avgives någon röst.

Beträffande den grundläggande kompetensregleringen pastoratsmenighet

— domkapitel — Kungl. Maj:t hänvisas till den allmänna motiveringen
under C. Att Kungl. Maj:t ej skall kunna förflytta präst till tjänst i högre
tjänstegrad har behandlats under E i den allmänna motiveringen.

Om behörighet till prästerlig tjänst och om bejordringsgrunder.

6 §.

Paragrafen motsvarar i sitt förra led 4 § PVL och 11 § första stycket i
kommitténs förslag. I sitt senare led svarar stadgandet mot 8 § PVL men
har i överensstämmelse med 11 § andra stycket i kommitténs förslag formulerats
så att det avser ej blott domkapitlets utan även Kungl. Maj:ts

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 152 år 1957

prövning av prästs behörighet. Stadgandet är sålunda tillämpligt också vid
tillsättning av prästerlig tjänst genom förflyttning.

Kommittén har i 11 § i sitt lagförslag intagit ett tredje stycke, innehållande
att Kungl. Maj:t förordnar om kunskaper i finska och lapska
språken såsom villkor för behörighet till prästerlig tjänst i pastorat, där
dessa språk brukas vid gudstjänst. Något dylikt bemyndigande för Kungl.
Maj:t finns ej i PVL och synes ej heller vara erforderligt i den nya prästvalslagen.

7 §.

Denna paragraf, som motsvarar 10 § första och tredje styckena i kommitténs
förslag, ersätter i vad avser domprost- och kyrkoherdetjänster 7 §
1 mom. PVL samt innehåller såsom ny föreskrift, att för behörighet till
komministertjänst erfordras att ha en tjänstålder av minst aderton månader.
Denna tid motsvarar aspiranttiden för pastorat sadjunkt, och det får
— såsom kommittén framhållit — anses vara en rimlig fordran, att den
som uppföres på förslag till ordinarie tjänst under åtminstone så lång tid
inhämtat praktisk erfarenhet av prästerlig tjänstgöring.

Syftet med de i denna paragraf givna reglerna om minimitjänstålder förfelas
om vid dess bestämmande i mera betydande omfattning medräknas
tid, varunder präst faktiskt icke utövat prästerlig verksamhet. För att
detta icke skall kunna bli fallet bör beträffande dessa regler stadgas en
begränsning av den rätt att tillgodoräkna tjänstledighet som under F i
den allmänna motiveringen förordats i fråga om tjänstårsberäkning vid
konkurrens mellan flera sökande. I berörda minimitider bör sålunda icke
utan Kungl. Maj:ts medgivande få inräknas vare sig tjänstledighet med Caydrag
av annan anledning än predikoprov eller tjänstledighet för militärtjänstgöring.
En bestämmelse av denna innebörd har upptagits i 6 § av
kommitténs förslag till prästyalsstadga.

Det bör anmärkas, att i förevarande paragraf icke angivits, vid vilken
tidpunkt behörighetsvillkoren skall vara uppfyllda. Någon ändring i sak är
här icke avsedd: den avgörande tidpunkten bör alltjämt vara ansökningstidens
utgång respektive kallelsetillfället. Det synes emellertid lämpligt att
föra över föreskriften härom till prästyalsstadgans bestämmelser om tjänstårsberäkning.
Motsvarande spörsmål uppkommer i 9—11 §§ förslaget till
prästvalslag och har där lösts på samma sätt.

8 §.

Paragrafen motsvarar, frånsett redaktionella jämkningar, 8 § i kommitténs
förslag; i PVL svarar den närmast mot 5 §.

Såsom kommittén erinrar kräver ett tillsättningssystem, som är fotat på
avläggande av prov och menighetsval, såväl att präst, vilken sökt viss
tjänst, i regel kvarstår som sökande ända till dess valet förrättats som att
präst ej samtidigt får ha förslagsrum till flera tjänster.

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Stadgandena i första och andra styckena förhindrar till en början i likhet
med 5 § PVL att en präst kommer att samtidigt stå på förslag till flera
tjänster, som skall tillsättas efter val. Vidare regleras i första och andra
styckena den situationen att präst, som sökt en tjänst, vilken skall tillsättas
genom tredjegångstillsättning, därefter önskar söka eller antaga kallelse till
en tjänst, som skall tillsättas efter val. För att bli behörig att uppföras på
förslag till sistnämnda tjänst, måste han återkalla sin ansökning till den
förstnämnda tjänsten. Situationen i tredje stycket är den omvända: förslagsrum
till tjänst, som skall tillsättas efter val, hindrar att präst får
komma i fråga till tjänst, som skall tillsättas genom tredjegångstillsättning.
Syftet med samtliga dessa bestämmelser är att så vitt möjligt minska
risken för att en valprocedur förlöper men senare visar sig ha varit meningslös.

Något förbud föreslås ej för präst att samtidigt stå som sökande till flera
tjänster, vilka skall tillsättas genom tredjegångstillsättning. I 37 § ges en
regel för det fallet att präst i denna ordning utnämnts till innehavare av
flera tjänster. Genom bestämmelser i prästvalsstadgan bör man — för att
i möjligaste mån undanröja risken att präst, som samtidigt söker flera
tjänster, blir utnämnd till innehavare av mer än en tjänst — utvidga den
uppgiftsskyldighet som nu är föreskriven.i 4 § kungörelsen 1934:574. Bestämmelser
med detta syfte har upptagits i 10 § förslaget till prästvalsstadga.

9 §.

Denna paragraf, som motsvarar 10 § andra stycket i kommitténs förslag,
ersätter 7 § 2 mom. och viss del av 13 § 2 mom. PVL.

I fråga om kravet på minst tio tjänstår skall icke tillämpas sådana begränsningar
i rätten att tillgodoräkna tjänstledighetstid som under 7 § föreslagits
beträffande där angivna minimitider.

10 §.

Paragrafen har behandlats under B i den allmänna motiveringen. Jämför
3 § PVL och 7 § i kommitténs förslag.

11 §•

Paragrafen motsvarar 9 § i kommittéförslaget.

I första stycket har upptagits den för kyrkoherde i 6 § 2 mom. PVL
stadgade transportspärren men samtidigt införts befogenhet för Kungl.
Maj:t att dispensera från densamma. Kommittén har som motiv för dispensbestämmelsen
anfört följande.

Undantagsvis kunna en kyrkoherdes personliga förhållanden eller tjänstgöringsförhållanden
vara sådana att det framstår som obilligt att han icke
före utgången av femårstiden på grund av egen ansökan får uppföras på
förslag till viss annan tjänst. Vidare må erinras att han är oförhindrad att

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

mottaga kallelse till annan kyrkoherdetjänst. Slutligen kan framhållas att
nuvarande ovillkorliga förbud icke skulle stå i god inre överensstämmelse
med prästs skyldighet att underkasta sig transport till annan tjänst. Kommittén
förutsätter, att dispens endast medgives på grund av vägande skäl.

I paragrafens andra stycke har införts en motsvarande spärregel beträffande
komminister. Till stöd för sitt förslag härom har kommittén anfört,
att församlingarnas intresse synes motivera, att även för komminister
stadgas en principiell bundenhet under viss tid, att denna uppenbarligen
bör vara kortare än för kyrkoherde samt att den för förslaget anförda grunden
?jJkan åberopas i fråga om annan tjänst i samma pastorat.

Kommitténs förslag till regler om transportspärr har under remissbehandlingen
nästan allmänt godtagits, och själv kan jag helt biträda desamma.

12 §.

Denna paragraf motsvarar med vissa jämkningar 9 § PVL och 13 § i
kommitténs lagförslag. Utöver vad som anförts under F i den allmänna
motiveringen må följande anmärkas.

I 9 § PVL talas om »det kall honom i kyrkans eller läroverkens tjänst
dittills varit anförtrott». Uttrycket »kyrkans eller läroverkens tjänst» har i
kommitténs lagförslag utbytts mot »kyrkans tjänst». Eftersom hänsyn
rimligen bör tagas även till skicklighet, som ådagalagts i tjänst utanför
kyrkan, exempelvis vid teologisk fakultet, synes det riktigast att bestämningen
i fråga helt får utgå.

För att underlätta ett i särskilda fall välmotiverat hänsynstagande till
andra vetenskapliga meriter än teologiska har kommittén något jämkat de
nuvarande bestämmelserna om lärdomsmeriter. Enligt 9 § PVL skall nu
tagas i betraktande bland annat sökandes »offentligen ådagalagda lärdom
i teologiska ämnen»; endast om flera sökande är jämngoda i teologiska
insikter, far avseende fästas även vid lärdom i andra kunskapsämnen. I
kommitténs förslag namnes endast sökandes »offentligen ådagalagda lärdom».
Det blir enligt kommitténs mening självfallet, att lärdomsmeriter
beaktas i den män de kan anses utgöra en saklig merit för en sökande till
prästtjänst. Att ett försteg regelmässigt måste ges åt teologisk lärdom anser
kommittén icke behöva utsägas i lagtexten.

Kommitténs förslag på denna punkt har icke mött någon erinran i sak.
Kammarkollegiet har emellertid gjort gällande, att tanken att lärdomsmeriter
bör beaktas i den mån de kan anses utgöra en saklig merit för
tjänsten, bör avspeglas i själva lagtexten. Kollegiet föreslår därför, att till
orden »ådagalagd lärdom» fogas »i den mån den kan vara av betydelse för
tjänsten».

Det av kammarkollegiet sålunda föreslagna tillägget synes ej vara erforderligt.
Jag kan i denna del helt ansluta mig till vad kommittén anfört.

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Om tillsättning av prästerlig tjänst efter val

13 §.

I paragrafen — 14 § i kommittéförslaget — liar upptagits del av innehållet
i 1 § PVL. Återstoden av 1 § PVL har kommittén överfört till 7 §
i förslaget till priistvalsstadga.

En remissmyndighet har beträffande nämnda stadgebestämmelse ansett
att domkapitlet borde äga befogenhet att sprida ledigförklarandet av samtidigt
ledigblivna kyrkoherdetjänster. Härmed skulle präst i mindre grad
bli hindrad genom ansökan till viss tjänst att söka annan. En dylik anordning
synes mig dock kunna leda till att domkapitlens opartiskhet sättes
i fråga.

På sätt kommittén föreslagit i 8 § samma stadgeförslag bör ansökningstiden
minskas från nuvarande trettio dagar till den tid av tre veckor, som
upptagits i allmänna verksstadgan.

14—16 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 15—17 §§ i kommittéförslaget. Innehållet i
14 § är hämtat från 2 och 9 §§ PVL. 15 och 16 §§ svarar mot 13 § PVL.
Reglerna i 15 § innehåller inga sakliga nyheter.

Bestämmelserna i 16 § innebär en avsevärd inskränkning av de fall, då
tjänst skall ånyo ledigförklaras. Kommittén anför härom.

Enligt 13 § 1 mom. PVL skall domkapitlet, där ej tre behöriga sökande
anmält sig till ledigförklarad tjänst, utsätta ny ansökningstid. Ansökningsrätt
står därvid öppen för hela rikets prästerskap. Med stiftsbandets avskaffande
förlorar detta förnyade ledigförklarande av tjänster självfallet
i betydelse. Redan av denna anledning kan man icke underlåta att pröva,
om tillräckliga skäl finnas att i oförminskad utsträckning ledigförklara
tjänster två gånger. Men härtill kommer att ett itererat ledigförklarande
förlänger tillsättningsproceduren högst avsevärt. Vid bedömandet av hithörande
spörsmål synes man böra hålla fast, att församlingsmedlemmarnas
valrätt blott kan utövas, då mer än en sökande finnes till den lediga tjänsters
Försöken att genom förnyat ledigförklarande locka fram ytterligare
sökande till en mindre eftertraktad tjänst böra därför icke begränsas så
hårt, att församlingens medverkan vid tillsättningen i ökat antal fall blir,
genom att endast en sökande finnes, illusorisk. I fråga om kyrkoherdetjänst
erbjuda reglerna om kallande av präst å frågodag eu möjlighet för
ytterligare ett namn. Kommittén anser det därför ej erforderligt att kyrkoherdetjänst,
som blott lockat en eller två behöriga sökande, ånyo förklaras
ledig. Beträffande komministertjänst, där någon kallelserätt icke finnes,
bör däremot alltjämt gälla, att ny ansökningstid utsättes, såframt endast
eu behörig sökande anmält sig vid det första ledigförklarandet. Finnas två
behöriga sökande kan enligt kommitténs mening icke anses erforderligt att
ett försök göres att kalla fram cn tredje sökande. År en ledig komministertjänst
så föga åtrådd, att även efter andra ledigförklarandet blott en behö -

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

en konkurrens om tjänsten; denna bör då utan prov och val tillsättas med
den ende sökande.

Vid remissbehandlingen har länsstyrelsen i Örebro län ansett det omotiverat
att utsätta ny ansökningstid, när endast en behörig sökande till komministertjänst
anmält sig, samt föreslagit att denne då utan vidare utnämnes
till innehavare av befattningen. Å andra sidan har domkapitlet i
Lund gjort gällande, att förhållandena i något enstaka fall kan vara sådana,
att det skulle vara till skada för det kyrkliga livet i församlingen, om
den ende behörige sökanden till komministertjänst erhölle fullmakt å tjänsten.
De nuvarande bestämmelserna bör därför enligt domkapitlets förmenande
kvarstå.

För egen del har jag ansett kommitténs förslag tillgodose, så långt sig
lämpligen låter göra, intresset att undvika onormalt utdragna tillsättningsprocedurer.
På endast en sökande till komministertjänst finnes, skall dennes
skicklighet till tjänsten självfallet prövas efter 6 §.

Stadgandet i 16 § tredje stycket om företrädesrätt för sökande, som
anmält sig under första ansökningstiden, får ses mot bakgrunden av att
motsvarande regel i 13 § 1 mom. PVL allmänt tillämpas på det sättet, att
företräde ges ej blott till rum å förslaget utan även till högre rum. Detta
har lett till att ordningsföljden å förslaget icke, såsom eljest, återspeglat
domkapitlets bedömning av förhållandet de sökande emellan i fråga om förtjänst
och skicklighet. En dylik jämförelse har måhända icke ens skett. Till
undvikande av dessa olägenheter och med hänsyn till att en längre gående
företrädesrätt för tidigare sökande än att överjhuvud bli uppförd på förslaget
icke synes motiverad, föreslås nu allenast att sådan sökande städse
skall uppföras på förslaget. Innebörden av regeln åskådliggöres, därest på
sätt kommittén föreslagit i prästvalsstadgan föreskrives att ordningsföljden
mellan präst, som sökt tjänsten vid första ledigförklarandet och kvarstår
såsom sökande, samt övriga sökande som uppföres på förslag skall avgöras
genom omröstning (jfr 14 § i kommitténs stadgeförslag).

17 §.

Om paragrafen, som motsvarar 18 § i kommitténs förslag anför kommittén
i huvudsak följande.

Första stycket svarar närmast mot 14 § PVL. Enligt förslaget inträder
emellertid prästens bundenhet vid gjord ansökning senare än enligt PVL.
Ansökning skall nämligen få återkallas intill dess att förslag är upprättat.
Härigenom minskas risken av att en präst blir — på grund av en ansökning
som han ingivit utan att äga kännedom om vilka andra präster som
avsåge att i sista stund inlämna sina ansökningar — bunden vid ett förslag,
som icke innebär någon reell utsikt för honom att erhålla tjänsten.
Någon bestämmelse om att ansökning får återkallas intill tidpunkten för
förslagets upprättande kräves icke; en dylik rätt föreligger självfallet om
ej motsatsen stadgas. (För närvarande finnes dock i 5 § kungörelsen
1934: 574 ett stadgande härom.)

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Uttrycket »annan befordran» har övertagits från 14 § PVL. I den av
Wilh. Beskow år 1905 utgivna kommentaren till 1883 års prästvalslag
angives innebörden av detta uttryck salunda: »på grund av extra ansökning,
såsom prebendarie eller i patronelit pastorat». Enligt det nu^föreslagna
systemet för tillsättning av församlingsprästtjänster kan eihallen
annan prästerlig befordran sällan tänkas bliva aberopad som skäl för befrielse
från förslagsrum. Att vederbörande erhållit en icke prästerlig tjänst
torde kunna åberopas för rätt till ayg^ång från förslag. Det synes vara en
fördel att "Bevara ett så pass obestämt uttryck som »annan befordran».
Något intresse finnes ju icke att binda en präst vid ett förslagsrum, därest
hans förhållanden så förändrats att det star utom tvivel att han aldrig i
händelse av utnämning skulle komma att tillträda tjänsten.

I några remissyttranden har yrkats att prästs bundenhet alltjämt skulle
inträda med utgången av ansökningstiden. Härvid har anförts, att den av
kommittén föreslagna regeln skulle möjliggöra för en präst att genom en
taktisk, ej allvarligt menad ansökning gynna viss annan prästs intressen
samt att en sökande skulle kunna bli utsatt för otillbörlig påverkan att
återkalla sin ansökning.

Möjligheten av dylika förfaranden synes mig icke böra hindra den av
kommittén föreslagna — för en präst otvivelaktigt mangen gang värdefulla
— minskningen av bundenheten vid ansökning.

Andra stycket svarar närmast mot 40 § PVL. Förslaget innebär den ändringen
i förhållande till nuvarande ordning, att befrielse från förslagsrum
vinnes redan genom en anmälan och ej först genom bifall till en härom
gjord ansökan.

18 §.

Paragrafen svarar mot 15 § PVL och 12 § i kommitténs förslag. Om
konsekvenserna av obehörighet som här avses stadgas ytterligare i 19 s I

38 och 39 §§ PVL regleras verkan av att präst, som stått under val,
blir obehörig efter valet men innan domkapitlet utfärdat fullmakt respektive
Kungl. Maj :t tillsatt tjänsten. Det synes icke erforderligt att i lagen
upptaga bestämmelser för dessa i och för sig tänkbara men mycket säregna
situationer.

19 §.

Denna paragraf, som har samma nummer i kommittéförslaget, svarar
närmast mot 10 § PVL. I stort sett är reglerna utformade som motsvarigheter
till bestämmelserna i 15 och 10 §§. I första stycket första punkten
stadgas om komplettering av förslag — utan nytt ledigförklarande med
ursprungligen överbliven sökande. Lnligt andra punkten i samma stycke
skall sådan komplettering ej ske, då fråga är om kyrkoherdetjänst och
kallelse kommit till stånd å frågodag. Anledningen till undantagsregeln är
att situationen kan antagas vara sådan, att den, varmed förslaget skulle
kunna kompletteras, icke skulle ha nagra utsikter att bli utnämnd till innehavare
av tjänsten.

108

Kiingl. Maj.ts proposition nr 152 år 1957

20—22 §§.

Dessa paragrafer, vilka har samma nummer i kommittéförslaget, motsvarar
respektive 17 §, 19 § och 21 § PVL.

Beträffande utformningen av regeln om frivilliga prov hänvisas till den
allmänna motiveringen under D.

Den i 19 § PVL förekommande fyrtiofemdagarsfristen kan anmärkningsvärt
uppehålla fortgången av tjänstetillsättningar och har därför förkortats
till fyra veckor.

Stadgandena i 20 § sista stycket och 22 § har i sak oförändrade upptagits
från PVL. Förstnämnda bestämmelse fanns redan i 1843 års prästvalsförordning.
Den i 22 § upptagna regeln återgår på flera under 1700-talet
utfärdade cirkulär och har sedan år 1883 funnits i präst valslagen. Med
bestämmelsen avses att förekomma, att sökande under tjänstgöring i pastoratet
utövar obehörigt inflytande å de röstberättigade.

23—27 §§.

Dessa paragrafer motsvaras i kommittéförslaget av paragrafer med
samma nummer. Av innehållet i kommittéförslagets 23 S har dock det
mesta upptagits i 2 § tredje stycket.

Då predikoproven enligt förslaget icke skall vara obligatoriska, kan den
traditionella beteckningen »fjärde provpredikant» ej lämpligen behållas i
författningstexter. Såsom också kommittén funnit kan ej anses erforderligt
att tillskapa någon ny beteckning för präst som efter kallelse uppföres å
förslag.

Första stycket av 24 § ansluter sig i formellt hänseende nära till 28 §

1 inom. PVL. Beträffande höjningen av rösttalet trehundra till fyrahundra
hanvisas till den allmänna motiveringen under C. Stadgandet i sista punkten
av 28 § 1 inom. PVL om möjlighet att uppskjuta omröstning å frågodag
till annan söndag har lika litet som andra bestämmelser, som fixerar
tidsmoment i tillsättmngsproceduren, upptagits i lagförslaget. Anmärkas,
må att kommittén funnit bestämmelsen onödig och därför icke heller låtit
den inflyta i sitt stadgeförslag.

Hänvisningen i 24 § andra stycket avser samtliga bestämmelser i 28 och

2JLP> aII,sa reglerna om rösträtt, fullmaktsröstning, röstlängd och slutna
sedlar.

I 25 § har sammanförts regler från 28 § 3 och 4 mom. PVL. Bestämmelsen
i 26 § om prov av präst, som kallats, svarar mot 28 § 5 mom. PVL;
rätten att avstå från prov har utformats i överensstämmelse med 20 §.
Reglerna i 27 § motsvarar 29 § PVL; den av kommittén föreslagna lydelsen
av andra stycket liar efter påpekande av kammarkollegiet jämkats så att
det tydligt framgår att i avsedda situationer ny_frågodag alltid skall hållas.

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

28 §.

Första stycket motsvarar 26 § 3 mom. PVL och 29 § första stycket andra
punkten i kommitténs lagförslag. Andra stycket svarar mot 26 § 2 mom.
PVL och 29 § andra stycket kommittéförslaget.

Enligt 26 § 2 mom. PVL må rösträtt ej utövas av annan än den, som
personligen infinner sig vid valtillfället. Är äkta makar båda röstberättigade,
äger dock den ena av dem genom fullmakt överlåta sin rösträtt till
andra maken. I dessa regler föreslås ingen annan ändring än den, att kravet
på att make, som röstar för andra maken, skall själv vara röstberättigad
får bortfalla. Förslaget sammanhänger därmed att riksdagen år 1956 såsom
vilande antagit ett förslag till ändrad lydelse av § 24 riksdagsordningen av
innebörd att det för makes rätt att vid val till riksdagens andra kammare
avgiva valsedel genom andra maken gällande villkoret, att den av makarna
som framlämnar valsedeln själv är röstberättigad, upphäves.

I fråga om formkraven å fullmakt föreslås den ändringen, att fullmakt
hädanefter ej skall behöva vara bevittnad av två personer: ett vittne skall

räcka. Förslaget innebär på denna punkt en anpassning till 63_§ lagen om

val till riksdagen och 29 § kommunala vallagen. I olikhet mot kommittén,
som ej upptagit någon föreskrift om vittnesjäv, anser jag — med instämmande
i en av kammarkollegiet anförd kritik — att prästvalslagens bestämmelser
även härutinnan bör anpassas efter de politiska vallagarna.

29 §.

Första stycket svarar mot 27 § PVL och 30 § i kommitténs förslag.,

I andra stycket, som motsvarar 31 § kommittéförslaget, har upptagits
förra ledet av 32 § 1 mom. PVL. Innehållet i senare ledet av sagda moment
är en underordnad procedurregel och kan icke anses ha sin plats i prästvalslagen.

Vid remissbehandlingen har Uppsala domkapitel föreslagit, att det skall
föreskrivas att röstsedel skall inneslutas i valkuvert. Detta förslag finner
jag ej skäl biträda.

30 §.

Första stycket överensstämmer frånsett en redaktionell jämkning med
42 § i kommitténs lagförslag. Medan hittillsvarande möjligheter att vid
tillsättning av kyrkoherdetjänst efter val söka tjänsten utom förslag hos
Kungl. Maj:t föreslås skola försvinna, har för domprosttjänster bibehållits
möjlighet till sådant sökande. För att tillsättningen av tjänst ej skall härigenom
fördröjas, föreslås att den som i denna ordning önskar söka tjänst
skall inge sin ansökning inom klagotiden för valet eller, därest särskild
valförrättning ej erfordras, inom klagotiden för frågodagsförrättningen.
Kommitténs förslag har på dessa punkter allmänt godtagits eller lämnats
utan anmärkning vid remissbehandlingen.

Beträffande andra stycket, som svarar mot 41 § andra stycket i kommittéförslaget,
hänvisas till vad som anföres under 31 §.

110 Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

31 §.

Paragrafen motsvarar i sak 28 § i kommitténs lagförslag.

I 43 § 1 mom. PVL stadgas att när Kungl. Maj:t skall utnämna till
kyrkoherdetjänst, infordrar Kungl. Maj:t yttranden av biskopen och domkapitlet
angående dem som kan komma i fråga till tjänsten. Kommittén
anmärker — i sitt delbetänkande — att denna bestämmelse tillkom under
riksdagsbehandlingen av 1934 års prästvalsproposition samt att det icke
synes helt klart, varför särskilt yttrande i tillsättningsärenden skulle avges
av biskopen. Enligt kommitténs mening är en dylik föreskrift icke heller
särskilt lämplig. Härom anför kommittén.

Bestämmelser av innebörd, att ordföranden i ett kollegialt organ skall
vid sidan av organets yttrande i erTTråga avgiva ett eget yttrande", torde
vara sällsynta. Där ett dylikt förfarande över huvud taget får någon reell
innebörd, torde denna snarast vara ogynnsam: ordföranden kan bindas i sin
ståndpunkt före den kollegiala diskussionen och därigenom komma att utöva
ett onödigt starkt tryck på denna. Skulle häremot invändas att biskopen
i sin egenskap av stiftschef hade att tillvarataga andra synpunkter än
som ordförande i domkapitlet, måste denna synpunkt betecknas som en
fiktion. V_anhg administrativ praxis ifråga om utvecklande i protokoll av
särskild mening ger tvivelsutan biskopen erforderligt tillfälle att utveckla
egna synpunkter. Enligt kommitténs mening är stadgandet icke heller motiverat
såsom en garanti för att biskoparna skola deltaga i behandlingen av
tjänste tillsättningsärenden.

Under hänvisning till detta uttalande har kommittén i sitt förslag till
prästvalslag ej upptagit några föreskrifter om särskilt yttrande av biskopen.
I remissyttrandena har detta genomgående tillstyrkts eller lämnats utan
erinran. Också själv ansluter jag mig härtill.

Med 31 § överensstämmer i nu ifrågavarande hänseende 30 § andra
stycket, 36 § andra stycket och 39 § andra stycket.

Om tredjegång stillsättning annorledes än genom förflyttning

32 §.

Denna paragraf har samma nummer i kommittéförslaget.

Liksom i kommitténs lagförslag har uttrycket tredjegångstillsättning använts
såsom beteckning för tillsättning av kyrkoherde- eller komministertjänst
vid var tredje ledighet, oavsett om tjänsten tillsättes efter ansökningsförfarande
eller genom förflyttning av präst. De båda tillsättningsformerna
har dock synts böra särskiljas i lagtexten genom underrubriker.

33 §.

Paragrafen motsvarar 33 § i kommitténs förslag. Åtminstone ettiörnyat
ledigförklarande synes motiverat av möjligheten att som sökande därvid
framträder präst, som tidigare varit uppförd på förslag till annan tjänst och
därför varit jämlikt 8 § hindrad att söka nu ifrågavarande tjänst.

Kungl. Maj.ts proposition nr 152 år 1957

34 §.

Till denna paragraf finnes ingen motsvarighet i kommitténs lagförslag.
Tydligtvis bör dock regleras hur det skall förfaras i förevarande situation.

Väl vore tänkbart att i analogi med 16 § tredje stycket föreskriva att
tjänsten skall ledigförklaras ånyo. Tillräckliga skäl härtill synes dock icke
finnas. Vad vid 16 § anförts om prövning av att ende sökande uppfyller
de allmänna behörighetskraven i 6 § har motsvarande giltighet vid tillsättning
enligt 34 §. Paragrafen innebär ett av praktiska skäl förestavat undan- L
tag från regeln att kyrkoherdetjänst skall vid tredjegångsledighet tillsättas (
av Kungl. Maj:t.

Beträffande denna paragraf, som motsvarar 34 § i kommitténs lagförslag,
hänvisas i första hand till den allmänna motiveringen under C. Där
församlingarna i ett flerförsamlingspastorat utgör en fullständig samfällighet
och därför blott har ett gemensamt kyrkoråd, ankommer det på detta
att yttra sig över de sökande. Den befattning, som kyrkoråden enligt förslaget
har att taga med tillsättning av prästtjänster, är i och för sig sådan,
att det vore motiverat att densamma finge avspeglas i 41 § andra stycket
församlingsstyrelselagen. Med hänsyn till att nämnda lag är föremål för en
allmän revision, synes en detaljändring dock kunna underlåtas.

Huruvida stadgandet i andra stycket om ny remiss till kyrkoråd skall i
det särskilda fallet tillämpas, lärer närmast böra bero av den ståndpunkt
kyrkorådet i sitt redan avgivna yttrande intagit till å ena sidan den präst,
som bortfallit såsom sökande, och å andra sidan övriga sökande.

36 §.

Första stycket överensstämmer i sak med 35 § första stycket i kommittéförslaget.

Andra stycket avviker däremot från kommitténs förslag. Enligt kommittén
skulle domkapitlet vid tredjegångstillsättning av kyrkoherdetjänst
efter ansökning alltid ange, vilka av de sökande som borde komma i fråga
i andra och tredje rummen. Härvidlag synes dock naturligare att efter
mönster av allmänna verksstadgan föreskriva att dylikt uttalande skall
avges, om skäl därtill är. Domkapitlet kan finna en sökande klart överlägsen
sina medsökande och bör då ej vara tvunget att mellan dessa göra
en gradering, vilken ter sig onyttig i det föreliggande tillsättningsfallet men
kan komma att prejudicera vid senare konkurrens mellan samma sökande.

37 §.

Kommittén har i sitt lagförslag under 36 § upptagit den regeln, att därest
präst genom tredjegångstillsättning blir utnämnd till innehavare av flera
tjänster, skall den utnämning gälla som skett tidigast. Har präst samma
dag utnämnts till flera tjänster, skall han äga att själv välja mellan dem.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Det torde vara klokt att icke lämna de av kommittén åsyftade situationerna
helt oreglerade. Ty även om man genom att föreskriva skyldighet för
domkapitlet att i vissa fall underrätta om meddelade utnämningsbeslut och
för präst att underrätta om samtidiga ansökningar och om vunnen befordran,
kan man icke utesluta att präst, som sökt flera tjänster, kan bli utnämnd
till innehavare av mer än en. De situationer, som härvid är tänkbara,
visar dock så stora variationer, att det torde vara befogat att för
samtliga ge allenast den gemensamma regeln, att Kungl. Maj:t avgör vilken
utnämning som skall gälla. Uppenbarligen bör härvid tagas hänsyn till
prästens önskemål. Anmärkas må vidare, att med Kungl. Maj:ts beslut kan
behöva anstå, till dess det visat sig, huruvida av domkapitel gjord utnämning
vunnit laga kraft.

Om tillsättning av prästerlig tjänst genom förflyttning
38 och 39 §§.

Den i dessa paragrafer givna regleringen av förflyttningstillsättningar
överensstämmer i stort sett med innehållet i 37—39 och 43 §§ kommittéförslaget.
För det huvudsakliga innehållet hänvisas till den allmänna motiveringen
under E. Härutöver må anmärkas följande.

Då kommitténs förslag om inrättande av prästerliga disponibilitetsbefattningar
icke upptagits i sammanhang med förevarande lagstiftningsfråga,
har andra punkten i kommittéförslagets 37 § fått utgå. Vidare har 38 §
andra punkten i samma förslag uteslutits såsom obehövlig.

Med föreskriften i 39 § första stycket avses att förhindra bland annat
att ett tillsättningsbeslut kommer att föregås av en i det föreliggande fallet
onyttig procedur.

Om besvär

40—42 §§.

Av ifrågavarande paragrafer svarar 40 § mot 34 § 1 mom. PVL och 46 §
i kommitténs lagförslag, 41 § mot 34 § 2 mom. PVL och 47 § i kommittéförslaget
samt 4% § mot 44 § PVL ävensom 44 och 45 §§ i kommittéförslaget
.

I samtliga fall har besvärstiden bestämts till tre veckor, d. v. s. den tid
vilken numera antagits som normal administrativ besvärstid. Det sakliga
innehållet i 40 och 41 §§ överensstämmer i övrigt med vad som hittills gällt.

Däremot innehåller 42 § på ett par punkter ytterligare nyheter. Sålunda
föreslås, att besvär över domkapitels beslut skall ingivas direkt till ecklesiastikdepartementet,
icke som hittills till domkapitlet. Vidare lämnas i paragrafen
en bestämning av besvärssubjekten i vissa viktigare fall — ett
spörsmål som PVL helt förbigår. I fråga om besvärssubjekten är särskilt
att märka bestämmelsen att över beslut, varigenom präst, som kallats att
uppföras på förslag, förklarats obehörig därtill, skall besvär få anföras även

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

av röstberättigad. Kommitténs förslag om införande av en dylik bestämmelse
har vid remissbehandlingen icke mött erinran i vidare mån än att
kammarkollegiet ifrågasatt det påkallade i bestämmelsen och framhållit,
att den kan tänkas leda till att tillsättningsförfarandet i onödan fördröjes.
För egen del finner jag saken i viss mån tveksam men anser dock övervägande
skäl tala för att även röstberättigad skall ha besvärsrätt i fall som
här avses.

Särskilda bestämmelser

43 §.

Denna paragraf motsvarar 45 § PVL och överensstämmer med 48 § i
kommittéförslaget. Jämför även 5 § 1 mom. tredje stycket prästlönereglementet.
Enligt sistnämnda författningsrum skall vad av ålder gällt om
kyrkoherdetjänstens i Visby pastorat egenskap av prebende åt biskopen i
Visby stift fortfarande äga tillämpning.

44 §.

Paragrafen motsvarar 49 § i kommittéförslaget. I PVL återfinns på skilda
ställen bemyndiganden för Kungl. Maj:t att utfärda erforderliga tilläggsbestämmelser,
nämligen i 1 § 2 mom., 22 § 4 mom., 33 §, 42 § 3 mom. samt
43 § 2 mom.

Beträffande bestämmelsernas uppdelning mellan lag och stadga hänvisas
till vad som härutinnan anförts under A och F i den allmänna motiveringen.
I förevarande sammanhang torde böra särskilt anmärkas, att prästvalskommittén
i 21 § andra stycket i förslaget till prästvalsstadga upptagit
en bestämmelse om skyldighet för pastorat att gälda resekostnadsersättning
och traktamente åt valförrättare m. fl. Denna bestämmelse motsvaras
nu av 22 § 4 mom. PVL. Det är här alltså ej fråga om att ålägga
pastoraten någon i princip ny förpliktelse; och för egen del vill jag förorda
kommitténs lösning på denna punkt.

Övergångsbestämmelser

Som förut nämnts torde den nya prästvalslagen böra träda i kraft den 1
juli 1958.

Kommitténs förslag att 19 kap. 11 § kyrkolagen skall formligen upphävas
har icke mött någon erinran vid remissbehandlingen, och själv biträder
jag detta förslag.

Den i 46 § PVL intagna hänvisningen till särregler med avseende å domkapitels
förfarande vid tillsättning av viss kyrkoherde- eller komministertjänst
täckes numera endast av de särskilda regler som enligt reglementet
för lappmarks ecklesiastikverk gäller i fråga om kyrkoherdetjänsten i
Karesuando pastorat och komministertjänsten i Kvikkjokk. Dessa regler
innebär i huvudsak att ifrågavarande tjänster tillsättes av domkapitlet

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 152

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

utan föregånget val. Kommittén har för sin del icke kunnat finna, att några
prästvalsrättsliga särregler erfordras för lappmarken utöver vad som ligger
i krav på kunskaper i lapska språket, och har därför föreslagit, att §§ 6, 7, 8
och 10 i lappmarks ecklesiastikverk skall upphävas genom den nya prästvalsstadgan.
Detta förslag har vid remissbehandlingen ej mött några invändningar.
För egen del ansluter jag mig till förslaget utom såtillvida att
jag av formella skäl anser ifrågavarande specialbestämmelser böra upphävas
redan genom övergångsbestämmelserna till den nya prästvalslagen.

Punkterna 3—5 av de nu föreliggande övergångsbestämmelserna bör
jämföras med tredje och femte styckena i övergångsbestämmelserna till
PVL.

B. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 7 § 1 mom. och
13 § lagen den 13 november 1936 (nr 567) om domkapitel

I 13 § 4 och 5 mom. domkapitelslagen finns intagna bestämmelser om
den ordning, vari präst under vissa förutsättningar skall av domkapitlet
skiljas eller avstängas från det prästämbete som förlänats honom genom
prästvigningen. Vidare har i 5 mom. stadgats att det tillkommer domkapitlet
att upptaga och avgöra fråga om skyldighet för prästerlig befattningshavare
att avgå från sin befattning på den grund att han övergivit
svenska kyrkans lära. För den händelse fråga är om präst, som innehar
eller avsatts från eller avgått från befattning, som lyder under domkapitel,
är det detta domkapitel som har att företaga dylik åtgärd eller prövning.
Beträffande präst, som innehar eller innehaft prästerlig befattning vilken
icke lyder under domkapitel — dock ej biskop — liksom beträffande präst
som ej innehar respektive innehaft prästerlig befattning, ankommer enligt
ett av chefen för justitiedepartementet vid tillkomsten av 1948 års ändringar
i domkapitelslagen gjort uttalande vidtagandet av åtgärd av nu
ifrågavarande art på domkapitlet i det stift, prästmannen genom prästvigningen
kommit att tillhöra eller till vilket han senare må ha överförts
(prop. 1948: 94 s. 45).

Med hänsyftning på detta uttalande har kommittén anfört följande.

Efter ett upphävande av stiftsbandet kommer den så att säga rättsliga
anknytningen till ett visst stift att för en präst, vilken innehar en prästerlig
befattning, som ej lyder under domkapitel, eller som ej har någon prästerlig
befattning, att bliva mycket svag. Åtminstone under vissa omständigheter
kan det till och med te sig tveksamt om man alls kan anse att sådan
prästman i sin egenskap av präst tillhör ett visst stift. I vart fall synes det
icke lämpligt att avgörandet av frågan, vilket domkapitel som skall vara
behörigt att vidtaga åtgärd enligt 4 och 5 mom., skall bero av en prövning
av spörsmålet vilket stift prästen finge anses närmast tillhöra. Kommittén
föreslår på dessa grunder, att i 13 § såsom ett nytt 6 mom. införes ett stad -

115

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152 år 1957

gande om att befogenhet, varom nu är fråga, skall tillkomma domkapitlet
i det stift, varinom prästen har sitt hemvist. Då nu ifrågavarande regel har
en tydlig karaktär av forumregel, lärer någon tvekan ej kunna uppstå därom,
att prästs hemvist är att bedöma efter 10 kap. 1 § andra och sista
styckena rättegångsbalken.

I 6 mom., som i övrigt utformats enligt kommitténs förslag, har med
beaktande av ett påpekande från Västerås domkapitel även stadgats, att
ifrågavarande befogenhet tillkommer Uppsala domkapitel i det fall, att
prästen icke äger känt hemvist inom riket.

Då nuvarande 6 mom. i 13 § domkapitelslagen beröres av ifrågavarande
lagändring, synes det lämpligt att i detta sammanhang låta det där meddelade
stadgandet om en månads besvärstid utgå och sålunda göra lagen
den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut
tillämplig.

Det synes vidare lämpligt att även i 7 § 1 mom. domkapitelslagen införa
tre veckors besvärstid.

Hemställan

Enligt vad nu anförts föreligger alltså förslag1 till

1) lag om tillsättning av prästerliga tjänster i pastorat (prästvalslag)
samt

2) lag angående ändrad lydelse av 7 % 1 inom. och 13 % lagen den 13
november 1936 (nr 567) om domkapitel.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Lars Lindén

1 Det under 2) angivna förslaget, som här uteslutits, är, frånsett redaktionella jämkningar, likalydande
med det vid propositionen fogade förslaget i ämnet.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Förslag

till

Lag

om tillsättning av prästerliga tjänster i pastorat (prästvalslag)

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Med prästerlig tjänst avses i denna lag tjänst som domprost, kyrkoherde
eller komminister.

Denna lag äger endast i den mån Konungen förordnar tillämpning å
prästerlig tjänst i icke-territoriellt pastorat.

Om tillsättning av kyrkoadjunktstjänst är särskilt stadgat.

2 §.

Prästerlig tjänst tillsättes efter val, såvitt ej annat följer av 3—5 §§.

Rösträtt vid prästval tillkommer envar, som äger rösträtt å kyrkostämma
i församling inom pastoratet.

3 §.

Domprosttjänst tillsättes efter val, om ej Konungen till tjänsten förflyttar
präst, som redan innehar dylik tjänst.

Efter val till domprosttjänst utnämner Konungen till tjänsten antingen
präst, som stått under val, eller präst, som sökt tjänsten jämlikt 30 §.

4 §.

Var tredje gång kyrkoherdetjänst är ledig tillsättes tjänsten utan föregånget
val, antingen genom att Konungen eller, i fall som avses i 34 §, domkapitlet
utnämner präst, som sökt tjänsten, eller genom att Konungen till
tjänsten förflyttar präst, som redan innehar domprost- eller kyrkoherdetjänst.

Är jämlikt 16 § andra stycket eller 19 § andra stycket särskild valförrättning
ej erforderlig vid tillsättning av kyrkoherdetjänst, skall domkapitlet
till tjänsten utnämna den präst som är ensam uppförd på förslaget.

117

KungL Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Har under val till kyrkoherdetjänst stått präst, som av de röstberättigade
kallats att uppföras på förslaget, tillsättes tjänsten av Konungen. Till
tjänsten utnämnes därvid en av dem som stått under val.

Efter val till kyrkoherdetjänst i annat fall än ovan sägs skall domkapitlet
till tjänsten utnämna den som vid valet erhållit de flesta rösterna eller, om
högsta röstetalet tillfallit flera, den bland dessa som domkapitlet finner
mest lämplig.

5 §.

Var tredje gång komministertjänst är ledig i pastoratet tillsättes tjänsten
utan föregånget val, antingen genom att domkapitlet utnämner präst, som
sökt tjänsten, eller genom att Konungen till tjänsten förflyttar präst, som
redan innehar prästerlig tjänst.

Att domkapitlet i vissa fall har att, utan föregånget val, till komministertjänst
utnämna präst, som är ensam behörig sökande till tjänsten, därom
stadgas i 16 § tredje stycket.

Efter val till komministertjänst skall domkapitlet utnämna innehavare
av tjänsten; och skall därvid gälla vad i 4 § fjärde stycket stadgas för
ky rkoherdet j änst.

Om behörighet till prästerlig tjänst och om befordringsgrunder

6 §.

Till prästerlig tjänst må ifrågakomma endast den som är behörig att
utöva prästämbetet och som prövas äga den förmåga och de egenskaper,
vilka erfordras för tjänstens nöjaktiga bestridande.

7 §.

Särskilda villkor för behörighet äro

a) i fråga om domprost- och kyrkoherdetjänster: att hava fyllt trettio
år och att under minst tre år hava bestritt tjänst, varå allmänt avlöningsreglemente
för präster är tillämpligt; samt

b) i fråga om komministertjänst: att under minst aderton månader hava
bestritt tjänst som nyss sagts.

Från dessa behörighetsvillkor må dock Konungen medgiva undantag.

8 §.

På förslag till prästerlig tjänst må ej uppföras

a) sökande, som innehar eller vid ansökningstidens utgång innehade
förslag till annan prästerlig tjänst eller som över dylikt förslag anfört besvär,
vilka äro eller vid nämnda tidpunkt voro oavgjorda; eller

b) sökande, som tillika är eller vid ansökningstidens utgång var sökande
till kyrkoherde- eller komministertjänst vid tredjegångstillsättning av dylik
tjänst.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Beträffande präst, som kallats att uppföras på förslag till domprost- eller
kyrkoherdetjänst, skall vad i första stycket stadgas äga motsvarande tilllämpning,
därest prästen vid kallelsen innehade förslag eller anfört besvär,
som under a) sägs, eller vid antagandet av kallelsen var sökande till tjänst,
som avses under b).

Vid tredjegångstillsättning av kyrkoherde- eller komministertjänst må
präst ej komma i fråga, därest han vid ansökningstidens utgång innehade
förslag till annan prästerlig tjänst eller över dylikt förslag anfört besvär,
som vid nämnda tidpunkt voro oavgjorda.

9 §.

Präst, som kallats att uppföras på förslag till domprost- eller kyrkoherdetjänst,
må ej uppföras därå, om han ej innehar minst samma tjänstålder
som den med lägsta antal tjänstår på förslaget uppförde eller ock
hans tjänstålder utgör minst tio år. Detta skall dock ej gälla, därest på
förslaget äro uppförda färre än tre sökande.

10 §.

Har präst ej inom det stift, till vilket han efter prästvigningen först
knutits, under minst fem år bestritt tjänst, varå allmänt avlöningsreglemente
för präster är tillämpligt, må han endast under villkor, som
Konungen föreskriver, på grund av egen ansökan komma i fråga till prästerlig
tjänst inom annat stift.

11 §.

Har domprost eller kyrkoherde ej under minst fem år innehaft den
tjänst, till vilken han senast blivit utnämnd, må han ej utan Konungens
tillstånd på grund av egen ansökan komma i fråga till annan prästerlig
tjänst.

Vad i första stycket sägs skall även gälla komminister, då fråga är
om tjänst i annat pastorat. Dock skall för komminister minsta tiden vara
tre år.

12 §.

På förslag till prästerlig tjänst skola behöriga sökande av domkapitlet
uppföras efter som de, med hänsyn jämväl till tjänstens särskilda behov,
finnas äga företräde i förtjänst och skicklighet. Därvid bör tagas i betraktande
såväl det nit, det allvar och den skicklighet, varmed sökande skött
det kall honom dittills varit anförtrott, jämte hans tjänstålder, som ock
hans genom examina, utgivna skrifter eller annorledes offentligen ådagalagda
lärdom.

Samma befordringsgrunder skola gälla vid utnämning jämlikt 36 § och
avgivande av förord, som där sägs.

119

Kungl. May.ts proposition nr 152 år 1957

Om tillsättning av prästerlig tjänst efter val

Om ansökning och förslag

13 §.

Skall prästerlig tjänst tillsättas efter val, sökes tjänsten hos domkapitlet
inom förelagd tid.

14 §.

Domkapitlet har att, om så kan ske, uppföra tre behöriga sökande på
förslag.

15 §.

Har vid ansökningstidens utgång ingen behörig sökande anmält sig, skall
domkapitlet utsätta ny ansökningstid. Kommer ej heller då behörig
sökande, förordnar Konungen, huru med tjänsten skall förfaras.

16 §.

Har på förslag till prästerlig tjänst kunnat uppföras endast två sökande,
skall med tillsättningen så förfaras som om förslaget vore fullständigt.

Vad i första stycket sägs skall även gälla, då på förslag till domprosteller
kyrkoherdetjänst kunnat uppföras endast en sökande. Om i dylikt fall
ej å frågodag kallas präst att jämte den sökande uppföras på förslaget eller
fråga om kallelse förfaller jämlikt 25 §, skall dock den omständigheten att
kallelse ej kommer till stånd anses lika med val av den på förslaget uppförde
och särskild valförrättning således ej äga rum.

Är fråga om komministertjänst och finnes endast en behörig sökande,
skall domkapitlet, om ej tjänsten jämlikt 15 § varit ånyo ledigförklarad,
utsätta ny ansökningstid. Finnas vid utgången därav flera än tre behöriga
sökande, skall den som sökt tjänsten vid första ledigförklarandet städse
uppföras på förslaget, om han alltjämt kvarstår som sökande. Är nu eller
efter förnyat ledigförklarande jämlikt 15 § endast en behörig sökande, skall
domkapitlet utnämna honom till tjänsten.

17 §.

Präst, som uppförts på förslag, må ej avsäga sig detta före valet, utan så
är att han vunnit annan befordran.

Efter valet må präst, som därvid ej erhållit de flesta rösterna, avsäga
sig förslaget.

18 §.

Har präst, som uppförts på förslag, före valet blivit obehörig till
tjänsten, skall domkapitlet skilja honom från förslaget.

19 §.

Har sökande, som uppförts på förslag, före valet avlidit eller fått avsäga
sig förslaget eller blivit därifrån skild, skall domkapitlet på förslaget upp -

120

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152 år 1957

föra annan behörig sökande, om sådan finnes och på förfrågan förklarar
sig vidhålla sin ansökan. Vad nu sagts skall dock ej gälla, då fråga är om
domprost- eller kyrkoherdetjänst och präst efter kallelse uppförts på
förslaget.

Därest efter avgång från förslag till domprost- eller kyrkoherdetjänst på
förslaget endast kvarstår präst, som kallats, skall kallelsen anses lika med
val och särskild valförrättning således ej äga rum. Härom skall domkapitlet
ofördröjligen underrätta de röstberättigade.

Finnes efter avgång från förslag till prästerlig tjänst ingen behörig sökande
och är ej fall, som i andra stycket sägs, skall tjänsten ånyo förklaras
ledig. Kommer då ingen behörig sökande, förordnar Konungen, huru
med tjänsten skall förfaras.

Beträffande förfarandet efter avgång från förslag till prästerlig tjänst
skall i övrigt 16 § äga motsvarande tillämpning.

Om prov
20 §.

Prov med predikan och altartjänst skall avläggas av envar på förslaget
uppförd sökande, som ej i sin ansökning förklarat sig avstå därifrån. Dylikt
prov skall äga rum vid högmässogudstjänst inom pastoratet.

Domkapitlet bestämmer, om prov skall avläggas i en eller två kyrkor,
samt utsätter dag för prov.

År sökande, som uppförts på förslag, ej anställd i pastoratet och finnes
annan präst att tillgå, må sökanden ej i pastoratet utföra annan prästerlig
förrättning än i första stycket sägs.

21 §.

Hindras präst av laga förfall att å utsatt dag fullgöra prov, skall han
ofördröjligen anmäla detta hos domkapitlet. Kan han ej inom fyra veckor
efter nämnda dag inställa sig till prov, skall han utan hinder därav komma
under omröstning. Har den uteblivne ej anmält laga förfall, som domkapitlet
godkänner, skall domkapitlet skilja honom från förslaget.

22 §.

Ej må präst i annat fall än i 20 § sägs anvisas tjänstgöring inom pastorat,
där han söker prästerlig tjänst och icke redan är anställd.

Om kallande av präst att uppföras på förslag till domprostoch
kyrkoherdetjänster

23 §.

Innan val till domprost- eller kyrkoherdetjänst äger rum, skall frågodag
hållas.

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 152 år 1957 121

24 §.

Väcker röstberättigad å frågodag förslag om kallelse av präst att uppföras
på förslaget jämte de av domkapitlet uppförda, skall omröstning företagas
sålunda, att den som ej vill att kallelse skall ske röstar nej, och den
det vill på sin röstsedel uppför namnet på den präst han anser böra kallas.
Därest vid sådan omröstning nejrösterna ej uppgå till hälften av de avgivna
rösterna, samt röstsiffran för den präst, som erhållit högsta röstetalet,
antingen uppgår till minst en femtedel av samtliga i röstlängden upptagna
röstberättigade eller utgör minst fyrahundra, är denne kallad. Hava flera
präster var för sig erhållit högsta röstetalet och sådan röstsiffra, som nu är
sagd, skiljer lotten mellan dem. Uppgå nejrösterna till hälften av de avgivna
rösterna eller har ej tillräckligt röstetal tillfallit nagon av de präster,
som varit under omröstning, är frågan om kallelse förfallen.

Beträffande omröstningen skall i övrigt gälla vad i denna lag stadgas
för val.

25 §.

Avböjer den kallade att antaga kallelsen eller har domkapitlet genom
beslut, som vunnit laga kraft, funnit honom obehörig att uppföras på förslaget,
förfaller frågan om kallelse.

Har fråga om kallelse förfallit, skall domkapitlet ofördröjligen underrätta
de röstberättigade härom.

26 §.

Antager präst kallelse och finner domkapitlet honom behörig, skall domkapitlet
uppföra honom på förslaget. Har han ej vid antagandet av kallelsen
förklarat, att han avstår från prov, skola 20—22 §§ äga motsvarande
tillämpning.

27 §.

Har efter frågodag, varå kallelse ej kommit till stånd, men innan val är
hållet, någon av de på förslaget uppförda avgått från förslaget, skall, oavsett
om förslaget enligt 19 § första stycket kunnat utfyllas, hållas ny fragodag.

Därest präst, som kallats att uppföras pa förslag, före valet avlidit eller
förlorat behörighet, som han hade å frågodagen, skall ny frågodag likaledes
hållas.

Om val

28 §.

Varje röstberättigad äger vid valet en röst.

Rösträtt må ej utövas av annan än den som personligen infinner sig vid
valförrättningen. Make äger dock genom fullmakt överlåta sin rösträtt till
andra maken. Fullmakt skall vara ställd till andra maken samt av utställaren
egenhändigt underskriven med angivande av den dag underskrivandet
skett ävensom bevittnad av en person. Till vittne ma ej tagas utställarens
make och ej heller barn till utställaren eller hans make. Är fullmakt ej så
underskriven och bevittnad som nyss angivits, är den ogill.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

29 §.

Vid valet skall den röstlängd följas, som gäller för omröstning å kyrkostämma,
samt jämväl i övrigt tillämpas vad om sådan röstlängd finnes
stadgat.

Valet skall ske med slutna sedlar.

Vissa bestämmelser om förfarandet efter val till domprostoch
kyrkoherdetjänster

30 §.

Domprosttjänst må sökas jämväl utom förslag. Ansökning skall därvid
ingivas till domkapitlet inom klagotiden för valet eller, därest jämlikt 16
§ andra stycket eller 19 § andra stycket särskild valförrättning ej erfordras,
inom klagotiden för frågodagsförrättningen.

Domkapitlet skall till Konungen avgiva yttrande angående dem som
kunna komma i fråga till tjänsten.

31 §.

Har under val till kyrkoherdetjänst stått präst, som kallats att uppföras
på förslaget, skall domkapitlet till Konungen avgiva yttrande i ärendet.

Om tredjegångstillsättning annorledes än genom förflyttning

32 §.

Vid tredjegångstillsättning av kyrkoherde- och komministertjänster skall
tjänsten, såvitt ej annat följer av 39 §, sökas hos domkapitlet inom förelagd
tid.

33 §.

Har vid ansökningstidens utgång ingen behörig sökande anmält sig,
skall domkapitlet utsätta ny ansökningstid. Kommer ej heller då behörig
sökande, förordnar Konungen, huru med tjänsten skall förfaras.

34 §.

Finnes endast en sökande och är han behörig, skall domkapitlet utnämna
honom till tjänsten.

35 §.

Finnas flera sökande, skall domkapitlet bereda kyrkorådet i envar församling
inom pastoratet tillfälle att inom viss av domkapitlet bestämd tid
yttra sig angående dem.

Har sökande, efter det kyrkoråd yttrat sig, avlidit eller återkallat sin
ansökning eller blivit obehörig, skall domkapitlet, om skäl därtill äro,
bereda kyrkorådet tillfälle att avgiva nytt yttrande.

36 §.

Sedan yttranden enligt 35 § inkommit eller härför bestämd tid gått till
ända, skall domkapitlet, då fråga är om komministertjänst, till tjänsten
utnämna behörig sökande.

123

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 152 år 1957

Är fråga om kyrkoherdetjänst, skall domkapitlet hos Konungen förorda
en av de sökande till tjänstens erhållande. Om skäl därtill äro, må domkapitlet
jämväl angiva, vilka av de sökande som anses böra komma i fråga
i andra och tredje rummen.

37 §.

Är präst samtidigt sökande till flera vid tredjegangstillsättning lediga
tjänster och blir han utnämnd till innehavare av mer än en av dessa, förordnar
Konungen, vilken utnämning som skall gälla.

Om tillsättning av prästerlig tjänst genom förflyttning

38 §.

Prästerlig tjänst må tillsättas genom förflyttning endast om åtgärden
påkallas av att annan prästerlig tjänst indrages eller eljest synnerliga skäl
äro att innehavare av dylik tjänst förflyttas.

39 §.

Uppkommer fråga om att tillsätta prästerlig tjänst genom förflyttning,
förordnar Konungen, att tjänsten ej skall ledigförklaras.

Domkapitlet skall därefter bereda kyrkorådet i envar församling inom
pastoratet tillfälle att inom viss av domkapitlet bestämd tid yttra sig
angående präst, om vars förflyttning är fråga, samt till Konungen avgiva
eget yttrande i ärendet.

Om besvär

40 §.

Över frågodagsförrättning må, därest jämlikt 16 § andra stycket eller
19 § andra stycket särskild valförrättning ej erfordras, besvär hos domkapitlet
anföras av röstberättigad.

Besvären skola hava inkommit till domkapitlet, därest a fragodagen ej
kallats präst att uppföras på förslaget, inom tre veckor från den dag, då
förrättningen avslutades, samt eljest inom samma tid från det klaganden
erhöll del av underrättelse enligt 19 § andra stycket eller 25 §.

I annat fall än i första stycket sägs må klagan över frågodagsförrättning
föras endast i sammanhang med besvär över valförrättningen.

41 §.

Över valförrättning må besvär hos domkapitlet anföras av röstberättigad
och av präst, som stått under omröstning vid valet.

Besvären skola hava inkommit till domkapitlet inom tre veckor från
den dag, då förrättningen avslutades.

42 §.

I domkapitlets beslut i fråga om tillsättning av prästerlig tjänst må
ändring sökas genom besvär hos Konungen.

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Besvären skola ingivas till ecklesiastikdepartementet inom tre veckor
från den dag, då beslutet tillkännagavs genom anslag i domkapitlets lokal.

Över beslut om förslag så ock över beslut om utnämning jämlikt 34 eller
36 § eller förord jämlikt 36 § må besvär anföras endast av sökande; dock
må besvär över beslut, varigenom präst, som kallats att uppföras på förslag,
förklarats obehörig därtill, anföras av den kallade och av röstberättigad.

Särskilda bestämmelser

43 §.

Kyrkoherdetjänsten i Visby pastorat tillsättes i och genom tillsättning
av biskopstjänsten i Visby stift.

44 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1958.

3. Med tillsättning av prästerlig tjänst, som kungjorts till ansökning
ledig före denna lags ikraftträdande, skall förfaras efter hittills gällande lag.

4. Den indelning av kyrkoherdetjänsterna, som gjorts för tillämpning av
41 § 4 mom. i 1934 ars lag, skall ligga till grund för tillämpning av 4 §
första stycket i den nya lagen. Konungen bestämmer i vilken ordning
sistnämnda stadgande skall tillämpas å kyrkoherdetjänst, varå stadgandet
i 1934 års lag i följd av 46 § samma lag icke tillämpats, ävensom å
kyrkoherdetjänst, som nyinrättas.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152 år 1957

125

Bilaga

Prästvalskommitténs förslag till prästvalsstadga

Med stöd av 49 § lagen den 19 (nr ) om tillsättning av prästerlig
tjänst i pastorat (prästvalslagen) förordnas som följer.

1 kap. Om tjänstårsberäkning

1 §•

Vid beräknande jämlikt 13 § prästvalslagen av prästs tjänstålder skall
denna, där ej annat följer av 2—5 §§ denna stadga, räknas efter den tid,
prästen fullgjort prästerlig tjänstgöring inom svenska kyrkan.

Tjänstår må icke i något fall räknas för mer än en tjänst eller befattning,
där någon samtidigt bestritt flera.

2 §.

Tid, varunder präst åtnjutit tjänstledighet utan att han enligt prästlönereglementet
fått vidkännas C-avdrag å lönen eller, därest detta reglemente
ej varit tillämpligt å honom, fått avstå hela sin kontanta lön, skall
tillgodoräknas honom. Har tjänstledigheten avsett fullgörande av offentligt
uppdrag eller militärtjänstgöring eller avläggande av predikoprov, skall ledigheten
tillgodoräknas, även om prästen fått i sagda utsträckning avstå
avlöningsförmåner. Tid, varunder prästen åtnjutit tjänstledighet för att
fullgöra uppdrag inom personalsammanslutning, vilken avser att tillvarataga
prästernas intressen i tjänsten eller främja deras prästerliga utbildning,
ävensom tid, varunder prästen ånjutit partiell tjänstledighet, skall tillgodoräknas
i den mån den enligt tilläggsbestämmelser till prästlönereglementet
må tillgodoräknas för uppflyttning i löneklass.

Tid, varunder präst varit överförd till disponibilitetsbefattning utan att
hava fullgjort prästerlig tjänstgöring, skall tillgodoräknas honom såsom
präster! iga tj änstår.

3 §.

Om rätt för präst, som inom Härnösands eller Luleå stift tjänstgjort med
avsides belägen stationeringsort, att räkna dubbla tjänstår stadgas särskilt.

4 §.

Har präst åtnjutit ledighet för socialt arbete av sådan beskaffenhet att,
ehuru tiden därför ej må tillgodoräknas såsom tjänstår enligt 2 §, erfarenhet
av arbetet kan anses vara av väsentlig betydelse för prästkallet, må
Kungl. Maj:t medgiva, att sagda tid helt eller delvis räknas prästen till godo.

Kungl. Maj:t må jämväl i särskilda fall medgiva, att prästerlig verksam -

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

het, som ej utövats inom svenska kyrkan men är med tjänstgöring i samma
kyrka jämförlig, i fråga om tjänstårsberäkning helt eller delvis tillgodoräknas.

5 §.

På Kungl. Maj:ts beslut i särskilda fall beror i vad mån tid för lärartjänstgöring
vid teologisk fakultet vid universitet i riket må tillgodoräknas
såsom prästerliga tjänstår.

6 §.

Vid prövning, huruvida i 10 § första och tredje styckena prästvalslagen
föreskriven minimitjänstgöring är fullgjord, skall prästens tjänstålder beräknas
enligt 1 och 2 §§ denna stadga med den avvikelsen, att präst icke
utan Kungl. Maj:ts medgivande må tillgodoräknas tid, varunder han av
annan anledning än fullgörande av predikoprov åtnjutit tjänstledighet med
C-avdrag å lönen, eller tid, varunder han varit tjänstledig för militärtjänstgöring.

2 kap. Om ledigförklarande och ansökning

7 §.

Då ordinarie församlingsprästtjänst blir ledig, utfärdar domkapitlet, där
ej annorlunda föreskrivits, ofördröjligen kungörelse, som införes i allmänna
tidningarna och anslås i domkapitlets lokal.

I kungörelsen skall utsättas ansökningstid samt angivas, huruvida tjänsten
skall tillsättas efter val eller genom tredjegångstillsättning.

8 §

Ansökning skall ingivas till domkapitlet senast inom tre veckor från det
kungörelse om ledigheten varit införd i allmänna tidningarna.

Om tid för ansökning till domprosttjänst utom förslag gäller vad i 42 §
prästvalslagen är stadgat.

9 §•

Vid ansökning skola fogas styrkt meritförteckning samt, där ansökningen
ingives till domkapitlet i stift, vari sökanden icke redan är verksam, betyg
över hans lära och leverne, utfärdat inom sex månader före ansökningstidens
utgång av domkapitlet i det stift, vari sökanden har sin verksamhet,
eller, om han är verksam utom riket, av domkapitlet i Uppsala.

Efter anmodan skall sökanden förete åldersbetyg och vederbörligt läkarintyg.

10 §.

I ansökning till tjänst skall präst uppgiva, huruvida han vid tiden för
ansökningens ingivande är uppförd å förslag till tjänst, vilken skall tillsättas
efter val, eller sökt någon tjänst, till vilken förslag ännu ej upprättats,
eller antagit kallelse enligt 23 § prästvalslagen eller sökt någon tjänst,
vilken skall tillsättas genom tredjegångstillsättning.

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Skulle sökande, sedan ansökningen ingivits men innan förslag till den
sökta tjänsten upprättats eller, där fråga är om tredjegångstillsättning,
tjänsten tillsatts, bliva uppförd å förslag till annan tjänst eller antaga kallelse
enligt 23 § prästvalslagen eller söka annan tjänst, som skall tillsättas
genom tredjegångstillsättning, skall han ofördröjligen härom underrätta det
domkapitel, varunder förstnämnda tjänst lyder.

11 §.

Förklarar präst i ansökning till tjänst, som skall tillsättas efter val, att
han önskar avlägga prov, må han ej till denna förklaring knyta något villkor
eller förbehåll. Sker så likväl, skall domkapitlet förfara såsom om prästen
avböjt att avlägga prov. Dock må sökande, som är bosatt utom riket,
göra förbehåll om rätt att för provs fullgörande erhålla ersättning som avses
i 23 §.

3 kap. Om tillsättning efter val

Om förslag

12 §.

Skall tjänst tillsättas efter val, skall domkapitlet, sedan ansökningstiden
gått till ända, så snart ske kan och senast inom en månad vidtaga å domkapitlet
enligt 15 §, 16 § och 17 § tredje stycket prästvalslagen ankommande
åtgärder.

13 §.

Vid omröstning till förslag skall röstas om vart förslagsrum särskilt från
det första och vidare nedåt, och skall på vart rum uppföras den som därtill
erhållit mer än hälften av de avgivna rösterna. Har vid sådan omröstning
icke någon erhållit mer än hälften av de avgivna rösterna, skall ny omröstning
anställas mellan de två, vilka högsta röstetalet tillfallit. Hava flera
än två erhållit sådant röstetal, att företrädet dem emellan är oavgjort, skall
först skiljas mellan dem genom särskild omröstning. Falla vid sådan ny
eller särskild omröstning rösterna lika, giver ordförandens röst utslaget.

14 §.

Finnas till komministertjänst, som varit jämlikt 17 § tredje stycket prästvalslagen
ånyo ledigförklarad, flera behöriga sökande, skall ordningsföljden
mellan präst, som sökt tjänsten vid första ledigförklarandet och kvarstår
såsom sökande, samt övriga sökande, som uppföras å förslag, avgöras
genom omröstning.

15 §.

I förslagsprotokollet skall för varje sökande upptagas ett kort sammandrag
av hans meritförteckning samt utföras den tjänstålder, han enligt domkapitlets
prövning ägt vid ansökningstidens utgång räkna sig till godo.

Uppföres präst å förslag till domprost- eller kyrkoherdetjiinst efter kal -

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

lelse, skall i förslagsprotokollet antecknas den tjänstålder, han ägde vid
tiden för kallelsen, samt angivas, huru domkapitlet finner honom enligt de
i 13 § prästvalslagen stadgade grunderna förhålla sig till övriga å förslaget
uppförda präster.

Om valförrättare m.m.

16 §.

Till valförrättare förordnar domkapitlet vederbörande kontraktsprost
eller, där han veterligen är jävig eller har förfall, någon annan inom kontraktet
eller nära därintill boende präst. Till suppleant för valförrättaren
förordnar domkapitlet någon inom kontraktet eller nära därintill boende
präst.

Ej må den vara valförrättare eller suppleant för denne, som med någon
av de på förslaget uppförda är i den släktskap eller det svågerlag, som enligt
allmän lag utgör jäv mot domare, ej heller röstberättigad, såvida han
ej nedlägger sin röst.

Har valförrättaren laga förfall, eller vet han att jäv är mot honom, skall
han ofördröjligen härom underrätta domkapitlet och suppleanten. Inträffar
för suppleant, som erhållit sådan underrättelse, laga hinder så nära
frågodag eller valdag, att annan valförrättare dessförinnan ej kan hinna
utses av domkapitlet, skall han avlysa förrättningen och ofördröjligen underrätta
domkapitlet.

17 §.

Skall frågodagsförrättning eller val ske i två eller flera lokaler, förordnar
domkapitlet lämplig person att såsom särskild valförrättare leda förhandlingarna
i lokal, varest dessa icke skola ledas av valförrättaren. Domkapitlet
förordnar tillika suppleant för särskild valförrättare.

I fråga om jäv mot särskild valförrättare eller suppleant för sådan gäller
vad i 16 § stadgas om jäv mot valförrättaren och dennes suppleant.

Har särskild valförrättare laga förfall, eller vet han att jäv är mot honom,
skall han ofördröjligen härom underrätta domkapitlet och sin suppleant.
Inträffar för suppleant, som erhållit sådan underrättelse, laga hinder
så nära frågodag eller valdag, att annan särskild valförrättare dessförinnan
ej kan hinna utses av domkapitlet, skall han genast anmäla förhållandet
hos valförrättaren, som då har att avlysa förrättningen och ofördröjligen
underrätta domkapitlet.

18 §.

Skall frågodagsförrättning eller val inom samma lokal ske på avdelningar,
förordnar domkapitlet på framställning av valförrättaren såväl en
eller flera lämpliga personer att tjänstgöra såsom biträdande valförrättare
som suppleant för dylik.

Varder biträdande valförrättare av laga förfall hindrad att fullgöra uppdraget,
skall han ofördröjligen härom underrätta domkapitlet och sin supp -

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

leant. Inträffar för suppleant, som erhållit sådan underrättelse, laga hinder
så nära frågodag eller valdag, att annan biträdande valförrättare dessförinnan
ej kan hinna utses av domkapitlet, skall han genast anmäla förhållandet
hos valförrättaren; och ankommer på denne att bestämma, huruvida
förrättningen skall avlysas eller äga rum utan uppdelning å avdelningar
eller med uppdelning å färre avdelningar än förut varit bestämt. Avlyses
förrättningen, skall valförrättaren ofördröj ligen underrätta domkapitlet.

19 §.

Förutom i de fall, som avses i 16—18 §§, skall suppleant tjänstgöra i
vederbörande valförrättares eller särskilde eller biträdande valförrättares
ställe, då denne på grund av förrättningens långvarighet eller andra omständigheter
påkallar sådant.

20 §.

Till valnotarie, som å frågodag eller valdag för protokoll, utser valförrättaren
lämplig person.

Skall frågodagsförrättning eller val ske i två eller flera lokaler, skall valförrättaren
därjämte anlita lämplig person att såsom särskild valnotarie
föra protokoll i lokal, varest protokollet icke skall föras av valnotarien.

Yppas behov av suppleant för valnotarien eller för särskild valnotarie,
skall valförrättaren utse sådan.

Där frågodagsförrättning eller val skall inom samma lokal ske på avdelningar
eller valförrättaren eljest så prövar nödigt, äger han förordna en
eller flera lämpliga personer till biträdande valnotarie. Sådan befogenhet
tillkommer ock särskild valförrättare.

21 §.

I 16—18 samt 20 §§ nämnda förrättningsmän äga för fullgörande av sina
uppdrag åtnjuta resekostnadsersättning och traktamente enligt bestämmelserna
i allmänna resereglementet, suppleant dock endast under förutsättning
att han vid frågodags- eller valförrättning tjänstgjort i vederbörandes
ställe. Förrättningsmän skall hänföras till rese- och traktamentsklass B.

Resekostnadsersättning och traktamente skola gäldas av pastoratet och
utbetalas av pastorat skyrkorådet enligt räkning, attesterad av den som vid
förrättningen tjänstgjort såsom valförrättare.

Om provpredikanter

22 §.

För provpredikant utfärdar domkapitlet missiv till avläggande av prov
på därtill utsatt dag; i missivet skall ock angivas den eller de kyrkor, där
prov skall avläggas. Provpredikant har att ofördröjligen underrätta domkapitlet
om framkomsten av missivet.

9 — Bihang till riksdagens protokoll 1057. 1 samt. Nr 152

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

23 §.

Inom riket bosatt präst, som ej är bosatt i det pastorat, där han skall avlägga
prov, äger åtnjuta resekostnadsersättning och traktamente enligt bestämmelserna
i allmänna resereglementet. Prästen skall härvid hänföras
till rese- och traktamentsklass B.

I första stycket avsedd präst, till vilken avlöning utgår enligt av Kungl.
Maj:t meddelade bestämmelser, äger åtnjuta ersättning för de avlöningsförmåner,
om vilka han jämlikt sådana bestämmelser gått miste under
tjänstledighet för avläggande av prov.

Fråga, huruvida och i vad mån ersättning som avses i första och andra
styckena eljest må utgå, prövas och avgöres av Kungl. Maj:t efter framställning
i varje särskilt fall.

Ansökning om ersättning och traktamente skall ingivas till det domkapitel,
varunder den lediga tjänsten lyder. I fall, som avses i första och andra
styckena, fastställer domkapitlet ersättnings- och traktamentsbeloppens
storlek.

Om provdag, jrågodag och valdag

24 §.

Prov skall avläggas samt frågodagsförrättning och val hållas å söndag.

Ej må frågodagsförrättning eller val hållas å böndag, nyårsdagen, påskdagen,
pingstdagen, juldagen eller dagen före eller dagen efter juldagen, ej
heller å dag då allmänna val eller allmän folkomröstning äger rum.

25 §.

Provdagar äro så många på varandra följande söndagar som provpredikanterna
äro till antalet; provpredikanterna skola avlägga prov, var å sin
dag, i ordning efter sina rum å förslaget. Inställes visst prov eller kommer
det eljest ej till stånd å utsatt dag, må övriga provdagar ej ändras.

Domkapitlet skall utsätta första provdagen att, om ej förhållandena påkalla
annat, infalla å andra söndagen efter utgången av tiden för anförande
av besvär över förslaget. Anföres sådana besvär, meddelar domkapitlet,
sedan besvären blivit slutligen avgjorda, nytt beslut om provdagar, och
skall därvid första provdagen, om ej förhållandena påkalla annat, utsättas
till tredje söndagen efter det underrättelse kommit domkapitlet till handa
om att besvären avgjorts.

År provpredikant uppförd å förslag jämlikt 19 § första stycket prästvalslagen
eller är provpredikant uppförd å förslag till domprost- eller kyrkoherdetjänst
efter kallelse, skall domkapitlet förelägga honom särskild provdag.

26 §.

Vid tillsättning av domprost- eller kyrkoherdetjänst är söndagen näst
efter sista provdagen frågodag. Skall icke någon å förslag till tjänsten upp -

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

förd sökande avlägga prov, hålles frågodagsförrättning å andra söndagen
efter utgången av tiden för anförande av besvär över förslaget eller, om
sådana besvär anföras, å dag som domkapitlet bestämmer.

Skall ny frågodag hållas jämlikt 27 § prästval slagen, bestämmer domkapitlet
dag härför.

27 §.

Val till domprost- eller kyrkoherdetjänst skall, där ej annat följer av vad
nedan i denna paragraf sägs, hållas å andra söndagen efter frågodagen eller,
om prov avlagts efter frågodagen, å andra söndagen efter dagen för detta
prov.

Har fråga om kallelse av präst förfallit jämligt 25 § prästvalslagen, skall
valet förrättas å andra söndagen efter det de röstberättigade på sätt nedan
i 51 § sägs härom underrättats.

Skall präst, som på grund av kallelse uppförts å förslag, icke avlägga
prov, utsätter domkapitlet dag för valet. Där ej särskilt förhållande påkallar
annat bör till valdag bestämmas första härför möjliga söndag.

Att i vissa fall särskild valförrättning ej tarvas sägs i 17 § andra stycket
och 19 § andra stycket prästvalslagen.

28 §.

Val till komministertjänst hålles å andra söndagen efter sista provdagen.

Förekommer intet prov, utsätter domkapitlet dag för valet. Där ej särskilt
förhållande påkallar annat, bör till valdag bestämmas första härför
möjliga söndag.

29 §.

Frågo- eller valdag, som vid tillämpning av 26—28 §§ skulle komma att
infalla å dag som sägs i 24 § andra stycket, skall i stället infalla å närmast
påföljande söndag, varå hinder enligt sistnämnda stadgande ej möter.

30 §.

Hava besvär över förslag anförts eller prövar eljest domkapitlet hinder
föreligga mot att prov, frågodags- eller valförrättning äger rum, skall domkapitlet
ofördröjligen inställa provet eller förrättningen i avbidan på besvärens
avgörande eller hindrets undanröjande.

Har frågo- eller valdag ej blivit vederbörligen kungjord, skall valförrättaren
utsätta ny frågo- eller valdag.

31 §.

Valförrättaren må förordna, att på frågo- eller valdag högmässogudstjänsten
skall börja tidigare än vanligt och aftongudstjänsten inställas.

Finnas i pastoratet flera kyrkor och skall frågodags- eller valförrättning
äga rum i allenast en av dem, äger valförrättaren tillika, efter inhämtande

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

av domkapitlets tillstånd, förordna att gemensam högmässa skall på frågoeller
valdagen förrättas i den kyrka, där förrättningen skall äga rum.

Skriftermål och nattvardsgång må ej av vederbörande prästerskap anordnas
vid gudstjänst, som föregår frågodagsförrättning eller val.

32 §.

Valförrättaren skall, vid behov efter hörande av pastoratskyrkorådet,
bestämma timmarna för valet ävensom, där detta skall förrättas i två eller
flera lokaler, tid och rum för röstsammanräkningen.

Om plats för frågodags- och valförrättning

33 §.

Frågodagsförrättning och val skola försiggå i pastoratets kyrka eller,
om inom pastoratet finnas flera kyrkor, i den kyrka domkapitlet bestämmer.

Där med hänsyn till pastoratets folkrikhet eller av annan orsak prövas
nödigt, att frågodags- eller valförrättning sker i två eller flera lokaler, äger
domkapitlet förordna härom.

Där valförrättaren, vid behov efter hörande av pastoratskyrkorådet, så
finner lämpligt, må frågodags- eller valförrättning inom samma lokal, under
inseende av den som där leder frågodags- eller valförhandlingarna, äga rum
på två eller flera efter pastoratets lokala indelning bestämda avdelningar.

Om kungörande av prov, frågodagsförrättning och val

34 §.

Om förestående prov, frågodagsförrättning och val skall tillkännagivande
ske genom kungörelse, som valförrättaren å nedan angiven tid har att låta
uppläsa i de kyrkor i pastoratet, där gudstjänst då hålles.

Hålles ej gudstjänst i kyrka å dag, då kungörelsen eljest skulle där uppläsas,
skall valförrättaren låta anslå kungörelsen på kyrkdörren.

35 §.

Kungörelse om prov, för vilka dagar bestämts enligt 25 § andra stycket,
skall innehålla uppgift om dag och plats för prov ävensom sammandrag av
samtliga å förslaget uppförda prästers meritförteckningar.

I fall, som avses i 25 § tredje stycket, skall ny kungörelse utfärdas innehållande,
där präst uppförts å förslaget efter kallelse, jämväl uppgifter,
varom sägs i 15 § andra stycket.

36 §.

Kungörelse om frågodagsförrättning skall innehålla uppgift om dag och
plats för förrättningen och om tiden för dess början ävensom om valförrättarens
beslut jämlikt 31 §.

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

I fall, då ingen sökande avlägger prov, skall kungörelsen tillika innehålla
i 35 § första stycket angivet sammandrag.

37 §.

Kungörelse om val skall innehålla uppgift om dag och plats för förrättningen
ävensom om valförrättarens beslut jämligt 31 och 32 §§.

I fall som avses i 27 § tredje stycket samt 28 § andra stycket skall kungörelsen
tillika innehålla i 35 § angivet sammandrag.

38 §.

Kungörelse om prov skall av domkapitlet tillställas valförrättaren med
åläggande för denne att, ändock han skulle finna jäv mot sig föreligga, låta
uppläsa kungörelsen söndagen näst före första provdagen, där kungörelsen
avser flera utsatta provdagar, men eljest söndagen näst före den dag, kungörelsen
avser.

Kungörelse om frågodagsförrättning skall, där frågodagen infaller å söndagen
näst efter sista provdagen eller å dag som valförrättaren bestämt
jämlikt 30 § andra stycket, utfärdas av valförrättaren. Om annan frågodagsförrättning
skall kungörelse utfärdas av domkapitlet och tillställas valförrättaren.
Kungörelse om frågodagsförrättning skall genom valförrättarens
försorg uppläsas söndagen näst före den dag kungörelsen avser.

Om val utfärdas kungörelse av valförrättaren i fall, som avses i 27 §
första och andra styckena, 28 § första stycket och 30 § andra stycket. I
övriga fall skall kungörelse utfärdas av domkapitlet och tillställas valförrättaren.
Kungörelse om val skall genom valförrättarens försorg uppläsas
söndagen näst före den dag kungörelsen avser.

39 §.

Har domkapitlet inställt eller uppskjutit prov frågodags- eller valförrättning,
skall domkapitlet ofördröjligen härom underrätta valförrättaren
med åläggande för denne att, därest kungörelse om provet eller förrättningen
hunnit uppläsas, å närmast infallande söndag kungöra förhållandet.

Om frågodagsjörrättnings fortgång
A. Frågodagsförrättning i en lokal

40 §.

Vid frågodagsförrättning skall valförrättaren tillspörja valmenigheten,
om den önskar att präst skall kallas att uppföras å förslaget till tjänsten
jämte de av domkapitlet föreslagna. Då äger röstberättigad, som det vill,
väcka förslag om sådan kallelse, varefter omröstning företages på sätt i
24 § prästvalslagen och nedan i denna stadga föreskrives.

Innan omröstning äger rum skall valförrättaren underrätta valmcnigheten,
huru vid omröstningen skall tillgå.

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

41 §.

De röstande böra i den ordning, i vilken de framträda, var för sig avlämna
sina röstsedlar. I röstlängden skall antecknas vilka röstberättigade
som röstat. Valförrättaren äger föreskriva av vilka vid förrättningen tjänstgörande
personer dessa anteckningar skola verkställas.

42 §.

När omröstningen är slutad, öppnas röstsedlarna och sammanräknas godkända
röster. Härvid skall, därest omröstningen ägt rum å skilda avdelningar
i samma lokal, varje biträdande valförrättare närvara.

Valförrättaren tillkännagiver härefter, huru omröstningen utfallit.

43 §.

Har å frågodagen någon kallelse icke kommit till stånd och är laga hinder
mot det förestående valet ej veterligt, skall valförrättaren tillkännagiva,
vilken dag valet kommer att förrättas. Han skall ock meddela valmenigheten,
huru jämlikt 46 och 47 §§ prästvalslagen besvär över frågodagsförrättningen
må anföras.

44 §.

Vid frågodagsförrättning skall föras protokoll, som vid förrättningens
slut justeras och underskrives av valförrättaren, valnotarien och minst två
röstberättigade.

B. Frågodagsförrättning i flera lokaler

45 §.

Hålles frågodagsförrättning i två eller flera lokaler, gälla i tillämpliga
delar bestämmelserna i 40, 41, 43 och 44 §§. Därvid skall vad i dessa paragrafer
sägs om valförrättaren eller valnotarien avse, beträffande förhandlingar
som ledas av särskild valförrättare, denne eller särskild valnotarie.
Härutöver skola tillämpas föreskrifterna i 46—48 §§ nedan.

46 §.

Väckes i någon lokal förslag om kallelse, skall omröstning företagas i
samtliga lokaler. Särskild valförrättare har att, så fort ske kan, underrätta
valförrättaren, huruvida i den lokal, där han leder förhandlingarna, sådant
förslag blivit väckt. Valförrättaren skall meddela särskild valförrättare,
huruvida omröstning skall äga rum eller förrättningen avslutas utan omröstning.

47 §.

Protokoll och andra handlingar, vilka förekomma vid frågodagsförrättning,
som handlägges av särskild valförrättare, skola omedelbart efter förrättningens
slut av denne förseglas samt, så fort ske kan, tillställas valförrättaren.

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

48 §.

Har omröstning ägt rum, skola röstsedlarna öppnas och rösterna sammanräknas
av valförrättaren i närvaro av varje särskild och biträdande valförrättare.
Tid och rum härför skola vid omröstningen av valförrättaren utsättas
samt av honom och särskild valförrättare tillkännagivas.

Vissa åtgärder efter fråg odag sförrättning

49 §.

Har å frågodag präst blivit kallad att uppföras å förslaget, skall valförrättaren
skyndsamt insända frågodagsprotokollet till domkapitlet, så ock
samtidigt genom utdrag därav underrätta den kallade. Denne åligger att
ofördröj ligen hos domkapitlet skriftligen giva tillkänna, huruvida han är
villig antaga kallelsen, och för sådant fall bifoga de för ansökning föreskrivna
handlingar och uppgifter.

Därest å frågodag icke kallats någon präst, skall valförrättaren intill valdagen
hos sig förvara frågodagsprotokollet.

Bestyrkt avskrift av frågodagsprotokollet skall till valdagen förvaras hos
den som förvaltar kyrkoherdeämbetet i pastoratet.

50 §.

Är på grund av bestämmelse i 17 § andra stycket eller 19 § andra stycket
prästvalslagen särskild valförrättning ej erforderlig, skall valförrättaren,
där han ej redan till domkapitlet insänt frågodagsprotokollet, snarast möjligt
översända bestyrkt avskrift därav. Har förslag om kallelse varit föremål
för omröstning, skall valförrättaren tillika till domkapitlet insända
röstlängden jämte vid förrättningen avlämnade fullmakter. Efter det förrättningen
vunnit laga kraft eller däröver anförda besvär blivit slutligen
avgjorda, skall röstlängden återställas till vederbörande. Frågodagsprotokollets
huvudskrift skall förvaras bland kyrkans handlingar.

51 §.

Där domkapitlet jämlikt 19 eller 25 § prästvalslagen har att underrätta
de röstberättigade om att kallelse av präst skall anses lika med val eller att
fråga om sådan kallelse förfallit, skall domkapitlet tillsända valförrättaren
kungörelse härom. Kungörelsen skall genom dennes försorg å närmast infallande
söndag uppläsas i varje kyrka i pastoratet, där gudstjänst då hålles,
och anslås å dörren till varje annan kyrka i pastoratet.

Om valförrättnings fortgång

A. Valförrättning i en lokal

52 §.

Domkapitlets kungörelse om de föreslagna och deras förtjänster skall
finnas anslagen på minst ett ställe i vallokalen.

136

Kungl. Mcij:ts ''proposition nr 152 år 1957

Skall valet förrättas å skilda avdelningar i samma lokal, skola erforderliga
anvisningar härom finnas anslagna.

53 §.

Valförrättningen må inledas med avsjungande av en psalm. Valförrättaren
äger i ett tal erinra valmenigheten om den förestående förrättningens
vikt.

54 §.

Valsedel skall vara av vitt papper utan kännetecken, som kan antagas
vara med avsikt där anbragt, och upptaga namnet på en av de präster, som
vid valet komma under omröstning.

55 §.

De röstande böra i den ordning, i vilken de framträda, var för sig avlämna
sina valsedlar. I röstlängden skall antecknas vilka röstberättigade
som röstat. Valförrättaren äger föreskriva av vilka vid förrättningen tjänstgörande
personer dessa anteckningar skola verkställas.

När alla, som vid det för valets slut fastställda klockslaget äga tillträde
till valet, avlämnat sina valsedlar, skall omröstningen förklaras avslutad.

56 §.

När omröstningen är slutad, öppnas valsedlarna och sammanräknas
godkända röster särskilt för envar av dem som kommit under omröstning.
Härvid skall, därest valet förrättats å skilda avdelningar i samma lokal,
varje biträdande valförrättare närvara.

Valförrättaren tillkännagiver härefter, huru valet utfallit samt huru jämlikt
47 § prästvalslagen besvär över valet må anföras.

57 §.

Vid valet skall föras protokoll, som vid förrättningens slut justeras och
underskrives av valförrättaren, valnotarien och minst två röstberättigade.

B. Valförrättning i flera lokaler

58 §.

Förrättas val i två eller flera lokaler, gälla i tillämpliga delar bestämmelserna
i 52—55 och 57 §§. Därvid skall vad i dessa paragrafer sägs om valförrättaren
eller valnotarien avse, beträffande förhandlingar som ledas av
särskild valförrättare, denne eller särskild valnotarie. Härutöver skola tilllämpas
föreskrifterna i 59—61 §§ nedan.

59 §.

Vid förrättning, som handlägges av särskild valförrättare, förekommande
protokoll och andra handlingar skola omedelbart efter förrättningens slut

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957 137

av den särskilda valförrättaren förseglas samt, sa fort ske kan, tillställas
valförrättaren.

60 §.

Valsedlarna öppnas och rösterna sammanräknas å utsatt tid och rum av
valförrättaren i närvaro av varje särskild och biträdande valförrättare. Härefter
förfares på sätt i 56 § andra stycket stadgas.

61 §.

Har vid omröstning i någon av vallokalerna tiden framskridit så långt,
att röstsammanräkningen ej kan äga rum a utsatt tid, skall sammanräkningen
uppskjutas till annan dag och tidpunkt, som av valförrättaren vid
valtillfället utsättes och tillkännagives. Valsedlarna skola under tiden av
valförrättaren hållas förseglade.

Vissa åtgärder efter valförrättning

62 §.

Valförrättaren skall efter valets slut ofördröjligen till domkapitlet insända
dels röstlängden jämte avlämnade fullmakter, dels ock bestyrkta avskrifter
av protokollet över frågodagsförrättningen, där sådan ägt rum, och
av valprotokollet. Efter det valet vunnit laga kraft eller däröver anförda
besvär blivit slutligen avgjorda, skall röstlängden återställas till vederbörande.
Protokollens huvudskrifter skola förvaras bland kyrkans handlingar.

63 §.

De avgivna valsedlarna skola av valförrättaren inläggas under försegling
och förvaras till dess valet vunnit laga kraft.

Särskilda bestämmelser

64 §.

Försegling av frågodags- och valhandlingar skall ske under minst två närvarandes
sigill, vilka före förseglingen skola avtryckas a vederbörande protokoll.

65 §.

Över valförrättarens eller särskild valförrättares åtgärd till valets beredning
må besvär ej anföras annat än i sammanhang med besvär över valförrättningen
eller, där fråga är om tillsättning av kyrkoherdetjänst och
jämlikt 17 § andra stycket eller 19 § andra stycket prästvalslagen särskild
valförrättning ej tarvas, över frågodagsförrättningen.

66 §.

Skall kyrkoherdetjänst jämlikt 2 § andra stycket prästvalslagen tillsättas
av Kungl. Maj:t, skall domkapitlet, sedan valet vunnit laga kraft, ofördröjligen
till Kungl. Maj:t med yttrande som sägs i 28 § samma lag insända
samtliga handlingar i ärendet.

138

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 152 år 1957

67 §.

Vid tillsättning av domprosttjänst skall domkapitlet, sedan den i 42 §
prästvalslagen angivna ansökningstiden gått till ända, ofördröjligen till
Kungl. Maj:t med yttrande som sägs i 41 § andra stycket samma lag insända
samtliga handlingar i ärendet.

68 §.

Skall, sedan val till kyrkoherde- eller komministertjänst hållits, domkapitlet
utfärda fullmakt å tjänsten, och är, innan detta skett, den som erhållit
de flesta rösterna ställd under åtal, på vars utgång beror, om han må
vara obehörig till förslag, skall med fullmaktens utfärdande anstå, till dess
över åtalet blivit slutligen dömt.

Vad nu stadgats gäller ock då någon, som jämlikt 17 eller 19 § prästvalslagen
skall anses vald till kyrkoherdetjänst, blivit ställd under sådant åtal.

69 §.

Skall kyrkoherdetjänst jämlikt 2 § andra stycket prästvalslagen tillsättas
av Kungl. Maj:t och inträffar att präst som vid val till tjänsten stått
under omröstning blivit obehörig till förslag, innan valhandlingarna insänts
till Kungl. Maj:t, skall domkapitlet skilja honom från förslaget; i sådant
fall ävensom om någon av de föreslagna blivit ställd under åtal, som i 68 §
sägs, eller efter valet avlidit eller jämlikt 18 § andra stycket prästvalslagen
avsagt sig förslaget, har domkapitlet att utan förslagets fyllande vid handlingarnas
insändande till Kungl. Maj:t göra anmälan härom.

4 kap. Om tredjegångstillsättning
70 §.

Skall tjänst, som ledigförklarats, tillsättas genom tredjegångstillsättning,
skall domkapitlet, sedan ansökningstiden gatt till ända, så snart ske kan
och senast inom en månad vidtaga på domkapitlet enligt 33 § och 34 §
första stycket prästvalslagen ankommande åtgärder.

71 §.

Domkapitlet skall uppgöra förteckning a sökandena och däri för envar av
dem upptaga ett kort sammandrag av hans meriter samt utföra den tjänstålder,
han enligt domkapitlets prövning ägt vid ansökningstidens utgång
räkna sig till godo. Denna förteckning skall jämte utdrag av protokoll över
domkapitlets prövning av sökandenas behörighet till tjänsten biläggas ansökningshandlingarna,
innan tillfälle beredes vederbörande kyrkoråd att
för avgivande av yttrande enligt 34 § prästvalslagen taga del av dessa.

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

72 §.

Därest kyrkoråd i yttrande jämlikt 34 § prästvalslagen förordar en av de
sökande till tjänstens erhållande, bör kyrkorådet tillika angiva, vilka sökande
kyrkorådet anser böra komma i fråga i andra och tredje lummen.

73 §.

Är fråga om tillsättning av kyrkoherdetjänst skall domkapitlet, sedan den
jämlikt 34 § prästvalslagen bestämda tid gått till ända, till Kungl. Maj:t
med yttrande som avses i 35 § andra stycket samma lag insända samtliga
handlingar i ärendet.

Övergångsbestämmelser

1. Denna stadga träder i kraft den---

2. Genom stadgan upphävas dels stadgan den 7 december 1934 (nr 575)
om prästval, dels följande samma dag utfärdade kungörelser, nämligen

(nr 574) med vissa föreskrifter angående vad som bör iakttagas vid ledighet
i prästerlig tjänst samt ansökning till sådan tjänst,

(nr 576) om ordningen för utbetalning av resekostnads- och traktamentsersättning,
varom förmäles i 22 § 4 mom. lagen den 7 december 1934 (nr
573) om tillsättning av prästerliga tjänster,

(nr 577) om insändande i vissa fall till Kungl. Maj:t av ansökningshandlingar
till kyrkoherdetjänst m. in., samt

(nr 578) om särskild ordning vid tillsättning av vissa prästerliga tjänster,
dels ock §§ 6, 7, 8 och 10 i reglementet den 31 januari 1896 (nr 3) för
lappmarks ecklesiastikverk.

3. Vid tillsättning av prästerlig tjänst, som kungjorts till ansökning ledig
före denna stadgas ikraftträdande, skola hittills gällande bestämmelser tilllämpas.

4. Tjänstålder, som enligt hittills gällande bestämmelser skolat vid utgången
av år 19. . räknas präst till godo, skall även härefter tillgodoräknas
honom.

Präst, som vid utgången av år 19. . innehar lärartjänst, vari han jämlikt
allmän författning eller särskilt av Kungl. Maj:t meddelat beslut äger
räkna prästerliga tjänstår, skall så länge han innehar samma tjänst vara
bevarad vid denna rätt. Motsvarande skall gälla om präst som vid sagda
tidpunkt innehar annan befattning, vari han efter medgivande av Kungl.
Maj:t räknar prästerliga tjänstår.

För godkända prov till filosofie doktorsgrad, vilka avlagts inom fyra år
från denna stadgas ikraftträdande, skall präst äga tillgodoräkna tre tjänstar.

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 29
mars 1957.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 23 mars 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll
över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 15 mars 1957, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättade förslag till

1) lag om tillsättning av prästerliga tjänster i pastorat (prästvalslag);
och

2) lag angaende ändrad lydelse av 7 § 1 mom. och 13 § lagen den 13
november 1936 (nr 567) om domkapitel.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av förste arkivarien Å. Bohman.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till prästvalslag

Det remitterade förslaget till ny prästvalslag föranleder ej någon väsentlig
erinran från lagrådets sida. Beträffande förslaget i stort har lagrådet
endast det redaktionella önskemålet, att avfattningen förenklas där det
later sig göra utan att kravet pa tydlighet asidosättes. Vidare synes lagen,
oaktat den upptager även vissa regler för de fall då tillsättning skall ske
utan val, kunna erhålla enbart den korta rubriken lag om prästval.

I redaktionellt hänseende vill lagrådet också anmärka, att termen tredjegångstillsättning
synes mindre lämpad att införas i lagtexten och utan olägenhet
kan ersättas av uttrycket »tillsättning utan val». I så fall bör
lämpligen rubriken till 13—31 §§ lyda »Tillsättning efter val» och 32—
39 §§ erhålla den gemensamma rubriken »Tillsättning utan val».

141

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 152 år 1957

1 §•

Förevarande paragraf synes böra mera konsekvent utformas så att den
anger lagens tillämpningsområde. Någon särskild definition av vad som i
lagen skall förstås med prästerlig tjänst torde icke vara erforderlig. Första
och andra styckena torde lämpligen böra sammanföras och innehålla, att
domprost, kyrkoherde eller komminister i territoriellt pastorat så ock, i
den mån Konungen förordnar därom, motsvarande befattningshavare i icketerritoriellt
pastorat tillsättes i den ordning som i lagen sägs.

4 §.

Av skäl som i det följande angivas under 34—36 §§ torde ur förevarande
4 § i förslaget böra utgå det i första stycket angivna undantaget för fall som
avses i 34 §.

7 §.

I fråga om behörighetsvillkoren talas i denna paragraf liksom i 10 § om
tjänst, varå allmänt avlöningsreglemente för präster är tillämpligt. Enligt
lagrådets mening bör undvikas att i lagen hänvisa till reglementet.

8 §.

Den föreslagna paragrafen kräver, att behörighetshinder som där sägs ej
må föreligga vare sig vid ansökningstidens utgång eller vid tiden för upprättande
av förslag till val. Beträffande präst som kallats gälla motsvarande
krav med avseende å tiden för frågodagsförrättningen respektive antagandet
av kallelsen.

Enligt lagrådets mening är det, exempelvis när fråga är om behörighetshinder
på grund av anförda besvär, opåkallat att vederbörande ej skall
kunna uppföras på förslag om besvären återkallats eller ogillats. Och även
i övrigt synes med hänsyn till ordningen för tillsättning av prästerliga
befattningar naturligare, att präst må kunna välja mellan olika lediga
tjänster — av vilka någon kanske tillsättes utan val — så länge han ej
därigenom orsakar svårigheter för valproceduren. Lagrådet hemställer därför,
att 8 § ändras och förenklas så, att frågan om behörighetshinder
prövas med hänsyn till förhållandena vid tidpunkten för upprättande av
förslag, respektive beträffande kallad präst den tidpunkt då domkapitlet
har att uppföra honom på tidigare upprättat förslag. I administrativ väg
kan understrykas, att domkapitlet skall skyndsamt upptaga frågan om
upprättande av förslag eller dess komplettering.

Enligt lagrådets mening bör vidare sista stycket icke tillämpas, när fråga
är om tillsättning genom förflyttning, och lagrådet hemställer att detta utinärkes.

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

10 §.

Lagrådet erinrar om vad som anförts under 7 §.

16 §.

Enligt tredje stycket skall det åligga domkapitlet att, när efter förnyad
ledigförklaring endast en behörig sökande finnes till komministertjänst,
utnämna denne till tjänsten. Domkapitlet kan härigenom nödgas tillsätta
präst som på grund av särskilda förhållanden inom pastoratet eller eljest
icke borde komma i fråga till tjänsten. Detta synes icke lämpligt, helst som
pastoratet i här avsett fall icke haft tillfälle att uttala sin mening vid
frågodagsförrättning eller val. Som det allmännas intresse av att erhålla
lämplig befattningshavare bör gå före den enskilde sökandens anspråk att
erhålla tjänsten, synes stadgandet böra inskränkas till att ge domkapitlet
befogenhet att utnämna vederbörande. Domkapitlet har i så fall möjlighet
att ånyo förklara tjänsten ledig eller utverka Konungens tillstånd att tills
vidare låta anstå med tillsättande av ordinarie befattningshavare. Något
särskilt stadgande härom för ifrågavarande undantagsfall torde ej behöva
intagas i lagen.

17 §.

Uttrycket »befordran» i förevarande paragraf lärer icke avse att utmärka,
att prästen blivit i vanlig bemärkelse befordrad utan allenast att
han erhållit annan befattning. Lydelsen av paragrafen torde därför böra
jämkas.

34—36 §§.

Enligt 34 § i förslaget skall vid tredjegångstillsättning av kyrkoherdeeller
komministertjänst domkapitlet, om endast en behörig sökande finnes,
utnämna denne. Någon förnyad ledigförklaring av tjänsten skulle sålunda
icke kunna ske, ej heller skulle vederbörande kyrkoråd beredas tillfälle att
yttra sig såsom i 35 § är föreskrivet då flera behöriga sökande finnas. Av
samma skäl som anförts under 16 § finner lagrådet en dylik skyldighet för
domkapitlet att utnämna den ende behörige sökande olämplig. Innan ärendet
avgöres synes vidare även i fall som nu nämnts vederbörande kyrkoråd
böra erhålla tillfälle att yttra sig.

Sedan yttranden inkommit eller utsatt tid därför utgått, bör domkapitlet
när fråga är om komministertjänst, på samma sätt som lagrådet föreslagit
under 16 §, äga att utnämna den ende behörige sökanden.

I fråga om kyrkoherdetjänst stadgas i 36 § av det remitterade förslaget
att domkapitel skall, om tjänsten sökts av flera, hos Konungen förorda en
av dem till tjänstens erhållande. Därest i enlighet med vad lagrådet nyss
förordat skyldighet att inhämta yttrande från kyrkoråd stadgas även för
fall, då endast en sökande finnes, synes för alla tillsättningar av kyrkoherdetjänst
utan val lämpligen böra gälla att Konungen utnämner vederbörande.

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Lagrådet förordar, att 34—36 §§ jämkas i enlighet med det anförda,
därvid även ordningsföljden mellan stadgandena bör ändras. Av det sagda
föranledes även — förutom tidigare anmärkt ändring i 4 § — att hänvisningen
i 12 § till 36 § och hänvisningen i 42 § till 34 och 36 §§ anpassas
efter den nya ordningsföljden.

37 §.

Förevarande stadgande reglerar endast ofullständigt tänkbara konkurrenssituationer
och torde utan olägenhet kunna utgå. I så fall bör paragrafnumret
för stadgandet i 38 § ändras och 39 § lämpligen uppdelas i två
paragrafer. Vidare bör hänvisningen i 32 § till 39 § ändras därefter.

Förslaget om ändring i lagen om domkapitel

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Torsten Johansson

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 29 mars 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Andersson, Hedlund, Persson,

Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson,

Henriksson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, lagrådets denna
dag avgivna utlåtande över de till lagrådet den 15 mars 1957 remitterade
förslagen till

1) lag om tillsättning av prästerliga tjänster i pastorat (prästvalslag)
samt

2) lag angående ändrad lydelse av 7 § 1 mom. och 13 § lagen den 13
november 1936 (nr 567) om domkapitel.

Efter redogörelse för lagrådets yttrande anför föredraganden följande.

De av lagrådet förordade ändringarna i förslaget till prästvalslag är av
övervägande formell natur, och jag finner mig på alla punkter utom en böra
beakta lagrådets påpekanden. Undantaget hänför sig till vad lagrådet anfört
om att 8 § borde ändras och förenklas så att frågan om behörighetshinder
prövas med hänsyn till förhållandena vid tidpunkten för upprättande
av förslag, respektive beträffande kallad präst den tidpunkt då domkapitlet
har att uppföra honom på tidigare upprättat förslag. Den av lagrådet
förordade lösningen skulle väl under vissa omständigheter innebära
fördelar, främst ur billighetssynpunkt, men jag anser övervägande skäl
föreligga att som huvudregel bibehålla den i gällande prästvalslag fastslagna
ordningen, att hänsyn skall tagas även till förhållandena vid ansökningstidens
utgång respektive vid kallelsetillfället. Denna princip, som
lämnats utan erinran vid ärendets remissbehandling, har bland annat den
bestämda fördelen, att den hindrar att utfallet av behörighetsprövningen
blir beroende av vilken dag domkapitlet väljer att handlägga ärendet.

Utöver de redaktionella ändringar, som särskilt anvisats i lagrådets yttrande,
har ytterligare sådana vidtagits. Även förslaget om ändring i domkapitelslagen
har jämkats i redaktionellt hänseende.

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

Föredraganden hemställer härefter att Kungl. Maj:t måtte genom proposition
jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga de sålunda
ändrade lagförslagen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Margareta Almling

10 — llihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 152

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Propositionen .............................................

Propositionens huvudsakliga innehåll .................................

Lagförslag

Förslag till lag om prästval ........................................

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 7 § 1 mom. och 13 § lagen

den 13 november 1936 (nr 567) om domkapitel.....................

Utdrag av statsrådsprotokollet den 15 mars 1957 ......................

I. Inledning ....................................................

II. Huvudgrunderna för en reform av prästvalslagstiftningen ........

A. Allmänna synpunkter ......................................

1. Översikt över gällande bestämmelser......................

2. Grundlinjer i prästvalskommitténs förslag .................

3. Remissyttranden ........................................

4. Departementschefen ....................................

B. Stiftsbandet ..............................................

1. Gällande bestämmelser m. m. Reformförslag berörande särskilda
stift .............................................

2. Prästvalskommittén .....................................

3. Remissyttranden ......................................

4. Departementschefen .....................................

C. Menighetsval — myndighetsinflytande — rättvis befordran ...

1. Gällande bestämmelser och dessas tillkomst. Tidigare reformförslag
...............................................

2. Prästvalskommittén .....................................

3. Remissyttranden ........................................

4. Departementschefen ....................................

D. Predikoproven .........................................

1. Gällande bestämmelser och tidigare reformförslag..........

2. Prästvalskommittén .....................................

3. Remissyttranden ........................................

4. Departementschefen ....................................

E. Tillsättning av tjänst genom förflyttning ....................

1. Allmänna utgångspunkter ...............................

2. Prästvalskommittén .....................................

3. Remissyttranden ........................................

4. Departementschefen ...........................

Sid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 152 år 1957 147

Sid.

F. Befordringsgrunder och tjänstårsberäkning ................... 80

1. Gällande bestämmelser m. m............................. 80

2. Prästvalskommittén ..................................... 81

3. Remissyttranden ........................................ 85

4. Departementschefen .................................... 87

G. Prästvalsprivilegierna ...................................... 89

1. Gällande ordning och dess tillkomst. Tidigare reformförslag .. 89

2. Prästvalskommittén ..................................... 92

3. Remissyttranden ........................................ 93

4. Departementschefen .................................... 95

III. Specialmotivering till lagförslagen .............................. 97

A. Förslaget till lag om tillsättning av prästerliga tjänster i pastorat

(prästvalslag) ............................................. 97

B. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 7 § 1 mom. och 13 §

lagen den 13 november 1936 (nr 567) om domkapitel.......... 114

Hemställan ....................................................... 115

Förslag till lag om tillsättning av prästerliga tjänster i pastorat (prästvalslag)
........................................................ 116

Bilaga. Prästvalskommitténs förslag till prästvalsstadga .............. 125

Utdrag av lagrådets protokoll den 29 mars 1957 ........................ 140

Utdrag av statsrådsprotokollet den 29 mars 1957 ...................... 144