Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

Kr 151

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
fiskearrenden, m. m.; given Stockholms slott den 29
mars 1957.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
lag om fiskearrenden,

lag angående ändrad lydelse av 1 kap. 7 § lagen den 14 juni 1907 (nr
36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom, samt

förordning om ändrad lydelse av 46 § förordningen den 22 juni 1934 (nr
320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom.

GUSTAF ADOLF

Lars Eliasson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att genom en lag om fiskearrenden ökad trygghet
skall beredas fiskearrendatorer i sådana fall, då fiskerättsupplåtelsens ändamål
är yrkesfiske eller annat fiske av väsentlig betydelse för arrendatorns
försörjning.

I detta syfte förordas bl. a., att vissa av de regler som gäller för s. k. sociala
jordbruksarrenden skall tillämpas även för här avsedda fiskearrenden.
Av största betydelse är härvid bestämmelserna om minimitid och optionsrätt.
Upplåtelsen skall ske antingen för viss tid av minst 5 år eller för
arrendatorns livstid. Vid utgången av arrende som gäller för viss tid skall
arrendatorn äga rätt till nytt arrende för fem år. Sådan optionsrätt tillkommer
arrendatorn ånyo vid utgången av vart femte år. Rätten till nytt
arrende kan dock såsom vid sociala jordbruksarrenden i vissa fall förfalla,
bl. a. då jordägaren avser att han själv eller en nära anhörig skall utöva
fisket.

Även i fråga om bl. a. avtalets form, arrendets bestånd mot ny ägare av
fastigheten, ändring av arrendevillkoren, förverkandeanledningar och möjlighet
att hos arrendenämnd begära dispens från tvingande föreskrifter i
lagen föreslås bestämmelser liknande dem som gäller för sociala jordbruks 1

llihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 151

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

arrenden. Lagen blir ej tillämplig om fiskerätt, i samband med jordbruksarrende
eller eljest, upplåtits genom avtal, som huvudsakligen har annat
ändamål än fiske. Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 oktober 1957. I
likhet med vad som stadgades för motsvarande fall vid den sociala jordbruksarrendelagstiftningens
tillkomst skall lagen i viss utsträckning kunna
tillämpas på avtal, vilka träffats före lagens ikraftträdande, om fiskearrendatorn
eller denne och före honom någon av hans föräldrar vid upplåtelsetidens
utgång innehaft fiskerätten under sammanlagt minst tio år.

Vidare innefattar förslaget följdändringar i nyttjanderättslagen och förordningen
angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

Förslag

till

Lag

om fiskearrenden

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I fråga om avtal, varigenom någon mot vederlag upplåter fiskerätt åt annan,
skall, utöver vad som följer av 1 kap. lagen om nyttjanderätt till fast
egendom (nyttjanderättslagen), gälla vad nedan i denna lag sägs,, därest
upplåtelsens ändamål är yrkesfiske eller ock annat fiske av väsentlig betydelse
för arrendatorns försörjning.

Har rätt till fiske, i samband med jordbruksarrende eller eljest, upplåtits
genom avtal som huvudsakligen har annat ändamål än i första stycket sägs,
äger denna lag ej tillämpning.

2 §•

Avtalet skall upprättas skriftligen. I avhandlingen skola samtliga villkor
upptagas. Ändring eller tillägg som ej avfattas skriftligen är utan verkan.

Har fiske tillträtts utan att skriftligt avtal upprättats, äger utövaren, därest
det ej berott på honom att giltigt avtal sedermera icke kommit till stånd,
rätt till ersättning för den skada som därigenom tillskyndas honom.

Talan om skadestånd enligt andra stycket skall väckas inom ett år från
det fisket avträddes.

3 §.

Upplåtelse av fiske skall ske för viss tid, ej understigande fem år, eller
för arrendatorns livstid. Upplåtelse av gemensamhetsfiske må dock ske för
återstoden av den tid, för vilken fisket bildats. Därest upplåtelsen angår huvudgård
till fideikommiss, boställe eller annan fastighet, varöver upplåtaren
icke äger förfoga utöver sin egen besittningstid, må upplåtelsen ske för
sådan tid. Är tiden icke så bestämd som nu sagts, skall avtalet anses ingånget
för en tid av fem år.

I fråga om fideikommissfastighet, som ej är att anse såsom huvudgård,
skall vad i 1 kap. 9 § nyttjanderättslagen sägs äga motsvarande tillämpning.

4 §•

Vid utgången av arrende som gäller för viss tid äger arrendatorn, om ej
annat följer av andra eller tredje stycket, rätt till nytt arrende för en tid
av fem år. Sådan optionsrätt tillkommer ånyo arrendatorn vid utgången av
vart femte år.

Vill ej arrendatorn tillgodonjuta nytt arrende, skall han giva fastighetens
ägare det tillkänna senast ett år före arrendetidens utgång på sätt i 2 kap.
38 § nyttjanderättslagen stadgas om uppsägning av jordbruksarrende. Sker
ej sådant tillkännagivande inom föreskriven tid, skall arrendatorn anses
hava åtagit sig nytt arrende för en tid av fem år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

Bestämmelserna i 2 kap. 53, 67 och 69 §§ nyttjanderättslagen om brytande
av optionsrätt och vad därmed har samband skola äga motsvarande tillämpning
med avseende å fiskearrende.

5 §•

Vad i 2 kap. 54—56 §§ nyttjanderättslagen är stadgat om ändrade arrendevillkor
eller fortsatt tillämpning av äldre villkor skall äga motsvarande tilllämpning
med avseende å fiskearrende.

6 §■

Den som upplåter fiskearrende må ej i andra fall än lagen stadgar förbehålla
sig eller annan ägare av fastigheten rätt att frånträda arrendet före
arrendetidens slut.

7 §.

Fardag för tillträde och avträde av arrenderat fiske är den fjortonde dagen
i mars månad. Infaller fardag å söndag, skall tillträde eller avträde ske
följande dag.

8 §.

Arrendeavgiften skall vara till storleken bestämd och må ej utsättas annorledes
än i penningar. Där avgiften likväl bestämts i annat än penningar,
skall den beräknas till belopp som med hänsyn till förhållandena vid tiden
för avtalets slutande får anses utgöra skäligt arrende. År ej tid utsatt för
erläggande av avgiften, skall den erläggas sist tre månader före varje arrendeårs
utgång.

Vad i 2 kap. 25 och 26 §§, 27 § första stycket och 45—48 §§ nyttjanderättslagen
är stadgat om nedsättning av arrendeavgift, skadestånd, rätt till uppsägning
och arbetsavtal skall äga motsvarande tillämpning i fråga om fiskearrende.
Arrendatorn äger ock rätt till skälig nedsättning av arrendeavgiften,
om fisket, utan hans vållande, på grund av fiskpest, vattenförorening
eller annan sådan händelse i hög grad försämrats.

Har arrendatorn före förfallodagen påkallat nedsättning av arrendeavgiften
i fall då det kan komma i fråga, skall han anses hava guldit den i rätt
tid, därest han inom en månad efter det avgiften blivit slutligen bestämd
erlägger vad som brister.

9 §•

Utan medgivande av fastighetens ägare må ej arrendatorn åt annan överlåta
eller upplåta fisket eller del därav.

10 §.

Dör arrendatorn före arrendetidens utgång, är dödsboet berättigat att i
sitt ställe sätta annan, med vilken ägaren skäligen kan nöjas, eller att inom
sex månader uppsäga avtalet.

Vid livstidsarrende äger arrendatorns hustru, om äktenskapet var ingånget
innan avtalet slöts, efter mannens död tillgodonjula arrendet så länge hon
förbliver änka. Går hon i nytt gifte, må fastighetens ägare uppsäga avtalet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

11 §•

Sker överlåtelse av fastigheten efter det arrendatorn tillträtt fisket, gäller
arrendeavtalet utan särskilt förbehåll mot nye ägaren.

De bestämmelser som för övrigt i 2 kap. 29—32 §§ samt 33 § första och
tredje styckena nyttjanderättslagen meddelats med avseende å överlåtelse
av arrenderad fastighet, utmätning, konkurs och återköp skola äga motsvarande
tillämpning vid fiskearrende.

12 §.

Arrenderätten skall vara förverkad och fastighetens ägare förty berättigad
att uppsäga avtalet:

1. om arrendatorn dröjer med erläggande av arrendeavgift utöver en
månad från förfallodagen;

2. om han gör sig skyldig till vanvård av fisket;

3. om han olovligen överlåter eller upplåter fisket eller del därav;

4. om han å fastigheten för eller tillåter andra att föra ett sådant leverne
som väcker allmän förargelse eller verkar störande på omgivningen; eller

5. om han eljest i väsentlig omfattning åsidosätter vad som åligger honom
enligt avtalet.

Finnes vad arrendatorn låtit komma sig till last vara av ringa betydenhet,
må han ej skiljas från arrendet.

Uppsäges avtalet, vare fastighetens ägare berättigad till skadestånd.

13 §.

Har arrendatorn låtit komma sig till last sådant förhållande som i 12 § 1,
2 eller 4 sägs men sker rättelse innan fastighetens ägare gjort bruk av sin
rätt att uppsäga avtalet, eller har i fall varom i 12 § 3 eller 5 sägs ägaren
icke uppsagt avtalet inom sex månader från det han fick kunskap om förhållande
som där avses, må ägaren ej senare åberopa förhållandet såsom
grund för arrendatorns skiljande från arrendet.

14 §.

Vad om sättet för uppsägning, tiden för avträde och verkställighet av
avhysning, tid för väckande av talan, rätt att kvarhålla arrendatorn tillhörig
egendom och skiljedom är stadgat i 2 kap. 38—43 §§ nyttjanderättslagen
skall äga motsvarande tillämpning vid fiskearrende.

15 §.

Förbehåll, som strider mot 2 § andra stycket, 3—5 §§, 8 §, 10 § första
stycket eller 11 § första stycket, må ej åberopas av fastighetens ägare.

Arrendenämnden äger dock i samband med avtalets ingående medgiva
undantag, såframt avtalet innehåller att sådant medgivande må sökas och
särskilda skäl äro till undantaget. Avslås ansökan om undantag i fall då dylikt
förbehåll gjorts, är upplåtelsen förfallen, där ej avtalet stadgar annat.

16 §•

Om arrendenämndens sammansättning, granskning av arrendeavtal och
besvär över nämndens beslut skall gälla vad i 2 kap. 49 a, 66 och 68 §§ nyttjanderättslagen
är stadgat.

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1957.

Har sådan upplåtelse som avses i 1 § muntligen eller skriftligen gjorts
för viss tid, som vid lagens ikraftträdande ännu icke utgått, skola å upplåtelsen
bestämmelserna i 4 och 5 §§ denna lag tillämpas, därest vid upplåtelsetidens
utgång fiskearrendatorn, eller fiskearrendatorn och före honom
någon av hans föräldrar, innehaft fiskerätten i dess helhet eller till väsentlig
del under sammanlagt minst tio år.

Därest i fall, varom i andra stycket är nämnt, upplåtelsetiden utgår under
första året efter lagens ikraftträdande, är fiskearrendatorn berättigad
till ny upplåtelse för en tid av ett år; och skall sådan upplåtelse anses hava
kommit till stånd, om han icke inom en månad efter det lagen trätt i kraft
på sätt om uppsägning är stadgat tillkännagivit sin önskan att avstå från
ny upplåtelse. Med avseende å nämnda upplåtelse äger vardera parten på
sätt stadgas i 2 kap. 54 § nyttjanderättslagen påkalla ändring av upplåtelsevillkoren
senast åtta månader före den ettåriga upplåtelsetidens utgång.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 kap. 7 § lagen den 14 juni 1907
(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom

Härigenom förordnas, att 1 kap. 7 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 KAP.

7 §•

Vad här-----------fem år.

Vid överlåtelse av fastigheten skall ock, såvitt angår fiskearrende, iakttagas
vad därom särskilt är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1957.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 46 § förordningen den 22 juni 1934 (nr 320)
angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom

Härigenom förordnas, att 46 § förordningen den 22 juni 1934 angående
grunder för förvaltningen av viss kronoegendom1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

46 §.

Utarrendering av lägenhet för annat ändamål än jordbruk må, med iakttagande
av stadgandet i 2 kap. 70 § femte stycket lagen om nyttjanderätt
till fast egendom, ske i den ordning och under de villkor, som för varje
fall prövas lämpliga. Å vissa upplåtelser av fiskerätt gälla dock bestämmelserna
i lagen om fiskearrenden.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1957.
1 Senaste lydelse av 46 §, se SFS 1944: 69.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland i statsrådet
å Stockholms slott den 15 februari 1957.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sträng, Ericsson, Andersson,

Hedlund, Persson, Lindell, Lindström, Lindholm, Näsgård, Kling,

Eliasson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen
anmäler statsrådet Eliasson fråga angående lag om vissa upplåtelser
av fiskerätt m. m. samt anför därvid följande.

Den 26 maj 1950 uppdrog Kungl. Maj :t åt fiskeristyrelsen med statens
fiskeriförsök att med beaktande av vad som anförts i propositionen nr 60
till 1950 års riksdag med förslag till lag om rätt till fiske företaga en översyn
av bl. a. de i fiskerättskommitténs betänkande med förslag till fiskelag
(SOU 1947:47) upptagna bestämmelserna om upplåtelse av fiskerätt ävensom
att till Kungl. Maj :t inkomma med de förslag, vartill nämnda översyn
kunde föranleda. Tillika bemyndigade Kungl. Maj :t samma dag chefen för
jordbruksdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga att i den utsträckning
departementschefen föreskrev biträda vid ifrågavarande översyn.
Med stöd av förenämnda bemyndigande samt bemvndiganden den
8 juni och 6 juli 1951 tillkallade chefen för jordbruksdepartementet sistnämnda
dag sex sakkunniga att vid utredningen av bl. a. upplåtelse av
fiskerätt biträda styrelsen. De sakkunniga var fiskaren A. Aronsson, Ryssebo,
Kristinehamn, ledamoten av riksdagens första kammare, förste assistenten
F. I. Boo, Borås, förste byråsekreteraren i domänstyrelsen E. G. B.
Dyberg, Stockholm, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren
S. G. E. Ericsson, Näs, Vimmerby, hovrättsassessorn, numera hovrättsrådet
K. W. Modigh, Göteborg, samt hovrättsrådet G. G. Thulin, Lidingö.

Styrelsen avgav den 1 december 1953 ett betänkande (stencilerat) med
förslag till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt m. m. jämte därmed sammanhängande
författningar.

över betänkandet inhämtades yttranden från ett flertal myndigheter och
organisationer.

I anledning av bl. a. anmärkningar som framställts under remissbehandlingen
har en överarbetning av förslaget skett inom jordbruksdepartementet.
Hovrättsfiskalen Erling Green, som härvid biträtt, har den 11 augusti
1956 avgivit en promemoria (stencilerad) med nytt förslag till lag om vissa
upplåtelser av fiskerätt m. m.

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

över departementspromemorian har efter remiss yttranden avgivits av
hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland, lagberedningen,
kammarkollegiet, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, fiskeristyrelsen med
statens fiskeriförsök, samtliga länsstyrelser, samtliga hushållningssällskaps
förvaltningsutskott —• utom förvaltningsutskotten inom Göteborgs och Bohus
läns, Älvsborgs läns södra och Jämtlands läns hushållningssällskap, vilka
dock beretts tillfälle yttra sig — samtliga fiskeriintendenter, arrendenämnderna
i Kalmar läns norra, Blekinge läns, Västmanlands läns, Västerbottens
läns och Norrbottens läns hushållningssällskaps områden, fiskerinämnden
för Vänern, Sveriges fiskares riksförbund, Svenska västkustfiskarnas
centralförbund, Svenska ostkustfiskarenas centralförbund, Svenska
insjöfiskarenas centralförbund, Svenska fiskevårdsförbundet, Sveriges
amatörfiskares riksförbund, Södra Sveriges fiskeriförening, Svenska fiskeritjänstemannaförbundet,
Sveriges lantbruksförbund och Biksförbundet
Landsbygdens folk. Vid myndigheternas utlåtanden har i åtskilliga fall fogats
yttranden från olika organisationer. Tillfälle att avgiva yttrande har
vidare beretts hushållningssällskapens förbund, Svenska sydkustfiskarnas
centralförbund, Skånes fiskareförbund samt Sveriges sportfiskares riksförbund,
vilka emellertid icke avgivit yttranden. Den 3 januari 1957 har en
skrivelse i ärendet inkommit från Piteå fiskelägenhetsförening, m. b. p. a.

Jag anhåller att nu få anmäla denna fråga. I.

I. Gällande bestämmelser i huvuddrag

Upplåtelse av fiskerätt brukar, då upplåtelsen icke avser i fastighetsregistret
upptagen fiskefastighet, betecknas som en s. k. partiell nyttjanderätt.
Enligt 1 kap. 7 § nyttjanderättslagen skall vad förut i kapitlet eller
eljest i lag finnes i allmänhet stadgat angående nyttjanderätt till fast egendom
tillämpas å sådan fiskerätt. Enligt de angivna lagrummen samt vissa
bestämmelser i inteckningsförordningen gäller följande. Avtal om fiskerätt
är icke bindande utöver femtio år från det avtalet slöts, dock att livstidsupplåtelse
är giltig även om nämnda tid därigenom skulle överskridas. I stad
och inom sådan ort å landet, där den för städerna gällande ordningen för
bebyggande skall iakttagas, är maximitiden tjugufem år i de fall, då avtalet
hänför sig till fastighet inom område för vilket plan för bebyggande är
gällande eller fråga är om därutanför belägen jord som hör till tomt. Till
säkerhet för beståndet av den upplåtna fiskerätten äger fiskerättshavaren,
om upplåtelsen skett i skriftlig handling, erhålla inteckning under de villkor
som angives i inteckningsförordningen. Genom bestämmelse i avtalet
kan denna rätt dock betagas honom. Upplåten fiskerätt gäller icke mot ny
ägare av fastigheten med mindre vid överlåtelsen gjorts förbehåll därom
eller fiskerätten på grund av inteckning fortfarande skall gälla. Det senare
blir enligt 4(i § inteckningsförordningen fallet om fiskerättshavaren söker
inteckning för fiskerätten å tidigare inskrivningsdag än fastighetsköparen

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

söker lagfart. Har vid överlåtelsen förbehåll gjorts om fiskerättens bestånd,
blir fiskerätten emellertid gällande mot den nye fastighetsägaren även om
denne söker lagfart innan fiskerättshavaren söker inteckning för fiskerätten.
Ehuru alltså i sådant fall fastighetsägaren skall respektera fiskerätten
fastän den icke intecknats, vinner fiskerättshavaren först genom inteckningen
sakrättsligt skydd för sin rätt. Skulle, då fastighetsägaren varit förpliktad
att vid överlåtelse göra förbehåll om fiskerättens bestånd, fiskerätten ha
gått förlorad till följd av att förbehåll ej gjorts, äger fiskerättshavaren i
allmänhet rätt till skadestånd. Avtal kan slutas även på obestämd tid och i
sådant fall när som helst uppsägas. Optionsrätt till ny upplåtelse finns ej,
liksom ej heller regler om minimitid.

Förutom reglerna i 1 kap. 1—6 §§ nyttjanderättslagen skall enligt 7 § samma
kap. beträffande bl. a. rätt att fiska å viss fastighet gälla vad eljest
finnes i lag i allmänhet stadgat angående nyttjanderätt till fast egendom.
Sådana stadganden är bl. a. 9 kap. 2 § äldre giftermålsbalken, 17 kap. 6 §
handelsbalken, 10 kap. 10 § rättegångsbalken samt åtskilliga bestämmelser
i utsökningslagen, inteckningsförordningen och expropriationslagen.

Genom de här avhandlade bestämmelserna regleras emellertid rättsförhållandet
mellan upplåtaren och fiskerättshavaren endast ofullständigt. Särskilt
gäller detta det materiella rättsförhållandet. I den mån denna brist
icke utfylles genom regler i avtalet är man hänvisad till allmänna rättsgrundsatser.
Dessa får sålunda tillgripas bl. a. beträffande frågan huruvida
fiskerättshavaren äger utan samtycke av upplåtaren överlåta nyttjanderätten
å annan och beträffande frågan vilka nyttjanderättshavarens åtgärder
som skall kunna medföra att avtalet förklaras förverkat.

Upplåtelse av »i jordeboken upptaget fiskeri, varmed äganderätt till grunden
ej är förenad» eller av annan fiskefastighet anses utgöra lägenhetsarrende
(arrende för annat ändamål än jordbruk). För sådant arrende finns
bestämmelser i 2 kap. 70 § nyttjanderättslagen, varjämte å detsamma bestämmelserna
i 1 kap. är tillämpliga om icke annor,ledes stadgats. En sammanställning
av vad som gäller enligt innehållet i nämnda 70 § visar i huvudsak
följande beträffande upplåtelse av fiske som utgör särskild fastighet.
Fiskerättsavtalet skall i princip slutas skriftligen för att vara gällande.
Muntligt avtal gäller emellertid om parterna åsämjas därom. Utan fastighetsägarens
medgivande må ej arrendatorn i sin tur till annan upplåta fiskerätten
eller del därav. Arrendatorn får i regel icke heller utan upplåtarens
samtycke sätta annan i sitt ställe. Om arrendatorn dör före arrendetidens utgång
skall, där ej avtalet innefattar annat förbehåll, avtalet fortfarande
vara gällande, dock att delägarna i boet kan befria sig från arrendet genom
att erbjuda upplåtaren att återtaga fisket. Arrenderätten förverkas om arrendatorn
gör sig skyldig till vissa uppräknade handlingar eller underlåtenheter.
Sker överlåtelse av fastigheten efter det arrendatorn tillträtt densamma,
gäller utan särskilt förbehåll arrendeavtalet mot nye ägaren om
det upprättats skriftligen. Har avtalet ej upprättats skriftligt och vill ej nye
ägaren låta arrendatorn kvarsitta, måste han uppsäga avtalet inom tre må -

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

nader efter det överlåtelsen skedde. Göres ej detta, blir avtalet gällande mot
honom. Genom förbehåll i avtalet får ej stadgas inskränkning i arrendatorns
rätt att vid överlåtelse sitta kvar å fastigheten, ej heller annan förverkandegrund
än som angivits gälla enligt lagen. Icke heller beträffande nu avsett
slag av fiskerätt gäller regler om minimitid och optionsrätt.

Av vad som nu anförts framgår, att en upplåtelse av fiskerätt i de undantagsfall
då den avser en särskild fiskefastighet utgör lägenhetsarrende samt
i övriga fall ger upphov till en s. k. partiell nyttjanderätt, som i regel icke
hänföres under det juridiskt-tekniska arrendebegreppet. Av praktiska skäl
och i viss anslutning till terminologien i lagen om gemensamhetsfiske användes
emellertid i det följande beteckningarna fiskearrende (arrende) och
fiskearrendator (arrendator) såsom motsvarigheter till fiskerättsupplåtelse
respektive nyttjare av upplåten fiskerätt. Genom införande av dessa beteckningar
framhålles även, att vissa allmänna bestämmelser om arrende i
andra författningar än nyttjanderättslagen utan särskilt stadgande kan bli
tillämpliga på fiskearrenden. Till denna fråga torde jag senare få återkomma.

II. Huvuddragen i den föreslagna lagstiftningen
1. Allmän översikt

Fiskeristyr elsen

Fiskeristyrelsen föreslog i sitt betänkande, att bestämmelser om ökat
skydd för fiskearrendatorer skulle införas genom en särskild lag, samt utarbetade
i enlighet härmed förslag till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt
in. m. Lagförslaget omfattade dels de fall, då nyttjanderätten uteslutande
avsåg fiskerätt och upplåtelsen skett för yrkesmässigt fiske, dels de fall
då upplåtelsen innefattade förutom fiskerätt även annan nyttjanderätt och
idkandet av yrkesmässigt fiske var det huvudsakliga ändamålet med upplåtelsen.
Lagen föreslogs dock icke bli tillämplig å sådan kombinerad upplåtelse,
som helt eller delvis utgjorde s. k. socialt jordbruksarrende eller arrende,
som avsågs i lagen med särskilda bestämmelser om arrende av viss
kommunal jord. Fiskearrendalorn skulle enligt förslaget få rätt att till annan
upplåta arrendet, om han på grund av sjukdom eller annan dylik orsak
blivit ur stånd att själv driva fisket. Dylik upplåtelse skulle dock icke omfattas
av lagens bestämmelser. I övrigt undantogs från lagens tillämpning
upplåtelse från fastighet, som tillhörde kronan eller var av ecklesiastik
art, samt upplåtelse av gemensamhetsfiske. Enligt förslaget skulle muntliga
avtal i och för sig vara giltiga men endast skriftliga avtal åtnjuta lagens
skydd. Arrendatorn skulle dock vara berättigad till ersättning om, sedan han
efter muntligt avtal börjat utöva nyltjanderätten, det ej berott på honom
att skriftligt avtal sedermera ej upprättats. Ersättningen skulle avse gottgörelse
för den skada arrendatorn tillskyndats genom att lagens bestämmelser
icke blivit tillämpliga på upplåtelsen.

Kungl. Maj. ts proposition nr i51 år 1957

I likhet med vad som gäller för sociala jordbruksarrenden föreslogs upplåtelse
skola ske för viss tid, minst fem år, eller för nyttjanderättshavarens
livstid. Då tiden för upplåtelse för viss tid gått till ända, skulle arrendatorn
äga rätt till ny upplåtelse för en tid av fem år. Sådan optionsrätt skulle tillkomma
honom ånyo vid utgången av varje arrendeperiod.

Nyttjanderätten föreslogs skola kunna förverkas på grund av i huvudsak
samma anledningar som gäller beträffande jordbruksarrenden. Upplåtaren
skulle vidare i likhet med vad som gäller för sociala jordbruksarrenden
äga återtaga nyttjandet, om fiskearrendatorn påtagligen eftersatt sina
förpliktelser enligt avtalet eller om upplåtaren avsåg att han själv eller vissa
honom närstående skulle utöva nyttjanderätten.

I fråga om nyttjanderättens bestånd vid överlåtelse av fastigheten föreslogs,
att nyttjanderätten skulle utan särskilt förbehåll gälla mot nye ägaren.
Detta innebär en utvidgning till arrendatorns förmån i förhållande till
vad som gäller beträffande jordbruksarrenden, i det att sådant arrende äger
bestånd mot ny ägare utan särskilt förbehåll endast om arrendatorn tillträtt
fastigheten innan överlåtelsen skedde.

I likhet med vad som gäller beträffande sociala jordbruksarrenden skulle
tvister angående ändring av avtalsvillkoren för ny upplåtelse avgöras av
skiljemän. Arrendenämnden skulle vara skiljenämnd om ej mellan parterna
träffats skiljeavtal. Arrendenämnderna tillädes ock i övrigt befogenheter
av samma art som enligt sociala arrendelagen. Sålunda skulle avtalspart
kunna påkalla arrendenämndens granskning av avtalet. Vidare skulle, då rätt
till nytt arrende förfallit på grund av att jordägaren avsett att han själv
eller vissa honom närstående skulle utöva den upplåtna fiskerätten, jordägaren
vara skyldig att inhämta arrendenämndens tillstånd, därest han inom
fem år från upplåtelsetidens utgång ville helt eller delvis ånyo upplåta fiskerätten.
Brott mot denna föreskrift skulle straffas med dagsböter. Arrendenämnd
skulle vidare äga medgiva att avtal undantogs från bl. a. bestämmelserna
om minimitid och optionsrätt.

Fiskeristyrelsens betänkande innehöll vidare förslag till vissa följdändringar
i nyttjanderättslagen, inteckningsförordningen, utsökningslagen och
lagen om regeringsrätt.

Fiskeristyrelsens förslag till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt in. in.
torde som bilaga 1 få fogas till detta protokoll.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens betänkande

I remissyttrandena över fiskeristyrelsens betänkande vitsordades nästan
undantagslöst behovet av lagstiftning till skydd för 1''iskearrendator. Några
invändningar gjordes emellertid mot ett införande av regler sådana som de
föreslagna. Skälet för dessa invändningar var i regel förmodanden, att reglerna
kunde väntas minska fastighetsägarnas villighet att upplåta fiskevatten
till yrkesfiskare. I fråga om utformningen tillstyrktes i allmänhet huvuddragen
i förslaget. De avvikande meningar som uttalades hänförde sig

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

främst till frågan om vilka upplåtelser lagen borde omfatta samt frågorna
om optionsrätt och minimitid. Behovet av optionsrätt och minimitid underströks
dock i allmänhet. Ett stort antal remissinstanser förordade, att
upplåtelser från kronan och kyrkan skulle omfattas av lagen. Mot den föreslagna
regeln att vid överlåtelse nyttjanderätten skulle utan särskilt förbehåll
äga bestånd mot ny ägare riktade några remissinstanser invändningar.

Av allmänna synpunkter som framförts i yttrandena torde här få återgivas
följande.

Hovrätten för Västra Sverige framhöll, att vid utformningen av lagförslag
med sådant syfte som det förevarande svårigheter mötte att skapa ett effektivt
skydd för arrendatorerna och samtidigt icke så beskära jordägarnas
rätt, att de blev mindre benägna att upplåta fiskevatten till yrkesfiskare.
Vidare var med hänsyn till föremålet för upplåtelsen möjligheterna att skapa
ett effektivt skydd vid fiskearrenden icke lika goda som vid jordbruksarrenden.

Hovrätten för Övre Norrland anförde, att enligt dess mening förslaget utvisade
vissa icke helt tillfredsställande avvikelser från vad som gällde för
arrenden och att det ändamålsenligaste var att förslaget blev föremål för
förnyad översyn, därvid jämväl en utredning beträffande övriga partiella
nyttjanderätter borde äga rum.

Kammarkollegiet anmärkte att, då statistiskt material som belyste förekomsten
av yrkesmässiga fiskearrenden saknades, man ej hade så säkra
hållpunkter för bedömandet av lagstiftningens praktiska betydelse som i
och för sig varit önskvärt. Sannolikt hade dock antalet personer, som försörjde
sig huvudsakligen genom fiske och som uteslutande eller till någon
del fiskade på arrenderade vatten, efter hand minskat. Antalet binäringsfiskare
kunde däremot förmodas växla mera konjunkturmässigt. Beträffande
båda grupperna måste gälla, att åtskilliga fiskare genom tillkomsten
av 1950 års fiskerättslag blivit mindre beroende av eller helt oberoende av
möjligheten att arrendera fiskevatten. Å andra sidan kunde man icke betvivla,
att åtskilliga yrkesfiskare redan blivit och framdeles kom att bli
trängda genom ökat upplåtande av enskilda fiskevatten till sportfiskare
och andra amatörfiskare.

Domänstyrelsen anförde, att syftet med den ifrågasatta lagen syntes vara
dels att skapa en tryggare ställning för de fiskare, som för sin utkomst i
väsentlig grad var beroende av fiske i arrenderade vatten, dels att genom
en arrendetid av minst fem år stimulera arrendatorns intresse för fiskevård
och undvika den för kraftiga exploatering av fiskbeståndet, som ett
korttidsarrende kunde inbjuda till. Båda dessa synpunkter var betydelsefulla
för fiskets utveckling och därför värda beaktande.

Sveriges lantbruks förbund yttrade, att det syntes förbundet rimligt att
fiskearrendatorer bereddes samma skydd som det vissa jordbruksarrendatorer
erhöll genom arrendelagens bestämmelser för de s. k. sociala arrendena.
Riksförbundet Landsbygdens folk ansåg, att icke minst konkurrensen
från sportfiskeklubbar och jämställda intressen om vissa fiskevatten gjor -

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

de det erforderligt, att största möjliga trygghet bereddes den yrkesfiskande
befolkningen.

Ur allmän lagteknisk synpunkt gjordes några uttalanden.
I de flesta av dessa förordades att de föreslagna bestämmelserna upptogs i
en särskild lag. Sålunda förordade lagberedningen, att regleringen skedde i
en lag av speciallags karaktär och icke inom ramen för den allmänna lagen,
d. v. s. nyttjanderättslagen eller den nya jordabalk, till vilken beredningen
hade att framlägga förslag. I nyttjanderättslagen, lämpligen i dess
1 kap. 8 §, borde intagas en hänvisning till den föreslagna lagen, i vilken
uttömmande borde angivas i vilken utsträckning och med vilka modifikationer
bestämmelserna i nyttjanderättslagen skulle äga tillämpning i fråga om
upplåtelser, för vilka den särskilda lagen skulle gälla. Länsstyrelsen i Stockholms
län uttalade däremot, att det borde övervägas att inarbeta de föreslagna
nya bestämmelserna i nyttjanderättslagen i samband med en översyn
av denna lag.

Departementspromemorian

Efter en redogörelse för huvuddragen i fiskeristyrelsens förslag samt remissinstansernas
allmänna inställning till detta förslag anföres i departementspromemorian
i huvudsak följande.

Såsom förut anförts är de bestämmelser som gäller för fiskerättsupplåtelser
relativt få och lämnar, i vad gäller sådan fiskerätt som följer reglerna
om partiell nyttjanderätt, i stort sett det materiella rättsförhållandet mellan
parterna oreglerat. Men icke heller reglerna om lägenhetsarrenden utvisar
samma ingående reglering av rättsförhållandena som bestämmelserna i
nyttjanderättslagen för jordbruksarrenden. För nyttjanderättsupplåtelser av
fiskerätt gäller sålunda, oavsett om de följer reglerna för partiella nyttjanderätter
eller lägenhetsarrenden, att avtalet kan ingås på obestämd tid och
att arrendatorn i sådant fall när som helst kan uppsägas. I fråga om sådana
upplåtelser som följer reglerna för partiella nyttjanderätter gäller vidare,
att arrendatorn icke kan göra anspråk på att få sitta kvar till fardag. Ytterligare
saknas beträffande båda slagen av upplåtelser rätt till minimitid
samt optionsrätt. Även i andra hänseenden saknar fiskearrendatorerna det
skydd som i allmänhet tillkommer jordbruksarrendatorer. Fiskearrendatorerna
har sålunda, såsom ock fiskeristyrelsen och flera remissinstanser
framhållit, en otrygg ställning. Arrendatorn kan av upplåtaren försättas i
situationer, som i vissa fall kan bli ödesdigra för arrendatorns och lians familjs
ekonomi och äventyra arrendatorns möjligheter att bedriva fiske.
Dessa förhållanden blir naturligtvis mest kännbara för dem som är yrkesfiskare
eller eljest beroende av fisket för sin försörjning. Beträffande just
dessa kategorier av fiskare är det emellertid ur samhällsekonomisk synpunkt
av särskild vikt, att de bedriver en rationell och långsiktig fiskevård.
Intresset härför motverkas av att arrendeavtalen ofta gäller för endast ett
eller några få år och att arrendatorn icke kan med någon större säkerhet
räkna med att erhålla nytt arrende. Det måste därför vara ur samhällsekonomisk
och social synpunkt angeläget att förbättra nyss angivna fiskearrendatorers
ställning. Denna ståndpunkt har ock intagits av nästan samtliga
remissinstanser. De regler som fiskeristyrelsen föreslagit och som i huvudsak
ansluter till vad som inom jordbruket gäller för de sociala arrendena,

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

torde i stort sett vara val ägnade att medföra den påkallade förbättringen
av ifrågavarande fiskearrendalorers ställning. Såsom uttalats av fiskeristyrelsen
och flera remissinstanser torde de föreslagna reglerna icke heller behöva
befaras leda till att fastighetsägarna i större omfattning underlåter att
utarrendera fiskevatten till angivna kategorier av fiskearrendatorer. Här
må även erinras om att 30—32 §§ lagen om rätt till fiske ger möjlighet att
komma till rätta med bl. a. sådant uppenbart vanskötande av fiske som består
i underlåtenhet att utnyttja detsamma. På grund av dessa bestämmelser
torde en fastighetsägare merendels icke kunna övertaga ett givande fiske
och sedan låta det vara outnyttjat.

Av de föreslagna reglerna torde de om minimitid och optionsrätt komma
att få den största betydelsen för tryggandet av fiskearrendatorernas
ställning. Remissinstanserna har också i stort sett varit eniga om att sådana
regler bör införas. Från några håll har emellertid rests invändningar.
I vissa fall grundar sig dessa på principiella betänkligheter mot alt inskränka
ägarens frihet att disponera över sin egendom. Andra remissinstanser
grundar invändningarna på farhågor för att reglerna skall leda till minskat
antal upplåtelser av ifrågavarande slag. Vad beträffar det förstnämnda skälet
må erinras om den principdiskussion som föregick antagandet av 1943
års regler om sociala arrenden. Den principiella inställning till frågan om
besittningsskydd för arrendatorer, som statsmakterna med antagandet av
nämnda regler givit uttryck åt, torde böra tillämpas även å nu ifrågavarande
slag av upplåtelser. Detta synes även majoriteten av remissinstanserna
ha förutsatt. Den föreslagna minimitidens längd torde icke av jordägaren
uppfattas såsom något skäl att vägra upplåtelse. Vad beträffar optionsrätten
kan väl icke heller denna annat än i undantagsfall utgöra anledning
att icke företaga upplåtelsen. Jordägaren lär i de flesta fall sakna nödig
yrkesskicklighet och utrustning för att själv kunna driva fisket. Därtill
kommer att det övervägande antalet upplåtare torde inse det berättigade
i att arrendatorn tillerkännes den trygghet i näringsutövningen som optionsrätten
avser att skapa. Vad beträffar konkurrens från sportfiskeklubbar synes
utträngande av yrkesfiskare hittills ha förekommit endast i enstaka undantagsfall.
Fiskelagens regler mot vanskötsel av fiskevatten utgör också
ett visst skydd mot dylika uttränganden. Det torde nämligen i dessa fall, då
en yrkesfiskares vatten övertages, ofta vara svårt för sportfiskeklubbarna
att så sköta fisket att de undgår att komma i konflikt med nämnda regler.
Skulle det emellertid framdeles visa sig, att yrkesfisken på nu antydd väg
i väsentlig grad undandrages folkförsörjningen, torde detta böra utgöra en
anledning till att frågan om skärpta regler mot vanskötsel av fiskevatten
tages under övervägande.

Det av fiskeristyrelsen avgivna förslaget torde därför i slort sett vara väl
ägnat att läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Vissa av de föreslagna reglerna
torde dock böra modifieras. I lagtekniskt hänseende synes dessutom
vad lagberedningen framhållit böra beaktas. Såsom fiskeristyrelsen föreslagit
torde reglerna böra upptagas i eu särskild lag. — Ur skilda synpunkter
skulle del ha varit till fördel att nu ifrågasatta lagstiftning hade beretts i
ett större sammanhang, exempelvis i samband med eu översyn av vissa
delar av nyttjanderättslagen. Då det emellertid ur social synpunkt synes angeläget
att ifrågavarande kategorier av fiskare snarast erhåller den trygghet
i yrkesutövningen, som framförallt bestämmelserna om minimitid och optionsrätt
avser att skapa, synes övervägande skäl tala för all frågan om införande
av de föreslagna bestämmelserna icke sammankopplas med andra
frågor rörande nyttjanderättsupplåtelser från fastighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

Departementspromemorians förslag till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt
m. in. reglerar i stort sett det ifrågavarande rättsområdet enligt samma
grunder som fiskeristyrelsens motsvarande förslag. Vissa avvikelser, delvis
av tämligen betydande räckvidd, föreligger dock. Sålunda innebär promemorians
förslag en icke oväsentlig utvidgning av tillämpningsområdet för
lagen, främst genom att förslaget med vissa begränsningar avser även upplåtelser
från kronojord och ecklesiastik jord. Vidare innefattas upplåtelse
av gemensamhetsfiske, som i fiskeristyrelsens förslag helt undantagits, under
förutsättning att upplåtelsen sker till annan än delägare i fisket. Å
andra sidan föreslås en motsvarande regel skola gälla även vissa samfällda
fisken, som enligt fiskeristyrelsens lagförslag utan inskränkning skulle omfattas
av regleringen.

I fråga om avtalets form har departementspromemorian frångått fiskeristyrelsens
förslag samt förordar en lösning i överensstämmelse med vad som
gäller beträffande jordbruksarrende. Detta innebär, att endast skriftliga
avtal äger giltighet, ehuru ett muntligt avtal under vissa förutsättningar
kan medföra skadeståndsskyldighet för upplåtaren. Beträffande reglerna
om minimitid och optionsrätt upptages fiskeristyrelsens förslag med viss
jämkning i fråga om upplåtelse av gemensamhetsfiske.

Bestämmelsen i fiskeristyrelsens förslag, att vid överlåtelse av fastigheten
nyttjanderätten utan särskilt förbehåll skall gälla mot nye ägaren, begränsas
i promemorians förslag att avse de fall, där markområde eller byggnad
ingår i upplåtelsen och före överlåtelsen tillträtts av fiskearrendatorn.

I lagtekniskt hänseende är skillnaden mellan fiskeristyrelsens och departementspromemorians
förslag betydande. I det förra ges relativt utförliga bestämmelser
om rättsförhållandet mellan upplåtare och arrendator, varjämte
i motiven rekommenderas att i fall som ej omfattas av dessa bestämmelser
i viss utsträckning analogisera från nyttjanderättslagens reglering av de
sociala jordbruksarrendena. I lagtexten undvikes emellertid i stort sett hänvisningar
till nyttjanderättslagen. Departementspromemorians förslag däremot
lämnar direkta regler i lagtexten endast i tämligen få hänseenden men
gör därutöver genom hänvisning till ett stort antal stadganden i 1 och 2 kap.
nyttjanderättslagen dessa stadganden gällande i tillämpliga delar även i
fråga om fiskearrenden, som omfattas av den föreslagna lagen.

Departementspromemorians förslag till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt
in. in. torde som bilaga 2 få fogas till detta protokoll.

Remissyttranden över departementspromemorian

Den föreslagna lagstiftningens syfte att bereda ökat rättsskydd åt fiskearrendatorerna
biträdes i princip eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser.
Visserligen uttalar några av dem tvekan rörande behovet av
lagstiftning, men dessa uttalanden är genomgående begränsade till att avse
vissa landsdelar. I regel tillägges också, att behov torde föreligga i andra delar
av landet.

Ett par remissinstanser ställer sig emellertid av andra skäl tveksamma
till lagförslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 ur 1U57

Lantbruksstyrelsen säger sig sålunda vara tveksam, om eu lagstiltning
av den art som föreslagits verkligen kommer att i det länga loppet bli till
gagn för de yrkesgrupper, som den är avsedd att stödja. Styrelsens tveksamhet
grundar sig på farhågor alt lagstiftningen kommer att minska jordägarnas
benägenhet att upplåta fiskerätt på arrende till sådana brukare som
skulle omfattas av de föreslagna bestämmelserna. Styrelsen åberopar erfarenheterna
av lagstiftningen rörande de sociala jordbruksarrendena samt
yttrar härom bl. a. följande.

Det torde stå utom allt tvivel att införandet av de sociala arrendebestämmelserna
på jordbrukets område och de belastningar, som därigenom lades
på jordägarna, varit en mycket kraftigt bidragande orsak till den tendens
till avveckling av jordbruksarrenden, som därefter gjort sig gällande. Även
om vissa av de bördor för jordägarna, som infördes genom nyssnämnda bestämmelser,
exempelvis byggnadsskyldighet, ej har någon motsvarighet beträffande
fisket, torde man dock böra räkna med att sådana inskränkningar
som exempelvis optionsrätten och möjligheten för arrendator att vid ifrågasatt
höjning av arrendet få arrendesummans skälighet prövad av en särskild
arrendenämnd, kommer att av jordägarna uppfattas såsom nackdelar och
som inskränkningar av deras dispositionsrätt och att de i betydande utsträckning
kommer alt söka undgå dessa olägenheter genom att taga iisket
under eget bruk eller upplåta det till brukare, å vilken de föreslagna bestämmelserna
ej äger tillämpning. Det kan i detta sammanhang påpekas,
att de praktiska möjligheterna för en jordägare att återtaga den utarrenderade
nyttjanderätten under eget bruk uppenbarligen är mycket större då det
gäller fiske än då det gäller jordbruk. För många, i synnerhet mindre fisken,
kommer det överhuvud ej att erfordras något mera omfattande fiskande.
Medan beträffande jordbruk en försummelse i brukandet ganska snart leder
till en lätt iakttagbar vanliävd, torde det vidare beträffande fisket vara
betydligt vanskligare att säga, när man nått det stadium, som är att karakterisera
som vanhävd, och att konstatera detta. Det torde i detta sammanhang
ej heller böra bortglömmas att de upplåtelser det här är fråga om i rätt
stor utsträckning torde ske till belopp, som är av relativt ringa betydelse för
upplåtarens ekonomi, och att det med hänsyn därtill också ofta kan te sig
förmånligare för jordägaren att avstå från arrendebeloppet och samtidigt
undgå de inskränkningar i förfoganderätten över fastigheten, som en utarrendering
till eu yrkesfiskare skulle medföra.

Av de skäl, som nu i korthet antytts, anser sig lantbruksstyrelsen böra
framhålla att det enligt styrelsens uppfattning föreligger en allvarlig risk
för atl eu lagstiftning av den art, som nu ifrågasatts, i många fall kommer
att leda till helt andra resultat än som avsetts och att den föreslagna lagstiftningen,
även om den i vissa fall kommer att ge ökad trygghet åt fiskearrendatorer,
samtidigt kan komma att leda till en väsentlig nedgång i antalet
upplåtelser av fiskerätt till fiskare inom de kategorier, för vilka lagstiftningen
är avsedd. Styrelsen saknar möjlighet att bedöma huruvida behovet
av lagstiftning är så trängande att denna risk trots allt bör tagas.
Därest så skulle anses vara fallet vill styrelsen, vilken såsom förut nämnts
helt ansluter sig till själva syflet med lagstiftningen, i princip tillstyrka det
nu föreliggande förslaget.

Länsstyrelsen i Blekinge län, som i princip tillstyrker lagförslaget, förklarar
sig dock liksom vid remissbehandlingen av fiskcrislyrelsens betänkande
hysa tvivel om atl fiskevaltensägarna blir benägna all med eu dylik

2 Ilihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr lljl

Kurigl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

lagstiftning framdeles upplåta fiskevatten till sådana kategorier av fiskare,
varom här är fråga.

Hovrätten för Västra Sverige uttalar farhågor i samma riktning samt förmenar,
att vid den i departementspromemorian redovisade överarbetningen
av fiskeristyrelsens förslag åtskilliga bestämmelser av betydande räckvidd
fogats till förslaget utan närmare utredning eller motivering. Hovrätten anför
härom bl. a. följande.

Vid utformningen av det förslag till lagregler i nu avsedda ämne, som
fiskerättskommittén avgav 1947, liksom i fiskeristyrelsens betänkande av
år 1953 har ingen mer ingående reglering föreslagits än som synts nödigt
med hänsyn till önskemålen att öka skyddet för de fiskare som för sin näring
är beroende av att arrendera fiskevatten. Farhågor har flerstädes yppats
för att en långtgående lagstittning skulle minska jordägarnas benägenhet
att upplåta arrenden av här ifrågavarande slag. När chefen för jordbruksdepartementet
år 1950 — i samband med behandlingen av fiskerättskommitténs
betänkande — förordade förnyad utredning beträffande fiskearrenden,
betonade han, att det måste särskilt förebyggas att de blivande
bestämmelserna fick den icke avsedda verkan att minska antalet arrendeupplåtelser.
Fiskeristyrelsen följde också dessa riktlinjer och har i sitt betänkande
uttalat att, om man vid lagstiftningens utformning följde principen
att jordägaren icke underkastades andra inskränkningar i sin förfoganderätt
än dem som var nödvändiga för vinnande av syftet med reglerna
om minimitid och optionsrätt, farhågorna för att lagstiftningen skulle
minska benägenheten att upplåta fiskevatten på arrende kunde anses såsom
förhållandevis små. Oaktat vad sålunda förekommit vid lagstiftningsärendets
tidigare behandling har vid den nu verkställda överarbetningen av
fiskeristyrelsens förslag utan närmare utredning eller motivering åtskilliga
bestämmelser av betydande räckvidd fogats till sistnämnda förslag. Det synes
hovrätten under inga omständigheter böra ifrågakomma att viktiga
bestämmelser på detta sätt införes utan att ett mera allsidigt utredningsarbete
föregått. Möjligheter saknas att på det föreliggande materialet bedöma
räckvidden och konsekvenserna av de regler som tillkommit vid överarbetningen.

ä andra sidan uttalar ett stort antal remissinstanser uttryckligen sin tillfredsställelse
över departementspromemorians förslag, jämväl sett i jämförelse
med fiskeristyrelsens förslag.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län gör invändningar mot uttalandet i departementspromemorian
att lagstiftningen var av så brådskande karaktär, att
en särlagstiftning var motiverad. Länsstyrelsen, som förklarar sig rent principiellt
icke ha något att erinra mot lagförslaget men förordar att de föreslagna
bestämmelserna inarbetas i nyttjanderättslagen i samband med en
allmän översyn av denna lag, anför att tillkomsten av 1950 års fiskerältslag
gjort åtskilliga yrkesfiskare mindre beroende eller helt oberoende av möjligheten
att arrendera fiskevatten. Behovet av skyndsamma åtgärder var
därför enligt länsstyrelsens förmenande nu mindre trängande än före tillkomsten
av 1950 års fiskerättslag.

Kangl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

Föredraganden

Som framgått av redogörelsen för de rättsregler som gäller vid upplåtelse
av fiskerätt är fiskearrendatorns rättsställning tämligen otrygg. Syftet med
den föreslagna lagstiftningen är att, i huvudsak efter förebild av de bestämmelser
som gäller för de s. k. sociala jordbruksarrendena, förbättra fiskearrendatorernas
rättsskydd. Om detta syfte synes råda enighet bland remissinstanserna,
vilka också allmänt vitsordat behovet av lagstiftning. Några
remissinstanser har dock uttryckt farhågor för att lagstiftningens utformning
kommer att minska jordägarnas benägenhet att upplåta fiskerätt till
sådana brukare, som skulle omfattas av lagstiftningen. Lantbruksstyrelsen,
som bland remissinstanserna starkast framhållit dessa farhågor, uttalar
emellertid att styrelsen saknar möjlighet att bedöma huruvida behovet av
lagstiftning är så trängande att den nämnda risken trots allt bör tagas.

Otvivelaktigt måste det anses föreligga en viss risk för att fastighetsägarna
i ökad utsträckning antingen upplåter fiskerätt åt brukare, som ej
skyddas av de föreslagna reglerna, t. ex. sport- eller andra fritidsfiskare
eller sammanslutningar av dylika, eller också själva handhar fisket. Med
den utformning lagförslaget erhållit torde denna risk emellertid kunna bedömas
som förhållandevis ringa. Särskilt är därvid att beakta, att fastighetsägaren
får en ovillkorlig rätt att vägra fortsatt arrende, om han önskar
själv utöva fisket eller låta någon nära anhörig göra detta. Under sådana
förhållanden synes reglerna om minimitid och rätt för arrendatorn att,
då jordägaren vill fortsätta alt upplåta fisket, i reigel få bibehålla arrendet
knappast behöva uppfattas som någon alltför kännbar inskränkning i fastighetsägarens
förfogandemöjligheter. Man torde vidare kunna förvänta,
att de allra flesta fastighetsägare har förståelse för strävandet att på det
föreslagna sättet bereda fiskearrendatorerna ett visst skydd i deras yrkesutövning.

Önskemålet att förbättra fiskearrendatorernas rättsställning är enligt min
mening högst angeläget. För detsamma talar icke blott intresset att främja
en rationell fiskevård i förening med ett effektivt utnyttjande av vårt lands
fisketillgångar utan också sociala skäl. Ett rationellt drivet fiske erfordrar
i regel betydande investeringar i fråga om redskap in. in. I synnerhet fasta
fiskredskap måste ofta anpassas efter förhållandena på fångstplatserna
och kan stundom bli i stort sett värdelösa för fiskearrendatorn, om han ej
erhåller förnyat arrende. Detta kan leda till högst betydande ekonomiska
förluster och svårigheter för fiskearrendatorn.

I departementspromemorian framhålles, att det ur skilda synpunkter
skulle ha varit till fördel, alt den nu föreslagna lagstiftningen beretts i ett
större sammanhang, exempelvis i samband med eu översyn av vissa delar av
nyttjanderättslagen, men att det ur social synpunkt synes angeläget, att fiskearrendatorerna
snarast erhåller ökad trygghet i sin yrkesutövning. Även
jag anser att denna fråga, till vars lösning redan 1947 års fiskerättskommittc
framlade förslag, nu hör upptagas till slutlig behandling, övervägande
skäl talar därför enligt min mening för att frågan icke sammankopplas med

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

andra frågor rörande nyttjanderättsupplåtelser från fastighet. Av dessa skäl
framlägger jag nu förslag till särlagstiftning rörande vissa upplåtelser av
fiskerätt in. in. Förslaget torde som bilaga 3 få fogas till detta protokoll.

2. Avgränsning med hänsyn till ändamålet med upplåtelsen
Fiskerätt skommittén

Fiskerättskommittén föreslog i sitt betänkande, att vissa angivna stadganden
i nyttjanderättslagen skulle äga tillämpning å avtal, varigenom
utan samband med jordbruk fiskerätt uppläts till den som utövade fiske
yrkesmässigt. Kommittén föreslog icke något lagstadgande upptagande definition
å begreppet yrkesmässigt fiske. I motiven framhölls dock, att bestämmelserna
ansetts böra begränsas till att gälla arrendator som utövade
fiske yrkesmässigt. Härunder inbegrep kommittén ej blott den som hade
tisket till huvudnäring utan även sådan binäringsfiskare, för vilken fisket
var av väsentlig betydelse för hans utkomst (SOU 1947: 47 s. 309).

Fiskeristyrelsen

I fiskeristyrelsens betänkande föreslogs, att lagen skulle omfatta upplåtelse
av nyttjanderätt till fast egendom därest

1. nyttjanderätten uteslutande avsåg fiskerätt och upplåtelsen skett för
yrkesmässigt fiske; eller

2. upplåtelsen innefattade förutom fiskerätt även annan nyttjanderätt och
idkandet av yrkesmässigt fiske var det huvudsakliga ändamålet med upplåtelsen.

I båda punkterna förutsattes alltså, att nyttjanderättshavaren skulle bedriva
yrkesmässigt fiske. I 1 § sista stycket av den föreslagna lagen definierade
styrelsen detta begrepp på följande sätt: »Med yrkesmässigt fiske förstås
i denna paragraf fiske, som bedrives av person för vilkens utkomst
fiske är av väsentlig betydelse.» Definitionen hade upptagits från fiskerättskommitténs
uttalanden. Till ledning för avgränsningen av begreppet återgav
fiskeristyrelsen vidare vissa uttalanden styrelsen gjort i samband med
utredning rörande förbrukningen av bensin vid yrkesmässigt fiske. Av uttalandena
framgick, att styrelsen ansåg, att med »verkliga yrkesfiskare» förstods
personer, vilka helt eller huvudsakligen livnärde sig av fiske, samt att
med begreppet yrkesmässigt fiske förstods ej blott det fiske, som bedrevs
av verkliga yrkesfiskare, utan även fiske, vilket utövades i sådan utsträckning
att idkaren därav hade en icke alltför oväsentlig inkomst, så att fisket
kunde sägas i viss grad utgöra förutsättning för hans livsuppehälle. Med
tillämpning härav skulle kunna hävdas, anförde styrelsen i nämnda uttalanden,
att fisket fick anses vara yrkesmässigt bedrivet, om utövaren därav
hämtade minst omkring 20 procent av sin inkomst. Av uttalandena framgick
vidare, att styrelsen ansåg, att en heltidsanställd löntagare, som då och
då fiskade på sin fritid, i regel icke kunde anses bedriva yrkesmässigt fiske,
även om fisket utövades i sådan utsträckning att en del av fångsten såldes.

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

Remissyttranden över fiskeristyrelsens betänkande

I de flesta remissvaren berördes icke definitionen av begreppet yrkesmässigt
fiske. Några remissinstanser gick dock in på frågan. Lagberedningen,
som ej hade någon principiell erinran i detta hänseende, uttalade att vad
särskilt angick avgränsningen mellan de nyttjanderätter, som reglerades i
den föreslagna lagen, och de ny ttj anderätter, som alltjämt skulle kvarstå
under nyttjanderättslagen, ofrånkomligt torde i rättstillämpningen yppas
vissa svårigheter. Hovrätten för Västra Sverige anförde, att det borde övervägas,
huruvida icke det i 1 § sista stycket föreslagna stadgandet, vilket
icke lade något objektivt förhållande till grund för bestämmandet av vad
som skulle anses såsom yrkesmässigt binäringsfiske, kunde undvaras. Länsstyrelsen
i Älvsborgs län uttalade, att begreppet yrkesmässigt fiske syntes
böra erhålla en klarare avgränsning. Den föreslagna avgränsningen kunde
förmodas komma att giva anledning till åtskilliga tolkningstvister mellan
ägare och arrendatorer. Även Gotlands läns hushållningssällskap ansag, att
risk fanns för olika tolkningar. Sällskapet befarade att detta kunde medföra,
att även fiske av relativt liten betydelse gavs karaktär av yrkesmässigt
fiske. Härigenom skulle ett verkligt, mera betydelsefullt fiske ej komma in
på vattnet i fråga på grund av att optionsrätten utnyttjades av det förstnämnda
fisket. Sällskapet tilläde dock, att i den mån samma grunder rörande
definitionen av begreppet yrkesmässigt fiske tillämpades som vid beräkningen
av från fiske erlagd bensinskatt, några risker knappast torde
föreligga.

Å andra sidan framhöll fiskeriintendenten i nedre norra distriktet, att
den föreslagna formuleringen gav möjlighet till en ganska fri bedömning i
varje särskilt fall och att detta säkerligen var lyckligt men att diskussioner
skulle komma att uppstå i alla de fall, där husbehovsfisket var av vital betydelse.
Fiskeriintendenten i övre norra distriktet anförde, att begreppet
yrkesmässigt fiske givits en så vid innebörd, att ett betydande antal fiskare
lä ven husbehovsfiskare) skulle kunna hänföras till den åsyftade kategorien,
samt att mot syftet och utformningen av lagen några väsentliga erinringar
icke syntes kunna göras.

Departementspromemorian

I promemorian behandlas först den språkliga innebörden av olika beteckningar
på skilda kategorier fiskare. Härvid anföres till en början rörande
begreppet yrkesfiskare följande.

Innebörden av begreppet yrkesfiskare har av fiskeristyrelsen angivits vara
person som helt eller huvudsakligen livnär sig av fiske. Eu liknande definition
av begreppet återfinnes i gällande instruktion för insamlare av fiskeristatistiska
primäruppgifter, fastställd av statistiska centralbyrån i samråd
med la n Ibruk sstyrelsen den 5 oktober 1944. I denna instruktion uttalas
nämligen, att »som yrkesfiskare anses person, som har sin huvudsakliga inkomst
av fisket». Fiskcvattensutredningen har i sitt betänkande (SOU 1939:
28 s. (18) givit följande definition av begreppet: »Med yrkesfiskare förstås sadana
personer, som helt eller huvudsakligen försörja sig på fiske.» Fiske -

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

råttskommittén torde med yrkesfiskare ha avsett de fiskare, som har fisket
till huvudnäring (SOU 1947: 47 s. 309). De nu anförda definitionerna på yrkesfiskare
synes i stort sett medföra samma avgränsning av begreppet. Insjöfiskesakkunniga
har i sitt betänkande (SOU 1937: 10) uttalat att »såsom
egentliga yrkesfiskare torde kunna betecknas de personer, som regelbundet
idka fiske för avsalu och för vilka fisket är en i varje fall viktig del av deras
inkomst». Då emellertid begreppet försörjning i allmänhet icke fattas
snävt och detta ord redan vunnit burskap i liknande sammanhang (jämför
definitionen av begreppet stödjordbruk i 4 § KK ang. statligt stöd till jordbrukets
yttre och inre rationalisering in. in. den 11 juni 1948, nr 342) torde
man, såsom fiskevattensutredningen gjort, med yrkesfiskare böra avse de
personer som helt eller huvudsakligen försörjer sig på fiske.

Beträffande indelningen av övriga fiskare framhålles, att
terminologien är mera osäker och att olika meningar yppats särskilt angående
de fiskarekategorier, som bedriver fiske för att skaffa sig en biinkomst
eller för att erhålla husbehovsfisk. Vidare anföres följande.

Insjöfiske sakkunniga ansåg (SOU 1937: 10 s. 43) att såsom egentliga binäringsfiskare
borde betecknas de mindre hemmans- och lägenhetsägare,
som under hela eller en del av året — då jordbruket ger dem mindre att göra
— skaffar sig en biinkomst genom fiske. Såsom husbehovsfiskare betecknades
de jordbrukare, som huvudsakligen inskränkte sig till att förse hushållet
med fisk. Någon skarp gräns kunde enligt de sakkunnigas mening icke dragas
mellan denna grupp och binäringsfiskare. De personer som fiskade huvudsakligen
för nöjes skull benämndes av de sakkunniga amatörfiskare.
Denna grupp utgjordes enligt de sakkunnigas mening i allmänhet av i städer
och industrisamhällen bosatta personer. Fiskevattensutredningen (SOU
1939: 28 s. 70) hade indelningen husbehovsfiskare och sportfiskare och räknade
såsom husbehovsfiskare dels de jordbrukare som fiskade huvudsaklig1.
^ för att förse det egna hushållet med fisk, dels de olika kategorier av
tastighetsinnehavare som fanns pa kronans marker och som där medgavs
fiskerätt, t. ex. innehavare av kolonat eller kronotorp. Kronovattensutredningen,
som hade till uppdrag att verkställa utredning rörande vissa fiskerättsliga
spörsmål i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, räknade
med yrkesfiske, husbehovsfiske och sportfiske. I RF den 8 juni 1951 angående
förvaltningen av kronans fisken talas också om upplåtelser till yrkestiskare,
husbehovsfiskare samt sport- och fritidsfiskare. Fiskerättskommittén
torde ha räknat med en indelning i binäringsfiskare och amatörfiskare (jfr
SOU 1947: 47 s. 252), varvid under beteckningen amatörfiskare innefattades
alla de kategorier av fiskande, som i olika sammanhang plägade »kallas
amatör-, sport-, nöjes- eller tillfällighetsfiskare». Slutligen bör nämnas att
i ovannämnda instruktion för insamlare av fiskeristatistiska primäruppgifter
uttalas, att »person, som idkar förvärvsmässigt fiske vid sidan av annan
näring, av vilken han har sin huvudsakliga inkomst, eller mera regelbundet
driver fiske till husbehov, skall anses hava fisket såsom binäring».

Härefter utvecklas skälen för den avgränsning som promemorians lagförslag
innehåller. Till en början behandlas därvid frågan om lagstiftningen
böi få tillämpning på även andra upplåtelser än sådana som
avser yrkesfiske. Därvid anföres följande.

Såsom förut framgått har lagstiftningen i första hand avsetts skola skydda
de yrkesfiskare som arrenderar fiskevatten. Att utsträcka skyddet även till

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1057

andra fiskearrendatorer kan icke i samma mån grundas på inresset för en
rationell fiskevård. Ett sådant utsträckande torde också komma att medföra
svårare avgränsningsproblem än de som uppstår vid en begränsning
till enbart yrkesfiskare. Även i flera andra hänseenden skapas problem genom
inrymmandet av andra grupper fiskare än yrkesfiskare under lagen.
Med den avfattning fiskeristyrelsen givit definitionen av begreppet yrkesmässigt
fiske uppställes icke några krav på sättet för fiskets bedrivande.
Den föreslagna definitionen inbegriper sålunda i och för sig även sådana
grupper av fiskande vilkas utrustning och fiskemetoder icke kan betecknas
såsom i vanlig mening yrkesmässiga. Det nu anförda talar i viss mån för att
begränsa skyddet till blott yrkesfiskare. Å andra sidan talar onekligen starka
sociala skäl för att de fiskande, för vilkas försörjning fisket är av större betydelse,
erhåller den trygghet i innehavet av fiskerätten som lagen avser att
ge. Det måste anses vara ur social synpunkt mycket otillfredsställande, att
en fiskare som för sin försörjning är beroende av fisket, skall, exempelvis
för rätten till nytt arrende, enbart ha att lita till upplåtarens villighet. En
jämförelse med sociala arrendelagen på jordbrukets område visar, att även
stödjordbruken omfattas av skyddet utom då arrendatorn arbetar hos upplåtaren.
På grund av nu anförda skäl torde det vara befogat, att lagen ges
tillämpning även på andra kategorier av fiskare än yrkesfiskare. Remissinstanserna
har heller icke liaft något att invända mot en sådan ordning.
Vissa remissinstanser har framhållit, att den av styrelsen föreslagna definitionen
å yrkesmässigt fiske skulle medföra att även husbehovsfiskare kom
att i vissa fall inbegripas under lagen. Denna uppfattning synes vara riktig.
För många av dem som arrenderar husbehovsfisken kan nämligen fisket
troligen anses vara av väsentlig betydelse för deras utkomst. Detta torde
bl. a. gälla arrendatorer av kronolägenheter i övre Norrland, vilka såsom ett
komplement till arrendet får rätt till husbehovsfiske å visst vatten. Detsamma
torde gälla skogsarbetare vilka såsom ett komplement till sin försörjning
erhåller rätt att bedriva husbehovsfiske. Nu nämnda upplåtelser
torde vara ganska talrika. Enligt vad som upplysts skulle antalet arrendeupplåtelser
från av domänstyrelsen förvaltade kronofiskevatten vara ca
1 470, alla upplåtna genom femårskontrakt. I antalet ingår ca 40 upplåtelser
till yrkesfiske. De flesta arrendeupplåtelserna till husbehovsfiske torde förekomma
i Norrland. I Götaland och Svealand bedrives husbehovsfisket i
regel icke på arrenderade vatten. Totala antalet husbehovsfiskare som bedriver
fisket på vatten som arrenderats utan samband med jordbruk torde
därför vara förhållandevis ringa. Det synes av skäl som nu anförts vara
motiverat alt lagen göres tillämplig, förutom å upplåtelser till yrkesfiskare,
även å upplåtelser till sådana binärings- eller husbehovsfiskare, vilka bedriver
fisket såsom ett led i sin försörjningsverksamhet. Dessa fiskare utgör
en i stort sett homogen grupp, som i regel har det gemensamt att fisket
tillgodoser ett varaktigt och väsentligt behov i fiskarens försörjning, antingen
detta sker genom att fisket ger biinkomst eller fisk för det egna
hushållet.

I promemorian framhålles därefter, att det med hänsyn till den brist på
enhetlig terminologi som framgått av det förut anförda torde vara av särskild
vikt att söka bestämma den avgräns ning av gruppen b in
ä rings- o c h h u sbeliovsfis k a r e som bör ifrågakomma vid tilllämpningen
av lagen. Härefter anföres:

Rent språkligt sett torde uttrycket binäringsfiskare kunna åsyfta alla
dem som jämte sin huvudnäring bedriver fiske såsom ett led i sin försörj -

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

ningsverksanihet. Så definierat innefattar begreppet även de husbehovsfiskare,
som mera regelbundet bedriver fiske till husbehov. Denna gränsdragning
ligger, såsom förut anförts, även till grund för den officiella statistiken
på fiskets område. De personer som icke omfattas av definitionen
torde icke kunna anses bedriva tisket såsom ett led i sin försörjningsverksamhet.
Den nyss givna definitionen synes därför kunna läggas till grund
vid tillämpningen av lagen. Emellertid torde den innebörd som här gives
begreppet binäringsfiskare böra något närmare beröras. Begreppet kan sägas
innefatta dels egentliga binäringsfiskare, dels de husbehovsfiskare som
mera regelbundet bedriver fiske till husbehov. Till gruppen egentliga binäringsfiskare
bör räknas sådana personer, som fiskar huvudsakligen för avsalu
och -vilkas huvudsakliga näringsverksamhet icke ger dem full sysselsättning
året om, exempelvis mindre hemmans- och lägenhetsägare, säsongarbetare
och personer, som innehar deltidsanställning. Såsom husbehovsfiskare i lagens
mening bör anses endast de personer, som bedriver fisket huvudsakligen
för husbehov och som brukar jordbruksfastighet eller är sysselsatta
inom skogsbruket. Beträffande sistnämnda kategori märkes, att skogsarbetare
stundom av arbetsgivaren erhåller rätt att bedriva fiske till husbehov.
Såvida upplåtelsen i dylika fall sker i samband med arbetsavtalet, bör lagen
icke bli tillämplig å upplåtelsen. Detsamma bör naturligtvis gälla kronans
av ålder förekommande upplåtelser av fiskerätt till vissa ämbets- och
tjänstemän.

De nu angivna gruppernas försörj ningsverksanihet har som synes i regel
en lokal anknytning till fiskevattnen och ett på traditionella näringsförhållanden
grundat varaktigt behov av fisket såsom komplement i fråga om försörjningen.
Fisket kan i samtliga fall anses ha en väsentlig betydelse för
liskearrendatorns försörjning. Å andra sidan bör endast fiske av sådan betydelse
skyddas. Lagtexten torde därför böra innehålla att, förutom yrkesfiske,
endast fiske av väsentlig betydelse för liskearrendatorns försörjning
skyddas. Med denna bestämning avses, trots den formella likheten med
fiskeristyrelsens definition a yrkesmässigt fiske, icke att avgränsningen
skall ske efter den inkomstprocent styrelsen angivit; även ett fiske som
inbringar arrendatorn mindre än 20 procent av iians inkomst, bör kunna
anses vara av väsentlig betydelse för hans försörjning. Med hänsyn till att
avkastning av fisket under vissa tidsperioder helt kan utebli på grund av
förhållanden (fisksjukdomar, vattenförorening etc.), över vilka fiskaren
icke kan råda, eller på grund av exempelvis fiskevårdande åtgärder, torde i
tveksamma fall hänsyn böra tagas även till andra omständigheter än den
avkastning fisket för tillfället ger.

Skulle det förekomma att en yrkesfiskare eller en binäringsfiskare, som
innehar av lagen skyddad fiskerätt, arrenderar ett fiskevatten för att bedriva
annat än av lagen skyddat fiske (exempelvis sportfiske) blir lagen naturligtvis
icke tillämplig å upplåtelsen. Helt tillfälliga upplåtelser bör heller icke
omfattas av lagen. Detta torde beträffande binäringsfiske följa redan av
kravet på att fisket skall ha väsentlig betydelse för liskearrendatorns försörjning,
men bör gälla även upplåtelse av yrkesfiske. I

I promemorian föreslås, att vid avgränsningen begreppet yrkesmässigt
fiske ej skall användas. Förutom de anförda sakliga skälen härför
tramhålles, att det även ur lagteknisk synpunkt skulle vara olämpligt att
i lagen använda nämnda begrepp med den betydelse fiskeristyrelsen angivit.
Härom anföres:

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

Begreppet förekommer exempelvis i 16 § 1. och 27 § andra stycket 1950 års
fiskerättslag, i 11 § 1950 års reglemente för statsunderstödd utbildningsverksamhet
på fiskerinäringens område och i 5 § förordningen om särskild skatt
å bensin och motorsprit. Det torde dock oftast avse endast det fiske som
bedrives av yrkesfiskare. Denna betydelse lär begreppet i varje fall ha i 1950
års fiskerättslag (jfr prop. 1950: 60 s. 85 och 120).

Beträffande frågan, huruvida svårigheter kan befaras
uppkomma vid bedömning om lagen skall anses tilllämplig,
anföres i promemorian:

Den avgränsning av lagens tillämplighetsområde som avses torde i regel
icke medföra några svårigheter i tillämpningen. För parterna torde det i
det alldeles övervägande antalet fall vara lätt att förutse, huruvida upplåtelsen
faller under lagen eller icke. Detta gäller naturligtvis i synnerhet upplåtelser
till yrkesfiske. Men även upplåtelser till binäringsfiske torde endast
i sällsynta fall erbjuda svårigheter. De flesta fiskearrendatorer, som
bedriver fisket som binäring, torde vid sidan av fisket bruka en mindre jordbruksfastighet.
I sådana fall torde i regel fisket utgöra en sådan del av deras
försörjningsverksamhet, att det får anses ha väsentlig betydelse för deras
försörjning. I fall som nu nämnts lär tvekan i regel icke behöva uppstå i
frågan, huruvida lagen är tillämplig. Det kunde dock övervägas att införa
en möjlighet för parterna att före eller i samband med slutandet av avtalet
begära ett uttalande av myndighet i frågan, huruvida upplåtelsen kom att
omfattas av lagen. Mot en sådan anordning kan emellertid anföras, åt! den
knappast skulle motsvaras av något större praktiskt behov och att det icke
torde vara möjligt att ge ett förhandsuttalande, av exempelvis arrendenämnd,
bindande verkan gentemot domstolarna. Dylik förhandsprövning förekommer
icke heller i övrig arrendelagstiftning. Det må ytterligare påpekas, att
sedan avtalet slutits, part i regel torde kunna få genom fastställelsetalan av
domstol avgjort, huruvida t. ex. optionsrätt förefinnes och upplåtelsen omfattas
av lagen. På grund av det anförda torde övervägande skäl tala för att
icke i lagen stadga"någon möjlighet till förhandsprövning. Skulle parterna
avse, att upplåtelsen icke skali vara förbunden med t. ex. rätt till minimitid
eller optionsrätt, torde denna fråga i nu avsedda gränsfall komma alt lösas
så, att de upprättar skriftligt avtal med rätt till dispensansökan samt hos
arrendenämnden begär dispens från tillämpligheten av de avsedda reglerna.
Sådan möjlighet, vartill motsvarighet finnes i 2:68 nyttjanderättslagen,
föreslås i 9 §.

Remissyttranden över departementspromemorian

De flesta remissinstanserna lämnar promemorians förslag på denna punkt
utan erinran.

Av dem som uttryckligen behandlar frågan framhåller några, att promemorians
förslag innefattar en förbättring i jämförelse med liskeristyrelsens
lösning.

Fiskeriintendenterna i övre norra och nedre norra distrikten anser sålunda,
att promemorians formulering innebär ett förtydligande och därför är
att föredraga. I samma riktning uttalar sig Jönköpings läns hushållningssällskap.

Västernorrlands läns och Norrbottens läns hushållningssällskap anser
promemorians förslag innefatta en utvidgning av tillämpningsområdet samt

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

hälsar detta med tillfredsställelse. Utvidgningen anges av det förstnämnda
sällskapet bestå i att icke blott yrkes- och binäringsfiskare (med mer än 20
procent av sin inkomst från fisket) utan även husbehovsfiskare, för vilkas
försörjning fisket bar en väsentlig betydelse, omfattas av lagen. Det sistnämnda
sällskapet har emellertid tolkat fiskeristyrelsens förslag såsom avseende
endast yrkesfiskare samt funnit utvidgningen i promemorian bestå i
att inom lagens tillämpningsområde förts även sådana binäringsfiskare,
för vilka fisket är av väsentlig betydelse.

Några remissinstanser ställer sig emellertid kritiska mot promemorians
förslag.

Lantbruksstyrelsen förordar sålunda en begränsning av lagens tillämpningsområde
till att avse endast sådant fiske, som är utövarens
huvudsakliga förvärvskälla. Styrelsen anför härom närmare
:

Mot den föreslagna utformningen av bestämmelserna kan till en början
anmärkas att det maste komma att erbjuda synnerligen stora svårigheter att
i det enskilda fallet avgöra huruvida lagen är tillämplig å upplåtelse av
fiske till person, som bedriver fisket helt eller huvudsakligen för husbehov.
Redan i remissyttrandena över fiskeristyrelsens förslag anfördes från åtskilliga
håll farhågor för att avgränsningen mellan den nyttjanderätt, som
skulle regleras i den särskilda lagen, och den nyttjanderätt, som alltjämt
skulle kvarstå under nyttjanderättslagen, skulle komma att erbjuda svårigheter.
Det är vidare att märka, att fiskeristyrelsens förslag på denna punkt
innehöll en regel som skulle varit väsentligt enklare att tillämpa än den i
promemorian föreslagna. De betänkligheter, som yppades vid remissbehandlingen
av fiskeristyrelsens förslag, torde följaktligen jämväl i än högre
grad gälla det nu föreliggande förslaget.

Härtill kommer att det, såvitt lantbruksstyrelsen kan finna, starkt kan
ifrågasättas huruvida det föreligger något verkligt behov av ett så vidsträckt
tillämplighetsområde som det i promemorian föreslagna.

Vad husbehovsfisket angår nämnes i promemorian att de flesta arrendeupplåtelserna
till husbehovsfiske torde förekomma i Norrland. Det har emellertid
icke gjorts gällande att det vare sig där eller annorstädes skulle ha
förekommit missförhållanden, vilka skulle göra det angeläget att skydda
rätten till husbehovsfiske. Vad gäller de i promemorian särskilt nämnda
upplåtelserna av fiskerätt till arrendalorer av kronolägenheter i övre Norrland
torde det väl för övrigt få förutsättas, att frågan" om skäligt hänsynstagande
till arrendatorernas intressen, därest behov därav skulle uppkomma,
kan lösas i annan ordning.

Med hänsyn till vad nu nämnts finner sig lantbruksstyrelsen för sin del
böra avstyrka att upplåtelse av fiskerätt, som avser husbehovsfiske, skall
inbegripas under lagstiftningen. Icke heller finns det enligt styrelsens åsikt
skäl att låta lagstiftningen omfatta sådana upplåtelser av fiskerätt, som avser
binäringsfiske, där hinäringsfisket endast svarar för en mindre del av
arrendatorernas försörjning. Styrelsen vill sålunda förorda alt tillämpningsområdet
för de nya bestämmelserna begränsas till att avse allenast
upplåtelser för sådant fiske, som är utövarens huvudsakliga förvärvskälla.

Fiskeristyrelsen, som icke finner någon skillnad i sak föreligga mellan
styrelsens och departementspromemorians definitioner av tillämpningsområdet,
förklarar sig icke ha blivit övertygad om att den sistnämndas for -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

mulering är lämpligare än styrelsens. Styrelsen tillägger, att enligt dess
erfarenhet begreppet yrkesmässigt fiske har vunnit en viss stadga, varför
det måste vara till fördel att i förevarande lag kunna anknyta till detta
begrepp. _ Även länsstyrelsen i Malmöhus län anser fiskeristyrelsens for mulering

vara att föredraga.

Domänstyrelsen anser i motsats till fiskeristyrelsen, att promemorian utvidgat
lagens tillämpningsområde, samt förordar, att lagskyddet begränsas
i enlighet med fiskeristyrelsens förslag. Som motivering härför anför domänstyrelsen
följande.

Enligt fiskeristyrelsens förslag skall lagen gälla endast för det fall att
fiskerättsupplåtelsen skett för yrkesmässigt fiske, medan lagens tillämpningsområde
i departementsförslaget utvidgats att avse yrkesfiske eller ock
binäringsfiske av väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning.

Domänstyrelsen är för sin del icke övertygad om att den föreslagna utvidgningen
av lagens tillämpningsområde att avse även binäringsfiskare är
lämplig eller tillrådlig. De fiskeupplåtelser, som numera sker i kronans vatten
genom domänverket, avser antingen yrkes-, husbehovs- eller sportfiske.
Av dessa är särskilt i Norrland upplåtelserna för husbehovsfiske talrika.
Husbehovsfiskets betydelse för ortsbefolkningens försörjning kan dock under
senare år sägas ha minskat med hänsyn till de relativt goda inkomster,
som stått till buds icke minst inom skogsbruket, varemot det nöjes- och rekreationsmoment,
som väl alltid ingår i en upplåtelse av fiskerätt, i stället
har ökat. För att icke skapa onödig konkurrens med yrkesfiskarna har i regel
den bestämmelsen tillämpats att vid husbehovsfiske och sportfiske gjord
fångst icke får försäljas. Husbehovsfisket (och naturligtvis i ännu mindre
grad sportfisket) är alltså numera i allmänhet icke av större betydelse för
arrendatorns försörjning, fiskfångsten utgör endast ett välkommet tillskott
som dock i de allra flesta fall saknar egentlig ekonomisk betydelse.

Binäringsfiske i departementsförslagets mening förekommer endast i mycket
ringa utsträckning i kronans vatten under domänstyrelsens förvaltning.
Det bedrives av ett fåtal arrendatorer inom skärgårdsområdena eller vid de
större insjöarna.

Med hänsyn till bl. a. de svårigheter och fastigheter, som med säkerhet
kommer att uppstå vid den avgränsning av den mycket stora gruppen binärings-
och husbehovsfiskare på de enskilda vattnen, som bör ifrågakomma
vid tillämpningen av lagen enligt departementsförslaget, får domänstyrelsen
för sin de''l förorda att lagskyddet begränsas att avse det yrkesmässiga fisket
i enlighet med fiskeristyrelsens förslag.

Domänstyrelsen uttalar vidare, att lagen ej alltid bör vara tillämplig på
upplåtelse för yrkesfiske och anför härom:

Med den utformning 1 § departementsförslaget fått kommer lagen att tilllämpas
även i sådana fall, då en yrkesfiskare, som hämtar sin huvudsakliga
försörjning genom fiske i fritt vatten eller inom ett större arrenderat
vattenområde, dessutom arrenderar ett mindre fiskevatten, som kanske ej
ens bereder honom en inkomst som uppgår till 10 % av vad det fria vattnet
eller det stora arrendevattnet ger honom. Det kan t. ex. vara fråga om ett
vattenområde om endast något 10-tal hektar, som av yrkesfiskaren nyttjas
endast någon vecka under våren för gädd- eller braxenfångst. Om dylika
mindre vattenområden även skall inrymmas inom lagens tillämpningsområde,
är det enligt styrelsens uppfattning osannolikt alt fastighetsägarna

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

medföra dylika verkningar, kan knappast vara lämplig med hänsyn till lagförslagets
ändamål.

Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter, huruvida icke departementspromemorians
bestämning av uttrycket »väsentlig betydelse för fiskearrendatorns
försörjning» är i vidaste laget, samt yttrar härom:

Även ett fiske, som inbringar arrendatorn mindre än 20 procent av hans
inkomst, bör — enligt promemorian — kunna anses vara av »väsentlig» betydelse
för hans försörjning. Länsstyrelsen ifrågasätter, om man genom att
ställa så låga och jämväl obestämda krav å uttrycket »väsentlig» icke löper
risken, att exempelvis en person, som av en granne arrenderar ett fiskevatten
och tillgodogör sig fångsten i hushållet och genom avsalu, kan
komma att åtnjuta lagens speciella skydd även om sport- och hobbyintresset
i själva verket är det dominerande. Länsstyrelsen finner angeläget, att
denna gräns hålles klar och anser därför, att gränsdragningen bör tagas under
omprövning, varvid bör övervägas, huruvida ej en restriktivare tolkning
av ordet »väsentlig» är påkallad.

Svenska insjöfiskarenas centralförbund anser, att lagens tillämpning bör
vara beroende även av den omständigheten, huruvida fiskets utövande kan
vara till nytta för bygdens försörjande med fisk i större eller mindre utsträckning.

Främst från lagtekniska synpunkter anmärker lagberedningen på lagtextens
uttryck »binäringsfiske». Beredningen ifrågasätter, huruvida detta uttryck
äger den precision i det allmänna språkbruket att det bör användas
som lagterm utan att dess närmare innebörd angives. Beredningen fortsätter:

Även efter en genomgång av motiven framstår avgränsningen som tämligen
oklar särskilt i fråga om binäringsfiskets förhållande till husbehovsfisket.
Beredningen ifrågasätter huruvida icke »binäringsfiske» skulle kunna
utgå som kännetecken; den ifrågavarande bestämmelsen skulle alltså avse
»annat fiske av väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning». Med
denna lydelse kommer förslaget att omfatta upplåtelse av husbehovsfiske
även till andra än jordbrukare och skogsarbetare, under förutsättning att
sådant fiske är av väsentlig betydelse för vederbörandes försörjning. Några
motiv för att, i den mån upplåtelser av denna art förekommer, utesluta dem
från lagens tillämpning har icke anförts i promemorian och en sådan uteslutning
torde ej heller överensstämma med lagstiftningens allmänna syfte.

Även Sveriges lantbruksförbund kritiserar uttrycket »binäringsfiske».
Förbundet anför, att med binäring vanligen avses en förvärvsverksamhet,
d. v. s. en verksamhet till avsalu, samt att, om lagen skall omfatta även
husbehovsfiske, detta bör komma till uttryck i lagtexten. — Förbundet påyrkar
vidare en förändring av lagens tillämpningsområde i sådan riktning,
att tillämpningen blir beroende såväl av fiskets försörjningsbetydelse som
av att fiskarens utnyttjande av fisket motsvarar den rationella fiskevårdens
krav. Som motivering härför anför förbundet.

Som »undre gräns» för lagens tillämpning gäller att fisket skall vara »av
väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning». Gränsdragningen blir
synnerligen relativ och beroende av arrendatorns förhållanden i stället för
fiskets avkastningsförmåga. Ett och samma fiske kan vara av helt olika be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

tydelse för två skilda arrendatorers försörjning beroende på deras förvärvsverksamhet
i övrigt. Förslaget synes således tillåla att en yrkesfiskare,
som med anledning av nytillkomna försörjningsmöjligheter övergår från
yrkes- till husbehovsfiske, får behålla optionsrätten även om husbehovsfisket
ej skulle motsvara den rationella fiskevårdens krav på utnyttjande av
hans vatten.

Promemorians ställningstagande i fråga om möjlighet för parterna
i en ifrågasatt upplåtelse att erhålla förhandsprövning
av myndighet, huruvida upplåtelsen är av beskaffenhet att
omfattas av fiskearrendelagen, har föranlett uttalanden från arrendenämnderna
i Kalmar läns norra hushållningssällskaps område och i Blekinge län.
Den förstnämnda av dessa tillstyrker, att en sådan möjlighet stadgas i lagen,
samt yttrar som motivering härför följande:

Det må väl vara riktigt, att det icke torde vara möjligt att ge ett sådant
förhandsuttalande bindande verkan gentemot domstolarna, men det oaktat
synes det kunna vara av ett visst värde för parterna att utan domstolsprövning
få ett auktoritativt uttalande i denna liksom andra frågor rörande arrendeförhållandet.
Arrendenämnden får i detta sammanhang framhålla, att
icke heller den i 2 kap. 66 § nyttjanderättslagen stadgade granskningen av arrendekontrakt
har annan karaktär än råd och upplysning för parterna, som
icke är att likställa med lagakraftägande dom. Arrendenämnden får vidare
erinra om innehållet i kungörelsen den 18 maj 1934 om bestridande i vissa
fall med allmänna medel av kostnader för biträde i frågor rörande arrendeförhållanden.
Arrendenämnden får ytterligare anföra, att en icke oväsentlig
del av arrendenämndernas verksamhet är just av rådgivande eller upplysande
karaktär utan samband med den förut nämnda avtalsgranskningen. Arrendenämnden
föreslår därför ett allmänt stadgande av innebörd att parterna
skall kunna hos arrendenämnd erhålla råd och upplysningar i frågor
rörande ej endast fiskearrenden utan även de så kallade sociala arrendena.
Stadgandet synes lämpligen kunna intagas i 2 kap. 49 a § nyttjanderättslagen
eller i reglementet för arrendenämndernas verksamhet.

Även arrendenämnden i Blekinge län delar den i promemorian framförda
uppfattningen, att ett förhandsuttalande icke bör ha bindande verkan mot
domstolarna. Nämnden önskar få behandla fiskearrendeavtalet efter samma
mönster som jordbruksarrendeavtal samt anför härom:

Enligt 2 kap. 66 § nyttjanderättslagen — som enligt förslaget skall gälla
även för fiskearrende — kan endera kontrahenten påkalla arrendenämndens
granskning av avtalet. Då sådan granskning givetvis förutsätter ett ställningstagande
till spörsmålet om arrendets rättsliga klassificering, föreligger
härmed en möjlighet att ernå ett förhandsbesked utan att behöva anlita någon
domstolsprocedur. Denna möjlighet har i praktiken flitigt utnyttjats, och
erfarenheten giver tydligt vid handen, att kontrahenterna i allmänhet anser
sig kunna avstå från rättskraftiga avgöranden. Vad angår de fall, då tveksamhet
uppstår redan innan kontrakt slutits, är arrendenämnderna icke
ålagda någon förhandsprövning. Åtminstone vid arrendenämnderna i Sydsverige
har dock praxis utvecklat sig därhän, att nämnderna lämnar besked,
när så lämpligen låter sig göra. Mot bakgrunden av vad nu anförts förefaller
vissa uttalanden i förevarande del av promemorian vara mindre tillfredsställande.
Särskilt gäller detta om den lämnade rekommendationen att
föra fastställclsetalan vid domstol.

Kungl. Mnj:ts proposition nr 151 år 1957

Föredraganden

I departementspromemorian framhålles, att syftet med den föreslagna
lagstiftningen i första hand är att skydda de yrkesfiskare som arrenderar
fiskevatten samt att ett utsträckande av skyddet även till andra kategorier
fiskare icke i samma mån kan grundas på intresset för en rationell fiskevård.
Det påpekas vidare, att ett sådant utsträckande också torde komma
att medföra svårare avgränsningsproblem än de som uppstår vid en begränsning
till enbart yrkesfiskare. Då i promemorian likväl föreslås, att lagen
skall omfatta även binäringsfiske av väsentlig betydelse för fiskearrendatorns
försörjning, motiveras detta i huvudsak med att starka sociala skäl
talar för att sådana fiskande, för vilkas försörjning fisket är av större betydelse,
erhåller den trygghet i innehavet som lagen avser att ge. Det måste
anses vara ur social synpunkt mycket otillfredsställande, uttalas det i promemorian,
att en fiskare som för sin försörjning är beroende av fisket skall,
exempelvis för rätten till nytt arrende, enbart ha att lita till upplåtarens
villighet.

Remissinstanserna har i allmänhet icke haft något att erinra mot promemorians
gränsdragning. Lantbruksstyrelsen föreslår dock, som tidigare anförts,
en begränsning av lagens tillämpningsområde att avse endast yrkesfiske.
Även domänstyrelsen uttalar sig för en begränsning i förhållande till
promemorians förslag. De skäl som dessa båda remissinstanser anfört innefattar
emellertid enligt min mening en underskattning av behovet av ökat
rättsskydd även för de fiskare, som icke kan betecknas som yrkesfiskare
men för vilka fisket ger ett tillskott av avsevärd betydelse för deras försörjning.
Även om några säkra statistiska uppgifter icke finns tillgängliga, är
det nämligen tydligt att antalet fiskearrendatorer, för vilka fisket icke är huvudyrket
men likväl av väsentlig betydelse för deras försörjning, är avsevärt
större än antalet fiskearrendatorer, som kan betecknas som yrkesfiskare.
En lagstiftning endast beträffande den sistnämnda gruppen skulle därför få
ett starkt begränsat tillämpningsområde och komma att avse endast en
mindre del av det antal fiskare, beträffande vilka de nyss anförda sociala
skälen äger giltighet. Med hänsyn härtill ansluter jag mig i princip till promemorians
ståndpunkt.

I fråga om den närmare bestämningen av gränserna för
lagstiftningens tillämpningsområde synes det angeläget att
skapa största möjliga klarhet, särskilt som det måste vara av vikt för de avtalsslutande
parterna att på förhand kunna bedöma, om en ifrågasatt upplåtelse
faller under lagen eller ej. Några större svårigheter att tolka uttrycket
yrkesfiske synes åtminstone i regel ej vara att befara. Att kravet på att
fisket skall vara av väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning formellt
icke anknutits även till yrkesfisket beror på att detta krav torde innefattas
redan i begreppet yrkesfiske. Utan särskilt stadgande synes det vara
klart, att vid denna bedömning hänsyn icke skall tagas exempelvis till eventuell
inkomst av kapital. — Domänstyrelsen har förordat en viss begränsning
av skyddet för yrkesfiske och därvid anfört det fall, att en yrkesfiskare, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

hämtar sin huvudsakliga försörjning genom fiske i fritt vatten eller inom
ett större arrenderat område, dessutom arrenderar ett mindre fiskevatten
med tämligen obetydlig fångst. I den mån avsikten med upplåtelsen av
detta sistnämnda fiske är, att det skall ingå i yrkesfisket och icke t. ex. avse
en självständig upplåtelse för rekreationsändamål, torde det emellertid
vara naturligast att lagen blir tillämplig. Jag förordar alltså att lagen utan
undantag skall bli tillämplig, då ändamålet är yrkesfiske.

Beträffande lagens tillämpning utanför området för yrkesfiske föreligger
onekligen vissa svårigheter att erhålla en klar gräns. Vad först angår det av
fiskeristyrelsen föreslagna uttrycket »yrkesmässigt fiske» synes detta uttryck
av skäl som anförts i promemorian böra undvikas i lagtexten. Särskilt
är därvid att beakta den olägenhet som skulle uppkomma genom att uttrycket
tydligen har en annan innebörd i 1950 års lag om rätt till fiske än
som åsyftas i fiskeristyrelsens förslag. Mot promemorians formulering »binäringsfiske
av väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning» har
lagberedningen och Sveriges lantbruksförbund riktat anmärkning i fråga
om den språkliga innebörden av ordet »binäring». Såtillvida kan jag instämma
med dessa båda remissinstanser, att det förefaller mig något tveksamt
om uttrycket »binäringsfiske», såsom i promemorian göres gällande,
bör anses kunna inbegripa även fiske för husbehov. För undanröjande avall
tvekan på denna punkt förordar jag, att i stället det av lagberedningen
föreslagna uttrycket »annat fiske» användes.

Huruvida ett fiskes betydelse för fiskearrendatorns försörjning bör anses
vara väsentlig eller ej kan otvivelaktigt i en del fall bli föremål för skilda
meningar. I anledning av vad länsstyrelsen i Örebro län anfört härom vill jag
framhålla angelägenheten av att betydelsen av ordet »väsentlig» icke uttunnas
i tillämpningen. Av den i lagtexten föreslagna sammanställningen yrkesfiske
och annat fiske av väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning torde
framgå att, även då ändamålet ej direkt kan betecknas som yrkesfiske, starka
krav bör ställas på fiskets betydelse för fiskearrendatorn. Med denna utgångspunkt
skall givetvis från tillämpningsområdet uteslutas det av nyssnämnda
länsstyrelse angivna fallet, då sport- och hobbyintresset i själva
verket är det dominerande. Såsom framhållits i departementspromemorian
bör den i fiskeristyrelsens betänkande antydda gränsdragningen, grundad
på den andel av fiskearrendatorns hela inkomst som fisket ger, icke vara
normgivande. Uttalandet i promemorian, att även ett fiske som inbringar
arrendatorn mindre än 20 procent av hans inkomst kan vara av väsentlig
betydelse för hans försörjning, bör kompletteras med ett påpekande, att det
å andra sidan mycket väl kan tänkas fall då procentsiffran är högre utan
att lagen dock kan anses tillämplig. Som exempel må nämnas, att en rörelseidkare,
vilken arrenderar ett mindre fiske, redovisar liten eller ingen vinst
på rörelsen, så alt även en ganska obetydlig försäljning av fisk eller värdet
av husbehovsfångst uppgår till eller överstiger rörelseinkomsten. Avgörande
bör alltså icke vara förhållandet mellan arrendatorns hela inkomst och hans
inkomst av fisket utan i stället huruvida fisket faktiskt är av väsentlig betydelse
för lians försörjning eller icke.

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

De önskemål, som framförts av Svenska insjöfiskarenas centralförbund,
att lagens tillämpning bör göras beroende även av fiskets betydelse för bygdens
fiskförsörjning, samt av Sveriges lantbruksförbund, att tillämpningen
bör vara beroende såväl av fiskets försörjningsbetydelse som av att fiskets
utnyttjande motsvarar den rationella fiskevårdens krav, synes väl icke kunna
frånkännas ett visst berättigande. Emellertid skulle regler härom i lagen medföra
tolkningssvårigheter och i vissa fall kunna föranleda att lagens rättsskydd
undandrages en fiskearrendator, ehuru fisket är av väsentlig betydelse
för dennes försörjning. Då enligt min mening de sociala synpunkter som
tidigare utvecklats bör vara avgörande för lagens avgränsning, anser jag icke
de nämnda önskemålen böra föranleda ändring av tillämpningsområdet. I
regel torde väl för övrigt önskemålen tillgodoses även med den gränsdragning
som förordas av mig.

Den gränsdragning som här föreslagits synes i regel icke behöva medföra
svårigheter vid tillämpningen. Man kan dock icke bortse från att fall kan
uppkomma, där det för parterna i en ifrågasatt fiskerättsupplåtelse framstår
som tveksamt, huruvida upplåtelsen är av den beskaffenhet, att den omfattas
av fiskearrendelagen. I en dylik situation skulle det uppenbarligen vara av
intresse för parterna att kunna erhålla ett förhandsbesked härom. Såsom
framhålles i promemorian torde det dock icke vara möjligt att ge ett sådant
förhandsuttalande, som väl närmast borde ankomma på vederbörande arrendenämnd,
bindande verkan mot domstolarna. Enligt vad som vid remissbehandlingen
av departementspromemorian upplysts har emellertid åtminstone
vid en del arrendenämnder praxis, när det gäller de sociala arrendebestämmelserna
för jordbruk, utvecklat sig därhän att nämnderna, när så
lämpligen låter sig göra, lämnar icke bindande besked. I fråga om de sociala
jordbruksarrendena föreligger därjämte möjlighet för den som innehar eller
ämnar tillträda sådant arrende att få råd, upplysningar och annat biträde
av vissa inom varje län för detta ändamål särskilt utsedda personer. Sökande
som prövas vara i behov därav kan få kostnaderna härför ersatta av
allmänna medel. Detta gäller även utredningar för att klarlägga, huruvida
de sociala bestämmelserna är tillämpliga på arrendet. Föreskrifterna om
den här avsedda rådgivningen finns intagna i kungörelsen den 18 maj 1934
(nr 150) om bestridande i vissa fall med allmänna medel av kostnader för
biträde i frågor rörande arrendeförhållanden. Enligt min mening bör denna
kungörelse göras tillämplig jämväl på upplåtelser enligt den nu föreslagna
lagen. Därest denna min ståndpunkt vinner gillande, torde det få ankomma
på Kungl. Maj:t att vidtaga erforderlig författningsändring. Kostnaderna
torde liksom i fråga om den nuvarande sociala arrenderådgivningen få bestridas
ur det under nionde huvudtiteln upptagna förslagsanslaget till Arrenderådgivning
åt vissa arrendatorer. Utöver de möjligheter att erhålla råd
och biträde, för vilka jag nu redogjort, förefinnes den i promemorian anvisade
utvägen att parterna, om de t. ex. avser att upplåtelsen icke skall vara
förbunden med optionsrätt men är tveksamma om upplåtelsen faller utanför
lagens tillämpningsområde, upprättar skriftligt avtal, vari intages bestäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

melse om rätt till dispensansökan, samt därefter i enlighet med It § i lagförslaget
begär dispens från regeln om optionsrätt. Medges ej dispens, skall
i sådant fall avtalet om upplåtelsen i regel vara förfallet.

3. Kombinerade upplåtelser

Med kombinerade upplåtelser avses bär sådana upplåtelser, som innefattar
både fiskerätt och annan nyttjanderätt till fast egendom. Uttryckliga
regler om upplåtelser av detta slag förekom ej i fiskerättskommitténs förslag
utan upptogs först av fiskeristyrelsen.

Fiskeristijrelsen

I betänkandet föreslog fiskeristyrelsen, att lagen skulle tillämpas, förutom
å upplåtelser av uteslutande fiskerätt, även å upplåtelser som innefattade
både fiskerätt och annan nyttjanderätt i de fall då idkandet av yrkesmässigt
fiske var det huvudsakliga ändamålet med upplåtelsen. Sådan
kombinerad upplåtelse skulle icke falla under lagen då den helt eller delvis
utgjorde arrende, som avsågs i 2 kap. 49 § lagen om nyttjanderätt till fast
egendom eller i lagen med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal
jord.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens betänkande

Styrelsens förslag om inrymmande under lagen av de kombinerade upplåtelserna
mötte i allmänhet icke gensaga från remissinstanserna. Några
invändningar gjordes dock. Hovrätten för Västra Sverige förordade sålunda,
att frågan om de kombinerade upplåtelsernas ställning skulle överlåtas åt
rättstillämpningen. Lagberedningen uttalade, att det i och för sig var välmotiverat
att de kombinerade upplåtelserna indrogs under lagen, men befarade
tvister, huruvida fråga var om kombinerad upplåtelse eller om inbördes
självständiga upplåtelser, av vilka allenast den som avsåg rätt att fiska
föll under den föreslagna lagen. Beredningen tilläde:

Tydligt är å ena sidan att en kombinerad upplåtelse icke uteslutes därigenom
att skilda handlingar upprättas, samtidigt eller med tidsmellanrum,
samt å andra sidan att inbördes självständiga upplåtelser kan ske i samma
handling. Möjligen i viss motsättning till styrelsen (se betänkandet s. 29
angående de s. k. fisketorpen) anser beredningen, att ej heller den omständigheten,
att rättigheterna bar skilda fastigheter till föremål, utesluter kombinerad
upplåtelse. I detta sammanhang bar i motiven behandlats det fall
att upplåtelse skett dels av ett socialt arrende och dels av fiskerätt. Är bär
fråga om en kombinerad upplåtelse skall den särskilda lagen enligt nämnda
lagrum ej vara tillämplig å någon del av upplåtelsen. Finnes åter bär vara
fråga om inbördes självständiga upplåtelser bör tydligen med hänsyn till
varje särskild upplåtelse avgöras, vilken lag som skall äga tillämpning.

Departementspromemorian

I promemorian anföres följande rörande de kombinerade upplåtelserna.

De kombinerade upplåtelserna kan, såsom fiskeristyrelsen framhållit,
förekomma i flera olika former. Här kommer huvudsakligen i fråga sådana

it Iiihang titt riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 151

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

upplåtelser som förutom fiskerätten innefattar rätt att nyttja markområde
eller byggnad eller bådadera eller som inbegriper liyresupplåtelse. Även andra
kombinationer, t. ex. av fiskerätt med jakträtt, kan emellertid tänkas.
Då upplåtelse sker av jord för jordbruk har brukaren enligt 25 § fiskerättslagen
rätt att nyttja det fiske som hör till jorden, om ej annorlunda avtalas.
Fiskerätten ingår sålunda i regel bland arrendatorns rättigheter. Om arrendet
utgör socialt arrende följer sålunda fiskerätten de sociala arrendereglerna.
För sådant arrende gäller vidare enligt 2 kap. 63 § nyttjanderättslagen
att arrendatorn ej må förbjudas att för husbehov nyttja det fiske, som hör
till den arrenderade jorden, i vidare mån än såvitt angår kräftfångst eller
visst fiskevatten, där särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits till fiskets
förbättrande. Då fisket följer de sociala arrendebestämmelserna bör nu ifrågavarande
lag icke tillämpas. Skulle emellertid jordbruksarrendet icke lyda
under de sociala arrendebestämmelserna kan annan lösning knappast komma
i fråga än att låta de för jordbruksarrendet gällande bestämmelserna
gälla även fiskerätten. Emellertid kan det ibland tänkas förekomma att
fiskerätten utgör det huvudsakliga ändamålet med upplåtelsen. Då så är
fallet bör naturligen de för fiskerätten i allmänhet gällande reglerna tilllämpas
å fiskerättsdelen. Det skulle dock i ett sådant fall kunna medföra
avsevärda olägenheter att icke låta samma regler gälla för hela upplåtelsen.
Nämnda olägenheter skulle även starkt framträda då upplåtelse skedde av
dels fiskerätt, dels av ett markområde för annat ändamål än jordbruk,
samt å markområdet fanns eller var avsett att uppföras fiskebod, båthus eller
annan byggnad. Vad nu sagts torde även gälla kombinationen fiskerätthyresrätt.
Styrelsens förslag alt, då idkandet av fisket utgör det huvudsakliga
ändamålet med den kombinerade upplåtelsen, nu ifrågavarande lag hör
tillämpas på hela upplåtelsen synes därför böra genomföras. Att, såsom''hovrätten
för Västra Sverige förordat, åt rättstillämpningen överlämna frågan
om de kombinerade upplåtelsernas ställning, förefaller väl ur vissa synpunkter
vara en möjlig utväg, men med hänsyn bl. a. till de tvister och den
osäkerhet en dylik metod säkerligen skulle föranleda, torde den icke böra
införas. Såsom nämnda hovrätt vidare framhållit kan det, och detta även
med den omfattning av lagens tillämplighetsområde som nu föreslagits, inträffa
att ett fiske som, om det självständigt upplåtits, skulle ha omfattats
av lagen, kommer att vara undantaget från lagens tillämplighetsområde på
grund därav, att det ingår i en kombinerad upplåtelse men icke utgör denna
upplåtelses huvudsakliga ändamal. Detta kan synas stötande men eu
dylik motsättning lär icke kunna undvikas, såvida man över huvud taget
vill låta lagen gälla för annat än fiskerättsdelen. Det är här fråga om en
gränsdragning. Det kan nämligen knappast ifrågakomma att låta alla kombinerade
upplåtelser omfattas av lagen då i upplåtelserna ingår en fiskerätt
som, självständigt upplåten, skulle ha inrymts under lagen. Én sådan metod
kunde leda till en, i behörigt sammanhang icke övervägd, utvidgning av de
sociala reglerna på markarrendenas område. Styrelsens avgränsning synes
darfor vara lämpligast. Det må emellertid framhållas, att vid bedömandet
av huruvida idkandet av fisket utgör upplåtelsens huvudsakliga ändamål,
stor vikt synes böra tillmätas frågan, vilken del av upplåtelsen som ur försörjningssynpunkt
är viktigast. Skulle exempelvis värdet av en i samband
med fisket upplåten nyttjanderätt, t. ex. hyresrätt, enligt taxeringsmässiga
normer vara högre än den nettoinkomst som influtit av fisket, ‘bör detta
forhållande icke alltid få avgöra frågan, huruvida lagen skall tillämpas å
upplåtelsen. I flera fall kan det exempelvis förhålla sig så, att en bostad
eller ett markområde med eller utan fiskebod eller annan byggnad brukar
»folja med» fisket och alltså närmast är att anse som eu för ''fiskets bedri -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

vande nödvändig del av upplåtelsen. I andra fall åter kan fisket lia utgjort
arrendatorns hela eller huvudsakliga försörjningsverksamhet, trots att del
icke inbringat en nettoinkomst som taxeringsmässigt uppväger värdet av en
eventuell hyresrätt.

Såsom lagberedningen yttrat bör den omständigheten att rättigheterna
har skilda fastigheter till föremål icke utesluta kombinerad upplåtelse. Finnes
det vara fråga om inbördes självständiga upplåtelser, skall däremot med
hänsyn till varje särskild upplåtelse avgöras, vilken lag som skall äga tilllämpning
å upplåtelsen.

Remissyttranden över departementspromemorian

De allra flesta remissinstanserna lämnar denna punkt i förslaget utan erinran.
Två instanser, nämligen hovrätten för Västra Sverige och länsstyrelsen
i Malmöhus län, anmäler emellertid avvikande meningar. Hovrätten vidhåller
sin vid remissbehandlingen av fiskeristyrelsens förslag intagna ståndpunkt,
att frågan om de kombinerade upplåtelsernas ställning bör överlåtas
åt rättstillämpningen. Länsstyrelsen förordar den i fiskeristyrelsens betänkande
föreslagna formuleringen och finner icke departementspromemorians
förslag innebära någon förbättring.

Som motivering för sin ståndpunkt yttrar hovrätten:

Förslagets reglering synes bygga på principer beträffande kombinerade
avtal, som är erkända i rättstillämpningen. Tvister kan emellertid befaras
uppkomma huvudsakligen i anslutning till frågan huruvida sakligt sett ett
enhetligt eller två särskilda avtal föreligger. För dylika fall ger den ingående
regleringen av de kombinerade upplåtelserna ringa ledning. Riskerna för ett
schematiskt bedömande av de kombinerade avtalen kan icke uteslutas, därest
detaljerade lagregler införes.

Föredraganden

I fråga om de kombinerade upplåtelserna kan jag i stort sett ansluta mig
till vad som anföres i promemorian. Tillräckliga skäl för det däri föreslagna
undantaget för upplåtelse av fiskerätt i samband med vattenfallsrätt synes
emellertid enligt min mening ej finnas. Att i lagtexten närmare angiva,
när i tveksamma fall en kombinerad upplåtelse eller två eller flera självständiga
upplåtelser skall anses föreligga, torde knappast vara möjligt. Frågor
härom bör i de förmodligen tämligen fåtaliga fall, då tvekan uppkommer,
kunna överlåtas åt rättstillämpningen att avgöra.

4. Avgränsning med hänsyn till upplåtaren
Fiskerätt skommittén

Fiskerättskommittén föreslog ingen begränsning med hänsyn till kretsen
av upplåtare. Bestämmelserna om fiskearrenden skulle som en följd därav
ha blivit tillämpliga på alla upplåtelser som avses i 1 kap. nytljanderättslagen,
sålunda även på upplåtelser exempelvis från kronan och från ecklesiastik
jord.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

Fiskeris ty relsen

Styrelsen föreslog betydande begränsningar av tillämpningsområdet. Visserligen
framhölls i betänkandet, att den ifrågasatta lagstiftningens tillämpningsområde
icke syntes böra begränsas till fiskearrenden, vilka upplåtits
av de kategorier jordägare som den sociala arrendelagstiftningen avsåg,
samt anfördes såsom skäl för denna ståndpunkt att de fiskearrenden, som
var i särskilt behov av skydd, i stor utsträckning torde ha upplåtits av andra
än nämnda jordägare. Styrelsen föreslog dock, att lagen icke skulle äga
tillämpning å upplåtelse från fastigheter tillhörande kronan eller å upplåtelser
från ecklesiastik jord. Som motiv för dessa undantag anförde styrelsen,
att styrelsen ansåg sig kunna förutsätta att kronans fiskearrendatorer icke
erhöll en sämre ställning än de skulle ha haft om upplåtelser från kronans
fastigheter ej undantagits från den föreslagna lagstiftningen. Med upplåtelse
från kronofastighet syntes enligt styrelsens mening böra likställas upplåtelser
från ecklesiastik jord. Däremot ansåg styrelsen icke tillräckliga skäl
föreligga att från den föreslagna lagstiftningen undantaga upplåtelser från
kommuner. Även upplåtelse av gemensamhetsfiske på arrende föreslogs av
styrelsen skola undantagas. Till motivering härför framhöll styrelsen:

Gemensamhetsfiske skall inrättas för visst antal år, minst tio och högst
tjugufem. Beslut om att gemensamhetsfiske skall vara utarrenderat kan
fattas även sedan gemensamhetsfisket under en del av sin giltighetstid har
drivits under annan förvaltningsform. Likaså kan ett beslut om att fisket
skall drivas under annan förvaltningsform fattas även efter det fisket en tid
varit utarrenderat (se 20 och 25 §§ i lagen). Med dessa regler och grunderna
i övrigt för gemensamhetsfiske torde bestämmelser om minimitid och optionsrätt
vara mindre väl förenliga.---Till förebyggande av missför stånd

vill fiskeristyrelsen tillägga alt vad nu sagts icke bär avseende å fiskerätt
som upplåtits av någon enskild delägare i ett gemensamhetsfiske. Å sådan
upplåtelse bör naturligtvis den nya lagen kunna vara tillämplig.

Fiskeristyrelsen föreslog ytterligare, att fiskearrendator skulle äga upplåta
fiskerätten då han av sjukdom eller annan dylik orsak var ur stånd att
själv driva fisket och att sådan upplåtelse icke skulle falla under lagen. Lagen
skulle ej heller tillämpas på sådan kombinerad upplåtelse som utgjorde,
helt eller delvis, socialt arrende eller arrende som avsågs i lagen med särskilda
bestämmelser om arrende av viss kommunal jord.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens betänkande

Flera remissinstanser uttalade, att upplåtelser från kronans och kyrkans
jord icke borde undantagas. Hovrätten för Övre Norrland yttrade, att vad
fiskeristyrelsen anfört för sin ståndpunkt att undantaga upplåtelser från
kronans fastigheter och från ecklesiastik jord icke syntes hovrätten övertygande.
Kammarkollegiet anförde, att lika väl som i fråga om jordbruksai
renden toide beträffande fiskearrenden böra gälla att de principer av
social art, som lagfästs för upplåtelser från privata fastigheter, skulle, där
så kunde ske, tillämpas på upplåtelser från fastigheter i publik ägo. Kollegiet
anförde vidare, alt såvitt fråga var om förhållandet mellan upplåtare
och arrendator något hinder icke torde möta mot att de skilda specialregle -

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

ringarna för olika publika fastighetskategorier anpassades efter innehållet
i den nu föreslagna lagstiftningen, men att saken låg annorlunda till i den
mån den nya lagstiftningen reglerade avtalsgiltigliet mot ny ägare av fastighet
eller med andra ord tredje mans rätt. Länsstyrelsen i Uppsala län uttalade,
att det från skilda håll framförts önskemål att upplåtelser från kronans
fastigheter icke horde undantagas och att dessa önskemål torde äga
berättigande. Mot undantagen vände sig också länsstyrelserna i Jönköpings,
Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Älvsborgs, Värmlands och Västmanlands
län. Mot eller ifrågasättande nu ifrågavarande undantag eller något
av dem uttalade sig också Hushållningssällskapens förbund, tolv hushållningssällskap,
sex fisker iintendenter, Svenska insjöfiskarenas centralförbund,
Sveriges lantbruksförbund samt arrendenämnden i Blekinge län. Sistnämnda
remissinstans anförde angående undantagandet av upplåtelser från
kronofastigheter och fastigheter av ecklesiastik natur:

Till stöd för detta undantagande kan givetvis åberopas, att ej heller nyttjanderättslagens
specialreglering gjorts direkt tillämplig på kronans eller
ecklesiastik myndighets upplåtelser. Emellertid torde denna ägarekategoris
fritagande från 1943 års sociala arrendelagstiftning väsentligen ha berott på
vissa med byggnadsskyldigheten sammanhängande svårigheter och jämväl
på andra omständigheter, som icke eller endast i mindre mån kan antagas
ha motsvarighet vid fiskerättsupplåtelser. Då berörda inskränkning av
den sociala arrendelagstiftningen ej sällan bedömts såsom opåkallad och
mindre rättvis och det" måste medgivas att den från principiell synpunkt ter
sig föga tilltalande, vill arrendenämnden ifrågasätta lämpligheten av att den
tages till förebild i den nu tillämnade regleringen av fiskerättsupplåtelserna.
Denna synes med fördel kunna inbegripa alla jordägarekategorier.

Av remissinstanserna tillstyrkte endast ett par undantagen. Domänstyrelsen
förklarade sig sålunda intet ha att erinra mot undantaget beträffande
kronans fastigheter. Länsstyrelsen i Stockholms län sade sig icke vilja göra
någon invändning mot undantagen men förutsatte, att i samband med den
nya lagstiftningen de föreskrifter som fanns om upplåtelser från kronans
fastigheter och ecklesiastik jord blev föremål för översyn för att i görligaste
mån enhetlighet skulle åstadkommas.

Övriga remissinstanser har icke berört nu avhandlade undantag.

Beträffande upplåtelser från k o m in u n e r ansåg kammarkollegiet det
tveksamt, huruvida tillräckliga skäl fanns att låta en social fiskearrendelagstiftning,
som icke skulle vara omedelbart tillämplig å alla publika fastigheter,
gälla för fastigheter till vilka kommun hade äganderätt eller ständig
besittningsrätt.

Det föreslagna undantaget för upplåtelse av g e in e n s a in h e t sfiske
lämnades i allmänhet ulan erinran. Vissa remissinstanser gjorde
dock invändningar. Sålunda ifrågasatte länsstyrelsen i Kopparbergs län om
icke sådan upplåtelse borde undantagas allenast om den skedde till delägare
i fisket. Då upplåtelse skedde till annan än delägare inträdde däremot samma
behov av skydd som vid annat arrende av fiskerätt. Länsstyrelsen i Kalmar
län samt länets södra hushållningssällskap ansåg att arrendator av

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

gemensamhetsfiske borde erhålla samma skydd som övriga fiskearrendatorer.
Sällskapet överlämnade ett yttrande från dess fiskerinämnd i vilket
denna som sin mening uttalade, att det syntes mindre välbetänkt att undantaga
gemensamhetsfisken. Ur yttrandet må anföras:

Inom Kalmar läns södra hushållningssällskaps verksamhetsområde finns
ett 25-tal sådana arrendefisken, vilka vanligen fastställts att gälla 25 år. I
länsstyrelsens resolution angående gemensamhetsfiskets fastställelse in. m.
tinns alltid angivet att ändamålet är upplåtelse av fiskerätt. En ändring härav
kan sedan icke ske med mindre än att länsstyrelsen upphäver det tidigare
beslutet och i förekommande fall fastställer den nya formen för fiskets nyttjande.
Vanligen utarrenderas fiskena, som uteslutande är ålfisken, genom
auktions- eller anbudsförfarande. Då ålbottengarnen, som det här är fråga
om, måste avpassas efter utsältningsplatsen och varje redskap betingar ett
nyanskaffningsvärde på 3 000—7 000 kronor, måste förlusten i redskapsvärden
bli betydande vid eu avflyttning efter något eller några få år. Därtill
kommer att för bottengarnen ofta måste utläggas stenkistor och föranklingsstenar
eller, när bottnen består av berg, nedborras förankringsjärn, vilket
alltsammans går förlorat för arrendatorn vid arrendets frånträdande.
Flera exempel på att fiskearrendatorer vid gemensamhetsfisken tvingats
avflytta till förmån för annan finnes.

Även Kristianstads läns hushållningssällskap framhöll såsom önskvärt
alt gemensamhetsfiske medtogs i lagstiftningens tillämpningsområde.

I några remissyttranden behandlades frågan, huruvida upplåtelser
Irån häradsallmänningar, allmänningsskogar, byalag och universitetens
donationsjordar borde omfattas av lagen. Lagberedningen erinrade
om att enligt fiskeristyrelsens förslag från lagens tillämpning icke uteslöts
upplåtelser från häradsallmänningar, från allmänningsskogarna i Norrland
och Dalarna eller från universitetens donationsfastigheter. Kammarkollegiet
framhöll, att det icke av betänkandet framgick, huruvida fiskeristyrelsen
utgått från alt universitetsjorden föll inom begreppet fastigheter
som tillhörde kronan. Kollegiet anförde, att äganderättsfrågan syntes
oklar, i varje fall beträffande en stor del av Uppsala universitets egendom,
och att det även beträffande andra fastigheter stundom var ovisst, huruvida
de tillhörde kronan eller utgjorde exempelvis stiftelseförmögenhet. Länsstyrelsen
i Norrbottens län framhöll att praktiskt taget allt fiskevatten var
oskiftat inom länet. Lagen om gemensamhetsfiske hade dock icke vunnit
tillämpning. I de fall, då fisket ej förslog att låta samtliga hemmansägare på
eu gång fiska, hade olika metoder tillämpats för att uppdela fisket. I en del
fall skedde en lottdragning mellan samtliga delägare i fastigheterna om
tiskeplatserna. Flera år kunde således törllyta, innan en fiskeägare återkom
till turen att nyttja en fiskeplats. I andra fall skedde en lottdragning eller
eu auktion mellan fastighetsägarna om fiskeplatserna. De som därvid blev
utan fiskeplats, tillerkändes ersättning i pengar. I ytterligare andra fall var
det vid auktionen tillåtet för vem som helst, oberoende av om han hade del
i byalaget, att inropa fiskeplats. Enligt länsstyrelsens uppfattning borde den
föreslagna lagen icke äga tillämpning i de båda första fallen. Skulle emel -

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

lertid vid det tredje fallet en person, som ej var delägare i hyn, erhålla rätt
till fiske, torde en sådan upplåtelse föreligga, att lagen hörde kunna tillämpas
om förutsättningarna i övrigt därför förelåg.

Även fiskeriintendenten i övre norra distriktet framhöll, att lagen torde
böra tillämpas då bydelägarna utarrenderade fiske genom arrendekontrakt
med sådana fiskare som icke ägde del i byns samfällighet.

Beträffande upplåtelser från enskilda personer gjordes
i allmänhet icke erinringar mot fiskeristyrelsens mening, att lagen icke borde
begränsas till att gälla endast de fiskearrenden, vilka uppläts av de kategorier
jordägare som den sociala arrendelagstiftningen omfattade. Malmöhus
läns hushållningssällskap ansåg emellertid, att från lagstiftningen borde
undantagas upplåtelser från ägare, för vilka inkomst av fiske var av väsentlig
betydelse. Sällskapet framhöll att dylika ägare syntes vara att jämställa
med jordägare, som besatt fastighet för att bereda sig sin huvudsakliga inkomst
av jordbruket, och att dessa jordägare ej var underkastade den sociala
arrendelagstiftningen. Samma ståndpunkt intog Sveriges lantbruksförbund.

Förslaget alt arren dator skulle äga upplåta arrendet
till annan, då han av sjukdom eller annan dylik orsak var ur stånd att
själv driva fisket, avstyrktes av några remissinstanser. Arrendenämnden i
Blekinge län anförde sålunda:

Detta stadgande, som saknar motsvarighet i lagstiftningen om jordbruksarrende,
utgör ett undantag från det förbud mot sublokation, som hittills
ansetts gälla. Man kan fråga sig, om en sådan särbestämmelse motsvarar
något starkare behov och om den representerar en med hänsyn till avtalstypen
skälig intresseavvägning. Om en fiskerättshavare genom oförutsedd
sjukdom hindras från att själv fiska och ej heller kan anställa någon ersättare,
torde en jordägare mycket sällan vilja vägra sitt samtycke till ett
rimligt arrangemang, detta så mycket mindre som ett chikanöst upptiädande
i en sådan angelägenhet vanligen skulle skada hans egna intressen. Såsom
ett skäl mot den föreslagna undantagsbestämmelsen må andragas, alt
densamma under vissa konjunkturbetingelser lätt nog skulle kunna missbrukas
till spekulativa affärstransaktioner. Det vore föga tilltalande, om en
fiskerättshavare, som exempelvis genom arrendenämndens medverkan fått
sin lega bestämd under beaktande av sociala synpunkter, sedan skulle kunna,
under förebärande av vissa krämpor, sublokera sin fiskerätt mot ett sådant
överpris, som kan förekomma i den fria marknaden.

Departementspromemorian

I jämförelse med fiskeristyrelsens förslag innehåller promemorians förslag
ett nytt undantag från lagens tillämpningsområde, nämligen beträffande
fisk erättsupplåtclse som sker i samband med arbetsavtal.
Härom anföres i promemorian:

Såsom grund för undantaget för fiskerätt som upplåtes i samband med
arbetsavtal har främst legat domänstyrelsens praxis att i vissa fall till sina
skogsarbetare och till statliga ämbets- eller tjänstemän upplåta fiskevatten.

Kangl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

Avsikten är i dylika fall i regel att fisket skall få utnyttjas under vederbörandes
anställningstid eller en del därav. Sedan anställningen upphört
bör naturligtvis vederbörande icke kunna resa anspråk på att få bedriva fisket.
Detta kunde möjligen anses vara klart även utan nu ifrågavarande undantag.
Till förekommande av tvistigheter har emellertid undantaget upptagits.
Med den utformning stadgandet har, beröres icke endast kronans upplåtelser
av fiskerätt i samband med arbetsavtal utan alla dylika upplåtelser.

Beträffande det i fiskeristyrelsens betänkande föreslagna undantaget för
upplåtelser från fastighet, som tillhör kronan eller
är av ecklesiastik natur, erinras i promemorian till att börja
med om vad som i motsvarande hänseende förekommit inom arrendelagstiftningen
på jordbrukets område. Bl. a. påpekas, att 1907 års lag om nyttjanderätt
till fast egendom från sin tillkomst i princip omfattar även upplåtelser
från kronofastigheter och från fastigheter av ecklesiastik natur. I
samband härmed anföres följande uttalande av lagberedningen i motiven
till 8 § nämnda lag:

Att kronan, när den till enskilda träder i rättsförhållande av privaträttslig
natur, också är underkastad de för sådana förhållanden gällande normer
och att sålunda icke heller kronan vid upplåtelse av nyttjanderätt till
kronojord är fritagen från att efterkomma de tvingande föreskrifter, vilka
för dylika upplåtelser är meddelade, ligger i sakens natur och står icke i
någon strid med vad 77 § regeringsformen bestämmer.

^ idare anföres vissa uttalanden av departementschefen i den proposition,
vari 1943 års sociala arrendelagstiftning förelädes riksdagen (se prop. nr 340
vid 1943 års riksdag, s. 41 f). Departementschefen uttalade där bl. a., att
det visserligen ur flera synpunkter var lämpligt, att arrendelagstiftningen
liksom dittills uppdelades i en allmän och en speciell avdelning, men att
därvidlag borde beaktas skillnaden mellan sådana brukningsdelar, vilka allenast
av tillfälliga orsaker blev föremål för utarrendering, och de fastigheter
där jordens brukande genom arrendatorer var det normala. Att behovet
av avtalsfrihet gjorde sig starkare gällande vid de tillfälliga än vid de permanenta
arrendena torde, yttrade departementschefen, ligga i öppen dag.

I promemorian framhålles härefter att, ehuru sålunda gränsdragningen
ansetts böra ske med hänsyn till huruvida upplåtelsen var av tillfällig eller
peimanent karaktär, kronoarrendena och de ecklesiastika arrendena icke
omfattades av 1943 års lagstiftning. Promemorian fortsätter:

De principer som kom till synes i nämnda lagstiftning, lades emellertid
under de närmaste åren efter dennas tillkomst till grund "för författningsbestämmelser,
som reglerade arrenden av publik jord". Sålunda skedde år 1944
ändringar i förordningen den 22 juni 1934 angående grunder för förvaltningen
av viss kronoegendom och tillämpningskungörelsen till samma förordning.
År 1945 tillkom dels ny ecklesiastik arrendestadga, dels stadga angående
utarrendering av universitetsjord. År 1946 tillkom den kommunala
arrendelagen och år 1949 utfärdade Kungl. Maj :t cirkulär angående provisoriska
bestämmelser för utarrendering av vissa kyrkofastigheter i Skåne,
Halland och Blekinge. Slutligen företogs år 1950 ändringar i ecklesiastika

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

boställsordningen, vars regler i tillämpliga delar därigenom i slort sett anpassades
till reglerna i 1943 års lagstiftning.

Förvaltningen av kronans fisken regleras, såsom förut anmärkts, numera
av Kungl. Maj :ts kungörelse den 8 juni 1951 samt cirkulär samma dag
rörande tillämpningen av kungörelsen. Upplåtelser av fiskearrenden från
ecklesiastik jord regleras av bestämmelser i ecklesiastika arrendestadgan,
varjämte vissa bestämmelser i ecklesiastika boställsordningen möjligen kan
komma att tillämpas beträffande upplåtelser från där avsedd fastighet.

Under hänvisning till lagberedningens tidigare återgivna uttalande vid
nvltjanderättslagens tillkomst ger promemorian uttryck åt uppfattningen,
att det ur principiell synpunkt är angeläget att upplåtelser från kronofastigheter
och ecklesiastika fastigheter regleras av samma lag som fiskerättsupplåtelser
i övrigt. Som ytterligare motivering tillägges:

Härtill kommer, att de av kronan upplåtna fiskearrendena är förhållandevis
talrika. Detta gäller särskilt i Norrland, där i vissa län antalet av kronan
utarrenderade fisken torde överstiga antalet av enskilda utarrenderade.
Det synes också ur synpunkten av förtroendet för statens verksamhet över
huvud taget framstå såsom betydelsefullt att misstanke icke kan uppstå
att staten skulle gentemot sina arrendatorer vilja förbehålla sig större rättigheter
än de som får förekomma vid arrenden från enskilda. Ett mycket
stort antal remissinstanser har även uttalat sig för att nu ifrågavarande
upplåtelser inbegripes under lagen, medan endast ett par uttryckligen förordat
att upplåtelserna i fråga undantages. För ett inbegripande under lagen
talar också dessa upplåtelsers permanenta karaktär. Det kan visserligen
häremot invändas att 1943 års sociala arrendelagstiftning icke gjordes tilllämplig
på upplåtelser från kronan och från ecklesiastika myndigheter.
Förhållandena är emellertid, såsom ock arrendenämnden i Blekinge län
framhållit, annorlunda vid nu ifrågavarande slag av upplåtelser. Några väsentliga
praktiska problem torde knappast uppstå, om upplåtelserna föres
in under lagen, enär det statliga s. k. »kortfisket» torde bli oberört av bestämmelserna
och de statliga upplåtelserna till yrkes- eller husbehovsfiske
regelmässigt torde ske genom kontrakt. Lagen torde därför böra gälla även
upplåtelser från kronofastigheter och fastigheter av ecklesiastik natur. Undantag
torde dock böra göras i fråga om upplåtelser i samband med jordbruksarrende.

I promemorian uttalas vidare, att upplåtelser från universitetens
donationsjordar torde böra omfattas av lagen av samma skäl som
upplåtelser från kronan och från ecklesiastika fastigheter samt att, såsom
fiskeristyrelsen föreslagit, lagstiftningen bör gälla även upplåtelser från
k o in in u n c r.

Det i fiskeristyrelsens betänkande föreslagna undanlaget för upplåtelse,
som en fiskear rendator företar b e t r ä f 1 a nde det
av honom arrenderade fisket, sammanhänger tydligen med frågan,
huruvida en sådan upplåtelse bör få äga rum utan samtycke av den
ursprunglige upplåtaren (fastighetsägaren). Som tidigare nämnts skulle
fiskearrcndator enligt fiskeristyrelsens lagförslag äga sådan rätt, om han i
följd av sjukdom eller annan dylik orsak blivit ur stånd att själv driva fisket.
Häremot anföres i promemorian — under åberopande jämväl av vad

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

arrendenämnden i Blekinge län framhållit i sitt remissyttrande — att det
praktiska behovet av en sådan rätt för fiskearrendatorn icke torde vara så
stort, att det motiverar ett avsteg i detta hänseende från vad som gäller
i fråga om jordbruksarrende. Med denna ståndpunkt bortfaller, fortsätter
promemorian, också problemet huruvida lagen borde vara tillämplig på
sådan upplåtelse.

Det av några remissinstanser yrkade undantaget för upplåtelse från
ägare, för vilken fisket är av väsentlig betydelse,
upptages icke i departementspromemorians förslag. I promemorian anföres
härom:

Vad dessa remissinstanser anfört i frågan grundar sig på en analogi från
de sociala arrendereglerna på jordbrukets område. Emellertid torde "förhållandena
vid fiskerättsupplåtelser i regel vara sådana, att en dylik analogi
icke bör göras. Då, exempelvis, en å fastigheten mantalsskriven jordbrukare
upplåter ett till fastigheten hörande fiske, torde lians behov av att kunna
före minimitidens utgång återtaga fisket för eget eller anhörigas räkning
icke kunna uppväga fiskearrendatorns krav på minimitid. Helt allmänt torde
kunna sägas att vid fiskerättsupplåtelser av nu ifrågavarande slag förhållandena
i regel är sådana, att arrendatorns trygghet i besittningen icke
bör få vara beroende av vilken jordägarekategori upplåtaren tillhör.

Vad beträffar förslaget om undanlag för upplåtelse av gemensa
in hetsfiske erinras i promemorian till en början, att sådant fiske enligt
stadgande i 2 § 1913 års lag om gemensamhetsfiske kan upplåtas på
arrende. Härefter fortsätter promemorian:

Såsom fiskeristyrelsen uttalar låter sig emellertid vissa regler i nämnda
lag icke väl förena med reglerna om minimitid och optionsrätt i det nu aktuella
lagförslaget. Dessa hinder torde emellertid lätt kunna undanröjas därigenom,
att i bestämmelserna om minimitid och optionsrätt sådant undantag
göres att arrendet icke på grund av nämnda bestämmelser skall löpa utöver
den tid för vilken fisket inrättats. Ifrågavarande hinder torde alltså icke behöva
tillmätas avgörande betydelse. I själva sakfrågan torde, såsom flera remissinstanser
yttrat, övervägande skäl tala för att arrendator av gemensamhetsfiske
erhåller samma skydd som övriga fiskearrendatorer; detta så mycket
hellre som man kan utgå ifrån att, om fisket utarrenderats, delägarna
icke själva har något större behov av själva fiskerätten. Då fisket upplåtes
till delägare i fisket torde dock upplåtelsen icke böra omfattas av lagen,
enär sådana upplåtelser, åtminstone om de sker efter lottning mellan delägarna
eller efter viss bestämd ordning, närmast torde vara att anse såsom
en form för delägarnas nyttjande av fisket och i vart fall arrendatorn har
sin andel i fisket kvar efter arrendetidens utgång och kan öva inflytande
på den fortsatta dispositionen av fisket.

I promemorian föreslås på grund av det nu anförda, att upplåtelse av
gemensamhetsfiske skall undantagas från lagens tillämpningsområde endast
då upplåtelsen sker till delägare i fisket. Vidare uttalas, att upplåtelser
från häradsallmänningar, allmänningsskogar och byalag synes
böra behandlas på samma sätt som upplåtelse av gemensamhetsfiske och
att lagen alltså bör göras tillämplig på upplåtelse från de nämnda samfälligheterna,
då upplåtelsen icke sker till delägare i fisket (samfälligheten).

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

Remissyttranden över departementspromemorian

Vad först angår det i promemorian föreslagna undantaget för fisker
ätts upplåtelse i samband med arbetsavtal har endast en
remissinstans, nämligen arrendenämnden i Blekinge lön, uttalat sig härom.
Nämnden avstyrker undantagsstadgandet samt anför:

Av motiveringen till detta undantagsstadgande framgår, att man härvid
tänkt på sådana fall då en viss arbetsanställning, exempelvis en heltidstjänst,
kan betraktas såsom förutsättning för fiskerättsupplåtelsen och dess bestånd.
Emellertid synes med den valda formuleringen räckvidden av undantagsstadgandet
bli vida större än sålunda angivits. Då i 7 § av förslaget saknas
hänvisning till reglerna i 2 kap. 45—48 §§ nyttjanderättslagen, torde
den slutsatsen få dragas, att fiskearrendelagen ej skall vara tillämplig, så
snart fiskearrendatorn i upplåtelseavtalet eller annat avtal åtagit sig skyldighet
alt arbeta åt jordägaren. Detta spelar givetvis ej någon roll, när upplåtelsen
förutom fiskerätt innefattar arrende, som lyder under de sociala
arrendelagbestämmelserna eller avser fastighet under kronan och därmed
likställd jordägare; i dessa fall skall enligt förslaget tillämpas arrendelagbestämmelser
och därmed också nyssnämnda reglering i 2 kap. 45—48 §§
nyttjanderättslagen. Men om den i upplåtelsen innefattade rätten till jord
eller hus är av annan art än nyss nämnts — t. ex. allmänt jordbruksarrende,
lägenhetsarrende eller hyra — blir situationen annorlunda. Om i ett dylikt
fall idkandet av fisket är upplåtelsens huvudsakliga ändamål, synes det
föga tillfredsställande, att nyttjanderättshavaren skall gå miste om en fiskearrendators
sociala skydd enbart därför, att han är skyldig att utgöra arbete
åt jordägaren. Vad angår det fall, att upplåtelsen icke innefattar någon rätt
till jord eller hus, vore det väl ej heller riktigt, om en jordägare skulle
kunna sätta fiskearrendelagen ur funktion genom att träffa förbehåll om
arbetsskyldighet. Arrendenämnden anser sålunda stadgandet böra ändras,
så att dess räckvidd ej blir större än som avsetts. Det kan härutöver ifrågasättas,
om något verkligt behov av detta stadgande förefinnes. Det för lagens
tillämplighet uppställda villkoret, att upplåtelsen skall avse yrkesfiske eller
hinäringsfiske av väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning, borde
i allmänhet utesluta de fall, då heltidsanställning är kombinerad med
fiskerätt.

Promemorians förslag att upplåtelse från fastighet, som tillhör
kronan eller är av ecklesiastik natur, i princip skall
omfattas av lagen har mött gillande från ett stort antal remissinstanser, särskilt
bland länsstyrelserna, fiskeriintendenterna och hushållningssällskapen.

Även fiskeristyrelsen finner sig i sitt remissyttrande kunna biträda promemorians
förslag på denna punkt. Styrelsen innefattar därvid i sitt uttalande
även upplåtelse från jord, som förvaltas av universitet eller annan
inrättning.

Några remissinstanser uttalar dock betänkligheter.

Hovrätten för Västra Sverige medger sålunda visserligen, att goda skäl för
den ståndpunkt promemorian intagit anförts vid remissbehandlingen av fiskeristyrelsens
förslag, men till ägger:

Emellertid torde, även om nu berörda kategorier av arrendatorer icke
medtages, erforderligt skydd kunna beredas dem. Frågan om lagens tillämpning
å dessa arrenden bär jämväl andra aspekter och konsekvenser än som

Kungi. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

påvisats vid överarbetningen. Det kan därför enligt hovrättens mening ifrågasättas,
om den föreslagna ändringen nu bör vidtagas.

Kammarkollegiet framhåller, att kronan — liksom en kommun — endast
i sällsynta undantagsfall kan såsom en enskild upplåtare av fiskerätt vägra
förnyad upplåtelse för att själv utnyttja fisket. Det synes kollegiet mycket
ovisst, om icke den föreslagna lagstiftningen kommer att hindra eller starkt
försvåra för kronan att tillgodose det sociala intresset av att lämpliga fiskevatten
tillhandahålles för fritidsfiske.

Domänstyrelsen avstyrker bestämt, att lagen göres tillämplig på upplåtelser
från kronan, samt framhåller, att en sådan tillämpning enligt styrelsens
mening skulle komma att stå i strid med intentionerna i gällande föreskrifter
angående utnyttjande av kronans fisken. Styrelsen åberopar särskilt,
att dess strävanden att ordna kortfiske för allmänheten i enlighet med
bestämmelserna i kungörelsen den 8 juni 1951 (nr 395) angående förvaltningen
av kronans fisken skulle försvåras i icke oväsentlig grad, samt anför
härom närmare:

På många kronoegendomar, i synnerhet i närheten av tätorter där behovet
av möjligheter till fritidsfiske varit stort (Bogesund, Lovö, Eldgarn in. fl.),
har styrelsen under senare år utfärdat dispositionsbeslut, som avser utnyttjande
av vattnen genom yrkesfiske i kombination med sportfiske för allmänheten.
Yrkesfiskarna, som tidigare disponerat vattnen med ensamrätt,
bär därvid erhållit sänkta arrenden med hänsyn till det intrång, som sportfisket
på samma vattenområde utgjort. Då erfarenheterna av detta kombinationsfiske
varit goda, skulle det enligt styrelsens mening vara beklagligt,
om hinder genom optionsrättens införande skulle resas mot den omläggning
till rationellare utnyttjande av kronans fiskevatten, som systemet innebär.

Styrelsen framhåller vidare, att dess möjlighet att till sina skogsarbetare
upplåta fiske som rekreation och avkoppling varit av icke ringa betydelse
för anskaffningen av arbetskraft men att sådana upplåtelser skulle kunna
förhindras av en optionsberättigad fiskearrendator. Styrelsen, som måste
slå vakt också om sina egna anställdas och allmänhetens intressen, skulle
komma att se sig nödsakad att avstå från att upplåta ytterligare kronans
vatten för yrkesfiske med ensamrätt.

Styrelsen tillägger:

I detta sammanhang må påpekas, att styrelsen, som sedan lång tid tillbaka
upplåtit yrkesfiske mot i allmänhet 5-åriga, skriftliga avtal, icke känner
till något fall, där en yrkesfiskare fråntagits fiskerätten i kronans vatten
vid arrendeavtalets utgång. Däremot har den förnyade upplåtelsens art och
villkor i många fall ändrats, dels för att tillgodose uppkomna krav och önskemål
från kronans egna arrendatorer och skogsarbetare, dels för att i enlighet
med bestämmelserna i 9 § av förenämnda kungörelse bereda allmänheten
möjlighet till fritidsfiske.

Lanlbruksstyrelsen anser att, om lagen skall tillämpas även på upplåtelser
från fastighet som tillhör kronan eller är av ecklesiastik natur, innebörden
av vissa bestämmelser blir synnerligen svår att överblicka, samt anför
härom:

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

I den allmänna motiveringen för förslaget att lagen borde omfatta även
vissa upplåtelser för husbehovsfiske har i promemorian framhållits, att särskilt
arrendatorerna av kronolägenheter i Norrland skulle ha behov av en
dylik anordning. En del av dessa upplåtelser förefaller emellertid att vara
kombinerade, d. v. s. avse både jordbruk och fiske. Enligt de i nu förevarande
ordning föreslagna bestämmelserna torde dylika kombinerade upplåtelser
komma att bli undantagna från lagens tillämpning.

Styrelsen ifrågasätter vidare, huruvida — därest lagen på sätt styrelsen
förordat begränsas till att avse yrkesfiske — något egentligt behov föreligger
av att låta den gälla även vid upplåtelser från kronan.

Vad angår upplåtelse, som en fiskearrendator företar
beträffande det av honom arrenderade fisket, förklarar
fiskeristyrelsen, att den icke vill motsätta sig promemorians förslag
att utesluta bestämmelserna härom. Styrelsen framhåller dock, att den anser
de av en remissinstans uttalade farhågorna mot en sådan sublokationsrätt
för arrendatorn vara åtskilligt överdrivna.

Departementspromemorians ståndpunkt, att något undantag från lagens
tillämpning icke bör göras för upplåtelse från ägare, för vilken
fisket är av väsentlig betydelse, har föranlett uttalande
endast från Sveriges lantbruksförbund, som vidhåller sin vid remissbehandlingen
av fiskeristyrelsens betänkande framförda motsatta mening.
Gentemot promemorians motivering anför förbundet:

Då det i promemorian uttalas, att ägarens behov av att före minimitidens
utgång kunna återta fisket icke skulle uppväga fiskearrendatorns krav på
en skyddad minimitid av 5 år, är detta ett oberättigat eftersättande av ägarens
intresse. Det torde vara tillräckligt att anföra det fallet, att en jordbrukare
av åldersskäl upplåter till fastigheten hörande fiske och behåller jordbruket
men före minimitidens utgång konstaterar, att han icke heller orkar
med det. Om han då önskar upplåta eller överlåta jordbruket jämte fiske,
är fisket bundet för återstoden av minimitiden och — till följd av optionsrätten
— den därefter följande femårsperioden. En sådan bundenhet minskar
på ett betydande sätt jordägarens möjlighet att för sin försörjning förfoga
över hela sin fastighet. Hans intresse av att kunna förfoga över fastighet
jämte fiske är lika berättigat som arrendatorns behov av skyddad minimitid.

I fråga om lagens tillämplighet på upplåtelse av gemensamhetsfiske
eller eljest av fiske, som är samfällt för två eller
flera fastigheter, har ett tämligen stort antal remissinstanser uttalat sig.

Fiskeristyrelsen förklarar att den, under förutsättning att stadgandena i
3 § andra stycket och 4 § andra stycket i departementspromemorians förslag
godtages vid den definitiva utformningen av lagen, numera ej har något
att erinra mot att även upplåtelse av gemensamhetsfiske faller inom lagens
giltighetsområde. Styrelsen förordar emellertid, att lagen göres tilllämplig
även vid upplåtelse till delägare i fisket, och anför härom:

Styrelsen är medveten om att under vissa förhållanden svårigheter kan
uppstå, om lagen skulle göras tillämplig även i dylika fall. Rent principiellt

Kungl. Maj:Is proposition nr 151 år 1957

kan man dock fråga, varför en yrkesfiskare, som är delägare i ett byalag,
skulle vara sämre ställd än en utomstående yrkesfiskare. Regeln torde vara,
att den som ägnar sig åt yrkesmässigt fiske i allmänhet har liten andel i den
fastighet, vars fiske utarrenderas, och därför också har relativt liten möjlighet
att påverka arrendevillkor och val av arrendator. Enligt styrelsens
synes med hänsyn till de möjligheter till meddelande av dispens
från vissa av lagens bestämmelser som inrymts i departementsförslagets 9 §
det vara föga risk att låta lagen omfatta även här ifrågavarande upplåtelser.
På grund härav vill styrelsen föreslå att punkt c) i tredje stycket av 1 §
i departementsförslaget skall utgå.

Önskemål att även upplåtelser till delägare skall omfattas av lagen framföres
vidare av länsstyrelsen i Kristianstads län, som bl. a. åberopar att ålfiskai
eföreningen i länet vid uppvaktning hos länsstyrelsen givit uttryck åt
samma åsikt, fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt, arrendenämnden i
blekinge län, som bl. a. framhåller att den i promemorian föreslagna regeln
sv nes sta i strid med vad som tillämpats beträffande jordbruksarrende i
analoga fall, Kristianstads läns hushållningssällskap, som åberopar ett Yttrande
från fiskerinämnden i länet, Sveriges fiskares riksförbund och Svenska
ostkustfiskarenas centralförbund.

En del remissinstanser intar en mellanställning och anser, att upplåtelse
till delagare bör omfattas av lagen i sådana fall, där möjlighet att lämna
anbud på arrendet stått öppen även för andra än delägarna. I denna riktning
uttalar sig länsstyrelserna och hushållningssällskapen i Västerbottens
och Norrbottens län, av vilka länsstyrelsen i Norrbottens län bifogar yttranden
av i huvudsak samma innehåll från överlantmätaren i länet och Norrbottens
läns kustfiskareförbund, fiskeriintendenten i övre norra distriktet
och arrendenämnden i Norbottens län.

Malmöhus läns hushållningssällskap anser, att undantagandet av upplåtelse
till delägare skulle medföra avsevärda olägenheter inte minst inom
områden, där oskiftat fiske förekommer i betydande utsträckning, samt förordar,
att lagen utformas på sådant sätt att från dess tillämpningsområde
ej uteslutes varje delägare i oskiftat eller samfällt fiske, men anger ej närmare
huru gränsen bör dragas.

Lagberedningen påtalar viss oklarhet i departementspromemorians uttalanden
rörande fiske tillhörigt häradsallmänning eller allmänning som avses
i lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna samt tillägger:

Enligt beredningens mening tillhör fisket inom häradsallmänning eller
darmed likställd allmänning icke de fastigheter som äger del i allmänningen
utan a hnannmgen såsom ett särskilt rättssubjekt. Det kan alltså icke hänföras
till oskiftat fiske eller annat fiske som är samfällt för två eller flera
fastigheter. Det nu ifrågavarande fisket omfattas alltså av lagen sådan denna
ar avfattad. Vad angår sockenallmänning torde såsom framgår av 45 8
lagen om haradsallmanmngar sockenallmänning i vissa särskilda fall vara
att jamstalla med häradsallmänning.

Arrendenämnden i Kalmar läns norra hushållningssällskaps område förordar,
att undantaget i 1 § tredje stycket c) göres tillämpligt även å sådant
allmanningsfiske, som avses i 23 § lagen om rätt till fiske (d. v. s. fiske till -

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

hörigt sådan allmänning, som avses i lagen om häradsallmänningar eller
lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna), och å upplåtelser
från sockenallmänning. Därest sådana fisken skall erhålla en undantagsställning,
fortsätter nämnden, synes detta uttryckligen böra framgå av lagtexten.

Föredraganden

Som tidigare nämnts har i departementspromemorian föreslagits ett i
fiskeristyrelsens betänkande icke upptaget undantag från lagens tillämpningsområde,
nämligen beträffande fiskerätt som upplåtes i
samband med arbetsavtal. Som grund för undantaget anföres
främst domänstyrelsens praxis att i vissa fall till sina skogsarbetare och
tjänstemän upplåta fiskevatten, varvid avsikten i regel är att fisket skall
få utnyttjas under vederbörandes anställningstid eller en del därav. Undantaget
motiveras med att genom detsamma klargöres, att vederbörande sedan
anställningen upphört icke bör kunna göra anspråk på att få fortsätta att bedriva
fisket.

Emellertid kan, såsom arrendenämnden i Blekinge län framhållit, det föreslagna
undantaget öppna möjlighet för jordägaren att sätta fiskearrendelagen
ur funktion genom att träffa avtal om arbetsskyldighet. Vidare synes
det befogat att i likhet med nämnden ifrågasätta, om något verkligt behov
av stadgandet förefinnes. Domänstyrelsen har i annat sammanhang i sitt
remissyttrande över promemorian uttalat, att vid upplåtelse av fiskerätt till
styrelsens skogsarbetare det väsentliga varit rekreationsmomentet i fisket
och att fiskets betydelse ur försörjningssynpunkt för arbetaren i regel är
mycket ringa. Motsvarande torde gälla även upplåtelser från enskilda i fall,
då det är fråga om upplåtelse i samband med en verklig arbetsanställning.
Även om undantagsstadgandet utgår faller dylika upplåtelser utanför fiskearrendelagens
tillämpningsområde. Om fisket däremot någon gång är av
väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning och förhållandena är
sådana att det bör upphöra i samband med arbetsavtal, som träffats mellan
upplåtaren och arrendatorn, finns utvägen att i arrendeavtalet införa förbehåll
om dispensmöjlighet på sätt angives i It § av lagförslaget. Jag förordar
därför, att i enlighet med fiskeristyrelsens förslag något uttryckligt
undantag för fiskerätt som upplåtes i samband med arbetsavtal ej göres i
lagtexten.

Vad härefter angår upplåtelser från fastighet, som tillhör
kronan eller är av ecklesiastik natur, ansluter jag
mig till promemorians uttalande om de principiella skälen för att fiskearrendelagen
bör bli tillämplig. De flesta remissinstanserna, däribland fiskeristyrelsen
som tidigare föreslagit undantag för dylika upplåtelser, synes nu
vara ense om att lagen bör omfatta dessa. Kammarkollegiets och domänstyrelsens
betänkligheter med hänsyn till de befarade svårigheterna att, om
något undantag ej göres, tillgodose det sociala intresset av att allmänheten
får möjligheter till fritidsfiske synes mig ej avgörande. Något hinder mot

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

att vid ny arrendeupplåtelse, varå denna lag blir tillämplig, stadga den inskränkningen
att fiskearrendatorn får finna sig i att rätt till sportfiske i
begränsad omfattning upplåtes å det utarrenderade fiskevattnet föreligger
ej. I fråga om äldre upplåtelser kan vid behov möjligheterna till ändring av
arrendevillkoren vid förnyat arrende användas.

Eftersom kronan icke är underkastad lagstiftningen om sociala jordbruksarrenden
bör emellertid fiskearrendelagens tillämpningsområde begränsas såtillvida,
att lagen ej blir tillämplig på fiskerätt, som upplåtes i samband med
jordbruksarrende av kronojord.

I fiskeristyrelsens förslag gjordes undantag jämväl för upplåtelse,
som en fiskearrendator i vissa fall företar beträffande
det av honom arrenderade fisket. Detta sammanhängde
med att enligt det nämnda förslaget en fiskearrendator, som i följd
av sjukdom eller annan dylik orsak blivit ur stånd att själv driva fisket,
skulle äga rätt att även utan samtycke av jordägaren helt eller delvis upplåta
nyttjanderätten till annan person, dock högst för den tid varunder hindret
kunde beräknas vara. Något stadgande om en sådan rätt, vilken icke föreligger
för jordbruksarrendator, har icke medtagits i departementspromemorians
lagförslag. Med denna ståndpunkt bortfaller enligt promemorian också
problemet, huruvida fiskearrendelagen bör vara tillämplig på en upplåtelse
av ifrågavarande slag. Häremot har ingen erinran gjorts under remissbehandlingen.

Enligt min mening föreligger ej tillräckliga skäl att med avvikelse från
regleringen beträffande de sociala jordbruksarrendena medge fiskearrendatorn
rätt att oberoende av samtycke från fastighetsägaren upplåta fiskerätten
eller en del därav till annan. Med fastighetsägarens samtycke kan emellertid
givetvis en dylik upplåtelse äga rum. I dylika fall torde problemet om
fiskearrendelagens tillämplighet kvarstå. Vanligen torde det därvid vara
fråga om mera tillfälliga upplåtelser, t. ex. vid sjukdom hos fiskearrendatorn,
varvid fiskerättsupplåtelsen knappast kan bli av väsentlig betydelse
för den tillfällige fiskerättshavarens försörjning. Även om upplåtelsen skulle
bli av längre varaktighet, torde det av lagens grund få anses följa, att den
ursprunglige fiskearrendatorn skall äga rätt att återinträda i arrendet utan
alt behöva mötas av invändningen att den, till vilken han för en begränsad
period upplåtit arrendet, skyddas av fiskearrendelagen. I tveksamma fall
kan även här vid avtalets ingående utvägen med dispens från arrendenämnden
ifrågakomma. Med hänsyn till det anförda anser jag något särskilt undantagsstadgar.
de

I departementspromemorian behandlas vidare ett av några remissinstanser
framfört förslag om undantag för upplåtelse från ägare, för
vilken fisket är av väsentlig betydelse. Något undantag
föreslås emellertid ej. Som skäl anföres att förhållandena i regel är sådana,
att arrendatorns trygghet i besittningen icke bör få vara beroende av vilken
jordägarekategori upplåtaren tillhör. Mot detta har Sveriges lantbruksförbund
anmärkt, att fastighetsägarens intresse att kunna förfoga över sin fastighet

Kungl. 4Ictjits proposition nr 151 år 1957

jämte fiske kan vara lika berättigat som arrendatorns behov av skyddad
minimitid. Vid denna intresseavvägning torde det emellertid enligt min mening,
om lagstiftningens sociala syfte skall kunna tillgodoses, vara nödvändigt
att åtminstone i regel ge företräde åt fiskearrendatorn. I situationer av
den art, som förbundet anför till belysning av sitt uttalande, kan måhända i
vissa fall fastighetsägaren tillgodoses genom dispensbeslut av arrendenämnden.
I övrigt torde han vara hänvisad att försälja eller eljest förfoga över
fastigheten med förbehåll för fiskerättens bestånd. Att märka är emellertid,
att en ny ägare, som själv önskar utöva fisket, har en ovillkorlig rätt
härtill vid den löpande arrendeperiodens utgång. Förekomsten av en genom
fiskearrendelagen skyddad fiskerätt torde därför ej i någon högre grad
påverka det pris fastighetsägaren kan erhålla vid fastighetens försäljning.
.lag biträder därför promemorians ståndpunkt.

I fråga om upplåtelse av ge nr ensam hetsfiske eller eljest av
fiske, som är samfällt för två eller flera fastigheter, har skilda förslag
framkommit. Enighet synes emellertid i stort sett råda om att sådana upplåtelser
till annan än delägare bör omfattas av lagen. Beträffande upplåtelse till delägare
är meningarna mera delade. Å ena sidan framhålles, att t. ex. eu yrkesfiskare
med en obetydlig andel i ett samfällt fiske kan vara i lika stort behov
av fiskearrendelagens skydd soin en helt utomstående arrendator. I synnerhet
framträder detta behov i sådana fall, där arrendet nu årligen eller med några
få års mellanrum utbjudes på auktion. Å andra sidan påpekas de fall, där
fisket fördelas mellan delägarna i viss turordning. I dessa fall bör givetvis
lagen inte bli tillämplig och förhindra en kontinuerlig växling mellan delägarna.
På grundval av vad som anförts i fiskeristyrelsens betänkande, i
departementspromemorian samt i remissyttrandena har jag kommit till den
ståndpunkten, att något särskilt undantagsstadgande på denna punkt icke
är erforderligt. I de fall, där en verklig utarrendering sker, synes behov av
fiskearrendelagens skydd böra tillkomma även delägare. Om det däremot är
fråga om en fördelning av fisket mellan delägarna efter lottning, enligt viss
turordning eller på annat liknande sätt, torde knappast lagtextens krav på
att en upplåtelse mot vederlag skall föreligga vara uppfyllt. Fiskearrendelagen
blir då, såsom synes vara naturligt, ej tillämplig. Med denna lösning
föreligger tydligen ej heller någon anledning att stadga undantag för upplåtelser
från sådan allmänning, som avses i lagen om häradsallmänningar
eller lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna. Sådan allmänning
torde för övrigt, såsom lagberedningen påpekat, utgöra särskilt rättssubjekt
och omfattas därför icke av det undantagsstadgande som upptagits i promemorians
lagtext.

Vad här ovan förordats innebär i jämförelse med departementspromemorians
förslag ett slopande av undantagen för dels fiskerätt som upplåtcs
i samband med arbetsavtal dels upplåtelse i vissa fall av gemensamhetsfiske,
oskiftat fiske eller annat samfällt fiske. Undantaget för upplåtelse
av i fiskeområde ingående fiske bortfaller vidare redan av den anledningen,
att eu ifrågasatt lagstiftning om fiskeområde ännu icke kommit till stånd.

4 Mhang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 151

Kungi. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

De kvarvarande undantagen avser dels fiskerätt som upplåtits i samband
med upplåtelse på arrende av kronojord, ecklesiastik jord, universitetsjord
in. in. dels kombinerad upplåtelse, vilken helt eller delvis utgöres av socialt
jordbruksarrende eller arrende som avses i lagen med särskilda bestämmelser
om arrende av viss kommunal jord. I förenklande syfte har dessa
undantag, i stort sett utan saklig förändring, beskrivits på annat sätt än i
promemorians lagförslag. Härom hänvisas till den speciella motiveringen
beträffande 1 § tredje stycket.

5. Avtalets form

Såsom förut anförts följer upplåtelser av fiskerätt antingen reglerna för
upplåtelse av partiell nyttjanderätt eller reglerna för upplåtelse av helnyttjanderätt.
I förra fallet, som avses i 1 kap. 7 g nyttjanderättslagen, finns
inga bestämmelser om avtalets form; i senare fallet däremot, då man har
att göra med lägenhetsarrende, skall enligt 2 kap. 70 § nyttjanderättslagen
avtalet upprättas skriftligen, där ej upplåtaren och arrendalorn annorlunda
åsämjas. Dylikt åsämjande kan vara uttryckligt eller ock framgå av omständigheterna,
t. ex. därav att arrendatorn fått börja utöva fiskerätten eller
att upplåtaren dessförinnan mottagit arrendeavgift. Beträffande jordbruksarrenden
gäller enligt 2 kap. 1 § nyttjanderättslagen, att avtalet skall upprättas
skriftligen och att muntliga avtal icke gäller såsom arrendeavtal. Ändring
eller tillägg som ej avfattats skriftligen är utan verkan. Har fastigheten
ö\ei lagils till biukande utan att skriftligt avtal upprättats, äger brukaren,
där det ej berott på honom att giltigt arrendeavtal sedermera icke kommit
till stånd, rätt till ersättning för den skada som därigenom tillskyndas honom.
Bestämmelsen är tvingande och gäller för både allmänna och sociala
arrenden.

Fiskerättskommittén

Fiskerättskommittén föreslog samma regel som gäller beträffande lägenhetsarrenden,
d. v. s. att avtalet skall upprättas skriftligen, där ej parterna
annorlunda åsämjas.

Fiskeris tijr elsen

Enligt fiskeristyrelsens förslag skulle endast skriftligen upprättade avtal
omfattas av lagens bestämmelser. Muntliga upplåtelser skulle dock i och för
sig vara gallande. Då upplåtelsen ej skett skriftligen och nyttjanderättshavaren
börjat utöva nyttjanderätten, skulle han, där det ej berott på honom
att skriftligt avtal sedermera ej upprättats, ha rätt till ersättning för den
skada som tillskyndats honom genom att bestämmelserna i lagen ej blivit
tillämpliga å upplåtelsen.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens betänkande

I allmänhet gjordes från remissinstansernas sida inga erinringar mot fisKenstyrelsens
förslag i denna del. Vissa betänkligheter yppades emellertid.

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

Lagberedningen, som icke hade någon principiell erinran, uttalade att det
dock inställde sig vissa problem då en del av upplåtelsen var skriftlig och en
annan del skett muntligen, t. ex. då till eu skriftlig upplåtelse gjordes ett
muntligt tillägg som utvidgade upplåtelsen till ett annat slag av fiske eller
till ett markområde. Det var enligt förslaget oklart, huruvida skadeståndsskyldighet
i sådant fall förelåg och, om frågan besvarades jakande, vad
skadeståndsskyldigheten skulle omfatta. Enligt beredningens mening borde
förslagets ståndpunkt närmare klarläggas.

Kammarkollegiet ställde sig frågande inför det sätt, varpå fiskeristyrelsen
sökt lösa problemet om ett begränsat formkrav, samt anförde härom:

Förslaget innebär att de sociala reglerna blott skall gälla, därest skriftligt
avtal föreligger, men att vid muntligt avtal arrendatorn under vissa betingelser
skall äga rätt till ersättning för den skada han lider genom att sagda
regler icke blir tillämpliga. Oaktat sin formella likhet med skadeståndsregeln
i 2 kap. 1 § nyttjanderättslagen torde den föreslagna regeln få karakteriseras
som en i svensk lagstiftning hittills oprövad och till sin effektivitet
mycket oviss metod att främja iakttagande av skriftlig form. Såsom styrelsen
framhåller kan det vidare ofta bli svårt att uppskatta storleken av
liden skada.

Kollegiet framhöll i fortsättningen, att det var värt att överväga, huruvida
icke 1927 års arrendelagstiftning anvisade en lämpligare utväg för lösandet
av frågan om formkrav. De sociala reglerna skulle då bli tillämpliga
dels när skriftligt avtal upprättats och dels då efter muntligt avtal fiskerätten
börjat utövas. I sistnämnda situation skulle vardera parten äga påfordra
att skriftligt avtal upprättades. Någon skadeståndsregel skulle ej behövas.

Domänstgrelsen uttalade, att enligt dess mening starka skäl talade för att
även yrkesfiskare vilka grundade sin fiskerätt å muntligt avtal borde, i
de fall upplåtelsen varit gällande någon längre tid, exempelvis minst fem år,
beredas möjlighet att komma i åtnjutande av de förmåner, som lagförslaget
avsåg att tillförsäkra nyttjanderättshavaren. Styrelsen ville därför ifrågasätta,
huruvida icke rätt borde medgivas innehavare av sådana avtal att få
sina muntligen bestämda arrendevillkor fastslagna i skriftlig form. Västerbottens
läns hushållningssällskap framhöll, att det var allmänt bekant att
fiskearrendeupplåtelser hittills oftast skett muntligt och att det syntes föreligga
risk att yrkesfiskaren skulle komma att få eu ofta tvivelaktig rätt till
skadestånd i stället för den garanti för minimitid och option beträffande
arrendet, som framförallt borde eftersträvas och som fiskearrendatorerna
var i behov av. Det borde enligt sällskapets mening övervägas, om ej möjlighet
kunde skapas att på begäran av endera parten få ett muntligt arrendeavtal
prövat och godkänt av arrendenämnden för inordning under lagens
tillämpning. I huvudsak samma synpunkter har i förevarande fråga anförts
av Svenska ostkustfiskarenas centralförbund.

Departementspromemorian

I promemorian göres till en början ett allmänt uttalande i frågan om avtalets
form:

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

De betänkligheter som framförts av förutnämnda remissinstanser till förmån
för att muntliga upplåtelser skulle kunna omfattas av lagen synes i
och för sig värda beaktande. Såsom i några av yttrandena anmärkts lär
flertalet fiskearrenden upplåtas muntligen. Åtminstone i de södra delarna av
landet torde emellertid upplåtelserna till yrkesfiske i regel ske skriftligen.
Nuvarande praxis torde emellertid i varje fall icke utgöra något starkare skäl
mot skriftlig form, enär det kan förväntas att kännedomen om ett formkrav
numera hastigt sprides till de därav berörda. Härvid torde olika intresseorganisationer
komma att spela en viktig roll. Vidare torde det på grund av
nuvarande formkrav i fråga om jordbruksarrenden framstå såsom i hög grad
naturligt att »sociala» arrendeupplåtelser iklädes skriftlig form.

Härefter avvisas både betänkandets lösning och kammarkollegiets under
remissbehandlingen framförda alternativ samt förordas en regel av samma
innehåll som nu enligt nyttjanderättslagens 2 kap. 1 § gäller för jordbruksarrenden.
Därvid förklaras först, att svårigheterna med fiskeristyrelsens lösning
mera torde ligga på det principiella än på det praktiska planet, samt
anföres vidare, att det ur principiell synpunkt är synnerligen tveksamt huruvida
det kan anses förenligt med allmänna principer om skadestånd i
här ifrågavarande förhållanden att ålägga upplåtaren skadeståndsskyldighet
för den skada, som drabbat arrendatorn genom att skriftligt avtal ej kommit
till stånd, utan att samtidigt föreskriva att den skriftliga formen skall iakttagas.
Någon föreskrift av sistnämnda slag hade emellertid styrelsen icke föreslagit.
Det hade i stället avsetts att lämna kontrahenterna frihet att med giltig
verkan muntligen ingå avtal om fiskearrende av beskaffenhet att omfattas
av lagen. På grund av nu antörda synpunkter torde icke fiskeristyrelsens
konstruktion böra komma i tillämpning. I promemorian anföres vidare:

^ id ståndpunktstagandet till spörsmålet om avtalets form torde, såsom
förut antytts, en ledande synpunkt böra vara att avtal om arrenden som
omfattas av sociala arrendebestämmelser av här ifrågavarande art bör avfattas
skriftligen (jämför arrendeutredningen, SOU 1938: 38 s. 227 f och
prop. 1943: 346 s. 206 f). I regel torde ock den skriftliga formen behövas för
undvikande av tvister om avtalets innehåll. Såsom ett ytterligare skäl för
krav på skriftlig form kan beträffande nu förevarande arrenden anföras,
att på grund av dessa avtals i regel enkla natur formkravet blir föga betungande.
Ur nu anförda synpunkter framstår det av kammarkollegiet förordade
alternativet såsom mindre lämpligt och knappast påkallat av något verkligt
behov. Mot detsamma kan ock åtskilliga andra skäl framföras (jfr NJA II
1928 art. 1.1 s. 13 f). Un annan ledande synpunkt bör därför vara att den
skriftliga formen göres obligatorisk beträffande avtal av sådant slag som lagen
avser alt skydda och att muntliga avtal av sådant slag blir utan verkan.
Skulle kontrahenterna fritt få välja mellan att lagen blev tillämplig eller icke
torde ofta jordägaren vilja slula avtalet muntligen. Detta skulle säkerligen
få till följd att avtalen i många fall slöts muntligen. Såsom förut utvecklats,
är det knappast möjligt att i sådant fall ålägga upplåtaren skadestånd
for att lagen icke blivit tillämplig. Arrendatorn skulle sålunda kunna ställas
utan ersättning för de förmåner lagen avselt att tillförsäkra honom. Ur
nu anförda synpunkt ter sig ock en formregel sådan som den som gäller
vid lägenhetsarrenden otillfredsställande.

Av det anförda toide ha framgatt att i princip någon annan lösning av
formfrågan än den som enligt 2 kap. 1 § nyttjanderättslagen gäller vid jordbruksarrenden
knappast kan komma i fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

Det anförda avser självfallet upplåtelser efler lagens ikraftträdande. Vid
utformandet av övergångsbestämmelserna torde emellertid såväl skriftliga
som muntliga avtal, vilka bestått viss längre tid, kräva särskilt beaktande.

Remissyttranden över departementspromemorian

De flesta remissinstanserna lämnar förslaget på denna punkt utan erinran.
Uttrycklig ståndpunkt till förmån för förslaget intages av två remissinstanser,
nämligen fiskeriintendenten i mellersta distriktet, som anser
skriftliga avtal trots vissa övergångssvårigheter vara att föredraga framför
muntliga avtal, eftersom ett väsentligt bättre rättsskydd för fiskearrendatorn
synes bli följden av den föreslagna skriftliga avtalsformen, och Kristianstads
läns hushållningssällskap, vilket åberopar ett bifogat yttrande från
länets fiskerinämnd, vari promemorians förslag livligt tillstyrkes.

Lagberedningen framhåller, tydligen såsom en fördel, att reglerna i formfrågan
utformats i direkt överensstämmelse med motsvarande reglering beträffande
jordbruksarrende.

En del remissyttranden går emellertid i avstyrkande riktning. Hovrätten
för Västra Sverige anser sålunda, att i fiskeristyrelsens betänkande förebragts
övertygande skäl för att avsaknad av skriftlig form icke bör föranleda
upplåtelsens totala ogiltighet. En lösning av formkravet efter den av kammarkollegiet
vid remissbehandlingen av fiskeristyrelsens betänkande förordade
linjen torde emellertid, fortsätter hovrätten, äga ett bestämt företräde.
Fiskeristyrelsen vidhåller sitt i betänkandet framlagda förslag samt
anför:

De invändningar, som i promemorian göres mot förslaget, är enligt styrelsens
mening "föga bärande, och vid desammas utformande synes ej tillbörlig
hänsyn ha tagits till de speciella förhållandena beträffande fiskearrendena.
Med hänsyn till att bestämmelserna om formkrav lätt kan leda till
rättsförluster bör enligt styrelsens mening sådana bestämmelser över huvud
icke införas utan tvingande skäl. Särskilt gäller detta i fråga om en lagstiftning
som denna, vilken avser att skapa ökat skydd åt den svagare parten
i ett avtalsförhållande. Det bör observeras att uppställandet av skriftlig
form vid jordbruksarrende var mycket omtvistat vid 1943 års ändringar i
arrendelagstiftningen (se NJA 1944 avd. II s. 167). Flertalet av de där anförda
skälen för mildrande av formkravet äger större bärkraft vid fiskearrende
än vid jordbruksarrende.

För likställighet mellan muntliga och skriftliga avtal uttalar sig länsstyrelsen
i Malmöhus län, som åberopar att flertalet fiskearrenden upplåtes
muntligt, och Svenska ostkustfiskarenas centralförbund, som gör en bestämd
erinran mot kravet på skriftlig form.

Länsstyrelsen i Västerbottens län samt hushållningssällskapet i länet anser,
att den i departementspromemorian föreslagna regleringen innebär större
ingripanden än behovet påkallar, samt förordar, att lagstiftningen begränsas
till skriftliga avtal enligt fiskeristyrelsens förslag men med möjlighet
för part alt även få muntliga avtal prövade och inordnade under lagen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

Föredraganden

Fiskeristyrelsens förslag innebar, att såväl skriftliga som muntliga upplåtelser
av fiskerätt skulle äga giltighet men att endast de förstnämnda
skulle omfattas av lagens skyddsregler för fiskearrendatorerna. Muntliga avtal
skulle dock, där det ej berott på fiskearrendatorn att skriftligt avtal sedermera
ej upprättats, medföra skadeståndsskyldighet för upplåtaren gentemot
fiskearrendatorn. I promemorian avvisades förslaget, främst av principiella
skäl. Det betecknades såsom synnerligen tveksamt, huruvida det var
föienligt med allmänna principer om skadestånd i här ifrågavarande förhållanden
att ålägga upplåtaren skadeståndsskyldighet för den skada, som
drabbat arrendatorn genom att skriftligt avtal ej kommit till stånd, utan
att samtidigt föreskriva att den skriftliga formen skall iakttagas. I stället
töieslogs en regel av samma innehåll som enligt 2 kap. 1 § nyttjanderättslagen
gäller för jordbruksarrenden. Regeln innebär, att endast skriftliga avtal
äger giltighet i enlighet med sitt innehåll men att muntliga avtal kan föranleda
skadeståndsskyldighet enligt samma grunder som enligt fiskeristyrelsens
förslag. Promemorians förslag har i allmänhet lämnats utan erinran
av remissinstanserna. Invändningar har dock framställts från några håll,
bl. a. från fiskeristyrelsen, som har gjort gällande att fara för rättsförluster
kan uppstå genom kravet på skriftlig form.

2 kap. 1 § nyttjanderättslagen erhöll sin nuvarande utformning i samband
med tillkomsten av den sociala arrendelagstiftningen på jordbrukets
område år 1943. Därvid förekom åtskillig diskussion om lämpligheten att
kräva skriftlig form vid jordbruksarrende. Erfarenheterna av formkravet
synes emellertid ha varit gynnsamma. Även om förhållandena vid jordbruksarrende
och fiskearrende icke är helt jämförbara, talar de nämnda
erfarenheterna till förman för promemorians ståndpunkt. På grund av reglerna
om minimitid och optionsrätt kan fiskearrendena i regel beräknas bli
långvariga, vilket ökar behovet både för upplåtaren och fiskearrendatorn
att skriftligen fixera arrendevillkoren för att därigenom undvika tvist om
innehållet i dessa. För inteckning av arrenderätten fordras skriftligt avtal
liksom för möjligheten att i vissa fall genom tillträde erhålla skydd för arrenderätten
vid överlåtelse av fastigheten. Med de väl uppbyggda intresseorganisationer,
som förefinns, torde man kunna förvänta att formkravet
kommer att snabbt bli känt för de befolkningsgrupper, som beröres av den
föreslagna lagen.

Av skäl som nu anförts ansluter jag mig till promemorians förslag på
denna punkt. Till frågan om giltigheten av muntliga avtal, som träffats innan
den föreslagna lagen trätt i kraft, återkommer jag i samband med spörsmålet
om övergångsbestämmelser.

6. Minimitid och optionsrätt

k iskerättskommittén föreslog, att beträffande minimitid och optionsrätt
2 kap. 50—54 §§ och 55 § första stycket nyttjanderättslagen skulle i tilllämpliga
delar äga motsvarande giltighet å upplåtelsen. Förslaget innebar

Kungl. Maj. ts proposition nr i51 år 1957

bl. a. att avtal i princip skulle giilla för en tid av minst fem år med rätt för
arrendatorn till nytt arrende vid utgången av vart femte år.

Fiskeristyrelsen föreslog, att avtalet skulle ingås för viss tid, minst fem
år, eller ock för nyttjanderättshavarens livstid; dock att, där upplåtelsen
angick huvudgård till fideikommiss, boställe eller annan fastighet, varöver
upplåtaren icke ägde förfoga utöver sin egen besittningstid, upplåtelsen
jämväl skulle kunna ske för sådan tid. Var icke upplåtelsetiden så bestämd
som nu sagts, skulle avtalet likväl gälla för eu tid av fem år. Gällde upplåtelsen
för viss tid, skulle arrendatorn ha rätt till nytt arrende på fem år
åt gången.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens betänkande

Mot förslaget att avtal, varå lagen ägde tillämpning, skulle ingås på viss
lid gjordes icke någon egentlig erinran. Beträffande längden av den föreslagna
minimitiden samt utformningen av optionsrätten restes dock vissa
invändningar.

I fråga om minimitidens längd ansåg sålunda länsstyrelsen i
Kronobergs län, att arrendeavtal borde kunna ingås på kortare tid än fem
år utan att dispens skulle behöva sökas hos arrendenämnden. Liknande åsikt
framfördes av hushållningssällskapet i länet. Stockholms läns och stads
hushållningssällskap samt fiskeriintendenten i mellersta distriktet uttalade
däremot, att minimitiden borde vara tio år. Fiskeriintendenten i nedre södra
distriktet ansåg, att man i regel måste räkna med att en fiskare, som genom
fiskodling, byggande av fiskvägar eller upprensning av vattendrag sörjt fölen
förbättrad fisktillgång, måste disponera vattnet i omkring tio år för att
han skulle få ett rimligt utbyte av sina ansträngningar. Intendenten anförde
vidare, att ur denna synpunkt kunde kanske fem år vara för kort tid för
avtalets giltighet, men då fiskaren erhöll optionsrätt till förnyat arrende,
syntes några erinringar ej vara behövliga.

Fiskeristyrelsens förslag i fråga om optionsrätt hälsades i allmänhet
med tillfredsställelse av remissinstanserna. Några remissinstanser uttalade
dock tvivel om den föreslagna optionsrättens effektivitet.

Hovrätten för Västra Sverige anförde, att enligt hovrättens mening det
åsyftade skyddet skulle kunna göras effektivare, utan alt jordägarens berättigade
intressen likväl eftersattes, om nyttjanderättshavaren erhöll rätt
att, då jordägaren ville bryta optionsrätten, få genom skiljemannaförfarande
eller i annan ordning prövat, huruvida det med hänsyn till omständigheterna
skulle vara uppenbart obilligt att optionsrätten bröts. Lagberedningen
hänvisade till fiskeristyrelsens uttalande, att jordägaren uppenbarligen hade
avsevärt lättare när det gällde fiskearrenden än i fråga om jordbruksarrenden
att sätta optionsrätten ur kraft genom en förklaring att han själv ville
övertaga nyttjandet, samt anförde därefter:

Från denna utgångspunkt inställer sig naturligen frågan om icke möjligheterna
att bryta optionsrätten skulle kunna något begränsas och därigenom
syftet med optionsrätten bättre tillgodoses.----Beredningen an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

sluter sig i denna fråga till den mening fiskeristyrelsen uttalat. — — —
Även om den föreslagna optionsrätten ur effektivitetssynpunkt kan göras
till föremål för vissa erinringar får man ej förbise det skydd som den lika
visst i många och törhända de flesta fall skulle komma att bereda fiskearrendatorerna.

Kammarkollegiet uttalade, att fastighetsägaren då han återtog arrendet
ofta torde åsyfta ett fiskande av mindre yrkesmässig karaktär än det arrendatorn
bedrev. Det var uppenbarligen ej med optionsrättens syfte förenligt
att fastighetsägaren för att driva ett rent sport- eller amatörfiske kunde
återtaga stora fiskevatten, varå kunde bedrivas ett lönande yrkesfiske. Kollegiet
anförde vidare:

Å mindre vatten torde en yrkesfiskare däremot i vissa fall böra få vika
även om ägaren blott avser att bedriva amatörfiske, t. ex. om en ny ägare
bosatt sig å fastigheten och till denna ej hör annat fiskevatten än det utarrenderade.
Vid tvist torde fall av sistnämnda slag, för vilkas lösande några
riktlinjer knappast torde böra givas i lagtexten, få bedömas under särskilt
beaktande av sittande arrendators villighet att vid förlängt arrende inrymma
åt ägaren rätt att bedriva sport- och husbehovsfiske.

Svenska insjöfiskarenas centralförbund ansåg, att optionsrätten borde
upphöra sedan arrendatorn icke längre, på grund av framskriden ålder eller
minskad avkastning av fisket, kunde effektivt utöva yrkesfiske samt att, om
arrendatorn begått svårare brott mot gällande fiskelagar, han på grund därav
borde mista optionsrätt. Även Sveriges lantbruksförbund underströk, att
optionsrätten borde göras beroende av att yrkesmässigt utnyttjande verkligen
skedde. Riksförbundet Landsbygdens folk anförde, att om jordägaren förklarade,
att han själv ville nyttja fisket för egen räkning eller återtaga det
av annan anledning än att utarrendera det till annan person, detta måste
anses tillräckligt för att optionsrätten skulle förfalla, i varje fall då det gällde
sådana jordägarkategorier, som var bosatta på fastigheten. Arrendenämnden
i Blekinge lön gjorde ej någon principiell erinran mot utformningen av
reglerna om optionsrätt men fortsatte:

Det faller i ögonen, att den effektivitet, på vilken man hoppas, måste bli
beroende av delvis andra faktorer än dem som vid jordbruksarrendena utHÖr
ett stöd, särskilt när det gäller att motverka den med tvångsreglering av
frivilliga nyttjanderättsupplåtelser oundvikliga tendensen till minskning av
upplåtelsernas antal. Vill en jordägare undgå lagstiftningens verkningar,
torde detta i allmänhet kunna genomföras vida lättare beträffande en fiskerättsupplåtelse
än i fråga om ett jordbruksarrende. Möjligheten att bryta
optionsrätten genom att taga fisket under eget bruk torde sällan möta några
avgörande svårigheter av ekonomisk eller teknisk art. Nu antydda omständigheter
till trots synes det icke oberättigat att till den avsedda reformen
knyta vissa förhoppningar om en verklig förbättring av de s. k. fiskearrendatorernas
ställning. Detta sammanhänger därmed, att innehållet i de
föreslagna lagreglerna i själva verket icke behöver utgöra någon påfrestning
på jordägarnas villighet att anpassa sig efter den nya ordningen. Denna pålägger
icke jordägarna några mera betydande offer, och då önskemålet om
storre trygghet för de näringsutövare som här avses torde delas av de flesta,
får det antagas, att stödet av den allmänna rättsuppfattningen blir tillräckligt
starkt för att garantera effektivitet i lagens verkningar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

D e par te men ts pr om em orian

I promemorian anföres först beträffande den föreslagna m i n i m i t id
e n:

Den föreslagna regeln om fem års minimitid överensstämmer med vad
som gäller för sociala jordbruksarrenden. Beträffande minimitiden för fiskearrenden
gör sig ock i stort sett samma synpunkter gällande som beträffande
jordbruksarrenden. Möjligen är dock en fiskearrendator, som eftei
minimitidens slut icke kommer i åtnjutande av nytt arrende, i vissa fall i
ett svårare läge än en jordbruksarrendator, i det att tillgången på fisken av
det slag fiskearrendatorn skaffat sig utrustning för, kan vara mycket begränsad.
Skulle fiskearrendatorn icke få tillgång till lämpligt fiske, kan
naturligtvis ett sådant förhållande få ödesdigra verkningar på hans ekonomi;
detta särskilt i det fall att han ännu häftar i skuld för fiskredskapen.
Ur samhällsekonomisk synpunkt är det även ett intresse, att minimitiden
blir så lång att arrendatorn stimuleras till ett rationellt fiske och en god
fiskevård. Vad vissa remissinstanser anfört i denna fråga till stöd för en
längre minimitid än fem år synes alltså värt att uppmärksamma. Emellertid
kan det förväntas att en längre minimitid än den som gäller för jordbruksarrenden
skulle kunna avsevärt minska jordägarnas villighet att arrendera
ut fiskevatten. Styrelsens förslag synes därför lämpligast. Såsom
förut antytts bör dock för arrende av gemensamhetsfiske stadgas, att bestämmelsen
om minimitid icke föranleder att arrendet skall gälla för längre
tid än den för vilken fisket bildats.

I fråga om optionsrätten uttalas i promemorian:

Såsom tidigare anförts har styrelsens förslag i fråga om optionsrätten i
allmänhet hälsats med tillfredsställelse av remissinstanserna. Det synes ock
vara tydligt att erforderlig trygghet i besittningen i allmänhet icke kan uppnås,
såvida icke arrendatorn kan påräkna att efter arrendeperiodens slut få
tillgodonjuta ny upplåtelse. Att arrendatorn erhåller optionsrätt synes alltså
ur social synpunkt vara synnerligen välmotiverat. Men även ur samhällsekonomiska
synpunkter är det angeläget att arrendatorns besittningstid icke
blir så kort, att intresset för ett rationellt fiske och en god fiskevård undergräves.
Ur denna synpunkt kunde det även vara av vikt att, med hänsyn
till de vid fiskearrenden särskilda förhållandena, begränsa jordägarens möjligheter
att återtaga fisket. En regel av sådant slag ifrågasättes även i vissa
remissuttalanden. Emellertid torde det beträffande optionsrätten vara av
särskild vikt att ansluta till vad som gäller beträffande sociala jordbruksarrenden.
Därigenom torde förståelsen för den nya ordningen väsentligt underlättas.
En regel av antytt slag skulle vidare ha krävt principiella överväganden
av annan natur än som nu förekommit. Fiskeristyrelsens förslag
torde därför böra genomföras, varvid dock förut antytt undantag bör göras
beträffande gemensamhetsfisken. Med en sådan utformning torde det kunna
förväntas, att arrendatorernas utsikter till ökad trygghet i yrkesutövningen
kommer att mötas med förståelse från jordägarnas sida. Någon större
minskning av antalet fortsatta upplåtelser till de fiskare som avses i lagen
torde därför knappast behöva befaras.

Remissyttranden över departementspromemorian

Det stora flertalet remissinstanser lämnar promemorians förslag i de ifrågavarande
delarna utan erinran. Liksom vid remissbehandlingen av fiskeristyrelsens
motsvarande förslag förordas emellertid en förkortning av mini -

58 Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

miliden, förslagsvis till tre år, av länsstyrelsen i Kronobergs lån. Å andra
sidan uttalar länsstyrelsen i Kopparbergs län samt hushållningssällskapet i
länet önskemål om en minimitid av tio år. Fiskeriintendenten i mellersta distriktet
samt Stockholms läns och stads hushållningssällskap föreslår, att
minimitiden för den första arrendeperioden sättes till tio år med optionsrätt
avseende fem år varje gång.

I fråga om optionsrätten anmäles tveksamhet av Värmlands läns hushållningssällskap,
som redan vid remissbehandlingen av fiskeristyrelsens förslag
anförde betänkligheter mot lagstiftningen i dess helhet med hänsyn till
konsekvenserna särskilt av optionsrätten. Sällskapet framhåller, att jordägarna
kan komma att i första hand utarrendera fiskena till fritidsfiskeorganisationer,
framförallt som de därvid kan påräkna betydligt högre arrendesummor
än vid utarrendering till yrkesfiskare.

Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter en ändrad utformning av optionsrätten
samt erinrar — dock utan att nu framställa något direkt yrkande
— om sitt förslag vid remissbehandlingen av fiskeristyrelsens betänkande
att låta brytande av optionsrätten vara beroende av en av skiljemän gjord
billighet sprövning.

En särskild fråga upptages till behandling av arrendenämnden i Västmanlands
län, som ifrågasätter om icke institutet livstidsupplåtelse av fiskerätt
borde kunna utgå. Nämnden framhåller, att sådana upplåtelser numera torde
vara mycket sällsynt förekommande men att institutet föranleder ganska
invecklade bestämmelser.

Föredraganden

De föreslagna reglerna om minimitid och optionsrätt är av central betydelse
för den förbättring av fiskearrendatorernas rättsställning som åsyftas
med det framlagda lagförslaget. Såväl i fiskeristyrelsens betänkande som i
promemorian föreslås minimitiden till fem år i likhet med vad som gäller
vid socialt jordbruksarrende. Även i övrigt är reglerna i huvudsak utformade
på samma sätt som motsvarande stadganden i den sociala jordbruksarrendelagstiftningen.
Från remissinstanserna har i allmänhet ingen erinran
gjorts. Förslag har dock framställts såväl om längre som om kortare minimitid.
Vidare har ifrågasatts begränsning av fastighetsägarens möjlighet
att bryta optionsrätten genom en förklaring att han själv eller någon honom
närstående skall utöva fisket. Från ett håll har föreslagits att bestämmelserna
om livstidsarrende såsom saknande större praktisk betvdelse måtte
utgå.

Enligt min mening är det önskvärt att de nu ifrågavarande reglerna så
nära som möjligt anslutes till motsvarande stadganden i fråga om jordbruksarrende
i nyttjanderättslagen. Visserligen är, såsom påpekats under remissbehandlingen,
förhållandena såtillvida annorlunda vid fiskearrende, att det
för en fastighetsägare som önskar bryta sin arrendators optionsrätt i allmänhet
är lättare att själv överta ett fiske än ett jordbruk. Lagstiftningen
rörande sociala jordbruksarrenden har emellertid vunnit en viss hävd,

Kungl. I\I(ij:ts proposition nr 151 år 1957

och dess stadganden om minimitid och optionsrätt torde allmänt ha godtagits
som berättigade. Tillräcklig anledning att i denna del föreslå andra
regler beträffande fiskearrenden synes ej föreligga. Ej heller kan jag biträda
det av en remissinstans framförda förslaget att, med avvikelse från vad som
gäller såväl vid allmänt som vid socialt jordbruksarrende, utesluta möjligheten
till livstidsupplåtelse. Jag ansluter mig därför till fiskeristyrelsens och
promemorians ståndpunkt.

7. Upplåtelsens bestånd mot ny ägare av fastigheten
Fiskerättskommittén

Kommittén föreslog ingen särskild regel till skydd för upplåtelsens bestånd
mot ny ägare. Kommitténs förslag innebar därför, att bestämmelserna
i 1 kap. 3 § nyttjanderättslagen skulle vara att tillämpa i denna del, d. v. s.
upplåtelsen skulle, om ej särskilt förbehåll gjorts, gälla mot ny ägare endast
om avtalet intecknats.

Fiske ris tyr elsen

I fiskeristyrelsens betänkande föreslogs, att nyttjanderätten utan särskilt
förbehåll skulle gälla mot ny ägare av fastigheten. Till stöd härför åberopades,
att sociala skäl motiverade avsteg från den princip som gällde i fråga
om nyttjanderätt i allmänhet, samt att lagberedningen i sitt förslag till jordabalk,
del 1, förordat viss ändring av denna princip.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens betänkande

Fiskeristyrelsens förslag på denna punkt lämnades i allmänhet utan erinran.
Endast tre remissinstanser anmälde avvikande mening.

Lagberedningen hemställde, att förslaget måtte omarbetas till överensstämmelse
med principerna i nyttjanderättslagen, samt anförde härom bland
annat följande.

Det föreslagna stadgandet torde endast ha en direkt motsvarighet i gällande
rätt. I 15 § lagen den 22 juni 1920 om registrering av elektriska anläggningar
samt om rätt till elektrisk kraft in. in. är sålunda föreskrivet,
att om överlåtelse sker av fastighet, varifrån rätt till elektrisk kraft genom
skriftligen upprättat avtal upplåtits, avtalet utan särskilt förbehåll gäller
mot nye ägaren.---Den nyssnämnda regeln i fråga om rätt till elek trisk

kraft är betingad av alldeles speciella förhållanden (se NJA II 1920
s. 602 f). Dessa förhållanden saknar uppenbarligen motsvarighet vid upplåtelser
av fiskearrenden. — De skäl styrelsen anfört till stöd för stadgandet
är enligt beredningens uppfattning icke bärande. De sociala skäl som styrelsen
framhållit kan med lika stort fog åberopas i fråga om åtskilliga andra
kategorier innehavare av särskilda rättigheter till fast egendom. Väl är det
riktigt att, såsom styrelsen nämnt, beredningen ämnar till skydd för innehavare
av särskilda rättigheter föreslå en regel, enligt vilken en nyttjanderätt,
varom nye ägaren ägt eller bort äga kännedom, kommer att bestå även
utan uttryckligt förbehåll. I detta sammanhang bör emellertid framhållas,
alt den gällande rättens krav på förbehåll väsentligt uppmjukats i rätts -

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

tillämpningen.---Med hänsyn till vad nu sagts och då den skadestånds skyldighet,

som är förenad med underlåtenhet att göra förbehåll, för jordägaren
måste anses utgöra ett viktigt motiv att fullgöra sin skyldighet härutinnan,
synes man enligt beredningens mening vara berättigad att utgå
från att också vid en regel, som bygger på principerna i gällande rätt, allenast
ett fåtal rättigheter, i allmänhet av mindre värde, skulle komma att gå
förlorade. Rätten till skadestånd kan här anses göra till fyllest.

Beredningen anförde vidare i yttrandet (daterat den 15 september 1954),
att dess arbete på en ny jordabalk då fortskridit så långt att ett förslag torde
komma att framläggas inom de närmaste åren. Därvid skulle bli tillfälle att
i ett sammanhang taga ställning till alla frågor rörande skyddet vid överlåtelse
av fastighet för innehavare av rättigheter däri. Enligt beredningens mening
utgjorde detta förhållande ytterligare ett starkt skäl mot att i förevarande
lag inom dess begränsade tillämpningsområde införa en regel som i
hög grad avvek från grunderna för gällande rätt.

Kammarkollegiet anförde, att fiskeristyrelsens förslag innebar att en ny
typ av osynliga belastningar å fastigheter skulle tillkomma. Visserligen skulle
de fall då en fastighetsköpare på grund härav gjorde en kännbar rättsförlust
sannolikt bli sällsynta. Kollegiet vågade dock för sin del icke antaga annat
än att åtskilliga fastigheter fanns, i vilkas försäljningsvärde ingick som
en beaktansvärd del värdet av fiskerätt, exempelvis rätt till lax- eller ålfiske.
I motsats till fiskeristyrelsen ansåg kollegiet, att det förhållandet att lagstiftningen
om nyttjanderätt f. n. var föremål för revision snarast talade
emot^ den föreslagna regeln. Kollegiet förordade, att frågan om fiskerättsupplåtelsernas
giltighet mot ny ägare av fastigheten reglerades i närmast
möjliga överensstämmelse med bestämmelserna härutinnan om jordbruksarrende.
Länsstyrelsen i Uppsala län ansåg det vara lämpligast att man icke,
innan revisionen av nyttjanderättslagen kommit till stånd, införde andra
eller strängaie bestämmelser än som följde av en analogisk tillämpning av
nyttjanderättslagens nuvarande föreskrifter.

Departementspromemorian

I promemorian föreslås, att den för jordbruksarrenden stadgade regeln
i 2 kap. 28 § nyttjanderättslagen att nyttj anderätten gäller mot nv ägare av
fastigheten under förutsättning att arrendatorn tillträtt denna före överlåtelsen,
skall tillämpas på fiskearrendena i den mån ett verkligt tillträde kan
äga rum. Härom anföres närmare:

Vid såväl de allmänna som de sociala jordbruksarrendena gäller, att om
överlåtelse av fastigheten sker efter det arrendatorn tillträtt densamma, arrendeavtalet
gäller mot nye ägaren utan särskilt förbehåll därom. Vid utformandet
av sociala arrenderegler för fiskearrenden framstår det därför
såsom naturligt att om möjligt följa utformningen av reglerna för jordbruksarrenden.
Emellertid har vid dessa arrenden arrendatorns tillträde av
fastigheten tillagts en avgörande betydelse. Med sådant tillträde avses enligt
lagberedningens motiv till 2 kap. 28 § nyttjanderättslagen (jfr NJA II 1908
art. n:r 5: 1 s. 87) arrendatorns faktiska besittningstagande av den arrenderade
fastigheten. Med upplåtelse av partiell nyttjanderätt anses emellcr -

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 är 1957

tid icke följa besittningsrätt. Vid arrenden av särskild fiskefastighet synes
en besittning motsvarande den vid markarrenden endast i undantagsfall
kunna tagas och utövas. Inskränkningen i säljarens rätt lorde vid sådana
rena fiskearrenden kunna konstateras endast då arrendatorn fiskar eller för
fisket vidtagits särskilda iakttagbara anordningar. Då i upplåtelsen även
ingår nyttjanderätt till markområde eller byggnad kan däremot ett faktiskt
besittningstagande av markområdet eller byggnaden ske och konstateras
liksom vid rena jordbruksarrenden och hyra, ehuru lättheten att konstatera
inskränkningen i säljarens rätt är mindre än vid dessa.

Anledningen till att tillträdet fått bli avgörande för huruvida arrendeavtalet
skall äga bestånd eller icke är att det antagits vara efter tillträdet lätt
iakttagbart för en köpare, alt fastigheten besittes av annan än säljaren.
Köparen skulle sålunda icke behöva lida rättsförluster. Om den närmare
omfattningen av arrendatorns rätt gav ju sedan det skriftliga avtalet besked.
I enlighet med denna tankegång bär beträffande lägenhetsarrende!!
stadgats, att regeln skall gälla endast om avtalet var skriftligen upprättat.

Fiskeristyrelsen har föreslagit, att upplåtelsen alltid skall utan särskilt
förbehåll gälla mot ny ägare. Såsom förut anförts har blott ett fåtal remissinstanser
framställt erinringar i anledning av den föreslagna regeln. Såsom
framgår av de förut återgivna remissuttalandena måste emellertid regeln
anses innebära en nyhet i vad gäller nyttjanderätt till fastighet. Det torde
heller icke kunna förnekas, att en regel av sådan principiell vikt icke bör införas
i lagstiftningen genom en lag av så begränsad räckvidd som den nu
aktuella, då regeln icke framkommit såsom ett resultat av eu allmän översyn
av rättsreglerna angående nyttjanderätts bestånd mot ny ägare. Den
föreslagna regeln skulle möjligen även kunna få en hämmande effekt på
fastighetsomsättningen, därigenom att en köpare skulle löpa risken att bli
tvungen att respektera upplåtelser, vilkas existens han icke känt till (eller
bort känna till). Nämnda synpunkt torde emellertid icke böra tillmätas särskilt
stor betydelse. Redan nu redogöres ofta i köpeavtalen för huruvida
till fastigheten hör fiske samt intages i regel en försäkran om att fastigheten
icke besväras av andra än de i köpeavtalet angivna belastningarna. Man
torde också kunna utgå ifrån att säljare av fastighet icke underlåter att
upplysa köpare om eventuella fiskerättsupplåtelser. I flertalet fall torde det
också vara väl bekant i orten huruvida fisket är utarrenderat eller icke, och
en köpare torde därför i regel icke ha några svårigheter att av de i orten
boende få besked huruvida fisket är utarrenderat. Med hänsyn till det
sagda torde man kunna antaga, att de fall då köparen skulle lida rättsförlust
på grund av en regel av det innehåll fiskeristyrelsen föreslagit skulle
bli mycket få.

I promemorian behandlas därefter de fall då man kan anse
att tillträde av fiskearrende skett på ett sätt som kan jämställas
med tillträde av jordbruksarrende. Härom anföres:

Beträffande de fall då i upplåtelsen ingår, förutom fiskerätt, även nyttjanderätt
till markområde eller byggnad, kan, liksom vid jordbruks- och Iägenhetsarrenden,
ett tillträde i den mening uttrycket har i nyttjanderättslagen
ske av markområdet eller byggnaden. I dessa fall skyddas f. n. nyttjanderätten
till marken eller byggnaden mot ny ägare enligt tillämplig regel i
nyttjanderättslagen (2: 28, 2: 70, 3: 28). Eu inskränkning i delta skydd bör
rimligen icke komma i fråga på den grund att markområdet eller byggnaden
ingår i eu kombinerad upplåtelse, som kommer alt följa reglerna i den nu
aktuella lagen. Det synes heller icke utgöra något avsteg från de hänsyn,

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

som ligger till grund för nyssnämnda lagbud, att låta även fiskerätten omfattas
av skyddet. Ofta användes ett dylikt markområde såsom båtplats eller
såsom upplagsplats för fiskeutrustning. Förekommande byggnad torde ofta
vara ett båthus eller en fiskebod. I sådana fall har en köpare naturligt nog
anledning att fråga sig om icke även till fastigheten hörande fiske är utarrenderat.
Närmare kännedom om upplåtelsen kan han ju ock erhålla genom
att ta del av avtalet mellan parterna. Sedan tillträde skett av i upplåtelsen
ingående markområde eller byggnad, torde därför hela upplåtelsen böra erhålla
det skydd mot ny ägare, som nu tillkommer upplåtelsen av markområdet
eller byggnaden. Nämnda kombinerade upplåtelser torde vara ganska
talrika. Det kan antagas, att en stor del av fiskearrendatorerna kommer att
iå skydd genom en sådan regel. En regel av sådant innehåll bör därför med
hänsyn till förut anförda principiella skäl ersätta den av fiskeristyrelsen
förordade. Frågan huruvida under begreppet byggnad kan föras även vissa
större permanenta fiskebyggnader, särskilt sådana vid lax- eller ålfisken i
älvar, torde kunna överlämnas åt rättstillämpningen.

I promemorian anföres slutligen i denna del, att, med hänsyn särskilt till
sådana upplåtelser vid vilka tillträde i lagens mening icke kan ske, inteckningsskydd
alltid bör stå till buds. Därför borde stadgas, att fiskearrendatorn
icke, såsom för närvarande är fallet, skulle kunna betagas rätten att
genom inteckning av avtalet trygga sig mot ny ägare.

Remissyttranden över departementspromemorian

De flesta remissinstanserna lämnar förslaget på denna punkt utan erinran.
Några av dem framhåller uttryckligen dess fördelar. Lantbruksstyrelsen
uttalar sålunda, att bestämmelserna överensstämmer, så långt sådant
synes möjligt, med vad som gäller jordbruksarrenden och följaktligen avgjort
synes vara att föredraga framför fiskeristyrelsens förslag. Kammarkollegiet
anser promemorians regel vara i princip godtagbar men säger
sig dock icke vilja fördölja, att densamma kan komma att orsaka en fastighetsägare
överraskningar, i vart fall om fråga är exempelvis om endast en
mindre bod vari några nät hängts in och det av upplåtelsen omfattade fiske■\attnet

alharligaste anmärkning vid remissbehandlingen av fiskeristyrelsens betänkande
föranleddes av ställningstagandet rörande upplåtelsens bestånd mot
ny fastighetsägare samt att beredningen därvid hävdade, att man icke gärna
kunde gå längre än vad promemorian nu gjort.

Ett par remissinstanser förordar i viss utsträckning eu ändrad utformning
av promemorians förslag. Hovrätten för Övre Norrland anser sålunda,
att som förutsättning för upplåtelsens bestånd bör, i analogi med det föreslagna
stadgandet i 2 § andra stycket i promemorians lagförslag, gälla att
arrendatorn börjat utöva rättighet som ingår i upplåtelsen. Hovrätten tilllägger,
att tillträde av markområde vid fiskearrende svnes svårbevisligt.
Kalmar läns norra hushållningssällskap önskar, att upplåtelsen skall äga
bestånd, om arrendatorn påbörjat fisket och anskaffat utrustning härför.

Fiskeristyrelsen vidhåller sitt förslag samt anför:

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 11)57

Styrelsen var vid utarbetandet av sitt förslag fullt medveten om alt vissa
strängt juridiskt principiella synpunkter måhända skulle kunna anföras mot
detsamma. Den föreslagna bestämmelsen är emellertid av så vital betydelse
för hela lagens syfte, att man i detta fall måste låta rent praktiska synpunkter
dominera, delta så mycket mera som styrelsen hyser samma åsikt som
den, vilken kommit till uttryck i departementspromemorian, alltså att faran
för rättsförlust genom den föreslagna bestämmelsen är mycket liten.

Till fiskeristyrelsens förslag ansluter sig Malmöhus läns hushållningssällskap,
som anser att departementspromemorians förslag ej tillförsäkrar fiskear
re ndatorn skälig trygghet i yrkesutövningen, samt fiskeriintendenten i
Västerhavets distrikt, som i andra hand ifrågasätter, om icke arrendet kunde
gälla mot ny ägare så snart arrendatorn börjat utnyttja fisket.

En annan lösning, nämligen att fiskearrende utan särskilt förbehåll skall
gälla mot ny ägare av fastigheten om den nye ägaren vid överlåtelsen ägt
eller bort äga kännedom om upplåtelsen, förordas av arrendenämnden i Västmanlands
län. Regeln bygger på ett uttalande av lagberedningen i dess år
1947 avgivna betänkande med förslag till ny jordabalk (SOU 1947: 38 s. 153).

Arrendenämnden i Norrbottens län finner det icke nödvändigt att i avbidan
på en ny jordabalk införa en särregel på denna punkt för fiskearrenden.

Vissa invändningar, dock utan ändringsförslag, anföres av Västmanlands
läns hushållningssällskap, som anser att det föreslagna stadgandet kommer
att ge anledning till viss irritation vid överlåtelser av fastigheter med utarrenderade
fiskerätter, samt Svenska fiskevårdsförbundet, som påpekar att
svårigheter kan uppstå för fiskearrendatorn vid fastighetens försäljning,
därest ej hus eller markområde ingår i upplåtelsen.

Promemorians förslag, att fiskearrendatorn icke skall kunna betagas rätten
att genom inteckning skydda nyttjanderättens bestånd, har föranlett uttalanden
från några remissinstanser. Lagberedningen, som upplyser att förslaget
överensstämmer med vad beredningen i sitt förslag till ny jordabalk
ämnar föreslå beträffande nyttjanderätt och därmed likställda rättigheter,
framställer ingen saklig anmärkning men tillägger:

Det i promemorian åberopade skälet att tillträdet ej kommer att bli av
rättslig betydelse i fråga om beståndet av vissa fiskearrenden kan emellertid
göras gällande även vad angår alla andra nyttjanderättsupplåtelser med
undantag av arrende och hyra, t. ex. jakträtt, ävensom beträffande rätt till
servitut. Lämpligheten av att allenast för nu åsyftade fall genomföra en avvikelse
från en rättsgrundsats, som i övrigt skulle beslå oförändrad, kan
uppenbarligen ifrågasättas. Frågan om giltigheten av ett dylikt förbehåll
beror dessutom ur mera allmänna synpunkter ej enbart av de i promemorian
anförda omständigheterna. I detta sammanhang måste sålunda också
uppmärksammas spörsmålet om inskrivningens betydelse för rättighetens
bestånd vid exekutiv auktion, något som också gäller i fråga om arrende och
hyra.

Kammarkollegiet ställer sig mera kritiskt samt påpekar bl. a. att vissa
svårigheter kan uppstå, då inteckning sökes. Härom anför kollegiet:

Enligt förslaget skall ett förbehåll i avtalet, att fiskearrendatorn icke skall
äga rätt till inteckning av den upplåtna rättigheten, vara utan verkan. Emcl -

64 Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1951

lertid är ett dylikt förbehåll giltigt, såframt upplåtelsen, ehuru skriftlig, icke
har ett i 1 § första och andra styckena nu ifrågavarande lag angivet ändamål.
Det kan icke antagas att av upplåtelsehandlingen alltid otvetydigt
framgår, huruvida denna lag är tillämplig. Inskrivningsdomaren kan därför,
då inteckning sökes på grund av ett avtal som innehåller förbud mot inteckning,
nödgas ingå på en för meddelandet av nyttjanderättsinleckningar eljest
tämligen främmande materiell prövning av upplåtelsen.

Kollegiet uttalar vidare, att starka skäl kan anföras för att från den föreslagna
regeln undantaga fastigheter i publik ägo, samt yttrar till motivering
härför:

Dessa fastigheter är icke föremål för omsättning i samma utsträckning
som enskildas fastigheter. De myndigheter som verkställer upplåtelse av fiskerätt
får antagas sörja för att arrendatorns rätt icke utsläckes vid en försäljning
eller i följd av dubbelupplåtelse. Slutligen är vissa kronofastigheter
av den storleken, att de vid ett mera allmänt utnyttjande av befogenhet att
söka inteckning skulle bli belastade med ett stort antal nyttjanderättsinteckningar,
som fick partiellt dödas vid varje frånsäljande av ett markområde.

I anslutning till det sist sagda må såsom en allmän olägenhet av den
ovillkorliga rätten till inteckning av fiskearrenderätt erinras att dödandet
av dylik inteckning måste — då på grund av optionsrätten ofta ej kan av
upplåtelsehandlingen utläsas, huruvida nyttjanderätten upphört — kräva en
för fastighetsägaren mången gång tämligen betungande utredningsplikt.

Örebro läns hushållningssällskap föreslår, att den ovillkorliga rätten för
fiskearrendatorn att söka inteckning utgår. Sällskapet framhåller att, i den
mån fiskearrendatorn ej genom tillträde i lagens mening kan erhålla skydd
mot ny fastighetsägare, skadeståndsrätt mot npplåtaren dock tillkommer
honom, samt fortsätter:

Att härutöver kräva rätt för fiskearrendatorn till inteckning av varje rättighet,
som omfattas av här berörda lag, går längre än vad som i andra sammanhang,
exempelvis i den allmänna nyttjanderättslagen, ansetts vara erforderligt
för att trygga arrendatorns rätt vid överlåtelse. En dylik bestämmelse
kommer dessutom säkerligen att medföra en betydande ovillighet
hos ägare av fiskevatten att utarrendera dessa med hänsyn till de konsekvenser
ett dylikt inteckningsförfarande kan få för dem. En regel sådan
som den i § 8 kommer därigenom i sista hand att verka till nackdel för den
yrkeskår, den avser att skydda.

Föredraganden

Vid överlåtelse av en fastighet behåller en nyttjanderätt med avseende på
fastigheten givetvis giltighet, om säljaren gör förbehåll härom vid försäljningen.
Vidare kan nyttj anderätten vara skyddad genom inteckning. Om intet
av dessa båda fall föreligger, är den svenska rättens huvudregel, att
nyttjanderätlen ej kan göras gällande mot fastighetens nye ägare men att
nyttj anderätt shavaren i stället i princip kan kräva skadestånd av den tidigare
fastighetsägaren. För de vanligaste nyttj anderätterna, arrende och hyra,
har skyddet för nyttjanderätten emellertid på olika sätt förstärkts. Om arrendatorn
tillträtt arrendet blir sålunda vid jordbruksarrende detta skyd -

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

dat mot ny ägare av fastigheten, även om förbehåll vid försäljningen ej
gjorts och nyttjanderätten ej heller blivit intecknad. Såsom framhålles i promemorian
kan emellertid något tillträde i nyttjanderättslagens mening i regel
icke äga rum vid fiskearrende. Endast om i detta ingår nyttjanderätt till
markområde eller hus eller, möjligen, större fiskebyggnad kan lagens fordringar
på tillträde anses uppfyllda. Förhållandena vid fiskearrende är därför
i detta avseende i rätt hög grad annorlunda än vid jordbruksarrende.

Mot bakgrunden av vad nu anförts får man se fiskeristyrelsens förslag att
upplåtelse av fiskearrende alltid skall vara skyddat mot ny fastighetsägare.
Detta innebär — bortsett från ett av speciella förhållanden betingat stadgande
som avser elektriska anläggningar — en nyhet för svensk rätt. Förslaget
lämnades dock i allmänhet utan erinran av remissinstanserna. Från några
håll, bl. a. från lagberedningen och kammarkollegiet, restes emellertid invändningar
mot den av fiskeristyrelsen föreslagna lösningen. I stället förordades
eu reglering i så nära överensstämmelse som möjligt med motsvarande
stadganden rörande jordbruksarrende. Dessa önskemål tillmötesgicks i
departementspromemorian. Därvid avvisades fiskeristyrelsens förslag främst
av den anledningen, att det innefattade en regel av sådan principiell vikt
att den icke borde införas i lagstiftningen genom en lag av så begränsad
räckvidd som den nu aktuella. I promemorian framhölls också, att kombinerade
upplåtelser av sådant slag att ett tillträde kunde äga rum torde vara
ganska talrika, varför det kunde antagas, att en stor del av fiskearrendatorerna
skulle få skydd genom den i promemorian föreslagna regeln.

Vid remissbehandlingen av promemorian har dess förslag på denna punkt
lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna. Fiskeristyrelsens förslag
har dock förordats av några instanser, bl. a. av styrelsen, som framhållit att
bestämmelsen var av så vital betydelse för hela lagens syfte att de rent praktiska
synpunkterna borde få vara avgörande. Från andra håll, bl. a. hovrätten
för Övre Norrland, har föreslagits att som förutsättning för upplåtelsens
bestånd skulle gälla att arrendatorn börjat utöva fisket eller annan rättighet
som ingick i upplåtelsen. Ytterligare en lösning har anvisats, nämligen av
arrendenämnden i Västmanlands län, som uttalat att förutsättningen för
upplåtelsens bestånd borde vara att den nye fastighetsägaren vid överlåtelsen
ägt eller bort äga kännedom om upplåtelsen.

Vid valet mellan de olika förslagen är att beakta syftet med kravet på tillträde
vid jordbruksarrende, nämligen att en för en fastighetsspekulant lätt
uppmärksammad omständighet skall tyda på att nyttjanderätt upplåtits.
Detta krav har uppgivits i fiskeristyrelsens förslag. .lag ansluter mig till den
i promemorian uttalade meningen, att eu ur principiell synpunkt så betydelsefull
nyhet i lagstiftningen icke bör införas utan övervägande i ett större
sammanhang än det nu förevarande. Samma invändning kan riktas mot
de övriga förslagen till ändring av den i promemorian förordade regeln. Det
sist nämnda av dem, nämligen alt förutsättningen för nyttjanderätlens bestånd
skall vara alt den nye ägaren ägt eller bort äga kännedom om upplåtelsen,
bygger visserligen på ett uttalande av lagberedningen i dess betän 5

llilumg till riksdagens protokoll 11)57. 1 samt. Nr 151

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

kände med förslag till ny jordabalk. Lagberedningens slutliga förslag i denna
del och statsmakternas ståndpunktstagande till detta bör emellertid icke
föregripas. Skulle en regel av antytt innehåll komma att införas beträffande
jordbruksarrenden, torde frågan om vidtagande av motsvarande ändring
i fiskearrendelagen få övervägas. Även förslaget om ovillkorlig rätt för fiskearrendator
att låta inteckna nyttjanderätten, vilket framlagts i promemorian,
innebär en avvikelse från vad som gäller vid jordbruksarrenden.
Som lagberedningen framhållit torde lämpligheten av att i detta sammanhang
införa en sådan regel kunna ifrågasättas. Även de praktiska olägenheter,
som kammarkollegiet påpekat, talar mot att frånkänna ett mellan
upplåtare och fiskearrendator i avtal träffat förbehåll om förbud mot inteckning
laga verkan. Vidare kan de av Örebro läns hushållningssällskap
anförda betänkligheterna mot promemorieförslaget icke frånkännas visst
berättigande. Vid bedömandet av skälen för och emot en ovillkorlig rätt till
inteckningsskydd bör särskilt beaktas, att upplåtarens skadeståndsskyldighet
mot fiskearrendatorn i händelse av en försäljning av fastigheten utan
förbehåll om fiskearrendets bestånd utgör ett väsentligt skydd för arrendatorn.
I regel torde denna skyldighet leda till att upplåtaren gör förbehåll
om arrenderätten vid en försäljning av fastigheten. Efter övervägande av
samtliga dessa synpunkter har jag kommit till den uppfattningen, att ej
heller i denna del avsteg nu bör göras från de regler som i samma hänseende
gäller för jordbruksarrenden. I enlighet med det anförda förordar jag,
att promemorians förslag i fråga om förutsättningarna för upplåtelsens bestånd
mot ny ägare genomföres med den jämkningen, att laga verkan icke
frånkännes en avtalsbestämmelse om att nyttj anderätten icke må intecknas.

8. Den lagtekniska utformningen av lagstiftningen

Fiskerätts kommitténs förslag innebar, att i 2 kap. nyttjanderättslagen
skulle införas en ny paragraf, betecknad 71 §, vari dels lämnades en regel om
formen för upplåtelse av vissa fiskerätter, dels föreskrevs, att å dessa
''issa stadganden i samma kapitel i tillämpliga delar skulle äga motsvarande
giltighet.

kiskeristyrelsen däremot föreslog en särskild lag om vissa upplåtelser av
fiskerätt m. in., vari rättsförhållandena vid de ifrågavarande upplåtelserna
relativt utförligt behandlades. Styrelsen framhöll emellertid, att lagstiftningen
icke innebar någon fullständig reglering av rättsförhållandet mellan
jordägaren och fiskearrendatorn utan att endast de bestämmelser medlagits
som funnits nödvändiga för att syftet med lagstiftningen skulle vinnas. En
analogisk tillämpning av bestämmelserna i 2 och 3 kap. nyttjanderättslagen
kunde, tilläde styrelsen, ofta vara på sin plats i frågor, som icke reglerades
i den föreslagna lagen. Styrelsen föreslog vidare bl. a. ett flertal följdändringar
i nyttjanderättslagen.

Vid remissbehandlingen av fiskeristyrelsens förslag uttalade sig några av
remissinstanserna rörande de lagtekniska problemen. De flesta av dem, bl. a.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 ar 1957

lagberedningen, förordade en speciallag framför en reglering inom ramen för
den allmänna lagen, d. v. s. nyttjanderättslagen eller den nya jordabalk, till
vilken beredningen hade atl framlägga förslag. Länsstyrelsen i Stockholms
län uttalade dock, att det borde övervägas att inarbela de föreslagna nya bestämmelserna
i nyttjanderättslagen i samband med cn översyn av denna
lag. Beträffande den närmare utformningen förordade lagberedningen, att
i nyttjanderättslagen, lämpligen i dess 1 kap. 8 §, intogs en bestämmelse
innehållande en hänvisning till den föreslagna lagen samt att i sistnämnda
lag uttömmande angavs i vilken utsträckning och med vilka modifikationer
bestämmelserna i nyttjanderättslagen skulle äga tillämpning i fråga om
upplåtelser, för vilka den särskilda lagen skulle gälla.

I departementspromemorian förordas, att särskild lag utfärdas, samt anföres
vidare:

I lagtekniskt hänseende synes vad lagberedningen framhållit böra beaktas.
Ur skilda synpunkter skulle det ha varit till fördel att lagstiftningen beretts
i ett större sammanhang, exempelvis i samband med en översyn av
vissa delar av nyttjanderättslagen. Då det emellertid ur social synpunkt torde
vara angeläget att ifrågavarande kategorier av fiskare snarast erhåller
den trygghet i yrkesutövningen, som framförallt bestämmelserna om minimitid
och optionsrätt avser att skapa, synes övervägande skäl tala för alt
frågan om införande av de föreslagna bestämmelserna icke sammankopplas
med andra frågor rörande nyttjanderättsupplåtelser från fastighet.

Beträffande den närmare utformningen innebär departementspromemorians
lagtekniska metod, att endast de bestämmelser, vilka för parterna i arrendeförhållandet
i allmänhet är av särskilt stort intresse, direkt intagits
i den föreslagna lagen samt alt därutöver genom hänvisningar till ett stort
antal stadganden i 1 och 2 kap. nyttjanderättslagen dessa stadganden i tilllämpliga
delar blir gällande även vid de fiskearrenden, som omfattas av den
särskilda lagen.

Metoden med hänvisningar till nyttjanderättslagen har lämnats utan erinran
av flertalet remissinstanser. Mot densamma har emellertid i ett tämligen
stort antal remissyttranden gjorts uttalanden, vilka är mer eller mindre
avvisande. I klart tillstyrkande riktning uttalar sig endast två remissinstanser,
nämligen lagberedningen, som konstaterar att i departementspromemorians
lagförslag anlitats den hänvisningsmetod som beredningen rekommenderat
vid remissbehandlingen av fiskeristyrelsens betänkande, samt
Uppsala läns hushållningssällskap, som anser att promemorians förslag genom
bl. a. anslutning till annan lagstiftning erbjuder en god lösning.

Övriga remissinstanser, som uttalat sig, framhåller i allmänhet alt hänvisningarna
gör laginnehållet svårtillgängligt. Honrätten för Västra Sverige
antyder, att hänvisningarna kan föranleda betydande osäkerhet vid tillämpningen.
Även hovrätten för övre Norrland befarar tolkningssvårigheter. Hovrätten
förordar därför fiskeristyrelsens metod, möjligen med hänvisningsmetoden
använd i fråga om kombinerade upplåtelser. Fiskeristyrelsen hävdar,
alt dess utformning av lagtexten — utan eu mängd hänvisningar till eu
författning, som ej alls avser fiskeförhållanden är bättre ägnad att väg -

Kungl. Maj:ts proposition nr iöl år 7.9.57

leda gemene man. Även länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Göteborgs
och Bohus, V ästernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, fiskeriintendenterna
i övre norra distriktet och Västerhavets distrikt, arrendenämnden
i Norrbottens län, Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Västmanlands, Västernorrlands
och Västerbottens läns hushållningssällskap, Sveriges fiskares
riksförbund, Svenska fiskevårdsförbundet och Södra Sveriges fiskeriförening
tar i mer eller mindre bestämda ordalag avstånd från hänvisningsmetoden.
För den händelse denna likväl skulle komma till användning vid lagens slutliga
utformning hemställer flera av dessa remissinstanser, att en broschyr
rörande lagens innehåll utges genom statens försorg.

För ett inarbetande i nyttjanderättslagen av de föreslagna bestämmelserna
uttalar sig några remissinstanser. Arrendenämnden i Västmanlands län ifrågasätter
sålunda, om det icke skulle vara mera praktiskt och överskådligt
alt låta bestämmelserna ingå som ett särskilt kapitel i nyttjanderättslagen.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län hävdar att behovet av skyndsamma åtgärder
för att stärka fiskearrendatorernas rättsskydd, vilket behov åberopas till
förmån för en särlagstiftning, nu är mindre trängande än före tillkomsten
av 1950 års fiskerättslag. Länsstyrelserna i Stockholms och Blekinge län
begränsar sina yrkanden att avse en framtida inarbetning.

Föredraganden

Förekomsten i lagtexten av hänvisningar till skilda stadganden i nyttjanderättslagen
minskar otvivelaktigt den föreslagna fiskearrendelagens överskådlighet.
Å andra sidan skulle en direkt utformning av samtliga bestämmelser
— alltså utan hänvisningar — kräva ett omfattande arbete med anpassning
av de ifrågavarande stadgandena i nyttjanderättslagen till förhållandena
vid fiskearrenden. De flesta stadgandena kan nämligen ej oförändrade
införas i fiskearrendelagen. Fiskeristyrelsen har i sitt förslag i viss
utsträckning genomfört en sådan anpassning samt i övrigt i motiven hänvisat
till att en analogisk tillämpning av bestämmelserna i 2 och 3 kap. nyttjanderättslagen
ofta kunde vara på sin plats i frågor, som icke reglerades i
den föreslagna lagen. Enligt min mening bör emellertid i fiskearrendelagen
till ledning för rättstillämpningen uttömmande anges de bestämmelser i nyttjanderättslagen
vilka skall tillämpas vid fiskearrenden. Därest detta skall ske
utan hänvisning till nyttjanderättslagen måste fiskearrendelagen bli mycket
omfattande samt dess färdigställande bli försenat. Härtill kommer att lagberedningen
inom ett eller annat år väntas framlägga förslag till bl. a. en
reviderad arrendelagstiftning. De nyheter som därvid är att emotse torde i
sin tur komma att föranleda jämkningar även i fiskearrendelagen.

Vid nu angivna förhållanden har jag icke ansett mig kunna tillmötesgå
önskemålen att hänvisningarna helt skall slopas. I viss utsträckning har jag
emellertid begränsat dem i förhållande till promemorians förslag lill lagtext.
Ledmotivet har därvid varit, att de bestämmelser som i regel är av
praktisk betydelse för de avtalsslutande parterna intagits direkt i lagtexten,
medan hänvisningarna avser sådana stadganden som blott i särskilda

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957 69

fall behöver tillämpas. Det är min förhoppning, att på detta sätt lagtexten
icke skall visa sig svårhanterlig i sin användning i det praktiska rättslivet.
Jag förmodar, att de önskemål vissa remissinstanser uttalat om en broschyr
rörande den nya lagen kommer att tillgodoses därigenom att, på sätt vanligen
brukar ske i samband med tillkomsten av ny lagstiftning, på enskilt
initiativ utges kommentarer till lagen. Härjämte får jag erinra om möjligheterna
för parterna i arrendeförhållandet att i viss utsträckning erhålla
upplysningar av arrendenämnden och att, om mitt tidigare omnämnda förslag
härom genomföres, erhålla biträde av särskilda för rådgivning i arrendefrågor
utsedda personer.

III. Specialmotivering

1. Förslaget till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt m. m

1 §•

I denna paragraf anges lagens tillämpningsområde. Avgränsningen bärav
har i sak utförligt behandlats i den allmänna motiveringen. Vissa frågor
av mera formell eller teknisk art torde emellertid kräva ett närmare klarläggande.

Första stycket behandlar avgränsningen med hänsyn till ändamålet med
fiskeupplåtelsen. I stort sett överensstämmer stadgandet med vad som föreslagits
i fiskeristyrelsens betänkande och i departementspromemorian. Utbytet
av uttrycket »binäringsfiske» i promemorians lagtext mot »annat fiske»
kan betecknas som en redaktionell ändring. Härom hänvisas till den
allmänna motiveringen.

Andra stycket avser s. k. kombinerade upplåtelser, d. v. s. upplåtelser som
innefattar såväl fiskerätt som annan nyttjanderätt. Lagtexten överensstämmer
i sak med fiskeristyrelsens förslag samt innebär i förhållande till promemorian
endast den förändringen, att undantaget för vattenfallsrätt slopats.

I tredje stycket anges avgränsningen av lagens tillämpningsområde i fråga
om kretsen av upplåtare. Området har utvidgats i förhållande till såväl
fiskeristyrelsens som departementspromemorians förslag. Det av fiskeristyrelsen
föreslagna undantaget för upplåtelse från fastighet, som tillhör kronan
eller är av ecklesiastik natur, har sålunda begränsats till att gälla upplåtelser
i samband med arrende av jordbruk, varjämte undantagen för upplåtelse
av gemensamhetsfiske samt för viss upplåtelse från fiskearrendator
borttagits. 1 promemorian föreslogs bl. a. undantag för upplåtelse av fiskerätt
i samband med arbetsavtal ävensom för upplåtelse i vissa fall av gemensamhetsfiske,
i fiskeområde ingående fiske samt oskiftat fiske eller annat
samfällt fiske. Bortsett från att dessa undantag slopats överensstämmer
stycket i sak praktiskt taget med promemorians förslag, ehuru det i redaktionellt
hänseende helt omarbetats.

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

Departementspromemorian
Första stycket

I promemorian behandlas till en början vissa särskilda frågor
rörande avgränsningen av lagens tillämpningsområde.
Härom anföres bl. a. följande.

Liksom i fiskeristyrelscns förslag omfattar lagen endast skriftliga avtal,
jämför 2 §. Upplåtelsen skall, för att omfattas av lagen, ha skett mot nederlag.
Lagen är alltså tillämplig endast å till privaträtten hörande förmögenhetsrättslig
fiskerätt och, i förekommande fall, annan nyttjanderätt upplåten
genom skriftligt avtal mot vederlag. Utesluten från lagens tillämpningsområde
är således dels fainiljerättslig nyttjanderätt (jämför bestämmelserna
i 4 kap. 2—9 §§ testamentslagen), dels rent benefik upplåtelse. Vad sistnämnda
slag av upplåtelser angår, är det dock uppenbart att fall kan tänkas,
då en till formen vederlagsfri upplåtelse måste anses falla under lagen.
Att så blir fallet om själva upplåtandet skett i en handling och bestämmandet
av vederlaget i en annan, är tydligt. Vidare torde i fråga om kombinerad
upplåtelse en bestämmelse, att vederlag icke skall utgå för fiskerätten men
utgå för annan i upplåtelsen ingående rättighet, icke föranleda att fiskerätten
anses ha upplåtits utan vederlag. Motsvarande torde böra gälla, om vederlaget
knutits till fiskerätten och den andra rättigheten formellt erhålles
utan vederlag. Det sagda följer av att upplåtelsen måste betraktas som eu
enhet även i vad gäller vederlagsbestämmelserna. Förhållandet blir självfallet
ett annat om det befinnes vara fråga om två självständiga upplåtelser.
Detta torde dock höra till undantagen, om det endast är fråga om en upplåtare.
Avgörande för huruvida eu till formen vederlagsfri upplåtelse i
själva verket måste anses ha skett mot vederlag, bör vidare vara upplåtelsens
verkliga karaktär; parternas konstruktion av avtalet bör alltså icke
vara utslagsgivande.

Såsom förut antytts omfattar lagen icke upplåtelser, som grundas på ett
offentlig-rättsligt förhållande.

Frågan om vad som innefattas i ordet »fiskerätt» torde i allmänhet icke
komma att vålla några svårigheter vid tillämpningen. I vissa fall kan dock
tvekan tänkas uppkomma. Till ledning för avgränsningen bör i första hand
läggas vad i fiskerättslagen åsyftas med begreppet samt innehållet i 1 §
första stycket fiskeristadgan. — Den fastighet som är föremål för fiskerätten
kan vara av olika natur; upplåtelse kan ske av fiske å »fiskeri, varmed
äganderätten till grunden ej är förenad» (jämför 5 § 1895 års lag angående
vad till fast egendom är att hänföra) eller av fiske å andra fiskefastigheter
(sådana förekommer undantagsvis) eller, slutligen, av fiske å vattenområde
till fastighet av annat slag, exempelvis jordbruksfastighet. Beträffande upplåtelser
av såväl fiskerätt som annan nyttjanderätt hänvisas till andra stycket.

Såsom fiskeristyrelsen anfört (betänkandet s. 26) måste bedömandet av
för vilket ändamål upplåtelsen ägt rum ske med hänsyn till omständigheterna
vid avtalets tillkomst. Härvid må hänvisas till vad som gäller vid sociala
jordbruksarrenden. Avgörande bör alltså ytterst bli de objektiva omständigheter
som kännetecknar upplåtelsen. Självklart är att bland dessa
omständigheter svaret på frågan, huruvida fiskevattnets avkastning är tillräcklig
för att upplåtelsen skall kunna omfattas av lagen, måste tillmätas
stor betydelse.

I detta sammanhang må anmärkas, att med det tillämpningsområde som
lagen föreslås skola erhålla några särskilda bestämmelser icke torde erford -

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

ras för de fall då tillämpningen av lagen beror av att arrendatorn redan innehar
fiskerätt. Sådana fall torde nämligen bli mycket sällsynta, och lösandet
av de problem som därvid kan uppstå torde kunna överlämnas åt rättstillämpningen.
Det kunde visserligen ifrågasättas att icke låta lagen av sådan
orsak bli tillämplig, men detta skulle i vissa, ehuru dock säkerligen
mycket sällsynta fall kunna motverka en rationell fiskevård. Sådan verkan
kan tänkas, ''då en husbehovsfiskare övergår till yrkesfiske genom att vart
efter annat arrendera olika fiskevatten med liten avkastning. Även andra
skäl kan anföras för bibehållandet av denna möjlighet att få fisket inordnat
under de sociala reglerna.

Med uttrycket »åt annan» åsyftas viss person. Lagen avses alltså icke bli
tillämplig å fiskeservitut, vilka ju gäller till förmån för viss fastighet. Det
må i detta sammanhang anmärkas, att lagen i princip omfattar upplåtelser
från alla kategorier av upplåtare. I tredje stycket angives emellertid vissa
fall, då lagen icke avses äga tillämpning.

I annat sammanhang behandlas i promemorian den i ett par remissyttranden
över fiskeristvrelsens betänkande upptagna frågan om upplåtelser
till sammanslutningar av fiskare. Härom anföres i promemorian
:

Vad beträffar upplåtelser till sammanslutningar av fiskare torde böra gälla
samma regler som i fråga om den sociala arrendelagstiftningen på jordbrukets
område. Ehuru denna lagstiftning, såsom framgår av ett flertal av
dess bestämmelser, utformats med tanke på att arrendatorn skulle vara en
fysisk person, torde dock bestämmelserna vara tillämpliga även då arrendatorn
är en juridisk person (jfr beträffande sambruksföreningar SOU
1946: 70, s. 100). Hinder torde därför icke föreligga mot att en sammanslutning
av yrkesfiskare erhåller lagens skydd beträffande ett av föreningen
drivet och arrenderat yrkesfiske.

Andra''stycket

Rörande detta stycke anföres i promemorian till en början följande.

Såsom framgår av bestämmelsen måste sådan kombinerad upplåtelse, varå
lagen skall få tillämpning, alltid innehålla upplåtelse av ett sådant fiske
som sägs i första stycket, övrig rätt som ingår i upplåtelsen måste, förutom
att vara upplåten mot vederlag, vara av sådan art att 1 kap. nyttjanderättslagen
därå äger tillämpning. Härunder faller exempelvis icke blott nyttjanderätt
till fast egendom utan även upplåtelse av nyttjanderätt till hus, som
är beläget å annans grund, samt av jakträtt. För att lagen skall bli tillämplig
å upplåtelsen kräves emellertid ytterligare att densammas huvudsakliga ändamål
är idkande av fisket. Såsom förut i den allmänna motiveringen anförts
bör i fråga om inbördes självständiga upplåtelser för varje upplåtelse
för sig avgöras, vilken lag som skall äga tillämpning å upplåtelsen.

I detta sammanhang behandlas även upplåtelser av s. k. f i s k c t o r p.
Upplåtelsen omfattar i dessa fall dels ett torp eller eu annan mindre fastighet,
dels fiskevatten som hör till annan eller andra fastigheter, mestadels
det gods varunder torpet lyder. Meningen med eu sådan upplåtelse är att
nyttjanderättshavaren huvudsakligen skall livnära sig av fisket. Om upplåtelser
av delta slag anföres i promemorian:

Fiskeristyrelsen har i motiven (betänkandet s. 110) funnit att fisketorpen
borde lämnas utanför lagstiftningen. Motsvarande undantag har emellertid

Kungl. Maj.ts proposition nr t Öl ur 1957

icke influtit i lagtexten. Det torde ock rent lagtekniskt stöta på svårigheter
att utforma ett sådant undantag. Emellertid synes frågan ha ganska ringa
praktisk betydelse. Såsom fiskeristyrelsen framhållit torde omständigheterna
ofta vara sådana att samma regler tillämpas för fiskerätten som om
densamma ingått i jordbruksarrendet. Härvid kommer, såvida ej fisket är
det huvudsakliga i upplåtelsen, oftast de sociala arrendereglerna alt gälla
för såväl jordbruket som fisket. Skulle åter fiskerättsupplåtelsen befinnas
utgöra en helt fristående upplåtelse torde inga bärande skäl kunna åberopas
mot att lagen tillämpas å densamma, om förutsättningarna i övrigt föreligger.
I de fall åter då upplåtelsen av jordbruket och fisket måste anses utgöra
en enda kombinerad upplåtelse och dennas huvudsakliga ändamål är
idkande av fisket torde lagen böra erhålla tillämpning å upplåtelsen i likhet
med vad som gäller beträffande andra blandade upplåtelser, vilkas huvudsakliga
ändamål är sådant som nyss nämnts.

Tredje stycket

Beträffande de i promemorian föreslagna undantagen från lagens tilllämpningsområde,
som fått sin motsvarighet i det nu framlagda lagförslagets
1 § tredje stycket, behandlas vissa avgränsningsfrågor i promemorian,
varvid till en början anföres följande.

Undantaget för fiskerätt som upplåtes i samband med arrende för jordbruksändamål
från fastighet som tillhör kronan eller utgör ecklesiastik fastighet
eller universitets jord m. in. motsvaras beträffande enskildas och kommuners
upplåtelser av stadgandet under b) om undantag för upplåtelse som
helt eller delvis utgöres av socialt eller kommunalt arrende. Av tekniska
skäl är dock undantaget under a) något mera vittgående, i det att det avser
alla fiskerättsupplåtelser i samband .med arrende av jordbruksegendom.
(Angående detta uttryck jämför förordningen ang. grunder för förvaltningen
av viss kronoegendom samt stadgan ang. utarrendering av universitetsjord.
) Undantaget omfattar sålunda även fiskerättsupplåtelser i samband
med sådana upplåtelser av jordbruksegendom som beträffande enskildas
upplåtelser regleras i 49 § näst sista stycket nyttjanderättslagen (huggaretorp
eller annat därmed jämförligt arbetarboställe). Å upplåtelse som avses
under a) blir alltså lagen, om förutsättningarna i övrigt är för handen, tilllämplig
då exempelvis endast fiskerätt upplåtes, eller sådan rätt upplåtes i
samband med arrende för annat ändamål än jordbruk eller i samband med
hyra eller sådan partiell nyttjanderätt, varå i kap. 1 § nyttjanderättslagen
äger tillämpning. Ett villkor för tillämpning i fråga om blandad upplåtelse
är självfallet alltid att upplåtelsens huvudsakliga ändamål är idkande av
fisket. — Med »fastighet av ecklesiastik natur» avses sådan fastighet varå
1 § lagen den 4 jan. 1927 ang. tillstånd till försäljning av kyrklig jord in. in.
äger tillämpning. Med uttrycket »förvaltas av universitet eller annan inrättning,
som icke avses i 49 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom» har
åsyftats att, beträffande fiskerättsupplåtelser i samband med jordbruksarrende,
göra undantag för samma kategorier av upplåtare, frånsett kronan,
kyrkan och kommunerna, vilka icke omfattas av de sociala arrendebestämmelserna
på jordbrukets område. Härigenom undantagna är således, åtminstone
i regel, upplåtelser från stiftelser, vars styrelse utgöres av statsmyndighet
eller tilisättes av sådan myndighet, eller vars räkenskaper är föremål
för granskning i riksräkenskapsverket eller som förvaltas av riddarhusdirektionen
eller av akademi eller annan inrättning, för vilken Konungen fastställt
stadgar.

Knngl. Maj.ts proposition nr i51 år 1957

I fråga om det i promemorians förslag under b) upptagna undantaget för
kombinerad upplåtelse, vilken helt eller delvis utgöres av arrende som avses
i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen eller i lagen med särskilda bestämmelser
om arrende av viss kommunal jord, hänvisas i promemorian fiämst till
den allmänna motiveringen. Beträffande den närmare avgränsningen av lagens
tillämpningsområde anmärkes, att på grund av undantaget för upplåtelse
som avses i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen även sådan upplåtelse som
åsyftas i näst sista stycket av nämnda paragraf (huggaretorp och annat därmed
jämförligt arbetarboställe) undantages från lagens tillämpningsområde,
ehuru endast vissa av specialregleringens bestämmelser äger tillämpning å
dessa upplåtelser.

Remissijttranden över departementspromemorian

Promemorians uttalande rörande upplåtelser till sammanslutningar
av fiskare har väckt betänkligheter hos en remissinstans,
nämligen länsstyrelsen i Örebro län, som anfört:

Kan ej den möjlighet, promemorian öppnar å denna punkt, bli svår att
praktisera, särskilt om medlemmarnas antal är stort och nya medlemmar
efter hand tillkommer? Föreligger verkligen tillräckliga materiella skäl till
att i detta sammanhang skydda andra än fysiska personer ? Icke annat än
länsstyrelsen kan förstå måste risk föreligga, att i en dylik förening — kanske
mot stadgarna — insmyger sig medlemmar, som snarare är amatör- än
yrkesfiskare.

Den föreslagna lagtextens uttryck »inrättning, som icke avses
i 2 kap. 4 9 § lagen o in nyttjanderätt till fast e g e n d o in»
har väckt kritik från länsstyrelsen i Stockholms län, som framhåller, att ordet
»inrättning» icke återfinnes i det angivna lagrummet, samt anser det
önskvärt med en närmare precisering i själva lagtexten av vad som i detta
sammanhang åsyftas.

Lagberedningen, som icke gör någon invändning mot lagtextens formulering
på denna punkt, ifrågasätter emellertid om icke motivens bestämning
av vilka stiftelseupplåtelser som är att anse som undantagna har erhållit en
alltför kategorisk och preciserad prägel.

Med anledning av en anmärkning i departementspromemorian därom, att
den 1 a p p a r n a enligt särskilda författningsstadganden tillkom m a nde
fiskerätten självfallet icke beröres av att i promemorians lagförslag
icke upptagits något undantag för upplåtelser från kronan och från
ecklesiastika myndigheter, har länsstyrelsen i Jämtlands län anfört:

Länsstyrelsen anser, att lagen under inga förhållanden bör tillämpas å
upplåtelse av rätt till fiske inom de områden, som blivit anvisade till lapparnas
uteslutande begagnande, d. v. s. inom Jämtlands län de vid awittringen
för lapparna avsatta renbetesfjällen och de till utvidgning av dessa fjäll
sedermera upplåtna områdena (2 § lagen den 18 juli 1928 om de svenska
lapparnas rätt till renbete i Sverige). Jämlikt 55 § nämnda lag är, vad angår
detta län, fjällapp berättigad att å utmark till angivna fjäll och områden
bl. a. fiska. 56 § samma lag föreskriver — jämte annat — att, om inom om -

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

råde, som blivit till lapparnas uteslutande begagnande anvisat, upplåtelse
av fiske kan ske utan fara för tillgången på fisk och utan besvärande intrång
för lapparna, länsstyrelsen äger tillåta annan att mot avgift därstädes
jämte lapparna utöva fiske. Den optionsrätt, som enligt 4 § berörda lagförslag
tillerkännes fiskearrendator, skulle betaga länsstyrelsen möjligheten
att bedöma, huruvida en fortsatt upplåtelse vore förenlig med lapparnas
fiskerätt och övriga intressen. Detta utgör, enligt länsstyrelsens mening, ett
vägande skäl för att från lagens tillämpningsområde undantaga upplåtelse
av rätt till fiske inom ifrågakomna områden. Anmärkningen å s. 80 i promemorian,
att den lapparna enligt särskilda författningsstadganden tillkommande
fiskerätten självfallet icke berördes av lagen, torde endast gälla
själva fiskerätten och icke nu angivna förhållanden.

Föredraganden

Första stycket

Beträffande första stycket ansluter jag mig till de nyss anförda uttalandena
i promemorian. En remissinstans har ifrågasatt, huruvida skäl verkligen
finns att i detta sammanhang skydda andra än fysiska personer. Naturligtvis
kan det understundom vara vanskligt att avgöra, huruvida ett
fiske som upplåtits till en sammanslutning bör betecknas som yrkesfiske
eller eljest kan anses vara av väsentlig betydelse för medlemmarnas försörjning.
Svårigheten torde emellertid ej vara så stor, att den bör föranleda
att upplåtelser till sammanslutning undantages från fiskearrendelagens
skydd. Även om sådana upplåtelser f. n. ej torde vara vanliga, kan det i vissa
fall, t. ex. där större belopp erfordras för inköp av redskap in. in., måhända
visa sig praktiskt för en grupp fiskare att bilda en sammanslutning, som
arrenderar ett fiske. — Då begreppet fiskearrende bör avse jämväl de kombinerade
upplåtelser, varå lagen är tillämplig, har begreppet fått utgå ur
1 § första stycket och flyttats till 2 §.

Andra stycket

Även beträffande detta stycke instämmer jag i vad som anförts i promemorian.

Tredje stycket

Som förut anförts har tredje stycket i promemorians lagförslag helt omarbetats.
I sak innebär omarbetningen i stort sett följande. Det under a)
upptagna undantaget för fiskerätt som upplåtes i samband med arbetsavtal
ävensom undantaget under c) för upplåtelse av gemensamhetsfiske, oskiftat
fiske eller annat samfällt fiske till delägare i fisket har helt slopats. Kvar
står därefter av de i promemorian föreslagna undantagen dels undantaget
under a) för fiskerätt som upplåtes i samband med upplåtelse på arrende
av sådan jordbruksegendom, som tillhör kronan, utgör fastighet av ecklesiastik
natur eller förvaltas av universitet eller annan inrättning, som icke
avses i 2 kap. 49 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom, dels sådan kombinerad
upplåtelse, vilken helt eller delvis utgör socialt jordbruksarrende
eller arrende som avses i lagen med särskilda bestämmelser om arrende av

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

viss kommunal jord. I syfte att vinna en förenkling av lagtexten har denna
omarbetats, varvid i stället för en beskrivning av de fall där lagen icke äger
tillämpning använts metoden att positivt ange lagens tillämpningsområde.
Därvid bar gränsen dragits något annorlunda än i promemorians förslag.

Vad först angår upplåtelser från enskild person är gränsdragningen
densamma som i promemorians förslag. Om det i upplåtelsen ingående
jordbruksarrendet är ett socialt arrende, d. v. s. är av den beskaffenhet som
avses i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen, blir fiskearrendelagen ej tillämplig.

I annat fall blir sistnämnda lag emellertid att tillämpa, givetvis undei de allmänna
förutsättningar som finns upptagna i första och andra styckena i
paragrafen. Till upplåtelse av enskild person får räknas även det i 2 kap.
49 § särskilt nämnda fallet, där jordbruksarrendet omfattar mark, som förvärvats
av delägare i häradsallmänning in. in. men ej blivit införlivad med
allmänningen. Dödsbo torde, liksom vid tillämpningen av 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen,
vara att jämställa med enskild person.

En viss ändring i promemorians gränsdragning har däremot företagits beträffande
upplåtelser från andra i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen avsedda
rättssubjekt än enskilda personer. Dessa rättssubjekt utgöres av dels bolag,
föreningar och stiftelser, dels fideikommiss, dels häradsallmänningar jämte
vissa andra allmänningar. I fråga om bolag, förening, stiftelse
och allmänning av ifrågavarande slag avser 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen
endast jordbruksarrende, som omfattar högst 50 hektar odlad jord.
Vid större jordbruksarrenden gäller den sociala lagstiftningen däremot ej. I
fall av kombination mellan fiskerätt och ett sådant större jordbruksarrende
skulle fiskearrendelagen, om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda, därför
bli tillämplig enligt promemorians förslag men ej enligt det nu framlagda
förslaget. Vid en kombinerad upplåtelse, som omfattar fiskerätt i förening
med arrende av jordbruk om mer än 50 hektar odlad jord, torde förhållandena
emellertid knappast i något fall vara sådana, att fisket kan anses
vara det väsentliga ändamålet med upplåtelsen. Enligt min mening kan
det därför ej möta några betänkligheter att bortse från sådan kombination.

Beträffande upplåtelser från fideikommiss gäller det nyss sagda,
därest jordbruksarrendet avser gård, torp eller annan jordbrukslägenhet,
som lyder under huvudgården. Avser upplåtelsen däremot huvudgården eller
en del av denna omfattas den aldrig av 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen. Enligt
promemorians förslag men ej enligt det nu framlagda förslaget kan vid
en sådan upplåtelse, om fiskerätt ingår, fiskearrendelagen vara att tillämpa.
Upplåtelser av dylikt slag torde emellertid vara sällsynta. Vidare är att märka,
alt upplåtelse som berör huvudgården enligt gällande bestämmelser rörande
fideikommis, frånsett speciella undantagsfall, ej blir bindande för ny
innehavare av fideikommisset. 1 kap. 9 § nyttjanderättslagen, som innehåller
föreskrifter om bundenhet i viss utsträckning för ny innehavare, avser nämligen
ej huvudgård. Under dessa omständigheter torde ej heller i fråga om
huvudgård till fideikommiss den ändrade gränsdragningen i förhållande till
promemorians förslag vara av egentlig praktisk betydelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

I fråga om upplåtelser från kommun gäller lagen den 12 april 1946-med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal jord. Lagen avser
upplåtelse av jord, som i sin helhet ligger utom fastställd stadsplan eller
byggnadsplan och har en areal av högst 50 hektar odlad jord. Om arealen
odlad jord överstiger 50 hektar, torde en i upplåtelsen ingående fiskerätt
knappast kunna vara det väsentliga. I övriga fall av upplåtelser som innefattar
saväl jordbruksarrende som fiskerätt, på vilka den kommunala arrendelagen
ej blir tillämplig, synes knappast någon anledning föreligga att tilllämpa
fiskearrendelagen.

Kronojord och ecklesiastik jord in. in. omfattas ej av den
sociala arrendelagstiftningen i nyttjanderättslagen. I detta fall har endast
den ändringen gjorts i promemorians gränsdragning, att uttrycket »i samband
med» ersatts av formuleringen att jordbruksarrende »ingår i» upplåtelsen.
I sak torde detta ej innebära någon ändring. »I samband med» synes
nämligen i detta fall böra tolkas som ett krav på att kombinerad upplåtelse
enligt andra stycket skall föreligga.

Jag vill understryka, att vad jag nu anfört rörande tredje stycket endast
avser kombination mellan upplåtelse av fiskerätt och jordbruksarrende. Avser
upplåtelsen blott fiskerätt eller fiskerätt i kombination med annan nyttjanderätt
än jordbruksarrende, gäller givetvis reglerna i första och andra
styckena även för upplåtelser från andra rättssubjekt än enskilda personer Vad

angår fiskearrendelagens verkningar på den lapparna enligt
särskilda författningsstadganden tillkommande fiskerätten kan,
såsom länsstyrelsen i Jämtlands län framhållit, vissa svårigheter uppkomma.
Om exempelvis en upplåtelse av fiskerätt inom område, som blivit anvisat
till lapparnas uteslutande begagnande, ansetts kunna företagas utan
fara för tillgången på fisk och utan besvärande intrång för lapparna och
alltså stått i överensstämmelse med lagen den 18 juli 1928 om de svenska
lapparnas rätt till renbete i Sverige, kan förhållandena ha ändrats i dessa
hänseenden vid arrendeperiodens utgång. Skulle fiskearrendatorn i ett sådant
fall under åberopande av sin optionsrätt få arrendet förlängt, kunde
detta sägas stå i mindre god överensstämmelse med grunderna för nyssnämnda
lag. Jag förutsätter emellertid, att dessa svårigheter kan bemästras,
i erforderligt fall med anlitande av möjligheterna till dispens från bestämmelsen
om optionsrätt.

2 §.

I 2 § bar med stadgandet i 2 kap. 1 § nyttjanderättslagen som förebild
upptagits regler om avtalets form. Beträffande motiven torde jag i första
band få hänvisa till den allmänna motiveringen samt till sistnämnda lagrums
förarbeten. Paragrafen överensstämmer i sak med såväl bestämmelsen
i nyttjanderättslagen som promemorieförslaget. Vissa redaktionella
jämkningar har emellertid företagits.

Vid remissbehandlingen av promemorian gjorde kammarkollegiet några
erinringar i fråga om den redaktionella utformningen av denna paragraf.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

Kollegiet ansåg det önskvärt, att i lagtexten tydligare utsädes att någon nyttjanderätt
ej kunde göras gällande med stöd av ett muntligt avtal, samt anförde
härom att redan transponeringen av de i 2 kap. 1 § nyttjanderättslagen
använda orden »har fastigheten övertagits till brukande mot lega» till
uttrycket i 2 § andra stycket av lagförslaget »har fiskearrendator börjat utöva
rättighet, som ingår i upplåtelsen», ur denna synpunkt ingav betänklighet.
Orden i tredje stycket »rättigheten upphörde» syntes enligt kollegiet
i ganska hög grad fördunkla innebörden av ifrågavarande formkrav.

Även om vad kammarkollegiet sålunda anfört icke kan frånkännas ett
visst berättigande, torde det dock enligt min mening med erforderlig tydlighet
framgå av sammanhanget, att med ordet »rättighet» här åsyftas en
befogenhet enligt ett muntligt avtal, som icke rättsligen kan göras gällande
i enlighet med sitt innehåll men dock, om avtalsbestämmelserna icke efterieves,
under vissa förutsättningar kan föranleda skadeståndsskyldighet för
upplåtaren gentemot fiskearrendatorn. Då lagtexten synes bli alltför komplicerad,
om detta uttryckligen skall angivas, har någon omformulering i
den av kammarkollegiet förordade riktningen icke företagits.

Rörande den närmare innebörden av bestämmelserna i förevarande paragraf
må i övrigt anföras följande.

Första stycket

Genom detta stadgande görcs skriftlig form obligatorisk för upplåtelser
av fiskearrenden som är av beskaffenhet att falla under lagen. Muntliga
avtal om dylika arrenden saknar verkan som upplåtelseavtal. Enligt andra
stycket skall dock sådant avtal, om rättighet däri börjat utövas, få viss verkan.
Upplåtelseavtalet skall innehålla samtliga villkor som betingas. Ändringar
eller tillägg till det skriftliga avtalet blir utan verkan, om de ej avfattas
skriftligen. Härutinnan, liksom i fråga om tolkningen i övrigt av paragrafen,
må hänvisas till förarbetena till nyttjanderättslagens motsvarande
regel. Såsom av nämnda förarbeten framgår avses emellertid endast sådana
ändringar eller tillägg som har karaktären av egentliga kontraktsbestämmelser.
Andra tilläggsöverenskommelser erhåller, även om de härleder
sig från arrendeförhållandet, giltighet mellan parterna.

Såsom ovan antytts gäller bestämmelsen i första stycket endast upplåtelser
av sådana fisken som är av den natur att de kan erhålla lagens skydd.
Upplåtelse, vars ändamål icke är yrkesfiske eller fiske av väsentlig betydelse
för fiskearrendatorns försörjning, d. v. s. i första hand alla upplåtelser
till amatörfiske, beröres icke. Sådan upplåtelse kan alltså utan hinder av
förevarande bestämmelse med giltig verkan företagas muntligen.

Andra stycket

Ansvaret för att skriftlig form iakttages har lagts på upplåtaren. Har
arrendalorn börjat utöva rättighet som ingår i upplåtelsen kan han, om
skriftligt avtal ej kommer till stånd, tillerkännas skadestånd för den skada
som därigenom tillskyndas honom. Med regeln avses att fiskearrendatorn

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

skall erhålla ersättning både för direkta förluster, exempelvis arbete som
han nedlagt på fiskevårdande åtgärder, och den vinst som uteblivit till följd
av att giltigt arrendeavtal ej kommit till stånd. En förutsättning för arrendatorns
skadeståndsrätt är dock att det ej berott på honom att skriftligt avtal
ej upprättats. En vägran från arrendatorns sida att underteckna skriftlig
handling medför alltså att han går förlustig rätten till skadestånd. Därutöver
kan naturligen upplåtaren i sådant fall kräva att arrendatorn skall upphöra
med fisket. Någon skadeståndsskyldighet ådrager sig däremot icke denne
genom en vägran att underteckna skriftligt kontrakt.

Tredje stycket

Motsvarande regel beträffande jordbruksarrenden återfinnes i 2 kap. 1 §
tredje stycket nyttjanderättslagen. Såsom tidpunkt för rättighetens upphörande
torde böra betraktas den dag arrendatorn enligt myndighets beslut
eller rättsförhållandet mellan parterna är lagligen skyldig att upphöra med
utövandet av rättigheten.

3 och 4 §§.

Dessa paragrafer innehåller reglerna om minimitid och optionsrätt samt
motsvarar i huvudsak 2 kap. 2 § första stycket och 50 -52 §§ nyltjanderättslagen.
Bestämmelserna har behandlats i den allmänna motiveringen. I
törhållande till departementspromemorians förslag har den ändringen gjorts,
att en motsvarighet till stadgandet i 2 kap. 52 § nyttjanderättslagen rörande
tillkännagivande från arrendator att han ej vill begagna sig av sin optionsrätt
införts i 4 §. Enligt promemorieförslaget blev samma stadgande i stället
tillämpligt genom en hänvisning i 7 §. Härjämte har andra stycket av 4 § i
promemorieförslaget inarbetats i en särskild paragraf (5 §). På förslag av
lagberedningen har vidare avfattningen av 3 § bringats i närmare överensstämmelse
med motsvarande stadgande i 2 kap. 2 § nyttjanderättslagen genom
att i första stycket andra punkten det i promemorian föreslagna ordet
»gälla» utbytts mot »anses ingånget» samt ordet »likväl» fått utgå. Även i
övrigt har vissa redaktionella jämkningar företagits.

5 §.

Denna paragraf motsvarar i huvudsak 4 § andra stycket i promemorieförslaget
men har, i anslutning till stadgandet i 3 § första stycket i förevarande
förslag, utvidgats till att avse icke blott gemensamhetsfiske utan även
huvudgård till fideikommiss, boställe eller annan fastighet, varöver upplåtaren
icke äger förfoga utöver sin egen besittningstid. Stadgandet, som ej har
någon direkt motsvarighet i nyttjanderättslagen, innehåller en erinran om
vad som även utan uttrycklig bestämmelse torde gälla. Som en dylik erinran
torde detsamma dock kunna vara av visst värde för det praktiska
rättslivet.

6 §.

Paragrafen överensstämmer, frånsett eu redaktionell jämkning, med 5 §
i promemorieförslaget samt har sin närmaste motsvarighet i nvttjanderätls -

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

lagen i dennas 2 kap. 28 §. Den behandlar arrendets bestånd mot ny ägare,
då i upplåtelsen ingår nyttjanderätt till markområde eller byggnad eller
hyresrätt till del av hus. Skulle i något fall markområde eller byggnad, som
avses i paragrafen, vid överlåtelsen icke ingå i den nye ägarens förväiv,
torde skydd icke kunna komma i fråga på grund av bestämmelserna i förevarande
paragraf. Självfallet kan emellertid även i sådant fall fiskerättens
bestånd mot nye ägaren tryggas genom inteckning, därest i avtalet ej annat
stadgats, eller vara skyddat genom förbehåll. Skulle emellertid fiskerätten
av förut antydd orsak upphöra att gälla, synes rättsförhållandet beträffande
återstoden av upplåtelsen böra bedömas enligt reglerna i nyttjanderättslagen.

I fråga om lagtextens uttryck »hus eller annan byggnad eller del av hus»
framhölls i departementspromemorian, att orsaken till att begreppet byggnad
nämnts särskilt var att begreppet hus möjligen icke täckte varje slags
byggnad, av vilken tillträde enligt förevarande paragraf kunde ske. Kammarkollegiet
har emellertid gjort invändning mot användningen av begreppet
»byggnad» samt anfört:

Genom att med »hus» sidoställes »annan byggnad» åsyftas att undvika
risken av en snäv tolkning av begreppet hus. Om detta över huvud har någon
praktisk betydelse innebär det en anvisning att nyltjanderättsobjektet kan
vara något annat än som avses med hus i 3 kap. 1 § nyttjanderättslagen.
Lämpligheten av att här införa begreppet byggnad är dock diskutabel i betraktande
av att till grund för tolkningen ej kan läggas den innebörd som
i byggnadslagstiftningen och därtill anknuten rättspraxis givits åt termen
byggnad.

Kammarkollegiets erinring har icke föranlett ändring av lagtextens utformning.
Användningen av uttrycket byggnad i detta sammanhang synes
motiverad bl. a. med hänsyn till att t. ex. större fiskebyggnader, som ej kan
betecknas som hus, i vissa fall torde kunna vara föremål för tillträde i lagens
mening.

7 §•

Första stycket i 7 § överensstämmer i sak med 6 § i departementspromemorians
förslag och har i fiskeristyrelsens förslag sin motsvarighet i 13 §
tredje stycket. Motsvarande stadgande rörande jordbruksarrende, som återfinnes
i nyttjanderättslagen 2 kap. 9 § första stycket, har delvis annan innebörd.
Sålunda är dödsbo, som önskar överlåta arrendet, enligt sistnämnda
lagrum skyldigt att i första hand hembjuda jordägaren att återtaga fastigheten.

Såsom framgår av paragrafens lydelse medför ej arrendatorns död att
arrendeförhållandet upphör. Skulle emellertid dödsbodelägarna icke vilja
vidbliva arrendet, kan de antingen uppsäga avtalet, i vilket fall arrendet
upphör å lid som sägs i 2 kap. 39 § nyttjanderättslagen, eller ock i sitt ställe
sätta annan med vilken upplåtaren skäligen kan nöjas. I det senare fallet
har dödsbodelägarna möjlighet att betinga sig ersättning för arrenderättens
värde.

Andra stycket har i sak samma innehåll som 13 § fjärde stycket i fiskeri -

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

styrelsens förslag samt 2 kap. 9 § andra stycket nyttjanderättslagen. Promemorieförslagets
6 § innehöll ej något andra stycke. I stället hänvisades
i dess 7 § till den del av det nyssnämnda lagrummet i nyttjanderättslagen,
som motsvarar första punkten i det nu behandlade stycket.

Vid remissbehandlingen av fisker istvrelsens betänkande
föreslog tre remissinstanser, nämligen lagberedningen, arrendenämnden
i Blekinge lön samt länsstyrelsen i Uppsala län, att dödsbo, som
önskade sätta annan fiskearrendator i sitt ställe, skulle vara skyldigt att
liksom vid jordbruks- och lägenhetsarrende i första hand hembjuda nyltjanderätten
till upplåtaren. Lagberedningen förordade därvid, att hembudsskyldigheten
utformades i enlighet med vad som gäller vid lägenhetsarrende.

Mot de tre remissinstansernas förslag om hembudsskyldighet anfördes i
departements p romemorian:

\ id fiskearrenden torde upplåtaren i flertalet fall vara mindre beroende
av arrendatorns person än som är fallet vid jordbruksarrenden. Stadgande
om hembudsskyldighet torde därför kunna undvaras. Därtill kommer alt en
bestämmelse om hembudsskyldighet nödvändigt måste föra med sig bestämmelser
angående förfarandet i sådana fall, då upplåtaren visserligen är
villig att återtaga arrendet men vägrar att erlägga den av dödsboet begärda
lösensumman. Sådana bestämmelser skulle åtskilligt komplicera lagtexten
och säkerligen ge upphov till flera tvister vid tillämpningen än den av fiskeristyrelsen
föreslagna regeln.

Som motivering för att i promemorians 7 § hänvisning skett endast till
första delen av 2 kap. 9 § andra stycket nyttjanderättslagen anfördes i promemorian
följande.

Går änkan i nytt gifte torde det, oftare än vid markarrenden, kunna inträffa
att mannen icke bedriver fisket. Då i sådana fall upplåtaren icke kan
åberopa, att annan person än förut bedriver fisket, torde skälet till att upplåtaren
skall kunna uppsäga arrendet ha bortfallit. På grund av nu anförda
skäl torde änkan böra medges rätt att fortsätta med arrendet, även
om hon ingår nytt äktenskap. Även med hänsyn till att makarna i ett äktenskap
numera ofta har var sin förvärvskälla samt att de enligt giftermålsbalkens
regler bedömes såsom två självständiga rättssubjekt, framstår en
sådan ordning som naturlig.

Vid remissbehandlingen av p r o m e in o r i a n har vissa invändningar
riktats mot dennas förslag i de båda nämnda hänseendena. Beträffande
frågan om hembudsskyldighet framhåller lantbruksstyrelsen, att
sådan skyldighet föreligger både vid jordbruksarrende och lägenhetsarrenden.
Promemorians regler borde jämkas till överensstämmelse med vad som
gällde vid lägenhetsarrende. Det torde enligt styrelsens mening ligga i sakens
natur, alt jordägaren även vid upplåtelse av fiskerätt måste fästa ett
icke obetydligt avseende vid arrendatorns person. Arrendenämnden i Norrboitens
län uttalar, att rimlig hänsyn till upplåtaren svnes böra föranleda
att hembud går före överlåtelse av arrendet.

Promemorians förslag i fråga om rätt för livstidsarrendators änka att
behålla arrendet vid nytt gifte har från några remissinstanser föranlett kritik,
delvis ur redaktionella synpunkter. Hovrätten för Övre Norrland utta -

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

lar sålunda, att den begränsade hänvisningen till andra stycket av 9 § i 2
kap. nyttjanderättslagen, varigenom styckets senare del undantogs, tvärtemot
vad som enligt motiven åsyftades torde medföra den verkan att änka
vid omgifte ovillkorligt skulle frånträda fiskearrendet. I stort sett samma
synpunkt anföres av arrendenämnden i Norrbottens län. Lagberedningen
ifrågasätter huruvida — oavsett den lösning som ur saklig synpunkt i detta
fall borde tilläggas företräde — en sådan avvikelse från nyttjanderättslagens
regler som föreslagits i promemorian bör vidtagas i detta sammanhang.
Arrendenämnden i Kalmar läns norra hushållningssällskaps område förordar,
att 2 kap. 9 § i sin helhet göres tillämplig på fiskearrenden i enlighet
med vad fiskeristyrelsen föreslagit.

Föredraganden. Vad först angår frågan om hembudsskyldighet torde upplåtaren,
såsom framhålles i departementspromemorian, vid fiskearrenden
vara mindre beroende av arrendatorns person än vid jordbruksarrenden.

1 sistnämnda fall kan tvistigheter lättare uppkomma, t. ex. i fråga om den
jordägaren åliggande byggnadsskyldigheten. Härjämte bör beaktas, att hembudsskyldigheten
med nödvändighet leder till ett tämligen komplicerat förfarande.
Även om arrendatorns person givetvis icke helt saknar betydelse
för upplåtare av fiskerätt, har jag med hänsyn till de angivna omständigheterna
funnit övervägande skäl tala mot hembudsskyldigheten.

I fråga om rätt för livstidsarrendators änka att behålla nyttjanderätten
vid omgifte finner jag vad som anförts i promemorian icke utgöra tillräckligt
skäl att avvika från nyttjanderättslagens reglering. Jag förordar
alltså ett stadgande i full överensstämmelse med 2 kap. 9 § andra stycket
ny ttj anderättslagen.

8 §•

Denna paragraf motsvaras i departementspromemorians förslag av hänvisningar
i förslagets 7 § till 2 kap. 7 § och 8 § första stycket nyttjanderättslagen.
I sak har någon förändring icke företagits i promemorieförslaget
i denna del.

Någon motsvarighet till stadgandet i 2 kap. 8 § andra stycket nyttjanderättslagen
om rätt för arrendator att, då arrendeavtalet avser viss tid som
ej understiger tio år, frånträda arrendet eller sätta annan i sitt ställe har
icke upptagits i förevarande förslag. I promemorian anfördes i detta hänseende
:

Det kunde övervägas att stadga rätt för arrendatorn att under löpande
arrendetid, ev. med rätt till lösen, frånträda avtalet då viss tid gått eller då
arrendeavtalet slutits för viss längre tid (jfr 2 kaj). 8 § andra stycket nyttjanderättslagen).
Men då det i vissa fall skulle kunna bli svårt för upplåtaren
att få arrendet utarrenderat ånyo på lika förmånliga villkor som förut,
synes det bäst att i detta hänseende avvakta erfarenheterna från lagens tilllämpning.
Det kan nämligen antagas, att en sådan uppsägningsrätt skulle
kunna minska jordägarnas villighet att upplåta fiskearrenden.

Föredraganden. De i 8 § föreslagna stadgandena är enligt min mening av
den praktiska betydelse för parterna, att de lämpligen bör fullständigt in (!

Iiihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 151

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

tagas i fiskearrendelagen i stället för att göras tillämpliga genom hänvisning
till lagrum i nyttjanderättslagen. På de skäl som angivits i promemorian
föreslår jag ingen motsvarighet i fiskearrendelagen till stadgandet i
2 kap. 8 § andra stycket nyttjanderättslagen. Frågan synes för övrigt, då
det gäller fiskearrenden, i regel sakna praktisk betydelse. Arrendeperioderna
torde mera sällan avse så lång tid som tio år och när så är fallet torde
det sällan finnas skäl för upplåtaren att motsätta sig en överlåtelse av arrenderätten.

9 §•

Genom denna paragraf, som i huvudsak motsvarar 7 § i promemorians
lagförslag, göres vissa bestämmelser i nyttjanderättslagen tillämpliga på sådana
upplåtelser, som omfattas av fiskearrendelagen. På grund av fiskearrendenas
natur kan de för markarrendena gällande reglerna icke alltid
tillämpas i full utsträckning; giltigheten anges därför beträffande reglerna
i 2 kap. nyttjanderättslagen skola inträda i tillämpliga delar. I fiskeristyrelsens
förslag undveks i stort sett hänvisningar till nyttjanderättslagen.
Skälen för att metoden med sådana hänvisningar likväl valts i det nu framlagda
förslaget har behandlats i den allmänna motiveringens avsnitt rörande
den lagtekniska utformningen av fiskearrendelagen.

Bestämmelserna i 1 kap. nyttjanderättslagen skall i den mån icke annat
följer av stadgandena i 1—8 §§ i fiskearrendelagen tillämpas även på fiskearrenden.
Avtal om fiskearrende på viss tid blir alltså enligt 1 kap. 1 § nyttjanderättslagen
i regel icke bindande mer än femtio år beträffande fastigheter
på landet och tjugufem år beträffande fastigheter i stad. För upplåtelse
från kronan gäller dock, enligt 8 § i kapitlet, icke någon tidsbegränsning.
Skriftligt avtal kan enligt 2 § och vissa bestämmelser i inteckningsförordningen
intecknas.

De ändringar som företagits i promemorians 7 § föranledes i några fall av
att direkt i lagtexten intagits vissa bestämmelser utöver dem som återfinnes
i pi omemorieförslaget. Salunda bär som tidigare anförts hänvisningarna
till nyttjanderättslagen 2 kap. 7 §, 8 § första stycket och 52 § utan ändring
i sak ersatts med direkta stadganden i respektive 8 § andra och första
styckena samt 4 § i förevarande lagförslag. Hänvisningen till 2 kap. 9 §
andra stycket första delen har med viss ändring i sak utbytts mot ett andra
stycke i 7 §. Undantaget för elektrisk anläggning har utgått vid hänvisningen
till nyttjanderättslagen 2 kap. 18 §. I övrigt har en uppdelning skett av
hänvisningarna på två grupper, varvid den ena gruppen lagrum gjorts tilllämplig
endast å kombinerade upplåtelser, i vilka ingår jordbruksarrende.
I samband därmed har hänvisningarna utvidgats till att avse även bestämmelserna
om underhållsskyldighet och syn i 10—13 §§ i 2 kap. nyttjanderättslagen,
varvad hänvisningen till 61 § utgått. Slutligen har hänvisning
införts till 24, 35 och 45—48 §§ samt vissa redaktionella jämkningar företagits.

Kungl. Maj.ts proposition nr t51 år 1957

Departementspromemorian

Beträffande innebörden av de regler i 2 kap. nyttjanderättslagen, som
enligt hänvisningarna i förevarande paragraf skall gälla vid fiskearrende,
hänvisas i promemorian i första hand till den av Skarstedt Ekberg Anderberg
utgivna kommentaren till 1943 års arrendelagstiftning. Härjämte
anföres bl. a. följande.

Det i 2 kap. 3 § stadgade ovillkorliga förbudet för upplåtaren att förbehålla
sig (eller efterföljande ägare) rätt att frånträda avtalet före arrendetidens
slut lider enligt lagrummet i fråga av vissa undantag. Några av dessa
undantag torde icke böra förekomma vid fiskearrenden. Sålunda torde den
i 27 § andra stycket jordägaren tillerkända rätten att frånträda avtalet icke
böra erhålla tillämpning vid fiskearrenden, enär sådant fall som där avhandlas
praktiskt taget aldrig torde förekomma vid sådana arrenden. Såsom
även fiskeristyrelsen föreslagit torde ej jordägaren böra äga rätt att frånträda
avtalet av den anledningen, att arrendatorn försatts i konkurs (33 §
andra stycket). Ej heller torde sådant fall som omnämnes i 35 § (övergivande
av fastigheten) böra medföra rätt för upplåtaren att återtaga arrendet.
Fiskerättslagens regler mot vanskötsel jämte bestämmelserna i 36 §
torde här kunna anses tillfyllestgörande. Att upplåtaren i ovannämnda fall
har rätt till ersättning för skada som han kan ha lidit torde framgå av allmänna
rättsregler.

Vidare uttalas i promemorian, att ej heller hänvisningen i 2 kap. 3 §
nyttjanderättslagen till 9 § i samma kapitel bör gälla vid fiskearrenden. Harom
lar jag hänvisa till vad som anförts i motiven till 7 § förevarande lag.

I promemorian anföres därefter:

])e j 14—16 §§ upptagna reglerna torde böra erhålla tillämpning å upplåtelser
som omfattas av lagen. Det är att märka att, ehuru tillträdessyn och
avträdessyn ej stadgats för nu ifrågavarande upplåtelser, syn (särskild sådan)
likväl kan komma att företagas på grund av bestämmelserna i nu
nämnda paragrafer. I sådant fall skall beträffande synen reglerna i 11—13
§§ tillämpas. Skulle parterna, då i upplåtelsen ingår jordbruksarrende, frivilligt
föranstalta om tillträdes- eller avträdessyn, torde dessutom reglerna
i ll_13 §§ för sådant fall böra analogiskt tillämpas. Då sådan syn ej hål lits,

torde vid tvist om storleken av ersättning som arrendatorn kan vara
berättigad till denna få bestämmas i rättegång vid domstol.

Reglerna i 17 § torde i vad de angå för jordbruket nyttig anläggning och
jordförbättring vid tillämpningen även böra anses gälla exempelvis fiskebyggnad
samt dessutom särskilda åtgärder till förbättrande av fiskets avkastning
eller höjande av dess värde. Att en sådan ersättningsrätt stadgas
för fiskearrendatorn är, förutom av rättvisehänsyn, motiverat av det samhällsekonomiska
intresset att åtgärder vidtages i syfte att rationalisera driften
och höja avkastningens värde. För godkännande som sägs i andra stycket
torde i stället för där angivna tjänstemän böra anlitas fiskeriintendent eller
hushållningssällskaps fiskeriassistent.

Beträffande 18, 19, 20, 22 och 23 §§ torde inga svårigheter vid tillämpningen
behöva befaras.

Beträffande 25, 26 och 27 §§ må anmärkas, att den i 26 § första stycket
arrendatorn tillagda ersättningsrätten torde kunna analogiskt tillampas å
fiskevatten, exempelvis för det fall att en bestående försämring av fisket
inträtt genom kraftverksbygge, sjöreglering, vattenförorening cl. dyl.

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

Beträffande 29—32 §§ kan helt hänvisas till den förut omnämnda kommentaren
till arrendelagstiftningen. Beträffande 33 § första och tredje styckena
och 34 § hänvisas till vad fiskeristyrelsen anfört (betänkandet s. 54).

36 § föreslås i sin helhet bli tillämplig. Vissa av de angivna fallen kommer
väl endast sällan i tillämpning. Med hänsyn till att fiskearrendelagen
kan komma alt omfatta sådana arrenden som, ehuru de huvudsakligen avser
utövande av fiske, dock innefattar ett mindre jordbruk — exempelvis
i det fall att arrendet icke omfattas av sociala arrendelagen på den grund att
ägaren bor på fastigheten — synes samtliga i paragrafen upptagna förverkandeanledningar
böra medtagas. Begreppet vanvård av fastigheten får anses
inbegripa vanskötsel av fisket. Såsom fiskeristyrelsen (betänkandet s.
57) framhållit bör för avgörandet av huruvida vanskötsel av fisket förekommit,
stadgandet i 30 § fiskerättslagen läggas till grund.

Beträffande 37—43 §§ må anmärkas, att genom bestämmelsen i 41 § en
preskriptionstid av två år från avtalets upphörande stadgas beträffande
fordringsanspråk på grund av arrendeavtalet samt att jordägaren enligt
42 § tillerkänts retentionsrätt.

Arrendenämnderna föreslås liksom enligt fiskeristyrelsens förslag erhålla
samma befogenheter som vid jordbruksarrenden. 49 a § bör därför äga giltighet
även å upplåtelser enligt denna lag. Däremot föreslås icke någon
ändring i arrendenämndens sammansättning vid behandling av ärenden rörande
fiskearrenden. Skulle nämnden i särskilt fall behöva anlita fiskeriteknisk
sakkunskap, lär såsom fiskerättskommittén framhållit (s. 309), hänvändelse
kunna göras till statens fiskeritjänsteman (fiskeriintendenten).
Även hushållningssällskapets fiskeriassistent torde i nu avsedda ärenden
kunna lillhandagå med upplysningar och yttranden.

52—56 §§. Genom bestämmelsen i 53 § erhåller upplåtaren bl. a. samma
rätt som vid sociala jordbruksarrenden att återtaga arrendet, då arrendatorn
påtagligen eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet eller upplåtaren
avser att han själv eller viss anhörig skall bruka arrendet.

Med i 58 § andra stycket avsedd allmän svårare missväxt torde kunna jämställas
exempelvis fiskpest, i de fall den nedsätter fiskets avkastning i en
grad som motsvarar skördeminskningen på grund av sådan missväxt.

61 § synes böra erhålla tillämpning även å fiskearrenden enligt denna lag.
Enligt 66 § har parterna möjlighet att påkalla arrendenämndens granskning
av avtalet. Vad i paragrafen sägs angående uppgift om arealen av odlad
jord torde beträffande fisket böra gälla uppgifter till ledning för beräkning
av fiskets avkastning samt uppgifter angående arrendatorns övriga förvärvsverksamhet
i de fall sådan förekommer. Att införa särskilt stadgande
därom i denna lag torde dock icke vara behövligt. Stadgandet i 67 § att,'' i fall
arrendatorns rätt till nytt arrende förfallit på den grund att jordägaren avsett
att han själv eller anhörig skulle bruka arrendet, upplåtaren ej skall
äga utan arrendenämndens tillstånd försälja fastigheten innan två år förflutit
eller utarrendera den ånyo inom fem år, synes böra i sin helhet äga
tillämpning på nu ifrågavarande upplåtelser. Förbudet mot försäljning av
fastigheten innan två år gått torde äga särskilt berättigande då fiskerättsupplåtelsen
omfattar fiske som utgör särskild fastighet. Men även då så
icke är fallet synes samma bestämmelser böra gälla som vid jordbruksarrenden.
Förseelse mot vad i 67 § stadgas kan åtalas efter angivelse av arrendenämnd
enligt reglerna i 69 §.

Remissyttranden över departementspromemorian

Vid remissbehandlingen av departementspromemorian har framförts önskemål
såväl om begränsning som om utvidgning av den omfattning, i vilken
2 kap. nyttjanderättslagen gjorts tillämplig på fiskearrende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

Begränsning av tillämpligheten av 2 kap. nyttjanderättslagen
har föreslagits beträffande fyra stadganden. Arrendenämnden
i Västmanlands län uttalar sålunda, att hänvisningarna till 19 §,
som behandlar arrendatorns rätt att från den arrenderade fastigheten bortföra
gödsel och stråfoder, samt 20 §, som ger regler för nyodling och betesbruk,
bör kunna utgå, eftersom det huvudsakliga ändamålet med upplåtelsen
är idkande av fiske. Hovrätten för Övre Norrland framställer intet yrkande
i denna del men framhåller, att hänvisning till 19 § kan vara erforderlig
för kombinerade upplåtelser.

En annan begränsning har föreslagits av Sveriges lantbruksförbund, som
ifrågasätter det lämpliga i att låta den för de sociala jordbruksarrendena
gällande underhållsregeln i 61 § bli tillämplig på fiskearrenden. Förbundet
anför härom:

Det torde numera råda enighet om att bestämmelsens avvägning av parternas
underhållsskyldighet är felaktig till jordägarens nackdel. Den minskning
som skett i antalet sociala jordbruksarrenden anses till övervägande
delen bero av att jordägarens underhållsskyldighet i regel icke gör det lönsamt
att arrendera ut jord under specialregleringen. Förbundet åberopar här
lantbruksstyrelsens framställning av den 25 november 1953 ang. ändring i
2 kap. 53 § nyttjanderättslagen (s. 14).

Vidare har hovrätten för Västra Sverige, lantbrnksstgrelsen och arrendenämnden
i Kalmar läns norra hushållningssällskaps område förordat en begränsning
av giltigheten av 67 §. I detta lagrum stadgas förbud för fastighetsägare,
som begagnat sin rätt enligt 53 § att bryta arrendatorns optionsrätt
för att själv bruka fastigheten eller låta någon honom närstående göra
detta, att utan tillstånd av vederbörande arrendenämnd inom viss tid sälja
eller ånyo utarrendera fastigheten. Såväl hovrätten som lantbruksstyrelsen
förordar att, i enlighet med 21 § i fiskeristyrelsens förslag, förbudet skall
tillämpas endast vid förnyad nyttjanderättsupplåtelse och således icke vid
försäljning av fastigheten. Arrendenämnden förordar den begränsningen,
att förbudet mot försäljning endast skall avse särskilda fiskefastigheter.
En närmare motivering lämnas av lantbruksstyrelsen som anför:

Förbudet att, innan två år gått, utan arrendenämndens tillstånd försälja
fastighet, beträffande vilken arrendet förfallit genom att ägaren avsett att
han själv eller någon nära anhörig skulle bruka densamma, må ha sitt berättigande
i de sällsynta fall då det gäller fiske, som utgör särskild fastighet.
Normalt torde emellertid fisket representera endast en mindre del av
värdet av den fastighet, till vilken detsamma hör. En bestämmelse, som innebär
att jordägaren, därest han återtagit fisket under eget bruk, senare under
en ganska lång tid skulle vara vid straffansvar förhindrad att sälja fastigheten
kan därför leda till orimliga resultat. Styrelsen kan som exempel härpå
peka på det fallet att till en medelstor eller större jordbruksfastighet hör ett
förhållandevis obetydligt fiske, vilket för ett ringa belopp varit upplåtet till
en yrkesfiskare. Om lagen skulle utformas så att jordägaren, därest han
skulle återtaga fisket under eget bruk, under två år efter återtagandet icke
skulle äga rätt att överlåta fastigheten utan tillstånd av arrendenämnden,
kan det starkt befaras att jordägaren, för att ha fria händer vid eu eventuell
försäljning, skulle söka bringa arrendet att upphöra så snart delta låter sig

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

göra. Möjligheten att söka dispens hos arrendenämnden torde nämligen icke
av jordägaren komma att uppfattas som tillräcklig garanti för att han ej på
ett enligt hans mening otillbörligt sätt skall bli hindrad i sina dispositioner
beträffande fastigheten.

Utvidgning av tillämpligheten av 2 kap. nyttjanderättslagen
har föreslagits i flera avseenden. Hovrätten för Övre Norrland
ifrågasätter sålunda tillämpning, i vart fall på de kombinerade upplåtelserna,
av 10 §, som behandlar arrendatorns underhållskyldighet samt tillträdes-
och avträdessyn. Sveriges lantbrnksförbund framhåller, att underhållsregeln
i den enligt promemorieförslaget tillämpliga 61 § torde vara omöjlig
att tillämpa utan syn. Lagberedningen behandlar frågorna om syn samt,
i samband därmed, ersättningsreglerna i 2 kap. 16 § samt 17 § andra och
tredje styckena. Beredningen anser sig icke kunna utan ytterligare utredning
ta ståndpunkt till de berörda spörsmålen men anför följande.

I promemorieförslaget har icke upptagits någon hänvisning till de i 2 kap.
10—13 §§ meddelade bestämmelserna om till- och avträdessyn. En följd
härav är att bevisning om den upplåtna fastighetens skick vid tillträdet och
vid avträdet kan föras med vilka bevismedel som helst samt att frågan om
bevisningens verkan är att bedöma enligt de allmänna reglerna om fri bevisprövning.
I promemorian antydes möjligheten att kontrahenterna frivilligt
föranstaltar om till- och avträdessyn samt att för sådant fall reglerna om
förfarandet och klandertalan mot synen analogiskt skall tillämpas. Huruvida
en dylik överenskommelse kan omfatta även föreskrift om synens bevisverkan
samt om tid och sätt för klandertalan, vilka frågor helt är av
processuell natur, sypes dock ovisst. Uppenbart möter icke något hinder för
att kontrahenterna hänskjuter frågan om fastighetens skick till skiljedom.
En sådan dom förutsättes enligt 2 kap. 10 g nyttjanderättslagen kunna, liksom
överenskommelse, ersätta syn. Särskild uppmärksamhet påkallar i detta
sammanhang sambandet mellan synereglerna och de ersättningsbestämmelser
som är meddelade i 2 kap. 16 g samt 17 § andra och tredje styckena nyttjanderättslagen.
I promemorieförslaget har icke upptagits någon hänvisning
till det i 2 kap. 12 § fjärde stycket inrymda stadgandet angående sambandet
med ersättningsbestämmelserna i 17 §, men väl till 16 g, som även bygger
på ett dylikt samband. Promemorian lämnar icke någon ledning för bedömande
av spörsmålet hur förslaget i nu anmärkta hänseenden" skall uppfattas.
En utväg vore att låta de frågor som härvid uppkommer, om ej överenskommelse
kan träffas, avgöras i rättegång. Vid en sådan lösning torde
emellertid i allmänhet stora svårigheter inställa sig i fråga om bevisningen,
särskilt vad angår fastighetens skick vid tillträdet. Det nu sagda hänför sig
även till de fall att arrendet omfattar allenast fiskevatten. Förslagets 7 g
likställer med åtgärder enligt 2 kap. 17 § andra och tredje styckena nyttjanderättslagen
för fisket nyttig anläggning och fiskevårdande åtgärder. Av intresse
är i detta sammanhang en jämförelse med lägenhetsarrendet; i fråga
om sådant arrende är från tillämpning uteslutna såväl reglerna om till- och
avträdessyn som ock stadgandena i 16 och 17 §§. Denna ståndpunkt skulle,
vad angår fiskearrende, leda till att arrendatorns rätt till ersättning för fiskeanläggning
och fiskevårdande åtgärder skulle bero av därom träffad överenskommelse.
I varje fall kan ifrågasättas huruvida den tvingande karaktären
av de nu anmärkta lagrummen bör bibehållas (jfr 8 § andra stycket i förslaget).

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

Beträffande hänvisningen till 18 § »utom i vad angår elektrisk anläggning»
uttalar arrendenämnden i Västmanlands län, att även hus eller annan i fiskearrende
ingående byggnad numera torde vara elektrifierad.

Någon hänvisning till 24 §, som behandlar det fall att fastighetsägaren
lämnat arrendatorn kreatur eller redskap till fastighetens bruk, upptogs
icke i promemorian. Hovrätten för Övre Norrland ställer sig fragande till
grunden härför och uttalar, att lagrummet torde vara fullt tillämpligt icke
blott vid kombinerade upplåtelser utan jämväl på enbart fiskearrende (nät,
skötar, fiskebåtar).

Begränsningen av hänvisningen till 33 §, som reglerar frågan om arrendets
bestånd då arrendatorn försatts i konkurs, kritiseras av lantbruksstyrelsen
och arrendenämnden i Västmanlands län. Styrelsen, som ifrågasätter
om icke andra stycket borde bli tillämpligt i samma omfattning som vid lägenhetsarrende,
påpekar att uteslutningen av detta stycke innebär, att vid
fiskearrendators konkurs rätt att frånträda avtalet skulle inträda för konkursboet
men ej för jordägaren. Styrelsen uttalar, att i promemorian någon
egentlig motivering härför ej lämnats, samt fortsätter:

I fiskeristyrelsens betänkande hänvisades emellertid i detta avseende till
att enligt 2 kap. 70 § andra stycket nyttjanderättslagen 33 § samma kap.
endast i begränsad omfattning skall tillämpas i vad gäller lägenhetsarrende.
Jordägarens rätt att i händelse av arrendatorns konkurs uppsäga avtalet
skall nämligen i detta fall ej gälla, om arrendatorn redan tillträtt fastigheten,
och ej heller innan dylikt tillträde skett, såvida arrendatorn på anfordran
inom utgången av nästa dag ställt godtagbar säkerhet för avtalets fullgörande.
Lantbruksstyrelsen ifrågasätter om icke jordägarens berättigade
intressen bör föranleda att reglerna i förevarande avseende icke göres mera
oförmånliga för denne än vad som gäller vid lägenhetsarrende.

Arrendenämnden anför i anledning av vad fiskeristyrelsen salunda uttalat,
att fall kan förekomma, där det föreligger en väsentlig skillnad mellan
ett lägenhetsarrende och ett fiskearrende.

Slutligen har hovrätten för Övre Norrland, lantbruksstyrelsen och arrendenämnden
i Västmanlands län föreslagit, att hänvisning i fiskearrendelagen
göres jämväl till 35 § i 2 kap. nyttjanderättslagen. Detta lagrum ger fastighetsägaren
rätt att återtaga fastigheten samt afl erhålla skadestånd, om
arrendatorn övergiver fastigheten och lämnar den obrukad eller utan vård.
Hovrätten framhåller, att stadgandet understundom torde böra bli tillämpligt
vid kombinerade upplåtelser. Lantbruksstyrelsen anför till motivering
av sin ståndpunkt:

Enligt det nu förevarande lagrummet skall 2 kap. 35 § nyltjanderättslagen
ej tillämpas på upplåtelser av förevarande slag. Jordägaren skall sålunda
icke äga att genast återtaga fisket, om detta övergives och lämnas utan
vård av arrendatorn. I motiveringen härför har hänvisats till de i fiskerättslagen
30 § intagna föreskrifterna om vanskötsel av fiske. Styrelsen har
svårt att inse hur sistnämnda bestämmelse, som synbarligen riktar sig mot
fastighetsägaren, skulle kunna utgöra något botemedel mot att arrendatorn
lämnar fisket utan vård. Mera motiverat synes — som också skett i motiven
_ vara att i förevarande hänseende hänvisa till att förverkandeanledning -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

arna i 2 kap. 36 § nyttjanderättslagen avses skola gälla också nu ifrågavarande
upplåtelser. Jordägaren skall följaktligen vara berättigad att uppsäga
avtalet, om arrendatorn gjort sig skyldig till vanvård av fisket. Lantbrukss
tyr elsen anser emellertid icke detta tillfyllest i sammanhanget och föreslår
följaktligen, att i 7 § intages en hänvisning också till 2 kap. 35 § nyttjanderättslagen.

Arrendenämnden uttalar, att bestämmelsen i 2 kap. 35 § nyttjanderättslagen
är enkel och klar, samt förklarar, att den ej kan inse fördelen av förslaget
att man i stället skall söka sig till de i promemorian åberopade bestämmelserna
i fiskerättslagen om vanskötsel.

Vissa av remissinstanserna har på några punkter gjort uttalanden
utan att dock göra något bestämt yrkande. I anledning av promemorians
tidigare återgivna uttalande rörande möjligheten att analogiskt
tillämpa ersättningsregeln i 2 kap. 26 § första stycket nyttjanderättslagen
yttrar sålunda arrendenämnden i Norrbottens län, att det redan av språkliga
skäl förefaller äventyrligt att jämställa kraftverksbygge och sjöreglering
med »vattenflöde, jordras eller annan sådan händelse». Beträffande hänvisningen
till 27 § i kapitlet framhåller lagberedningen och arrendenämnden i
Västmanlands län, att enligt promemorians motiv hänvisningen borde avse
endast första stycket i paragrafen. I fråga om hänvisningen till kapitlets
36 § förklarar lagberedningen, att den utgår från att punkt 3 i denna paragraf
medger uppsägningsrätt för fastighetsägaren vid underlåtenhet från
arrendatorns sida att iakttaga sådana fiskevårdande åtgärder, t. ex. utplantering
av yngel, varom överenskommelse kan ha träffats i arrendeavtalet.
Arrendenämnderna i Västmanlands och Norrbottens län påpekar svårigheten
att avgöra, vilka förhallanden vid fiske som kan jämställas med
»missväxt» i 58 §. Den sistnämnda remissinstansen ifrågasätter sålunda, om
med »missväxt» kan jämställas icke blott fiskpest utan också då och då återkommande
nedgång i laxfångsten, som sammanhänger med laxbeståndets
fluktuationer.

Den i promemorian intagna ståndpunkten rörande arrendenämnds
sammansättning vid behandling av frågor enligt fiskearrendelagen
har i allmänhet icke föranlett erinran. I denna del innebär förslaget, att
nämnden skall ha den sammansättning som stadgas i 2 kap. 49 a § nyttjanderättslagen,
d. v. s. förutom ordföranden två ledamöter, varav en ägare av
jordbruksfastighet och en arrendator av sådan fastighet. Några remissinstanser,
nämligen fiskeristyrelsen, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län
samt i Västerbottens län, fiskeriintendenterna i övre norra distriktet och
Västerhavets distrikt, arrendenämnderna i Kalmar läns norra hushållningssällskaps
område och i Norrbottens län, hushållningssällskapen i Kristianstads
och Västerbottens län samt Svenska ostkustfiskarenas centralförbund,
förordar emellertid det i fiskeristyrelsens betänkande framförda förslaget,
att jordbruksarrendatorn, därest han icke jämte jordbruket utövar yrkesmässigt
fiske på arrende, vid behandling av fiskearrendeärenden skall er -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

sättas av en fiskearrendator. I sitt remissyttrande över promemorian har
fiskeristyrelsen alternativt föreslagit skyldighet för arrendenämnd att i nu
avsedda frågor påkalla biträde av fiskeritjänsteman. I yttrandet anför styrelsen
i denna del:

Frågor rörande fiskearrenden är ofta så artskilda från de spörsmål arrendenämnderna
hittills i regel haft att ta ställning till, att det enligt styrelsens
mening är oavvisligen nödvändigt, att nämnden tillföres särskild sakkunskap
vid behandling av ärenden enligt ifrågavarande lagstiftning. Styrelsen
får därför vidhålla sitt förslag i denna punkt. Skulle detta icke anses böra
bifallas vill styrelsen alternativt föreslå införande av en bestämmelse om
att nämnden för behandling av frågor enligt denna lag skall vara skyldig
påkalla biträde av statens eller hushållningssällskapens fiskeritjänstemän.

Arrendenämnden i Kalmar läns norra hushållningssällskaps område, förklarar
sig bestämt förorda förslaget i fiskeristyrelsens betänkande samt fortsätter: Det

synes nämligen vara värdefullt, att inom nämnden finnes tillgång på
sakkunskap och ortskännedom, som en utövare av yrkesmässigt fiske måste
antagas äga. Det blir ju dock i ej ringa utsträckning frågor om förhållanden
längs våra kuster, som kommer under arrendenämndernas bedömande. För
de kategorier fiskare, som här avses, torde det också vara av värde att inom
nämnden ha en representant från sina egna led. Det förtjänar slutligen framhållas,
att enligt 2 kap. 55 § nyttjanderätlslagen arrendenämnd under där
angivna förutsättningar skall vara skiljenämnd vid tvist om ändring av arrendevillkor.
Det torde vara uppenbart, att vid behandlingen av dylika tvister
den av fiskeristyrelsen förordade sammansättningen av arrendenämnderna
är att föredraga framför den i promemorian föreslagna.

Svenska oslkustfiskarenas centralförbund anser det med hänsyn till fiskearrendenas
speciella karaktär ofrånkomligt, att arrendenämnd vid behandling
av frågor därom äger tillgång till särskild sakkunskap.

Några remissinstanser har framfört önskemål av delvis annan innebörd.
Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar sålunda, att den i fiskeristyrelsens
betänkande föreslagna sammansättningen eventuellt bör förstärkas med en
fiskeritjänsteman. Svenska fiskares riksförbund förordar, att jordbruksarrendatorn
i nämnden vid behandling av frågor rörande fiskearrenden ersättes
av en fiskearrendator samt att dessutom skyldighet stadgas för nämnden
att antingen tillkalla statens eller hushållningssällskapets fiskeritjänsteman
eller lämna sådan tjänsteman tillfälle att i förväg avgiva yttrande. Kalmar
läns södra hushållningssällskap anser, att nämnden bör utökas med en sakkunnig
ledamot i fiskearrendefrågor eller möjligen med en representant för
fiskevattensägarna och en representant för fiskearrendatorerna. Norrbottens
läns hushållningssällskap förordar en utökning med två, inom fiskeområdet
kunniga personer, varav förslagsvis en aktiv fiskare och dessutom fiskeriassistenten
för kustfisket.

Föredraganden

De under remissbehandlingen av departementspromemorian från några
håll framförda önskemålen om slopande av vissa hänvisningar
till 2 kap. nyttjanderätlslagen har jag tillmötesgått i fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

om hänvisningen till kapitlets 61 §, som behandlar arrendatorns skyldigheter
vid sociala jordbruksarrenden att hävda jorden och underhålla byggnader
m. m. Om i upplåtelsen ingår ett jordbruksarrende, som icke är av social
natur, synes nämligen den omständigheten att upplåtelsen omfattar även
fiskerätt knappast böra medföra att de sociala arrendereglerna på jordbrukets
område blir tillämpliga beträffande byggnads- och underhållsskyldighet.
Då någon hänvisning till de sociala reglerna i 59 och 60 §§ om jordägarens
skyldigheter i dessa avseenden därför ej upptagits, bör även hänvisningen
till 61 § utgå. I stället har motsvarande stadgande i 2 kap. 10 § första stycket
rörande de allmänna jordbruksarrendena genom hänvisning gjorts tilllämpligt
på fiskearrende i de fall, där även jordbruksarrende ingår.

Däremot har jag icke ansett mig kunna biträda yrkandena, att hänvisningarna
till 19 och 20 §§ skall slopas samt att giltigheten vid fiskearrenden
av 67 § skall begränsas. Stadgandena i de båda förstnämnda lagrummen, av
vilka 19 § behandlar arrendatorns rätt att från den arrenderade fastigheten
bortföra gödsel och stråfoder samt 20 § ger regler för nyodling och betesbruk,
kan tydligen vara av praktisk betydelse i sådana fall, där upplåtelsen
omfattar såväl fiskerätt som jordbruk. De båda lagrummen har därför gjorts
tillämpliga vid sådana kombinerade upplåtelser, vari ingår jordbruksarrende.
Hänvisningen till 67 §, vari stadgas förbud för fastighetsägare, som begagnat
sin rätt enligt 53 § att bryta arrendatorns optionsrätt för afl själv bruka
fastigheten eller låta någon honom närstående göra detta, att utan tillstånd
av vederbörande arrendenämnd inom viss tid sälja eller ånyo utarrendera
fastigheten, torde vara påkallad för att hindra missbruk av möjligheten att
bryta fiskearrendatorns optionsrätt. En tillämpning av lagrummet endast såvitt
det avser förnyad arrendeupplåtelse skulle knappast utgöra tillräcklig
garanti mot missbruk av den nämnda möjligheten. Anledning att i detta hänseende
avvika från den regel som gäller enligt nyttjanderättslagen föreligger
därför enligt min mening icke.

De yrkanden som framförts om utvidgning av tillämpligheten
av 2 kap. nyttjanderättslagen på fiskearrenden har i
flera fall synts mig befogade. Nyss har nämnts, att 10 § första stycket gjorts
tillämpligt vid kombinerade upplåtelser, i vilka ingår jordbruksarrende.
Samma giltighet bör enligt min mening ges även reglerna om syn i lagrummets
andra stycke samt 11—13 §§. Som en remissinstans påpekat bör vidare
hänvisningen till 18 § omfatta även elektrisk anläggning, eftersom i upplåtelsen
ingående byggnad ofta torde vara elektrifierad. Stadgandet i 24 § rörande
det fall att fastighetsägaren lämnat arrendatorn kreatur eller redskap
till fastighetens bruk torde, som en remissinstans anfört, vara fullt tillämpligt
icke blott vid kombinerade upplåtelser utan jämväl på enbart fiskearrende.
I det sistnämnda avseendet kan det vara fråga om t. ex. nät, skötar eller
fiskebåtar. Slutligen vill jag biträda yrkandet, att hänvisning göres även till
35 §, vilket lagrum dels stadgar rätt för fastighetsägaren att genast återtaga
den utarrenderade fastigheten, om arrendatorn övergiver den och lämnar den
obrukad eller utan vård, dels ger fastighetsägaren skadeståndsrätt i detta

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

fall. I första hand är väl detla stadgande av betydelse, om i upplåtelsen
ingår jordbruksarrende. Det synes emellertid understundom kunna tillämpas
även då upplåtelsen enbart avser fiskerätt. I sådana fall torde det dock
vara tydligt, att stadgandet bör användas med försiktighet. Ett uteblivet
fiskande kan icke utan vidare ge upplåtaren rätt att återtaga fisket. Stadgandet
torde nämligen förutsätta, att skada eller olägenhet uppkommer genom
arrendatorns handlingssätt.

Enligt departementspromemorians förslag till lydelse av 1 § tredje stycket
fiskearrendelagen skulle upplåtelse av fiskerätt i samband med arbetsavtal
vara undantaget från lagens tillämpning. Detta undantag bör, som jag
tidigare anfört, enligt min mening utgå. Vid bifall härtill synes emellertid
reglerna i 2 kap. 45—48 §§ nyttjanderättslagen om arbetsavtal i samband
med jordbruksarrende erhålla motsvarande giltighet vid fiskearrende. Hänvisning
till dessa lagrum bör alltså införas i förevarande paragraf i fiskearrendelagen.
Någon anledning att begränsa giltigheten till upplåtelser, vari
ingår jordbruksarrende, torde ej föreligga.

I en del avseenden har remissinstanserna gjort uttalanden utan att
dock framställa något bestämt yrkande. En remissinstans har sålunda
i fråga om tillämpligheten av ersättningsregeln i 2 kap. 26 § första
stycket nyttjanderättslagen anmärkt, att det redan av språkliga skäl förefaller
äventyrligt att, såsom gjorts i departementspromemorians motivering
till förevarande paragraf, jämställa kraftverksbygge och sjöreglering med
»vattenflöde, jordras eller annan sådan händelse». Denna tolkningsfråga, som
åtminstone i första hand avser innebörden av nyssnämnda uttryck i nyttjanderättslagen
och alltså föreligger oberoende av hänvisningen i förevarande
paragraf i fiskearrendelagen, synes vara tveksam. Den torde emellertid ej ha
större praktisk betydelse, eftersom ersättningsreglerna i vattenlagen ger nyttjanderättshavaren
rätt till ersättning för intrång i nyttjanderätten genom
byggande i vatten.

Beträffande hänvisningen till 27 § har några remissinstanser påpekat, att
promemorians motiv ger vid handen att hänvisningen borde avse endast
första stycket i paragrafen. I promemorian uttalas nämligen, såsom jag tidigare
nämnt, att den i 27 § andra stycket jordägaren för vissa fall tillerkända
rätten att frånträda avtalet icke torde böra erhålla tillämpning vid fiskearrenden,
enär sådant fall som där behandlas praktiskt taget aldrig torde
förekomma vid dylika arrenden. I den mån fiskerättsupplåtelsen är kombinerad
med jordbruksarrende torde dock enligt min mening andra stycket
kunna bli tillämpligt. För detta fall synes hänvisningen därför böra kvarstå.

Ett par remissinstanser har ifrågasatt, om icke 33 § andra stycket åtminstone
i viss omfattning borde göras tillämpligt vid fiskearrende. Tillräcklig
anledning till eu sådan bestämmelse, vilken skulle innebära en avvikelse
från såväl fiskeristyrelsens som departementspromemorians förslag i denna
del, föreligger emellertid enligt min mening icke. — Vad lagberedningen
uttalat angående tillämpningen av 36 § punkt 3 kan jag ansluta mig till.

I fråga om hänvisningen till 58 § har några remissinstanser påpekat svå -

Kungi. Mcij:ts proposition nr 151 år 1957

righeten atl avgöra, vilka förhållanden vid fiske som kan jämställas med
»missväxt» enligt det nämnda lagrummets andra stycke. Enbart den omständigheten,
att fisket ett eller annat år »slår fel» på grund av normala
variationer i fiskemöjligheterna, kan givetvis icke vara att jämställa med
»allmän svårare missväxt i orten». För att stadgandet skall bli tillämpligt
synes det böra fordras, att någon mera onormal företeelse, t. ex. fiskpest, i
avsevärd grad försämrar fångstmöjligheterna.

Som tidigare nämnts har vid hänvisningarna i förevarande paragraf till
skilda lagrum i nyttjanderättslagen vissa av dessa gjorts tillämpliga vid
fiskearrende endast i sådana fall, där jordbruksarrende
ingår i upplåtelsen. De lagrum som på detta sätt erhållit begränsad giltighet
är 2 kap. 10—16 §§, 17 § första och tredje styckena, 19 och 20 §§ samt
27 § andra stycket. Beträffande stadgandena i 10 § första stycket, 19 och
20 §§ samt 27 § andra stycket synes som förut antytts tillämpning ifrågakomma
endast vid upplåtelse, vari ingår jordbruksarrende. Likaså torde bestämmelserna
i 14—16 §§ om rätt i vissa fall för arrendatorn att erhålla ersättning
av fastighetsägaren för uppförande av byggnader m. m. utan olägenhet
kunna begränsas på angivet sätt. Anmärkas må, att sistnämnda tre
lagrum enligt 2 kap. 70 § nyttjanderättslagen icke äger tillämpning vid
lägenhetsarrende.

Vad angår 17 § torde dess första stycke, vilket lämnar föreskrifter rörande
ersättning för täckdikning som arrendatorn utfört eller gödselstad som
denne anlagt, endast böra tillämpas på upplåtelse, vari ingår jordbruksarrende.
Andra stycket, som avser det fall att arrendatorn anlagt markväg eller
utfört annan varaktig, för jordbruket nyttig anläggning än åbyggnad eller
elektrisk anläggning, synes däremot kunna erhålla tillämpning även på anläggning
till nytta för fisket och bör alltså äga giltighet vid alla slag av fiskearrenden.
Därest arrendatorn utfört sådan anläggning, torde emellertid den
jämkningen vara erforderlig, att godkännande, som avses i lagrummet och
som ersätter samtycke av fastighetsägaren, bör lämnas — förutom av två
synemän — av fiskeriintendent eller hos hushållningssällskap anställd
fiskeriassistent i stället för av lantbruksingenjör eller konsulent.

Tredje stycket i 17 § berättigar arrendatorn till viss ersättning för jordförbättring,
bl. a. nyodling. I och för sig skulle väl detta lagrum kunna tilllämpas
även på fiskearrende utan samband med jordbruk. Med nyodling
torde därvid kunna likställas utplantering av fisk. Emellertid får sådan utplantering
på grund av stadgande i 13 § fiskeristadgan icke äga rum utan
tillstånd av fiskeristyrelsen, vederbörande fiskeriintendent eller hos hushållningssällskap
anställd fiskeriassistent. Innan sådant tillstånd lämnas inhämtas
väl i regel yttrande från fastighetens ägare, om denne ej redan lämnat
samtycke till utplanteringen. Vidare torde regelmässigt mellan fastighetsägare
och arrendator överenskommelse träffas om hur kostnaderna för utplanteringen
skall bestridas. Någon analogisk tillämpning av 17 § tredje
stycket torde alltså ej erfordras. Utan olägenhet bör tillämpligheten av stadgandet
i tredje stycket därför kunna inskränkas till sådana upplåtelser, vari

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

ingår jordbruksarrende. Tilläggas må, att 17 § icke till någon del äger tilllämpning
på lägenhetsarrende.

Föreskrifterna om syn i 2 kap. 10 § andra stycket samt 11—13 §§ bör med
hänsyn till det nära sambandet mellan dessa regler och de i samma kapitel
meddelade ersättningsbestämmelserna enligt min mening gälla vid upplåtelser,
vari ingår jordbruksarrende. Eftersom 17 § andra stycket gjorts tilllämpligt
vid alla upplåtelser enligt fiskearrendelagen, kunde ifrågasättas
att låta stadgandena om syn få lika vidsträckt tillämpning. De åtgärder som
enligt 17 § andra stycket kan berättiga arrendatorn till ersättning av fastighetens
ägare, skall emellertid företagas antingen med fastighetsägarens
samtycke eller efter särskilt anordnad prövning. Något praktiskt behov av
syn enligt 10 § andra stycket och 11—13 §§ för att fastställa ersättning för
åtgärder som avses i 17 § andra stycket torde därför knappast föreligga.

Vad härefter angår arrendenämnds sammansättning vid behandling
av ärenden enligt fiskearrendelagen har en del remissinstanser påkallat
ändring i promemorians förslag om samma sammansättning som vid
ärenden enligt nyttjanderättslagen, d. v. s. en ordförande jämte två ledamöter,
av vilka den ene skall vara ägare av jordbruksfastighet och den andre
arrendator av sådan fastighet. Några av dessa instanser har därvid förordat
förslaget i fiskeristyrelsens betänkande, att jordbruksarrendatorn, därest
han icke jämte jordbruket utövar yrkesmässigt fiske på arrende, vid behandling
av fiskearrendeärenden skall ersättas av en fiskearrendator. Som motivering
härför har fiskeristyrelsen, i huvudsaklig överensstämmelse med
några andra remissinstanser, vid remissbehandlingen av promemorieförslaget
framhållit, att frågor rörande fiskearrenden ofta är så artskilda från de
spörsmål arrendenämnderna hittills i regel haft att ta ställning till, att det
är oavvisligen nödvändigt att tillföra nämnden särskild sakkunskap vid behandling
av fiskearrendeärenden.

I huvudsak kan jag ansluta mig till vad fiskeristyrelsen sålunda framhållit
om behovet av sakkunskap. Dock vill jag understryka, att i ett icke obetydligt
antal av de ärenden rörande fiskearrenden, varmed arrendenämnderna
kan beräknas få taga befattning, tillräcklig sakkunskap torde föreligga redan
inom nuvarande nämnder. I de fall, där ytterligare sakkunskap erfordras,
är det emellertid icke klart att denna bör tillföras genom ändrad sammansättning
av arrendenämnden. En annan möjlighet är, såsom också fiskeristyrelsen
i sitt remissyttrande antyder genom sitt alternativa förslag att
nämnden i fiskearrendefrågor skall vara skyldig påkalla biträde av statens
eller hushållningssällskapens fiskeritjänstemän, att sakkunnig person kallas
att biträda nämnden. Enligt gällande reglemente för arrendenämnderna äger
nämndens ordförande, om nämnden är i behov av biträde, hos länsstyrelsen
göra framställning om förordnande av sådant biträde. Denna bestämmelse
synes tillräcklig för att tillgodose nämndernas behov av sakkunnigt biträde
i vissa fall. Jag anser därför icke påkallat att föreskriva särskild sammansättning
av arrendenämnd vid behandling av fiskearrendefrågor.

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

10 §.

Paragrafen motsvarar 8 § andra stycket i departementspromemorians förslag
samt har i nyttjanderättslagen sin motsvarighet i 2 kap. 65 § andra stycket.
I förhållande till promemorieförslaget innefattar paragrafen en utvidgning
av hänvisningarna till nyttjanderättslagen att avse även 58 § samt en
begränsning såtillvida att av 17 § endast andra stycket medtagits. Ändringarna
i övrigt är av redaktionell natur och beror i huvudsak på de omflyttningar
i fiskearrendelagens bestämmelser, för vilka tidigare redogjorts.

Genom bestämmelserna i 10 § blir av 1—8 §§ i förevarande lagförslag reglerna
i 3, 4 och 6 §§ samt 7 § första stycket tvingande till fiskearrendatorns
förmån. Den tvingande karaktären av stadgandena i 1 och 2 §§ framgår direkt
av deras ordalydelse. 5 § innehåller som tidigare nämnts endast en erinran om
vad som torde gälla oberoende av fiskearrendelagen. Stadgandet i 7 § andra
stycket har ej ansetts vara av sådan betydelse, att det bort göras tvingande,
ehuru förbehåll i strid med motsvarande bestämmelse i 2 kap. 9 § andra
stycket nyttjanderättslagen enligt samma kapitels 65 § är utan verkan då
socialt arrende föreligger. Vid livstidsarrende enligt fiskearrendelagen kan
således i avtalet stadgas, att arrendatorns hustru icke skall äga rätt att fortsätta
arrendet efter arrendatorns död. Av bestämmelserna i 8 § innefattar
endast andra delen av andra stycket ett stadgande till arrendatorns förmån.
Detta stadgande har sin motsvarighet i 2 kap. 7 § nyttjanderättslagen, vilket
lagrum ej gjorts tvingande genom de sociala arrendebestämmelserna. Någon
anledning att låta föreskriften i 10 § i förevarande lag bli tillämplig på
8 § föreligger därför ej.

Av de lagrum i 2 kap. nyttjanderättslagen, som enligt hänvisning i 9 §
förevarande lag skall gälla vid fiskearrende och är tvingande vid de sociala
jordbruksarrendena, skall enligt mitt förslag 12 § sista stycket, 17 § första
och tredje styckena samt 20 § första stycket bli tillämpliga blott vid upplåtelser,
vilka omfattar såväl jordbruksarrende som fiskerätt. Då härvid avses
endast jordbruksarrende, på vilket de sociala bestämmelserna icke är tilllämpliga,
skulle, därest upplåtelsen omfattade allenast jordbruk, föreskrifterna
ej vara tvingande. Tillämpligheten av nyssnämnda lagrum motiveras
helt av att i upplåtelsen ingår jordbruksarrende. Det synes därför ej finnas
skäl att ge bestämmelserna tvingande karaktär allenast av den anledningen
att jämväl fiskerätt ingår i upplåtelsen. Stadgandena i 2 kap. 58 § nyttjanderättslagen
föreslås bli tillämpliga på fiskearrende även då jordbruksarrende
icke ingår i upplåtelsen. Någon anledning att, såsom i promemorian föreslagits,
med avsteg från vad som gäller vid sociala arrenden icke göra bestämmelserna
i 58 § tvingande torde ej föreligga. På grund av det anförda
föreslår jag, att av de lagrum i 2 kap. nyttjanderättslagen till vilka 9 § hänvisar
blott 17 § andra stycket, 18 § tredje och fjärde styckena utom vad angår
elektrisk anläggning samt 53—56 §§ och 58 § göres tvingande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

11 §■

Denna paragraf överensstämmer i stort sett med 9 § i promemorieförslaget.
Då enligt mitt förslag även 2 kap. 58 § nyttjanderättslagen enligt
stadgande i 10 § förevarande lag erhåller tvingande natur, torde dispens enligt
11 § böra kunna medgivas jämväl från bestämmelserna i 58 §. I anledning
härav har i förhållande till promemorieförslaget ändring skett. Vidare
har vissa redaktionella jämkningar däri företagits. I enlighet med fiskeristyrelsens
och promemorians förslag innehåller lagtexten, i motsats till 2
kap. 68 § nyttjanderättslagen, icke någon exemplifiering av vad som skall
anses vara särskilda omständigheter. Såsom stadgas i sistnämnda lagrum
i nyttjanderättslagen och i promemorieförslaget men i olikhet med fiskeristyrelsens
förslag föreslås, att dispensansökan ej skall få göras utan att avtalet
innehåller medgivande därtill, samt att avtalet, därest dispensansökningen
avslås, skall vara förfallet. Någon avvikelse i dessa hänseenden från
vad som gäller vid de sociala jordbruksarrendena synes icke vara motiverad.

Övergångsbestämmelserna

Enligt departementspromemorians förslag skulle lagen träda i kraft redan
den 1 juli 1957. Med hänsyn till angelägenheten av att lagen hinner utfärdas
icke alltför kort tid före ikraftträdandet har emellertid dagen härför
föreslagits bli den 1 oktober 1957.

Andra stycket överensstämmer i stort sett med motsvarande stadgande i
promemorieförslaget. Den tid under vilken fiskerätten skall ha innehafts för
att fiskearrendelagen skall bli tillämplig har emellertid, i likhet med vad
som stadgades för motsvarande fall vid den sociala jordbruksarrendelagstiftningens
tillkomst, föreslagits till tio år mot fem år enligt promemorieförslaget.
Vidare har i förtydligande syfte uttryckligen föreskrivits, att både skriftliga
och muntliga avtal omfattas av övergångsbestämmelserna. Även några
andra redaktionella jämkningar har företagits. I förhållande till övergångsbestämmelserna
vid tillkomsten av reglerna om sociala jordbruksarrenden
kan den skillnaden påpekas, att även stadgandet i 2 kap. 55 § första stycket
nyttjanderättslagen om val av skiljemän av praktiska skäl medtagits bland
de lagrum som föreslås skola gälla å nu ifrågavarande upplåtelser.

De i tredje stycket upptagna bestämmelserna avser det fall, att arrendeperioden
utgår under första året efter lagens ikraftträdande. Då i sådant fall
utrymme skulle ha saknats för de i 4 § förevarande lag samt 2 kap. 53 och
54 §§ nyttjanderättslagen stadgade tidsfristerna har, liksom i övergångsbestämmelserna
till 1943 års sociala arrendelagstiftning, genom bestämmelserna
i detla stycke övergången till de nya reglerna möjliggjorts.

Beträffande de principiella synpunkterna på fiskearrendelagens tillämplighet
i fråga om avtal som ingåtts innan lagen trätt i kraft torde få hänvisas
till motsvarande överväganden vid tillkomsten av den sociala arrende -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

lagstiftningen på jordbrukets område. De betänkligheter av principiell art,
som onekligen föreligger vid tillämpning av en nytillkommen lag på redan
ingångna avtal, talar mot en sänkning av det nyss nämnda kravet på minst
tio års innehav av fiskerätt, som upplåtits innan lagen trätt i kraft.

Vid remissbehandlingen av departementspromemorian har erinran ej
gjorts mot att lagen i viss utsträckning blir tillämplig på äldre avtal. Kammarkollegiet
har emellertid framhållit olägenheten av att muntliga avtal -—
vilka som nämnts kan bli giltiga med stöd av övergångsbestämmelserna —
med tillämpning av reglerna om optionsrätt kan bestå obegränsad tid. Kollegiet
förordar, att ytterligare förlängning av ett en gång sålunda förlängt avtal
göres beroende av att avtalet avfattats skriftligen. Någon bestämmelse härom
har emellertid icke upptagits i förevarande lagförslag. Det torde nämligen
ligga i båda parternas intresse att ett fiskearrende icke under alltför
lång tid grundas enbart på ett muntligt avtal, varför en övergång till skriftliga
avtal i regel synes kunna förväntas även utan särskild föreskrift härom.
Tillräcklig anledning att för möjligen återstående fall lagstiftningsvägen
framtvinga skriftliga avtal föreligger enligt min mening ej.

2. Övriga författningsförslag

I nyttjanderättslagen föreslås endast den ändringen, att i 1 kap. 8 § införes
en hänvisning till fiskearrendelagen. Förslag till sådan ändring torde
få fogas till detta protokoll som bilaga 4. Utformningen av hänvisningen
överensstämmer med departementspromemorians förslag utom såtillvida,
att dagen för ikraftträdandet föreslås jämkad på samma sätt som beträffande
fiskearrendelagen, d. v. s. från den 1 juli till den 1 oktober 1957.

I enlighet med promemorieförslaget bör hänvisning till fiskearrendelagen
införas i de författningar, som i första hand reglerar upplåtelser från publika
fastigheter. Enär fiskearrendelagens bestämmelser ej är avsedda att tilllämpas
då i upplåtelsen ingår jordbruksarrende, som upplåtits av annan
än enskild person, erfordras emellertid ej hänvisning i sådana fall då författningen
blott avser arrende för jordbruk. Av denna anledning bör ingen
hänvisning ske i stadgan den 15 november 1945 (nr 751) angående utarrendering
av universitetsjord. Däremot synes särskild hänvisning böra införas
i förordningen den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen
av viss kronoegendom. I promemorian har föreslagits, att hänvisningen
intages i 2 §. Stadgandet bör emellertid av anledning som jag nyss angivit
lämpligen intagas i 46 §, som avser utarrendering för annat ändamål än
jordbruk. Mitt förslag till sådan författningsändring torde som bilaga 51 få
fogas till detta protokoll.

\ idare bör i kungörelsen den 8 juni 1951 (nr 395) angående förvaltningen
av kronans fisken samt ecklesiastika arrendestadgan den 29 juni 1945 (nr

1 Denna bilaga, som frånsett en redaktionell jämkning är likalydande med det vid propositionen
fogade förslaget, har här utelämnats.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 dr 1957

588) införas bestämmelse om att författningarna såvitt angår vissa upplåtelser
endast gäller i den mån de icke strider mot vad i fiskearrendelagen
stadgats. De ändringar som vid bifall till mitt förslag erfordras i sistnämnda
två författningar torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att senare vidtaga.

I ett flertal andra författningar än nyttjanderättslagen finns allmänna
bestämmelser som avser arrende. Som exempel härpå må nämnas stadgandet
i 133 § utsökningslagen angående vissa rättsverkningar av exekutiv
auktion, 192 § samma lag om vräkning av arrendator, 48 § inteckningsförordningen
angående lagfartsansökans inverkan på beståndet av nyttjanderätt
i vissa fall samt 17 kap. 5 § handelsbalken angående förmånsrätt till
betalning av bl. a. ogulden arrendeavgift. I promemorian har i denna del föreslagits,
att genom tillägg till 192 § andra stycket utsökningslagen uttryckligen
skall föreskrivas, att vad i första stycket nämnda lagrum stadgas om
arrendator i tillämpliga delar skall gälla även »om innehavare av sådan nyttjanderätt,
varå lagen om vissa upplåtelser av fiskerätt in. m. är tillämplig
och som är förenad med besittning till mark eller hus eller annan byggnad
eller del av hus.» Då i den föreslagna lagen om vissa upplåtelser av fiskerätt
in. m. begreppet fiskearrende användes som beteckning på upplåtelser som
avses i lagen, bör enligt min mening sådana allmänna bestämmelser, varpå
nu nämnts exempel, utan särskilt stadgande i tillämpliga delar gälla även
på nyttjanderättsupplåtelser som avses i fiskearrendelagen. Åt rättstillämpningen
torde få överlämnas att avgöra huruvida en allmän bestämmelse,
som blott avser sådana fall där ett besittningsförhållande föreligger, bör
bli tillämplig i fråga om en viss upplåtelse som faller under fiskearrendelagens
bestämmelser. I enlighet med det nu anförda har jag icke funnit anledning
att biträda det i promemorian framlagda förslaget till viss ändring i
utsökningslagen.

Jag ansluter mig till det i promemorian framlagda förslaget till ändring
av lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. Ändringsförslaget
torde emellertid lämpligen böra, på föredragning av chefen
för justitiedepartementet, framläggas i särskild proposition i samband med
förslag till andra ändringar i samma lag.

I enlighet med vad nu anförts föreligger förslag till

1) lag om vissa upplåtelser av fiskerätt m. m.

2) lag angående ändrad Igdelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 (nr
36 s. 1) om ngttjanderätt till fast egendom och

3) förordning om ändrad Igdelse av 46 § förordningen den 22 juni 1934
(nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom.

Föredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande över de under
1) och 2) upptagna lagförslagen, av den lydelse bilagorna 3 och 4 till detta

7 Iiihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 151

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:
Ulla B. Silén

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

Bilaga 1

(Fiskeristyrelsens

förslag)

Fiskeristyrelsens förslag
till

Lag om vissa upplåtelser av fiskerätt in. m.

1 §•

Har genom skriftligen upprättat avtal mot lega upplåtits nyttjanderätt
till fast egendom, skall å upplåtelsen tillämpas vad i 3—24 §§ denna lag
stadgas, därest

1. nyttjanderätten uteslutande avser fiskerätt och upplåtelsen skett för
yrkesmässigt fiske; eller

2. upplåtelsen innefattar förutom fiskerätt även annan nyttjanderätt och
idkandet av yrkesmässigt fiske är det huvudsakliga ändamålet med upplåtelsen.

Lagen äge icke tillämpning å

a) upplåtelse från fastighet, som tillhör kronan eller är av ecklesiastik

art •

b) upplåtelse, som nedan i 13 § första stycket första punkten sägs;

c) upplåtelse av gemensamhetsfiske; och

d) sådan ovan under 2. omförmäld upplåtelse, som helt eller delvis utgör
arrende som avses i 2 kap. 49 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom
eller i lagen med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal
jord.

Med yrkesmässigt fiske förstås i denna paragraf fiske, som bedrives av
person för vilkens utkomst fiske är av väsentlig betydelse.

2 §•

Har genom avtal, som ej upprättats skriftligen, skett sådan upplåtelse
som avses i 1 § och har nyttjanderättshavaren börjat utöva nyttjanderätten,
njute han, där det ej berott på honom att skriftligt avtal sedermera ej
upprättats, ersättning för den skada som tillskyndas honom genom att på
grund härav bestämmelserna i 3—24 §§ icke bliva tillämpliga.

Den som vill framställa anspråk på skadestånd enligt första stycket skall
väcka talan inom ett år från det nyttj anderätten upphörde eller vare sin
skadeståndsrätt förlustig.

3 §•

Upplåtelse skall ske för viss tid, ej understigande fem år, eller ock för
nyttjanderättshavarens livstid; dock att, där upplåtelsen angår huvudgård
till fideikommiss, boställe eller annan fastighet, varöver upplåtaren icke
äger förfoga utöver sin egen besittningstid, upplåtelsen jämväl må kunna
ske för sådan tid. Är icke upplåtelsetiden så bestämd som nu sagts, skall
avtalet likväl gälla för en tid av fem år.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr iöl år 1957

4 §•

Den som till annan upplåter nyttjanderätt, som i denna lag avses, må
ej i vidare mån än som överensstämmer med vad nedan i 13 och 15—18 §§
stadgas förbehålla sig eller annan ägare av fastigheten rätt att frånträda
avtalet före upplåtelsetidens slut.

5 §•

Är upplåtelsetiden så bestämd, att den i 1 kap. 1 § lagen om nyttjanderätt
till fast egendom stadgade längsta tid för nyttjanderätts bestånd överskrides,
och vill jordägaren eller nyttjanderättshavaren förty frånträda avtalet
när sagda tid är ute, skall uppsägning ske i den ordning 18 § bestämmer.

6 §•

Gäller upplåtelse för viss tid, äge nyttjanderättshavaren vid utgången av
upplåtelsetiden, där ej annat följer av vad i 8 § stadgas, rätt till ny upplåtelse
för en tid av fem år; och tillkomme sådan rätt honom ånyo vid utgången
av vart femte år (optionsrätt).

7 §•

Vill ej nyttjanderättshavaren tillgodonjuta ny upplåtelse enligt 6 §, give
han det jordägaren till känna senast ett år före upplåtelsetidens utgång på
sätt om uppsägning är stadgat. Sker ej sådant tillkännagivande inom föreskriven
tid, skall nyttjanderättshavaren anses vara bunden av nyttjanderätten
för en tid av ytterligare fem år.

8 §.

Har nyttjanderättshavaren påtagligen eftersatt sina förpliktelser enligt
avtalet eller avser jordägaren, att han själv, hans make eller avkomling eller
ock hans adoptivbarn eller dess avkomling skall utöva den upplåtna
nyttjanderätten eller måste det på grund av särskilda förhållanden anses
för jordägaren medföra påtagligt men att upplåtelsen förnyas, skall rätten
till ny upplåtelse förfalla, såframt upplåtaren senast ett år före upplåtelsetidens
utgång på sätt om uppsägning är stadgat lämnar nyttjanderättshavaren
meddelande därom med uppgift tillika att denne, därest han icke åtnöjes
med att nyttjanderätten upphör, har att inom en månad väcka talan
om bibehållande av rätten till ny upplåtelse. Där nyttjanderättshavaren ej
inom nämnda tid väckt sådan talan, skall så anses, som om han medgivit
skyldighet att avstå från fortsatt nyttjanderätt.

9 §■

Där jordägaren eller nyttjanderättshavaren med avseende å ny upplåtelse,
som i 6 § sägs, vill påkalla ändring av upplåtelsevillkoren, give det den
andre till känna på sätt om uppsägning är stadgat senast åtta månader före
upplåtelsetidens utgång med uppgift tillika å de ändringar som äskas. Har
sådant tillkännagivande skett men kan ej överenskommelse ernås, skall
frågan avgöras av skiljemän; och skall beträffande sådan tvist lagen om
skiljemän i tillämpliga delar gälla, dock med iakttagande av vad i 10 § finnes
särskilt föreskrivet.

Sker ej tillkännagivande, såsom i första stycket är sagt, eller varder ej
frågan senast sju månader före upplåtelsetidens utgång hänskjuten till
skiljemän, skola villkoren förbliva oförändrade, där ej annorledes överenskommes.

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

101

10 §.

Vid skiljedomsförfarande enligt 9 § skall, där ej mellan parterna träffats
skiljeavtal, den arrendenämnd, inom vars verksamhetsområde fastigheten
är belägen, vara skiljenämnd; och skall i sådant fall part anses hava hänskjutit
tvisten till avgörande, när han hos nämndens ordförande skriftligen
framställt begäran om skiljedom.

Skiljedomskostnaderna skola gäldas av den part som skiljemännen pröva
därtill skyldig; ej må dock sådan skyldighet i vidare män än beträffande
halva ersättningen till skiljemännen kunna åläggas nyttjanderättshavaren
utan så är att han uppenbarligen påkallat förfarandet utan skäl.

11 §■

Är vid upplåtelsetidens utgång tvist om rätt till ny upplåtelse eller ändring
av villkoren ännu icke avgjord, skola, intill dess så skett eller, i följd
därav att rätt till ny upplåtelse funnits ej tillkomma nyttjanderättshavaren,
för honom inträtt skyldighet att upphöra med nyttjanderättens utövande,
de förut gällande villkoren tillämpas, såframt ej annat är avtalat.

Prövar rätten att nyttjanderättshavaren ej äger åtnjuta ny upplåtelse,
vare denne pliktig att upphöra med nyttjanderättens utövande å den fardag
som infaller näst efter det domen meddelades; och njute i sådant fall
jordägaren, där han ej åtnöjes med det vederlag för nyttjanderätten vartill
han enligt''första stycket är berättigad, den ytterligare ersättning som finnes
skälig.

12 §.

Är ej tid utsatt för erläggande av lega för nyttjanderätten, skall den erläggas
sist tre månader före utgången av varje upplåtelseår.

13 §.

Blir nyttjanderättshavaren i följd av sjukdom eller annan dylik orsak ur
stånd att själv driva fisket, må han till annan lämplig person helt eller delvis
upplåta nyttjanderätten, dock högst för den tid varunder hindret kan
beräknas vara. I övrigt må upplåtelse av nyttjanderätten helt eller till viss
del ske endast med jordägarens samtycke.

Ej heller må nyttjanderättshavaren utan jordägarens samtycke sätta annan
i sitt ställe.

Dör nyttjanderättshavaren före upplåtelsetidens utgång, skall avtalet alltjämt
vara gällande. Dödsboet vare dock berättigat att uppsäga avtalet eller
att i sitt ställe sätta annan, med vilken jordägaren skäligen kan nöjas.

Vid upplåtelse för nyttjanderättshavarens livstid njute dennes hustru,
där äktenskapet var ingånget innan avtalet slöts, efter mannens död nyttjanderätten
till godo så länge hon förbliver änka; går hon i nytt gifte, må
jordägaren uppsäga avtalet.

14 §.

Sker överlåtelse av fastigheten, gälle nyttjanderätten utan särskilt förbehåll
mot nye ägaren.

15 §.

Är för avtalets fullgörande ställd pant eller borgen och försämras sedan
säkerheten, vare nyttjanderättshavaren pliktig att på anfordran ställa ny
säkerhet, med vilken jordägaren skäligen kan nöjas. Gör han det ej inom
tre månader, vare jordägaren berättigad att uppsäga avtalet.

102

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

16 §.

Nyttjanderätten vare förverkad och jordägaren förty berättigad att uppsäga
avtalet:

1. om nyttjanderättshavaren dröjer med er läggande av lega utöver en
månad efter förfallodagen eller undandrager sig att utgöra honom enligt
avtalet åliggande arbete eller annan tjänstbarhet eller vid arbetets utförande
visar tredska;

2. om han mot bestämmelserna i 13 § första och andra styckena helt eller
delvis åt annan upplåter nyttjanderätten eller överlåter densamma eller i
fall, som i 13 § tredje stycket avses, i sitt ställe sätter någon med vilken
jordägaren skäligen icke kan nöjas;

3. om han nyttjar fastigheten till annat ändamål än vid upplåtelsen förutsattes
eller om han vansköter det till honom upplåtna fisket eller fastigheten
i övrigt;

4. om han å fastigheten eller annan jordägaren tillhörig mark förövar
åverkan eller olovligen jagar eller fiskar;

5. om han, där någon som är i hans tjänst så förbryter sig som under 4
är sagt, underlåter att, efter tillsägelse av jordägaren, så snart ske kan skilja
den brottslige från tjänsten;

6. om han å fastigheten för eller tillåter andra föra ett sådant leverne,
som väcker allmän förargelse eller verkar störande på omgivningen; eller

7. om han, där avtalet eljest innehåller bestämmelse, vars iakttagande
måste anses vara för jordägaren av synnerlig vikt, åsidosätter sådan bestämmelse.

Finnes i fall, som denna paragraf avser, vad nyttjanderättshavaren låtit
komma sig till last vara av ringa betydenhet, må han ej skiljas från nyttjanderätten.

17 §.

Har nyttjanderättshavaren låtit komma sig till last sådant förhållande,
som i 16 § 1, 3, 5 eller 6 sägs, men sker rättelse innan jordägaren gjort bruk
av sin rätt att uppsäga avtalet, äge jordägaren ej sedan åberopa förhållandet
såsom grund för nyttjanderättens upphörande. Samma lag vare, om
jordägaren icke uppsagt avtalet inom sex månader från det han fick kunskap
om förhållande som i 16 § 2, 4 eller 7 sägs.

18 §.

Angående uppsägning enligt denna lag gälle vad i 2 kap. 38 § lagen om
nyttjanderätt till fast egendom finnes föreskrivet.

Sker uppsägning i fall som 16 § omförmäler, äge nyttjanderättshavaren
fortsätta med utövandet av nyttj anderätten till nästa fardag, där ej rätten
eller överexekutor prövar skäligt fastställa en tidigare dag. Uppsäges avtalet
eljest enligt denna lag, skall nyttj anderätten upphöra å den fardag, som inträffar
näst efter sex månader från det uppsägningen skedde. Hade nyttjanderättshavaren
ej börjat utöva nyttj anderätten, när uppsägningen skedde,
skall avtalet genast upphöra att gälla.

Upphör nyttjanderätt, som gäller för nyttjanderättshavarens livstid, till
följd av dennes eller hans hustrus död, må nyttj anderätten fortfarande utövas
till och med den fardag som inträffar näst efter sex månader från dödsfallet.

Fardag är den fjortonde dagen i mars månad, eller om denna dag är en
söndag, påföljande dag.

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

103

19 §.

Förbehåll i nyttj anderättsavtal vare utan verkan mot nyttj anderättshavaren,
om det strider mot vad som stadgats i 2—4 §§, 6—11 §§ eller 13 §.

20 §.

När nyttjanderättsavtal slutits, må jordägaren eller nyttjanderättshavaren
påkalla arrendenämndens granskning av avtalet. Vid ansökan härom skall
fogas bestyrkt avskrift av avtalet.

Finner nämnden att avtalet innehåller bestämmelse, som enligt denna lag
är utan verkan, skall nämnden så snart ske kan i rekommenderat brev lämna
jordägaren och nyttjanderättshavaren besked därom.

21 §.

Har rätt till ny upplåtelse jämlikt 8 § förfallit på den grund att jordägaren
avsett att själv utöva den upplåtna nyttjanderätten, vare jordägaren skyldig
att inhämta arrendenämndens tillstånd, därest han inom fem år från
upplåtelsetidens utgång vill ånyo upplåta nyttj anderätten helt eller delvis.
Vad sålunda stadgats äge motsvarande tillämpning, när annan än jordägaren
efter vad i 8 § sägs skall utöva nyttjanderätten.

Bryter jordägaren mot vad nu föreskrivits vare straffet dagsböter.

22 §.

Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill, att avtal undantages
från tillämpning av något av stadgandena i 3 §, 6—11 §§ eller 19 §,
ankomme på arrendenämnden att medgiva sådant undantag.

Över arrendenämndens beslut i ärende som nu sagts må besvär anföras
hos länsstyrelsen inom en månad, räknat från det klaganden erhöll del av
beslutet. Den, som ej nöjes åt länsstyrelsens beslut, äge föra klagan däröver
i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut.

23 §.

Vid arrendenämndens behandling av ärenden, som avses i denna lag, skall
i stället för den ledamot av nämnden, som enligt 2 kap. 49 a § lagen om nyttjanderätt
till fast egendom skall vara jordbruksarrendator, tjänstgöra en
särskild ledamot, som skall innehava nyttjanderätt till fiske och bedriva
fiske yrkesmässigt. Denne särskilde ledamot utses jämte suppleant för honom
av länsstyrelsen. Angående den lid för vilken ledamot och suppleant
skola utses samt beträffande jäv gälle vad som sägs i nämnda lagrum.

Vad i denna paragraf stadgas skall icke gälla, där den ledamot av nämnden,
som skall vara jordbruksarrendator, och dennes suppleant innehava
nyttjanderätt till fiske och bedriva fiske yrkesmässigt.

24 §.

Förseelse varom stadgas i 21 § åtalas efter angivelse av arrendenämnden
av allmän åklagare vid allmän underrätt i den ort, där fastigheten är belägen.

Böter, som ådöinas enligt denna lag, må i händelse av bristande tillgång
till deras gäldande ej förvandlas till frihetsstraff.

104

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19...

Har sådant avtal som i 1 § sägs slutits för viss tid, som vid lagens ikraftträdande
ännu icke utgått, skola bestämmelserna i 6—9 §§, 10 § andra stycket
och 11 § tillämpas å avtalet, därest vid avtalstidens utgång nyttjanderättshavaren
eller ock nyttjanderättshavaren samt före honom någon av
hans föräldrar, innehaft nyttjanderätten i dess helhet eller till väsentlig del
under sammanlagt minst tio år.

Därest i fall, varom i andra stycket är nämnt, avtalstiden utgår under
första året efter lagens ikraftträdande, vare nyttj anderättshavaren berättigad
till ny upplåtelse för en tid av ett år; och skall sådan upplåtelse anses hava
kommit till stånd, om nyttj anderättshavaren icke inom en månad efter det
lagen trätt i kraft på sätt om uppsägning är stadgat tillkännagivit sin ansökan
att avstå från ny upplåtelse. Med avseende å nämnda upplåtelse äge
vardera parten påkalla ändring av upplåtelsevillkoren med iakttagande därav,
att de i 9 § angivna tiderna skola hänföra sig till utgången av den ettåriga
upplåtelsetiden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

105

Bilaga 2

(Promemorie förslaget) -

Departementspromemorians förslag
till

Lag om vissa upplåtelser av fiskerätt m. m.

1 §•

Upplåter någon åt annan genom avtal fiskerätt mot vederlag (fiskearrende)
skall denna lag tillämpas å upplåtelsen, därest upplåtelsens ändamål
är yrkesfiske eller ock binäringsfiske av väsentlig betydelse för fiskearrendatorns
försörjning.

Innefattar upplåtelsen förutom dylik fiskerätt även annan mot vederlag
upplåten rätt, som avses i 1 kap. 1 eller 7 §§ lagen 0111 nyf.tjan.^ef^tt
fast egendom, dock ej vattenfallsrätt, skall lagen tillämpas jämväl å sådan
upplåtelse, därest upplåtelsens huvudsakliga ändamål är idkande av fisket.

Lagen skall dock icke äga tillämpning å

a) fiskerätt som upplåtes i samband med arbetsavtal eller i samband med
upplåtelse på arrende av sådan jordbruksegendom, som tillhör kronan, utgör
fastighet av ecklesiastik natur eller förvaltas av universitet eller annan inrättning,
som icke avses i 2 kap. 49 § lagen om nyttjanderätt till fast egen b)

sådan i andra stycket omförmäld upplåtelse, vilken helt eller delvis
utgöres av arrende, som avses i 2 kap. 49 § ovannämnda lag eller i lagen
med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal jord; eller

c) upplåtelse av gemensamhetsfiske, i fiskeområde ingående fiske, oskiftat
fiske eller annat fiske, som är samfällt för två eller flera fastigheter, då
upplåtelsen sker till delägare i fisket.

2 §•

Avtal om sådan upplåtelse som i 1 § sägs, skall upprättas ^skriftligen. I
avhandlingen skola upptagas samtliga villkor som betingas. Ändring eller
tillägg, som ej avfattas skriftligen, vare utan verkan.

Har fiskearrendatorn börjat utöva rättighet, som ingår i upplåtelsen, utan
att skriftligt avtal blivit upprättat, njule han, där det ej berott på honom
att giltigt avtal sedermera ej kommit till stånd, ersättning för den skada,
som därigenom tillskyndas honom. Förbehåll, som strider mot vad sålunda
stadgats, vare utan verkan.

Den som vill framställa anspråk på skadestånd enligt andra stycket,
skall väcka talan inom ett år från det rättigheten upphörde eller vare sin
skadeståndsrätt förlustig.

3 §.

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

foga utöver sin egen besittningstid, upplåtelsen jämväl må kunna ske för
sådan tid. Är icke upplåtelsetiden så bestämd som nu sagts, skall avtalet
likväl gälla för en tid av fem år.

Utan hinder av vad ovan sagts må dock upplåtelse av gemensamhetsfiske
eller fiske inom fiskeområde ske för återstoden av den tid för vilken gemensamhetsfisket
eller fiskeområdet bildats.

4 §•

o Gäller upplåtelsen för viss tid, äge fiskearrendatorn vid utgången av upplatelsetiden,
där ej annat följer av vad i 7 § stadgas, rätt till ny upplåtelse
för en tid av fem år; och tillkomme honom sådan rätt ånyo vid utgången
av vart femte år (optionsrätt).

Vid upplåtelse av gemensamhetsfiske eller fiske inom fiskeområde skall
dock icke på grund av vad ovan sagts, upplåtelsen gälla utöver den tid för
vilken gemensamhetsfisket eller fiskeområdet bildats.

5 §.

Sker överlåtelse av fastigheten efter det fiskearrendatorn tillträtt i upplåtelsen
ingående markområde eller hus eller annan byggnad eller del av
hus, gälle utan särskilt förbehåll upplåtelsen mot nve ägaren.

6 §•

Dör fiskearrendatorn före upplåtelsetidens utgång, skall avtalet alltjämt
vara gällande. Dödsboet må dock inom sex månader efter dödsfallet uppsäga
avtalet eller i sitt ställe sätta annan, med vilken upplåtaren skäligen
kan nöjas. Har i sistnämnda fall upplåtaren icke godkänt överlåtelsen och
finnes han ej heller skäligen kunna nöjas med den vilken dödsboet satt i
sitt ställe, vare arrenderätten förverkad och upplåtaren förty berättigad att
uppsäga avtalet.

7 §.

4 uPpIåteIse varå denna lag äger tillämpning, skola, i den mån icke annat
följer på grund av vad ovan stadgats, bestämmelserna i 1 kap. lagen om
nyttjanderätt till fast egendom tillämpas samt stadgandena i samma lag
2^kap. 3—7 §§, 8 § första stycket, 9 § andra stycket första delen, 14—
17 §§, 18 § utom i vad angår elektrisk anläggning, 19, 20, 22 och 23 SS.
25—27 §§, 29—32 §§, 33 § första och tredje styckena, 34 §, 36—43 §§,
49 a §, 52 56 §§, 58 §, 61 § samt 66, 67 och 69 §§ i tillämpliga delar äga
motsvarande giltighet; dock att hänvisningarna i 3 och 36 §§ endast skola
gälla lagrum, vilka enligt vad nu sagts skola äga tillämpning å upplåtelsen
samt att beträffande i upplåtelsen ingående fiske stadgandena i 17 § andra
®ph tredje styckena skola äga motsvarande giltighet å för fisket nyttig anläggning
och fiskevardande åtgärder samt godkännande som i andra stycket
sägs skall lämnas av fiskeriintendent eller hos hushållningssällskap anställd
fiskeriassistent samt av två andra personer, vilka äro behöriga att vara
synemän.

8 §.

Ej må i avtalet intagas förbehåll att fiskearrendatorn icke skall äga rätt
till inteckning av rättighet, som omfattas av denna lag. Har sådant förbehåll
skett, vare det utan verkan.

Mot fiskearrendatorn vare förbehåll ock utan verkan, om det strider mot
vad som följer av bestämmelserna i 3—6 §§ denna lag eller motsvarande

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

tillämpning av 2 kap. 17 §, 18 § tredje och fjärde styckena, i den mån de
enligt 7 § ovan skola äga giltighet, samt 52—56 §§ lagen om nyttjanderätt
till fast egendom.

9 §•

Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill, att avtal varå denna
lag äger giltighet undantages från tillämpning av vad som skall gälla enligt
3, 4 eller 8 §§ denna lag eller 2 kap. 52—56 §§ lagen om nyttjanderätt till
fast egendom och innehåller avtalet förbehåll att medgivande därtill må sökas,
ankomme på arrendenämnden att medgiva sådant undantag.

Föreligger ej dispensskäl och avslås på den grund ansökningen, skall
upplåtelseavtalet, därest delta ej annorlunda stadgar, anses förfallet.

över arrendenämndens beslut i ärende som nu sagts ma besvär anföras
hos länsstyrelsen inom en månad, räknat från det klaganden erhöll del av
beslutet. Den som ej nöjes åt länsstyrelsens beslut, äge föra klagan däröver
i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1957.

Har sådan upplåtelse som avses i 1 §, gjorts för viss tid, som vid lagens
ikraftträdande ännu icke utgått, skola å upplåtelsen bestämmelserna i 4 §
denna lag tillämpas samt stadgandena i 2 kap. 52—56 §§ lagen om nyttjanderätt
till fast egendom äga motsvarande tillämpning, därest vid upplåtelsetidens
utgång fiskearrendatorn, eller fiskearrendatorn samt före lionom någon
av lians föräldrar, innehaft fiskerätten i dess helhet eller till väsentlig
del under sammanlagt minst fem år.

Därest i fall, varom i andra stycket är nämnt, upplåtelsetiden utgår under
första året efter lagens ikraftträdande, vare fiskearrendatorn berättigad till
ny upplåtelse för en tid av ett år; och skall sådan upplåtelse anses hava
kommit till stånd, om han icke inom en månad efter det lagen trätt i kraft
på sätt om uppsägning är stadgat tillkännagivit sin önskan att avstå från
ny upplåtelse. Med avseende å nämnda upplåtelse äge vardera parten på
satt stadgas i 2 kap. 54 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom påkalla
ändring av upplåtelsevillkoren senast åtta månader före den ettåriga upplåtelsetidens
utgång.

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

Bilaga 3

Förslag

till

Lag

om vissa upplåtelser av fiskerätt m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Upplåter någon åt annan genom avtal fiskerätt mot vederlag, skall denna
lag tillämpas å upplåtelsen, därest upplåtelsens ändamål är yrkesfiske eller
ock annat fiske av väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning.

Innefattar upplåtelsen förutom dylik fiskerätt även annan mot vederlag
upplåten rätt, som avses i 1 kap. 1 eller 7 § lagen om nyttjanderätt till fast
egendom, skall förevarande lag tillämpas jämväl å sådan upplåtelse, därest
upplåtelsens huvudsakliga ändamål är idkande av fisket.

Ingår i upplåtelsen jordbruksarrende, gäller vad i andra stycket sägs
dock endast om fastigheten tillhör enskild person och arrendet icke är sådant
som avses i 2 kap. 49 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

2 §•

Avtal om upplåtelse, varå denna lag är tillämplig (fiskearrende),
skall upprättas skriftligen. I avhandlingen skola upptagas samtliga villkor
som betingas. Ändring eller tillägg, som ej avfattas skriftligen, är utan verkan.

Har fiskearrendatorn börjat utöva rättighet som ingår i upplåtelsen utan
att skriftligt avtal blivit upprättat, äger han, därest det ej berott på honom
att giltigt avtal sedermera ej kommit till stånd, rätt till ersättning för den
skada som därigenom tillskyndas honom. Förbehåll som strider mot vad
sålunda stadgats är utan verkan.

Den som vill framställa anspråk på skadestånd enligt andra stycket skall
väcka talan inom ett år från det rättigheten upphörde vid äventyr att han
eljest förlorar sin skadeståndsrätt.

3 §•

Upplåtelse skall ske för viss tid, ej understigande fem år, eller ock för
fiskearrendatorns livstid; dock att, där upplåtelsen angår huvudgård till
fideikommiss, boställe eller annan fastighet, varöver upplåtaren icke äger
förfoga utöver sin egen besittningstid, upplåtelsen jämväl må kunna ske
för sådan tid. Är icke upplåtelsetiden så bestämd som nu sagts, skall avtalet
anses ingånget för en tid av fem år.

Utan hinder av vad i första stycket sagts må upplåtelse av gemensamhetsfiske
ske för återstoden av den tid för vilken gemensamhetsfisket bildats.

4 §•

Gäller fiskearrendet för viss tid, äger fiskearrendatorn, där ej annat följer
av vad i 9 § stadgas, vid utgången av upplåtelsetiden rätt till nytt arrende
för en tid av fem år; och tillkommer honom sådan rätt ånyo vid utgången
av vart femte år (optionsrätt). Vill ej fiskearrendatorn tiilgodonjuta nytt
arrende, skall han giva det upplåtaren tillkänna senast ett år före arrendetidens
utgång på sätt i 2 kap. 38 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

stadgas om uppsägning av jordbruksarrende. Sker ej sådant tillkännagivande
inom föreskriven tid, skall fiskearrendatorn anses hava åtagit sig nytt
arrende för en tid av fem år.

5 §•

Fiskearrende, som angår huvudgård till fideikommiss, boställe eller annan
fastighet, varöver upplåtaren icke äger förfoga utöver sin egen besittningstid,
eller gemensamhetsfiske, skall icke på grund av stadgandena i 3 eller
4 § gälla utöver besittningstiden eller, i fråga om gemensamhetsfiske, den
tid för vilken detta bildats.

6 §.

Sker överlåtelse av fastigheten efter det fiskearrendatorn tillträtt i upplåtelsen
ingående markområde eller hus eller annan byggnad eller del av
hus, skall fiskearrendet utan särskilt förbehåll gälla mot nye ägaren.

7 §.

Dör fiskearrendatorn före arx-endetidens utgång, skall avtalet alltjämt
vara gällande. Dödsboet må dock inom sex månader efter dödsfallet uppsäga
avtalet eller i sitt ställe sätta annan, med vilken upplåtaren skäligen kan
nöjas. Har i sistnämnda fall upplåtaren icke godkänt överlåtelsen och finnes
han ej heller skäligen kunna nöjas med den vilken dödsboet salt i sitt
ställe, skall arrenderätten vara förverkad och upplåtaren berättigad att
uppsäga avtalet.

Vid livstidsarrende äger fiskearrendatorns hustru, där äktenskapet var
ingånget innan avtalet slöts, efter mannens död tillgodonjuta fiskearrendet
så" länge hon förbliver änka. Går hon i nytt gifte, må upplåtaren uppsäga
avtalet.

8 §■

Utan upplåtarens samtycke må fiskearrendatorn icke i vidare mån än som
framgår av 7 § första stycket överlåta arrenderätten.

Ej heller må fiskearrendatorn utan sådant samtycke åt annan helt eller
delvis upplåta nyttjanderätten; dock må fiskearrendatorn, där det kan ske
utan men för fastighetsägaren, uthyra rum till bostad eller upplåta område
av ouppodlad mark till upplagsplats eller liknande ändamål.

9 §.

å fiskearrende skola, i den mån icke annat följer av vad ovan stadgats,
bestämmelserna i 1 kap. lagen om nyttjanderätt till fast egendom tillämpas
samt stadgandena i samma lag 2 kap. 3—6 §§, 17 § andra stycket, 18 §,
22—26 §§,27 § första stycket, 29—32 §§, 33 § första och tredje styckena,
34—43 §§, 45—48 §§, 49 a §, 53—56 §§ samt 58, 66, 67 och 69 §§ i tillämpliga
delar äga motsvarande giltighet. Ingår i upplåtelsen jordbruksarrende,
skola därjämte tillämpas stadgandena i 2 kap. 10- 16 §§, 17 § första och
tredje styckena, 19 och 20 §§ samt 27 § andra stycket. Därest fiskearrendatorn
utfört anläggning til! nytta för fisket, skola vid tillämpning av bestämmelserna
i 2 kap. 17 § andra stycket dessa såtillvida jämkas, att godkännande
som i lagrummet avses skall lämnas av fiskeriintendent eller hos
hushållningssällskap anställd fiskeriassistent samt av två andra personer,
vilka äro behöriga att vara syneinän.

Hänvisningarna i 2 kap. 3 och 36 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom
skola endast gälla lagrum, som enligt vad i första stycket sägs äga lilllämpning
på fiskearrendet eller ersatts av bestämmelser i denna lag. Härvid

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

skall så anses som om stadgande i 2 kap. 7 §, 8 § första stycket och 9 §
förstnämnda lag ersatts med motsvarande bestämmelse i 7 eller 8 § denna
lag.

10 §.

Mot fiskearrendatorn är förbehåll utan verkan, om det strider mot bestämmelserna
i 3, 4 eller 6 § eller 7 § första stycket denna lag eller i 2 kap. 17 §
andra stycket, 18 § tredje eller fjärde stycket utom vad angår elektrisk anläggning
eller i 53—56 §§ eller 58 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom,
såvitt de enligt denna lag äga tillämpning å fiskearrendet.

11 §•

Visas särskilda omständigheter böra föranleda att avtal varå denna lag
äger giltighet undantages från tillämpning av vad som skall gälla enligt 3,
4 eller 10 § denna lag eller 2 kap. 53—56 §§ eller 58 § lagen om nyttjanderätt
till fast egendom och innehåller avtalet förbehåll att medgivande därtill
må sökas, ankommer på arrendenämnd att medgiva sådant undantag.

Föreligger ej dispensskäl och avslås på den grund ansökningen, skall
upplåtelseavtalet, därest detta ej annorlunda stadgar, anses förfallet.

över arrendenämndens beslut i ärende som nu sagts må besvär anföras
hos länsstyrelsen inom en månad, räknat från det klaganden fick del av
beslutet. Den som ej åtnöjes med länsstyrelsens beslut äger hos Konungen
söka ändring genom besvär, vilka skola ingivas till jordbruksdepartementet.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1957.

Har sådan upplåtelse som avses i 1 § muntligen eller skriftligen gjorts
för viss tid, som vid lagens ikraftträdande ännu icke utgått, skola å" upplåtelsen
bestämmelserna i 4 § denna lag tillämpas samt stadgandena i 2 kap.
53—56 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom äga motsvarande tilllämpning,
därest vid upplåtelsetidens utgång fiskearrendatorn, eller fiskearrendatorn
samt före honom någon av hans föräldrar, innehaft fiskerätten
i dess helhet eller till väsentlig del under sammanlagt minst tio år.

Därest i fall, varom i andra stycket är nämnt, upplåtelsetiden utgår under
första året efter lagens ikraftträdande, är fiskearrendatorn berättigad
till ny upplåtelse för en tid av ett år; och skall sådan upplåtelse anses hava
kommit till stånd, om han icke inom en månad efter det lagen trätt i kraft
på sätt om uppsägning är stadgat tillkännagivit sin önskan att avstå från
ny upplåtelse. Med avseende å nämnda upplåtelse äger vardera parten på
sätt stadgas i 2 kap. 54 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom påkalla
ändring av upplåtelsevillkoren senast åtta månader före den ettåriga upplåtelsetidens
utgång.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

111

Bilaga 4

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)
om nyttjanderätt till fast egendom

Härigenom förordnas, att 1 kap. 8 lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 kap.

8 §•

Vad i — —■ — från kronan.

Ej heller —--allmän begravningsplats.

Om upplåtelse---allmänna vägar.

Om vissa upplåtelser av fiskerätt eller av fiskerätt jämte annan nyttjanderätt
är stadgat i lagen om vissa upplåtelser av fiskerätt m. m.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1957.

1 Senaste lydelse av 8 §, se SFS 1943: 433.

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 25 mars
1957.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 21 mars 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen
av Halland i statsrådet den 15 februari 1957, hade Kungl. Maj :t förordnat,
att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om vissa upplåtelser av fiskerätt m. m.; och

2) lag angående ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 (nr
36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av chefen för jordbruksdepartementets rättsavdelning A. F. Ribbing.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt m. in.

Av remissprotokollet framgår ej närmare omfattningen av de intressen
som föranlett framläggandet av förevarande lagförslag. Det synes likväl motiverat,
att fiskearrendatorernas ställning tryggas genom lagstiftning efter
mönster av den reglering som ägt rum beträffande arrende av jord. Den ingående
reglering som eftersträvats med det remitterade förslaget har dock
medfört vissa påtagliga olägenheter.

En huvudorsak till förslagets komplicerade utformning har varit, att
man sökt finna ett system som med samma utförlighet som för s. k. sociala
arrenden reglerar bland annat sådana fiskearrenden, med vilka förenats viss
nyttjanderätt till jord. Att söka i lagstiftningen besvara de vanskliga spörsmål
som dylika blandade avtal kunna föranleda är förenat med synnerliga
svårigheter. Även andra kombinationer äro här att räkna med, såsom hyresavtal
och fiskearrende eller arbetsavtal och fiskearrende eller arbetsavtal
jämte såväl hyra som fiskearrende. I andra sammanhang har ansetts, att
blandade avtal äro att i första hand bedöma efter det huvudsakliga ändamålet
(jfr kungl. prop. nr 166 till 1939 års riksdag s. 50). Om exempelvis
arbetsutfästelsen är det huvudsakliga när arbetsavtal är förenat med rätt
till bostadslägenhet, skola reglerna om arbetsavtal tillämpas, ehuru en del

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

bestämmelser om hyra kunna bli analogiskt tillämpliga med avseende på
nyttjanderättsmomentet.

I vissa fall har lagstiftaren från den angivna utgångspunkten sökt precisera
till vilken kategori ett avtal är att hänföra (jfr 2 kap. 49 § andra stycket
och 3 kap. 2 § nyttjanderättslagen). I regel saknas emellertid sådan precisering.
Det remitterade förslaget upptager i 1 § andra stycket ett stadgande
som i enlighet med allmänna grunder reglerar förslagets tillämplighet vid
kombination av flera nyttjanderättsbefogenheter. I fall som där avses skall
sålunda upplåtelsens huvudsakliga ändamål vara avgörande. Samma princip
måste, oavsett att stadgande därom ej upptagits, hli tillämplig vid kombination
av arbetsavtal och upplåtelse av fiskerätt.

Tredje stycket i 1 § av förslaget har emellertid för ett antal fall gjort
undantag från den nämnda principen i andra stycket. Detta stadgande i
förening med 9 § i förslaget har såväl formellt som materiellt lett till svårigheter
som icke kunna bemästras på nöjaktigt sätt. Det är enligt lagrådets
mening påkallat, att förslaget omarbetas så att de blandade avtalen utan
undantag behandlas i enlighet med allmänna grundsatser. Detta torde också
låta sig göra utan att syftet med förslaget eftersättes. Bestämmelserna kunna
i så fall erhålla en naturligare gruppering, samtidigt som det blir möjligt
att utelämna hänvisning till en del stadganden i nyttjanderättslagen vilka
sakna praktisk betydelse i förevarande sammanhang.

Rubriken till lagen.

Lagrådet förordar, att rubriken till lagen får lyda »lag om fiskearrenden».

1 §•

Enligt lagrådets mening bör lagstiftningen, i enlighet med vad som nu
gäller om fiskerättsupplåtelser, utgå från att 1 kap. nyttjanderättslagen är
tillämpligt. Detta kapitel kompletteras i förevarande fall av den föreslagna
lagen, på samma sätt som kapitlets bestämmelser i fråga om arrende- och
liyresupplåtelser kompletteras av 2 och 3 kap. nyttjanderättslagen. Förslaget
utgår i stället från att fiskearrendena först undantagas från 1 kap. nyttjanderättslagen
genom ändring i sistnämnda lag; sagda kap. göres därefter
åter tillämpligt genom 9 § i det remitterade förslaget, därvid emellertid
exempelvis 3 och 7 §§ i samma kap. måste jämföras med 6 § i förslaget.

Lagrådet förordar av dessa skäl, att första stycket i 1 § får innehålla, att
i fråga om avtal, varigenom någon mot vederlag upplåter fiskerätt åt annan,
skall utöver vad som följer av 1 kap. nyttjanderättslagen gälla vad i den
föreslagna lagen sägs, därest upplåtelsens ändamål är yrkesfiske eller annat
fiske av väsentlig betydelse för arrendatorns försörjning.

Andra stycket i paragrafen torde höra erhålla en mera allmän innebörd
än i det remitterade förslaget och utsträckas att gälla alla blandade avtal.
Den föreslagna lagen synes sålunda ej böra äga tillämpning, om rätt till
fiske, i samband med jordbruksarrende eller eljest, upplåtits genom avtal
som huvudsakligen har annat ändamål än i första stycket sägs.

S flilwng till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 151

114

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

Tredje stycket i det remitterade förslaget torde kunna utan olägenhet helt
uteslutas. Härav blir följden, att kombination av jordbruksarrende och fiskearrende
blir att principiellt bedöma på samma sätt som kombination av
hyra och fiskearrende skall bedömas enligt förslaget. Huruvida det blandade
avtalet är att hänföra till det ena eller andra av nu nämnda kombinationsfall,
blir att besvara jämlikt 3 kap. 2 § nyttjanderättslagen. Har ett kombinerat
avtal väsentligen sådant syfte som avses i 2 kap. 49 § andra stycket
nyttjanderättslagen, blir det där angivna regler för sociala jordbruksarrenden
som i första hand bestämma avtalets innehåll. Något undantag för fall, då kronan
eller annat särskilt rättssubjekt upplåter fiskearrende i kombination med
viss upplåtelse av jord, torde ej vara påkallat.

När fiskearrendet är det huvudsakliga, blir den föreslagna lagen tillämplig.
I fråga om det moment av ett kombinerat avtal som innefattar viss
upplåtelse av jord jämte eventuell åbyggnad skola enligt förut åberopade
allmänna grunder de materiella bestämmelser som gälla för arrende lända
till efterrättelse i tillämpliga delar. Detta lärer innebära, att fastighetens
ägare icke kan ålägga fiskearrendatorn längre gående förpliktelser i fråga
om jord och byggnader än om jorden och byggnaderna upplåtits för sig.
Tydligt är, att sådana regler som röra tiden för arrendets bestånd måste
tillämpas beträffande avtalet i dess helhet. Detta gäller även brytandet av
optionsrätt, omprövning av arrendevillkoren vid förnyat arrende o. d. Tilllämpningen
av de grundsatser som nu nämnts har veterligen icke i andra
sammanhang föranlett några större svårigheter och förhållandena torde vid
fiskearrenden, där fisket är det huvudsakliga, vara så relativt enkla att man
icke har anledning att bär frångå principen.

2 §.

Bestämmelsen i andra stycket andra punkten torde lämpligen kunna
ingå i en senare paragraf (15 §), som uppräknar de tvingande bestämmelserna
i förslaget.

3 §.

Det i andra stycket upptagna stadgandet synes böra flyttas till första stycket.
Vidare torde såsom andra stycke böra införas stadgande, att i fråga om
fideikommissfastighet, som ej är att anse som huvudgård, vad i 1 kap. 9 §
nyttjanderättslagen sägs skall äga motsvarande tillämpning.

4 §•

Andra och tredje punkterna synas böra upptagas som ett andra stycke.
Vidare torde den till 9 § gjorda hänvisningen — vars innebörd ej kan uppfattas
utan genomgång av alla hänvisningar i sistnämnda paragraf — böra
ersättas av ett tredje stycke i 4 §, enligt vilket bestämmelserna i 2 kap.
53, 67 och 69 §§ nyttjanderättslagen om brytande av optionsrätt och vad
därmed har samband skola äga motsvarande tillämpning med avseende å
fiskearrende.

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957
5 §•

Det här föreslagna stadgandet följer av allmänna regler och torde kunna
utgå. Under 5 § kan i stället — som anslutning till 4 § — från 9 § i det
remitterade förslaget upptagas stadgande av innebörd, att vad i 2 kap. 54—
56 §§ nyttjandcrättslagen är stadgat om ändrade arrendevillkor eller fortsatt
tillämpning av äldre villkor skall äga motsvarande tillämpning med
avseende å fiskearrende.

6—9 §§.

Lagrådet återkommer nedan till 6 § i det remitterade förslaget.

I 9 § av förslaget hänvisas bland annat till 2 kap. 3—6 och 58 §§ nyttjanderättslagen.
Lagrådet anser det erforderligt, att för överskådlighetens skull
bestämmelser i där reglerade ämnen, i den mån de äro behövliga, direkt
inskrivas i lagförslaget.

Hänvisningen i 9 § till 2 kap. 3 § nyttjanderättslagen torde sålunda böra
under 6 § ersättas med föreskrift, att den som upplåter fiskearrende ej må
i andra fall än lagen stadgar förbehålla sig eller annan ägare av fastigheten
rätt att frånträda arrendet före arrendetidens slut. —- Någon hänvisning till
4 § i 2 kap. nyttjanderättslagen torde icke vara praktiskt påkallad. — I
stället för hänvisningen till 5 § samma kap. kan som 7 § upptagas stadgande,
att fardag för tillträde och avträde av arrenderat fiske är den fjortonde
dagen i mars månad och alt, om fardag infaller å söndag, tillträde
eller avträde skall ske följande dag.

Under 8 § kunna såsom första stycke upptagas bestämmelser, motsvarande
2 kap. 6 § första och andra punkterna samt andra stycket i samma
paragraf ävensom 58 § första stycket nyttjanderättslagen. Stadgandet synes
sålunda höra innehålla, alt arrendeavgiften skall vara till storleken bestämd
och ej må utsättas annorledes än i penningar, att om avgiften likväl bestämts
i annat än penningar, den skall beräknas till belopp som med hänsyn
till förhållandena vid tiden för avtalets slutande får anses utgöra skäligt
arrende samt att, om tid ej är utsatt för erläggande av arrendeavgift, den
skall erläggas sist tre månader före varje arrendeårs utgång.

I 9 § av det remitterade förslaget upptages även hänvisning till 2 kap. 17 §
— i olika sammanhang och med olika innebörd — samt till 18 §, 22—26 §§,
27 § första stycket och 45—48 §§ i nämnda kap. nyttjanderättslagen. Med
den förenkling av förslaget som lagrådet förordat torde det bli överflödigt att
hänvisa till andra av nu uppräknade lagrum än 25 och 26 §§, 27 § första
stycket och 45—48 §§. Hänvisningen kan med fördel upptagas i ett andra
stycke av 8 § och innehålla, alt vad i nämnda lagrum är stadgat om nedsättning
av arrendeavgift, skadestånd, rätt till uppsägning och arbetsavtal
skall äga motsvarande tillämpning i fråga om fiskearrende. I samma stycke
torde i anslutning till 58 § andra stycket i 2 kap. nyttjanderättslagen höra
införas bestämmelse, att arrendatorn även äger rätt till skälig nedsättning
av arrendeavgiften, om fisket, utan hans vållande, på grund av fiskpest,
vattenförorening eller annan sådan händelse i hög grad försämrats.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

Den bestämmelse som innehålles i andra stycket andra meningen i 2 kap.
58 § nyttjanderättslagen torde med avseende å fiskearrende böra utvidgas
till alla fall, då arrendatorn enligt förslaget är berättigad till nedsättning av
arrendet, och införas såsom tredje stycke i 8 §. Stadgandet kan lämpligen
innehålla, att om arrendatorn före förfallodagen påkallat nedsättning av
arrendeavgiften i fall, då det kan komma i fråga, han skall anses hava guldi t
den i rätt tid, därest han inom en månad efter det avgiften blivit slutligt
bestämd erlägger vad som brister.

Det remitterade förslaget upptager under 7 och 8 §§ bestämmelser med
avseende å fiskearrendatorns död samt om förbud mot överlåtelse av arrendatorns
rätt och om upplåtelser av mera begränsad innebörd. Det ämne som
avses i 8 § torde, i överensstämmelse med vad som skett i 2 och 3 kap. nyttjanderättslagen,
böra regleras först. I stället för vad som föreslagits under 8 §
synes emellertid, i enlighet med den förenkling som lagrådet i övrigt förordat,
vara tillfyllest att stadga, att arrendatorn ej må utan medgivande av
fastighetens ägare till annan överlåta eller upplåta fisket eller del därav.
Stadgandet kan upptagas såsom första stycke under 9 §. Lagrådet anser
emellertid övervägande skäl tala för att i paragrafen även upptages en motsvarighet
till 8 § andra stycket i 2 kap. nyttjanderättslagen. Fiskearrendatorn
kan eljest komma i en svår situation, t. ex. om han är oförmögen att utöva
fisket men likväl måste svara för arrendeavgiften och vården av fisket. Bestämmelsen
torde kunna innehålla, att om arrendeavtalet är slutet för viss
tid ej understigande tio år och arrendatorn vill frånträda arrendet, han må
bjuda fastighetens ägare att återtaga fisket mot skyldighet att gälda arrendatorn
skälig ersättning för arrendets värde. Vill ej ägaren lösa mot ersättning
som nu sagts, bör arrendatorn vara berättigad att i sitt ställe sätta annan,
med vilken ägaren kan skäligen nöjas.

Med avseende å fiskearrendatorns död stadgas i 7 § av det remitterade
förslaget bland annat, att dödsboet, om det vill sätta annan i sitt ställe, skall
göra det inom sex månader från dödsfallet. Någon sådan tidsbegränsning finns
ej för motsvarande fall vid hyra. Med hänsyn till att dödsboet kan ha svårigheter
att anskaffa arrendator under nämnda tid förordar lagrådet, att tidsbegränsningen
för utövandet av sagda befogenhet får utgå. Tredje punkten
i första stycket, som upptager förverkandepåföljd, är avsedd att komplettera
hänvisning till 2 kap. 36 § nyttjanderättslagen (jfr 9 § första och andra
styckena i det remitterade förslaget). Om såsom lagrådet vill förorda fullständiga
förverkanderegler införas i förslaget under 12 §, kan nu nämnda
bestämmelse i 7 § utgå. Övriga bestämmelser med avseende å arrendatorns
död kunna lämpligen upptagas såsom 10 §.

Den förut nämnda 6 § i det remitterade förslaget innehåller, att om överlåtelse
sker av fastigheten efter det fiskearrendatorn tillträtt i upplåtelsen
ingående markområde eller hus eller annan byggnad eller del av hus, fiskearrendet
skall utan särskilt förbehåll gälla mot nye ägaren. Detta stadgande
lider av den bristen att avgörande betydelse tillagts omständigheter som
icke framstå som det väsentliga vid utövning av fiskerätten. Stadgandet sy -

117

Kungl. Maj.ts proposition nr i51 år 1957

nes också alltför snävt mot fiskearrendalorn. Enligt lagrådets mening kan
utan obehörigt intrång i omsättningens intresse stadgas, att därest överlåtelse
av fastigheten sker efter det arrendatorn tillträtt fisket (jfr 2 kap. 28 §
nyttjanderättslagen), arrendeavtalet skall utan särskilt förbehåll gälla
mot nye ägaren. Såsom exempel på att fisket tillträtts kan nämnas, att arrendatorn
flyttat till upplåten bostad, påbörjat uppförandet av fiskebyggnad eller
eljest på tydligt sätt börjat utöva den upplåtna rättigheten. Om en köpare
likväl blir missledd, har han att hålla sig till sin fångesman. Stadgandet
torde böra upptagas under 11 § såsom första stycke.

I 9 § av det remitterade förslaget hänvisas till 29—32 §§ och 33 § första
och tredje styckena i 2 kap. nyttjanderättslagen. Denna hänvisning torde,
med lämplig antydan om innehållet i paragraferna, för sammanhangets
skull böra upptagas såsom andra stycke i 11 §.

Vidare hänvisas i 9 § av det remitterade förslaget till 34 § i 2 kap. nyttjanderättslagen.
Detta stadgande synes dock föga rimligt ur fiskearrendatorns
synpunkt, varför lagrådet förordar att hänvisningen ej upptages
(jfr 3 kap. 31 § nyttjanderättslagen som betr. hyra ej upptager skadeståndspåföljden).
Fastighetens ägare synes tillräckligt tillgodosedd genom sin
rätt att uppsäga avtalet, om arrendatorn brister åt sina skyldigheter i fråga
om erläggande av arrende in. in. Även hänvisningen till 2 kap. 35 § nyttjanderättslagen
kan utan olägenhet undvaras (jfr förverkandebestämmelserna).

I 9 § första stycket av det remitterade förslaget hänvisas jämväl till 36—
43 §§ i 2 kap. nyttjanderättslagen. Innebörden av hänvisningen till 36 §,
som kompletteras av 9 § andra stycket i det remitterade förslaget, är synnerligen
svårtillgänglig. Lagrådet anser det nödvändigt, att en fullständig paragraf
med angivande av förverkandegrunderna upptages och att motsvarighet
till 2 kap. 37 § nyttjanderättslagen jämväl inskrives i förslaget.
Förverkandereglerna kunna i så fall betydligt förenklas. I enlighet härmed
förordar lagrådet, att såsom första stycke under 12 § upptages stadgande,
alt arrenderätten skall vara förverkad och fastighetens ägare förty berättigad
att uppsäga avtalet: 1) om arrendatorn dröjer med erläggande av

arrendeavgift utöver en månad från förfallodagen; 2) om han gör sig skyldig
till vanvård av fisket; 3) om han olovligen överlåter eller upplåter fisket
eller del därav; 4) om han å fastigheten för eller tillåter andra att föra ett
sådant leverne som väcker allmän förargelse eller verkar störande på omgivningen;
och 5) om han eljest i väsentlig omfattning åsidosätter vad som
åligger honom enligt avtalet. Såsom andra och tredje stycken i 12 § bör
upptagas motsvarighet till 2 kap. 36 § andra och tredje styckena nyltjanderättslagen.

I anslutning till den sålunda förordade 12 § kan såsom 15 § upptagas
stadgande motsvarande 37 § i 2 kap. nyttjanderättslagen och innehållande,
att om arrendatorn låtit komma sig till last sådant törhållande som i 12 §
1, 2 eller 4 sägs men rättelse sker innan fastighetens ägare gjort bruk av
sin rätt alt uppsäga avtalet, eller om i fall som avses i 12 § 3 eller 5 ägaren

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

icke uppsagt avtalet inom sex månader från det han fick kunskap om förhållande
som där avses, ägaren ej må senare åberopa förhållandet såsom
grund för arrendatorns skiljande från arrendet.

Vad angår hänvisningen i 9 § av det remitterade förslaget till 2 kap.

43 §§ nyttjanderättslagen torde den, med lämplig erinran om innehållet
av paragraferna, böra upptagas såsom U § i den föreslagna lagen.

Av övriga hänvisningar i 9 § torde, efter av lagrådet förordad förenkling,
endast de som avse 2 kap. 49 a, 66 och 68 §§ behöva upptagas. Lagrådet
återkommer till dem under 11 § i det remitterade förslaget.

10 och 11 §§.

Den i 10 § intagna uppräkningen av tvingande bestämmelser torde böra
upptagas såsom första stycke i 15 § och, jämkad efter lagrådets förslag,
innehålla, att förbehåll, som strider mot 2 § andra stycket, 3—5 §§, 8 §,
9 § andra stycket, 10 § första stycket eller 11 § första stycket, ej må åberopas
av fastighetens ägare.

Under 11 § i det remitterade förslaget ha upptagits bestämmelser motsvarande
2 kap. 68 § nyttjanderättslagen. Hänvisningen i första stycket
till 10 § i det remitterade förslaget lärer bero på förbiseende och skall —
från förslagets utgångspunkter i förevarande hänseende — utgå. Lagrådet
anser emellertid, att för vinnande av en enklare reglering arrendenämnden
bör tillerkännas befogenhet att ge dispens från förenämnda tvingande bestämmelser
över lag. Lagrummet kan även i övrigt förenklas avsevärt och
lämpligen såsom andra stycke under 15 § innehålla, att arrendenämnden
äger i samband med avtalets ingående medgiva undantag från vad som
följer av första stycket, såframt avtalet innehåller att sådant medgivande
må sökas och särskilda skäl äro till undantaget, och att därest ansökan
om undantag avslås i fall då dylikt förbehåll gjorts, upplåtelsen är förfallen,
om ej avtalet stadgar annat.

Slutligen synes som 16 § böra upptagas stadgande, att om arrendenämndens
sammansättning, granskning av arrendeavtal och besvär över nämndens
beslut skall gälla vad i 2 kap. 49 a, 66 och 68 §§ nyttjanderättslagen
är stadgat.

Slutstadgandet.

Beaktas vad lagrådet i det föregående förordat bör hänvisningen i andra
stycket av slutstadgandet till 2 kap. 53—56 §§ nyttjanderättslagen i stället
gälla 5 § i den nya lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 ur 1957

119

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni
1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom

Den föreslagna lagen om vissa upplåtelser av fiskerätt in. in. förutsätter,
att 1 kap. nyttjanderättslagen blir tillämpligt på fiskearrende. Sådant arrende
faller under 7 § i nämnda kap., vilken paragraf i sin tur hänvisar till
vad som tidigare stadgats i kapitlet, sålunda bland annat till 3 § som handlar
om verkan av att fastigheten överlåtes. Enligt 6 § i förstnämnda lagförslag
skall emellertid härutinnan gälla en särskild regel, ungefär motsvarande
vad som enligt 2 kap. 28 § och 3 kap. 28 § gäller för vanligt
arrende och hyra. En erinran om detta förhållande bör införas i 1 kap. 7 §.
Om så sker, torde någon ändring av 8 § samma kap. icke erfordras.

Ur protokollet:

Torsten Johansson

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
29 mars 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Andersson, Hedlund, Persson, Lindell,
Lindström, Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson, Henriksson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen
anmäler statsrådet Eliasson lagrådets den 25 mars 1957 avgivna
utlåtande över de den 15 februari 1957 till lagrådet remitterade förslagen till
lag om vissa upplåtelser av fiskerätt m. m. samt

lag angående ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den U juni 1907 (nr
36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Lag om vissa upplåtelser av fiskerätt m. m.

Lagrådet, som uttalat sin anslutning till att en lagstiftning med i huvudsak
det innehåll som det remitterade lagförslagets kommer till stånd, har
förordat att de problem, vilka uppkommer då ett avtal om upplåtelse av
fiskerätt jämväl har annat ändamål än rätt till fiske, löses efter en princip
som delvis avviker från den som tillämpats i det remitterade förslaget.
I fråga om blandade avtal är huvudregeln i det remitterade förslaget, att
fiskearrendelagen skall tillämpas om kombinationen är fiskerätt och annan
nyttjanderättsupplåtelse samt idkande av fisket är det huvudsakliga ändamålet
med upplåtelsen. Vid kombination mellan fiskerätt och jordbruksarrende
skall emellertid denna regel blott gälla då upplåtaren är enskild
person och jordbruksarrendet ej faller under de sociala arrendebestämmelserna
i nyttjanderättslagen. Det remitterade förslaget innebär alltså att avtal,
som avser t. ex. kombination av fiskerätt och socialt jordbruksarrende,
ej omfattas av bestämmelserna i den föreslagna lagen. Detsamma gäller vidare
bl. a. då arrende av jord i publik ägo upplåtes i kombination med fiskerätt.
Tanken har härvid varit, att de regler som i dessa fall gäller för jordbruksarrendedelen
alltid skall tillämpas på hela avtalet. Lagrådets förslag
innebär, att fiskearrendelagen skall bli tillämplig på alla blandade avtal,
vari ingår upplåtelse av fiskerätt, dock ej om avtalets huvudsakliga ändamål
är annat än fisket. Lagrådet utgår härvid från att vid sidan av fiske -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

121

arrendelagen på jordbruksarrendedelen analogivis skall kunna tillämpas
vissa av de materiella bestämmelser, som gäller för det slag av jordbruksarrende
som upplåtelsen innefattar. Motsvarande princip förutsattes skola
gälla om avtalet, förutom fiskerätt, avser t. ex. hyra eller arbetsavtal. Fördelen
med lagrådets förslag är främst att anslutning helt sker till de allmänna
regler efter vilka blandade avtal brukar bedömas. I sak innebär lagrådets
förslag i stort sett endast den ändringen, att, om det huvudsakliga ändamålet
med ett blandat avtal är upplåtelse av yrkesfiske eller annat fiske
av väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning, fiskearrendelagen
blir tillämplig även i sådana fall då det mindre väsentliga momentet i avtalet
är jordbruksarrende, varå de särskilda bestämmelserna om sociala och
publika arrenden är tillämpliga. Även enligt min mening är det med hänsyn
till lagstiftningens syfte i och för sig önskvärt, att fiskearrendelagen blir
tillämplig på alla avtal, som huvudsakligen avser upplåtelse av yrkesfiske
eller annat fiske av väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning.
Den av lagrådet förordade metoden att på den del av ett blandat avtal, som
ej avser fiskerätt, analogiskt tillämpa vissa bestämmelser utöver de i fiskearrendelagen
upptagna, möjliggör vidare att lagtexten kan utformas enklare
och mera överskådligt. Ett genomförande av densamma torde icke komma
att medföra svårigheter vid tillämpningen. Med hänsyn till de fördelar, som
lagrådets förslag i denna del erbjuder, anser jag att det bör godtagas. Vid
förslagets lagtekniska utformning bör såsom lagrådet förordat de i 9 § av det
remitterade förslaget sammanförda hänvisningarna till vissa bestämmelser
i nyttjanderättslagen fördelas på olika paragrafer och infogas i lämpligt
samband med direkta bestämmelser i lagen. Härigenom vinnes större överskådlighet.
Även i övrigt kan i sådant syfte redaktionella jämkningar vidtagas.

I några avseenden innebär lagrådets förslag vissa sakliga ändringar i det
remitterade förslaget utöver dem som direkt föranledes av den jämkning av
regleringen i fråga om de kombinerade avtalen som jag förordar. Dessa ändringsförslag
torde jag nu få behandla i anslutning till eu översikt av stadgandena
i det slutliga lagförslag som jag framlägger.

Vid avfatlningen av rubriken till lagen samt 1—7 §§ har beaktats vad
lagrådet anfört. I det remitterade förslaget motsvaras 1 § av 1 § och den i
9 § införda hänvisningen till 1 kap. nyttjanderättslagen, 2 § av 2 §, 3 § av
3 § och den i 9 § införda hänvisningen till 1 kap. 9 § nyttjanderättslagen,
i § av 4 § samt de i 9 § införda hänvisningarna till 2 kap. 53, 67 och 69 §§
nyttjanderättslagen, 5 § av hänvisningarna i 9 § till 2 kaj). 54—56 §§ nyttjanderättslagen,
6 § av hänvisningen i 9 § till 2 kap. 3 § nyttjanderättslagen
samt 7 § av hänvisningen i 9 § till 2 kap. 5 § nyttjanderättslagen.

Första stgcket i 8 § har trätt i stället för hänvisningarna i 9 § til! 2 kap.
6 § och 58 § första stycket nyttjanderättslagen.

Andra stgcket i 8 § ersätter hänvisningarna i 9 § till 2 kap. 25 och 26 §§,
27 § första stycket och 45—48 §§ nyttjanderättslagen samt innehåller vidare
eu bestämmelse som med eu formulering, som anpassats till förhållandena
It Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. AJr 151

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

vid fiske, i huvudsak motsvarar hänvisningen i 9 § till 2 kap. 58 § andra
stycket fiskerättslagen.

Tredje stycket i S § motsvaras av stadgande i 2 kap. 58 § andra stycket
nyttjanderättslagen men har utvidgats till att i enlighet med lagrådets förslag
gälla samtliga fall då arrendatorn påkallat nedsättning av arrendeavgift.

9 § ersätter 8 § i det remitterade förslaget. Lagrådet har föreslagit, att
som ett andra stycke i 9 § skall införas motsvarande stadgande som i 2 kap.
8 § andra stycket nyttjanderättslagen. Vad lagrådet till stöd härför anfört
har emellertid icke föranlett mig att ändra den ståndpunkt, som jag enligt
remissprotokollet i denna del intagit. Stadgandet bör därför icke medtagas.

10 § motsvarar, med av lagrådet föreslagna jämkningar, 7 § i det remitterade
förslaget.

11 § första stycket ersätter 6 § i det remitterade förslaget och bygger på i
stort sett samma princip som detta. I det remitterade förslaget angavs direkt
i lagtexten vissa besittningstaganden, som skulle förläna arrendatorn skydd
mot ny ägare utan att förbehåll vid överlåtelsen skett-eller inteckning förelåg.
Lagrådet har emellertid förordat, att man bör åt rättstillämpningen
överlåta att avgöra när tillträde kan anses ha skett på sådant sätt att det
bör skydda arrendatorn. Av lagrådets uttalande torde framgå, att enligt
dess mening härvid även andra åtgärder än de i den remitterade lagtexten
angivna skall kunna få betydelse under förutsättning att de på ett tydligt
sätt utvisar att arrendatorn börjat utöva den upplåtna rättigheten. Jag har
intet att erinra mot vad lagrådet i denna del anfört och har utformat stadgandet
i enlighet med dess förslag.

11 § andra stycket ersätter de i 9 § av det remitterade förslaget intagna
hänvisningarna till 2 kap. 29—32 §§ samt 33 § första och tredje styckena
nyttjanderättslagen.

I 12 och 13 §§ har, efter anpassning till förhållandena vid fiske, intagits
bestämmelser motsvarande 2 kap. 36 och 37 §§ nyttjanderättslagen, till vilka
hänvisats i 9 § av det remitterade förslaget.

Föreskrifterna i 74 § ersätter hänvisningarna i 9 § av det remitterade förslaget
till 2 kap. 38—43 §§ nyttjanderättslagen.

Första stycket i 15 § ersätter 10 § i det remitterade förslaget. Därvid har
jämkning gjorts, föranledd av att hänvisningarna i 9 § av det remitterade
förslaget till 2 kap. 17 och 18 §§ nyttjanderättslagen saknar motsvarighet
i det förslag, som jag nu framlägger.

Andra stycket i 15 § ersätter 11 § första och andra styckena i det remitterade
förslaget. På sätt lagrådet förordat har möjligheterna till dispens utvidgats
till att avse samtliga de bestämmelser, vilka enligt första stycket har
tvingande karaktär. Då förutsättningen för att en dispensansökan skall kunna
prövas är att avtalet innehåller medgivande därtill, anser jag att några
betänkligheter mot en sådan utvidgning ej föreligger.

Bestämmelserna i 16 § ersätter 11 § tredje stycket i det remitterade förslaget
och de i 9 § införda hänvisningarna till 2 kap. 49 a och 66 §§ nyttjanderättslagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

123

I slutstadgandet har i förhållande till det remitterade förslaget gjorts redaktionell
jämkning på sätt lagrådet föreslagit.

Den här lämnade översikten visar att av de stadganden eller hänvisningar,
som intagits i det remitterade förslaget, det av mig nu framlagda saknar
motsvarighet till 5 § förstnämnda förslag och hänvisningarna i 9 § till 2 kap.
4 §, 10—20 §§, 22—24 §§, 27 § andra stycket samt 34 och 35 §§. Av de lagrum
till vilka hänvisning skett skulle enligt det remitterade förslaget 10—
16 §§, 17 § första och tredje styckena, 19 och 20 §§ samt 27 § andra stycket
bli tillämpliga endast om i upplåtelsen ingick jordbruksarrende. Stadgandena
bör därför — som en följd av den princip rörande regleringen av de
kombinerade avtalen efter vilken mitt slutliga förslag utformats — utgå.
Såsom lagrådet förordat torde 5 § i det remitterade förslaget utan att därigenom
saklig ändring sker kunna undvaras. Då med den utformning som
det slutliga förslaget i övrigt fått det ej torde komma att medföra någon
praktisk olägenhet att utesluta jämväl hänvisningarna till 2 kap. 4 §, 17 §
andra stycket, 18 §, 22—24 §§ samt 34 och 35 §§ har jag även biträtt lagrådets
förslag härom. I fråga om 17 § andra stycket må framhållas att, om
arrendatorn ämnar utföra någon för fisket nyttig anläggning av varaktig beskaffenhet,
överenskommelse i kostnadsfrågan regelmässigt torde träffas
med fastighetens ägare. De fall då fastighetens ägare tillhandahåller arrendatorn
fiskredskap torde vara så sällsynta, att det ej finns anledning att
endast för dem bibehålla hänvisningen till 24 §.

Utöver vad här angivits har vissa redaktionella jämkningar företagits i
det remitterade förslaget.

Vad lagrådet anfört beträffande förslaget till ändring i ngttjanderättslagen
kan jag biträda.

Föredraganden hemställer härefter att efter vidtagna ändringar ifrågavarande
båda lagförslag — jämlikt § 87 regeringsformen — ävensom det i
statsrådsprotokollet för den 15 februari 1957 omförmälda förslaget till förordning
om ändrad lydelse av 46 § förordningen den 22 juni 1934 (nr 320)
angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Vid protokollet:
Ulla It. Silén.

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

Innehållsförteckning

Propositionen ........................................................ 1

Propositionens huvudsakliga innehåll .................................... 1

Författningsförslag.................................................... 3

Utdrag av statsrådsprotokollet den 15 februari 1957........................ 8

Inledning............................................................ 8

l. Gällande bestämmelser i huvuddrag.................................. 9

II. Huvuddragen i den föreslagna lagstiftningen.......................... 11

1. Allmän översikt .............................................. 11

2. Avgränsning med hänsyn till ändamålet med upplåtelsen.......... 20

3. Kombinerade upplåtelser ...................................... 33

4. Avgränsning med hänsyn till upplåtaren ........................ 35

5. Avtalets form ................................................ 50

6. Minimitid och optionsrätt ...................................... 54

7. Upplåtelsens bestånd mot ny ägare av fastigheten................ 59

8. Den lagtekniska utformningen av lagstiftningen .................. 66

III. Specialmotivering ................................................ 69

Hemställan .......................................................... 97

Fiskeristyrelsens förslag till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt m. m. (Bilaga
1)............................................................ 99

Departementspromemorians förslag till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt

m. m. (Bilaga 2) .................................................. 105

Förslag till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt m. m. (Bilaga 3) ........ 108

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni

1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom (Bilaga 4) ........ 111

Utdrag av lagrådets protokoll den 25 mars 1957 .......................... 112

Utdrag av statsrådsprotokollet den 29 mars 1957 .......................... 120

570136 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag