Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1957
1
Nr 137
i 1 \I* - C ii''i ...ti* I • ''
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juni 195b (nr bbb) om
personundersökning i brottmål; given Stockholms slott
den 15 mars 1957.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juni
1954 (nr 444) om personundersökning i brottmål. ‘ ,
GUSTAF ADOLF.
Herman Zetterberg
Propositionens huvudsakliga innehåll
I samband med att vissa organisatoriska förändringar i handläggningen av
nådeärenden avses skola genomföras föreslås, att i sådant ärende chefen
för justitiedepartementet eller den han därtill bemyndigar skall äga förordna
att personundersökning skall äga rum eller läkarintyg anskaffas enligt bestämmelserna
i lagen om personundersökning i brottmål.
1 Bihany till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. iVr 137
2
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1957
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 18 juni 1954 (nr 444) om
personundersökning i brottmål
Härigenom förordnas, att 8 § i lagen den 18 juni 1954 om personundersökning
i brottmål skall betecknas 9 § och att såsom 8 § skall införas följande
stadgande.
8 §.
I ärende angående nåd äger chefen för justitiedepartementet eller den han
därtill bemyndigar förordna, att personundersökning skall äga rum eller
läkarintyg anskaffas enligt vad i denna lag sägs. Sådant förordnande må ock
meddelas av högsta domstolen.
Ersättning som avses i 7 § skall, då undersökningen gjorts eller läkarintyget
anskaffats i nådeärende, bestämmas av nedre justitierevisionen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1957.
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1957
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 1 mars 1957.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Sträng, Ericsson, Andersson, Hedlund, Persson, Lindström,
Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler fråga om
personundersökning i nådeårenden samt anför därvid följande.
Nådeansökningar skall enligt 26 § RF avgöras av Kungl. Maj :t i statsrådet,
sedan högsta domstolen avgivit yttrande. I vissa ytterst fåtaliga ärenden
skall dock yttrande i stället inhämtas från regeringsrätten; från dessa
ärenden bortses i det följande, liksom också från de undantagsfall, där beslut
meddelas utan ansökan. Med hänsyn till att handläggningen av nådeärenden
kräver en föredragning för högsta domstolen, innan ansökningarna
avgöres av Kungl. Maj .t i konselj, är det för närvarande ordnat så, att dessa
ansökningar skall ingivas till nedre justitierevisionen och registreras där.
Även expedieringen av beslut i nådeårenden sker genom nedre justitierevisionen.
Högsta domstolens yttranden avgives i regel av en tremansavdelning. Nådeärendena
föredrages som förtursmål inför avdelningen av en revisionssekreterare.
Föredragningen skall ske med ledning av minnesanteckningar,
som innefattar en ordnad och fullständig redogörelse för vad handlingarna
innehåller av betydelse för den prövning, varom är fråga. Minnesanteckningarna
skall undertecknas av föredraganden och efter föredragningen förvaras
bland handlingarna i målet. Beslut om komplettering, som högsta domstolen
anser behövlig, t. ex. beslut att yttrande skall infordras från viss myndighet,
att personundersökning skall göras eller att läkarintyg enligt 4 §
lagen om personundersökning skall anskaffas, fattas av högsta domstolen
efter föredragningen. I dylikt fall föredrages ärendet på nytt sedan den
kompletterande utredningen inkommit.
Sedan högsta domstolen beslutat yttrande, skall revisionssekreteraren till
chefen för justitiedepartementet avlämna en skriftlig redogörelse över ärendets
innehåll, upptagande alla de omständigheter som kan inverka på prövningen,
åberopade lagrum och vad inom högsta domstolen förekommit vid
målets eller ärendets behandling, ävensom avlämna förteckning över sådana
mål och ärenden, uppgjord i det antal exemplar som erfordras. Redogörel
-
4
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 är 1957
sen utgöres regelmässigt av den promemoria som legat till grund för föredragningen
inför avdelningen jämte en förteckning över ärendena, i vilken
högsta domstolens yttranden finnes återgivna. Revisionssekreteraren skall
\idare
fen med beredning av nådeärenden. Formerna härför har varierat från tid
till annan. Tidvis har endast de skriftliga redogörelserna lämnats, medan
vid andra tider även muntlig föredragning för departementschefen påkallats.
Ä\en vid ärendets beredning i departementet kan fråga uppkomma om
kompletterande utredning. Sådan införskaffas då genom remiss och, sedan
utredningen inkommit, redovisas denna i en tilläggspromemoria av revisionssekreteraren.
ISågot nytt yttrande från högsta domstolen inhämtas
icke.
Under de senare åren har antalet nådeansökningar betydligt ökat. I huvudsak
synes denna ökning kunna sättas i samband med det stigande antalet
domar i brottmål. En mera markerad ökning inträdde under år 1954
och kvarstår sedan dess. Antalet nådeansökningar uppgick 1951 till 1 268,
1952 till 1 399, 1953 till 1 358, 1954 till 1 604, 1955 till 1 673 och 1956 till
1 671.
Föi att underlätta föredragningen för statsråden har riksdagen från budgetåret
19o5/56 anslagit medel till en tjänst i justitiedepartementet såsom
byråchef. Riksdagen förutsatte därvid att ytterligare överväganden skulle
göras rörande föredragningen av nådeärenden.
Fragan om nadeärendens handläggning föranledde en riksdagsskrivelse
den 25 maj 1955, vari riksdagen tillkännagav vissa uttalanden i ett av sammansatt
konstitutions- och första lagutskott avgivet utlåtande (nr 3). Utskottet
påvisade att det icke sällan förekom att Kungl. Maj:t införskaffade
ytterligare utredning, sedan högsta domstolen avgivit sitt yttrande i ärendet.
I de fall då sålunda nytt material av betydelse tillkommit hade högsta
domstolens yttrande tydligen endast begränsat värde. Enligt utskottets mening
borde denna olägenhet undanröjas. Utskottet anförde härom.
I statsverkspropositionen förutsättes, att innehavaren av den där föreslagna,
i det föregående omnämnda byråchefstjänsten skall vidtaga erforderliga
kompletteringar av nådeärendena. Utskottet anser det lämpligt, att
den ytterligare utredning som sålunda må anses erforderlig, i regel införskaffas
redan innan ärendet föredrages i högsta domstolen.1 Om det — undantagsvis
— sedan högsta domstolen avgivit yttrande i ärendet, skulle
framkomma nya upplysningar, som synas kunna leda till annat bedömande
än förut, bör nytt yttrande inhämtas.
Utskottet vill i detta sammanhang även framhålla angelägenheten av att
det nya materialet i nådeärendena blir allsidigt belyst. Det torde därför vara
lämpligt att i detta syfte mera regelmässigt låta offentlig myndighet eller enskild
person med närmare kännedom om den dömdes personliga förhållanden
yttra sig Över utredning som icke förelegat i brottmålsprocessen.
Den nu ifrågasatta anordningen synes lättare kunna genomföras, därest
den eller de personer, som skulle företaga erforderliga kompletteringar, föredroge
ärendena såväl i högsta domstolen som i departementet. Därigenom
skulle man även undgå det dubbelarbete, som systemet med olika föredragande
i högsta domstolen och departementet medför, och ärendena skulle
Kungl. Mn j. ts proposition nr 137 år 1957
5
kunna företagas till avgörande så gott som omedelbart efter det högsta
domstolen avgivit sitt yttrande.
Med hänsyn till statsrådens arbetsbörda är det önskvärt, att föredragningen
av nådeärendena för statsråden icke göres vidlyftigare än som är nödvändigt.
En förutsättning härför lär vara, att de föredragande genom ett icke
alltför kortvarigt eller sporadiskt sysslande med nådeärenden vinna sådan
erfarenhet på detta område, att vederbörande statsråd med fullt förtroende
kan lita på föredragningen. Möjligen skulle inom justitiedepartementet eller
nedre justitierevisionen kunna inrättas ett fåtal särskilda tjänster som specialföredragande
i nådeärenden. Utskottet anser sig emellertid icke kunna
bedöma, huru en föredragningsorganisation enligt ovan angivna riktlinjer
i detalj bör utformas. Dessa frågor torde böra bliva föremål för närmare
överväganden inom departementet, därvid olika vägar kunna prövas. Någon
fristående utredning synes däremot knappast vara erforderlig i förevarande
hänseende.
Inom departementet har sedermera den 9 december 1955 upprättats en
promemoria angående handläggning av nådeärenden. Promemorian
syftade i första hand till en omorganisation av ärendenas beredning och föredragning
för att underlätta statsrådens behandling av ärendena och tillgodose
de av riksdagen uttalade önskemålen. I samband därmed upptogs även
en fråga om att ersätta högsta domstolens yttrande i nådeärenden med ett
yttrande av en rådgivande nämnd. Då sistnämnda fråga, som förutsätter
grundlagsändring, icke nu är aktuell, förbigås den i det följande.
I promemorian framhålles att den nuvarande ordningen icke tillfredsställande
fyller vad som bör vara dess främsta uppgift, nämligen att på ett ändamålsenligt
sätt tilihandagå departementschefen vid ärendenas avgörande
och så långt det är möjligt underlätta dennes arbete. Ur denna synpunkt är
utspridandet av ärendena på ett stort antal rotlar i nedre justitierevisionen
det grundläggande felet. En påtaglig olägenhet är att nådeärendenas behandling
med nuvarande arbetsformer tar för lång tid. Därför föreslås en
beredningsorganisation som står under ledning av en chefstjänstemän med
aktuell kännedom om rådande praxis och till vilken knytes ett fåtal särskilda
specialföredragande.
I fråga om föredragandena framhålles att dessa bör vara jurister med lång
domarerfarenhet. Vederbörande tjänsteman bör vara föredragande under
icke alltför kort tid; å andra sidan bör man icke räkna med att befattningen
som föredragande skall vara en stadigvarande syssla. I promemorian föreslås
att föredragningen göres till ett specialuppdrag inom nedre justitierevisionen.
Beträffande organisationen i övrigt föreslås att denna överföres till justitiedepartementet
med särskilt registratorskontor.
Beträffande handläggningen av ärendena framhålles att fördelar torde
vara att vinna genom eu koncentration av beredningsarbetet till de ärenden
som är tveksamma eller eljest kräver noggrannare utredning. På ett tidigt
stadium bör urskiljas de ärenden som kan behandlas på ett snabbare sätt
därför alt hållbara grunder för nåd saknas. Att göra ett sådant urval bör i
första hand ankomma på byråchefen. — Detta skulle innebära att det rådgivande
organet icke skulle höras över dessa ärenden. Ärenden som icke
6
Kiingl. Maj. ts proposition nr 137 år 1957
omedelbart anmäles för avslag bör närmare utredas. Härvid har man att skilja
mellan olika grupper av ärenden. Liksom hittills bör nådeärenden som
avser någon intagen på fångvårdsanstalt remitteras till fångvårdsmyndighet
för yttrande, därest icke sådant yttrande redan föreligger i ärendet. I
första hand bör detta yttrande avgivas av anstaltsnämnden, sedan nämnden
hört den intagne personligen och jämväl införskaffat de upplysningar i övrigt
som nämnden kan finna skäl till. Sedan numera fångvårdsanstalterna
indelats i anstaltsgrupper under ledning av en fångvårdsdirektör, bör i allmänhet
jämväl denne höras. Då det gäller nådeansökningar beträffande dem
som icke är intagna i fångvårdsanstalt, föreligger icke samma möjligheter
att anknyta remissförfarandet till en sådan organisation som anstaltsnämnderna.
Bland dessa nådeärenden förekommer åtskilliga där den omständighet
som kan tänkas föranleda någon åtgärd är av mera speciell karaktär och
därför medför att yttrande inhämtas av någon speciell myndighet. En stor
grupp av ärenden gäller dock den mera allmänna frågan om en av domstol
ålagd påföljd som innebär frihetsberövande bör i nådeväg göras villkorlig
eller förändras till böter. I många fall uppger nådesökanden att hans levnadsförhållanden
förändrats och att det därför nu föreligger bättre utsikter
för hans framtida skötsamhet än vid tiden för domstolens ställningstagande.
Erforderlig utredning avser då i allmänhet den dömdes bostads- och familjeförhållanden,
arbetsanställning, nykterhet, hälsotillstånd o. s. v., omständigheter
som bäst klarlägges genom vederbörande skyddskonsulent, eller någon
gång genom särskild personundersökning eller läkarundersökning. Anledning
kan stundom också föreligga att få de nya uppgifterna belysta genom
att åklagaren yttrar sig.
Organisationen beräknas i promemorian böra omfatta en byråchef i Cr
13, fyra revisionssekreterare med specialuppdrag att föredraga nådeärenden
(lönegrad Ca, Ce eller Cg 37 eller 33), en registrator i minst Ca 15, ett kanslibiträde
i Ca 11 och fyra skrivbiträden i reglerad befordringsgång.
Yttranden över promemorian har avgivits av högsta domstolens
och regeringsrättens ledamöter samt av nedre justitierevisionen, riksåklagarämbetet,
fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,
statskontoret, statens organisationsnämnd och 1955 års domarutredning.
Fångvårdsstyrelsen har jämväl överlämnat yttranden från fångvårdsdirektörerna.
Yttranden har vidare avgivits av föreningen Sveriges häradshövdingar,
föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, svenska
fångvårdssällskapet, föreningen Sveriges skyddskonsulenter och skyddsassistenter
samt Sveriges juristförbund.
Den föreslagna omorganisationen av nådeärendenas handläggning tillstyrkes
av riksåklagarämbetet, socialstyrelsen och föreningen Sveriges skyddskonsulenter
och skyddsassistenter. I huvudsak tillstyrkande uttalar sig även
fångvårdsstyrelsen, 1955 års domarutredning, föreningen Sveriges häradshövdingar,
Sveriges advokatsamfund och svenska fångvårdssällskapet. I de
yttranden som avgivits av högsta domstolens ledamöter och organisationsnämnden
framföres synpunkter på organisationen utan att förslaget helt
allmänt tillstyrkes eller avstyrkes.
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1957
En allmänt negativ ståndpunkt till de framförda förslagen intages av
nedre justitierevisionen och statskontoret.
Vad särskilt angår den del av förslaget som består i att beredningen av nådeärenden
skulle överflyttas till en byrå i justitiedepartementet, föreligger
tillstyrkande uttalanden av riksåklagarämbetet, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen,
1955 års domarutredning, föreningen Sveriges häradshövdingar
och Sveriges advokatsamfund.
Högsta domstolens ledamöter finner det lämpligt att, så länge en byråchef
för nådeärenden finns i justitiedepartementet, nådeärendena så snart
som möjligt anmäles för denne. Byråchefen bör besluta, i vilken omfattning
yttranden skall inhämtas innan ärendena föredrages i högsta domstolen.
Också socialstyrelsen, medicinalstyrelsen och föreningen Sveriges häradshövdingar
intar i princip samma ståndpunkt.
Nedre justitierevisionen anser icke att de i promemorian framförda anmärkningarna
mot den nuvarande organisationen motiverar en ändrad organisation.
De förbättringar som åsyftas med promemorians förslag kan
vinnas genom vissa åtgärder inom nuvarande organisation. Den föreslagna
organisationen skulle enligt nedre revisionen icke innebära någon förbättring.
Beträffande de ärenden, i vilka ytterligare utredning anses erforderlig,
delar nedre revisionen uppfattningen att det är önskvärt att utredningen införskaffas
på ett tidigare stadium än för närvarande. Nedre revisionen fortsätter:
Detta
förutsätter, som i promemorian framhålles, att ärendena tämligen
snart efter det att de inkommit bliva föremål för ett kvalificerat bedömande.
Enligt förslaget skulle detta bedömande ankomma på byråchefen. Denna
uppgift torde dock med lika stor trygghet kunna anförtros åt revisionssekreterarna.
Aktuell kännedom om rådande praxis — för att använda promemorians
uttryckssätt — borde kunna finnas i samma grad hos revisionssekreterarna
som hos byråchefen. Att revisionssekreterarna ha erforderlig kännedom
om hithörande rättspraxis och praxis hos dem som pläga höras i nådeärenden,
torde näppeligen kunna betvivlas, och, därest uttryckssättet hänsyftar
på att Kungl. Maj:t vid avgörande av nådeärenden följer vissa riktlinjer,
avvikande från de hörda myndigheterna, böra enligt nedre revisionens
bestämda uppfattning dessa riktlinjer ej vara något som endast byråchefen
eller måhända byråchefen och några specialföredragande få taga del av.
Riktlinjerna borde kunna delgivas revisionssekreterarna, som, om det skedde,
säkerligen skulle kunna verkställa det kvalificerade bedömande som kan
behövas för ärendenas komplettering. Den tidsutdräkt, varom det talas i
promemorian, skulle på så sätt undvikas.
En minoritet inom nedre justitierevisionen, bestående av två revisionssekreterare,
finner en koncentration av handläggningen till ett färre antal
föredragande vara till fördel.
Föreningen Sveriges häradshövdingar finner det icke alldeles självklart
att några vinster i fråga om föredragningens kvalitet och besparing av arbetskraft
ernås genom att föredragandena under en relativt lång tidrymd
sysslar uteslutande med nådeärenden.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1057
Högsta domstolens ledamöter anser det vara möjligt att minska antalet
föredi ägande i nådeärenden även för det fall att högsta domstolens yttranden
alltjämt skall infordras.
1055 års domarutredning, som anser att föredragandena inom byråorganisationen
bör ha ställning inom justitiedepartementet, yttrar:
Som principiell synpunkt kan framhållas, att revisionssekreterarna äro
domare med egentlig uppgift att inom nedre justitierevisionen förbereda
och i högsta domstolen föredraga justitieärenden, främst rättegångsmål,
samt därför knappast torde kunna åläggas att tjänstgöra i departement i
den utsträckning, som förslaget förutsätter. Ej heller kan den föreslagna
tjänstgöringen som föredragande i nådeärenden — även om densamma
skulle ske inför högsta domstolen — tillgodose de särskilda synpunkter
som motivera det f. n. i regel uppställda kravet på fullgjord tjänstgöring i
nedre justitierevisionen för utnämning till häradshövding, nämligen önskemålet
att vederbörande skall ha vunnit erfarenhet av arbetet med rättegångsmål
i högsta domstolen samt blivit föremål för en viss prövning därstädes.
1 ö
Även regeringsrådet Klackenberg och statskontoret ifrågasätter om icke
t öredragningen av nådeärendena kan ske av befattningshavare i justitiedepartementet.
Om, såsom föreslagits i promemorian, högsta domstolens befattning
med nådeärendena skall upphöra, anser vidare högsta domstolens
ledamöter, regeringsrådet Quensel, nedre justitierevisionen och Sveriges junstförbund
att organisationen helt skall skiljas från nedre justitierevisionen.
Skulle däremot högsta domstolen liksom hittills avge yttranden, finner
juristförbundet att föredragningsskyldigheten bör anordnas på samma sätt
som nu; särskilda specialföredragande för nådeärenden bör då icke finnas.
^Beträffande den närmare utformningen av organisationen ifrågasättes i
några yttranden om det är behövligt att föredragandena har lång domarerfarenhet
bakom sig. Yttranden av denna innebörd har avgivits av nedre
justitierevisionen, SDeriges juristförbund, regeringsrådet Klackenberg och
statskontoret samt i viss utsträckning 1055 års domarutredning,
Den i förslaget gjorda beräkningen av antalet föredragande i nådeärenden
finner nedre justitierevisionen icke hållbar. Koncentrationen av nådeärendena
till ett antal specialföredragande kan knappast nedbringa beredningstiden
för nådeärendena; redan efter beredning av ett förhållandevis litet
antal nådeärenden torde en revisionssekreterare ha vunnit den erforderliga
rutinen. Det måste också beaktas att revisionssekreterarna för närvarande
i fråga om sin befattning med nådeärendena presterar en arbetsinsats,
till såväl själva arbetssättet som tiden så koncentrerad, att det icke
skulle vara möjligt att förnya den vecka efter vecka. Tillräckliga skäl synes
ej heller finnas för förmodan, att en viss inbesparing av arbetskraft kan påräknas
genom en enklare form för iföredragning i vissa ärenden. — Enligt
nedre ressionen talar sannolikheten för att antalet föredragande icke kan
vara mindre än sex.
1055 års domarutredning finner det svårt att avgöra om antalet föredragande
kommer att vara tillräckligt.
9
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1957
Frågan om lämplig organisation för handläggning av nådeärenden har
efter remissbehandlingen av 1955 års promemoria ytterligare beretts inom
justitiedepartementet. Därvid har i en den 28 september 1956 upprättad
promemoria den behövliga organisationen inom justitiedepartementet beräknats
till — förutom byråchefen i Cr 13 — fyra föredragande i lönegrad
33, en arkivarie i lönegrad 27 eller 25, en registrator i lönegrad 19, en kontorist
i lönegrad 13 samt ett kanslibiträde i lönegrad 11 och fyra kontorsbiträden
i lönegrad 8. Det förutsättes att omorganisationen medför en
minskning av nedre justitierevisionens personal. I promemorian angives detaljerat
de olika befattningshavarnas åligganden samt gången av ärendenas
handläggning.
Departementschefen
Såsom framgår av den föregående redogörelsen har formerna för nådeärendenas
beredning undergått vissa växlingar. Under de senaste åren har
åtgärder vidtagits i syfte att rationalisera förfarandet bl. a. med hänsyn till
den ganska betydande ökningen av antalet ärenden. Det är angeläget att nu
söka fullfölja dessa strävanden.
Sedan gammalt skall ansökningar om nåd ingivas till nedre justitierevisionen,
där de registreras och beredes till föredragning. Det ankommer också
på nedre justitierevisionen att ombesörja nådebeslutens uppsättande och
expediering. Denna ordning, enligt vilken alltså nådeärendena icke ingives
till statsdepartement utan till nedre justitierevisionen, sammanhänger med
att högsta domstolens yttrande skall inhämtas över nådeansökningar, innan
dessa avgöres av Kungl. Maj :t i statsrådet — ifrån de fåtaliga ansökningar,
över vilka i stället regeringsrättens yttrande skall inhämtas, bortses i detta
sammanhang.
Det har uppenbarligen praktiska fördelar att sålunda samma tjänstemän
tillhandagår både högsta domstolen och Kungl. Maj :t i statsrådet med dessa
ärendens beredning och expediering. De nuvarande formerna för handläggningen
är emellertid också förenade med vissa olägenheter. Då ärendena
icke är tillgängliga i justitiedepartementet förr än högsta domstolen redan
avgivit yttrande, inträffar det, såsom riksdagen påtalat, i vissa fall att
högsta domstolens yttrande icke hänför sig till samma material som det
slutliga beslutet. Det kan nämligen under ärendets vidare beredning i departementet
och föredragning för vederbörande statsråd visa sig önskvärt
att införskaffa ytterligare utredningsmaterial. Något förnyat hörande av
högsta domstolen, då nytt utredningsmaterial inkommit, har icke brukat
förekomma. Det torde icke heller vara lämpligt att införa ett system med
återremisser till högsta domstolen i dylika fall. Det bör i stället tillgå så
att erforderliga kompletteringar göres redan innan ärendet föredrages för
högsta domstolen.
ÄVcn i andra hänseenden har det visat sig uppkomma olägenheter av rådande
handläggningsformer. Arbetet i nedre justitierevisionen är självfallet
organiserat för att i första hand tillgodose ämbetsverkets huvuduppgift,
10
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1957
att biträda högsta domstolen vid dess handläggning av rättegångsmålen.
Nådeärendena ställer andra krav än arbetet med rättegångsmålen. Utspridandet
av ärendena på ett stort antal föredragande är, då det gäller dessa
ärenden, olämpligt. Sammanförande av arbetet med nådeärendena till en
särskild föredragningsorganisation med ett begränsat antal föredragande
och under ledning av en chefstjänsteman skulle uppenbarligen vara ägnat
att underlätta statsrådens arbete med nådeärendena och alltså spara arbetstid
för dem. För högsta domstolen torde en sådan handläggning av dessa
ärenden icke vålla några svårigheter.
De förslag som upprättats i departementspromemorior i december 1955
och september 1956 innebär att handläggningen av nådeärendena skulle
överflyttas från nedre justitierevisionen till justitiedepartementet. Den förra
promemorian går dock ut på att föredragandena alltjämt skulle vara revisionssekreterare
med specialuppdrag att föredraga nådeärenden, medan i
den senare promemorian jämväl föredragandena anses böra överflyttas till
departementet. Båda förslagen förutsätter att tjänster för registrering, expediering
och skrivgöromål skall överflyttas till eller inrättas i departementet.
Då jag i samband med den senaste höstens budgetarbete haft att ta ställning
till de organisationsförändringar som kunde föranledas av dessa förslag,
har jag kommit till den uppfattningen att man i första hand borde
pröva en ordning som innebär den minsta förändringen i departementets
och nedre justitierevisionens organisation. Vad det främst gäller att åstadkomma
är att ärendena sammanföres till ett litet antal specialföredragande
och att dessa redan från början, innan ärendena föredragits för högsta domstolen,
bedriver sitt arbete enligt de anvisningar som meddelas av byråchefen
för nådeärenden i departementet. Det bör nämligen ankomma på denne
att — enligt de allmänna principer och eventuellt erforderliga besked i speciella
fall som ges av departementschefen — besluta om de remisser, personundersökningar
eller andra åtgärder för komplettering av materialet
som kan anses erforderliga. Härigenom uppnås vad riksdagen ansett påkallat,
nämligen att materialet efter dessa kompletteringar och de ytterligare
åtgärder i sådant hänseende, som högsta domstolen kan finna anledning
föreskriva, som regel kommer att framläggas för högsta domstolen i samma
skick som vid det slutliga avgörandet. Vad riksdagen i övrigt anfört
om en allsidig belysning av materialet i nådeärenden torde därvid få beaktas.
Den omständigheten att byråchefen för nådeärenden och föredragandena
sålunda skulle komma att alltjämt tillhöra olika myndigheter torde å praktiken
icke behöva hindra ett effektivt samarbete och ett ändamålsenligt bedrivande
av arbetet. I varje fall bör, såsom nyss angivits, denna utväg prövas,
innan man eventuellt övergår till en mera genomgripande organisationsförändring.
Härtill bidrar att det icke för närvarande visat sig möjligt att
göra en överflyttning till departementet av nådeärendenas registrering och
expediering. En sådan överflyttning, som skulle omfatta en stor del av
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1957
nedre justitierevisionens kansliarbete, kräver nämligen ett ställningstagande
till den lämpliga organisationen för återstående uppgifter av samma
slag. Statens organisationsnämnd har i en den 1 mars 1956 avgiven rapport
rörande administrativa verksamhetsformer vid de statliga domstolarna behandlat
också nedre justitierevisionens organisation. Såsom jag anfört vid
anmälan av andra huvudtiteln i statsverkspropositionen bär det icke varit
möjligt att före dess färdigställande ta ståndpunkt till de omfattande förslag
som ingår i organisationsnämndens rapport. Det fortsatta arbetet därmed
pågår inom departementet. Det har därför heller icke varit möjligt att
redan nu ta ställning till de personalfrågor som skulle uppkomma vid ett
överflyttande av nådeärendenas registrering och expediering till departementet.
För beredningen av nådeärendena gäller de allmänna bestämmelserna i
10 § regeringsformen om inhämtande av upplysningar från vederbörande
ämbetsverk. I flertalet nådeärenden spelar den nådesökandes personliga förhållanden
en väsentlig roll vid prövningen. Ofta visar det sig nödvändigt att
komplettera utredningen i ärendet i detta avseende. I vissa fall kan erforderliga
upplysningar inhämtas genom remiss till någon myndighet ellei annat
organ, men för att ärendet skall kunna tillförlitligt bedömas kräves ej
sällan en mera omfattande undersökning. En lämplig form härför är personundersökning
enligt de grunder som gäller jämlikt lagen den 18 juni
1954 om personundersökning i brottmål. Personundersökningarna har visat
sig vara utomordentligt värdefulla för att få fram ett omfattande och allsidigt
material för prövningen av nådeärenden.
Lagen om personundersökning avser brottmål, som handlägges vid domstol,
och den är efter ordalydelsen ej direkt tillämplig i nådeärenden. Uppkommer
för närvarande fråga om anordnande av personundersökning i nådeärende,
brukar högsta domstolen eller Kungl. Maj :t uppdraga åt nedre justitierevisionen
att föranstalta om personundersökning. Grunden härför synes
i viss mån oklar. Då det här kan vara fråga om en föi enskilda personer
ingripande åtgärd, bör befogenheten att förordna om personundersökning
liksom inhämtande av läkarintyg i nådeärenden vara angiven i lag.
Lagen om personundersökning i brottmål bör därför kompletteras med ett
stadgande rörande nådeärenden. Som regel bör det ankomma på byråchefen
för nådeärenden att fatta beslut om personundersökning eller anskaffande
av läkarintyg. Självfallet bör dock icke föreligga något hinder för
högsta domstolen att, liksom hittills, förordna därom. Det bör lämpligen,
liksom hittills, ankomma på nedre justitierevisionen att bestämma och utbetala
ersättning till personundersökare eller läkare.
De föreslagna organisatoriska förändringarna torde lämpligen böra tilllämpas
från den 1 juli 1957, och därför bör också lagändringen träda i kraft
vid denna tidpunkt.
I enlighet härmed har inom justitiedepartementet upprättats förslag till
log angående ändring i lagen den 18 juni 195b (nr bbb) om personundersökning
i brottmål.
12
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1957
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av detta protokoll.
c.» '' - '' ‘ ..... '' * ‘ - . . . '' , ; ;
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Ulla Larsson
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1957
13
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 18 juni 1954 (nr 444) om
personundersökning i brottmål
Härigenom förordnas, dels att rubriken till lagen den 18 juni 1954 om
personundersökning i brottmål skali lyda: »Lag om personundersökning i
brottmål in. m.» och dels att i lagen skall införas en ny paragraf, betecknad
7 a §, av följande lydelse.
7 a §.
Vad i denna lag är stadgat om personundersökning och anskaffande av
läkarintyg i brottmål skall ock gälla i ärende angående nåd; i dylikt ärende
gälle dock följande avvikelser.
1. Förordnande om personundersökning eller anskaffande av läkarintyg
meddelas av chefen för justitiedepartementet eller den han därtill bemyndigar.
. Sådant förordnande må ock meddelas av högsta domstolen.
2. Ersättning åt den, som i nådeärende förordnats att verkställa pnder
sökning
eller avgiva läkarintyg, skall bestämmas och utbetalas av nedre
justitierevisionen. :
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1957.
14
Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1957
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 14 mars
1957.
Närvarande:
justitieråden Walin,
Sjöwall,
Hagbergh,
regeringsrådet Klackenberg.
Enligt lagrådet den 9 mars 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 1 mars 1957, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1954 (nr
444) om personundersökning i brottmål.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs av t.f. revisionssekreteraren
F. Nyquist.
Lagrådet yttrade:
Enligt lagrådets mening är det överflödigt att ändra rubriken till lagen.
Lydelsen av det nya lagrummet torde också kunna väsentligt förenklas.
Ur protokollet:
Torsten Johansson
Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1957
15
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 15 mars 1957.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Hedlund, Persson,
Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler lagrådets
den 14 mars 1957 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 1 i samma
månad remitterade förslaget till lag angående ändring i lagen den 18 juni
195i (nr iH) om personundersökning i brottmål.
Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden, att i anledning
av vad lagrådet yttrat någon ändring av lagens rubrik icke bör vidtagas
och att lydelsen av det nya lagrummet bör förenklas.
Föredraganden hemställer att det sålunda jämkade lagförslaget måtte
jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Chr. af Winklerfelt