Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1957

1

Kr 142

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) så
ock om fortsatt giltighet av samma lag; given Stockholms
slott den 22 mars 1957.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till lag om ändring i valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) så ock om fortsatt
giltighet av samma lag.

GUSTAF ADOLF.

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att valutalagen, som gäller till och med den 30
juni innevarande år, skall erhålla förlängd giltighetstid till och med den
30 juni 1958.

Härjämte framlägges förslag om ändring av den nuvarande administrativa
ordningen för handläggning av valutaregleringsärenden. Förslaget, som
i huvudsak grundar sig på en av fullmäktige i riksbanken hösten 1955
gjord framställning, innebär, att valutakontorets befattning med sådana
ärenden upphör och att ärendena överflyttas till riksbanken för handläggning
av en särskild valutastyrelse. Valutastyrelsen föreslås bestå av, förutom
ledamöter ulsedda inom riksbanken, företrädare för valutabankerna,
det enskilda näringslivet samt mera allmänna intressen. Valutastyrelsens
beslut skall kunna överklagas hos bankofullmäktige. Den nya organisationen
skall enligt förslaget träda i kraft den 1 juli 1957.

1 Iiihrtng till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 142

2

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1957

Förslag

till

lag om ändring i valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) så ock
om fortsatt giltighet av samma lag

Härigenom förordnas, dels att 2 och 6 §§ valutalagen den 22 juni 1939
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att i nämnda lag
skall införas en ny paragraf, benämnd 6 a §, av nedan angiven lydelse dels
ock att lagen, vilken jämlikt lag den 27 april 1956 (nr 149) gäller till och
med den 30 juni 1957, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni
1958.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

2 §.

I förordnande, som Konungen jämlikt 1 § meddelar, må föreskrivas:

1) att allenast riksbanken och bankaktiebolag, som riksbanken därtill
bemyndigar (valutabank), må driva handel med utländska sedlar och skiljemynt,
med växlar, checkar, andra penninganvisningar och fordringar, som
innefatta rätt till betalning i utländskt mynt (utländska betalningsmedel
och utländska fordringar), ävensom med aktier, obligationer och likartade
värdepapper, vilka äro utfärdade av någon, som är bosatt i utlandet (utländska
värdepapper);

2) att utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska
värdepapper må, mot vederlag som bestämmes i svenskt mynt, förvärvas och
föryttras allenast i den omfattning och på de villkor Konungen eller, efter
Konungens bemyndigande, riksbanken bestämmer;

3) att dylika tillgångar skola erbjudas riksbanken eller valutabank till inlösen
mot kontant ersättning i svenskt mynt;

4) att svenska och utländska betalningsmedel, fordringar och värdepapper
icke utan särskilt tillstånd må utföras ur riket eller på annat sätt överföras
till utlandet eller överlåtas å den, som är bosatt i utlandet;

5) att dylika tillgångar icke utan 5) att dylika tillgångar icke utan
särskilt tillstånd må införas till riket; tillstånd av riksbanken må införas

till riket;

6) att över värdepapper, som införes till riket eller som här förvaras för
den, som är bosatt i utlandet, så ock över köpeskilling, som influtit vid försäljning
av sådana värdepapper, ej må förfogas i vidare mån än Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande, riksbanken bestämmer; och

7) att i annat hänseende än under 7) att i annat hänseende än under

2)—6) sägs ej må över utländska be- 2)—6) sägs ej må över utländska be -

talningsmedel, utländska fordringar
och utländska värdepapper utan särskilt
tillstånd förfogas annorledes än
genom föryttring till riksbanken eller
till valutabank.

talningsmedel, utländska fordringar
och utländska värdepapper utan tillstånd
av riksbanken förfogas annorledes
än genom föryttring till riksbanken
eller till valutabank .

Genom förordnande------- tillkommande befogenheter.

3

Kungi. Maj:ts proposition nr li2 år 1957

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 §.

Konungen äge uppdraga åt riksbanken
att giva närmare föreskrifter
rörande tillämpningen av meddelat
förordnande.

Konungen må ock uppdraga åt
riksbanken att pröva och avgöra ansökningar
om tillstånd, vartill förordnandet
giver anledning, samt att
i övrigt handlägga de ärenden, som
föranledas av förordnandet, och vare
riksbanken skyldig ställa sig till efterrättelse
av Konungen därutinnan
meddelade särskilda föreskrifter.

6

Riksbanken må meddela närmare
föreskrifter rörande tillämpningen av
meddelat förordnande.

Ärenden som föranledas av förordnandet
skola prövas och avgöras av
riksbanken.

§•

Riksbankens beslutanderätt enligt
denna lag utövas inom riksbanken av
en styrelse (valutastyrelsen), bestående
av sju ledamöter. Fyra av ledamöterna
jämte suppleanter för dem utses
av Konungen. Övriga ledamöter
jämte suppleanter utses av fullmäktige
i riksbanken.

Valutastyrelsens beslut må överklagas
hos fullmäktige i riksbanken
inom tre veckor från det klaganden
fick del av beslutet.

Av fullmäktige utsedd ledamot eller
suppleant, som deltagit i styrelsens
beslut, äger påfordra att beslutet
underställes fullmäktige för prövning.
Yrkande härom skall framställas genast
efter beslutets fattande.

Mot fullmäktiges beslut må talan ej
föras.

Närmare bestämmelser rörande valutastyrelsen
meddelas i bankoreglementet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1957.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1957

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj. t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1 mars
1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Sträng, Ericsson, Andersson, Hedlund, Persson, Lindström,
Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om fortsatt valutareglering
och vissa därmed sammanhängande organisatoriska spörsmål samt anför
därvid följande.

I. Inledning

Genom valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) har Kungl. Maj :t erhållit
befogenhet att, när riksdagen ej är samlad, under vissa förutsättningar förordna
om inskränkning i olika hänseenden av förfoganderätten över utländska
betalningsmedel m. in. Under tid, då riksdagen är samlad, äger Kungl.
Maj:t enahanda befogenhet efter inhämtande av riksdagens samtycke. Lagen
gällde ursprungligen till och med den 31 mars 1940 men har därefter
erhållit fortsatt giltighet, senast genom lag den 27 april 1956 (nr 149), enligt
vilken giltighetstiden utsträckts till och med den 30 juni 1957. Genom lag
den 28 juni 1940 (nr 613) erhöll 5 § valutalagen ändrad lydelse.

Med stöd av valutalagen utfärdades efter inhämtande av riksdagens samtycke
valutaförordningen den 25 februari 1940 (nr 97). I denna förordning,
vilken jämlikt valutalagen icke gäller längre än sagda lag äger giltighet, har
vissa ändringar genomförts genom förordningar den 17 maj 1940 (nr 348),
den 28 juni 1940 (nr 614), den 9 maj 1941 (nr 244), den 20 oktober 1944
(nr 693), den 26 januari 1945 (nr 16), den 3 juni 1949 (nr 312) och den 3
juni 1955 (nr 303).

De ärenden, vilka föranledes av valutaregleringen, upptages och avgöres
av valutakontoret, som enligt särskilt utfärdad instruktion den 25 februari
1940, nr 125, utgör riksbankens organ för handläggning av frågor rörande
tillämpningen av valutaförordningen.

Mot bakgrunden av den ekonomiska utvecklingen och de därav betingade
förändringarna i de faktiska förutsättningarna för upprätthållandet av eu
valutareglering tillsatte fullmäktige i riksbanken år 1954 en särskild kom -

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1957

mitté med uppdrag att utreda frågan om valutaärendenas handläggning m. in.
Efter slutfört arbete överlämnade kommittén med skrivelse den 30 juni 1955
till fullmäktige en promemoria med utredning och förslag angående valutaregleringens
handhavande m. in. Det i promemorian upptagna förslaget
innebar i huvudsak att valutakontorets befattning med valutaärendena skulle
upphöra och att dessa ärenden skulle överflyttas på riksbanken och där
handläggas av en särskild valutastyrelse. Promemorian innefattade härjämte
förslag om ett särskilt besvärsförfarande i valutaärenden. Slutligen ifrågasatte
kommittén översyn i vissa hänseenden av valutalagstiftningen.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 13 oktober 1955 anslöt sig bankofullmäktige
till vad kommittén anfört samt hemställde om den förändring av
organisationen för valutaärendenas handläggning jämte den översyn av lagstiftningen
som kommittén ifrågasatt. Över bankofullmäktiges skrivelse avgavs
på sin tid, efter remiss, yttranden av justitiekanslersämbetet, bank- och
fondinspektionen, besvärssakkunniga, fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska
bankföreningen, Sveriges allmänna exportförening och Sveriges grossistförbund.
Härjämte inkom Sveriges industriförbund med en skrift i ärendet.

I samband med att jag i fjol våras genom proposition nr 72 underställde
riksdagen förslag till den senaste förlängningen av valutalagen erinrade jag
om bankofullmäktiges nämnda framställning och anmälde min avsikt att
inom den närmaste tiden begära Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillsätta
en särskild utredning med uppdrag att verkställa den begärda översynen av
valutalagstiftningen.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 18 maj 1956 tillkallade jag
härefter regeringsrådet Frank Öhman, tillika ordförande, ledamoten av
riksdagens andra kammare, ombudsmannen Sture Henriksson, och t.f. bankdirektören
hos riksbanken Sven Joge att såsom sakkunniga verkställa en
översyn i vissa hänseenden av valutalagstiftningen.

Vid fullgörandet av sitt uppdrag har de sakkunniga, i fortsättningen benämnda
1956 års utredning, först upptagit de lagstiftningsfrågor, som sammanhänger
med de av bankofullmäktige föreslagna organisatoriska förändringarna,
samt därvid speciellt behandlat spörsmålet om besvärsrätten
i valutaärenden. Med skrivelse den 12 december 1956 har utredningen i särskild
promemoria (stencilerad) framlagt förslag i nu berörda delar. Av utredningen
upprättade författningsförslag torde såsom Bihang få fogas till
detta protokoll.

över promemorian har, efter remiss, yttranden inkommit från justitiekanslersämbetet,
fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret,
bank- och fondinspeklionen, besvärssakkunniga, Sveriges allmänna exportförening,
Svenska bankföreningen, Sveriges grossistförbund och Sveriges industriförbund.

Fullmäktige i riksbanken bar i sitt över promemorian avgivna yttrande,
dagtecknat den 10 januari 1957, tillika hemställt, att valutalagen — med
de ändringar som kunde komma all genomföras i anledning av de sakkun -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1957

nigas nu föreliggande förslag — måtte förlänas fortsatt giltighet för ytterligare
ett år eller till utgången av juni 1958. Styrelsen för valutakontoret
har i en till finansdepartementet den 23 januari 1957 inkommen särskild
skrivelse likaledes begärt förlängning av valutalagens giltighetstid.

II. Gällande bestämmelser

Såsom av det inledningsvis anförda framgår är valutalagen till sin konstruktion
en fullmaktslag, enligt vilken Kungl. Maj :t under vissa förutsättningar
och inom en bestämd ram äger meddela förordnanden i valutareglerande
syfte. Kungl. Maj.ts befogenheter på grund av valutalagen är enligt
1 § betingade av att riket befinner sig i krig eller krigsfara eller att det eljest
råder utomordentliga av krig föranledda förhållanden. Vidare förutsättes
för införandet av en valutareglering, att åtgärden skall vara oundgängligen
nödig för uppnående av det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska
verksamhet.

I 2 § valutalagen regleras närmare Kungl. Maj :ts befogenhet att meddela
valutareglerande föreskrifter. Dessa må innebära i huvudsak följande, nämligen 1)

att endast riksbanken och bankaktiebolag, som riksbanken därtill bemyndigar
(valutabank), får driva handel med utländsk valuta, varmed förstås
såväl utländska betalningsmedel som utländska fordringar, samt med
utländska värdepapper,

2) att sådan valuta och sådana värdepapper mot vederlag i svenskt mynt,
får förvärvas och föryttras allenast i den omfattning och på de villkor
Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, riksbanken bestämmer,

3) att dylika tillgångar skall erbjudas riksbanken eller valutabank till inlösen
mot ersättning i svenskt mynt,

4) att svenska och utländska betalningsmedel, fordringar och värdepapper
icke utan särskilt tillstånd får utföras ur riket eller på annat sätt överföras
till utlandet eller överlåtas å den, som är bosatt i utlandet,

5) att dylika tillgångar icke utan särskilt tillstånd får införas till riket,

6) förbud att i vidare mån än Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts
bemyndigande, riksbanken bestämmer förfoga över värdepapper, som införes
till riket eller som här förvaras för den, som är bosatt i utlandet, eller
över köpeskilling, som influtit vid försäljning av sådana värdepapper,

7) förbud att utan särskilt tillstånd, i annat hänseende än under 2)—6)
sägs, förfoga över utländsk valuta och utländska värdepapper annorledes
än genom föryttring till riksbanken eller valutabank.

Har Kungl. Maj :t enligt det under punkten 3) nyss anmärkta bemyndigandet
förordnat om hembudsskyldighet, skall enligt 4 § vid inlösen värdering
av tillgången i utländskt mynt i vissa fall ske av en särskild nämnd

7

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1957

av tre personer. Av dessa utses en, som tillika skall vara ordförande, a\
Kungl. Maj :t, en av riksbanken och en av handelskamrarna i riket.

Enligt 6 § valutalagen äger Kungl. Maj :t uppdraga åt riksbanken att giva
närmare föreskrifter rörande tillämpningen av meddelat förordnande.
Kungl. Maj :t äger enligt samma lagrum uppdraga åt riksbanken att pröva
och avgöra ansökningar om tillstånd, vartill förordnandet giver anledning,
samt att i övrigt handlägga de ärenden, som föranledes av förordnandet. I
detta hänseende är riksbanken skyldig ställa sig till efterrättelse av Kungl.
Maj:t meddelade särskilda föreskrifter.

Utöver det nu redovisade innehåller valutalagen bestämmelser bl. a. om
tvångsmedel, tystnadsplikt och straff för brott mot meddelade föreskrifter.

I valntaförordningen har, med utnyttjande av valutalagens bemyndigande,
närmare bestämmelser givits i syfte att reglera valutahandeln liksom utförseln
och införseln av valutor och värdepapper. I stora drag innebär regleringen
att köp av utländska valutor endast får ske från riksbanken eller
genom dess förmedling och att likaledes försäljning av sådana valutor är
beroende av riksbankens medverkan. I viktiga hänseenden äger riksbanken
meddela tillstånd till valutahandel utan iakttagande av denna ordning. För
utförsel och införsel av valutor fordras i princip riksbankens tillstånd. I
förordningen har vidare intagits bestämmelser om skyldighet för ägare och
innehavare av utländska valutor och utländska värdepapper att i den ordning
och omfattning riksbanken bestämmer hembjuda dessa för inlösen
av riksbanken eller valutabank. Även i en del andra avseenden har genom
valutaförordningen gjorts inskränkning i enskildas rätt att fritt förfoga över
utländska valutor. Härutöver må nämnas att riksbanken äger infordra uppgifter
angående valutainnehav m. m. På riksbanken ankommer vidare att
meddela erforderliga tillämpningsföreskrifter till förordningen. Slutligen
upptager förordningen de ansvarsbestämmelser som anknyter till valutaregleringen.

Av vad jag inledningsvis anfört framgår att liandhavandet av valutaregleringen
anförtrotts vnlutakontoret såsom ett riksbankens särskilda organ.
Valutakontorets styrelse utgöres enligt instruktionen för kontoret av riksbankschefen,
tillika ordförande, samt ytterligare högst sju ledamöter, vilka
jämte suppleanter förordnas av Kungl. Maj :t. Vice ordförande utses bland
ledamöterna av Kungl. Maj:t: Kostnaderna för valutakontorets verksamhet
bestrides i huvudsak från särskilt anslag under VII huvudtiteln i riksstaten.

Beträffande valutakontorets tillkomst må nämnas, att kontoret fick sin
instruktion i samband med att valutaförordningen utfärdades. Initiativet
till valutaregleringen togs på sin tid av bankofullmäktige, som i skrivelse den
22 februari 1940 hemställde att Kungl. Maj:t måtte, efter att ha inhämtat
riksdagens samtycke, meddela förordnande som avses i 1 § valutalagen.
Fullmäktige bilade ett inom riksbanken upprättat förslag till valutaförordning.
Detta förslag förutsatte att valutaregleringen skulle omhänderhavas avriksbanken.
Något förslag om att ett särskilt valutakontor skulle inrättas
framlades ej av fullmäktige. I eu följande dag dagtecknad proposition nr

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1957

78 till 1940 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t att riksdagen skulle samtycka
till att förordnande enligt 1 § valutalagen meddelades i huvudsaklig överensstämmelse
med då föreliggande förslag till valutaförordning och instruktion
för ett riksbankens valutakontor. Förslaget att särskilt valutakontor
skulle inrättas motiverades icke särskilt. Bankoutskottet, som i sitt utlåtande
nr 4 behandlade propositionen, fann icke något att erinra mot det framlagda
förslaget till instruktion för valutakontoret, och riksdagen godkände
utlåtandet.

Slutligen må erinras om några författningsrum av betydelse för riksbankens
ställning som centralbank.

Enligt § 72 regeringsformen skall riksbanken förvaltas av fullmäktige
efter av Konungen och riksdagen gemensamt stiftad lag. Fullmäktige är
sju till antalet. Av dessa utser Kungl. Maj :t en jämte suppleant. Övriga sex
jämte suppleanter väljes av riksdagen. Den av Konungen utsedde ordinarie
ledamoten är ordförande. Fullmäktige utser riksbankschef och vice riksbankschef.
I paragrafen upptages även bestämmelser om riksbankens sedelutgivningsrätt.

I § 111 regeringsformen stadgas om riksbankens lydnadsförhållande till
riksdagen. Enligt stadgandet kan sålunda fullmäktige i riksbanken icke »i
och för sin befattning emottaga befallningar utan av riksdagen allena och
enligt dess instruktioner, ej heller till redo och ansvar ställas utan efter
riksdagens beslut».

Huvudbestämmelserna om riksbankens förvaltning finns i lagen den 30
juni 1934 (nr 437) för Sueriges riksbank. I lagen stadgas bl. a. om bankens
rätt att driva bankrörelse. Jämlikt 14 § riksbankslagen må riksbanken köpa
och sälja utländska valutor, som förfaller till betalning inom ett år. 15 §
nämnda lag medger riksbanken rätt att upptaga utländsk kredit ävensom
bevilja utländsk centralbank kredit. Därjämte må riksbanken hos utländsk
bankinrättning insätta penningar och av sådan bankinrättning såsom insättning
mottaga penningar med eller utan räntegottgörelse. Enligt 16 § får
riksbanken köpa och sälja svenska och, i viss utsträckning, utländska obligationer
in. m. samt förmedla köp och försäljning av sådana papper. För
varje år skall riksbanksfullmäktige till riksdagens bankoutskott avgiva berättelse
angående bankens tillstånd, rörelse och förvaltning. Sådan berättelse
avgives även till riksdagens revisorer.

I detta sammanhang må anmärkas, att enligt uttryckligt stadgande i 2 §
■\alutalagen
meddela, icke får lända till inskränkning i riksbanken tillkommande befogenheter.

Angående riksbankens förvaltning har ytterligare föreskrifter meddelats
i det av riksdagen meddelade reglementet den 15 december 1943 för riksbankens
styrelse och förvaltning (bankoreglementet). Härutöver må tilläggas
att bankoutskottet, efter riksdagens bemyndigande enligt § 41 riksdagsordningen,
har rätt att i viss begränsad mån giva föreskrifter för riksbanken.

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1957

9

III. Handläggningen av valutaärenden

I sin framställning till Konungen av den 13 oktober 1955 anslöt sig bankofullmäktige,
i vad avsåg organisationen för handhavandet av valutaregleringen,
till det förslag som framlagts av den tidigare omnämnda 1954 års
kommitté inom riksbanken. Såväl kommittén som bankofullmäktige utgick
vid sitt ställningstagande till de organisatoriska frågorna från att man för
de närmaste åren sannolikt skulle komma att bibehålla en valutareglering.

1954 års kommitté

Kommittén erinrade inledningsvis om att valutakontoret tillkom utan att
bankofullmäktige tagit initiativ härtill och utan fullmäktiges hörande. Enligt
kommitténs mening medförde den nuvarande organisationen för valutaregleringen
oklarhet beträffande gränsen mellan riksbankens
och valutakontorets befogenheter. Sålunda pekades
bl. a. på att valutakontoret enligt praxis givit tillstånd till valutaköp i
vissa fall, ehuru ärendena härom direkt fölle inom det riksbanken tillagda
valutahandelsområdet. Kommittén anförde vidare.

Även på andra områden har den nuvarande organisationen av valutaregleringen
visat sig medföra ovisshet om vem som har att utöva beslutanderätten,
riksbanken eller valutakontoret, och i vissa fall måste man förutsätta
ett samråd om en samstämmighet i uppfattningen. Det kan sålunda
principiellt ifrågasättas, om icke i vad gäller valutatilldelning valutakontorets
egentliga funktion borde ha bestått i fördelning för olika behov av valutor
inom de gränser, som fullmäktige skulle fastställa. En sådan uppdelning
av arbetsuppgifterna är emellertid ej praktiskt möjlig exempelvis när
det gäller valutatilldelningen för investeringar utomlands. I praktiken har
även förekommit fall, där de faktiska avgörandena utan tvekan böra ligga
hos riksbanken. Här kan nämnas exempelvis gränsdragningen mellan tilllämpning
av gamla och nya kurser för betalningar i utländska valutor vid
kursändringar samt utnyttjande av vissa dragningsrätter i riksbanken. I
praktiken ha i sådana fall riksbankens intressen tillgodosetts genom riksbanksrepresentanternas
inflytande på valutaregleringens handhavande. Detta
har emellertid måst ske utan att fullmäktige kunnat beredas tillfälle ta
ställning till frågorna.

Oklarheten beträffande valutakontorets ställning medförde enligt kommitténs
mening också ovisshet, huruvida Kungl. Maj:t, därest beslut av valutakontorets
styrelse överklagades, kunde vidtaga ändring i beslutet. Det
ville enligt kommittén synas som om sådan möjlighet måste anses föreligga
i de fall, då eu ändring icke hade konsekvenser beträffande riksbankens
valutaställning. Skulle däremot beslutet få dylika konsekvenser, kunde det
göras illusoriskt ur klagandens synpunkt genom att riksbanken vägrade att
tillhandahålla den erforderliga valutan eller att mottaga den. Det föreföll
kommittén uppenbart, att ett sådant förhållande ur alla synpunkter måste
te sig otillfredsställande. Kommittén tilläde, att saken icke ställde sig annor -

10

Kungl. Maj. ts proposition nr H2 år 1957

lunda, om valutabank hade möjlighet att tillhandahålla valutan, respektive
vore beredd att förvärva densamma.

Utifrån de synpunkter, som sålunda redovisats angående valutakontorets
ställning, diskuterade kommittén två alternativ till lösning av organisationsfrågan.
Den ena tänkbara lösningen var att bibehålla valutakontoret
med dess nuvarande organisation samt närmare reglera gränserna
för organets befogenheter. Det andra alternativet var att låta riksbanken
överta det direkta ansvaret för valutaregleringen och därvid inom banken
skapa en organisation för handläggning av valutaärenden. Kommittén
uttalade, att för den förra lösningen skulle, utifrån sett, kunna tala, att valutakontoret
i sin nuvarande form vunnit organisatorisk stadga och samlat
en betydande fond av erfarenhet beträffande valutaregleringen och dess
handhavande. Ett annat skäl vore att valutakontorets styrelse inom sig rymde
representanter för det enskilda näringslivet förutom för de allmänna intressena.
Det vore emellertid enligt kommitténs mening att märka, att valutakontoret
åtminstone numera hade föga att skaffa med direkt handelsreglerande
frågor. Ytterligare kunde för en sådan lösning anföras att styrelsen
i sin nuvarande sammansättning, såvitt kommittén kunde bedöma, på
det hela taget tillvunnit sig allmänhetens förtroende, vilket bidragit till att
minska kritiken mot valutaregleringen som sådan och mot den konkreta
handläggningen av valutaärendena.

Kommittén fann dock övervägande skäl tala för att valutakontoret inordnades
i riksbanken och underställdes bankofullmäktige. Detta förutsatte att inom
banken skapades ett speciellt organ som övertog ansvaret för den löpande handläggningen
av valutaärendena. Kommittén föreslog i detta hänseende att man
skulle inom riksbanken inrätta en särskild valutastyrelse
med bl. a. representanter för näringslivet.

I sin motivering till den föreslagna ordningen framhöll kommittén, att
man hade anledning förutsätta att inom en tämligen snar framtid den ordning
helt genomförts, som sedan länge eftersträvats, nämligen att valutabankerna
handlade praktiskt taget alla valutaärenden av löpande natur enligt
generellt lämnade föreskrifter. Kommittén anförde vidare bl. a.

De ärenden, som därefter komma att kvarstå, torde till huvudsaklig del
falla inom området för riksbankens ordinarie penningvårdande verksamhet.
Det synes under sådana förhållanden vara mest naturligt, att den valutareglering,
som sålunda kommer att för mera avsevärd tid bibehållas, administreras
av riksbanken själv. Man skulle därigenom komma ifrån den anomali
som föreligger i det att riksbanken har ansvaret för och vården av landets
valutatillgångar medan faktiskt ett fristående organ genom sina beslut
kan direkt påverka dessa tillgångar och ställa riksbankens högsta organ,
nämligen bankofullmäktige, utan reellt inflytande.

Kurssättningen på valutamarknaden tillhör centralbankspolitiken. Genom
sitt medlemskap i valutafonden har Sverige åtagit sig förpliktelser rörande
kurssättningen, som det faller på riksbanken att fullgöra. I dagens läge är
valutaregleringen ett av de viktigaste instrumenten för inverkan på kursbildningen;
det är väl sålunda tydligt, att nuvarande dollarkurs upprätthålles
dels genom övervakning av dollarbetalningarna för svenska behov, dels

11

Kungl. Maj.ts proposition nr li2 år 1957

genom att hinder reses mot konvertering i Sverige av intäkter härifrån, som
erhålles av länder utanför dollarområdet. Riksbankens roll i detta avseende
har på senare tid illustrerats av att bankofullmäktige godkänt införande av
en transitdollarordning, ehuru tillämpningsbestämmelserna sedan utformats
i valutakontorets regi.

Sammanvävnaden mellan riksbankens direkta intresse och valutaregleringen
kan illustreras genom andra exempel. Sålunda anförde bankföreningen
i sitt utlåtande över herr Wehtjes motion till 1954 års vårriksdag som
exempel på möjligheterna att minska nackdelarna av valutaregleringen, önskemål
om uppmjukning av de för affärsbankerna gällande bestämmelserna
om multilaterala terminsaffärer samt om rätt att göra kortfristiga placeringar
i utländska obligationer. Utformningen och tillämpningen av bestämmelserna
om terminsaffärer omhänderhas i praktiken helt av riksbanken
redan nu (enbart redovisning och kontroll utföres i valutakontoret),
någonting som är tämligen naturligt med hänsyn till i vilken utsträckning
bestämmelserna om terminsaffärer påverka riksbankens förlustrisker. Reglerna
om ändring i bankernas placeringsmöjligheter är också främst en riksbanksfråga.
— Ett annat exempel på valutaregleringens betydelse för riksbankens
risktagande finner man i vissa lägen, när från utländsk sida betalningar
fullgöras med direkt eller indirekt utnyttjande av dragningsrätter i
form av s. k. swingfunder.

Genom att riksbanken övertoge det direkta ansvaret för valutaregleringen
skulle man få en naturlig lösning av kompetensfrågan. Att skapa regler som
skulle uppdra skiljelinjen mellan riksbankens och valutakontorets befogenhet
kommer säkerligen att ställa sig svårt, särskilt som ärendenas art kan
växla.

Under tidigare skeden hade valutakontoret, såsom förut nämnts, att handlägga
ett betydande antal konkreta ärenden, som direkt berörde den stora
allmänheten.'' Härutinnan har eu ändring skett och de frågor som kvarstå
äro i regel av mera allmän betydelse ur valutasynpunkt och kunna sägas
ligga närmare riksbankens normala verksamhet än den tidigare detaljregleringen.
Ett organisatoriskt inpassande av valutakontoret i riksbanken
skulle också underlätta anpassningen av personalbeståndet till föreliggande
uppgifter. Det är nämligen möjligt att inom riksbanken i viss utsträckning
sysselsätta övertalig personal från valutakontoret genom att bankens personalorganisation
är elastisk och denna elasticitet öppnar också viss möjlighet
för banken att påtaga sig ökade arbetsuppgifter. I den mån valutakontorets
personal kan inrymmas inom riksbankens lokaler, vinnas också fördelar
när det gäller arbetsledning och samarbetet mellan dem som i olika
egenskaper hava att taga befattning med valutaärenden.

Beträffande den framtida ledningen av valu ta regleringen
framhöll kommittén, att denna enligt sakens natur måste utövas av bankofullmäktige.
Enligt kommitténs mening kunde emellertid förutsättas att
fullmäktige skulle inskränka sig till att taga befattning med allmänna principiella
frågor som berör valutaregleringen eller som har direkt samband
med riksbankens egen verksamhet. Konkreta ärenden som hänför sig till
framställningar från företag eller enskilda eller som eljest avser tillämpningen
av uppdragna riktlinjer borde däremot handläggas av valutastyrelsen.

Valutastyrelsen borde enligt kommitténs mening icke utses enbart inom
bankofullmäktige eller riksbanksledningens krets, utan i styrelsen borde

12

Kungl. Maj. ts proposition nr H2 år 1957

även ingå representanter för näringslivet och för det allmänna. Styrelsen
föreslogs skola bestå av sju ledamöter. Kommittén utvecklade sin syn på
valutastyrelsens sammansättning och organisation sålunda.

Det förefaller naturligt, att vice riksbankschefen samt eu av bankdirektörerna
ingå i styrelsen. Vidare torde en fullmäktig eller suppleant för fullmäktig
böra vara ledamot. Därjämte bör det enskilda näringslivet representeras
av två personer, som äga erfarenhet på hithörande områden. Valutabankerna,
vilka förutsättas i stort sett komma att bibehålla sin nuvarande
funktion inom valutaregleringen, synas böra erhålla en representant. Därjämte
kan det vara lämpligt att allmänna intressen utanför riksbanken också
få en representant i styrelsen. De ledamöter i styrelsen, som icke äro tjänstemän
i riksbanken, torde jämte suppleanter böra utses av fullmäktige. De
böra även beredas möjlighet att löpande följa inkommande valutaansökningar.
Vice riksbankschefen torde böra vara styrelsens ordförande med utslagsröst
vid lika röstetal. De rent löpande ärendena synas liksom hittills
böra handläggas av de härtill avdelade tjänstemännen. Delegering av beslutanderätten
i vissa ärenden till ordföranden och bankdirektören synes
böra ske. Man kan därför utgå från att valutastyrelsen icke skall behöva
sammanträda varje vecka utan kanske endast varannan, vissa tider med
ännu längre intervaller.

Bankofullmäktiges framställning

Bankofullmäktige fann i likhet med kommittén att övervägande skäl talade
för att handläggningen av valutaärendena övertogs av
riksbanken samt anslöt sig till vad kommittén i denna del anfört. Fullmäktige
uttalade, att det framstod såsom naturligast och riktigast, att valutaregleringen
ingick som ett led i riksbankens egen verksamhet. Enligt bankofullmäktiges
mening borde stor vikt fästas — förutom vid de gränsdragningsprobleni
som kommittén berört — även vid den synpunkten, att de
valutaärenden, som kunde beräknas kvarstå sedan möjliga förenklingar i
fråga om valutaärendenas handläggning genomförts, i stort sett torde komma
all falla inom ramen för riksbankens normala arbetsuppgifter som vårdare
av landets valutareserv. Bankofullmäktige anförde bl. a.

Valutakontoret har tidigare som en väsentlig uppgift haft att i fråga om
löpande s. k. osynliga betalningar, d. v. s. i första band betalningar för
tjänster av olika slag, åstadkomma en begränsning i förbrukningen av utländsk
valuta, medan på varusidan de licensgivande myndigheterna, främst
Statens handels- och industrikommission, eftersträvat motsvarande effekt
genom importreglering. Framförallt begränsades utgifterna i dollarvaluta.
Forhållandena ha emellertid numera väsentligt ändrats. Importen från
OEEC-området är i huvudsak frilistad eller föremål för obegränsad licensgi\
ning. Jämvikt i det löpande handels- och betalningsutbytet med utlandet
maste därför upprätthållas med andra medel än s. k. fysiska kontroller. Dollarimporten
behandlas visserligen fortfarande på annat sätt än import från
OEEC-området. Landets dollarintäkter sätter nämligen en gräns för frilistning
av och licensgivning i normal ordning för varor från dollarområdet.
^fL’:!nSyn bl'' a'' tlU att alternativ importmöjlighet i allmänhet finnes från
OEEC-landerna eller andra icke-dollarländer, torde emellertid någon e«entlig
besparing i den totala valutaförbrukningen icke uppnås genom begränsning
av den import, som betalas i dollarvaluta.

13

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1957

Utvecklingen på valutamarknaderna har gått i sådan riktning att man ej
är långt från ett läge med de facto konvertibililet för de västeuropeiska centralbankernas
utländska tillgodohavanden. Den europeiska betalningsorganisationen
(EPU) har härvidlag haft den största betydelsen. Från och med
augusti månad i år sker reglering av månatliga överskott och underskott i
EPU till 75 % i guld eller dollar. Det förtjänar framhållas, att största delen
av Sveriges utrikesbetalningar sker i EPU-valuta. År 1954 utgjorde betalningarna
till utlandet i sådan valuta 77 % av de totala betalningarna till utlandet.

Valutakontoret har givetvis haft att beakta de ändrade förutsättningar för
dess arbete, som ovan i korthet antytts. Löpande »osynliga» betalningar till
OEEC-området kunna nu regelmässigt få fullgöras utan inskränkning. I
konsekvens härmed har valutatilldelningen för resor till länder utanför dollarområdet
höjts till en nivå, som torde täcka normala behov. Också grunderna
och praxis för dylika betalningar i dollar ha uppmjukats, även om
det fortfarande ansetts lämpligt att hålla tilldelningen av turistvaluta för
resor till sistnämnda område på en lägre nivå. I detta sammanhang må erinras
om att Sverige givetvis ej kan tillgodose utländsk efterfrågan på dollarvaluta,
vare sig i form av betalningsmedel eller dollarvaror, innan allmän
och full konvertibilitet genomförts.

Övervakningen av kapitalrörelser och därmed av spekulativa förändringar
i betalningsvanorna blir därför mer och mer valutaregleringens kvarstående
huvuduppgift. Det är sannolikt också en uppgift som kommer att kvarstå
för den tid som nu kan överblickas. Valutaregleringens uppgift att fördela
och ransonera valutor för löpande betalningar har berört den stora
allmänheten på ett helt annat sätt än övervakningen av kapitalrörelserna
kan väntas göra, samtidigt som möjligheterna för samt omfattningen och
arten av sådana rörelser ha en mera central betydelse för riksbanken, bl. a.
genom deras betydelse för och inverkan på penning- och kapitalmarknaden.

Frågan om besvärsordningen i valutaärenden skall icke tagas upp i detta
sammanhang utan behandlas i ett följande avsnitt. Redan här må dock nämnas
att bankofullmäktige i denna del anslöt sig till ett förslag av kommittén
att talan mot beslut av valutastyrelsen icke skulle fullföljas hos Kungl.
Maj:t utan i stället prövas av bankofullmäktige.

Remissyttrandena över bankofullmäktiges framställning

Det av bankofullmäktige framlagda förslaget angående överflyttning
av handläggningen av valutaärenden till en valutastyrelse
inom riksbanken lämnades av fullmäktige i riksgäldskontoret utan
erinran. Flertalet av övriga remissinstanser ställde sig emellertid kritiska
till den föreslagna ordningen.

Bank- och fondinspektionen anslöt sig till uppfattningen att ett fortsatt
behov av eu valutareglering sannolikt kommer att föreligga. Likaså delade
inspektionen meningen att regleringen framdeles kunde få eu delvis ändrad
innebörd. Härefter fortsatte inspektionen.

Från denna utgångspunkt förefaller det, såsom även kommittén framhållit,
lämpligt att en allmän översyn av valutalagstiftningen företages. Om

14

Kungl. Maj. ts proposition nr H2 år 1957

en sådan kommer till stånd ligger det väl emellertid nära till hands att utredningen
finge avse även de organisatoriska problemen. Med hänsyn härtill
bör man kanske fråga sig om det är lämpligt att på nuvarande stadium
bryta ut och separat lösa organisationsfrågorna. En sådan åtgärd kunde naturligtvis
vara motiverad, om påtagliga olägenheter framträder som en följd
av den hittillsvarande organisationen. Det vill emellertid förefalla som om
situationen för dagen knappast motiverar ett sådant ingripande. Ehuruväl
inspektionen är helt ense med kommittén därom att valutakontoret från
statsrättslig synpunkt är något av en anomali, fungerar otvivelaktigt organisationen
på ett ganska smidigt sätt och några allvarliga intressekollisioner
mellan den för valutaförsörjningen ansvariga instansen och valutakontoret
torde ej ha förekommit. Helt allmänt skulle därför inspektionen vilja
ifrågasätta om det icke vore lämpligt att uppskjuta förevarande organisationsfråga
till dess det mera omfattande problemet — utformningen av den
blivande valutalagstiftningen — vunnit sin lösning.

Skulle emellertid den organisatoriska frågan anses ha en sådan räckvidd
att den krävde en omedelbar lösning, ville inspektionen framhålla följande
synpunkter.

Det framlagda förslaget till omorganisation av valutaregleringen uppbäres
obestridligen av flera goda motiv, och inspektionen skulle för sin del
kunna godtaga slutsatserna om riksbanken reellt sett vore att betrakta som
ett vanligt ämbetsverk eller departement. Så är emellertid ej fallet. Den speciella
och av historiska skäl betingade ställning som riksbanken redan i
grundlagarna tillerkänts får väl ses bland annat som ett uttryck för att riksbanken
ursprungligen aldrig avsetts fullgöra sådana förvaltningsmässiga
funktioner som åvilar ämbetsverken. Handhavandet av valutaregleringen
innefattar ernellertid i vissa hänseenden, t. ex. i vad angår investeringar i
produktiva företag utomlands, prövning av förhållanden som ej uteslutande
bör bedömas från valutapolitiska synpunkter utan med beaktande jämväl
av närings- och handelspolitiska synpunkter. Den valutastyrelse som föreslås
inrättad har visserligen fått en sådan sammansättning att även dessa
aspekter kan förutsättas bli iakttagna men för besvärsinstansen, bankofullmäktige,
måste riksbankens primära uppgift, som på detta område är
valutavården, sätta sin prägel på bedömningen.

Bank- och fondinspektionen förordade därför att — försåvitt den av inspektionen
i första hand tillstyrkta uppskovslinjen icke följdes — eu särskild
valutamyndighet bibehålies med en klar gränsdragning mellan dennas
och riksbankens kompetens i valutafrågor.

Även de av näringslivets organisationer som yttrade sig över bankofullmäktiges
framställning anslöt sig till alternativet med ett särskilt, från riksbanken
fristående valutaorgan. Organisationerna hade därvid den gemensamma
utgångspunkten att valutakontrollen icke borde erhålla den mera
permanenta karaktär, som den skulle få genom att valutakontorets nuvarande
uppgifter förlädes till ett organ inom riksbanken. Sålunda uttalade
Svenska bankföreningen, att den centrala frågan vid ett ställningstagande till
formerna för valutaregleringens fortsatta handhavande var om regleringen
skulle tänkas i någon form bestå för obestämd tid framåt eller bli successivt
avvecklad. Därefter fortsatte bankföreningen.

15

Kungl. Maj.ts proposition nr li2 år 1957

Bankofullmäktiges förslag bygger på förutsättningen att en fullständig
avveckling icke skall komma till stånd förrän möjligen i en avlägsen framtid.
Även den av fullmäktige tillsatta kommittén har betraktat det som avgjort
att regleringen skall, låt vara i något begränsad omfattning, bestå under
hela den tid som över huvud nu kan överblickas. Bankföreningen vill
bestämt reagera mot denna inställning. Den principiella frågan, i vad mån
valutaregleringen måste bibehållas, bör förutsättningslöst prövas i hela sin
vidd var gång den blir aktuell i samband med utlöpandet av senast fastställda
tid för valutalagens giltighet. Bedömandet bör därvid ske med hänsyn
till det ekonomiska förhållandet mellan Sverige och utlandet vid varje
särskild tid. En valutareglering, som går utöver vad de internationella förhållandena
vid var tid kan tänkas tvinga oss till, blir en hämsko på näringslivets
fortsatta utveckling och kan därigenom medföra stora förluster för
hela samhällsekonomien. Bankföreningen är på det klara med att valutaregleringen
icke omedelbart kan avvecklas till alla delar, men vill av nyssnämnda
skäl starkt framhålla det angelägna i att den icke får permanent karaktär.

Av sålunda anförda skäl motsatte sig bankföreningen en sådan förändring
av valutalagen att valutaregleringen skulle kunna tillämpas även under
förhållanden, vilka icke kan betecknas som krisbetonade. Då alltså valutalagstiftningen
enligt föreningens uppfattning borde ha klar krisprägel, fann
föreningen det ingalunda som något oegentligt att dess tillämpning handhades
av ett annat organ än riksbanken. Vidare erinrade bankföreningen om
att läget inom ifrågavarande område enligt riksbankskommitténs redogörelse
är sådant att man för lång tid framåt räknat med en ganska vidsträckt
och ingående reglering. Jämförelse kan sålunda enligt bankföreningens
mening icke ske med läget inom andra områden, där krisorgan avskaffats
därför att vederbörande reglering så gott som fullständigt slopats och
det återstått endast vissa smärre regleringsuppgifter, som ansetts kunna
ombesörjas av ett ordinarie ämbetsverk.

Sveriges grossistförbund ■— som likaledes anslöt sig till uppfattningen att
valutaregleringen icke för närvarande kan helt avskaffas — fann att ett
överflyttande av valutakontorets uppgifter till ett organ inom riksbanken
skulle kunna medföra att kreditpolitiska överväganden bleve utslagsgivande
vid behandlingen av valutaärendena. En sådan sammanblandning av riksbankens
ordinarie funktioner med en valutakontroll som motiveras av alldeles
speciella förhållanden kunde lätt leda till att valutaregleringens krisbetonade
karaktär undanskymdes med risk att en naturlig avveckling av
kontrollen bleve fördröjd. Likartade synpunkter framfördes av Sveriges industriförbund,
som vidare underströk, att även om gränsdragningen mellan
valutakontoret och riksbanken för närvarande var i vissa avseenden
oklar syntes denna oklarhet hittills icke ha vållat några praktiska olägenheter.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 är 1957

Departementschefen

Valutalagens giltighetstid utlöper den 30 juni innevarande år. Fullmäktige
i riksbanken har, med instämmande från styrelsen för valutakontoret,
hemställt att lagen måtte ges fortsatt giltighet under ytterligare ett år. Det
synes uppenbart att möjlighet bör finnas att även i fortsättningen bibehålla
valutareglering, och jag biträder förslaget att valutalagens giltighetstid förlänges
till och med utgången av juni 1958.

I detta sammanhang torde de frågor rörande den administrativa sidan
av valutaregleringen som bankofullmäktige behandlat i sin framställning
hösten 1955 få upptagas till prövning.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för valutalagstiftningens
innehåll finns bestämmelser om administrationen på detta område
intagna i såväl valutalagen och valutaförordningen som instruktionen för
valutakontoret. Enligt valutalagen (6 §) förutsättes att Kungl. Maj:t vid
meddelandet av förordnande om valutareglering uppdrager åt riksbanken att
giva närmare föreskrifter rörande tillämpningen av förordnandet. Lagens
mening är också att riksbanken, efter Kungl. Maj :ts uppdrag, skall handlägga
förekommande valutaärenden rörande tillståndsprövning m. in. som
föranleds av regleringen, och att banken i detta hänseende skall ställa sig till
efterrättelse av Kungl. Maj:t meddelade särskilda föreskrifter. I valutaförordningen
har, i överensstämmelse med valutalagens bestämmelser, de administrativa
uppgifterna med avseende på valutaföreskrifternas tillämpning
ålagts riksbanken. I viss motsättning härtill har inrättats ett valutakontor,
som enligt särskilt utfärdad instruktion förklarats skola utgöra riksbankens
organ för handläggningen av frågor rörande tillämpningen av valutaförordningen.
Enligt instruktionen skall finnas en styrelse för valutakontoret bestående
av högst åtta personer. Riksbankschefen är ordförande medan Övriga
ledamöter jämte suppleanter för dessa förordnas av Kungl. Maj:t, som
också utser en av ledamöterna att vara vice ordförande. För valutakontorets
kostnader har särskilda anslag upptagits under VII huvudtiteln i riksstaten.
Till följd av bl. a. styrelsens sammansättning har valutakontoret
kommit alt i förhållande till riksbanken intaga en relativt självständig ställning.
I detta sammanhang må anmärkas, att besvär ansetts kunna fullföljas
mot beslut, som meddelats av kontorets styrelse i valutaärenden, och att, i de
relativt få fall där sådan talan förts, besvären prövats av Kungl. Maj :t i statsrådet.

I sin förenämnda framställning rörande ändrad organisation för handlaggning
av valutaärenden har fullmäktige i riksbanken riktat kritik mot
den nuvarande ordningen att dessa ärenden handlägges av valutakontoret
och föreslagit att behandlingen av ärendena i fortsättningen skall ske inom
riksbanken. Kritiken riktar sig bl. a. mot den oklarhet, som i olika avseenden
kommit att råda beträffande gränsen mellan riksbankens och valutakontorets
befogenheter. Sålunda har påpekats att valutakontoret enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1957

17

praxis givit tillstånd till valutaköp i vissa fall ehuru frågor härom direkt
fölle inom det riksbanken tillagda valutahandelsområdet. Bankofullmäktige
erinrade även om de uppmjukningar som under senare tid kunnat ske i tilllämpningen
av regleringen. Från att valutaregleringen tidigare varit inriktad
på att fördela och ransonera valutor för löpande betalningar hade numera
huvuduppgiften kommit att utgöra övervakningen av kapitalrörelser
och därmed spekulativa förändringar i betalningsvanorna. Enligt bankofullmäktiges
mening borde stor vikt fästas vid den synpunkten att de valutaärenden,
som kunde beräknas kvarstå sedan möjliga förenklingar i fråga
om valutaärendenas handläggning genomförts, i stort sett kommer att falla
inom ramen för riksbankens normala arbetsuppgifter såsom vårdare av landets
valutareserv.

Vid remissbehandlingen av bankofullmäktiges förslag till ändrad organisation
uttalade sig flertalet remissinstanser för att man skulle bibehålla ett
särskilt från riksbanken skilt valutaorgan. Bank- och fondinspektionen vände
sig sålunda mot de av bankofullmäktige dragna slutsatserna i organisationsfrågan
och framhöll bl. a. den speciella och av historiska skäl betingade
ställning som riksbanken redan i grundlagen tillerkänts och vilken enligt
inspektionens mening fick ses som ett uttryck för att riksbanken ursprungligen
aldrig avsetts fullgöra sådana förvaltningsmässiga funktioner som åvilar
ämbetsverken. Från något håll invändes alt en överflyttning av valutaärendena
till riksbanken skulle undanskymma valutaregleringens krisbetonade
karaktär och kunna leda till att en naturlig avveckling av regleringen
fördröjdes.

För egen del vill jag till eu början betona, att frågan om den organisatoriska
formen för handläggningen av valutaärenden främst är av praktisk natur.
En lösning bör därför kunna sökas med sikte på vad som bäst gagnar
regleringens syfte och samtidigt ter sig administrativt sett ändamålsenligt.
Från mer principiella synpunkter kan tilläggas, att de förvaltningsmässiga
uppgifterna enligt valutaförordningen visserligen till eu del kan anses
ligga vid sidan om de funktioner som riksbanken enligt regeringsformen
och därtill anknuten lagstiftning förutsättes utöva såsom centralbank. Detta
förhållande, som belyses bl. a. av att den valutareglerande verksamheten
helt bygger på en särlagstiftning, bör emellertid icke utgöra något hinder
mot att förlägga de administrativa uppgifterna på valutaregleringens område
till riksbanken. Riksbankens förvaltningsmässiga roll på detta område har
för övrigt uttryckligen förutsatts i valutalagen.

Vid ett övervägande av de organisatoriskt-praktiska synpunkter, som enligt
vad jag nu anfört bör vara avgörande, synes särskild vikt böra fästas
vid de gränsdragningsproblem som bankofullmäktige berört i sin framställning.
Den uppspaltning mellan riksbanken och valutakontoret av befogenheterna
på valutahandelsområdet, som varit en följd av den nuvarande organisationen,
har även, såsom närmare belysts från riksbankens sida, i flera
avseenden framstått såsom oegentlig och mindre ägnad att underlätta det ad2
Uihang till riksdagens protokoll 1957. i samt. Nr 142

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1957

ministrativa handhavandet av regleringen. Det förtjänar att i detta sammanhang
påpekas, att valutaregleringen på valutahandelns område medfört, att
ärenden, som före regleringen normalt skulle handlagts av riksbanken som
centralbank, numera blivit att betrakta såsom tillståndsärenden, vilka skall
handläggas med tillämpning av valutaförordningen och följaktligen avgöras
av valutakontoret. För en överflyttning av valutaärendena till riksbanken
talar även vad bankofullmäktige anfört rörande arten av de uppgifter som
numera kvarstår för det valutareglerande organet. Det är här främst fråga
om övervakning av kapitalrörelserna. Med hänsyn till dessas centrala betydelse
för riksbanken och dess politik måste den organisatoriska frågan lösas
med särskilt beaktande av det ansvar som åvilar riksbanken i fråga om såväl
valutareserven som penning- och kapilalmarknadsförhållandena i landet.

De nu anförda synpunkterna ger enligt min mening ett starkt stöd för tanken
att överföra handläggningen av valutaärendena från valutakontoret till
riksbanken. Å andra sidan kan jag icke finna att de skäl, som anförts mot
en sådan lösning av organisationsfrågan, är så vägande att man av den anledningen
bör avstå från att nu genomföra utredningens av bankofullmäktige
tillstyrkta förslag. Jag anser mig därför kunna godtaga att valutakontorets
befattning med valutaärendena upphör och att de administrativa uppgifterna
övertages av riksbanken. Den nya ordningen bör tillämpas från och
med den 1 juli innevarande år. Till de närmare principerna för handläggningen
av ärendena inom riksbanken avser jag att återkomma i det följande.

IV. Besvärsrätten i valutaärenden
Bankofullmäktiges förslag

Av den redan lämnade redogörelsen för det av bankofullmäktige förordade
organisationsförslaget framgår, att fullmäktige i likhet med 1954 års
kommitté avsåg att valutastyrelsens avgöranden i valutaärenden skulle
efter ansökan kunna bli föremål för prövning av fullmäktige. Däremot
skulle besvär icke kunna föras över fullmäktiges beslut i sådana ärenden.
Bankofullmäktige framhöll i sin ovanberörda framställning, att denna ordning
överensstämmer med vad som gäller vid behandlingen av andra individuella
ärenden, som nu faller inom riksbankens kompetensområde. Härtill
anförde fullmäktige, att den rätt att hos Kungl. Maj :t anföra besvär
över valutakontorets beslut, som nu föreligger, icke torde vara av någon
större saklig betydelse, i varje fall inte när det gällde frågor om valutatilldelning.

Vid remissbehandlingen av bankofullmäktiges nämnda framställning upptogs
den föreslagna besvärsordningen till kritisk granskning i flertalet yttranden.
Sålunda anförde besvärssakkunniga bl. a. principiella betänkligheter
mot den föreslagna lösningen och uttalade sig för att riksbankens beslut

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1957

i valutaärenden skulle kunna överklagas hos Kungl. Maj:t. I samma riktning
yttrade sig Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges
allmänna exportförening och Svenska bankföreningen.

Å andra sidan godtogs förslaget i denna del av justitiekanslersämbetet och
fullmäktige i riksgäldskontoret.

1956 års utredning rörande besvärsrätten

Enligt de för utredningsarbetet meddelade direktiven skulle utredningen
verkställas med utgångspunkt från att valutaärendenas handläggning
skulle överflyttas från valutakontoret till riksbanken. Vidare borde såsom
en riktpunkt vid arbetets bedrivande upprätthållas principen att valutavården
är en riksbankens angelägenhet.

Utredningen anför inledningsvis vissa mera allmänna synpunkter
på utformningen av ett besvärsförfarande rörande valutaärenden. Sålunda
framhålles huru inom den svenska förvaltningen i allmänhet upprätthålles
principen att ärenden berörande enskilda och deras rättsställning
skall kunna prövas av mer än en instans. Vidare gäller i regel att Kungl.
Maj :t är sista instans i sådana ärenden. Utredningen menar att den valutareglering,
som grundats på gällande valutalagstiftning, utan tvekan inneburit
stora inskränkningar i enskildas möjligheter till ekonomiska dispositioner
och till förfoganden över egna tillgångar. Ur rättslig synpunkt vore
det enligt utredningens mening tillfredsställande om en ordning för valutaärendenas
handläggning kunde skapas, som möjliggjorde ärendenas prövning
i mera än en instans.

Beträffande nuvarande ordning erinrar utredningen om att under
åren 1940—1955 det i 24 fall förekommit alt valutakontorets beslut i
valutaärenden överklagats hos Kungl. Maj :t. Av dessa har fem fall gällt
kursfrågor i samband med krondevalveringen år 1949, där Kungl. Maj:ts
prövning endast torde ha kunnat avse frågan, om sökandena skulle beredas
särskild ersättning av statsmedel. Flertalet av övriga fall har avsett
överklagande av valutakontorets avslag på ansökan om tillstånd att förvärva
utländsk valuta för transferering till utlandet. Kungl. Maj :t har i två
fall ändrat valutakontorets avslagsbeslut och bifallit ändringsframställningarna;
fallen gällde, det ena tillstånd som nyss nämnts och det andra tillstånd
alt begagna blockerad tillgång för köp av svenska värdepapper. I ett
tredje fall har Kungl. Maj:t, sedan viss ytterligare utredning förebragts,
återremitterat ärendet till valutakontoret. Detta ärende gällde tillstånd till
förvärv av utländsk valuta för viss verksamhet utomlands. I övriga fall har
framställningarna ej föranlett någon åtgärd.

Utredningen framhåller, att omfattningen av överklaganden icke varit
stor och anför, att stor tveksamhet rått beträffande Kungl. Maj:ts befogenheter
att ändra valutakontorets beslut. I synnerhet har detta varit fallet
där fråga varit om tillstånd att förvärva utländsk valuta. Även om likväl
valutaärenden kunnat dragas inför Kungl. Maj:ts prövning, kan enligt ut -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1957

redningens uppfattning om den nuvarande ordningen sägas, att den icke
innefattar ett fullt utbildat besvärsförfarande.

I detta sammanhang nämner utredningen vissa exempel avsedda att beIvsa
principen att riksbankens avgöranden icke kan dragas under Kungl.
Maj:ts prövning. Utredningen anför.

Utredningen vill erinra om att principen att riksbankens penningpolitiska
avgöranden ej kan komma under bedömande eller prövning av Kungl. Maj :t
upprätthållits i lagen den 7 december 1951 om räntereglering med mera.
Enligt denna lag kan Konungen på framställning av bankofullmäktige förordna
om befogenhet för riksbanken att föreskriva bland annat räntestopp,
maximi- eller minimiränta eller om skyldighet att inhämta tillstånd av riksbanken
i fråga om utgivande av obligationer, förlagsbevis eller andra för
den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev. Enligt uttrycklig bestämmelse
i lagen kan över riksbankens beslut klagan ej föras. För att möjliggöra att
vissa frågor rörande dispenser för enskilda från räntestoppsbestämmelserna
m. m. skulle kunna prövas av mer än en instans har skapats ett särskilt
organ, räntenämnden, för handläggning av sådana frågor (se prop 221/
1951 s. 65). Nämnden skall bestå av sju ledamöter, varav fyra utses av
fullmäktige i riksbanken och tre av Kungl. Maj :t. Nämndens beslut kan
överklagas hos Kungl. Maj :t.

Även i icke penningpolitiska sammanhang har principen att riksbankens
avgöranden ej kan komma under Kungl. Maj:ts prövning synbarligen upprätthållits.
Enligt gällande kungörelse apgående statens bosättningslån utövar
riksbanken beslutanderätten i ärenden om dylika lån. I kungörelsen
finns ingen bestämmelse om besvärsrätt över riksbankens beslut. Under
årens lopp har det i många fall förekommit, att bosättningslånesökande som
fått avslag på sin framställning anfört besvär hos Kungl. Maj:t. I samtliga
fall har ärendet överlämnats till riksbanken. Det är att anmärka, att riksbanken
icke löper någon förlustrisk beträffande bosättningslånen och att
riksbanken erhåller viss ersättning för låneförvaltningen.

Utredningen drar av det anförda den slutsatsen alt den valutavå rd
a nde verksamheten — enligt de förutsättningar som gällt för utredningsarbetet
— måste förläggas helt inom riksbanken, eventuellt med ett
där anordnat tvåinstanssystem. Från denna utgångspunkt söker utredningen
bedöma i vilken utsträckning de ärenden som omfattas av valutaregleringen
kan anses falla inom valutavården i egentlig bemärkelse, och vidare den
inbördes anknytningen mellan dylika centrala ärenden och övriga valutaregleringsärenden.
Utredningen belyser ur dessa synpunkter något de olika
avgöranden, vartill valutaregleringen kan giva anledning. Huvudintresset
knytes härvid till riksbankens egen valutahandel och b etalningstrafiken
mellan Sverige och utlandet. Utredningen anför.

Den primära faktorn i valutaregleringen är den ensamrätt till handel
med utländsk valuta, som riksbanken erhållit. Denna handel berörande avgöranden
bär — nu liksom före valutaregleringen — en direkt valutavårdande
karaktär. Utan en genomgripande ändring av riksbankens statsrättsliga
ställning är det uteslutet, att riksbanken skulle i sin egen handel vara skyldig
följa föreskrifter av Kungl. Maj:t eller ett utanför riksbanken liggande
°fsan- For sådana ärenden är det enligt utredningens uppfattning uteslutet
att infora möjlighet till överprövning av riksbankens beslut. I stort sett torde

21

Kungl. Maj:Is proposition nr /''/ 2 är 1!)57

deisanmia vara förhållandet beträffande ärenden, som avser förvärv från
eller föryttring till valutabank eller annan enskild av utländsk valuta.
Valutabankerna är bundna av riksbankens direktiv för sin handel och enligt
gällande bestämmelser i 2 § valutaförordningen kan ej av andra än valutabankerna
utländsk valuta förvärvas från eller föryttras till annan än
riksbanken eller genom riksbankens förmedling mot vederlag i svenskt
mynt. Skulle mot riksbankens vägran att tillåta eu avsedd transaktion eller
mot riksbankens direktiv tillstånd lämnas, skulle ett genomförande av ett
sådant tillstånd i realiteten innebära att riksbankens ensamställning i valutahandeln
upphäves för enskilda ärenden. Mot en sådan ordning synes
kunna riktas befogade invändningar ur såväl principiella som praktiska synpunkter.

Betalningstrafiken mellan Sverige och utlandet regleras bland annat av
de bestämmelser i valutalagstiftningen som innefattar förbud för bär i riket
bosatt att utan tillstånd, generellt eller individuellt, verkställa inbetalning
å eller överföring till konto, som här föres för i utlandet bosatt, att eljest
verkställa betalning till eller till förmån för i utlandet bosatt samt alt mottaga
betalning från den som är bosatt i utlandet. En väsentlig del av
betalningarna mellan Sverige och utlandet avvecklas genom kronbetalningar
över konton, som här (hos riksbanken och valutabankerna) föres för i
utlandet bosatta. I många fall skapas betalningsmekanismer genom statliga
åtaganden i betalningsavtal.

För den europeiska betalningsunionen (EPU) gäller att kronbelopp, som
inbetalas till konto som hos riksbanken föres för en centralbank i ett EPUland
— oftast genom överföring från ett i betalningsutbytet deltagande konto
fört hos svensk valutabank för person bosatt i samma land — automatiskt
ingår i den periodiska avräkningen inom EPU, varvid de kvittas mot
riksbankens fordringar i utländska valutor hos EPU-centralbankerna eller
eljest påverkar den" svenska EPU-ställningen. Enligt EPU-reglerna skall
vidare deltagarländerna så effektivt som möjligt tillse att onormalt stora
behållningar i de övriga EPU-ländernas valutor icke undandrages EPU-avräkningarna.
Från svensk sida kan man på grund av föreliggande avtalskomplex
över huvud taget icke hindra att EPU-ländernas krontillgodohavanden
på de konton i svenska affärsbanker, som användes i betalningstrafiken,
överföres till vederbörande utländska centralbanks kronkonto hos
riksbanken och därmed automatiskt ingår i EPU-avräkningen.

Mellan de viktigaste EPU-länderna har därutöver överenskommits om ett
särskilt system, det s. k. multilaterala arbitragesystemet, som medger eu
fortlöpande utjämning av saldon i olika valutor mellan EPU-avräkningarna.
Systemet skötes i huvudsak av affärsbankerna, medan centralbankerna
endast behöver intervenera i vissa lägen. De svenska åtagandena innebär alt
tillgodohavande i svenska kronor, som innestår på ett i betalningsutbytet
deltagande konto för bank i något av de till systemet anslutna länderna, utan
särskilt tillstånd kan disponeras för överföring till liknande konto fört för
bank i annat av de till systemet anslutna länderna eller för inköp av vilken
som helst av de i systemet deltagande valutorna.

Sverige har gentemot några länder utanför EPU - Argentina, Finland,
Japan och Uruguay — åtagit sig att medgiva att krontillgodohavanden, som
uppstår för dessa länder bland annat genom löpande betalningar, får disponeras
för inköp av en eller flera av de i det multilaterala arbitragesystemet
inom EPU deltagande valutorna eller för överföring lill konto som här föres
för bland annat bank i något av dessa hinder.

Sverige är medlem i Internationella valutafonden och enligt dess stadga
är medlemsland skyldigt att från annat medlemsland, mot betalning i det

22

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1957

senare landets valuta eller i guld, köpa sådana tillgodohavanden i det egna
landets valuta, som det andra landet förvärvat genom löpande betalningar.
Denna bestämmelse i valutafondens stadga är för närvarande visserligen
icke formellt bindande för Sveriges del — så länge Sverige i enlighet med
särskilt medgivande i stadgan tillämpar valutarestriktioner för löpande betalningar
men måste i praktiken alltmer beaktas ju mer restriktionerna
kan inskränkas därhän, att sådana betalningar lämnas i huvudsak oreglerade.

Ett mål för de internationella strävandena på betalningstrafikens område
är en konvertibilitet för de olika valutorna. Utredningen skall icke här söka
närmare definiera vad konvertibilitet innebär; det må endast konstateras,
att konyertibiliteten i den form, som närmast synes aktuell, blir en »yttre»
konvertibilitet, en automatisk möjlighet för utländska innehavare av tillgodohavanden
i svenska kronor att i Sverige omvandla dessa till utländsk
valuta. Denna begränsade konvertibilitet torde få avseende på tillgodohavanden,
som uppkommit i löpande betalningsutbyte och på grund av godkända
kapitalbetalningar.

Av vad sålunda anförts om transaktioner över här i riket för utlännings
räkning förda konton i svenska kronor torde, anför utredningen, framgå
alt sådana transaktioner i stor utsträckning direkt påverkar riksbankens
handel med utländsk valuta och riksbankens fordringar på eller skulder
till utländsk centralbank. Utredningen uttalar, att det måhända vore tekniskt
möjligt att beträffande nu behandlade ärenden stadga en ordning, innebärande
möjlighet till överprövning hos Kungl. Maj:t av ett riksbankens
beslut. Enligt utredningens mening är emellertid det nyss angivna inbördes
sambandet mellan ifrågavarande transaktioner och riksbankens valutahandel
med vad därtill hör ett starkt skäl mot en sådan anordning. Självfallet
bör man inte, yttrar utredningen vidare, överdriva riskerna för att Kungl.
Maj :ts möjlighet till överprövning skulle taga sig uttryck i att man skulle
få två sinsemellan intimt samhörande sektorer av valutaregleringen med
olika praktisk tillämpning av regleringen. Det finge väl förutsättas att erforderlig
kontakt komme till stånd. Då emellertid ansvaret för valutavården
skall ligga hos riksbanken, skulle en sådan tudelning av ordningen för prövning
av ärenden med sinsemellan nära anknytning varken ur principiell eller
praktisk synpunkt te sig tillfredsställande.

Valu ta regler ingens övriga innehåll beröres av utredningen
mera i korthet. Hit hör förbud mot att — utan tillstånd — in- eller
utföra valuta och värdepapper, eller förfoga över innehav av utländsk valuta
och utländska värdepapper så att innehavet minskas genom andra transaktioner
än överlåtelser till riksbanken och valutabank, eller ikläda sig gäld
i förhållande till i utlandet bosatt, där ej fråga är om ingående av köpeavtal
på sedvanliga villkor eller motsvarande åtgärder. Dessa förbud kan sägas
utgöra komplement till förut behandlade regler. Även här skulle det, enligt
uliedningcns mening, i och för sig vara möjligt att låta prövningen av uppkommande
ärenden — i huvudsak dispenser från förbuden — - i sista hand
tillkomma Kungl. Maj :t. Risken för att på detta område en praxis, skild från
den som tillämpas för de mera centrala områdena av valutaregleringen, skul -

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1957

le kunna utveckla sig måste bedömas än mindre än beträffande tidigare
angivna grupp av ärenden. Emellertid gäller också i detta fall att anknytningen
till den egentliga valutavårdande verksamheten är av sådan art, att
skilda instansordningar vid handläggningen icke bör ifrågakomma. Härtill
kommer, anför utredningen vidare, att ifrågavarande dispenser torde representera
en så pass begränsad grupp av ärenden, att det torde få anses mindre
lämpligt att enbart för dem tillskapa särskilda prövningsregler.

Såsom resultat av utredningens undersökning anfores
att — med utgångspunkt från den statsrättsliga ställning, som riksbanken
har, och den i direktiven angivna förutsättningen, att valutavården skall
vara riksbankens angelägenhet — det svårligen låter sig göra att lägga det
slutliga avgörandet i valutaärenden hos annat organ än riksbanken. Någon
annan lösning har icke stått till buds än att söka genom viss påbyggnad av
det förslag, som framlagts av bankofullmäktige, åstadkomma ett något mera
utbildat tvåinstanssystem inom riksbanken än vad bankofullmäktiges
förslag innebär.

Utredningen utvecklar härefter sitt förslag om handläggning av valutaärenden
enligt ett tvåinstanssystem inom r i k s b a n k e n. Det
erinras om bankofullmäktiges tanke att inom banken skapa en särskild valutastyrelse,
som skulle bestå av — förutom vice riksbankschefen, en av
riksbankens bankdirektörer samt en fullmäktig eller suppleant för fullmäktig
_en representant för mera allmänna intressen, en representant för

valutabankerna samt två personer med erfarenheter från det enskilda näringslivet
i övrigt. För att valutaslyrelsen skall erhålla en mera fristående
ställning föreslår utredningen att sistnämnda fyra ledamöter jämte ersättare
för dem skall utses av Kungl. Maj:t. Övriga ledamöter jämte ersättare bör
såsom förutsatts i riksbanksförslaget utses av fullmäktige. Vice riksbankschefen
bör vara valutastyrelsens ordförande. Fullmäktige bör utse vice ordförande.
Vidare föreslår utredningen, att i författning uttryckligen fastslås,
att fullmäktig eller fullmäktigsuppleant ej må deltaga i fullmäktiges handläggning
av ärende, varmed han tagit befattning i valutastyrelsen.

I enlighet med bankofullmäktiges förslag anser utredningen att sökande
i valutaärende skall ha rätt att draga valutastyrelsens avgöranden under
fullmäktiges prövning. Klagotiden föreslås bestämd till tre veckoi. Eftersom
bankofullmäktige ytterst bär ansvaret för riksbankens angelägenheter
och någon representant för det allmänna ej finnes som motpart till sökande
i valutaärenden, bör enligt utredningens mening inom riksbanken utsedd
ledamot av valutastyrelsen ha möjlighet att få beslut av styrelsen underställt
fullmäktige för prövning. Har yrkande om sådan underställning framställts,
bör sökanden i ärendet erhålla underrättelse därom för att kunna bevaka sill
talan inför fullmäktige.

Utredningen fortsätter.

För närvarande gäller beträffande valutakontorets beslut att dessa expedieras
i växlande former. Beslut om tillstånd i ärenden av löpande natui

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1957

expedieras ofta genom enkel påstämpling av ansökningar som av valutabank
msants för enskildas rakning. I andra fall erhåller sökanden en direkt
undei rättelse. Utredningen anser icke att i princip någon ändring bör ske
av nuvarande praxis genom införande av omständliga delgivnings- och underrattelseregler
Allmänt bör gälla att expediering bör ske i praktiska fordon’''
mSv,daaa tafH d? keslut Ska11 underställas fullmäktige bör dock sökanden
alltid direkt erhalla meddelande om innehållet av styrelsens beslut.
Genom en föreskrift att underrättelsen om underställningen’ skall tillställas
sökanden snarast möjligt och senast i samband med att han erhåller med?Jal.
Vc? styrelsebeslutet skapas garantier för att sökanden icke i
to litande pa sistnämnda meddelande vidtar dispositioner för egen räk ändr''as*av

fullmäkligl 0,''!“''ga Skadli8a- om ''»''''''tastyrelsens beslut

Beträffande den författningsmässiga utformningen av de föreslagna ändringarna
anfor utredningen, att de befogenheter, som enligt 2 § första stycket
2) och 4)—-7) samt 6 § nu tillägges riksbanken först efter förordnande
av ungl. Maj :t, i fortsättningen bör tillkomma riksbanken direkt på grund
av valutalagen. Utredningen påpekar, att detta såtillvida icke innebär någon
ändring i sak som riksbanken enligt gällande ordning genom valutaförordningen
redan har befogenheterna.

Remissyttrandena

Den av utredningen föreslagna besvärsordningen tillstyrkes helt av fullmäktige
i riksbanken och godtages i huvudsak av justitiekanslersämbetet
oc i fullmäktige i riksgaldskontoret. Övriga remissinstanser ställer sig avvisande
till det föreslagna besvärssystemet och kritiserar detsamma främst
från rättssäkerhetssynpunkter. — Besvärssakkunniga anför sålunda att eu
annan lösning bör eftersträvas som bättre tillgodoser rättssäkerhetens intressen.

Bank- och fondinspektionen och Sveriges grossistförbund erinrar om att
utredningen även har till uppdrag att verkställa en översyn av valutalagstUtningen
och ifrågasätter huruvida det icke vore lämpligt att uppskjuta
genomförandet av den nya organisationen till dess det mera omfattande
problemet — utformningen av den blivande lagstiftningen — funnit sin lösning.
Inspektionen anför att i fall som det förevarande det i regel torde vara
ampligt att ändamålet med och den närmare innebörden av en reglering
aststalles innan de därmed sammanhängande organisatoriska problemen tas
u.PP.tlU behandling. — En reservant inom fullmäktige i riksbanken uttalar
sig i samma riktning.

I åtskilliga yttranden diskuteras närmare de konstitutionella

orutsattninga r n a för ett besvärsförfarande beträffande valutaarendena.

Fullmäktige i riksgaldskontoret framhåller, att den av utredningen framagda
besvärsordningen måste anses innebära en förbättring i jämförelse
med bankofullmäktiges förslag, men att utredningens förslag likväl icke är
agnat att helt bryta udden av de invändningar av främst principiell natur,

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1957

25

som under remissbehandlingen av bankofullmäktiges förslag framkommit.
Enligt riksgäldsfullmäktiges mening ligger svårigheten uppenbarligen i att
förena riksbankens ställning såsom valutavårdande organ med en anordning,
enligt vilken riksbanken jämväl skall vara högsta besvärsinstans i valutaärenden.
Å andra sidan torde det, anför fullmäktige, heller icke vara
lätt att finna ett i alla avseenden fullt godtagbart alternativ till utredningens
förslag, vilket i vart fall torde innebära en ur praktisk synpunkt lämplig
anordning. — En reservant uttalar sig för besvärsrätt hos ett fristående organ.

Bank- och fondinspektionen anser sig icke kunna ansluta sig till utredningens
uttalande, att det svårligen skulle låta sig göra att lägga det slutliga
avgörandet i valutaärenden hos annat organ än riksbanken. Förslaget
om valutakontorets avskaffande har, anför inspektionen, såsom utredningen
framhållit föranletts främst av praktiska, ej av konstitutionella synpunkter.
Då så varit fallet borde också, såvitt inspektionen förstår, frågan
om besvärsförfarandet bedömas och avgöras enligt praktiska linjer. Från
denna utgångspunkt torde det enligt inspektionen knappast kunna bestridas,
att möjligheten av en omprövning hos Kungl. Maj :t innefattar en för
allmänheten bättre och tryggare lösning än den av utredningen föreslagna.
Inspektionen framhåller att bankofullmäktige, med hänsyn till sin organisation
och sina arbetsformer icke är ett organ, som väl ägnar sig såsom besvärsinstans.
Några vägande praktiska olägenheter av den besvärsordning,
som ur rättssäkerhetssynpunkt framstår som den avgjort överlägsna, bär
utredningen icke påvisat. Tvärtom utgör utredningens uppgifter om besvärsärendenas
frekvens under gången tid ett kraftigt belägg för att frågan
ur arbetssynpunkt är av ringa vikt. I varje fall måste eventuella svårigheter
vid gränsdragningen mellan riksbankens och Kungl. Maj:ts kompetensområden
och den förmenta konstitutionella inadvertensen väga lätt mot de
ovan anförda rättssäkerhetssynpunkterna. Det gäller här dock högst allvarliga
ingrepp i den enskildes ekonomiska frihet, något som utredningen också
medgiver. I detta sammanhang förtjänar understrykas, att man i våra
nordiska grannländer väl tillgodosett kravet på rättssäkerhet. Inspektionen
vill också erinra om att ränteregleringslagen — som i åtskilligt är en parallell
till valutalagen — genom tillskapande av en särskild besvärsnämnd tagit
hänsyn till rättssäkerhetskravet.

Enligt inspektionens mening bär det konstitutionella motivet icke så
långt att det slutliga avgörandet i valutaärenden bör förläggas till riksbanken
och inspektionen framhåller att utredningsdirektiven icke synes utesluta
ett frånskiljande från valutafrågorna i allmänhet av sådana ansökningar
och ärenden, där det valutapolitiska momentet är av mindre framträdande
betydelse och där tillika andra synpunkter, t. ex. handels- och näringspolitiska,
gör sig gällande. Av rättssäkerhetsskäl bör därför, anför inspektionen,
en fullföljdsmöjlighet till ett från riksbanken fristående organ
hållas öppen. Då den nuvarande ordningen med besvärsrätt bos Kungl.
Maj:t synes ha fungerat tillfredsställande finnes enligt inspektionens mening
ingen anledning att avskaffa denna rätt. Inspektionen förklarar alt den

26

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1957

stannar så mycket hellre vid denna ståndpunkt som de sakkunniga själva
anseit vara tekniskt möjligt att låta prövningen av somliga ärenden — i huvudsak
dispenser från vissa förbud — i sista hand tillkomma Kungl. Maj :t.

Inspektionen utvecklar de anförda konstitutionella synpunkterna bl. a.
sålunda.

Valutaregleringen grundas, liksom en rad andra fysiska kontroller, på en
av Kungl. Maj: t och riksdagen gemensamt antagen fullmaktslag, i detta fall
den s. k. valutalagen. På Kungl. Maj:t ankommer att, med iakttagande av
de i lagen lämnade föreskrifterna om riksdagens samtycke till åtgärden,
meddela förordnande enligt lagen. Upphävande av sådant förordnande torde
däremot ankomma på Kungl. Maj :t ensam. Enligt 6 § andra stycket valutalagen
må Konungen uppdraga åt riksbanken att pröva och avgöra ansökningar
om tillstånd vartill förordnande enligt lagen ger anledning samt att
i övrigt handlägga de ärenden som föranledes av förordnandet, »och vare
riksbanken skyldig ställa sig till efterrättelse av Konungen därutinnan meddelade
särskilda föreskrifter». — Å andra sidan har på ett par ställen i valutalagen
(2 § andra stycket och 8 §) influtit bestämmelser som syftar till att
hindra kollisioner mellan riksbankens befogenheter enligt riksbankslagen
respektive de befogenheter, som valutalagen tillerkänner Kungl. Maj:t och,
efter förordnande, riksbanken.

Bank- och fondinspektionens synpunkter på den statsrättsliga sidan av besvärsfrågan
delas i huvudsak av Sveriges allmänna exportförening, Svenska
bankföreningen, Sveriges grossistförbund och Svei-iges industriförbund.

Svenska bankföreningen förklarar sig icke kunna finna att några avgörande
betänkligheter av konstitutionell natur möter mot att Kungl. Maj :t
fungerar som besvärsinstans över riksbanken i ärenden rörande tillämpningen
av valutalagstiftningen. Föreningen hemställer att vid en överflyttning
av valutaärendenas handläggning till riksbanken föreskrift måtte meddelas
att besvär över beslut i sådant ärende får anföras hos Kungl. Maj :t. Enligt
bankföreningens mening torde det knappast vara nödvändigt att därvid uttryckligen
göra undantag för frågor som berör riksbankens egen handel med
valutor. Riksbankens rätt att fritt bestämma över sitt eget valutaförråd äger
inte något omedelbart samband med valutalagstiftningen utan har förelegat
redan innan valutaregleringen infördes. Bankföreningen utvecklar sin stånd
punkt i denna del enligt följande.

Bankföreningen delar uppfattningen att vården av vår valuta principiellt
är alt anse som en uppgift som det tillkommer riksbanken att självständigt
handha. Däremot ifrågasätter bankföreningen, huruvida ett sådant betraktelsesätt
är riktigt såvitt angår den speciella verksamhet i valutavårdande
syfte som utövas med stöd av valutalagstiftningen. Såsom bankföreningen
framhållit redan i sitt ovannämnda yttrande av den 6 december 1955 är det
här fråga om extraordinära befogenheter, som ej faller inom riksbankens
normala kompetensområde utan som beror på särskilt förordnande av Kungl.
Maj:t. Och rätten för Kungl. Maj :t att meddela sådant förordnande har icke
tillkommit genom delegation från riksdagen utan grundas på en av Kungl.
Maj :t och riksdagen gemensamt stiftad lag. Detta talar närmast för att ansvaret
för valutalagstiftningens tillämpning bör anses ytterst åvila Kungl.
Maj: t.

27

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 är 1957

EU ytterligare stöd härför utgör den omständigheten, att (i § valutalagen i
sin nuvarande lydelse förutsätter, att handläggningen av valutaärenden är
en Kungl. Maj :ts angelägenhet, låt vara att den av Kungl. Maj :t kan delegeras
till riksbanken, som dock i så fall är skyldig att ställa sig till efterrättelse
de särskilda föreskrifter Kungl. Maj :t meddelar. Vidare må erinras att det
enligt 2 § första stycket 2) och 6) valutalagen i första hand är anförtrott
åt Kungl. Maj:t att bestämma i vad mån och på vilka villkor där avsedda
förfoganden över vissa värden må äga rum. Väl har samtidigt stadgats att
Kungl. Maj :t äger överlåta denna sin befogenhet på riksbanken, men huruvida''så
skall ske eller icke heror helt på Kungl. Maj :ts bedömande.

De sakkunniga har observerat att avfattningen av nyssnämnda stadganden
i valutalagen knappast medger att valutaregleringen betraktas som en riksbankens
angelägenhet vid vars handhavande riksbanken lika litet som eljest
är underordnad Kungl. Maj:t. De föreslår därför att valutalagen ändras på
dessa punkter, så att den direkt ger riksbanken de befogenheter som nu kan
erhållas endast genom delegation från Kungl. Maj :t. Detta hindrar dock icke
att Kungl. Maj :t alltjämt kommer att ha ett avgörande inflytande i fråga
om valutaregleringen. Kungl. Maj:t har ju möjlighet att när som helst upphäva
eller begränsa det förordnande som utgör grundvalen för regleringen.

Mot bakgrunden av det anförda kan bankföreningen icke finna att några
avgörande betänkligheter av konstitutionell natur möter mot att låta Kungl.
Maj:t fungera som besvärsinstans över riksbanken i ärenden rörande tilllämpningen
av valutalagstiftningen. I själva verket synes ej heller de sakkunniga
anse att oöverstigliga principiella hinder föreligger mot en sådan
anordning. De framhåller visserligen — och detta enligt bankföreningens
mening med rätta — att det beträffande riksbankens egen handel med valutor
måste anses uteslutet att införa en besvärsrätt till något utanför riksbanken
liggande organ. Men i fråga om andra valutaregleringsärenden utsäges
mer eller mindre öppet att det måhända cj vore tekniskt omöjligt att
stadga en ordning innebärande en möjlighet till överklagande hos Kungl.
Maj :t.

Att de sakkunniga likväl avvisar tanken på en sådan lösning synes huvudsakligen
bero på farhågor för att den skulle medföra praktiska svårigheter.
I fråga om ärenden angående förvärv från eller föryttring till valutabank
eller annan enskild av utländsk valuta anföres, att en ändring av ett riksbanksbeslut
att vägra tillstånd till en sådan transaktion i realiteten skulle
innebära att riksbankens cnsamställning i valutahandeln upphävdes för enskilda
ärenden. Häremot må till en början erinras att även riksbanksmonopolet
på handel med utlandsvalutor är en extraordinär anordning, som Kungl.
Maj:t äger möjlighet all när som helst upphäva. Därtill kommer att man i
praktiken uppenbarligen ej behöver befara att Kungl. Maj :t skulle lämna tillstånd
till en av riksbanken vägrad transaktion, om riksbanken kunde visa
övertygande valutapolitiska skäl för sitt avslag. Risken härför måste enligt
bankföreningens mening bedömas såsom obefintlig även såvitt angår ärenden
som rör betalningstrafiken mellan Sverige och utlandet, in- och utförsel
av valuta och värdepapper, förfogande över dylika tillgångar, ingående av
gäldsförpliktelser till i utlandet bosatta personer o. s. v. Vad de sakkunniga
anför därom, att en besvärsrätt till Kungl. Maj:t i sådana ärenden skulle
vara olämplig på grund av deras nära samband med riksbankens egen valutahandel
förefaller därför föga övertygande.

Sveriges industriförbund framhåller bl. a. atl valutareglcringen utgör eu
extraordinär, av speciella krislörhållandcn föranledd åtgärd och att regleringens
handhavande icke kan anses ingå i riksbankens normala arbetsupp -

28

Kungl. Mcij.ts proposition nr H2 år l!)ö7

gifter. Förbundet erinrar i detta sammanhang om att Kungl. Maj :t är högsta
instans i besvärsärenden i anledning av förekommande import- och exportregleringar,
som nära sammanhänger med valutaregleringen.

Besvärssakkunniga framhåller att situationen ur statsrättslig synpunkt
otvivelaktigt präglas av betydande oklarhet. Enligt besvärssakkunnigas mening
har frågans konstitutionella aspekter hittills icke blivit belysta på ett
tillfredsställande sätt. Besvärssakkunniga vill därför framhålla önskvärdheten
av att hithörande problem närmare överväges. Det kan exempelvis
ifrågasättas, anför de sakkunniga, huruvida grundlagen verkligen, såsom utredningen
närmast synes förutsätta, giver riksbanken exklusiv kompetens
att omhänderha en valutareglering av det slag, valutalagen möjliggör. Besvärssakkunniga
anför bl. a.

De grundläggande bestämmelserna om riksbanken finnas i KF § 72, där
riksbanken bl. a. gives monopol på sedelutgivningsrätten. Vidare förutsättes
riksbanken i RF § 111 vara underkastad allenast riksdagens instruktionsmakt.

Riksbanken har sålunda i princip tillerkänts full oavhängighet i förhållande
till Kungl. Maj :t. Denna riksbankens särställning torde dock icke
utesluta, att riksbanken på vissa områden tillägges uppgifter som ett vanligt
förvaltningsorgan. I den mån så sker, torde riksbanken, i vad angår sådan
verksamhet, också vara att behandla som en förvaltningsmyndighet. Riksbankens
oavhängighet utgör icke heller hinder för den att nära samverka
med Kungl. Maj:t eller Kungl. Maj:t underlydande organ.

Att klart avgränsa den sfär, där riksbanken till följd av grundlagens regler
har eu exklusiv kompetens, är förenat med stora svårigheter. Icke minst
framträdande äro dessa svårigheter såvitt angår valutavården. Riksbanken
har otvetydigt ansvaret för valutareservens bevarande och förkovring. Denna
uppgift har emellertid fått en helt annan karaktär än tidigare, då riksbanken
med stöd av en särskild offentligrättslig reglering, som giver riksbanken
monopolställning i fråga om valutahandeln i landet, fått att träffa för enskilda
utomordentligt kännbara avgöranden i särskilda fall. Att riksbanken
skulle kunna erhålla uppgifter av det senare slaget har uppenbarligen icke
varit förutsett, då grundlagen stiftades och riksbanken tillerkändes sin självständiga
ställning. Ett helt nytt, tidigare icke beaktat statsrättsligt läge har
sålunda uppkommit genom att valutaregleringens administrativa handhavande
anförtrotts riksbanken. Betecknande är att i själva verket valutaregleringen,
trots valutalagens uttryckliga föreskrifter, från begynnelsen handhafts
icke av riksbanken utan av ett av Kungl. Maj :t tillsatt valutakontor,
vars beslut åtminstone i viss utsträckning kunnat överklagas hos Kungl.
Maj :t. Även utredningen har i nu föreliggande förslag velat tillerkänna Kungl.
Maj :t ett betydande inflytande, i det Kungl. Maj :t föreslås skola utse flertalet
ledamöter i det organ, som för riksbankens räkning skall i första hand
avgöra valutaärendena.

Mot bakgrunden av de sålunda anförda statsrättsliga synpunkterna diskuterar
besvärssakkunniga olika tänkbara alternativ, då det gäller frågan
hos vem ansvaret i sista hand skall ligga beträffande valutaärenden. Inledningsvis
anför de sakkunniga vissa principiella synpunkter
på besvärsf rågan. Besvärssakkunniga anför att i de fall då rättsskyddsbehovet
tillgodoses genom administrativa besvär av hävdvunnen art

29

Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 142 år 1957

besvärsprövningen innebär att den besvärsprövande myndigheten får del i
ansvaret för den ifrågavarande förvaltningsverksainheten. Särskilt betydelsefull
blir besvärsprövningen på sådana områden som valutavårdens, där
utrymmet för fritt skön vid beslutens träffande måste vara mycket betydande
och, allt efter växlande yttre omständigheter, riktlinjerna för besvärsinstansens
praxis måste kunna förändras. Att under sådana omständigheter i
förevarande fall lägga besvärsprövningen på en annan myndighet än den,
som skall bära ansvaret för valutavården får enligt besvärssakkunnigas mening
betraktas som uteslutet. Slutinstans i valutaärenden måste vara den
myndighet som skall bära ansvaret för valutavården. Besvärssakkunniga
anför att utformningen av en lämplig instansordning för valutaärendena endast
är en av de många faktorer som inverkar vid avgörandet av frågan
om vilken myndighet som skall bära detta ansvar.

I fortsättningen tar besvärssakkunniga upp tre olika alternativ beträffande
placeringen av ansvaret för valutavården och valutaregleringen,
nämligen dels att detta ansvar lägges på riksbanken,
dels att Kungl. Maj :t skall ha ansvaret och dels att ansvaret på detta område
lägges på ett självständigt organ, vari möjligen kunde tänkas ingå företrädare
för både riksbanken och Kungl. Maj :t. Besvärssakkunniga antyder
beträffande de skilda alternativen olika linjer, efter vilka det föreliggande
spörsmålet kan lösas med tillbörligt beaktande av rättssäkerhetsintressena.
I detta sammanhang erinrar besvärssakkunniga om möjligheterna att på
valutaregleringens område införa ett besvärsinstitut, innebärande att besvärsprövningen
— såsom nu sker i fråga om s. k. kommunalbesvär — begränsas
till vissa rättsfrågor och att besvärsmyndighetens befogenhet enbart är kassatorisk.
Besvärssakkunniga understryker det angelägna i att det slutliga
avgörandet i valutafrågor ligger hos ett organ och att icke en uppdelning av
ärendena mellan t. ex. Kungl. Maj :t och riksbanken kommer till stånd. Besvärssakkunniga
anför vidare.

För det fallet att statsmakterna stanna vid det alternativet, alt riksbanken
ensam får ansvaret för alla valutafrågor, föreligger utredningens förslag,
att part skall få möjlighet att besvära sig över ett underordnat riksbanksorgans
beslut till riksbanksfullmäktige. Såsom redan anförts kan
emellertid detta förslag icke betraktas som en ur rättsskyddssynpunkt godtagbar
lösning. Man kan i stället tänka sig en sådan ordning, att talan får
föras från det underordnade riksbanksorganet till eu särskild för ändamålet
tillskapad nämnd, utsedd av fullmäktige i riksbanken. Delta besvärsorgan
borde givas en sådan sammansättning att garantier funnes för alt ärendena
bleve grundligt och objektivt handlagda. Nämnden borde ställas under
ordförandeskap av en erfaren högre domare och borde även i övrigt arbeta
i former som säkerställa en objektiv besvärsprövning. Några principiella
betänkligheter skulle eu sådan lösning icke ingiva. 1 realiteten skulle
fullmäktige sålunda överlåta sin prövningsrätt i enskilda valulaärcndcn till
ett av dem utsett organ. Det förutsattes härvid, att nämnden skulle ha alt
inom den gällande lagstiftningens ram följa de principer för valulavården,
som riksbanksfullmäktige uppdragit.

Avse statsmakterna däremot alt del slutliga ansvaret för valutaregleringen
skall ligga hos Kungl. Maj:t, synes en ordning liknande den för närvarande

30

Kungl. Mcij.ts proposition nr H2 år 1957

gällande ligga närmast till hands, d. v. s. beslut fattas i första instans av en
av Kungl. Maj:t utsedd myndighet med möjlighet att överklaga detta hos
Kungl. Maj :t i statsrådet.

Väljes åter ett tredje alternativ, enligt vilket det slutliga ansvaret för valutaregleringen
lägges hos ett särskilt organ eventuellt med representanter för
både Kungl. Maj :t och riksbanken (jämför räntenämnden eller den av utredningen
föreslagna valutastyrelsen), bör detta få en med hänsyn till dess
uPPgift som besvärsorgan lämplig sammansättning. Vad besvärssakkunniga
nyss anfört om önskvärdheten av att ordförandeskapet anförtros åt en
domare har avseende även å en slutinstans av den typ varom nu är fråga.

I det föregående ha besvärssakkunniga, som inledningsvis framhållits, utgått
från den förutsättningen, att besvärstalan skall på vanligt vis omfatta
såväl lämplighets- som rättsfrågor. Skulle man däremot tänka sig att besvärstalan
begränsades till att avse allenast rättsfrågor, d. av s. en talan av
principiellt samma natur, som den som nu föres vid kommunalbesvär, bliva
helt andra lösningar möjliga. Oaktat avgörandet i valutafrågor tillagts exempelvis
riksbanken, möta nämligen icke hinder att låta ett utanför riksbanken
stående och av denna helt oavhängigt organ kontrollera, att riksbanken
i sin verksamhet på detta område handlar inom de gränser, som gällande
rätt uppdrager. Riksbankens frihet att sköta valutavården lämnas
därigenom okränkt, men möjlighet att ingripa mot icke rättsenliga avgöranden
öppnas. Inskränkes besvärsprövningen på nu angivet sätt, "kan en besvärsordning
från en första instans, t. ex. riksbanken eller en blandad styrelse,
till Kungl. Maj:t i regeringsrätten efter mönster från kommunalrätten
vara en naturlig lösning.

Oavsett vilken av de nu angivna lösningarna som väljes, finner besvärssakkunniga
det av utredningen framlagda förslaget lagtekniskt så inkonsekvent
att det knappast i oförändrad form kan läggas till grund för lagstiftning.
Enligt utredningens förslag till ändringar i valutalagen skall beslutanderätten
i valutaärenden förbehållas riksbanken. Längre fram i lagen
föreslås emellertid, anför besvärssakkunniga, att denna riksbankens beslutanderätt
skall utövas, icke av riksbankens organ utan av ett särskilt organ,
valutastyrelsen, vars flesta ledamöter skall utses av Kungl. Maj:t. Eu så
motsägelsefull konstruktion kan enligt besvärssakkunnigas mening icke
godtagas. Valutalagen bör giva ett klart och konsekvent svar på frågan vem
som skall ha ansvaret för valutaregleringen. Anses denna böra handhas av
ett särskilt organ av blandad karaktär, bör detta tydligt utsägas i valutalagen
redan från början. Skall däremot handläggningen av valutaregleringsärendena
verkligen ankomma på riksbanken, blir det enligt de principer
som följs vid riksbankslagstiftningens utformning närmast en angelägenhet
för riksbanken att avgöra de organisatoriska formerna.

Svenska bankföreningen ifrågasätter — därest en ordning icke skapas
som innebär att besvär fullföljes hos Kungl. Maj :t — att ett särskilt
besvärsorgan inrättas. Ordförande i ett sådant organ skulle enligt
föreningen förslagsvis vara en jurist med erfarenhet att döma i högsta instans
och organet skulle i övrigt bestå av ledamöter, utsedda till en del av
Kungl. Maj :t och till en del av bankofullmäktige.

Utredningens förslag om valutastyrelsens sammansättning

31

Kungl. Maj:is proposition nr H2 år 1957

möter icke från något håll invändning. — Svenska bankföreningen anför alt
enligt föreningens uppfattning bör utredningens förslag genomföras även
för den händelse besvärsprövningen skulle förläggas till Kungl. Maj:t eller
annat från riksbanken fristående organ. Bankföreningen uttalar såsom önskvärt
att i valutalagen uttryckligen angives att eu av de fyra ledamöter som
enligt förslaget skall utses av Kungl. Maj:t skall representera valutabankerna
och två av ledamöterna det enskilda näringslivet i övrigt. I detta sammanhang
för även föreningen fram den synpunkten att i valutastyrelsen
bör ingå en i domarvärv erfaren högre jurist.

Det av utredningen föreslagna underställ ningsinstitu tet blir
i ett par yttranden föremål för kritik. — Bank- och fondinspektionen ställer
sig sålunda avvisande till den föreslagna möjligheten för riksbanksledamot
i valutaslyrelsen att underställa bankofullmäktige styrelsens beslut
i valutaärenden. Inspektionen framhåller att det föreslagna institutet, sådant
det utformats, torde vara unikt i svensk rättsordning och att den föreslagna
ordningen även eljest är ägnad att väcka betänkligheter. Enligt inspektionens
mening torde den omständigheten att en enda ledamot inom valutastyrelsen
— förutsatt att han tillhört det mindre tal som riksbanksrepresentanterna
bildar — kan genomdriva underställning av ett ärende, åtminstone under
vissa förutsättningar, minska de övriga ledamöternas intresse för ärendet
och därmed försvaga styrelsens arbetsduglighet. Inspektionen finner det
för övrigt vara direkt stötande, att underställningsrätten skall kunna utövas
av ledamöter, vilkas mandat i styrelsen sammanhänger med deras tjänsteställning
eller ledamotskap hos den inrättning, som tillika är överinstans.

Sveriges allmänna exportförening berör underställningsinstitutet i samband
med att föreningen från allmänna rättssäkerhetssynpunkter granskar
utredningens förslag till besvärsordning. Föreningen framhåller såsom otillfredsställande
ur rättssäkerhetssynpunkt det nära organisatoriska och personella
samband, som skulle förefinnas mellan valutastyrelsen och fullmäktige.
Föreningen finner det ur denna synpunkt icke minst betänkligt, att det
enligt utredningens förslag skall finnas möjlighet för riksbankens representanter
i styrelsen att, oavsett ärendenas karaktär, draga styrelsens avgöranden
inför bankofullmäktige. — Sveriges industriförbund anför liknande
synpunkter och framhåller hl. a., att de förbättringar ur rättssäkerhetssynpunkt
som utredningens förslag innefattar vid jämförelse med bankofullmäktiges
tidigare förslag förringas av det förhållandet att en av riksbanken
utsedd ledamot i styrelsen skall kunna underställa valutastyrelsens beslut
fullmäktiges prövning.

Fullmäktige i riksgäldskontoret, som i huvudsak biträder utredningens
förslag, förordar beträffande underställningsinstitutet en ändring i det framlagda
förslaget, som enligt riksgäldsfullmäktiges mening skulle vara ägnad
att stärka valutastyrelsens ställning och tydligare framhäva styrelsen såsom
en självständig instans. Fullmäktige föreslår att den av utredningen föreslagna
bestämmelsen om möjlighet att underställa beslut ändras så, att underställning
endast får ske, därest två i beslutet deltagande ledamöter av sty -

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1957

i elsen påkallar detta. Någon anledning att i förevarande hänseende göra
skillnad mellan ledamöter som utses av riksbanken, och sådana, som utses
av Kungl. Maj:t, synes fullmäktige icke föreligga. Riksgäldsfullmäktige tillfogar
den synpunkten att en viss garanti ur rättssäkerhetssynpunkt torde
ligga i den granskning av riksbankens förvaltning, däri inbegripet den valutakardande
verksamheten, som utövas av bankoutskottet och riksdagens revisorer.

Justitiekanslersämbetet anser icke att den av utredningen föreslagna underställningsmöjliglieten
i och för sig behöver möta någon allvarligare erinran.
Ämbetet synar emellertid frågan från en delvis ny synpunkt och ifrågasätter,
om icke vid skapandet av ett sådant underställningsinstitut bör tillses,
att ett verkligt kontradiktoriskt förfarande kommer till stånd. Därest
sökande i valutaärende, efter erhållen underrättelse att yrkande om underställning
framställts, inkommer med bemötande, torde möjlighet enligt ämbetets
mening böra föreligga till genmäle. Det förefaller dock ämbetet ej
vara förenligt med styrelseledamotens ställning som medlem av det beslutande
organet att stå som motpart till sökanden vid skriftväxling hos besvärsmyndigheten.
Justitiekanslersämbetet vill därför väcka tanken, att talan i sådant
fall föres av någon, som ej tillhör valutastyrelsen, måhända lämpligen
någon tjänsteman i riksbanken.

Beträffande den författningstekniska utformningen anför
besuarssakkunniga att reglerna om valutastyrelsen, därest handläggningen
av valutaärenden verkligen skall ankomma på riksbanken, lämpligen utgår
ur valutalagen och intages i bankoreglementet, där de kan utformas
efter förebild av reglementets regler om riksbankens direktion och om industristyrelsen.

hullmäktige i riksgäldskontoret ifrågasätter å andra sidan huruvida icke
vissa bestämmelser — såsom beträffande utseende av valutastyrelsens ordförande
och vice ordförande, styrelsens beslutförhet och ordförandens utslagsröst
samt angående underställande av beslut — är av den vikt, att de
lämpligen bör beredas plats i valutalagen i stället för i bankoreglementet såsom
utredningen föreslagit.

Departementschefen

Beträffande handläggningen av valutaärendena inom riksbanken innebar
bankotu Ilmäktiges förslag att eu särskild valutastyrelse inrättas för de löpande
arendena. Styrelsen skulle bestå av sju ledamöter, bland vilka ingin«e
representanter för näringslivet och det allmänna. Den nuvarande möjligheten
att i valutaärenden besvära sig hos Kungl. Maj :t bortföll enligt förslaget
I stallet infördes en ordning, enligt vilken ett valutastyrelsens beslut efter
ansökan kunde överprövas av fullmäktige i riksbanken. I anledning av den
kritik, som vid remissbehandlingen av bankofullmäktiges framställning bl a
från rättssäkerhetssynpunkter riktades mot de föreslagna förändringarna
i besvarsforfarandet, har 1956 års utredning rörande valutalagstiftningen i

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1957

enlighet med sina direktiv närmare övervägt förslaget i denna del. Den lösning,
som utredningen framlagt, innebär en ytterligare utveckling av bankofullmäktiges
tanke att inom riksbanken skapa ett tvåinstanssystem. Utredningen
har avvisat möjligheten att bibehålla Kungl. Maj :t som högsta besvärsmyndighet
i valutaärenden och sammanfattningsvis anfört, att det *
med utgångspunkt från den statsrättsliga ställning som riksbanken har och
den i direktiven angivna förutsättningen att valutavården skall vara en riksbankens
angelägenhet — svårligen låter sig göra att lägga det slutliga avgörandet
i valutaärenden hos annat organ än riksbanken. I syfte att giva valutastyrelsen
en mera fristående ställning föreslår utredningen att fyra av
styrelsens sju ledamöter, nämligen en representant för mera allmänna intressen,
en företrädare för valutabankerna och två personer med erfarenheter
från det enskilda näringslivet i övrigt, skall utses av Kungl. Maj :t. Övriga
ledamöter skall, såsom förutsatts i riksbanksförslaget, utses av bankofullmäktige.
Vice riksbankschefen bör enligt utredningen vara valutastyrelsens
ordförande. Vice ordförande föreslås skola utses av fullmäktige. Vidare
föreslår utredningen en bestämmelse att fullmäktig eller suppleant icke får
deltaga i fullmäktiges handläggning av ärende, varmed han tagit befattning
i valutastyrelsen. Vid sidan om möjligheten för sökande i valutaärende att
hos bankofullmäktige klaga över beslut av valutastyrelsen föreslår utredningen
ett underställningsinstitut, innebärande att inom riksbanken utsedd
ledamot av styrelsen skall kunna underställa bankofullmäktige ett av styrelsen
fattat beslut för prövning. Såsom motivering härför anför utredningen
att bankofullmäktige ytterst bär ansvaret för riksbankens angelägenheter
och att någon representant för det allmänna icke finns som motpart till sökanden
i valutaärenden.

Vid remissbehandlingen av utredningens förslag har meningarna varit
delade om det lämpliga och riktiga i att låta valutaärendena på nu antytt
sätt stanna inom riksbanken. Den föreslagna ordningen med överprövning
av valutastyrelsens beslut i bankofullmäktige tillstyrkes av justitiekanslersämbetet,
bankofullmäktige och riksgäldsfullmäktige. Från andra håll förordas,
under hänvisning närmast till rättssäkerhetssynpunkter, en lösning
innebärande att Kungl. Maj :t skall såsom nu kunna pröva beslut i valutaärenden.
Besvärssakkunniga åter har anvisat olika alternativa linjer, efter
vilka frågan om det administrativa ansvaret för valutaregleringen kan lösas
med tillbörligt beaktande av rättssäkerhetsintressena. De sakkunniga har
emellertid, såsom framgått av den tidigare redogörelsen, icke ansett utredningens
förslag ägnat att i oförändrad form läggas till grund för lagstiftning.

Frågan om den organisatoriska uppbyggnaden inom riksbanken av valutaregleringen
är beroende av var man vill förlägga det slutliga ansvaret för
tillämpningen av regleringen. I sistnämnda avseende erbjuder sig otvivelaktigt
såsom besvärssakkunniga närmare utvecklat olika tänkbara lösningar.
Flera remissinstanser, bl. a. bank- och fondinspektionen samt Svenska bankföreningen,
har framhållit huru på valutaregleringens område några konstitutionella
betänkligheter icke torde vara att anföra mot att Kungl. Maj:t

i! liihtmg till riksdagens protokoll 1957. 1 samt Nr 112

34

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1957

fungerar såsom besvärsinstans över riksbanken. Besvärssakkunniga framhåller
att riksbankens särställning icke torde utesluta att riksbanken tillägges
uppgifter som ett vanligt förvaltningsorgan och att riksbanken i den
mån så sker också torde vara att behandla såsom en förvaltningsmyndighet.
Denna syn på besvärsfrågan, vilken för övrigt i det väsentliga synes
omfattas även av utredningen, kan också jag i stort sett ansluta mig till.
Emellertid föreligger stora svårigheter att såvitt angår valutavården klart
avgränsa det område, inom vilket riksbanken till följd av grundlagens regler
har exklusiv kompetens och där följaktligen någon överprövning från
Kungl. Maj:ts sida icke kan ifrågakomma. De skäl som i det tidigare anförts
för att valutaärendena övertages av riksbanken från valutakontoret talar
onekligen även för att riksbanken också får det yttersta ansvaret för valutaregleringens
tillämpning. Även om en sådan lösning från valutavårdande
synpunkter ter sig välgrundad medför den otvivelaktigt en begränsning av
möjligheterna att anordna en förvaltningsmässigt sett invändningsfri prövning
av valutaregleringsärendena.

Frånvaron av möjligheten att i ett valutaärende anföra besvär hos ett från
riksbanken fristående organ kan icke undgå att påverka utformningen av
valutastyrelsen, vilken beträffande det stora flertalet löpande ärenden lär
komma att bli den enda instansen. Särskild vikt bör fästas vid att styrelsen
får sådan sammansättning att en allsidig bedömning av valutaregleringsärendena
icke blott från valutavårdande synpunkter kan påräknas. Utredningens
förslag att Kungl. Maj :t för detta ändamål skall utse fyra ledamöter,
representerande valutabankerna, det enskilda näringslivet samt mera
allmänna intressen, synes ägnat att tillgodose behovet av att valutaärendena
handlägges med öppen blick för de olika intressen som gör sig gällande
i dessa ärenden.

Sökande som icke åtnöjes med valutastyrelsens beslut bör ha möjlighet
att få beslutet prövat av bankofullmäktige. Även om en sådan anordning
såsom förut nämnts icke kan sägas fullt ut ersätta ett ordinärt besvärsförfarande
erbjuder den dock ett korrektiv mot oriktiga eller mindre välgrundade
avgöranden. Här förutsattes självfallet att ledamot som deltagit
i valutastyrelsens avgörande i ett ärende icke i egenskap av fullmäktig eller
suppleant för fullmäktig kan komma att taga befattning med ärendet i
bankofullmäktige. Den nu angivna ordningen synes böra kompletteras med
en möjlighet att, oberoende av sökandens initiativ, bringa ett beslut av valutastyrelsen
under fullmäktiges prövning. Tänkbart är att det ålägges en
av riksbanken särskilt förordnad tjänsteman utanför valutastyrelsen att
bedöma i vilka fall sådan underställning skall ske. Mest praktiskt förefaller
dock vara att initiativet till underställningen tas inom styrelsen. Denna utväg
att låta bankofullmäktige fälla det slutliga avgörandet kan väntas bli
utnyttjad i ärenden av särskild betydelse för riksbankens valutapolitik. I
sådana frågor kan den icke heller undvaras utan är att betrakta såsom en
följd av riksbankens speciella ansvar för valutavården. Begränsas syftet
med denna speciella underställningsrätt i enlighet med det nu anförda synes

35

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1957

del opåkallat att såsom fullmäktige i riksgäldskontoret ifrågasatt utsträcka
initiativrätten till andra ledamöter i styrelsen än de av bankofullmäktige
utsedda. Det synes vidare knappast föreligga skäl att kräva alt initiativet
skall utgå från mer än en ledamot.

Från rättssäkerhetssynpunkter torde i praktiken en ordning överensstämmande
med det nu anförda icke innebära några nämnvärda förändringar
i förhållande till vad som hittills tillämpats. Alltjämt kommer valutaärendena
att handläggas av ett organ med företrädare för det allmänna och
näringslivet. Det "bör också erinras om i vilken ringa utsträckning den nuvarande
möjligheten att anföra besvär hos Kungl. Maj :t utnyttjats. Å andra
sidan står klart att behovet av klagomöjlighet kan framträda klarare vid
en skärpt tillämpning av valutaregleringen. Särskilt är då att beakta beslut
varigenom någon ålagts skyldighet enligt 10 § valutaförordningen att erbjuda
riksbanken utländsk valuta till inlösen eller förpliktats lämna uppgifter
som i 16 § nämnda förordning avses. Det är emellertid att märka, att
det valutareglerande organet vid tredska från den förpliktades sida är hänvisat
till att genom vitesföreläggande söka framtvinga ett fullgörande av
sålunda ålagd hembuds- eller uppgiftsskyldighet. Ett uttagande hos den
tredskande av förelagt vitesbelopp förutsätter prövning av länsstyrelsen
eller allmän domstol. Sålunda ankommer det på länsstyrelsen att, på framställning
av riksbanken, efter prövning av förekommande förhållanden, förordna
om uttagande av vite, som någon förelagts för att fullgöra uppgiftsskyldighet.
Vite, som hänför sig till förpliktelse enligt 10 § valutaforordningen,
kan endast utdömas av allmän domstol efter talan av allmän åklagare.
Det ligger i länsstyrelsens och domstolens kompetens att pröva såväl
rättsenligheten i vitesföreläggandet som skäligheten av det bestämda vitesbeloppet.
Häri ligger en betydande garanti för att bestämmelserna tillämpas
på ett från rättssäkerhetssynpunkter betryggande sätt. Till detta må erinras
om att det valutareglerande organet icke har att befatta sig med värdering
av tillgång, som enligt åläggande skall avstås till riksbanken, när oenighet
råder om tillgångens värde i utländskt mynt. I sådant fall skall, såsom
i det tidigare omnämnts, värdet bestämmas av en särskild nämnd, varom
bestämmelser intagits i valutalagen.

Mot bakgrunden av det anförda finner jag, trots invändningarna, det föreliggande
förslaget kunna godtagas och läggas till grund för erforderliga
ändringar i valutalagstiflningen.

De i det föregående förordade principerna för den fortsatta handläggningen
av valutaärendena bör i första hand komma till uttryck i valutalagen.
Sålunda bör riksbankens i 6 § angivna befogenheter i anledning av
ett meddelat förordnande icke bero av Kungl. Maj :ts bemyndigande utan i
fortsättningen tillkomma riksbanken omedelbart på grund av bestämmelse
i lagen. Detta föranleder ändring i 2 § 5) och 7) samt i 6 §. Utredningen
har härjämte föreslagit viss jämkning av ordalydelsen i 2 § 2) och 6).
Någon saklig förändring mot vad nu tillämpas torde utredningen icke åsyfta.
Dessa ändringar torde kunna anstå tills resultatet av utredningens fort -

36

Kangl. Maj.ts proposition nr U2 år 1957

satta arbete kommer under bedömning. Huvudreglerna om valutaärendenas
handläggning inom riksbanken bör få sin plats i valutalagen. Lämpligen
torde för detta ändamål efter 6 § införas en ny paragraf, benämnd 6 a §. I
denna upptages bl. a. bestämmelserna om valutastyrelsens sammansättning
samt om rätten att påkalla bankofullmäktiges prövning av ett av styrelsen
meddelat beslut. De närmare bestämmelserna rörande valutastyrelsen föreslås
intagna i bankoreglementet.

Den föreslagna organisationsreformen förutsätter inte någon väsentligare
ändring i valutaförordningen. På ett par punkter kan emellertid ifrågasättas
en redaktionell jämkning i syfte att framhäva riksbankens nya befogenheter
på grund av valutalagen. Valutaförordningens 18 §, varigenom riksbanken
bemyndigas meddela tillämpningsföreskrifter till förordningen,
framstår sålunda under den nya ordningen som en onödig upprepning av
6 § första stycket valutalagen. I något ytterligare fall kan en jämkning av
ordalagen förefallai motiverad. Enär emellertid frågan om valutaförordningens
utformning kommer att ånyo aktualiseras i samband med att
utredningen slutför sitt uppdrag, synes lämpligt att de ifrågasatta ändringarna
i denna författning får övervägas i ett senare sammanhang.

De administrativa förändringarna rörande valutaregleringen medför, att
\alutakontorets
gare nämnts, under årens lopp bestritts från två under sjunde huvudtiteln
upptagna särskilda anslag, benämnda Valutakontoret: Avlöningar och Valutakontoret:
Omkostnader. Vid den av mig i det föregående förordade lösningen
av organisationsfrågan bör dessa två anslagsposter framdeles utgå
ur riksstaten.

V. Sekretesskyddet för handlingar i valutaärenden
1956 års utredning

I den av 1956 års utredning framlagda promemorian tages i ett särskilt
avsnitt upp frågan om sekretesskyddet för handlingar i valutaärenden i det
nya läge att dessa ärenden handlägges inom riksbanken.

I promemorian lämnas inledningsvis en redogörelse för rättsläget under
den nu gällande ordningen. Det erinras om att valutakontorets handlingar
ansetts vara hemliga. Sekretessen har grundats på 4 och 21 §§ 1937 års lag
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, i det följande
benämnd sekretesslagen, samt kungörelsen den 8 december 1939 ( nr
835) med förordnande om inskränkning i rätten att utbekomma allmänna
handlingar rörande folkhushållningen vid krig, krigsfara eller andra utomordentliga,
ai kiig föranledda förhållanden. Därjämte kan anmärkas, att
tystnadsplikt är ålagd vederbörande befattningshavare enligt 7 § valutalagen
samt 22 § andra stycket valutaförordningen. Härmed är att jämföra de sek -

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1957

retessbestämmelser, som gäller för riksbankens handlingar. Sålunda föreskrives
i 31 § sekretesslagen, att handlingar i ärenden, om vilkas hemlighållande
stadgas i lagen för Sveriges riksbank, icke må utan tillstånd av
fullmäktige i riksbanken eller av riksbankens bankoutskott eller revisorer
utlämnas tidigare än femtio år efter handlingens datum. De åsyftade bestämmelserna
i riksbankslagen innehåller följande.

Enligt 35 § nämnda lag gäller, att följande ärenden i riksbanken skall
hållas hemliga, nämligen kreditärenden och sådana ärenden, som omförmäles
i 14 g (köp och försäljning av utländska valutor), 15 § (mottagande och
beviljande av kredit i förhållande till utlandet m. in.) och 16 § (köp och försäljning
av svenska och utländska obligationer in. in.) ävensom andra ärenden
som rör kunders förhållande till riksbanken. Detsamma gäller ärenden
av penningpolitik natur, beträffande vilka fullmäktige finner, att deras offentliggörande
kunde medföra skada för riksbanken, likaså frågor om tillverkning
och kontroll av banksedlar samt om vården av riksbankens behållningar.
Överläggningar och beslut i nu nämnda frågor skall upptagas i
särskilt protokoll, vars innehåll ej må yppas förrän 50 år efter protokollets
datum, där ej riksdagens bankoutskott, dess revisorer eller fullmäktige i
riksbanken anser sådant tidigare kunna ske utan skada för riksbanken.

I 36 g stadgas vidare att fullmäktig i riksbanken, suppleant för fullmäktig,
ledamot av avdelningskontors styrelse samt vid riksbanken anställd
tjänsteman skall hålla dolt och förtegat vad enligt lagen skall hållas hemligt.
Utan hinder härav äger fullmäktige lämna bank- och fondinspektionen
samt sparbanksinspektionen vissa upplysningar.

Den nuvarande regleringen av de sekretessfrågor som uppkommer i valutakontorets
verksamhet möjliggör bl. a. att taxeringsmyndighet i viss utsträckning
för taxeringskontroll kan få del av handlingar som finns hos
valutakontoret. I 52 § första stycket av 1928 års taxeringsförordning föreskrives
som huvudregel att för taxering erforderlig handling eller uppgift
skali, då ordförande i beskattningsnämnd i första instans, taxeringskonsulent
eller taxeringsintendent framställer begäran därom, tillhandahållas av
statligt verk, alltså bl. a. valutakontoret. Vad nu sagts gäller dock enligt
andra stycket bl. a. icke handlingar som avses i 31 § sekretesslagen, d. v. s.
handlingar om vilkas hemlighållande stadgas i lagen för Sveriges riksbank.
Enligt tredje stycket gäller att om handling, som avses i första stycket eljest
är hemlig eller uppgift som där sägs är av beskaffenhet att omfattas av
tystnadsplikt, får handlingen eller uppgiften tillhandahållas allenast efter
framställning av taxeringsintendent. Finnes vid prövning av sådan framställning
att handlingens eller uppgiftens tillhandahållande skulle, för det
allmänna eller med hänsyn till enskilds befogade intressen, lända till synnerligt
men, må framställningen lämnas utan bifall. I fjärde stycket stadgas
slutligen, att Kungl. Maj:t efter framställning av taxeringsintendent får förordna,
alt handling eller uppgift skall tillhandahållas honom utan hinder
av vad som föreskrives i andra och tredje styckena.

De här återgivna stadgandena i taxeringsförordningen torde för valuta -

38

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1957

kontorets vidkommande innebära, att kontoret på framställning av taxeringsintendent
skall tillhandahålla hemliga handlingar och uppgifter i valutaärenden,
där ej tillhandahållandet skulle för det allmänna eller med
hänsyn till enskilds befogade intressen lända till synnerligt men. Sådana
framställningar har även bifallits. Vid meningsskiljaktighet i dylik fråga
mellan valutakontorets styrelse och taxeringsintendenten torde den senare
enligt stadgandet i fjärde stycket äga draga frågan under Kungl. Maj :ts
prövning. Sådan fråga prövas enligt motiveringen till stadgandena av Kungl.
Maj:t i statsrådet. Motsvarande bestämmelser har upptagits i 46 § av den
föreslagna nya taxeringsförordningen.

Vad angår handlingar hos riksbanken är såsom förut nämnts handlingar
i ärenden, som är hemliga enligt riksbankslagen, i princip undantagna från
taxeringsmyndigheternas rätt till insyn, bankofullmäktige givetvis obetaget
att tillhandahålla handlingarna, där det finnes kunna ske utan skada
för riksbanken (35 § riksbankslagen). Det får anses synnerligen tveksamt
•om Kungl. Maj:ts rätt att på hemställan av taxeringsintendent förordna om
hemliga handlingars tillhandahållande åt taxeringsintendent kan gälla handlingar
enligt 31 § sekretesslagen, som finnes hos riksbanken. Innehållet i
§ 111 andra stycket regeringsformen kan måhända anses tala mot eu sådan
möjlighet.

Utredningen finner det önskvärt att vid en överflyttning av valutakontorets
uppgifter till riksbanken sekretesskyddets omfattning i möjligaste
mån ej ändras. Det bör därjämte enligt utredningens mening tillses att
gällande ordning i fråga om sådana handlingars tillhandahållande åt taxeringsmyndighet
i stort sett ej rubbas.

Vad angår omfattningen av sekretesskyddet är det möjligt, anför utredningen,
att 1939 års kungörelse skulle bli tillämplig även när ärendena
handlägges hos riksbanken och handlingarna kommer att finnas där; på
åtskilliga punkter skulle dock oklarhet och ovisshet komma att råda. Vidare
framhåller utredningen, att tvekan framkommit om innebörden av
1939 års kungörelse, särskilt beträffande frågan huruvida enskildas ansökningar
om tillstånd, vartill valutalagstiftningen kan ge anledning, är handlingar,
som avses i kungörelsen. Det synes därför utredningen vara lämpligt
att i samband med överflyttningen till riksbanken söka åstadkomma
en särskild reglering för valutaärendena.

Härvid kan enligt utredningens mening givetvis ifrågakomma att komplettera
sekretessföreskrifterna i riksbankslagen. Dessa föreskrifter synes emellertid
utredningen närmast utformade dels med hänsyn till riksbankens förbindelser
med främmande makts myndigheter och inrättningar och dels med
tanke på att åstadkomma vad som kan betecknas som banksekretess, d. v. s.
skydd för bankens kunder. Tillståndsgivningen i valutaärenden är i viktiga
hänseenden av annan art. Då sistnämnda ärenden regleras genom
särskild lagstiftning, synes därav enligt utredningens mening även böra
följa, att de därtill hörande sekretessföreskrifterna upptages på annan

39

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1957

plats än i riksbankslagen. Enligt utredningens uppfattning bör de lämpligen
upptagas i sekretesslagen, förslagsvis i en ny paragraf, betecknad 31 a §.
Mot placeringen av sekretessbestämmelsen i sekretesslagen skulle möjligen,
anför utredningen, kunna invändas, att valutalagen endast har temporär
giltighet för ett år i sänder. Emellertid bör enligt utredningen ihågkommas
att, även om valutalagen skulle upphöra att gälla, sekretesskyddet bör
bestå även för framtiden för de ärenden som handlagts jämlikt lagen.

Utredningen anför, att enligt den nya paragrafen i princip bör gälla, att
handlingar rörande ärenden, som av riksbanken handlägges med stöd av
valutareglerande lagstiftning, ej må, i den mån offentliggörande kan medföra
våda för folkhushållningen eller lända till men för enskild, utlämnas
förrän viss tid förflutit från handlingarnas datum. Dock bör fullmäktige i
riksbanken eller riksdagens bankoutskott eller revisorer kunna utan hinder
därav för särskilt fall förordna om utlämnande. Stadgandet bör utformas i
viss anslutning till 1 § 1939 års kungörelse.

Införes en sådan bestämmelse blir enligt utredningens mening taxeringsmyndigheternas
rätt till insyn i handlingar i valutaärenden i stort sett oförändrad.
Handlingarna skall alltså på begäran tillhandahållas åt taxeringsintendent,
med mindre fullmäktige finner, att tillhandahållandet skulle för
det allmänna eller med hänsyn till enskilds befogade intressen lända till
synnerligt men. Om § 111 andra stycket regeringsformen anses hindra tilllämpning
av 52 § fjärde stycket taxeringsförordningen, går dock taxeringsintendent
miste om möjligheten att hos Kungl. Maj :t påkalla prövning av
ett beslut att vägra tillhandahålla honom sådana handlingar.

Remissyttrandena

Den av utredningen föreslagna ändringen i sekretesslagen lämnas i allmänhet
utan erinran i remissyttrandena.

En från utredningen avvikande mening anföres emellertid av justitiekansiersämbetet,
som finner det tveksamt, huruvida de av utredningen åberopade
skälen motiverar att man frångår den hittillsvarande ordningen i
sekretesshänseende. Ämbetet framhåller svårigheterna att bedöma de på valutaregleringens
område liksom annorstädes ofta vanskliga sekretessfrågorna
och anför, att såvitt ämbetet är i stånd att bilda sig eu uppfattning
i saken, 1939 års kungörelse efter valutaärendenas överflyttning till riksbanken
skulle komma att gälla i samma omfattning som nu. Handlingar i
valutaärenden, som faller under kungörelsen, torde alltså vara hemliga,
oavsett att ärendena handlägges i riksbanken och handlingarna finnes där.
Måhända kunde det göras gällande, att kungörelsen endast riktar sig till de
under Kungl. Maj:t lydande myndigheterna och således icke till riksbanken.
De i kungörelsen upptagna förbuden om utlämnande av handling lär
emellertid, vid del förhållandet att kungörelsen är utfärdad med stöd av en
i sekretesslagen åt Kungl. Maj:t av riksdagen given fullmakt, ha samma
räckvidd som de direkt i lagen meddelade förbuden om utlämnande av

40

Kungl. Maj.ts proposition nr /42 år 1957

handling. Skulle åter anses, att det är ovisst, huruvida handlingar i valutaärenden
överhuvud taget rymmes under kungörelsen, är detta enligt justitiekanslersämbetet
en ovisshet, som ej synes äga samband med den nu föreliggande
frågan om valutaärendenas överflyttning till riksbanken och som
för övrigt torde böra lämnas därhän, då kungörelsen gällt i snart 20 år
och, såsom ämbetet förmodar, kunnat tillämpas utan att svårigheter framträtt,
vilka ej kunnat övervinnas. Den särskilt berörda frågan om kungörelsens
tillämplighet å »enskildas» handlingar äger ej heller enligt ämbetets
mening samband med valutaärendenas överflyttning. Har kungörelsen ej
förut i detta hänseende medfört praktisk olägenhet av betydelse, synes lagstiftningen
liärutinnan kunna lämnas orubbad. Ämbetet fortsätter.

Om den nuvarande författningsregleringen bibehålies, uppkommer frågan,
huruvida taxeringsmyndigheternas rätt till insyn i handlingar i valutaärenden
tillgodoses i tillräcklig omfattning. Så som justitiekanslersämbelet
uppfattar 1939 års kungörelse kan valutastyrelsen tillhandahålla handling
eller uppgift i valutaärenden, om den är av sådan beskaffenhet som avfes
*.. 21 § sekretesslagen, däremot icke handling eller uppgift som är att
hänföra till 4 § sekretesslagen. Enahanda gäller nu för valutakontoret och
överflyttningen av valutaärendena till riksbanken skulle alltså på denna
punkt ej innebära någon ändring. Om valutastyrelsen skulle anse hinder
jämlikt 52 § tredje stycket taxeringsförordningen — synnerligt men för det
allmänna eller med hänsyn till enskilds befogade intressen — föreligga mot
lillhaindahållande av handling eller uppgift i valutaärende, kan taxeringsmyndigheten
— enligt förslaget om besvärsordning — klaga hos bankofullmaktige.
Dessa trada alltså i Kungl. Maj :ts ställe, jämfört med nu förevarande
ordning (enligt vilken valutakontorets avslagsbeslut kan dragas under
Kungl. Maj :ts prövning). I förhållande till förslaget om ändring i sekretesslagen
skulle någon annan skillnad ej uppkomma, därest sekretessbestämmelserna
lämnades oförändrade, än att enligt nämnda ändringsförslag även
riksdagens bankoutskott och dess revisorer skulle äga förordna om utlämnande.
Vad slutligen angår det fallet som regleras i 52 § sista stycket taxeringsförordningen,
innehåller detta stadgande, att Kungl. Maj :t utan hinder
av vad som stadgas i andra och tredje styckena i paragrafen skall kunna
forordna om handlings eller uppgifts tillhandahållande.''Även om fråga är

om handling eller uppgift som överhuvud ej må tillhandahållas _ t. ex.

handlingar som avses i 4 § sekretesslagen, riksbankshandlingar som äro
hemliga eller handlingar vilkas utlämnande skulle medföra synnerligt men
7» KlmSL Ma:>:t dispensera från sådant förbud. I promemorian anföres
att det ar synnerligen tveksamt, om Kungl. Maj:t med hänsyn till 111 8 regeringsformen
äger förordna om tillhandahållande av handling, som enligt
riksbankslagen är hemlig och finnes hos riksbanken. Äger Kungl. Mai:t
icke sådan rätt i fråga om handlingar i valutaärenden efter deras överflyttande
till riksbanken, inträder en förändring i förhållande till nu rådande
ordning i taxeringsmyndigheternas möjligheter att få insyn i dessa
handlingar En jämförlig forändring blir emellertid också följden av det
framlagda förslaget till ändring i sekretesslagen, ehuru enligt detta förslag
- ^un8?- Ma.i - t men — bankofullmäktige, riksdagens bankout skott

och dess revisorer skola kunna förordna om utlämnande av handling,
bor att vinna överensstämmelse med förslaget skulle, därest sekretesslagen
lamnas oförändrad, bestämmelse behöva införas om rätt för berörda riks -

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1957

dagsorgan — eller i varje fall för bankofullmäktige — att utlämna handlingar.
En dylik bestämmelse synes böra upptagas i taxeringsförordningen.
Huruvida tillräckliga skäl föreligga att vidtaga eu sådan ändring tilltror
sig ämbetet icke att med någon större säkerhet bedöma. Måhända kan det,
därest det synes tveksamt, huruvida praktiskt behov föreligger av en bestämmelse
sådan som den antydda, vara försvarbart att avvakta utvecklingen.

Sammanfattningsvis anför justitiekanslersämbetet, att det vill förefalla
möjligt att, i allt fall för närvarande, låta den nuvarande författningsregleringen
i sekretesshänseende kvarstå oförändrad utan avseende å att valutaärendena
överlämnas till riksbanken.

Departementschefen

Den förändring av valutaregleringens administration som jag nu förordat
bör, såsom utredningen framhållit, icke få medföra någon rubbning i det
sekretesskydd som hittills gällt för handlingar i valutaärenden. För närvarande
kan allt efter grunden för hemlighållandet skiljas mellan i huvudsak
två slags hemliga handlingar hos valutakontoret. Dels är fråga om sådana
handlingar som avses i 4 § sekretesslagen, i vilket lagrum talas bl. a. om
handlingar, vilkas offentliggörande kan skada folkhushållningen eller näringslivets
behöriga fortgång. Dels gäller med stöd av 21 § nämnda lag förbud
mot att utlämna handlingar som, utan att vara hänförliga under 4 §,
innefattar sådana upplysningar om enskilda företags eller sammanslutningars
affärs- eller driftförhållanden, vilkas offentliggörande kan lända vederbörande
företag eller sammanslutning till men. Vid sidan härom skall nämnas,
att i riksbankslagen stadgats att vissa ärenden i riksbanken skall hållas
hemliga. Det är här fråga bl. a. om kreditärenden och ärenden angående
valutahandeln.

Utredningen har funnit tveksamt huruvida det sekretesskydd, som grundar
sig å 4 och 21 §§ sekretesslagen jämte den med stöd av dessa lagrum utfärdade
1939 års kungörelse, kommer att kvarstå i samma omfattning efter
en överflyttning av valutaärendenas handläggning till ett organ inom riksbanken.
Justitiekanslersämbetet har i denna fråga uttryckt en mera bestämd
mening och anfört att handlingar, som faller under nämnda kungörelse, torde
vara hemliga oavsett att ärendena handlägges i riksbanken och handlingarna
finnes där. Den ståndpunkt ämbetet sålunda intagit måste anses
väga särskilt tungt.

Fn särskild fråga som har visst samband med sekretesskyddet är i vad
mån taxeringsmyndigheterna äger att utbekomma hemliga handlingar för
taxeringskontroll. Bestämmelser härom finnes upptagna i 46 § 1956 års
taxeringsförordning. En förutsättning för att sådan handling skall kunna
tillhandahållas i ifrågavarande syfte är att framställning göres av taxeringsintendent.
För närvarande torde valutakontoret äga besluta om tillhandahållande
av handling av den art som avses i 21 § sekretesslagen under för -

42

Kungl. Maj. ts proposition nr l''r2 år 1957

utsättning att handlingens överlämnande icke bedömes komma att för det
allmänna eller med hänsyn till enskilds befogade intressen lända till synnerligt
men. Skulle kontoret på sistnämnda grund finna sig icke kunna tillhandahålla
begärd handling eller rör framställningen handling varom förmäles
i 4 § sekretesslagen heror det av Kungl. Maj:ts förordnande huruvida
handlingen skall överlämnas till taxeringsmyndigheten.

Överlåtandet av valutaärendena på en valutastyrelse inom riksbanken
medför att det blir styrelsens sak att i fråga om sådana handlingar varå
21 § sekretesslagen är tillämplig pröva huruvida tillhandahållande skall äga
rum. Mera tveksamt har det ansetts vara huruvida Kungl. Maj:t, efter vägran
från valutastyrelsen att överlämna hemlig handling, kan med tillämpning
av 46 § fjärde stycket taxeringsförordningen förordna att handlingen
skall tillhandahållas taxeringsmyndigheten. Samma tveksamhet har anförts
beträffande Kungl. Maj :ts befogenhet att förordna om tillhandahållande av
sådan handling hos valutastyrelsen som skyddas med stöd av 4 § sekretesslagen.
I båda fallen har man funnit, att hinder mot berörda förordnande
skulle kunna tänkas möta i § 111 regeringsformen i den del där stadgas om
riksbankens lydnadsförhållande till riksdagen.

Varken utredningen eller justitiekanslersämbetet har ansett sig kunna
med säkerhet bedöma Kungl. Maj :ts rätt att meddela förordnanden om utlämnande
av handlingar i valutaärenden i det läge att dessa ärenden handlägges
inom riksbanken. Ämbetet synes närmast vara böjt att i avvaktan på
utvecklingen på detta område låta den nuvarande författningsregleringen i
sekretesshänseende kvarstå oförändrad utan avseende på att valutaärendena
överlämnas till riksbanken.

De principiella synpunkter på riksbankens i grundlagen givna särställning
såsom centralbank, vilka i det tidigare anförts, pekar enligt min mening
hän mot att riksbankens övertagande av de förvaltningsmässiga uppgifterna
på valutaregleringens område icke medför att Kungl. Maj:ts befogenheter
på detta område bortfaller. Liknande synpunkter torde ha legat
till grund vid utformningen av 46 § taxeringsförordningen i vad angår sådana
riksbankens handlingar, vilka omfattas av sekretessbestämmelserna i
riksbankslagen. Även på andra grunder finnes stöd för ett antagande att
taxeringsmyndigheternas möjligheter att få insyn i nu aktuella handlingar
efter ett genomförande av den förordade reformen icke kommer att bedömas
annorlunda än som tidigare skett. Från rent sakliga synpunkter torde
det dessutom vara att föredraga om de sekretessintressen, vilka det här är
fråga om, även i fortsättningen tillvaratages av Kungl. Maj :t.

Med hänsyn till det här anförda framlägges icke något förslag till ändring
av sekretessbestämmelserna.

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1957

43

VI. Departementschefens hemställan

I enlighet med vad jag i det föregående anfört har inom finansdepartementet
upprättats förslag till lag om ändring i valutalagen den 22 juni 1939
(nr 350) så ock om fortsatt giltighet av samma lag.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över nämnda lagförslag, vilket såsom Bilaga1 torde få fogas vid statsrådsprotokollet
för denna dag, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Sven Rydén

1 Bilagan, som frånsett mindre jämkningar av redaktionell natur är likalydande med det
vid propositionen fogade lagförslaget, har här utelämnats.

44

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1957

Bihang

Utredningens förslag
till

1) lag om ändring i valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350)

Härigenom förordnas, att 2 och 6 §§ valutalagen den 22 juni 1939 skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i nämnda lag skall
efter 6 § införas en ny paragraf, benämnd 6 a §, av den lydelse nedan

sägs.

2 §.

I förordnande, som Konungen jämlikt 1 § meddelar, må föreskrivas:

1) att allenast riksbanken och bankaktiebolag, som riksbanken därtill bemyndigar
(valutabank), må driva handel med utländska sedlar och skiljemynt,
med växlar, checkar, andra penninganvisningar och fordringar, som
innefatta rätt till betalning i utländskt mynt (utländska betalningsmedel
och utländska fordringar), ävensom med aktier, obligationer och likartade
värdepapper, vilka äro utfärdade av någon, som är bosatt i utlandet (utländska
värdepapper);

2) att utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper
må, mot vederlag som bestämmes i svenskt mynt, förvärvas och föryttras
allenast i den omfattning och på de villkor riksbanken bestämmer;

3) att dylika tillgångar skola erbjudas riksbanken eller valutabank till
inlösen mot kontant ersättning i svenskt mynt:

4) att svenska och utländska betalningsmedel, fordringar och värdepapper
icke utan tillstånd av riksbanken må utföras ur riket eller på annat sätt överföras
till utlandet eller överlåtas å den, som är bosatt i utlandet;

5) att dylika tillgångar icke utan tillstånd av riksbanken må införas till
riket;

6) att över värdepapper, som införes till riket eller som här förvaras för
den, som är bosatt i utlandet, så ock över köpeskilling, som influtit vid
försäljning av sådana värdepapper, ej må förfogas i vidare mån än riksbanken
bestämmer; och

7) att i annat hänseende än under 2)—6) sägs ej må över utländska betalningsmedel,
utländska fordringar och utländska värdepapper utan tillstånd
av riksbanken förfogas annorledes än genom föryttring till riksbanken
eller till valutabank.

Genom förordnande,---tillkommande befogenheter.

6 §.

Riksbanken må meddela närmare föreskrifter rörande tillämpningen av
meddelat förordnande.

Ärenden som föranledas av förordnandet skola prövas och avgöras av riksbanken.

6 a §.

Riksbankens beslutanderätt enligt denna lag utövas inom riksbanken av
en styrelse (valutastijrelsen), bestående av sju ledamöter. Fyra av ledamöterna
jämte ersättare för dem utses av Konungen och övriga tre ledamöter
jämte ersättare för dem av fullmäktige i riksbanken.

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1957

45

Över valutastyrelsens beslut må klagan föras hos fullmäktige i riksbanken
inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet. Att i visst fall
beslut av valutastyrelsen kan underställas fullmäktige för prövning därom
stadgas i bankoreglementet.

Mot fullmäktiges beslut må talan ej föras.

Närmare föreskrifter om valutastyrelsen meddelas i bankoreglementet.

Denna lag träder i kraft den

2) ändrad lydelse av §§ 17 och 18 bankoreglementct

§ 17.

Mom. 1. Fullmäktige äga--- — det yrkar.

Mom. 2. Fullmäktige äga---i riksbanken.

Mom. 3. Till ledamöter i den i 6 a § valutalagen nämnda valutastyrelsen
skola fullmäktige utse vice riksbankschefen, en fullmäktig eller suppleant
för fullmäktig samt en bankdirektör. Fullmäktige skola därjämte utse ersättare
för nämnda ledamöter.

Vice riksbankschefen är valutastyrelsens ordförande. Fullmäktige förordna
en av de övriga inom riksbanken utsedda ledamöterna att vara vice
ordförande.

Valutastyrelsen är beslutför, när minst tre ledamöter äro närvarande. Vid
lika röstetal gäller den mening, som biträdes av ordföranden.

Fullmäktige hava att utfärda närmare bestämmelser för valutastyrelsens
verksamhet och må därvid föreskriva att ärenden av löpande eller expeditionell
natur eller eljest innebärande tillämpning av fastställda riktlinjer
må å styrelsens vägnar avgöras av ordföranden och bankdirektören i förening.

Beslut, som fattats av valutastyrelsen, skall underställas fullmäktige för
prövning, därest inom riksbanken utsedd ledamot av styrelsen det yrkar.
Har sådant yrkande framställts, skall sökanden i ärendet underrättas därom
snarast möjligt och senast i samband med att han erhåller meddelande om
innehållet i styrelsens beslut.

Ej må fullmäktig eller suppleant för fullmäktig deltaga i fullmäktiges
handläggning av ärende, varmed han i valutastyrelsen tagit befattning.

Till ledamot, som ej är tjänsteman i riksbanken, utgår arvode med
kronor för år.

§ 18.

Mom. 1. För behandling---fullmäktiges sammankomst.

Mom. 2. Fullmäktig, direktionsledamot eller ledamot av industristyrelsen
eller av valutastyrelsen, så ock tjänsteman, som har att meddela beslut
å riksbankens vägnar, äger ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal
mellan honom och riksbanken. Ej heller må han deltaga i behandling av
fråga om avtal mellan riksbanken och tredje man, där han i frågan äger
ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot riksbankens. Vad sålunda
är stadgat angående avtal skall äga motsvarande tillämpning beträffande
rättegång eller annan talan mot honom eller tredje man.

Mom. 3. Vid fullmäktiges-----per capita.

46

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1957

3) lag om ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i
rätten att utbekomma allmänna handlingar skall efter 31 § införas en ny
paragraf, benämnd 31 a §, av den lydelse nedan sägs.

31 a §.

Handlingar rörande ärenden, som av riksbanken handläggas med stöd
av valutareglerande lagstiftning, må ej utlämnas,

1) i den mån deras offentliggörande kan medföra våda för folkhushållningen,
förrän femtio år förflutit från deras datum, samt

2) i den mån de innefatta sådana upplysningar om enskildas ekonomiska
förhållanden, vilkas offentliggörande kan lända till men för enskild, förrän
tjugo år förflutit från deras datum, med mindre den handlingen sålunda
angår samtycker till ett tidigare utlämnande.

Utan hinder av vad sålunda stadgats äga fullmäktige i riksbanken eller
riksdagens bankoutskott eller revisorer för särskilt fall förordna om utlämnande.

Denna lag träder i kraft den

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1957

47

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj. ts lagråd den 21 mars
1957.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 16 mars 1957 tillhandakomniet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 1
mars 1957, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om ändring i valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) så ock
om fortsatt giltighet av samma lag.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av e. o. hovrättsassessorn G. Borggård.

Lagrådet yttrade:

Det föreslagna tvåinstanssystemet för valutaregleringsärenden bygger, enligt
vad 1956 års utredning framhåller, på förutsättningen att valutavården
skall vara en riksbankens angelägenhet. Denna ståndpunkt är, såvitt angår
nyssnämnda ärenden, grundad på en lämplighetsbedömning. I och för sig
är det, såsom föredragande departementschefen antytt, icke något som hindrar,
att riksbanken vid behandlingen av dessa ärenden kan ha samma ställning
som ett vanligt förvaltningsorgan.

Den nya organisationen för handläggning av valutaregleringsärenden innefattar
knappast någon väsentlig förändring jämfört med vad som för närvarande
gäller, utom såvitt angår den principiellt betydelsefulla frågan om
besvärsordningen. Förslaget innebär i detta hänseende, att prövningen av
besvär skulle överflyttas från Kungl. Maj :t i statsrådet till bankofullmäktige.
Sådan medlem av valutastyrelsen som utsetts av bankofullmäktige skulle
vidare äga påkalla, att av styrelsen meddelat beslut underställes fullmäktiges
prövning.

Enligt lagrådets mening bör besvärsordningen regleras på sätt eljest i allmänhet
gäller om administrativa ärenden. Förslaget kan svårligen anses tillfredsställa
kraven på en fristående överprövning. Lagrådet förordar, att den
nuvarande ordningen, som av remissuttalandena att döma tillvunnit sig de
närmast berörda intressenternas förtroende, bibehålies. Någon erinran synes
dock ej vara att framställa mot att medlem av valutastyrelsen som utsetts
av bankofullmäktige må påkalla att styrelsens beslut underställes besvärsinstansens
prövning.

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 1^2 år 1957

I 6 § första stycket av det remitterade förslaget föreslås, att riksbanken
må meddela närmare föreskrifter rörande tillämpningen av förordnande som
av Kungl. Maj :t meddelats angående lagens tillämpning. Av vad lagrådet
anfört torde följa, att den nuvarande lydelsen av nämnda stycke — enligt
vilken Kungl. Maj :t äger uppdraga åt riksbanken att giva närmare föreskrifter
— bör bibehållas. Utan särskilt stadgande lärer vara tydligt, att
Kungl. Maj:t själv äger avgränsa tillämpningen av förordnande som nyss
nämnts eller meddela därmed jämförliga föreskrifter.

Ur protokollet:
Torsten Johanson

Kungl. Maj.ts proposition nr lb2 år 1957

49

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
22 mars 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Persson, Lindell,

Lindström, Lange, Lindholm, Näsgård, Ialing, Eliasson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sträng, lagrådets den 21 mars 1957
avgivna utlåtande över det till lagrådet den 1 mars 1957 remitterade förslaget
till lag om ändring i valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) sa ock om
fortsatt giltighet av samma lag.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

Vid min tidigare anmälan av förslaget för Kungl. Maj:t utvecklade jag de
skäl som talar för att handläggningen av valutaregleringsärenden överflyttas
till riksbanken och att bankofullmäktige får det yttersta ansvaret för
valutaregleringens tillämpning. Jag framhöll även att denna ordning, som
utesluter att Kungl. Maj:t utgör besvärsinstans för ifrågavarande ärenden,
medför en begränsning av möjligheterna att anordna en mera ordinär förvaltningsmässig
prövning av ärendena. Det av 1956 års utredning töreslagna
tvåinstanssystemet inom riksbanken syntes mig emellertid kunna tillgodose
såväl intresset av en allsidig handläggning av regleringsärendena som skäliga
rättssäkerhetskrav och jag fann mig dartör kunna godtaga detsamma.

Enligt min mening liar lagrådet vid sitt uttalande för att den nuvarande
besvärsordningen bibehålies icke tillräckligt beaktat det intima samband
som råder mellan förekommande valutaregleringsärenden och riksbankens
egen valutavårdande verksamhet. De kompetensproblem som uppkommer
främst på valutahandelns område därest valutaregleringsärenden slutgiltigt
skall prövas av ett från riksbanken fristående organ synes mig alltjämt böra
tillmätas sådan vikt att det föreliggande utredningsförslaget är alt föredraga.
Jag är följaktligen icke beredd att tillstyrka någon ändring i det remitterade
förslaget i anledning av vad lagrådet uttalat.

Föredraganden hemställer härefter, att ovannämnda lagförslag, sedan i
detsamma vidtagits några mindre jämkningar av redaktionell natur, måtte
jämlikt § 67 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 142

50

Kungl. Maj:ts proposition nr U2 år 1957

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ingrid Qvarnström

570246 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag