Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

Nr 106

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola m. to.; given
Stockholms slott den 8 mars 1957.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Ivar Persson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lämnas först en redogörelse för den under skolöverstyrelsens
ledning pågående försöksverksamheten med nioårig enhetsskola samt
den pedagogiska försöksverksamheten vid högre skolor.

I anslutning härtill redovisas de synpunkter, vilka skall gälla såsom
direktiv för den sammanfattande utredning i skolfrågorna, som avses skola
ligga till grund för riksdagens beslut i början av 1960-talet angående enhetsskolans
definitiva utformning. Utredningens huvuduppgifter skall vara,
att företaga erforderliga undersökningar rörande skolans mål och uppgifter
i samhället, att på grundval av de samlade erfarenheterna från försöksverksamheten
närmare utforma och bestämma den obligatoriska, organisatoriskt
sammanhållna nioåriga skola, för vilken riksdagen uttalat sig, att
framlägga förslag angående den organisatoriska anknytningen till denna
skola av skolor för viss vidareutbildning, såsom praktiska realskolor och
kommunala flickskolor, samt att på grundval av de företagna undersökningarna
om skolans uppgifter i nutidssamhället närmare bestämma innehållet
och utformningen av de ifrågavarande skolformernas kurser.

För att skolplaneringen skall kunna bedrivas med erforderlig säkerhet
och med en allmänt genomförd nioårig enhetsskola som klar riktpunkt iir
det redan nu angeläget med en precisering så långt möjligt av den takt,

1 — IUhang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 10G.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

i vilken statsmakterna bedömer att skolreformen skall kunna förverkligas.
På grund härav framlägges för riksdagens godkännande förslag till riktlinjer
för planeringen för enhetsskolorganisationens allmänna genomförande.
Dessa riktlinjer innebär, att den nuvarande försöksperioden beräknas från
och med läsåret 1962/63 — då statsmakternas beslut om enhetsskolans
definitiva utformning förutsättes föreligga — övergå i en period, varunder
allmän övergång till obligatorisk enhetsskola skall ske. Denna period förutsättes
skola räcka till och med läsåret 1968/69. Då övergången för varje
kommun i regel bör ske successivt med början i klasserna 1 och 5, kommer
de kommuner, som startar senast läsåret 1968/69, att ha den nioåriga
skolgången genomförd från och med läsåret 1972/73. Detta läsår bör alltså
enhetsskolan beräknas vara i huvudsak helt genomförd inom riket.

I detta sammanhang beröres även vissa spörsmål rörande den fortsatta
försöksverksamhetens utveckling under övergångstiden före enhetsskolans
genomförande.

I propositionen behandlas vidare den redan av 1946 års skolkommission
väckta frågan om inrättande av särskilda statliga försöksskolor. I anslutning
till numera verkställd utredning föreslås upprättande av en särskild
statlig försöksskola i Linköping från och med budgetåret 1957/58. Den
särskilda försöksskolan avses skola organiseras som en enhetsskola med ett
trettiotal avdelningar i fullt utbyggt skick. För ändamålet äskas för nästa
budgetår anslag på riksstaten med tillhopa 595 000 kronor.

I ett tredje avsnitt av propositionen framlägges slutligen förslag beträffande
reglering av vissa ekonomiska och organisatoriska frågor, som sammanhänger
med de statliga realskolornas ställning i försöksdistrikten.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 106 år 1957

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 8 mars 1957.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Andersson, Hedlund, Persson, Lindell, Lindström,
Lange, Lindholm, Näsgård, Kling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, vissa frågor rörande
försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m. samt anför därvid
följande.

I. Den allmänna försöksverksamheten

Den av skolöverstyrelsen ledda försöksverksamheten omfattar i överensstämmelse
med 1950 års riksdagsbeslut dels försök med en enhetsskoleorganisation
i anslutning till de riktlinjer, som uppdrogs i propositionen
1950: 70, dels också försök av olika slag inom de äldre skolformerna. Överstyrelsen
har att inkomma med årliga redogörelser för försöksverksamheten.

Från och med år 1951 har vederbörande departementschef årligen i lämpligt
sammanhang lämnat översikter rörande försöksverksamhetens gång
(prop. 1951: 136 s. 3; 1952: 149 s. 93; 1953: 126 s. 2; 1954: 137 s. 2; 1955:120
s. 3; 1956: 80 s. 2).

Utöver de sedvanliga redogörelserna för försöksverksamheten kommer
här att i ett särskilt avsnitt redovisas vissa av skolöverstyrelsen i skrivelse
till Kungl. Maj:t den 23 april 1956 framlagda förslag rörande planeringen
för enhetsskolorganisationens genomförande.

1. Redogörelse för försöksverksamhet med enhetsskola

Skolöverstyrelsen har med skrivelse den 10 december 1956 inkommit
med redogörelse för försöksåret 1955/56. Redogörelsen är i sin helhet publicerad
i »Aktuellt från skolöverstyrelsen» 1957 nr 3. Av redogörelsen torde
här få redovisas följande.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 106 år 1957

Försöksverksamhetens omfattning läsåret 1955/56 framgår av tabell 1.
Under verksamhetsåret tillkom 13 nya försöksdistrikt. Antalet läraravdelningar
tillhörande försöksverksamheten ökade från 2 516 läsåret 1954/55
till 3 394 och antalet elever från 61 498 till 84 941.

Tabell 1. Antal lär ar avdelning ar och elever i distrikt med enhetsskolförsök

läsåret 1955/56

Skoldistrikt	Försöks- verksam- het fr. o. m.	I försöksverksamheten deltagande	Försöks-verksam-heten har under året omfattat klasserna
antal lärar- avdel- ningar	därav på hög-stadiet	antal elever	därav på hög-stadiet
1. Bergsjö .............	1953	21	2	369	68	1-3,5—7
2. Bollnäs lk ..........	1949	58	11	1272	311	1-8
3. Bollnäs stad ........	1949	38	7	923	178	1-8
4. Boo ................	1954	19	—	459	—	1,2, 5, 6
5. Botkyrka ...........	1955	15	—	312	—	1-2
6. Burlöv .............	1949	28	7	663	157	1-9
7. Degeberga ..........	1954	15	—	269	—	1,2, 5,6
8. Ekeberga ...........	1955	3	—	66	—	1, 5
9. Falun...............	1954	39	—	1014	—	1-2,5-6
10. Gustavsberg .........	1952	26	6	622	151	1-9
11. Göteborg ...........	1953	403	56	11 766	1 648	1-9
12. Hallstahammar ......	1955	17	—	337	—	1,5
13. Hassela .............	1953	10	i	209	27	1—3,5-7
14. Hietaniemi ..........	1949	29	6	546	154	1-9
15. Holmsund ..........	1955	8	—	174	—	1,5
16. Huddinge ...........	1955	29	—	751	—	1,5
17. Huskvarna .........	1951	68	13	1814	351	1-9
18. Hälsingborg .........	1951	81	14	2151	378	1-9
19. Hömefors ...........	1955	8	—	108		1,5
20. Järna ...............	1955	9	—	177	—	1, 5
21. Jönköping...........	1953	56	2	1 549	57	1-3, 5-7
22. Kolbäck ............	1954	19	—	343	—	1,2, 5,6
23. Kols va .............	1955	7	—	148	—	1,5
24. Laxå ...............	1950	31	7	654	125	1-9
25. Lerum ..............	1949	44	11	1016	253	1-9
26. Lessebo .............	1955	4	—	103	—	1, 5
27. Lillhärdal ...........	1949	12	3	245	64	1-9
28. Linköping ...........	1950	90	14	2 493	383	1-9
29. Lomma .............	1951	24	7	574	168	1-9
30. Malmö..............	1954	49	—	1318	—	1,2, 5,6
31. Mörby långa .........	1950	31	8	638	182	1-9
32. Nacka ..............	1954	49	—	1 180	—	1,2, 5,6
33. Nederkalix ..........	1951	124	33	2 793	864	1-9
34. Njurunda ...........	1952	65	11	1 598	343	1-8
35. Oland ..............	1949	46	13	906	246	1-9
36. Perstorp ............	1952	31	5	694	113	1-8

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

Skoldistrikt	Försöks- verksam- het fr. o. m.	I försöksverksamheten deltagande	Försöks-verksam-heten har under året omfattat klasserna
antal lärar- avdel- ningar	därav på hög-stadiet	antal elever	därav på hög-stadiet
37. Ramnäs ............	1953	20	2	415	59	1-3, 5-7
38. Råda ...............	1955	8	—	165	—	1,5
39. Råneå ..............	1950	70	19	1479	429	1-9
40. Rämmen ............	1953	18	2	352	44	1-3,5—7
41. Skellefteå ...........	1949	102	11	2 568	316	1-9
42. Skinnskatteberg .....	1954	22	—	414	—	1,2, 5,6
43. Skultuna ............	1955	12	—	166	—	1,5
44. Skurup .............	1955	10	—	185	—	1,5
45. Skön ...............	1950	71	18	1787	440	1-9
46. Staffanstorp .........	1953	25	3	481	73	1-3,5-7
47. Stockholm ..........	1949	822	39	21349	1087	1-9
48. Sundbyberg .........	1951	126	14	3 407	466	1-9
49. Sundsvall ...........	1954	62	—	1 798	—	1, 2,5,6
50. Sura ...............	1949	37	10	892	215	1-9
51. Svedala .............	1950	29	7	654	165	1-9
52. Söderala ............	1955	26	—	433	—	1,5
53. Södertälje ...........	1952	124	18	3 685	524	1-8
54. Timrå ..............	1949	65	19	1 627	477	1-9
55. Töre ...............	1952	37	7	816	181	1-8
56. Vifolka .............	1919	29	8	528	133	1-9
57. Åhus ...............	1949	30	8	583	168	1-9
58. Älghult ............	1954	13	—	258	—	1,2, 5,6
59. Österåker ...........	1949	27	6	645	147	1—9
Summa		3 394	428	84941	11 145

Skolöverstyrelsens jörsöksavdelning har under verksamhetsåret varit
uppdelad på tre rotlar med avdelningschefen, undervisningsrådet Yngve
Norinder samt e. o. undervisningsråden Börje Beskow och Jonas Orring som
rotelchefer. På rotel 1 har tjänstgjort skolpsykologen docent Märta Björsjö,
som har handlagt ärenden rörande skolpsykologverksamheten samt lett
avdelningens psykologiska och pedagogiska undersökningar t. o. m. den 31
december 1955. Sedan docent Björsjö fr. o. m. den 1 januari 1956 förordnats
att upprätthålla annan tjänst, har fil. lic. Sven Eric Henrieson handhaft
nyssnämnda uppgifter. På försöksavdelningen har under redovisningsåret
dessutom tjänstgjort tre konsulenter för huvudsakligen pedagogiskadministrativa
arbetsuppgifter samt viss administrativ personal.

Försöksavdelningen har under läsåret 1955/56 tillkallat sakkunniga för
skilda ändamål: fortsatt utredning om inrättande av statliga försöksskolor,
samordning av den förberedande yrkesutbildningen i enhetsskola och yrkesskola,
frågor gällande utformningen av den allmänpraktiska utbildningen,
instruktionskurser för övnings- och yrkeslärare, utarbetande av förslag till
provisoriska tim- och kursplaner för försöksgymnasierna, ordnandet och
tillsynen av den skogliga undervisningen i klass 9 y samt framläggande av
förslag till försök med särskild normalskolekompetens. Sakkunniga för den

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

förberedande yrkesutbildningen har även bedrivit viss konsulentverksamhet
i försöksdistrikten. Dessutom har under verksamhetsåret ett antal experter,
som redan tidigare tillkallats, fortsatt sitt utredningsarbete.

I likhet med föregående år har 13 regionala samarbetskommittéer varit i
verksamhet. I sju regioner har ordföranden i samarbetskommittéerna varit
en statens folkskolinspektör, i fem regioner en seminarierektor och i en
region en kommunal folkskolinspektör. Till samarbetskommittéerna har i
vissa fall bland annat lektorer och övningsskollärare vid inom regionen befintliga
seminarier adjungerats. Kommittéerna har som regel hållit två och
i enstaka fall tre sammanträden under året. I fem regioner har arbetsutskott
utsetts.

I de flesta regioner har man huvudsakligen arbetat med korta kurser
och auskultationer. Längre och ofta med något tidsintervall upprepade besök
av lärare med långvarig och vidsträckt erfarenhet av konsulentverksamhet
är dock fortfarande mycket uppskattade. Önskemål har också uttalats
om att den centrala konsulentverksamheten skall utvidgas. Beträffande
insatsen från de regionala konsulenterna, som i allt större utsträckning
måst anlitas, ju mer omfattande försöksverksamheten blivit, är omdömena
likaledes positiva. I fråga om auskultationerna råder delade meningar.
Väl planerade auskultationer anses av många ha stort värde. Å
andra sidan framhålles också, att vissa skolor, som ofta besöks, kan få sin
verksamhet störd av de täta auskultationerna.

Skolöverstyrelsens heltidsanställda konsulenter har besökt försöksdistrikten
under sammanlagt 53,5 dagar. Vidare har under verksamhetsåret 73
lärare anlitats såsom deltidsanställda regionala konsulenter under tillhopa
361,5 tjänstgöringsdagar.

Försöksavdelningen har under året inlett en serie regionala konferenser,
till vilka ledamöter av de regionala samarbetskommittéerna, skolledare och
representanter för näringslivet och vissa kommunala myndigheter i försöksdistrikten
kallats. Avsikten är att överläggningar i denna form skall
fortsätta under kommande verksamhetsår.

Den till försöksavdelningen knutna lekmannanämnden har under verksamhetsåret
haft två sammanträden. Rapporter har därvid lämnats om
försöksverksamhetens omfattning och bedrivande. Frågor som gällt enhetsskolans
fortsatta utbyggnad har diskuterats.

Liksom tidigare år har av försöksavdelningen utgivits en för försöksverksamheten
gemensam publikation, »På försök», samt anordnats fortbildningskurser
för enhetsskolans lärare. Kurser har sålunda hållits för regionala
konsulenter, yrkesvalslärare och handledare i praktiskt yrkesarbete
samt i mekaniskt verkstadsarbete, maskinskrivning, sömnad, handelsämnen
och hushållsgöromål i klass 9 y ävensom i modersmålet och i skoladministration.

Liksom tidigare har även för läsåret 1955/56 infordrats rapporter från
skolledarna i försöksdistrikten. Distriktsöverlärarna har därvid i samarbete
med studieledare och yrkesvalslärare svarat på vissa frågor rörande elevernas
ämnes- och linjeval på högstadiet, lärarnas utbildning och tjänstgöring,
yrkesvägledning och förberedande yrkesutbildning m. m. Den av
överstyrelsen lämnade redogörelsen grundar sig i huvudsak på dessa rap -

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

porter samt på uppgifter i till överstyrelsen insända betygskataloger. Därjämte
redovisas vissa resultat från en undersökning rörande elevernas allmänintellektuella
förutsättningar.

Lärarnas formella kompetens

Den formella kompetensen hos de lärare i läroämnen, som under läsåret
1955/56 undervisat på högstadiet, framgår av tabell 2. Ett studium av
denna tabell visar, att antalet undervisande lärare med lärarutbildning
uppgår till sammanlagt 76 procent av samtliga. Jämfört med föregående år
betyder detta en obetydlig ökning med 2,9 procent, och fortfarande saknar
sålunda inemot en fjärdedel av lärarna egentlig lärarutbildning.

Bland lärarna med lärarutbildning har emellertid en tydlig förskjutning
inträtt, innebärande att antalet tjänstgörande lärare med enbart folkskollärarexamen
minskat med 9,0 procent, samtidigt som antalet »23-or»
ökat med 11,7 procent. Man kan sålunda konstatera, att andelen kompetenta
lärare i läroämnen (d. v. s. adjunkter, ämnesliirare och folkskollärare
med 23-gradsbehörighet) under redovisningsåret har ökat från 28,3 procent
till 40,2 procent.

I tabellen har medtagits endast lärare med mer än halv tjänstgöring.
Därutöver har emellertid 128 timlärare med mindre tjänstgöringsskyldighet
varit anställda. Av dessa har huvudparten eller 62,5 procent varit folkskollärare,
medan jämnt en fjärdedel haft akademisk examen med eller
utan praktisk lärarkurs.

Tabell 2. Lärarnas formella kompetens för undervisning i läroämnen
på enhetsskolans högstadium

Formell

kompe-

tens

Undervisande lärare

Samt-

liga

lärare

F. M. el.
F. K. med
praktisk
lärar-kurs

Ämnes-lärare
i löne-grad 25
(27)

Folkskoll.
med be-fordrings-kurs el.
akad.
betyg
»23-or»

Folk-

skol-

lärare

F.M., F.K.
el. T.K.

utan

praktisk

lärar-

kurs

Fil. stud.
ingen-jörer

Övriga

Antal

14,5

3,3

22,4

150

35,8

18,3

3,3

2,4

420

100

Som framgår av tabell 3 har huvudparten (eller inemot 95 procent) av
de lärare, som under läsåret 1955/56 undervisat i engelska i klasserna 5 och
6 i skolor av A-form, överstyrelsens behörighet att meddela sådan undervisning.
I B-skolor har däremot endast drygt 49 procent av lärarna denna
formella kompetens. Jämför man dessa siffror med motsvarande från före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

gående år, visar det sig dock, att procenttalet lärare, som har denna kompetens
för undervisning i engelska, ökat såväl i A-skolor (med cirka 4 procent)
som i B-skolor (med cirka 7 procent).

Tabell 3. Lärarnas formella kompetens för undervisning i engelska på
enhetsskolans mellanstadium

		Antal lärare undervisande i
	klass 5 A-form	därav med över-styrel-sens behö- righet	klass 6 A-form	därav med över-styrel-sens behö-righet	klass 5—6 B-form	därav med över-styrel-sens behö- righet
a) akademiskt betyg i ämnet b) studentbetyg och semina-	‘29	28	16	15	4	2
riebetyg i ämnet....... c) enbart studentbetyg i äm-	120	117	76	71	27	18
net ................... d) enbart seminariebetyg i	51	48	45	44	16	6
ämnet ................ e) realexamen, betyg från flickskola eller ofullstän-digt genomgånget gymna-	101	93	56	52	62	32
sium .................	13	It	5	3	9	2
f) enbart självstudier .....	10	10	11	11	4	—
Summa antal % av totala antalet undervi-	324	307	209	196	122	60
sande lärare i klassen . ..	—	94,8	—	93,8	—	49,2

Lärarnas formella kompetens för undervisning i övningsämnen på högstadiet
skiftar något från ämne till ämne. Man kan emellertid göra en grov
uppdelning av övningsämnena i två grupper med utgångspunkt från fördelningen
av lärarkompetensen. Den ena gruppen innefattar musik, gymnastik
och teckning, den andra hemkunskap-hushållsgöromål samt manlig
och kvinnlig slöjd. I förstnämnda grupp handhas undervisningen huvudsakligen
av folkskollärare, i antal ungefär dubbelt så många som de specialutbildade
övningslärarna. I den andra gruppen tjänstgör nästan enbart seminarieutbildade
övningslärare. I samtliga ämnen undervisar dessutom lärare
utan seminarieutbildning, men med fackutbildning inom ämnet samt vanligen
pedagogiska kurser. Denna kategori utgör dock en proportionellt sett
ringa del.

Den formella kompetensen hos lärare i yrkesämnen i klass 9 y redovisas
i tabell 15 och kommenteras i avsnittet om den förberedande yrkesutbildningen.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 106 år 1957

Jämförande översikt över elevernas ämnes- och
linjeval på högstadiet

För att kunna välja den gymnasieförberedande linjen i klass 9 (9 g) bör
eleverna i klasserna 7 och 8 ha läst två främmande språk. Tabellerna 4
och 5 visar, i vilken omfattning detta har skett under läsåren 1951/57.

Tabell Jf. Elevernas ämnesval i fråga om språk i klass 7 läsåren 1951/57

Elevgrupper	År	Pojkar	Flickor	Samtliga
Antal	%	Antal	%	Antal	%
	1951/52	147	43,6	207	62,0	354	52,8
	1952/53	337	42,0	390	54,7	727	48,0
	1953/54	521	37,1	670	48,1	1191	42,6
2 främmande språk .......	1954/55	731	36,5	958	47,5	1689	42,0
	1955/56	929	36,5	1080	45,0	2009	40,6
	1956/57	1399	36,5	1649	45,3	3048	40,8
	1951/52	190	56,4	127	38,0	317	47,2
	1952/53	466	58,0	323	45,3	789	52,0
	1953/54	882	62,9	722	61,9	1604	57,4
1 främmande språk .......	1954/55	1270	63,5	1058	52,5	2328	58,0
	1955/56	1619	63,5	1322	55,0	2941	59,4
	1956/57	2434	63,5	1990	51,7	4424	59,2

Som framgår av tabell 4 kvarstår tendensen, att flickorna i något större
utsträckning än pojkarna väljer ämneskombinationen med två främmande
språk i klass 7. Detta är inte oväntat med hänsyn till att flickornas språkliga
skolprestationer på detta åldersstadium i allmänhet är bättre än pojkarnas.
Den ifrågavarande tendensen synes ha stabiliserat sig så, att nästan
hälften av flickorna väljer två främmande språk mot något mer än en tredjedel
av pojkarna. Därigenom har en viss stabilitet inträtt i hela elevmaterialets
fördelning mellan ämneskombinationen två främmande språk och
övriga kombinationer, så att omkring 40 procent väljer det förra alternativet
och cirka 60 procent det senare.

Tabell 5 visar, att elevgruppen med 2 främmande språk i klass 7 minskar
något vid övergången till klass 8. Huvuddelen av dessa elever väljer dock
att fortsätta med två språk. Av de elever som i klass 7 läst ett främmande
språk, väljer numera omkring hälften att även i klass 8 göra så. Den andra
hälften begagnar sig av möjligheten att fortsätta i klass 8 utan något främmande
språk. Av tabell 5 framgår vidare, att pojkarna i mindre utsträckning
än flickorna väljer språkliga ämneskombinationer i klass 8.

Tendensen att flickorna i större utsträckning än pojkarna väljer tvåspråkiga
ämneskombinationer i klasserna 7 och 8 följes under nionde skolåret
av en motsvarande — ehuru inte lika utpräglad — övervikt för flickorna
på den gymnasieförberedande linjen (9 g) och på den allmänna linjen

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

Tabell 5. Elevernas ämnesval i fråga om språk i klass 8 under
läsåren 1952/57

Elevgrupper	År	Pojkar	Flickor	Samtliga
Antal	%	Antal	%	Antal	%
	1 1952/53	108	33,3	175	51,9	283	42,8
	1953/54	267	35,4	335	47,9	602	41,4
j 2 främmande språk .......	1954/55	438	32,7	586	43,2	1024	38,0
	1955/56	552	29,8	779	41,9	1331	35,8
	1956/57	817	32,8	978	41,6	1795	37,0
i	1952/53	81	25,0	70	20,8	151	22,9
	1953/54	193	25,6	237	33,9	430	29,6
1 främmande språk ......	1954/55	426	31,8	499	36,7	925	34,3
	1955/56	485	26,2	691	37,1	1176	31,7
	1956/57	754	30,2	896	38,1	1650	34,1
	1952/53	135	41,7	92	27,3	227	34,3
	1953/54	294	39,0	127	18,2	421	29,0
Utan främmande språk ....	1954/55	474	35,5	273	20,1	747	27,7
	1955/56	816	44,0	391	21,0	1207	32,5
	1956/57	923	37,0	479	20,3	1402	28,9

(9 a). Dessa förhållanden har, som framgår av tabell 6, varit relativt stabila
sedan läsåret 1953/54.

Vid bedömning av fördelningen på olika linjer enligt tabell 6 bör hänsyn
tagas till den omständigheten, att ett antal elever (tillsammans 10—15
procent av årskullen) efter klasserna 4, 5 och 6 avgått från försöksskolorna
till realskolor och flickskolor inom eller utom distriktet.

Tabell 6. Elevernas fördelning på olika linjer i klass 9 under
läsåren 1953/57

Elevgrupper	År	9	y	9	a	9	g	Samtliga
Antal	%	Antal	%	Antal	%	Antal	%
	1953/54	196	65,1	64	21,3	41	13,6	301	47,8
i	1954/55	400	59,9	155	23,2	113	16,9	668	50,7
	1955/56	717	64,3	255	22,9	143	12,8	11 15	48,5
	1956/57	993	61,4	336	20.8	289	17,8	1618	48,4
	1953/54	162	49,3	104	31,6	63	19,1	329	52 2
	1954/55	282	43,5	228	35,1	139	21,4	649	49,3
	1955/56	589	49,8	389	32,5	204	17,3	1182	51,5
	1956/57	834	48,5	519	30,1	369	21,4	1722	51,6
	1953/54	358	56,8	168	26,7	104	16,5	630	100,0
Samtliga ..............	1954/55	682	51,8	383	29,1	252	19,1	1317	100,0
	1955/56	1306	56,9	614	28,0	347	15,1	2297	100,0
	1956/57	1827	54,7	855	25,6	658	19,7	3340	100,0

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

Ämnesvalet i klasserna 8 och 9 med hänsyn till
elevernas allmänintellektuella förutsättningar m.m.

I närmast föregående redogörelse (Aktuellt 1956: 1, s. 14 ff.) lämnades
vissa uppgifter från lärarna beträffande de olika former av studierådgivning,
som tillämpats inför ämnesvalet i klass 7 inom olika distrikt. Även
eleverna fick lämna liknande uppgifter om hur de bestämt sig för tillvalsämne.
Vidare angav lärarna, hur de bedömde lämpligheten av ämnesvalet
för de olika eleverna.

Dessa uppgifter avsåg en följ dundersökning av de elever, som vårterminen
1954 tillhörde klass 6. Inom denna elevgrupp, som under läsåret
1955/56 tillhört klass 8 och omfattat sammanlagt 136 klassavdelningar
med 3 714 elever, har företagits vissa undersökningar i avsikt att utröna,
hur ämnesvalet fungerat med avseende på elevernas allmänintellektuella
förutsättningar. Motsvarande undersökningar har även genomförts i klass
9, som under läsåret omfattat 102 klassavdelningar med 2 297 elever.

Undersökningarna har bestått i att eleverna fått genomgå ett prov, som
ger möjlighet att bedöma såväl den allmänintellektuella
nivån som utpräglingsgraden av fyra olika begåvningsfaktorer. I ett
särskilt avsnitt av redogörelsen ges en beskrivning av testbatteriets innehåll
och konstruktion samt data från analysen av de särskilda begåvningsfaktorernas
fördelning inom olika grupper av det berörda undersökningsmaterialet.
I fråga om detta avsnitt torde här i huvudsak få hänvisas till
handlingarna i ärendet. I det närmast följande behandlas således endast
skillnader i allmänintellektuell nivå för olika tillvalsgrupper och linjer inom
klasserna 8 och 9; avslutningsvis redovisas en sammanfattning av resultaten
av de båda undersökningsleden.

Prövningen genomfördes under slutet av maj månad 1956 och omfattade
3 551 elever i klass 8 och 2 076 elever i klass 9. Som framgår av den följande
sammanställningen av försöksmaterialet föreligger ett bortfall i det prövade
materialet jämfört med totalmaterialet. Orsakerna till detta bortfall
är flera, bland annat frånvaro vid prövningstilIfället på grund av sjukdom,
praktisk yrkesorientering på olika arbetsplatser eller undervisning vid yrkesskola.
Före den slutliga bearbetningen begränsades materialet ytterligare,
därigenom att endast sådana elever medtogs, som hade fullständiga
provresultat, d. v. s. elever, som genomgått båda de alternativformer, som
ingick i provet. Det redovisade bortfallet i försöksmaterialet är jämnt fördelat
på de olika försöksdistrikten. Omfattningen av försöksmaterialet framgår
av följande sammanställningar.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

Klass 8

Ämneskombination	Totalt antal elever	Samtliga prövade	Elever med båda provformema
Antal	%	Antal	%
	1331 1 176 1 207	1286 1138 1 127	96,1 96,8 93,4	1 202 1044 1 031	90.3 88,8 85.4


Totalt
3 714 Klass £	3 551	95,6	3 277	88,2
Linje	Totalt antal elever	Samtliga prövade	Elever med båda provformerna
Antal	%	Antal	%
	347 644 1 211	331 635 1 no	95,4 98.6 91.7	314 588 985	90,5 91.3 81.3
9 a ..............................
9 y ..............................
Totalt
2 202	2 076	94,3	1887	85,7

Som framgår av närmast föregående redogörelse (Aktuellt 1956: 1, tab. 8)
medför valet av olika ämneskombinationer i klass 7, att klara skillnader
uppstår mellan samtliga tre tillvalsgrupper beträffande de tre faktorer, som
då togs upp i undersökningen, nämligen elevernas prestationer i ett särskilt
studieprov och i ett bokkunskapsprov samt deras erhållna betygssumma.
Dessa faktorer har alla tre relativt höga samband med den typ av
prov, som under läsåret 1955/56 förelädes samma elevgrupp, nu i klass 8.
Om man som i den sistnämnda undersökningen enbart tar hänsyn till
elevernas allmänintellektuella nivå, framgår det av tabell 7, att det fria
ämnesvalet medför en sådan differentiering av eleverna, att klart signifikanta
skillnader uppstår mellan de tre ämnesgrupperna i klass 8 (i det följande
anses en skillnad signifikant, om t-värdet för differensen uppgår till
lägst 2,6.) Detsamma är fallet, om materialet uppdelas på pojkar och flickor.
Däremot föreligger inga signifikanta skillnader i fråga om allmännivå,
om man jämför pojkar och flickor inom en och samma ämnesgrupp. I total -

Tabell 7. Medeltal och spridningar i provet för olika ämneskombinationer

i klass 8

Ämneskombination	Pojkar		Flickor		Samtliga
Antal	M	O	Antal	M	O	Antal	M	O
2 främmande språk .......	497	6,42	1,58	705	6,25	1,60	1202	6,32	1,59
1 främmande språk .......	446	4,92	1,66	598	4,77	1,69	1044	4,85	1,69
Utan främmande språk ....	683	3,69	1,71	348	3,55	1,68	1031	3,64	1,70
Samtliga	1626	4,86	2,34	1651	5,14	1,95	3277	5,00	1,99

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 106 år 1957

materialet för klass 8 finns emellertid en statistiskt signifikant differens
till flickornas förmån, ett förhållande, som väl stämmer överens med resultaten
från andra liknande undersökningar.

Vidare har variationen i fråga om elevernas allmänintellektuella förutsättningar
undersökts för olika ämneskombinationer i klass 8. Resultaten
åskådliggöres i diagram 1. Här har hela klass 8 indelats i tre kategorier:

I. Elever med resultat under genomsnittet (standardpoäng 1—3, omfattande
23 procent av samtliga elever i klass 8).

II. Elever med genomsnittliga resultat (standardpoäng 4—6, omfattande
54 procent).

III. Elever med resultat över genomsnittet (standardpoäng 7—9, omfattande
23 procent).

För var och en av de tre tillvalsgrupperna har angivits, hur stor del,
uttryckt i procent av alla elever inom tillvalsgruppen i fråga, som tillhör
den undergenomsnittliga, genomsnittliga resp. övergenomsnittliga kategorien
beträffande prestationer i det allmänintellektuella provet. Härvid har
kategorierna I—III inplacerats i ordning från vänster till höger i diagrammet.

Diagram 1. Procentuell fördelning av elever med övergenomsnittliga,
genomsnittliga och undergenomsnittliga provresultat inom
olika tillvalsgrupper i klass 8

(Siffrorna inom parentes anger antalet elever)

2 främmande språk

1 främmande språk

Utan främmande språk ...

3,6 53,8

(43) (647)

42,6

(512)

20,1

(210)

65,5

(684)

14.4

(150)

45,4 49,6 5,0

(468) 1 (511) (52)

Inom den tvåspråkiga ämneskombinationen tillhör den alldeles övervägande
delen eller sammanlagt 96,4 procent de genomsnittliga och övergenomsnittliga
kategorierna. Delar man totalmaterialet i två delar, varav
den ena ligger över medeltalet för eleverna i klass 8 och den andra under
medeltalet, finner man vidare, att över tre fjärdedelar av eleverna i den
tvåspråkiga ämneskombinationen eller 78,8 procent ligger över medeltalet för
hela klass 8.

Tillvalsgruppen med ett främmande språk har större variation. Omkring
två tredjedelar tillhör den genomsnittliga kategorien, en femtedel den
undergenomsnittliga och en sjundedel den övergenomsnittliga. Cirka hälften
eller 52,4 procent ligger över medeltalet för hela klass 8.

I ämneskombinationen utan språk har huvuddelen eller sammanlagt 95
procent av eleverna undergenomsnittliga eller genomsnittliga resultat med
ungefär lika proportioner inom dessa båda resultatkategorier. En fjärdedel
eller 24,8 procent av eleverna ligger över medeltalet för hela klass 8.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

Tabell 8. Medeltal och spridningar i provet för olika linjer inom klass 9

Linje	Pojkar	Flickor	Samtliga
Antal	M	0	Antal	M	0	Antal	M	O
9 g ......................	128	7,36	1,26	186	7,00	1,55	314	7,15	1,45
9 a ......................	231	5,88	1,50	354	5,40	1,43	588	5,59	1,48
9 y ......................	526	4,11	1,80	459	3,89	1.67	985	4,01	1,75
Samtliga	888	5,04	2,01	999	5,01	1,96	1887	5,02	1,87

En motsvarande analys av provresultaten för eleverna i klass 9 har
likaså genomförts, som framgår av tabell 8 och diagram 2. Ehuru båda
klasserna har prövats med samma prov, kan inte medeltal och spridningar
i tabell 7 direkt jämföras med motsvarande värden i tabell 8. Råpoängfördelningarna
(antalet rätt lösta uppgifter) har nämligen omräknats till 9-gradiga standardskalor för varje klass för sig. Detta har skett, därför att
materialen till sin sammansättning är olika. Så ingår t. ex. stad och landsbygd
med olika proportioner i distrikt, som endast haft klass 8, jämfört med
distrikt, som också haft klass 9. En direkt jämförelse mellan de båda klasserna
med avseende på åldersutvecklingens och den olika klasstillhörighetens
inverkan på provresultaten, som i övrigt vore intressant, är sålunda
inte möjlig att göra.

De olika linjerna i klass 9 uppvisar beträffande allmänintellektuell nivå
samma typ av skillnader, som gäller för ämneskombinationerna i klass 8.
Differenserna mellan medeltalen för linjerna 9 g, 9 a och 9 y är såväl beträffande
samtliga elever som beträffande pojkar och flickor tagna var för
sig signifikanta. Skillnaderna mellan pojkar och flickor inom samma linje
är icke signifikativa för 9 g och 9 y (t = 2,2 resp. 2,0) men däremot för 9 a
(t = 3,8). I motsats till vad som gällde för klass 8, är differensen mellan
samtliga pojkar och flickor icke signifikant för klass 9. Möjligen kan detta
tolkas så, att skillnaderna mellan pojkar och flickor i testprestationer tenderar
att utjämnas på denna åldersnivå, vilket i så fall överensstämmer
med resultat från andra liknande undersökningar.

Diagram 2. Procentuell fördelning av elever med övergenomsnittliga,
genomsnittliga och undergenomsnittliga provresultat inom
olika linjer i klass 9

(Siffrorna inom parentes anger antalet elever)

9 g

9 a

9 y

1,3

(4)

32,2

(101)

66,5

(209)

1 6,6 68,9	24,5
(39) (405) 1	(144)
37,9	54,7	1 7,4
(373)	(539)	(73) 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

Som framgår av diagram 2 har den elevgrupp, som är inriktad på en mera
teoretisk utbildning (9 g) ytterligare homogeniserats i jämförelse med den
tvåspråkiga gruppen i klass 8. Praktiskt taget alla elever i 9 g ligger över
den undergenomsnittliga kategorien. Detta förhållande understrykes ytterligare
därav att nio tiondelar eller 90,8 procent av 9 g-eleverna uppnår
resultat, som ligger över medeltalet för hela klass 9.

I klass 9 a har något mer än nio tiondelar eller 93,4 procent av eleverna
resultat, som ligger över den undergenomsnittliga kategorien, och knappt
två tredjedelar eller 65,4 procent överträffar medeltalet för klass 9. För
9 y gäller, att mer än hälften eller 62 procent tillhör de genomsnittliga och
övergenomsnittliga kategorierna. Det fria ämnesvalet på högstadiet före
klass 9 har vidare medfört, att mer än en fjärdedel eller 29,4 procent av
eleverna i 9 y har resultat, som ligger över medeltalet för hela klass 9.
Detta förhållande, liksom den omständigheten att 7,4 procent har resultat
bland de 23 procent bästa i klass 9, gör det angeläget att bereda möjligheter
för en kvalificerad utbildning även inom den yrkesförberedande linjen
(9 y).

Resultaten av den genomförda analysen bör rimligen tolkas så, att valet
av studieriktning på högstadiet medför en koncentration av elever med
högre allmänintellektuell nivå till en mera teoretisk studiegång (dels den
tvåspråkiga ämnesgruppen i klass 8, dels den gymnasieförberedande linjen
i klass 9). Dessa grupper blir med andra ord mera homogena i fråga om allmänintellektuella
förutsättningar.

Vad gäller eleverna på den allmänna linjen (9 a) är verkan av ämnes- och
linjevalet i stort sett likartad men mindre utpräglad, och såväl ämnesgruppen
med ett främmande språk i klass 8 som linjen 9 a täcker en ganska
stor variationsbredd i begåvningshänseende. Detta förhållande bör uppmärksammas
vid kursplanernas och undervisningens utformning. Den yrkesförberedande
linjen (9 y) utmärkes av en mera markerad ökning av
variationsvidden, vilket ställer krav på differentierade utbildningsmöjligheter,
avpassade både för elever med svagare allmänintellektuella förutsättningar
och, som redan påpekats, för sådana elever, som kan tillägna sig en
mer kvalificerad utbildning med t. ex. teknisk inriktning. De nämnda verkningarna
av ämnesvalet understryker vidare önskvärdheten av att möjligheterna
till alternativkurser utnyttjas icke minst inom linjen 9 y.

Såsom tidigare nämnts omfattade undersökningarna även fördelningen
inom undersökningsmaterialet av vissa begåvningsf aktörer,
närmare bestämt den verbala, den numeriska, den induktiva och den spatiala
begåvningsfaktorn.

Resultaten av undersökningarna, såväl i vad avser den allmänna begåvningsnivån
som vad gäller de olika sidorna av begåvningsstrukturen, sammanfattas
på följande sätt.

Undersökningarna visar, att den elevgrupp, som i klass 8 valt ämneskombinationen
med två främmande språk och i klass 9 övergått till den
gymnasieförberedande linjen (9 g), allmänt intellektuellt utgör en betydligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

mera kvalificerad och homogen grupp än de övriga. Detta skulle sannolikt
ha kommit att framträda ännu tydligare, om ej ett antal av enhetsskolans
elever övergått till högre skolor, redan innan de nått den nionde klassen.
Vidare är att märka, att av de elever, som valt den gymnasieförberedande
linjen, ej stort mer än hälften ämnar fortsätta med gymnasiestudier i vanlig
mening. En icke obetydlig del ämnar övergå till kvalificerad yrkesutbildning
av olika slag.

I fråga om den elevgrupp, som i den nionde klassen valt den allmänna
linjen (9 a), liksom den grupp, som i klass 8 valt ämneskombinationen med
endast ett främmande språk, visar undersökningarna, att dessa båda grupper
allmänt intellektuellt är mera heterogena och genomsnittligt ej står på
samma nivå som 9 g-eleverna och de, som valt tva främmande språk i klass
8. Med hänsyn till de olika begåvningskomponenter, som undersökts, visar
emellertid den allmänna linjens elever liksom de elever,, som i klass.8 nöjt
sig med endast ett främmande språk, en mera odifferentierad fördelning.

Vad slutligen beträffar den yrkesförberedande (9 y-) linjens elever och
de, som i klass 8 ej läst något främmande språk, utgör dessa allmänt intellektuellt
sett självfallet den mest heterogena gruppen. Den omfattar i
det föreliggande materialet sådana ytterligheter som å ena sidan hjälpklasselever
och å andra sidan en del elever, som allmänt intellektuellt står
på samma nivå som de teoretiska linjernas. I fråga om de olika sidorna av
begåvning, som undersökts, visar det sig, att den spatiala faktorn, som ju
anses ha visst samband med förmågan att förstå tekniska sammanhang,
synes vara den mest framträdande hos den elevgrupp, som valt den yrkesförberedande
linjen.

Den stora begåvningsvariation, som elevklientelet på enhetsskolans högstadium
faktiskt uppvisar, ger anledning till den allmänna slutsatsen, att
en differentiering av eleverna på endast tre linjer — den gymnasieförberedande,
den allmänna och den yrkesförberedande — icke på långt när är
tillräcklig. Det behövs också en mera markerad differentiering inom dessa
linjer. En sådan är redan nu i viss mån möjlig med hjälp av de alternativa
kurser, som skolöverstyrelsen föreslagit och börjat låta utarbeta. Därvidlag
är det emellertid ej tillräckligt med en differentiering av kurserna endast
eller huvudsakligen med hänsyn till deras svårighetsgrad. Det bör också
ske en differentiering med hänsyn till elevernas intresseinriktning och förutsättningar
för olika arbetssätt. Ej minst med tanke på deras egna levnadsplaner
och planer för fortsatt utbildning är det nödvändigt med en
rikare och mera individuellt betonad variation än den, som förekommit
hittills.

Organisation av klassavdelningarna på högstadiet
med hänsyn till ämnesval,alternativkurseroch
special 1c lasser

Under läsåret 1955/56 har eleverna i klasserna 7, 8 och 9 varit fördelade
på olika typer av avdelningar på sätt framgår av tabellerna 9 och 10.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957 17

Tabell 9. Klassavdelningar i klasserna 7 och 8

Elevgrupper	Antal avdelningar
klass 7	klass 8
Elever undervisade i samma klasser:	28	12
		22
Elever undervisade i skilda klasser:	59	43
	81	23
	6	26
Helt odifferentierade klasser, omfattande elever med 2, 1 och utan främmande språk ...........................................		10

Tabell 10. Organisation av undervisningen i klass 9 g och klass 9 a

Typ av klassavdelningar	Antal elever
9 g	9 a
Eleverna uppdelade på 9 a- och 9 g-klasser skilda från varandra ..	236	419
Eleverna tillhörande gemensamma 9 a/g-klasser men uppdelade på
skilda grupper i ämnena modersmål, matematik, tyska, franska
	98	in
Eleverna undervisade tillsammans i samtliga ämnen..............	18	n

I fem distrikt med klass 9 har avdelningar av klass 9 g ej varit organiserade.
Detta gäller Huskvarna, Hälsingborg, Sundbyberg och Svedala, inom
vilka distrikt eleverna övergått till realskola eller gymnasium, samt Lillhärdal,
där man saknat underlag för 9 g-avdelning (en elev har övergått till
gymnasium).

Utöver val mellan olika antal språk i klasserna 7 och 8 har eleverna
också haft möjligheter att välja mellan två olika alternativvkurser i ämnena
engelska, tyska, fysik, kemi och matematik. I vilken utsträckning sådan
undervisning med alternativkurser organiserats under läsåret 1955/56
framgår av tabell 11.

Tabell 11. Tillämpning av alternativkurser i klasserna 7 och 8

Altemativkursernas omfattning	Antal avdelningar
lclass 7	klass 8
Alt.kurs 1 i samtliga berörda ämnen för alla elever i klassen......	86	72
Alt.kurs 2 i samtliga berörda ämnen för alla elever i klassen......	57	38
Alt.kurs 1 resp. 2 i olika ämnen för elever i samma klass........	26	21

Under redovisningsåret har 16 specialklasser varit organiserade på högstadiet.

2 — Dihan g till riksdagens protokoll 1957. 1 samt Nr 106.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 106 år 1957

Elevernas omsättning i enhetsskolan

Avgången av elever från enhetsskolans mellanstadium framgår av tabell
12.

Tabell 12. Elevernas övergång till andra skolor från enhetsskolans
klasser Jf—6 vid slutet av vårterminen 1956

Mottagande skolor	Antal elever avgångna efter
klass 4	klass 5	klass 6
Samrealskola, kommunal realskola ...............	59	32	350
Högre allmänt läroverk: klass l5 .....................................	392	78	13
klass l4 ....................................	4	11	280
Flickskola .....................................	257	79	91
Praktisk realskola ..............................	—	—	184
S:a	712	200	918
Avgångna elever i procent av totala elevantalet ..	9,4 %	1,8 %	11,6 %

Avgången av elever från enhetsskolans högstadium till yrkesskolor eller
skolor av gymnasiekaraktär framgår av tabell 18.

Tabell 13. Elevernas övergång till andra skolor från enhetsskolans
högstadium (klasserna 7—9) vid slutet av vårterminen 1956

Mottagande skolor	Antalet elever avgångna efter
klass 7	klass 8	klass 9
Högre allmänt läroverk, samrealskola, kommunal
realskola, flickskola ..........................	29	1	14
Allmänt gymnasium
RF ........................................	—	1	16
RF ........................................	—	—	14
LI4 ........................................	—	12	18
LF ........................................	—	—	6
AP ........................................	—	1	14
AP ........................................	—	—	14
F örsöksgy mnasium
RF ........................................	—	—	33
AP ........................................	—	—	26
Tekn. gymnasium ..............................	—	—	2
Handelsgymnasium .............................	—	—	9
Yrkesskolor ...................................	5	78	101
S:a	34	93	270
Avgångna elever i procent av totala elevantalet ...	0,7 %	2,5 %	11,8 %

Kungl. May.ts proposition nr 106 år 1957

Yrkesvägledning

I den yrkesvägledande verksamheten på enhetsskolans högstadium ingår
som viktiga moment teoretisk yrkesorientering, praktisk yrkesorientering,
enskild studie- och yrkesvägledning samt s. k. kontaktarbete. Med
det senare avses yrkesvalslärarnas i olika former genomförda samråd med
elevernas föräldrar, övriga lärare, skolliikare, skolsköterska, skolpsykolog
och andra personer, som på ett eller annat sätt förvärvat kännedom om
eleverna.

Ansvariga för verksamheten i dess helhet är i första hand kommunalt
anställda yrkesvalslärare. Hittills har dessa i huvudsak rekryterats
bland folkskollärare, som erhållit behörighet för uppgiften efter att
ha deltagit bland annat i endera av de båda speciella fortbildningskurser,
som arbetsmarknadsstyrelsen i samråd med skolöverstyrelsen anordnade
åren 1951 och 1954.

Som teoretisk yrkesorientering betecknas den yrkesorienterande
undervisning, som inom ramen för ämnet samhällskunskap
meddelas under cirka 10 timmar i klass 7, cirka 30 timmar i klass 8 och
cirka 10 timmar i klass 9. Målet för denna undervisning är att i gradvis
ökad omfattning informera eleverna om yrken och utbildningsvägar. Ej
minst strävar man därvid efter att uppmärksamma frågor beträffande arbetsanpassning
och yrkeslämplighet.

Till sin hjälp har läraren en på skolkonmiissionens initiativ utarbetad
studieplan jämte yrkesorienterande litteratur av olika slag, arbetsböcker,
bildband och i viss utsträckning filmer. Ibland engageras representanter för
hembygdens näringsliv, vilka berättar och informerar om sitt arbete. Självfallet
företas därjämte i anslutning till undervisningen vissa studiebesök på
arbetsplatser och i företag.

Från åtskilliga distrikt framhåller man, att man har behov av ytterligare
hjälpmedel. Man vill ha flera arbetsböcker, flera branschbeskrivande
broschyrer, flera filmer och bildband. Den tanken framförs också, att man
i yrkesorientering borde utarbeta en sammanfattande lärobok för eleverna.

Praktisk yrkesorientering förekommer som tillvalsämne
i klass 8. Den utgör ett komplement till den yrkesorienterande undervisningen
genom att ge eleverna möjligheter att praktiskt pröva ett begränsat
antal yrken. Vanligen sker detta på så sätt att eleverna tillbringar fyra
veckor av läsåret ute i arbetslivet, varunder de får tillfälle att närmare lära
känna tre eller fyra olika yrken. I görligaste mån söker man härvid tillgodose
elevernas egna uttalade önskemål. Efter återkomsten till skolan
från respektive praktikplatser får eleverna i en eller annan form redogöra
för sina erfarenheter. Läraren har därvid möjlighet att korrigera eventuella
missuppfattningar och skilja ut väsentliga synpunkter från oväsentliga.

Som tillvalsämne är den praktiska yrkesorienteringen i princip frivillig.
Ej mindre än 75 procent av pojkarna och 05 procent av flickorna har emellertid
under året deltagit i densamma. Då elevantalet i klass 8 uppgått till
3 714, betyder detta, att sammanlagt 2 593 ungdomar utnyttjat denna möjlighet
till praktisk erfarenhet av yrkeslivet. I viss utsträckning har härvid
interkommunal samverkan ägt rum. Sammanlagt 386 elever har sålunda
hänvisats till annan kommun för erhållande av praktisk yrkesorientering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1057

För pojkarnas del har det framför allt varit yrken inom metallindustrien,
som lockat till sig praktikanter. Främst har det därvid gällt olika slags mekaniska
yrken, t. ex. bil-, motorcykel- och cykelmekaniker samt radioservicemän.
Därnäst kommer handel, livsmedelsindustri, elektriska installatörsarbeten,
övriga byggnads- och anläggningsarbeten, jord- och skogsbruk,
militära yrken, samfärdsel, träindustri samt pappers- och grafisk industri
i nämnd ordning.

Flickornas praktik företer mindre spridning på olika yrkesområden. I
första rummet kommer för deras del, handel, därnäst hälso- och sjukvård,
barnavård, kontorsgöromål samt husligt arbete. Sedan följer hotell- och
restaurangbranschen, textil- och beklädnadsindustri, undervisning, postoch
telegraf, livsmedelsindustri, pappers- och grafisk industri samt vissa
tekniska arbetsområden.

I somliga större distrikt har ungdomsförmedlingen i huvudsak svarat för
anskaffandet av praktikplatser. I andra distrikt återigen har yrkesvalslärarna
själva ombesörjt denna del av arbetet. Åtskilliga av lärarna uppger,
att just anskaffandet av praktikplatser berett dem de största svårigheterna.
Samtidigt anser man genomgående, att den praktiska yrkesorienteringen
spelar en väsentlig roll i skolans yrkesvägledning. Åtskilliga framhåller sålunda
att yrkesvalet i 9 y förefaller vara mera välgrundat för elever som
deltagit i praktisk yrkesorientering än för andra.

I sina strävanden att såvitt möjligt klarlägga de enskilda elevernas studie-
och yrkesvalssituation bygger yrkesvalsläraren på erfarenheterna från
den teoretiska och praktiska yrkesorienteringen. Men han utgår också från
de upplysningar om eleverna, som han erhåller i det s. k. kontaktarbetet,
varmed avses samråd i olika former med elevernas föräldrar,
övriga lärare, skolläkare, skolsköterska, skolpsykolog och andra personer,
som på ett eller annat sätt förvärvat kännedom om eleverna.

Särskilt nära samarbete strävar man efter att åvägabringa mellan yrkesvalsläraren
å ena sidan samt slöjdläraren och yrkesläraren på den allmänpraktiska
verkstaden å den andra sidan. Såväl den mångsidiga slöjden som
arbetet på den allmänpraktiska verkstaden ger nämligen särskilda möjligheter
till iakttagelser av eleverna och en därpå grundad bedömning av deras
lämplighet för olika sysselsättningar. Inom överstyrelsens försöksavdelning
har förberedelser gjorts för att utarbeta närmare anvisningar om
hur dessa möjligheter bäst skall tillvaratagas.

Alltefter som yrkesvalsläraren på olika vägar ökar sin kunskap om eleverna,
gäller det för honom att sammanställa relevanta data och tolka deras
innebörd ur studie- och yrkesvägledningssynpunkt. Ett viktigt hjälpmedel
är härvid en journal eller ett elevkort, som successivt ifylles under
högstadiet och som ger en sammanfattande redovisning av elevens allmänna
bakgrund, hans prestationer i skolan, hans erfarenheter under praktisk
yrkesorientering och förberedande yrkesutbildning m. m. Självfallet måste
till detta komma mer eller mindre ingående personliga samtal med eleverna
själva. Den sålunda bedrivna enskilda studie- och yrkesvägledningen
är en svår uppgift, som ställer stora krav på yrkesvalslärarnas
kunnande i olika avseenden. Flera av dem framhåller själva
svårigheterna, och några ifrågasätter också huruvida inte nya hjälpmedel
i form av enklare psykologiska undersökningsmetoder borde tillkomma.
Somliga understryker dessutom, att den hittillsvarande utbildningen av
yrkesvalslärare bör breddas, så att den ger förtrogenhet med bland annat
anlagstestning och intervjuteknik.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

Förberedande yrkesutbildning

Som framgår av tabell 6 tillhörde under läsåret 1955/56 1 306 elever
eller 56,9 procent av samtliga i klass 9 den yrkesförberedande linjen (9 y).
Av dessa var 717 pojkar och 589 flickor.

Hur dessa 1 306 elever fördelade sig mellan enhetsskola å ena sidan och
yrkes- eller industriskola å den andra sidan visas i tabell 14. Man finner
här, att sammanlagt 248 elever eller cirka 19 procent av samtliga erhållit
undervisning i yrkesämnen i yrkes- eller industriskola. Detta innebär, att
yrkesskolornas andel av utbildningsprogrammet varit ungefär densamma
som under föregående år. Av de nämnda 248 eleverna undervisades 101 i
metallyrken, medan de återstående fördelade sig ganska jämnt på husligt
arbete, handel och kontor samt olika hantverksyrken.

Tabell 14 ger också upplysning om hur de elever, som erhållit undervisning
i yrkesämnen inom enhetsskolan, fördelade sig på olika grenar. Största
antalet elever återfinner man på gren 6 (handel och kontor), gren 7 a (blandade
yrken) och gren 2 (husligt arbete). Tillsammans mottog dessa grenar
samtliga flickor och cirka 57 procent av pojkarna. Av de återstående pojkarna
undervisades huvudparten på gren 3 (metallyrken), medan grenarna
7 b (allmänpraktisk kurs) och 1 (jord- och skogsbruk) mottog relativt få
elever.

Den förberedande yrkesutbildningen har genomförts i samarbete mellan
enhetsskola, näringsliv och yrkesskola. Härvid har man tillämpat flera olika
organisationsalternativ, varav de viktigaste är följande:

A. Såväl allmänbildande ämnen som yrkesteori och yrkesarbete i enhetsskola.

B. Allmänbildande ämnen, yrkesteori och en del av yrkesarbetet i enhetsskola,
resten av yrkesarbetet som praktik hos enskild företagare.

C. Allmänbildande ämnen och yrkesteori i enhetsskola, yrkesarbetet helt
som praktik hos enskild företagare.

D. Allmänbildande ämnen i enhetsskola, yrkesteori och yrkesarbete i kommunal
eller enskild yrkesskola.

E. Såväl allmänbildande ämnen som yrkesteori och yrkesarbete i kommunal
eller enskild yrkesskola.

Gren 1 (jord- och skogsbruk) har i de flesta fall organiserats helt inom
enhetsskolan. Den praktiska utbildningen har härvid meddelats i särskilda
skoljordbruk (Hietaniemi, Oland) eller skogsförläggningar (Råneå). Elever
från Vifolka har enligt överenskommelse med JUF erhållit såväl praktisk
som teoretisk jordbruksundervisning på Valla gård utanför Linköping. I
ett skånedistrikt (Svedala) har yrkesarbetet förlagts som praktik hos enskilda
företagare. Två göteborgselever har erhållit hela sin utbildning under
nionde skolåret i Jordhammars maskin- och lantmannaskola.

Gren 2 (husligt arbete) har i elva distrikt organiserats helt inom enhetsskolan.
I sju distrikt har huvudparten av all utbildning på denna gren likaså
givits inom skolan, medan en mindre del av praktiken erhållits hos enskilda

Tabell 14. Elevernas fördelning på olika skoltyper och 9 y-grenar

Skoldistrikt		Antal elever på olika grenar med under-visning i yrkesämnen inom enhetsskolan.		Antal elever på olika grenar med undervisning i yrkesämnen inom yrkes- eller industriskola
1. Jord-o.skogs-bruk	2. Hus-ligt arbete	3. Me-tall-yrken	6. Han-del och kontor	7 a. Blanda-de yrken (hant-verk)	7 b. All-mänprak-tisk kurs	Samtliga	Husligt arbete	Metall-yrken	Handel och kontor	Andra yrken (hant- verk)	Samtliga
Burlöv .........	_	4	_	16	9	_	29			_		_
Gustavsberg ....	—	5	8	10	—	—	23	—	—	—	—	—
Göteborg .......	—	—	49	73	22	—	144	12	25	—	10	47
Hietaniemi .....	9	13	5	—	—	—	27	—	1	—	—	1
Huskvarna......	—	—	—	19	12	14	45	22	7	—	—	29
Hälsingborg ....	—	9	7	10	7	—	33	—	—	—	—	—
Laxå ...........	—	8	—	—	8	—	16	—	2	—	—	2
Lerum .........	—	—	8	11	6	—	25	3	—	—	—	3
Lillhärdal.......	—	8	—	—	3	—	11	—	—	—	—	—
Linköping ......	—	8	—	—	—	—	8	—	4	n	25	40
Lomma.........	—	7	12	9	10	—	38	—	—	—	—	—
Mörbylånga.....	—	7	—	6	9	—	22	—	—	—	—	—
Nederkalix .....	—	28	11	17	46'')	15	117	—	—	—	—	—
Oland ..........	8	9	8	—	14	—	39	—	—	—	—	—
Råneå .........	8	24	—	—	12	ii	55	—	10	16	7	33
Skellefteå.......	—	8	—	13	7	—	28	—	13	—	—	13
Skön ...........	—	13	8	13	26	—	60	—	—	—	—	—
Stockholm: Björkhagen .. .	_	7	_	10	9		26
Västberga ....	—	15	16	21	31	—	83	—	—	—	—	—
Sundbyberg.....	—	—	—	—	21	—	21	9	25	25	7	66
Sura ...........	—	19	—	18	—	—	37	—	11	—	—	11
Svedala ........	2	5	—	11	12	—	30	—	3	—	—	3
Timrå..........	—	IG	11	23	10	12	72	—	—	—	—	—
Vifolka .........	5	9	—	—	7	—	21	—	—	—	—	—
Åhus ...........	—	8	9	7	5	—	29	—	—	—	—	—
Österåker.......	—	—	9	10	—	—	19	—	—	—	—	—
S:a elever	32	230	161	297	286	52	1058	46	101	52	49	248
Därav ^,kar ••• flickor ...	32	16	161	90	218	52	569	—	101	11	36	148
—	214	—	207	68	—	489	46	—	41	13	100

*) Av dessa tillhör 30 elever grenarna 5 a och 5 b (kurs för elmontörer resp. vårdpersonal).

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

företagare. I tre distrikt — Burlöv, Hälsingborg och Västberga — har all
praktisk utbildning skett hos enskilda företagare. Samarbete med yrkesskola
enligt alternativen D och E har förekommit i Göteborg, Huskvarna,
Lerum och Sundbyberg.

Även gren 3 (metallyrken) uppvisar exempel på skilda organisationsalternativ.
I sex distrikt har grenen sålunda helt organiserats inom enhetsskolan.
I tre andra distrikt — Gustavsberg, Lomma och Timrå — är detta likaså
fallet med undantag av att en mindre del av praktiken skett hos enskilda
företagare. I fyra distrikt har den praktiska utbildningen helt förlagts till
enskilda företagare. I inte mindre än tio distrikt slutligen har undervisningen
inom grenen helt eller delvis meddelats i yrkesskola.

På grenarna 6 (handel och kontor) och 7 a (blandade yrken) har ett särskilt
livligt samarbete etablerats med näringslivet. I inte mindre än 15 resp.
20 distrikt har nämligen den praktiska utbildningen inom dessa grenar
helt eller delvis skett hos enskilda företagare. Samarbete med yrkesskolor
har också förekommit, ehoru i mindre omfattning.

En allmänpraktisk gren (7 b) har under året förekommit i fem skoldistrikt.
På ett undantag när (Huskvarna) har den organiserats helt inom
enhetsskolan.

De allmänpraktiska grenarna är främst avsedda för elever, som av en
eller annan anledning inte i klass 9 kan börja en utbildning med sikte på
ett visst yrkesområde. Men de har också en uppgift att fylla, när det
gäller att öka elevernas möjligheter till utbildning för skilda yrkesområden
i skoldistrikt med odifferentierat näringsliv och förutsättningar att i skolmässig
form ordna endast en eller annan yrkesbestämd gren av 9 y. De
allmänpraktiska grenarna bör således, allt efter elevernas skilda behov,
kunna ge fortsatt yrkesorientering, förberedande allmänpraktisk utbildning
eller utbildning med sikte på ett mera avgränsat yrkesområde.

Under redovisningsåret har av försöksavdelningen tillkallade särskilda
sakkunniga behandlat vissa problem rörande utformningen av den allmänpraktiska
utbildningen på gren 7 b. I detta planeringsarbete, som fortfarande
pågår, avser man bland annat att utarbeta förslag till lämpliga arbetsuppgifter
av olika svårighetsgrader i metallarbete, elektroteknik, motorteknik,
ytbehandling och snickeri, att utforma anvisningar för lärarna
samt att planlägga inredning och utrustning av den allmänpraktiska verkstaden.

Angelägenheten av detta planläggningsarbete framgår av den omständigheten,
att åtskilliga skoldistrikt, som ännu inte har undervisning på allmänpraktisk
gren, nu synes vara intresserade för att organisera sådan. Flertalet
skolledare anger också på särskild förfrågan, att ett antal elever (uppgifterna
växlar mellan 5 och 50 procent) skulle vara bättre betjänta av en
allmänpraktisk än av en yrkesbestämd utbildning.

Beträffande lärarnas formella kompetens för undervisning
i yrkesämnen i klass 9 y hänvisas till tabell 15. Införda uppgifter
bär här specificerats för olika grenar, eftersom utbildningsförhållandena
skiftar ganska avsevärt. Av tabellen framgår, att cirka 30 procent av
lärarna saknar egentlig pedagogisk utbildning. Jämfört med förhållandena

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 106 år 1957

Tabell 15. Lärarnas formella kompetens för undervisning
i yrkesämnen i klass 9 y

Omfattningen av lärarnas utbildning	Antal lärare på respektive grenar	%
Gren 1 jord- och skogsbruk	Gren 2 husligt arbete	Gren 3 metall-yrken	Gren 6 handel och kontor	Gren 7 hantverk och blan-dade yrken
Seminarieutbildning .	—	37	2	—	5	70,3
F olkskollärarexamen -f- facklig utbild-ning .............	_	_	5	9	9
Utbildning genom fack- eller yrkessko-la praktik -f- pedagogisk kurs	t	4	11	17	9
Utbildning genom fack- eller yrkessko-la + praktik.....	15	11	1	11	8	29,7

under föregående verksamhetsår har dock en förbättring inträtt. Procenttalet
lärare utan pedagogisk utbildning har nämligen sjunkit med cirka 10
procent.

Som lärare på grenen för jord- och skogsbruk har bland annat fungerat
en agronom, en lantmästare och två länsskogvaktare. Samarbete har ägt
rum med skogsvårdsstyrelserna, domänverket och enskilda skogsbolag.

På den husliga grenen har företrädesvis skolköks-, lanthushålls- och
handarbetslärarinnor undervisat. Barnavårdslärarinnor har i regel ej kunnat
anställas av distrikten, varför undervisningen i barnavård huvudsakligen
ombesörjts av sjuksköterskor och barnsköterskor.

På metallgrenen har lärarna i regel haft samma skolning som motsvarande
lärare i verkstads- och yrkesskolor, d. v. s. långvarig praktik samt
undervisningsvana och/eller pedagogisk utbildning i någon av de yrkespedagogiska
kurser, som anordnats av överstyrelsen för yrkesutbildning.
Två av dem har fått utbildning på Nääs’ slöjdseminarium. Dessutom har
ett mindre antal folkskollärare med kompletterande facklig utbildning undervisat
på denna gren.

På handels- och kontorsgrenen har lärarna i övervägande utsträckning
rekryterats bland personer, som genomgått olika slags handelsinstitut. Till
dessa kommer fyra civilekonomer och lika många med examen från handelsgymnasium.
Som framgår av tabellen har vidare ett antal folkskollärare
med kompletterande facklig utbildning undervisat på denna gren,
varjämte erfarna yrkesmän medverkat i vissa distrikt.

På grenen för hantverk och blandade yrken slutligen har lärarna i stort
sett samma utbildning som lärare i respektive ämnen på de andra grenarna.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 106 år 1957

Ännu läsåret 1954/55 bedrevs undervisningen i klass 9 y enligt lokala
undervisningsplaner, vilka före läsårets början utarbetats i samarbete mellan
försöksavdelningen, den kommunala skolledningen och vederbörande
statens folkskolinspektör (jfr Aktuellt 1956: 1, s. 22). I början av år 1955
fastställde emellertid skolöverstyrelsen en förebild till timplan
för klass 9 y, vilken publicerades i Aktuellt 1955: 10 och senare ingick
i den nya upplagan av Timplaner och huvudmoment, jämte huvudmoment
för olika grenar av 9 y. Med ledning härav har den lokala skolledningen
numera att varje år enligt särskilt formulär utarbeta förslag till
organisation av klass 9 y.

2. Redogörelse för pedagogisk försöksverksamhet vid högre skolor

Skolöverstyrelsen har med förutnämnda skrivelse av den 10 december
1956 inkommit med redogörelse även för den pedagogiska försöksverksamheten
vid högre skolor under läsåret 1955/56. Redogörelsen är i sin helhet
publicerad i »Aktuellt från skolöverstyrelsen» 1957 nr 4. Den grundar sig
på de rapporter över anställda försök, som ingivits av rektorerna eller
andra försöksledare vid försöksskolorna.

Under läsåret 1955/56 beviljades 378 försök vid sammanlagt 140 skolor.
Antalet försök läsåret 1954/55 uppgick till 475.

Överstyrelsen anmärker inledningsvis, att ett flertal försök av olika anledningar
numera avförts från försöksprogrammet.

Flera försökspunkter har från och med början av läsåret 1956/57 avförts
därför att de av vederbörande myndigheter beslutats skola utgöra
normala inslag i undervisningen vid de högre skolorna. Detta gäller försöken
med särskild realexamen, fast linjedelning på flickskolans högstadium,
treåriga linjer ledande till realexamen, upprättande av nya praktiska realskollinjer,
organiserad läxhjälp och skrivningar i svenska på ämnets egna
timmar i vissa klasser på realskolestadiet.

Åtskilliga i och för sig värdefulla försök har även därutöver befunnits
lämpliga att avföra från överstyrelsens allmänna inbjudan till försöksverksamhet.
Anledningen kan dels vara den att en mer systematisk verksamhet
med dessa försök kräver speciellt god tillgång på lokaler och bibliotek, dels
den att dessa försök kräver en viss samordning för att ge mera pålitliga
resultat. En del av ifrågavarande arbetsmetoder kan ej sällan utan svårighet
tillämpas i det dagliga skolarbetet, varför ur den synpunkten ingen större
olägenhet uppstår, om försöken avföres från överstyrelsens inbjudan. Försöken
i deras systematiska form torde emellertid böra överföras till de
särskilda försöksskolor, som överstyrelsen föreslagit och till försöksläroverkcn.

Grupparbete, individualiserande undervisning, studiehalvdagar, koncentrationsveckor,
nya former av läxor, undervisning utan läxor samt ämneskoncentration
på gymnasiet och i realskolan har redan upphört som försök.
Då nästa inbjudan till försöksverksamhet utfärdas torde ytterligare
inskränkningar få övervägas.

T övrigt torde av redogörelsen här få redovisas följande.

Kungl. Maj ds proposition nr 106 år 1957

Realskolestadiet

Särskild re al examen

Överstyrelsen lämnar vissa sifferuppgifter beträffande den under läsåret
1955/56 såsom försök bedrivna verksamheten med linjer ledande till särskild
realexamen. I anslutning till rektorernas rapporter framföres vidare
vissa synpunkter rörande linjens utformning m. m.

I likhet med föregående år är man allmänt tillfredsställd med att linjen
fått upprättas. Man önskar dock snarast besked angående examens kompetensvärde.
Ett annat ofta framfört önskemål är att eleverna på särskild
linje må bilda en egen grupp med från de andra eleverna skild undervisning.
_

Enligt gällande bestämmelser måste även eleverna på särskilda linjen ha
godkända betyg i ämnet modersmålet för uppflyttning till högre klass. Erfarenheterna
visar att denna bestämmelse ej sällan förorsakat allvarliga
olägenheter. Det är därför sannolikt att man framdeles får överväga att
även i detta ämne införa alternativa kurser, icke minst med hänsyn till de
i övrigt begåvade elever, som lider av läs- och skrivsvårigheter.

Korrespondensrealskolor

Verksamheten med korrespondensrealskolor har under läsåret 1955/56
fortsatt under samma förutsättningar, som närmast föregående år. Från
och med höstterminen 1955 har två nya statsunderstödda korrespondensrealskolor
startat, nämligen i Vittangi i Norrbottens län och i Oviken i
Jämtlands län. Dessa skolor har således varit i verksamhet endast det läsår,
som denna rapport avser.

Antalet statsunderstödda korrespondensrealskolor m. m. framgår av
följande sammanställning.

Skola	Antal elever	Antal examina	Skola	Antal elever	Antal examina
Amnehärad (2 avd.) ....	46	i	Norra Ny.............	24	2
	58	7		22
Finnskoga-Dalby.......	26		Vittangi (Kiruna) ......	18	—

I Amnehärads skola bedrives undervisningen så att eleverna sammanhålles
i avdelningar med i stort sett gemensam arbetstakt, och på liknande
sätt bedrives arbetet i Oviken och Vittangi. Även om man i skolorna i
Finnskoga-Dalby och i Norra Ny håller samman eleverna i gemensamma
avdelningar med en gemensam studieledare, så arbetas dock här med stora
individuella variationer med starka inslag av arbete i mindre grupper. Slutligen
kan nämnas att man i Björkvik tillämpar en form av koncentrationsläsning
(tredagarsläsning) i skolan omväxlande med individuellt arbete i
hemmet.

Det får anses värdefullt att man inom denna del av försöksverksamheten
kan få utpröva så pass många olika variationer av arbetet.

Kungl. May.ts ''proposition nr 106 år 1957

Koncentration san ordning ar

I sin inbjudan till fortsatt försöksverksamhet vid högre skolor läsåret
1956/57 anför överstyrelsen bl. a.:

Bestämmelserna om periodläsning i bland annat läroverksstadgan § 15
mom. 3 ger utrymme för de olika former av koncentrationsläsning, som har
prövats i försöksverksamheten. Denna har bestyrkt värdet och användbarheten
av de anordningar det här gäller. Överstyrelsen finner det angeläget
och ändamålsenligt, att periodläsning (koncentrationsläsning) tillämpas i
vidgad omfattning. Framställning till överstyrelsen behöver ej göras härför.
När realexamen berörs av koncentrationsläsningen, därigenom att vissa
ämnen avslutas på höstterminen i högsta realskoleklassen, fordras, att
anmälan härom göres till undervisningsavdelningens examensrotel i god tid
innan förhörsämnena för den muntliga prövningen i realexamen fastställes.

Rapport agående försök med ämneskoncentration har lämnats
av fem skolor.

Engelska—tyska har i klass 34 koncentrerats så att ena språket lästs
under förra hälften av terminen och det andra under den senare.

I engelska har resultatet blivit ovanligt bra, i tyska ungefär normalt.

I realskolans högsta klass har kemi avslutats under höstterminen och
matematik i stället fått fler timmar under våren. Försöket har i en annan
skola anordnats så, att större delen av kemin förlagts till tiden efter
realexamensskrivningarna. Kemiundervisningen anses vinna på att bli mer
koncentrerad.

Meningen med försöket med koncentration av geometriundervisningen
har varit att undersöka om det systematiska geometristudiet
lämpligen bör uppskjutas till realskolans två sista årsklasser.

Försöket som påbörjades läsåret 1951/52 har under läsåret bedrivits vid
31 skolor.

Den tveksamhet inför anordningen, som trots i det hela positiva erfarenheter,
kommit till uttryck i de föregående årens redogörelser synes denna
gång kanske än mer framträdande. Årets rapporter visar nämligen att närmare
hälften av skolorna är tveksamma inför eller ännu icke vill yttra sig
om värdet av försöket. Försöket synes böra fortsätta ytterligare något år,
så att större erfarenhet kan vinnas innan en slutlig sammanfattning göres.

Skrivningar på ämnets egna timmar

De senaste årens utveckling inom språkundervisningen har bland
annat inneburit en strävan efter mer aktiva språkkunskaper, en sammangjutning
av ämnets muntliga och skriftliga delar. I denna utveckling har
försöken med språkskrivningar på ämnets egna timmar, med övergång från
längre till kortare skrivningar varit av betydande värde och intresse.

Försöket hade inför läsåret 1955/56 medgivits vid 38 skolor. Två av dem
har emellertid meddelat att försöket nedlagts, då den extra timtilldelning,
som man hemställt om icke kunnat medgivas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

Liksom föregående år är rapporterna från de skolor, som genomfört försöket
nästan genomgående positiva, och i många fall har ungefär samma
synpunkter framförts som i tidigare rapporter.

Såsom beräknades i redogörelsen för försöksverksamheten läsåret
1954/55, har skolöverstyrelsen nu sedan dessa försök pågått även under
läsåret 1955/56 gjort en sammanfattande granskning av resultaten för
samtliga försöksår.

Den föreliggande undersökningen visar, att intresset bland skolorna för
en förkortning av skrivtiden till två lektionstimmar i främmande språk på
realskolestadiet är mycket stort. Vad som i tidigare försöksrapporter sagts
om det pedagogiska värdet av att förlägga skrivningarna till ämnets timmar
bekräftas, men ett stort antal skolor anser, att den förlust i timmar som
språken härigenom gör till förmån för andra ämnen bör kompenseras på
något sätt.

De slutsatser, som omedelbart kan dragas av undersökningen är, att anvisningarna
beträffande språkskrivningarnas anordning på enhetsskolans
högstadium och i treåriga realskolan inte nu behöver ändras. Vilka slutsatser
som bör dragas för övriga högre skolors del överväges för närvarande
inom skolöverstyrelsen.

Tolv skolor har under året deltagit i försök med skrivningar i
svenska på ämnets egna timmar, vilket gått ut på att undersöka huruvida
elevernas förmåga att skriftligen uttrycka sig på modersmålet lika väl
skulle kunna ådagaläggas i en kort koncentrerad framställning över en
given begränsad uppgift som vid uppsatsskrivning av gängse typ.

Försöket som utförts i gymnasiets lägre ringar och i klasserna 35, 45, 24
och 34 har inneburit att en eller ett par skrivningar i svenska utbytts emot
övningsskrivningar på ämnets egna timmar. Dessa kortare skrivningar har
i allmänhet varit uppsatser men även andra former har förekommit.

Uttalandena om värdet av försöket är i stort sett positiva. Allmänt tycks
man dock anse att icke mer än en, högst två skrivningar per termin bör
utbytas.

I cirkulär den 27 augusti 1956 har överstyrelsen med stöd av Kungl.
Maj:ts bemyndigande medgivit att i ringarna I4 och I3 samt i klasserna
34 och 45 högst två ordinarie skolskrivningar (halvdagsskrivningar) må utbytas
mot ett lämpligt antal övningsskrivningar under vederbörande lärares
direkta ledning. Således är försöket numera ordinarie anordning.

Fortlöpande undervisning i sam hällslära genom
hela realskolan

I försöket deltog under läsåret 1955/56 15 skolor med sammanlagt 61
klassavdelningar. Då försöksverksamheten pågått sedan läsåret 1951/52
och 21 skolor med ett växlande antal avdelningar fört fram försöket genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

hela realskolan och kontinuerligt deltagit i försöket under dessa år, har
överstyrelsen ansett, att pågående försök nu bör slutföras.

Försökets uppläggning och de erfarenheter, som i det ganska omfattande
rapportmaterialet redovisas av skilda skolor och försöksledare, uppvisar
åtskilliga gemensamma drag. Av de 21 skolorna har 18 anslagit V2 — 1
veckotimme i genomsnitt till samhiillsläran i klasserna l4—34 och 1°—4J
(i tre fall 1 veckotimme), under det att tre skolor inte avsatt någon bestämd
tid till undervisningen i samhällslära utan tagit upp hithörande frågor,
när tillfälle naturligt erbjudit sig. Förskjutningar i historiekursen, så
att i allmänhet 1900-talet behandlats i realldassen, rapporteras från tio
skolor, medan övriga skolor genom att behandla vissa partier i historiekursen
kursivt inte gjort några avvikelser från kursplanerna.

Av de 21 skolor, som konsekvent genomfört försöket med samhällsläran
fördelad på realskolans olika klasser, har 16 en klart positiv inställning till
försöket, två är tveksamma och tre rent negativa. De fördelar, som man
anser följa med en fortlöpande undervisning, kan i korthet sammanfattas
så. Spridningen av undervisningen i ämnet ger goda möjligheter till anknytning
till aktuella händelser och intresset för samhället och samhällets
sätt att fungera väcks, tidningsläsningen stimuleras. Läses ämnet endast
i avslutningsklassen, blir det i första hand ett ämne, som skall redovisas i
examen — det blir ett »pluggämne». Det är lättare att smälta kursen i samhällslära,
när den ges i mindre koncentrerad form, och sex skolor hävdar
direkt, att eleverna får lättare att tillgodogöra sig undervisningen i avslutningsklassen,
under det att andra säger sig inte med säkerhet kunna uttala
sig på den senare punkten. Självverksamheten i samband med studiebesöken
är värdefull. De elever, som aldrig når fram till realexamen utan
tidigt lämnar skolan, får också del av undervisningen i samhällskunskap.
Slutligen framhålles, att det aktuella stoffet berikar historiestudiet.

De som redovisar en negativ inställning till försöket anser, att elevernas
intresse bättre fångas i avgångsklassen och att arbetet där kan avsätta
värdefullare resultat. Det är slöseri med tiden att börja undervisningen i
de lägre klasserna.

Sammanfattningsvis kan på grundval av det föreliggande rapportmaterialet
konstateras, att flertalet av de i försöket deltagande skolorna ger
uttryck åt den uppfattningen, att den gradvisa kontakten med samhället
ökar elevernas intresse för detta och för samhällsläran. Kontakten med
samhället erhålles bäst genom väl planlagda studiebesök och samtal kring
dessa. Undervisningen i de lägre klasserna kan med fördel koncentreras
kring studiebesöken och den systematiska undervisningen sparas till de
högre klasserna.

Under försöksverksamhetens gång har förslag framställts om att få pröva
en fördelning av den egentliga kursen i samhällslära på de två sista läsåren
i realskolan — en anordning, som kan anses vara ett mellanting mellan nu
gällande undervisningsplan och försöken med fortlöpande undervisning genom
hela realskolan. Överstyrelsen, som anser, att en sådan variant av
försöket borde kunna ge ytterligare värdefull vägledning, när det gäller
studiegången i samhällsläran, har därför inbjudit till sådan försöksverksam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

het innevarande läsår. Enligt överstyrelsens mening bör de förslag till åtgärder
beträffande studiegången i samhällslära, som med utgångspunkt
från det under försöksverksamheten samlade rapportmaterialet eventuellt
kan framläggas, vänta till dess att ett par års erfarenhet vunnits av den
nya försöks varianten.

Matematik avkortad kurs

Försöket innebär att elever, som så önskar i klasserna 45, 34 och 55, 44,
kan välja en matematikkurs där geometrien borttagits och i stället tyngdpunkten
förskjutits mot ämnets aritmetiska delar.

Skolöverstyrelsen har ansett, att en sådan kurs bör ha värde för vissa av
de elever, som i enlighet med läroverksstadgans 6 § 3 mom. eljest skulle
välja bort ämnet matematik.

I likhet med de föregående åren har verksamheten varit av ringa omfattning.
Nitton skolor har rapporterat, att de planerat deltaga, vid sex skolor
kom försöket emellertid aldrig till stånd. Anledningen till den stora tveksamheten
från elevernas sida torde framför allt vara en viss osäkerhet om
kompetensvärdet av en sålunda genomgången avkortad kurs.

Bok- och bibliotekskunskap

Försök med särskild undervisning i bok- och bibliotekskunskap, som påbörjades
läsåret 1954/55, har fortsatts vid två av de tre skolor, som var
med från början. Två nya skolor har tillkommit, därav en där försöket icke
förorsakat statsverket någon utgift.

De i försöket deltagande bibliotekarierna har beviljats nedsättning i sin
undervisningsskyldighet och därutöver har skolorna tilldelats extra timmar
för att möjliggöra uppdelning av klasserna.

Föregående års goda erfarenheter har bekräftats. Rektor vid ett läroverk
med praktisk lärarkurs framhåller redan nu, att verksamheten bör göras
till ordinarie anordning.

Så som undervisningen lagts upp framgår det med all tydlighet, att försöken
icke bara befrämjat ett rationellt utnyttjande av skolornas bibliotek
utan även i hög grad stimulerat till friare arbetsformer vid undervisningen
i flera av skolans ämnen.

Gymnasiet

Fria studier på det differentierade gymnasiet

Inför läsåret 1955/56 inbjöd överstyrelsen till försök med en ny form
av fria studier. De härför mest lämpade eleverna i de två högsta ringarna
skulle befrias från den ordinarie undervisningens schemabundna timmar och
tilldelas studiebeting, som redovisas inför läraren på därför fast -

Kungl. Maj:ts -proposition nr 106 år 1957

ställd tid. Fördelarna med denna anordning, som skulle kunna betraktas
som en övergångsform mellan klassundervisning och fria studier ledande till
särskild prövning i studentexamen, skulle inte endast vara, att enskilda
elever vänjes vid ett friare studiesätt och får möjlighet att nå längre inom
ett ämne, utan också att undervisningen med klassens övriga elever skulle
kunna anpassas bättre efter nivån i klassen.

De fria studierna skulle alternativt kunna bedrivas på sommaren mellan
två ringar (rapport från två skolor) eller under terminerna (rapport från
elva skolor).

Studiebeting i moderna språk har givits vid sex skolor, i historia, kristendom
eller filosofi vid fem skolor och i matematik eller fysik vid två
skolor.

Med den betydelse som ett gott examensbetyg har, är det naturligt om
en anordning som denna med studiebeting prövas med en viss försiktighet
av eleverna. Det är också omöjligt att efter så kort tid som detta försök
pågått dra några säkra slutsatser av gjorda erfarenheter. Skolöverstyrelsen
anser sig dock redan nu kunna säga, att denna möjlighet till friare studier
för vissa elever torde vara av stort värde. Försöksverksamheten bör därför
fortsätta. Den medför inga extra kostnader.

Särskild prövning i studentexamen för läroverkets egna elever
har under läsåret 1955/56 avlagts i 182 fall vid 27 skolor. Vederbörande
elever har begagnat sig av möjligheten att genom prövningen avsluta skolstudierna
i ett ämne upp till tre terminer före studentexamen. Endast undantagsvis
har elever prövat i två ämnen.

Prövningarnas fördelning på de olika ämnena har varit följande:

Engelska .............. 90

Tyska ................ 30

Franska .............. 16

Spanska ............... 1

Modersmålet .......... 1

Historia ............... 5

Kristendom ........... 1

Filosofi ............... 1

Matematik ............ 11

Fysik ................. 4

Kemi ................. 7

Biologi ................ 2

Geografi .............. 5

Finska ................ 8

Överstyrelsen har den 15 april 1955 och den 4 april 1956 hos Kungl. Maj:t
hemställt att ifrågavarande anordning skulle upphöra som försök och utgöra
ett normalt inslag i läroverkens arbete. Framställningarna har dock
hittills inte föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

De skriftliga proven i studentexamen förlagda
tidigare än till vårterminen i högsta ringen

Beträffande försök med skriftligt prov i engelska på vårterminen i näst
högsta ringen har sju skolor sänt rapport. Även om ett par av skolorna
framhåller att nackdelarna med anordningen dominerar över fördelarna
rapporterar de andra skolorna goda erfarenheter och önskar fortsätta med
försöket.

Kungl. May.ts ''proposition nr 106 år 1957

Studentskrivning i valfritt skrivämne på hösten i sista ringen har förekommit
vid tjugufyra skolor. De ämnen, som kommit i fråga har varit
engelska, latin och franska. Rapporterna är genomgående positiva. Även
för svaga elever synes anordningen innebära en vinst.

Muntlig framställning

För försök med en särskilt tillrättalagd undervisning i muntlig framställning
har sedan läsåret 1953/54 vissa skolor tilldelats extra timlärartimmar,
vilka under någon timme i veckan möjliggjort uppdelning av större klassavdelningar
i två undervisningsgrupper. Första året deltog 16, året därpå
46 och läsåret 1955/56 33 skolor.

Den ändamålsenliga uppläggningen och det stora värdet av denna undervisning
har utförligt redovisats i de två föregående årsrapporterna.

Av rapporterna från skolorna framgår, att man kanske skulle kunna nå
lika gott resultat, om man spred ut undervisningen i muntlig framställning
genom att man delade klassen en timme varannan vecka under två år i
följd i stället för att som nu är vanligast dela klassen en timme varje vecka
under ett läsår. Modersmålsämnets övriga delar skulle med en sådan fördelning
sannolikt också bli mindre störda än vad nu är fallet. Ytterligare
försök torde dock erfordras innan man kan ta mer definitiv ståndpunkt i
denna fråga.

I detta sammanhang må nämnas, att överstyrelsen i form av ett supplement
till timplaner och huvudmoment vid försöksverksamhet med nioårig
pn het sskola utgivit en jämförelsevis utförlig metodisk handledning för undervisningen
i muntlig framställning. Supplementet synes kunna utgöra
en god hjälp vid den fortsatta försöksverksamheten.

Sam hällslärans ställning på gymnasiet

De under läsåret 1954/55 påbörjade försöken beträffande samhällslärans
ställning på gymnasiet har fortsatt efter samma linjer läsåret 1955/56.
Försöken har avsett att pröva lämpligheten dels av att fördela samhällsläran
på olika årskurser dels av att från historieämnet skilja samhällsläran
och betrakta den som ett självständigt ämne.

Av de elva skolor, som rapporterat försöksverksamhet med fördelning
av samhällsläran på olika årskurser, redovisar fem skolor försök med en
samhällsundervisning, som börjar i första ringen och fortlöper genom hela
gymnasiet, under det att sex skolor fördelar samhällsläran på gymnasiets
två sista årskurser. Undervisningen har vid tre skolor haft direkt anknytning
till historieundervisningen, så att t. ex. statsskickets huvudtyper genomgåtts
vid behandlingen av statsskicket i Aten, huvuddragen av rättskipningen
i samband med studiet av landskapslagarnas samhälle o. s. v. En
skola har lagt upp undervisningen med utgångspunkt från aktuella tidningsartiklar,
en annan har ägnat tiden åt ett ingående studium av kommunens
uppgifter och styrelse. Då samhällsläran fördelats endast på de två

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

sista årsklasserna, har man till näst högsta ringen fört ungefär hälften av
den kurs i samhällslära, som skall läsas i högsta ringen. Ett par skolor har
härvid med gott resultat koncentrationsläst samhällslära under olika perioder.

En utav de fem skolor, som deltagit i försöket med samhällslära som
självständigt ämne, rapporterar, att man prövat dels att ha samma lärare,
dels annan lärare än i ämnet historia i samma klass. Resultaten var i bägge
fallen goda. I övriga försöksskolor har samma lärare skött undervisningen
i de två ämnena. Endast en skola prövar samhällsläran som självständigt
ämne genom hela gymnasiet (3-årig allmän linje med 1 -j— 2 —j- 2 vtr), de
Övriga har begränsat försöket till de två sista ringarna (två skolor på 3-årig allmän linje med 2 + 2 vtr, en skola på 4-årig och en på 3-årig reallinje
med 1+1 vte).

Undervisningen i näst högsta ringen har i historia omfattat tiden fram
till omkring år 1850 och i samhällslära i allmänhet samhällets sociala struktur,
samhällsrörelser, befolkningsfrågan, socialpolitik och sociallagstiftning
— i vissa fall också staten och/eller kommunen.

Genomgående i rapporterna är intrycket, att elever och lärare ställer sig
positiva till försöket. Såväl elever med huvudsaklig intresseriktning mot
historia som elever med motsvarande inriktning mot samhällslära har kunnat
få sina intressen tillgodosedda. Undervisningen i samhällslära har också
visat sig stimulera till friare arbetsformer. En annan fördel som framhålles
är, att genom uppdelningen eller fördelningen av ämnet de stipulerade
studiebesöken lättare har kunnat komma till stånd och organiseras. Emellertid
har försöket ännu pågått för kort tid för att säkra omdömen skall
kunna ges — något som också framhålles i rapporterna, samtidigt som det
betonas, att försöken anses som synnerligen värdefulla.

Orienteringskurser i fysik och kemi

Enligt läroverksstadgan 9 § 6 mom. anordnas vid sidan av undervisningen
i obligatoriska ämnen och tillvalsämnen obligatoriska orienteringskurser
dels i näst högsta ringen i fysik på allmänna linjens sociala gren samt
i fysik och kemi på allmänna linjens språkliga gren och på latinlinjen, dels
i högsta ringen i biologi med hälsolära på allmänna linjens språkliga gren,
på latinlinjen och på reallinjens matematiska gren samt i filosofi på reallinjen.

Enligt gällande övergångsbestämmelser (SFS 370/1953) skall dessa orienteringskurser
intill utgången av läsåret 1956/57 anordnas endast i den
utsträckning skolöverstyrelsen bestämmer.

Orienteringskurs i fysik har under läsåret hållits vid nio och i kemi vid
fem gymnasier.

Ur anslaget för försöksverksamhet vid högre skolor har under året utöver
vad som i timplanen föreskrives medel utgått motsvarande 0,5 vtr
för kurs i fysik och 1,5 vtr för kurs i kemi, avsett som ersättning till lärarna
för deras extra arbete med att utarbeta redogörelser för verksamheten.

3 — Bihang till riksdagens ''protokoll 1957. 1 saml. Nr 106.

Kungl. May.ts ''proposition nr 106 år 1957

Rapporterna visar att man i stort sett lagt upp kursen i fysik på samma
sätt vid de olika skolorna.

Kursen i kemi har endast hållits läsåret 1955/56, och det är naturligt att
den ännu icke funnit sin form. Rapporterna visar att de moment, som behandlar
atomernas byggnad, radioaktivitet och atomenergi medtagits och
behandlats på ungefär samma sätt både i fysik- och kemikurserna.

Rapporterna ger i allmänhet uttryck för tillfredsställelse med orienteringskurserna
i fysik och kemi även om kritiska röster icke helt saknas.

På grundval av hittills gjorda erfarenheter fortsätter försöken med orienteringskurser
i fysik och i kemi i utvidgad form ytterligare ett år, läsåret
1956/57, innan resultaten sammanfattas.

Nya verksamhetsformer inom skolan

Om fristudieförsök efter de riktlinjer, som angavs i överstyrelsens
inbjudan till fortsatt försöksverksamhet 1954/55 har fem skolor rapporterat.
Försöket fortsätter läsåret 1956/57.

Om försök med skolans timme har sex skolor rapporterat. Verksamheten
har i allmänhet bedrivits så att man någon timme samlat hela
skolan eller ibland en viss större grupp av elever. Därvid har någon särskilt
inbjuden hållit ett föredrag eller framfört något musikstycke. Vid andra
tillfällen har skolans egna lärare eller elever medverkat. På ett håll har man
som lagarbete eleverna emellan gjort en kulturhistorisk skildring av det
samhälle där skolan är belägen. Man betraktar allmänt försöket som värdefullt
för att skapa samhörighet inom skolan, något som ej sällan försvåras
av att man lever med stor splittring på olika lokaler.

Försök med klassens timme har bedrivits vid 18 skolor. Man
har haft en återkommande fri timme där man kunnat ta upp för ungdomarna
väsentliga spörsmål, som icke vanligen kan beröras eller i varje
fall icke tillräckligt ingående behandlas under en ämneslektion.

I allmänhet har man haft »timmen» en gång varannan eller var tredje
vecka. Det varnas i rapporterna för att ha den för ofta då slentrianen lätt
dödar intresset. Därest man icke har möjlighet att bedriva verksamheten på
alla stadier anses realskolans lägsta klasser och eventuellt gymnasiets första
ring de lämpligaste.

Några friluftsdagar, högst fyra halvdagar, har vid 17 skolor fått utbytas
mot s. k. hobbydagar. Under dessa har eleverna i stort sett efter fritt
val fått ägna sig åt någon hobby. Vanligtvis har man från skolornas sida
krävt redovisning av eleverna om vad de sysslat med, i en del fall på så
sätt att de i förväg fått anmäla sig till en viss verksamhet. En insänd anmälningslista
upptar icke mindre än 42 olika alternativ att välja på.

Skolans lärare har ofta ställt sig till förfogande som instruktörer, och en

Kungl. May.ts ''proposition nr 106 år 1957

rektor framhåller som ett värde med verksamheten, »att elever och lärare
kunna mötas vid en gemensam hobby». De rapporterande rektorerna betraktar
denna verksamhet som ett värdefullt inslag i skolornas sociala liv.

3. Planeringen för enhetsskolorganisationens allmänna

genomförande

Såsom tidigare nämnts har skolöverstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t
av den 23 april 1956 framlagt vissa förslag rörande planeringen för enhetsskolorganisationens
genomförande.

Innan jag övergår till att redogöra för innehållet i överstyrelsens skrivelse,
torde jag få erinra om att framställningen i ett hänseende redan föranlett
åtgärd från Kungl. Maj:ts sida. Genom beslut den 28 september
1956 uppdrogs nämligen åt överstyrelsen att verkställa utredning rörande
glesbygdernas skolfrågor samt att inkomma till Kungl. Maj:t med denna
utredning och de förslag i ämnet, vartill överstyrelsen funne anledning.

Vidare torde få anmälas, att läroverkslärarnas riksförbund i anslutning
till överstyrelsens framställning till ecklesiastikdepartementet ingivit en
promemoria.

Överstyrelsen behandlar först frågan om tidsplaneringen för
enhetsskolereformen.

Det är ur allmän synpunkt liksom för skolöverstyrelsen och de regionala
och de lokala skolmyndigheterna angeläget, framhåller överstyrelsen, att
största möjliga klarhet föreligger i fråga om de av statsmakterna avsedda
skolorganisatoriska åtgärderna. Detta gäller inte bara i fråga om planeringen
för de stora ungdomsårskullarna utan för skolväsendet i allmänhet.
Den kommunala skolplaneringen kan icke bedrivas med önskvärd säkerhet
utan kännedom om skolans framtida allmänna organisation. Styrelsen för
svenska landskommunernas förbund har också i utlåtande över skolstyrelseutredningens
betänkande framhållit, att det ur kommunala synpunkter
framstår såsom alltmera önskvärt med ett auktoritativt besked om den
takt, i vilken skolreformen väntas kunna bli realiserad åtminstone inom den
närmast överskådliga framtiden. Sådana klara riktlinjer skulle vidare, anför
skolöverstyrelsen, ge erforderliga hållpunkter för det statliga utredningsoch
planeringsarbetet. Sådana frågor, med vilkas omprövning fått anstå i
avbidan på en klarare fixering av målsättningen för det skolorganisatoriska
arbetet, skulle om dylika riktlinjer ges kunna upptagas till övervägande.
Det är av väsentlig vikt, att sådana riktlinjer fixerar tidpunkterna för omorganisationens
genomförande. De i samband med en omgestaltning av skolväsendet
uppkommande frågorna om skolplanering, om rekrytering, utbildning
och kompetens i fråga om lärare av skilda och delvis nya kategorier
samt om kursplanearbetet kan svårligen med tillbörlig säkerhet
bedömas utan tidsschema. Ett sådant ger erforderlig stadga åt och utgör

Kungl. Maj ris ''proposition nr 106 år 1957

en riktpunkt för reformarbetet och för de åtgärder beträffande den nuvarande
skolorganisationen, som under en övergångstid kan anses befogade
och lämpliga.

Överstyrelsen har beaktat departementschefens uttalande i propositionen
1956: 80 (s. 40—41), att en sammanfattande utredning om skolfrågorna på
grundval av de erfarenheter, som vunnits under försöksverksamheten, i
vissa avseenden bör påbörjas senast under år 1958. Det skulle härvid bland
annat bli fråga om en vetenskaplig bearbetning av de olika pedagogiska
spörsmål, som sammanhänger med enhetsskolans genomförande. Enligt
uttalandet bör den sammanfattande utredningen vara avslutad i sådan tid,
att därpå grundade förslag om enhetsskolans successiva genomförande och
skolväsendets vidare utveckling kan föreläggas riksdagen i början av 1960-talet. I propositionen 1956: 123 har departementschefen i detta ämne ytterligare
bland annat anfört, att riktpunkten för skolpolitiken bör vara, att
enhetsskolan genomföres senast i början av 1970-talet.

Överstyrelsen förutsätter, att den nämnda sammanfattande utredningen
även kommer att allmänt innefatta frågan om skolväsendets organisation
i samband med enhetsskolans genomförande, vissa nuvarande skoltypers
ersättande genom enhetsskolan, yrkesskolornas lämpliga anknytning samt
den praktiska realskolans och den kommunala flickskolans ställning.

De i departementschefens uttalanden anförda tidsangivelserna synes
överstyrelsen böra särskilt uppmärksammas. Ett beslut om tidsperioderna
för enhetsskolans genomförande är synnerligen angeläget. Terminerna för
övergång till nioårig obligatorisk skola är i stor utsträckning en allmän
bedömningsfråga, främst beroende av vilken tidpunkt som ur ekonomiska
och andra praktiska synpunkter kan anses lämplig. I yttrande över skolkommissionens
principbetänkande den 31 januari 1949 har överstyrelsen
gjort vissa preliminära uttalanden i dessa frågor. I yttrandet framhölls särskilt
behovet av att ett schema för genomförandet av enhetsskolan snarast
möjligt fixerades. Som tidpunkt för det fullständiga genomförandet av enhetsskolan
genom alla de nio årsklasserna nämndes läsåret 1970/71, men det
framhölls samtidigt, att olika omständigheter troligen komme att framtvinga
korrigeringar i tidsangivelserna.

Överstyrelsen finner för sin del — i anslutning till departementschefens
nyssnämnda uttalanden om tidpunkten för frågans behandling i riksdagen
och för enhetsskolans genomförande — önskvärt, att arbetet inom skolväsendet
får inrikta sig på att den allmänna övergången till nioårig obligatorisk
skola i den form, försöksverksamheten dessförinnan anvisar, påbörjas
under läsåren 1962/63—1968/69. De stora årskullarna har då passerat högstadiet
(realskolestadiet), och de senaste årens födelsetal och de gjorda
prognoserna antyder, att en fortgående nedgång i lärjungeantalet i en nioårig
obligatorisk skola kommer att äga rum. Gynnsammare förhållanden i
fråga om lokaler och lärartillgång kan alltså beräknas ha inträtt. Åtgärderna
på dessa områden är för övrigt i stor utsträckning beroende av och bör anpassas
med hänsyn till den tidsperiod, inom vilken enhetsskolan skall genomföras.

Den angivna perioden kan ej anses innebära en forcering av reformen.

Kungl. Ma]:ts ''proposition nr 106 år 1957

Övergången torde böra påbörjas i klasserna 1 och 5 och fortskrida successivt,
såsom i allmänhet skett inom försöksverksamheten. Slutåret för det
fullständiga genomförandet av enhetsskolan i samtliga nio klasser skulle
under dessa förutsättningar bli läsåret 1972/73. Efter läsåret 1968/69 bör
uppskov kunna ifrågakomma endast efter medgivande av Kungl. Maj:t.
Genomförandet under den angivna perioden synes som regel böra förutsättas
ske genom kommunernas fria åtagande, men i särskilt angelägna
situationer, i synnerhet mot slutet av perioden, torde övergång i annan ordning
böra ifrågakomma efter Kungl. Maj:ts beslut.

Överstyrelsen uttalar den förväntan, att skolväsendet på lämpligt sätt
snarast möjligt får hållpunkter beträffande övergången till enhetsskolan i
överensstämmelse med vad nu anförts. Ämbetsverket anser sig utan nu angivna
riktlinjer icke kunna på ett tillfredsställande sätt utföra det planeringsarbete
som ankommer på överstyrelsen och utan vilket reformen knappast
kan bringas i verkställighet.

Vid fastställande av ett tidsschema måste även formerna för
övergång till en hetsskola i skoldistrikten övervägas, framhåller
överstyrelsen vidare.

För närvarande sker denna i försöksdistrikten under personlig medverkan
av den centrala försöksledningen, bland annat genom upprepade besök
och konferenser före försöksverksamhetens införande och genom besök av
centralt anställda konsulenter de följande åren. När den allmänna övergången
till enhetsskoleorganisationen i landet skall påbörjas, enligt överstyrelsens
nyss framförda förslag höstterminen 1962, måste ett annat förfarande tilllämpas.
Omfattningen av verksamheten kommer då att göra en sådan ingående
central rådgivning otänkbar. De blivande mellaninstanserna torde
få väsentliga uppgifter i detta sammanhang. Överstyrelsen avser att under
de närmaste läsåren med stöd av under försöksverksamheten vunna erfarenheter
utarbeta pedagogiska och organisatoriska anvisningar rörande sådant
som bör iakttagas vid enhetsskolorganisationens införande i skoldistrikten.
Dessa anvisningar torde kunna tjäna till ledning för erforderliga lokala och
regionala åtgärder på området.

De planerade anvisningarna, som torde komma att utgöra ett väsentligt
hjälpmedel vid enhetsskolorganisationens allmänna genomförande, kan icke
enbart i skriftlig form överföras till de nya enhetsskoledistrikten. Överstyrelsen
avser därför att, sedan dessa anvisningar blivit fastställda, med dem
som grundval anordna särskilda instruktionskurser för skolledare i blivande
enhetsskoledistrikt. I detta sammanhang vill överstyrelsen på grundval av
sin erfarenhet framhålla, att en dylik instruktionsverksamhet är nödvändig
för att i det lokala planeringsarbetet sådana lösningar skall väljas som är
förenliga med skolreformens principer och lämpliga ur pedagogisk och organisatorisk
synpunkt.

Kungl. May.ts proposition nr 106 år 1957

Anvisningarna får visserligen icke avse att fastlåsa enhetsskolorganisationen
i detalj under en alltför lång tidsperiod. Men man måste räkna med
att de kommer att bli normgivande för enhetsskolans lokala uppbyggnad
under hela den genomförande-period, som överstyrelsen förslagsvis har angivit
till läsåren 1962/63—1972/73. Även om överstyrelsen på grundval av
gjorda erfarenheter anser sig redan nu i åtskilliga avseenden kunna utarbeta
vägledande riktlinjer, bör anvisningarna dock fastställas först sedan
ytterligare erfarenhet av försöksverksamheten vunnits. Som departementschefen
i propositionen 1950: 80 (s. 39) påpekar, torde några verkligt säkra
och definitiva slutsatser beträffande utformningen av den enhet sskolorganisation
som skall genomföras knappast kunna dragas, förrän de nyligen
inrättade ordinarie lärartjänsterna på högstadiet kunnat effektivt utnyttjas
någon tid. Överstyrelsen finner det sålunda lämpligt att förlägga den definitiva
utformningen av de erforderliga pedagogiska och organisatoriska
anvisningarna till en tidpunkt, då bättre underbyggda slutsatser angående
en lämplig enhetsskolorganisations detaljer under det närmaste decenniet
kan dragas.

Överstyrelsen avser därför att bedriva arbetet med dessa anvisningar så
att de kan föreligga i sin slutliga form vid utgången av år 1960. År 1961
får då användas till en intensifierad kursverksamhet för blivande enhetsskoleledare,
såsom överstyrelsen tidigare antytt, och skoldistrikten kan därefter
vidtaga de förberedelser som erfordras.

Därefter tar överstyrelsen upp frågor om försöksverksamhetens
karaktär under övergångstiden.

Om enhetsskolorganisationens genomförande läsåren 1962/73 alltså kan
beräknas ske i väsentlig utsträckning med stöd av pedagogiska och organisatoriska
anvisningar och central utbildning av skolledare, kvarstår frågan,
under vilka former det fortsatta utbyggandet av försöksverksamheten bör
ske under tidsperioden fram till höstterminen 1962. Av tidigare anförda
skäl kan överstyrelsen fram till denna tidpunkt ej utan risk för en skadlig
fastlåsning av den framtida utformningen av enhetsskolan arbeta huvudsakligen
genom allmänna anvisningar utan måste fortsätta med den personliga
och efter lokala förhållanden anpassade rådgivning, som nu äger rum
inom försöksverksamheten. Om det sålunda ej är möjligt att under de närmast
kommande åren i väsentlig grad ändra karaktären av det organisatoriska
och pedagogiska stöd och den direkta uppmärksamhet, som överstyrelsen
ägnar de nya enhetsskoledistrikten, kan det dock finnas anledning
att överväga, om denna direktkontakt och detta direkta samarbete mellan
överstyrelsen och skoldistrikten i samtliga nya distrikt måste ha den omfattning,
som de för närvarande har inom försöksdistrikten.

Vid detta övervägande synes det överstyrelsen vara mycket betydelsefullt,
att man under de närmaste åren torde böra räkna med en väsentligt
vidgad och i viss män differentierad försöksverksamhet. Dels är det nämligen
angeläget att bygga ut den egentliga försöksverksamheten, så att
ytterligare sammanhängande försöksregioner åstadkommes och det till -

Kungl. May.ts ''proposition nr 106 år 1957

räckligt representativa urval i skilda hänseenden möjliggöres, som från
olika synpunkter kräves vid bearbetning av erhållna erfarenheter och resultat.
Dels innebär en övergång till nioårig skolgång i försöksskolans form för
många skoldistrikt också ett tillgodoseende av de krav på skolorganisationens
omedelbara vidgning, som de ökade ungdomskullarna ställer.

I det förra fallet (a), då försöksdistrikt alltså tillkommer för att i särskild
mån tillgodose försöksverksamhetens systematiska utbyggnad och
trygga en säkrare bedömning av verksamheten, kräves givetvis samma direkta
uppmärksamhet från överstyrelsens sida som beträffande de nuvarande
försöksdistrikten. I det senare fallet (b), då övergången till enhetsskolorganisationen
alltså inte är så påtagligt erforderlig för den egentliga
försöksverksamhetens utbyggnad men väl ägnad att ge administrativa och
organisatoriska erfarenheter samt tillgodose akuta utbildningsbehov, torde
av det nuvarande samarbetet mellan överstyrelsen och distrikten de åtgärder
som avser särskild undersökningsverksamhet kunna undvaras. Vidare
torde en del av det ansvar för enhetsskolearbetet i de nya distrikten, som
nu faller på överstyrelsen, i detta sammanhang med fördel kunna överflyttas
till de nya mellaninstanserna.

Överstyrelsen behandlar i det följande förutsättningarna för enhetsskolorganisationen
i de här berörda fallen.

a) För den nuvarande försöksverksamhetens systematiska utbyggnad är
det, såsom departementschefen påpekar i nämnda proposition nr 80
(s. 41), angeläget att ytterligare sammanhängande försöksregioner åstadkommes.
Detta är av väsentlig betydelse bland annat för att åstadkomma
bärkraftigt underlag för särskilda försöksgymnasier med så fullständig linjeorganisation
som möjligt.

Vidare är det, såsom överstyrelsen framhållit i sitt underdåniga utlåtande
den 22 februari 1956 med anledning av framställningar om försöksverksamhet
med nioårig enhetsskola i tre kommuner i Kronobergs län, angeläget
att vinna erfarenhet av interkommunal samverkan beträffande enhetsskolans
högstadium. Försöksverksamheten i berörda kommuner torde därför,
sedan viss erfarenhet vunnits, böra kompletteras genom motsvarande försöksverksamhet
i ytterligare ett antal distrikt.

För en allsidig bedömning av enhetsskolans arbetsmöjligheter under
skilda förhållanden är dot vidare nödvändigt att komplettera försöksverksamheten
med ett antal landsbygdsdistrikt, särskilt glesbygdsdistrikt. Dessa
distrikt medför speciella problem, bland annat beträffande skolskjutsar och
inackordering för högstadieundervisning, och ytterligare erfarenheter på
detta område måste vinnas. I vissa sammanhang torde en lösning av glesbygdsdistriktens
utbildningsproblem främst på högstadiet kunna erhållas
med hjälp av korrespondensundervisning i liknande former som vid korrespondensrealskolorna.
Möjligheten av ett sådant arbetssätt på enhetsskolans
högstadium bör närmare prövas i försöksverksamheten.

Försöken med korrespondensundervisning i enhetsskolan bör givetvis
icke begränsas enbart till glesbygderna eller till det teoretiska högstadiet.
Sålunda bör de försök med korrespondensundervisning i yrkesämnen på det
praktiska högstadiet som pågår ytterligare utvidgas. Överhuvudtaget bör

Kungl. Majds proposition nr 106 år 1957

möjligheterna att stödja på korrespondens- och radioundervisning i sådana
sammanhang, där kvalificerade lärarkrafter cj kan erhållas eller tillräckligt
stora elevgrupper ej kan bildas, systematiskt prövas.

Försöksverksamheten på det praktiska högstadiet bör vidare kompletteras,
så att tillräcklig erfarenhet vinncs av dels förberedande yrkesutbildning
på yrkesområden, som hittills i för liten utsträckning berörts av försöksverksamheten
— hit torde i första rummet böra räknas jordbruket och
skogsbruket — dels den allmänpraktiska utbildningen. Förutsättningar för
framgångsrika försök på dessa områden kan ibland föreligga i distrikt, som
saknar möjligheter att själva eller genom samarbete med andra försöksdistrikt
anordna ett högstadium, omfattande både y-, a- och g-linje. Det
är för en systematisk komplettering av försöksverksamheten synnerligen
angeläget, att i sådana sammanhang en partiell försöksverksamhet får anordnas.
De partiella försöken med förberedande yrkesutbildning får icke
göras för ensidiga, såsom redan påpekats i den promemoria från överstyrelsens
försöksavdelning, som fogats som bilaga till planeringskommitténs
betänkande om skolan och de stora årskullarna (s. 289). Såsom där anföres
bör den omfatta minst två grenar på varje försöksort, nämligen dels en gren
inriktad på något för orten väsentligt yrkesområde, dels en mera allmän
gren. Så länge förutsättningar för uppbyggnad av ett fullständigt teoretiskt
högstadium tills vidare saknas, bör i sådant sammanhang elever kunna hänvisas
till teoretiska linjer eller skolor inom annat skoldistrikt.

_ b) Beträffande de skoldistrikt, där en övergång till enhetsskolorganisation
icke är så påtagligt erforderlig för den egentliga försöksverksamhetens
utbyggnad men väl ägnad att ge erfarenheter rörande formerna för den
regionala och centrala ledningen av den framtida skolan samt tillgodose
akuta lokala utbildningsbehov, torde i huvudsak samma krav på lokala
förutsättningar för verksamheten böra ställas som i den nuvarande försöksverksamheten.
Sålunda måste skolväsendets lokala ledning vara organiserad
på ett betryggande sätt i full överensstämmelse med för försöksverksamheten
gällande bestämmelser. Även i övrigt synes försöksverksamhetens
nuvarande bestämmelser böra gälla, Likaså bör för försöksskolorna
gällande timplaner och huvudmoment tillämpas.

Uppbyggnaden av enhetsskolorganisationen inom här berörda distrikt
måste organisatoriskt och pedagogiskt stödjas på samma sätt som i den
nuvarande försöksverksamheten. Sålunda kräves besök av representanter
för överstyrelsen i och för lokala undersökningar och överläggningar före
försöksverksamhetens igångsättande, samråd om och granskning av distriktets
organisationsplaner samt sedermera besök av centralt anställda
konsulenter och samarbete med vederbörande regionala samarbetskommitté
inom försöksverksamheten. Däremot avses ej alla dessa distrikt behöva deltaga
i samtliga inom försöksverksamheten i övrigt anordnade enkäter och
prov eller avge regelmässiga försöksrapporter.

Genomförandet av här berörda organisatoriska och pedagogiska stödåtgärder
kommer att kräva en avsevärd arbetsinsats från överstyrelsens sida.
En oundgänglig förutsättning för att en försöksverksamhet i här föreslagna
delvis nya former skall kunna ifrågakomma är därför en tillräcklig förstärkning
av överstyrelsens personal. Fn sådan förstärkning bör åstadkommas
genom att möjlighet beredes överstyrelsen att för arbetet med

Kungl. Maj ds ''proposition nr 106 år 1957

prövning och föredragning av framställningar om försöksverksamhet samt
för rådgivning i samband med denna försöksverksamhet anlita extra föredragande
och extra konsulenter jämte administrativ personal i erforderlig
utsträckning. Utan en sådan förstärkning av personalen kan överstyrelsen
för sin del icke finna den här föreslagna utvidgningen av försöksverksamheten
vara genomförbar.

Överstyrelsen framför även vissa synpunkter beträffande skolväsendets
ordnande utanför försöksdistrikten.

En orsak till att skoldistrikt överväger att begära försöksverksamhet med
9-årig enhetsskola torde i många fall vara en önskan att tillgodose utbildningsbehovet
för de elever, för vilka de nuvarande realskolorna och de med
dem jämställda teoretiska skoltyperna icke är den lämpliga studievägen.
Emellertid kan detta utbildningsbehov under övergångstiden i viss män
tillgodoses även av den nuvarande folkskolan, som enligt gällande bestämmelser
kan göras nioårig och organiseras med utbildningsalternativ motsvarande
dem som för detta klientel finnes i försöksskolan. I de fall då en
kommun under övergångstiden vill behålla en redan förefintlig realskola, är
den här angivna lösningen en naturlig utväg. Detsamma gäller, då en kommun
i samband med upprättandet av en ny kommunal realskola vill sörja
även för den övriga ungdomens utbildningsbehov och därvid väljer att
införa en nioårig skolgång även för dessa elever.

Övergången antingen till försöksverksamhet med 9-årig enhetsskola eller
till 9-årig obligatorisk folkskola jämte realskola torde i princip böra som
hittills vara beroende av kommunernas fria åtagande. I vissa fall torde
emellertid kommunernas framställningar av organisatoriska skäl icke böra
bifallas. Så t. ex. kan ett skoldistrikt, som anhåller att få införa försöksverksamhet,
ligga så isolerat från närmaste sammanhängande försöksregion
och försöksgymnasium (hänsyn skall härvid tagas även till andra samtidiga
projekt), att ett bifall till förslaget skulle medföra väsentliga organisatoriska
svårigheter och kostnader, som icke skulle stå i rimlig proportion till vad
som kunde vinnas med försöksverksamheten. I andra fall kan det tänkas
— särskilt mot periodens slut — att en kommun, som vill upprätta en ny
kommunal realskola, ligger omsluten av en sammanhängande försöksregion
och är isolerad från närmaste gymnasium eller eljest ligger så till, att den
lämpligen bör ingå i en försöksregion.

Vilken form en obligatorisk 9-årig skolgång än får, är det av vikt, att
samtliga elever erhåller undervisning av bästa möjliga beskaffenhet samt
att utbildningen på varje studieväg är så likvärdig som möjligt med den på
motsvarande studievägar inom andra skolformer. Detta ställer bestämda
krav på avvägningen av linjeorganisationen i den sålunda utbyggda folkskolan.
Den nya undervisningsplanen för folkskolan erbjuder i detta avseende
alternativ såväl i fråga om allmänteoretisk som praktisk undervisning.
Beträffande de yrkesbestämda linjerna i folkskolan bör man eftersträva
samma mångsidighet som i fråga om motsvarande linjer i försöksskolan.
Speciella krav bör vidare ställas på skolans ledning, på lokalerna
och deras utrustning och givetvis även på lärarpersonalen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

T de distrikt det här gäller är meningen, att befintliga realskolor och
flickskolor skall bibehållas och att nya dylika kommunala skolor skall kunna
inrättas i erforderlig utsträckning. Även nya linjer skall kunna inrättas.

Överstyrelsen understryker i detta sammanhang särskilt, att även »övergångstidens
skolformer» måste sättas i stånd att på bästa möjliga sätt sörja
för samtliga elever. Detta får anses helt naturligt dels av rättviseskäl, dels
med hänsyn till att härigenom enhetsskolans genomförande kan på ett
lämpligt sätt förberedas och underlättas.

Även för denna utbyggnad av skolväsendet krävs en förstärkning av skolöverstyrelsens
personal, speciellt i form av en intensifierad ämneskonsulentverksamhet
på högstadiet. Till god hjälp såväl då det gäller den rådgivande
som den inspekterande verksamheten räknar överstyrelsen med att de nya
mellaninstanserna kommer att bli, särskilt i den mån den differentierade
inspektionen på realskolestadiet bygges ut.

Under tiden fram till enhetsskolorganisationens allmänna genomförande
skulle alltså, anför överstyrelsen sammanfattningsvis, förekomma följande
övergångsanordningar i skoldistrikt med nioårig skolplikt och skolorganisationen
i olika hög grad anpassad för att underlätta övergången till den
slutliga enhetsskolorganisationen: 1) distriktet bedriver försöksverksamhet
med nioårig enhetsskola och deltar därvid i undersöknings- och rapportverksamhet
i full utsträckning såsom i den nuvarande försöksverksamheten;
2) distriktet bedriver försöksverksamhet med nioårig enhetsskola men deltar
ej i alla inom försöksverksamheten förekommande enkäter, prov och
undersökningar och avger ej heller regelmässiga försöksrapporter; 3) distriktet
har genom samverkan av befintliga skolformer organiserat en nioårig
obligatorisk skolgång med de huvudsakliga valmöjligheter för eleverna,
som 1950 års skolbeslut anger och kan på denna väg åvägabringas.

Med hänsyn till lokal- och lärarbristen torde medgivande att ordna skolväsendet
enligt det andra och tredje av dessa alternativ i första hand böra
lämnas till kommuner, där arbetsmarknadsläget utgör motiv.

I fråga om den fortsatta försöksverksamheten anför
överstyrelsen följande.

Sedan den första etappen i enhetsskolförsöken avslutats och enhetsskolorganisationens
allmänna genomförande påbörjats, måste försök fortfarande
anställas i syfte att vinna en pedagogiskt och organisatoriskt successivt förbättrad
enhetsskola. Försöksverksamheten torde därvid kunna begränsas
till de särskilda försöksskolor, varom överstyrelsen avser att i samband med
framläggande av petita för budgetåret 1957/58 avgiva närmare förslag, till
lärarhögskolornas övningsskolor samt till vissa särskilt utvalda distrikt.
Övriga försöksdistrikt kommer då att övergå till en definitiv enhetsskolorganisation
i de former, varom statsmakterna kan komma att fatta beslut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

Överstyrelsen framhåller vidare, att de i det föregående avgivna förslagen
givetvis kommer att medföra ökade krav på utbildning och
tillgång på lärare av olika kategorier. Överstyrelsen erinrar om
att — utöver vissa inom överstyrelsen pågående undersökningar — för
närvarande ett antal utredningar på detta område pågår.

Sålunda behandlas utbildningen av klass- och ämneslärare av seminarieutredningen,
1955 års universitetsutredning samt utredningen rörande inrättande
av ytterligare en lärarhögskola; 1948 års tekniska skolutredning
torde dessutom få anledning att beröra detta frågekomplex vid behandling
av frågan om läroverksingenjörers tillträde till universitet. Frågor rörande
utbildning av övnings- och yrkeslärare behandlas av 1953 års lärarinneutbildningskommitté,
slöjdlärarutredningen, 1955 års lantbruksundervisningskommitté
samt 1955 års sakkunniga för yrkesundervisningens centrala
ledning och viss lärarutbildning.

I särskild skrivelse till Kungl. Maj:t av den 23 april 1956 redogör överstyrelsen
för inom ämbetsverket pågående utredningar på förevarande område
och hemställer, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om allsidig utredning
av frågan om införande i folkskolan av ett modifierat ämnes- och klasslärarsystem.

Det är angeläget, understryker överstyrelsen, att samtliga utredningar,
i den mån de avser lärarutbildning, bedrives under hänsynstagande till det
här föreslagna tidsschemat och de angivna organisationsmöjligheterna.

Överstyrelsen erinrar i detta sammanhang bland annat om betydelsen
av att erforderliga betingelser för enhetsskolans införande skapas genom utbyggande
— på sätt förordats av psykologutredningen — av den psykologisk-pedagogiska
forskningen och utbildningen.

Överstyrelsen anför vidare, att såsom redan framhållits i skrivelse av
den 27 januari 1956, betydligt större byggnadskvot måste ställas till skolans
förfogande än för närvarande, om det skall bli möjligt att dels tillgodose
behovet av skollokaler för de stora ungdomskullama i 14—
19-årsåldern under ett decennium framåt, dels ge de med avseende på
lokaler nödvändiga förutsättningarna för ett successivt genomförande av
enhetsskolan under 1960-talet. De nu av överstyrelsen framlagda förslagen
framhäver ytterligare behovet av nya skollokaler de närmaste åren. Därvid
framstår som ett absolut minimum den höjning av byggnadskvoten för det
allmänna skolväsendet till sammanlagt 900 miljoner kronor under budgetåren
1956/57—1958/59, varav för budgetåret 1956/57 250 miljoner kronor,
vilken överstyrelsen i nyssnämnda skrivelse begärde.

4. Departementschefen

För snart sju år sedan beslöt riksdagen, att åtgärder skulle vidtagas för
att framdeles genomföra en på nioårig allmän skolplikt grundad enhctsskola.
Såsom beslutet formulerades skulle denna skola vara avsedd att, i

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

den mån den tillämnade försöksverksamheten ådagalade lämpligheten, ersätta
folkskolan, fortsättningsskolan, den högre folkskolan, den kommunala
mellanskolan och realskolan.

Vid 1956 års riksdag nåddes full enighet kring ett uttalande av statsutskottet
(utlåtande nr 102), att enligt utskottets uppfattning den pågående
försöksverksamheten med enhetsskolorganisation skall utmynna i en obligatorisk,
organisatoriskt sammanhållen nioårig skola. Detta definitiva ställningstagande,
som tillika innefattade ett understrykande av det angelägna i
att den nya skolan skall kunna mera allmänt genomföras så snart sig göra
låter, kompletterades med följande önskemål. Genom en sammanfattande
utredning i skolfrågorna borde ske en samlad bearbetning och prövning av erfarenheterna
från försöksverksamheten och en ytterligare precisering av skolans
målsättning i anslutning till 1950 års principbeslut. Vidare borde spörsmålet
om särskilda statliga försöksskolor få sin lösning vid 1957 års riksdag,
för att denna speciella skoltyp i tid skall kunna få sin givna ställning som ett
led i den fortskridande skolreformen. Därjämte borde lärarhögskolans pedagogiska
institution förstärkas från och med budgetåret 1957/58, bland annat
för att kunna tjäna som bas för de rent vetenskapliga undersökningar och
bearbetningar, som måste utföras för den sammanfattande utredningens
behov.

Förslag om förstärkning av lärarhögskolans pedagogiska institution har
framlagts i årets statsverksproposition.

I nu förevarande sammanhang har jag funnit det lämpligt att till en
början redovisa de direktiv, som jag anser böra gälla för den sammanfattande
utredningen i skolfrågorna. I anslutning därtill kommer jag att behandla
frågan om en tidsplan till vägledning för planeringen för enhetsskolans
allmänna genomförande samt vissa därmed sammanhängande spörsmål
rörande försöksverksamheten under den återstående övergångstiden
före enhetsskolans genomförande. I ett senare avsnitt upptar jag vidare
frågan om särskilda statliga försöksskolor.

Beträffande den sammanfattande utredningen i skolfrågorna
får jag anföra följande.

Det ansågs icke nödvändigt att i 1950 års principbeslut definiera begreppet
enhetsskola, men enligt uttalande av det särskilda utskott, som förberedde
riksdagsbeslutet, innebär enhetsskoleprincipen, »att den obligatoriska
barna- och ungdomsundervisningen sammanhålles i ett sammangjutet
organiskt skolsystem, där varje uppväxande individ, oberoende av bostadsort
och av föräldrarnas sociala och ekonomiska ställning, i en på bästa sätt
tillrättalagd studiegång får, där så påkallas med det allmännas stöd, den
utbildning, för vilken hans begåvning, krafter och anlag göra honom lämpad».
Ett på enhetsskoleprincipen byggt skolsystem borde framstå som en
åt alla håll öppen, demokratisk medborgarskola, där de uppväxande skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1957

erhålla utbildning efter sina gåvor och förutsättningar utan att sorteras
upp efter sin yttre startpunkt i livet. Enhetsskolans allmänna genomförande
borde föregås av omfattande och objektivt ledda försök. I den mån försöksverksamheten
ådagalade lämpligheten, skulle enhetsskolan i sinom tid
ersätta folkskolan, fortsättningsskolan, den högre folkskolan, den kommunala
mellanskolan och realskolan.

I vissa huvudkonturer framstod den nioåriga skolan rätt tydligt redan
vid riksdagsbehandlingen år 1950. Den skulle sålunda enligt principbeslutet
vara uppdelad i tre stadier, vart och ett i regel omfattande tre år, och undervisningen
på varje stadium skulle i första hand bestridas av lärare, som särskilt
utbildats för undervisning huvudsakligen på stadiet i fråga. Undervisning
i engelska skulle meddelas från och med femte klassen. Handledning
i praktiska ämnen skulle förekomma på enhetsskolans olika stadier. I klasserna
7 och 8 skulle inrymmas yrkesorientering. Senast i klass 9 skulle i nära
kontakt med yrkeslivet anordnas en förberedande yrkesutbildning eller,
där förhållandena motiverade detta, en allmänpraktisk utbildning. För
elever i nionde klassen, som icke valde utbildning av detta slag, skulle teoretisk
undervisning vara anordnad med eller utan anknytning till fortsatt
utbildning på gymnasium.

Ingenting i de nu föreliggande erfarenheterna ger mig anledning att ställa
dessa allmänna riktlinjer under debatt.

På andra punkter var läget år 1950 mera oklart; särskilt gällde detta differentieringen
i klasserna närmast under den nionde och vissa frågor rörande
skolans inre arbete. I dessa avseenden borde försöksverksamheten få fälla
utslaget. Försöken borde få en sådan omfattning och planläggning, att de
komme att allsidigt belysa de organisatoriska och pedagogiska spörsmål,
som vore förknippade med elevmaterialets anlagsdifferentiering. Olika former
av linje-, klass- och ämnesdifferentiering borde prövas. Försöksverksamheten
skulle i sin helhet ledas och redovisas av skolöverstyrelsen.

Utskottet sammanfattade sina intentioner i fråga om försöksverksamheten
i ett uttalande, som i riksdagens beslut placerades omedelbart efter
principbeslutet om enhetsskolan och hade följande lydelse: »Allsidiga försök
skola anställas angående de för enhetsskolan ändamålsenliga organisationsoch
arbetsformerna, såsom angående elevmaterialets och lärokursens differentiering
med hänsyn till lärjungarnas anlag, angående skolans inre arbete
och angående lärjungars intagning i enhetsskolan på grundval av skolmognadsprov.
»

I dessa alltjämt omstridda frågor fordras i dagens läge ytterligare överväganden,
grundade på de samlade erfarenheterna från enhetsskoleförsöken
ute i landet.

Försöksverksamheten skulle icke uteslutande syssla med enhetsskolan.
Försök skulle anställas även vid de äldre skolformerna och gälla såväl
deras utveckling under övergångstiden som frågor av allmän betydelse för

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 nr 1957

skolans och den enskilda skolformens uppgifter. I principbeslutet nämndes
särskilt, att försök skulle göras med olika former av praktiska realskolor
och att den lämpliga anknytningen till enhetsskolan av skolor för yrkesundervisning
och praktiska realskolor skulle ytterligare övervägas och under
försökstiden prövas.

Av naturliga skäl har försöksverksamheten inom de sedan länge fullt
utbyggda äldre skolformerna snabbare än enhetsskoleförsöken lett till resultat
på enskilda punkter. Bland de i försöksverksamheten utprovade anordningar,
som av statsmakterna redan godkänts till allmänt genomförande,
kan nämnas den s. k. särskilda realexamen, den organiserade läxhjälpen vid
vissa högre skolor och linjedelningen på flickskolans högstadium. Orienteringskurserna
i de naturvetenskapliga ämnena i gymnasiets båda högsta
ringar har ävenledes utexperimenterats i försöksverksamheten. Jämväl försöken
med särskild prövning i studentexamen för läroverkens egna elever
har gett positiva resultat, som torde möjliggöra att anordningen inom en
nära framtid inordnas som en normal del av gymnasiets arbetsprogram.

Jag skall dock icke dröja vid denna del av försöksverksamheten. Min
avsikt vid detta tillfälle är att ställa de egentliga enhetsskoleproblemen i
blickpunkten. De högre skolorna av äldre typ kommer jag i detta sammanhang
att beröra endast i den mån deras organisation påverkas av enhetsskolans
framväxande eller särskilda problem uppstått i fråga om deras
anknytning till denna.

I 1950 års skolproposition förklarade sig dåvarande departementschefen
anse, att en sammanfattande utredning i differentieringsfrågan borde komma
till stånd »mot slutet av 1950-talet». Från många håll har dock påyrkats
snabbare åtgärder för att få till stånd ett klarläggande och en objektiv bedömning
av försöksverksamhetens resultat. Redan i en interpellationsdebatt
i april 1953 ansåg jag mig kunna ställa i utsikt, att utredningen skulle påbörjas
något tidigare. I propositionen 1956: 80 tillkännagav jag min avsikt
att inom en nära framtid föranstalta om en sammanfattande utredning av
skolfrågorna i vissa avseenden.

Vid 1956 ars riksdag hade en överblickande utredning av skolfrågorna
förordats jämväl i väckta motioner (I: 421 och II: 513). Utredningens första
uppgift borde enligt motionärerna vara att allsidigt belysa den obligatoriska
skolans mål och uppgifter i nutidssamhället. Den skulle vidare ta ställning
till resultaten av verksamheten i försöksdistrikten och de jämförelser mellan
denna och hittillsvarande skolformer, som låter sig göra. Slutligen skulle
den utarbeta förslag till organisationsformer, timplaner och huvudmoment
för en obligatorisk, organisatoriskt sammanhållen nioårig skola. Undersökningarna
rörande skolans mål och därmed sammanhängande allmänna
frågor beräknades ta i anspråk tiden fram till 1959. Vid utgången av läsåret
1958/59 borde skolöverstyrelsens försöksavdelning i samarbete med chefen

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

för lärarhögskolans pedagogiska institution utarbeta en sammanfattande
rapport om försöken med nioårig enhetsskola. Denna rapport skulle läggas
till grund för utredningens ställningstagande till den framtida skolorganisationen.

Statsutskottet (utlåtande nr 102) tillstyrkte tillsättande av en sammanfattande
utredning i skolfrågorna. Utskottet underströk därvid bland annat
vikten av att skolans målsättning avvägdes bland annat mot bakgrunden
av en precisering av vad skolan bör ge de unga för deras kommande yrkesverksamhet.
Det vore sålunda angeläget, att kompetensfordringarna för
olika yrkesområden ingående belystes, både genom utredningens egna
undersökningar och genom införskaffande av förslag och måhända också
mera bindande utfästelser i detta hänseende från representanter för samhällets
olika yrkesområden. Utredningen borde tillsättas så snart som möjligt
och utredningsarbetet — som borde ske i intim kontakt med skolöverstyrelsens
försöksavdelning och lärarhögskolans pedagogiska institution —
borde vara avslutat i sådan tid, att därpå grundat förslag skulle kunna föreläggas
riksdagen tidigast möjligt i början av 1960-talet och senast år 1962.

Den rätta tidpunkten för att igångsätta den sålunda planerade utredningen
är enligt min mening nu inne.

Självfallet innebär detta icke, att försöksverksamheten nu kan upphöra
eller skäras ned. Det erfarenhetsmaterial, som under försöksverksamheten
har insamlats, är i vissa delar rikhaltigt men i andra avseenden mer eller
mindre knappt. I fråga om enhetsskolesystemets verkningar i klasserna 1—8
föreligger redan rätt omfattande erfarenheter. Försöksverksamheten rörande
klass 9, som påbörjades först läsåret 1953/54, torde kunna ge besked om
ändamålsenligheten i stora drag av den prövade uppdelningen på de tre
huvudlinjerna 9 g, 9 a och 9 y men har ännu knappast nått den utveckling,
som är önskvärd för bedömandet av vissa icke oviktiga organisationsdetaljer.
Särskilt gäller detta en sådan skolorganisatorisk nyhet som den förberedande
yrkesutbildningen i 9 y. Ännu mera begränsat är erfarenlietsmaterialet
rörande enhetsskolelevernas fortsatta studier; ingen elev från enhetsskolan
kan ännu ha avlagt studentexamen, om han följt den vanliga tidtabellen.
Slutligen är ökad erfarenhet nödvändig i fråga om den interkommunala
samverkan, som fordras för den fulla utvecklingen av en nioårig obligatorisk
skola.

Genomförandet av den planerade utredningen är således beroende även
av material, som endast kan tillhandahållas genom fortsättande och utbyggande
av försöksverksamheten; ytterligare erfarenheter kan komma till
nytta vid de därpå följande förberedelserna för det blivande riksdagsbeslutet.

Under de närmaste åren kommer kraven på försöksverksamheten av allt
att döma att skärpas. Utredningen kommer under arbetets gång högst san -

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

nolikt att ställas inför problem, som behöver belysas genom ytterligare
undersökningar eller genom bearbetningar och sammanfattningar av redan
insamlat material. I många fall torde hänvändelser under hand till skolöverstyrelsens
försöksavdelning, lärarhögskolans pedagogiska institution
eller andra på området verksamma institutioner vara tillräckliga för att de
erforderliga försöken eller sammanfattningarna skall komma till stånd. I
andra fall, exempelvis om särskilda anslag är erforderliga, har utredningen
att underställa sina önskemål Kungl. Maj:ts prövning. Detsamma bör i
regel ske, om utredningen finner, att undersökningar och observationer, som
måste utsträckas över flera år och alltså icke kan komma till omedelbar
användning under utredningens gång, likväl bör företagas med hänsyn till
framtida behov.

Jag har intet att invända mot att utredningen inledes med undersökningar
rörande skolans mål och uppgifter i nutidssamhället. Ingående undersökningar
av detta slag utfördes senast i början av 1940-talet av den då
arbetande skolutredningen. Samhället och samhällslivet förändras dock i
våra dagar snabbt. Den nya utredningen måste beakta dessa förändringar
och därvid vara vaken jämväl för tidstendenser, som först i en framtid kan
väntas nå sin fulla utveckling. Kursinnehåll och arbetsmetoder måste därför
tid efter annan omprövas med hänsyn till sin ändamålsenlighet för den
unga generationens start i det nya samhället.

Det är icke min mening, att utredningen skall ge sig in på att utarbeta
någon skolans eller skolarbetets filosofi. Mycket litet är i praktiken vunnet
genom allmänt hållna principuttalanden i uppfostrings- och undervisningsfrågor.
Först i den mån de principiella övervägandena utmynnar i konkreta
förslag öppnas vägen in i det praktiska skollivet. Givetvis måste de principiella
grunderna för utredningens förslag i korthet redovisas, men arbetet
bör alldeles övervägande vara inriktat på att åstadkomma genomtänkta
praktiska organisationsförslag. Samma praktiska inriktning bör känneteckna
utredningens undersökningar rörande skolans uppgifter i samhället.
Statsutskottet synes dela denna mening, då utskottet såsom exempel på
utredningsuppgifterna nämner en ingående belysning av kompetensfordringarna
för olika yrkesområden, kombinerad med införskaffande av''förslag
och eventuellt bindande utfästelser från de olika yrkesområdenas representanter.

Över huvud måste utredningens arbete i mycket hög grad präglas av att
vi nu står i slutskedet av den reformcykel, som påbörjades med tillsättandet
av 1940 års skolutredning. Det gäller nu framför allt att dra ut de praktiska
konsekvenserna av detta omfattande arbete och att efter övergångstidens
provisorier färdigställa ritningarna till ett organisatoriskt sammanhållet
skolsystem på det område försöksverksamheten täcker.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

Däri ligger en begränsning av arbetsuppgifterna. En helt förutsättningslös,
allsidig utredning av samhällets behov av undervisning och utbildning
skulle icke kunna undgå att länka in arbetet även på skolfrågor, som ligger
utanför 1950-talets försöksverksamhet. Dit hör exempelvis förskolefrågorna.
Arbetsprogrammet för den planerade utredningen är dock så omfattande,
att det med hänsyn till arbetets organisation och praktiska genomförbarhet
ter sig föga rationellt att nu öka ut det med arbetskrävande utredningsuppgifter,
som faller helt utanför ramen av 1950 års försöksverksamhet. Gränsen
mellan förskolans och småskolans arbetsområden bör således icke nu
ändras.

1946 års skolkommission ägnade ett avsnitt av sitt principbetänkande
åt frågan om barnens skolmognad och intagning i enhetsskolan (s. 187—
192). Särskilt hade ett intagningsförfarande med inslag av skolmognadsprov
fångat kommissionens intresse. Praxis på området borde visserligen
icke fastlåsas vare sig till detta eller något annat standardutförande, men
försök borde anställas i varierande utförande. I anslutning härtill beslöt
riksdagen, att i den av skolöverstyrelsen ledda försöksverksamheten skulle
ingå försök angående intagning av elever i enhetsskolan på basis av skolmognadsprov.

Intagningen av ett barn i småskolan kan självfallet icke ensidigt grundas
på den ena eller andra psykiska delfunktionen. Barnet måste bedömas som
helhet — som den komplicerade organism det i verkligheten är. Skolarbetet
ställer inte bara vissa minimikrav på barnets teoretiska intelligens utan
också på dess uthållighet, koncentrationsförmåga och behärskning av rörelseimpulserna,
på dess förmåga att glida in i klassens sociala sammanhang
och på dess rent fysiska utveckling. Skolmognadsprovet är endast ett hjälpmedel
vid bedömningen, huruvida barnets utveckling i dess helhet så mycket
avviker från det för åldern normala, att undantag från den vanliga
tidtabellen eller särskilda åtgärder i övrigt bör vidtagas till barnets bästa.

Meningarna om skolmognadsprovens värde går dock rätt mycket isär.
Utredningen bör ta del av de erfarenheter av skolmognadsproven och intagningsproceduren
i övrigt, som gjorts inom och utom den organiserade
försöksverksamheten, samt efter de kompletterande undersökningar, som
kan befinnas påkallade, granska nuvarande bestämmelser om intagning av
elever i enhetsskolan och framlägga de förslag, vartill denna granskning
kan leda.

Huvudparten av utredningens samlade arbete måste iignas den nya skolans
struktur. De individuella olikheter mellan eleverna, som redan vid intagningen
påkallar skolans uppmärksamhet, blir under de nio obligatoriska
åren successivt allt mer utpräglade. Elevmaterialet differentieras, kraven
på lärarens förmåga att differentiera sin undervisning växer därmed också,
och slutligen måste även organisatoriska hjälpmedel tillgripas: skolan själv

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 106.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 106 år 1957

måste mer eller mindre djupgående differentieras. En stor del av den allmänna
debatten om enhetsskolan har gällt dessa differentieringsproblem.

Bedömningen av den fortskridande psykiska differentieringen inom den
uppväxande generationen är till stor del en vetenskaplig fråga. 1940 års
skolutredning inhämtade utlåtanden från psykologisk och skolhygienisk
expertis och sökte kontakt jämväl med de erfarenheter, som gjorts i samband
med skolungdomens vägledning till utbildning och yrke. På skolkommissionens
initiativ utfördes sedermera omfattande undersökningar rörande
begåvningsstruktur och faktoriell mognad hos svensk skolungdom. Dessa
undersökningar torde ha utgjort ett av fundamenten för kommissionens
organisationsförslag.

Skolkommissionens grunduppfattning synes ha varit, att den teoretiska
begåvningen visserligen framträder tämligen tidigt men att den praktiska
begåvningen mognar avsevärt senare och att elevernas yrkesplaner först
efter puberteten når erforderlig stadga och realism. Kommissionen önskade
därför sammanhålla eleverna så länge som möjligt. I klass 7 skulle eleverna
träffa det första fria ämnesvalet, då de kunde välja mellan tyska, en svensk
övningskurs och ett praktiskt ämne, i klass 8 gjordes två ämnen valfria, men
först i klass 9 infördes en linjedelning, som för det stora flertalet av eleverna
i 9 y tillika innebar ett förberedande yrkesval.

Utredningen bör nu undersöka, i vad män fortsatta forskningar fogat
nya drag till den utvecklingspsykologiska bakgrund, mot vilken vårt skolsystem
måste ses. I detta syfte bör erforderlig expertis åter tagas till råds.

Det ligger dock i sakens natur, att utvecklingspsykologiska överväganden
inte gärna kan till alla delar diktera lösningen av ett så vittförgrenat samhällsproblem
som skolans ändamålsenliga organisation. I största allmänhet
kan det väl sägas, att den första organisatoriska differentieringen i skolan
icke kan företagas före den ålder, vid vilken de grundläggande psykiska förutsättningarna
kan med nöjaktig säkerhet mätas eller eljest fastställas, och
att även efter denna tidpunkt eleverna i en klass bör hållas samman, så
länge differenserna inte är större än att eleverna kan med gott utbyte sysselsättas
inom klassens ram och där få utlopp för sina krafter och användning
för sina gåvor. Huru länge detta kan ske beror dock inte endast på det
psykiska utvecklingsförloppet utan också på lärarens förmåga och på de
hjälpmedel, som står till hans förfogande vid undervisningen.

Icke heller förloppet vid utformningen av de uppväxandes yrkesplaner
bestämmer problemet mer än till en viss grad. Man kan visserligen konstatera,
att en åtstramning av de från början orealistiska yrkesönskningarna
successivt äger rum under uppväxtåren, men ännu bland universitetsstudenterna
är framtidsplanerna icke alltid särdeles stabila. Skolan kan icke
vänta sig, att eleverna ens vid inträdet i nionde klassen allmänt skall ha
nått fram till preciserade yrkesplaner. De studiealternativ, som befinnes
nödvändiga för klasserna nedanför den nionde, måste konstrueras för ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957 51

elevklientel, vars psykiska differentiering redan är ett faktum men vars
yrkesplaner är i hög grad omogna.

Jag vågar givetvis icke uttala någon bestämd mening om i vilken riktning
experternas utlåtanden under sådana omständigheter kommer att gå.
Skolöverstyrelsen synes för sin del anse, att en rikare differentiering av enhetsskolans
högstadium är både önskvärd och möjlig. Denna uppfattning
kom till uttryck redan i försöksredogörelsen för läsåret 1952/53, där överstyrelsen
såsom en av försöksverksamhetens centrala uppgifter på detta
stadium angav utexperimenterandet av fler utbildningsalternativ, vilka
med hänsyn till inriktning och svårighetsgrad borde vara mera olika än de
dittills prövade. I den nu föreliggande försöksrapporten för läsåret 1955/56
har överstyrelsen upprepat denna deklaration i mycket bestämda ordalag.
»Den stora begåvningsvariation, som elevklientelet på enhetsskolans högstadium
faktiskt uppvisar, ger», säger överstyrelsen, »anledning till den
allmänna slutsatsen, att en differentiering av eleverna på endast tre linjer
— den gymnasieförberedande, den allmänna och den yrkesförberedande —
icke på långt när är tillräcklig. Det behövs också en mera markerad differentiering
inom dessa linjer.»

Så snart den blivande utredningen från de principiella övervägandena
övergår till organisationsfrågorna, anmäler sig emellertid spörsmålet, huru
den differentiering, som befunnits önskvärd, i praktiken skall åstadkommas.
Sedan länge har två meningsriktningar stått emot varandra. Den ena vill
lägga huvudansvaret för undervisningens differentiering på den enskilde
läraren och inskränka den yttre, organisatoriska differentieringen. Den
andra begär mindre av läraren men fordrar en desto rikare linjeorganisation.

Skolkommissionen tillrådde den förra lösningen. Läraravdelningarna
borde, såsom jag redan nämnt, i de flesta ämnen kunna sammanhållas till
och med klass 8. Läraren tillerkändes den största frihet i undervisningen och
förutsattes så kunna inom den orubbade klassens ram tillgodose hela skalan
av individuella studiebehov. I 1950 års proposition fann dåvarande ecklesiastikministern
det med hänsyn till landsbygdens skolförhållanden angeläget
att på allvar pröva framkomligheten av denna väg. Han förutsatte därvid
ett målmedvetet metodiskt planeringsarbete, som skulle sträcka sig över
gott och väl ett årtionde och gå rätt långt ut i undervisningsarbetets konkreta
detaljer.

I den praktiska försöksverksamheten har eleverna i klasserna 7 och 8 likväl
vanligen grupperats efter tillvalsämnena. Odifferentierade avdelningar
har kommit till stånd endast i ringa omfattning, och någon sammanfattande
redogörelse för erfarenheterna av undervisningen i sådana avdelningar synes
icke ha utarbetats. Ehuru det således icke är möjligt att på denna punkt
hänvisa till erfarenheter av direkta försök, synes mig försöksverksamheten,
tagen som helhet, ha ådagalagt, att förutsättningarna för en allmän lösning
av diffcrentieringsfrågorna på detta stadium inom klassens ram för när -

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

varande icke är till finnandes. Organisatoriska hjälpmedel måste tagas i
anspråk i större utsträckning än som från början förutsetts.

I samma mån som kraven på organisatorisk differentiering växer, stiger
emellertid anspråken på det folkmängdsunderlag, som skall uppbära en försöksskolas
högstadium. De nuvarande kommunala enheterna vore i allmänhet
stora nog, om centralskolorna anordnades med odifferentierade avdelningar.
Endast för den förberedande yrkesutbildningen i 9 y skulle då interkommunal
samverkan i större omfattning obetingat fordras. Med stigande
differentieringsgrad kompliceras emellertid skolorganisationen hastigt, kraven
på skolskjutsar, skolhem och elevinackordering växer, de nuvarande
kommunerna blir för små som planeringsenheter, och interkommunal samverkan
måste tillgripas i en omfattning, som — om den drives för långt —
kan bli mer eller mindre svårmanövrerad.

Alltför vittgående slutsatser kan dock icke dragas av de hittills konstaterade
organisatoriska svårigheterna. Nya möjligheter att på ett fullt tillfredsställande
sätt lösa de mindre skoldistriktens skolfrågor öppnar sig,
sedan den nyligen antagna skolstyrelselagen trätt i kraft. De blivande länsskolnämnderna
utrustas med betydande befogenheter att påverka och leda
det interkommunala samarbete, som fordras för enhetsskolans och yrkesundervisningens
utveckling. Förutsättningarna för genomförande av organisatoriska
differentieringsanordningar inom skolväsendet måste numera
bedömas som avgjort gynnsammare än vid den tidpunkt, då skolkommissionen
utarbetade sitt förslag.

Utredningens mest krävande uppgift och om man så vill kärnpunkten i
dess arbete är den förnyade avvägningen mellan inre, pedagogisk och yttre,
organisatorisk differentiering. Enligt min mening måste dessa hjälpmedel
båda utnyttjas, om det skall bli möjligt att väl anpassa skolarbetet efter
elevernas med stigande ålder alltmer särpräglade individualiteter.

Lärarens medverkan till en differentiering inom klassens ram måste alltjämt
kunna påräknas; den är ingen nyhet för vår tid. Vad läraren kan
åstadkomma beror dock i icke ringa grad av de hjälpmedel, som ställs till
hans förfogande. De avancerade formerna av differentiering inom klassens
ram förutsätter studieplaner i olika alternativ och nödig teknisk utrustning,
men framför allt måste det finnas läroböcker, som utarbetats med tanke på
ett differentierande arbetssätt, läseböcker och annat läsmaterial för eleverna
och systematiskt utarbetade uppgifter för grupparbete och individuellt arbete.
Samma hjälpmedel är av värde även för en undervisning, som mera
försiktigt avviker från det traditionella. För halten av utredningens arbete
är det av största betydelse, att den kommer fram till en fullt realistisk uppfattning
om vad genomsnittsläraren kan prestera under olika förhållanden.
I den mån utredningen under loppet av sitt arbete konstaterar brister i
skolornas utrustning, som kan tänkas hämma utvecklingen mot ett friare

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 106 år 1957

och mera differentierat arbetssätt, förväntar jag, att utredningen framlägger
förslag till avhjälpande av dylika brister.

Icke mindre viktigt är dock, att utredningen, när den föreslår organisatoriska
differentieringsåtgärder, noggrant genomstuderar åtgärdernas praktiska
och ekonomiska konsekvenser i distrikt av olika struktur. Särskilt
måste landsbygdsförhållandena uppmärksammas. Skolstyrelseutrednmgen
undersökte i sitt betänkande (SOU 1955: 31 s. 231—238) storleken av det
befolkningsunderlag, som fordrades för den nuvarande enhetsskolan samt
för yrkesskolor, gymnasier och vissa andra skolformer, och bedömde på
denna grund omfattningen av det interkommunala arbete, som kunde väntas
bli erforderligt på skolans område. Skolöverstyrelsen har nyligen tillkallat
sakkunniga för utredning av glesbygdernas skolfrågor. Enligt direktiven
skall dessa sakkunniga undersöka möjligheterna att på olika sätt begränsa
den internatverksamhet, som är nödvändig i glesbygderna; bland annat
skulle ambulerande lärare, koncentrationsläsning i vissa ämnen samt radiooch
korrespondensundervisning kunna komma till användning i detta syfte.
Den utredning, som jag nu ämnar föreslå, bör hos överstyrelsen göra sig
underrättad om gången och resultatet av de sakkunnigas arbete. Hur långt
utredningen kan driva den organisatoriska differentieringen torde i hög
grad komma att bero av de krav sådana anordningar ställer på befolkningsunderlaget
och därmed på de olika formerna av centralisering. I varje fall
måste huvudförslagen vara väl användbara även inom ett för landsbygden
avsett fullgott skolsystem.

Ingen tvekan kan råda om att förberedande yrkesutbildning i större eller
mindre utsträckning bör ingå i det differentierade högstadiets arbetsprogram.
Elevernas yrkesval förberedes för närvarande genom en yrkesorienterande
undervisning inom ramen för ämnet samhällskunskap, s.k. teoretisk
yrkesorientering. I klass 8 kan de elever, som så önskar, upptaga praktisk
yrkesorientering såsom tillvalsämne. De får då tillfälle att genom vistelse
i yrkesmiljö under sammanlagt fyra veckor praktiskt lära känna nagra
yrken. Den praktiska yrkesorienteringen tycks vara populär som tillvalsämne.
Under läsåret 1955/56 deltog inte mindre än 75 procent av pojkarna
och 65 procent av flickorna. De omkring 56 procent av eleverna, som sedan
övergår till 9 y, kan välja mellan skilda yrkesalternativ, fler eller färre alltefter
skoldistriktets resurser. Den av skolöverstyrelsen år 1955 fastställda
förebilden till timplan för klassen upptar 8 olika grenar, av vilka flertalet
kan förekomma i två eller flera varianter. Ett av utbildningsalternativen är
den allmänpraktiska utbildning, som främst är avsedd för elever, vilka ännu
är odeciderade eller av någon anledning inte kan draga nytta av de erbjudna
yrkcsalternativen. Sakkunniga inom skolöverstyrelsen arbetar för närvarande
med denna utbildningstyps ändamålsenliga utformning.

Yrkesarbetet i 9 y utgöres i viss utsträckning av praktik hos enskilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

företagare. Det kan också fullgöras i yrkesskolor av olika slag. Läsåret
1955/56 erhöll 19 procent av eleverna i 9 y undervisning i kommunala eller
enskilda yrkesskolor.

I vissa remissyttranden över skolkommissionens betänkande och i motioner
vid 1950 års riksdag föreslogs, att den förberedande yrkesutbildningen
skulle påbörjas ett år tidigare, alltså i klass 8. Särskilda utskottet
ställde sig dock betänksamt. Utskottet ville emellertid under vissa förutsättningar
inte avstyrka försök med att låta klart yrkesmogna och välbegåvade
elever påbörja en förberedande yrkesutbildning redan i åttonde klassen.

Försöksverksamheten bör nu kunna ge ett säkrare underlag för bedömandet
av dessa spörsmål. Onekligen kan goda allmänpedagogiska skäl åberopas
för en förstärkning av den praktiskt orienterade undervisningen i
klass 8 åtminstone för vissa elevgrupper. De uppväxande har vid denna
ålder ett starkt behov av kroppsrörelse och praktisk sysselsättning, teoretiska
studier bjuder emot mer eller mindre, skolledan är särskilt utbredd i
denna klass. Om skolans resurser räckte till för en yrkesutbildning i vidgad
omfattning, kunde man måhända diskutera att påbörja den tidigare. I den
mån praktik i näringslivet måste begagnas för utbildningen, inställer sig
dock alltjämt de betänkligheter, åt vilka särskilda utskottet år 1950 gav
uttryck. Skolöverstyrelsen nämner i sin senaste försöksrapport, att anskaffandet
av praktikplatser för yrkesorienteringen i klass 8 berett lärarna de
största svårigheterna. När utredningen nu tar ställning till frågan, måste,
synes det mig, utgångspunkten vara vad skolan på egen hand kan åstadkomma
för dessa elever med de hjälpmedel, som på rimlig tid kan ställas
till dess förfogande.

Om i fortsättningen liksom hittills yrkesundervisningen i klass 8 i stort
sett måste inskränkas till yrkesorientering, torde redan nu en tämligen fast
grund vara lagd för dess organisation, även om anstalterna för den erforderliga
anlagsprövningen kan behöva förbättras. Erfarenheterna från den
förberedande yrkesutbildningen i 9 y är ännu så länge mera flytande. Utredningen
bör vara beredd att successivt upptaga de frågor rörande denna utbildning
och dess hjälpmedel, som anmäler sig under den fortsatta försöksverksamheten.

Enligt 1950 års principbeslut skulle även yrkesskolornas anknytning till
enhetsskolan övervägas och under försökstiden prövas. Denna fråga har
redan behandlats av 1952 års yrkesutbildningssakkunniga i vad avser industri,
hantverk, handel och husligt arbete (SOU 1954: 11). Anknytningen
av yrkesskolorna på jordbrukets område ligger under utredning hos 1955
åxs lantbruksundervisningskommitté, och motsvarande problem på den
lägre skogsundervisningens område beredes av 1956 års skogsskoleutredning.
Det synes därför icke nödvändigt för den nya utredningen att på sitt program
upptaga frågor rörande yrkesskolornas anknytning till enhetsskolan.
Därest under utredningens gång något spörsmål av detta slag aktualiseras,

Kungl. May.ts ''proposition nr 106 år 1957

bör utredningen hos chefen för ecklesiastikdepartementet på lämpligt sätt
anmäla vad som förekommit.

Behovet av en alhtiän linje i den nioåriga skolan har kommit till uttryck
i försöksskolans klass 9 a. I förarbetena för 1950 års principbeslut framstår
denna linjes uppgifter knappast med samma skärpa och självklarhet som
de yrkesförberedande och gymnasieförberedande linjernas. Enligt skolkommissionen
är den avsedd för elever, som önskar fortsatt teoretisk utbildning
i klass 9 men inte ämnar fortsätta på gymnasium. Elevbesättningen i klass
9 a skulle alltså närmast motsvara den elevgrupp, som hittills avslutat studierna
med realexamen. Vid de planerade undersökningarna rörande skolans
mål och det däremot svarande kursinnehållet bör utredningen särskilt uppmärksamma
frågan om den allmänna linjens ställning i skolsystemet och
uppgifter i samhället. Icke minst bör linjens speciella problem beaktas vid
den undersökning rörande kompetensfordringarna för olika yrkesområden,
som utredningen i enlighet med riksdagens uttalade önskemål bör företaga.

I den allmänna debatten har enhetsskolans lämplighet som gymnasieförberedande
skolform kommit att inta det hittills största rummet. Skolöverstyrelsen
anställde läsåret 1952/53 jämförande kunskapsprov i vissa grenar
av ämnena modersmålet, engelska, tyska och matematik, varvid elever, som
läste två språk i enhetsskolans klass 8, ställdes mot jämnåriga elever i realskolans
näst högsta klass. Påföljande år fick de elever, som övergått till
9g — utan att i förväg ha underrättats — deltaga i vårens realexamensskrivning
i engelska. 1 bada fallen gav försöken klara utslag till realskolegruppens
förmån. De konstaterade differenserna var med ett par undantag
statistiskt säkerställda och i vissa fall betydande.

Tolkningen av differenserna är däremot mera tveksam. Vid den tidpunkt,
då försöken anställdes, fanns ännu inga ordinarie lärartjänster på försöksskolornas
högstadium. I stor utsträckning sköttes undervisningen antingen
av akademiskt utbildade lärare utan praktisk lärarutbildning och med
mycket obetydlig lärarerfarenhet eller av folkskollärare utan vidareutbildning
för högstadiet. Enhetsskolan hade ännu icke hunnit få en stabiliserad
lärarkår med inträning på de specialproblem, som är utmärkande för skolformen.
Andra omständigheter kan ha medverkat. Skolöverstyrelsen framhåller
i sin försöksredogörelse, att vid denna tidpunkt klasserna 9 a och 9 g
ännu i de allra flesta fall måste undervisas gemensamt samt att kurserna i
enhetsskolan var upplagda med delvis andra syftemål än i realskolan och i
praktiken icke torde ha differentierats efter skilda elevgruppers behov i den
utsträckning, som förutsatts vid försöksverksamhetens startande.

De försök, som jag här berört, gällde den första, ännu fåtaliga elevårgången
vid försöksskolorna. Det kan erinras om att de kommunala mellanskolorna
under sin första verksamhetstid hade liknande svårigheter att
hävda sig i konkurrensen med de äldre läroverken. Ännu på 20-talet stod

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

striden het om de kommunala mellanskolorna. I våra dagar synes värdet
av deras arbetsinsatser icke längre ifrågasättas.

Åtskilligt har redan gjorts för att avhjälpa de brister, som vid de första
försöken konstaterades hos försöksskolorna. Jämlikt beslut av 1954 års riksdag
har ordinarie lärartjänster numera inrättats på enhetsskolans högstadium.
Möjligheterna att ge 9 g separat undervisning har vidgats, särskilt
i de såsom grund för gymnasiestudierna viktigaste ämnena. Skolöverstyrelsen
har fastställt nya timplaner och huvudmoment för försöksskolorna; de
upptar i moderna språk, matematik, fysik och kemi alternativkurser, som
bättre än de tidigare kursföreskrifterna tillgodoser de gymnasieinriktade
elevernas behov. Läroböcker, som planlagts efter enhetsskolans förhållanden,
har successivt utkommit. Det kan förväntas, att dessa åtgärder allteftersom
de hinner verka, skall öka undervisningens effektivitet.

Utredningen har självfallet att uppmärksamma de fortsatta erfarenheterna
av nämnda åtgärder och behovet av sådana ytterligare anordningar, som
befinnes erforderliga för att den undervisning, som avslutas med genomgång
av klass 9 g, skall utgöra en tillfredsställande grund för fortsatta gymnasiestudier.

Vilka förslag som därvid än kan framkomma, ändras likväl icke utredningens
huvuduppgift, nämligen att utforma en obligatorisk nioårig skola,
där — såsom 1955 års statsutskott underströk — lika stor vikt kan fästas
vid undervisningen och utbildningen av de medelmåttiga begåvningarna,
av de väl kvalificerade och av hjälpklassklientelet; den måste ge de uppväxande
den första skolningen för livet i ett progressivt samhälle och duga
som grund både för det relativa fåtal, som genom sina uppslag ger impulserna
till framstegen, för de betydligt flera, som skall föra ut uppslagen i
praktisk tillämpning, och för de många, som genom sitt dagliga arbete sätter
oss i stånd att skörda frukterna av de nya tankarna.

I 1950 års riksdagsbeslut upptogs de praktiska realskolorna och de kommunala
flickskolorna icke bland de skolformer, som enhetsskolan skulle
ersätta. I departementschefens hemställan hade de däremot nämnts. Enhetsskolan
skulle »till viss del» ersätta även dessa skolformer.

Om den praktiska realskolan utan sammanpressning inkomponerades i
enhetsskolan, komme dess högsta klass att skjuta upp ovanför de nio obligatoriska
klasserna såsom en frivillig tionde klass. Och om flickskolan på
liknande sätt lyftes in i en skola med nio obligatoriska klasser, komme den
att sträcka sig två år utöver den egentliga skolpliktstiden; två frivilliga
klasser måste alltså organiseras, en tionde och en elfte. Den obligatoriska
skolan skulle da ha övertagit en del av dessa skolformers uppgifter, men
icke alla — det var tankegången i 1950 års skolproposition.

En sådan problemställning är naturligtvis icke unik. Den obligatoriska

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

sexåriga folkskolan fick redan på 1890-talet en frivillig överbyggnad i folkskolans
högre avdelning. Om den skola, som nu är i vardande, skall inrymma
jämväl den praktiska realskolans och flickskolans studiemål, måste dess nio
obligatoriska klasser på samma sätt kompletteras med frivilliga överbyggnader.

Enligt skolkommissionen skulle de praktiska realskolorna vara uppdelade
i två stadier. Det lägre stadiet skulle bestå av vanliga odifferentierade avdelningar
av enhetsskolans sjunde och åttonde klasser. Endast det högre
stadiet, som skulle omfatta de nionde och tionde skolåren, finge alltså en
mera speciell och yrkesinriktad prägel. Eu utbyggnad av skolformen med
ett elfte skolår borde övervägas. Vid slutet av nionde klassen borde en avgångsetapp
anordnas för dem som ville lämna skolan vid skolpliktstidens
slut.

Enligt beslut av 1956 års riksdag kan en dylik avgångsetapp anordnas
efter den nuvarande praktiska realskolans tredje klass och examensfria treåriga
linjer upptagas i organisationen. Någon praktisk realskola av den typ
skolkommissionen tänkte sig har däremot ännu icke organiserats. Sannolikt
har skolmännen ute på fältet ansett det omöjligt att uppskjuta studiet av
linjernas karaktärsämnen så länge som till nionde skolåret. Skulle utredningen
vid sin prövning av skolorganisationen i dess helhet finna sig böra
föreslå en tidigare differentiering av högstadiet än den av skolkommissionen
förordade, bör det bli möjligt att lösa anknytningsproblemet utan alltför
stora rubbningar i skoltypens hittillsvarande studiegång. Under alla
omständigheter måste dock formerna för lärogångens avslutande omprövas.
Den nuvarande slutexamen är knappast den rätta formen för den avslutande
kunskapsredovisningen i en med enhetsskolan samorganiserad skolform.

Den kommunala flickskolan skulle enligt skolkommissionen uppbyggas
på ett sätt, som organisatoriskt ansluter sig till det för de praktiska realskolorna
föreslagna. Klasserna 7 och 8 skulle, i den mån de förekomme vid
flickskolorna, vara avdelningar av samma slag som i den vanliga enhetsskolan,
blott med den skillnaden, att de stode öppna endast för flickor. Den
egentliga flickskolan skulle vara treårig och omfatta klasserna 9, 10 och 11,
de båda senare frivilliga. Den skulle vid sidan av fortsatt bildningsarbete
med tonvikt på språk och humaniora även ge en viss utbildning för hemmets
uppgifter och borde med ett sådant arbetsprogram kunna tänkas
hävda sin plats vid sidan av gymnasier, yrkesskolor och andra ungdomsskolor.
Kommissionens förslag var dock i denna del icke enhälligt. Fem
av dess ledamöter ansåg, att flickskolan som särskild skolform borde avvecklas.

Särskilda utskottet vid 1950 års riksdag fann skolformens ställning på
längre sikt svårbedömlig. Hänsyn måste tagas såväl till de utbildningsalter -

Kungl. May.ts proposition nr 106 år 1957

nativ, vilka i en framtid erbjöde sig för den kvinnliga ungdomen, som till
målsmännens inställning till skolformen. Först sedan ytterligare erfarenhet
vunnits om skolformens livskraft och frågan om dess inlemmande i enhetsskolesystemet
erhållit en mera omedelbart aktualitet, borde beslut om
dess ställning fattas.

I de försöksdistrikt, som vid försöksverksamhetens början hade kommunal
flickskola, har denna vanligen fått fortsätta sin verksamhet utan andra
organisatoriska ändringar än att den sjuåriga lärokursens båda första
klasser indragits. Under Kungl. Maj:ts prövning ligger doek för närvarande
en framställning från ett försöksdistrikt att få anordna flickskolan jämväl
med en treårig linje enligt skolkommissionens mönster.

Utredningen bör nu grundligt skärskåda flickskolefrågan i dess olika aspekter.
De planerade undersökningarna rörande skolans mål bör kunna
belysa samundervisningens och den speciella flickundervisningens ställning
och värde som led i den demokratiska fostran för nutidssamhället och
underlätta för utredningen att avgöra, huruvida särskilda flieklinjer eller
flickklasser skäligen bör tillhandahållas inom den obligatoriska skolans ram
på grund av framkommande önskemål från föräldraopinionens sida. Slutligen
bör utredningen undersöka, i vad mån en speciell, inbyggd eller påbyggd
flickskola är behövlig med hänsyn till den kvinnliga ungdomens utbildning
för hem och yrke.

Den förlängda utbildning, som den kommunala flickskolan erbjuder,
torde framför allt utnyttjas av flickor, som av den ena eller andra anledningen
inte anser sig kunna sikta på studentexamen och inte heller omedelbart
kan övergå till utbildning i sitt blivande yrke. Fn närmare utredning
skulle antagligen visa, att även manlig ungdom understundom befinner sig
i en likartad situation. Skolöverstyrelsen har i en skrivelse av den 1 oktober
1956 framlagt vissa synpunkter på frågan. Det händer ej sällan, säger överstyrelsen,
att enhetsskolelever, framför allt från klass 9 a, söker sig fortsatt
utbildning i avvaktan på det definitiva yrkesvalet. Orsaken är vanligen dels
ett påtagligt känt behov av och intresse för vidare utbildning, dels föräldrarnas
uppfattning att deras barn är alltför unga för att omedelbart efter
den obligatoriska skolans slut övergå till förvärvsarbete. Överstyrelsen
åberopar i detta sammanhang även utländska erfarenheter.

Personligen anser jag det föga önskvärt, att ett tomrum uppstår mellan
den obligatoriska skolans slut och inträdet i yrket. Jag delar överstyrelsens
mening, att tillfällen till ordnade, ehuru frivilliga studier i skälig utsträckning
bör stå öppna för de unga under en sådan övergångstid, utan att dessa
skall behöva uppställa ett så högt liggande studiemål som studentexamen.
De redan berörda frågorna om överbyggnader till enhetsskolan med den
praktiska realskolans och flickskolans inriktning framstår i detta perspektiv
såsom delar av ett större sammanhang. Det kan icke längre tagas för
givet, att behoven i tillräcklig utsträckning kommer att täckas genom att

Ktiiigl. Maj:ts ''proposition nr 106 år 1957

dessa skolformer med oförändrat studiemål och i stort sett oförändrad elevbesättning
samordnas med den obligatoriska skolan. Såväl mer eller mindre
djupgående förändringar i nämnda skolformers struktur som rena nybildningar
kan befinnas önskvärda. Utredningen har alltså vid sin behandling
av frågekomplexet fria händer att föreslå även utbildningsalternativ, som
mer eller mindre radikalt skiljer sig från de redan existerande. Dock bör
utredningsarbetet, åtminstone i denna etapp, begränsas till anordningar,
som i likhet med de praktiska realskolorna och flickskolorna nära anknyter
till den gemensamma nioåriga grundskolan och kan samorganiseras med
denna.

Det sagda innebär icke något uppdrag åt utredningen att utarbeta förslag
till en allmän gymnasier ef orm. Jag har redan påpekat, att ännu så länge
endast obetydliga erfarenheter gjorts av de tidigare enhetsskolelevernas
gymnasiestudier. Försöksgymnasiernas verksamhet har hittills varit starkt
begränsad, ingen enda latinlinje har ännu upprättats vid dessa gymnasier,
och endast två av dem — Nederkalix och Kärrtorp — kan betecknas som
försöksgymnasier i trängre mening. Sakkunniga inom skolöverstyrelsen
arbetar för närvarande med skolformens undervisningsplaner. De nya timoch
kursplanerna torde kunna tagas i bruk hösten 1957. Dessa omständigheter
hänvisar de egentliga gymnasiefrågoma till en senare etapp av utredningsarbetet.
När den utredning, som nu skall tillsättas, har avslutat sitt
krävande arbete rörande enhetsskolans utgestaltning, kan fullständigare
erfarenheter väntas föreligga; vid denna tidpunkt torde också verkningarna
av 1953 års gymnasiereform kunna bedömas med större säkerhet än nu.
På Kungl. Maj:ts prövning bör bero, huruvida den utredningsetapp, som
gäller gymnasiet, vid läglig tidpunkt skall uppdragas åt förevarande utredning
eller frågan beredas på annat sätt.

Jämväl lärarutbildningsanstaltema faller utanför den utredning, som nu
avses. Den år 1954 beslutade lärarhögskolan har först detta läsår trätt i
funktion, och de äldre seminariernas angelägenheter har just utretts av den
samma år tillsatta seminarieutredningen. Ett nytt lärarutbildningsproblem
har visserligen anmälts av skolöverstyrelsen, då den ifrågasatt, att ett modifierat
ämnes- och klasslärarsystem skulle komma till användning på folkskolans
och enhetsskolans högstadium. För beredning av denna fråga, som
är av relativt brådskande natur, har emellertid särskilda sakkunniga tillkallats.
Däremot torde användningen av de skilda lärarkategorierna på
skolans olika stadier böra slutligt bedömas av den utredning, som nu tillsättes.

Jag har med det anförda uppdragit gränskonturerna för den organisatoriska
delen av utredningens verksamhet. Den skall avse den obligatoriska
nioåriga skolan och de närmast anslutande skolformer, som kan komma att
samorganiseras med denna. Samma yttre gränser gäller naturligtvis för

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

uppdragets pedagogiska del. Huru långt arbetet i detta stycke skall drivas
på den inre linjen, måste däremot delvis bli beroende av utredningens eget
bedömande.

Under en stor del av utredningsarbetet torde undersökningar angående
skolans målsättning och organisationens däremot svarande utgestaltning
komma att bedrivas parallellt och ömsesidigt påverka varandra. I slutfasen
förenas de båda arbetslinjerna, till en enda, då den organisation, som föreslås,
skall fyllas med ett kursinnehåll, som täcker skolans aktuella samhällsuppgifter,
och förutsättningar skall skapas för en sund planering av skolans
inre arbete.

Även när arbetet förts så långt, att kursinnehållet för olika stadier är i
stora drag fastställt, kräver den fortsatta pedagogiska planläggningen ganska
betydande arbetsinsatser. I praktiskt taget varje ämne är olika studieplaner
möjliga. Vare sig valet mellan dem skall träffas av utredningen, av
ämneskonferenserna eller av de enskilda lärarna, måste planerna vara
tämligen fullständigt utarbetade, när avgörandet träffas. Liksom hittills
torde det vara lämpligt att för varje ämne och klass (eller åtminstone stadium)
ämnets timtal och undervisningens huvudmoment fixeras. Därjämte
måste dock i större eller mindre utsträckning alternativkurser och olika
upplagda studieplaner utarbetas och anvisningar meddelas rörande bruket
av och valet mellan de alternativ som bjuds.

De erfarenheter, som under försöksverksamheten gjorts av skolans inre
arbete, bör av utredningen noga beaktas. Jag har redan i annat sammanhang
understrukit vikten av att utredningen i denna del av sitt arbete icke
stannar vid blotta rekommendationer utan, där så är möjligt, framlägger
förslag till positivt främjande åtgärder. Åtskilligt — och kanske det mest
centrala i uppfostran — är visserligen i så hög grad avhängigt av den enskilde
läraren och hans personliga förutsättningar, att icke alltför mycket
står att vinna genom anvisningar utifrån. Jag är sålunda fullt medveten om
att man inte kan garantera skolan framgång i de karaktärsfostrande och
personlighetsdanande uppgifterna genom stadgeparagrafer och pedagogisk
teknik. Men jag tror, att det vid allt reformarbete på skolans område är
angeläget, att dessa uppfostrans djupaste uppgifter icke får skymmas bort
av organisation och teknik.

Med den avgränsning, jag i det föregående angivit, skulle utredningens
huvuduppgifter vara,

1) att företaga erforderliga undersökningar rörande skolans mål och
uppgifter i samhället,

2) att på grundval av de samlade erfarenheterna från försöksverksamheten
närmare utforma och bestämma den obligatoriska, organisatoriskt
sammanhållna nioåriga skola, för vilken riksdagen uttalat sig,

3) att framlägga förslag angående den organisatoriska anknytningen till

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

denna skola av skolor för viss vidareutbildning, såsom praktiska realskolor
och kommunala flickskolor,

4) att på grundval av de företagna undersökningarna av skolans uppgifter
i nutidssamhället närmare bestämma innehållet och utformningen av
de under föregående punkter nämnda skolformernas kurser, samt

5) att utföra de kostnadsberäkningar och utarbeta de författningsförslag,
som fordras för den föreslagna skolorganisationens bedömande och
genomförande.

Jag har i det föregående endast kunnat beröra en del av de frågor, inför
vilka utredningen på grund av sitt uppdrag kommer att ställas. I de många
detaljer, som anmäler sig under arbetets gång, har utredningen fria händer
att föreslå vad som befinnes bäst förenligt med grundtankarna i riksdagens
beslut om en obligatorisk, organisatoriskt sammanhållen nioårig skola för
barna- och ungdomsundervisningen i riket.

Med åberopande av vad jag sålunda anfört såsom direktiv för den sammanfattande
utredningen i skolfrågorna ämnar jag senare denna dag göra
särskild framställning om bemyndigande att tillkalla sakkunniga för ändamålet.

I förutnämnda skrivelse den 23 april 1956 har skolöverstyrelsen starkt
understrukit angelägenheten av att ett tidsschema för enhetsskolans genomförande
snarast fastställes. Jag har ansett det lämpligt att i anslutning till
överstyrelsens framställning och till vad jag i det föregående anfört här
upptaga frågan om riktlinjer för planeringen för enhetsskolorganisationens
allmänna genomförande.

Övergången till nioårig enhetsskola kräver självfallet en intensiv och noggrann
planering såväl på det lokala och regionala som på det centrala planet.
Planeringsarbetet kan ej såsom tidigare bedrivas för varje skolform
för sig utan måste under övergångstiden omfatta alla de skolformer, som
skall uppgå i enhetsskolan eller till vilka denna skall anknyta. Hittills har
särskild organisationsplan reguljärt fastställts endast för den obligatoriska
skolan. Ett första steg mot en vidgad aspekt vid detta planeringsarbete har
tagits i och med den vid fjolårets riksdag beslutade utformningen av realskolan
under övergångstiden före enhetsskolans genomförande. I samband
därmed har sålunda vederbörande realskolekommuner anbefallts att verkställa
utredning rörande skolväsendets ordnande på realskolestadiet under
övergångstiden. Dylik utredning skall omfatta både folkskolan och de högre
skolorna. L skolöverstyrelsens anvisningar i anledning av Kungl. Maj:ts
cirkulär i ämnet framhålles, att utredningsarbetet i regel måste avse såväl
en preliminär översikt av organisationen vid genomförd enhetsskola som en
detaljplanering för skolväsendet under övergångstiden. Inom den enskilda
kommunen måste således den skolorganisatoriska utvecklingen mot enhetsskola
klarläggas i sina huvuddrag innan det blir möjligt att bedöma den

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

lämpligaste skolorganisationen under övergångstiden. Ändringar i övergångstidens
skola på realskolestadiet måste vara sådana, att de både är
ändamålsenliga med hänsyn till dagens skolsituation och underlättar anpassningen
mot enhetsskolan.

En ytterligare och avgörande åtgärd för att möjliggöra en rationellare
skolplanering har också vidtagits genom den vid fjolårets riksdag beslutade
reformen av skolväsendets lokala och regionala ledning. Genom tillkomsten
från och med den 1 juli 1958 av de gemensamma skolstyrelserna på det
lokala planet och länsskolnämnderna på det regionala planet erhålles de
nödvändiga organen för ett effektivt planeringsarbete, som kan omfatta
skolväsendet i stort. Avsikten är att i anslutning härtill kommunernas skolorganisationsplaner
framdeles skall omfatta samtliga skolformer och skoltyper;
i organisationsplanerna skall vidare också anges i vilka hänseenden
organisationen bygger på interkommunal samverkan.

För att skolplaneringen skall kunna bedrivas med erforderlig säkerhet
och med en allmänt genomförd nioårig enhetsskola som klar riktpunkt är
det givetvis redan nu angeläget med en precisering så långt möjligt av den
takt, i vilken statsmakterna bedömer att skolreformen skall kunna förverkligas.
Vad skolöverstyrelsen anfört om vikten av en tidsplanering för reformens
genomförande kan jag helt ansluta mig till. Enligt min mening bör
ett ställningstagande från statsmakternas sida i denna fråga till vägledning
för planeringsarbetet icke längre uppskjutas.

Såsom framgår av vad jag anfört i det föregående bör den sammanfattande
utredningen i skolfrågorna vara slutförd i sådan tid att därpå grundade förslag
kan föreläggas riksdagen i början av 1960-talet. Jag anser mig böra
utgå från att statsmakterna senast vid 1962 års riksdag skall kunna besluta
om enhetsskolans definitiva utformning och i anslutning därtill om det
slutgiltiga tidsschemat för en allmän övergång till nioårig enhetsskola. Som
riktpunkt för planeringen bör alltså tagas läsåret 1962/63, från och med
vilket år den nuvarande försöksperioden kan beräknas övergå i en period,
varunder allmän övergång till obligatorisk enhetsskola skall ske. Överstyrelsen
anser, att denna period skall räcka till och med läsåret 1968/
69. Jag ansluter mig till denna beräkning och delar också överstyrelsens
uppfattning, att övergången, liksom för närvarande inom försöksverksamheten,
för varje kommun i regel bör ske successivt med början i klasserna 1
och 5. De kommuner, som startar på detta sätt vid periodens början, kommer
att ha den nioåriga skolgången fullständig från och med läsåret
1966/67. De kommuner, som startar under periodens slutår, kommer att ha
den nioåriga skolgången genomförd från och med läsåret 1972/73. Detta
läsår bör alltså enhetsskolan beräknas vara i huvudsak helt genomförd inom
riket; såsom överstyrelsen uttalat bör nämligen uppskov med införande
efter läsåret 1968/69 förutsättas komma i fråga endast efter särskilt medgivande
av Kungl. Maj:t.

Kunql. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

Överstyrelsen framhåller fullt riktigt, att en allmän successiv övergång
till enhetsskola under perioden 1962/63—1968/69 icke kan anses innebära
någon forcering av reformen. De stora årskullarna har då passerat högstadiets
åldrar och de senare årens födelsetal och verkställda prognoser beträffande
födelsetalets fortsatta utveckling tyder på en fortsatt nedgång av
barnantalet i enhetsskoleåldern. För att ytterligare belysa detta skall jag
ange några siffror. Antalet barn i folkskoleåldern (7—14 år) uppgick år
1956 till närmare 874 000, vilken siffra också betecknar det högsta talet
genom tiderna för denna åldersgrupp. Motsvarande siffra beräknas till omkring
748 000 år 1962, 672 000 år 1968 och 664 000 år 1972. Lägges till de
tre sista talen det beräknade antalet barn i de två årskullarna närmast
ovanför folkskoleålderns sju årskullar erhålles omkring 994 000 år 1962,
879 000 år 1968 och 857 000 år 1972. Medan det obligatoriska skolväsendet
i dag sörjer för huvuddelen av skolgången för omkring 875 000 barn, kommer
alltså samma skolväsende, fullt påbyggt med två årsklasser år 1972,
att ha att sörja för skolgången för omkring 860 000 barn. Till jämförelse
kan också nämnas, att för läsåret 1956/57 det sammanlagda elevantalet
i skolålderns nio första klasser kan för samtliga slag av heltidsskolor beräknas
till omkring 970 000.

I pedagogiskt hänseende gäller nu för försöksverksamheten av skolöverstyrelsen
utfärdade timplaner och huvudmoment. I organisatoriskt avseende
tillämpas för försöksverksamheten i första hand de s. k. allmänna försöksskolebestämmelserna.
Övergången till försöksverksamheten sker för
närvarande i varje särskilt fall under nära medverkan av den centrala försöksledningen
i skolöverstyrelsen. I och med att den nuvarande försöksperioden
från och med läsåret 1962/63 kan förutsättas övergå i en period
av allmänt successivt genomförande av enhetsskolan över hela landet kommer
omfattningen av enhetsskolorganisationen självfallet att göra en dylik
ingående central rådgivning omöjlig. Den centrala planeringsmyndighetens
medverkan i det allmänna genomförandet måste därför i förevarande avseende
begränsas till i huvudsak anvisningar av olika slag samt viss centralt
och regionalt ordnad rådgivning till skolledare m. fl. såsom förberedelseåtgärder
för genomförandet. Väsentliga uppgifter i fråga om enhetsskoleplaneringen
och enhetsskolans uppbyggande i kommunerna kommer därigenom
att överflyttas på länsskolnämnderna.

Skolöverstyrelsen har i sin skrivelse på tal om de här avsedda anvisningarna
uttalat, att man borde räkna med att de kommer att bli normgivande
för enhetsskolans lokala uppbyggnad under genomförandeperioden.
Jag vill i anledning härav blott framhålla, att utfärdandet av dylika
anvisningar före läsåret 1962/63 bör ske i samråd med den utredning, som
jag i det föregående behandlat, och att därefter utfärdade anvisningar självfallet
skall stå i överensstämmelse med de riktlinjer för enhetsskolans definitiva
utformning, varom statsmakterna då kan förutsättas ha beslutat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1G6 år 1957

De riktlinjer för planeringen för enhetsskolorganisationens allmänna
genomförande, som jag nu förordat, torde böra underställas riksdagens godkännande.

Vad därefter gäller den fortsatta försöksverksamheten
fram till läsåret 1962/63 vill jag till en början erinra om vissa uttalanden i
denna fråga, som gjordes vid fjolårets riksdag. Statsutskottet (utlåtande nr
102 s. 21) förklarade sig därvid dela min i propositionen nr 80 uttalade
mening, att en ökad omfattning av försöksverksamheten är angelägen med
hänsyn till önskvärdheten av att ytterligare sammanhängande försöksregioner
åstadkommes och till det förhållandet, att det utan en verksamhet
i större omfattning icke torde vara möjligt att vid bearbetningen av erfarenheter
och resultat göra det tillräckligt representativa urval i olika hänseenden,
som från vetenskapliga synpunkter kräves. Utskottet erinrade också
om att utskottet redan vid 1953 års riksdag pekat på att en utökning av
försöksverksamheten jämväl synes ägnad att i sin män råda bot på den
platsbrist inom realskolan, som för närvarande gör sig gällande.

Skolöverstyrelsen har nu i sin skrivelse av den 23 april 1956 räknat med
att under tiden fram till enhetsskolans genomförande skulle förekomma
tre olika typer av verksamhet, nämligen för det första försöksverksamhet
varvid distriktet i full utsträckning deltager i undersöknings- och rapportverksamheten,
för det andra försöksverksamhet varvid distriktet ej deltager
i alla inom försöksverksamheten förekommande enkäter, prov och undersökningar
samt för det tredje verksamhet med nioårig obligatorisk skolgång
med de huvudsakliga valmöjligheter för eleverna, som 1950 års principbeslut
anger och som genom samverkan mellan befintliga skolformer kan
åvägabringas.

Jag har redan i det föregående framhållit att försöksverksamheten måste
utvidgas ytterligare. I organisatoriskt hänseende bör den fortsatta utbyggnaden
enligt min mening främst inriktas på att söka åstadkomma ytterligare
försöksregioner av olika struktur, framför allt på landsbygden. Det är
därvid av största vikt, att lämpliga former för interkommunal samverkan
utprövas, särskilt med hänsyn till de problem som sammanhänger med
högstadieverksamheten. Såsom jag tidigare i olika sammanhang framhållit
blir det nämligen utan ett omfattande samarbete över kommungränserna
aldrig möjligt att i vårt land genomföra en enhetsskola i egentlig bemärkelse.

Vad skolöverstyrelsen anfört och förordat beträffande den första kategorien
av försöksdistrikt kan jag i huvudsak ansluta mig till utom på en
punkt. Överstyrelsen uttalar, att förutsättningar för framgångsrika försök
på det praktiska högstadiet — i detta sammanhang avses främst jordbruk
och skogsbruk samt allmänpraktisk utbildning — ibland kan föreligga i
skoldistrikt, som saknar möjlighet att själva eller genom samarbete med

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 106 år 1957

andra försöksdistrikt anordna ett högstadium, omfattande både y-, a- och
g-linje. Så länge förutsättningar för uppbyggnad av ett fullständigt teoretiskt
högstadium tills vidare saknas, bör enligt överstyrelsens mening i
dylika fall kunna få ordnas partiell försöksverksamhet och elever hänvisas
till teoretiska linjer eller skolor inom annat skoldistrikt. Enligt min mening
bör emellertid ett för distriktets egen del sålunda lokalt begränsat högstadium
få ordnas såsom försöksverksamhet med enhetsskola endast under
den förutsättningen, att distriktet i samverkan med annat eller andra försöksdistrikt
ordnar också den övriga utbildning, som tillhör enhetsskolans
högstadium. Det blir då fullständig försöksverksamhet med enhetsskola
med en sådan organisation av högstadiet i interkommunal samverkan, som
kan väntas bli väl så ofta förekommande i den allmänt genomförda enhetsskolan.
Skulle däremot den av distriktet bedrivna verksamheten begränsas
till utbildning, utmynnande i 9 y och eventuellt även 9 a, är det
uppenbarligen icke fråga om en enhetsskoleverksamhet; fortfarande skulle
en definitiv uppsortering ske av eleverna på olika skolformer senast från
och med sjunde klass utan de fortlöpande valmöjligheter inom högstadiets
ram, som är en av kärnpunkterna i enhetsskolesystemet. Jag vill också särskilt
framhålla, att i sådana fall, som här avses, det just är den interkommunala
samverkan som skall grunda förutsättningarna för enhetsskolans
högstadium. En på det åsyftade sättet begränsad liögstadieverksamhet bör
enligt min mening hänföras till den tredje av skolöverstyrelsen angivna
kategorien, vilken jag anser icke kunna räknas såsom försöksverksamhet
med enhetsskola. Den tredje kategorien avser nämligen skoldistrikt, där en
utbyggnad av folkskolan till en nioårig obligatorisk folkskola avses skola
ske parallellt med bibehållande och eventuellt utbyggande av realskolan och
andra nuvarande skolformer. Det är en anordning helt i syfte att under
övergångstiden före enhetsskolans genomförande utöka den nuvarande folkskolans
utbildningsmöjligheter och den är naturligtvis som sådan värd allt
beaktande. Jag vill emellertid understryka, att en dylik utformning av en
kommuns skolväsende icke får uppfattas såsom någon variant inom enhetsskolans
ram eller såsom någon godtagbar ersättning för enhetsskolan. Jag
vill också framhålla, att vid utnyttjandet av de samhällsresurser, som kan
avdelas för utbildning av ungdom på här ifrågavarande åldersstadier inom
grundskolan, kraftsamlingen måste ske på försöksverksamhetens fortsatta
utbyggande och enhetsskolans successiva genomförande; införande av nioårig
skolgång i folkskolan under övergångstiden blir i det sammanhanget
med nödvändighet en sekundär angelägenhet.

Vad jag nyss uttalat om s.k. partiell försöksverksamhet gäller givetvis
även den andra av skolöverstyrelsen angivna kategorien. Vad överstyrelsen
i övrigt anfört beträffande denna grupp föranleder i huvudsak ingen erinran
från min sida. Jag vill i detta sammanhang blott erinra om mitt uttalande i
propositionen 1956:80 s. 41, att, därest en avlastning av försöksavdel 5

— Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 10G.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

ningens i överstyrelsen arbetsbörda befinnes erforderlig, det i första hand
bör ankomma på överstyrelsen att överväga, huruvida icke handläggningen
av en del rutinmässiga ärenden kan överföras till andra arbetsenheter inom
överstyrelsen för att försöksavdelningen skall få större möjligheter att koncentrera
sig på den konstruktiva delen av försöks- och undersökningsarbetet.
Vid en fortsatt utbyggnad av försöksverksamheten enligt de av överstyrelsen
framlagda riktlinjer, som jag här anslutit mig till, torde detta särskilt
böra gälla sådana försöksdistrikt, som väsentligen är att hänföra till den
andra av de två kategorierna av försöksdistrikt.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört och förordat hemställer jag,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att godkänna av mig i det föregående förordade riktlinjer
för planeringen för enhetsskolorganisationens allmänna genomförande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

II. Särskilda försöksskolor

I 1957 års statsverksproposition, bilagan åttonde huvudtiteln, har Kungl.
Maj:t under punkten 183 föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, till Särskilda försöksskolor för budgetåret 1957/58
beräkna ett förslagsanslag av 625 000 kronor.

Sedan beredningen av denna anslagsfråga numera avslutats, anhåller jag
att få ånyo anmäla densamma.

1. Inledning

I skoldiskussionen har under senare år vid skilda tillfällen upptagits
frågan om inrättande av skolor, speciellt anordnade för pedagogisk försöksverksamhet.

I sitt principbetänkande (SOU 1948: 27 s. 88 f.) uttalade 1946 års skolkommission,
att som ett viktigt komplement till spontana pedagogiska
experiment fordrades försöksverksamhet av mera permanent och systematisk
karaktär. Syftemålet med den systematiska försöksverksamheten borde
vara att underkasta pedagogiska uppslag en noggrant kontrollerad praktisk
prövning under förhållanden, som i varje fall inte vore ogynnsamma för
att på detta sätt skapa klarhet om metodernas bärkraft; de pedagogiska
verkningarna av skilda organisatoriska arrangemang kunde också undersökas.
För att dessa syften skulle nås, borde man enligt kommissionens
mening inrätta särskilda försöksskolor, som hade möjlighet att hålla ständig
kontakt med den psykologisk-pedagogiska forskningen och med skolöverstyrelsens
centrala instans för försöksverksamheten. De särskilda försöksskolorna
borde, ansåg kommissionen, anknytas till lärarutbildningsanstalter
samt i regel nyinrättas, varvid mest lämpligt vore, att dylika
skolor upprättades på platser, där nya skolor under alla förhållanden måste
komma till stånd inom en nära framtid. Kommissionen ansåg det ej nödvändigt
att dröja med startandet av försöksskolorna tills skolreformen
genomförts; tvärtom vore det önskvärt, att de kom till stånd omedelbart.

Vid anmälan av skolkommissionens principbetänkande i propositionen
1950:70 uttalade chefen för ecklesiastikdepartementet i denna fråga (s.
583) att, i den mån det för försöksverksamheten befunnes ändamålsenligt
att särskilda försöksskolor inrättades, skolöverstyrelsen torde böra framlägga
förslag därom.

Skolkonnnissionen tog ånyo upp frågan om särskilda försöksskolor i sitt

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

betänkande »Den första lärarhögskolan» (SOU 1952: 33), varvid föreslogs,
att till den första lärarhögskolan skalle anknytas, förutom en övningsskola,
även en särskild experimentskola.

I propositionen 1951+: 209 angående inrättande av en första lärarhögskola
togs icke ställning till frågan om en särskild till lärarhögskolan knuten
experimentskola. Detta ansågs nämligen kunna ske först sedan nätet av
med lärarhögskolan samverkande skolor av olika slag hade upporganiserats
och möjligheterna för dess utvidgning med en experimentskola kunde
överskådas. Det framhölls vidare att, om på lärarhögskolans initiativ eller
eljest experimentskolan framdeles skulle komma att aktualiseras, detta
alltså borde betraktas som en ny fråga, vilken borde i vanlig ordning utredas
och prövas.

Härnäst aktualiserades spörsmålet av skolöverstyrelsen, som i skrivelse
till Kungl. Maj:t den 10 maj 1954 hemställde om utredning av frågan om
inrättande av särskilda försöksskolor och därvid anförde bland annat
följande.

Den på skolkommissionens initiativ igångsatta praktiska utprövningen
av systemet med en 9-årig enhetsskola utvidgas för varje år på ett naturligt
sätt till att omfatta allt flera skoldistrikt, som frivilligt anmäler sig
till denna försöksverksamhet och vilka bedömes äga tillräckliga förutsättningar
för den praktisk-pedagogiska uppbyggnaden av ett sådant skolsystem.
Åt denna mycket krävande och viktiga uppgift bör dessa distrikt
få ägna sig mera odelat än hittills. Man kan inte rimligtvis begära att dessa
distrikt, som inte utvalts med tanke på att utgöra lämpliga enheter för
mer ingående och mer vetenskapligt upplagda experiment, hädanefter ensamma
skall utnyttjas även för sådana.

Enligt 1950 års allmänna riktlinjer för skolväsendets utveckling (SFS
1950: 549) skall allsidiga försök anställas angående bland annat »elevmaterialets
och lärokursens differentiering med hänsyn till lärjungarnas anlag».
Ehuru värdefulla erfarenheter härom även i fortsättningen kommer
att kunna påräknas från de vanliga försöksdistrikten, behöver förutsättningarna
för och verkningarna av olika pedagogiska och organisatoriska
arrangemang härvidlag ingående prövas även vid särskilda försöksskolor.
Där kan sådana försök bedrivas under så pass överskådliga och kontrollerbara
förhållanden, att man kan beräkna att inom rimlig tid nå tillräckligt
säkra resultat. Eftersom de kommuner, vilka såsom ett frivilligt åtagande
medgivits rätt att bedriva försöksverksamhet med nioårig enhetsskola, ej
i tillräcklig omfattning kunnat intresseras för försök med undervisning i
odifferentierade klasser på högstadiet, är det enligt överstyrelsens mening
hög tid att genom inrättande av de av skolkommissionen föreslagna särskilda
försöksskolorna skapa erforderliga förutsättningar för dylika försök.

Enär det synes vara både naturligt och nödvändigt att mera direkt än
hittills engagera den ordinarie lärarutbildningen i den pågående försöksverksamheten
med enhetsskola, förefaller det vara lämpligt att inrätta
försöksskolor av denna typ i så nära anslutning som möjligt till folkskoleseminarier,
företrädesvis sådana som kan tänkas i en framtid bli omorganiserade
till lärarhögskolor. Dessa försöksskolor bör dock ej i samma ut -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 106 år 1957

sträckning som övningsskolorna användas för rutinmässiga undervisningsövningar
utan snarare ha karaktären av experiment- och demonstrationsskolor,
där noggrant kontrollerade försök kan följas och genomföras så
ostört som möjligt. _ .....

Överstyrelsen har räknat med att det i första hand skulle behöva inrättas
tre eller fem sådana särskilda försöksskolor, knutna till lämpliga folkskoleseminarier.
Då emellertid denna skoltyps ställning, ledning och organisation
i övrigt behöver närmare klarläggas, hemställer överstyrelsen,
att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om sådan utredning eller uppdraga åt
överstyrelsen att låta utföra densamma.

Med anledning av nämnda framställning anbefallde Kungl. Maj:t genom
beslut den 18 juni 1954 skolöverstyrelsen att verkställa utredning av frågan
om inrättande av särskilda försöksskolor såsom ett led i den systematiska
försöksverksamheten på skolväsendets område samt att med utredningen
och de förslag, vartill denna kunde giva anledning, inkomma till
Kungl. Maj:t.

För att såsom sakkunniga verkställa ifrågavarande utredning tillkallade
skolöverstyrelsen folkskolinspektören i Stockholms läns norra inspektionsområde
Stellan Orrgård, ordförande, adjunkten vid småskoleseminariet i
Strängnäs Gunnar Herrström och konsulenten vid överstyrelsens försöksavdelning,
numera folkskolinspektören Henning Öberg. Som vetenskaplig
expert anlitade de sakkunniga professorn Torsten Husen.

De sakkunniga överlämnade den 5 december 1955 till överstyrelsen
»Betänkande med förslag angående inrättande av särskilda försöksskolor
i anslutning till vissa lärarutbildning sanstalter». Tillfälle att inkomma med
yttrande över betänkandet bereddes genom överstyrelsens försorg försöksverksamhetens
regionala samarbetskommittéer, statens folkskolinspektörers
förbund, städernas folkskolinspektörsförbund, vissa lärarförbund, Sveriges
psykologförbund, statens psykologisk-pedagogiska institut, målsmännens
riksförbund, de pedagogiska och psykologiska institutionerna vid universitet
och högskolor samt folkskolestyrelser och seminarierektorer på de
orter, som av de sakkunniga föreslagits såsom förläggningsorter för särskilda
försöksskolor.

Med skrivelse den 29 september 1956 har nu skolöverstyrelsen till Kungl.
Maj:t överlämnat den verkställda utredningen och däröver avgivna yttranden
samt framlagt förslag i ämnet.

I ärendet har därefter yttranden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket,
statens lönenämnd, överståthållarämbetet i Stockholm, länsstyrelserna
i Östergötlands län, Värmlands län och Norrbottens län samt
stadsfullmäktige i Stockholm, Linköping och Karlstad ävensom drätselkammaren
i Luleå.

70 Kungl. Maj:ts -proposition nr 106 år 1957

2. Förslag och yttranden

A. Behovet av särskilda försöksskolor. Försöksskolornas uppgifter m. m.

Utredningen

Utredningen lämnar inledningsvis en kort redogörelse för några tidigare,
huvudsakligen på privat initiativ tillkomna svenska skolor med försökskaraktär.
Ett särskilt avsnitt ägnas vidare försöksskolan på Emdrupborg i
Köpenhamn. I vad gäller dessa redogörelser torde här få hänvisas till betänkandet.

I den allmänna diskussionen om speciella försöksskolor har ibland framhållits
vissa omständigheter, som skulle förringa värdet av de i dylika
skolor vunna resultaten eller försvåra försöksarbetet. Utredningen granskar
olika invändningar av detta slag och anför därvid i huvudsak följande.

Man har ifrågasatt, om de vid försöksskolor uppnådda resultaten kan
vara av allmänt värde och gälla även vanliga skolor, som arbetar under
helt andra betingelser. Om flera parallella försök bedrives, kan det ofta
också vara svårt, har man hävdat, att avgöra, vilken effekt den ena eller
andra anordningen haft. Vad sistnämnda invändning beträffar, torde svårigheterna
enligt utredningens uppfattning kunna undvikas därigenom att
ledningen tillser, att icke försök, som så att säga korsar varandra, förlägges
till samma klass. I övrigt hänvisar utredningen beträffande dessa spörsmål
till ett senare avsnitt, där de vetenskapligt-metodiska problemen
dryftas.

På grundval av erfarenheter från den — ofta kortvariga — försöksverksamhet,
som bedrivits vid de privata skolorna, har man också hävdat, att
lärarna rätt snart blir »utbrunna», förbrukar sitt intresse för försöksverksamhet
och att intensiteten i försöken därför ganska snart kan avta. Denna
invändning förtjänar utan tvekan beaktande. Den torde dock snarare gälla
en försöksverksamhet av s. k. pionjärtyp, där både initiativen till försöken
och genomförandet av dessa helt ankommer på den enskilda skolans ledning
och lärare, än på en mera vetenskapligt upplagd systematisk försöksverksamhet
vid skolor, som i avsevärd utsträckning får arbeta med förelagda
uppgifter och får pröva organisationsformer och metoder av direkt
betydelse för den pedagogiska utvecklingen inom landets skolväsen och för
den pedagogiska forskningen. Om också den nämnda risken icke helt kan
undgås, torde den i väsentlig utsträckning kunna motverkas, om därjämte
tjänstgöring vid försöksskola tillmätes betydande meritvärde vid tillsättning
av skolledartjänster och lärartjänster vid lärarutbildningsanstalter.

Man har också hävdat, att försöksskolorna lätt kan få svårigheter att
trygga sin elevrekrytering genom den särställning dessa skolor kommer att
intaga. Statliga försöksskolor, som genom förmånliga anställningsvillkor
kan knyta särskilt kvalificerade lärare till verksamheten, torde emellertid
kunna utöva en stark dragningskraft, varför man snarare skulle kunna
befara en större elevtillströmning, än skolan kan mottaga. För denna uppfattning
talar erfarenheter från övningsskolorna vid vissa seminarier.

Utredningen anser sig icke kunna tillmäta de framförda invändningarna
den betydelsen, att man behöver avstå från tanken på att inrätta särskilda

Kungl. May.ts proposition nr 106 år 1957

försöksskolor. Viktiga förutsättningar för att försöksskolorna skall kunna
motsvara förväntningarna är dock enligt utredningens mening, att en central
försöksledning för verksamheten vid försöksskolorna organiseras, lämpligen
inom skolöverstyrelsens försöksavdelning, att de enskilda skolorna
tillförsäkras en fullgod pedagogisk ledning och att i likhet med vad som
sker i försöksskolan på Emdrupborg konferenser av olika slag får stort
utrymme. Av mycket stor betydelse finner utredningen det också vara, att
skolorna sättes i stånd att draga till sig intresserade och lämpliga lärare.

Som alternativ till särskilda försöksskolor har under utredningsarbetet
och även i andra sammanhang framförts förslag om utspridda försök,
fördelade på ett antal härför intresserade lärare vid skilda skolor i
landet.

Ett argument, som kan anföras mot en utspridd försöksverksamhet är,
påpekar utredningen, att samarbetet lärarna emellan, vilket med tanke på
erfarenheterna från Emdrupborg synes vara av vital betydelse, torde komma
att avsevärt försvåras. Vidare framhåller de sakkunniga, att de undersökningar,
som kan komma ifråga, synes vara av två slag: dels måste
enhetsskolan utprovas i en vetenskapligt kontrollerad och mera systematisk
försöksverksamhet än som kan komma till stånd i de nuvarande försöksdistrikten,
dels bör undersökningar göras rörande många problem, som
aktualiseras oberoende av skolsystemets organisation, följaktligen både i
nuvarande situation och efter enhetsskolans genomförande. Väl torde enligt
utredningens uppfattning en utspridd försöksverksamhet kunna lämna
bidrag till lösningen av problem av sistnämnda slag, men för en mera
systematisk utprovning av enhetsskolan synes den icke lämpad. Som exempel
nämnes, att utformningen av högstadiet med den däri ingående förberedande
yrkesutbildningen kräver sådana organisatoriska anordningar,
som av bland annat ekonomiska skäl kan genomföras endast vid en särskild
skolenhet.

En försöksverksamhet, som skall kunna ge cn lösning både på vissa med
enhetsskolans uppbyggnad förknippade problem och på en rad andra pedagogiska
och metodiska problem, kan, menar utredningen, endast genomföras
i speciella försöksskolor. Utredningen föreslår därför inrättande av
ett antal särskilda försöksskolor, vilka liksom försöksskolan på Emdrupborg
är distriktsskolor, till vilka flertalet eller samtliga elever inom ett överlärardistrikt
eller skolområde hänvisas.

Med hänsyn till vad skolöverstyrelsen anfört i sin tidigare berörda skrivelse
den 10 maj 1954 har utredningen i sitt arbete utgått från följande
två förutsättningar, nämligen dels att de blivande försöksskolorna skall
upprättas i anslutning till folkskoleseminarium eller lärarhögskola utan att
fördenskull ha karaktären av övningsskolor, dels att de skall organiseras
som nioåriga enhetsskolor.

De blivande försöksskolorna bör enligt utredningens mening ha en t r e -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 106 år 1957

faldig uppgift. De skall tjäna i första hand skolväsendets utveckling
men även i viss utsträckning den pedagogiska forskningen genom att möjliggöra
vetenskapligt upplagda och kontrollerade försök. De skall tjäna
lärarutbildningen genom att föra de blivande lärarna i beröring med en
försöksverksamhet av mera systematisk art. Slutligen skall de förmedla
kännedom om försöksarbetet och försöksresultaten till lärarna i kringliggande
skolor och försöksdistrikt och utgöra centraler för lärarnas pedagogiska
fortbildning. Det sistnämnda förutsätter ej blott att lärare beredes
möjlighet till auskultation utan även att viss kursverksamhet förlägges
till försöksskolorna.

Utredningen anför vidare, att det utan tvekan vore av värde, om en
vidgad krets av lärare även utanför en försöksskola på ett eller annat sätt
kunde knytas till verksamheten. Ett antal försök av allmänt-pedagogisk
art borde i samarbete med försöksskolan kunna prövas av lärare utanför
skolan. En sådan verksamhet skulle dock enligt utredningens uppfattning
ej behöva ingå i den av skolan vetenskapligt redovisade verksamheten
utan ha mera begränsade, praktiska syften: att sprida uppslag och idéer
från verksamheten vid försöksskolan och på ett tidigt stadium pröva dessa
i det praktiska fältarbetet.

I ett särskilt avsnitt av betänkandet går utredningen in på frågan om
aktuella undersökningsuppgifter för försöksskolorna. I
detta sammanhang erinrar de sakkunniga om de förteckningar över önskvärda
praktiskt-pedagogiska undersökningar, som i olika sammanhang uppgjorts
av 1946 års skolkommission, skolöverstyrelsen och statens psykologisk-pedagogiska
institut m. fl.

Det nödvändiga urvalet bland mångfalden undersökningsuppgifter bör
enligt de sakkunnigas mening träffas av försöksverksamhetens centrala
ledning. Utredningen avser att med det följande endast nämna några
exempel på undersökningar, som den funnit särskilt betydelsefulla. Som
mest angelägna betraktar utredningen de försök, som har direkt betydelse
för lösningen av de med enhetsskolans utformning förknippade problemen.
I detta sammanhang nämnes följande:

Effekten av olika differentieringssystem.

Olika metoder för individualisering av skolarbetet.

Grupparbetets utformning.

_ Avvägningen mellan individuella uppgifter, grupparbete och klassundervisning.

Samverkan mellan skolämnena i problemet samlad undervisning.

Avvägningen mellan klasslärarsystem och ämneslärarsystem på skolans
olika stadier.

Bland aktuella undersökningsuppgifter, som har sin givna betydelse oavsett
skolsystem och som också skulle kunna hänvisas till försöksskolorna,
nämnes:

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 106 år 1957 73

Anpassningen av olika läroämnen och kursmoment med hänsyn till elevernas
mognadsgång.

Effektiviteten och anspråken på läraren vid olika arbetssätt.

Elevantalet i klassen och dettas betydelse för arbetssätt, studieresultat
och fostran.

Metoder för nybörj arundervisning i läsning, skrivning, räkning, främmande
språk.

Arbetssättets och undervisningsmetodernas effektivitet i relation till
skolans målsättning; metodernas beroende av mognadsfaktorerna.

Hemarbetets problem.

Skoldagens längd. Lektionernas och rasternas längd. Olika ämnens och
sysselsättningars placering på dagsschemat.

Läroböckernas utformning.

Utprovning av olika hjälpmedel och materiel för skolarbetet.

Skolbyggnadens problem. Skolrummets utrustning.

Metodiska problem i färdighetsämnena.

Metodiska problem i B-skolor, speciellt B 3-skolor.

Ett följande kapitel i betänkandet ägnas försöksverksamhetens
vetenskapliga uppläggning.

Enligt utredningens uppfattning torde det böra ankomma på försöksskolornas
centrala ledning att utifrån vetenskapliga synpunkter planlägga
verksamheten vid försöksskolorna, samordna och fördela försöksuppgifterna
mellan skolorna, utöva den centrala kontrollen av verksamheten, ombesörja
den centrala bearbetningen av det insamlade materialet och svara
för publiceringen av resultaten.

De sakkunniga anser sig icke själva kunna ta ställning till de vetenskapligt-principiella
frågorna men har velat belysa dessa spörsmål genom att
dels redogöra för vissa norska och danska uttalanden i ämnet, dels återge
en av professorn Torsten Ilusén för utredningens räkning utarbetad promemoria
rörande pedagogisk forskning vid särskilda
försöksskolor. En kort redogörelse torde här få lämnas för de
synpunkter Husén framlagt i nämnda promemoria.

Frågan om att söka föra ut forskningsrönen från de vetenskapliga institutionerna
till aktuell skolpraxis är, framhåller Husén, inte endast ett
kommunikationsproblem, d. v. s. en fråga om att låta lärarna få ta del av
resultaten, utan också en fråga om att på bättre sätt personligen engagera
lärarna i det pedagogiska forskningsarbetet. En sådan verksamhet skulle
man enligt Husén kunna kalla aktionsforskning. Teorien bakom denna
anges i korthet vara följande.

Så snart det är fråga om metoder som rör en lärares eller arbetsledares
förhållande till andra människor, barn eller underordnade, föreligger ett
personligt engagemang från den överordnades sida, som medför att han
svårligen utan vidare vill ändra sina tillvägagångssätt. Det gäller här situationer,
då hans självkänsla, prestige o. s. v. är involverad. Han har som
regel ganska bestämda uppfattningar, attityder, beträffande vad som är

Kungl. Maj ds proposition nr 106 år 1957

riktigt respektive felaktigt. Om man skall få honom att ändra sin uppfattning
och därmed också sina metoder, måste han få tillfälle att själv upptäcka
fakta och därvid bringas att själv inse, huruvida dessa strider mot
hans tidigare använda metoder. Kan man engagera honom i att formulera
problem och vara med om att samla in fakta som skall användas till belysning
av skolproblemen, har man, just därigenom att han själv är verksam
i själva utforskandet, betydligt större utsikter att få honom att se på problemen
på annat sätt.

Husén framhåller, att aktionsforskning som regel inte annat än i undantagsfall
kan förekomma i de ordinära skolorna, eftersom medverkan som
regel kräves av tränade forskare. Betydligt större möjligheter till aktionsforskning
föreligger dels i samband med lärarutbildning och dels vid särskilda
försöksskolor. Ett av syftena med att upprätta en särskild lärostol
i skolforskning vid lärarhögskolan har varit att på ett mera intimt sätt
sammanknyta lärarutbildningen med den pedagogiska forskningen. Man
kan då på ett mera framgångsrikt sätt påverka de blivande lärarna än vad
som vore möjligt, sedan de väl utexaminerats och hunnit stelna i viss
praxis. Vid särskilt upprättade försöksskolor torde, anför Husén, betingelserna
för framgångsrikt bedriven aktionsforskning vara ännu större, eftersom
lärarna där mer eller mindre helt kommer att medverka vid utförandet
av undersökningarna.

När det gäller frågan om vad särskilda försöksskolor kan åstadkomma
beträffande pedagogisk forskning, behandlar Husén till en början olikheterna
mellan tre typer av pedagogisk forskning, nämligen dels traditionell,
laboratoriemässig forskning, dels aktionsforskning och dels försöksverksamhet
i den praktiska skolsituationen. Av det förda resonemanget drar
Husén följande slutsatser.

Idealet ur rent vetenskaplig synpunkt är givetvis, om man kan genomföra
pedagogiska undersökningar med den precision och med de kontroller
som förekommer i den traditionella, laboratoriemässiga forskningen. Av
rent praktiskt-administrativa skäl är dock detta som regel inte möjligt,
då det gäller forskningsföremål inom social vetenskaperna. Den pedagogiska
forskningen utgör på det hela taget intet undantag härifrån. Av olika skäl
kan man många gånger inte åstadkomma den strikthet man önskar, helt
enkelt därför att sådana kontrollåtgärder på ett alltför radikalt sätt skulle
ingripa i den pedagogiska verklighet man vill undersöka.

Om man sålunda många gånger av administrativa och etiska skäl inte
kan åvägabringa ideala experimentella betingelser, får man därför ingalunda
ge upp försöken att så långt detta är möjligt genomföra undersökningarna
med iakttagandet av övriga, vetenskapliga spelregler. Mellan de
ideala experimentvillkoren å ena sidan och den rena intuitiva bedömningen
å den andra föreligger en kontinuerlig skala med olika grader av
vetenskaplig precision.

Det är sålunda enligt Huséns uppfattning bättre att inom ramen för det
praktiskt möjliga genomföra en undersökning, där man i görligaste mån
söker hålla faktorerna under kontroll, än att inte genomföra någon undersökning
alls.

Då det gäller pedagogisk forskning i anslutning till särskilda försöks -

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

skolor, har man, anför Husen vidare, att beakta dels de problem som skall
undersökas, dels storleken av de elevgrupper man behöver för att genomföra
experimenten, dels representativiteten hos elever och lärare och dels
den experimentella uppläggningen.

Undersökningsproblemen uppdelar Ilusén i tre grupper. Bland organisatorisk-administrativa
experiment nämnes bland annat frågan om lämpliga
former för differentiering av elevmaterialet i själva undervisningen. De metodiska
problemen, vilka kan avse antingen själva undervisningsformen
eller den speciella ämnesmetodiken, anses komma att bli av stor betydelse.
I gruppen av mera renodlat pedagogisk-psykologiska försök nämnes såsom
exempel undersökningar rörande användbarheten hos och effekten av olika
slags undervisningsmateriel, läroböcker, audio-visuella hjälpmedel m.m.
samt undersökningar rörande lektionstidens längd, lektionernas förläggande
på olika tider av dagen och växlingar mellan olika ämnen.

I fråga om storleken av de elevgrupper, som man behöver arbeta med
för att få mera generaliserbara resultat, finner Husén det svårt att komma
med exakta angivelser. Ett antal av cirka 100 barn på var och en av klassnivåerna
inom en försöksskola anser Husén dock kunna vara tillräckligt
för ett flertal typer av experiment.

Det framhålles i detta sammanhang, att upprättandet av ett flertal försöksskolor
möjliggör att vissa undersökningar kan utföras parallellt i två
eller flera skolor. Bortsett från att underlaget därvid rent antalsmässigt
blir större, vinner man också den fördelen att man kan göra undersökningarna
i varierande skolmiljöer, vilket givetvis ökar resultatens pålitlighet
och i större utsträckning möjliggör att man kan generalisera.

Husén understryker, att frågan om representativiteten hos barnmaterial
och lärare är väsentlig. I fråga om barnmaterialet kan frågan lösas genom
att eleverna rekryteras till försöksskolan enligt samma principer som gäller
beträffande övriga skolor på orten. Man bör dock beakta, att föräldrarna
på orten kan komma att vilja konkurrera om att få in sina barn i denna
skola, då man kan förutsätta att den på grund av sin kvalitet, icke minst
vad beträffar lärarna, kan bli mera lockande än övriga skolor på orten.
När det gäller lärarrekryteringen avvisar Ilusén av bland annat pedagogiska
och undersökningstekniska skäl tanken på att tillgodose försöksskolorna
med lärare, som beträffande undervisningsskicklighet och övriga
meriter fördelar sig på samma sätt som alla lärare i landet på stadiet i
fråga.

Förutsättningen för att man med framgång skall kunna bedriva experiment
och försök vid försöksskolan är, att vid skolan tjänstgörande lärare
ställer sig positiva till och sålunda accepterar att undervisningen göres till
föremål för mera systematiskt inriktade, vetenskapliga studier samt att de
också besitter en personlig och utbildningsmässig lämplighet för att lämna
sin medverkan till sådana undersökningar. Det betyder, att man till försöksskolorna
måste söka knyta lärare, som icke endast dokumenterat god

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1957

undervisningsskicklighet, utan också har en gynnsam inställning till pedagogiska
undersökningar och är beredda att böja sig för fakta. Det är enligt
Huséns uppfattning väsentligare, att man får lärare med sådan inställning
till såväl det praktiska skolarbetet som de objektiva studierna av detta,
än att man får ett representativt lärarurval. Lärarna bör nämligen själva i
hög grad engageras för forskningsarbetet och inte endast vara föremål för
studier av forskare utifrån. Härvid förutsättes, att vetenskaplig expertis
utifrån medverkar under alla stadier av de undersökningar som avses
komma till utförande. Forskningsarbetet vid försöksskolorna skulle sålunda
komma att bära prägel av aktionsforskning. Vid många experiment
kommer, framhålles det vidare, lärarfaktorn att kunna elimineras eller
kontrolleras genom att man använder övliga vetenskapliga förfaranden.

Uppläggningen av experimenten kommer i viss mån att påverka försöksskolornas
organisation. Husén framhåller, att s. k. experiment-kontrollgruppsförfarande
som regel endast kan användas inom försöksskolorna.
Man kan låta ett par avdelningar på viss klassnivå tjänstgöra som experimentgrupper
och ett par andra som kontrollgrupper. I vissa fall kan man
låta avdelningarna på viss klassnivå inom en försöksskola fungera såsom
experimentgrupper och inom en annan försöksskola såsom kontrollgrupper.
Däremot kan man, understryker Husén, på grund av bristande representativitet
i fråga om lärarna ej låta ordinära skolor tjänstgöra såsom kontrollgrupper
till försöksskolorna. Man kan också använda det s. k. rotationsförfarandet,
vilket ofta lämpar sig utmärkt för metodiska experiment, men
också torde vara användbart för differentieringsexperiment.

Avslutningsvis anför Husén följande.

Forskningsarbetet vid försöksskolorna kan av angivna skäl icke få karaktären
av laboratorieforskning utan får, som tidigare framhållits, karaktären
av aktionsforskning. Syftet med försöksskolorna är icke endast att göra
vetenskapliga experiment utan också att de skall vara centra för uppslag
och stimulans till förnyelse inom skolan. Vissa frågor, såsom metodiska
problem, kan som regel med framgång belysas med undersökningar inom
dessa skolor. Andra frågeställningar kan endast få en preliminär belysning
genom förförsök inom försöksskolorna. Ytterligare undersökningar måste
göras i de ordinära skolorna. Detta torde bli fallet med åtskilliga både organisatoriska
och metodiska försök. Förförsöken vid försöksskolorna kan
då ge upplysning om, vilka resultat som under relativt gynnsamma betingelser
kan ernås.

Yttranden över utredningens förslag

Remissinstansernas allmänna inställning till utredningens förslag
är positiv. Förslaget har tillstyrkts av praktiskt taget alla som yttrat
sig. Inte minst från lärarutbildningshåll har man uttalat tillfredsställelse.
I yttrandet från jolkskoleseminariet för manliga elever i Linköping påpekas,
att den pedagogiska sidan av försöksarbetet av många skäl hittills
kommit att spela en alltmer underordnad roll och att det därför är av vikt
att så snart som möjligt skapa möjligheter för ett metodiskt forskningsarbete
i fråga om skolans väsentligaste uppgift, den pedagogiska. I yttrandet
från jolkskoleseminariet i Lund konstateras likaså, att ett förverk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1057

ligande av förslaget till särskilda försöksskolor kommer att bli .av stor
betydelse för skolan, »samtidigt som de nuvarande försöksdistrikten kommer
att befrias från vissa försök, för vilka de för närvarande saknar lörutsättningar».
Läroverkslärarnas riksförbund, Sveriges seminarielärares förening,
Sveriges folkskollärarförbund och Sveriges folkskollärarinneförbund
liksom Sveriges psykologförbund och flera av försöksverksamhetens regionala
samarbetskommittéer framhåller de särskilda försöksskolornas betydelse
såsom komplement till den pågående försöksverksamheten. En av de
regionala samarbetskommittéerna (region nr 5) menar dock, att de särskilda
försöksskolorna borde i fråga om den pedagogiska och metodiska
försöksverksamheten snarast möjligt få ersätta den nuvarande, »som pa
grund av sin omfattning inte kan ledas annat än med förtunnad vägledning
på stort avstånd».

Det allmänt sett mest kritiskt inställda yttrandet kommer från institutionen
för pedagogik vid Uppsala universitet, där man hävdar, att en enhetsskola
av huvudsakligen odifferentierad modell inom den hittillsvarande
försöksverksamheten visat sig så orealistisk, att man har svart att acceptera
dess utprövande som huvudmotivering för inrättande av särskilda
försöksskolor. Främst vänder sig institutionen mot utredningens resonemang
om särskilda försöksskolor contra utspridda försök. »Vid
god planläggning och kontroll av utspridda försök skulle man», anför institutionen,
»kanske effektivare nå samma resultat, som en förvuxen och
därför okontrollerbar försöksverksamhet samt av dessa förhållanden betingade
särskilda försöksskolor skulle kunna ge.» Framför allt i vad gäller
representativiteten hos elev- och läraruppsättning och när det gäller försök
med skolor av B 2- och B 3-typ ger institutionen förord för spridda försök.

Även i yttrandet från pedagogiska institutionen vid Göteborgs universitet
förordas i första hand spridd försöksverksamhet. Mera allvarligt
syftande och mera omfattande pedagogiska forskningar anses sålunda utan
tvekan böra förläggas till vanliga skolor; endast få typer av pedagogiska
experiment bör förläggas till särskilda försöksskolor.

Statens psykologisk-pedagogiska institut, ett par av de regionala samarbetskommittéerna
(regionerna nr 1 och 13), seminarielärarföreningen och
de två folkskollärarförbunden anser det lämpligt att komplettera de särskilda
försöksskolorna med viss försöksverksamhet förlagd till vanliga
skolor. Svårigheten att eljest få ett tillräckligt representativt lärar- och
elevklientel, behovet av ett stort underlag för undersökningarna och önskemålet
att kunna bedriva flera försök samtidigt anförs därvid som motivering.
Fn av de nämnda samarbetskommittéerna liksom folkskoleseminariet
i Luleå framhåller, att försök, som gäller undervisning bland den
tvåspråkiga befolkningen i Norrland och glesbygdernas speciella skolproblem
över huvud taget, bör förläggas till sin naturliga miljö men ändå
kunna ledas och övervakas av närmaste särskilda försöksskola. Att försöksverksamhet
med avdelningar av B-formen bör bedrivas i den miljö där
skolor av denna form hör hemma och inte i till städer förlagda särskilda
försöksskolor, framhålles i ett flertal remissyttranden, bland annat från
seminarielärarföreningen och folkskollärarförbunden.

Remissinstanserna har i stort sett ej mycket att invända mot de av
utredningen sammanfattningsvis angivna huvuduppgifterna för
försöksskolorna. Två regionala samarbetskommittéer (regionerna nr 2 och
7) och de båda folkskollärarförbunden framhåller, att försöksskolorna bör

Kungl. May.ts proposition nr 106 år 1957

bli centra för lärares pedagogiska fortbildning. Härifrån avrådes emellertid
mycket bestämt i yttrandet från folkskoleseminariet för manliga elever i
Linköping, där man anser, att denna fortbildning bör förläggas till lärarhögskolor
och seminarier, enär försöksskolornas egentliga uppgift bör vara
att bedriva praktisk-pedagogisk forskning och försöksverksamhet. Liknande
synpunkter anföres också i yttrande från en av de regionala samarbetskommittéerna
(region nr 13), som menar att det alltför mycket skulle
komma att förrycka försöksskolornas huvudsakliga verksamhet, om dessa
i enlighet med utredningens förslag skulle åläggas att i stor utsträckning
ordna kursverksamhet och auskultationsmöjligheter för lärare.

Folkskoleseminariet i Lund anmärker, att utredningen tagit alltför ringa
hänsyn till yrkesundervisningen i enhetsskolan och dess problem. I utredningens
uppräkning av aktuella undersökningsuppgifter
saknas sålunda problemställningar inom detta område av undervisningen.
1° seminariets yttrande understrykes vidare kraftigt att övningsämnena ej
får bli bortglömda i sammanhanget; hänsyn härtill måste tas, när det gäller
planeringen av lokaler för övningsämnena i de nya försöksskolorna. Inte
heller de speciella landsbygdsproblemen anses tillräckligt beaktade av
utredningen.

Skolöverstyrelsen

Överstyrelsen delar i stort sett utredningens uppfattning om de särskilda
försöksskolornas uppgifter. En närmare avvägning mellan dessa torde
emellertid enligt överstyrelsens mening ej kunna ske förrän efterhand som
erfarenheter vinnes. Dock vill överstyrelsen redan nu understryka, att
dessa skolors huvuduppgift bör vara praktisk-pedagogisk forskning och
försöksverksamhet. Det skulle alltför mycket komma att inkräkta på
denna uppgift, om försöksskolorna därjämte, såsom de sakkunniga tänkt
sig, skulle fungera som centraler för lärarnas pedagogiska fortbildning.
Denna senare uppgift bör enligt överstyrelsens mening i stället huvudsakligen
fullgöras av respektive försöksskolas »moderskola» — lärarutbildningsanstalten.

När det gäller det principiellt viktiga avvägningsspörsmålet om bedrivande
av praktisk-pedagogisk forskning och försöksverksamhet i särskilda
skolor respektive vanliga skolor, vill överstyrelsen för sin del ej tänka sig
ett antingen-eller, utan det bör snarare bli ett både-och. Så är också förhållandet
flerstädes utomlands, t. ex. i U.S.A. Där är vanligt, för att ej
säga regel, att de till lärarutbildningen anknutna försöksskolorna av flera
skäl numera förlägger en del av sin verksamhet till vanliga skolor inom
räckhall. Ett av skälen är det som professor Husen i sin promemoria särskilt
framhållit, nämligen »att på ett bättre sätt personligen engagera
lärarna i det pedagogiska forskningsarbetet» eller närmare bestämt i den
del därav som man kallat för »aktionsforskning».

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 106 år 1957
Yttranden över skolöverstyrelsens förslag

Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Östergötlands län, Värmlands
län och Norrbottens län ävensom stadsfullmäktige i Stockholm, Linköping
och Karlstad samt drätselkammaren i Luleå ställer sig positiva till
förslaget om upprättande av särskilda försöksskolor.

Statskontoret anser däremot tillräckliga skäl för inrättande av försöksskolor
i enlighet med det föreliggande förslaget icke vara för handen och
avstyrker därför inrättande av dylika skolor. Enligt ämbetsverkets mening
finnes utrymme inom den nuvarande försöksorganisationens ram för samtliga
de undersökningsuppgifter, vilka är av betydelse för den slutliga utformningen
av den nioåriga enhetsskolan.

Från Stockholms stads sida noteras med tillfredsställelse överstyrelsens
fastslående av att försöksskolornas huvuduppgift bör vara praktisk-pedagogisk
forskning och försöksverksamhet samt dess avståndstagande från det
av utredningen uttryckta önskemålet att skolorna tillika skulle vara centraler
för lärarnas pedagogiska fortbildning.

De enligt överstyrelsens förslag till försöksskolorna knutna externa försöksklasserna
skulle, anföres i yttrandet från Stockholm, såsom impulsgivare
innebära ett synnerligen värdefullt och befruktande inslag i den
reguljära försöksverksamheten. Det framhålles vidare, att organiserandet
och vidmakthållandet av ett fast samarbete mellan den särskilda försöksskolan
och ett antal externa försöksklasser inte endast skulle innebära en
tillgång utan — med hänsyn till behovet av ett tillräckligt stort elevantal
som underlag för undersökningarna — rent av vara en förutsättning för ett
framgångsrikt bedrivande av undersökningsverksamheten.

B. Försöksskolornas organisation. Central och lokal ledning

Utredningen

För den centrala ledningen av verksamheten vid de särskilda
försöksskolorna föreslår utredningen, att ett försöksråd upprättas inom
skolöverstyrelsens försöksavdelning. Den centrala ledningens huvudsakliga
uppgifter har redan angivits i det föregående. Försöksrådet bör tillsättas
vid ingången av det budgetår, då den första försöksskolan startar. I försöksrådet
föreslås ingå ledamöterna av skolöverstyrelsens försöksavdelning,
överstyrelsens skolpsykolog och professorn i skolforskning vid den
eller de lärarhögskolor, som kommer att få särskild försöksskola. Professorn
i pedagogik vid universitetet i stad, där försöksskola men icke lärarhögskola
finnes, bör även tillhöra försöksrådet.

Då försöksskolorna skall anknytas till statliga lärarutbildningsanstalter,
bör de, anser utredningen, vara statliga skolor. Den centralt ledda systematiska
försöksverksamhet, som skall bedrivas vid de särskilda försöksskolorna,
kan enligt utredningens bestämda uppfattning konsekvent genomföras
endast vid statliga försöksskolor.

Utredningen har, som redan framhållits, utgått från att försöksskolorna

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 106 år 1957

skall organiseras som nioåriga enhetsskolor. De timplaner
och huvudmoment vid försöksverksamhet med nioårig enhetsskola, som
gäller i försöksdistrikten, bör tillämpas även i de särskilda försöksskolorna,
därest icke speciella försök motiverar avvikelser.

Utredningen har ingående övervägt, vilken storlek försöksskolorna
lämpligen bör ha. Därvid har beaktats att skolorna måste få ett tillräckligt
brett underlag för undersökningarna. Å andra sidan måste skolenhetens
storlek avvägas med hänsyn till vad som från ekonomiska, administrativa
och pedagogiska synpunkter kan anses vara lämpligt och möjligt. Även
lokala förhållanden måste givetvis beaktas. Att från början fastställa
samma storlek på alla försöksskolorna anser utredningen därför icke möjligt.
I fråga om antalet specialklasser anses försöksskolorna icke böra erhålla
en gynnsammare ställning än andra skolor. Inom den i det följande
angivna organisationens ram bör försök anställas med skolmognadsklasser
och observationsklasser.

Därest icke lokala förhållanden lägger hinder i vägen, bör enligt utredningens
mening de särskilda försöksskolorna organiseras i huvudsak
enligt följande alternativ.

Alternativ 1. Skolan organiseras helt enligt Aa-formen med 4 parallellavdelningar
på lågstadiet och 3 på vartdera av mellan- och högstadierna.
Sammanlagt skulle alltså 30 normalklasser ingå. Skolan bör därjämte ha 3
specialklasser, exempelvis 2 hjälpklasser och en avdelning för undervisning
av läs- och skrivretarderade barn, den sistnämnda eventuellt ersatt med
läsklinik.

Alternativ 2. Skolan organiseras med 3 parallellavdelningar av klasserna
1 och 2 enligt a-typ och en avdelning av b-typ, 2 parallellavdelningar av
klasserna 3—6 enligt A-typ och 3 avdelningar i varje årsklass på högstadiet.
Dessutom anordnas 2 Bl-avdelningar, en för klasserna 3—4 och en
för klasserna 5—6. Antalet normalklasser blir alltså enligt detta alternativ
26. Härtill bör komma specialklasser såsom i alternativ 1.

Alternativ 8. Med hänsyn till att de svårskötta B2- och B3-formema
även i framtiden torde komma att finnas åtminstone i våra glesbygder,
synes det vara mycket angeläget, att också dessa skolformer blir föremål
för systematisk försöksverksamhet. I en eller ett par av de särskilda försöksskolorna
bör därför organisationen kunna vara följande. Klasserna 1 och 2
anordnas med 3 parallellavdelningar av a-typ och en avdelning av b-typ,
klasserna 3-—6 med 2 parallellavdelningar av A-typ och en avdelning av
B2-typ, varjämte en avdelning av B3-typ anordnas. Högstadiet organiseras
såsom i de båda andra alternativen, likaså specialundervisningen. Antalet
normalklasser blir detsamma som enligt alternativ 2.

Organisationen enligt de tre alternativen framgår av följande tablå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

Klass	1	a-typ .
»	2	a-typ .
»	1—2	b-typ .
»	3	a-typ .
»	4	A-typ
»	3—4	Bl-typ
»	5	A-typ
»	6	A-typ
»	5—6	Bl-typ
»	3—6	B2-typ
»	1—6	B3-typ

» 7 .........

» 8 .........

» 9 .........

Hjälpklasser .....

Läs- och skri vklass

Antal avdelningar

Alt. 1 Alt. 2 Alt. 3

.................. 4 3 3

4 3 3

.................. 1 1

.................. 4 2 2

.................. 3 2 2

.................. 1

.................. 3 2 2

.................. 1

.................. 3 3 3

.................. 2 2 2

.................. 1 1 1

Summa avdelningar 33 29 29

En skola med omfång enligt alternativ 1 beräknas kräva ett befolkningsunderlag
av 6 000 å 7 000 personer och en skola enligt alternativ 2 och 3
ett befolkningsunderlag av 5 000 å 6 000 personer.

Det bör, anser utredningen, tillkomma försöksrådet att efter samråd med
vederbörande skolas försöksnämnd och de kommunala skolmyndigheterna
bestämma vilket alternativ — eller eventuellt vilken variant därav — som
bör väljas för varje försöksskola. Det synes utredningen icke nödvändigt,
att specialklasser förekommer vid varje skola. Organisationen bör överhuvud
taget kunna anpassas efter försöksuppgifternas karaktär och de
lokala förhållandena.

Ehuru de sakkunniga med hänsyn till mängden av problem, som pockar
på sin lösning, finner det i och för sig önskvärt att verksamheten vid de
särskilda försöksskolorna med det snaraste upptages i full utsträckning,
anser de det icke vara möjligt eller ens lämpligt att starta dessa skolor med
alla nio årsklasserna på en gång. Utredningen föreslår därför, att försöksskolorna
första arbetsåret skall omfatta antingen klasserna 1—7 eller 1—5,
beroende på de lokala förutsättningarna. Efter hand påbygges skolorna till
nioåriga enhetsskolor.

Med hänsyn till försöksresultatens representativitet rekommenderar
utredningen, att elevrekryteringen sker regionalt. Normalt bör
sålunda samtliga elever inom det överlärardistrikt eller skolområde, som
försöksskolan betjänar, hänvisas till försöksskolan, och avgång till högre
skola efter klass 4 eller 6 bör i regel icke förekomma. Undantag bör dock
kunna medgivas, exempelvis för elever som efter klass 6 önskar övergå till
praktisk realskola.

De sakkunniga understryker, att försöksskolorna bör tillförsäkras en

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 106.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

effektiv och väl kvalificerad ledning. Utredningen finner följande befattningshavare
oundgängligen nödvändiga vid varje utbyggd försöksskola:
en försöksledare, en rektor, en skolpsykolog och eu studieledare. På
skolans kansli bör anställas en befattningshavare i kansliskrivares tjänsteställning,
varjämte tillräckliga anslag för skrivhjälp bör finnas. I övrigt bör
samma befattningshavare finnas som vid skolor av samma storleksordning
inom den vanliga försöksverksamheten med nioårig enhetsskola.

Beträffande tillsättning, kompetens och uppgifter för de föreslagna befattningshavarna
anför utredningen följande.

Då försöksskola är knuten till lärarhögskola, bör professorn i skolforskning
vara försöksledare. Av övriga försöksledare bör lämpligen krävas docentkompetens
i pedagogik eller psykologi. Befattningen bör vara förenad
med ordinarie eller extra ordinarie lektorat i psykologi och pedagogik vid
vederbörande folkskoleseminarium. Det lämpligaste tillvägagångssättet
synes vara, att befattning som lektor och försöksledare utlyses i vanlig ordning
och att vid tillsättningen, som bör ske genom Kungl. Maj:t, avgörande
hänsyn tages till de sökandes kvalifikationer som ledare för försöksverksamheten.
Försöksledarens huvuduppgift blir att i enlighet med direktiv
från försöksrådet och efter beslut av skolans försöksnämnd organisera försöksverksamheten
vid skolan och övervaka densamma. Han bör också
främja kontakten mellan försöksskolan och lärarutbildningsanstalterna på
orten.

Rektor bör förordnas av Kungl. Maj:t, i regel för en tid av sex år, och
skall vara ledare av skolan med den inskränkning, som betingas av försöksledarens
särskilda arbetsuppgifter inom denna. För behörighet till rektorat
bör krävas behörighet till ordinarie folkskollärartjänst eller ordinarie
adjunktstjänst vid skolan.

För rektor och försöksledare bör gälla särskild av skolöverstyrelsen fastställd
instruktion.

Skolpsykologen, som bör tillsättas av skolöverstyrelsen, bör äga den
högre kompetensen enligt psykologutredningens förslag (SOU 1955:11,
s. 65 ff). Utöver sådana arbetsuppgifter, som måste anses falla inom en
skolpsykologs normala verksamhetsområde, bör det åligga honom att vara
försöksledaren behjälplig i hans arbete, t. ex. med statistisk bearbetning av
undersökningsresultaten.

Studieledaren bör erhålla samma arbetsuppgifter som inom den vanliga
försöksverksamheten. Förordnande bör utfärdas av skolöverstyrelsen.

Enligt utredningens förslag skall för den lokala ledningen av varje försöksskola
även finnas en försöksnämnd och en lokalstyrelse.

. För försöksnämnden bör gälla en av skolöverstyrelsen fastställd instruktion.
Nämnden bör ha som främsta uppgift att ha överinseende över och
samordna försöksverksamheten vid skolan. Självskrivna ledamöter bör
vara lärarhögskolans respektive seminariets rektor (ordförande), försöksledaren
(verkställande ledamot och föredragande i försöksärenden), skolans
rektor (föredragande vid tillsättning av lärartjänst), skolpsykologen, studieledaren
och den kommunala skolledaren i det skoldistrikt, där försöksskolan
är belägen. En ledamot i nämnden utses av skolans lärarkollegium
och en ledamot väljes av lärarhögskolans respektive seminariets kollegium,

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

i båda fallen för två läsår. I stad med universitet (högskola) bör dessutom
en av universitetet (högskolan) för samma tid utsedd professor eller docent
inom det psykologisk-pedagogiska forskningsområdet ingå i nämnden.
Nämnden bör vid behov adjungera experter. Bland annat bör skolans
läkare, statens folkskolinspektör och rektorer vid andra lärarutbildningsanstalter
på orten kunna kallas att närvara vid nämndens överläggningar i
viktigare frågor rörande försöksverksamheten. Nämnden bör också åtminstone
en gång varje termin sammankalla försöksskolans samtliga lärare
till information och samråd rörande försöksuppgifterna.

Lokalstyrelsen bör ha till sin huvudsakliga uppgift att handlägga sådana
ärenden, som sammanhänger med kommunens ekonomiska åtaganden
gentemot skolan. Självskrivna ledamöter bör vara lärarhögskolans respektive
seminariets rektor (ordförande), skolans rektor (sekreterare) och den
kommunale skolledaren på orten. Dessutom bör i lokalstyrelsen ingå en av
skolans kollegium utsedd representant för lärarkåren samt tre av stadsfullmäktige
utsedda ledamöter. De icke självskrivna ledamöterna bör utses
för en tid av fyra år i sänder.

Utredningen räknar med att försöksnämnd, försöksledare, rektor, skolpsykolog
och, då så erfordras, även studieledare vid varje skola tillsättes, då
skolan påbörjar sin verksamhet.

I fråga om försöksskolornas lärare konstaterar utredningen, att
behov torde komma att föreligga dels av heltidsanställda lärare, dels av
lärare, som fullgör timlärartjänstgöring eller fyllnadstjänstgöring vid skolan.

Med hänsyn till de speciella arbetsuppgifter, som kommer att åvila
lärarna vid försöksskolorna, och de pedagogiska kvalifikationer, som dessa
uppgifter kräver, bör lärarna utväljas med stor omsorg, framhåller utredningen.
Lärartillsättningen bör ske i samma ordning som vid seminarierna,
dock med det undantaget, att de befogenheter, som vid dessa tillkommer
rektor, vid de särskilda försöksskolorna i stället skall ankomma pa försöksnämnden.

Beträffande anställningsformen för heltidsanställda lärare bör enligt utredningens
uppfattning i princip gälla att tjänsterna skall vara ordinarie
tjänster. Lärarna i de särskilda försöksskolorna bör tillförsäkras trygghet i
anställningen, och alltför täta lärarbyten, som skulle kunna äventyra hela
verksamheten, bör undvikas. Att uppehålla ordinarie eller icke-ordinarie
lärartjänst bör kunna förordnas ordinarie eller extra ordinarie lärare vid
statlig eller statsunderstödd skola. De sakkunniga finner det vidare angeläget,
att garantier skapas för att lärare, som innehar ordinarie anställning
vid annan skola, beviljas erforderlig tjänstledighet från denna anställning
under förordnande vid försöksskola, även om sådant förordnande skulle förlängas
och sträcka sig över en följd av år.

Enligt utredningens mening bör i princip undervisningen på lågstadiet
bestridas av småskollärare, på mellanstadiet av folkskollärare och på högstadiet
av ämncslärare, övningslärare och yrkeslärare. Modifikationer i
denna uppdelning bör dock kunna förekomma. Dels kan sådana stundom
visa sig önskvärda av praktiska skiil, dels måste givetvis en annan fördel -

Kungl. May.ts proposition nr 106 år 1957

ning av de olika lärarkategoriernas arbetsområden kunna prövas. Det kan
exempelvis bli fråga om att undersöka, i vilken utsträckning det kan vara
lämpligt att använda ämneslärare på mellanstadiet och klasslärare för vissa
elever på högstadiet.

Utredningen framhåller slutligen, att det framlagda organisationsförslaget
endast tar sikte på huvuddragen. Av detaljproblemen, exempelvis
den närmare avgränsningen mellan rektorns och försöksledarens uppgifter,
torde vissa kunna lösas, sedan försöksrådet dragit upp riktlinjerna för verksamheten,
andra åter först sedan erfarenheter av arbetet vid försöksskolorna
vunnits.

Yttranden över utredningens förslag

Utredningens förslag, att de särskilda försöksskolorna skall vara statliga
har ej föranlett några invändningar. Tvärtom har åtskilliga remissinstanser
— däribland såväl läroverkslärarnas riksförbund, de båda folkskollärarförbunden,
Sveriges psykologförburid som ett par folkskoleseminarier
— framhållit att man endast därigenom kan få garantier för följdriktighet
och enhetlighet i försöksskolornas arbete.

Remissinstanserna har ej mycket att erinra mot utredningens förslag
beträffande försöksskolornas storlek och organisation. Folkskoleseminariet
i Karlstad menar dock, att det kan visa sig lämpligt att
starta en försöksskola med en enklare organisation än utredningen tänkt
sig. Klasserna 6—7 anses sålunda böra medtagas redan vid starten endast
i det fallet att en enhetsskola med ett representativt klientel av dessa årsgrupper
redan finns i det utvalda skolområdet. Att inrätta en försöksskola
enligt utredningens alternativ 3 — med B2- och B3-avdelningar — skulle
vidare i ett stadssamhälle vålla vissa svårigheter.

Såsom redan framgått av ett tidigare avsnitt, reagerar man bland remissinstanserna
tämligen allmänt emot tanken på att förlägga avdelningar av
B-fonnen till de särskilda försöksskolorna, även om enighet råder om att
systematisk försöksverksamhet är behövlig beträffande B-skolor. Sålunda
hävdar exempelvis seminarielärarföreningen, att försöksverksamhet med avdelningar
av B-form — i synnerhet B2- och B3-formerna — bör förläggas
till den miljö, där dessa skolor hör hemma och gälla det barnmaterial, de
hemförhållanden m. in., som är utmärkande för B-skoloma. Föreningen
anser, att erfarenheterna från de konstruerade B2-skolor, som seminarierna
tidigare arbetat med, icke inbjuder till förnyade försök, vare sig vid seminarier
eller försöksskolor.

Folkskoledirektionen i Stockholm anser sig icke kunna förorda att högstadieavdelningar
upprättas redan från starten, då detta kan medföra
svårigheter dels med institutionslokalerna, dels med lärarrekryteringen.

Folkskoleseminariet i Lund har intet att anmärka mot organisationsförslaget
under förutsättning att någon klass 9 y ej skall förekomma. Skall
9 y förekomma bör man överväga om det ej vore möjligt att anordna två
skilda försöksskolor, en omfattande klasserna 1—6 och en omfattande högstadiet,
eventuellt i anslutning till gymnasium. Målsmännens rilcsförbund
anser, att de särskilda försöksskolorna bör kombineras med försöksgymnasier.

Utredningens förslag om regional elevrekrytering till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

styrkes av de båda folkskollärarförbunden, folkskolseminariet i Karlstad
och en regional samarbetskommitté (region nr 7). Avvikande mening anmäler
emellertid Stockholms folkskoledirektion, folkskolestyrelsen i Solna
och eu regional samarbetskommitté (region nr (i). Folkskoledirektionen menar,
att önskemålet om ett såvitt möjligt ogallrat elevklientel i försöksskolan
bör kunna tillgodoses på frivillighetens väg genom föräldraupplysning
men däremot ej genom att resa hinder för den enskilde.

Beträffande den lokala ledningen innehåller remissyttrandena
många olika synpunkter och förslag.

Från institutionen för pedagogik vid JJppsala universitet framhålles, att
kravet på docentkompetens för försöksledaren är »mycket välbetänkt»,
medan man vid folkskoleseminariet för kvinnliga elever i Linköping finner
krav på lektorskompetens tillräckligt för den lokale försöksledaren. Därest
denne samtidigt skall tjänstgöra som lektor måste undervisningsskyldigheten
väsentligt begränsas, framhålles det vidare.

Sveriges psykologförbund anser det vara en olämplig anordning, att, som
de sakkunniga föreslagit, förena försöksledartjänsten med ordinarie eller
extra ordinarie lektorat i psykologi och pedagogik. Fn sådan anordning
måste anses allvarligt äventyra försöksledarens möjligheter att effektivt
planlägga och leda den vetenskapliga försöksverksamheten. Förbundet
anser det därför nödvändigt, att försöksledaren befrias från huvuddelen av
de arbetsuppgifter, som ett lektorat skulle medföra.

Stockholms folkskoledirektion anser, att det förutom skolforskningsprofessorn
behövs ytterligare minst en heltidsanställd försöksledare. En av de
regionala samarbetskom mitteerna (region nr 13) går ett steg längre och
menar, att man för det direkta försöksarbetet skulle behöva minst två
heltidsanställda försöksledare. I de båda sistnämnda yttrandena framföres
också önskemål om att försöksskolan dessutom får en heltidstjänst för
en kvalificerad pedagogisk statistiker.

Målsmännens riksförbund hävdar, att försöksskolans rektor bör ha en
sådan kompetens, att vederbörande kan bedöma problem rörande både
folkskola, realskola och gymnasium. De båda folkskollärarförbunden framhåller
vikten av att rektor vid försöksskolan är väl förtrogen med alla skolans
stadier och tillägger att den praktiska lärarerfarenheten speciellt som
klasslärare bör tillmätas stor betydelse.

Statens psykologisk-pedagogiska institut anser, att personalen på assistent-
och biträdessidan bör förstärkas.

Beträffande den av utredningen föreslagna lokala försöksnämnden ifrågasättes
av folkskoleseminariet i Luleå och folkskolestyrelsen i samma stad,
om ej också försöksdistrikten borde vara representerade i denna. Vidare
ifrågasätter seminarielärarföreningen, om ej nämnden borde förstärkas även
med representanter för målsmän och näringsliv.

I fråga om den föreslagna lokalstyrelsen har de flesta remissinstanser ej
uttalat sig. Flertalet av dem som gjort det — däribland folkslcolestyrclserna
i Linköping, Luleå och Lund — synes vara av den uppfattningen, att
lokalstyrelsens uppgifter lämpligen borde kunna överföras till den för hela
skoldistriktet gemensamma skolstyrelsen.

Skolöverstyrelsen

Överstyrelsen delar utredningens uppfattning, att staten bör vara huvudman
för de särskilda försöksskolorna. Vidare finner överstyrelsen det natur -

Kungl. Majds proposition nr 106 år 1957

ligt, att försöksskolorna under enhetsskolans prövotid organiseras
såsom reguljära enhetsskolor. Huruvida försöksskolorna efter enhetsskolans
genomförande kan anförtros andra angelägna försöksuppgifter, bör framtida
överväganden få utvisa. Ehuru dessa skolor alltså under sin första
verksamhetsperiod bör vara enhetsskolor, biträder överstyrelsen utredningens
uppfattning, att de fördenskull inte behöver vara varandra alldeles
lika vare sig ifråga om storlek eller inre organisation.

I likhet med en del av remissinstanserna vill överstyrelsen bestämt avstyrka,
att försök som avser B-skolornas arbetssätt förlägges till skolor i
stadsmiljö. En viss del av sin verksamhet bör försöksskolorna förlägga till
en för sådana försök mera naturlig och representativ miljö. Även undersökningsmetodiskt
är detta självfallet önskvärt för att ej säga nödvändigt.
Därigenom kommer också landsbygden — vilket är mycket viktigt — att
bli representerad i försöksskolornas verksamhet.

Såväl försök i läraravdelningar av B-formen som en del andra försök,
däribland sådana som gäller viss förberedande yrkesundervisning, bör förläggas
till vanliga skolor. Tanken att de särskilda försöksskolorna skulle
kunna göras »representativa» i den meningen, att de var för sig skulle
kunna bli en fullständig enhetsskola — låt vara i miniatyr — är enligt överstyrelsens
mening orealistisk. Däremot bör försöksskolorna i kombination
med en lämpligt dimensionerad extern försöksverksamhet kunna representera
en så långt möjligt fullständig enhetsskolorganisation. Därav följer
också, att själva den försöksskola, som direkt anknytes till en lärarutbildningsanstalt
bör kunna få något mindre format än de sakkunniga tänkt sig.

I fråga om elevrekryteringen tillstyrker överstyrelsen utredningens förslag,
att försöksskolorna bör vara distriktsskolor med regional intagning.
Därigenom håller man också möjligheterna mera öppna för att vid eventuellt
framtida behov åter kunna helt överföra en del av dessa skolor till
respektive kommuners reguljära skolväsen. Vad beträffar de särskila försöksskolor,
som kan komma att direkt anknytas till lärarhögskola, är det
enligt överstyrelsens mening emellertid mycket önskvärt, att dessa inom
ramen för sin externa organisation får anknytning till försöksgymnasier,
eventuellt även till praktiska realskolor.

Överstyrelsen anser, att de sakkunniga i viss mån därigenom att de
kommit att något överdimensionera försöksskolornas storlek också frestats
att överorganisera såväl den lokala som den centrala ledningen av
dessa skolor.

Att befattningen såsom försöksledare skulle vara förenad med professur
i skolforskning vid lärarhögskola eller lektorat i pedagogik vid folkskoleseminarium,
finner överstyrelsen olämpligt. Överstyrelsen anser, att de
krav, som kommer att ställas på denna befattning, motiverar, att befattningen
blir heltidstjänst. Försöksledaren kan då helt disponeras för försöksskolan.
Rektor vid moderanstalten bör vara chef för även försöks -

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1957

skolan och försöksledaren därmed ha karaktär av biträdande rektor i vad
avser den pedagogiska och administrativa ledningen av försöksskolan. Det
synes emellertid lämpligt, att kompetensområdet mellan de båda chefsbefattningarna
icke markeras alltför hårt utan möjlighet hålles öppen att
tillämpa den arbetsfördelning, som i det enskilda fallet kan visa sig mest
praktisk och lämplig.

I vissa fall kan sålunda försöksledaren komma att få — under rektor —
utöva icke blott den pedagogiska utan även den administrativa ledningen
av försöksskolan, medan i andra fall måhända befinnes lämpligare, att försöksledaren
i stället anförtros exempelvis den pedagogiska tillsynen av
övningsskolan mot att rektor i stället svarar för de administrativa uppuppgifterna
avseende försöksskolan. För att i sistnämnda fall en sådan mera
naturlig tjänsteförening icke alltför mycket skall inkräkta på försöksledarens
övriga uppgifter kan lämpligen en av övningsskolans lärare utses såsom
tillsynslärare för att därstädes biträda med löpande göromål. Försöksledaren
bör nämligen självfallet ha sin expedition förlagd till försöksskolan.

Vid den tekniska ledningen av försöksarbetet — både det interna och det
externa — kommer försöksledaren närmast att biträdas av skolpsykologen,
vilken bör ha den kompetens som de sakkunniga föreslagit. Fastän uppgiften
att tjänstgöra såsom ämneslärare i pedagogik enligt överstyrelsens
förslag ej skulle tillkomma försöksledaren, bör av denne i regel fordras behörighet
för lektorat. För ledning av en någorlunda utbyggd försöksskola
skulle alltså behövas: en försöksledare tillika konrektor, en skolpsykolog
och en studieledare samt erforderlig biträdespersonal.

Även den till försöksskolan knutna försöksnämnden synes vara något
överdimensionerad. Enligt överstyrelsens mening bör såsom försöksnämnd
tills vidare kunna fungera: läraranstaltens rektor (ordförande), försöksledaren,
skolpsykologen, studieledaren, lektorn i pedagogik samt en representant
för lärarkollegiet från vart och ett av de olika undervisningsstadier,
som försöksverksamheten berör. Självfallet bör nämnden med sig också
kunna adjungera andra, t. ex. skolläkare och representant för skoldistrikt,
där extern försöksverksamhet pågår.

Den av de sakkunniga föreslagna särskilda lokalstyrelsen för försöksskolan
bör enligt överstyrelsens mening ej komma till stånd. De på kommunen
ankommande uppgifterna kan lämpligen handläggas av den för
distriktet gemensamma skolstyrelsen.

Vad slutligen beträffar den centrala ledningen av försöksskolorna anser
överstyrelsen att det av utredningen föreslagna försöksrådet ej behöver
tillsättas. Dess funktion kan tills vidare fullgöras av överstyrelsens försöksavdelning,
förstärkt med professorn i praktisk pedagogik vid lärarhögskolan.
Det förtjänar i detta sammanhang erinras om att försöksavdelningen
sedan 1954 till sig har knuten en lekmannanämnd, vilken också i
vissa avseenden kan och bör vara en rådgivande instans vid den centrala
ledningen av de särskilda försöksskolornas verksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

1 ttranden över skolöverstyrelsens förslag

o I yttrandet från Stockholms stad uttalas, att det knappast torde kunna
råda några delade meningar om att staten, såsom skolöverstyrelsen föreslagit,
bör svara för li u v u d m a n n a skåpet för de särskilda försöksskolorna,
eftersom verksamheten är avsedd att tjäna skolväsendets utveckling
i allmänhet och sålunda icke främst siktar till att tillgodose behovet
av skolundervisning inom de kommuner till vilka skolorna lokaliseras. I
yttrandet betonas vidare överstyrelsens uttalande, att de särskilda försöksskolorna
icke behöver vara varandra alldeles lika vare sig i fråga om
storlek eller inre organisation. I det fall en särskild försöksskola, såsom
torde bli fallet i Stockholm, måste inrymmas i redan befintliga lokaler
anses sålunda ^ försöksskolans avdelningsantal i huvudsak böra avpassas
efter lokaltillgången och lärjungeområdets storlek, även om skolan därmed
skulle bli något större än som från andra synpunkter vore idealiskt. I fråga
om den regionala intagningen av elever i försöksskolorna anföres
från stadens sida i huvudsak följande. Om överstyrelsen med sitt
uttalande om regional intagning avser, att alla barn inom försöksskolans
upptagningsområde skall hänvisas att ända till skolpliktens upphörande gå
i nämnda skola, vidhålles bestämt den av folkskoledirektionen tidigare
uttalade åsikten att behovet att bibehålla försöksskolans elevmaterial
ogallrat bör, såsom nu sker beträffande lärarhögskolans övningsskola, tillgodoses
på frivillighetens väg. Redan det förhållandet, att samtliga barn
inom ett område obligatoriskt hänvisas till en försöksskola av här ifrågavarande
art, kan måhända inge betänkligheter på sina håll. Av desto
större vikt är det därför, att eleverna där har samma möjligheter som eleverna
i andra överlärardistrikt att t. ex. efter klass 0 söka till andra skolor.

Liknande synpunkter beträffande elevrekryteringen anförs från Linköpings
stads sida. Med anledning av den motivering skolöverstyrelsen anfört
för den regionala rekryteringen och det framlagda förslaget till extern försöksverksamhet
kan det ifrågasättas, om kravet på regional rekrytering
behöver upprätthållas alltför rigoröst. Några större svårigheter att i framtiden
återföra en eventuell försöksskola till stadens reguljära skolväsen
torde knappast uppkomma. Däremot torde för Linköpings del ett konsekvent
genomförande av en regional rekrytering till skolan helt utestänga
flickorna i den planerade försöksskolans upptagningsområde, Tornhagsområdet,
från att söka sig till den femåriga linjen vid stadens kommunala
flickskola. Å andra sidan torde den statliga försöksskolan med de högt kvalificerade
lärarkrafter, som den sannolikt torde komma att få, utöva en
stark dragningskraft. Det är därför för närvarande omöjligt att avgöra, i
vilken utsträckning en avgång till flickskolan kan komma att ske. Särbestämmelser
för Tornhagsområdet beträffande intagning vid flickskolan
skulle skapa en onödig irritation bland målsmännen och även flickor från
detta distrikt bör därför få söka och vinna inträde i flickskolan.

Skolöverstyrelsens förslag beträffande försöksskolornas lokala le dning
möter vissa^invändningar från remissinstanserna. Från Stockholms
stads sida hävdas sålunda, att den av överstyrelsen nu förordade beskurna
personaluppsättningen för skolans omedelbara ledning är klart otillräcklig,
icke för att driva skolan, men väl för att därjämte bedriva en undersökningsverksamhet,
som kan ge resultat inom en icke alltför avlägsen framtid.
Även i fråga om försöksnämndens sammansättning anmäles en i viss
män avvikande mening. Särskilt iögonfallande framstår personaluppsätt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

ningens otillräcklighet mot bakgrunden av överstyrelsens rekommendation
av extern försöksverksamhet och s. k. aktionsforskning i försöksskolans
regi. Försöksskolorna har beräknats få en omfattning av 25—30 avdelningar
och utgör sålunda ordinära överlärarskolor; för Stockholms vidkommande
torde det bli fråga om en något större skolenhet. För den omedelbara ledningen
av en sådan skola föreslår nu överstyrelsen i realiteten ingen personal
utöver den, som man kan förvänta att ett vanligt enhetsskoledistrikt
i framtiden kommer att få. Enligt vår erfarenhet kan överläraren-försöksledaren
med all sannolikhet i den reguljära arbetstiden ej inrymma den för
försöksskolorna tänkta forskningsverksamheten.

Den mest rationella lösningen i Stockholm synes vara, att försöksskolan
förses med en överlärare (rektor), som på vanligt sätt handhar både den
pedagogiska och den administrativa ledningen av skolan. Vidare bör för den
direkta undersökningsverksamheten anställas två försöksledare, av vilka
den ene har till särskild uppgift att sörja för kontakten med försöksdistrikten
och svara för den del av verksamheten, som förlägges utanför den särskilda
försöksskolan. Kompetenskraven för dessa tjänster bör sättas till
filosofie licentiatexamen i pedagogik eller eventuellt psykologi. Slutligen
måste självfallet erforderlig personal för statistisk bearbetning och liknande
ställas till försöksledarnas förfogande alltefter verksamhetens omfattning.

Den i och för sig önskvärda kontakten med lärarutbildningsanstalten
torde tillfredsställande kunna uppehållas genom försöksnämnden, där såväl
moderanstaltens rektor som professorn i skolforskning skall ingå. Sistnämnde
befattningshavare bör fungera som försöksskolans vetenskaplige
expert samt tillsammans med försöksskolans chef och försöksledarna bilda
ett arbetsutskott i försöksnämnden, där detaljplanering av undersökningar
kan ske. Beträffande försöksnämndens sammansättning i övrigt är det ett
oeftergivligt villkor, att även den kommunala skolledningen blir företrädd
där, för Stockholms vidkommande genom förste folkskolinspektören. Detta
krav motiveras i synnerhet av att extern försöksverksamhet förutsättes
ingå som en integrerande del i försöksskolans arbete.

Försöksledarens arbetsuppgifter enligt överstyrelsens förslag anses även
av Linköpings stad bli alltför omfattande. Om försöksskolorna verkligen
skall bli de härdar för pedagogisk förnyelse, som man önskat, borde försöksledaren
helt befrias från rutinmässiga, administrativa arbetsuppgifter.
Det vore därför rimligt att behålla överlärartjänsten vid skolan, varvid
tjänsten borde arvoderas enligt samma grunder som gäller för övriga överlärare
i staden. I försöksnämnden anses — med hänsyn till samarbetet
med stadens övriga skolor, stadens ekonomiska åtaganden m. m. — den
kommunal skolledaren och/eller representant för skolstyrelsen böra ingå
som ordinarie ledamot.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har av överstyrelsens förslag ej kunnat
bilda sig en fullständig uppfattning om försöksskolans ställning till moderskolan,
vilket bl. a. gäller de befogenheter och åligganden moderskolans
rektor avses erhålla beträffande försöksskolan. Länsstyrelsen finner det
därför svårt att ta ställning till frågan om det är välbetänkt att ålägga
rektorn för moderskolan att utöva chefsskapet jämväl över försöksskolan,
och ifrågasätter om det inte vore lämpligare, att försöksledaren ii ven är
rektor och att sambandet mellan moder- och försöksskola tryggas på annat
sätt. Detta spörsmål bör enligt länsstyrelsens mening göras till föremål för
ytterligare överväganden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

Enligt riksräkenskapsverkets mening bör den administrativa ledningen av
försöksskolan helt åvila rektor vid lärarutbildningsanstalten. I motsats till
skolöverstyrelsen förordar ämbetsverket vidare, att den av de sakkunniga
föreslagna lokalstyrelsen inrättas, och motiverar detta med att försöksskolorna
skall vara statliga.

Drätselkammaren i Luleå konstaterar med tillfredsställelse att försöksskolan
enligt överstyrelsens förslag lägges under den blivande allmänna
skolstyrelsen och att en speciell lokalstyrelse därigenom blir obehövlig.

C. Försöksskolornas antal och förläggning

Ut r e dningen

Under hösten 1954 och våren 1955 besökte utredningen folk- och småskoleseminarierna
på följande orter, nämligen Stockholm, Uppsala, Linköping,
Jönköping, Växjö, Kalmar, Kristianstad, Lund, Göteborg, Karlstad,
Falun, Härnösand, Umeå och Luleå. Vid dessa besök hölls överläggningar
med rektorer och lärare — främst i ämnet psykologi och pedagogik
— vid seminarierna samt med representanter för de kommunala myndigheterna
och för skolväsendet på orten. I ett avsnitt av betänkandet lämnar
utredningen en redogörelse för vad som under överläggningarna framkom
beträffande lokalförhållandena och skolsituationen i de olika kommunerna.

Till utredningen hade vidare överlämnats, att tagas i övervägande vid
utredningsuppdragets fullgörande, en den It februari 1949 till Kungl. Maj:t
ingiven framställning av Solna skolutredningskommitté, att Kungl. Maj:t
måtte föranstalta om upprättande av en statlig försöks- och mönsterskolanläggning
av enhetsskoletyp för det s. k. Bergshamraområdet i Solna stad.
I anledning av nämnda remiss har utredningen hållit överläggningar även
med representanter för de kommunala myndigheterna och skolväsendet
i Solna.

Vid de av utredningen hållna konferenserna har inga överenskommelser
träffats, då utredningen icke haft fullmakt att ingå sådana. Icke heller har
det varit möjligt att vid konferenserna framlägga utredningens slutliga
ståndpunkt i fråga om försöksskolornas organisation, kommunernas inflytande
över och andel i kostnaderna för skolorna eller de organisatoriska och
andra förutsättningarna för inrättande av en försöksskola på en plats.
Överenskommelse mellan staten och de kommuner, som kommer att erhålla
försöksskolor, måste sålunda, framhåller utredningen, träffas i annan
ordning.

När det gäller valet av förläggningsorter för särskilda försöksskolor
erinrar utredningen om att skolöverstyrelsen i sin tidigare
nämnda skrivelse av den 10 maj 1954 uttalat, att det syntes lämpligt att
anknyta försöksskolor företrädesvis till sådana folkskoleseminarier, som
kunde tänkas i en framtid bli omorganiserade till lärarhögskolor. Då lärarhögskolefrågan
inte avancerat längre än att en dylik inrättats i Stockholm
och utredning igångsatts om förläggande av en andra lärarhögskola till

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

Malmö eller Lund eller annan lämplig ort i södra Sverige, finner utredningen
sig böra i urvalsfrågan följa även andra principer än dem som angivits
i överstyrelsens nyssnämnda framställning.

Av stort värde måste det enligt utredningens mening vara, om samarbete
med vetenskaplig psykologisk och pedagogisk expertis lätt kan etableras.
Även utifrån denna synpunkt skulle de fyra nuvarande universitets- och
högskolestäderna först komma i åtanke. En oundgänglig förutsättning är
det dock icke, att denna expertis finnes på platsen. Utredningen har i det
föregående föreslagit, att ett särskilt försöksråd inom skolöverstyrelsens försöksavdelning
skall svara för den vetenskapliga uppläggningen och bearbetningen
av försöken. Vidare skulle en viss ensidighet icke kunna undvikas,
om försöksskolorna uteslutande eller huvudsakligen förlädes till de
nämnda städerna. Stockholm och Göteborg, Uppsala och Lund representerar
icke normaltypen för svenska städer utan storstaden respektive den
medelstora universitetsstaden. Det synes utredningen vara av vikt för
försöksresultatens representativitet, att även andra stadstyper blir representerade
i denna försöksverksamhet.

Utredningen räknar därför med särskilda försöksskolor även på andra
orter än de ovannämnda. Emellertid måste ett förhållande särskilt beaktas.
Vissa försök torde komma att ha alldeles särskild betydelse för Norrlands
vidkommande. I all synnerhet där kan frågan om odifferentierade högstadier
uppkomma, och i första band där torde varaktigt behov av B3-skolor
även i framtiden föreligga. Under sådana omständigheter vore det knappast
rimligt, om icke åtminstone en försöksskola förlädes till Norrland, naturligtvis
under förutsättning att den kan utformas på ett tillfredsställande
sätt.

Det av utredningen förda resonemanget utmynnar i en uppdelning av de
besökta seminarieorterna i fyra grupper, nämligen 1) universitetsstäderna
Lund och Uppsala; 2) storstäderna Göteborg och Stockholm; 3) Norrlandsstäderna
Härnösand, Luleå och Umeå; och 4) övriga städer av mera normal
syd- eller mellansvensk typ, d. v. s. Falun, Jönköping, Kalmar, Karlstad,
Kristianstad, Linköping och Växjö. En tillräckligt facetterad försöksverksamhet
förutsätter enligt utredningens bestämda uppfattning, att
en eller två städer inom var och en av de fyra grupperna blir förläggningsort
för en av de särskilda försöksskolorna.

Utredningen uppställer vidare frågan, vilka önskemål man kan ha i
fråga om skolväsendet på en plats, där en särskild försöksskola skall upprättas.

Enligt skolkommissionen borde försöksskolorna helst nyinrättas. Fördelarna
härmed är enligt utredningens mening uppenbara. Först och främst
uppkommer i sådana fall icke problemet, hur man skall förfara med till
skolan redan knutna lärare. Vidare bör det åtminstone i vissa fall vara
möjligt att redan vid skolans uppförande och inredning taga hänsyn till
skolans uppgift som försöksskola. Om det sålunda får anses vara en bestämd
fördel, att en nyinrättad skola kan ställas till förfogande, måste förekomsten
av åttaårig skolpliktst id anses vara eu nästan oundgänglig förutsättning,
framhåller de sakkunniga. Endast i så fall torde det vara möjligt att inom

Kungl. ]\[aj:ts ''proposition nr 106 år 19,57

försöksskolans rekryteringsområde tillämpa nioårig skolpliktstid. Därutöver
bör det önskemålet uppställas, att befolkningen inom försöksskolans
rekryteringsområde icke har en från social synpunkt ensidig sammansättning
och att dess numerär tillåter en skola av erforderlig storlek. Däremot
anser sig utredningen icke böra fästa avseende vid de nuvarande personella
resurserna vid seminarierna, eftersom förhållandena i detta hänsende snabbt
nog kan ändras. Ett samarbete mellan en försöksskola och »vanliga» försöksdistrikt
borde kunna bli utomordentligt fruktbärande. Utredningen är
därför böjd att anse det som en fördel, om försöksverksamhet med enhetsskola
redan förekommer i en stad, där en försöksskola skall inrättas, eller
på icke alltför långt avstånd från staden. Att sedan genomförandet av den
redan pågående försöksverksamheten inom en seminariestad i enskilda fall
snarare skulle försvåras än underlättas, om en försöksskola förlädes dit, är
en omständighet, som enligt utredningens uppfattning icke behöver inverka
på den principiella riktigheten i detta ståndpunktstagande. Förekomsten av
andra lärarutbildningsanstalter i staden eller av utbildning av andra lärare
än enbart folkskollärare är givetvis också en fördel liksom förefintligheten
av ett väl utvecklat skolväsen med skilda skoltyper och utbildningsanstalter.

Med utgångspunkt i de krav utredningen sålunda ansett sig böra uppställa
på en ort, som skall vara lämplig såsom förläggningsort för en särskild
försöksskola, granskar utredningen städerna i de tidigare angivna fyra
grupperna.

I den första gruppen, universitetsstäderna Uppsala och Lund, ger utredningen
förord åt L u n d, som anses nu böra erhålla en försöksskola. Valet
av Lund grundar sig på följande resonemang.

I Lund iir skolplikten ännu inte åttaårig. Enligt vad utredningen inhämtat
väljer emellertid eleverna i mycket stor utsträckning två frivilliga år
utöver skolpliktstiden. Man är vidare beredd att inom den närmaste tiden
göra det åttonde skolåret obligatoriskt. Någon olikhet mellan de till gruppen
hörande båda städerna i detta hänseende behöver man således icke
räkna med. De i det föregående framförda önskemålen synes alla kunna bli
tillgodosedda i Lund. Samarbete med universitetets psykologiska och pedagogiska
expertis kan etableras. Försöksskolan kan förläggas till en helt
nyinrättad skola, som avses bli förlagd omedelbart söder om Tuna park.
Åttaårig skolplikt kan införas. Befolkningssammansättningen inom den
tilltänkta skolans upptagningsområde anges vara gynnsam. Skolan kan
erhålla en lämplig storlek. Praktisk lärarkurs är förlagd till folkskoleseminariet
och Katedralskolan och även till två läroverk i Malmö. Försöksverksamhet
med nioårig enhetsskola pågår såväl i närbelägna skoldistrikt,
nämligen Burlöv, Lomma, Malmö (Limhamn), Staffanstorp och Svedala,
som i något längre bort belägna, Hälsingborg, Perstorp och Skurup. Därtill
kommer att en till Tunaområdet förlagd försöksskola skulle få ett mycket
gynnsamt läge, i det att även försöksgymnasiet och folkskoleseminariet
(respektive den eventuella lärarhögskolan) planeras bli förlagda dit. Vissa
institutioner skulle kunna utnyttjas av försöksgymnasiet och försöksskolan
gemensamt. Ett centrum för försöksverksamhet, lärarutbildning och
fortbildning av lärare skulle vidare här kunna skapas.

Även i Uppsala finnes mycket goda förutsättningar för inrättande av en

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 106 år 1957

försöksskola. Emellertid kommer utredningen i det följande att föreslå, att
en försöksskola skall förläggas till Stockholm, där den skulle kunna utnyttjas
för auskultation av betydligt fler lärarutbildningsanstalter och försöksdistrikt
än om den förlädes till Uppsala. Därtill kommer att kontakt mellan
å ena sidan universitetet och lärarutbildningsanstalterna i Uppsala, å
andra sidan en försöksskola i Stockholm lätt torde kunna upprätthållas. Utredningen
anser därför, att Lund i första gruppen bör placeras före Uppsala
och nu erhålla en försöksskola.

De båda städerna i andra gruppen, Göteborg och Stockholm,
uppfyller också de flesta önskemål, som uppställts i det föregående.

Skolpliktstiden omfattar i bägge städerna minst åtta år. Försöksverksamhet
med nioårig enhetsskola pågår inom båda städerna såväl som i deras
närhet. Som centra för lärarnas fortbildning skulle dit förlagda försöksskolor
kunna betjäna ett mycket stort antal lärare. Båda, speciellt den i
Stockholm, skulle kunna utnyttjas av ett mycket betydande antal läraraspiranter.
Då lärarhögskola redan är inrättad i Stockholm, anser utredningen
det självfallet att en av försöksskolorna bör förläggas dit.

Vilken skolanläggning i Stockholm som skall ifrågakomma kan icke nu
avgöras. Om en nyinrättad skola med lämpligt läge i förhållande till lärarhögskolan
skall ställas till förfogande, torde man få räkna med att försöksverksamheten
ej kan börja förrän höstterminen 1959. En försöksskola,
anknuten till lärarhögskolan i Stockholm, skulle emellertid också kunna
förläggas till Solna. Möjligheterna att åstadkomma en stor försöksskola
torde dock vara större i Stockholm än i Solna. Utredningen vill därför förorda,
att undersökningarna i första hand inriktas på att förlägga försöksskolan
till Stockholm.

Även i Göteborg är förutsättningarna för upprättande av en försöksskola
så gynnsamma, att enligt utredningens mening en sådan bör komma till
stånd där.

Utredningen anser alltså, att i andra gruppen Stockholm bör komma i
första rummet och Göteborg i andra. I anslutning till lärarutbildningsanstalter
på dessa båda platser bör försöksskolor nu inrättas. Försöksskolan
i Stockholm bör anknytas till lärarhögskolan där. Vilken skola i Stockholm
som skall komma i fråga bör avgöras efter underhandlingar med Stockholms
stad. Alternativt kan i stället Nybodaskolan inom stadsdelen Huvudsta i
Solna inrättas till försöksskola, i vilket fall försöksverksamheten kan påbörjas
höstterminen 1957 och då provisoriskt förläggas till Ekensbergsskolan
i Råsunda. I Göteborg bör försöksskolan anslutas till folkskoleseminariet
för kvinnliga elever. Försöksverksamheten kan där förläggas till Mossebergs-
och Guldhedsskoloma.

Av städerna i den tredje gruppen, Norrlandsgruppen, anser utredningen
i första hand Lule å nu böra ifrågakomma såsom förliiggningsort för
en försöksskola.

Vissa omständigheter talar emot tanken att nu förlägga en försöksskola
till Härnösand. Någon helt nyinrättad skola kan icke ställas till förfogande,
och försöksverksamheten skulle ta i anspråk eu stor del av de klasser, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

icke ingår i intern övningsskola. Svårigheter att omplacera sådana vid den
ifrågakommande skolan redan tjänstgörande lärare, vilka icke skulle deltaga
i försöksverksamheten, kan därför befaras uppstå. Med tanke på att
såväl den eventuella försöksskolan som läroverket är belägna på Härnön
kan också svårigheter att genomföra en regional rekrytering av försöksskolan
tänkas uppkomma.

Både i Luleå och Umeå finnes goda förutsättningar för inrättande av en
försöksskola. Åttaårig skolplikt kan införas i Luleå, och intresse för nioårig
har deklarerats. Lokalsituationen i Umeå synes icke lägga hinder i vägen
för införande av åttaårig skolplikt. Försöksverksamhet med nioårig enhetsskola
pågår inom fyra distrikt i Norrbotten. I Umeå-trakten har försöksverksamhet
höstterminen 1955 påbörjats i Holmsund och Hörnefors.
För Umeå talar att vetenskapligt bibliotek där finnes och att praktisk
lärarkurs är förlagd till läroverket. I Luleå förekommer endast utbildning
av folkskollärare, men avståndet Haparanda—Luleå torde icke lägga oöverstigliga
hinder i vägen för auskultation i Luleå av elever från småskoleseminariet
i Haparanda. För Luleå talar att en försöksskola där skulle kunna
helt nyinrättas och att kontakten med en försöksskola för de fyra försöksdistrikten
i Norrbotten säkerligen skulle vara av mycket stort värde för
dessa. Från och med läsåret 1956/57 kommer nionde klass att finnas inom
samtliga fyra distrikt. Dessutom finnes försöksgymnasium i Nederkalix.
Utredningen vill för sin del tillmäta dessa skäl avgörande betydelse och
anser därför, att i tredje gruppen Luleå bör placeras före Umeå och nu
erhålla en försöksskola.

Av övriga seminariestäder, grupp fyra, väljer utredningen i första hand
Linköping och i andra hand Karlstad till att nu få särskilda
försöksskolor.

I denna grupp torde Falun, Jönköping och Kristianstad icke nu böra
ifrågakomma som förläggningsorter för särskild försöksskola. Mot Falun
talar att ingen nyinrättad skola kan ställas till förfogande, att en försöksskola
skulle komma att engagera ett relativt sett stort antal av distriktets
klasser, vilka båda omständigheter skulle aktualisera frågan om förflyttning
av lärare, och att den särskilda försöksverksamheten kunde komma att
ingripa i den »vanliga», främst på högstadiet. Som det framhölls vid överläggningarna,
kan försök med odifferentierade klasser ej gärna tänkas i
ett distrikt, där man från början planlagt ett starkt differentierat högstadium.
Icke heller i Kristianstad synes en helt nyinrättad skola kunna ställas
till förfogande. Därtill kommer att de få försöksskolor det för närvarande
kan bli fråga om bör utplaceras på längre avstånd från varandra än som
skulle bli fallet, om en förlädes till Lund och en till Kristianstad. Mot Jönköping
talar främst om också icke uteslutande följande förhållande. Seminariet
är provisoriskt. Om det skall varaktigt inlemmas i seminarieorganisationen,
måste ny seminariebyggnad uppföras. LTnder sådana omständigheter
måste man allvarligt räkna med möjligheten, att en eventuell indragning
av folkskoleseminarier kan komma att medföra, att seminariet i Jönköping
nedlägges.

I valet mellan Kalmar, Karlstad, Linköping och Växjö, synes Linköping
böra komma i första rummet. Försöksverksamhet med nioårig enhetsskola
pågår såväl i Vifolka i stadens närhet som i vissa delar av staden. Framställning
om att få vidga denna försöksverksamhet till att avse hela staden

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1957

har ingivits till Kungl. Maj:t. Ett försöksgymnasium med allmän linje är
från och med höstterminen 1955 förlagt till läroverket i staden. Skolöverstyrelsen
har föreslagit, att i mån av behov praktisk lärarkurs från och med
höstterminen 1956 skall förläggas till folkskoleseminariet för manliga elever
och högre allmänna läroverket. Den under uppförande varande Tornhagsskolan
kommer att tagas i bruk höstterminen 1956 och kan redan nämnda
termin, tidigare än någon annan av de föreslagna skolorna, påbörja sin
verksamhet.

En försöksskola skulle även komma att draga nytta av det nuvarande
kvinnliga folkskoleseminariets välutrustade psykologiska institution. Enligt
förslag av skolöverstyrelsen skall för övrigt de båda seminarierna ställas
under gemensam ledning från och med den 1 juli 1956. Med tanke på att
kvinnliga seminariet är provisoriskt, bör försöksskolan anknytas till manliga
seminariet.

När det gäller att avgöra, vilken av de tre återstående städerna som dessutom
bör kunna erhålla en särskild försöksskola, kan man icke bortse från
att seminariet i Växjö är provisoriskt, ehuru i övrigt goda förutsättningar
för inrättande av en försöksskola på denna plats synes föreligga. Vid Rostads
folkskoleseminarium i Kalmar har sedan gammalt särskilt intresse
för pedagogiska och psykologiska problem funnits. Lokalsituationen i Kalmar
synes dock i olika avseenden vara mindre gynnsam än i Karlstad, där
försöksskolan kan helt nyinrättas och förläggas i seminariets omedelbara
närhet. Under sådana förhållanden synes Karlstad böra tillerkännas företräde.

I skolöverstyrelsens förutnämnda skrivelse den 10 maj 1954 förklarade
sig överstyrelsen räkna med att det i första hand skulle behöva inrättas
tre eller fem särskilda försöksskolor. Med tanke på vad professor Husén
anfört om önskvärdheten av att vissa undersökningar kan utföras parallellt
på två eller flera skolor, anser utredningen, att antalet särskilda
försöksskolor snarare bör bestämmas till fyra eller sex. Då det synts
utredningen tvivelaktigt, om fyra försöksskolor skulle ge ett tillräckligt
kvantitativt underlag för den här ifrågavarande försöksverksamheten med
dess många betydelsefulla uppgifter såväl för utprovandet av enhetsskolan
som för den pedagogiska utvecklingen inom det svenska skolväsendet på
längre sikt, stannar utredningen för att föreslå, att sex försöksskolor nu
skall inrättas.

Försöksskolorna i Stockholm och Göteborg skulle, anser utredningen,
lämpligen kunna organiseras enligt alternativ 1 (se s. 80), skolorna i Lund
och Linköping enligt alternativ 2 och skolorna i Karlstad och Luleå enligt
alternativ 3.

De sakkunniga räknar med att försöksskolan i Linköping kan påbörja sin
verksamhet med klasserna 1—5 redan höstterminen 1956. Om specialklasser
skall ingå, torde dessa, då skolan är fullt utbyggd, behöva förläggas till
annan skolbyggnad än Tornhagsskolan, som iir planerad för 26 klasser. Det
synes utredningen mest realistiskt att räkna med att försöksskolorna i
Göteborg, Karlstad, Luleå och Lund kan påbörja sin verksamhet först

Kungl. Maj ds proposition nr 106 år 1957

höstterminen 1958. Vid åtminstone ett par av dessa torde försöksverksamheten
redan första året kunna omfatta klasserna 1—7. När försöksskolan
i Stockholm kan påbörja sin verksamhet kan avgöras först sedan klarhet
om skolans förläggning vunnits. För den händelse Solna-alternativet förverkligas,
skulle verksamheten enligt utredningens beräkningar kunna börja
med klasserna 1—5 höstterminen 1957.

Yttranden över utredningens förslag

Beträffande antalet anser sig statens psykologisk-pedagogiska institut
ej finna skäl för den snabba utbyggnad av försöksskolorna, som föreslagits.
Det skulle vara fördelaktigare att inrätta en eller ett par försöksskolor
och avvakta erfarenheterna från denna verksamhet, innan den fullständiga
utbyggnaden kommer till stånd, framhåller institutet. Målsmännens
riksförbund menar, att ett successivt utbyggande av försöksskolorna
är att förorda med tanke på de krav på förändringar av skollokalernas utformning,
som erfarenheterna kunde komma att ge vid handen. Även städernas
folkskolinspektörsförbund anser en viss återhållsamhet vara påkallad,
när de första försöksskolorna inrättas. Förbundet tillråder därför att
börja med fyra sådana skolor. En av de regionala samarbetskommittéerna
(region nr 6) anser däremot att antalet försöksskolor bör ökas till sju.

I remissyttrandena förekommer också vissa ändringsförslag beträffande
försöksskolornas förläggning. I stället för Stockholm såsom förläggningsort
förordas sålunda Solna av folkskolestyrelsen därstädes. En av
de norrländska samarbetskommittéerna (region nr 2) anser, att en försöksskola
bör placeras i Umeå i stället för i Luleå. Folkskoleseminariet i Kalmar
och seminariet för kvinnliga elever i Linköping önskar, att försöksskolor
anknyts till dessa utbildningsanstalter i stället för till vissa andra av
utredningen föreslagna. Pedagogiska institutionen vid Uppsala universitet
liksom den försöksregion, som Uppland tillhör, argumenterar för Uppsala
såsom förläggningsort.

Skolöverstyrelsen

Överstyrelsen anser liksom de sakkunniga det vara självklart, att en av
försöksskolorna förlägges till Stockholm i så nära anslutning som möjligt
till den nu startade första lärarhögskolan. Likaså utgår överstyrelsen ifrån
att varje universitetsstad, som beräknas i sinom tid erhålla lärarhögskola,
också i anslutning till denna bör få en särskild försöksskola. Förslag om
inrättande av en skola av sistnämnda slag bör dock uppgöras samtidigt
med förslaget om lärarhögskola. Det är nämligen enligt överstyrelsens mening
av stor vikt, att försöksskolan verkligen blir en integrerande del av
lärarhögskolan. Förläggningen av en sådan försöksskola, dess lärarrekrytering
och inordnande i lärarutbildningen kan emellertid självfallet ej med
tillräcklig säkerhet bedömas förrän i samband med projekterandet av själva
lärarhögskolan. Eftersom utredning pågår om inrättande av en andra lärarhögskola
eventuellt förlagd till Lund bör i detta sammanhang även frågan
om en därtill ansluten försöksskola beaktas. Under sådana förhållanden
torde enligt överstyrelsens mening motsvarande frågor för Göteborgs och

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

Uppsalas del aktualiseras först i samband med att det blir bestämt, att
lärarhögskolor skall inrättas även på dessa orter.

Det antal försöksskolor, som överstyrelsen i förevarande sammanhang
anser sig kunna föreslå, bör emellertid begränsas till fyra. Förutom beträffande
den redan nämnda i Stockholm med anknytning till lärarhögskolan
ansluter sig överstyrelsen i fråga om de övriga tre till utredningens
förslag, nämligen att försöksskolor upprättas i Luleå, Linköping och Karlstad,
anslutna till respektive folkskoleseminariet i Luleå, folkskoleseminariet
för manliga elever i Linköping och folkskoleseminariet i Karlstad.
Tidpunkterna för organiserande och igångsättande av sådana skolor anser
överstyrelsen självfallet böra bestämmas först efter förhandlingar mellan
stat och kommun på de orter, som slutligen kommer i fråga till erhållande
av särskilda försöksskolor. Likaledes säger det sig självt, att ingen av dessa
skolor skulle kunna börja sin verksamhet före läsåret 1957/58.

Yttranden över skolöverstyrelsens förslag

Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Östergötlands län, Värmlands
län och Norrbottens län ävensom stadsfidlmäktige i Stockholm, Linköping
och Karlstad samt drätselkammaren i Luleå ställer sig positiva till
förslaget att förlägga särskilda försöksskolor till Stockholm, Linköping,
Karlstad respektive Luleå.

Länsstyrelsen i Norrbottens lön finner förläggningen av en av försöksskolorna
till nämnda län med placering i Luleå mycket välmotiverad. Intresset
för skolfrågor är påfallande stort inom Norrbottens län med dess
stora årsklasser skolpliktiga. På grund av sin geografiska och demografiska
struktur torde länet vidare erbjuda de bästa förutsättningar för skolförsök
av olika slag. Beträffande lokaliseringen till Luleå framhåller länsstyrelsen,
att staden ur kommunikationssynpunkt är gynnsamt belägen för hela övre
Norrland. Som skolstad är Luleå betydande och förfogar över goda lärarkrafter.
Den rätta »atmosfären» för en försöksskola torde därför kunna påräknas
där. Enligt vad länsstyrelsen under hand erfarit, avses den blivande
försöksskolan att inrymmas i en ny anläggning och placeras inom ett område
av staden, som befolkningsmässigt har en lämplig social struktur.

I yttrandet från Stockholms stad uttalas, att en särskild försöksskola
säkerligen skulle innebära en värdefull tillgång för huvudstadens skolväsen.
För Stockholms del anses det med hänsyn till erforderliga förhandlingar
ej sannolikt, att en försöksskola kan börja sin verksamhet redan hösten
1957; det synes mera realistiskt att tänka sig läsåret 1958/59. Det framhålles,
att målsmännen till eleverna i det överlärardistrikt, i vilket den
blivande försöksskolan kommer att vara bcliigen, bör underrättas i god tid
om den förestående förändringen i skolförhållandena, varför det vore önskvärt
med ett principbeslut i frågan vid 1957 års riksdag. Sedan av statsmakterna
i princip beslutats till vilka orter försöksskolorna bör förläggas,
bör det ankomma på de statliga myndigheterna att taga kontakt med vederbörande
kommun för överläggningar rörande de praktiska möjligheterna
att inom kommunen uppriitta en försöksskola och de åtgärder som erfordras
för ett förverkligande härav.

Statskontoret — som, såsom tidigare nämnts, avstyrker förslaget om in7
— liihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 10G.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

rättande av särskilda försöksskolor — finner det speciellt betänkligt att anknyta
en försöksskola till lärarhögskolan i Stockholm; förutsättningar för
övervägande av en ytterligare utbyggnad av högskolans organisation anses
ännu inte föreligga.

Från Linköpings stads sida hälsas förslaget om förläggande av en försöksskola
till staden med tillfredsställelse. Med hänsyn till förutsedda svårigheter
med omplacering av lärare och elever samt de omfattande förberedelser
i övrigt, som blir erforderliga i samband med inrättandet av en särskild
försöksskola, uttalar dock staden det önskemålet, att, om beslutet om
skolans inrättande skulle komma att dröja till slutet av vårriksdagen och
nödiga förberedelser dessförinnan ej kunnat vidtagas, försöksskolan i så fall
ej måtte inrättas förrän läsåret 1958/59.

D. Kostnads- och lönefrågor

Utredningen

Enligt de sakkunnigas mening bör, såsom tidigare nämnts, de statliga
försöksskolorna inrättas på platser, där färdiga skolor finnes att övertaga
eller helst där nya skolor under alla omständigheter måste komma till stånd
inom en nära framtid. De kommer alltså att rekryteras av elever, som
annars skulle ha gått i folkskola eller realskola. Med hänsyn härtill finner
utredningen det motiverat, att kostnaderna för varje försöksskola fördelas
mellan stat och kommun.

Utredningen anser, att det i princip bör åligga kommunen att tillhandahålla
och underhålla erforderliga skollokaler och inventarier.
För detta ändamål bör skoldistriktet erhålla statsbidrag enligt 60 § i allmänna
försöksskolebestämmelserna. Skolbyggnader och inventarier, som
tillhandahålles av kommun, bör förbli kommunal egendom men med rätt
för försöksskolan att disponera desamma så länge försöksverksamhet där
bedrives.

Det kan emellertid förutsättas, framhåller utredningen, att en försöksskola
av här ifrågavarande slag behöver vissa lokaler och anordningar, som
i allmänhet icke ingår i skolornas byggnadsprogram. Sålunda torde det med
hänsyn till den väntade stora frekvensen av hospiteringar vara önskvärt,
att — där så kan ske vid nybyggnad — lärosalarna göres något rymligare
än vad som för närvarande är brukligt i enhetsskolan. Även aulan bör göras
större, bland annat emedan skolan avses bli centrum för lärarkurser och
annan pedagogisk fortbildning. Arbetsrum behövs för försöksledaren och
skolpsykologen. Vidare erfordras bland annat psykologiskt laboratorium
med lämplig utrustning samt lokaler för bearbetning och arkivering av försöksmaterial.
Här exemplifierade särskilda lokaler och anordningar anser
utredningen helt böra bekostas av statsverket.

Att beräkna kostnaderna för nyuppförande av en försöksskola av den
typ och omfattning, som tidigare skisserats, finner de sakkunniga ytterst

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

vanskligt med hänsyn till en mängd skiftande och okända faktorer. Utredningen
uppskattar emellertid den sammanlagda kostnaden för en skola
enligt alternativ 1 med inventarier till omkring 7 miljoner kronor, varav
omkring 1 miljon torde komma på de lokaler jämte inventarier, som enligt
vad nyss sagts helt skulle bekostas av statsverket. I vissa fall torde dock
utrymmen inom exempelvis seminariebyggnaden kunna utnyttjas för somliga
av de angivna ändamålen.

Uppvärmning och belysning av samtliga lokaler i försöksskolan
bör enligt utredningens uppfattning bekostas av kommunen.

Personalen vid de särskilda försöksskolorna bör, anser utredningen,
vara statsanställd, varför den helt bör avlönas av statsverket.

Försöksledaren har av utredningen föreslagits skola inneha ordinarie eller
extra ordinarie lektorat vid seminariet. Hans undervisningsskyldighet föreslås
bli nedsatt till hälften av vad som gäller för lektor vid folkskoleseminarium.
Då professor vid lärarhögskola tjänstgör som försöksledare,
bör denne enligt utredningens åsikt beredas erforderlig lättnad i sina övriga
arbetsuppgifter. Då den första lärarhögskolan för närvarande befinner sig
på organisationsstadiet, har utredningen icke kunnat bilda sig en uppfattning
om på vad sätt den nödvändiga avlastningen skall kunna komma till
stånd. Det torde få ankomma på lärarhögskolans styrelse att framlägga
förslag härom. Till försöksledare bör dessutom utgå ett särskilt arvode om
förslagsvis 2 400 kronor per år.

Rektor bör enligt utredningens förslag, om han äger adjunktskompetens,
placeras i lönegrad Cbl2 och därutöver uppbära arvode för två veckotimmar
i likhet med vad som föreslagits för rektor vid lärarhögskolans i
Stockholm övningsskola. Då förtrogenhet med experimentell psykologi och
pedagogik måste anses vara av stort värde för skolledarna vid försöksskolorna,
bör rektor med folkskollärarutbildning och fil. lic.-examen i pedagogik
eller psykologi kunna placeras i samma lönegrad. Rektor med folkskollärarutbildning
men icke adjunktsbehörighet bör placeras i lönegrad
Cb 6 och därjämte uppbära arvode för två veckotimmar. Undervisningsskyldigheten
för rektor bör omfatta fem veckotimmar.

Skolpsykologen föreslås bli placerad i lönegrad Ca 32. Studieledaren bör
åtnjuta nedsättning i undervisningsskyldigheten och uppbära ersättning
enligt samma grunder som inom den vanliga försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola.

Om de särskilda försöksskolorna skall kunna draga till sig de för verksamheten
lämpligaste lärarna, bör de, framhåller de sakkunniga, kunna
bereda lärarna bättre avlöningsförmåner än vad som eljest gäller för lärare
på motsvarande stadium. Det anses sålunda skäligt, att lärarna på mellanstadiet
placeras i samma lönegrad som övningsskollärarna vid seminarierna,
d. v. s. Ca 25. I analogi härmed bör lärarna på lågstadiet avlönas enligt
lönegrad Ca 19. Adjunkterna bör placeras i lönegrad Ca 29 och därutöver
erhålla arvode för två veckotimmar. Bland annat med hänsyn till försöksresultatens
representativitet anser utredningen, att på högstadiet vissa tjänster
bör inrättas för folkskollärare med behörighet till 23-gradstjänst. Dessa
bör då placeras i lönegrad Ca 27. Vid kostnadsberäkningen har utredningen
dock utgått från att samtliga ämneslärare på högstadiet är adjunkter i 29
lönegraden. Härigenom har beräkningarna icke låsts fast vid någon viss

100

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 106 år 1957

relation mellan adjunkter och andra lärare på högstadiet. — För ickeordinarie
lärare med behörighet till ordinarie lärartjänst bör motsvarande
Ce-lönegrader tillämpas. — Utredningen anser sig icke nu böra förorda
generell nedsättning för de särskilda försöksskolornas lärare i den undervisningsskyldighet,
som åligger lärarna på motsvarande stadium i den vanliga
försöksverksamheten med nioårig enhetsskola. Först sedan erfarenheter
av verksamheten vunnits, torde det enligt de sakkunnigas mening bli
möjligt att bedöma, om och i vilken utsträckning sådan nedsättning kan
vara erforderlig.

I vilken omfattning den särskilda försöksverksamheten kan komma att
beröra övningsämnen, praktiska ämnen och yrkesämnen anses icke nu
kunna bedömas. Utredningen har därför icke ansett sig böra framlägga
förslag om lönesättning för lärare i dessa ämnen men förutsätter, att frågan
blir föremål för behandling inom skolöverstyrelsen, sedan försöksrådet dragit
upp närmare riktlinjer för verksamheten vid de särskilda försöksskolorna.

För skolans vaktmästare föreslås lönegrad Ca 11 och för kansliskrivaren
lönegrad Ce 15.

Då det finnes anledning antaga, att läroböcker och undervisningsmateriel
kommer att bli föremål för försöksverksamhet, föreslår
utredningen att det skall tillkomma försöksnämnden att bestämma,
vilka läroböcker som skall anskaffas. Kostnaderna bör därför bestridas av
statsverket, men bidrag bör lämnas av kommunen med belopp motsvarande
vad som för enahanda ändamål utgår till andra skolor av samma storleksordning
inom skoldistriktet. Material till goss- och flickslöjden och till
undervisningen i hushållsgöromål bör helt bekostas av kommunen enligt
för skoldistriktet i övrigt gällande bestämmelser.

Till försöksskolans bibliotek bör enligt de sakkunnigas mening utgå
anslag från stat och kommun i enlighet med vad som gäller för övriga skolor
inom distriktet. Därutöver bör under de två första åren av försöksskolans
verksamhet utgå tilläggsanslag av statsmedel till bibliotekets första
bokuppsättning, förslagsvis 10 000 kronor vartdera året.

Det anses vidare böra åvila kommunen att med statsbidrag i vanlig ordning
avlöna skolläkare, skolsköterska, skoltandläkare, bespisnings- och
städningspersonal samt att bekosta skolbarnsbespisning, skolbad och andra
skolsociala anordningar.

Då omfattningen av den kursverksamhet, som skall bedrivas
vid försöksskolorna, för närvarande icke kan överblickas, har utredningen
icke kunnat göra några kostnadsberäkningar i detta hänseende.

Merkostnaderna för statsverket för en fullt utbyggd särskild
försöksskola enligt alternativ 1 — alltså kostnaderna utöver dem som
annars åvilar statsverket för en lika stor enhetsskola av vanlig typ -— beräknas
av utredningen komma att uppgå till ungefär följande belopp i ortsgrupp
4, hyresgrupp 4.

101

Kungl. Maj ds ''proposition nr 106 år 1957

Engångskostnader:

Skolbyggnader jämte inventarier, högst..................

Tilläggsanslag till bibliotek, fördelat på två år............

Summa kronor

Årliga kostnader:

Försöksledare, rektor och skolpsykolog ..................

Lärare ...............................................

Övrig personal ........................................

Övriga kostnader......................................

Summa kronor

1 000 000
20 000

1 020 000

70 000
150 000
30 000
20 000

270 000

Vid beräkningen av statsverkets merkostnader för lärarnas avlöning har
utredningen beaktat dels att skoldistriktets kostnad enligt statsbidragskungörelsen
för varje tjänst på lågstadiet (1 300 kronor) och mellanstadiet
(1 900 kronor) bortfaller, dels att staten övertar skoldistriktets till 22 procent
uppgående del av kostnaden för övningslärarnas avlöning, varjämte
hänsyn tagits till den föreslagna lönegradshöjningen för lärarna och det
föreslagna arvodet till adjunkterna för två veckotimmar.

Yttranden över utredningens förslag

Remissinstanserna uttalar sig endast undantagsvis om principerna för
den av de sakkunniga föreslagna kostnadsfördelningen. De synes
i stort sett acceptera denna. Man understryker dock i ett par yttranden
från kommunalt håll — bland annat från Stockholms folkskoledirektion —
angelägenheten av att särskilda överläggningar kommer till stånd beträffande
kommunens ekonomiska åtaganden. Med anledning av att de sakkunniga
föreslagit, att även vaktmästare vid försöksskola skulle vara statligt
anställda, påpekar folkskoledirektionen de komplikationer, som kan
komma att uppstå, om statsanställda sådana skulle sköta och övervaka
uppvärmning, belysning och städning, vilket allt bekostas.av kommunen.
»Hittills har det funnits endast en huvudman för den dagliga driften i såväl
folkskolor som läroverk. Genom utredningens förslag uppstår i försöksskolan
ett dubbelt huvudmannaskap, som lätt torde leda till oklarheter och
tvister ifråga om befogenhet och skyldighet.» Direktionen förutsätter
emellertid, att utredningens förslag i det stycket blir föremål för ytterligare
överväganden, innan en sådan princip fastställes.

I ett flertal yttranden framföres synpunkter och förslag ifråga om den
lönes fällning, som föreslagits för olika ^befattningshavare.

Lär ar förbunden går ej närmare in pa lönefrågor utan förutsätter, att såväl
dessa som frågor om undervisningsskyldigheten blir föremål för förhandling
i vanlig ordning.

I yttrandet från institutionen för pedagogik vid Uppsala universitet
framhålles helt allmänt, att den föreslagna lönesättningen både för försöksledaren
och för skolpsykologen synes vara för låg. Sveriges psykologförbund
säger sig däremot intet ha att erinra mot den föreslagna lönesättningen
för skolpsykologtjänsterna.

Stockholms folkskoledirektion anser, att utredningen placerat försöksskolans
rektor alltför lågt i lönehänseende. Direktionen erinrar om att flertalet
rektorer vid realskolorna därstädes är placerade i Cb 13, trots att

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

antalet avdelningar vid dessa skolor är mindre än det försöksskolorna
skulle komma att få. Det erinras också om att överlärarna i Stockholm har
en lön, som motsvarar Cb 7—Cb 9. Beträffande vaktmästare upplyses också
från såväl Stockholm som Linköping, att lönesättningen för motsvarande
tjänst i kommunal regi med både en och två lönegrader överstiger den av
de sakkunniga föreslagna.

Beträffande lärarnas undervisningsskyldighet betonas av alla lärarförbunden
men även från folkskoleseminariet i Lideå, kvinnliga seminariet i
Göteborg och folkskolestyrelsen i Lideå, att man redan från början bör
räkna med en viss nedsättning av denna. En av de regionala samarbetskommittéerna
(region nr 13) anser, att lärarna redan från starten bör erhålla
två timmars schemalagd konferenstid per vecka, enär det »just
under de första åren torde vara särskilt stort behov av kontakt mellan lärarna
och av konferenser eller internt samråd ifråga om försökens upolässrning
och genomförande».

Skolöverstyrelsen

Överstyrelsen är i stort sett ense med de sakkunniga i fråga om fördelningen
mellan stat och kommun av kostnaderna
för de särskilda försöksskolorna. Dessa skolor är tills vidare att anse såsom
nioåriga enhetsskolor. I likhet med övriga sådana skolor har de att betjäna
ett bestämt skolområde inom respektive skoldistrikt, där de alltså tillgodoser
ett utbildningsbehov, vilket kommunen under alla förhållanden hade
måst sörja för i en eller annan form.

Att dessa försöksskolor emellertid tills vidare bör ha staten till huvudman
betingas ej endast av att de anknyts till den statliga lärarutbildningen,
framhåller överstyrelsen, utan också och framför allt därav att de anförtros
vissa praktisk-pedagogiska forsknings- och försöksuppgifter i samband
med den statligt ledda försöksverksamheten på skolväsendets område. Från
statens sida synes dessa skolor först och främst böra komma i åtnjutande
av statsbidrag enligt de bestämmelser, som gäller för övrig försöksverksamhet
med nioårig enhetsskola. Men därjämte bör de av statsmedel erhålla
gottgörelse för vissa väsentliga merkostnader, som betingas av de särskilda
llPPgifter, som dessa försöksskolor har utöver dem som tillkommer vanliga
försöksskolor.

Enligt dessa överstyrelsens huvudsynpunkter skulle kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun sålunda bli i stort sett följande.

Kommunen bör med hjälp av de statsbidrag, som utgår till försöksskolor
av ifrågavarande typ, svara för anläggningskostnader och övriga kostnader
av investeringsliknande natur. Därigenom blir kommunen automatiskt
rättsägare i avseende på dessa investeringar, om skolan framdeles skulle
behöva förändras till en vanlig kommunal skola.

Kommunen bör också på motsvarande sätt primärt svara för kostnader
av löpande, driftsmässig natur, vilka kommunen likaledes under alla förhållanden
måste ikläda sig, när det gäller vanlig försöksverksamhet med

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

nioårig enhetsskola. Hit hör kostnader för undervisningsmateriel, läroböcker,
skolbibliotek, skolsociala anordningar, skolhälsovård, lokalernas uppvärmning
och renhållning, belysning, städning och dylikt. Till skillnad från
de sakkunniga anser överstyrelsen, att även kostnaderna för vaktmåstarlöner
bör bestridas av kommunen.

Förutom statsbidrag i vanlig ordning bör på statsverket falla kostnaderna
för speciell materiel, som oundgängligen behövs för försökens genomförande.

Av statsverket bör vidare bestridas dels kostnaderna för försöksledaren,
lärarpersonalen, skolpsykologen, dels de av de speciella försöksuppgifterna
direkt betingade kostnaderna för bitriideshjälp. I dessa kostnader bör inräknas
— förutom avlöningar — driftskostnader av lönemässig natur, nämligen
sjukvård samt rese- och flyttningsersättningar. Personalkostnader i
övrigt, t.ex. annan biträdeshjälp än nyss sagts samt vaktmästarlöner, bör
däremot bestridas av kommunen.

Överstyrelsen anser, att det sasom villkor för upprättande av statlig
försöksskola på viss ort bör uttryckligen föreskrivas, att vederbörande
kommun åtagit sig att tillhandahålla erforderliga lokaler och att svara för
de övriga anordningar, som enligt nyss anförda fördelningsprincip bör åvila
kommunen. Denna bör självfallet inkomma med särskild ansökan härom
med bifogande av erforderlig utredning m. m.

Härefter övergår överstyrelsen till frågan om lönesättningen för
den statligt engagerade personalen.

Med hänsyn till de krav, som måste ställas på försöksledaren som ledare
för försöksverksamheten, kan en lägre löneställning än lönegrad Cb 13 icke
ifrågakomma. Därjämte bör utgå den till rektor vid lärarutbildningsanstalt
utgående särskilda ersättningen motsvarande TA-arvode för två veckotimmar.
Undervisningsskyldigheten bör vara fem veckotimmar. Förordnandetiden
bör vara sex år. I övrigt bör tillämpas för seminarierektor gällande
tillsättningsbestämmelser.

Skolpsykologen bör hänföras till Ce 32. Ordinariesättning av denna tjänst
bör sålunda ej nu ifrågakomma i avvaktan på ställningstagande till psykologutredningens
förslag. Av denne befattningshavare bör krävas den högre
kompetensen enligt psykologutredningens förslag (SOU 1955: 11). Tjänsten
bör tillsättas av skolöverstyrelsen.

Studieledaren bör erhålla arvode enligt för dylik befattning vid enhetsskola
gällande grunder. Förordnandet bör meddelas av skolöverstyrelsen.

Vad beträffar anställnings- och löneförhållandena för lärarpersonalen bör
dessa tills vidare ansluta sig till vad som för de olika skolstadierna gäller
för motsvarande lärarutbildningsanstalter. De speciella arbetsuppgifter,
vilka skulle ankomma på lärarpersonalen vid försöksskolorna, torde nämligen
till kvalitet i stort sett kunna anses jämförliga med uppgifterna för
motsvarande lärargrupper vid liirarutbildningsanstalterna, och rekryterings -

104

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 106 år 1957

området torde bli detsamma som för dessa anstalter. Därtill kommer den
organisatoriska samordningen med seminarierna, som gör en anknytning
till ett redan existerande system önskvärt. Överstyrelsen har därför funnit
lämpligast, att lärarna på låg- och mellanstadierna anställes som övningsskollärare
i lönegrad 25 samt högstadielärare som adjunkter i lönegrad 29.
Dylik adjunkt bör därjämte på sätt för närvarande gäller vid läroverk med
praktisk lärarkurs åtnjuta ersättning motsvarande T A-arvode för två veckotimmar.
Från lärarförbundens sida har starkt framhållits önskvärdheten
av att tjänsterna ordinariesättes. Särskilt med hänsyn till önskvärdheten
att lösa vissa lokala övergångsförhållanden, vilka kan uppkomma i samband
med övergången till den nya organisationen, finner överstyrelsen det
angeläget, att redan nu ordinariesättning i viss utsträckning kommer till
stånd. Svårigheter föreligger emellertid att innan ännu någon skola inrättats
överblicka behovet av ordinarie tjänster. Det torde därför lämpligen
böra ankomma på Kungl. Maj:t att efter utredning och förslag av skolöverstyrelsen
närmare fixera antalet ordinarie tjänster för budgetåret
1957/58. Övriga tjänster på stat bör extra-ordinariesättas.

Undervisningsskyldigheten bör tills vidare vara densamma som gäller för
ifrågavarande lärare vid seminariernas övningsskolor respektive läroverk
med praktisk lärarkurs, dock att för deltagande i konferenser och av liknande
skäl undervisningsskyldigheten bör generellt nedsättas med en veckotimme.
Det från såväl lärarorganisationer som från annat håll framförda
önskemålet om att försöksskolornas lärare redan från början borde inom
ramen för sin tjänstgöring få avsätta viss tid för gemensamma konferenser
om angelägna försöksproblem, finner nämligen överstyrelsen berättigat.

För lärare över stat (timlärare, lärare i reglerad befordringsgång etc.)
bör tillämpas för motsvarande lärare vid övningsskolor respektive läroverk
med praktisk lärarkurs gällande anställnings- och ersättningsbestämmelser.

Övningslärarna bör anställas och avlönas enligt de grunder, som gäller
för motsvarande seminarielärare. Vad tidigare sagts beträffande ordinariesättning
och nedsättning av undervisningsskyldigheten bör gälla även övningslärarna.
Med hänsyn till de för dessa lärare gällande speciella anställningsprinciperna
bör visserligen inga e. o. tjänster inrättas; Kungl. Maj:t
bör dock äga möjlighet att även för dessa lärare medge ordinariesättning
för budgetåret 1957/58 på sätt föreslås skola gälla för övriga lärare.

För de expedit ionella uppgifterna synes tills vidare tillfyllest med kanslibiträdestjänster
i Ce 11.

TA-arvodena bör ges karaktär av avlöningsförstärkning, varigenom dessa
grundar rätt till anståndstraktamenten och flyttningsersättningar, vilket
är av stor betydelse för rekryteringen till skolorna.

Det kan för närvarande ej bedömas, huruvida och i vilken utsträckning
extern försöksverksamhet kan komma att under läsåret 1957/58 anordnas
vid med försöksskolorna samverkande skolor. Överstyrelsen har därför i

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

detta sammanhang icke ansett sig böra gå in på de eventuella ersättningsfrågor,
som kan uppkomma i ett dylikt läge. Frågan torde få anmälas för
Kungl. Maj:t, när en sådan organisation aktualiseras. Överstyrelsen utgår
från att uppkommande dylika kostnader får bestridas från avlöningsstatens
post till Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal.

Som de sakkunniga antytt, torde även enligt överstyrelsens uppfattning
statsverkets totalkostnader för en nyuppförd och fullt utbyggd
försöksskola av föreslagen typ endast mycket approximativt kunna
uppskattas. Särskilt gäller detta investeringskostnaderna.

Vad beträffar de löpande kostnaderna för löner till den statligt anställda
personalen vid en särskild försöksskola omfattande klasserna 1—7 enligt
utredningens alternativ 1 och med den lönesättning, som nyss föreslagits,
torde dessa kunna uppskattas till ungefär följande belopp:

Försöksledare, skolpsykolog, studieledare .................... 64 920

Lärare m. fl.............................................. 591 450

Summa kronor 656 370
eller avrundat 656 000

Beloppen grundar sig på följande detalj beräkning.

1 försöksledare Cb 13 (TA-arvode 2 vtr) ................... 32 924

1 skolpsykolog Ce 32 .................................... 24 996

1 studieledare (lägst) .................................... 7 000

24 klasslärare lönegrad 25 ................................. 427 104

2 adjunkter lönegrad 29 (TA-arvode 2 vtr) ................. 45 676

33 vtr läroämnen TC 27 .................................. 21 813

95 vtr gymnastik, musik och teckning TC 20 ................ 42 465

38 vtr hemkunskap (hushållsgöromål) TC 17 ................ 14 934

82 vtr slöjd TC 15 ....................................... 29 930

1 kanslibiträde Ce 11 .................................... 9 528

Summa kronor 656 370
eller avrundat 656 000

Statsverkets nuvarande kostnader för en vanlig försöksskola av samma
omfattning kan uppskattas till ungefär följande belopp:

Distriktsöverlärare, studieledare ............................ 25 200

Lärare .................................................. 356 800

Summa kronor 382 000

Statsverkets merkostnader uppgår sålunda till ungefär 274 000 kronor.
De övriga kostnader, vilka skulle bestridas av statsmedel, uppskattar
överstyrelsen under en försöksskolas första år sålunda:

1) Sjukvård ............................................. 3 000

2) Rese- och flyttningsersättningar......................... 7 000

3) Utrustning m. m....................................... 25 000

Summa kronor 35 000

106

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 106 år 1957

Budgettekniskt synes enligt överstyrelsens mening kostnaderna lämpligen
böra bestridas i följande ordning.

Med hänsyn till önskvärdheten att redovisningsmässigt överblicka dessa
medel och då oklarhet i vissa fall ännu råder om skolornas anknytning till
seminarier eller lärarhögskola torde — åtminstone i avvaktan på seminarieutredningens
förslag — erforderliga medel böra anvisas under särskilda
riksstatsanslag. Avlöningar samt omkostnader av lönemässig natur (sjukvård,
rese- och flyttningsersättningar) bör anvisas från gemensamt förslagsanslag
(Särskilda försöksskolor: Driftkostnader). För disposition av anslaget
fastställes sedermera avlönings- respektive omkostnadsstat med sedvanlig
fördelning på anslagsposter. För övriga omkostnader bör uppläggas särskilt
reservationsanslag (Särskilda försöksskolor: Utrustning m. m.). Under sistnämnda
anslag beräknas medel till utrustning och materiel och dylikt, som
är direkt betingad av experiment verksamheten.

Yttranden över skolöverstyrelsens förslag

Kostnadsfördelningen mellan stat och kommun bör
enligt riksräkenskapsverkets mening avvägas så att, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som gäller beträffande de allmänna läroverken,
lönekostnaderna bestrids direkt av statsmedel samt kommunen tillhandahåller
lokaler och bekostar dessas underhåll, inredning och möbelutrustning,
uppvärmning och belysning m. in. I enlighet med överstyrelsens förslag
anses vidare staten böra svara för de merkostnader, som föranleds av
försöksskolornas särskilda uppgifter. Ämbetsverket förutsätter, att avtal
träffas mellan staten och kommunen beträffande kommunens bidrag till
skolans drift.

Drätselkammaren i Luleå förklarar sig beredd att föreslå stadens beslutande
organ att åtaga sig de förpliktelser, som enligt överstyrelsens förslag
skall åvila kommunen. Drätselkammaren har således intet att erinra mot
att kostnaderna för viss biträdeshjälp och för vaktmästarlöner bestrids av
kommunen. De praktiska konsekvenserna beräknas bli, att den av kommunen
tillhandahållna biträdeshjälpen skall ställas till förfogande från det
kansli som förutsätts komma att upprättas i samband med tillskapandet av
den gemensamma skolstyrelsen för staden, medan de statsavlönade biträdena
direkt knyts till skolan. Även Linköpings stad godtar överstyrelsens
fördelningsprinciper.

Stockholms stad framhåller, att det icke är möjligt att få ett klart begrepp
om arten och omfattningen av statens eller kommunens ekonomiska
åtaganden, så länge det icke har bestämts vilken skola som skall tagas i
bruk som särskild försöksskola i Stockholm. Klarhet kan nås först genom
en överenskommelse förhandlingsvägen mellan stat och kommun. Vissa
erinringar framföres mot överstyrelsens förslag, vilket i jämförelse med sakkunnigförslaget
anses innebära ökade utgifter för kommunen. Utgångspunkten
för kostnadsfördelningen måste vara, att samtliga de merkostnader,
som uppkommer med anledning av försöksskolans forsknings- och
försöksverksamhet skall bestridas av statsverket och icke endast, såsom
övertyrelsen föreslagit, vissa väsentliga merkostnader, som betingas av de
särskilda uppgifter som de särskilda försöksskolorna skulle ha utöver dem
som tillkommer vanliga försöksskolor. Den särskilda försöksskolan i Stockholm
beräknas bli inrymd i redan befintliga skollokaler. Det synes natur -

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

ligt, att erforderliga ändringsarbeten, inredning, utrustning och inventarier
i dessa lokaler, som innebär ett tillskott utöver det normala lokalprogrammet
för en högstadieskola, bekostas av statsverket.

Beträffande undervisningsmateriel och läroböcker bör kommunen påtaga
sig vissa kostnader men icke den totala utgiftsposten. Enklast synes vara,
att årligen ett medeltal kronor per elev i stadens högstadieskolor framräknas
och multipliceras med försöksskolans elevantal. För detta belopp
skulle kommunen svara men icke för mera.

Lärarbibliotekets behov av speciallitteratur anses böra ankomma på
statsverket. Vid blivande förhandlingar måste beaktas den i Stockholm
tillämpade kombinationen mellan lärjunge- och stadsbibliotek.

I fråga om skolans personal hävdas med bestämdhet, att man måste
söka bygga upp en organisation med samma arbetsgivare för samtliga anställda
i skolan. Förslaget att vissa befattningshavare skulle vara statligt
anställda och andra vara anställda av kommunen (viss biträdespersonal,
vaktmästare och städerskor), synes — med hänsyn till olikheter i fråga om
avlöningsbestämmelser och arbetstidens längd för statliga och kommunala
befattningshavare, olägenheter vid förhandlingar med vederbörande personalorganisationer
in. in. — olämpligt både ur principiella och praktiska
synpunkter. Vidare synes det vara angeläget att tillskapa enkla och schematiskt
verkande regler för bidragsgivningen, vilken samtidigt lämpligen
bör nära ansluta till ett bidragssystem, som gäller i fråga om likartad
verksamhet. Närmast till hands torde då ligga de bestämmelser rörande
fördelningen av driftkostnaderna mellan stat och kommun, som beslutats
vid 1956 års riksdag med avseende på realskolorna, innebärande att staten
svarar för avlöningskostnaderna för vaktmästare, eldare och övrig betjäning
samt för renhållning och städning medan kommunen påtager sig den
del av driftkostnaderna som avser bränsle, lyse m. m.

Beträffande den föreslagna lönesättningen för försöksskolornas
personal gör statskontoret vissa uttalanden. För befattningen som försöksledare
anser statskontoret lönegradsplacerad tjänst icke böra komma ifråga;
innehavaren av tjänsten bör erhålla arvode enligt de regler som gäller för
konsulenterna inom skolöverstyrelsens försöksavdelning. I fråga om skolpsykologtjänsten
anser ämbetsverket en placering i högst 29 lönegraden
böra övervägas. Enligt statskontorets mening saknas vidare anledning att
i vad gäller lärarpersonalens anställnings- och löneförhållanden frångå de
föreskrifter, som eljest tillämpas vid de försöksvis inrättade nioåriga enhetsskolorna.

Riksräkenskapsverket finner det ur rekryteringssynpunkt vara tillfyllest
att, utöver de löner som gäller för motsvarande befattningshavare vid enhetsskolan,
bereda lärarpersonalen vid de särskilda försöksskolorna viss
avlöningsförstärkning, vilken bör, på sätt för närvarande gäller vid läroverk
med praktisk lärarkurs, utgå i form av arvode för särskilt uppdrag
och beräknas till el i belopp motsvarande TA-arvode för tvä veckotimmar.
Enligt ämbetsverkets mening bör vidare försöksledaren placeras i lönegrad
Ce 63 och skolpsykologen, i överensstämmelse med överstyrelsens förslag,
i lönegrad Ce 32.

Statens lime nämnd anser sig icke för försöksledaren kunna tillstyrka
högre löncställning än den som gäller för rektor vid lärarhögskolans övningsskola,
d. v. s. Cb 12 jämte två TA-arvoden. Skolpsykologen bör enligt
nämndens mening placeras i 31 lönegraden. I övrigt föranleder skolöver -

108

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 106 år 1957

styrelsens förslag i vad avser lönesättningen för ifrågavarande personal
icke annan erinran från nämndens sida än att lärare i reglerad befordringsgång
ej bör erhålla ersättning motsvarande två TA-arvoden. (En av nämndens
ledamöter och en vid ärendets behandling i nämnden deltagande suppleant
förklarar sig i särskilt yttrande anse, att nämnden bort avstå från att
avge utlåtande i ärendet.)

I anknytning till överstyrelsens resonemang om antalet ordinarie
lärartjänster anföres i yttrande från Linköpings stad bland annat
följande. Mycket stora svårigheter skulle uppkomma, om samtliga av överstyrelsen
beräknade 24 lärartjänster på lågstadiet och mellanstadiet besattes
med lärare från andra distrikt. Det torde däremot vara möjligt att
kunna mottaga 12—18 lärare utifrån, under förutsättning att de återstående
tjänsterna kan besättas med lärare från staden. Vid stadens skolor
finns anställda flera väl kvalificerade lärare, som visat stort intresse för
pedagogiskt försöksarbete och som även i stark konkurrens med sökande
från andra orter bör kunna komma i fråga till tjänster av förevarande slag.
Antalet ordinarie tjänster vid skolan bör dock begränsas till 12 varav 5—
6 på lågstadiet och 6—7 på mellanstadiet. För övningslärarnas del torde
inga svårigheter uppkomma genom att omedelbart ordinariesätta samtliga
tjänster. Adjunktstjänsterna bör också ordinariesättas från början, om
man önskar få väl kvalificerade lärare; vissa svårigheter har hittills förelegat
att besätta adjunktstjänsterna vid enhetsskolorna. Beträffande tjänsternas
ledigförklarande är det ett bestämt önskemål att utannonseringen
kommer att ske i god tid, så att situationen kan väl överblickas i början
eller mitten av maj, då nya tjänster vid stadens skolor normalt utannonseras.

E. Förslagens genomförande

Skolöverstyrelsen

Överstyrelsen förutsätter, att de föreslagna fyra försöksskolorna inrättas
successivt under de närmaste åren. Ivostnadsstater för var och en av skolorna
kommer efter vederbörliga utredningar att ingivas i samband med
överstyrelsens årliga anslagsäskanden. Det synes emellertid överstyrelsen
angeläget, att riksdagen redan nu i princip beslutar inrättande av skolorna.

Under budgetåret 1957/58 räknar överstyrelsen med att endast en av de
fyra skolorna träder i funktion. Förläggningen av denna torde böra beslutas
av Kungl. Maj:t på förslag av skolöverstyrelsen. Överstyrelsen utgår från
att denna skola kommer att omfatta klasserna 1—7 enligt alternativ 1 i de
sakkunnigas förslag. Som vid redovisningen av överstyrelsens kostnadsberäkningar
framgått, erfordras vid bifall till detta förslag en försöksledare
i Cb 13, en skolpsykolog i Ce 32, två adjunkter i Ca eller Ce 29, 24 klasslärare
i Ca eller Ce 25 samt ett kanslibiträde i Ce 11. Antalet heltidstjänster
i övningsämnen kan beräknas till en i gymnastik med lek och idrott, en i
hushållsgöromål och två i slöjd. Med hänsyn till de för övningslärare gällande
speciella anställningsprinciperna bör motsvarande tjänster icke inrättas
i dessa ämnen. Kostnaden uppskattas totalt till 691 000 kronor.

109

Kungl. Maj:ts pi-oposition nr 106 år 1957

Överstyrelsen har vid anslagsberäkningen utgått från att kostnaderna för
samtliga tjänster med alternativ anställningsform belastar anslagsposten
till Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal.

Överstyrelsen hemställer, att Kungl. Maj:t ville, i förekommande fall
efter riksdagens medgivande,

dels besluta, att särskilda statliga försöksskolor skall från och med budgetåret
1957/58 eller den senare tidpunkt, Kungl. Maj:t bestämmer, successivt
upprättas vid lärarhögskolan i Stockholm samt i anknytning till
folkskoleseminariet i Karlstad, folkskoleseminariet för manliga elever i Linköping
och folkskoleseminariet i Luleå under villkor, att respektive städer
åtager sig att tillhandahålla för skolan erforderliga undervisningslokaler
jämte inredning och möbelutrustning samt att i övrigt svara för de anordningar,
som enligt Kungl. Maj:ts beslut skall ankomma på kommunen,
dels besluta, att ifrågavarande skolor skall organiseras som nioåriga
enhetsskolor,

dels medgiva inrättande från och med budgetåret 1957/58 av tjänster
för en försöksledare i Cb 13, en skolpsykolog i Ce 32, två adjunkter i Ca
eller Ce 29, 24 klasslärare i Ca eller Ce 25 samt ett kanslibiträde i Ce 11
samt att anställnings- och avlöningsförhållanden för personalen i övrigt
regleras enligt överstyrelsens förslag, samt

dels för budgetåret 1957/58 till Särskilda försöksskolor: Driftkostnader
anvisa ett förslagsanslag av 666 000 kronor samt till Särskilda försöksskolor:
Utrustning m. m. ett reservationsanslag av 25 000 kronor.

Erforderlig detaljreglering torde böra fastställas av Kungl. Maj:t på
förslag av skolöverstyrelsen.

3. Departementschefen

Den praktiska utprövning av systemet med nioårig enhetsskola, som
nu pågår ute i försöksdistrikten, har givit och kommer att ge en mängd
erfarenheter av utomordentlig betydelse för utformningen av framtidens
skola. Försöksdistriktens uppgifter är av naturliga skäl både omfattande
och mångskiftande. De yttre formerna, organisationen och administrationen,
kräver stor uppmärksamhet, undervisningens större bredd och rikare
variation framför allt på högstadiet erbjuder åtskilliga problem och sist
men inte minst innebär den nya skolformen en omdaning även i rent pedagogiskt
hänseende. Det är inte ägnat att alltför mycket förvåna, om man
i de olika försöksdistrikten inte alltid förmår ge varje moment i den mångfacetterade
verksamheten all den omsorg och den ingående prövning, som
i och för sig vore önskvärd. Eftersom denna verksamhet är grundad på ett
frivilligt åtagande från skoldistriktens sida, finns inte heller möjligheter att

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

utan vidare förelägga distrikten preciserade undersökningsuppgifter. För
vissa frågor i samband med enhetsskolans uppbyggnad är en prövning i
mer systematisk och vetenskaplig form än vad den reguljära försöksverksamheten
kan erbjuda onekligen angelägen.

Behov av systematisk och vetenskaplig experimentverksamhet föreligger
emellertid inte endast beträffande enhetsskolan. Under senare år har
vid olika tillfällen pekats på en rad metodiska och pedagogiska problem
som oberoende av skolsystemets organisation skulle behöva underkastas
praktisk prövning.

Det är under sådana förhållanden naturligt, att frågan om inrättande av
skolor anordnade speciellt för försöksverksamhet nu aktualiseras. Tanken
på särskilda försöksskolor är inte ny. Såsom här tidigare erinrats om, ingick
det i de planer för skolväsendets utveckling, som uppgjordes av 1946
års skolkommission, att dylika skolor skulle upprättas. Vid dessa skolor
skulle enligt skolkommissionens avsikt bedrivas permanent och systematisk
försöksverksamhet i ständig kontakt med den psykologisk-pedagogiska
forskningen.

Skolkommissionens förslag om särskilda försöksskolor föranledde inte
några omedelbara åtgärder. I 1950 års skolproposition förutsattes emellertid,
att skolöverstyrelsen skulle ta initiativ i denna fråga, i den mån det
för försöksverksamheten skulle befinnas ändamålsenligt att inrätta särskilda
försöksskolor. Överstyrelsen fann sig i sin tur böra dröja med förslag
i ämnet till dess man hade möjlighet att närmare bedöma i vilken utsträckning
de allsidiga försök, som 1950 års riksdag uttalat sig för, skulle kunna
komma till utförande i samband med den då beslutade försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola.

I den tidigare nämnda skrivelsen av den 10 maj 1954 uttalade överstyrelsen,
att det vore hög tid att genom inrättande av de av skolkommissionen
föreslagna särskilda försöksskolorna skapa förutsättningar för bland
annat försök med undervisning i odifferentierade klasser på högstadiet. Då
vissa frågor i samband med inrättande av dylika skolor behövde närmare
klarläggas, begärde överstyrelsen att en utredning skulle verkställas. Den
begärda utredningen är numera genomförd och överstyrelsens härpå grundade
förslag i ämnet föreligger här till prövning.

Det sålunda sedan rätt lång tid förutsedda behovet av speciella försöksskolor
har, såsom jag redan antytt, klart belagts. Utredningen föreslår inrättande
av ett antal särskilda försöksskolor och framhåller därvid, att
man endast i sådana skolor kan genomföra en försöksverksamhet, som skall
kunna ge lösning både på vissa med enhetsskolans uppbyggnad förknippade
problem och på en råd andra pedagogiska och metodiska problem, som
aktualiseras oberoende av skolsystemets organisation. De föreliggande remissyttrandena
ger också uttryck för ett allmänt känt behov av den syste -

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

matiska och vetenskapligt upplagda försöksverksamhet, som skulle möjliggöras
genom de föreslagna försöksskolorna.

Liksom utredningen, skolöverstyrelsen och det stora flertalet remissinstanser
ställer jag mig positiv till tanken att upprätta en typ av skola, där
man har särskilda möjligheter att under fortlöpande vetenskaplig kontroll
ingående pröva förutsättningarna för och verkningarna av olika pedagogiska,
metodiska och organisatoriska arrangemang. Framför allt de rent
pedagogiska frågorna, som inom den nuvarande försöksverksamheten med
enhetsskola av praktiska skäl inte kunnat ägnas tillräcklig uppmärksamhet,
skulle här kunna ges ökat utrymme. Även om det naturligen måste ta viss
tid innan en försöksskola kan i större omfattning visa upp resultat av sin
verksamhet, räknar jag med att den under enhetsskolans uppbyggnad skall
•kunna bidra med värdefulla rön och bli en impulsgivare för den pågående
försöksverksamheten.

Denna skoltyps största värde ligger dock däri att den ständigt fortsätter
sin experimentverksamhet och blir ett permanent organ för nydaningsarbetet
inom skolväsendet. Det ligger i sakens natur, att skolundervisningen
aldrig kan sägas nå en absolut definitiv utformning. Den psykologiska och
pedagogiska forskningen kommer ständigt med nya rön, samhällslivets
krav på skolundervisningen förändras och förnyas oupphörligt. Skolan
måste så långt det är möjligt följa med i utvecklingen och ju snabbare
denna utveckling går, desto starkare blir kraven på speciella resurser för
skolans fortlöpande omdaning. Ett stadigvarande forum för forskning och
praktiska experiment inom skolorganisationen är en förutsättning för en
fortskridande skolreform.

När jag nu övergår till att behandla de olika punkterna i utredningens
och skolöverstyrelsens förslag vill jag först framhålla, att denna nya verksamhet
givetvis icke från början vare sig kan eller bör regleras i detalj. Dess
speciella karaktär kräver en smidig anpassning till såväl skiftande undersökningsbehov
som lokala förhållanden. Det är vidare, i avvaktan på närmare
erfarenheter av denna hittills oprövade skoltyp, nödvändigt att man
till en början får pröva sig fram under relativt obundna former. I det följande
kan därför på många punkter endast dras upp vissa allmänna riktlinjer.
Inom den ram riksdagen kan komma att besluta, torde Kungl. Maj:t
och vederbörande myndigheter böra ha möjligheter att praktiskt lösa uppkommande
frågor.

Skolöverstyrelsen har understrukit, att de särskilda försöksskolornas huvuduppgift
bör vara praktisk-pedagogisk forskning och försöksverksamhet,
och avvisat utredningens förslag att dessa skolor jämväl skulle fungera som
centraler för lärarnas pedagogiska fortbildning. För egen del biträder jag
helt dessa överstyrelsens synpunkter. En närmare avvägning av uppgifterna
torde, såsom överstyrelsen vidare anfört, kunna ske först efter hand
som erfarenheter vinnes.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

Liksom överstyrelsen anser jag, att ett system med särskilda försöksskolor
icke bör utesluta, att den här åsyftade systematiska försöksverksamheten
till någon del förlägges till vanliga skolor. Den särskilda försöksskolan
bör ha möjlighet att placera försök även i klassavdelningar utanför
den egna skolan på skolorten eller i dess närhet. Utöver vissa praktiska och
undersökningstekniska fördelar vinner man genom s. k. spridda försök att
en vidgad krets av lärare direkt engageras i forskningsarbetet.

Härmed kommer jag in på en av professor Husen i den tidigare redovisade
promemorian berörd fråga. Det gäller, som Husén framhållit, inte endast
att låta lärarna få ta del av nya forskningsrön från vetenskapliga institutioner
utan framför allt att på bättre sätt personligen engagera dem
i det pedagogiska forskningsarbetet. Det är enligt min mening av stor vikt,
att verksamheten vid försöksskolan får karaktär av s. k. aktionsforskning.

I den nyss nämnda promemorian och i ett annat avsnitt av utredningens
betänkande ges exempel på aktuella undersökningsuppgifter för de föreslagna
försöksskolorna. Valet av arbetsuppgifter bör såsom föreslagits ankomma
på försöksverksamhetens centrala ledning. I detta sammanhang vill
jag också betona vikten av att man bedriver »rena» försök, d. v. s. undviker
att till samma avdelning förlägga försök som korsar varandra.

Det torde inte råda någon tvekan om att staten bör vara huvudman för
en skola av här förordat slag. Syftet att bedriva centralt ledda, systematiska
undersökningar torde eljest knappast kunna förverkligas. Såsom överstyrelsen
föreslagit bör försöksskolan tills vidare organiseras som en reguljär
enhetsskola, varvad man dock inte bör räkna med att den ensam skall
kunna omfatta en komplett enhetsskolorganisation. I vissa hänseenden
torde samordning få ske med skolväsendet i övrigt på orten.

Skolöverstyrelsen liksom ett flertal remissinstanser har ställt sig avvisande
till utredningens förslag att inom en särskild försöksskola organisera
avdelningar av B-formen. Jag vill i denna fråga instämma med överstyrelsen.
Undersökningsverksamhetens behov av läraravdelningar av B-form
torde böra tillgodoses genom externa försöksklasser. Av de tre organisationsalternativ
utredningen framlagt torde sålunda närmast alternativ 1
böra komma i fråga.

Ett representativt elevmaterial är en av grundförutsättningarna för försöksskolans
undersökningsarbete. Elevrekryteringen bör därför, i enlighet
med vad som föreslagits, ske regionalt, vilket i princip innebär att samtliga
barn inom ett visst område hänvisas till försöksskolan och att avgång
till andra skolor efter klass 4 och 6 icke bör förekomma. Vid bestämmande
av skolans förläggning och dess rekryteringsområde gäller det vidare att
tillse att befolkningsunderlaget icke har en från social synpunkt ensidig
sammansättning.

Utredningens uttalande att avgång till andra skolor efter klass 4 eller 6
i regel icke bör förekomma, har under remissbehandlingen mött vissa in -

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

vändningar bland annat från Stockholms stad och Linköpings stad. Man
har därvid hävdat, att barnen inom skolans upptagningsområde icke bör
tvingas att ända till skolpliktens upphörande gå i denna skola utan att
behovet att bibehålla försöksskolans elevmaterial ogallrat bör tillgodoses
på frivillighetens väg. Härigenom skulle onödig irritation bland målsmännen
undvikas.

Avgång från försöksskolan till andra skolor bör inte heller enligt min
mening förhindras med tvång. Genom bland annat en på lämpligt sätt anordnad
upplysningsverksamhet bland målsmännen torde åtskilligt kunna
göras för att undvika en gallring av försöksskolans elevklientel. Det finnes
anledning att förmoda att försöksskolan skall kunna vinna sådant förtroende
hos föräldrarna, att konkurrensen från andra skolformer ej skall
inverka störande på försöksskolans verksamhet.

Innan jag går vidare bland organisationsfrågorna, vill jag här behandla
de delar av föreliggande förslag, som gäller försöksskolornas antal och förläggning.

Utredningen har funnit antalet särskilda försöksskolor böra bestämmas
till sex, vilket skulle ge ett enligt utredningens mening tillräckligt stort
underlag för undersökningarna och medge anordnande av vissa försök
parallellt vid två eller flera skolor. Av den tidigare redogörelsen har vidare
framgått, att utredningen, efter att ha klargjort vilka krav man bör uppställa
på en försöksskolas förläggningsort, ingående granskat förutsättningarna
på så gott som samtliga seminarieorter i landet. Utredningen har
därefter såsom förläggningsorter för de sex särskilda försöksskolorna ansett
sig böra föreslå Göteborg, Karlstad, Linköping, Luleå, Lund och Stockholm.

Överstyrelsen har begränsat sig till att nu föreslå inrättande av fyra särskilda
försöksskolor, nämligen i Karlstad, Linköping, Luleå och Stockholm.
Härutöver räknar dock överstyrelsen med att varje universitetsstad, som
beräknas i sinom tid erhålla lärarhögskola, också i anslutning till denna bör
få en särskild försöksskola.

Vid remissbehandlingen av utredningens förslag har man bland annat
från psykologisk-pedagogiska institutets sida varnat för den snabba utbyggnad
av försöksskolorganisationen som föreslagits. Institutet har ansett
det fördelaktigare att börja med en eller ett par skolor och avvakta
erfarenheterna från denna verksamhet, innan den fullständiga utbyggnaden
kommer till stånd.

För egen del anser jag det vara nödvändigt att först komma i gång med
en särskild försöksskola och att man sedan mot bakgrunden av erfarenheter
beträffande denna skolas organisation och start tar ställning till huruvida
och i vad mån verksamheten bör utbyggas. I dagens läge är jag därför icke
beredd att tillstyrka inrättande av mer än en särskild försöksskola. Av den

8 — Diliavg till riksdagens protokoll 1957. 1 samt Nr 106.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

verkställda utredningen har framgått, att ett flertal orter är väl lämpade
för den planerade försöksverksamheten. Intresset för projektet har visat
sig stort på de berörda orterna. Då det är av vikt att den nu förordade särskilda
försöksskolan snarast kan börja sin verksamhet, torde det för valet
av förläggningsort få bli avgörande om förutsättningar för omedelbart
igångsättande föreligger. Den enda av de ifrågavarande städerna, där en
särskild försöksskola under ändamålsenliga förutsättningar kan starta
redan läsåret 1957/58, synes vara Linköping.

Den till försöksskola i Linköping föreslagna s. k. Tornhagsskolan är nyuppförd
och togs i bruk hösten 1956. Befolkningen i skolans upptagningsområde
anses ha en från skilda synpunkter lämplig sammansättning. Försöksverksamhet
med enhetsskola har sedan 1950 pågått i vissa delar av
staden. Från och med innevarande läsår är denna verksamhet utvidgad till
att avse hela staden med början i klasserna 1, 2, 5 och 6. I samband härmed
nedlägges successivt den femåriga realskollinjen vid stadens högre
allmänna läroverk och den sjuåriga linjen vid kommunala flickskolan omorganiseras
successivt till femårig linje. Avgång från försöksskolan efter
klass 4 skulle här alltså inte bli aktuell, men möjligen efter klass 6 till den
femåriga flickskollinjen. Den från och med läsåret 1956/57 startade försöksverksamheten
kommer hösten 1957 att nå klass 7. Staden har vidare
försöksgymnasium, anknutet till högre allmänna läroverket, samt två folkskoleseminarier,
ett för manliga elever och ett provisoriskt för kvinnliga
elever. Det sistnämnda seminariet är försett med en välutrustad institution
för psykologi och pedagogik, vilken, om seminariet såsom föreslagits kommer
att nedläggas, i viss utsträckning torde kunna utnyttjas av försöksskolan.
Stadens karaktär av skolstad kommer vidare att ytterligare stärkas
om, såsom beräknat, praktisk lärarkurs förlägges till det manliga seminariet
och högre allmänna läroverket. Från stadens sida har visats ett mycket
stort intresse för att få en särskild försöksskola förlagd till orten.

Enligt min mening bör alltså från och med nästa budgetår den s. k.
Tornhagsskolan i Linköping inrättas såsom en statlig särskild försöksskola.
Vid den fortsatta behandlingen av frågor rörande försöksskolans organisation
och ledning anser jag det därför naturligt och mest ändamålsenligt
att utgå från förhållandena i nämnda stad och anpassa skolans utformning
härefter utan anspråk på att därmed skapa en i allo lämplig förebild
för eventuella ytterligare försöksskolor.

Den särskilda försöksskolan i Linköping torde nästa läsår kunna starta
med klasserna 1—7 och alltså vara fullt utbyggd från och med läsåret
1959/60. Antalet avdelningar på de olika stadierna torde i stort sett kunna
bli det i utredningens alternativ 1 angivna. Speciella övergångsproblem men
även skolanläggningens storlek medför givetvis, att vissa justeringar i organisationsförslaget
måste tillåtas. I systemet med regional elevrekrytering

115

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 106 år 1957

ligger ju för övrigt att skolan måste ha en viss elasticitet. Innan skolans
högstadium är fullt utbyggt, torde man vidare böra räkna med att staden
övergångsvis skall kunna disponera vissa klassrum för kommunala klassavdelningar.
Inom skolväsendet i Linköping förekommer för närvarande
duplicering i tämligen stor utsträckning. Även om under själva omorganisationen
vissa hänsynstaganden till stadens lokalsvårigheter kan bli erforderliga,
torde försöksskolans speciella uppgifter göra det nödvändigt att
duplicering så långt möjligt undvikes.

I såväl utredningens som skolöverstyrelsens förslag har det tagits för
givet, att en särskild försöksskola skall vara organisatoriskt anknuten till
folkskoleseminarium eller lärarhögskola. Ett mycket intimt samarbete bör
även enligt min uppfattning förekomma mellan försöksskola och lärarutbildningsanstalt
på orten. Den erforderliga kontakten synes dock böra
åstadkommas på annat sätt än genom att försöksskolan direkt underordnas
lärarutbildningsanstalten. Att såsom överstyrelsen tänkt sig pålägga rektor
för lärarutbildningsanstalten — i detta fall folkskoleseminariet för manliga
elever i Linköping — chefskapet även för försöksskolan synes mig
knappast lämpligt, i synnerhet som praktisk lärarkurs beräknas bli förlagd
till detta seminarium. Även av rent psykologiska skäl torde det vara
lämpligare, att försöksskolan inte blir ett annex till folkskoleseminariet utan
en självständigt arbetande enhet.

Enligt överstyrelsens förslag skulle, utöver seminarierektorn-chefen, för
försöksskolans ledning finnas en försöksledare tillika biträdande rektor, en
skolpsykolog och en studieledare samt erforderlig biträdespersonal. Överstyrelsen
har vidare föreslagit, att lärarnas löneförmåner och undervisningsskyldighet
i huvudsak skulle vara desamma som vid ett seminariums
övningsskola respektive lärarkursläroverk.

Jag anser mig för egen del böra förorda, att försöksskolan även i vad avser
personalen i stort sett uppbygges som en vanlig enhetsskola. Beträffande
lärarkåren bör man sålunda i huvudsak utgå från de avlönings- och
tjänstgöringsförhållanden som gäller inom den nuvarande försöksverksamheten.
Till lärarfrågorna återkommer jag längre fram. När det gäller skolans
ledning räknar jag med att skolledaren liksom i den reguljära enhetsskolan
skall biträdas av en studieledare. Försöksskolans speciella forsknings-
och undersökningsuppgifter gör det dock nödvändigt att så långt
möjligt avlasta skolans chef rent administrativa arbetsuppgifter och låta
honom i första hand vara försöksledare. Den mest ändamålsenliga lösningen
synes därför vara, att den kommunale överläraren (s. k. annan
överlärare) får bibehålla vissa uppgifter beträffande Tornhagsskolan även
efter det att den fått ställningen som särskild försöksskola. Detta arrangemang
synes för övrigt naturligt med hänsyn till att försöksskolan i många
frågor måste samarbeta med det kommunala skolväsendet. De av överstyrelsen
förordade principerna för fördelningen mellan stat och kommun

116

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 106 år 1957

av kostnaderna för försöksskolan, till vilka principer jag redan nu vill
uttala min anslutning, innebär bland annat att kommunen — i förekommande
fall med sedvanligt statsbidrag såsom för kommunal enhetsskola
— svarar för kostnader för undervisningsmateriel, läroböcker, skolhälsovård,
lokalernas uppvärmning och städning m. m. samt står som rättsägare
till skolbyggnaderna. En mängd administrativa uppgifter, som sammanhänger
med kommunens engagemang i försöksskolan, bör lämpligen
skötas av överläraren. Även det huvudsakliga administrativa arbetet med
elevintagningar, meddelande av ordningsföreskrifter och andra praktisktadministrativa
uppgifter synes böra åvila denne. Den pedagogiska ledningen
av arbetet i försöksskolan liksom frågor rörande den statliga personalen
bör däremot ankomma på skolans chef, försöksledaren. En detaljavvägning
av de båda befattningshavarnas uppgifter torde inte nu kunna
göras; arbetsfördelningen bör, i huvudsak enligt de riktlinjer som här angivits,
få anpassas efter vad som under verksamhetens gång befinnes
lämpligt.

Representanter för Linköpings stad har under ärendets fortsatta beredning
anslutit sig till en dylik uppläggning av skolledningens organisation.
Det s. k. Tornhagsområdet utgör för närvarande ett eget överlärardistrikt.
Med hänsyn till den minskning i överlärarens arbetsuppgifter, som följer
av att Tornhagsskolan blir en statlig försöksskola, torde distriktsindelningen
komma att ändras så, att ytterligare någon skolanläggning faller
på denne överlärares lott.

Såsom skolstyrelse, i den mån en dylik fordras för bland annat de på
staden ankommande uppgifterna beträffande försöksskolan, bör fungera
Linköpings stads skolstyrelse.

För den lokala ledningen av skolan bör såsom både utredningen och skolöverstyrelsen
förordat även finnas en försöksnämnd. Nämnden bör enligt
min uppfattning närmast vara en arbetsgrupp, som får verka under tämligen
obundna former. Dess uppgift bör vara att under den centrala ledningen
ha överinseendet över skolans försöksverksamhet och att utgöra
ett organ för samarbete och samråd mellan den särskilda försöksskolan samt
representanter för lärarutbildningsanstalterna på orten, det kommunala
skolväsendet och den därinom bedrivna försöksverksamheten. Försöksnämndens
sammansättning torde tills vidare böra vara följande: försöksledaren
vid den särskilda försöksskolan, rektorerna vid ortens lärarutbildningsanstalter
— alltså även rektor vid högre allmänna läroverket, om
praktisk liirarkurs förlägges dit — den kommunale skolledaren, studieledaren
vid den särskilda försöksskolan samt tre av denna skolas lärarkollegium
utsedda ledamöter, representerande vart och ett av de olika undervisningsstadierna.

Den centrala ledningen av försöksskolan bör utövas av skolöverstyrelsen,
som härvid bör samarbeta med den vetenskapliga expertisen vid lärar -

117

Kungl. May.ts proposition nr 106 år 1957

högskolans i Stockholm pedagogiska institution. På överstyrelsen bör sålunda
ankomma bland annat att i samråd med nämnda expertis bestämma
försöksuppgifterna och dra upp riktlinjer för försöksverksamhetens bedrivande,
ombesörja bearbetningen av det insamlade materialet och svara för
publiceringen av resultaten. Överstyrelsens försöksavdelning, som bland sin
personal numera har två skolpsykologer, och lärarhögskolans pedagogiska
institution, som från och med den 1 juli 1957 avses skola erhålla en väsentlig
personalförstärkning, torde vidare fortlöpande komma att lämna den särskilda
försöksskolan ett mycket betydelsefullt bistånd.

Jag har redan nämnt, att jag biträder vad överstyrelsen föreslagit i fråga
om fördelningen av kostnaderna för den särskilda försöksskolan. Med hänsyn
till skolans speciella forsknings- och försöksuppgifter har jag funnit det
nödvändigt att den drivs i statlig regi. Det är å andra sidan naturligt att
kommunen, som genom försöksskolan får en del av ortens utbildningsbehov
tillgodosett, sörjer för vissa kostnader i samband med denna skola.

På staten bör i överensstämmelse med överstyrelsens förslag falla alla
kostnader för försöksledaren och lärarpersonalen, inklusive studieledaren,
och för den biträdespersonal, som betingas av de speciella försöksuppgifterna.
I statens kostnader ingår vidare statsbidrag av olika slag till kommunen
enligt de regler som gäller för den vanliga kommunala försöksverksamheten.
Slutligen bör staten ställa särskilda medel till förfogande för
anskaffande av den speciella utrustning och materiel, som krävs för försökens
genomförande, exempelvis viss facklitteratur, apparatur och av särskilda
försök betingad undervisningsmateriel.

Övriga kostnader bör, såsom överstyrelsen förordat, bestridas av kommunen.

Jag övergår härefter till att närmare behandla frågor rörande den statligt
anställda personalen.

För behörighet till tjänsten som försöksledare och chef för den särskilda
försöksskolan torde böra krävas licentiatkompetens, helst i psykologi eller
pedagogik, och i övrigt i huvudsak uppställas de villkor som gäller för behörighet
till rektorstjänst vid allmänt läroverk. Tjänsten bör placeras i
lönegrad Cb 12. Förordnandetiden bör omfatta sex år. Då försöksledaren
i största möjliga utsträckning bör få ägna sig åt själva undersökningsarbetet
och därmed sammanhängande frågor torde någon reguljär undervisningsskyldighet
icke böra föreskrivas för honom. Därest han i viss utsträckning
— exempelvis för demonstration av viss metodik eller därför
att det ur undersökningssynpunkt befinnes lämpligt — bestrider undervisning,
bör ersättning såsom för övertimmar ej utgå.

Studieledaren bör åtnjuta arvode och nedsättning av undervisningsskyldigheten
enligt de regler som gäller för dylik befattningshavare inom den
vanliga försöksverksamheten med enhctsskola.

118

Kungl. Maj:ts -proposition nr 106 år 1957

I fråga om lärartjänsterna har jag redan nämnt, att jag funnit lönesättningen
böra bli i huvudsak densamma som i en reguljär enhetsskola. Såsom
lärare i läroämnen bör även förekomma folkskollärare med vidareutbildning.
Också beträffande lärarnas anställnings- och tjänstgöringsförhållanden
i övrigt bör den vanliga enhetsskolans regler tillämpas, dock med de avvikelser
som betingas av att tjänsterna blir statliga. Med hänsyn till de
speciella undersökningsuppgifterna vill jag dock beträffande undervisningsskyldigheten
för samtliga lärarkategorier föreslå, att i densamma skall, i
den utsträckning Kungl. Maj:t bestämmer, få inräknas tid för konferenser,
utarbetande av undervisningsmetodik och liknande.

Med den omfattning den särskilda försöksskolan i Linköping kan beräknas
få under läsåret 1957/58, torde från och med nästa budgetår böra
inrättas två lärartjänster i läroämnen, varav den ena som adjunktstjänst i
lönegrad 29, alternativt ämneslärartjänst i lönegrad 27, och den andra som
folkskollärartjänst i 23 lönegraden, samt 12 folkskollärartjänster och likaledes
12 småskollärartjänster. Samtliga dessa tjänster torde i personalförteckningen
böra upptagas som ordinarie tjänster, dock med rätt för Kungl.
Maj:t att, därest det med hänsyn till övergångsförhållandena befinnes
lämpligare, beträffande de 24 folk- och småskollärartjäns terna medge utbyte
av ordinarie tjänst mot extra ordinarie tjänst. Kungl. Maj:t torde
vidare böra ha möjlighet att, när antalet avdelningar på respektive stadier
kan slutligt bestämmas, vid behov medge utbyte av folkskollärartjänst mot
småskollärartjänst och vice versa.

Vid beräkningen av medelsbehovet måste också beaktas, att utöver här
angivna lärartjänster kommer att föreligga behov av timlärare och andra
icke-ordinarie lärare.

Behovet av övningslärare under försöksskolans första läsår är svårt att
nu bedöma. I första hand torde böra räknas med att undervisningen i
övningsämnen bestrides av timlärare. Kungl. Maj:t torde dock böra ha
rätt att, om så visar sig mer ändamålsenligt, inrätta ordinarie övningslärartjänster.

Slutligen bör bland den statliga personalen upptagas en extra ordinarie
kanslibiträdestjänst i Ce 11.

Vid tillsättningen av försöksledartjänsten och lärartjänsterna måste givetvis
hänsyn tas till de speciella krav experimentverksamheten ställer.
Vad gäller själva förfarandet vid tjänstetillsättningen torde det, i varje
fall under skolans första verksamhetstid, vara lämpligast att tillsättningen
i huvudsak anförtros åt central myndighet. Med avvikelse från vad som
nu gäller för enhetsskolan och från vad i propositionen nr 61 till årets riksdag
föreslagits såsom huvudregel för undervisningsväsendet, vill jag sålunda
för den särskilda försöksskolan föreslå, att samtliga ordinarie och
icke-ordinarie lärartjänster tills vidare tillsättes av skolöverstyrelsen. Då

119

Kungl. Maj ds proposition nr 106 år 1957

folk- och småskollärartjänster första gången skall besättas, bör i viss utsträckning
tillsättning utan ledigförklarande få äga rum. Försöksledaren
bör förordnas av Kungl. Maj:t, varvid även kallelseförfarande bör kunna
komma i fråga. Annan icke-ordinarie lärarpersonal än nyss nämnts, torde
böra förordnas av skolans chef, om anställningen avser kortare tid än en
termin, och eljest av överstyrelsen. Skolans chef bör även äga förordna innehavare
av kanslibiträdestjänsten. Studieledaren bör utses av överstyrelsen.

I samband med försök i externa klassavdelningar kan vissa kostnader för
ersättningar tänkas uppkomma. Såsom överstyrelsen förutsatt torde eventuella
dylika kostnader i enlighet med Kungl. Maj:ts närmare bestämmande
få bestridas ur de medel, som anslås till avlöningar till icke-ordinarie
personal.

En förutsättning för att en särskild försöksskola i enlighet med vad jag
här förordat skall kunna inrättas i Linköping från och med nästa budgetår,
är givetvis att Linköpings stad är beredd att påtaga sig de kostnader och
uppgifter, som beräknats falla på kommunen. Gentemot det av överstyrelsen
framlagda förslaget har från stadens sida i remissyttrandet endast
gjorts vissa smärre erinringar, t. ex. beträffande ledningen för försöksskolan,
försöksnämndens sammansättning och elevrekryteringen. I vad avser
fördelningen mellan stat och kommun av kostnaderna för försöksskolan
har staden helt godtagit överstyrelsens förslag. Såsom jag antytt i det föregående
har vidare under ärendets beredning förekommit överläggningar
mellan representanter för staden och ecklesiastikdepartementet. Enighet
har därvid nåtts om de riktlinjer efter vilka jag utformat mitt förslag.

Såsom är brukligt exempelvis vid förstatligande av kommunala gymnasier,
torde kommunalt åtagande i enlighet med vad hår föreslagits från
statsmakternas sida böra uppställas som villkor för den statliga försöksskolans
inrättande.

För den särskilda försöksskolan erforderliga bestämmelser torde i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer, som här uppdragits, få meddelas
av Kungl. Maj:t efter förslag av skolöverstyrelsen.

För ifrågavarande ändamål torde från och med budgetaret 1957/58 pa
riksstaten böra uppföras dels ett förslagsanslag till Särskilda försöksskolan i
Linköping: Driftkostnader, dels ett reservationsanslag till Särskilda försöksskolan
i Linköping: Utrustning. Medelsbehovet under förslagsanslaget
beräknar jag till 570 000 kronor, vilket belopp torde fördelas på olika poster
i enlighet med den stat jag i min efterföljande hemställan kommer att
föreslå. Reservationsanslaget torde för nästa budgetår böra upptagas med
25 000 kronor.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört och förordat hemställer jag
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

a) besluta, att en särskild försöksskola, tills vidare i huvudsak
organiserad såsom nioårig enhetsskola, skall från
och med budgetåret 1957/58 eller den senare tidpunkt
Kungl. Maj:t bestämmer upprättas i Linköping under villkor
att Linköpings stad åtager sig att tillhandahålla för
skolan erforderliga undervisningslokaler jämte inredning
och möbelutrustning samt att i övrigt svara för de anordningar
och kostnader, som i enlighet med vad jag i det
föregående förordat skall ankomma på staden;

b) godkänna följande personalförteckning för särskilda
försöksskolan i Linköping, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1957/58:

Personalförteckning

Befattning Tjänstemän å ordinarie stat Lönegrad

1 försöksledare .............................. Cb 12

1 adjunkt eller ämneslärare----Ca 29 respektive Ca 27

1 folkskollärare i 23 lönegraden ............... Ca 23

12 folkskollärare.............................. Ca 21

12 småskollärare.............................. Ca 15

c) godkänna följande stat för särskilda försöksskolan i
Linköping, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1957/58:

Stat

Avlöningar

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän,

förslagsvis ...................... 300 000

2. Avlöningar till icke-ordinarie personal,
förslagsvis................... 165 000

3. Rörligt tillägg, förslagsvis.......... 95 000 560 000

Omkostnader

1. Sjukvård m. m., förslagsvis........ 3 000

2. Reseersättningar, förslagsvis ...... 7 000 10 000

Summa kronor 570 000

d) till Särskilda försöksskolan i Linköping: Driftkostnader
för budgetåret 1957/58 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 570 000 kronor;

e) till Särskilda försöksslcolan i Linköping: Utrustning
för budgetåret 1957/58 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 25 000 kronor.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 106 år 1957

121

III. Vissa frågor rörande högre skolor
i försöksdistrikten

1. Frågornas tidigare behandling

Frågan om förefintliga statliga realskolors ställning inom försöksdistrikt
med nioårig enhetsskola upptogs första gången till behandling vid 1952
års riksdag, varvid i propositionen nr 149 (s. 110—122) angivna grunder
för försöksverksamhetens organisation på realskolestadiet och för statsbidrag
till nämnda verksamhet i skoldistrikt, där statlig realskola finnes,
godkändes av riksdagen (SU 174, Rskr 333). Beträffande principerna för
realskolans ställning i här avsedda försöksdistrikt innebär nämnda grunder
i huvudsak följande. Samordnande av enhetsskolan och realskolan inom
ett försöksdistrikt bör ske efter endera av följande två linjer, nämligen
antingen så att realskolan successivt avvecklas och ersättes av enhetsskolans
högstadium eller också på det sätt att realskolan tills vidare bibehålies
som en statlig sektion av kommunens skolväsende, varvid realskolans organisation
och arbete så nära som möjligt anpassas efter enhetsskoleprogrammet.
Det ankommer på Kungl. Maj:t att i varje särskilt fall pröva
vilket alternativ som skall användas.

I nämnda proposition behandlades även vissa med frågan om den statliga
realskolans ställning i försöksdistrikten förknippade spörsmål av ekonomisk
och administrativ natur. Vad därvid föreslogs skulle endast utgöra
ett provisorium för tiden till och med utgången av budgetåret 1953/54 i
avvaktan på de ytterligare erfarenheter, som erfordrades för en mer varaktig
reglering av hithörande frågor. Här torde få lämnas en redogörelse
för vissa i propositionen gjorda uttalanden.

Vid tillämpningen av alternativet att successivt avveckla realskolan
borde de kostnader, som vid de allmänna läroverken bestredes av terminsoch
inskrivningsavgifterna, övertagas av kommunen. Staten borde dock
fortfarande stå för de fyllnadsbelopp, som dittills utgått för täckande av
ljus- och vedkassornas utgifter. Statens bidrag borde i detta hänseende
beräknas till skillnaden mellan medeltalet av statsbidraget under de tre
budgetåren närmast före avvecklingens påbörjan och det bidrag, som i
vanlig ordning utginge till den krympande realskolan. Sedan realskolan
helt avvecklats, borde — såvida icke annat dessförinnan föreskreves —
statsbidraget vara lika med nyss nämnda treårsgenomsnitt.

Särskilda statsbidrag borde sålunda tills vidare utgå som kompensation
för de förmåner, kommunen haft av statens huvudmannaskap för realskolan,
samtidigt som kommunen borde svara för vissa kostnader, som dittills

122

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 106 år 1957

bestritts på annat sätt. Kommunerna syntes icke bli lidande på en dylik
uppgörelse. Den måste bedömas med beaktande jämväl av de byggnadsbidrag,
vartill kommunen bleve berättigad, när realskolan inlemmades i
enhetsskolan. Det kunde till och med ifrågasättas, huruvida icke en kommun
med hänsyn till byggnadsbidragens storlek i vissa fall kunde komma
att intaga en alltför gynnad ställning, om den dessutom skulle få räkna sig
till godo de särskilda statsbidragen. Det förutsattes därför, att det i samband
med blivande beslut om statsbidrag till byggnadsföretag, som berörde
enhetsskolans högstadium, från fall till fall skulle av Kungl. Maj:t prövas,
huruvida det borde ställas som villkor, att de särskilda förmånerna
skulle nedsättas eller upphöra utgå.

Så länge någon del av realskolan funnes kvar, borde realskolans ordinarie
och extra ordinarie lärare fortfarande vara knutna till denna skola.
Skulle deras tjänstgöring icke rymmas inom realskolans ram, kunde den i
behövlig utsträckning förläggas till enhetsskoleklasser. Till frågan, huruvida
lärartjänsterna på realskolans stat även längre fram under försökstiden
skulle anses knutna till realskolan och huruvida ledigblivande tjänster
skulle kunna återbesättas, syntes ställning icke behöva tagas i det förevarande
sammanhanget.

Vid tillämpning av det andra alternativet, att bibehålla realskolan, borde
termins- och inskrivningsavgifter upphöra att uttagas och motsvarande
kostnader övertagas av kommunen i den mån de ej komme att täckas genom
statens bidrag till ljus- och vedkassan eller genom andra inkomstkällor.

I propositionen 1955:120 togs ånyo upp frågor rörande statliga realskolor
inom försöksdistrikten. Härvid uttalades, att några fasta riktlinjer för reglering
av de ekonomiska och organisatoriska förhållandena ej kunde genomföras
utan en särskild undersökning av hithörande frågor. En sådan undersökning
ansågs vid denna tid böra igångsättas.

I enlighet med vad vidare i propositionen föreslogs, erhöll Kungl. Maj:t
riksdagens bemyndigande (SU 122; Rskr 285) att för budgetåren 1954/55
—1956/57 provisoriskt reglera de ekonomiska och organisatoriska frågor,
som sammanhängde med de statliga realskolornas ställning i försöksdistrikten
och med samordnandet av högre skolor och försöksskolan i dylika
distrikt. En precisering på förhand av de linjer efter vilka de olika problemen
borde provisoriskt lösas under den angivna tidsperioden ansågs i propositionen
inte möjlig. Vissa allmänna normer samt vissa redan då förutsebara
problemställningar ansågs dock kunna anges. Härom anfördes följande.

De vid 1952 års riksdag uppdragna riktlinjerna bör alltjämt vara vägledande
för de fall, där den statliga realskolan avvecklas och förpuppas.
Kommunerna synes alltså i dylika fall alltjämt böra kunna erhålla särskilt
statsbidrag till ersättning för de fyllnadsbelopp av statsmedel, som vid
realskolans bibehållande skulle ha utgått för täckande av ljus- och vedkassornas
utgifter. Bidragsbeloppet synes kunna beräknas på grundval av
det hittills tillämpade treårsgenomsnittet, där ej särskilda lokala förhållan -

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

den gör att en dylik medeltalsberäkning blir missvisande. Frågan huruvida
och i vad mån förevarande bidrag skail utgå bör vidare alltjämt bedömas
med beaktande av storleken av de byggnadsbidrag, som utgått eller må
utgå till kommunen för skolbyggnadsföretag, avseende lokaler för försöksskolans
högstadium eller ersättningslokaler för sådana utrymmen, som tas
i anspråk för högstadiet.

Även i de fall, där realskolan bibehålies vid sidan av försöksverksamheten,
bör såsom hittills i regel terminsavgiftssystemet avskaffas vid realskolan
och kommunen övertaga motsvarande kostnader, i den mån de ej
täckes av statsbidrag till ljus- och vedkassan eller av andra inkomstkällor.

Vad gäller lärartjänsterna vid realskolan bör framhållas, att realskolan
efter en avveckling visserligen förpuppas och saknar lärjungar och i regel
även rektor, men att detta formellt likväl ej innebär att den nedlägges;
så länge det är fråga om försöksverksamhet bör ett slutligt nedläggande ej
ske. Lärartjänsterna i kunskapsämnen bör således fortfarande kvarstå på
realskolans stat. De kan då antingen återbesättas i hittillsvarande omfattning
eller ock vakanssättas utan att uppehållas med vikarie. I det förstnämnda
fallet är lärarna enligt kungörelsen 1951: 598 skyldiga att helt eller
delvis fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet på försöksskolans högstadium;
i det senare fallet inrättas i stället motsvarande antal tjänster på försöksskolans
högstadium. Från ekonomiska synpunkter är det utan betydelse
vilken väg som väljes, ty i båda fallen står staten för hela avlöningskostnaden.

Såvitt gäller övningslärartjänster och vaktmästartjänster får observeras,
att för avlönande av kommunalt anställda övningslärare statsbidrag utgår
med 78 procent och att till kostnaderna för kommunala vaktmästartjänster
intet statsbidrag utgår. Frågan huruvida övningslärartjänster och vaktmästartjänster
skall återbesättas på realskolans stat i de fall, där realskolan
avvecklas och förpuppas, synes liksom frågan om ersättning för bidrag till
ljus- och vedkassornas utgifter böra bedömas mot bakgrunden av de byggnadsbidrag,
som utgått eller må utgå för försöksskolans högstadium.

I de fall, där realskolan bibehålies men likväl på ett eller annat sätt
hopkrympes för anpassningen till försöksverksamheten, kan givetvis för
den kvarvarande delen av realskolan uppstå en minskning i behovet av
tjänster av nu avsedda slag. Hur därvid bör förfaras är i hög grad beroende
av skiftande lokala förhållanden. Även här bör emellertid beaktas bland
annat det eventuella byggnadsbidrag, som kommunen må erhålla för sådana
lokaler för försöksskolans högstadium, som eljest måst uppföras för
realskolans behov.

Där övningslärare och vaktmästare alltjämt är anställda vid realskolan,
bör de givetvis vara skyldiga att, tjänstgöra även vid försöksskolan.

I distrikt, där den statliga realskolan avvecklas och förpuppas, synes i
regel de administrativa uppgifter, som handhafts av rektor vid realskolan,
böra ankomma på den särskilda skolstyrelsen. Realskolornas bibliotek, materiel
och samlingar bör utan ersättning få utnyttjas för försöksskolans räkning.
Eventuella behållningar av kassor och fonder torde, diir dessa ej kan
nyttjas för föreskrivna ändamål och permutation i vederbörlig ordning ej
sker, i regel böra fonderas i avvaktan på ett slutligt ställningstagande till
frågan om realskolans nedläggande.

I och med att realskolan avvecklas eller krympes, minskas automatiskt

124

Kungl. Maj ds proposition nr 106 år 1957

de statliga anslagsmedlen till biträdespersonal på rektorsexpeditionen, bibliotekariearvode
m. m. Den ökade kostnad, som därmed uppstår för kommunen,
torde i regel få anses uppvägd av de statsbidrag, som i olika hänseenden
utgår till försöksskolan, bland annat i form av särskilt försökskostnadsbidrag.

Den i propositionen 1955: 120 förordade undersökningen av hithörande
frågor uppdrogs av Kungl. Maj:t den 30 juni 1955 åt skolöverstyrelsen,
som jämväl genom tidigare beslut av Kungl. Maj:t anbefallts att avgiva
förslag till bestämmelser i fråga om de för realskola och enhetsskola gemensamma
ekonomiska förhållandena i vissa försöksdistrikt.

Med anledning av de sålunda givna uppdragen har skolöverstyrelsen i
skrivelse den 7 februari 1957 gjort framställning beträffande vissa frågor
rörande högre skolor inom försöksdistrikten. Överstyrelsens förslag är
grundade på en av f. d. rektorn vid högre allmänna läroverket i Halmstad
Erik Hernqvist på överstyrelsens uppdrag verkställd utredning, över vilken
yttranden avgivits av vissa rektorer och skolstyrelser m. fl.

2. Skolöverstyrelsens förslag

Överstyrelsen har vid sin framställning fogat en översikt över de högre
skolorna i försöksdistrikten, i vilken dessa skolor sammanförts i tre huvudgrupper,
nämligen (A) högre kommunala skolor, (B) statliga realskolor som
ej är samorganiserade med gymnasium (eller försöksgynmasium) samt (C)
statliga realskolor, samorganiserade med gymnasium (eller försöksgymnasium).
Inom dessa huvudgrupper inordnas den högre skolan i överensstämmelse
med det tidigare angivna beslutet vid 1952 års riksdag enligt
endera av följande två principer: (a) den högre skolan (realskoledelen) bibehålies
som en fristående sektion av skolväsendet i distriktet, men dess
organisation och arbete anpassas så nära som möjligt efter enhetsskoleprogrammet;
(b) den högre skolan (realskoledelen) avvecklas successivt och
ersättes med enhetsskolans högstadium. Beträffande vissa skolor, som av
överstyrelsen hänföres till underavdelningen b), anföres följande.

I några fall, det gäller Bollnäs, Linköping, Skellefteå och Sundsvall, har
bestämts att den fyraåriga realskolan skall med en eller undantagsvis två
paralleller tills vidare bibehållas med tanke på elever från kringliggande
distrikt och inflyttande elever, vilka tidigare ej läst engelska. Sedan från
och med läsåret 1955/56 ämnet engelska är obligatoriskt i klasserna 5 och
6 i folkskolan och numera även har samma förstärkningsanordningar där
som inom försöksverksamheten, har nämnda anledning till bibehållande av
den fyraåriga realskollinjen bortfallit. Av samma skäl torde likaså behov
av sexåriga flickskolelinjer vid sidan av de femåriga ej längre föreligga. Då
det emellertid av utfärdade bestämmelser framgår att den fyraåriga linjen
icke är avsedd för elever som tillhör eller kommer från skoldistrikt där för -

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

söksverksamhet med nioårig enhetsskola bedrives och då anordningen dessutom
uppenbarligen är en ren övergångsföreteelse, bör de här nämnda högre
skolorna anses tillhöra gruppen b).

Resultatet av överstyrelsens gruppering av de högre skolorna i försöksdistrikten
framgår av följande sammanställning.

A. Högre kommunala skolor

a) Den högre kommunala skolan bibehålies

Falun: flickskola (37—77; l6—6° för icke enhetsskolelever), praktisk
realskola (l4—44)

Linköping: flickskola (37—77)

Nacka: praktisk realskola (l4—44)

Sundsvall: flickskola (37—77)

Södertälje: flickskola (37—7‘, 2®—66)

Västerås: flickskola med realskollinje (linjerna ej bestämda), praktisk
realskola (l4—44)

b) Den högre kommunala skolan avvecklas
Burlöv: högre folkskola

Hallstahammar: realskola (beslut om avveckling föreligger ännu ej)
Jokkmokk: realskola (beslut om avveckling föreligger ännu ej)
Linköping: realskola (linje vid kommunala flickskolan och inbyggd i
folkskolan)

Mörbylånga: högre folkskola
Råneå: realskola
Töre: realskola

Västerås: realskola (inbyggd i folkskolan)

Åseda: realskola (beslut om avveckling föreligger ännu ej)

B. Statliga realskolor, ej samorganiserade med gymnasium

a) Realskolan bibehålies (öppen för försöksdistriktets egna elever)
Huskvarna: samrealskola (l4—44, l4 endast för elever, som ej läst

engelska)

Sundbyberg: samrealskola (24—44)

b) Realskolan avvecklas
Skurup: samrealskola
Svedala: samrealskola
Timrå: samrealskola

C. Statliga realskolor samorganiserade med gymnasium (eller försöksgymnasium
)

a) Realskolan bibehålies (öppen för försöksdistriktets egna elever)
Falun: h. allm. läroverk (35—5r’; l4—44 för icke enhetsskolelever)
Stockholm: Brännkyrka: samrealskola (35—55; l4—44), kommunalt
gymnasium

Stockholm: Gubbängen: samrealskola (35—5S; l4—44), kommunalt
gymnasium

Stockholm: Enskede: h. allm. läroverk (35—5n; l4—44), försöksgymnasium Södertälje:

h. allm. läroverk (3®—5r’)

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957
b) Realskolan avvecklas

Bollnäs: h. allm. läroverk (doek l4—l4 kvar för icke enhetsskolelever) Göteborg:

Lundby: samrealskola, försöksgymnasium
Linköping: h. allm. läroverk (dock l4—L kvar för icke enhetsskolelever),
försöksgymnasium
Nederkalix: samrealskola, försöksgymnasium

Skellefteå: h. allm. läroverk (dock l4—i4 kvar för icke enhetsskolelever),
försöksgymnasium

Sundsvall: h. allm. läroverk (dock l4—f4 kvar för icke enhetsskolelever),
försökgymnasium
Västerås: h. allm. läroverk

Observeras bör att överstyrelsen, med viss avvikelse från den i sammanställningen
återgivna grupperingen, vid framläggandet av sina förslag med
skolor tillhörande grupp C eller gymnasieskolor endast avser sådana statliga
realskolor, som är samorganiserade med statliga gymnasier eller försöksgymnasier.

Skolöverstyrelsen erinrar inledningsvis om att försöksskolan enligt principerna
för försöksverksamheten skall vara en kommunal skola, där varje
skolenhet förvaltningsmässigt utgör en del av distriktets skolväsen under
den för samtliga skolenheter gemensamme skolledaren, medan de allmänna
läroverken däremot förvaltningsmässigt utgör fristående enheter, var och
en under sin skolstyrelse och rektor. De högre kommunala skolorna intar i
vissa avseenden en mellanställning mellan de nämnda skolformerna, men
deras ställning företer dock i vissa andra avseenden stor likhet med de allmänna
läroverken. Det är därför, framhåller överstyrelsen, ej överraskande,
att ett avsevärt antal främst organisatoriska, administrativa och ekonomiska
spörsmål, i första hand under övergångsperioden, uppstår i försöksdistrikt,
som har en eller flera högre skolor inom sitt område vid försöksverksamhetens
början.

I icke så få fall inträffar det, påpekar överstyrelsen, att inom ett och
samma skoldistrikt förefintliga högre skolor omorganiseras efter principiellt
skilda linjer. Sålunda har till exempel i samtliga fall hittills den kommunala
flickskolan bibehållits trots att läroverkets realskola avvecklats, och
i några fall har även en kommunal (praktisk) realskola tills vidare bibehållits.
Vad de högre kommunala skolorna beträffar torde det
emellertid enligt överstyrelsens mening vid deras inlemmande i försöksverksamheten
knappast uppstå några mera betydande organisatoriska, administrativa
eller ekonomiska problem utöver dem som regleras genom
Kungl. Maj:ts beslut i varje enskilt fall om försöksverksamhetens införande.
Överstyrelsen, som erinrar om att vissa samordningsproblem redan
lösts genom de åtgärder som vidtagits med anledning av 1951 års skolstyrelseutrednings
och realskolutredningens förslag, har därför vid behandlingen
av förevarande frågor i huvudsak lämnat de högre kommunala
skolorna utanför.

127

Kungl. May.ts proposition nr 106 år 1957

Beträffande de statliga läroverken tar överstyrelsen till en
början upp en principiell fråga av betydelse i här aktuella sammanhang.

I de fall, då realskoledelen av ett högre allmänt läroverk avvecklas och
ersättes av försöksskolans högstadium eller då ett statligt försöksgynmasium
bygges upp ovanpå högstadiet, erhålles en skolanläggning som tills
vidare kan kallas en gymnasieskola. Med hänsyn till att det statliga gymnasiet
under den gemensamma skolstyrelsen självständigt skall ledas av en
rektor och till att det vid varje skolanläggning bör finnas endast en chef
bör enligt överstyrelsens uppfattning gymnasiedelen i förevarande avseenden
betraktas som huvuddelen av en gemensam läroanstalt. Även åtskilliga
andra skäl talar härför, t. ex. frågan om förvaltning och disposition av
kassor och fonder inklusive stipendiefonder, fördelningen av lärarnas tjänstgöring
och erhållande av underlag för lärartjänster i såväl läro- som övningsämnen.
Överstyrelsen utgår därför ifrån som allmän princip i de sammanhang
som här kommer i fråga, att i gymnasieskolor skall gymnasiedelen
betraktas som läroanstaltens huvuddel.

Bland frågor av ekonomisk natur behandlar överstyrelsen först vissa
spörsmål rörande ljus- och vedkassan (expenskassan).

Genom beslut av 1955 års vårriksdag (Prop. 120 s. 33 f; SU 122 s. 44;
Rskr 285) prolongerades en tidigare av 1952 års riksdag uppdragen princip.
Denna innebär att från och med det läsår avvecklingen av den statliga
realskolan påbörjas och tills vidare skall, med viss angiven inskränkning,
till kommunen utgå statsbidrag med ett belopp vilket tillsammans med anslaget
till ljus- och vedkassan för den återstående delen av realskolan är
lika med det genomsnittliga bidraget till ljus- och vedkassan de tre sista
åren innan realskolans avveckling påbörjades. Någon framställning om
statsbidrag enligt detta beslut av 1955 års riksdag har icke gjorts.

Ett av skälen för här omnämnda statliga ersättning för inkomstbortfall
till läroverkets huvudkommun var att denna utan statsbidrag fått uppföra
byggnader avsedda jämväl för elever från andra kommuner inom läroverkets
upptagningsområde. Sedan sedvanligt statsbidrag — efter slopande
av inskrivnings- och terminsavgifterna — numera införts för byggnader
jämväl för statliga realskolor, har detta skäl för extra statsbidrag bortfallit,
framhåller överstyrelsen. Genom att försöksskolan är en kommunal
skola blir skyldigheten att mottaga elever från andra skoldistrikt ej heller
på samma sätt författningsmässigt reglerad som förr och den kommer, när
cnhetsskola införes i allt lier distrikt, cj heller att behöva tas i anspråk på
samma sätt som tidigare. Under en övergångstid kan dessutom dessa samarbetsfrågor
i första hand regleras enligt bestämmelserna i § G mom. 3
folkskolestadgan. Överstyrelsen erinrar vidare om att då en statlig realskola
avvecklas, så synes därmed också skoldistriktets skyldighet att tillhandahålla
bostad åt rektor eller motsvarande kontant ersättning bortfalla.

Skolöverstyrelsen föreslår därför att bestämmelsen om särskilt statsbidrag
till ersättning för de fyllnadsbelopp av statsmedel som vid realskolans
bibehållande skulle ha utgått för täckande av ljus- och vedkassans utgifter
upphör att gälla i och med utgången av budgetåret 1956/57.

128

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 106 år 1957

Från och med läsåret 1957/58 kommer ljus- och vedkassan, om riksdagen
följer Kungl. Maj:ts förslag i årets statsverksproposition, att benämnas
expenskassan.

Överstyrelsen föreslår beträffande de till kategorierna B och C hänförda
skolorna — i det följande kallade fristående realskolor respektive gymnasieskolor
— att från och med den 1 juli 1957, i den mån realskolorna vid
denna tidpunkt ej är avvecklade, de kostnader, som faller på expenskassan,
fördelas budgetårsvis mellan statsverket och kommunen i förhållande till
det antal klassavdelningar, som finns kvar i den statliga realskolan, och
det antal, som övergått till försöksskola.

Beträffande fristående realskolor (B), vilka blir helt avvecklade vid utgången
av budgetåret 1956/57 eller senare, föreslår överstyrelsen vidare, att
eventuell behållning av ljus- och vedkassan respektive expenskassan skall
återgå till statsverket, sedan räkningar avseende tiden före avvecklingen
likviderats. Kungl. Maj:t föreslås dock erhålla bemyndigande att medge
att kassans behållning eller del därav, om särskilda skäl föreligger, må
överföras till kommunen.

Vad beträffar gymnasieskolorna (C) blir frågan om ljus- och vedkassans
respektive expenskassans eventuella avveckling under nämnda tid aktuell
endast i de fall, då ett statligt försöksgymnasium organiserats ovanpå en
statlig realskola som övergått i försöksskola. I detta fall bör enligt överstyrelsens
mening kassan ej avvecklas och dess behållning icke överföras till
statsverket. Den bör i stället överföras till försöksgymnasiet, i den mån
detta ej redan skett. Även i de fall då det förflyter viss begränsad tid
mellan den tidpunkt, då den statliga realskolan är helt avvecklad, och den
tidpunkt, då försöksgymnasiet börjar upporganiseras, bör kassans behållning
överföras till gymnasiet.

När det gäller biblioteks- och materielkassan erinras om
att kommunen numera har att bekosta möbler och inventarier för hela
skolan, alltså även för den kvarvarande delen av den statliga realskolan.
Övriga på denna kassa ankommande utgifter såsom till böcker, kartor, undervisningsmateriel
av olika slag, expenser för rektorsexpeditionen m. m.
bör enligt överstyrelsens mening betalas av statsverket för kvarvarande
delar av realskolan. Anslag till kassan bör utgå efter samma grunder som
för en fristående realskola, men kommer successivt att minska allt eftersom
de förutvarande klassavdelningarna i realskolan försvinner.

Enligt 1956 års riksdags beslut skall hälften av eventuella hyresinkomster
tillfalla denna kassa. Den kvarvarande delen av realskolan och den kommunala
försöksskolan bör då dela hyresmedlen varje budgetår i proportion
till antalet klassavdelningar i respektive skolor.

Skulle efter fullständig avveckling av den statliga realskolan någon behållning
finnas i denna kassa, bör enligt överstyrelsens mening denna be -

129

Kuiigl. May.ts proposition nr 106 år 1957

träffande fristående realskolor (B) få användas till inköp av undervisningsmateriel
för enhetsskolans högstadium men när det gäller gymnasieskolor
(C) kvarstå vid läroverket och därmed tillfalla gymnasiet.

Om nu ifrågavarande kassa skulle stå i skuld till någon av det statliga
läroverkets övriga kassor vid ingången av det sista läsår, då någon klass
finnes kvar av den statliga realskolan, så bör dylik skuld betalas under
detta läsår. Överstyrelsen anser sig emellertid icke kunna bortse från att
fall kan uppstå då kassan trots detta ej är helt skuldfri när realskolan avvecklats.
Kungl. Maj:t bör, efter framställning i varje enskilt fall och om
särskilda skäl föreligger, då ha möjlighet att medge statsbidrag till gäldande
av kassans skuld eller del därav, varvid utgiften bör belasta anslaget till
Allmänna läroverken: Bidrag till läroverkens kassor.

I samband härmed torde också vad beträffar fristående realskolor (B) böra
bestämmas att skolans biblioteks- och undervisningsmateriel skall icke bara
få disponeras av utan också överföras i kommunens ägo, dock med det villkoret
att böcker och materiel skall utnyttjas av det högstadium som ersätter
realskolan.

Huruvida vid gymnasieskolor (C) realskoledelens biblioteks- och undervisningsmateriel
också skall övergå i kommunens ägo eller endast få disponeras
av de kommunala avdelningarna i skolan finner överstyrelsen mera
tveksamt. Åtskilliga skäl, icke minst önskan om en viss likformighet vid
handläggningen av dessa frågor, talar för att böcker och materiel bör överföras
i kommunens ägo. Emellertid kommer vid åtskilliga av här avsedda
skolor det statliga gymnasiet att kraftigt svälla varigenom högstadiedelen
nödvändigtvis måste minska och bli ganska liten. Icke minst den naturvetenskapliga
materielen kommer då att i avsevärt ökad omfattning erfordras
för undervisningen på det statliga gymnasiet. Detsamma gäller i icke ringa
omfattning kart- och planschmateriel. För övrigt torde det i åtskilliga fall
vara mycket svårt att bestämma vilken materiel som kan sägas tillhöra
realskolan respektive gymnasiet.

Överstyrelsen föreslår därför att i gymnasieskolor (C) den biblioteks- och
undervisningsmateriel som tillhört realskoledelen får förbli i den statliga
skolans ägo, även om materielen givetvis bör få utnyttjas vid undervisningen
i de avdelningar, som tillhör det kommunala högstadiet och som är
förlagda till den skolanläggning vari det statliga gymnasiet ingår. Utan
hinder av vad därom eljest är stadgat, bör dock böcker och annan undervisningsmateriel
för realskolestadiet efter beslut av skolstyrelsen eller, i
förekommande fall, efter överenskommelse mellan vederbörande skolstyrelser,
kunna överföras i kommunens ägo, om de därigenom bättre kan utnyttjas
av den åldersgrupp, för vilken de är avsedda.

Understöds- och premiekassans inkomster har hittills huvudsakligen
utgjorts av dess andel i inflytande inskrivningsavgifter. Vid
genomförandet av det av 1956 års riksdag beslutade systemet med avgifts 9

— Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 106.

130

Kungl. Maj ds proposition nr 106 år 1957

fri undervisning vid statliga läroverk kommer ifrågavarande kassa att i
stället tillföras anslag av statsmedel. Då vid en realskola under avveckling
anslaget till kassan inte kan bestämmas i förhållande till antalet nyinskrivna
elever, föreslår överstyrelsen beträffande såväl fristående realskolor
(B) som gymnasieskolor (C) att det belopp, som skall ligga till
grund för proportionering av statsbidraget till kassan under realskolans
avvecklingsperiod, skall fastställas av överstyrelsen. Beloppet bör, såvida
inga speciella omständigheter medfört onormalt höga eller låga inkomster,
utgöra ett avrundat medeltal av inkomsterna till kassan de tre sista åren
före avvecklingens början, varvid dock endast sådana inkomster till kassan
medräknas, som är avsedda att ersättas av statsbidraget.

Har kassan hittills fått t. ex. ersättning för djäknepenningar o. dyl., bör
dylika medel alltfort tillfalla skolan att i likhet med statens anslag användas
till understöd och premier m.m. enligt gällande bestämmelser dels i
kvarvarande delar av statliga realskolan och dels i klasserna 7—9 i enhetsskolan.

Skulle behållning finnas i kassan, när realskolan helt avvecklats, bör
denna behållning få användas till premier m.m. i enhetsskolans högstadium.

I fråga om byggnadsfonden erinras om att denna kommer att
försvinna i och med att terminsavgifter ej längre upptages och att jämlikt
1956 års riksdags beslut fondens tillgångar och eventuella skulder skall
övertagas av kommunen, varvid dock föreskrivits att eventuella behållningar
skall av kommunen nyttjas för sådana ändamål, som enligt nu gällande
bestämmelser tillgodoses av byggnadsfonden.

I den utredning, som ligger till grund för skolöverstyrelsens framställning
har i fråga om donationsfonder framlagts ett förslag, som i princip
kan sägas innebära att donationsfonder vid statliga realskolor överlämnas
till skolstyrelsen för förvaltning, samt att stipendiemedel utdelas bland
eleverna på försöksskolans högstadium i sin helhet, vilket i detta avseende
innebär ett accepterande av tanken att försöksskolans högstadium och ej
endast vissa delar därav utgör en direkt fortsättning av den tidigare befintliga
realskolan. Fondernas räkenskaper borde granskas genom riksräkenskapsverkets
försorg eller också borde lag om tillsyn av stiftelser den 24 maj
1929 tillämpas.

Överstyrelsen framhåller att fonderna vid de allmänna läroverken är av
det mest skiftande slag beträffande storlek, syfte, förvaltning, sättet för
disposition in. in. Huvudparten av fonderna torde vara avsedda för utdelning
av belöningar av olika slag bland eleverna. Andra ändamål förekommer
emellertid även t. ex. förstärkning av undervisningsmaterielen i något
visst ämne. Vanligen förvaltas visserligen fonderna av rektor men ej sällan
har donator bestämt att någon institution utanför skolan skall förvalta dem.

Det torde med hänsyn till bland annat här angivna förhållanden vara

131

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 106 år 1957

förenat med stora svårigheter att nu utfärda generella bestämmelser om hur
med donationsfonderna skall förfaras då ett allmänt läroverk eller del därav
avvecklas på grund av att försöksverksamhet införes i distriktet.

Överstyrelsen föreslår därför att varje högre skola, som kommer att helt
eller delvis avvecklas i samband med att försöksverksamhet införes i
distriktet, skall åläggas att senast ett år före det skolan är helt avvecklad
inkomma med utredning och förslag om hur man efter avvecklingen skall
förfara med skolans donationsfonder, samt att Kungl. Maj:t, där så befinnes
erforderligt beträffande förvaltningen, utverkar riksdagens bemyndigande
att utfärda av förslagen föranledda erforderliga föreskrifter.

Vid behandlingen av frågan om kostnader för arvode åt skolbibliotekarie
erinrar överstyrelsen om att den kommunala skolbiblioteksverksamheten
har karaktär av frivilligt åtagande. Vad beträffar det
statliga arvodet till skolans bibliotekarie, föreslår överstyrelsen att detta,
beräknat enligt gällande bestämmelser och med de jämkningar som kan
föranledas av realskolans avveckling, utbetalas i vanlig ordning. Det bör
sedan ankomma på vederbörande skolchef att hos kommunen utverka det
fyllnadsbelopp, som kan utgå för den händelse bibliotekarien, som väl normalt
torde vara fallet, även omhänderhar biblioteksverksamheten inom de
kommunaliserade delarna av läroanstalten.

Anslagsmedel för biträdeshjälp på rektor sexpedition
föreslås av överstyrelsen, såvitt gäller fristående realskolor (B), beräknas
enligt gällande grunder för kvarvarande del av realskolan. Anslags beloppet
bör lämpligen utbetalas till kommunen, som då kan tillsätta heltidsanställt
biträde som ordinarie eller extra ordinarie.

Vid gymnasieskolor (C) bör enligt överstyrelsens mening gymnasiedelen
betraktas som läroanstaltens huvuddel. Överstyrelsen finner det här mest
ändamålsenligt att gymnasiets biträdespersonal beräknas så, att den kan
tjänstgöra för hela skolan. Vid dessa skolor bör därför anslaget till skolans
biträdespersonal beräknas enligt för de allmänna läroverken gällande bestämmelser,
varvid högstadieavdelningarnas elever räknas in i det elevantal
enligt vilket anslaget bestämmes. Ett belopp motsvarande vad som
enligt vanliga grunder för kommunala skolor skulle ha utgått, om högstadiet
varit fristående, bör därefter inlevereras från kommunen till statsverket.
Beloppets storlek bör tills vidare fastställas av överstyrelsen.

I samband med behandlingen av biblioteks- och materielkassan har överstyrelsen,
såsom framgått av det föregående, avgivit vissa förslag om äganderätt
och disposition av biblioteks- och undervisningsmateriel då en realskola
avvecklas. Om statlig realskolas egendom därutöver

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

anser överstyrelsen för närvarande böra framhållas följande. Skolbyggnaden
är uppförd och skoltomten upplåten av kommunen. Det torde knappast
råda någon tvekan om att det är kommunen som äger fastigheten,
och kommunens förbindelse då den statliga skolan upprättades att ställa
byggnad m. m. till skolans förfogande kan uppenbarligen icke utgöra hinder
för kommunen att använda byggnad och tomt för den kommunala
enhetsskolans högstadium. Samma gäller för skolmöbler, inventarier och
dylikt, som bekostats av kommunen.

Härefter övergår skolöverstyrelsen till att behandla organisationsfrågor
och börjar därvid med ett spörsmål rörande ordinarie tjänster
för lärare i läroämnen.

Genom Kungl. Maj:ts beslut angående avveckling av realskolan respektive
realskoledelen vid de allmänna läroverken i Lundby (Göteborg), Linköping,
Skellefteå, Skurup, Sundsvall och Västerås har bestämts att lediga
och ledigblivande tjänster tills vidare må återbesättas i hittillsvarande omfattning.
Enligt kungörelsen 1951: 598 är lärare i läroämnen, vid allmänna
läroverk och högre kommunala skolor, som utnämnes efter 1 juli 1951,
skyldiga att vid omorganisation av ortens skolväsen tjänstgöra i enhetsskolan.
Någon olägenhet av den föreskrivna anordningen behöver sålunda
icke uppstå. Beträffande realskolan respektive realskoledelen vid de allmänna
läroverken i Bollnäs, Nederkalix, Svedala och Timrå har någon
motsvarande bestämmelse icke utfärdats.

Då frånvaron av bestämmelser i förevarande avseende emellanåt förorsakar
olägenheter, föreslår överstyrelsen att lediga och ledigblivande
ordinarie tjänster för lärare i läroämnen vid statlig skola skall få återbesättas
endast i de fall då Kungl. Maj:t i samband med medgivande om försöksverksamhet
utfärdat eller utfärdar uttryckliga bestämmelser härom.
Enligt överstyrelsens mening synes övervägande skäd tala för att anordningen
med återbesättande av lediga och ledigblivande tjänster vid en
»förpuppad» realskola så småningom ej längre bör tillämpas.

Härnäst behandlar överstyrelsen frågor rörande ordinarie ö vningslärartj
än ster.

Sådan förflyttning av övningslärare som avses i 14 § 2 mom. övningslärarstadgan
bör enligt överstyrelsens mening inte ske mot befattningshavarens
vilja, såvida icke starka skäl föreligger. Så länge den ordinarie
övningsläraren tjänstgör på samma plats som förut, kan han utan större
olägenhet formellt bibehållas vid sin statliga befattning liksom ordinarie
lärare i läroämnen.

Under realskolans avvecklingsperiod bör staten svara för vederbörande
lärare som om han fullgjorde hela sin tjänstgöring vid den statliga skolan,
oavsett graden av fyllnadstjänstgöring vid den kommunala delen.

Från och med det första läsår, då den statliga realskolan är helt avvecklad,
bör kommunen svara för övningslärarens samtliga avlöningskostnader,

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

till vilka dock hör utgå sedvanligt statsbidrag (78 procent). Däremot bör
staten i dessa fall svara för lärarens pensionsavgift.

Blir försöksskolans högstadium anknutet till ett gymnasium på vars timplan
vederbörande lärares ämne icke förekommer, bör i sådant fall förfaras
med övningslärartjänsten på samma sätt som nyss angivits. För
övriga övningsäinnen bör ordinarie övningslärartjänst, oavsett antalet veckotimmar
i ämnet på gymnasiet, överflyttas dit med fyllnadstjänstgöring
på försöksskolans högstadium, varigenom befattningshavaren (med tillhörande
lönegradsuppflyttning) bibeliålles vid sin statliga anställning på
samma ort.

Några speciella övergångsbestämmelser torde icke erfordras för övningslärare
vid högre allmänt läroverk med realskola som endast delvis avvecklas.
Bibehålies, som vanligen sker, den fyraåriga realskolelinjen så
finns där också underlag för bibehållande under övergångstiden av förefintliga
övningslärartjänster, varvid läraren dock givetvis måste få en
del av sin undervisning i form av fyllnadstjänstgöring.

Om slutligen här avsedd övningslärare avgår under statlig realskolas
avvecklingsperiod eller efter det realskolan helt avvecklats bör den ledigblivande
ordinarie statliga tjänsten icke återbesättas. Undantag härifrån
bör dock kunna bland annat övervägas vid de gymnasieskolor där någon
del av realskolan övergångsvis bibehålies.

Bland organisationsfrågorna behandlar överstyrelsen slutligen vissa problem
angående ordinarie vaktmästartjänster. Överstyrelsen
föreslår, att staten, tills vidare under försöksperioden, kvarstår som
huvudman för skolans vaktmästare och svarar för samtliga med hans tjänst
förenade kostnader även sedan den statliga realskolan respektive realskoledelen
helt avvecklats, dock endast så länge den vaktmästare, som är tjänstinnehavare
vid början av realskolans avveckling, kvarstår i tjänst. Givetvis
skall, anför överstyrelsen, vaktmästaren allt eftersom avvecklingen fortskrider
hänvisas att fullgöra de med motsvarande kommunala tjänst
förenade arbetsuppgifterna. Skulle i något fall frivillig överenskommelse
härom icke kunna uppnås, torde i 13 § Saar avsedd förflyttning icke kunna
undvikas.

Vidare föreslår överstyrelsen att, då en vaktmästartjänst vid den statliga
realskolan under pågående eller efter avslutad avveckling blir ledig, den
icke skall återbesättas med staten som huvudman. Först i och med att
den statliga vaktmästartjänsten indrages bör samtidigt kommunens skyldighet
att tillhandahålla vaktmästarbostad bortfalla.

Slutligen föreslår överstyrelsen också att Kungl. Maj:t utverkar riksdagens
bemyndigande i följande avseende. För samtliga statligt nyanställda
vaktmästare bör från och med den 1 juli 1957 införas en bestämmelse om
att befattningshavaren, vid sådan omorganisation av distriktets skolväsen,

134

Kungl. Maj ds proposition nr 106 år 1957

som är föranledd av att försöksverksamhet införes, skall vara skyldig att
fullgöra sitt arbete vid den kommunala skolan på det sätt som det kommunala
tjänstereglementet föreskriver.

I fråga om allmänt läroverks arkiv gäller enligt § 2 kungörelsen
1924:408 att, om läroverket avvecklas, arkivet skall överlämnas till närmaste
landsarkiv eller arkivdepå för framtida förvaring. Med hänsyn till
de praktiska olägenheter, som dylikt överlämnande i många fall skulle
medföra, föreslår överstyrelsen att arkivhandlingarna skall kvarstanna vid
den skola, som ersätter den statliga. Om ett statligt gymnasium finnes, som
tidigare varit förenat med den statliga realskolan, finner överstyrelsen det
vara mest ändamålsenligt, att hela det förutvarande högre allmänna läroverkets
arkiv förblir odelat och vårdas av gymnasiets rektor. Samma
anordning bör också tillämpas, där ett statligt gymnasium bygges upp på
en förutvarande statlig realskola, som övergår till kommunal enhetsskola.

När det gäller förvaring av arkivalier, anses kommunen under alla förhållanden
böra bekosta erforderligt brandsäkert förvaringsrum för skolans
arkivalier.

De av överstyrelsen här föreslagna åtgärderna berör helt naturligt ett
flertal författningar, vilka om verkställigheten skulle ske på vanligt sätt
skulle behöva ändras, sannolikt på åtskilliga ställen. Den organisationsförändring
som orsakar behovet av ändrade bestämmelser är emellertid en
temporär företeelse under försöksperioden. Med hänsyn härtill är det därför
enligt överstyrelsens uppfattning principiellt riktigast och dessutom
mest ändamålsenligt att tills vidare samla alla för försöksverksamheten gällande
föreskrifter i en enda kungörelse. Överstyrelsen, som erinrar om att de
av försöksverksamheten föranledda ändringarna och tilläggen i folkskolestadgan
m. fl. stadgor finnes samlade i nådigt brev den 15 juni 1956 till
skolöverstyrelsen angående ändring av allmänna försöksskolebestämmelserna,
föreslår därför att de av förevarande skrivelse föranledda undantagen
från läroverksstadgan med flera bestämmelser regleras genom tillägg
till nyssnämnda allmänna försöksskolebestämmelser.

3. Remissyttranden

I ärendet har utlåtanden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket
och riksarkivet.

Statskontoret har funnit överstyrelsens förslag föranleda erinringar i följande
hänseenden.

Beträffande ljus- och vedkassan (expenskassan) vid realskola, som är
samordnad med statligt gymnasium, anser statskontoret, att vid fördelningen
mellan stat och kommun av utgifter, som åvilar kassan, hänsyn
bör tagas jämväl till klassavdelningarna å gymnasiet.

135

Kungl. May.ts proposition nr 106 år 1957

Enligt skolöverstyrelsen bör efter avvecklingen av en realskola, som
icke är samordnad med statligt gymnasium, nämnda kassas behållning eller
del därav kunna överföras till kommunen, om särskilda skäl föreligger.
Statskontoret vill för sin del hävda den uppfattningen, att behållningen
alltid bör återgå till statsverket.

Vid fördelningen av de hyresinkomster, som tillfaller biblioteks- och
materielkassan, bör, när det är fråga om en realskola, som är samordnad
med statligt gymnasium, enligt statskontorets mening gymnasieklasserna
medräknas.

För de fall, då en med gymnasium icke samordnad skola helt avvecklats,
har skolöverstyrelsen förordat dels att behållningen i nyssnämnda kassa
finge användas för inköp av undervisningsmateriel för enhetsskolans högstadium
dels ock att realskolans biblioteks- och undervisningsmateriel icke
endast skulle få disponeras av kommunen utan också överföras i dess ägo.
Statskontoret kan icke tillstyrka, att bestämmelser av dylik innebörd införs.
Kassans behållning bör inlevereras till statsverket. Vad angår nu berörda
materiel vill ämbetsverket framhålla, att den omständigheten, att en realskola
avvecklats i samband med försöksverksamhet å högstadiet, icke innebär,
att skolan nedlagts.

Vad härefter angår frågan om storleken av det statsbidrag, som bör tillfalla
understöds- och premiekassan under en realskolas avvecklingstid, bör
enligt statskontorets mening, såvitt avser gymnasieskolor, proportioneringen
av bidraget ske med hänsynstagande till såväl klassavdelningarna å
gymnasiet som kvarvarande realskoleavdelningar. Ämbetsverket kan icke
tillstyrka, att kassans medel, däri inbegripen eventuell ersättning för
djäknepenningar och dylikt, användes till understöd och premier även i
klasserna 7—9 i enhetsskolan. Ej heller kan statskontoret biträda förslaget,
att befintlig behållning i kassan efter realskolans avveckling får tillgodose
dylika ändamål. Behållningen bör i stället tillfalla statsverket.

Vidkommande spörsmålet om arvode åt biträdespersonal å rektorsexpeditionerna
vid enhetsskola som är samordnad med statligt gymnasium har
skolöverstyrelsen föreslagit den anordningen, att gymnasiets biträdespersonal
beräknades så att den kunde tjänstgöra för hela skolan, att arvodet
beräknades enligt för de allmänna läroverken gällande bestämmelser samt
att vederbörande kommun därefter till statsverket inlevererade ett belopp,
vars storlek fastställdes av överstyrelsen. I sådana fall torde enligt statskontorets
mening enhetsskolans högstadium i regel utgöra den större delen
av skolan, och det synes därför vara mera ändamålsenligt, att ifrågavarande
personal anställes och avlönas av kommunen samt att staten bidrager med
det belopp, som enligt gällande bestämmelser utgår för den statliga delen
av skolan.

Föreskrifter om återbesättande av lediga och ledigblivande ordinarie
tjänster för lärare i läroämnen har meddelats blott för en del av redan nu
helt eller delvis avvecklade statliga skolor. Statskontoret, som finner det
vara av vikt, alt enhetliga bestämmelser gäller i förevarande hänseende,
anser, att tjänster, varom nu är fråga, icke i något fall bör återbesättas vid
avvecklade delar av statlig realskola. Motsvarande befattningar bör i
stället inrättas på enhetsskolans högstadium.

Vad beträffar ordinarie övningslärartjänster kan statskontoret icke biträda
skolöverstyrelsens förslag, att statsverket under eu realskolas avvecklingspcriod
ensamt skulle bestrida liirares avlöning oavsett graden av

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1957

fyllnadstjänstgöring vid den kommunala delen. Enligt statskontorets mening
bör avlöningskostnaderna fördelas på sedvanligt sätt. Ämbetsverket
kan icke heller tillstyrka, att staten för tid efter realskolans avveckling, då
läraren avlönas av kommunen, skall svara för de på denna tid belöpande
pensioneringskostnaderna. I överensstämmelse med vad som gäller i fråga
om övningslärartjänster ä enhetsskolans högstadium bör nämnda kostnader
åvila kommunen.

När en realskola, som icke är samordnad med statligt gymnasium, blivit
helt avvecklad, uppkommer frågan om vem som i fortsättningen skall svara
för avlöningen av eu statligt anställd ordinarie vaktmästare. Skolöverstyrelsen
har föreslagit, att staten kvarstode som huvudman för vaktmästaren
och svarade för samtliga med hans tjänst förenade kostnader. Statskontoret
motsätter sig bestämt en sådan lösning. Därest överenskommelse icke kan
uppnås därom, att vaktmästaren övergår i kommunens tjänst, bör han förflyttas
till annan statlig befattning.

Enligt riksräkenskapsverkets mening bör eventuella behållningar i Ijusoch
vedkassan samt biblioteks- och materielkassan inlevereras till statsverket
eller, om statligt gymnasium finnes organiserat i anslutning till realskola,
som övergått i enhetsskola, tillfalla gymnasiets motsvarande kassor.

I ärendet har föreslagits att i förekommande fall nu utgående ersättning
för djäknepenningar m. in. alltjämt bör tillfalla vederbörande skola att användas
till understöd och premier m. in. dels i kvarvarande delar av realskolan
och dels i klasserna 7—9 i enhetsskolan. Enligt riksräkenskapsverkets
mening torde ifrågavarande medel i princip få användas endast för
kvarvarande delar av realskolan. Med hänsyn till dessa ersättningars ringa
belopp och det med ersättningarnas fördelning och redovisning förenade
arbetet torde emellertid en fullständig avveckling av desamma böra övervägas.

Enligt förslaget skulle vid realskolas avveckling befintlig behållning i
understöds- och premiekassan få användas till premier m. m. i enhetsskolans
högstadium. Riksräkenskapsverket förordar, att dylik behållning tillföres
statligt gymnasium, inom vars upptagningsområde den avvecklade
realskolan är belägen.

I fråga om dispositionen av donationsfonderna anser riksräkenskapsverket
det icke möjligt att utfärda generella bestämmelser. Dylika frågor
bör därför av Kungl. Maj:t prövas från fall till fall. I avvaktan på Kungl.
Maj:ts beslut i dessa frågor bör förvaltningen av fonderna överflyttas till
vederbörande länsskolnämnd.

Vad angår granskningen av donationsfondernas räkenskaper anför riksräkenskapsverket
följande. Så länge någon del av realskolan finnes kvar,
ingår fonderna i skolans räkenskaper och kommer således under riksräkenskapsverkets
granskning. Fonder, som enligt vad här föreslagits, överförts
till länsskolnämnds förvaltning, blir på motsvarande sätt föremål för revision
av riksräkenskapsverket. Fonder, som efter Kungl. Maj:ts prövning
skall disponeras för enhetsskolan och sålunda ställas under förvaltning av
vederbörande skolstyrelse, synes böra revideras genom vederbörande kommuns
försorg.

I förslaget uttalas att kommunen får anses ha en självklar rätt att för
enhetsskolans högstadium disponera de skollokaler, möbler och inventarier,
som kommunen tidigare tillhandahållit den statliga realskolan. Riksräken -

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

skapsverket, som icke har något att erinra häremot, får förorda att kommunens
rätt i förevarande hänseende klarlägges genom uttryeldiga bestämmelser.

Riksräkenskapsverket har heller intet att erinra mot förslaget att undervisningsmateriel,
kartor, böcker in. in., som inköpts dels av terminsavgiftsmcdel,
dels av statsmedel och i en del fall även av kommunala medel, får
nyttjas och övertagas av enhetsskolans högstadium, när den statliga realskolan
helt nedlagts. Riksräkenskapsverket förutsätter att jämväl dessa
förhållanden regleras i de avsedda bestämmelserna.

Riksarkivet påpekar, att de statliga läroanstalternas ställning i arkivhänseende
regleras genom ett flertal stadganden. Härvid namnes Kungl.
Maj:ts stadga angående vissa offentliga arkiv, den s. k. allmänna arkivstadgan
(senaste lydelse 1946:427), som innehåller de grundläggande bestämmelserna
rörande arkivens förvaring och vård, kungörelsen 1903: o6
och riksarkivets cirkulär (SFS) 1921:612, vilka rör förtecknandet av låroverksarkiven,
kungörelsen 1946:501, vari föreskrives att ifrågavarande
arkiv skall inspekteras genom riksarkivariens försorg, kungörelsen 1946:
428, vari anges de förutsättningar, under vilka undervisningsanstalter må
leverera sina arkiv till lands- eller länsarkiv, kungörelsen 1924: 408, som
innehåller dels förbud mot utgallring eller annan förstöring av arkivalier,
för såvitt denna icke blivit i författningsenlig ordning föreskriven, dels i § 2
(senaste lydelse 1946:426) ett stadgande, att upphörd statsmyndighets
arkiv, därest ej Kungl. Maj:t annorledes förordnar, skall levereras till arkivmyndighet,
i detta fall till vederbörande lands- eller länsarkiv. I den
föreliggande frågan bör särskilt det senare stadgandet beaktas.

Såvitt bekant finns inga bestämmelser för hur enhetsskolornas handlingar
skall vårdas. Närmast till hands liggande är att anse, att de skall vårdas
enligt bestämmelserna för vården av folkskolans handlingar. Skyldigheten
att vårda dessa får utläsas ur § 29 folkskolestadgan, vari föreskrives: »Läraren
åligger vården om skolans undervisningsmateriel och övriga inventarier,
varöver ordentlig förteckning bör av honom upprättas. Läraren
åligger att enligt av skolöverstyrelsen fastställt formulär föra dagbok med
examenskatalog ävensom efter bestämmande av skolrådet övriga förteckningar,
som kunna finnas erforderliga.»

Riksarkivet har vid sin prövning av frågan icke funnit skäl föreligga för
dispens från leveransbestämmelserna i kungörelsen 1924: 408, och menar,
att frågan bör lösas efter andra linjer. Do svårigheter, som enligt vad i
ärendet framförts, skulle uppstå för den tillträdande skolledaren, är icke
av annan art än de som eljest gör sig gällande, när en myndighets verksamhet
övergår i eu annans, och de kan enligt riksarkivets förmenande effektivt
undanröjas. Den nämnda kungörelsen stadgar leverans till lands- respektive
länsarkiv tre månader efter myndighetens upphörande. Tillämpas denna
bestämmelse, kan givetvis svårigheter uppstå, enär skolverksamheten i och
för sig icke upphör, och ledaren för skolan därför har behov av handlingarna
under en övergångstid. Leveransfristen bör utsträckas, förslagsvis till 10
år. Om leveransskyldigheten inträder först efter så pass lång tid, har
handlingarna hunnit förlora i aktualitet, och man har utan tvivel att räkna
med, att skolans ledare då hyser önskan att bli av med den gamla realskolans
handlingar, som kan för honom belägga ett dyrbart arkivutrymme.
Det bör icke heller förglömmas, att handlingar vid behov kan äterlänas från
lands- och länsarkiven.

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

I fråga om handlingar, tillhörande de realskolor, som samorganiseras med
försöksgymnasier, delar riksarkivet skolöverstyrelsens mening.

Under den tid realskolans handlingar förvaras hos enhetsskolorna bör
givetvis samtliga statliga arkivförfattningar, som nu avser de ifrågavarande
handlingarna, vara gällande för desamma och icke blott, såsom skolöverstyrelsen
föreslår, de författningar, som gäller förteckningssättet.

Den arkivfråga, som berörs, bör emellertid icke blott ses ur den synpunkt,
som här närmast anlagts, skolledarens behov av handlingar. Det
tillkommer riksarkivet att för den historiska forskningen trygga bevarandet
av arkivhandlingar. Med tanke på detta sitt åliggande och med kännedom
om bristerna i det kommunala arkivväsendet anser sig riksarkivet icke
kunna tillstyrka ifrågavarande handlingars överlämnande i kommunal vård.

Vid den ifrågavarande arkivfrågans lösning bör vidare tillses, att nya
diarier, liggare, protokollsböcker etc. vid övergången upplägges. En bestämmelse
i den riktningen synes snarast böra utformas så, att volymer och
serier i realskolornas arkiv skall anses avslutade i och med skolans förändring
till försöks- respektive enhetsskola och icke får direkt fortsättas
för dessa skolors verksamhet.

4. Departementschefen

Vid 1952 års riksdag fastslogs principen, att samordnandet av statlig
realskola och enhetsskola i ett försöksdistrikt skall ske antingen så att realskolan
i takt med utbyggandet av försöksskolans högstadium successivt
avvecklas och förpuppas eller så att realskolan bibehålies som en statlig
sektion av kommunens skolväsende, varvid dock i organisatoriskt hänseende
realskolan på olika sätt anpassas till försöksverksamheten. Såsom
framgått av den tidigare lämnade översikten över de högre skolorna i försöksdistrikten
har denna princip för samordning av olika skolformer i stort
sett tillämpats även i fråga om högre kommunala skolor i försöksdistrikten.

När det gäller de högre kommunala skolorna föreligger, såsom skolöverstyrelsen
påpekat, knappats några organisatoriska, administrativa eller ekonomiska
problem av sådan vikt och omfattning att de behöver upptagas i
förevarande sammanhang. De i det följande framlagda förslagen beträffande
högre statliga skolor i försöksdistrikten kan dock möjligen i något
fall komma att vara vägledande även för de högre kommunala skolornas
del, i den mån liknande problem uppstår beträffande dessa skolor.

I fråga om de statliga skolorna har överstyrelsen särskilt nämnt en anordning,
som förekommer vid läroverken i Bollnäs, Linköping, Skellefteå
och Sundsvall. Vid dessa läroverk har nämligen den fyraåriga realskollinjen
i viss omfattning bibehållits, ehuru realskolan i övrigt avvecklats. När det
gäller tillämpningen av den vid 1952 års riksdag uppdragna samordningsprincipen
kan dock dessa fall anses följa det alternativ, som föreskriver
total avveckling av realskolan, eftersom den fyraåriga linjen i princip är
öppen endast för elever, som icke tillhör eller kommer från försöksdistrikt.

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

Försöksverksamhetens utbyggnad till alltfler skoldistrikt kan givetvis medföra
en omprövning av frågan om behovet av dylik linjes fortsatta upprätthållande.
Fm annan sak är emellertid att man vid lösningen av de praktiska
problemen det här gäller måste beakta, att viss del av den statliga realskolan
faktiskt är kvar på de här angivna orterna.

Det är av praktiska skäl svårt att finna generella lösningar på de ekonomiska
och organisatoriska problem som uppkommer vid bedrivande av
försöksverksamhet med enhetsskola i skoldistrikt, där statlig realskola finns.
De lokala förhållandena är varierande och ofta måste lösningen bli beroende
på en bedömning från fall till fall. En ram, inom vilken vissa alternativa
lösningar rymmes, bör dock fastställas. Givetvis kan likväl situationer
uppstå, som här inte kunnat förutses. I dylika fall bör det få ankomma
på Kungl. Maj:t att, för såvitt inte frågans betydelse och räckvidd
bedömes kräva riksdagens särskilda medverkan, meddela erforderliga bestämmelser.

Jag vill i detta sammanhang vidare påminna om att hela denna reglering,
även om den i viss mån kan bli vägledande också på längre sikt, dock
är en temporär företeelse, avsedd närmast för tiden intill dess enhetsskolan
allmänt genomföres.

Jag vill också framhålla, att en fullkomlig »millimeterrättvisa» med avseende
på olika detaljer i exempelvis kostnadsfördelningen mellan stat och
kommun i de relativt få fall, som det gäller under övergångstiden, måste
undvikas, enär det eljest skulle bli nödvändigt med åtskilliga för verksamheten
synnerligen komplicerande och betungande anordningar.

Liksom överstyrelsen anser jag det i vissa fall lämpligt att tillämpa
skilda regler för å ena sidan statliga realskolor samorganiserade med statligt
gymnasium — av den vanliga typen vid högre allmänt läroverk eller av
försöksgymnasiekaraktär — och å andra sidan övriga statliga realskolor.
För den förstnämnda typen av läroanstalter kommer jag i det följande för
enkelhetens skull att använda benämningen gymnasieskolor och för den
andra kategorien uttrycket fristående realskolor.

De av mig i det följande framlagda riktlinjerna torde böra tillämpas från
och med redovisningsåret 1957/58.

Vid behandlingen av frågor rörande läroverkens kassor synes överstyrelsen
ha utgått ifrån att man i de berörda kommunerna kommer att från och
med budgetåret 1957/58 övergå till systemet med avgiftsfri undervisning
vid de allmänna läroverken. Även jag anser mig böra anpassa mina förslag
till detta nya system. Därest i något fall det gamla systemet bibehålies,
torde dock de regler som här föreslås, utan större svårigheter kunna tilllämpas,
varvid emellertid får observeras att det äldre och det nyare systemet
skiljer sig i fråga om t. ex. vilka kostnader som skall bestridas av en
viss kassa.

I likhet med överstyrelsen föreslår jag, att den sedan budgetåret 1952/53

140

Kungl. Maj ds ''proposition nr 106 år 1957

förefintliga möjligheten till särskilt statsbidrag såsom ersättning för de fyllnadsbelopp
av statsmedel, som vid realskolans bibehållande skulle ha utgått
för täckande av ljus- och vedkassans utgifter, avskaffas med utgången av
innevarande budgetår. Då numera bvggnadsbidrag kan utgå även till realskolor,
synes nämligen anledning ej längre finnas att bibehålla detta speciella
statsbidrag.

Beträffande ljus- och vedkassan eller, såsom den från och med nästa
budgetår föreslagits bli benämnd, expenskassan torde vidare böra
gälla att kostnader, som är av den natur att de skall bestridas av kassan,
fördelas mellan statsverket och kommunen i förhållande till det antal klassavdelningar,
som finns kvar i den statliga delen av skolanläggningen, och
antalet kommunala avdelningar där. Statsanslag till kassan bör sålunda
utgå endast för de statliga klassavdelningarna.

Efter fullständig avveckling av realskolan är det beträffande gymnasieskolorna
naturligt, att expenskassan fortfarande består. Den kommer då att
vid ett högre allmänt läroverk avse endast läroverkets gymnasium och bör,
där försöksgymnasium är anknutet till det kommunala högstadiet, överföras
till försöksgynmasiet. Även i det fall, då viss kortare tid förflyter
mellan den tidpunkt då realskolan är helt avvecklad och till dess försöksgymnasiet
börjar sin verksamhet, bör Kungl. Maj:t kunna medge att behållning
i expenskassan överföres till försöksgynmasiet. När det gäller en
fristående realskola bör däremot vid dess fullständiga avveckling förefintlig
behållning återgå till statsverket. Om särskilda skäl föreligger bör
dock Kungl. Maj:t i sistnämnda fall kunna bestämma att behållningen helt
eller delvis skall tillfalla kommunen. Om osedvanligt stor behållning föreligger,
kan detta nämligen bero på att kassan tillförts speciella anslag från
kommunen, vilka skäligen inte bör tillkomma statsverket.

Vad nu beträffande expenskassan föreslagits i fråga om kostnader, som
skall bestridas av kassan, statligt anslag till kassan och förfarandet med
kassan vid fullständig avveckling av realskolan bör även gälla för biblioteks-
och materie lkassan.

Överstyrelsen har, när det gäller sistnämnda kassa, funnit sig böra räkna
med att det kan förekomma att kassan ej är helt skuldfri, när realskolan
avvecklats. För dylikt fall har överstyrelsen ansett, att Kungl. Maj:t bör
ha möjlighet att, efter framställning i varje enskilt fall och om särskilda
skäl föreligger, medge statsbidrag till gäldande av kassans skuld eller del
därav, varvid utgiften borde belasta anslaget till Allmänna läroverken: Bidrag
till läroverkens kassor. För egen del anser jag det självklart att, om
någon läroverkskassa vid fullständig avveckling av fristående realskola
uppvisar skuld, denna skuld måste kunna regleras genom särskilt bidrag ur
det angivna riksstatsanslaget. Beträffande högre allmänt läroverk, där
kassorna även efter realskolans avveckling kommer att bestå, och i fråga

141

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 106 år 1957

om försöksgynmasium, som får övertaga avvecklad realskolas kassor, kan
det däremot vara mera tveksamt om i samband med realskolans avveckling
en kassas skuld till annan läroverkskassa eller mera betydande obetalad
skuld i övrigt skall regleras genom särskilt bidrag. Om skulden enbart har
samband med realskolan och i övrigt speciella skäl föreligger, torde dock
Kungl. Maj:t böra ha möjlighet medge att medel får utgå till skuldens
gäldande helt eller delvis.

Enligt det nya kassasystemet vid läroverken skall av eventuellt inflytande
hyresmedel hälften tillfalla kommunen och hälften läroverket, varvid
läroverkets andel i regel skall tillföras biblioteks- och materielkassan. Vid
här ifrågavarande skolor bör biblioteks- och materielkassans normala andel
i hyresinkomsterna fördelas mellan det statliga läroverket och den kommunala
försöksskolan i förhållande till antalet klassavdelningar i respektive
skolor inom skolanläggningen.

I fråga om dispositionen av en avvecklad realskolas biblioteksoch
undervisningsmateriel har statskontoret ställt sig avvisande
till överstyrelsens förslag att denna materiel, såvitt gäller fristående
realskolor, skulle kunna överföras i kommunens ägo. Den av statskontoret
hävdade meningen, att staten borde förbehålla sig formell äganderätt till
materielen, eftersom den statliga skolan endast är förpuppad och ej slutligt
nedlagd, är från formella synpunkter givetvis riktig, men då man inte
har anledning att räkna med att den statliga skolan skall återupptaga sin
verksamhet och materielen givetvis bör få användas där den för närvarande
bäst behövs, har jag inte något att erinra emot att i enlighet med överstyrelsens
förslag även äganderätten till en fristående realskolas biblioteksoch
undervisningsmateriel efter realskolans fullständiga avveckling övergår
till kommunen. För gymnasieskolornas del vill jag tillstyrka, att berörda
materiel i första hand överföres till gymnasiet respektive försöksgymnasiet
och sålunda förblir i statlig ägo. Är någon del av enhetsskolans högstadium
förlagd till samma skolanläggning som gymnasiet bör materielen även få
nyttjas vid undervisningen i de kommunala avdelningarna. Också i fråga
om gymnasieskolorna bör överlåtelse till kommunen kunna ske, om det
gäller materiel enbart eller huvudsakligen avsedd för stadiet under gymnasiet.
Beslutanderätten bör i detta fall tillkomma skolöverstyrelsen.

Så länge någon del av realskolan finns kvar, bör, liksom beträffande
övriga kassor, statsanslag utgå till premie- och understödska
s s a n i den omfattning som motiveras av antalet kvarvarande statliga
avdelningar. Några bestämmelser om hur bidraget till denna kassa normalt
skall beräknas, föreligger ännu inte. Om beräkningen kommer att anknytas
till antalet nyinskrivna elever, kan givetvis en specialregel bli behövlig för
realskolor under avveckling.

Liksom denna kassas inkomster i form av ordinärt statsanslag bör vad

142

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 106 år 1957

till kassan inflyter såsom ersättning för djäknepenningar o. dyl. användas
endast för elever i statliga avdelningar.

Efter realskolans fullständiga avveckling bör beträffande gymnasieskolor
med understöds- och premiekassan förfaras såsom föreslagits ifråga om de
nyss behandlade två kassorna. Vid fullständig avveckling av en fristående
realskola synes, i enlighet med vad riksräkenskapsverket föreslagit, en överföring
av eventuell behållning i kassan till statligt gymnasium, inom vars
upptagningsområde den avvecklade realskolan är belägen, vara att förorda.
Beslut om dylik överföring torde i varje särskilt fall böra meddelas av
skolöverstyrelsen, som därvid även bör beakta, huruvida förekomsten av
sådana förmåner, som utgår ur anslaget till Allmänna läroverken: Ersättning
för djäknepenningar m. in., bör föranleda särskild åtgärd. Jag vill i
detta sammanhang nämna, att jag i likhet med riksräkenskapsverket anser
en fullständig avveckling av dessa förmåner böra övervägas.

Byggnadsfonder kommer med avgiftssystemets avskaffande inte
längre att förekomma vid de allmänna läroverken och torde därför inte
behöva beaktas i förevarande sammanhang.

Några generella regler för hur vid realskolans avveckling skall förfaras
med till läroverket knutna donationsfonder torde icke kunna ges.
Dylika permutationsfrågor bör i stället på vanligt sätt prövas av Kungl.
Maj:t i varje särskilt fall. Inte endast i de fall då realskolan helt försvinner,
utan även då den i mer eller mindre begränsad form lever kvar, torde det
finnas anledning att undersöka, huruvida den ändrade skolorganisationen
bör medföra förändring i den hittillsvarande dispositionen av läroverkets
fonder. Utredning och förslag i ämnet bör såsom skolöverstyrelsen anfört
ankomma på vederbörande skola. I avvaktan på Kungl. Maj:ts beslut i
fråga om donationsfond bör enligt min mening, därest i något fall genom
realskolans avveckling ett organ för fondens förvaltning i enlighet med
donationsföreskrifterna saknas, förvaltningen provisoriskt få utövas av
kommunens skolstyrelse. Under detta provisorium torde granskningen av
fondens räkenskaper få ske på samma sätt som beträffande kommunens
räkenskaper i övrigt.

Beträffande frågan om arvode till skolbibliotekarie biträder
jag helt överstyrelsens förslag.

I vad gäller anslag till biträdeshjälp på rektorsexpeditionerna
anser jag mig däremot ej helt böra godtaga vad överstyrelsen
förordat. Enligt min uppfattning bör den statliga anslagstilldelningen i
fråga om både fristående realskolor och gymnasieskolor beräknas med utgångspunkt
i den statliga delen av skolanläggningen. Om kommunen är
villig att såsom huvudman anställa och avlöna personal, som betjänar såväl
den kommunala som den statliga delen av skolanläggningen, mot att
det statliga läroverket bidrar med sina för ändamålet tillgängliga medel,
torde detta vara en lämplig lösning av själva anställningsfrågan. Kan en

143

Kungl. May.ts proposition nr 106 år 1957

sådan överenskommelse ej nås, torde man närmast få räkna med en deltidsanställning
hos de två parterna.

Kommunens rätt att för den kommunala enhetsskolans högstadium disponera
de skollokaler, möbler och inventarier, som kommunen
tidigare tillhandahållit den statliga realskolan, har av de myndigheter
som uttalat sig i ärendet inte satts i fråga. Inte heller jag anser någon
tvekan föreligga på denna punkt. Lika självklart är att kommunens åtaganden
i nämnda hänseenden kvarstår beträffande kvarvarande del av läroverksorganisationen,
vilken givetvis, när det gäller t. ex. ett högre allmänt
läroverk, kan komma att behöva ökade utrymmen på grund av gymnasiets
expansion.

Överstyrelsen har beträffande ordinarie lärartjänster i läroämnen
erinrat om att det i besluten om avveckling av realskolan respektive
realskoledelen vid de allmänna läroverken i Lundby (Göteborg),
Linköping, Skellefteå, Skurup, Sundsvall och Västerås medgivits, att lediga
och ledigblivande ordinarie tjänster tills vidare får återbesättas i hittillsvarande
omfattning, och att genom kungörelsen 1951: 598 föreskrivits skyldighet
för lärare i läroämne vid allmänt läroverk och högre kommunal
skola, utnämnd respektive förordnad efter utgången av juni 1951, att vid
omorganisation av ortens skolväsen tjänstgöra på försöksskolans högstadium.
Bestämmelser om återbesättande av lärartjänster har däremot ej
givits beträffande läroverken i Bollnäs, Nederkalix, Svedala och Timrå.

Jag vill för min del förorda den principen, att sådana ordinarie tjänster
för lärare i läroämnen vid skolor av här ifrågavarande slag, som den 1 juli
1957 är lediga eller senare blir lediga, skall återbesättas endast i den mån
det med hänsyn till undervisningen i den kvarvarande delen av den statliga
läroanstalten bedömes erforderligt. När det gäller en redan helt avvecklad
fristående realskola, innebär detta att ingen ledigblivande statlig tjänst i
fortsättningen återbesättes. I övriga fall bör — såvitt fråga ej är om tjänst
knuten till gymnasiedelen av gymnasieskola — återbesättande ej få ske
utan särskilt medgivande. Fråga om återbesättande torde böra prövas av
Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Majrts bemyndigande, av skolöverstyrelsen.

De här förordade principerna medför, att kommunala lärartjänster i
större utsträckning än hittills måste inrättas för försöksskolans högstadium.
Detta får dock under övergångstiden anses uppvägt bland annat därigenom
att nuvarande innehavare av statliga lärartjänster får kvarstå vid dessa,
även sedan deras tjänstgöring efter realskolans avveckling blivit helt förlagd
till det kommunala högstadiet.

De riktlinjer för återbesättande av ordinarie lärartjänster i läroämnen,
som jag här föreslagit, bör tillämpas även för ordinarie övnings1
ii r a r e. I anslutning till vad överstyrelsen anfört om överflyttning av
ordinarie övningslärartjänst vid avvecklad statlig realskola till försöksgymnasium,
vill jag framhålla, att dylik (iverflyttning torde få övervägas i varje

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

särskilt fall med utgångspunkt i de principer för inrättande av tjänst, på
vilka övningslärarstadgan är grundad.

I fråga om ordinarie övningslärartjänst bör vidare gälla, att tjänsten bibehålies
som statlig, så länge nuvarande innehavare kvarstår vid tjänsten.
Med avvikelse från vad överstyrelsen föreslagit, vill jag beträffande kostnaderna
för tjänsten under realskolans avvecklingsperiod förorda en tilllämpning
av vad som gäller vid fyllnadstjänstgöring, endast med den skillnaden
att den statliga övningslärarens fyllnadstjänstgöring vid den kommunala
enhetsskolan skall kunna uppgå till 100 procent. Om tjänstgöringen
blir helt förlagd till den kommunala skolan, utgörs statens kostnader för
övningsläraren av, förutom sedvanligt statsbidrag med 78 procent till avlöningskostnader
för fyllnadstjänstgöringen, dels hela pensionskostnaden,
dels, i de fall då läraren i sin statliga tjänst har en högre lönegradsplacering
än motsvarande kommunale lärare, den merkostnad som härigenom uppkommer
enligt fördelningsprinciperna vid fyllnadstjänstgöring.

Även när det gäller läroverkens vaktmästare bör nu befintliga
ordinarie statliga tjänster bibehållas, så länge nuvarande tjänsteinnehavare
kvarstår. Kostnaderna bör därvid helt åvila statsverket. I fråga om återbesättande
av ledig tjänst bör den för lärarna angivna principen gälla. Vid
tillämpningen av nämnda princip torde böra uppställas den presumtionen,
att behov av minst en ordinarie vaktmästartjänst föreligger så länge någon
linje av den statliga skolan finns kvar. Jag anser mig för övrigt kunna
räkna med att övergång till motsvarande kommunala tjänst i stor utsträckning
skall komma till stånd på frivillighetens väg. För samtliga från och
med den 1 juli 1957 nyanställda statliga ordinarie vaktmästare bör uttryckligen
föreskrivas skyldighet att vid sådan omorganisation av distriktets
skolväsen, som är föranledd av att försöksverksamhet införes, fullgöra sin
tjänstgöring vid kommunal försöksskola. Skyldighet att, såsom överstyrelsen
föreslagit, därvid uppfylla de vidgade förpliktelser som motsvarande
kommunala tjänstereglemente kan föreskriva, torde däremot ej böra komma
i fråga.

Vad slutligen beträffar avvecklad realskolas arkiv, vill jag ansluta
mig till riksarkivets förslag i ämnet och förordar sålunda för de helt avvecklade
fristående realskolorna ett uppskov på tio år med skyldigheten att
leverera handlingarna till lands- respektive länsarkiv, under vilken tid de
statliga arkivförfattningarna alltjämt skall vara gällande för ifrågavarande
handlingar. Realskola, som är samorganiserad med försöksgymnasium, bör
vid avvecklingen överlämna sina handlingar till försöksgymnasiet. När realskolan
vid högre allmänt läroverk avvecklas, kvarblir givetvis handlingar
rörande realskolan vid den återstående delen av det statliga läroverket.
Vad riksarkivet uttalat beträffande uppläggande av nya liggare, protokollsböcker
m. m. för den kommunala delen av skolanläggningen torde böra
beaktas.

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att efter förslag av skolöverstyrelsen
utfärda erforderliga föreskrifter i huvudsaklig överensstämmelse med
vad jag här förordat.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen

att godkänna av mig i det föregående förordade grunder
för reglering av vissa ekonomiska och organisatoriska frågor
beträffande högre skolor i försöksdistrikt med nioårig enhetsskola.

Vad departementschefen sålunda under I—III hemställt,
däri statsrådets övriga ledamöter instämmer, bifaller Hans
Maj:t Konungen samt förordnar, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:

Nils Bergsten

10 — Bihang till riksdagens protokoll 1957.

1 samt

Nr 106.

146

Kungl. Maj ds proposition nr 106 år 1957

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

I. Den allmänna försöksverksamheten .............................. 3

1. Redogörelse för försöksverksamhet med enhetsskola............. 3

2. Redogörelse för pedagogisk försöksverksamhet vid högre skolor ... 25

3. Planeringen för enhetsskolorganisationens allmänna genomförande 35

4. Departementschefen ......................................... 43

II. Särskilda försöksskolor .......................................... 67

1. Inledning ................................................... 67

2. Förslag och yttranden ....................................... 70

A. Behovet av särskilda försöksskolor. Försöksskolornas uppgifter

m. m..................................................... 70

B. Försöksskolornas organisation. Central och lokal ledning..... 79

C. Försöksskolornas antal och förläggning ..................... 90

D. Kostnads- och lönefrågor ................................. 98

E. Förslagens genomförande .................................. 108

3. Departementschefen ......................................... 109

III. Vissa frågor rörande högre skolor i försöksdistrikten................ 121

1. Frågornas tidigare behandling ................................ 121

2. Skolöverstyrelsens förslag .................................... 124

3. Remissyttranden ............................................ 134

4. Departementschefen ......................................... 138

Ivar Haeggströms Boktryckeri AB • Stockholm 1957

670258