Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1957

1

Nr 107

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 19h9 (nr 3H)
angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv,
m. ni.; given Stockholms slott den 8 mars 1957.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, och

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767)
om räntereglering in. in.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

1 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. AV 107

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1957

Förslag

till

Lag

om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv

Härigenom förordnas, att lagen den 3 juni 1949 angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv,
vilken jämlikt lag den 27 april 1956 (nr 150) gäller till och med den
30 juni 1957, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1958.

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767)
om räntereglering m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den 7 december 1951 om räntereglering
m. m.. vilken jämlikt lag den 27 april 1956 (nr 151) gäller till och med den
30 juni 1957, skall äga fortsatt giltighet till och med "den 30 juni 1958.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1957

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
å Stockholms slott den 15 februari 1957.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sträng, Ericsson, Andersson,
Hedlund, Persson, Lindell, Lindström, Lindholm, Näsgård, Kling,
Eliasson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om fortsatt giltighet av
lagen angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv, m. m., samt anför därvid följande.

I en den 17 januari 1957 dagtecknad skrivelse har fullmäktige i riksbanken
hemställt, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen dels att lagen den
3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv måtte erhålla förlängd
giltighet till och med den 30 juni 1958, dels ock att lagen den 7 december
1951 (nr 767) om räntereglering m. m. måtte erhålla förlängd giltighet
till och med den 30 juni 1958.

över fullmäktiges skrivelse har, efter remiss, yttranden avgivits av fullmäktige
i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen samt Svenska bankföreningen.

I. Lagstiftningen angående bankaktiebolagens kassareserv

Enligt 49 § 2 mom. första punkten lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om
bankrörelse var bankaktiebolag skyldigt att i tillgångar, vilka kunde med
lätthet förvandlas i penningar, redovisa kassareserv till belopp, som tillsammans
med den inneliggande kassan motsvarade minst 25 procent av de förbindelser,
som det ålåg bolaget att vid anfordran fullgöra.

1911 års lag har numera ersatts av lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om
bankrörelse, vilken trätt i kraft den 1 januari 1956. Enligt 63 § första stycket
nya banklagen är bankaktiebolag skyldigt att hålla en med hänsyn till rörelsens
art och omfattning tillräcklig kassareserv, bestående av tillgångar
som kan med lätthet förvandlas i penningar. Jämlikt andra stycket nämnda
författningsrum skall kassareserven jämte den inneliggande kassan minst
uppgå till belopp lika med summan av

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1957

a) tjugufem procent av de förbindelser, som det åligger bolaget alt fullgöra
vid anfordran eller efter uppsägning inom kortare tid än en månad,
garantiförbindelser och inlåning å sparkasseräkning undantagna;

b) fyra procent av sådana bankbolagets förbindelser, som ej skall motsvaras
av kassareserv enligt a), garantiförbindelser samt obligationer eller
därmed jämförliga förbindelser undantagna.

Alltsedan år 1937 har särskilda bestämmelser — utöver vad i den permanenta
banklagstiftningen stadgas — varit meddelade beträffande bankaktiebolags
kassareserv. De nu gällande bestämmelserna i förevarande hänseende
är upptagna i lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv.

Ifrågavarande lag, som trädde i kraft den 1 juli 1949, gällde ursprungligen
till och med den 30 juni 1950. Lagen har därefter erhållit fortsatt giltighet,
senast genom lag den 27 april 1956, nr 150, enligt vilken giltighetstiden
utsträckts till och med den 30 juni 1957. I samband med att 1949 års
lag förlängdes år 1954 vid togs också viss ändring i bestämmelsen om maximitalet
för kassareservkvoten.

De nu gällande bestämmelserna har i huvudsak följande innehåll.

Enligt 1 § äger Konungen i den mån sådant med hänsyn till utomordentliga
omständigheter prövas nödigt — på framställning av fullmäktige i riksbanken
och efter hörande av bank- och fondinspektionen — förordna

a) att kassareserv, som avses i 63 § 1955 års lag om bankrörelse, tillsammans
med bankaktiebolags inneliggande kassa skall uppgå till viss bestämd
kvotdel, högst femtio procent, av bolagets förbindelser med undantag av
garantiförbindelser och skulder på grund av insättningar å sparkasseräkning; b)

att viss bestämd kvotdel av den summa av bankaktiebolags inneliggande
kassa och kassareserv, som bolaget jämlikt nämnda lagrum eller, om
förordnande enligt a) meddelats, jämlikt förordnandet är skyldigt alt redovisa,
skall utgöras av, förutom inneliggande kassa, medel innestående i riksbanken
och, i händelse sådant finnes kunna medgivas, likvida avista tillgodohavanden
hos utländsk bank eller bankir;

c) att viss bestämd kvotdel av den under b) angivna summan skall utgöras
av medel innestående i riksbanken samt att, om bankaktiebolags i
riksbanken innestående medel icke uppgår till sålunda föreskrivet belopp,
bolaget skall till riksbanken gälda ränta å underskottet, beräknat enligt av
Konungen angivna grunder, efter en räntesats som fastställes av riksbanken,
dock högst en procent över riksbankens lägsta diskonto vid diskontering av
växlar på högst tre månader.

Oavsett vad som föreskrivits vid förordnande enligt a) skall kassareserven
utgöra lägst det i lagen om bankrörelse bestämda beloppet.

I 2 § stadgas, att förordnande enligt 1 § må meddelas beträffande samtliga
bankaktiebolag eller sådana, vilkas egna fonder uppgår till visst angivet

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1957

belopp, och alt de bankaktiebolag, som förordnandet omfattar, må efter
storleken av egna fonder uppdelas i grupper, för vilka olika kvotdelar fastställes.

Enligt 3 § må Konungen, efter hörande av fullmäktige i riksbanken samt
bank- och fondinspektionen, beträffande visst bankaktiebolag medgiva sådan
avvikelse från meddelat förordnande, som med hänsyn till de för bolaget
föreliggande särskilda omständigheterna prövas erforderlig.

Av Konungen jämlikt lagen meddelat förordnande må ej äga tillämpning
längre än lagen äger giltighet.

Bestämmelser enligt 1949 års lag har av Kungl. Maj :t meddelats dels för
tiden den 1 oktober 1950—den 30 juni 1951 i kungörelsen den 10 augusti
1950 (nr 483), dels ock, med upphävande av nyssnämnda kungörelse, för
tiden den 1 juni 1951—den 30 juni 1952 i kungörelsen den 18 maj 1951
(nr 253). Efter därom av fullmäktige i riksbanken gjord framställning upphävdes
sistnämnda kungörelse genom kungörelsen den 8 februari 1952 (nr
32) med verkan från och med samma dag.

I sin förenämnda skrivelse har fullmäktige i riksbanken anfört att det
inom riksbanken för närvarande pågår vissa utredningar rörande den fortsatta
utformningen av kassareservpolitiken. Något slutligt resultat av utredningarna
föreligger ännu icke, och det är tills vidare ovisst, när dessa hinner
slutföras. Fullmäktige finner det erforderligt att 1949 års lag bibehålies i
beredskapssyfte i avvaktan på vad som kan framkomma av utredningarna
och föreslår därför, att lagen erhåller förlängd giltighet under förslagsvis
ett år.

Enligt ett vid bankofullmäktiges skrivelse fogat protokollsutdrag har herr
Kollberg anmält reservation mot fullmäktiges beslut och anfört, att 1 § 1949
års lag i samband med lagens förlängning borde ändras så, att den relation
mellan kassa och kassareserv, å ena sidan, och kassakrävande förbindelser,
å den andra, som enligt lagen högst kan föreskrivas, sänkes från 50 till 35
procent.

Bankofullmäktiges framställning tillstyrkes av fullmäktige i riksgäldskontorct,
som betonar den berörda lagstiftningens betydelse ur beredskapssynpunkt.

Icke heller bank- och fondinspektionen har något att erinra mot den av
bankofullmäktige föreslagna förlängningen av giltighetstiden för 1949 års
lag Svenska

bankföreningen avstyrker att lagen erhåller förlängd giltighet i
oförändrat skick. Bankföreningen erinrar om den år 1954 vidtagna höjningen
från 25 till 50 procent av maximitalet för kassareservkvoten. Föreningen
påpekar att den ansett nämnda skärpning opåkallad och åberopar
nu de därvid utvecklade skälen.

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1957

Departementschefen

I 1955 års banklag upptages — liksom tidigare i den äldre banklagen av
år 1911 — särskilda bestämmelser om skyldighet för affärsbank att enligt vissa
normer redovisa kassareserv till tryggande av bankens likviditet. Vid sidan
om dessa bestämmelser har alltsedan år 1937 funnits en särskild, penningpolitiskt
motiverad kassareservlagstiftning, för närvarande upptagen i 1949
års provisoriska beredskapslag. I samband med att förslag till den nya banklagen
förelädes 1955 års riksdag uttalade dåvarande chefen för finansdepartementet
att det torde få betraktas såsom tveksamt huruvida en penningpolitisk
beredskapslagstiftning på detta område i fortsättningen borde få
samma konstruktion som i 1949 års lag. En omprövning av principerna för
denna lagstiftning torde, framhölls det vidare, med hänsyn härtill icke kunna
anses opåkallad.

I den nu föreliggande framställningen från bankofullmäktige har fullmäktige
meddelat, att inom riksbanken för närvarande pågår vissa utredningar
rörande den fortsatta utformningen av kassareservpolitiken. Något
slutligt resultat av utredningarna föreligger ännu icke, och det är, enligt
vad fullmäktige anfört, ovisst när dessa hinner slutföras. Under sådana
förhållanden och då det i princip torde råda enighet om att en beredskapslagstiftning
på förevarande område är nödvändig biträder jag förslaget, att
1949 års lag ges fortsatt giltighet under ytterligare ett år eller alltså till och
med den 30 juni 1958.

Under remissbehandlingen har av bankföreningen yrkats att maximitalet för
kassareservkvoten, som 1954 höjdes från 25 till 50 procent, måtte nedsättas.
Yrkanden av enahanda innebörd förelåg, då frågan om en förlängning
av 1949 års lag prövades vid 1955 och 1956 års riksdagar. Dessa yrkanden
avvisades emellertid, då den lägre likviditetskvoten icke var tillräcklig om
man med lagen ville även för de större bankerna nå en verkan motsvarande
den som ernåtts med de tidigare överenskommelserna mellan riksbanken
och affärsbankerna om en restriktiv kreditgivning. Någon anledning att nu
intaga en annan ståndpunkt föreligger icke. Maximitalet för kassareservkvoten
bör salunda enligt min mening bibehållas vid 50 procent.

II. Lagstiftningen om räntereglering

Hösten 1951 infördes lagstiftning som syftar till att möjliggöra bl. a. en
reglering av räntan vid in- och utlåning av penningar. Bestämmelserna är
upptagna i lagen den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering in. in.
Lagen, som ursprungligen gällde till och med den 30 juni 1953, har därefter
erhållit fortsatt giltighet, senast genom lag den 27 april 1956, nr 151, enligt
vilken giltighetstiden utsträckts till och med den 30 juni 1957. Ränteregleringslagen,
som har karaktär av fullmaktslag, har hittills icke tagits i anspråk.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1957

7

Beträffande lagens närmare innehåll må följande här nämnas.

Enligt den inledande bestämmelsen i 1 § erfordras för att lagens huvudbestämmelser
skall träda i tillämpning att Konungen på framställning av
fullmäktige i riksbanken därom meddelat särskilt förordnande. Sådant förordnande
må meddelas i den mån så prövas oundgängligen nödigt för att
uppnå det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet.

Enligt 4 § äger riksbanken föreskriva viss anmälningsskyldighet för den
som yrkesmässigt driver utlåning av penningar. Anmälningsskyldigheten
omfattar tillämpade räntesatser och övriga villkor samt planerade ränteändringar.

Bestämmelser angående räntestopp meddelas i 5 §. Sålunda äger riksbanken
föreskriva, att den som utlånar penningar icke må utan tillstånd av
myndighet som Konungen bestämmer tillämpa högre ränta vid vass utlåning
eller, om jämväl inlåning av penningar sker från allmänheten på räkning
som av bank allmänneligen begagnas, lägre ränta vid viss sådan inlåning
än den, som han tillämpade å dag som i föreskriften angives, eller, om han
då icke i jämförbar form utlånade eller inlånade penningar, den ränta, som
den angivna dagen var att anse som gängse eller som han före nämnda dag
senast tillämpat. Föreskrift om räntestopp meddelas att gälla för viss tid,
högst sex månader. Då skäl därtill finnes må räntestoppet förlängas, varje
gång för högst sex månader. Har räntestopp föreskrivits beträffande viss
ut- eller inlåning, äger riksbanken då så prövas skäligt förordna om sänkning
av utlåningsräntan eller höjning av inlåningsräntan. Sådant förordnande
må jämväl meddelas beträffande allenast viss person eller visst företag.
Förordnande gäller under den tid räntestoppet är gällande.

I 6 § stadgas, att riksbanken äger fastställa viss högsta ränta vid viss utlåning
(maximiränta) eller viss lägsta ränta vid viss inlåning av penningar
från allmänheten på räkning som av bank allmänneligen begagnas (minimiränta).
Maximiränta må ej överskridas och minimiränta ej underskridas
med mindre myndighet som Konungen bestämmer givit tillstånd därtoll. För
föreskrift om maximi- och minimiränta gäller samma tidsbegränsning som
för räntestopp.

De nu återgivna bestämmelserna kompletteras med ett stadgande i 2 § att
med ränta skall likställas varje annan gotlgörelse som utgör vederlag vid
lån av penningar. Vidare gäller enligt 3 §, att lagens föreskrifter ej har avseende
å ränta, för vars beräknande eller fastställande gäller särskilda bestämmelser,
givna i allmän författning eller eljest meddelade av Konungen.

Enligt 7 § äger riksbanken föreskriva, att obligationer, förlagsbevis och
likartade skuldförbindelser ej må utgivas utan tillstånd av riksbanken. Ett
undantag utgör därvid skuldebrev, som utgives av riksgäldskontoret.

I 8 § lämnas vissa bestämmelser om tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter
som lämnas med stöd av lagen. 9 och 10 §§ upptager ansvarsbestämmelser
m. in. 1 11—13 §§ meddelas vissa processuella föreskrifter. Jämlikt
14 § slutligen äger Konungen meddela de närmare föreskrifter, som erfordras
för lagens tillämpning.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1957

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av lagen om räntereglering
m. in. har av Kungl. Maj :t meddelats genom kungörelse den 7 december
1951 (nr 768). Denna kungörelse, som ursprungligen i likhet med ränteregleringslagen
gällde till och med den 30 juni 1953, har senast genom kungörelse
den 27 april 1956, nr 152, erhållit förlängd giltighet till utgången av
juni 1957. 1951 års kungörelse innehåller bl. a. bestämmelser att vissa frågor
avseende tillämpningen av ränteregleringslagen skall handläggas av
en särskild nämnd, räntenämnden. Närmare föreskrifter om räntenämndens
verksamhet m. m. är meddelade i instruktionen den 7 december 1951 (nr
769) för räntenämnden.

Bankofullmäktige har i sin tidigare omnämnda skrivelse — under erinran
om att giltighetstiden för ränteregleringslagen utlöper den 30 juni 1957
— förordat, att lagen i beredskapssyfte ges förlängd giltighet, förslagsvis
under ett år.

Enligt det vid skrivelsen fogade protokollsutdraget har herr Kollberg i
reservation mot fullmäktiges beslut förklarat sig icke kunna biträda förslaget
om förlängning av ränteregleringslagen.

Bankofullmäktiges framställning tillstyrkes av fullmäktige i riksgäldskontoret
med betonande särskilt av ifrågavarande lagstiftnings beredskapskaraktär.

Svenska bankföreningen avstyrker förslaget att förlänga ränteregleringslagens
giltighetstid.

Bank- och fondinspektionen erinrar om att inspektionen i samband med
förarbetena till ifrågavarande lagstiftning och även vid ett par senare tillfällen
framfört principiella betänkligheter gentemot ränteregleringsinstitutet.
Dessa betänkligheter har icke uppgivits, ehuru inspektionen vid det tillfälle
då lagen senast prolongerades icke ansåg sig böra upprepa sin förut redovisade
principståndpunkt. Inspektionen vill emellertid nu ifrågasätta om inte tiden
kan vara inne för en omprövning av skälen för och emot ränteregleringens
fortbestånd. Det erinras om att regleringen infördes mot bakgrunden av
Koreakrisen och framhalles att de förhallanden soni då rådde avsevärt förändrats.
Härtill kommer, anför inspektionen, att penningpolitiken utvecklats i en
riktning som förefaller ha minskat behovet av att kunna tillgripa en allmän
räntereglering. Den omprövning som inspektionen sålunda vill rekommendera
förutsätter emellertid en närmare utredning i ämnet. Inspektionen
förklarar sig i avbidan på en sådan utredning icke vilja motsätta sig
den begärda prolongeringen på ytterligare ett år av ränteregleringslagen.

Departementschefen

I sin förenämnda skrivelse har fullmäktige i riksbanken anfört, att ränteregleringslagen
i beredskapssyfte bör erhålla förlängd giltighet, förslagsvis
under ett år. Jag delar denna uppfattning. Såsom framgår av den tidigare

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1957

9

lämnade redogörelsen har ränteregleringslagen hittills icke tagits i anspråk.
Däremot har den, såsom förväntades vid lagens tillkomst, kommit att tjäna
såsom ett underlag för riksbankens strävanden att förhandlingsvägen nå
inflytande över kreditmarknadsutvecklingen. Med hänsyn till det anförda är
jag i nuvarande läge icke beredd att taga initiativ till en sådan utredning rörande
ränteregleringsinstitutet som bank- och fondinspektionen antytt. Jag
tillstyrker sålunda, att ränteregleringslagen ges förlängd giltighet under
ytterligare ett år eller alltså till utgången av juni månad 1958.

in. Departementschefens hemställan

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till

1) lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv; samt

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767)
om räntereglering m. m.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över nämnda författningsförslag — vilka såsom Bilaga1 torde få
fogas vid statsrådsprotokollet för denna dag — måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:
Åke Gustafsson

1 Bilagan, som är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här uteslutits.

2 Diliany till riksdagens protokoll 1957. 1 saml. AV 107

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1957

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 1 mars
1957.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 26 februari 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen
av Halland, i statsrådet den 15 februari 1957, hade Kungl. Maj :t förordnat,
att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 19i9 (nr 3U) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv; och

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767)
om räntereglering m. m.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av e. o. hovrättsassessorn G. Borggård.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Torsten Johanson

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1957

11

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
8 mars 1957.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Andersson, Hedlund, Persson, Lindell, Lindström,

Lange, Lindholm, Näsgård, Kling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sträng, lagrådets den 1 mars 1957
avgivna utlåtande över de den 15 februari 1957 till lagrådet remitterade
förslagen till

1) lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv; och

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767)
om räntereglering m. m.

Föredragande departementschefen hemställer att förslagen, som av lagrådet
lämnats utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Valfrid Paulsson

570287 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag