Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1957

1

Nr 146

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående folkhögskolans
ställning och uppgifter; given Stockholms slott
den 22 mars 1957.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Ivar Persson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen behandlas på grundval av 1946 års skolkommissions betänkande
»Folkhögskolans ställning och uppgifter» (SOU 1953: 24) frågor
rörande folkhögskolans arbetsformer, elever och lärare, statsbidrag till folkhögskolorna,
tillsynsmyndighetens organisation samt slutligen folkhögskolan
och de stora årskullarna.

För att ge folkhögskolan möjligheter att anpassa sin undervisning, till
både innehåll och form, efter de nya krav som samhällsutvecklingen medför,
föreslås bland annat att folkhögskolans årliga minimilästid skall förlängas
till trettio veckor, att en friare kursutformning skall bli möjlig
genom ämneskurser om minst en veckas längd, att tredje årskurs skall få
anordnas i större utsträckning än för närvarande samt att specialkurs och
speciallinje skall kunna komma till stånd inom de högre årskurserna.

Graderade betyg bör icke få förekomma vid folkhögskolorna. För elev,
som så önskar, bör dock kunna lämnas särskilt omdöme om elevens sätt
att tillgodogöra sig undervisningen i dess helhet.

Inträdesåldern för kvinnliga elever föreslås höjd i nivå med vad som nu
gäller för manliga elever, d.v.s. från 16 till 18 år. Under en övergångstid
av fem år bör dock eu 17-årsgräns för de kvinnliga eleverna få tillämpas.

För att skapa bättre betingelser för samverkan mellan folkhögskolorna
1 — Biliang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. l\''r Vid

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

och övrigt bildningsarbete föreslås bland annat, att lärare vid folkhögskola
skall kunna fullgöra viss del av sin tjänstgöringsskyldighet såsom studiecirkelledare
utanför skolan.

För att folkhögskolorna skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande
sätt är ett betydligt ökat ekonomiskt stöd från statens sida
påkallat. I detta hänseende föreslås bidrag till byggnadsarbeten vid statsunderstödda
folkhögskolor med högst 75 procent av kostnaderna. Vidare
förordas införande av ett allmänt driftbidrag, bestående av grundbidrag om
26 kronor för varje undervisningsdag och tilläggsbidrag om 1 krona 40 öre
per dag för varje elev, som deltager i undervisningen.

De nya byggnads- och driftbidragen beräknas för statsverket medföra
en utgiftsökning av drygt 5,5 miljoner kronor årligen.

Viss förstärkning föreslås av den personal, som inom skolöverstyrelsen
handlägger folkhögskoleärenden.

De stora årskullarna kommer att ställa ökade krav på folkhögskolornas
kapacitet. Förutom genom upprättande av nya skolor förutsättes utvidgningsbehovet
delvis kunna tillgodoses genom anordnande av provisoriska
lokaler vid befintliga skolor. Försök bör även kunna komma till stånd med
s. k. filialskolor och med dubblering av de längre kurserna.

De framlagda förslagen avses skola genomföras från och med arbetsåret
1958/59.

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

3

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
22 mars 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Persson,
Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, frågor angående
folkhögskolans ställning och uppgifter och anför därvid följande.

I. Inledning

Inom 1946 års skolkommission tillsattes hösten 1946 en särskild delegation
för utredning av folkhögskolans ställning och uppgifter inom skolväsendet.

Det förslag till betänkande, som delegationen utarbetat, har behandlats
underhand i kommissionen, vilket resulterat i vissa mindre jämkningar.

Sedan skolkommissionen1 avlämnat sitt den 12 juni 1952 dagtecknade
betänkande angående »Folkhögskolans ställning och uppgifter» (SOU
1953: 24), har utlåtanden över detsamma inhämtats från statskontoret, riksräkenskapsverket,
statens lönenämnd, kanslern för rikets universitet, medicinalstyrelsen
— efter hörande av styrelserna för statens och av staten
godkända sjuksköterskeskolor — skolöverstyrelsen — efter hörande av
statens folkbildningsnämnd, styrelserna för samtliga folkhögskolor, samverkande
bildningsförbunden, folkbildningsförbundet, svenska folkhögskolans
lärarförening samt svenska seminarielärarföreningen — styrelserna för
socialinstituten i Stockholm och Göteborg, styrelsen för sydsvenska socialinstitutet,
länsstyrelsen i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Malmöhus,

1 Ledamöter av delegationen var vid betänkandets avlämnande dåvarande kontoristen Birgit
Elvira Christiemin, sekreteraren Hilding Gunnar Edvin Albert Farm, statens folkhögskolinspektör,
rektorn vid Västerbergs folkhögskola Karl Viktor Hedlund, rektorn vid kvinnliga medborgarskolan
vid Fogelstad Honorine Louise Hermelin, ledamoten av riksdagens andra kammare, folkskolläraren
Oskar Johan Natanael Malmborg samt rektorn vid Katrinebergs folkhögskola Thorsten Gustaf
Åberg. Delegationens ordförande var herr Färm.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1057

Södermanlands, Kalmar och Norrbottens län — efter hörande av landstingens
förvaltningsutskott.

Härjämte har yttranden över betänkandet avgivits av landsorganisationen
i Sverige, svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges lantbruksförbund,
riksförbundet landsbygdens folk, tjänstemännens centralorganisation —
efter hörande av svenska folkhögskolans lärarförening — svenska landstingsförbundet
och arbetarnas bildningsförbund.

I januari 1956 anmodades skolöverstyrelsen att, med beaktande av vad
i betänkandet föreslagits samt i däröver avgivna yttranden anförts, inkomma
med förnyat utlåtande. Detta utlåtande har avgivits den 31 augusti
1956.

En av skolöverstyrelsen tillsatt utredning, skolöverstyrelsens planeringskommitté
för de stora årskullarna, har den 15 oktober 1956 avgivit
betänkande angående folkhögskolan och de stora årskullarna. Överstyrelsen
har inhämtat yttranden över detta betänkande från styrelserna för ett
antal folkhögskolor samt från organisationer, vilka står som huvudmän eller
huvudintressenter för folkhögskolor.

Med överlämnande av planeringskommitténs betänkande och däröver
avgivna yttranden har skolöverstyrelsen i januari 1957 gjort framställning
om vissa åtgärder inom folkhögskolans sektor av skolväsendet för att möta
de växande ungdomskullarnas utbildningsbehov. Utlåtanden över betänkandet
och skolöverstyrelsens framställning har inhämtats från statskontoret
och arbetsmarknadsstyrelsen.

Departementschefen. Att 1946 års skolkommission i en särskild delegation
kom att utreda folkhögskolans ställning och uppgifter, föranleddes
främst av den planerade reformen av den obligatoriska skolundervisningen.
En reformering av denna undervisnings omfattning och inriktning liksom
en förlängning av skolpliktstiden måste också påverka folkhögskolans arbete.
Detta har utredningen beaktat, men i enlighet med sitt uppdrag har
den icke föreslagit någon fastare reglering av undervisningens målsättning
och uppläggning vid folkhögskolorna. Den har endast framlagt förslag i
syfte att öka skolornas möjlighet att anpassa inriktning och arbetsformer
efter de nya krav, som utvecklingen inom vårt skolväsen och hela vårt
samhälle kan ställa på folkhögskolorna. Därvid har utredningen också föreslagit
nya kurstyper och nya arbetsformer för lärarna, vilket innebär att
folkhögskolan i ännu större utsträckning än hittills skulle kunna medverka
i det frivilliga bildningsarbetet.

Skolkommissionen har också granskat de ekonomiska betingelserna för
folkhögskolornas verksamhet och särskilt uppmärksammat de skillnader i
ekonomiska villkor, som råder mellan å ena sidan bygdeskolor och å andra
sidan rörelseskolor. Denna granskning har föranlett kommissionen att före -

o

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1957

slå statliga bidrag till skolornas drifts- och byggnadskostnader för att på
så sätt göra skolorna bättre rustade för sina uppgifter.

Den omfattning, utredningen har ansett sig böra ge sina förslag, har jag
funnit vara helt riktig. Jag delar också utredningens uppfattning att statsmakternas
uppgift med avseende på folkhögskolorna i princip skall vara
begränsad till att genom ekonomiskt stöd bereda skolorna rimliga arbetsvillkor.
Den bundenhet till författningsbestämmelser, som skolor vilka åtnjuter
statligt stöd måste acceptera, bör i görligaste mån lämna skolornas
självbestämmanderätt orubbad.

De stora årskullarnas problem berör också folkhögskolan. Jag anser därvid
att samhället måste göra vad på det ankommer, för att de stora årskullarna
skall få samma möjligheter som dagens ungdom att genomgå
folkhögskola. Därför tar jag i detta sammanhang också upp skolöverstyrelsens
förslag i anslutning till planeringskommitténs betänkande. Dessa
problem är emellertid av övergående natur, varför de lämpligen bör behandlas
i ett särskilt avsnitt av propositionen.

De förslag, som skolkommissionen framlagt beträffande differentiering av
undervisning och kurstyper, lärarnas tjänstgöring och förstärkning av folkhögskolans
ekonomiska ställning har vid remissbehandlingen i allmänhet
tillstyrkts eller lämnats utan erinran i vad gäller riktlinjerna och principerna.
Detsamma gäller de frågor som berörts i skolöverstyrelsens skrivelse
och planeringskommitténs betänkande angående folkhögskolan och de stora
årskullarna. Jag anser att utredningsförslagen bör läggas till grund för
proposition till riksdagen. Åtskilliga av de av utredningarna behandlade
spörsmålen är i och för sig icke av den natur, att de behöver underställas
riksdagen. För helhetsbilden är det emellertid nödvändigt att också något
beröra dylika frågor.

I det följande kommer jag efter en redogörelse för nuvarande förhållanden
att beröra folkhögskolans arbetsformer, elevfrågor, lärarfrågor, statsbidrag
till folkhögskolorna, tillsynsmyndighetens organisation och slutligen
folkhögskolan och de stora årskullarna. I samband med arbetsformerna
kommer jag att behandla vissa centrala frågor, bland annat folkhögskolans
målsättning och undervisningens objektivitet.

På grund av det statsfinansiella läget har det vid budgetavvägningen ej
visat sig möjligt att genomföra reformen under budgetåret 1957/58. Den
bör i stället träda i kraft vid början av arbetsåret 1958/59, alltså den 1
oktober 1958. Jag har emellertid ansett det lämpligt att förslag redan i år
framlägges för riksdagen, dels för att nödvändigt författningsarbete skall
hinnas med, dels också för att skolorna bättre skall kunna planera den omläggning
av verksamheten, som de kan finna önskvärd pa grund av reformen.

Jag anhåller nu att närmare få redogöra för ärendet.

6

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 146 år 1957

II. Nuvarande förhållanden

1. Gällande bestämmelser m. m.

De statsunderstödda folkhögskolornas arbete regleras väsentligen genom
bestämmelserna i folkhögskolestadgan (1951:835), avlöningsreglementet
för statsunderstödda folkhögskolor m.m. (1951: 615) samt kungörelsen om
statsbidrag till avlönande av lärare vid folkhögskolor (1951: 837). I anslutning
härtill har ett antal tillämpningsföreskrifter utfärdats.

I folkhögskolestadgan fixeras syjtet med folkhögskolans undervisning
bland annat så, att ändamålet skall vara att åt vuxen ungdom meddela
allmän medborgerlig bildning. Efter särskilt medgivande av Kungl. Maj:t
kan undervisningen bedrivas huvudsakligen inom ett ämnesområde, t. ex.
musik eller gymnastik.

Folkhögskolornas arbetsår räknas från och med den 1 oktober till och
med den 30 september nästföljande år, såvida ej skolöverstyrelsen medgivit
jämkningar. Varje arbetsår skall anordnas en vinterkurs eller vinter- och
sommarkurs. Fortsättningskurser i anslutning till dessa kursformer får
hållas efter medgivande av skolöverstyrelsen. Vinter- och sommarkurser får
uppdelas i en första och en andra årskurs. Ett antal skolor anordnar en fristående
parallellavdelning till andra årskursen och benämner denna tredje
årskurs. Kungl. Maj:t har medgivit, att statsbidrag till lärarlöner, avseende
undervisning i tredje årskurs, må för arbetsåret 1956/57 utgå till sexton
(namngivna) folkhögskolor. Sådant bidrag får dock icke avse parallellundervisning
eller inrättande av ordinarie tjänst, knuten till tredje årskurs.
Som tredje årskurs kan också betecknas den »förberedande samhällsvetenskapliga
kurs», som för närvarande anordnas av tre skolor och vartill riksdagen
beviljat särskilt anslag.

Vid folkhögskola utan sommarkurs skall vinterkursen omfatta minst 24
veckor, medan den vid folkhögskola med sommarkurs skall omspänna
minst 22 veckor, utom då medgivande att förkorta vinterkursen till 21
veckor erhållits. Sommarkursen skall omfatta minst 13 eller i vissa fall
minst 16 veckor och statsunderstödda fortsättningskurser 4—12 veckor.

Obligatoriska ämnen är i första årskurs modersmålet och dess litteratur,
historia, samhällslära, geografi, matematik och naturkunnighet med hälsolära
samt sång. I andra årskursen skall ingå ett lämpligt urval av dessa
ämnen, för kvinnliga elever kan kursen anordnas med huvudvikten lagd på
undervisningen i hushållsgöromål. I båda kurserna kan ytterligare ämnen
tagas upp, om detta är förenligt med eller motiverat av skolans syfte. Vid
fortsättningskurs skall undervisning meddelas i historia samt minst ettdera
av ämnena geografi, litteraturhistoria och samhällslära. I övrigt skall vid
fortsättningskurs undervisningen vara samlad företrädesvis kring visst läroämne
eller kring viss grupp av läroämnen. För samtliga elever bör gymnastik
och idrottsövningar anordnas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1Jt6 år 1957 7

Antalet undervisning stimmar per vecka bör i första årskurs ej understiga
30 och i andra årskurs ej 24. Undervisningsskyldigheten omfattar under
vinterkurs för rektor 18—22 veckotimmar och för ämneslärare 24—28
veckotimmar. Under sommarkurs skall rektor undervisa 195 undervisningstimmar
och ordinarie ämneslärare, vars tjänst omfattar både vinter- och
sommarkurs, 270 undervisningstimmar. Rektor och ordinarie ämneslärare
må ej åläggas att fullgöra undervisning mer än under sammanlagt 42 veckor
av arbetsåret. För övningslärare inom folkhögskolan gäller vissa föreskrifter
i stadgan för övningslärare.

Statsbidrag till folkhögskolorna utgår för närvarande i form av bidrag
till lärarlöner och till arvoden åt skolläkare, anslag för anordnande av
samhällsvetenskapliga kurser, studiebidrag och stipendier åt elever samt
understöd för utbildning av lärare.

Liksom övriga bidragsformer utgår statsbidrag till avlönande av lärare
vid folkhögskolor under förutsättning bland annat att Kungl. Maj:t skall
ha förklarat skolan vara berättigad till statsunderstöd. Skolöverstyrelsen
skall efter framställning från folkhögskola före eller i början av varje läsår
eller kurs vid skolan bestämma omfattningen av den undervisning, för
vilken statsbidrag må utgå. För denna undervisning utgår ett statsbidrag
med 90 procent av dels folkhögskolans kostnader för lärarpersonal enligt
avlöningsreglementet för statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter
in. m. samt avlöningsreglementet för övningslärare,
dels dess kostnader för fortlöpande avgifter till statens pensionsanstalt för
samma personal.

Ända sedan statsbidrag till folkhögskolorna första gången beviljades,
alltså sedan 1872, har den svenska folkhögskolan stått under viss tillsyn
av statsmakterna. Folkhögskoleärendena handlägges numera av skolöverstyrelsen
inom dess folkbildningsrotel. Vissa ärenden av rent kameral natur,
exempelvis den slutgiltiga granskningen av skolornas statsbidragsrekvisitioner
och inplaceringen av lärarna i vederbörlig löneklass, handlägges dock
inom överstyrelsens administrativa avdelning.

Sedan 19i2 förekommer statlig inspektion av folkhögskolorna. Denna utövas
av en särskilt förordnad inspektör. Det åligger honom enligt gällande
instruktion att under överinseende av skolöverstyrelsen ha tillsyn över de
statsunderstödda folkhögskolornas verksamhet, övervaka efterlevnaden av
för dem gällande bestämmelser samt genom upplysningar och råd stödja
skolstyrelser, rektorer och lärare i deras arbete. Vidare åligger det inspektören
"att från pedagogiska synpunkter granska folkhögskolornas ansökningar
om statsbidrag, att i övrigt biträda vid beredningen inom överstyrelsen
av ärenden rörande folkhögskolorna och om möjligt föredraga eller
närvara vid föredragningen av sådana ärenden.

I regel skall inspektören tjänstgöra inom överstyrelsen en dag i veckan,
lians sammanlagda tjänstgöring utanför hemorten skall omfatta högst tre
månader för år.

Med undantag av eu tioårsperiod har inspektören, alltsedan den förste
förordnades 1912, varit en folkhögskoleman, som samtidigt uppehållit rektorstjänst
vid folkhögskola.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1957

2. Folkhögskolornas antal och storlek

Folkhögskolan har hastigt utvecklats efter det andra världskriget, vilket
bland annat belyses av antalet nytillkomna skolor. Under perioden 1 januari
1946—31 december 1955 tillkom 20 nya skolor, vilket innebär en ökning
från 66 folkhögskolor till 86, eller en ökning under tioårsperioden med
cirka 30 procent. I

Tabell 1. Antal folkhögskolor 1946—1956

År

Antal

skolor

Huvudmannaskap

Totalt

Därav antal under
året tillkomna
med statsunder-stöd

Lg

L

LR

R

1946 .......

67

i

36

12

8

11

! 1947 .......

70

3

36

12

9

13

1948 .......

70

—

36

12

9

13

1949 .......

71

1

36

12

10

13

1950 .......

75

4

36

13

10

16

1951.......

75

—

36

13

10

16

1952 .......

79

4

36

15

O

17

1953 .......

83

4

38

13

14

18

1954 .......

85

2

38

13

15

19

1955 .......

86

1

39

13

15

19

1956 .......

00

ZD

3

40

13

16

20

I tabell 1 har en översiktlig uppdelning av folkhögskolorna efter olika
typ av huvudmannaskap för skolorna skett. Vid uppdelningen av skolorna
på olika huvudmän har samma indelningsgrund använts som den av skolkommissionen
tillämpade (kommissionens betänkande s. 168—174), d.v. s.
en gruppering på landsting (Lg), garantiförening med helt lokal förankring
utan anknytning till folkrörelse (L), lokal huvudmannaorganisation med
starka folkrörelseintressen (LR) samt riksorganisation (R). Påpekas bör,
att gränserna mellan olika typer av huvudmannaskap i många fall ej är
klart fixerade.

Folkhögskolornas storlek är mycket växlande. Elevantalet under vinterkursen
1955/56 varierade mellan 175 och 30 elever. Ökningen av elevantal
och antal skolor har ej nämnvärt påverkat det genomsnittliga antalet
elever per skola och vinterkurs. Detta var läsåret 1955/56 92 elever.

Tillkomsten av nya skolor har betytt en mindre förändring av proportionen
mellan antalet skolor med såväl vinter- som sommarkurs och skolor
med enbart vinterkurs. Skolorna har i vissa fall haft svårigheter att få
tillräcklig rekrytering till sommarkurserna, och antalet skolor där sommarkurs
anordnas visar också någon minskning under de senaste åren.

Läsåret för den övervägande delen av folkhögskolorna med sommarkurs

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

omfattar numera 39 veckor (30 skolor av 51). Skolor med enbart vinterkurs
arbetar i allmänhet 24—27 veckor, men antalet skolor med ett läsai
på 28—30 veckor har under senare tid ökat.

Om en stor del av folkhögskolorna ej utnyttjar sin kapacitet för bägge
kurstyperna, kan detta sägas ha kompenserats såtillvida, att vinterkurserna
och forsättningskurserna förlängts.

3. Elever

Den årliga ökningen av det absoluta antalet elever vid folkhögskolorna
har betytt även eu ökning av antalet elever i procent av motsvarande
födelseårgångar, om man räknar med en medelålder av 21 år för manliga
elever och 20 år för kvinnliga. Under perioden 1944—1955 utgjorde den
årliga ökningen i procent i medeltal för manliga elever 0,28 procent och för
kvinnliga elever 0,91 (tabell 2).

Tabell 2. Folkhögskolornas elevrekrytering

År2

A. Antal elever

B. Motsv.

[ödelseårg.1

A i %

av B

M

Kv

M

Kv

M

Kv

1944......

2 504

4132

58 573 (1923)

53 102 (1924)

4,28

7,78

45......

2 536

4 318

55 953 (1924)

51 553 (1925)

4,53

8,38

46......

2 539

4 559

51 739 (1925)

49 696 (1926)

4,64

9,17

47......

2 524

4 811

52 311 (1926)

47 664 (1927)

4,82

10,09

48......

2 680

5 207

50 330 (1927)

47 653 (1928)

5,32

10,93

49......

2 764

5 491

50 215 (1928)

45 104 (1929)

5,50

12,17

50......

2 912

5913

47 757 (1929)

46 015 (1930)

6,10

12,85

51......

2 703

6 257

48 205 (1930)

44 292 (1931)

5,61

14,13

52......

2 783

6 567

46 782 (1931.

43 755 (1932)

5,95

15,01

53......

2 997

6 993

46 024 (1932)

41 201 (1933)

6,51

16,97

51......

3 162

7 088

43 819 (1933)

41 298 (1934)

7,22

17,16

55......

3 204

7 364

43 794 (1934)

41 516 (1935)

7,32

17,74

Ökningen av antalet elever — det är fråga om en fördubbling under de
senaste 25 åren — gäller i första hand vinterkurserna. Avmattningen av
intresset för sommarkurserna torde bland annat kunna förklaras därmed,
att kvinnliga elever, som tidigare i stor utsträckning varit hänvisade till
sommarkurserna, från och med 1930-talet mera allmänt fick tillträde även
till vinterkurserna. Den totala ökningen av folkhögskolans elevantal hänför
sig också till ökningen av antalet kvinnliga elever. Antalet manliga 1

1 Bär räknas med eu medelålder »v 21 år för manliga elever och 20 år för kvinnliga elever (avser
närmast årskurs I men torde vid en grov beräkning även kunna användas för samtliga elever).

■ Kurser, som påbörjats respektive år.

10

Kungl. May.ts proposition nr 146 år 1957

elever har ej undergått större förskjutningar. Det var i första årskurs läsåret
1949/50 1 815, ett antal som icke överskridits under de följande åren.

länder de första månaderna 1947 genomförde skolkommissionen en undersökning
av folkhögskolornas elevklientel. Undersökningen, som kom att
innefatta 88 procent av vinterkursens elever, avsåg att belysa deras åldersfördelning,
frekvens av folkhögskolestudier vid skolor utanför elevernas
hemlän, yrkes- och socialgrupptillhörighet, föregående utbildning samt motiv
för folkhögskolevistelse. I sjätte kapitlet av folkhögskolebetänkandet
redovisas resultaten av utredningen (s. 86—128).

En likartad undersökning genomfördes av arbetsmarknadsstyrelsen i
mars 1955. I denna deltog 80,5 procent av vinterkursens elever. Åldersfördelningen
bland de i undersökningen ingående eleverna var 1955 följande
(1947 års siffror inom parentes): manliga elever 16—17 år 1,4 procent
(2,4), 18—19 år 30,2 procent (29,6) och 20—24 år 47,4 procent (46,5);
kvinnliga elever 16—17 år 6,6 procent (12,1), 18—19 år 42,0 procent (34,1)
och 20—24 år 40,8 procent (42,6).

Enligt skolkommissionen frekventerades skolorna år 1947 till 69,5 procent
av elever med hemort inom skollänet. 1955 var enligt arbetsmarknadsstyrelsen
denna siffra 65,8. Förhållandena varierade kraftigt från län till
län. I vissa län var andelen folkhögskolelever med hemort inom länet större
1955 än 1947, men huvudparten av länen hade 1955 lägre andel.

Frågan om folkhögskolelevernas föregående sysselsättning har granskats
vid båda undersökningarna. Vid en jämförelse framgår att elevrekryteringen
från olika arbetsområden 1955 avvek markant från läget 1947. Medan 1947
av de manliga eleverna 61.7 procent i första, 53,5 procent i andra och 27,0
procent i tredje årskurs, eller av samtliga manliga elever 58,2 procent före
sin folkhögskoletid arbetat inom jordbruk (med binäringar), var 1955 detta
förhållandet för 42,4, 39,2 och 26,1 procent av manliga elever i första respektive
andra och tredje årskurs, eller totalt 40,2 procent. Andelen manliga
elever från industri och hantverk var 1947 19,8 respektive 17,8 och 24,3
eller av samtliga 19,3 procent. 1955 kom av samtliga manliga elever 29,1
procent från dessa arbetsområden, eller fördelat på de olika årskurserna

28.0, 30,8 och 29,1 procent. Likartad tedde sig förändringen för de kvinnliga
elevernas del. Under rubriken hushåll (dit »hemmadöttrar» i regel
förts) redovisade skolkommissionen för de tre årskurserna 62,3, 48,0 och
45,1 eller 56,8 procent av samtliga kvinnliga elever. 1955 års undersökning
visade för husligt arbete inom jordbruket (huvudsakligen »hemmadöttrar»)
17,9, 15,5 och 4,9 eller totalt 16,4 procent och för husligt arbete som hembiträde
samt inom hotell- och restaurangbranschen 20,0, 15,7 och 14,4 eller
totalt 18,1 procent. Sammanslås dessa sifferuppgifter under en rubrik, fås

38.1, 31,2 och 19,3 eller totalt 34,5 procent, vilka tal skulle kunna jämföras
med dem, som skolkommissionen redovisat under rubriken hushåll. Att
skillnaderna blivit så stora, torde bero på att rekryteringsbasen minskat

Kungl. May.ts proposition nr 146 år 1957

11

men också ha sin grund i att grupperingen av primärmaterialet vid de bägge
undersökningarna ej skett på exakt samma sätt.

Vid båda tillfällena undersöktes i vilken utsträckning folkhögskoleungdomen
avsåg att övergå till annan sysselsättning. Därvid framkom att de
manliga eleverna i första årskursen i större utsträckning än övriga elever
avsåg att återgå till sitt tidigare yrke. Andelen 1955 var dock låg jämfört
med 1947 (18,3 mot 32,9 procent). Ännu mindre var den för de kvinnliga
elevernas del (11,3 mot 34,5-procent). Nära hälften av samtliga folkhögskoleelever,
manliga och kvinnliga, syntes vara klart inriktade på att övergå
till annat, fixerat yrke, eller 42,2 bland de manliga och 41,3 procent
bland de kvinnliga.

Uppgifterna om folkhögskolelevernas framtida vidareutbildning och yrkesbyte
är i de bägge utredningarna dock ej direkt jämförbara, bland annat
beroende på att syftet med undersökningarna varit olika.

4. Lärare

Läsåret 1955/56 var antalet lärare inom folkhögskolan 557, varav 86
rektorer, 202 ordinarie, 180 extra ordinarie och extra ämneslärare samt
60 ordinarie och 29 extra ordinarie övningslärare. Till detta antal kommer
502 timlärare, därav 258 huvudsakligen i läroämnen och 244 huvudsakligen
i övningsämnen.

Av de 468 rektorer och ämneslärare, som tjänstgjorde läsåret 1955/56,
hade 175 filosofisk ämbets- eller högre examen, 177 filosofie kandidatexamen
in. in. samt 17 teologie kandidat- eller högre teologisk examen. Antalet
ämneslärare utan akademisk examen uppgick till 79. Till sistnämnda
grupp har då förts sådana, som erhållit särskild behörighetsförklaring för
undervisning på speciallinjer, t. ex. linjer för musikutbildning, gymnastikledarutbildning
och sjömanskap.

5. Lokaltillgång och byggnadsekonomiskt läge

I maj 1956 genomförde planeringskommittén en undersökning av folkhögskolornas
lokalkapacitet. Av denna framgår, att skolornas elevhem och
övriga förläggningsutrymmen har plats för cirka 6 350 elever. Eftersom
vinterkursen 1955/56 cirka 7 900 elever var inskrivna vid folkhögskolorna,
har det behov av förläggningsutrymmen, som ej kunnat tillgodoses inom
den egentliga skolans ram, hittills kunnat täckas genom att rum hyrts i
skolornas närhet eller genom att ett antal elever bott i sina hem. Av internatens
elever är cirka 15 procent inkvarterade utanför skolan.

Matsalarnas sammanlagda kapacitet synes motsvara 9 900 personer, vilket
antal med 25 procent överstiger normalantalet elever, 7 900. Förhållandena
växlar emellertid starkt. Medan t. ex. eu skola med cirka 60 elever har

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

en matsal med möjlighet att emottaga 140 personer, har ett flertal skolor
redan tagit matsalarnas kapacitet helt i anspråk.

Den lokalreserv, som folkhögskolorna redan börjat utnyttja, då det
gäller elevförläggning, är enligt vad undersökningen visar mycket begränsad.
Utöver nuvarande antal folkhögskolelever vid vinterkurs, cirka 7 900.
skulle med ett än effektivare utnyttjande av nu tillgängliga elevbostäder,
undervisningslokaler etc. ytterligare cirka 200 elever kunna beredas plats.
Med utnyttjande även av andra utrymmen i bygden skulle därutöver cirka
300 elever kunna antagas.

För en bedömning av folkhögskolornas byggnadsekonomiska läge fordras
kännedom om värdet av de byggnader, som skolorna äger, men därutöver
också om byggnadsbeståndets kvalitet och tillräcklighet samt om
skolornas skuldsättning och deras möjligheter att erhålla anslag för byggnadsändamål.
Kommissionen har genom sin folkhögskoledelegation vid två
tillfällen av skolorna infordrat uppgifter, avsedda att belysa dessa förhållanden.
Uppgifterna har emellertid hunnit föråldras, varför skolöverstyrelsen
infordrat nya uppgifter våren 1956. En sammanfattning av denna undersöknings
resultat återges i tabell 3.

Tabell 3. Folkhögskolornas byggnadsekonomiska läge den 1 januari 1956

Uppgiften avser

Lg

(39 skolor,

3 879 elev-platser)

L

(10 skolor,

1 193 elev-platser)

LR

(10 skolor,
784 elev-platser)

R

(20 skolor,

1 661 elev-platser)

Samtliga
(79 skolor,

7 517 elev-platser)

Byggnadsvärde, kr ...
Byggnadsvärde per

75 474 350

13 891 800

10 376150

27 635 100

127 377 400

elevplats ..........

Skulder å byggnaderna,

19 457

11 644

13 235

16 999

16 945

kr ................

Skulder i % av bygg-

916 499

1 871 900

2 050 604

5 970 032

10 809 035

nadsvärdet ........

1,2

13,5

19,8

21,6

8,5

Anm. Antalet skolor den 1 januari 1956 var 86. Fyra skolor (Birkagården, Medlefors, S:t Erik,
Vadstena) saknar egna byggnader och från tre skolor (Folkliga musikskolan, Framnäs och Malung)
har uppgift icke erhållits.

Det kapital, som är investerat i folkhögskolornas byggnader, är betydande.
Den 1 januari 1956 uppgick brandförsäkringsvärdet — här redovisat
som byggnadsvärdet — för de 79 skolor, som ingick i undersökningen, till
127,4 miljoner kronor eller ungefär 1,6 miljoner kronor per skola. Emellertid
varierade värdena inom mycket vida gränser. För sex skolor översteg
byggnadsvärdet 3 miljoner kronor, medan det för sex skolor ej nådde upp
till 0,5 miljoner kronor.

Om siffrorna för byggnadsbeståndets värde skall möjliggöra eu bedömning
av byggnadernas tillräcklighet för folkhögskoleändamål, måste de
sättas i relation till skolornas storlek, d. v. s. till antalet elevplatser vid varje

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1957

skola. En fördelning av det totala byggnadsvärdet på det totala antalet
elevplatser ger resultat 16 945 kronor per elevplats. Göres fördelningen
däremot inom de olika skolkategorierna, nås för Lg-skolorna 19 457 kronor,
för R-skolorna 16 999 kronor, för L-skolorna 11 644 kronor och för
LR-skolorna 13 235 kronor.

Skolkommissionen framhåller i samband med sin undersökning, att de
stora variationerna i byggnadsvärde per elevplats för olika folkhögskolor
och för olika kategorier av folkhögskolor i allra största utsträckning beror
på att vissa skolor är bättre rustade, andra sämre rustade för att fullfölja
sina uppgifter.

Siffrorna måste sägas otvetydigt ge vid handen, att en stor del av de
svenska folkhögskolorna arbetar med ett byggnadsbestånd, som ingalunda
är tillfredsställande utan tvärtom behäftat med allvarliga brister. Att bristerna
är såväl kvantitativa som kvalitativa, har folkhögskoledelegationens
ledamöter kunnat övertyga sig om, dels — i någon utsträckning — genom
självsyn, dels genom att taga del av de uppgifter, som lämnats av skolorna
själva. Generellt torde om skolorna kunna sägas, att de med hänsyn till utrymmet
i elevbostäder, lärosalar, matsalar o. s. v. är starkt överbelagda och
att behovet av ett större byggnadsbestånd är trängande. Därtill betjänar
sig många skolor av byggnader, som till större eller mindre del måste betecknas
som föråldrade" eller eljest mindre lämpliga för sitt ändamål. Praktiskt
taget alla folkhögskolor har börjat sin verksamhet med mycket knappa
kapitalresurser, och oftast har initiativtagarna inköpt något gammalt byggnadskomplex,
som endast nödtorftigt kunnat motsvara sitt ändamål. Det
är synnerligen önskvärt, att dessa äldre byggnader, som ännu ingår i flertalet
skolors byggnadsbestånd och som bland annat kräver onormalt stora
underhållskostnader, snarast kunde ersättas av tidsenliga och för skoländamål
direkt avpassade lokaler.

Vid 1951 års undersökning uppgav 56 av de i undersökningen ingående
skolorna, att de var i stort behov av medel för byggnadsarbeten under de
närmaste förestående fem åren. 46 av dessa skolor hade gjort kostnadsberäkningar
för de som erforderliga betraktade byggnadsföretagen. Dessa
beräkningar slutade på en summa av 24,1 miljoner kronor eller i avrundat
medeltal 0,5 miljoner kronor per skola. Om till dessa mera noggrant beräknade
kostnader lägges ett med hänsyn till de avsedda byggnadsföretagens
omfattning uppskattningsvis fixerat belopp för motsvarande kostnader vid
de övriga tio skolorna nås en något högre summa, 27,5 miljoner kronor.
Därjämte har två skolor, som saknar egna lokaler (Vadstena, Medlefors),
anmält trängande behov av sådana för en kostnad av tillsammans 3,0 miljoner
kronor. Totalt skulle den svenska folkhögskolans aktuella byggnadsbehov
den 1 januari 1951 sålunda böra beräknas motsvara en kostnad av
cirka 30 miljoner kronor. Det är att märka, att härvid i regel icke åsyftas
utvidgningar av skolorna i syfte att bereda utrymme för ett ökat antal
elever.

Vid skolöverstyrelsens senare undersökning, har framkommit att av de
40 icke-Iandstingsägda skolorna med egna byggnader endast två (Geijerskolan
och Tornedalen) vid 1956 års ingång var fria från skulder för byggnadsändamål.
Totalt var skuldsumman vid de 38 skolorna 9,9 miljoner

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 1.+6 år 1957

kronor eller i avrundat medeltal 260 000 kronor per skuldsatt skola. Vid
1951 års undersökning var medeltalet 156 000 kronor per skuldsatt skola.
Högsta förekommande skuldbelopp var vid 1956 års ingång 525 000 kronor
(Härnösand), lägsta 30 000 kronor (Lillsved). Sigtunastiftelsens folkhögskola
och gästhem har tillsammans en byggnadsskuld på 1 376 000 kronor,
varav ungefär hälften torde gälla folkhögskolan.

6. Driftsekonomiskt läge

Kommissionens folkhögskoledelegation gjorde vid två tillfällen också en
undersökning av folkhögskolans driftkostnader. Den senare av de två
undersökningarna gällde räkenskapsåret 1950. Siffermaterialet har alltså
nu hunnit bli inaktuellt, varför endast några få uppgifter här skall återges.
För de då statsbidragsberättigade 71 skolorna beräknades utgifter och inkomster
komma att balanseras på 7,8 miljoner kronor. Fördelat på antalet
elevplatser var statbeloppet i medeltal 1 164 kronor. Detta medeltal överskreds
respektive underskreds väsentligt av åtskilliga skolor, liksom statbeloppen
per elevplats varierade mellan de olika kategorierna av skolor.
För Lg-skolorna var medeltalet 1 342 kronor per elevplats, för L-skolorna
1 007 kronor, för LR-skolorna 1 139 kronor och för R-skolorna 851 kronor.
Differenserna mellan skolkategorierna kan i någon mån förklaras med att
man i olika utsträckning anordnar sommarkurs. Men i första hand återspeglas
faktiska olikheter i skolornas standard, d. v. s. i deras möjligheter
att erbjuda eleverna en väl differentierad undervisning i en för studier
lämpad miljö. Detta framgår också vid en granskning av sådana utgiftsposter
som lärarlönekostnader och övriga kostnader för undervisningen. Att
dessa utgifter är avsevärt mycket lägre vid de icke landstingsägda skolorna
än vid de landstingsägda, måste innebära, att de förra skolorna icke i lika
hög grad som de senare kan arbeta med mindre avdelningar, anordna specialundervisning,
anlita timlärare o. dyl. De lägre belopp, som anslagits till
inventarier och till diverse kostnader för eleverna (häri ingår exempelvis
utgifterna för studieresor och tidningsprenumeration), måste betyda, att
ramen kring elevernas arbete i vissa avseenden blir torftigare vid en del
skolor än vid de övriga. Slutligen är det anmärkningsvärt, att de icke
landstingsägda skolornas fastighetsutgifter (underhåll av fastighet, hyra av
bostäder utanför skolan, gäldräntor o. dyl.) icke är högre än de landstingsägdas,
ehuru de förra i stort sett torde ha ett sämre byggnadsbestånd än
de senare och detta konto för deras vidkommande tyngs av betydande
gäldräntor. Underhållet av de befintliga byggnaderna torde därför i viss
mån bli eftersatt vid de icke landstingsägda skolorna.

Att budgetberäkningen hållits så snäv vid de icke landstingsägda skolorna,
beror givetvis på svårigheterna att anskaffa tillräckliga inkomster.

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1957

Statsbidraget utgår visserligen efter samma grunder för alla skolor och
landstingen lämnar bidrag även till de icke-landstingsägda skolorna. Bidragen
är emellertid avsevärt lägre till dessa skolor än till landstingens egna.
Enligt årsbok för Sveriges landsting 1956 var de år 1955 beslutade bidragen
sammanlagt 6 307 592 kronor. Därav erhöll 40 stycken Lg-skolor
4 491 830 kronor (1 131 kr/elevplats), 10 stycken L-skolor 887 014 kronor
(801 kr/elevplats), 14 stycken LR-skolor 554 701 kronor (629 kr/elevplats),
20 stycken R-skolor 374 047 kronor (225 kr/elevplats).

Landstingen i Malmöhus och Norrbottens län, vilka sakna Lg-skolor,
lämnar stora bidrag till de L-skolor och i Norrbotten även de LR-skolor,
som finnes i länen. I övrigt varierar beloppen väsentligt. Endast 4 av Rskolorna
och 8 av LR-skolorna erhåller bidrag över 20 000 kronor.

Särskild undervisningsavgift förekommer vinterkursen 1956/57 vid 6 av
Lg-skolorna med 25 å 35 kronor och vid 25 av de övriga skolorna med belopp
varierande mellan 30 och 200 kronor. Även inackorderingsavgiften är
i allmänhet högre vid de icke landstingsägda skolorna. Inackorderingsavgiften
per månad ligger för Lg-skolorna mellan 90 och 155 kronor, varav
för 8 skolor under 100 kronor och för 8 skolor över 140 kronor. För övriga
skolor varierar avgiften mellan 120 kronor (Vara) och 250 kronor (Brunnsvik).
Det stora flertalet av dessa har en avgift per månad på 140—180
kronor.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

III. Folkhögskolans arbetsformer

1. Folkhögskolans uppgifter m. m.

I skolöverstyrelsens förnyade utlåtande återges i korthet kommissionens
syn på folkhögskolans uppgifter och folkhögskolans ställning efter införandet
av nioårig skolplikt. Till detta fogar överstyrelsen vissa remissinstansers
och sina egna synpunkter.

Sedan betänkandet framlades, har enligt skolöverstyrelsens mening vissa
tendenser i samhällsutvecklingen gjort sig märkbara, vilka förefaller att
ytterligare motivera den uppfattning av folkhögskolans framtida uppgifter,
som kommissionen givit uttryck åt.

Alltjämt fortgår omflyttningen av befolkningen från landsbygd till städer
och andra tätorter. Sannolikt torde denna migration komma att pågå ännu
några årtionden och därigenom ytterligare förminska den befolkningsgrupp,
som utgjort folkhögskolans traditionella rekryteringsgrund. Medan detta
äger rum, kommer emellertid folkhögskolan med all sannolikhet att i allt
högre grad efterfrågas som en möjlighet till fortbildning och förberedande
yrkesutbildning av de stora ungdomskullar, som nu gör sig beredda att
träda in i produktionen, och vilka samhället ej kunnat anvisa önskvärda
utbildningsvägar inom den obligatoriska skolans ram.

Den tekniska utvecklingen, som är på väg att helt förändra vår produktionsapparat
och att underlätta kommunikation och information av skilda
slag inom landet och mellan vårt land och den övriga världen, kommer
också efter allt att döma att ställa ökade krav på en alltmera ingående och
omfattande yrkesutbildning. Det kan därför antas, att det mera utbildningsinriktade
skolväsendet kan komma att möta växande svårigheter att
bereda tillfredsställande plats för eu undervisning och fostran med syfte att
göra individen bättre rustad att bemästra personliga problem och att förstå
och aktivt medverka till en lösning av samhällsfrågor. Samtidigt skapar den
tekniska utvecklingen ett allt större behov av ständigt fortgående information
och orientering för dem som lämnat den vanliga skolåldern bakom sig.
Folkhögskolan med sin inriktning på personlighetsutveckling och samhällsorientering
i en undervisning för vuxen ungdom bör ha särskilda möjligheter
att här göra en insats.

Överstyrelsen övergår så till frågan, på vilket sätt enhetsskolans genomförande
kommer att påverka folkhögskolorna beträffande elevtillströmning
och undervisningsprogram. Den omläggning av det allmänna skolväsendet,
som enhetsskolans genomförande kommer att innebära, måste påverka även

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 1^6 år 1957

folkhögskolorna. Dessa har, efter att från början i övervägande grad ha
besökts av lantbrukarungdom, särskilt under mellankrigstiden vidgat sin
rekryteringsbas, då de till en början drog till sig genom arbetslösheten friställd
arbetarungdom och senare vid sidan av realskolorna i stor omfattning
tjänat som förberedande utbildningsanstalter för inträdessökande till
vissa yrkesskolor, särskilt sjuksköterskeskolor. Denna senare utveckling har
på sina håll framkallat farhågor för att folkhögskolorna skulle tvingas uppgiva
sin traditionella karaktär av bildningsanstalter för vuxen ungdom med
tyngdpunkten lagd vid att förbereda eleverna till samhällsgagnande insatser
utanför den egentliga yrkesverksamheten och i stället anlitas som förberedande
utbildningsanstalter i ett läge, då det allmänna skolväsendet ännu
icke nått en tillfredsställande utbyggnad. I samma mån som enhetsskolan
förverkligas och förmår uppfylla huvudparten av det utbildningsbehov, som
realskolan nu tillgodoser, måste folkhögskolorna till en del kunna frigöras
från uppgiften som utbildningsanstalter och starkare kunna koncentrera sig
på insatser, som för denna skolform måste te sig klart mera väsentliga.

Den mest markanta ökningen av elevtillströmningen till folkhögskolorna
har satt in under eu period av hög sysselsättningsfrekvens, vilket delvis
kunde förklaras av att betydande samhällsskikt nått upp till »en nedre
levnadsstandardgräns för folkhögskolevistelser». Kommissionen anser det
icke finnas skäl antaga, att denna faktor i fortsättningen skulle ha spelat
ut sin roll, och förmodar vidare, att en förbättrad grundläggande skolutbildning
skall leda till att det relativa antalet av dem icke obetydligt ökar,
som några år efter skoltidens slut känner behov av vidgat allmänvetande
och av fortsatt orientering på sådana områden, där utvecklingen snabbt går
vidare. Under framhållande av att bedömningen är mycket osäker, ställer
kommissionen en »ganska gynnsam» prognos för folkhögskolans framtida
möjligheter till en tillfredsställande elevrekrytering. I kvalitativt hänseende
anser kommissionen att skolpliktstidens förlängning kommer att medföra
den fördelen för folkhögskolan, att eleverna besitter bättre elementarkunskaper
och att undervisningen därför kan läggas på ett högre plan än
nu är möjligt.

En av de skolstyrelser, som yttrat sig över betänkandet, (Östra Grevie)
anser, att enhetsskolans genomförande kommer att medföra en betydande
minskning av elevtillslutningen. Styrelsen anför bland annat att »folkhögskolans
kraftiga expansion sedan 1930-talet hänför sig huvudsakligen dels
till de kvinnliga eleverna och dels till andra årskursen» samt anför vidare:
»Sedan den nioåriga skolplikten blivit genomförd och i varje fall de nu
gällande fordringarna för inträde i exempelvis sjuksköterskeskola blir
fyllda genom den obligatoriska skolan, måste den faktor, som nu stimulerar
så många ungdomar att bevista folkhögskola, iä en avsevärt reducerad betydelse.
Även om några efter den nioåriga skolans genomförande kommer
till folkhögskolan på grund av sina yrkesutbildningsplaner, torde de i det
stora flertalet fall kunna förväntas bevista endast en årskurs.» Styrelsen

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. År /hC>

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

förmenar till slut, att en betydande minskning av elevtillströmningen är
sannolik och finner en ytterligare utbyggnad av folkhögskolorna riskabel.

Medicinalstyrelsen ansluter sig i detta sammanhang till en av sjuksköterskeskolorna
framförd uppfattning, att linjen 9 g med påbyggnad (gymnasium
eller folkhögskola) bör bli den lämpligaste grunden för sjuksköterskeutbildning
och finner vidare att folkhögskolekurs skulle kunna bli av
stort värde för komplettering av kunskaper erhållna å linje 9 a.

Vissa omständigheter torde enligt skolöverstyrelsens uppfattning tala för
en ljusare bedömning av folkhögskolans framtidsutsikter än den det nyss
citerade yttrandet innehåller. Den mycket kraftiga ökningen av elevtillströmningen
sedan 1930-talet är visserligen kanske huvudsakligen att tillskriva
den omständigheten, att folkhögskolorna i stor omfattning kommit
att anlitas av elever, som önskat vinna kompetens för tillträde till viss
yrkesutbildning. Det är emellertid anmärkningsvärt, att expansionen ägt
rum under en tid, som ej blott karakteriserats av en fortgående levnadsstandardhöjning,
utan också av att de åldersgrupper, varur folkhögskoleelevema
rekryterats, utgjort en ringa andel av befolkningen.

Folkhögskolan fullgör nu dels sin traditionella och huvudsakliga uppgift
som allmän medborgarskola men dels också uppgiften som en yrkesorienterande
och yrkesförberedande skola. Den strävar efter att meddela en
sådan medborgerlig fostran, som är till gagn både för allmänna samhällsinsatser
och för yrkesutövaren. Det finns enligt överstyrelsens uppfattning
anledning förmoda, att folkhögskolan också efter enhetsskolans genomförande
kommer att ställas inför dessa båda uppgifter även om enhetsskolans
genomförande rimligen något bör minska behovet av sådan förberedande
utbildning vid folkhögskola, som direkt syftar till att ersätta realskolans
utbildning. I samma mån som nioårig enhetsskola genomföres, höjes
den genomsnittliga kunskapsnivån, men under i övrigt lika förutsättningar
torde kravet på en utbildning utöver den, som grundskolan ger, kvarstå
eller ökas inom yrken, där konkurrens råder om platserna. Detta förhållande
torde bidraga till att enhetsskolans genomförande icke kommer att
minska behovet av folkhögskolor, under förutsättning att dessa successivt
anpassar sin undervisning till det nya läget. I samma riktning syftar en
visserligen begränsad erfarenhet, nämligen den, att klass 9 på ett helt nytt
sätt aktualiserat folkhögskolan i den obligatoriska skolans arbete, vilket
haft till följd att ett flertal elever från denna klass fortsatt studera vid
folkhögskola. Lägger man härtill de möjligheter till kontakt med nya samhällsgrupper,
som kommissionen anvisar genom att föreslå ett intensivare
samarbete med folkbildningsorganisationerna och elevrekrytering till månads-
och veckokurser, torde även en försiktig och återhållsam bedömning
leda till uppfattningen, att folkhögskolorna oavsett de onormalt stora årsgrupper,
som nu klappar på dess dörrar, för framtiden torde kunna räkna

Kungl. May.ts proposition nr 146 år 1957 19

med minst samma möjligheter till utveckling, som karakteriserat de senaste
årtiondena.

En annan grundläggande fråga har i betänkandet berörts under rubriken
»undervisningens objektivitet». Kommissionen har här berört de problem,
som sammanhänger med att vissa folkhögskolor upprättats av organisationer
och enskilda, vilka velat genom skolans arbete tillgodose icke bara
ett folkbildningsintresse utan också ett syfte av mera speciell art. Kommissionen
utgår ifrån att de statsunderstödda folkhögskolorna självfallet
följt föreskriften att hålla den egentliga undervisningen på ett fullt objektivt
plan men antyder, att skolledningarna i vissa fall torde anse sig oförhindrade
att på lektionsfri tid ge eleverna impulser, som avser att öka
deras förståelse för ideella strävanden av för skolan specifik art. Eftersom
emellertid skolan icke bör få utnyttjas för propaganda av politisk, religiös
eller annan innebörd, rekommenderar kommissionen, att lärare och elever
i viss utsträckning rekryteras utanför den rörelse, som står bakom skolan,
att eleverna upplyses om att de ej böra finna sig i vad de anser vara
obehörig åsikt spåverkan samt att skolans huvudman uppgives i prospekt
och annonser.

Kommissionens uttalande om önskvärdheten av att olika åsiktsriktningar
är företrädda såväl inom skolans lärarkår som inom dess elevkår har kritiserats
av en del skolstyrelser under hänvisning till de praktiska svårigheter,
som skulle möta försöken att pröva de sökandes åsikter. Förslaget att
eleverna borde upplysas om att de icke stillatigande borde finna sig i vad de
ansåge vara obehörig åsiktspåverkan har av några styrelser avvisats såsom
pedogogiskt olämpligt och i flera yttranden har ifrågasatts nödvändigheten
av att i prospekt och annonser uppgiva, vem som är skolans huvudman.

En styrelse (Hampnäs) framhåller, att liksom läraren äger rätt att giva
uttryck åt sin egen mening, då det sker med måttfullhet, grannlagenhet och
fördragsamhet mot oliktänkande, så borde också en skola få i sitt arbete
framträda med en viss andlig profil. Såsom representativt för flera yttranden
kan ur ett sådant, som avgivits av styrelsen för en rörelseskola
(Sundsgården), citeras: »Det är ett livsvillkor för rörelseskolorna att inom
folkhögskolans ram och med accepterande av dess allmänna program och
målsättning fritt få arbeta efter sina intentioner».

Enligt skolöverstyrelsens mening möter det stora svårigheter att objektivt
faststiilla gränserna för skolledningarnas handlingsfrihet på detta område.
Överstyrelsen finner det kravet böra kunna ställas på samtliga folkhögskolor,
att de icke endast accepterar utan helhjärtat ansluter sig till
folkhögskolans program och målsättning. Friheten att arbeta efter egna intentioner
får icke medföra, att en folkhögskola förlorar sin ställning som
allmän medborgerlig skola. Överstyrelsen har intet att invända mot folkhögskolornas
traditionella rätt att utforma var och en sin egenart men vill
framhålla, att denna egenart ej får bli så markerad, att den förhindrar en
allsidig elevrekrytering. Folkhögskolestadgans föreskrift, att läraren icke

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

blott med nit och omsorg skall bedriva sin undervisning utan även söka
främja elevernas utveckling till ansvarskännande och självständiga personligheter
samt att han icke skall söka påtrycka eleverna någon viss åskådning
i politiska och religiösa frågor, måste vara ett rättesnöre även för den,
vars livsåskådning inrymmer en strävan att vinna medmänniskorna för
samma åskådning. För överstyrelsen såsom tillsynsmyndighet över folkhögskolorna
är det en synnerligen ansvarsfull uppgift att tillse att skolans
frihet icke inkräktar på undervisningens objektivitet och ej heller på lärjungarnas
rätt att söka sig fram till en egen åskådning.

Otvivelaktigt innebär inslaget av rörelseskolor, att folkhögskolorna bland
annat i fråga om elevernas karaktärsdaning uppvisar en rik variation. Den
frihet, som på detta område medgivits de statsunderstödda folkhögskolorna,
framstår säkerligen för flertalet av dess huvudmän som denna skolforms
väsentliga företräde framför det i viss mån standardiserade allmänna skolväsendet.
Överstyrelsen kan icke underlåta att rikta uppmärksamheten på
de förändringar, som på detta område kan bli följden av ett starkare
offenligt inflytande på skolornas inre förhållanden. Prövning av ansökningar
om byggnadsbidrag synes nämligen på ett helt annat sätt än den
prövning, som nu föregår fastställandet av statsbidragsberättigad undervisning,
komma att ingå som ett led i en samtliga skolor omfattande planering
med hänsyn tagen till behovet av varje särskild skola. Om en skola
genom sin särart attraherar endast begränsade grupper inom den ungdom,
som normalt tillhör folkhögskolans klientel, kan skolan icke anses stå öppen
för alla och därför icke heller infogas i ett system av folkhögskolor, som
över hela landet har att tillgodose ett likartat bildningsbehov.

Skolöverstyrelsen finner sålunda sammanfattningsvis, att en fortsatt utbyggnad
av folkhögskolan i följsam anpassning till de nya behov och nya
krav, som utvecklingen kan komma att ställa på denna skolform, är av behovet
påkallad även efter enhetsskolans genomförande, samt att ett starkare
statligt stöd till folkhögskolorna icke är oförenligt med en för varje
skola bevarad frihet att inom stadgans ram utforma undervisningen efter
sin egenart.

2. Läsår. Vinterkurs m. m.

Skolkommissionen

I det följande återges först innebörden av skolkommissionens förslag och
därefter det väsentliga av dess motivering.

Förslag

Skolkommissionen föreslår att den årliga lästiden (läsåret) skall vara
lägst 30 högst 38 veckor, att vinterkursen liksom för närvarande skall omfatta
lägst 22 veckor men att den av skolorna skall kunna fritt förlängas

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 Jt6 år 1957

inom läsårets ram samt att det skall ankomma på varje skola att för varje
kurstyp avgöra, huruvida såväl manliga som kvinnliga elever eller endast
endera skall mottagas.

Motivering

Folkhögskolans fördelning av läsåret på en vinterkurs och en sommarkurs
har gammal hävd och ansluter sig nära till arbetsförhållandena inom
jordbruket. Vinterkursens längd bestämdes ursprungligen av den tidrymd,
under vilken jordbrukarson ansågs kunna vara frånvarande från föräldrarnas
gård. Denna tid beräknades i de sydligare delarna av landet omfatta
ungefär fem månader, och kursen kom därmed att få en längd av 20 veckor
eller något därutöver.

Också i fråga om de kvinnliga sommarkurserna gällde det att avpassa
längden efter jordbrukets möjligheter att avvara arbetskraft, och så kom
dessa kurser att omfatta sommarhalvårets första hälft d. v. s. en tid av
ungefär 13 veckor. Därmed hade folkhögskolan nått den uppdelning på
kurstyper och den längd för de olika kurserna, som nu kan betecknas som
den för skolan traditionella.

I och med att ungdom ur andra yrkesgrupper än jordbrukarnas började
söka sig till folkhögskolan, gjorde sig önskemål gällande, åt t vinterkurserna
skulle kunna förlängas utöver det egentliga vinterhalvåret. År 1945 beviljade
riksdagen medel till anordnande av fortsättningskurser varigenom kurstiden
knnde utsträckas för den del av eleverna, som så önskade.

Sannolikt utgör den ökade tillströmningen av kvinnliga elever till vinterkursen
en del av förklaringen till att de hittills enbart för kvinnliga elever
avsedda sommarkurserna på sina håll har kommit att stå utanför den
eljest utpräglade tendensen till stegring av folkhögskolornas elevantal. Arbetsåret
1950/51 saknades sommarkurs vid 24 av de 71 skolorna. Av dessa
hade en förlängt sin vinterkurs till 33 veckor, och ytterligare nio kom genom
fortsättningskurser upp till en årlig lästid om minst 30 veckor. Vid fyra
skolor var den egentliga folkhögskoleverksamheten begränsad till minimilästiden
för läsår d. v. s. 24 veckor.

Kommissionen betraktar det som icke tillfredsställande, att ett antal
skolor inte ens under halva året anordnar folkhögskolekurser av sådan art,
att de berättigar till statsbidrag, och finner det rimligt, att folkhögskolornas
årliga minimilästid förlänges. Kommissionen föreslår därför, att minimilästiden
hädanefter skall utgöra lägst 30 veckor samt att den övre gränsen för
läsårets längd fastställes till 38 veckor.

Sommarkurs iir för närvarande avsedd enbart för kvinnliga elever, såvida
ej skolöverstyrelsen medgivit, att även manliga elever må intagas. Kommissionen
anser, att undervisningen även sommartid skall vara tillgänglig
för både manlig och kvinnlig ungdom. I den utveckling hän mot en friare
gestaltning av sommarhalvårets kurser, som kommissionen förordar, bör
också ingå, att specialundervisning kan omfatta även andra ämnesgrupper
än sådana av huslig karaktär. Därmed faller också motiveringen
för att manliga elever skall vägras tillträde till dessa kurser. Givetvis bör
det-— bland annat med hänsyn till internatsförhållandena — ankomma pa
varje skola att själv avgöra, huruvida jämväl manliga elever skall tagas
emot vid sommarkurs. Speciellt förefaller det naturligt, att så sker vid de
föreslagna kortare kurstyperna, d. v. s. månadskurser och veckokurser.

22

Kungl. Maj ds proposition nr 1J+6 år 1957

Remissyttranden

Medicinalstyrelsen har avgivit utlåtande efter hörande av styrelserna
för statens och de av staten godkända sjuksköterskeskolorna: Sjuksköterskeskolorna
har framhållit, att den, som genomgått folkhögskola, vanligen
besitter större mognad och större förmåga till självständigt tänkande än
den, som genomgått real- eller flickskola. Å andra sidan har det visat sig,
att de faktiska kunskaper, som erhållits vid folkhögskolan, i åtskilliga läroämnen
icke utgör en tillräcklig grund för utbildning i sjuksköterskeskola.
Med hänsyn härtill finner styrelsen det önskvärt, att sjuksköterskeaspiranter,
som utan annan grundutbildning än folkskolan genomgår folkhögskola,
i så stor utsträckning som möjligt får tillfälle att genomgå två teoretiska
vinterkurser samt en tredje årskurs. Medicinalstyrelsen tillstyrker därför
förslaget om utökning av den årliga lästiden, förlängning av vinterkursen,
rätten att anordna tredje årskurs samt anordnande av specialkurs.

Svenska landsting sförbundet, som ansluter sig till de av kommissionen
framförda allmänna synpunkterna på folkhögskolans uppgifter och verksamhet,
understryker, att med den brist på sjuksköterskor, som under en
lång tid rått och alltjämt råder, det varit synnerligen värdefullt att rekryteringsunderlaget
kunnat breddas samt att folkhögskolornas insats härvidlag
varit av oskattbart värde. Förbundet finner förslaget om en utökning
av den årliga lästiden lämpligt.

Skolöverstyrelsen har intet att erinra mot förslagen men anser dock att
rätten för skola att anordna längre vinterkurs än 30 veckor bör göras beroende
av överstyrelsens medgivande. Överstyrelsen skulle nämligen härigenom
kunna motverka tendenser till realskolemässig undervisning samt
tillse, att en förlängning av vinterkursen utöver 30 veckor icke inkräktar på
skolans insatser i det övriga folkbildningsarbetet.

Skolöverstyrelsen anser den utveckling mot samundervisning, som ägt
rum, helt riktig och värd att stimulera. Det synes överstyrelsen angeläget,
att folkhögskolorna allmänt inför samundervisning.

3. Kortare kurser

Skolkommissionen

Förslag

Skolkommissionen föreslår att under sommarhalvåret skall jämte eller
i stället för sommarkurser av nuvarande typ kunna anordnas »månadskurser»
(vari de nuvarande fortsättningskurserna uppgår) samt »veckokurser»,
de sistnämnda i skolans eller — på vissa villkor — i fristående organisationers
regi. Undervisningen vid månadskurs och veckokurs skall hänföra
sig till ett avgränsat ämnesområde.

Månadskurser skall omfatta lägst fyra veckor och anordnas antingen för
elever som just avslutat en annan kurs vid skolan — varvid de alltså
ersätter de hittillsvarande fortsättningskurserna — eller också för andra
elever.

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

Veckokurs skall omfatta lägst en och högst två veckor. Dylik kurs bör
även få anordnas av annan än skolan och likväl inräknas i folkhögskolans
läsår; dess syfte skall dock sammanfalla med folkhögskolans och dess undervisning
skall till lägst en fjärdedel bestridas av skolans lärare. Skolans
lärare skall för sin medverkan avlönas av kursens anordnare, varför statsbidrag
till lärarlönerna skall kunna utgå endast i de fall, då skolan själv
står som kursarrangör.

Månadskurs och veckokurs skall kunna anordnas samtidigt med annan
kurs. Härvid skall dock för den tid, då kurserna sammanfaller, lästid anses
fullgjord endast i så stor utsträckning, som om endast en kurs hade pågått.

Motivering

Kommissionen anser, att den gren av folkhögskolornas verksamhet, där
en viss omgestaltning av folkhögskolans traditionella kurstyper och kurslängder
kan vara önskvärd, är sommarkurserna. Förslag har stundom framförts
om inrättande av kortare kurstyper, vilka skulle i vanlig ordning vara
berättigade till statsbidrag. Bakom dessa förslag har ofta legat den motiveringen,
att den traditionella kursutformningen nu icke väl svarar mot
industriarbetarungdomens behov och möjligheter. Denna ungdom — kvinnlig
såväl som manlig — skulle lättare kunna vinnas för tanken att bevista
folkhögskolorna, om dessa under sommarmånaderna anordnade kortare
kurser.

De föreslagna månadskurserna kan här öppna nya möjligheter för folkhögskolan
att få kontakt med bildningsintresserad ungdom.

Veckokurserna avser främst att underlätta kontakten mellan folkhögskolan
och det allmänna bildningsarbetets organisationer. Om de skall komma
till stånd i nämnvärd utsträckning, torde det vara nödvändigt uppmjuka
kravet, att de skall anordnas i skolans regi och mera fästa avseende
vid deras syfte och allmänna karaktär. Särskilt synes det böra eftersträvas,
att de regionala bildningsförbundens s. k. studieledarkurser anordnas i
denna form. I vissa fall bör de dock kunna anordnas av skolorna själva.

Kommissionen anser, att för månadskurs och veckokurs måste utan undantag
gälla, att studierna skall hänföra sig till ett avgränsat ämnesområde.
Redan om de nuvarande 13-veckors sommarkurserna torde kunna sägas, att
det i många fall vore till fördel, om den korta undervisningstiden inte splittrades
på ett stort antal ämnen. T än högre grad måste detta gälla de föreslagna
månads- och veckokurserna, som skulle få en betänkligt ytlig prägel,
om de omfattade alla folkhögskolans vanliga undervisningsämnen. Månadskurserna
föreslås i sig också skola uppta de hittillsvarande fortsättningskurserna.
Om dessa har alltsedan dess tillkomst gällt, att undervisningen
företrädesvis skall vara samlad kring visst läroämne eller kring viss grupp
av läroämnen. Det synes fullt befogat att utsträcka denna stipulation till
att gälla samtliga kortare kurstyper inom folkhögskolan.

Remissyttranden

Statskontoret har intet att erinra mot att under sommarhalvåret får anordnas
månadskurser och veckokurser.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Förslaget om införande av vissa speciella
kurser, avpassade för nya elevkategorier är värt allt beaktande. Det är att

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

hoppas, att genom den kontakt, som studieintresserade ungdomar från
skilda socialgrupper härigenom kan väntas erhålla med folkhögskolans
miljö och arbetssätt, den traditionella missuppfattningen av folkhögskolan
som en egentligen blott för lantbruksungdomen lämpad skola äntligen skall
definitivt bringas ur världen.

Samverkande bildningsförbunden, landsorganisationen och arbetarnas
bildningsförbund finner det önskvärt, att statsbidrag till de lärarlöner, som
avser tjänstgöring av skolans lärare vid veckokurser, utgår till skolan även
då annan organisation än skolan själv står som kursarrangör. Landsorganisationen
anför därvid: De föreslagna månads- och veckokurserna kan utan
tvivel stärka sambandet mellan folkhögskolorna och folkbildningsarbetet,
under förutsättning att studierna bedrives i den inom folkbildningsverksamheten
vanliga studiecirkelformen. Förslaget att kostnader för folkhögskollärares
medverkan skall betalas av folkbildningsorganisation, som står
som anordnad, är emellertid föga realistiskt och det kommer väl endast
att leda till att folkhögskolan får stå som medarrangör. Statsbidrag till
undervisningen vid dessa kortare kurser bör därför utgå oavsett vem som
är arrangör.

Även svenska folkhögskolans lärarförening anser, att folkhögskolan, icke
folkbildningsorganisationen, bör gottgöra läraren för undervisningen och att
sålunda statsbidrag bör utgå för den del av kostnaden för den kortare kursen,
som avser folkhögskollärarnas insatser. Härvid bör — eftersom tjänstgöringen
är mera krävande än vanlig undervisning — en timmes tjänstgöring
räknas lika med 2 vanliga lärartimmar.

Svenska landstingsförbundet anmäler tveksamhet inför förslaget, att
veckokurser skulle kunna anordnas av annan än skolan men likväl i viss
utsträckning inräknas i skolans lästid och finner det angeläget, att kursernas
syfte blir förenliga med folkhögskolans undervisning och målsättning.

Skolöverstyrelsen tillstyrker förslaget med den ändringen, att kurserna
icke nödvändigtvis skall anordnas under sommarhalvåret utan även må
kunna äga rum under annan del av arbetsåret. I samband härmed synes
den i 23 § 2 mom. folkhögskolestadgan intagna föreskriften om rektors och
ordinarie lärares undervisningsskyldighet »under sommarkurs» böra ändras
att avse annan undervisning än under vinterkursen. Överstyrelsen finner
vidare, att veckokurser med högst fyra veckor i stället för högst två veckor
skall kunna inräknas i läsår, varigenom skolorna skulle få större möjlighet
att tillgodose det övriga folkbildningsarbetets önskemål. Gentemot förslaget,
att lärare vid veckokurs, som anordnas av fristående organisation,
skulle avlönas av denna, vill överstyrelsen förorda, att avlöning sker genom
skolan, vilket skulle stimulera till att denna kurstyp snart konnne till eu
vidsträckt användning. Det är överstyrelsen angeläget betona vikten av
sådan stimulans, då de erfarenheter, som hittills gjorts av dessa kurser, är
synnerligen positiva. De tillmötesgår ett behov att nå ut över de vanliga
kontakterna och bidrager till att stärka folkhögskolans karaktär av institution
för vuxenundervisning och fritt folkbildningsarbete i levande kontakt
med sin tid och dess krav.

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

Kommissionens förslag att undervisningen vid månadskurs och veckokurs
skall hänföra sig till ett avgränsat ämnesområde tillstyrkes av skolöverstyrelsen.

4. Tredje årskurs. Specialkurs

Skolkommissionen

Förslag

Skolkommissionen föreslår att rätten att vid vinterkurs anordna tredje
årskurs författningsmässigt fastställes samt att specialkurs (speciallinje)
skall kunna anordnas även kring annan ämnesgrupp än hushållskunskap
och kvinnlig slöjd och erhålla det statsbidrag, som betingas av det speciella
behovet av lärarkrafter.

Motivering

Det torde var obestridligt, att genomgåendet av en tredje årskurs kan
leda till ett fördjupande av den bildning, till vilken folkhögskolan vill föra
fram sina elever. Visserligen anföres stundom, att en tredje arskurs i realiteten
lätt kan få karaktären av preparandkurs, helt inriktad på att förbereda
eleverna för inträde vid vissa yrkes- och utbildningsanstalter. Kommissionen
är medveten om att denna risk finns men menar, att detta icke
bör få leda till att kurstypen omöjliggöres. Kommissionen anser, att folkhögskolan
åtminstone tills vidare icke helt kan negligera elevernas önskemål
om en undervisning, som ökar deras möjligheter att vinna inträde vid
vissa utbildningsanstalter, men hävdar därtill, att endast om folkhögskolans
eget bildningsprogram icke lider intrång härav, kan man godta, att tredje
årskursen i viss utsträckning lägges upp med sikte på elevernas möjligheter
till vidareutbildning.

I betänkandet »En utvidgad folkhögskoleutbildning» (1928) föreslog
1927 års skol sakkunniga, att en tredje årskurs skulle kunna inrättas och att
undervisningen i denna skulle fördelas på tre linjer:

1) den humanistiskt-medborgerliga, avsedd bland annat att vara förberedande
för kommunala tjänster,

2) den matematiskt-naturvetenskapliga, avsedd att förbereda för lantbruksinstitut
och tekniska skolor, samt

3) husmoderslinjen.

Denna linjeinriktning kan på en punkt sägas lia förverkligats genom den
»förberedande samhällsvetenskapliga kurs», som i form av en tredje årskurs
anordnats sedan 1945/46, först vid en och senare vid tre skolor. De
övriga av skolsakkunniga föreslagna linjerna har däremot inte kommit till
stånd. Utan tvivel skulle dock åtminstone en som tredje årskurs anordnad
matematisk-naturvetenskaplig linje ha en uppgift att fylla i nuvarande
liige. Kommissionens förslag skulle därutöver göra (let möjligt att tillmötesgå
dem, som önskade en mera allmän samhällsorientering för att bättre
kunna tjäna sin bygd, som önskade förbereda sig för uppgifter inom
föreningsvärlden (ungdoms- och studieledare) eller som önskade en säkrare
orientering i livsåskådningsproblemen och en djupare insikt i kultursammanhangen.

26

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 146 år 1957

Kommissionen återkommer till elevernas önskan att få använda skoltiden
till utbildning eller till förberedelser för utbildning och understryker
att frågan om linjedifferentiering av folkhögskolans undervisning därmed
blir aktuell. En sådan anordning av undervisningen torde utan vidare
kunna godtagas i fråga om andra och än mer i fråga om tredje årskursen.
Däremot är det tveksamt, om en linjedifferentiering inom första årskursen
kan rekommenderas. Kommissionen anför, att en sådan differentiering redan
förekommer på många håll i form av en särskild husmoderslinje för
kvinnliga elever och att enstaka skolor har fått tillstånd att utforma sin
undervisning i dess helhet som en speciallinje med huvudvikt lagd på visst
ämne. Under sådana förhållanden anser kommissionen det vara oklokt att
göra gällande, att linjedifferentiering icke alls bör förekomma inom första
årskursen. Däremot betonas bestämt, att antalet undervisningsämnen skall
begränsas kraftigare på speciallinje än på allmän linje samt att eventuell
nödvändig beskarning av timantalet i de kvarstående ämnena icke får gå
ut över de medborgarfostrande ämnena.

För andra årskursens vidkommande ligger denna fråga annorlunda till.
E)et förhållandet, att folkhögskolestadgan endast i allmänna ordalag anger
vilka undervisningsämnen, som skall förekomma i andra årskurs, ger också
vid handen, att en friare linjeuppbyggnad sedan gammalt ansetts naturlig
inom andra årskursen.

Ett stort antal speciallinjer kan tänkas. Kommissionen nämner historisksamhällelig
linje, matematisk-naturvetenskaplig linje, geografisk-biologisk
linje, estetiskt inriktade linjer samt speciallinjer där livsåskådningsfrågor,
psykologi eller ungdomsledarfrågor särskilt behandlades.

Remissyttranden

Lärarrådet vid socialinstitutet i Stockholm finner, att kommissionen tänkt
sig, att det ^ id folkhögskolorna skall finnas dels en tredje årskurs av allmän
karaktär men koncentrerad till medborgaränmen, dels en specialkurs
som nära överensstämmer med nuvarande förberedande samhällsvetenskapliga
kurser och att båda dessa vägar skall beräknas leda till socialinstitut,
Institutet anser det otvivelaktigt, att den på den allmänna medborgarbildningen
inriktade tredje årskursen är att föredraga framför den
specialinriktade. Under förutsättning att tendensen att förvandla en dylik
kurs till preparandkurs motarbetas bör dock tills vidare bibehållas en specialinriktad
tredje årskurs med nuvarande ungefärliga innehåll.

Styrelsen för socialinstitutet i Göteborg understryker, att det skulle vara
synnerligen olyckligt, om en folkhögskolekurs i realiteten finge karaktären
av en preparandkurs, helt inriktad på att förbereda eleverna för inträde vid
vissa undervisningsanstalter, och konstaterar med tillfredsställelse, att kommissionen
förordar, att kurserna främst bör kännetecknas av en fyllig
orientering inom hela den humanistiska ämnesgruppen.

Styrelsen för sydsvenska socialinstitutet framhåller, att det också för
socialinstituten är av värde att den tredje årskursen får en så vid humanistisk
och samhällsvetenskaplig ram som möjligt. Det är av stor vikt att
eleverna vid socialinstiluten har en så bred allmänbildning som möjligt och
särskilt att de genom tidigare studier fått goda kunskaper i skriftlig behandling
av svenska språket samt om möjligt också i engelska. Vidare framhåller
institutet behovet av kunskaper i elementär matematik.

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

Landsorganisationen hävdar, att skolornas rätt att allmänt anordna en
tredje årskurs kan bli en god sak och bidraga till att förstärka kunskaperna
hos alla dem som via folkhögskolor och självstudier vill göra sig bättre
skickade att göra insatser i föreningslivet och i samhälleliga sammanhang.
Samtidigt bör uppmärksammas, att folkhögskolornas huvudlinje bör vara
allmänbildning och icke att verka som preparandinstitut för högskolestudier.

ABF understryker värdet av att tredje årskurs kan inriktas på en utbildning
av studiecirkelledare.

Svenska folkhögskolans lärarförening anser, att tredje årskurs bör
kunna anordnas även vid sommarkurs. Föreningen finner att det i vissa fall
skulle vara lämpligt att till sommarhalvåret förlägga en tredje årskurs,
vilken kunde ges en mer speciell inriktning, utan att man åsidosatte kraven
på ett fördjupande av elevernas allmänna bildning. Vid en sådan kurs kunde
man t. ex. i rimlig utsträckning tillmötesgå de önskemål beträffande undervisningen,
som framföres från sjuksköterskeskolorna.

Till förslaget om specialkurser har samtliga remissorgan, som berört
denna fråga, ställt sig positiva.

Statskontoret kan emellertid icke tillstyrka, att gällande föreskrifter rörande
förutsättningarna för uppdelning av klassavdelningar eller beträffande
anordnande av särskild undervisning i specialkurser uppmjukas.

Svenska arbetsgivareföreningen uttalar, att folkhögskolan för industriens
vidkommande skulle kunna erbjuda en väg för rekrytering och utbildning
av t. ex. arbetsledare. För att detta skall kunna ske måste ämnesvalet och
kursplanerna utarbetas med tanke på denna användning. De ämnen man
därvid i första hand vill utvidga är exempelvis nationalekonomi, företagsekonomi,
allmänorientering om näringslivets problem, historiska perspektiv
på industriens utveckling och industrisamhällets uppväxt, psykologiska synpunkter
på samarbetet i grupp och mellan olika kategorier människor.

Landsorganisationen framhåller, att utbildningen av studieledare bör
uppmärksammas, men att folkhögskolans huvudlinje bör vara allmänbildning.

Tjänstemännens centralorganisation anför bland annat: I folkhögskoledelegationens
uppdrag har ingått att pröva folkhögskolans förhallande till
den mera yrkesbetonade undervisningen samt frågorna om folkhögskolans
utnyttjande som meddelare av s. k. preparandundervisning för inträde vid
olika andra utbildningsanstalter. Det viktigaste resultatet av skolkommissionens
prövning av dessa frågor torde vara, att viss yrkes- och preparandundervisning
väl är förenlig med folkhögskolans arbete i övrigt. Däremot
ger inte betänkandet något svar på frågan, hur denna undervisning svarat
eller kan tänkas svara mot kompetenskraven vid inträde till olika utbildningsanstalter.
Denna fråga bör givetvis prövas i samråd med respektive
utbildningsanstalter. Innan så skett torde det vara omöjligt att, fastslå
vilken omfattning denna undervisning lämpligen bör få och i vilka former
den bör bedrivas.

Skolöverstyrelsen, som biträder kommissionens förslag, anser dock, att
rätten att inrätta tredje årskurs bör göras beroende av särskilt medgivande
av överstyrelsen, som därvid har att tillse dels behovet av sådan speeialinriktad
kurs, som avses, dels också skolans tillgång på lärare med speciell

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

kompetens och för undervisningen avsedd utrustning. Överstyrelsen vill
understryka kommissionens uttalande på s. 72 i betänkandet, enligt vilket
de skolor, som anordnar specialkurser i form av tredje årskurs, icke får ge
efter inför krav på formell realexamenskompetens i alla eller vissa ämnen.

Skolöverstyrelsen tillstyrker kommissionens förslag beträffande specialkurser.
Överstyrelsen förutsätter dock, att de ämnen, som upptages till särskild
behandling i speciallinje, ligger inom ramen för den ämnesgruppsindelning,
som kommissionen angivit, samt att eleverna vid speciallinje
i erforderlig utsträckning blir delaktiga av undervisning i för folkhögskolan
centrala ämnen.

5. Departementschefen

Den debatt om folkhögskolans målsättning, som väcktes genom skolkommissionens
betänkande, har mycket klart återspeglat de skiftande krav, som
man ställer på folkhögskolan. Samtidigt har det också understrukits, att
vår nuvarande folkhögskola i allmänhet ganska väl fyller dessa olika krav.
Folkhögskolan har i utformningen av sin verksamhet varit friare än någon
annan skolform. Detta har möjliggjort, att den fortgående kunnat anpassa
sig till de nya krav, som följt av förändringarna både i samhälle och i elevrekrytering,
liksom att de skilda folkhögskolorna kunnat tillgodose olika
behov. Vi kan alltså bygga vidare utan att bryta med den hittillsvarande
utvecklingen.

I folkhögskolans målsättning har den medborgerliga bildningen alltifrån
första början intagit en central ställning, och fortfarande är detta ett av
denna skolforms främsta kännetecken. Demokratins och organisationsväsendets
framväxt har givit medborgarna större inflytande, och samtidigt
har utvecklingen gjort samhällsfrågorna alltmer komplicerade. För att den
enskilde skall ha möjlighet att få överblick över aktuella problem och i sin
män kunna påverka och medverka till lösningen av dem, fordras det i våra
dagar en betydligt vidare orientering och större kunskaper än för endast
några årtionden sedan. Enhet sskolans förverkligande kommer att ge folkhögskolan
en bättre grund att bygga på i detta avseende och kan inte förväntas
minska den vuxna ungdomens behov av fortsatt orientering i de
samhälleliga och personliga problemen. Betydelsen av folkhögskolans insats
på detta område kommer säkerligen att kvarstå oförminskad.

Den andra huvuduppgiften för folkhögskolans kunskapsmeddelelse är att
orientera eleverna inom kulturens skilda fält för att därigenom skapa ökad
förståelse hos de unga för andra värden än de rent materiella. Hur vi utnyttjar
en stigande levnadsstandard och en ökad fritid beror i mycket på
vårt eget val, men folkhögskolan kan öppna nya möjligheter för den enskilda
människan till ett rikare personligt liv.

I regel har folkhögskolorna klart fattat dessa sina uppgifter och sökt att

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

på bästa sätt fylla dem. Utan att göra avkall på sin huvudsakliga målsättning
har de samtidigt kunnat ge eleverna en viss yrkesorientering och en
god grund för deras fortsatta yrkesutbildning. De tidigare refererade elevundersökningarna
har otvetydigt visat, att en mycket stor del av de ungdomar,
som efter någon tids arbete i förvärvslivet söker sig till folkhögskolorna,
avser att senare övergå till annat yrke. För många av dem blir
folkhögskolan en hjälp i yrkesvalet och en väg till fortsatt yrkesutbildning.
Jag anser att också detta är en viktig uppgift för folkhögskolorna, som de
emellertid bäst fyller genom att hålla fast vid sin primära målsättning som
bildningsskola och icke genom att söka efterlikna realskolan och andra utbildningsskolor
i kursplaner och metodik. Vare sig det framtida yrket är
sjuksköterskans, polismannens, socialarbetarens eller den i näringslivet
verksammes, så måste den medborgerliga och personliga fostran, som folkhögskolan
syftar till, vara av det allra största värde. De färdigheter i exempelvis
modersmål och matematik eller den grundläggande orientering i naturvetenskapliga
ämnen, som vissa yrkesskolor måste kräva, har ett eget
bildningsvärde och äger redan därför sin givna plats på schemat.

Jag har hittills i huvudsak berört den egentliga undervisningen vid folkhögskolan.
Kunskapsmeddelelsen ingår emellertid endast som en viktig del
i folkhögskolans större uppgift att vara karaktärsdanande. Att hjälpa
de unga till eu personlighetsutveekling, som gör dem till mogna människor
och medborgare, är i dag kanske väsentligare än någonsin tidigare. I vår
tid har en ständigt föränderlig miljö påverkat vår livsföring och minskat
självskrivenheten i många nedärvda normer, varigenom individen i stigande
grad tvingats till egna ställningstaganden. Jämsides härmed har samhällsutvecklingen
givit ökat medbestämmande och medansvar åt den enskilde.
Sålunda krävs en allt större förmåga av var och en till kritiskt omdöme och
självständigt tänkande. Samtidigt ställer det demokratiska samhället allt
större anspråk på individens förmåga att känna solidaritet med sina medmänniskor
och att samarbeta med dem.

Folkhögskolan har här kanske bättre möjligheter än någon annan skolform
att göra en fostrande insats. Samvaron utanför lektionstid är därvid
inte minst väsentlig. Internatmiljön skänker utmärkta tillfällen att pröva
olika former av själv verksamhet och medansvar för eleverna, varigenom de
kan få ökad förståelse för samarbetets problem och möjligheter. Fostran
till vidsynthet och självständighet förutsätter emellertid bland annat strävan
till objektivitet hos lärarna. Kravet på detta understrykes också i
nuvarande folkhögskolestadga, diir det heter, att lärare icke skall söka påtrycka
eleverna någon viss åskådning i politiska och religiösa frågor. Jag
anser att denna bestämmelse måste avse både den egentliga undervisningen
och den lektionsfria tiden vid skolan.

I samband med frågan om undervisningens objektivitet har skolkommissionen
framhållit det önskvärda i att få en allsidig rekrytering av både

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

lärare och elever till skolorna. Det måste också enligt min mening vara
värdefullt om det vid en skola finns lärare med olika åsiktsinriktningar,
vare sig skolan har anknytning till viss rörelse eller ej, och en allsidig rekrytering
av eleverna måste för dem skapa berikande kontakter med nya samhälls-
och åsiktsgrupper.

I likhet med skolöverstyrelsen anser jag det kravet böra kunna ställas
på samtliga folkhögskolor, att de helhjärtat ansluter sig till folkhögskolans
målsättning. Det bör emellertid framhållas, att det även för tillsynsmyndigheten
är en ansvarsfull uppgift att svara för att objektivitetens och
åsiktsfrihetens principer respekteras vid skolorna.

En skola som uppfyller dessa fordringar har säkerligen också möjlighet
att attrahera ungdomar med skilda åsikter och den kan alltså anses stå
öppen för alla såsom en allmän medborgerlig skola.

I den aktuella debatten har man på sina håll framfört tvivel om folkhögskolans
möjligheter att fortleva efter den nioåriga skolans genomförande.
Det är naturligtvis svårt att med någon bestämdhet bedöma utvecklingen
på längre sikt för en frivillig skola med en så allmän målsättning, men vissa
linjer är redan nu skönjbara. Folkhögskolans betydelse som genomgångsled
för vidare yrkesutbildning kommer säkerligen till en del att upphöra, allteftersom
enhetsskolan genomföres. Det är emellertid troligt att utvecklingen
i samhälle och näringsliv kommer att öka kravet på en utbildning
utöver den som enhetsskolan ger; i synnerhet kommer detta att gälla inom
yrken, där konkurrens råder om platserna. Symptomatiskt är väl också att
elevtillströmningen till folkhögskolorna kraftigt vuxit under de senaste två
årtiondena, samtidigt som ungdomskullarnas storlek minskat och möjligheterna
till annan högre skolgång mångdubblats.

Det förefaller också troligt, att en förbättrad grundläggande skolutbildning
kommer att hos många skapa ett ökat behov av vidgat allmänvetande
och orientering på sådana områden, där utvecklingen snabbt går vidare.
Därtill kommer den stigande levnadsstandarden att ge ökade möjligheter
till folkhögskolestudier.

Emellertid finns det anledning för folkhögskolorna att i tid söka anpassa
sin undervisning, till både innehåll och form, efter det nya läget, att pröva
andra kurstyper och söka en starkare anknytning till nya befolkningsgrupper.
Sker detta, så kommer folkhögskolorna att även i fortsättningen
ha en mycket väsentlig uppgift att fylla i det svenska samhället.

Jag övergår så till att behandla skolkommissionens överväganden och
förslag beträffande folkhögskolans arbetsformer.

Enligt nu gällande bestämmelser skall vid folkhögskola varje arbetsår
anordnas en vinterkurs eller både en vinterkurs och en sommarkurs. Fortsättningskurser
i anslutning till dessa kursformer liksom statsunderstödd

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

folkbildningskurs får anordnas efter skolöverstyrelsens medgivande. Vid
folkhögskola med enbart vinterkurs skall denna omfatta minst 24 veckor,
medan den vid folkhögskola med sommarkurs i regel skall omfatta minst
22 veckor. Sommarkurs skall omfatta minst 13 veckor. Rektor och ordinarie
iimneslärare kan åläggas att fullgöra undervisning under sammanlagt högst
42 veckor av arbetsåret. Läsåret 1955/56 saknades sommarkurs vid 35 av
de 86 folkhögskolorna. Av dessa hade 12 en lästid av minst 28 veckor. För
den övervägande delen av folkhögskolor med sommarkurs var lästiden 39
veckor (30 skolor av 51). Jag delar kommissionens uppfattning, att det är
otillfredsställande att ett antal skolor inte ens under halva året anordnar
folkhögskolekurser av sådan art, att de berättigar till statsbidrag. Jag
finner det därför lämpligt, att folkhögskolornas årliga minimilästid i enlighet
med kommissionens förslag förlänges till 30 veckor. Något behov av att
maximera skolornas lästid eller vinterkursens längd anser jag däremot inte
föreligga. Då folkhögskolorna redan nu har en stor uppgift i det övriga
folkbildningsarbetet och framdeles avses få möjligheter till än större insatser,
bör det emellertid tillses att en förlängning av vinterkursen utöver 30
veckor inte inkräktar på dessa skolornas andra uppgifter. Med hänsyn
härtill och till vad skolöverstyrelsen i övrigt anfört på denna punkt förordar
jag, att rätten att anordna längre vinterkurs än 30 veckor göres
beroende av skolöverstyrelsens medgivande.

När kommissionen har föreslagit en maximering av den årliga lästiden till
38 veckor, torde den även ha avsett den tid, varunder rektor och ordinarie
lärare är skyldiga att fullgöra undervisning. Denna tid utgör nu såsom
förut nämnts 42 veckor. Jag är emellertid inte beredd att i förevarande
sammanhang ta ställning till frågan om någon ändring på denna punkt.

Jag biträder kommissionens förslag, att det skall ankomma på varje skola
att för varje kurstyp avgöra, huruvida såväl manliga som kvinnliga elever
eller endast endera kategorien skall mottagas. Samtidigt vill jag framhålla,
att jag för egen del i likhet med skolöverstyrelsen finner det angeläget att
folkhögskolorna allmänt inför samundervisning.

Kommissionens förslag om månadskurser och veckokurser innebär en
väsentlig nyhet. Det syftar till en friare kursutformning än vad de traditionella
vinter- och sommarkurserna med eventuellt ansluten fortsättningskurs
tillåter. Härigenom kan folkhögskolorna få nya möjligheter att medverka
i det allmänna folkbildningsarbetet och därvid knyta kontakter med
bildningsintresserade, för vilka de traditionella kurstyperna icke varit så väl
lämpade. Veckokurs om lägst en och högst två veckor skulle enligt förslaget
kunna anordnas av annan än skolan och likväl inräknas i folkhögskolans
läsår. Månadskurs om lägst fyra veckor skulle av skolan anordnas antingen
för elever som just avslutat en annan kurs — varvid de alltså skulle
ersätta de hittillsvarande fortsättningskurserna — eller också för andra

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^6 år 1957

elever. Jag kan i huvudsak biträda kommissionens förslag. Det synes mig
emellertid inte motiverat att göra åtskillnad mellan vecko- och månadskurser.
Dessa kurser, som lämpligen torde benämnas ämneskurser, bör
enligt min mening omfatta lägst en vecka men ej maximeras till tiden, och
de bör kunna anordnas av skolan eller av skolan i samarbete med riksförbund
för studiecirkelverksamhet (studieförbund) eller underavdelning därav
eller med regionalt bildningsförbund. Utredningen har förordat, att dessa
kortare kurser skulle kunna anordnas samtidigt med annan kurs under
sommarhalvåret, varvid dock för den tid, då kurserna sammanfaller, lästid
skall anses fullgjord endast i så stor utsträckning som om en kurs hade
pågått. Jag kan för egen del ansluta mig till detta med det tillägget att
kurserna, i enlighet med skolöverstyrelsens förslag, bör kunna äga rum även
samtidigt med vinterkurs.

Nu gällande bestämmelser medger rektor och ordinarie ämneslärare att
fullgöra en del av sin undervisningsskyldighet vid folkbildningskurs anordnad
av regionalt bildningsförbund, varvid statsbidrag till lärarlönerna utgår
i vanlig ordning. Enligt kommissionen skulle vid sådana veckokurser, som
anordnades av annan än skolan, undervisningen till lägst en fjärdedel bestridas
av skolans lärare men statsbidrag till lärarlönerna utgå endast i de
fall, då skolan själv stode som kursarrangör. Vid remissbehandlingen har
från flera håll gjorts invändningar mot den föreslagna inskränkningen i
statsbidragsgivningen. Jag delar kommissionens uppfattning såtillvida att
jag anser, att undervisningen vid ämneskurser anordnade i samarbete med
fristående organisation, bör till minst en fjärdedel bestridas av skolans
lärare. Beträffande statsbidrag till avlöning av lärarna anser jag däremot,
att samma regler bör gälla oavsett om kursen arrangeras av skolan ensam
eller i samarbete med annan. Ämneskursens syfte bör sammanfalla med folkhögskolans
allmänna målsättning, och undervisningen bör hänföra sig till
ett avgränsat ämnesområde.

Tredje årskurs kan för närvarande anordnas endast efter särskilt medgivande
av Kungl. Maj:t. Innevarande arbetsår anordnas sådan kurs vid
nitton folkhögskolor, varav »förberedande samhällsvetenskaplig kurs» vid
tre. Skolkommissionen föreslår att skolorna skall äga författningsmässig
rätt att vid vinterkurs anordna tredje årskurs och vidare att anordna specialkurs
kring annan ämnesgrupp än hushållskunskap och kvinnlig slöjd.
Erfarenheterna från de skolor, som hittills har anordnat tredje årskurs, är
till allra största del positiva. Eleverna kan här få en ytterligare fördjupning
av sin allmänna bildning och bättre förbereda sig för insatser i samhälle
och yrkesliv. Några bärande skäl för att tredje årskurs skulle få förläggas
enbart till vinterkurs har enligt min mening icke anförts. Jag förordar, att
skolorna i författning erhåller rätt att anordna tredje årskurs vid såväl
vinter- som sommarkurs. Denna rätt bör emellertid, av de skäl som skol -

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

överstyrelsen anfört, tills vidare göras beroende av medgivande från skolöverstyrelsen
i varje särskilt fall.

Redan den nuvarande folkhögskolestadgan tillåter en viss specialisering
av högre årskurs, eftersom stadgan beträffande undervisningen i andra årskurs
endast föreskriver ett lämpligt urval av de i första årskurs obligatoriska
läroämnena, jämte de ämnen i övrigt, som med hänsyn till skolans
syfte anses böra upptagas. Skolkommissionens förslag beträffande specialkurs
och speciallinje är således delvis redan tillgodosett och rätten att anordna
dylik kurs eller linje behöver endast utvidgas att gälla även för tredje
årskurs. Vad beträffar första årskurs synes, om speciella skäl föreligger,
kunna medgivas att särskild vikt lägges vid undervisningen i visst ämne
eller viss ämnesgrupp.

Jag vill framhålla angelägenheten av att eleverna vid specialkurs i erforderlig
utsträckning blir delaktiga av undervisning i för folkhögskolan
centrala ämnen. Jag vill vidare, i likhet med saväl skolkommissionen som
de flesta remissinstanser, särskilt understryka att varken tredje arskurs
eller specialkurs får syfta till att förbereda eleverna för inträde vid viss
undervisningsanstalt eller till att ge eleverna formell realexamenskompetens
i alla eller vissa ämnen.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 savil. AV 1

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

IV. Elevfrågor

.. . . !• Vitsord

skolkommissionen

Förslag

Skolkommissionen föreslår att av folkhögskolan utfärdade vitsord i allmänhet
endast skall avse elevernas flit och uppförande.

Motivering

Vad som framför allt föranlett den alltmera påtagliga tendensen hos skolorna
att övergå till utdelande av betyg, är trycket från de utbildningsanstalters
sida, vid vilka en del elever ämnar söka inträde efter genomgången
folkhögskolekurs.

Införandet av betyg har sällan mött starkare motstånd hos eleverna. De
ar från andra skolformer, främst folkskolan, vana vid att erhålla betyg
i samtliga förekommande ämnen.

Lärarna har icke nått en enig inställning till betygsfrågan. Allmänt synes
man dock mena, att det möter stora svårigheter att genomföra en rättvis
betygsattnmg mom en skolform, där kursplaner, undervisningstid och un“^.
vismngsformer starkt varierar och där elevernas förkunskaper är högst

Statsmakterna, slutligen, har icke funnit anledning att genom stadjrebestammelser
ingripa reglerande i denna fråga på annat sätt, än att riksdagen,
forsta gängen den beviljade anslag till »förberedande samhällsvetenskaplig
kurs», satte som villkor för anslaget, att graderade betyg icke
fick lorekomma vid denna kurs.

.Enligt kommissionens mening måste starka betänkligheter resas mot ett
alimant införande av betygsgivning inom folkhögskolan. Om man vill anse
denna skolas framsta uppgift vid sidan av den i folkhögskolestadgan angivna
vara att forbereda eleverna till ett aktivt deltagande i det allmänna
bildmngsarbetet, maste man hävda, att studieintressets fixeriim vid uppnaendet
av vissa betygsenheter är en icke önskvärd företeelse. Men fortsatter
kommissionen, problemet har också en annan sida. För att betyg
skall kunna tjäna sin uppgift att lämna säker upplysning om kunskapsmnehavet
hos den person, för vilken det utfärdats, fordras dels att omfattningen
av det kunskapsstoff, som betyget gäller, på något sätt anges,
dels att en alimant godtagen betygsskala tillämpas. I båda dessa avseenden
stöter betygsgivmngen vid folkhögskolan på betydande svårigheter. Kursernas
växlande längd och det likaledes växlande timantalet inom varje
undervisningsämne markerar ytterligare svårigheten att göra betygen likvärdiga.
I fråga om betygsskalan inställer sig inom folkhögskolan den speciella
svårigheten, att man där inte har möjlighet att ålägga de olika skolorna
att strikt tillämpa enhetliga betygsnormer, vilket måste leda till att
blygens värde som mätare av elevernas faktiska kunskapsinnehav blir
tvivelaktigt.

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

Det anförda motiverar enligt kommissionens mening det omdömet, att
betygsgivning icke är försvarlig inom en skolform, som arbetar utan fasta
kursplaner och som saknar fixerade normer för kunskapsvärdering. Därtill
kommer att förekomsten av betygsgivning försvagar folkhögskolans pedagogiska
egenart och kan leda till en glidning bort från de friare arbetsformer
och de bildningsmål, som sedan gammalt varit karakteristiska för folkhögskolan.
Då det icke heller kan göras gällande, att betygsgivningen är nödvändig
för att trygga rekryteringen av elever till folkhögskolan finner kommissionen
det befogat att föreslå, att i folkhögskolestadgan intages en uttrycklig
bestämmelse, att endast intyg om genomgången kurs må utfärdas.

Kommissionen står emellertid icke enhällig bakom detta förslag. Kommissionens
ordförande herr Diiring samt ledamöterna av kommissionen
herrar Nilsson och von Friesen önskade följande utformning av bestämmelserna: I

första årskurs ges icke betyg, endast intyg, utvisande att eleven genomgått
kursen och därvid på ett tillfredsställande sätt tillgodogjort sig undervisningen.
Även i andra och tredje årskurs ges intyg; dock må för elev, som
begär vitsord över sina kunskaper, sådant kunna utfärdas, såvida efter
lärarrådets hörande bestämmelser, som medger detta, intagits i skolans
reglemente. I ansluten månadskurs ges intyg, respektive vitsord, enligt de
grunder, som gäller för den längre kurs, vartill månadskursen är ansluten.
I fristående månadskurs samt i veckokurs ges endast intyg.

Remissyttranden

I betygsfrågan har meningarna även hos remissinstanserna varit ganska
delade.

Medicinalstyrelsen: Enligt den överenskommelse, som träffats angående
normalkurs för skjuksköterskeaspiranter, skall intyg enligt fastställt formulär
om att vederbörande på ett fullt tillfredsställande sätt tillgodogjort
sig undervisningen lämnas efter fullständigt genomgången kurs. Det är
emellertid önskvärt med graderade betyg för att lättare kunna bedöma folkhögskoleelevernas
meriter i förhållande till övriga sökande. Styrelsen anser,
att vitsord över kunskaper bör kunna givas i andra och tredje årskurs.
Sveriges lantbruksförbund har samma åsikt.

Länsstyrelsen i Mamöhus län är väl införstådd med kommissionens betänkligheter
mot att bibehålla betygsgivningen, då denna står i strid mot
folkhögskolans syfte, men ifrågasätter likväl om icke nuvarande valfrihet
i detta hänseende bör bibehållas, i varje fall till dess den nioåriga skolplikten
genomförts.

Länsstyrelsen i Norrbottens lön anser att betyg i detta ords egentliga
bemärkelse cj ens i undantagsfall bör ifrågakomma. Olämpligheten av en
betygsättning framstår som uppenbar, om man bibehåller den ordningen
— vilket länsstyrelsen anser riktigt — att det alltjämt skall vara en folkhögskolas
ledning obetaget att självständigt utforma skolans kursplaner och
undervisningsmetoder. Detta utesluter möjligheten att för samtliga skolor
fixera en gemensam nämnare för betygssättningen. Det betyder i sin tur
att man aldrig — även om man så ville -— skulle kunna göra en jämförelse
mellan betyg utfärdade av olika folkhögskolor.

Riksförbundet landsbygdens folk föreslår, att möjlighet beredes de elever
i högre årskurs, som så önskar, att »tentera för betyg» i vissa ämnen.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

TCO anser att det i frågan om intyg eller betyg bör lämnas utrymme
för överenskommelser mellan folkhögskolan och olika utbildningsanstalter,
då det gäller yrkes- eller preparandundervisning.

Svenska folkhögskolans lärarförening anser att förutom betyg i flit och
uppförande även må kunna lämnas ett graderat genomsnittsomdöme över
elevens kunskaper och studieförmåga avseende antingen skolans samtliga
ämnen eller de humanistiskt-samhälleliga ämnena, de matematiskt-naturvetenskapliga
ämnena samt eventuellt annan ämnesgrupp, speciell för skolan.

Svenska landstingsförbundet ansluter sig i stort sett till kommissionens
uttalanden beträffande intyg och betyg men förutsätter, att de intyg, som
enligt överenskommelse mellan lärarföreningen och svenska sjuksköterskeföreningen
lämnas blivande sjuksköterskor, alltjämt skall bli möjliga.

Arbetarnas bildningsförbund anser att folkhögskolan i vitsordsfrågan inte
bör falla undan för krav från annat håll, utan att det bör hävdas, att folkhögskolans
särart och principiella ställning skall respekteras på alla håll i
vårt samhälle.

I förevarande fråga om intyg eller betyg, vilken framkallat en livlig
debatt inom folkhögskolevärlden, torde att döma av de till skolöverstyrelsen
inkomna yttrandena majoriteten av skolstyrelsenia intaga samma
ståndpunkt som flertalet av skolkomissionens ledamöter. I stort sett samma
argument, som anförts av tidigare refererade instanser, återkommer också
i skolstyrelsernas yttranden. Några av de skolor, som instämmer i kommissionens
förslag, framhåller bland annat att det tal om frihet för folkhögskolan
att ge betyg, som representanter för betygsgivande folkhögskolor
fört fram, är alldeles ohållbart, då denna frihet i verkligheten blir en press
på de betygsfria folkhögskolorna. Folkhögskolans karaktär av bildningsanstalt
för vuxna betonas och dess samhörighet med det fria och frivilliga
bildningsarbetet markeras genom betygsfriheten.

Några skolstyrelser, som vänder sig emot kommissionens förslag, anför
bland annat att det med tanke på rekryteringen i framtiden förefaller olyckligt,
att just nu, inför de betydande förändringar av vårt skolväsen som enhetsskolans
införande innebär, slopa all betygsgivning inom folkhögskolan.
Man anser det angeläget att betygsfrågan icke fastlåses av ett generellt
förbud mot betyg, då den enskilde elevens bästa i särskilda fall kan äventyras.
Och det ifrågasättes, om man inte skulle kunna tänka sig en viss
valfrihet för de olika folkhögskolorna.

Skolöverstyrelsen framhåller, att en utgångspunkt för överstyrelsen har
varit, att graderade kunskapsbetvg icke bör förekomma i en skolform, vars
undervisning icke följer enhetliga, fixerade kursplaner. Om graderade kunskapsbetyg
ej längre får utfärdas utan skolorna får avgiva omdöme om
eleverna på annat sätt, begränsas icke deras möjligheter att lämna eleverna
den hjälp, de behöver. Värdefullare än graderade kunskapsbetyg är enligt
överstyrelsens uppfattning den hjälp, som kan lämnas eleverna vid deras
val av levnadsbana genom grundlig och individuell yrkesvägledning.

Överstyrelsen har därför efter noggrant övervägande av skolkommissionens
synpunkter och med beaktande av vad remissinstanserna och styrelserna
för skolorna anfört, funnit sig böra i princip tillstyrka kommissionens
förslag, men anser, att 21 § folkhögskolestadgan bör erhålla följande lydelse:

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^6 år 1957

»Elev äger av skolans rektor erhålla intyg om genomgången kurs. Styrelsen
äger besluta, att i de intyg, vilka salunda utfärdas, omdöme skall
lämnas om elevens sätt att tillgodogöra sig undervisningen. Sådant specialintyg
må avse antingen undervisningen i dess helhet eller inom viss ämnesgrupp
och skall jämväl innehålla uppgift om undervisningens omfattning.
Endast följande omdömen må användas: 1) mindre tillfredsställande, 2) tillfredsställande,
3) mycket tillfredsställande, 4) utmärkt tillfredsställande.

I vidare mån än nu är stadgat må ej meddelas vitsord, avseende elevs
kunskaper eller färdigheter.»

Då ett omedelbart slopande av betygen knappast kan företagas utan
risk av olägenheter för framför allt den stora grupp folkhögskolelever, som
ämnar söka inträde vid sjuksköterskeskolorna, och da det här finns en
överenskommelse, som i viss mån garanterar genomgång av i stort sett
samma kursinnehåll, anser överstyrelsen, att nu gällande bestämmelser bör
få tillämpas under en tid av fem år efter den nya stadgans ikraftträdande.

Beträffande vitsord om flit och uppförande föreslår överstyrelsen, att
folkhögskolorna i likhet med vad som skett inom övriga skolformer utbyter
vitsordet i flit mot vitsord i ordning, och är beredd att efter hörande av
skolstyrelserna senare avge förslag om vitsord i uppförande.

2. Inträdesfordringar

Skolkommissionen

Färslag

Skolkommissionen föreslår att inträdesåldern för kvinnliga elever höjes
till 17 år. Vidare föreslås att på sådan inträdessökande till högre årskurs,
som icke genomgått närmast lägre årskurs, skall ställas krav icke endast på
förkunskaper utan jämväl på mognad.

Motivering

De åldersskikt, från vilka folkhögskolan företrädesvis hämtar sina elever,
är 18—20-åringarnas. Den möjlighet, som folkhögskolestadgan ger skolorna
att, där särskilda skäl föreligger, mottaga också manlig elev, som icke uppnått
eller under kursen uppnår 18 år, utnyttjas i någon utsträckning; såväl
i första som andra årskurs kan sporadiskt förekomma rentav 10-åriga manliga
elever. Bland de kvinnliga eleverna, för vilka den lägsta inträdesåldern
för närvarande är IG år, är inslaget av IG- och 17-åringar starkare. Den del
av eleverna, som faller utanför 18—20-åringarnas grupp, utgöres främst av
elever, som uppnått myndighetsåldern.

De olika skolorna uppvisar sinsemellan betydande skillnader i fråga om
elevmaterialets ålderssammansättning. En av kommissionen företagen undersökning
ådagalade, att 38 skolor icke mottog underåriga manliga elever
i första årskurs, varjämte 9 skolor tillämpade 18-årsgränsen även för kvinnliga
elever. I vissa fall torde det ha berott på eu tillfällighet, att yngre
elever icke tagits emot, i andra fall har det däremot fastslagits i skolans
reglemente, att elever yngre än sådana, som under kursen fyller 18 ar, icke

38

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 146 år 1957

skall tagas emot, eller också har en praxis av denna innebörd kommit att
utbildas vid skolan.

Att ett antal skolor genomgående tillämpar 18-årsgränsen, noterar kommissionen
med tillfredsställelse. Framför allt är det av vikt, om folkhögskolan
skall kunna behålla sin karaktär av skola för den ungdom, som”i
förvärslivet skaffat sig erfarenheter, att ett icke alltför ringa tidsintervall
upprätthålles mellan avgången från den obligatoriska skolan och inträdet
vid folkhögskolan. I och med införandet av nioårig skolplikt kommer det
att helt försvinna för de yngsta kvinnliga eleverna. Det är därför uppenbart,
att minimiåldern för inträde vid folkhögskola framdeles måste sättas tili
lägst 18 år för såväl kvinnliga som manliga elever.

Huruvida verkningarna av en omedelbar höjning av åldersgränsen skulle
bliva odelat gynnsamma, kan däremot icke utan vidare anses klart, fortsätter
kommissionen. Särskilt har man menat, att elevrekryteringen till de
hittills enbart kvinnliga sommarkurserna kunde äventyras, om åldersgränsen
sattes till 18 år även för flickorna.

För att utröna i vilken utsträckning dessa farhågor kan ha fog för sig,
utförde folkhögskoledelegationen under sommaren 1951 vissa kompletterande
undersökningar av elevernas åldersförhållanden. Denna undersökning
visade bland annat, att en höjning av åldersgränsen för de kvinnliga
eleverna skulle, om den begränsades till ett år, komma att beröra endast
en ringa del av dessa elever; av en höjning med två år skulle däremot mellan
en fjärdedel och en femtedel beröras. På vissa skolor skulle vid en höjning

t?!J ,18,ar den del av de kvinnliga eleverna, som måst avvisas, ha gått upp
till hälften eller mera.

Under dessa omständigheter kan kommissionen icke förorda en kraftigare
omedelbar hojmng av åldersgränsen för kvinnliga elever än från 16 till 17
ar. Detta sker därtill under förutsättningen, att de möjligheter till en
friare gestaltning av sommarhalvårets kursverksamhet, som kommissionen
i annat sammanhang föreslagit, skall föreligga, då höjningen vidtages, samt
att skolöverstyrelsen medges rätt att godkänna antagandet av yngre elever,
dar detta på särskilda grunder ter sig försvarligt. Slutligen betonar kommissionen,
att den tänker sig 17-årsgränsen för de kvinnliga eleverna endast
som ett provisorium, avsett att avlösas av en generell 18-årsgräns när den
moanga skolplikten har blivit mera allmänt genomförd.

Till skolornas andra årskurs — och till tredje, där sådan finnes — anmäler
sig manga sökande, om vilka det är ytterst vanskligt att avgöra huruvida
de hyser verkligt intresse för folkhögskolans bildningssträvanden eller
endast räknar med folkhögskolan som en ersättning för exempelvis realskolans
högre stadium. Erfarenhetsmässigt kan om eleverna ur denna kategon
sägas, att vissa av dem väl smälter in i folkhögskolans miljö och med
hjälp av skolans arbetsmetoder når goda studieresultat, medan andra visar
sig oförmögna till självständigt arbete och oförstående för sådana studier,
som icke syfta till betyg och examina. Skall någon form av garanti kunna
skapas^ mot att de senare i större utsträckning får tillträde''till skolornas
högre årskurser, måste denna i första hand ligga däri, att skolorna vid elevantagningen
inte bara fäster avseende vid de sökandes kunskapsinnehav
utan också vid deras mognadsgrad. Medan den nu gällande stadgan (18 §)
av den, som söker inträde i andra årskurs, endast kräver, att han skall ha
genomgått första årskurs eller erhållit motsvarande utbildning på annat

39

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 146 år 1957

sätt, synes kvalifikationsgrunden framdeles böra anges så, att högre årskurs
är öppen för sökande som genomgått närmast lägre årskurs eller eljest
styrker sig äga sådana förutsättningar i fråga om kunskaper och mognad,
att han kan tillgodogöra sig undervisningen inom den högre årskursen.

Remissyttranden

Förslagen om höjd inträdesålder för kvinnliga elever tillstyrkes av bland
andra medicinalstyrelsen, länsstyrelserna i Malmöhus och Södermanlands
län, riksförbundet landsbygdejis folk och svenska folkhögskolans lärarförening.

Länsstyrelsen i Södermanlands län finner det önskvärt att minimiåldern
successivt höjes till generellt 18 år. Länsstyrelsen i Malmöhus län har erfarit,
att svårigheter ofta uppkommit vid undervisning av yngre elever på grund
av bristande skolmognad. Samtidigt har emellertid upplysts, att även elever
under 17 år väl kunnat tillgodogöra sig exempelvis folkhögskolans hushållskurser.
På grund härav bör såsom föreslås undantag från åldersvillkoret
kunna medgivas i särskilda fall.

Svenska landsbygdens studieförbund hänvisar till svårigheterna för den
ungdom, som bor långt från de orter, där läroverk finns, att direkt från
folkskolan fortsätta sina studier i syfte att meritera sig för inträde vid olika
utbildningsanstalter, och anser därför, att skolöverstyrelsen bör få rätt medgiva
inrättande vid några folkhögskolor av speciella huvudkurser, för vilka
elevernas inträdesålder bör vara lägst 16 år.

Svenska folkhögskolans lärarförening anser att avgörande bör vara den
ålder eleven uppnår under arbetsåret, icke under kursen.

Skolöverstyrelsen tillstyrker förslaget om höjd inträdesålder för kvinnliga
elever och förordar dessutom med instämmande i den av kommissionen
förda argumenteringen, att vid beslut om höjning av inträdesåldern föreskrives,
att från och med femte året efter bestämmelsens ikraftträdande
såväl manlig som kvinnlig elev endast må vinna tillträde till folkhögskolekurs,
om han eller hon före kursens avslutande uppnår 18 års ålder.

Överstyrelsen tillstyrker också kommissionens förslag om kravet på
mognad och finner det därutöver rimligt att ej heller genomgång av lägre
kurs automatiskt skall anses innefatta bevis om att elev besitter tillräcklig
mognad för att kunna antagas i närmast högre årskurs.

3. Skydd för elevs arbetsanställning

Skolkommissionen

Förslag

Skolkommissionen föreslår att frågan om lagfäst skydd för elevs arbetsanställning
göres till föremål för särskild utredning.

Motivering

Kommissionen håller det för sannolikt, att icke så få ungdomar, som
önskar genomgå en folkhögskolekurs, finner sig nödsakade att skrinlägga

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 11^6 år 1957

sina planer härpå, därför att arbetsgivaren vägrar dem erforderlig ledighet.
På så sätt utestängs ungdomar, som önskar komma till skolan icke för att
förbereda sig för fortsatt yrkesutbildning utan för att få ta del av den
medborgerliga och personlighetsutvecklande undervisning, som det är folkhögskolans
huvuduppgift att meddela. Ävenledes försvåras uppnåendet av
den mera omfattande rekrytering av elever från industriarbetarmiljö, som
kommissionen i annat sammanhang har framhållit som eftersträvansvärd.

Kommissionen har därför kommit till den uppfattningen, att frågan om
åvägabringandet av rättsligt skydd för folkhögskoleelevs arbetsanställning
bör övervägas.

Remissyttranden

Statskontoret finner inga bärande motiv föreligga för en utredning av
spörsmålet om lagfäst skydd för elevs arbetsanställning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser däremot, att frågan bör bli föremål
för särskild utredning och finner, att ett dylikt skydd komme att inverka
gynnsamt på folkhögskolornas elevrekrytering, som kan komma att möta
vissa svårigheter genom den nioåriga skolan. Även TCO anser, att frågan
bör upptagas till särskild utredning, som bör avse icke endast elever vid
folkhögskolor utan även vid andra skolor och former för vidareutbildning.

Skolöverstyrelsen har många positiva erfarenheter av arbetsgivares intresse
att understödja de anställdas fortsatta studier vid folkhögskolor och
är därför tveksam om behovet av lagstiftning på området. Överstyrelsen
finner sig icke böra nu förorda särskilda åtgärder men kommer att uppmärksamma
huruvida i fortsättningen behov kan uppkomma av att frågan
aktualiseras.

4. Departementschefen

Nu gällande folkhögskolestadga tillförsäkrar elev rätt att, om han så
önskar, erhålla intyg om genomgången kurs, vari vitsord skall lämnas över
elevens flit och uppförande. Graderade betyg har emellertid börjat utfärdas
vid alltfler folkhögskolor under de senaste årtiondena. Detta synes i första
hand bero på trycket från vissa utbildningsanstalters sida, vid vilka en del
elever senare söker inträde. I denna fråga delar jag helt kommissionens
mening, att graderade betyg icke bör få förekomma. En undervisning med
folkhögskolans allmänna syftning och avsedd för vuxna människor kan
icke vara betjänt av sådana kortsiktiga stimulansmedel i arbetet, som betygen
här kan sägas utgöra. Tvärtom måste det föreligga risk för att betygsgivningen
snedvrider målsättningen för elevernas studier och försvårar
ett spontant samarbete mellan elever och lärare liksom eleverna sinsemellan.
Av folkhögskolor avgivna betyg måste vidare ha ett ganska begränsat
värde da enhetliga betygsnormer saknas och kursplanerna varierar mycket
starkt både till timantal och innehåll vid de olika skolorna. Ingen av de

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1957

remissinstanser, som uttalat sig för en bibehållen rätt för skolorna till betygsgivning,
har heller velat föreslå en normalisering av skolornas undervisning
och betygsskalor.

I intyg om genomgången kurs bör enligt min mening doek, om eleven
så önskar, kunna lämnas särskilt omdöme om elevens sätt att tillgodogöra
sig undervisningen. Sådant specialintyg bör avse undervisningen i dess helhet
och jämväl innehålla uppgift om undervisningens omfattning, i vart
fall om antalet undervisningstimmar i de olika ämnena. Endast följande
omdömen synes böra få användas: 1) mindre tillfredsställande, 2) tillfredsställande.
I vidare mån än vad jag nu förordat, bör det ej vara medgivet
att utfärda vitsord över elevs kunskaper och färdigheter.

Vitsord i ordning och uppförande utfärdas numera icke i avgångsbetyg
från enhetsskolan eller i betyg över avlagd real- eller studentexamen. I
anslutning härtill synes det ej heller motiverat, att vitsord i flit och uppförande
bibehålies vid folkhögskolan.

Den nära kontakt, som tack vare internatmiljön kan skapas mellan lärare
och elev vid en folkhögskola, ger möjligheter till en personbedömning,
som rätt utvecklad kan vara av stort värde för eleven i dennes yrkesval
och samtidigt vara till hjälp för de utbildningsanstalter, till vilka folkhögskolelever
brukar söka. Vissa överläggningar har redan förekommit mellan
skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen för att söka finna lämpliga
normer och anvisningar för en dylik personbedömning. Det synes mig angeläget,
att dessa överläggningar fullföljes. Vidare har jag för avsikt att uppdraga
åt skolöverstyrelsen att söka nå överenskommelse med de olika institutioner,
vid vilka folkhögskolelever brukar mottagas för anställning eller
vidare utbildning, så att ett avskaffande av de nu på vissa håll förekommande
betygen icke medför någon försämring för folkhögskolans elever i
konkurrensen om anställnings- och utbildningsmöjligheter. Någon övergångstid,
varunder den för närvarande tillämpade graderade betygsgivningen
skulle få bibehållas, är jag icke beredd att förorda.

Om inträdesålder vid folkhögskola är för närvarande stadgat att manlig
elev skall ha fyllt 18 år och kvinnlig elev l(i år före kursens slut. Andelen
kvinnliga elever under 18 år uppgick vinterkursen 1940/47 till 12,1 procent
men hade vinterkursen 1954/55 sjunkit till 0,6 procent. Denna utveckling
måste hälsas med tillfredsställelse, med hänsyn till att folkhögskolan är
avsedd att vara en skola för vuxen ungdom med erfarenheter från arbetslivet.
Jag anser att tiden nu är mogen att överväga en höjning av den
kvinnliga inträdesåldern i nivå med nuvarande manliga, d.v.s. till 18 ar.
Jag ansluter mig i detta avseende till skolöverstyrelsens förslag och förordar
alltså en höjning till 18 år, dock att under en övergångstid av fem år en
17-årsgriins bör få tillämpas för de kvinnliga eleverna. De blivande bestämmelserna
i ämnet bör dock självfallet icke giilla beträffande Vårdingeskolan

42

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 146 år 1957

(jfr 1957 års åttonde huvudtitel s. 594) och de synes därjämte böra inrymma
en rätt för skolöverstyrelsen att, om särskilda skäl föreligger, medgiva
dispens från intagningsbestämmelserna.

För att skapa enhetliga inträdeskrav vid de olika skolorna oavsett när
deras kurser slutar bör den alder vara avgörande, som elev uppnår under
det kalenderår inträde sökes. En sådan regel innebär dessutom att inträdeskraven
till sommarkurs blir något mildare än till vinterkurs, vilket synes
lämpligt.

Jag vill i likhet med kommissionen framhålla vikten av att elev i högre
arskurs äger sadan mognad, att han rätt kan tillgodogöra sig undervisningen.
Krav icke endast på förkunskaper utan jämväl på mognad bör
därför ställas pa samtliga, som söker inträde vid högre årskurs.

Den av skolkommissionen föreslagna utredningen om lagfäst skydd för
elevs arbetsanställning har jag icke funnit skäl att förorda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

43

V. Lärarfrågor

1. Kompetenskrav och utbildning

Skolkommissionen

Förslag

Skolkommissionen föreslår att som normalkompetens i fråga om lärares
studiemeritering fastställes akademisk eller likvärdig examen, att vid lärarhögskolorna
i huvudsak samma pedagogiska utbildning meddelas alla läraraspiranter,
vilkas studiemeritering utgöres av filosofisk ämbetsexamen, varvid
den praktiska utbildningen i viss mån valfritt kan fullgöras vid läroverk
eller folkhögskola, att för läraraspirant med annan studiemeritering än filosofisk
ämbetsexamen en modifierad utbildningsgång, speciellt inriktad på
folkhögskolan, möjliggöres, samt att till dess vad som om utbildningen nu
föreslagits blivit genomfört, nuvarande anordningar för folkhögskollärarnas
pedagogiska förkovran stärkes.

Motivering

För att kunna antagas till ordinarie lärare vid folkhögskola fordras att
den sökande skall genom studier vid universitet eller högskola eller på
annat sätt ha förvärvat de insikter, som prövas nödiga för tjänstens rätta
skötande. Ansökningarna prövas av skolöverstyrelsen, som bland annat
har att avgöra, huruvida den sökande med hänsyn till arten av sin utbildning
kan anses lämplig för befattningen i fråga.

I praktiken har dessa bestämmelser verkat så, att folkhögskolans ordinarie
lärartjänster till största delen kommit att beklädas av personer med
akademisk examen. Lägre akademisk examen inom filosofiska fakulteten
kan sålunda betecknas som den faktiska normalmeriteringen för folkhögskolans
lärare, men avvikelserna från denna meritering — uppåt såväl som
nedåt — är påfallande stora.

Generellt torde kunna sägas, att de hittillsvarande bestämmelserna om
folkhögskollärarnas studiemeritering har lett till en för folkhögskolan tillfredsställande
lärarrekrytering, varför anledning icke föreligger att på
någon mera väsentlig punkt just nu påyrka ändring i dessa bestämmelser.
Dock synes det lämpligt, att avlagd akademisk examen fastställes som
norm för studiemeriteringen icke endast i praxis utan också i stadgan.

Vad beträffar utbildningen av folkhögskollärare vid lärarhögskolan anför
skolkommissionen bland annat följande. Såväl kvalitativt som kvantitativt
måste en på folkhögskollärarnas pedagogiska skolning inriktad utbildningsverksamhet
göras fullt likvärdig med den, som i fortsättningen kan komma
lärarna inom övriga skolformer till del. Den största svårigheten för en lösning
av folkhögskolans lärarfråga i lärarhögskolans regi består i att folkhögskolan
med sin rätt att på schemat upptaga ämnen, som saknas vid

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1957

läroverken, har behov av lärare med annan studiemeritering än filosofisk
ämbetsexamen. Skolkommissionen anser dock i betänkandet om den första
lärarhögskolan, att inom ramen för ämneslärarutbildningen viss specialutbildning
bör kunna meddelas även för blivande folkhögskollärare och föreslår
i betänkandet om folkhögskolans ställning och uppgifter, att de aspiranter,
som avlagt filosofisk ämbetsexamen och sålunda skaffat sig den för
anställning vid läroverk föreskrivna studiekompetensen, hänvisas till att
genomgå den för läroverkens blivande ämneslärare avsedda utbildningen.
Härvid skall det dock stå dem fritt att fullgöra såväl den s. k. aspirantterminen
som någon av de obligatoriska undervisningsserierna vid folkhögskola
i stället för vid läroverk, om de så önskar och om detta organisatoriskt
låter sig genomföras i varje särskilt fall. De blir härmed behöriga för anställning
såväl vid läroverk som vid folkhögskola. Aspiranter, som främst avser
att söka anställning inom folkhögskolan, bör därtill genomgå en kortare
specialkurs i folkhögskolans metodik m. m.

För de övriga aspiranterna föreslår kommissionen, att de deltar i den för
läroverkens ämneslärare avsedda teoretiska undervisningen endast i den
utsträckning, som denna undervisning är av allmänpedagogisk art eller
eljest enligt högskoleledningens beprövande kan anses vara av värde också
för den, som icke kommer att tjänstgöra vid läroverk. I övrigt bör de få tillfälle
att göra sig speciellt förtrogna med den s.k. vuxenundervisningens
problem, särskilt i den utsträckning som dessa problem möter den, som
deltar i det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. Sina undervisningsövningar
fullgör de i princip uteslutande vid folkhögskola. Liksom övriga
ämnesläraraspiranter skall aspiranterna till lärartjänster inom folkhögskola
vara inskrivna vid lärarhögskolan under tre terminer.

Den nuvarande pedagogiska utbildningen av folkhögskolans lärare erhåller
ett statligt understöd, som regleras genom Kungl. Maj ds kungörelse den
26 september 1921 (nr 627; ändring 1938: 366). I denna förordnas, att det
belopp, som anslås av riksdagen för utbildning av lärare och lärarinnor vid
folkhögskolor, skall användas dels till anordnande av utbildningskurser,
dels till stipendier för studieresor. Beloppen uppgick år 1919, då understödet
första gången beviljades, till 4 500 kronor, medan år 1956 14 500 kronor
beviljades för ändamålet. Av detta belopp skulle 10 500 kronor disponeras
för kursändamål.

Kommissionen är av den meningen, att utbildningskurser av allmän typ
(folkhögskolans tradition och arbetssätt) i avvaktan på den pedagogiska
utbildningens överförande till lärarhögskolorna bör anordnas med endast
ettåriga intervall. Kurserna bör ta upp till behandling även metodproblem
och uppmärksamma det allmänna folkbildningsarbetets ideologiska och metodiska
frågor. Under de mellanliggande åren bör ämneskurser anordnas.
Med hänsyn till det antal ämnen, vari folkhögskolans lärare undervisar,
bör varje sådant år två kurser anordnas. Med hänsyn till att kurserna
främst avses att tjäna de unga lärarnas behov av pedagogisk utbildning,
torde meddelandet av ämneskunskap kunna begränsas; desto större uppmärksamhet
kan då ägnas de metodproblem, som läraren möter vid sin
undervisning i ämnet. Kurslängden bör inte underskrida två veckor. Liksom
hittills bör kurserna anordnas av skolöverstyrelsen i samverkan med
folkhögskolans lärarorganisation.

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

45

Remissyttranden

I frågan om normalkompetensen har de flesta instanser, som berört denna
punkt, bland andra landsorganisationen, Sveriges lantbmksförbund, arbetarnas
bildningsförbund och statens folkbildningsnämnd, gått emot skolkommissionen
och förordat bibehållande av nuvarande bestämmelser.

Endast universitetskanslern har uttalat sig för en ändring av nuvarande
bestämmelser och förordar bestämt, att avlagd filosofisk ämbetsexamen
uppställes som normalkompetens för folkhögskollärarbefattning. Enär den
nya stadgan angående filosofiska examina bereder väsentligt större frihet
än tidigare i fråga om ämneskombinationer i den filosofiska ämbetsexamen
kan den, som är inställd på att utbilda sig till folkhögskollärare utan svårighet
ordna sina studier till sådan examen. Så länge lärarhögskolorna ej kommit
till stånd, bereder vidare endast sistnämnda examen garanti för att de
studerande erhåller en grundläggande teoretisk pedagogisk utbildning.

Landsorganisationen framhåller att undervisning i nutida samhälleliga,
sociala och ekonomiska problem liksom i fråga om kännedom om arbetsmarknadens
organisationer knappast förekommer vid akademisk utbildning.
Det skulle för övrigt vara fel att genom formella meritkrav utestänga
personer, som inom folkrörelserna förvärvat sig både kunskaper och vana
att meddela dem till andra, från att undervisa vid folkhögskola.

Statens folkbildningsnämnd finner det synnerligen önskvärt, att folkhögskolan
får största möjliga frihet att anpassa sig efter och tjäna det fria
och frivilliga bildningsarbetet och anser det vara av vikt, att nu gällande
kompetensregel bibehålies oförändrad.

Skolöverstyrelsen, som ansluter sig till folkbildningsnämndens uppfattning,
förordar likaledes, att 31 § 1 mom d) folkhögskolcstadgan bibehålies
med oförändrad lydelse.

Beträffande spörsmålet om lärarnas utbildning vid lärarhögskola anser
universitetskanslern det vara fördelaktigt att kräva filosofisk ämbetsexamen
som normalkompetens för folkhögskollärare, eftersom det då ej blir någon
svårighet att göra folkhögskollärarnas praktiska utbildning likvärdig med
läroverkslärarnas och ordna en avsevärd del av denna utbildning gemensam
för båda kategorierna.

Svenska folkhögskolans lärarförening ansluter sig till kommissionens förslag,
att läraraspiranter för folkhögskolan hänvisas att genomgå samma
utbildning som blivande läroverkslärare med rätt att fullgöra s. k. aspiranttermin
vid folkhögskola i stället för läroverk. Föreningen understryker därjämte
att de kurser, som hittills anordnats för folkhögskollärare bör utökas
och stå öppna icke endast för folkhögskollärare utan även för aspiranter,
som behöver utbildas i folkhögskolans metodik.

Skolöverstyrelsen delar uppfattningen, att utbildningen av folkhögskollärare
bör förläggas till lärarhögskolan enligt de riktlinjer, som kommissionen
föreslagit. Fram till den tidpunkt, då klarhet vunnits om lärarhögskolans
möjligheter att tillgodose folkhögskollärarnas utbildning och fortbildning
bör de nuvarande anordningarna för folkhögskollärares pedagogiska
förkovran stärkas genom att årligen anordnas dels en kortare kurs
rörande folkhögskolans tradition, målsättning och undervisningsmetoder
samt dels en femveckorskurs för behandling av metodproblem vid undervisningen
i visst eller vissa liiro- och övningsämnen.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

2. Tjänstgöring i annat folkbildningsarbete

Skolkommissionen

Förslag

Skolkommissionen föreslår att vid skolor, där full sysselsättning eljest inte
kan beredas samtliga lärare, styrelsen må kunna hänvisa lärare att fullgöra
någon del av sin tjänstgöringsskyldighet genom undervisning i studiecirkel,
som anordnas av annan än skolan, samt att mellan folkhögskola och regionalt
bildningsförbund överenskommelse skall kunna träffas, att heltidsanställd
lärare skall fullgöra hälften av sin tjänstgöringsskyldighet under vinterkurs

1 form av konsulentverksamhet inom förbundet.

De studiecirklar, till vilka folkhögskolorna skall kunna ställa lärarkrafter
till förfogande, bör endast vara sådana, som i fråga om ämnesval m. m. uppfyller
stipulationerna för statsbidrag (kungörelsen 1947: 508) och som därtill
kan bedömas äga sådan stabilitet, att de kan genomföra minst en tvåtimmars
studiesammankomst varje vecka under hela den tid, då folkhögskolans
vinterkurs pågår. Studiecirkelns verksamhetsfält skall icke nödvändigtvis
behöva vara skolorten; dock skall lärares frånvaro från skolorten för
varje sammanträde icke behöva omfatta mera än fyra timmar. Särskilt
arvode skall icke utgå till läraren, icke heller traktamentsersättning; han
skall dock vara berättigad att som tjänstgöringstid tillgodoräkna sig det
antal hela timmar, som han för varje tjänstgöringstillfälle måste vara frånvarande
från skolorten. Eventuella resekostnader för läraren bestrides av
studiecirkeln. För att få tillgodoräknas skolans lärare som folkhögskoleersättning
skall ledarskap i studiecirkel få fullgöras endast i så stor utsträckning,
att antalet veckotimmar härför vid en och samma skola högst
uppgår till skillnaden mellan heltids- och halvtidstjänstgöring för en lärare
d. v. s. till tolv eller fjorton veckotimmar. Heltidsanställd lärare skall vara
skyldig åtaga sig ledarskap för studiecirkel.

M otivering

Kommissionen finner sig böra i huvudsak godtaga gällande bestämmelser
om lärarnas tjänstgöringsskyldighet, men anser sig dock oförhindrad att
föreslå, att flera alternativa möjligheter öppnas för uttagande av den lärarna
åvilande undervisningsskyldigheten. Sådana alternativ medger den nu gällande
folkhögskolestadgan för tjänstgöring under sommarkurs, som (23 §

2 mom.) »må helt eller delvis i stället fullgöras vid statsunderstödd fortsättningskurs
eller folkbildningskurs vid skolan». De statsunderstödda folkbildningskurser,
vilka icke har folkhögskolorna utan de regionala folkbildningsförbunden
som anordnad, har här jämställts med folkhögskolans egna
kurser. Bestämmelsen har sitt största intresse som uttryck för en strävan
att ställa folkhögskolans lärarkrafter också till det allmänna folkbildningsarbetets
förfogande. Denna strävan är enligt kommissionens mening värd
all uppmuntran. Dock synes det, som om den lättare skulle leda till positivt

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 Jt6 år 1957

resultat, om den inriktades på de grenar av det allmänna folkbildningsarbetet,
där mera kontinuerliga lärarinsatser kan göras.

Den anordning, som härmed förordas, har i viss mån en förebild på lantbruksundervisningens
område, i det att några undervisningsanstalter fått
tillstånd att anställa lärarkrafter, som endast delvis utnyttjas inom skolan
och som i övrigt tjänstgör vid de »kurser med kombinerad muntlig och
skriftlig undervisning på lantbrukets område», som — oftast av hushållningssällskapen
— anordnas med stöd av särskild kungörelse (1949:451).
I fråga om dessa kurser, som till sin karaktär är besläktade med de s.k.
lärarcirklarna, utgår dock den statliga ersättningen för lärararvodet till
kursordnarna, icke till skolan. Det skulle utan tvivel innebära ett framsteg,
om för folkhögskolans del statsbidraget i stället i vanlig ordning utginge till
skolan och lärarens medverkan sålunda betraktades som ingående i hans
tjänstgöring vid skolan.

För konsulentverksamhet står för närvarande till folkbildningsförbundets
förfogande ett årligt anslag, som skall fördelas inom de regionala folkbildningsförbunden.
Anslaget är emellertid så begränsat, att det icke förslår till
heltidsanställda bildningskonsulenter inom mer än ungefär en tredjedel av
förbunden. Bakom denna begränsning ligger — förutom besparingssyfte —
den uppfattningen, att vissa av förbunden inte skulle kunna rationellt utnyttja
en heltidsanställd konsulent utan hellre borde åstadkomma en halvtidsanställning.
Denna anordning har också i något fall kommit till stånd,
varvid konsulenten samtidigt beretts viss begränsad lärartjänstgöring vid
folkhögskola. Tvivelsutan kan denna förening mellan en folkhögskollärarbefattning
och en konsulentbefattning åtminstone temporärt erbjuda fördelar
för alla parter, men för befattningshavaren är det dock en nackdel,
att han icke kan för tjänstårsberäkning m.m. tillgodogöra sig hela den tid
befattningsinnehavet omfattar och att ordinarie anställning icke kan vinnas.
Det är för att eliminera denna nackdel, som kommissionen föreslår, att
innehavaren av en dylik kombinerad tjänst skall kunna heltidsanställas som
folkhögskollärare — ordinarie eller icke — men med skyldighet att under
vinterkurs fullgöra halva sin tjänstgöring som konsulent"inom ett folkbildningsförbund.

Remissyttranden

Statskontoret kan icke tillstyrka dessa förslag. För anordnande av studiecirkel
utgår statsbidrag med i regel högst hälften av kostnaderna. Till folkbildningsförbund
utgår statsbidrag för konsulentverksamhet, vilket bidrag
skall användas för att bestrida högst hälften av kostnaderna för avlönande
av dess konsulenter. Statsbidraget till folkhögskollärares avlöning utgår
med 90 procent. Sålunda skulle förslagets genomförande innebära, att studiecirklarna
respektive folkbildningsförbundet erhölle bidrag med sistnämnda
procentsats i stället för med hälften av kostnaderna, i den män
de kunde engagera folkhögskollärare.

Statens lönenämnd gör erinran emot förslaget i den mån detta innebär,
att lärare, som fullgör viss del av sin undervisningsskyldighet genom undervisning
i studiecirkel, skall vara berättigad att såsom tjänstgöringstid tillgodoräkna
sig det antal hela timmar, som han för varje tjänstgöringstillfälle
måste vara frånvarande från skolorten. Enligt nämndens uppfattning bör
restid icke tillgodoräknas såsom fullgjord undervisningsskyldighet.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

Länsstyrelsen i Södermanlands lön anser, att lärarkrafternas engagement
utanför skolan — i bildningsverksamhet, som bedrives av regionala bildningsförbund
eller vid studiecirklar, som eljest anordnas utanför skolan —
bör ske med försiktighet, så att icke intresset splittras till förfång för utbytet
av deras huvudsakliga arbete. Länsstyrelsen vill icke motsätta sig
de föreslagna formerna för samarbetet men förutsätter, att tillämpningen
sker med varsamhet.

Folkbildning sförbundet och samverkande bildningsförbunden ansluter sig
helt till förslagen, att lärare skall kunna fullgöra viss del av sin tjänstgöringsskyldighet
genom undervisning i studiecirkel, som anordnas av annan
än skolan, eller som bildningskonsulent. Folkbildningsförbundet framhåller
vidare att folkhögskollärare även borde kunna hänvisas att fullgöra viss
del av sin tjänstgöringsskyldighet vid folkbildningskurser inom länet.

Svenska folkhögskolans lärarförening anser, att ämneslärares medverkan
i studiecirkelarbete utom skolan bör få inräknas i hans tjänstgöring, även
om läraren skulle kunna beredas full tjänstgöring vid skolan.

Svenska landstingsförbundet har intet att erinra mot förslaget att, där
full tjänstgöring eljest ej skulle kunna beredas samtliga lärare, skolstyrelserna
skall få hänvisa lärare att fullgöra en del av sin undervisningsskyldighet
i studiecirkel, som anordnas av annan än skolan. Däremot finner förbundet
tveksamt, om lärare skulle kunna få fullgöra hälften av sin tjänstgöringsskyldighet
under vinterkurs inom regionalt bildningsförbund. Visserligen
skulle bildningsförbundens konsulentfråga därigenom kunna få en god
lösning, men folkhögskolans intresse av att ha läraren tillgänglig inte bara
för undervisning utan också för handledning i övrigt av eleverna måste
sättas i första hand.

Skolöverstyrelsen, som är väl medveten om de konsekvenser ett genomförande
av dessa förslag innebär och väl förstår de maningar till försiktighet,
som framförts i vissa remissyttranden, vill dock tillstyrka förslagen.
Överstyrelsen anser, att dessa kommissionens förslag är synnerligen väl
ägnade att främja det betydelsefulla samarbetet mellan folkhögskola och
övrigt bildningsarbete, och finner, att den angivna förutsättningen för
undervisning i studiecirkel — att full sysselsättning eljest icke kan beredas
samtliga lärare —- icke synes erforderlig samt att med konsulentverksamhet
bör jämställas tjänstgöring som kursledare. Beträffande de av statskontoret
framförda erinringarna vill överstyrelsen icke bestrida, att de har
visst berättigande men de torde få tillämpning endast i få fall. De synes
icke böra äventyra ett i övrigt synnerligen önskvärt förslags realiserande.

3. Departementschefen

Som villkor för behörighet till rektors- eller ordinarie ämneslärartjänst
vid folkhögskola gäller för närvarande bland annat »att genom studier vid
universitet eller högskola eller på annat sätt hava förvärvat de insikter,
som prövas nödiga för tjänstens rätta skötande». Någon bestämd akademisk
examen fordras alltså icke, men det stora flertalet lärare har avlagt examen

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

inom den filosofiska fakulteten. Skolkommissionen bär framhållit, att de
hittillsvarande bestämmelserna om folkhögskollärarnas studiemeritering har
lett till en för folkhögskolan tillfredsställande lärarrekrytering. Jag delar
denna uppfattning och jag kan mot bakgrunden härav icke finna tillräckliga
skäl föreligga för att den av kommissionen föreslagna skärpningen av
bestämmelserna om behörighetsvillkoren genomföres.

Vad angår lärarutbildningen har jag full förståelse för kommissionens
önskemål att folkhögskollärarnas pedagogiska skolning såväl kvalitativt
som kvantitativt göres fullt likvärdig med den som kan komma lärare inom
övriga skolformer till del. Kommissionen har till särskild behandling upptagit
frågan om utbildning av folkhögskollärare vid lärarhögskolan. Vad
kommissionen därvid anfört föranleder i och för sig ingen erinran från min
sida. Det bör emellertid beaktas att den första lärarhögskolan inte har erhållit
de dimensioner som kommissionen tänkt sig. Tills vidare finns det
endast möjlighet för aspiranter med filosofisk ämbetsexamen att genomgå
lärarhögskolan. För blivande folkhögskollärare bör den praktiska delen av
utbildningen utanför lärarhögskolan helt eller delvis kunna fullgöras vid
folkhögskola, om vederbörande så önskar och om detta organisatoriskt låter
sig genomföras i varje särskilt fall.

Att bereda plats inom lärarhögskoleorganisationen för blivande folkhögskollärare
med annan studieinriktning än filosofisk ämbetsexamen och att
i lärarhögskoleutbildningen ge utrymme för specialkurs i folkhögskolans
metodik och andra med vuxenundervisningen särskilt sammanhängande
problem torde tyvärr icke låta sig göra, förrän utbildningsorganisationen
byggts ut och den s. k. provarskön för sadana lärare, som för erhällande a^
ordinarie tjänst i läroämnen vid läroverken m. fl. skolor måste genomgå
praktisk lärarutbildning, avarbetats.

Tills vidare torde man därför i första hand få inrikta sig på en förstärkning
av de nuvarande anordningarna lör folkhögskollärarnas pedagogiska
förkovran. I årets statsverksproposition (bilagan åttonde huvudtiteln p.
261) har i detta syfte föreslagits en utökning av den hittillsvarande pedagogiska
fortbildningsverksamheten för folkhögskollärare, innebärande att
utöver den nu årligen återkommande kortare utbildningskursen skall anordnas
en pedagogisk kurs om fem veckor. Dessa kurser är i första hand
avsedda för folkhögskollärarnas fortbildning men bör stå öppna även för
läraraspiranter, som önskar utbildas i folkhögskolans metodik.

Eu av huvudtankarna i skolkommissionens förslag har varit att söka
skapa bättre betingelser för samverkan mellan folkhögskolorna och övrigt
folkbildningsarbete. I detta syfte har kommissionen bland annat lagt fram
förslag om anordningar för att ställa folkhögskolans lärarkrafter också till
det allmänna folkbildningsarbetets förfogande. Dessa förslag gar ut pa att
folkhögskollärare skall kunna fullgöra eu del av sin tjänstgöring som stu4
— Bihang till riksdagens protokoll 1067. 1 sand. AV 1\C>

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

diecirkelledare utanför skolan eller som konsulent inom bildningsförbund.
I likhet med kommissionen anser jag det synnerligen värdefullt att nära
kontakter knytes mellan folkhögskolorna och övrigt bildningsarbete i de
olika länen. Jag förordar att lärare vid folkhögskola, efter frivillig överenskommelse
mellan läraren och övriga berörda, bör få fullgöra viss del av
honom åvilande tjänstgöringsskyldighet som ledare för sådan studiecirkel,
vilken fyller de av kommissionen föreslagna kraven. Dylik tjänstgöring
synes böra få äga rum, även om full sysselsättning kan beredas samtliga
lärare vid skolan, dock endast i så stor utsträckning, att antalet veckotimmar
därför vid en och samma skola högst uppgår till skillnaden mellan
heltids- och halvtidstjänstgöring för en lärare, d. v. s. till tolv eller fjorton
veckotimmar. Kommissionens förslag, att tid för resor i samband med här
avsett studiecirkelledarskap skulle inräknas i tjänstgöringstiden, anser jag
mig däremot icke kunna biträda.

För bidrag till folkbildningsförbundens konsulentverksamhet är för närvarande
under åttonde huvudtiteln uppfört ett anslag, varur bestrides högst
hälften av kostnaderna för avlönande av minst tio konsulenter. I årets
statsverksproposition (bilagan åttonde huvudtiteln p. 314) har föreslagits,
att statsbidraget för heltidsanställd konsulent skall utgöra 6 900 kronor.
Kombinationen av folkhögskollärartjänst och konsulenttjänst har tidigare
förekommit i några fall. Erfarenheterna av en dylik anordning har varit
goda. Bildningsförbundet har fått en för tjänsten lämpad kraft och skolan
har knutit närmare kontakter med länets bildningsarbete. För lärarenkonsulenten
har anordningen emellertid inneburit vissa nackdelar. Han
har t. ex. icke kunnat inneha ordinarie lärarbefattning eller kunnat tillgodoräkna
sig tjänstår i full omfattning. Den av kommissionen föreslagna
möjligheten för folkhögskollärare att fullgöra en del av sin tjänstgöringsskyldighet
som konsulent i regionalt bildningsförbund, är enligt min mening
utan tvekan värd att prövas. Det bör emellertid, såsom framhållits i vissa
remissyttranden, icke bortses från att ett engagemang av lärare i verksamhet
utanför skolan av det slag, som här är i fråga, med hänsyn till skolans
intressen måste ske med en viss varsamhet. Jag är icke beredd att i före\
arande sammanhang ta slutlig ställning till denna fråga utan anser att
den bör ytterligare övervägas vid höstens budgetberedning i samband med
avvägningen av nyssnämnda statsbidragsanslag till folkbildningsförbundens
konsulent verksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

51

VI. Statsbidrag till folkhögskolorna

1. Byggnadsbidrag

Skolkommissionen

Förslag

Skolkommissionen föreslår att statligt byggnadsbidrag, omfattande tre
fjärdedelar av kostnaderna för om- eller tillbyggnad vid folkhögskolor, skall
kunna utgå samt att Kungl. Maj:t tar under övervägande huruvida särskilda
medel kan av riksdagen äskas att såsom bidrag av engångsnatur tilldelas
de skolor, som för sanerandet av sin byggnadsekonomiska ställning
är i behov därav.

Rätt till statligt bidrag till ny- och ombyggnadsarbeten föreligger redan
för lantmannaskolor. Kommissionen föreslår att de för detta bidrag gällande
bestämmelserna i stort sett oförändrade skall tillämpas jämväl på
folkhögskolorna, och bidraget sålunda avse kostnader för olika slag av lokaler
för skolans ändamål (även internatändamål med biutrymmen, för ledningar
och fast inredning, för iordningställande av byggnadstomt, för anordnande
av brunn eller vattenledning samt för ritningar, arbetsledning
och arbetskontroll). Till storleken anser kommissionen, att bidraget bör utgöra
tre fjärdedelar av dessa kostnader. Anslaget bör enligt förslaget utgå,
så snart Kungl. Maj:t efter skolöverstyrelsens hörande finner, att skolornas
behov av de planerade byggnaderna eller anläggningarna är styrkt.

Motivering

Kommissionen presenterar i sin utrednig ett siffermaterial, som otvetydigt
ger vid handen, att en stor del av de svenska folkhögskolorna arbetar
med ett byggnadsbestånd, som ingalunda är tillfredsställande utan tvärtom
behäftat med allvarliga brister.

Huvudmännen för de berörda skolorna är givetvis medvetna om att en
genomgripande upprustning av byggnaderna är nödvändig, men möjligligheterna
att anskaffa de medel, som en skolas styrelse anser sig behöva
för byggnadsändamål, är mycket begränsade och därtill väsentligt olika för
skolor med landsting som huvudman och skolor med annan huvudman än
landsting. Trots de betydande belopp för byggnadsändamål, som landstingen
ställt till förfogande åt de förra, och de bidrag, som de senare erhållit
av allmänna medel — främst lotterimedel — har på grund av medelsbrist
angelägna byggnadsföretag antingen helt mast ställas pa framtiden eller
endast kunnat förverkligas i beskuret skick. Mest betänkligt och principiellt
otillfredsställande anser kommissionen det dock vara, att åtskilliga skolor,
som av statsmakterna tillerkänns bidrag till vissa av de med verksamheten
förbundna kostnaderna, nödgas påtaga sig en högst betungande skuldbörda

52

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 11+6 år 1957

för att kunna anskaffa de för verksamheten erforderliga byggnaderna. Det
synes skäligt att skolorna av det allmänna kunde få ett så stort bidrag till
sina byggnadskostnader, att upptagandet av lån kunde i hög grad begränsas.

Många skolor har för att kunna bygga måst taga på sig en avsevärd
skuldsättning. Varken lokala sammanslutningar eller riksomfattande organisationer
har i längden förmått bära den på huvudmannen vilande dubbla
bördan av investeringar och löpande utgifter, och de har därför sedan den
enskilda offervilligheten utnyttjats så långt detta varit möjligt, tvingats
att anlita lånevägen för att kunna uppbringa återstoden av det för byggnadsföretagen
erforderliga kapitalet.

Kommissionen hänvisar vidare till den undersökning av skolornas byggnadsskulder,
som redovisats tidigare.

Remissyttranden

De i ärendet hörda myndigheterna och institutionerna har i helt övervägande
grad tillstyrkt kommissionens förslag. Det enda klara avstyrkandet
kommer från statskontoret, som anför, att inom den sektor av skolväsendet,
där bidrag av statsmedel redan lämnas till nybyggnader, nämligen främst
inom folkskolans område, behovet av byggnadsbidrag endast till ringa del
har kunnat tillgodoses. Staten hade vid utgången av 1950 understött folkhögskolorna
med nära 5 miljoner kronor till olika byggnadsföretag, huvudsakligen
från lotterimedel. Statskontoret har icke något att erinra mot att
denna form för statligt stöd bibehålies.

Riksräkenskapsverket framhåller, att betänkandet visar, att det för närvarande
är svårt att överblicka, vilken omfattning elevanslutningen till
folkhögskolorna kan komma att få i framtiden, särskilt efter genomförandet
av den nioåriga bottenskolan. Riksräkenskapsverket vill ifrågasätta, om
icke närmare erfarenheter beträffande folkhögskolans framtida elevrekrytering
borde avvaktas, innan staten binder sig för nya avsevärda kostnader
för ifrågavarande skolform.

Landstingets i Malmöhus län förvaltningsutskott hävdar, att i fråga om
byggnadsbidrag kan landstingen rimligtvis icke åläggas att i större omfattning
än som hittills skett lämna bidrag till ny- och ombyggnad av folkhögskolor,
som ej ägs av landstingen själva, att garantier för ett bibehållande
av skolornas fria ställning gentemot bidragsgivaren kan skapas endast därigenom,
att samma bidragsregler gäller för alla skolor, samt att staten
därför måste inträda som bidragsgivare.

Svenska landstingsförbundet finner det framgå av kommissionens utredning,
att statligt stöd är motiverat för att få fram ändamålsenliga lokaler
till folkhögskolorna och att detta särskilt gäller om de icke landstingsägda
skolorna. Av olika skäl icke minst rättvisesynpunkt anser förbundet, att
någon gradering av statens bidrag efter huvudmannens ekonomiska förutsättningar
ej bör äga rum.

Landsorganisationen i Sverige understryker, att för folkhögskolor med
anknytning till olika folkrörelser har de ekonomiska villkoren för verksamheten
varit dåliga. I fråga om medel till uppförande av skolbyggnader och
elevbostäder samt underhåll av dessa har de i regel fått lita till frivilliga
insamlingar, lotterier och lotterimedel. Att låta folkrörelserna själva svara
för dessa utgifter är på sätt och vis en dubbelbeskattning av dess medlemmar.
Det är därför angeläget, att kommissionens förslag utan dröjsmål förverkligas.

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^6 år 1957

Skolöverstyrelsen, som funnit, att kommissionen på ett övertygande sätt
visat folkhögskolornas behov av statligt byggnadsbidrag, vill bestämt tillstyrka
det av kommissionen avgivna förslaget. Det synes dock överstyrelsen
vara lämpligt, att i kungörelsen om statsbidrag till nybyggnader m. m. vid
folkhögskolor föreskrives, att statsbidrag må kunna utgå med högst tre
fjärdedelar av de kostnader, vilka Kungl. Maj:t finner sig kunna godkänna.
Genom möjligheten att låta statsbidrag utga till mindre del än tre fjärdedelar
av kostnaderna torde nämligen skälig hänsyn kunna tagas till den
bidragssökandes ekonomiska förhallanden och andra speciella omständigheter.
Vidare anser överstyrelsen skäl tala för att den bidragssökande underställer
överstyrelsen icke blott frågan rörande förläggningsplats utan även
lokalprogram. Den likställighet folkhögskolorna genom tillskottet av byggnadsbidrag
skulle uppnå i förhållande till lantmannaskolorna synes så mycket
mera berättigad, som folkhögskolorna vänder sig till alla befolkningsgrupper
både i stad och på landsbygd och särskilt har att tillgodose ett
växande behov av skolning i allmänbildande ämnen och samhällskunskap
hos ungdom, som vill göra frivilliga insatser i den lokala självstyrelsen, i
folkbildningsarbetet eller inom organisationslivet.

Med anledning av kommissionens förslag om statligt bidrag för sanerande
av skolornas byggnadsekonomi erinrar skolöverstyrelsen om den
ordning, som tillämpas i fråga om statsunderstödet till folkbiblioteksväsendet,
nämligen, att två procent av understödet innehålles vid bidragets utanordnande
(SFS 1952: 23). De sålunda innehållna medlen avsättes årligen till
en fond, benämnd fonden för centrala åtgärder till främjande av folkbiblioteksväsendet.
Fonden förvaltas av skolöverstyrelsen, som äger disponera
fondens medel för centrala åtgärder.

Överstyrelsen finner, att en fond av liknande slag skulle kunna bli till
stort gagn även för folkhögskolorna och vill därför föreslå, att ett belopp
motsvarande 11/4 procent av statsunderstödet ur anslagen till folkhögskolorna
(bidrag till avlöningar in. in., till driftkostnader samt till byggnadsarbeten
m. m.) innehålles vid bidragets utanordnande samt att successivt
de innehållna medlen tillföres en fond, som synes böra kallas Fonden för
centrala åtgärder till främjande av folkhögskolorna. Enligt överstyrelsens
mening bör medel ur fonden på längre sikt användas till för folkhögskolorna
gemensamma ändamål, såsom regional konsulentverksamhet, utbildningskurser
och pedagogisk försöksverksamhet in. in. Med hänsyn till vad kommissionen
anfört angående det starka behovet av en sanering av vissa icke
landstingsägda skolors byggnadsekonomiska ställning, finner överstyrelsen
emellertid skäligt, att under en övergångstid medel ur fonden må användas
jämväl för detta ändamål.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

2. Driftbidrag

Skolkommissionen

Förslag

Skolkommissionen föreslår att folkhögskolorna tillerkännes allmänt driftbidrag
enligt de grunder, som nu gäller för lantmannaskolorna m. fl. undervisningsanstalter,
att skolornas rätt att av eleverna upptaga undervisningsavgifter
avskaffas i samband därmed samt att särskilt bidrag för skrivhjälp
åt rektor utgår till de skolor, där utgifter för detta ändamål icke skulle påverka
storleken av det allmänna driftbidraget.

Motivering

Den driftsekonomiska situationen tenderar vid eu stor del av skolorna
att bli ohållbar, om de inte erhåller ett starkare stöd från det allmännas
sida. Kommissionen anför emellertid, att det icke rimligtvis kan komma i
fråga att ålägga landstingen att lämna dylikt stöd. I stället måste de nuvarande
statsbidragsbestämmelserna revideras eller kompletteras så, att tillräckliga
ekonomiska resurser kommer att stå även till de skolors förfogande,
som har att lita till ekonomiskt svaga huvudmän.

I den sedan den 1 oktober 1951 gällande bidragskungörelsen är bidraget
knutet till skolornas hirarlönekostnader och utgör 90 procent av dessa.
Givetvis vore det möjligt att konstruera ett bidragssystem, där anknytningen
skedde till någon annan mätare av verksamhetens omfattning vid
varje särskild skola, men kommissionen föreslår, att nuvarande bidragstyp
bibehålies men att den kompletteras med ett allmänt driftbidrag.

Det allmänna driftbidraget till lantmannaskolor och liknande undervisningsanstalter,
som utgått sedan läsåret 1942/43, består numera av dels
ett grundbidrag av 26 kronor för varje dag undervisningen pågår, dels ett
tilläggsbidrag av i regel en krona och 40 öre om dagen för varje elev, som
deltar i undervisningen. Bidragets totalbelopp är maximerat till tre fjärdedelar
av skolans av lantbruksstyrelsen godkända driftkostnader.

Kommissionen är medveten om att verksamheten icke bedrives i alldeles
samma former vid en lantmannaskola som vid en folkhögskola men föreslår
dock, att bidraget utgår till folkhögskolorna med samma belopp och på
samma villkor som dem, vilka nu gäller för lantmannaskolorna in. fl. skolor
för jordbruksundervisning. Som villkor för erhållande av allmänt driftbidrag
bör även för folkhögskolan gälla, att undervisningen skall vara kostnadsfri
för eleverna. Ävenledes föreslår kommissionen en maximering av
bidragsbeloppet till tre fjärdedelar av skolans av skolöverstyrelsen godkända
driftkostnader.

Flertalet skolor ställer redan nu skrivhjälp till rektors förfogande; åtskilliga
underlåter det dock av ekonomiska eller andra skäl. Det vore därför
önskvärt, anser kommissionen, att statsbidragets storlek på något sätt sattes
i särskild relation till skolornas skrivhjälpsutgifter, så att skolorna stimulerades
att bereda rektor rationella arbetsförhållanden. Kommissionen anser
sig därför föranlåten föreslå, att en specialbestämmelse rörande denna
angelägenhet infogas i kommande bidragskungörelse med innebörd att
skola, som når maximalt allmänt driftbidrag utan att i driftkostnaderna inräkna
utgifter för skrivhjälp, blir berättigad att erhålla särskilt skrivhjälps -

55

Kungl. Maj:ts proposition nr Ut6 år 1957

bidrag. Detta bidrag borde utgöras av ett årligt grundbelopp per skola
jämte ett visst tilläggsbelopp per elev. Rimliga belopp synes vara högst 500
kronor, respektive högst 5 kronor för varje elev vid vinterkurs och högst 4
kronor för varje elev vid sommarkurs.

Remissyttranden

Av remissinstanserna är det endast statskontoret, som motsätter sig förslaget
om driftbidrag. Ämbetsverket framhåller, att folkhögskolorna åtnjuter
statsbidrag med 90 procent av lärarlöner och fortlöpande avgifter till
statens pensionsanstalt och understryker, att skolorna därigenom intar en
mycket förmånlig ställning i förhållande till de kommunala läroverken, privatläroverken,
handelsgymnasierna samt de kommunala och enskilda yrkesutbildningsanstalterna.
Ämbetsverket anser, att förutsättningar i nuvarande
läge icke föreligger för en vidgning av statsverkets ekonomiska åtaganden
på detta område. Det framgår ej av betänkandet i vad mån huvudmannen
eller bakom denne stående organisationer har svag ekonomisk ställning och
därför är i behov av förbättrat understöd.

Svenska landstingsförbundet, Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott,
statens folkbildningsnämnd m. fl. finner det synnerligen motiverat,
att folkhögskolorna tillerkännes allmänt driftbidrag efter samma grunder
som lantmannaskolorna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar vikten av att rektorernas arbetsbörda
minskas genom att kommissionens förslag om särskilt bidrag till
skrivhjälp åt rektor beaktas, medan svenska landstingsförbundet finner det
tveksamt om det vid sidan av driftbidraget är erforderligt att införa ett
särskilt skrivhjälpsbidrag, eftersom detta skulle uppgå till i genomsnitt
endast cirka 1 000 kronor per skola.

Skolöverstyrelsen, som instämmer i de av kommissionen framförda motiveringarna,
anser starka skäl föreligga att tillerkänna folkhögskolorna allmänt
driftbidrag enligt de grunder, som nu gäller för lantmannaskolorna
med flera undervisningsanstalter samt att, om sådant bidrag beviljas, skolornas
rätt att av sina elever upptaga undervisningsavgifter avskaffas. Det
kan ej vara riktigt, att nödvändigheten att anskaffa erforderliga driftsmedel
tvingar vissa skolor att fastställa så höga undervisningsavgifter, att elevers
val av skola kan komma att göras beroende av dessa avgifters storlek.

Driftbidraget innebär, att en del av kostnaderna för skolornas verksamhet
övertages av staten; det äger självfallet sin största betydelse för de ickelandstingsägda
skolorna. Även med den ökade statshjälp kommissionen
föreslagit torde det bli av behovet påkallat att landstingen tillskjuter
bidrag till folkhögskolor, vilka ägs av lokala föreningar eller är anknutna till
folkrörelser. För landstingen torde de nya statsbidragsformerna få den särskilda
betydelse, att i anslutning till folkhögskolorna bedriven verksamhet
nu kan erhålla landstingens stöd i ökad omfattning.

Skolöverstyrelsen vill starkt betona, att rektors huvuduppgift är den
pedagogiska men finner likväl icke tillräckligt starka skäl föreligga för att
utöver det allmänna driftbidraget förorda särskilt bidrag för skrivhjälp åt

56 Kungl. Maj ds proposition nr 146 år 1957

rektor. Överstyrelsen förutsätter dock, att skolornas styrelser av det allmänna
driftbidraget, som kan komma att utgå och för vilket skrivhjälpsutgifterna
förutsättes komma att bli bidragsgilla, låter erforderlig del
användas för att så långt möjligt befria rektor från rent manuella göromål
i samband med det administrativa arbetet.

3. Departementschefen

Såsom jag redan inledningsvis framhållit bör statsmakternas väsentligaste
uppgift med avseende på folkhögskolorna vara att genom ekonomiskt
stöd bereda skolorna rimliga arbetsvillkor. I likhet med skolkommissionen
anser jag också att ett betydligt ökat ekonomiskt stöd från statens sida är
påkallat i nuvarande läge för att folkhögskolorna skall kunna genomföra
sitt arbetsprogram på ett för samhället gagneligt sätt.

Av den förut lämnade redogörelsen för folkhögskolornas byggnadsekonomiska
läge framgår, att en stor del av skolorna har att arbeta med ett
mycket bristfälligt byggnadsbestånd. Många skolor får åtnöja sig med
byggnader, som är otillräckliga, föråldrade eller eljest mindre lämpade för
sitt ändamål. Huvudmännen är naturligtvis medvetna om byggnadsbeho\en,
men möjligheterna att anskaffa erforderliga medel är ofta begränsade.
Kommissionen konstaterade vid sin undersökning 1951, att i synnerhet
skolor med annan huvudman än landsting hade ett otillfredsställande byggnadsbestånd.
Xagon förändring till de icke-landstingsägda skolornas favör
kan knappast sägas ha ägt rum sedan dess. Den upprustning som skett
har i huvudsak kommit de landstingsägda folkhögskolorna till del. Under
åren 1951 55 har i ny- och ombyggnader investerats sammanlagt drygt

26 miljoner kronor, varav 17,7 miljoner kronor gått till Lg-skolor. I
genomsnitt har per elevplats investerats 4 555 kronor vid Lg-skolorna,
1 185 kronor vid L-skolorna, 3 620 kronor vid LR-skolorna och 2 518 kronor
vid R-skolorna. Under samma tid har skuldsättningen för de icke-landstingsägda
skolorna ökat från 5,1 till 9,9 miljoner kronor och utgör i genomsnitt
260 000 kronor per skuldsatt skola.

Otillräckligheten och bristerna i många folkhögskolors byggnadsbestånd
måste vara till allvarligt men för deras verksamhet. Det är därför motiverat
att staten även på detta område av skolväsendet kommer huvudmännen
till hjälp vid bestridandet av anläggningskostnaderna. Vad skolkommissionen
föreslagit beträffande byggnadsbidrag till folkhögskolorna
anser jag mig mot bakgrunden härav kunna i huvudsak tillstyrka.

I enlighet med kommissionens förslag bör rätten till statsbidrag gälla
för byggnadsarbeten vid sådan folkhögskola, som redan vid ansökningstillfället
är statsunderstödd. Bidraget bör avse kostnader för ny-, till- eller
ombyggnad av erforderliga lokaler för folkhögskola, däri inbegripet bostä -

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 11+6 år 1957

der åt elever och lärare, samt kostnader för förvärv av dylika lokaler. Vad
gäller beräkningen av bidragsunderlaget för ny- och tillbyggnad av skollokaler
anser jag mig böra förorda en tillämpning i huvudsak av den enhetsprismetod,
som jag i propositionen 1957: 122 (s. 102 ff.) förordat beträffande
byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet. Bidragsunderlaget
för övriga lokaler bör utgöras av de godkända verkliga kostnaderna. Jag
vill i detta sammanhang dock framhålla, att den utredning angående bidragsunderlaget
för elevhemsbyggnader, som jag i samma proposition (s.
106) förordat, bör omfatta även elevbostäder vid folkhögskolorna. Vad
gäller statsbidragsprocentens storlek anser jag i likhet med skolöverstyrelsen,
att med hänsyn främst till huvudmännens skiftande ekonomiska
förutsättningar procentsatsen lämpligen bör kunna varieras och därför bör
fastställas till högst 75 procent.

Till frågan om statsbidrag till provisoriska skollokaler vid folkhögskolorna
återkommer jag i ett följande avsnitt. Medelsanvisningen för byggnadsbidrag
till folkhögskolorna torde böra upptagas under ett särskilt
reservationsanslag. Jag räknar med att detta anslag för budgetåret 1958/59
bör uppföras med ett belopp av 2 500 000 kronor.

Kommissionen har i förevarande sammanhang ifrågasatt, huruvida icke
särskilda medel borde ställas till förfogande för sanerande av skolornas
byggnadsekonomiska ställning. Skolöverstyrelsen har i sitt förnyade utlåtande
angivit en möjlig lösning av denna fråga. Överstyrelsen har sålunda
föreslagit, att ett belopp motsvarande 1 1/t procent av statsbidragen till
folkhögskolorna skulle innehållas vid bidragets utanordnande samt att de
innehållna medlen skulle tillföras en fond för centrala åtgärder till främjande
av folkhögskolorna. På längre sikt skulle medel ur fonden användas
för folkhögskolornas gemensamma ändamål, såsom regional kursverksamhet,
utbildningskurser och pedagogisk försöksverksamhet in. in. Under en
övergångstid skulle medel ur fonden jämväl kunna användas för att hjälpa
de skuldtyngda skolorna.

För egen del anser jag mig — med hänvisning till vad som i propositionen
1957: 112 (s. 100) anförts i fråga om bildande av en dylik fond för det
allmänna undervisningsväsendet — icke kunna tillstyrka bifall till det av
skolöverstyrelsen framlagda förslaget.

Även det driftsekonomiska läget varierar avsevärt mellan folkhögskolor
med olika typer av huvudmän. Landstingen bidrar visserligen i någon mån
till driften vid samtliga skolor, men helt naturligt är det i första hand Lgskolorna
som därvid blir tillgodosedda. Under fjolåret utgick sålunda driftbidrag
från landstingen med i genomsnitt 1 131 kr/elevplats till Lg-skolorna,
801 kr/elevplats till L-skolorna, 629 kr/elevplats till LR-skolorna
och 225 kr/elevplats till It-skolorna. För att upprätthålla verksamheten
måste de icke-landstingsägda skolorna söka komplettera bidragen med

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 1 J/j år 1957

anslag från stödföreningar eller närstående riksorganisationer och genom
gåvor, insamlingar och lotterier. Därutöver tvingas de ofta att ta ut särskilda
undervisningsavgifter och högre inackorderingsavgifter än Lg-skolorna.
De har i allmänhet icke heller samma möjlighet som Lg-skolorna att
arbeta med mindre avdelningar, anordna specialundervisning, anlita timlärare
o. dyl. De far ofta även åtnöja sig med lägre belopp till inventarier,
studiemateriel, tidningar, tidskrifter och böcker för biblioteken. Detta
innebär att ramen kring elevernas arbete till en del blir torftigare och att
undervisningen i viss mån försvåras.

För att folkhögskolorna skall erhålla tillfredsställande ekonomiska resurser
finner jag i likhet med skolkommissionen motiverat att staten utöver
nuvarande bidrag till lärarlönerna även lämnar folkhögskolorna ett allmänt
drift bidrag. Jag delar kommissionens uppfattning att detta bidrag bör utgå
efter samma grunder, som nu gäller för bland annat lantmannaskolorna.
Driftbidraget bör således utgå med dels ett grundbidrag av 26 kronor för
varje dag, då undervisning vid skolan pågår, dels ock ett tilläggsbidrag av
1 krona 40 öre om dagen för varje elev, som deltager i undervisningen.
Driftbidraget bör dock icke få utgå med högre sammanlagt belopp än som
motsvarar tre fjärdedelar av skolans av skolöverstyrelsen godkända driftkostnader,
sedan avdrag gjorts för influtna hyror av skolan tillhörande
lokaler. I samband med införande av detta driftbidrag bör rätten att av
eleverna upptaga särskilda undervisningsavgifter avskaffas. Det sålunda
föreslagna driftbidraget kan för de 89 nu statsunderstödda folkhögskolorna
och de ytterligare två skolor, som enligt årets statsverksproposition föreslagits
skola bli statsbidragsberättigade, beräknas medföra en årlig utgiftsökning
för statsverket av 3 025 000 kronor. Driftbidraget kommer givetvis
att få sin största betydelse för de icke-landstingsägda skolorna. Det nya
bidraget torde emellertid för dessa skolor icke ensamt kunna täcka det
behov av förbättrade ekonomiska resurser, som föreligger. Då någon differentiering
av driftbidraget alltefter huvudmännens ekonomiska förmåga ej
bör komma i fråga, är det min förhoppning att landstingen, som för sina
egna skolor erhåller en viss avlastning i utgifterna, även i fortsättningen
skall ekonomiskt stödja de icke-landstingsägda skolorna.

Medelsanvisningen för det föreslagna allmänna driftbidraget bör — jämte
erforderliga medel för avlöningsbidraget — från och med budgetåret
1958/59 upptagas under ett på två anslagsposter fördelat förslagsanslag till
bidrag till driften av folkhögskolor.

Jag har icke funnit tillräckliga skäl föreligga för att vid sidan av det nya
driftbidraget införa ett särskilt bidrag till skrivhjälp för rektorerna i enlighet
med kommissionens förslag. Jag vill emellertid understryka att en
rektors väsentligaste uppgift är den pedagogiska, varför det administrativa
arbetet inte bör få ta en alltför stor del av hans tid i anspråk. För att
befria rektor från mycket av de rent rutinmässiga göromålen i samband

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 1J/.6 år 1957

med administrationen har vid flertalet skolor skrivhjälp ställts till rektors
förfogande. Åtskilliga skolor har emellertid av ekonomiska eller andra skäl
underlåtit detta. Jag förväntar, att tillkomsten av driftbidraget skall utgöra
en tillräcklig förutsättning för en förbättring härvidlag.

Jag vill i detta sammanhang slutligen beröra en fråga om tillämpning
beträffande musiklinjen vid Framnäs folkhögskola av de särskilda bestämmelser,
som enligt folkhögskolestadgan och avlöningsreglementet gäller för
folkliga musikskolan i Arvika. Skolan i Arvika har till uppgift att verka
till det folkliga musiklivets gagn genom att bereda musikintresserad ungdom
god, fackmässig undervisning i instrumentalmusik och sång jämte
därav betingade teoretiska ämnen samt att utbilda studieledare för de folkliga
musiksammanslutningarnas behov. Syftet med den sedan några år
anordnade musiklinjen vid Framnäs folkhögskola är i huvudsak detsamma.
Denna linje är organiserad inom skolans första och andra årskurser vid
vinterkurs samt i en fyra veckors sommarkurs. Styrelsen vid sistnämnda
skola har nu hemställt, att de särskilda bestämmelserna för Arvikaskolan
måtte få tillämpas beträffande musiklinjen. För att denna på ett tillfredsställande
sätt skall kunna fylla sin uppgift är en dylik anordning enligt
min uppfattning lämplig. Därest riksdagen icke framställer någon erinran
däremot, torde därför Kungl. Maj:t böra äga besluta, att nämnda särskilda
bestämmelser skall få i tillämpliga delar gälla även för musiklinjen vid
Framnäs folkhögskola från och med vinterkursen 1957/58.

60

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 146 år 1957

VII. Tillsynsmyndighet

1 Förslag

Skolkommissionen — som erinrar om tidigare väckta förslag om inrättande
av en särskild folkhögskolerotel inom skolöverstyrelsen — föreslår
att, om en dylik rotel icke kan upprättas, vissa förstärkningar införes i folkhögskolinspektörsbefattningens
hittillsvarande anordning.

Skolöverstyrelsen framhåller, att överstyrelsen har i sina anslagsäskanden
för budgetåret 1957/58 framlagt förslag om att folkbildningsroteln omorganiseras
till en avdelning med tre rotlar: en för allmän folkbildning jämte
ungdomsverksamhet samt nykterhetsundervisning och nykterhetsupplysning,
en för folkhögskolorna med den nuvarande folkhögskolinspektörstjänsten
omvandlad till en undervisningsrådsbefattning samt en för biblioteken
med ett biblioteksråd som chef. Därjämte avser förslaget vissa förstärkningar
av den administrativa personalen på denna avdelning inom
överstyrelsen.

2. Departementschefen

En särskild förordnad inspektör har under överinseende av skolöverstyrelsen
tillsyn över de statsunderstödda folkhögskolornas verksamhet. Folkhögskoleärendena
liandlägges av skolöverstyrelsen inom dess folkbildningsrotel,
varvid inspektören biträder vid beredningen och om möjligt föredrager
eller är närvarande vid föredragningen av sådana ärenden. Inspektören
skall i regel tjänstgöra en dag i veckan inom överstyrelsen; hans sammanlagda
tjänstgöring utanför hemorten får omfatta högst tre månader för år.

Som inspektör tjänstgör för närvarande en folkhögskolerektor, vilket
också varit nästan genomgående regel tidigare. För sin tjänstgöring uppbär
inspektören ett årsarvode av 3 600 kronor samt i förekommande fall ersättning
för mistade avlöningsförmåner vid tjänstledighet för fullgörande av
inspektörsuppdraget.

Folkhögskolinspektörens arbetsbörda har vuxit avsevärt under senare
år. Dels har antalet ärenden, som han haft att handlägga inom överstyrelsen,
ökat och dels har de många nystartade folkhögskolor, som sökt statsbidrag,
krävt en mer omfattande inspektion. Detta har medfört att den
tid, som inspektören kunnat avsätta för personliga besök vid de redan
statsunderstödda folkhögskolorna, blivit mycket knapp. Samtidigt har
utvecklingen gjort den rådgivning och det stöd, som inspektören kan

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

lämna vid sina besök, allt angelägnare. En delvis förändrad elevrekrytering
och ökat elevantal har ställt skolorna inför nya problem, och de många
nytillkomna, till största delen rörelseanknutna folkhögskolorna har saknat
det stöd, som tradition och erfarenhet kan ge vid utformande av skolans
målsättning och arbetsförhållanden.

Med hänsyn även till den ökning i omfattningen av inspektörens göromål,
som de föreslagna nya formerna för bidragsgivning måste innebära,
anser jag en förstärkning av inspektörsbefattningen nödvändig.

Det av kommissionen förordade förslaget om en särskild folkhögskolerotel
har på nytt framförts av skolöverstyrelsen senast i dess anslagsäskanden
för budgetåret 1957/58. Enligt överstyrelsen bör folkbildningsroteln
omorganiseras till en avdelning med tre rotlar, varav en för folkhögskolorna
med den nuvarande folkhögskolinspektörstjänsten omvandlad till en undervisningsrådsbef
att ning. Jag anser mig icke böra biträda det av skolöverstyrelsen
sålunda framlagda förslaget till omorganisation. Av nyss anförda
skäl anser jag det emellertid motiverat, att inspektörsbefattningen omvandlas
till en heltidsbefattning.

En ingående kännedom om folkhögskolorna och deras arbetsförhållanden
är nödvändig, för att inspektören skall kunna fylla sin väsentligaste uppgift,
nämligen den att vara stödjande och rådgivande. Befattningens innehavare
bör besitta omfattande pedagogisk och administrativ erfarenhet
från folkhögskola, varvid den pedagogiska erfarenheten bör tillmätas särskilt
stor vikt. Till befattningen bör därför om möjligt förordnas rektor
eller ordinarie ämneslärare med erfarenhet från rektorstjänstgöring.

Inspektörens avlöningsförmåner torde böra fastställas av Kungl. Maj:t,
varvid i huvudsak samma normer synes böra tillämpas som för ersättning
åt ämneskonsulent inom skolöverstyrelsen. Omorganisationen av inspektörsbefattningen
torde böra genomföras från och med budgetåret 1958/59.

Den föreslagna folkhögskolereformen torde också komma att medföra en
ökning av de administrativa göromålen inom folkbildningsroteln, varför
en viss förstärkning av biträdespersonalen blir ofrånkomlig. Jag räknar
på grund härav med att en ny extra ordinarie kanslibiträdestjänst bör
inrättas från och med budgetåret 1958/59.

Närmare förslag med anledning av vad jag här förordat torde få föreläggas
1958 års riksdag i samband med äskandena om anslag till skolöverstyrelsens
verksamhet.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 11^6 år 1957

VIII. Folkhögskolan och de stora årskullarna

1. Prognos

Planeringskommittén

Till ledning för bedömandet av den framtida utvecklingen inom folkhögskolan
har planeringskommittén verkställt en beräkning av elevantalet
under åren fram till 1970. Två alternativ, byggande på olika förutsättningar,
har därvid utarbetats.

Alternativ I bygger på förutsättningen, att den relativa tillströmningen
antages förbli oförändrad under hela perioden 1956—1970 och vara av
samma omfattning som år 1955. Folkhögskolans totala elevomslutning
skulle under sådana förhållanden stiga från 10 907 elever år 1956 till 16 672
elever år 1965, då den skulle nå sitt maximum. Ännu 1970 skulle antalet
folkhögskolelever vara så stort som 14 429. Ökningen från 1956 till 1965
skulle vara cirka 53 procent.

I alternativ II redovisas beräkningar, som utgår från förutsättningen,
att den relativa tillströmningen av elever antages under perioden fortsätta
att stiga i ungefär samma takt som under åren 1944—1945. Till utgångspunkt
har valts antagandet, att den årliga ökningen av procenttalet blir
0,25 för manliga och 0,90 för kvinnliga elever. I så fall skulle folkhögskolans
elevantal kulminera år 1968, då ett elevantal av 25 123 skulle uppnås. En
utveckling av detta slag skulle ställa synnerligen stora anspråk på läraroch
lokaltillgång.

För att ytterligare belysa frågan om det framtida lärar- och lokalbehovet
inom folkhögskolan har planeringskommittén med utgångspunkt från de
antagna alternativen gjort vissa beräkningar. För dessa beräkningar gäller,
att sommarkurserna antagits behålla genomsnittligt oförändrad andel av
det totala elevantalet jämfört med perioden 1951—1955, d.v. s. 24,7 procent.
Utifrån detta antagande har de beräkningar gjorts över antalet elever
vid vinterkurs, vilka redovisas i tabell 4. Där har också framräknats det
behov av lokalutrymmen, som skulle föreligga utöver de år 1956 tillgängliga
resurserna.

Vad de i det föregående beräknade förändringarna i folkhögskolans elevantal
betyder för skolornas personal- och lokalbehov framgår av tabell 5.
Där redovisas, hur stort behovet av matsalsplatser utöver 1956 tillgängliga
resurser kan beräknas vara, omräknat i antal matsalar för 60 personer.
Vidare redovisas elevrumsbehovet utifrån antagandet, att normalt 2 elever
bor tillsammans. För beräkningen av antalet lärosalar utöver år 1956 tillgängliga
har 30 elever per lärosal tagits som norm. Lärarbehovet slutligen

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

Tabell 4• Schematisk beräkning över antalet folkhög skolelever vid vinterkurs
åren 1957—1970 samt behov av matsals- och elevrumsplatser utöver

tillgången 1956.

Elevantal enligt alt. I

Elevantal enligt alt. II

År

Antal elever
vid vinter-kurs

Antal mat-salsplatser
utöver
antalet
1956

Antal elev-rumsplatser
utöver
antalet
1956

Antal elever
vid vinter-kurs

Antal mat-salsplatser
utöver
antalet
1956

Antal elev-rumsplatser
utöver
antalet
1956

1957

8 351

_

451

9117

_

1217

1958

8 649

—

749

9 840

—

1940

1959

8 972

—

1072

10 621

721

2 721

1960

8 951

—

1 051

10 999

1 099

3 099

1961

9180

—

1280

11711

1811

3 811

1962

10 190

290

2 290

13 489

3 589

5 589

1963

11360

1460

3 460

15 552

5 652

7 652

1964

12 235

2 335

4 335

17 306

7 406

9 406

1965

12 554

2 654

4 654

18 301

8 401

10 401

1966

12 424

2 524

4 524

18 671

8 771

10 771

1967

12 087

2187

4 187

18 715

8 815

10 815

1968

11 862

1962

3 962

18 918

9 018

11018

1969

11410

1510

3 510

18 702

8 802

10 802

1970

10 865

965

2 965

18 298

8 398

10 398

Tabell 5. Schematisk framställning av lokal- och lärarbehov inom folkhögskolan
åren 1957—1970 utöver år 1956 tillgäiigliga resurser.

Alternativ I

Alternativ II

År

Antal

Antal

Antal

matsalar

elevrum

Antal

Antal

matsalar

Antal

Antal

Antal

för 60
elever

för 2
elever

lärosalar

lärare

för 60
elever

elevrum

lärosalar

lärare

1957

_

226

15

27

_

609

41

72

1958

—

375

25

44

—

970

65

114

1959

—

536

36

63

12

1 361

91

160

1960

—

526

35

62

18

1 550

103

182

1961

—

640

43

75

30

1906

127

224

1962

5

1 145

76

135

60

2 795

186

329

1963

24

1 730

115

204

94

3 826

255

450

1964

39

2 168

145

255

123

4 703

314

553

1965

44

2 327

155

274

140

5 201

347

612

1966

42

2 262

151

266

146

5 386

359

634

1967

36

2 094

140

246

147

5 408

361

636

1968

33

1 981

132

233

150

5 509

367

648

1969

25

1755

117

206

147

5 401

360

635

1970

16

1483

99

174

140

5199

347

612

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1957

har beräknats med utgångspunkt från antagandet, att antalet elever per
lärare skall vara konstant eller samma som 1955/56, d. v. s. 17 elever per
lärare (rektorer, ämneslärare, ordinarie, extra ordinarie och extra) samt
även i övrigt oförändrade förhållanden.

En utveckling enligt alternativ I skulle innebära, att folkhögskolorna 1958
skulle ställas inför behovet att skaffa nya resurser utöver de reserver i fråga
om lokalutrymmen för elevförläggning och undervisning, som nu finns tillgängliga.
Behovet skulle efter 1961 snabbt öka och nå sin kulmen 1965,
då det skulle föreligga ett behov av omkring 2 300 elevrum utöver 1956 tillgängliga,
ytterligare 155 lärosalar och 274 lärare. Ännu vid utgången av
1970 skulle behovet av elevrum överstiga nuvarande resurser med nära
1 500 rum.

Följer utvecklingen alternativ II, skulle redan 1957 en betydande brist
på elevrum och lärosalar vara för handen, och lärarkåren skulle behöva
utökas 15 procent. 1962 skulle den enligt alternativ I uppnådda toppbelastningen
ha överskridits och först 1968 skulle enligt alternativ II kulmen nås
med ett behov av omkring 5 500 elevrum, 370 lärosalar och 650 lärare mer
än för närvarande.

I sina resonemang om den sannolika elevtillströmningen framhåller kommittén
att en rad olika faktorer är bestämmande för folkhögskolans utveckling.
Omständigheter av stor betydelse är takten i den tekniska utvecklingen,
växlingar i det allmänna konjunkturläget samt mera djupgående
förändringar i arbetstidslagstiftningen. Den tendens till senareläggande av
tidpunkten för inträde i arbetslivet, som påpekats av arbetskraftsutredningen,
kommer här att spela en roll. Fn synnerligen viktig faktor för tillslutningen
till folkhögskolorna är ungdomens möjligheter att inom det
allmänna skolväsendets ram få den grundläggande utbildning, som krävs
för tillträde till fackutbildningsanstalter av olika slag.

Endast i begränsad utsträckning kommer de stora årskullarna att få sin
grundutbildning inom enhetsskolans ram. För de studiebegåvade, som ej
kunnat få sin grundutbildning i enhetsskolan och som av det ena eller
andra skälet ej kunnat få realskoleutbildning, men som senare skapar sig
möjligheter till en fortsatt utbildning, kommer folkhögskolan i många fall
att te sig som en utväg.

Samtidigt som den allmänna kunskapsnivån med skolans utbyggnad stiger,
ökar också kraven på en kompletterande allmänbildning. Antalet personer
med examen från realskola (motsv.) får anses komma att bli så stort, att
behov uppstår av en komplettering av den allmänna utbildningen före inträde
vid fackutbildningsanstalt. Detta kompletteringsbehov torde komma
att bli särskilt påfallande för sådana, som genomgått y-linje, där de teoretiska
studierna beskurits.

Till de i det föregående berörda omständigheterna av betydelse vid bedömningen
av elevtillströmningen till folkhögskolan bör ytterligare anföras,
att man sannolikt redan nu har att räkna med ett uppdämt behov. Hur
stort detta behov är kan svårligen bedömas, så länge undersökningar över
antalet avvisade tillträdesberättigade sökande ej föreligger.

Kommittén framhåller, att utvecklingen inom det allmänna skolväsendet

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

ej komme att betyda en minskning av elevrekryteringen till folkhögskolan.
Även med den av kommittén förutsatta utbyggnaden av skolväsendet kan
ej alla behov tillgodoses. Det måste anses rimligt, att folkhögskolan tar
sin andel i ansvällningen av utbildningsbehovet. Framförallt torde detta
utbildningsbehov komma att finnas hos dem, som ej fått sin obligatoriska
utbildning inom enhetsskolan.

Remissyttranden

De tidigare nämnda två alternativen har behandlats i åtskilliga remissyttranden
och flertalet synes närmast ha funnit en utveckling enligt beräkningarna
i alternativ I antaglig. Dock finnes även skolor, som anser, att
man icke helt bör utesluta ett tredje alternativ, vilket innebär en relativ
minskning av elevantalet. Sveriges lantbruksförbund betraktar detta närmast
sannolikt, enär antalet påverkas av förlängd skolplikt, ökad tillströmning
till läroverken, förbättrade yrkesutbildningsmöjligheter m. in.

Relationen till enhetsskolans utbyggande, som utförligt diskuteras i betänkandet,
har behandlats av bland andra kooperativa förbundet»Den
takt i vilken enhetsskolan utbygges gör det ej möjligt för de stora årskullarna
att i större utsträckning få genomgå densamma, varför folkhögskolor
för dessa unga fortfarande är behövliga. Den snabba tekniska utvecklingen
gör behovet av väl skolat folk större, och detta gäller ej endast den tekniska
utbildningen utan även allmänbildningen. Det kommer att finnas behov
av att fackutbildningen kompletteras med medborgerlig bildning, inte minst
för rekrytering av de många förtroendeposterna i kommuner och folkrörelser.
Intresset för en sådan mer allmän studieinriktning hos elever, som avgår
ur enhetsskolan, har redan varit märkbart.»

Med utgångspunkt i erfarenheter från sin arbetsledarutbildning uttalar
svenska arbetsgivareföreningen, att en uppgift för folkhögskolan kan vara
att förstärka allmänbildningsunderlaget före arbetsledarutbildningen. Föreningen
anser en ändring av folkhögskolans studieinriktning önskvärd och
förordar en omdaning i riktning mot mera industriellt betonade ämnesområden,
som skulle ge en bättre anslutning till näringslivet i dagens svenska
samhälle.

I åtskilliga folkhögskolors yttranden vitsordas, att allt flera ungdomar
från tätorterna söker sig till folkhögskolan.

Skolöverstyrelsen anser det i hög grad nödvändigt, att särskilda åtgärder
vidtages för att möta det behov av utbildning på folkhögskolans åldersstadium,
som de närmaste åren stiger och under mitten av 1060-talet når
sin högsta höjd. Vad beträffar de av planeringskommittén verkställda framtidsberäkningarna
rörande antalet av de ungdomar, som under dessa år
kommer att söka sig till folkhögskolorna, anser sig överstyrelsen icke kunna
göra något bestämt uttalande. Överstyrelsen bedömer det dock, med beaktande
av folkhögskolans hittillsvarande utveckling, som mest realistiskt att
räkna med det första alternativet.

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr Vfi

66

Kungl. Maj:ts ''proposition nr l/f6 år 1957

2. Provisoriska byggnader

Planeringskommittén

Förslag

Planeringskommittén föreslår att statsbidrag skall få utgå för uppförande
av folkhögskolebyggnader av provisorisk karaktär, s. k. paviljonger, inrymmande
lärosalar och elevrum, varvid för budgetåret 1957/58 erfordras ett
anslagsbelopp av 500 000 kronor.

Motivering

Planeringskommittén finner det angeläget framhålla, att folkhögskolorna
även vid en av de stora årskullarna orsakad, mera tillfällig elevanhopning
inte får växa sig så stora, att för skolformen karakteristiska egenskaper
går förlorade. Å andra sidan kan det i en krissituation, i vilken det gäller att
åt så många som möjligt ge tillfälle till fortsatta studier, visa sig nödvändigt
att ge avkall på den i och för sig riktiga ståndpunkten, att en folkhögskola
inte bör växa utöver en viss gräns. Beträffande den principiellt betydelsefulla
frågan, i vad mån folkhögskolans undervisningskapacitet bör ökas
genom att intresset att grunda nya folkhögskolor uppmuntras från det allmännas
sida, förutsätter kommittén, att antalet folkhögskolor kommer att
tillväxa i ungefär samma takt som skett under tioårsperioden 1946—1956.

Kommitténs beräkningar visar emellertid, att folkhögskolorna för att
kunna möta den ökning av elevtillströmningen, som de stora årskullarna
kan ge upphov till, kommer att ställas inför nödvändigheten att i betydande
utsträckning provisoriskt öka sitt lokalbestånd. Vid sina undersökningar av
folkhögskolornas lokalkapacitet har planeringskommittén funnit, att någon
del av skolornas lokaliteter ofta är underdimensionerad i förhållande till
andra delar. Genom att folkhögskoleanläggningarna i sådana delar, främst
elevbostäderna, kompletterades med tillbyggnader av företrädesvis provisorisk
art skulle enligt kommitténs beräkning skolornas kapacitet ökas därhän,
att omkring 2 100 elever utöver elevantalet 1955/56 kunde beredas
plats utan att skolornas elevantal utökades i en omfattning som kan anses
direkt olämplig. För folkskolornas och realskolornas del har bristen på lokaler
i viss utsträckning täckts genom uppförandet av skolpaviljonger och
kommittén finner paviljongsystemet lämpligt även för folkhögskolornas
del, såväl då det gäller att öka antalet undervisninglokaler som antalet elevbostäder.

Planeringskommittén beräknar, att statens kostnader för elevrumspaviljonger
enligt samma bidragsprinciper, som gäller för andra skolformers provisoriska
klassrumspaviljonger, kommer att uppgå till omkring 5 000 kronor
per eleyrum (2 elever) och föreslår, att för budgetåret 1957/58 500 000
kronor i form av reservationsanslag ställes till förfogande för kompletterande
om- och tillbyggnad av provisorisk karaktär vid folkhögskolor. Kommittén
förutsätter därvid, att sådant anslag ej inverkar på storleken av det
av skolkommissionen föreslagna anslaget till byggnadsbidrag vid folkhögskolor,
vilket endast kan anses gälla behovet av upprustning av nu befintliga
folkhögskolors permanenta lokalbestånd.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 146 år 1957

67

Remissyttranden

Svenska folkhögskolans lärarförening understryker, att ett ökat antal
elever även medför krav på större fritidsutrymmen och kanske även ytterligare
lärar- och ekonomipersonal, för vilken skolorna i de flesta fall blir nödsakade
att skaffa bostäder. Förening;en betonar därför, att varje utbyggnad,
som åsyftar en mera väsentlig ökning av elevantalet, kommer att beröra
samtliga typer av byggnader.

Flertalet folkhögskolor har ansett sig kunna tillstyrka paviljongsystemet.

Svenska landstingsförbundet anser det angeläget, att behovet av elevplatser
i görligaste män tillgodoses, främst genom provisoriska anordningar.
Arbetsgivareföreningen finner kommitténs förslag acceptabla, och landsorganisationen
instämmer i kommitténs förslag om en utökning av underdimensionerade
delar av byggbeståndet men ifrågasätter om denna komplettering
bör ske genom provisoriska byggnader.

Även övriga huvudmannaorganisationer ställer sig i stort sett positiva
till förslaget. Flera framhåller dock att nystartande av folkhögskolor är att
föredraga framför provisoriska anordningar.

Enligt skolöverstyrelsens uppfattning bör man för att möta det ökade
utbildningsbehovet vid folkhögskolorna i första hand bereda möjligheter
för nystartande av skolor i något större omfattning än vad hittills varit
fallet. Det torde knappast vara anledning förutsätta, att för detta ändamål
uppförda lokaler och anställd lärarkraft icke kommer att fylla ett behov,
även då vågen av ungdomar passerat folkhögskoleåldern.

Överstyrelsen finner sig kunna förorda, att provisoriska lokaler anskaffas
i de fall, då elevantalet vid vederbörande folkhögskola därigenom kan ökas.
Överstyrelsen anser sig böra rekommendera denna metod särskilt för de
skolor, som nu har mindre än 80 elever. Detaljerna i kommitténs förslag finner
sig överstyrelsen kunna förorda; dock torde statsbidrag för ändamålet
knappast kunna utverkas förrän från och med budgetåret 1958/59.

Statskontoret erinrar om att ämbetsverket i tidigare sammanhang avstyrkt
att statsbidrag till byggnader för folkhögskolor införes. Skulle emellertid
sådana bidrag komma att utgå, synes det knappast finnas anledning
att från statligt stöd undantaga skolpaviljonger.

3. Filialskolor m. m.

Planeringskommittén

Förslag

Planeringskommittén föreslår att upprättande av tillfälliga s. k. filialskolor
i internatets eller externatets form underlättas genom att statsbidrag
får utgå till särskild ersättning åt rektor och filialskoleföreståndare och att
nedsättning av undervisningsskyldigheten för dessa befattningshavare medgives.

68

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 11+6 år 1957

Planeringskommittén förordar därvid att endast ordinarie ämneslärare
vid folkhögskola utses till filialskoleföreståndare, att föreståndararvode
skall utgå med 1 000 kronor per år och att föreståndare vid filialskola får
åtnjuta samma nedsättning i undervisningsskyldigheten som för närvarande
beviljas rektor vid folkhögskolor. För huvudskolans rektor föreslås
ökningen i arbetsbördan kompenseras på så sätt att denne erhåller ett tillläggsarvode
av 1 000 kronor per år samt medges nedsättning i sin undervisningsskvldighet
till vad som kan medges för rektor vid realskola, d. v. s.
lägst 12 veckotimmar.

Planeringskommittén har vidare såsom en av utvägarna att möta ökat
behov av elevplatser diskuterat införandet av två halvårskurser per år, men
avvisat denna möjlighet såsom utgörande en ren nödfallslösning.

Motivering

Filialskolor skulle i administrativt och pedagogiskt hänseende vara direkt
knutna till de permanent verksamma folkhögskolorna men i övrigt fungera
som helt självständiga folkhögskolor. En av den permanenta skolans mera
erfarna lärare skulle anförtros uppgiften att som biträdande rektor organisera
och leda filialskolans arbete. Undervisningen torde i övrigt till största
delen komma att ske med tillfällig arbetskraft. Byggnader, som tillfälligt
kan tänkas användas både för undervisning och förläggning, är t. ex. pensionat,
samlingslokaler eller skolbyggnader, som genom skolorganisatoriska
åtgärder icke längre användes för skoländamål. Filialskolor kan, hävdar
kommittén, upprättas som externat i tätorter, där eleverna på egen hand
kan lösa sin bostadsfråga. En utveckling enligt alternativ II skulle innebära,
att år 1965 borde, om folkhögskolornas antal vuxit till 110, var och en av
dem upprätta två filialskolor om genomsnittligt 32 elever.

Remissyttranden

Svenska folkhög skolans lärarförening framhåller att utformningen av förslaget
om s. k. filialskolor förebygger vissa avvecklingsproblem, som annars
skulle inställa sig vid expansionstidens slut. Samtidigt innebär det, att de
erfarna lärarna sprides ut till de olika skolföretagen och placeras i ställningar,
där de verkligen kan göra sig gällande. Från dessa synpunkter är
förslaget värt allt erkännande. Tveksamhet måste däremot råda om möjligheterna
att i mera betydande utsträckning förverkliga förslaget. Lärarföreningen
efterlyser en närmare precisering av förhållandet mellan moderskolan
och filialskolan och framhåller, att sökandet efter anläggningar, som med
endast obetydliga ombyggnader skulle lämpa sig som lokaler för nya folkhögskolor,
måste försvåras av kravet, att dessa anläggningar skall vara belägna
i en hittillsvarande skolas omedelbara närhet. Resultatet måste bli ett
annat, om sökandet fick vara geografiskt obundet och man kunnat acceptera
tanken på fristående provisoriska folkhögskolor.

Övervägande antalet folkhögskolor ställer sig tvekande inför förslaget om
filialskolor. Bland annat befaras, att huvudskolorna skulle mista sina
bästa lärarkrafter och att filialskolorna vid sidan av ledarna skulle kunna
påräkna endast tillfällig arbetskraft. Fara skulle föreligga för en kvalitetsförsämring
till förmån för kvantiteten.

69

Kungl. Maj:ts ;proposition nr l.f6 år 1957

Landsorganisationen anser planeringskommitténs förslag att skapa separata
skolenheter i form av filialskolor förtjäna prövas i större utsträckning
än vad som hittills skett. På längre sikt måste ändock möjligheterna att
bygga nya folkhögskolor vara den grund, på vilken folkhögskolans expansion
kan ske. Enligt kooperativa förbundet är vägen med filialskolor ej den
lyckligaste, men troligen är den vägen oundviklig. N ationaltemplarorden
hyser uppfattningen att flertalet rörelseskolors huvudmän ej utan särskilda
statsstöd kan upprätta filialskolor. Frikyrkliga studieförbundet befarar att
det kommer att menligt inverka på rekryteringen till moderskolan att
elev vid anmälan ej vet var han kommer att placeras. Likartade farhågor
uttalar Sveriges lantbruksförbund.

Det diskuterade uppslaget att införa två halvårskurser per år torde enligt
svenska folkhögskolans lärarförenings mening möta motstånd inom folkhögskolan.

Flera remissinstanser har emellertid upptagit spörsmålet och är i viss mån
positiva till förslaget. Sålunda anför Värmlands folkhögskola i Molkom att
vinter- och sommarkurser där ordnats så, att kvinnliga elever kan gå första
årskursen på vintern och andra årskursen på sommaren eller första årskursens
teoretiska linje på sommaren och andra årskursen på vintern. Endast
goda erfarenheter har gjorts härav. En anpassning skulle kunna ske efter
landsbygds- och tätortsungdomars möjlighet att disponera tid under olika
årstider. Sommarkurserna "borde få bättre stöd. Sommar- och vinterkurserna
kunde göras lika långa, exempelvis 21 veckor vardera. Landsorganisationen
finner kommittén ej ha anfört bärande skäl för att avvisa tanken
på två folkhögskolekurser inom ramen av ett år vid skolor, som ej har fortsättningskurs.

Godtemplarorden instämmer däremot med kommittén närmast av det
skälet att anordningen med dubbla kurser skulle medföra svårigheter för
folkrörelserna att ordna kortare kurser på folkhögskolorna. Denna kontakt
mellan folkhögskolan och organisationsvärlden bör bibehållas och helst
byggas ut.

Beträffande förslaget om filialskolor ställer sig skolöverstyrelsen tveksam.
Om detta arrangemang skall innebära en väsentlig fördel, måste
huvudskola och filialskola i relativt stor omfattning ha lärare m. m. gemensamt.
Detta kommer — särskilt om skolorna ej, såsom lärarföreningen utgått
från, skulle ligga i varandras omedelbara närhet — att betyda avsevärda
samordningsproblem. Om skolorna har egen utrustning och egna
lärare, finns å andra sidan ingen anledning att inte ge även filialskolorna
självständig ställning.

Överstyrelsen understryker de påpekanden, som gjorts i några yttranden,
om möjligheten att upprätta filialskolor i städer i folkhögskolors närhet,
liksom möjligheten att utnyttja redan förefintliga skollokaler och förläggningsrum
(exempelvis lantmannaskolor). Pa denna väg kan beredas lokaler
utan särskilda investeringar.

Överstyrelsen utgår från att uppkommande frågor om upprättande av
filialer till folkhögskolor får prövas från fall till fall och att de erfarenheter,
som därvid vinnes, får ligga till grund för eu omprövning av frågan i sinom

70

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 146 år 1957

tid. Av riksdagen synes böra utverkas bemyndigande för Kungl. Maj:t att
meddela beslut i sådant avseende och att fastställa löner och undervisningsskyldighet.

Beträffande förslaget om två huvudkurser årligen framhåller överstyrelsen,
att folkhögskolorna bör stimuleras till försök i sådan riktning.

Statskontoret anser att frågor om inrättande av filialskolor bör prövas
från fall till fall och därvid underställas riksdagen.

Arbetsmarknadsstyrelsen ställer sig tveksam till förslaget om filialskolor
och anser att sådana skolor endast bör upprättas som mera tillfälliga nödfallsåtgärder
och att man i stället bör stödja tillkomsten av dels nya folkhögskolor,
dels speciella preparandkurser. Preparandkurserna skulle förbereda
eleverna för inträde i utbildningsanstalter där realexamenskunskaper formellt
eller reellt är en fordran. En utbyggnad av systemet med dylika kurser
bör enligt styrelsens mening komma till stånd på större tätorter, där undervisningen
kunde ordnas helt eller delvis på kvällstid. Genom att konkurrensen
om platserna vid folkhögskolorna på så sätt skulle minska, torde
landsbygdsungdomarna få större möjligheter att skaffa sig kompletterande
skolunderbyggnad vid folkhögskolorna, vilka genom sina internat är särskilt
lämpade för ungdomar, som under studietiden ej kan bo hemma.

Vad angår förslaget om dubbla huvudkurser säger sig arbetsmarknadsstyrelsen
vara medveten om att vissa organisatoriska svårigheter kan komma
att uppstå, men håller dock före att möjligheterna för en dubblering av
vinterkurserna bör närmare undersökas, innan man genomför investeringar
i mer eller mindre tillfälliga filialskolor och paviljongbyggen.

4. Prognosverksamhet

Planeringskommittén

Förslag

Planeringskommittén föreslår att som ett led i en allmän prognosverksamhet
undersökningar över det dokumenterade behovet av elevplatser vid
folkhögskolorna genomföres med lämpliga tidsintervaller samt att i den av
kommittén i annat sammanhang föreslagna prognosverksamheten över det
framtida lärarbehovet särskilda beräkningar göres över folkhögskolans
lärarbehov.

Motivering

Kommittén har som nämnts sökt verkställa schematiska beräkningar
rörande folkhögskoleväsendets framtida utveckling för att få hållpunkter
för en diskussion om hithörande problem. Emellertid torde endast en kontinuerligt
bedriven prognosverksamhet kunna ge tillräcklig säkerhet för
bedömandet av den fortsatta planeringen av folkhögskolans verksamhet
med hänsyn till elevunderlaget. Vid utformningen av en allmän prognosverksamhet
bör sålunda tagas i betraktande det prognosbehov som före -

71

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

ligger för folkhögskolans del, inte minst med hänsyn till behovet att studera
dess möjligheter att anpassa sig efter samhällsförändringarna.

En svårighet beträffande bedömandet av elevutvecklingen är, att kännedom
ej stått att få om det uppdämda behovets omfattning. Skolorna borde
därför uppmanas anteckna personliga data om ej antagna sökande, även
sådana som ej gjort formell inträdesansökan. Många av dessa har måhända
sökt till flera folkhögskolor. Att dessutom få en uppgift om antalet av dem,
som på grund av kännedom om att antalet platser redan är fyllt eller dylikt
avstår från planer på att söka till folkhögskola, låter sig ej göra. De förstnämnda
beräkningarna torde emellertid vara tillräckliga, och kommittén
föreslår att skolöverstyrelsen utverkar uppdrag att med intervaller på två
eller tre år undersöka det dokumenterade antalet elevplatser vid folkhögskolorna.

Remissyttranden

Av remissinstanserna har så gott som samtliga lämnat kommitténs förslag
rörande prognosverksamhet utan erinran. En folkhögskola, Önnestad,
anser denna verksamhet utomordentligt viktig: en sund anpassning av skolformerna
till mera bestående förändringar i samhällsbilden fordrar god kartläggning
och förtidsplanering.

Skolöverstyrelsen understryker behovet av utbyggd prognosverksamhet
för folkhögskolorna vad beträffar både elevutveckling och lärarbehov.
Denna verksamhet bör bedrivas av överstyrelsen på sätt kommittén föreslagit.

Statskontoret liksom arbetsmarknadsstyrelsen avstyrker den föreslagna
prognosverksamheten.

5. Departementschefen

Den uppskattning av elevantalet vid folkhögskolorna under åren fram
till 1970, för vilken tidigare redogjorts, är av planeringskommittén endast
avsedd som exempel på möjliga alternativ i utvecklingen. Det lägre alternativet
utgår ifrån en relativt sett oförändrad tillströmning under hela
perioden, vilket skulle innebära 7,3 procent och 17,7 procent av antalet
manliga födda 21 år respektive kvinnliga födda 20 år tidigare. Det högre
alternativet utgår ifrån att den relativa tillströmningen fortsätter att stiga
under perioden i ungefär samma takt som under åren 1944—1955, d. v. s.
med en årlig ökning av de i det lägre alternativet nämnda procenttalen för
manliga och kvinnliga elever med 0,25 respektive 0,90.

I det närmaste lika svårt som att bedöma elevtillströmningen till folkhögskolan
sedan enhetsskolan allmänt genomförts är det att med någon
större säkerhet bedöma utvecklingen under de närmaste femton åren. Folkhögskolan
har alltmer vidgat sin rekryteringsbas och ökat sin elevtillströmning,
samtidigt som det allmänna skolväsendet byggts ut. Under senare år

72

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 146 år 1957

har antalet sökande, som avvisats på grund av platsbrist, också vuxit.
Men av detta kan man knappast dra den slutsatsen att det även i fortsättningen
skall bli den ökning i det relativa antalet elever, som det högre
alternativet anger. Det är så mycket mindre troligt som de ungdomskategorier,
från vilka folkhögskolan i första hand rekryteras, icke kommer att
öka i så stor omfattning som årskullarna i genomsnitt. Man torde nämligen
få utgå ifrån att folkhögskoleleverna även under det närmaste årtiondet i
stor utsträckning kommer från landsbygden och mindre tätorter. Arbetsmarknadsstyrelsen
har i sitt remissvar påpekat, att antalet ungdomar i
åldrarna 15—20 år kommer att öka under åren 1950—65 i hela riket med
48 procent, i städerna med 73 procent och på landsbygden med 31 procent.
Jag anser för egen del i likhet med flertalet remissinstanser, att av de
framräknade alternativen det lägre är mest sannolikt, och det bör därför
tas som utgångspunkt för den fortsatta planeringen.

De förslag till åtgärder, som i det följande behandlas, syftar endast till
att skapa förutsättningar för folkhögskolorna att kunna ta emot de stora
årskullarna. Någon skyldighet att anpassa sin kapacitet efter de stigande
behoven kan självfallet inte åläggas skolorna. Jag är emellertid övertygad
om att de är villiga att göra sin insats för att 1960-talets ungdom skall få
samma möjlighet som tidigare årskullar till vidare skolning. På längre sikt
torde det också vara i folkhögskolans eget intresse att kunna ta emot samma
relativa antal elever som nu, då en nedgång i den relativa tillströmningen
under 1960-talet troligen skulle bli mycket svår att hämta igen
längre fram, när enhetsskolan blivit helt genomförd.

I det föregående har redogjorts för planeringskommitténs undersökning
av folkhögskolornas nuvarande lokaltillgångar och dess beräkning av deras
framtida behov. Enligt det av kommittén framräknade lägre alternativet
skulle elevtillströmningen snabbt öka efter 1961 och nå sin kulmen 1965,
då det skulle föreligga ett behov av omkring 2 300 elevrum utöver de 1956
tillgängliga och ytterligare 155 lärosalar, detta under förutsättning av oförändrade
relationer mellan vinter- och sommarkursernas elevantal.

Jag räknar med att det för statsmakternas del skall kunna vara möjligt
att, om efterfrågan så motiverar och det från allmänna synpunkter befinnes
lämpligt, medgiva statsunderstöd åt nya folkhögskolor i ungefär
samma takt som under närmast föregående tioårsperiod, d. v. s. med två
ä tre skolor per år. Ett dylikt tillskott fyller dock endast en del av det beräknade
utvidgningsbehovet. Huvudparten av ökningen måste de redan
befintliga skolorna söka tillgodose. Till en del bör detta kunna ske genom
att skolorna kompletterar sitt byggnadsbestånd med provisoriska lokaler.
Det tillskott av lokaler, som härigenom skapas, kan med säkerhet komma
till god användning också efter toppbelastningen, bland annat för kortare
kurser och konferenser, som anordnas samtidigt med pågående vinterkurs.

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

Då folkhögskolorna för att rätt kunna fylla sin uppgift inte bör växa sig
alltför stora, anser jag emellertid, i likhet med skolöverstyrelsen, att denna
utväg i första hand bör komma i fråga för skolor, som nu har mindre än SO
elever. Jag biträder kommitténs förslag att statsbidrag skall kunna utgå
för anordnande av provisoriska lokaler vid folkhögskolorna. Bidraget torde
böra erhålla i huvudsak samma utformning, som jag i propositionen 1957:
122 (s. 105 och 106) förordat beträffande statsbidraget till provisoriska skollokaler
inom det allmänna skolväsendet, och alltså utgå med 325 kronor per
kvadratmeter nettogolvyta. Bidraget torde böra bestridas ur det av mig
i det föregående förordade reservationsanslaget till bidrag till byggnadsarbeten
vid folkhögskolor.

Mot kommitténs förslag om tillfälliga filialskolor, som i administrativt
och pedagogiskt hänseende skulle vara direkt knutna till de permanent
verksamma folkhögskolorna, har åtskilliga remissinstanser riktat kritik.
Enligt min mening är denna kritik i stort sett befogad. Men å andra sidan
måste det från både skolornas och samhällets synpunkter vara fördelaktigare
att göra mindre kostnadskrävande kortsiktiga investeringar i dylika
filialskolor än att bygga ut permanenta folkhögskolor utöver en kapacitet,
som kan anses erforderlig även på längre sikt. Jag förordar därför, att uppkommande
frågor om anordnande av filialskolor tills vidare får prövas av
Kungl. Maj:t från fall till fall och att de erfarenheter, som därvid vinnes,
får ligga till grund för en senare omprövning av spörsmålet.

Planeringskommittén har vidare diskuterat möjligheterna av att fylla
det ökade behovet av elevplatser genom att införa två halvårskurser per
år eller tre halvårskurser under loppet av två år. Kommittén anser emellertid,
att sådana lösningar bör tillgripas endast om övriga åtgärder för att
öka folkhögskolans elevkapacitet visar sig otillräckliga. Flera remissinstanser
delar denna kritiska inställning till förslaget bland annat med hänvisning
till att skolornas övriga folkbildningsverksamhet skulle bli lidande.

Självfallet skulle en dylik dubblering skapa problem för skolorna. Under
rådande förhållanden är det emellertid i högsta grad önskvärt att skolornas
kapacitet utnyttjas på ett bättre sätt än vad som på sina håll hittills gällt
under sommarhalvåret. Jag anser därför i likhet med skolöverstyrelsen, att
folkhögskolorna bör stimuleras till försök att anordna två halvårskurser
per arbetsår. Vidare bör erforderlig dispens från gällande stadga kunna
medgivas för skola, som önskar anordna tre halvårskurser under loppet av
två år. En dylik dubblering av kurserna bör dock icke få leda till att
eleverna i alltför stor utsträckning börjar i högre årskurs omedelbart efter
genomgång av den lägre kursen. Jag delar därutinnan kommitténs uppfattning,
att cn så uppdriven studietakt skulle inverka menligt på studieresultatet.
Genom bland annat koncentrationsläsning bör det vidare tillses,
6 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 11^6

74

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 146 år 1957

att lärare vid skola, som anordnar mer än en längre kurs per läsår, icke
kommer i ett sämre läge än lärare vid övriga skolor.

Det har tidigare påpekats hur osäker varje bedömning av folkhögskolans
framtida elevutveckling är. Till en del beror detta på att kännedom saknas
om storleken av det uppdämda behov, som nu föreligger. Planeringskommittén
har därför föreslagit, att undersökningar med jämna tidsintervall
utföres rörande storleken av det antal sökande, som formellt är inträdesberättigade
men som på grund av platsbrist ej kunnat anvisas elevplats
vid folkhögskola. Jag vill i anledning härav framhålla, att det bör ankomma
på skolöverstyrelsen att i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen och
inom ramen för tillgängliga resurser göra de undersökningar, som överstyrelsen
finner erforderliga för att underbygga sina blivande äskanden och
övriga framställningar beträffande folkhögskolornas verksamhet.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 146 1957

75

IX. Hemställan

Bortsett från vad jag förordat beträffande vissa särskilda bestämmelser
för musiklinjen vid Framnäs folkhögskola (kap. VI) och beträffande personalorganisationen
på skolöverstyrelsens folkbildningsrotel (kap. VII) bör
de förslag, som jag här framlagt, träda i kraft från och med arbetsåret
1958/59. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att efter förslag av skolöverstyrelsen
utfärda de närmare bestämmelser, som påkallas av vad jag i
olika hänseenden förordat. I samband med utarbetandet av erforderliga
detalj föreskrifter torde lämpligen böra göras en allmän översyn av de olika
bestämmelser, som gäller för folkhögskolornas verksamhet. Skulle härvid
uppkomma ytterligare frågor av beskaffenhet att böra underställas riksdagens
prövning, torde tillfälle därtill finnas i samband med anslagsäskandena
till 1958 års riksdag.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen att

a) godkänna av mig i det föregående förordade riktlinjer
för folkhögskolans ställning och uppgifter, att tillämpas tills
vidare från och med arbetsåret 1958/59;

b) godkänna av mig förordade grunder för statsbidrag till
byggnadsarbeten m. m. vid folkhögskolor, att tillämpas tills
vidare från och med arbetsåret 1958/59;

c) godkänna av mig förordade grunder för allmänt driftbidrag
till folkhögskolor, att tillämpas tills vidare från och
med arbetsåret 1958/59;

d) godkänna av mig förordade riktlinjer för behandlingen
av frågor rörande folkhögskolan och de stora årskullarna.

Vad departementschefen sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt, bifaller Hans Maj:t
Konungen samt förordnar, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bertil Cederlund

76

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 146 1957

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

I. Inledning ..................................................... 3

Departementschefen ........................................... 4

II. Nuvarande förhållanden ....................................... 6

1. Gällande bestämmelser m. m................................. 6

2. Folkhögskolornas antal och storlek .......................... 8

3. Elever .................................................... 9

4. Lärare .................................................... 11

5. Lokaltillgång och byggnadsekonomiskt läge .................. 11

6. Driftsekonomiskt läge ...................................... 14

III. Folkhögskolans arbetsformer ................................... 16

1. Folkhögskolansuppgifterm.m............................... 16

2. Läsår. Vinterkurs m. m..................................... 20

3. Kortare kurser............................................. 22

4. Tredje årskurs. Specialkurs ................................. 25

5. Departementschefen ........................................ 28

IV. Elevfrågor .................................................... 34

1. Vitsord.................................................... 34

2. Inträdesfordringar.......................................... 37

3. Skydd för elevs arbetsanställning............................ 39

4. Departementschefen ........................................ 40

V. Lärarfrågor ................................................... 43

1. Kompetenskrav och utbildning.............................. 43

2. Tjänstgöring i annat folkbildningsarbete...................... 46

3. Departementschefen ........................................ 48

VI. Statsbidrag till folkhögskolorna ................................. 51

1. Byggnadsbidrag ............................................ 51

2. Driftbidrag ................................................ 54

3. Departementschefen ........................................ 56

VII. Tillsynsmyndighet ............................................ 60

1. Förslag.................................................... 60

2. Departementschefen ........................................ 60

VIII. Folkhögskolan och de stora årskullarna.......................... 62

1. Prognos ................................................... 62

2. Provisoriska byggnader ..................................... 66

3. Filialskolor m. m........................................... 67

4. Prognosverksamhet......................................... 70

5. Departementschefen ........................................ 71

IX. Hemställan ................................................... 75

Ivar Hffiggströms Boktryckeri AB • Stockholm 1957

670467