Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
1
Nr 100
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag för budgetåret
1957/58 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.; given Stockholms slott den 1 mars 1957.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
John Ericsson
Propositionens huvudsakliga innehåll
På grundval av bostadspolitiska utredningens betänkande om riktlinjer
för bostadspolitiken och däröver avgivna utlåtanden behandlas frågan om
en minskning av de olika subventioner av allmän art, som f. n. utgår till
statsbelånade bostadshus, och om en samtidig ökning av de behovsprövade
bostadsrabatterna, i första hand familjebostadsbidragen till barnfamiljer.
Förslag framlägges om en minskning av de generella subventionerna. Sålunda
förordas att räntan på tertiärlån och egnahemslån skall höjas från i
allmänhet 3 till 4 procent och alt den av staten »garanterade» räntan på
primär- och sekundärlån skall höjas med 0,5 procent. Vidare föreslås i detta
sammanhang dels alt amorteringstiden för tertiärlån skall förkortas, dels
att hyreskontrollen i fråga om kommunala och därmed jämställda bostadsföretag
samt kooperativa företag skall slopas, dels ock att viss del av de
under åren 1951—57 beviljade tilläggslånen skall amorteras fr. o. m. den
1 januari 1958. Förslag framlägges om räntesubvention till byggnadsföretag,
som finansieras utan hjälp av statliga lån.
Familjebostadsbidragen, som f. n. kan beviljas endast familjer med minst
två minderåriga barn, föreslås utgå också till familjer och ensamstående
med ett minderårigt barn och relativt låga inkomster. Familjebostadsbidragen
till familjer med minst två barn föreslås böjda.
1—Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. nr 100
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1 mars
1957.
N ärvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Sträng, Ericsson, Andersson, Hedlund, Persson, Lindström,
Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Ericsson, anför efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter.
I årets statsverksproposition har Kungl. Maj :t på min hemställan under
femte huvudtiteln, punkterna 75—82, samt under kapitalbudgeten: socialdepartementet
föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i
ämnet, för budgetåret 1957/58 beräkna följande anslag:
A. Driftbudgeten
Bostadsstyrelsen: Avlöningar, förslagsanslag................
Bostadsstyrelsen: Omkostnader, förslagsanslag..............
Länsbostadsnämnderna: Avlöningar, förslagsanslag..........
Länsbostadsnämnderna: Omkostnader, förslagsanslag
Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån,
förslagsanslag ................................
Bostadsrabatter, förslagsanslag............................
Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet, reservationsanslag
................................................
Bidrag till inrättande av pensionärshem, reservationsanslag . .
Kronor
4 215 000
555 000
3 490 000
729 000
85 000 000
119 000 000
20 000 000
10 000 000
B. Kapitalbudgeten
Under statens utlåningsfonder:
Lånefonden för bostadsbyggande, investeringsanslag ........ 700 000 000
Lånefonden för maskinanskaffning inom byggnadsindustrien,
investeringsanslag .................................... 1 500 000
Under fonden för låneunderstöd:
Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet, investeringsanslag -
100 000 000
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
Anledningen till att anslagen upptogs med endast preliminärt beräknade
belopp var, att ställning vid ifrågavarande tidpunkt icke tagits till ett av
bostadspolitiska utredningen1 avgivet, den 9 oktober 1956 dagtecknat betänkande
angående riktlinjer för bostadspolitiken (SOU 1956:40).
över bostadspolitiska utredningens betänkande har efter remiss utlåtande
avgivits av överståthållarämbetet efter hörande av stadsfullmäktige i Stockholm,
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro, Kopparbergs,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, samtliga efter hörande av
kommuner i den utsträckning länsstyrelsen funnit lämpligt, arbetsmarknadsstyrelsen,
konjunkturinstitutet, statens hyresråd, statskontoret, socialstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,
bostadsstyrelsen efter hörande av länsbostadsnämnderna, fullmäktige
i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen, Svenska bostadskreditkassan, Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska
stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Sveriges fastighetsägareförbund,
Hyresgästernas riksförbund, Sveriges industriförbund, Svenska
arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO), Svenska arkitekters riksförbund (SAR), Svenska byggnadsentreprenörföreningen,
Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund
u. p. a. (HSB), Svenska riksbyggen, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag
(SABO), Folkpartiets kvinnoförbund och Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund.
Bankföreningen, Försäkringsbolagens riksförbund, Fastighetsägareförbundet,
Industriförbundet, Arbetsgivareföreningen och Byggnadsentreprenörföreningen
åberopar som eget utlåtande ett av Näringslivets byggnadsdelegation
utarbetat yttrande.
Inom socialdepartementet har utarbetats en promemoria angående lån
och bidrag till studentbostadshus. Efter remiss har utlåtande över promemorian
avgivits av bostadsstyrelsen, stadskollegiet i Stockholm samt stadsfullmäktige
i Göteborg, Uppsala och Lund ävensom av Sveriges förenade
studentkårer (SFS).
Jag hemställer att nu få upptaga hithörande frågor till behandling.
1 Utredningen liar bestått av ledamöterna av riksdagens andra kammare Erik Severin i Gävle
(ordförande), Leif Cassei, Henning Gustafsson i Skellefteå och Gunnar Larsson i Luttra, ledamoten
av riksdagens första kammare Dagmar Ranmark, direktören Börje Skarstedt i Hälsingborg,
kanslirådet Gunnar Ekdahl samt byråchefen Lennart Eriksson.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
Allmänna grunder för bostadspolitiken
Bostadspolitiska utredningens betänkande
I de fem första kapitlen av sitt betänkande har bostadspolitiska utredningen
behandlat hittillsvarande riktlinjer för bostadspolitiken, omfattningen
av statens stöd åt bostadsförsörjningen, bostadsförhållanden och
bostadsmarknad under efterkrigstiden ävensom framfört allmänna synpunkter
på den framtida bostadspolitiken samt prövat frågan om införandet
av ett kreditgarantisystem.
I det följande lämnas en redogörelse för vad utredningen har anfört i
nämnda frågor. Vissa närmare uppgifter om den statliga låne- och bidragsgivningens
omfattning återges dock först i avsnitten angående lån och
bidrag till bostadshus och angående bostadsrabatter.
Hittillsvarande riktlinjer för bostadspolitiken
I sin redogörelse för den hittillsvarande bostadspolitiken erinrar utredningen
om att i direktiven för utredningen frågan om en omfördelning av
samhällets ekonomiska stöd åt bostadsförsörjningen till förmån för hushåll
med små inkomster — speciellt barnfamiljer — har ställts i förgrunden.
I direktiven har vidare framhållits, att ekonomiska insatser från det allmännas
sida av generell karaktär i syfte att mera allmänt påverka relationen
mellan hyror och inkomster bör få vika för ingripanden, som avser att
förhjälpa hushåll med små ekonomiska resurser till en godtagbar bostad.
Utredningen anför att de principfrågor, som sålunda har ställts i utredningsdirektiven,
ända sedan 1930-talet intagit en central plats i den bostadspolitiska
diskussionen. Vad angår diskussionen i dessa frågor under
1930-talet återger utredningen uttalanden av bostadssociala utredningen
samt anför härvid följande.
Da bostadssociala utredningen i ett år 1935 avgivet betänkande (SOU
1935: 2) framlade förslag om åtgärder till stöd för flerbarnsfamiljernas bostadsförsörjning
anförde utredningen argument av samma slag som de vilka
återfinnes i våra direktiv. Bostadssociala utredningen framhöll sålunda, att
en enhetlig allmänt hyresreducerande subvention å ena sidan icke kunde ge
tillräckligt stöd åt de mest behövande och att den å andra sidan kunde förväntas
till stor del komma hushåll tillgodo, vilka i själva verket icke hade
behov av det allmännas omsorger om bostadsförsörjningen. Den faktiska
hjälpeffekten skulle därför komma att fördelas på ett socialpolitiskt föga rationellt
sätt. I konsekvens med den uppfattning som bostadssociala utredningen
här gav uttryck åt, kom också de olika former av statligt ekonomiskt
stöd åt bostadsförsörjningen som tillkom under 1930-talet — bostadsförbättringsbidragen,
bostadsanskaffningslånen och familjebidragen, statsbidraget
till pensionärshem, etc. — att koncentreras till vissa hushållsgrupper med
särskilda bostadsbehov och låga inkomster. Däremot påverkade de statliga
stödåtgärderna icke nämnvärt den allmänna utvecklingen på bostadsmarknaden.
Kiingl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957
5
Utredningen fraiphåller att utvecklingen under krigsåren ställde den statliga
bostadspolitiken inför nya uppgifter. Statsmakterna måste försöka att
förhindra att bostadsbyggandet nedgick så starkt, att risk för arbetslöshet
och försämrad bostadsförsörjning uppstod. Ur allmänt prispolitiska synpunkter
blev det därjämte angeläget att motverka en ytterligare skärpning
av de tendenser till hyreshöjning, som snart började göra sig gällande. Utredningen
erinrar om vissa av byggnadskostnadssakkunniga år 1941 framförda
synpunkter på hyrespolitiken, som kom att bli vägledande för prövningen
av statens ekonomiska engagemang i bostadsbyggandet. Enligt de
sakkunniga borde målet för hyrespolitiken vara en omedelbar anpassning
av de för de årliga bostadskostnaderna bestämmande faktorerna på sådant
sätt, att en tillräcklig nyproduktion av bostäder till priser, som ej väsentligt
översteg de för likvärdiga bostäder då gällande, blev möjlig. Beträffande
innebörden av en sådan anpassning framhöll de sakkunniga bl. a. följande.
Stegrade driftkostnader och i viss mån även ökade räntekostnader kunde
tillåtas slå igenom i hyresnivån i den mån de påverkade såväl äldre som
nyare fastigheter. Vid utformningen av åtgärder som syftade till paritet i
avseende på de årliga fastighetskostnaderna för äldre och nyproducerade
fastigheter kunde i enlighet med de sakkunnigas tankegång de löpande
driftkostnaderna, som förändrades lika mycket för gamla och nya fastigheter,
lämnas utanför problemet, medan de kostnadsbestämmande faktorer
vilkas verkan på fastighetsekonomin vore definitiv — d. v. s. byggnadskostnader
och tomtpriser — i görligaste mån borde från början anpassas. Räntekostnadernas
anpassning kunde däremot avse en kortare period -— fem å
tio år — inom vilken det allmänna räntelägets förändringar hunnit genomsyra
större delen av fastighetsbeståndet.
På byggnadskoslnadssakkunnigas förslag infördes 1941 en statlig räntegaranti
i fråga om primär- och sekundärlån. Följande år infördes en särskild
kapitalsubvention i form av tilläggslån. Utredningen konstaterar att
det därmed uppbyggda systemet för lån och bidrag till bostadsproduktionen
-— förmånliga statslån, räntegaranti och kapitalsubventioner — i sina
huvuddrag förblev oförändrat till krigets slut.
Utredningen erinrar därefter om att vid riksdagarna åren 1946 och 1947
det under krigsåren utbyggda systemet för statligt stöd åt bostadsförsörjningen
ägnades en allmän översyn med utgångspunkt från de synpunkter
och förslag, som framlagts av bosladssociala utredningen (SOU 1945:63).
I fråga om långivningen och den generella subventioneringen av bostadsbyggnadsföretag
gav, framhåller bostadspolitiska utredningen, denna översyn
till resultat de regler, som i huvudsak ännu gäller. Vad angår frågan om
det statliga stödets inriktning på enhetliga eller med hänsyn till olika bostadsbehov
differentierade bidrag erinras bl. a. om av bostadssociala utredningen
gjorda uttalanden, vilka sammanfattas på följande siilt.
Utredningen kom, med beaktande av utsikterna till förskjutningar i förhållandet
mellan inkomstnivå och bostadskostnader till följd av utveck
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957
lingen av allmän produktivitet, realinkomster, byggnadsmaterialpriser och
rationalisering av husbyggandet, samt av proportionerna mellan det vid då
givna förutsättningar beräknade subventionsbeloppet och effekten härav,
till den uppfattningen, att en subvention syftande till en generell och likformig
hyressänkning icke vore att förorda såsom en huvudlinje för de
följande årens bostadspolitik. I konsekvens med denna principståndpunkt
förordade utredningen också, att tilläggslånesystemet borde bibehållas endast
tillsvidare. Utredningen höll för sin del för sannolikt, att behovet av
tilläggslån skulle praktiskt taget helt försvinna under år 1946. Skulle så ej
bli fallet, borde frågan om ytterligare åtgärder för tilläggslånens avveckling
tagas upp till förnyad prövning. Till denna ståndpunkt anslöt sig statsmakterna
vid 1946 års riksdag. Tilläggslån borde tillsvidare kunna utgå endast
på sådana orter där hyresläget vore lågt och inkomstläget tillika sådant, att
risk förelåg att nyproduktionen helt hämmades, om icke dylik subvention
lämnades.
Beträffande den närmare utformningen av differentierade bostadssubventioner
ansåg bostadssociala utredningen, att ett ensidigt tillämpande av principen
att koncentrera det ekonomiska stödet till de minst betalningskraftiga
hushållen kunde få följder, som vore föga önskvärda ur såväl bostadspolitisk
som allmänt socialpolitisk synpunkt. Subventioner borde icke förbindas
med en rigorös, individualiserad inkomstprövning. Hänsynstagande till
de starkt varierande behoven av ekonomiskt stöd för bostadsförsörjningsändamål
vid utmätandet av subventionsåtgärder borde i största möjliga
män gälla grupper med på visst sätt definierade egenskaper — såsom familjer
av viss storlek, pensionärer, egnahemsbyggare på landsbygden — beträffande
vilka mera allmän oförmåga att bekosta en fullvärdig bostad vore
känd, och i minsta möjliga grad ske genom individuell inkomstprövning.
Bostadssociala utredningen fann en väsentlig utbyggnad av det ekonomiska
stödet åt familjebostäder för barnfostrande familjer vara särskilt
angelägen. Den ansåg att det i och för sig vore önskvärt, att en sådan utbyggnad
kunde omfatta alla familjer med minderåriga barn, alltså även
ettbarnsfamiljer. Bidragen borde dock tillsvidare begränsas till familjer med
två eller flera minderåriga barn.
I propositionen nr 235 till 1947 års riksdag anslöt sig föredragande departementschefen
i allt väsentligt till de principiella synpunkter som hävdats
av bostadssociala utredningen i frågan om avvägningen mellan generella
och olika typer av behovsprövade bidrag. Vad särskilt angår frågan om
bidraget till barnfamiljer borde vara förbundet med inkomstprövning ansåg
departementschefen, att vissa skäl talade för att bidraget till en början
icke borde utgå till familjer med jämförelsevis höga inkomster. Vissa inkomststreck
borde införas. Förslag härom godkändes av riksdagen.
Bostadspolitiska utredningen erinrar vidare i sin översikt över bostadspolitiken
om den omprövning av det bostadspolitiska programmet, som
företogs åren 1951—53. Utredningen framhåller att den avveckling av de
generella kapitalsubventionerna, som hade eftersträvats i de första efter
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957
krigsårens bostadspolitiska program, till följd av den fortsatta byggnadskostnadsstegringen
icke kom till stånd. I stället genomfördes på grund av en
stark kostnadsstegring i samband med Koreakrisen i slutet av 1951 en betydande
utökning av tilläggslånen till flerfamiljshus och den räntefria stående
delen av egnahemslån. Redan år 1953 beslöts emellertid en minskning
av tilläggslånen samt återbetalning av viss del av de före 1951 beviljade
tilläggslånen. I samband därmed utvidgades familjebostadsbidragen.
Vad angår utvecklingen efter 1953 framhåller bostadspolitiska utredningen,
att såväl tilläggslånen som den räntefria stående delen av egnahemslånet
successivt minskats. För byggnadsföretag färdigställda efter den
1 april 1957 kommer sålunda såväl tilläggslånen till flerfamiljshus som de
räntefria stående delarna av egnahemslån att ha reducerats till de belopp,
som kunde utgå före de provisoriska höjningarna 1951. Det förtjänar att
beaktas, framhåller utredningen, att de beslut om ytterligare reduktion av
det förhöjda tilläggslånet, som fattades vid 1955 och 1956 års riksdagar,
icke som de tidigare fattade motiverats med utsikterna till sänkta byggnadskostnader
utan närmast under åberopande av realinkomsternas stegring.
Slutligen erinrar utredningen i detta sammanhang om ett av statsutskottet
i utlåtande nr 127 till 1956 års riksdag gjort uttalande beträffande behovet
av ett skydd mot tillfälligt höga räntor, samt lämnar härför följande
redogörelse.
Utskottet betonade särskilt, att det skydd mot tillfälligt höga räntor å
primär- och sekundärlån som lämnas i ränteeftergiftens form vore av största
betydelse för bostadsbyggandet. Utskottet fann det angeläget att understryka,
att även om den ekonomiska och sociala utvecklingen under efterkrigstiden
inneburit, att allt större medborgargrupper fått sådana ekonomiska
resurser att de själva kunde bära hela kostnaden för en relativt rymlig,
modernt utrustad bostad kunde det för framtiden ändå föreligga behov
av insatser från samhällets sida för att neutralisera verkningarna på hyror
och bostadskostnader av tillfälligt höga räntor. Ett slopande av det nuvarande
ränteskyddet i fråga om nya bostadshus skulle framför allt medföra
risk för ett allvarligt avbräck i bostadsbyggandet. Krav på en stabilisering av
ränteutgifterna för nya hus på en relativt låg nivå måste därför enligt utskottets
mening alltfort ställas.
Omfattningen au statens stöd åt bostadsförsörjningen
I ett särskilt kapitel (kap. II) lämnar bostadspolitiska utredningen en
närmare redogörelse för omfattningen av statens lån- och bidragsgivning på
bostadsområdet. I detta sammanhang skall endast återges vissa av utredningen
redovisade sammanfattningar av statens stöd åt bostadsförsörjningen.
I följande tabell är intagna nettoutgifter och anvisade anslag under
budgetåren 1950/51—1956/57 (för budgetåret 1956/57 har av riksdagen å
tilläggsstat anvisade anslag till lånefonden för bostadsbyggande och till
tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet medräknats).
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
Nettoutgifter och anvisade anslag budgetåren 1950f51—1956/57
Anslagstitel |
Låne- och bidragsform |
Nettoutgifter, milj. kr |
An- visade an- slag milj. kr |
|||||
1950/ 51 |
1951/ 52 |
1952/ 53 |
1953/ 54 |
1954/ 55 |
1955/ 56 |
1956/ 57 |
||
Kapitalmedelsförlus-ter och ränteefter- |
Kapitalmedelsförluster |
0,4 |
2,4 |
7,1 |
11,4 |
14,6 |
22,1 |
60 |
gifter1 |
||||||||
Bostadsrabatter1 2 |
Familjebostads- och brän-slebidrag, pensionärs-bostadsbidrag samt |
32,1 |
43,9 |
49,7 |
62,9 |
77,6 |
91,6 |
100 |
Bidrag till viss bo-stadsförbättrings-verksamhet3 |
Räntefria, stående (delar |
9,9 |
9,9 |
15,0 |
21,4 |
22,6 |
24,8 |
25 |
Bidrag till inrättande |
Bidrag till inrättande av |
6,8 |
5,9 |
7,7 |
8,9 |
9,6 |
8,6 |
0 |
Summa driftbudgeten.................. |
49,2 |
62,1 |
79,5 |
104,6 |
124,4 |
147,1 |
185 |
|
Lånefonden för bo-stadsbyggande1 |
Tertiärlån, egnahemslån |
273 |
380 |
450 |
487 |
548 |
740 |
725 |
Tilläggslån till vissbo- |
Tilläggslån |
20,4 |
33,7 |
108,7 |
150,0 |
211,2 |
269,2 |
200 |
stadsbyggnads- verksamhet1 |
||||||||
Lån till uppförande |
Lantarbetarbostadslån |
1,9 |
1,8 |
1,9 |
2,2 |
2,5 |
2,2 |
0 |
och förbättring av |
||||||||
Summa kapitalbudgeten.................... |
295,3 |
415,5 |
560,6 |
639,2 |
761,7 |
1012,1 |
925 |
1 Anslaget anvisas med belopp som erfordras för utbetalning av bidrag resp. lån.
2 Under denna anslagstitel har även redovisats nettoutgifterna under anslaget Särskilda
bostadsrabatter för de s. k. trekronorsbidragen, vilka utgifter under budgetåren 1950/51—1954/55
uppgick till sammanlagt 5,3 milj. kronor.
3 Anslaget anvisas med belopp som erfordras för beslut om bidrag resp. lån.
Beträffande ifrågavarande uppgifter framhåller utredningen bl. a., att
uppgifterna för investeringsanslagen till lånefonden för bostadsbyggande
och till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet innefattar nettoutgifterna
för förskottsvis utlämnade lån. Medel som inflyter till lånefonden
för bostadsbyggande genom amorteringar och inlösen av lån får tagas i anspråk
för ny långivning, varför nettoutgifterna uppgår till mindre belopp
än summan av utbetalda lån och nettobelastningen för förskottsgivningen.
I följande tabell har utredningen redovisat uppgifter angående statens
kapitalfordran, vilka ger ett sammanfattande uttryck för statens hittillsvarande
långivning till bostadsbyggandet.
Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
9
Statens kapitalfordran avseende bostadslån vid slutet av budgetåren
1949f50—1954l55, milj. kr1
1954/55 |
|||||||
1949/50 |
1950/51 |
1951/52 |
1952/53 |
1953/54 |
totalt |
därav |
|
Lån avseende flerfamiljs- |
|||||||
981 |
1 326 |
1 639 |
2 043 |
||||
Enfamiljs- och tvåfamiljs- |
|||||||
848 |
1 035 |
1 292 |
1 616 |
475 |
|||
Totalt |
1 183 |
1 444 |
1 829 |
2 361 |
2 931 |
3 659 |
475 |
Därav räntefria lån2..... Ökning av kapitalfordran |
403 |
554 |
644 |
999 |
185 |
||
från slutet av föregående |
+ 157 |
+ 261 |
+ 385 |
+ 532 |
+ 570 |
+ 728 |
|
1 Uppgifterna avser lån förvaltade av bostadsstyrelsen samt vissa äldre tilläggslån förvaltade
av riksbanken. Härutöver kommer vissa av riksbanken förvaltade, äldre typer av lån till nybyggnad,
ombyggnad och förbättring av egnahem, som den 31 december 1950 uppgick till 130
milj. kronor och den 31 december 1955 till 92 milj. kronor.
2 Med räntefria lån avses räntefria tilläggslån samt räntefria, stående delar av dels egnahemslån,
dels tertiärlån till enfamiljs- och tvåfamiljshus dels ock bostadsanskaffningslån till egnahem.
I kommentarer till tabellen framhåller utredningen, att uppgifterna hänför
sig till olika typer av lån utlämnade sedan slutet av 1930-talet. Uppskattningsvis
torde 5 å 10 procent av kapitalfordran avse lån till ombyggnad
och förbättring. Från den 30 juni 1950 till den 30 juni 1955 har statens
kapitalfordran något mer än tredubblats, och den uppgick sistnämnda tidpunkt
till 3 659 milj. kronor, varav 475 milj. kronor avsåg utlämnade förskott
å egnahemslån. Under budgetåret 1955/56 har statens kapitalfordran
ökat med 981 milj. kronor och uppgick sålunda till 4 640 milj. kronor vid
utgången av nämnda budgetår. Till ungefär 55 procent utgöres kapitalfordran
av lån till flerfamiljshus och till återstående del av lån till enfamiljsoch
tvåfamiljshus. De räntefria lånens andel av den samlade kapitalfordran
har ökat från 22 procent den 30 juni 1952 till 27 procent vid motsvarande
tidpunkt 1955. Utredningen konstaterar, att denna ökning sammanhänger
med de ökade subventionerna under senare år, men att den
också är en konsekvens av att de räntefria lånen är stående medan de
räntebärande lånen amorteras. Den 30 juni 1954 uppgick andelen räntefria
lån till 22 procent jämfört med 24 procent året innan. Denna tillbakagång
i de räntefria lånens andel sammanhänger med att under budgetåret 1953/54
121 milj. kronor av tidigare räntefria tilläggslån överfördes till räntebärande
tilläggslån och 54 milj. kronor av tidigare utlämnade räntefria tillläggslån
avskrevs.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
Bostadsförhållanden och bostadsmarknad under efterkrigstiden
Beträffande bostadsförhållandena vid slutet av år 1945 lämnar utredningen
bl. a. följande uppgifter.
Vid slutet av år 1945 — den tidpunkt då den senaste allmänna bostadsräkningen
genomfördes i Sverige — fanns det sammanlagt ca 2,1 miljoner bostadslägenheter
i landet. Av dessa var inemot 1,2 miljoner belägna i tätorter
med minst 1 000 invånare, medan 0,9 miljoner var belägna på den egentliga
landsbygden (vari i detta sammanhang inräknas tätorter med mindre än
1 000 invånare). Flertalet av lägenheterna (58 procent) fanns i hus med
högst två lägenheter. På landsbygden gällde detta för 91 procent av lägenheterna
och för tätorterna var motsvarande tal 31 procent.
Av tätorternas lägenheter var 88 procent utrustade med vatten och avlopp
inom lägenheten. Centralvärme fanns i 62 procent av dessa lägenheter,
57 procent var utrustade med WC och 34 procent med enskilt badrum. På
den egentliga landsbygden var den genomsnittliga utrustningsstandarden
väsentligt sämre. Där hade endast 37 procent av lägenheterna vatten och
avlopp, 24 procent centralvärme och 6 procent enskilt badrum.
I anslutning härtill framhåller utredningen, att utmärkande för bostadssituationen
i Sverige jämfört med flertalet andra västeuropeiska länder sedan
gammalt har varit lägenheternas förhållandevis ringa storlek. Vid slutet
av 1945 omfattade 38 procent av alla lägenheter i landet högst ett rum och
kök. Ungefär 31 procent av lägenheterna hade två rum och kök, 16 procent
hade tre rum och kök och 15 procent fyra eller flera rum och kök.
Utredningen konstaterar alt särskilt lägenheterna om ett rum och kök
var överbefolkade i betydande omfattning. Trångboddheten var helt naturligt
vanligast bland barnfamiljerna. Medan av de barnlösa hushållen i landet
endast 7 procent bodde i överbefolkade lägenheter (d. v. s. lägenheter
med mer än två boende per boningsrum) gällde detsamma för 35 procent
av samtliga hushåll med ett barn under 15 år och likaså 35 procent av samtliga
hushåll med två barn. Av samtliga hushåll med tre eller fyra barn var
ungefär 58 procent trångbodda, av hushåll med fem eller flera barn inte
mindre än 82 procent.
Beträffande utvecklingen av bostads- och boendeförhållandena under
åren 1946—55 framhåller utredningen, att under decenniet 1946—55 i hela
landet genom nyproduktion tillkommit ca 500 000 bostadslägenheter. Samtidigt
har minst 16 000 lägenheter avgått ur beståndet genom rivning, varjämte
ett okänt men sannolikt ganska betydande antal lägenheter avgått
genom att tagas i anspråk för andra ändamål än bostad och ett likaså okänt
antal lägenheter övergivits i samband med flyttningar från den egentliga
landsbygden till städer och tätorter. Minst 75 000 lägenheter har varit föremål
för mera genomgripande ombyggnad eller modernisering. Beträffande
produktionens fördelning på tätorter och landsbygd framhåller utredningen.
Huvuddelen av nyproduktionen har varit förlagd till tätorterna. Det kan
sålunda beräknas att antalet lägenheter i tätorter med minst 1 000 invånare
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
ökat med ungefär 375 000 — eller från ca 1,2 till 1,6 miljoner — medan
nettoökningen av antalet lägenheter på den egentliga landsbygden icke torde
vara större än ca 100 000. Antalet lägenheter på den egentliga landsbygden
skulle sålunda högst ha ökat från drygt 900 000 till drygt 1 miljon.
Utredningen konstaterar att den bostadsproduktion, som har ägt rum
under efterkrigsåren, har inneburit en icke oväsentlig förändring av lägenhetsbeståndets
struktur. Praktiskt taget samtliga nytillkomna lägenheter
har varit utrustade med exempelvis centralvärme, WC och vatten och avlopp,
medan de lägenheter som avgått genom rivning eller övergivits i samband
med flyttning från landsbygden till tätorter i regel har varit dåligt
utrustade. Man torde enligt utredningen kunna räkna med att andelen
lägenheter med centralvärme under perioden 1946—55 har ökat från 62 till
70 ä 75 procent i tätorterna och från 24 till 35 å 40 procent på den egentliga
landsbygden. Relativa andelen lägenheter med enskilt badrum, som vid
slutet av år 1945 var 34 procent i tätorterna och 6 procent på den egentliga
landsbygden, torde ha ökat till närmare 50 procent i tätorterna och 15 å 20
procent på landsbygden. Vidare erinrar utredningen om att nyproduktionen
av bostadslägenheter i väsentligt högre grad än som gällde före kriget
har varit inriktad på lägenheter om minst två rum och kök. Resultatet
härav har i tätorterna blivit att andelen lägenheter om högst ett rum och
kök minskat från ungefär 45 till omkring 40 procent av samtliga lägenheter.
Utredningen framhåller att antalet rumsenheter i bostadsbeståndet har
vuxit väsentligt snabbare än folkmängden och till följd därav har också
den genomsnittliga boendetätheten i lägenheterna minskat. I anslutning
härtill anför utredningen uppgifter beträffande utrymmesstandarden i vissa
städer, som utvisar att barnfamiljerna i hög grad blivit delaktiga av den
standardstegring som har ägt rum på bostadsmarknaden.
Utredningen framhåller emellertid att kännetecknande för efterkrigstidens
utveckling på bostadsmarknaden har varit icke blott en fortskridande
förbättring av olika hushållsgruppers bostadsstandard utan även en
successivt skärpt hrist på balans mellan tillgång och efterfrågan på bostadslägenheter.
För de därav drabbade har, understryker utredningen, denna
marknadsmässiga bostadsbrist i många fall inneburit synnerligen otillfredsställande
bostadsförhållanden — såväl barnfamiljer som andra bostadssökande
hushåll har tvingats leva splittrade, som inneboende hos
andra familjer eller i utdömbara lägenheter. Beträffande bostadsunderskottets
storlek hänvisar utredningen till av hostadsstyrelsen inhämtade uppgifter,
avseende förhållandena i början av år 1956, vilka intagits som
bilaga till statsutskottets utlåtande nr 127 till 1956 års riksdag.
Beträffande de omständigheter, som har medverkat till den fortgående
skärpningen av bostadsbristen, framhåller utredningen å ena sidan att
statsmakterna ansett det nödvändigt att begränsa bostadsproduktionen, å
andra sidan att efterfrågan på bostäder i tätorterna har kraftigt stegrats till
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957
följd av de demografiska, ekonomiska och sociala förändringar som har inträffat
under efterkrigsåren.
Utredningen understryker att befolkningsutvecklingen under perioden
1946—55 bl. a. har karakteriserats av att städer och andra tätorter genom
den inrikes omflyttningen och befolkningsutbytet med utlandet erhållit ett
större befolkningstillskott än under något tidigare decennium. Samtidigt
framhåller utredningen att det befolkningsmässiga underlaget för bostadsefterfrågan
i städer och andra tätorter icke ger en tillräcklig förklaring till
den starka tillväxt av bostadsefterfrågan, som faktiskt har ägt rum. Efterfrågan
på självständiga bostadslägenheter har inom stora befolkningsgrupper
ökat även relativt sett.
Under 1960-talet torde man enligt utredningen få räkna med att det befolkningsmässiga
underlaget för bostadsefterfrågan kommer att ytterligare
förstärkas i och med att 1940-talets stora barnkullar då inträder i hushållsbildande
åldrar. Även om tätorternas årliga flyttningsvinster framdeles icke
blir större än under de senaste åren måste man därför räkna med att den
i tätorter bosatta befolkningen i hushållsbildande åldrar från och med mitten
av 1960-talet årligen kommer att tillväxa avsevärt snabbare än under
den hittills gångna delen av 1950-talet. Om icke samtidigt andra förändringar
inträffar, som verkar dämpande på bostadsefterfrågans tillväxt,
måste följden härav — såvida icke bostadsproduktionen ökas — ofrånkomligen
bli en skärpning av bristläget.
Beträffande byggnadskostnadernas utveckling lämnar utredningen uppgifter,
som visar att kostnadsnivån efter den i samband med Koreakrisen
kraftiga stegringen varit relativt stabil. Även driftkostnaderna har under de
senaste åren endast undergått små förändringar.
Vad angår utvecklingen av hyrorna för bostadslägenheter i nyproducerade,
statligt belånade flerfamiljshus lämnar utredningen bl. a. följande
uppgifter.
Under åren 1945—1947 förblev hyresnivån för lägenheter i nyproducerade
flerfamiljshus i stort sett stabil. Årshyran inberäknat uppvärinningskostnader
enligt förkrigspris (»fredsbränsle») torde då i genomsnitt för hela landet
ha uppgått till 24 å 25 kronor per kvm nettovåningsyta. Under tiden
fr. o. m. 1948 t. o. in. första halvåret 1950 ökade hyrorna med 5 å 10 procent,
eller 1 å 2 kronor per kvm nettovåningsyta.
Den kraftiga stegring av byggnads- och driftkostnaderna som satte in
åren 1950—1951 gav, trots ökade kapitalsubventioner, en icke obetydlig
hyresstegring till resultat. Hyreshöjningen, som fram till år 1952 kan beräknas
till i genomsnitt ungefär 15—20 procent av 1950 års hyror, motsvarade
i huvudsak driftkostnadernas stegring. Hyresutvecklingen under tiden
fr. o. in. andra halvåret 1949 t. o. in. år 1955 för nyproducerade statligt belånade
lägenheter belyses av följande serie, vilken grundar sig på uppgifter
från flerfamiljshusföretag, för vilka slutligt beslut om tertiärlån meddelats.
Uppgifterna för företag färdigställda 1954 och 1955 har beräknats under
antagande, att kostnaden för uppvärmning enligt förkrigspris kan uppskat
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957
13
tas till 2 kronor per kvm lägenhetsyta, och är såtillvida något mera ungefärliga
än övriga uppgifter.
Företag färdigställda |
Ursprunglig årshyra (inkl. |
2:a halvåret 1949 |
26,30 |
l:a halvåret 1950 |
27,10 |
år 1952 |
31,50 |
1953 |
32,70 |
1954 |
ca 32,00 |
1955 |
32,50—33,00 |
Med anledning av ifrågavarande hyresuppgifter framhåller utredningen
att hyresnivån för nyproducerade lägenheter har förblivit jämförelsevis
stabil sedan år 1952. Den minskning av kapitalsubventionerna till statsbelånade
flerfamiljshus, som ägde rum åren 1954 och 1955, skulle, såvitt kan
bedömas med ledning av dessa uppgifter, icke ha resulterat i någon däremot
svarande hyreshöjning. Den splittring av hyresnivån, som uppkom genom
att lägenheter färdigställda efter 1950 åsatts väsentligt högre hyror än tidigare
färdigställda lägenheter, har i huvudsak utjämnats genom hyreshöjningar.
Det kan sålunda enligt utredningen beräknas att årshyran inklusive
»fredsbränsle» för lägenheter färdigställda åren 1946—1950 numera i genomsnitt
uppgår till 29 å 30 kronor per kvm lägenhetsyta och sålunda endast
med 2—3 kronor per kvm lägenhetsyta skiljer sig från genomsnittshyran
för senare färdigställda lägenheter.
Utredningen understryker att den redovisade hyresutvecklingen innebär,
att hyrorna för de nyproducerade statligt belånade flerfamiljshusen under
efterkrigsåren har stigit i långsammare takt än levnadskostnaderna i genomsnitt.
Medan sålunda levnadskostnaderna mellan 1945 och 1952 ökade
med 39 procent, ökade hyrorna för nyproducerade statsbelånade lägenheter
med genomsnittligen 25—30 procent, och medan levnadskostnaderna därefter
fortsatte att öka, har hyresnivån för de nyproducerade lägenheterna
sedan 1952 varit jämförelsevis stabil.
Eftersom efterkrigstidens utveckling karakteriserats av en oavbruten
stegring av reallönerna innebär det sagda, framhåller utredningen, att hushållens
»hyresbetalningsförmåga» genomsnittligt sett förbättrats högst avsevärt.
Härom anför utredningen ytterligare följande.
I tidigare bostadspolitisk diskussion har det varit vanligt att jämföra hyrorna
för nyproducerade lägenheter med den genomsnittliga industriarbetarelönen.
Sålunda tog bostadssociala utredningen den år 1945 rådande relationen
mellan hyran i stora och medelstora orter för eu nybyggd lägenhet
om två rum och kök och genomsnittslönen för en vuxen manlig industriarbetare
(i de dåvarande dyrortsgrupperna D—I) till utgångspunkt för sin
diskussion av den fortsatta hyrespolitiken. Enligt utredningens beräkningar
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957
kunde denna relation anges till 25—26 procent, om värmekostnader enligt
förkrigspris inräknades i hyran. De närmaste årens bostadspolitik borde ta
sikte på att nedbringa denna hyresprocent till ca 20.
I sitt betänkande »Samhällets stöd åt bostadsförsörjningen» ansåg sig 1951
års bostadsutredning kunna konstatera, att det sålunda definierade hyresprocenttalet
år 1950 nedgått till 18—20.
Utredningen har bl. a. med hänsyn till svårigheterna att erhålla ett statistiskt
fullt jämförbart material icke funnit det lämpligt att föra den angivna
beräkningen vidare till senare år. Utredningen redovisar i stället en
jämförelse mellan hyror och inkomster, som är grundad på den genomsnittliga
årshyran inklusive alla uppvärmningskostnader för en nybyggd statligt
belånad tvårumslägenhet av numera gängse storlek samt den för samtliga
dyrortsgrupper beräknade genomsnittliga årslönen för en vuxen manlig
industriarbetare. Hyrans andel av inkomsten enligt denna beräkningsmetod
blir enligt utredningen ca 25 procent år 1950, 20 ä 21 procent år 1954 och
något under 20 procent år 1955.
För att närmare bedöma i vad mån olika kategorier av hushåll bör anses
ha förmåga att utan subvention bära kostnaderna för nyproducerade lägenheter
har, framhåller utredningen, de redovisade genomsnittstalen ett mycket
begränsat värde. I syfte att mera konkret illustrera hushållens ekonomiska
förutsättningar att förhyra nyproducerade lägenheter har bostadsstyrelsen
för utredningens räkning i samarbete med vederbörande kommunala
förmedlingsorgan utfört en statistisk undersökning rörande hushåll i
flerfamiljshus färdigställda 1953 i städerna Stockholm, Göteborg, Malmö,
Örebro, Linköping och Skellefteå och avseende förhållandena år 1954 och
första kvartalet 1955.
Beträffande undersökningens resultat framhåller utredningen, att för
samtliga städer gäller att flertalet familjer betalar mindre än en femtedel
av inkomsten i hyra. Beaktas i förekommande fall utgående familjebostadsbidrag
uppgick i Stockholm andelen familjer, som betalade mer än en femtedel
av inkomsten i hyra, till 29 procent av samtliga. För Göteborg var motsvarande
tal 20 procent, för Malmö 6 procent, för Örebro 21 procent, för Linköping
16 procent och för Skellefteå 32 procent.
För att belysa även egnahemsbyggarnas bostadskostnader med några
konkreta exempel har bostadsstyrelsen för utredningens räkning inhämtat
uppgifter rörande statligt finansierade egnahem färdigställda åren 1953 och
1954 inom 13 över hela landet spridda landskommuner. Beträffande undersökningsresultatet
framhåller utredningen att i förhållande till familjeinkomsten
(mannens, hustruns och barnens sammanräknade nettoinkomst
år 1955) årskostnaderna för de undersökta egnahemmen i åtskilliga fall
är tämligen höga. »Bostadskostnadsprocenten», dvs. årskostnaderna uttryckta
i procent av familjeinkomsten, har — räknad brutto — inom flertalet
undersökta kommuner ett medianvärde varierande mellan 25 och 30 för
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957
egnahem om tre rum och kök. Räknas årskostnaderna i stället netto — dvs.
om hänsyn tages till ränteeftergifter, familjebostadsbidrag och eventuella
intäkter av uthyrning — reduceras nämnda medianvärde till 15 ä 25 procent.
Allmänna synpunkter på den framtida bostadspolitiken
Beträffande resultatet av efterkrigstidens bostadspolitik framhåller utredningen
inledningsvis följande.
Efterkrigsårens bostadspolitik har utan tvivel verksamt bidragit till en förbättring
av bostadsförhållandena för en stor del av befolkningen. Det allmännas
finansiella stöd åt bostadsbyggandet har möjliggjort en omfattande
produktion av lägenheter, vilka kunnat ställas till förfogande till priser som
varit överkomliga för det stora flertalet hushåll. Stödet till ombyggnads- och
förbättringsverksamheten har inneburit en stimulans till en omfattande upprustning
och modernisering av äldre lägenheter, speciellt på landsbygden.
Utredningen erinrar emellertid om att den bostadsbrist, som uppkom i
tätorterna redan under krigsåren, icke har kunnat avvecklas vid den bostadsproduktion
som statsmakterna ansett möjlig, utan tvärtom skärpts —-åtminstone i de större orterna. Delvis till följd härav har en välbehövlig
sanering av äldre, ur kvalitativa synpunkter otillfredsställande lägenheter
icke kunnat komma till stånd i den omfattning som eljest varit önskvärd.
Stora grupper av hushåll bebor därför fortfarande lägenheter, som icke uppfyller
nutida anspråk på kvalitet, och en betydande trångboddhet förekommer
alltjämt, särskilt bland familjer med barn.
Efterkrigstidens utveckling har också inneburit, understryker utredningen,
att stora befolkningsgrupper kommit att ställa större anspråk på
bostaden. Önskan om bostad i egethem eller lägenhet om minst tre rum
och kök gör sig allt starkare gällande och motiverar en omfattande, efter
hand i allt högre grad på småhus och relativt stora lägenheter inriktad bostadsproduktion.
Frågan om att skapa förutsättningar för ett ökat bostadsbyggande
är därför enligt utredningen alltjämt den centrala i den aktuella
bostadspolitiska debatten. I denna fråga framhåller utredningen ytterligare
bl. a. följande.
Uppgiften att öka de reala resurser i form av arbetskraft och material som
kan ställas till bostadsproduktionens förfogande, respektive att tillgodose
bostadsbyggandets anspråk på krediter måste i huvudsak lösas genom åtgärder
av allmän ekonomiskt-politisk natur, beträffande vilka det faller
utom ramen för vårt uppdrag alt framlägga några speciella rekommendationer.
Vi vill dock i detta sammanhang betona angelägenheten av att bostadsförsörjningens
intressen tillinätes hög prioritet vid de inbördes avvägningar
av olika behov som den allmänna ekonomiska politiken kan komma alt
aktualisera. Vidare har vi ansett del vara viktigt att undersöka i vad mån det
inom bostadspolitikens ram kan vidtagas åtgärder som är ägnade alt bidraga
lill lösningen av nyssnämnda uppgift. De åtgärder som därvid kan komma
i fråga är av två slag — dels åtgärder i syfte att rationalisera och förbilliga
bostadsproduktion och förvaltning, dels åtgärder som syftar till alt under
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957
lätta bostadsbyggandets kapitalförsörjning genom att åstadkomma ett ökat
sparande inom bostadsförsörjningens sektor av samhällsekonomin.
Utredningen anför härefter allmänna synpunkter på förbilligandet av bostadsbyggandet,
på bostadssparande, på avvecklingen av de generella subventionerna
och på bostadsrabatterna.
Utredningen framhåller att det beträffande önskvärdheten av att bostadsproduktionen
förbilligas genom rationalisering och mekanisering knappast
kan råda några delade meningar. Ett sådant förbilligande innebär icke blott
att de nya bostäderna kan upplåtas till lägre årskostnader, utan även att ett
ökat tillskott av bostäder kan erhållas inom ramen för en given investering.
I fråga om möjligheterna till rationalisering av byggandet framhåller utredningen
följande.
Det torde numera vara allmänt erkänt, att några snabba resultat vad beträffar
nedbringandet av bostadskostnaderna icke kan väntas varken av de
experiment med nya mekaniserade bvggnadsmetoder och nya material som
särskilt under senare år kommit att tilldraga sig så stor uppmärksamhet,
eller av det i mindre skala från dag till dag fortgående rationaliseringsarbete
som försiggår på byggnadsplatserna landet runt. Delvis ligger detta i sakens
natur — att inhämta erfarenheter från experimenthusbyggandet är en tidskrävande
process och tillämpningen i större skala av nya produktionsmetoder
kräver en omställning av byggnadsindustrin som kan genomföras endast
på längre sikt. De insatser i rationaliseringsarbetet som görs av byggande
och projekterande företagare och tekniker blir därför inte mindre värdefulla
och nödvändiga. Vad vi emellertid i detta sammanhang vill särskilt understryka
är angelägenheten av att det allmänna — stat och kommun — söker
skapa förutsättningar för en rationell planläggning på relativt lång sikt av
bostadsproduktionen, och att icke blott byggnadsföretagarna utan även de
kommunala organen ägnar planläggnings- och projekteringsfrågorna ökad
uppmärksamhet.
All erfarenhet visar, framhåller utredningen, att frågan om att förbilliga
bostadsproduktionen till väsentlig del är en fråga om omsorgsfull planering
av byggnadsföretagen, och att det är av allra största betydelse, att stadsplanerna
är väl genomarbetade ur tekniskt-ekonomiska synpunkter. Brist på
samordning av olika organs — kommunala såväl som statliga — handläggning
av byggnadsärendena har i alltför många fall medfört onödigt dubbelarbete
och forcering av planläggning och projektering, vilket i sista hand
inneburit att bostadsproduktionen i onödan fördyrats. Angelägenheten av
att stat och kommun medverkar till en bättre ordning understrykes av utredningen,
som härom framhåller följande.
Stat och kommun kan här medverka till en bättre lingens ordning, dels
mera allmänt genom att söka främja en stabilisering av bostadsproduktionen,
dels genom att främja rationalisering och samordning av olika administrativa
organs arbete. Inom kommunerna är det särskilt angeläget, att
samarbetet mellan byggnadsnämnden och de för bostadsbyggandet ansvariga
organen stärkes, så att en effektiv samordning av bostadsområdenas detaljplanläggning
och projektering kan komma till stånd. Icke mindre viktigt
17
Knngl. Mnj:ts proposition nr 100 är 1957
är, all berörda statliga planmyndigheter, lånebeviljande organ, arbetsmarknadsmyndigheter
in. fl. gör vad på dem ankommer för att främja en snabb
och smidig handläggning av plan- och byggnadsärendena, så att icke enskilda
byggherrars och kommuners planläggning förryckes, med fördyring
av bostadsbyggandet till följd.
I anslutning härtill understryker utredningen betydelsen av att handläggningstiden
för ansökningar om statliga lån nedbringas. Det är, anför utredningen,
regel att mycket lång tid förflyter mellan den tidpunkt då bostadslägenheterna
färdigställts och den tidpunkt då de statliga lånen kan
utanordnas. Under denna tid belastas bostadsföretagen i onödan med höga
kostnader för kreditivräntor, vilka i sista hand drabbar de boende i form
av ökade bostadskostnader. Problemet att nedbringa denna tid bör därför
ägnas största möjliga uppmärksamhet. Insatser krävs här icke blott av de
statliga lånebeviljande organen själva utan även av de kommunala förmedlingsorganen
och låntagarna.
Vad härefter angår frågan om bostadssparande erinrar utredningen om
att på senare tid möjligheterna att stimulera ett »målsparande» för bostadsanskaffning
har diskuterats i olika sammanhang. Frågan har bl. a. aktualiserats
genom motioner i riksdagen. Initiativ till åtgärder i sytte att främja
ett till bostadsanskaffningen knutet målsparande har tagits bl. a. av vissa
sparbanker samt HSB.
Betydelsen för bostadsbyggandets kapitalförsörjning av ett målsparande
av här nämnt slag bör enligt utredningen icke överdrivas. Denna form av
målsparande har bl. a. en given begränsning däri, att den kan få större betydelse
endast i fråga om egnahem och lägenheter upplåtna med bostadsrätt.
Den omständigheten att egnahemsinnehavarens resp. bostadsrättsinnehavarens
egna insats regelmässigt endast utgör en jämförelsevis liten del av det
1 bostaden investerade kapitalet innebär ytterligare en begränsning av denna
sparforms betydelse. Det är självfallet också omöjligt att vinna garantier för
att ett målsparande till insatser i bostadslägenheter kommer att innebära
ett verkligt nysparande.
Även om åtgärder syftande till att stimulera målsparande för bostadsanskaffning*sålunda
icke kan förväntas resultera i mer än ett relativt ringa
bidrag till lösningen av bostadsbyggandets kapitalanskaffningsproblem är
ett sådant målsparande enligt utredningens mening väl värt att uppmuntras
av det allmänna icke minst som ett led i strävandena att främja ökat sparande
bland ungdomen. Då det gäller att finna lämpliga former för organiserandet
av detta sparande bör emellertid enligt utredningen i varje fall till
en början — fältet lämnas fritt för enskildas, organisationers och kommuners
initiativ och uppfinningsrikedom. Några fastare regler härför bör
sålunda icke nu uppdragas av statsmakterna. Utredningen anför emellertid
följande allmänna synpunkter på uppläggningen av detta målsparande.
Det synes oss självklart, att ett organiserat målsparande lör egnahem eller
2 - Iiihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. nr 100
18
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957
bostadsrättslägenheter icke kan bedrivas med framgång, såvida icke däri
engagerade bostadssökande kan beredas viss förtur framför övriga bostadssökande.
Det är därför angeläget, att kommunerna, i den män så låter sig
göra utan att övriga bostadssökandes skäliga anspråk otillbörligt eftersätles,
medverkar härtill. Möjligheter föreligger också att favorisera den målsparande
genom att tillerkänna honom större valfrihet vid tillgodoseendet av
bostadsönskemålen än andra bostadssökande. Kooperativa bostadsorganisationer,
vilkas medlemmar engagerat sig för målsparande, bör därvid enligt
vissa regler själva kunna svara för fördelningen av de lägenheter de producerar.
Det måste emellertid med skärpa betonas, att enbart beredvilligheten
att prestera en insats för erhållande av en bostadsrättslägenhet eller ett egethem
icke bör berättiga en bostadssökande till förtur i bostadsförmedlingarnas
köer. Ett villkor för sådan förtur bör vara, att insatsen presterats genom
ett långsiktigt sparande i organiserade former, exempelvis ett lönsparande,
och att den motsvarar ca 10 procent av lägenhetens produktionskostnad.
Kommunerna kan också på andra sätt stöda initiativ till målsparande för
bostadsändamål, exempelvis genom att organisatoriskt medverka vid planläggning
och projektering av egnahemsområden avsedda att upplåtas såväl
till målsparande som till andra grupper. Genom att på sådant sätt medverka
vid produktion i större skala av egnahem kan kommunerna därjämte främja
egnahemsbyggandets rationalisering.
Utredningen övergår härefter till huvudfrågan, som är huruvida generella
subventioner till bostadsproduktionen nu kan undvaras. Inledningsvis understryker
utredningen att om man ser frågan om de generella subventionerna
ur socialpolitiska synpunkter det inte finns någon anledning att nu
frångå den princip, som hittills varit vägledande för svensk bostadspolitik,
nämligen att en allmän förbättring av relationen hyra/inkomst i första hand
bör åstadkommas med andra medel än genom generella subventioner, och
att det stöd av subventionskaraktär, som det allmänna lämnar åt bostadsförsörjningen,
bör ges i former differentierade med hänsyn till olika behov.
Frågan i vad mån det nu kan anses möjligt att avveckla de generella subventionerna
till bostadsproduktionen kan därför enligt utredningen ses som
en fråga om huruvida den höjning av bostadskostnaderna, som ett bortfall
av generella subventioner skulle innebära, kan anses försvarbar från socialpolitiska
utgångspunkter. Utredningen understryker att den finner det önskvärt,
att den standardstegringsprocess som inletts under efterkrigsåren kan
fortsätta, speciellt vad beträffar familjernas utrymmesstandard. Det är angeläget,
att lägenheter om minst tre rum och kök i ökad utsträckning ekonomiskt
bringas inom räckhåll för barnfamiljerna och i första hand för flerbarnsfamiljerna.
Vidare bör, hävdar utredningen, småhusbyggandet uppmuntras
och de bostadspolitiska stödåtgärderna få en sådan omfattning,
att de främjar familjernas bosättning i egnahem, radhus och kedjehus. Utredningen
anser emellertid att de generella subventionerna i huvudsak kan
avvecklas och anför härom följande.
Med hänsyn till den betydande förbättring av relationen hyra/inkomst
som inträffat under efterkrigsåren och den allmänna höjning av levnads
-
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
standarden som samtidigt ägt rum anser vi emellertid, att stora grupper av
hushåll med ordinära inkomster bör kunna efterfråga moderna lägenheter
av godtagbar standard, även om en hyreshöjning åstadkommes genom att de
generella subventioner som nu utgår i huvudsak avvecklas. I en utveckling
karakteriserad av stigande penninginkomster och reallöner kan den omständigheten,
att en subventionsaweckling tillfälligt ger upphov till en försämring
av den allmänna relationen mellan ordinära inkomster och hyran för
nyproducerade lägenheter icke i och för sig tjäna som ett argument lör ett
bibehållande av generella subventioner. Den avveckling av de generella subventionerna
som redan inletts genom den fortgående reduktionen av de provisoriska
kapitalsubventionerna bör sålunda enligt vår mening följas av en
avveckling jämväl av de ortsdifferentierade tilläggslånen till flerfamiljshus.
Däremot har vi ännu icke funnit tiden vara inne för en fullständig avveckling
av kapitalsubventionerna till enfamiljs- och tvåfamilj shus. Önskemålet att
särskilt främja egnahemsbyggandet och att ge hushåll med ordinära inkomster
ekonomiska möjligheter att bebo lägenheter i egnahem motiverar att
sådana subventioner tillsvidare bibehålies.
Med den reservation som ovan antytts beträffande småhusen bör sålunda
hänsynen till förhållandet mellan bostadskostnader för nyproducerade lägenheter
och de genomsnittliga hushållsinkomsterna icke hindra en fortsatt
successiv avveckling av de generella subventionerna.
Utredningen anser emellertid att frågan om de generella subventionernas
vara eller icke vara inte kan reduceras till enbart en fråga om förhållandet
mellan bostadskostnader och inkomster. Då de olika formerna av generell
subvention på sin tid första gången infördes, motiverades detta bl. a. av hänsyn
till intresset att främja en ostörd bostadsproduktion och en såvitt möjligt
enhetlig hyresnivå för lägenheter av likvärdig beskaffenhet.
Vad speciellt gäller kapitalsubventionerna — tilläggslånen och de räntefria
stående delarna av egnahemslån — har, framhåller utredningen, dessa
väsentligen motiverats av önskemålet att undvika en splittring av bostadskostnadsnivån
för lägenheter av likvärdig standard. I denna fråga anför
utredningen bl. a. följande.
För en sund utveckling på bostadsmarknaden är det otvivelaktigt av stor
betydelse, att en mera avsevärd hyressplittring undvikes. Olägenheterna av
en sådan har upprepade gånger starkt understrukits i tidigare bostadspolitisk
diskussion. Det har framhållits, att hyresskillnader mellan nyproducerade
lägenheter och äldre lägenheter av likvärdig standard icke hlott innebär
orättvisor mot de hushåll som är hänvisade att bo i de nya lägenheterna.
De medför även risker för bostadsproduktionen och kan snedvrida utvecklingen
på bostadsmarknaden. Om en mera betydande hyressplittring tillätes
bestå under lång tid, kan den icke undgå alt hämma omflyttningen och därmed
också ett fritt konsumtionsval på bostadsmarknaden. Bostadsproduktion
vid tillfälligt starkt uppdrivna kostnader kan också innebära stora
risker på längre sikt.
Utredningen anser därför att kapitalsubventioner i kombination med
andra åtgärder i vissa lägen kan vara ett lämpligt medel att motverka den
hyressplittrande effekten av en såsom tillfällig bedömd kraftig stegring av
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
kostnaderna för bostadsproduktion. En tillfällig kapitalsubvention, som
så att säga skär av en »topp» i en produktionskostnadskurva, kan innebära
en relativt obetydlig statsfinansiell uppoffring, då det gäller att främja en
ostörd bostadsproduktion och hindra uppkomsten av hyressplittring. Annorlunda
blir förhållandet, framhåller utredningen, om stegringen av bostadsproduktionens
kostnader måste bedömas såsom mera permanent — exempelvis
som ett resultat av en under längre tid fortskridande stegring av prisnivån.
Att genom generella subventioner söka hindra en sådan kostnadsstegring
från att slå igenom på årskostnaderna för nya lägenheter skulle
enligt utredningen uppenbarligen kunna leda till orimliga statsfinansiella
konsekvenser. Problemet att undvika hyresskillnader mellan äldre och
nyare lägenheter aktualiserar därför i ett sådant läge förr eller senare en
anpassning uppåt av hyrorna för äldre lägenheter.
Enligt utredningens mening kan därför icke heller de tendenser till hyressplittring,
som blir resultatet av en fullständig avveckling av nu utgående
tilläggslån, i nuvarande läge motivera att dessa subventioner bevaras. Utredningen
förutsätter, att i anslutning till en avveckling av tilläggslånen till
nyproducerade flerfamiljshus en viss anpassning uppåt av hyrorna för lägenheter
i flerfamiljshus byggda under 1950-talet kommer till stånd i
samband med en uppsägning till förräntning och amortering av beviljade
tilläggslån. Emellertid betonar utredningen också angelägenheten av alt
hyrorna för äldre fastigheter justeras uppåt i sådan grad, att eftersatta reparationsbehov
kan tillgodoses och en ytterligare hyresutjämning komma till
stånd.
Slutligen framför utredningen i detta sammanhang vissa allmänna synpunkter
på ränteeftergifterna och den subvention, som de låga räntorna
för statslån f. n. innebär, vilken snart kommer att spela den största rollen ur
statsfinansiella synpunkter. Utredningen framhåller i denna fråga i huvudsak
följande.
Eu höjning av räntorna för tertiärlån och egnahemslån verkar i likhet
med kapitalsubventionernas avveckling splittrande på hyres- och bostadskostnadsnivån.
Beträffande möjligheterna att helt avveckla nyssnämnda
typer av räntesubvention delar vi statsutskottets vid 1956 års riksdag deklarerade
uppfattning, att ett skydd mot tillfälligt höga räntor å bostadskrediter
är av största betydelse för ett ostört bostadsbyggande. Om tillfälliga
räntestegringar får slå igenom på kostnaderna för nyproducerade lägenheter
skulle detta innebära att bostadsbyggandet utsattes för spekulativa inflytelser
som kunde effektivt hämma dess stabilisering. Vidare skulle frånvaron
av ett särskilt ränteskydd för bostadsbyggandet också kunna innebära en
irrationell hämsko på räntepolitiken. Vi anser därför, att ett skydd mot tillfälligt
höga räntor alltfort bör ingå som ett led i systemet av statliga stödåtgärder
för bostadsbyggandet. En viss justering uppåt av räntorna för de
statliga bostadslånen samt av de »garanterade» räntesatserna för primäroch
sekundärlån bör dock ske.
Vad angår bostadsrabntterna erinrar utredningen om att — såsom fram -
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
hålles i dess direktiv — vissa medborgargrupper med små inkomster alltjämt
har svårt att skaffa sig godtagbara bostäder. Många barnfamiljer med
begränsade inkomster, liksom åtskilliga pensionärer, invalider och ensamstående
mödrar kan icke utan särskilt stöd från samhällets sida lösa sin
bostadsfråga på ett tillfredsställande sätt. Utredningen framhåller att svårigheterna
för dessa hushållsgrupper att efterfråga moderna och rymliga
bostäder skulle ytterligare skärpas, om de icke på något sätt kompenserades
för den stegring av årskostnaderna för nyproducerade lägenheter, som en
avveckling av de generella subventionerna medför. Utredningen finner det
därför angeläget att i lämpliga former försöka ge ett vidgat stöd åt dessa
gruppers bostadsförsörjning. I detta sammanhang förutskickar utredningen
förslag om dels en utbyggnad av systemet med familjebostadsbidrag till att
avse även vissa hushåll med ett minderårigt barn, dels vissa höjningar av
bidragens belopp. Vidare framhålles att utredningen har för avsikt att i en
följande etapp av sitt arbete pröva frågan om vidgat stöd åt vissa andra hushållskategorier,
såsom pensionärer och invalider. Beträffande de synpunkter
som för utredningen varit vägledande vid övervägande av fainiljebostadsbidragens
storlek framhålles följande.
Vi anser det vara särskilt angeläget att öka stödet till barnfamiljerna i de
lägsta inkomstskikten. Våra förslag om höjning av familjebostadsbidragens
belopp innebär sålunda, att i huvudsak de hushåll vilka hittills med
hänsyn till sina inkomster varit berättigade till förhöjt familjebostadsbidrag
kompenseras för den hyreshöjning som blir följden av de generella
subventionernas avveckling, medan däremot de familjer vilka kan
komma i åtnjutande av helt eller reducerat familjebostadsbidrag icke
fullt kompenseras för denna hyreshöjning. Vi föreslår vidare, alt familjer
med ett minderårigt barn i de lägsta inkomstskikten skall kunna
erhålla ett familjebostadsbidrag som för deras del i stort sett kan
beräknas ersätta de bortfallande generella subventionerna. Till ensamstående
med ett barn skall enligt våra förslag bostadsrabatler kunna utgå
efter mera generösa grunder än som föreslås för fullständiga familjer med
ett barn.
Det bör betonas, att huvudsyftet med de familjebostadsbidrag vi föreslår
är att tillförsäkra barnfamiljer med låga inkomster en tillfredsställande
bostadsstandard. Vi räknar därför med att behovet av denna bostadsrabatt
skall komma att minska i samma mån som realinkomsterna stiger. Stigande
realinkomster bör sålunda icke föranleda någon omprövning av de inkomststreck
vi föreslår för familjebostadsbidraget.
Frågan om införandet av ett kreditgarantisystem
I sin behandling av frågan om införandet av ett kreditgarantisystem på
bostadsområdet — dvs. frågan om att ersätta de statliga bostadslånen med
statliga garantier i fråga om viss del av det i öppna marknaden upplånade
fastighetskapitalet — lämnar bostadspolitiska utredningen en redogörelse
för frågans hittillsvarande behandling. Bl. a. återges huvudpunkterna i den
av landshövding Mats Leinne i november 1955 avgivna promemorian angå
-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957
ende införandet av ett kreditgaranlisystem på bostadsområdet. Vidare anför
utredningen skäl för och emot införandet av ett kreditgarantisystem och
finner sig icke kunna f. n. förorda ett dylikt system. Sammanfattningsvis
framhåller utredningen härom följande.
Efter våra underhandskontakter med representanter för sparbankerna och
x-iksbanken har vi kommit till den uppfattningen, att förutsättningarna för
införande av ett kreditgarantisystem är så ogynnsamma i rådande kreditmarknadsläge,
att därmed bör anstå. Systemet med statlig långivning bör
sålunda bibehållas.
Med hänsyn till de administrativa fördelar ett konsekvent genomfört kreditgarantisystem
kan tänkas innebära, bör emellertid frågan om dess införande
icke definitivt avföras ur diskussionen. Det bör ankomma på riksbanken
att ånyo aktualisera denna fråga, när läget på kreditmarknaden
erbjuder större möjligheter.
I vad det gäller bostadspolitiska utredningens behandling av de allmänna
riktlinjerna för bostadspolitiken har två ledamöter av utredningen i särskilda
frågor anfört avvikande mening. Sålunda har herr Skarstedt icke
ansett sig kunna godtaga vad majoriteten anfört i fråga om målsparande
för bostad. Herr Cassel har gjort erinringar beträffande majoritetens ställning
till dels resultatet av det allmännas finansiella stöd åt bostadsbyggandet,
dels målsparandet för bostad dels ock frågan om införandet av ett
kreditgarantisystem. Enligt reservanten borde sistnämnda fråga ha penetrerats
mera ingående än som skett och med utgångspunkt icke så mycket från
nu rådande krisförhållanden som från en normalt fungerande kapitalmarknad,
varför han anser det angeläget att problemet snarast tas upp till förnyad
och ingående behandling.
Yttrandena
Utredningens allmänna uttalanden om önskvärdheten av åtgärder
syftande till att skapa förutsättningar för ett
ökat — och efter hand i allt högre grad på stora lägenheter
och egnahem inriktat — bostadsbyggande har understrukits
av bl. a. bostadsstyrelsen. Styrelsen framhåller att trots förbättringen
av boendeförhållandena för stora grupper av befolkningen under det senaste
decenniet i form av minskad trångboddhet och bättre lägenhetsutrustning
bostadsnöden dock fortfarande är en av de viktigaste orsakerna till missanpassning
av skilda slag i samhället. Utvecklingen mot bättre bostadsförhållanden
är enligt styrelsens mening en angelägenhet som måste ses ur
en vidare synvinkel än den begränsat bostadspolitiska eller finanspolitiska.
Styrelsen framhåller vidare att förskjutningen i produktionens inriktning
på lägenhetstyper liksom dess fördelning på hustyper icke torde ha mot
-
23
Kungl. Maj:ts proposition nr tOO år 1957
svarat den efterfrågeinriktning, som har blivit resultatet av det fortsatta
ekonomiska framåtskridandet. Enligt styrelsens uppfattning föreligger det
eu betydande uppdämd efterfrågan på lägenheter större än två rum och
kök. Den tendens till ökat småhusbyggande, som gjort sig gällande under de
föregående åren, kan nu ha vänts i motsatt riktning. Härpå kan enligt styrelsens
mening tillgängliga uppgifter om inkomna ansökningar om egnahemslån
till nybyggnad tyda.
I fråga om bostadsbyggandets omfattning framhåller styrelsen
vidare, att den erforderliga ökningen av bostadsbyggandet torde kunna
nås med ett tillskott av arbetskraft, som i förhållande till arbetsmarknaden
i dess helhet kan betraktas som skäligen ringa. Med tillfälliga undantag
torde ej heller materialförsörjningen ställa några problem. Avgörande är
sålunda enligt styrelsens mening anspråken på finansiella resurser. Styrelsen
framhåller, att det svåra läge som rått under senare delen av 1956 för
finansieringen av flerfamiljshus väsentligen betingas av en till följd av
starkt minskad förskottsgivning reducerad utbetalning av statliga krediter
för bostadsändamål samt därav, att postsparbanken avsevärt reducerat sin
fastighetskreditgivning. Styrelsen understryker, att åstadkommandet av
förutsättningar för ökning av bostadsproduktionen måste vara en uppgift
för den ekonomiska politiken.
Näringslivets bgggnadsdelegation anser, att den ekonomiska politiken i
första hand bör inriktas på att söka förbättra förutsättningarna för en ökning
av den totala investeringsvolymen, så att bostadsbyggandet såväl som
andra investeringsbehov kan tillgodoses i större utsträckning. Om bostadsinvesteringarna
anses böra beredas ökat utrymme genom inskränkning av
annan investeringsverksamhet bör en sådan komma i fråga endast beträffande
den offentliga sektorn. Enligt delegationens mening kan en sådan
inskränkning utan olägenhet åstadkommas bl. a. genom en sänkning av
standardkraven för offentliga husbyggnader. Delegationen hänvisar i detta
sammanhang till statens byggnadsbesparingsutrednings betänkande (SOU
1956:39). Delegationen framhåller vidare, att bostadsbyggandet inom ett
friare samhällsekonomiskt system på längre sikt skulle ernå en naturlig
anpassning till konsumenternas önskemål inom ramen för tillgängliga
resurser.
Landsorganisationen understryker, att det ur såväl bostads- som arbetsmarknadspolitiska
synpunkter är nödvändigt att bostadsbristen nu bekämpas
effektivare än hittills och att ett bostadsmässigt underlag för en rörligare
arbetsmarknad skapas snarast möjligt, bostadsbristen hör enligt
Landsorganisationens mening angripas även från efterfrågesidan, även om
främsta förutsättningen för bristavveckling är ett ökat bostadsbyggande.
Konjunkturinstitutet finner det utopiskt alt tänka sig bostadsproduktionen
ökad tillräckligt för att man enbart på detta sätt skall kunna sanera bostadsmarknaden.
Eu på lämpligt sätt genomförd uppjustering av hyrorna är
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
enligt institutets mening en nödvändig förutsättning för skapande av balans
på bostadsmarknaden.
Vad utredningen anfört angående förutsättningarna för rationalisering
och förbilligande av bostadsproduktionen
har understrukits i ett stort antal yttranden. Vikten av att statsmakterna
i syfte att underlätta ett förbilligande av bostadsbyggandet medverkar till
att skapa förutsättningar för en långsiktig planering av bostadsbyggandet
understrykes särskilt i yttranden av bl. a. bostadsstyrelsen, HSB, Svenska
riksbyggen, SABO, Landsorganisationen, Näringslivets byggnadsdelegation
ocn länsstyrelsen i Malmöhus län samt av stadsfullmäktige i Linköping och
drätselkammaren i Luleå. Enligt bostadsstijrelsens mening vore mycket att
vinna, om man kunde undvika de störningar, som blir följden av alltför
täta ändringar av villkoren för den statliga långivningen. Det skulle också
vara önskvärt, att kommuner och byggnadsföretagare kunde planera och
projektera med hänsyn till ett program fastställt på längre sikt och icke som
för närvarande endast för ett halvår eller budgetår. Härför krävs enligt
styrelsen icke blott mera långsiktiga program utan även att anskaffningen
av byggnadskrediter och hypotekslån för dessas avlyftande skall kunna planeras
i förväg. Även HSB betonar vikten av en långsiktig planering av bostadsproduktionen.
De statliga lånevillkoren och bestämmelserna måste
enligt förbundets mening utformas så, att projektören verkligen vet hur
husen tår se ut i framtiden. Även om en ändring av belåningsregler i och för
sig av olika anledningar kan vara motiverad bör den genomföras på ett
sådant sätt, att nyligen avslutad och pågående projekteringsverksamhet icke
förlorar aktualitet. Förbundet understryker vidare bl. a. betydelsen av att
staten ekonomiskt stöder byggforskningen och hävdar, att ordentliga åtgärder
måste vidtagas då det gäller att reformera tillämpningen av byggnadslagstiftningen.
Förbundet finner det vara viktigt, att generell befrielse från
gällande lagstiftning möjliggöres i fråga om experimenthus.
Svenska riksbyggen anser det vara orimligt att i dagens läge vänta stora
rationaliseringsresultat av en industri, som fått arbeta under så osäkra
och planlösa förhållanden som byggnadsindustrin gjort inte minst under
de två senaste åren. Organisationen anför i övrigt bl. a. följande.
Det allmänna läget har hindrat varje form av planering på längre sikt.
Svårigheten att skaffa pengar har hindrat igångsättning på för arbetet avsedda
eller lämpliga tider. Har pengar funnits har det inte funnits byggnadstillstånd
eller har man fått så liten kvot att arbetskraft och maskiner inte
kunnat rationellt utnyttjas. Jämsides härmed lägges ökade kostnader på
byggandet utan att hänsyn härtill tagits i »iånetaket», statliga myndigheter —
brand-, hälsovård-, civilförsvarsmyndigheter an. fl. ställer stora krav. Genom
bilismen kräves allt flera parkerings- och garageutrymmen etc. Detta
är riktiga krav, men det måste däremot vara oriktigt att lägga kostnaderna
på byggandet utan att taga hänsyn till dessa kostnader vid fastigheternas
värdering. I detta läge av ständigt nya, tidsödande och förvirrande krav,
skapas inga naturliga förutsättningar för rationellt arbete. Däremot lägges
25
Kungl. Maj.ts proposition nr JOO år 1957
bördor på industrin, som alltför många inte orkar bära. De många och ofta
stora konkurserna under senare tid vittnar vältaligt härom. Byggnadsindustrin
arbetar under helt andra och mera komplicerade förhållanden än
till viss ort förlagda storindustrier. Till detta måste hänsyn tagas vid bedömning
av takten i pågående rationalisering.
Svenska rik sbyggen framhåller vidare, att rationaliseringens värde trots
det sagda inte får underskattas. För att nå resultat kräves emellertid ett
långt och mödosamt arbete inom såväl byggnads- som materialindustrin.
Rationaliseringsarbetet måste börja vid stadsplanerandet och ett intensivt
samarbete etableras mellan stadsplanerare, projektorer och byggare. Långt
gående rationalisering förutsätter enligt organisationen dyra investeringar
i maskiner och fabriker. Med hänsyn till arbetets art förslites maskinparken
fort, med kort avskrivningstid som följd. Vill man på längre sikt nå goda
resultat får rationaliseringsvinsterna sålunda inte tagas ut i förskott. Enligt
organisationens mening kan det inte nog starkt understrykas att industrin
måste givas arbetsro och möjlighet till kontinuerlig och rationell produktion.
Bostadsinvesteringarna måste fastställas för längre perioder för att
arbetet skall kunna planeras riktigt, krav måste ställas att hänsyn skall
tagas till skiftande ekonomiska förutsättningar vid byggandet beträffande
grundförhållanden, tomtpriser och stadsplanering. Organisationen finner det
orimligt att låsa fast byggnadskostnaderna till fasta normer oavsett stadsplaner,
hustyper, grundförhållanden och tomtpriser och anser att gällande
föreskrifter i dessa avseenden måste justeras. Fonden för maskinanskaffning
bör utökas att gälla fabriker för byggnadselement, för att därigenom
underlätta industrins rationaliseringssträvanden. Organisationen finner,
att det knappast rimmar med myndigheternas uttalade önskemål om
forcerad rationalisering att i dagens läge belasta byggnadsindustrin med
investeringsskatt.
SABO understryker betydelsen av att statsmakterna bestämmer sig för
ett långsiktigt program för bostadsproduktionen och framhåller att det endast
härigenom är möjligt att få eu stabiliserad bostadsproduktion och förutsättningar
för rationell planering och projektering. Organisationen understryker
att ändringar i de administrativa föreskrifterna för statens stöd icke
bör vidtagas alltför brådstörtat.
Liknande synpunkter anföres av Landsorganisationen som finner det
lämpligt att bostadsbyggandets företrädare i högre grad än hittills får möjlighet
alt medverka vid utformningen av praktiska bestämmelser.
Även Näringslivets bgggnadsdelegation finner det synnerligen önskvärt
alt eu omsorgsfull långtidsplanering av bostadsbyggandet kommer till
stånd. I första hand är det enligt delegationens mening nödvändigt att byggnadsföretagen
anvisas mark och meddelas byggnadstillstånd på ett mycket
tidigare stadium än som nu är fallet.
Länsstyrelsen i Malmöhus län understryker betydelsen av att planlägg -
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
nings- och projekteringsarbeten ägnas ökad uppmärksamhet från statsmakternas
sida. Enligt länsstyrelsens mening måste behovet av effektiv sakkunnig
hjälp åt de kommunala organ som har att taga befattning med bostadsbyggandet
tillgodoses. Framför allt bör en bättre samordning mellan
byggnadsnämndernas och förmedlingsorganens insatser eftersträvas. En
lösning av frågan om sakkunnig hjälp, som speciellt tar fasta på ledningen
av planläggningsarbetet och beaktar de möjligheter till förenkling av planoch
byggnadsärendenas handläggning som en reform av byggnadslagstiftningen
kan komma att erbjuda, bör inte längre uppskjutas.
Stadsfullmäktige i Linköping framhåller, att det ytterst är på statsmakternas
direktiv och intentioner och framför allt egen planläggning som den
enskilda likaväl som den kommunala projekteringen och planläggningen
står och faller. Enligt stadsfullmäktiges mening kunde det övervägas om
inte kommunerna, framför allt de större och medelstora städerna med väl
utvecklade för bostadsförsörjningen ansvariga organ, borde erhålla större
befogenheter än nu är fallet att bestämma över egna investeringar i form av
hl. a. gatu- och ledningsarbeten.
Drätselkammaren i Luleå framhåller att en nödvändig förutsättning för
att åtgärder på området skall ge effekt är, att vederbörande också på sikt
vet vad som verkligen får byggas. Drätselkammaren finner det därför vara
nödvändigt att statsmakterna med giltighet för åtminstone några år i
sänder gör upp program, som talar om hur mycket som kommer att få
byggas inom respektive kommuner.
Drätselkammaren i Luleå understryker vidare vad utredningen anfört om
angelägenheten av att utbetalningen av statliga lån kan ske i
snabbare takt än hittills. Drätselkammaren anför att utbetalningen
av statslånen nu i regel sker åratal efter det husen färdigställts. Beträffande
vissa under senare år uppförda hus i staden har det konstaterats,
att de ökade kostnader som eftersläpningen i utbetalningen av statslånen
medfört motsvarat ett belopp av nära 7 kronor per kvadratmeter lägenhetsyta
och år under den tid dröjsmålet varat.
Vad utredningen anfört om möjligheterna att inom bostadspolitikens
ram vidtaga åtgärder som syftar till att underlätta bostadsbyggandets
kapitalförsörjning genom att åstadkomma ett ökat
sparande har kommenterats i ett stort antal yttranden. Utredningens uttalanden,
att en avveckling av de generella subventionerna, en sänkning av
belåningsgränserna för statliga lån samt en skärpning av amorteringsvillkoren
för bostadslånen kan tjäna detta syfte har sålunda understrukits i
yttranden av bl. a. fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret,
styrelserna för Stadshypotekskassan och Bostadskreditkassan, statskontoret,
statens hyresråd, överståthållarämbetel samt länsstyrelserna i
Östergötlands, Malmöhus och Göteborgs och Bohus län.
Fullmäktige i riksbanken anser, alt med det perspektiv långtidsutred -
27
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957
ningen i sitt nyligen avgivna betänkande (SOU 1956:53) rullat upp det
måste stå klart, att frågan om en ökning av bostadsbyggandet eller andra
investeringar inte i första rummet är en fråga om prioritering av krediter
utan om att på ena eller andra sättet dämpa såväl den privata som den
offentliga konsumtionsutvecklingen. Åtgärder för ett större sparande även
på bostadsområdet är därför påkallade. Från denna utgångspunkt instämmer
fullmäktige i utredningens allmänna syfte. Fullmäktige framhåller
vidare, att genom sänkta belåningsgränser och därigenom framkallade
ökade egna insatser och genom amorteringarna på tilläggslånen och de
skärpta amorteringarna på tertiärlånen ett tillskott till bostadsfinansieringen
kommer att erhållas som inte bör förringas. På samma sätt verkar
enligt fullmäktiges mening på indirekt väg höjningen av räntorna på tertiär-
och egnahemslånen och av de garanterade räntorna på underliggande
lån. I huvudsak enahanda synpunkter har framförts av styrelserna för
Stadshijpotekskassan och Bostadskrcditkassan.
Fullmäktige i riksgäldskontoret förklarar sig ha fäst särskilt avseende vid
den avlastning på budgeten, som ett genomförande av utredningens förslag
skulle få till följd och hävdar att den av utredningen rekommenderade omläggningen
av statens stöd åt bostadsförsörjningen bör göra det möjligt att
vidga ramen för investeringar av hög angelägenhetsgrad, varvid produktion
av nya bostäder bör intaga en prioritetsställning.
Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller att en skärpning av amorteringskraven
och en sänkning av övre belåningsgränserna för bostadslån
samt ökat frivilligt bostadssparande jämte förslaget till reducering av de
generella subventionerna innebär möjlighet till finansiering av ett ökat bostadsbyggande.
Länsstyrelsen tillstyrker därför dessa åtgärder, men med
den bestämda reservationen att det större samhällsekonomiska investeringsutrymme,
som erhålles genom de förordade åtgärderna, får leda till ökat
bostadsbyggande och icke konsumeras genom andra investeringar.
I motsats till de nyssnämnda remissorganen finner bostadsstgrelsen det
värde en minskning av de generella subventionerna kan ha för underlättande
av bostadsbyggandets kapitalförsörjning vara tvivelaktigt. Styrelsen
påpekar, att hyreshöjningen delvis kompenseras av ökade bostadsrabalter
och att man i övrigt icke kan veta något om den utsträckning i vilken de
ökade bostadskostnaderna drabbar det reguljära sparandet resp. konsumtionen,
dvs. i vad mån de leder till nysparande. Styrelsen framhåller vidare,
att de angivna åtgärderna inte heller innebär garanti för förbättrad kapitalförsörjning
med mindre och i den mån de statsfinansiella besparingarna till
följd av subventionsminskningen reserveras för investering i bostäder. Delvis
likartade synpunkter har anförts av Hyresgästernas riksförbund, som
framhåller alt utredningen icke visal hur den besparing av 100 miljoner
kronor som eventuellt skulle uppstå för statsverket vid ett genomförande av
utredningens förslag skulle kunna reserveras för nyproduktion av lägen
-
28 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
heter eller vilka garantier härför som skulle kunna uppställas från statsmakternas
sida.
Utredningens synpunkter på målsparande för bostad har understrukits
i flera yttranden. Bostadsstijrelsen framhåller att vad utredningen
anfört härom i allt väsentligt sammanfaller med styrelsens yttrande
till bankoutskottet över motioner om bostadssparande till vårriksdagen
1956. Fullmäktige i riksbanken anser i likhet med utredningen, att
målsparande för bostad bör uppmuntras av det allmänna. Fullmäktige finner
det icke vara någon avgörande invändning mot ett sådant sparande, att
en del av det kapital som därvid ställes till förfogande icke kommer att bestå
av ökat nysparande, eftersom det under alla omständigheter måste anses
önskvärt att sparkapital kanaliseras till bostadsbyggandet och därigenom
hindras från att eventuellt komma till annan mindre angelägen användning.
Sparbanksföreningen erinrar om att bostadssparandet fått särskild aktualitet
i samband med försöken att genom seriebyggen av egnahem nedbringa
byggnadskostnaderna. Vid dessa byggen kan som regel den egna insatsen
icke ske i form av arbete utan måste göras genom kontant insats av sparade
medel. Föreningen framhåller, att ett stort antal sparbanker för att
stimulera till bostadssparande och samtidigt vinna nyssnämnda möjligheter
att förbilliga byggnadskostnaderna inlett samarbete med kommuner
och andra markägare i syfte dels att bostadsspararna skall tillförsäkras
egnahem och dels att skapa intresse för seriebyggandets fördelar och metoder.
Några sparbanker har dessutom själva genom särskilda organ igångsatt
en byggnadsverksamhet av här ifrågavarande slag och ett därmed förbundet
bostadssparande.
I anslutning till det sagda understryker sparbanksföreningen starkt att
bostadssparande av angivet slag borde kunna få uppmuntran av statsmakterna.
Föreningen erinrar om, att den i skrivelse till chefen för finansdepartementet
framfört bostadssparande såsom en av de sparformer för
vilka rätt till avdrag i inkomstdeklarationerna borde kunna medgivas, och
hemställer om alt hithörande frågor snarast upptages till övervägande.
Även Näringslivets byggnadsdelegation anser, att statsmakterna bör vidtaga
åtgärder för att beskattningsvägen uppmuntra målsparande för bostad.
Delegationen framhåller i detta sammanhang, att inköp av bostadsrätt
enbart i egenskap av kapitalplacering knappast anses förmånlig ens om
utredningens förslag om partiell subventionsavveckling genomföres. Dels
är den hyressänkning som härigenom kan uppnås synnerligen ringa eller
helt obefintlig i jämförelse med hyresnivån i flertalet statsbelånade fastigheter,
dels är placeringen ej skyddad mot försämring av penningvärdet,
eftersom gällande lagstiftning förhindrar försäljningen av bostadsrätter till
marknadspris. Delegationen anser att i den mån orsakerna till dessa förhållanden
kommer att bestå även framgent bostadssparandet måste göras
attraktivt genom direkta åtgärder från det allmännas sida, vilket kan ske i
29
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 ur 1957
första hand genom att de bostadssparande på något sätt beredes förtur i
bostadsförmedlingarnas köer. Enligt delegationens uppfattning bör kommunerna
i samråd med berörda kreditinstitut lämnas tillfälle att dra upp
riktlinjer för bostadssparandet inom skilda regioner.
HSB anser, att ett målsparande till bostad borde vara både möjligt och
attraktivt speciellt bland den ogifta ungdomen med avsikt att bilda familj.
Förbundets hittillsvarande erfarenhet är dock, att bostadssparandet främst
koncentreras till medelålders hushåll med relativt ordnade bostadsförhållanden.
Det borde emellertid enligt förbundets uppfattning finnas utsikter
för ett mycket betydande bostadssparande bland ungdomen, om förutsättningar
därför skapades. Förbundet erinrar om att under de mer än 30 år
som HSB verkat organisationens medlemmar genom grundavgifter och
amorteringar på lånen presterat ett sparande som kan beräknas uppgå till
120 miljoner kronor. Förbundet framhåller, att sparandet under de senaste
åren ökat mycket kraftigt och att insatsspararnas antal ökar varje dag. En
betydande del av dessa är småsparare, som endast avsätter 10—25 kronor
per månad. Förbundet framhåller, att praktiskt taget vem som helst oberoende
av inkomst kan delta i insatssparandet och hävdar att krav på väsentligt
större regelbundna avsättningar skulle utestänga betydande befolkningsgrupper
från deltagande och ge mindre total effekt. Enligt förbundets mening
skulle insatssparandet sannolikt komma att öka ytterligare, när bostadssparandet
helhjärtat accepterats av alla kommuner. Förbundet hävdar,
att bostadssparande nu omöjliggöres i en del fall på grund av att samtliga
lägenheter skall fördelas genom den kommunala bostadsförmedlingen, ett
förhållande som förbundet även ur kooperativ synpunkt finner otillfredsställande.
Även länsbostadsnämnden i Örebro län understryker, att krav på alltför
höga insatser kan få en menlig inverkan på målsparandet för bostad. Nämnden
framhåller sålunda, att begränsningen av belåningsvärdena medfört eu
betydande höjning av de egna insatserna i egnahem och bostadsrättslägenheter.
Framför allt för större hushåll med begränsade inkomster erfordras
därför numera så höga kontantinsatser, att sparmålen sällan kan uppnås
under rimlig tidrymd. Nämnden framhåller att många sparbanker inom
länet nyligen organiserat en sparverksamhet — sparlånen — som beaktar
just detta förhållande. Härom anför nämnden vidare följande.
Villkoren för sparlånen är att sparandet skall avse nysparande och pågå
under minst två år. Insättningarna skall utgöra lägst 150 kronor och högst
400 kronor under varje tremånadersperiod. Då sparprestationen är fullgjord
äger spararen erhålla lån till samma belopp som sparsumman, dock
högst 5 000 kronor. Sparlåneavtalen förutsätter, att lånet från banken kan
utlämnas utan säkerhet. En person, som exempelvis under tre år på här
angivet sätl nysparar 3 000 kronor, skulle sålunda utöver uttaget av sparmedlen
erhålla sparlån med motsvarande belopp.
Med tanke på att denna sparverksamhet är nystartad har den rönt rätt
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
stor anslutning. Emellertid har nämnden erfarit, att sparbankerna på grund
av gällande lagbestämmelser endast i begränsad omfattning kan uppmuntra
detta målsparande med kreditgivning utan säkerheter. Inom många kommuner
överväges att genom kommunalt engagemang i form av visst borgensåtagande,
sparpremierande differentiering av kommunala subventioner
in. m. uppmuntra till deltagande i denna sparverksamhet. Såvitt nämnden
kan bedöma vore det möjligt och motiverat att även staten genom ändring
av lånevillkoren eller på annat sätt understödde bostadssparandet. I varje
fall vore en dylik åtgärd genomförbar i fråga om villkoren för egnahemslån
till enfamiljshus. Andra sparstimulerande villkor för de statliga bostadslånen
kan också tänkas.
Bland de organisationer, som ansett att möjligheterna för staten att stödja
bostadssparandet bör närmare undersökas, märks folkpartiets kvinnoförbund
och SACO. Folkpartiets kvinnoförbund anser, att det varit önskvärt
att utredningen framlagt ett mera preciserat förslag till statliga åtgärder
avsedda att uppmuntra kommuner, sparbanker, bostadsrättsföreningar in. fl.
att organisera målsparande och ge vägledande riktlinjer för dess utformning.
SACO anser, att målsparande för bostad bör uppmuntras genom förtur.
Förturen måste vara så stor, att lojala byggnadsföretag får möjlighet
att konkurrera med svartabörsmarknaden. För den som har möjlighet att
medverka till bostadsbyggandets finansiering får med andra ord väntetiden
inte vara så lång, att det faller sig naturligt för vederbörande att söka förvärva
en bostadslägenhet genom betalning »under bordet». Enligt förbundets
mening visar den nuvarande illegala handeln med bostäder att insatsernas
storlek icke är sådan att en bostadsrättslägenhet ligger utom räckhåll
för en normal familj. Förbundet finner det klart orättvist, att människor
som genom träget sparande ökar samhällets kapitalresurser skall
nödgas urholka sin fönnögenhetsställning genom att söka lägenhet på den
illegala marknaden. Möjligheterna för staten att stödja bostadssparandet
bör därför undersökas och därvid bör bland annat övervägas huruvida förtursbehandling
av kreditansökningar för företag som till viss del finansieras
medelst insats från de bostadssökande är möjlig.
Till de remissorgan som i likhet med utredningen ansett att målsparande
för bostad bör kunna premieras med viss förtur till bostad hör också överståthållaråmbetet.
Ämbetet anser, att det icke ligger något stötande i sådan
premiering, om en bostadssökande genom att på detta sätt avstå från annan
konsumtion främjar den samhälleligt angelägna uppgiften att öka kapitaltillgången
för bostadsbyggandet. Enligt ämbetets mening vore det icke
otänkbart att finna någon form varigenom en bostadssökandes sparmedel
skall kunna bindas direkt vid bostadsproduktionen utan att detta sker
genom direkt insats i en viss bestämd fastighet. Sålunda kunde sparandet
ske genom inköp av räntebärande obligationer i ett av kommunen upplagt
bostadslån och de därigenom inflytande medlen användas till toppinsatsen
i de kommunala och allmännyttiga bostadsföretagen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
31
I likhet med utredningen anser överståthållarämbetet att det i första hand
bör ankomma på kommunerna att stödja eller själva taga initiativ till målsparande
för hostad. Enligt ämbetets mening skulle det emellertid vara av
värde om genom statsmakternas försorg praktikabiliteten av olika former
för målsparande närmare undersöktes samt i anslutning därtill vissa rekommendationer
utfärdades.
Av de fullmäktige i kommuner som i sina yttranden berört bostadssparandet
har bl. a. stadsfullmäktige i Borås, Falun, Göteborg, Hedemora,
Lidingö, Linköping och Nacka, liksom drätselkammaren i Katrineholm uttalat
sig till förmån för ett sådant sparande. Bl. a. stadsfullmäktige i Motala
och Nässjö har däremot ifrågasatt lämpligheten av att premiera målsparande
bostadssökande genom någon form av förtur. Svenska stadsförbundet
säger sig icke vara övertygat om att kommunerna i gemen är beredda att
utfästa sig att lämna sådan förtursrätt. Oavsett de praktiska svårigheterna
finner styrelsen åtskilligt vara att invända häremot från bostadssociala synpunkter.
Styrelsen förklarar att den i frågan vidhåller den principiella inställning,
som den redovisat i sitt yttrande till riksdagens bankoutskott över
motion i ämnet vid 1956 års riksdag. Betänkligheter från bostadssociala utgångspunkter
mot att medge bostadssparande förtur till bostad anföres
också i yttranden av SABO samt Socialdemokratiska kvinnoförbundet.
Vissa principiella betänkligheter mot att genom förtur premiera målsparande
för bostad redovisas också i yttrande av sparbanksinspektionen, som
i frågan anför bl. a. följande.
Ett sparande för att den bostadssökande skall få ihop till en ej alltför
liten insats till ett eget hem är givetvis en högst angelägen sak. Därmed
lägges en sund grund för den blivande fastighetens ekonomi, som senare
kan ytterligare förbättras genom sparande i form av amorteringar enligt
vad sparbanksinspektionen anfört därom. Bestämmelserna om övre gränser
för den statliga belåningen av bostadshus ha jämväl sin betydelse för
framtvingande av sådan egen kapitalinsats från låntagarens sida. Såvitt
denna angår synes det ock naturligt, att dess åstadkommande genom sparande,
och icke genom upplåning — så långt detta går alt fastställa — bör
medföra en förtursrätt till hjälp från samhällets sida vid anskaffandet av
bostad. Mera tveksamt är det enligt inspektionens mening om ett såsom
bostadssparande betecknat målsparande i organiserade former bör medföra
enahanda förtursrätt. Målsparande såsom propagandamedel för att
över huvud taget väcka lusten till sparande kan ha sin betydelse. Därvid är
det målet som sådant, det vill säga hopsamlandet av det föresatta kapitalbeloppet,
som utgör belöningen. Tanken att samhället i visst fall skall
ytterligare belöna sparprestationen bör utföras med försiktighet. Det torde
vara utomordentligt vanskligt att åstadkomma ett samlat större sparande
vilket dock är det viktiga — genom att indela sparandet i olika fack,
vilka tilldelas varierande förmåner alltefter angelägenhetsgraden för tillfället
av respektive målsättningar. De som därvid anser sig missgynnade i
sina speciella sparsträvanden kunna genom uppgivande av målet dra ner
den samlade insatsen i motsvarande grad som den förbättras av andra, som
finna sig gynnade. Uppmuntran av sparande bör därför enligt sparbanks
-
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
inspektionens mening företrädesvis ske efter generella linjer, som innebära
samma fördelar för alla sparare. Vad bostadssparandet beträffar är det att
märka, såsom ock utredningen påpekar, att byggföretagarens eller bostadsrättsinnehavarens
egen insats endast utgör en bråkdel av det kapital, som
erfordras för bostadens förverkligande. Ur samhällelig synpunkt är det av
väsentlig betydelse att även lånemedlen motsvaras av sparmedel. Den som
utan angivet sparmål genom insättningar i bank ställt från konsumtion
undandragna medel till produktionens, i detta fall bostadsbyggandets, förfogande
synes knappast, därest han en gång vill använda sitt banktillgodohavande
för anskaffande av egen bostad, därvid böra ställas i sämre tur än
en organiserad målsparare.
Vad nu sagts gäller inom gränserna för den egna insats, som erfordras
enligt lånebestämmeiserna. Det torde ligga i bostadsstödets natur, att den
som sparat mer än minimiinsatsen icke på grund härav skall ha någon
förtursrätt till samhällelig hjälp för tillgodoseende av bostadsbehovet.
Vad utredningen anfört om önskvärdheten av att de generella
subventionerna avvecklas och att samhällets stöd till
bostadsförsörjningen i stället inriktas på behovsprövade rabatter har understrukits
eller lämnats utan erinran av det stora flertalet remissorgan. Bl. a.
länsstyrelsen i Östergötlands län hävdar, att sociala skäl icke kan anföras
för att såsom bestående inslag i bostadspolitiken bibehålla generella subventioner.
Enligt länsstyrelsens mening kan det i dagens samhälle, karakteriserat
av full sysselsättning och för stora arbetstagargrupper stigande
reallönenivå, icke med skäl göras gällande, att personer i produktiv ålder
ofta med begränsad försörjningsbörda, skulle vara ur stånd att med egna
medel bestrida hela kostnaden för en modern bostad. En motsatt uppfattning
skulle — framhåller länsstyrelsen — innebära, att levnadsstandarden
för det stora flertalet arbetsföra i vårt land bedömdes vara så låg, att hyror
och bostadskostnader allmänt måste reduceras för att folk skulle kunna bo
tillfredsställande. Länsstyrelsen i Malmöhus län finner för sin del, att det
icke kan anses rimligt att som fallet nu är det allmännas stödåtgärder på
bostadsförsörjningens område omfattar även sådana personer, som icke är
i behov av ekonomiskt stöd för att ordna sin bostadsfråga. Länsstyrelsen
framhåller, att subventionerna för sådana personers del — i en tid av flödande
varutillgång — möjliggör en ökad konsumtion av varor och tjänster,
som direkt motverkar bostadspolitikens allmänna målsättning med avseende
på ett ökat bostadsbyggande.
Utöver vad utredningen anfört om de generella subventionerna anför
Näringslivets byggnadsdelegation att sådana subventioner leder till en irrationell
förskjutning av konsumtionsinriktningen och därmed till en till
vissa delar mindre ändamålsenlig investeringsstruktur. Detta har enligt
delegationens mening i sin tur menlig inverkan såväl på produktionsutvecklingen
som på den samhällsekonomiska balansen.
En principiellt avvisande inställning till utredningens förslag om avveckling
av de generella subventionerna redovisas av bl. a. Hyresgästernas riks
-
33
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
förbund, Landskommunernas förbund och konjunkturinstitutet. Hyresgästernas
riksförbund anser, att grundad anledning saknas att försämra den
hittills förda bostadspolitiken, då dels de bostadspolitiska målen ännu icke
uppnåtts och dels hittills använda metoder för att nå dessa mål visat sig
framgångsrika. Landskommunernas förbund hävdar, att det med nuvarande
brist på bostäder inte kan få vara ett förstahandsintresse att avveckla
statens ekonomiska stöd åt bostadsproduktionen, som i stället bör bibehållas
och i än högre grad inriktas på produktionsstimulerande åtgärder.
Konjunkturinstitutet anser, att den väsentliga innebörden av utredningens
förslag är ökad hyressplittring och att den samlade effekten av dessa förslag
kan förväntas bli att rådande missförhållanden på bostadsmarknaden
skärpes.
Utredningens uttalande angående önskemålet att särskilt
främja egnahem sbyggandet och ge hushåll med ordinära inkomster
ekonomiska möjligheter att bebo lägenheter i egnahem har understrukits
eller lämnats utan erinran av det stora flertalet remissorgan.
Landsorganisationen, Hyresgästernas riksförbund, SACO samt bankoch
fondinspektionen ifrågasätter dock lämpligheten av att särskilt premiera
egnahemsbyggandet. Svenska stadsförbundet instämmer med utredningen
i att egnahem och radhus erbjuder fördelar speciellt för barnfamiljerna,
men framhåller att därmed icke är sagt, att ett ökat egnahemsbyggande
alltid är önskvärt eller ens möjligt från de synpunkter kommunerna
har att beakta vid sin planering av bostadsproduktionen. Förbundet hänvisar
i detta sammanhang till den begränsade tillgången på mark inom
många kommuner och de krav på stora investeringar i gator och ledningar
som ett ökat egnahemsbyggande innebär. Förbundet framhåller vidare, att
den vid bostadslångivningen godtagna prissättningen på mark som av kommunerna
upplåtes för egnahemsbebyggelse ofta är så låg, att den i själva
verket innebär betydande kommunala subventioner. Inriktningen av nyproduktionen
på ökat egnahemsbyggande får därför enligt förbundets mening
inte betraktas som något så angeläget, att kommunerna bör engagera
sig härför utan att ta tillbörlig hänsyn även till andra faktorer. Härtill kommer
— hävdar förbundet — att familjer med minderåriga barn och ekonomi
som tillåter anskaffande av egnahem knappast gynnas av utredningens förslag
beträffande subventioner och bostadsrabatter.
Vad utredningen anfört om vikten av att ett skydd mot tillfälligt
höga räntor ingår i systemet av statliga stödåtgärder har understrukits
i ett stort antal yttranden och i övrigt lämnats utan erinran.
I några yttranden efterlyses den långsiktiga bedömning av
ränteutvecklingen som utredningen förklarat böra ligga till grund
för fastställandet av bostadslånens räntesatser. HSB anmärker sålunda, att
utredningen icke anfört några som helst motiv varför räntan under de
närmaste 10—20 åren skulle komma alt ligga på t. ex. 4 procent. Förbun3
— Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. nr 100
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957
det finner, att utredningen räknar med ett bestående högre ränteläge än det
som varit det normala under snart 25 år. För sin del anser HSB, att det ännu
är för tidigt att uttala sig om huruvida den nuvarande höga räntan blir beslående.
Enligt HSB:s mening talar tvärtom flera faktorer för att den högre
räntan är att betrakta som tillfällig. Av denna anledning bör man för närvarande
inte taga ställning till en förändring av ränteeftergifterna.
Näringslivets byggnadsdelegation finner det beklagligt, att utredningen
underlåtit att redovisa den långsiktiga bedömning av ränteutvecklingen som
utredningen lagt till grund för sina förslag. För egen del finner delegationen
många tecken tyda på att det nuvarande allmänna ränteläget inte kommer
att sjunka till väsentligt lägre nivå under lång tid framåt.
Landsorganisationen erinrar om de synpunkter på kredit- och finanspolitiken
som framförts i finansplanen till 1956 års statsverksproposition
och framhåller, att räntepolitiken inte får betraktas som en isolerad faktor
utan måste sättas in i det allmänna konjunkturpolitiska sammanhanget.
Enligt organisationens mening är det väsentliga inte att man har en låg
eller hög räntenivå utan att denna tillätes fluktuera i den mån hänsyn till
betalningsmedelsförsörjningen anses kräva detta. Med hänsyn till att statsmakterna
uttalat sin vilja att sänka räntan, respektive hålla den låg, finns
det enligt Landsorganisationens mening knappast anledning att räkna med
övergång till en mycket högre räntenivå än den nuvarande under överskådlig
framtid. I frågan huruvida det är sannolikt att man mera varaktigt kan
återvända till den låga räntenivå som rådde åren före och efter det andra
världskrigets slut anför organisationen bl. a. följande.
1930-talets låga räntenivå återspeglade en penningriklighet, som framkallades
av stora överskott i våra utländska betalningar och inte utnyttjades
för investeringar vare sig inom landet eller i främmande länder. Bortsett
från kraftiga fluktuationer under enstaka år har vi sedan 1944 nominellt sett
haft jämvikt men reellt sett underskott i våra utlandsbetalningar; realvärdet
av våra nominellt oförändrade reserver av utländska betalningsmedel
har nämligen sjunkit, så att en mindre mängd importvaror kan betalas med
dem nu än ett tiotal år tidigare. Det betyder att vi inte längre som t. ex. på 30-talet haft någon mer eller mindre automatisk tendens till penningriklighet
och fallande räntenivå utan snarare tvärtom på grund av de stora inhemska
investeringsbehoven. Dessa har som bekant nyligen vitsordats av 1955 års
långtidsutredning. Om man för överskådlig framtid räknar med full sysselsättning
i vårt land, kan man närmast vänta sig en fortsatt knapphet på
kreditmarknaden, och detta även om staten i samband med en skärpt
finanspolitik kan inskränka sin långfristiga upplåning. Att döma av vissa
ovan återgivna uttalanden i statsverkspropositionen 1956 kan man inte
heller förvänta en återgång — i strid mot fullsysselsättningsekonomins
naturliga förutsättningar — till den stela lågräntepolitik, som var förhärskande
fram till 1952. Skulle däremot mot förmodan en allmän depression
åter inträffa, får givetvis räntepolitiken lika väl som den ekonomiska politiken
i allmänhet och även bostadspolitiken snabbt omprövas.
35
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
Av de nu citerade allmänna övervägandena drar Landsorganisationen
den slutsatsen, att man kan emotse fluktuationer av räntefoten kring en
relativt hög medelnivå. Den framhåller i sammanhanget även, att den nuvarande
räntenivån ingalunda återspeglar förhållandet mellan tillgång och
efterfrågan på kapitalmarknaden. I den aktiva kreditpolitik som förts sedan
1952 har huvudvikten lagts vid en reglering av kreditgivningen genom
överenskommelser mellan riksbanken och instituten. Även om man för
framtiden måhända kan förvänta att kreditpolitiken inte utnyttjas i samma
utsträckning som ekonomiskt-politiskt vapen, kan själva ränteförändringarna
väl tänkas bli minst lika stora som 1955—56, om man nämligen i framtiden
söker påverka kreditgivningen mer genom räntejusteringar och
mindre genom direkt reglering. Enligt Landsorganisationens mening finns
det därför knappast skäl att betrakta den nuvarande räntenivån som vare
sig särskilt hög eller endast tillfällig. Av det sagda drar organisationen den
praktiska slutsatsen, att den räntenivå som tillämpas på bostadsförsörjningens
område nu bör successivt anpassas efter den allmänna ränteutvecklingen.
Bland remissorganen råder delade meningar om i vilken takt de
generella subventionerna bör avvecklas. Statskontoret
och Näringslivets byggnadsdelegation anser, att en mera långtgående och
något snabbare avveckling av de generella subventionerna än den som utredningen
förutsatt nu bör komma till stand. Det stora flertalet övriga
remissorgan har förordat en långsammare avveckling.
Dostadsstgrelsen konstaterar, att bortfallet av två kronor av det provisoriska
tilläggslånet icke har medfört någon mot subventionsminskningen svarande
höjning av hyrorna för lägenheter i nyproducerade hus. Den redan
beslutade fortsatta avvecklingen av de provisoriska tilläggslånen, minskade
överskott — till följd av räntehöjning och bortfall av ränteeftergift — från
lokalhyror, de till följd av räntehöjningarna ökade kreditivkostnaderna
samt det allmänna ekonomiska läget innebär enligt styrelsens mening att
hyrorna för lägenheter i nybyggda hus vid oförändrade lånevillkor kan
komma att icke oväsentligt överstiga hyrorna i hus uppförda under senare
år, även om hänsyn tages till effekten av en fortskridande rationalisering.
Styrelsen förklarar sig icke ha något att invända mot att de generella subventionerna
avvecklas i en takt som framstår som bostadspolitiskt försvailig
med hänsyn till den sannolika effekten pa bostadskostnadei na. Styrelsen
finner emellertid, att den samlade effekten av ett omedelbart genomförande
av utredningens förslag kan befaras innebära en chockartad höjning av
bostadskostnaderna, som skulle komma att medföra ett avbrytande av den
standardhöj ningsprocess, vars fortsättande utredningen sagt sig vilja
främja. Styrelsen finner, att denna risk framstår som ännu större med hänsyn
till vad styrelsen anfört om de omständigheter, som talar för att eu
36
Kiingl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
hyreshöjning under det närmaste året kan befaras redan oberoende av om
utredningens förslag genomföres. Styrelsen avstyrker därför en minskning
av de generella subventionerna på det sätt utredningen har föreslagit.
Efter att ha redogjort för vissa erfarenheter från krigs- och efterkrigsårens
bostadspolitik framhåller styrelsen vidare bl. a. följande.
Erfarenheterna från de två tillfällen, då generella subventioner av kapitalsubventionens
typ har måst tillgripas och därefter kunnat stegvis avvecklas,
talar alltså starkt till förmån för en avvecklingsmetod, som innebär,
att samtliga kostnadsförutsättningar hinner anpassa sig till en hyresnivå för
nybyggda hus, som ur såväl socialpolitisk som bostadsmarknadspolitisk synpunkt
kan accepteras. Avvecklingen av tilläggslånen är, med undantag för de
s. k. ortsdifferentierade, redan beslutad och såtillvida knappast ett större
aktuellt problem. Den fråga som nu är ställd gäller, huruvida räntan för de
statliga bostadslånen och den s. k. garanterade räntan för underliggande krediter
nu skall anpassas till en räntenivå, som ligger väsentligt högre än den
som har varit rådande under senaste kvartssekel och under hela den tid, då
den aktiva bostadspolitiken här i landet har byggts upp. Utan alt här ingå på
en diskussion av vare sig de i vissa hänseenden annorlunda beskaffade
problem, som ställes för bostadspolitiken vid en varaktig höjning av räntenivån,
jämfört med dem vid en byggnadskostnadsstegring, eller allmänt
räntepolitiska spörsmål vill styrelsen i detta sammanhang hävda angelägenheten
av eu successiv anpassning i tillräckligt långsam takt för att byggnadsindustrins
förmåga att tillgodogöra sig tekniska och organisatoriska
rationaliseringsmöjligheter skall kunna utnyttjas till bevarande av hyresnivån.
Bostadsslyrelsen framhåller vidare, att beräkningar utförda inom styrelsens
hyrå för tekniskt ekonomiska utredningar synes ge vid handen, att ralionaliseringstakten
inom bostadsbyggandet under åren 1950—1955 har
uppgått till 2 å 3 procent per år. Styrelsen finner ingen anledning att räkna
med att rationaliseringstakten skulle komma att minska under följande år;
ges bostadsbyggandet förutsättningar för en långsiktig planering och jämnt
produktionsförlopp finner styrelsen att en påskyndad rationaliseringsutveckling
icke är utesluten. Enligt styrelsens mening vore under sådana förhållanden
en brysk försämring av bostadsbyggandets ekonomiska villkor
en oklok och utvecklingshämmande åtgärd.
HSB befarar, att en avveckling av de generella subventionerna i den takt
och den omfattning som utredningen förordat kommer att hämma bostadsproduktionen
och ogynnsamt påverka produktionens inriktning på lägenhetskategorier.
I denna fråga anför organisationen bl. a. följande.
Uppenbarligen innebär förslaget om hyreshöjning på 18—24 % en
betydande risk för att efterfrågan på lägenhetstyper ändrar karaktär och i
anslutning till detta ändras även nyproduktionen med avseende på lägenhetstyper.
Enligt Riksförbundets mening vore en dylik utveckling med hänsyn
till att bostaden skall göra tjänst under kanske minst en mansålder ytterst
olycklig, särskilt med tanke på att levnadsstandarden och därmed även
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957
bostadsstandarden i framtiden förmodligen kommer att fortsätta att stiga
med kanske nära nog oförändrad stegringstakt. Med tanke på att ■vårt nuvarande
bostadsbestånd i tätorterna dessutom till ca 70 % torde bestå av smålägenheter
om högst 2 r. o. k. (varav ca 40 % består av lägenheter om max.
1 r. o. k.) måste i dagens läge en relativt ökad produktion av smålägenheter,
mindre än 3 r. o. k. framstå som en uppenbar felinvestering, som av den
anledningen självfallet ej kan rekommenderas ur samhällsekonomisk synpunkt.
Farhågor att en avveckling av de generella subventionerna i den omfattning
och den takt utredningen förutsatt kan komma att verka störande på
bostadsproduktionen kommer till uttryck även i de yttranden, som avgivits
av fullmäktige, drätselkammare och kommunalnämnder i flera kommuner
samt vissa länsbostadsnämnder. Stadsfullmäktige i Malmö betonar angelägenheten
av att den av utredningen förordade omfördelningen av statens
stöd åt bostadsförsörjningen med hänsyn till den framför allt i de större
städerna rådande bostadsbristen icke genomföres på sådant sätt och i sådan
utsträckning, att det kan verka hämmande på bostadsproduktionen.
Stadsfullmäktige i Norrköping anser, att ett genomförande i dess helhet
av utredningens förslag skulle skjuta stadens möjligheter att åstadkomma
drägliga bostadsförhållanden för sina invånare ytterligare på framtiden.
Stadens bostadsbestånd och dess invånares inkomstförhållanden skulle här
kunna samverka till ett konserverande av de dåliga och små bostadslägenheterna
och försvåra de ansträngningar mot större lägenhetstyper som
måste fortsätta om inte utvecklingen skall helt snedvridas och felinvesteringar
göras.
Stadsfullmäktige i Borås ställer sig bestämt avvisande till utredningens
tidsschema för subventionsavvecklingen och framhåller bland annat, att
genomförandet av utredningens förslag skulle kunna komma att verka
hämmande speciellt på enskilda initiativ till bostadsproduktion.
Kommunalfullmäktige i Tenhult anser, att en avveckling i alltför snabb
takt av de generella subventionerna kan få förödande verkan för en landskommun,
som för sin bostadsförsörjning i huvudsak är hänvisad till egnahemsbyggande.
Kommunalfullmäktige tillägger, att för en landskommun,
där flerfamiljshusbyggandet begränsats till ett fåtal enskilda fastighetsägare,
den samlade verkan av de olika åtgärder som utredningen föreslår
torde bli fullständig stagnation, då det gäller nybyggnad av flerfamiljshus.
Kommunalnämnden i Gällivare anför, att för övre Norrlands del och
framför allt för dess inland det statliga stödet till bostadsförsörjningen icke
bör minska utan tvärtom öka.
Drätselkammaren i Luleå anser, att bostadskostnadernas anpassning efter
Iöne- och prisutvecklingen i övrigt måste ske betydligt smidigare än utredningen
föreslagit, därest inte situationen på hyresmarknaden skall bli rent
katastrofal. Enligt kammarens mening bör man inte heller bortse från att en
avveckling av stödet åt hyresgästerna i redan uppförda hus enligt så hårda
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
regler som utredningen föreslagit skulle utsätta de enskilda byggherrarnas
och hyresgästernas förtroende till statsmakterna för en synnerligen allvarlig
påfrestning.
Länsbostadsnämnden i Älvsborgs län anser, att det måste beaktas att den
genomsnittliga inkomsten inom vissa delar av landet fortfarande är så låg,
att även en begränsad höjning av hyran kommer att innebära minskad
efterfrågan. Nämnden befarar, att den genom de ortsdifferentierade subventionernas
slopande höjda hyran åtminstone i de mindre orterna kan
skapa en sådan situation att det allmänna tvingas inlösa fastigheter och
därigenom riskerar att åsamkas förluster.
De sociala olägenheterna av en alltför snabb hyresstegring betonas även
i yttranden av Folkpartiets kvinnoförbund och Socialdemokratiska kvinnoförbundet.
Folkpartiets kvinnoförbund uttrycker sålunda farhågor att ett
genomförande av förslagen skall leda till alltför stora och plötsliga hyreshöjningar,
så att hyresgästerna inte hinner anpassa sin ekonomi därefter.
Förbundet föreslår en mjukare övergång till en högre hyresnivå. Även Socialdemokratiska
kvinnoförbundet ifrågasätter om det är socialt försvarbart
att genomföra omläggningen i den föreslagna takten. I likhet med ett
stort antal andra remissinstanser befarar förbundet likaså att ett genomförande
av subventionsavvecklingen i den av utredningen föreslagna takten
kan komma att påverka kommande löneförhandlingar och därmed bli ogynnsamt
för den fortsatta ekonomiska utvecklingen.
Landsorganisationen finner det vara nödvändigt att vid avvecklingen av
de generella subventionerna gå ytterst försiktigt fram, så att individuella fall
av mera betydande standardförsämring förebygges, samtidigt som stödet till
de i bostadshänseende sämst ställda kan förbättras. Enligt organisationens
mening fordras det längre tid för genomförandet av subventionsavvecklingen
än två år — måhända det dubbla. Huvudsynpunkten vid subventionsavvecklingen
bör vara, att den årliga bostadskostnadsstegringen inte bör
göras avsevärt större än under de senaste åren och att byggnadsföretagen
får tid att anpassa sig efter förändringarna. Första etappen bör genomföras
fr. o. in. 1958 eller — om prisstegring till följd av den internationella utvecklingen
anses lägga hinder i vägen — snarast möjligt därefter. Räntestegringen
bör förverkligas successivt, dels såtillvida att man nu binder sig
för en höjning av bostadslånens räntor endast från 3 till 3,5 procent och företar
en omprövning av de allmänna ränteutsikterna sedan 3,5 procentsnivån
nåtts över hela linjen. Finns det då skäl att bedöma ränteutsikterna på samma
sätt som nu, fortsättes uppjusteringen tills 4-procentsnivån nåtts, varefter
räntefrågan för bostadsområdet får prövas om på nytt.
Förändringar i bostadskostnaderna och därav betingade förändringar i
hyresregleringen bör enligt Landsorganisationens mening inträda vid kalenderårsskiftena
med hänsyn till eventuella fackliga kompensationsförhandlingar.
Organisationen erinrar om, att en bostadskostnadsstegring med i
39
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
genomsnitt 10 procent enligt tidigare beräkningar medför endast ca 1 procents
ökning av konsumentprisindex.
I några yttranden bl. a. av fullmäktige i vissa kommuner understrykes
särskilt riskerna för att en avveckling av de generella subventionerna på
det sätt utredningen föreslagit skall medföra en ytterligare splittring av
hyres- och bostadskostnadsnivån. Synpunkter av detta slag framkommer
sålunda bl. a. i yttranden av stadsfullmäktige i Borlänge, Stockholm, Göteborg
och Karlskoga samt kommunalfullmäktige i Sollentuna. Stadsfullmäktige
i Stockholm förordar sålunda en sådan justering av räntegarantin i
fråga om 1940-talshusen, att hyrorna där kommer att stiga med ungefär
3 kr/m2. Med hänsyn till att hyrorna i 1950-talshusen redan nu är högre
än i 1940-talets kan fullmäktige icke tillstyrka någon större hyreshöjning
beträffande förstnämnda hus. Fullmäktige förklarar sig därför icke kunna
tillstyrka någon ändring i fråga om räntegarantin beträffande dessa hus.
Stadsfullmäktige i Göteborg betonar, att avvecklingen av de generella subventionerna
i görligaste mån bör göras på sådant sätt, att förändringarna ej
resulterar i att väsentligt olika hyresnivåer uppstår för olika årgångar av
statsbelånade hus. Stadsfullmäktige i Borlänge liksom kommunalfullmäktige
i Sollentuna anser, att en rimligare verkan av subventionsavvecklingen
skulle ernås, om räntegarantin avvecklades endast för hus uppförda under
1940-talet, medan man för 1950-talets hus nöjde sig med att genomföra
ulredningens förslag om återkrav av tilläggslån och för nyproduktionen
endast genomförde de föreslagna ändrade amorteringsvillkoren för tertiärlån.
Stadsfullmäktige i Karlskoga framhåller, att skillnaden i hyresläget
mellan äldre fastigheter uppförda utan statliga lån och hus uppförda med
statliga lån i viss mån överbryggats genom beviljande av generella hyreshöjningar
för de äldre fastigheterna. Den ökning av hyrorna i statligt
belånade hus som utredningen föreslår kommer, framhåller stadsfullmäktige,
ånyo att skapa ett dylikt svalg i hyreshänseende, som statsmakterna
under de senaste åren velat eliminera. Om de av utredningen föreslagna
hyreshöjningarna med tiden skulle framtvinga avsevärda generella hyreshöjningar
även i äldre icke statligt belånade hus synes avsevärda olägenheter
uppkomma i städer med betydande äldre bebyggelse, där sanering av större
stadspartier är aktuell.
Problemet att undvika splittring av hyresnivån har diskuterats även i
yttranden av konjunkturinstitutet, fullmäktige i riksgäldskontoret, bankoch
fondinspektionen, Landsorganisationen, TCO, Näringslivets byggnadsdelegation,
statens hyresråd, HSB, Hyresgästernas riksförbund samt länsstyrelserna
i Älvsborgs och Örebro län.
Konjunkturinstitutet finner det otillfredsställande att utredningen inte
närmare preciserat utformningen av en hyreshöjning för äldre lägenheter
och inte visat i vilken mån den av utredningens förslag faktiskt följande
ökade hyressplittringen går att motverka. Vid den omprövning av bostadspo
-
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957
litiken som institutet finner påkallad — och för vilken en snabb förbättring
av förhållandet mellan tillgång och efterfrågan måste vara den centrala
riktpunkten — kan det enligt institutets mening mycket väl komma att visa
sig, att inte en sänkning utan en ökning av de generella subventionerna kan
vara önskvärd för att utjämna hyressplittringen. Institutet framhåller i detta
sammanhang också, att starka skäl föreligger att till förnyad prövning uppta
den av 1951 års bostadsutredning framförda tanken på en hyresskatt. Ej
heller fullmäktige i riksgäldskontoret finner det tillräckligt klarlagt i vilken
utsträckning och på vad sätt det efter ett genomförande av utredningens
förslag skall bli möjligt att undvika splittring av hyresnivån. Fullmäktige
finner det vara av vikt, att frågan om en utjämning av hyresnivåerna
närmare utredes. Liknande synpunkter framföres av bank- och fondinspektionen,
som hävdar, att paritetsproblemet, om byggnadskostnadsutvecklingen
under den närmaste tiden skulle bli ogynnsam, kan få sådan tillspetsning
att särskilda åtgärder i syfte att utjämna hyrorna kan te sig motiverade.
Hyreshöjningar i det äldre fastighetsbeståndet i syfte att tillgodose
eftersatta reparationsbehov kan därvid visa sig otillräckliga. Enligt inspektionens
mening bör dock en avgift på de äldre lägenheterna därvid icke utgöra
det enda alternativet.
Landsorganisationen konstaterar, att det redan för närvarande föreligger
en viss splittring av hyresnivån. Den aktuella omfattningen av denna hyressplittring
kan inte fastställas i detalj, men bör inte överdrivas. Hyressplittringen
kan emellertid väntas öka såtillvida, att bostadskostnaderna i framdeles
tillkommande fastigheter kommer att stiga oavsett utredningens rekommendationer
— bl. a. till följd av redan inträffad byggnadskostnadsstegring.
En väsentligt lägre hyresnivå i 1930-talets och många tidigare uppförda
hus i förhallande till hyran för jämförliga lägenheter i nvare fastigheter
skulle i en del fall innebära en klar orättvisa mot de unga familjer,
som är bosatta i det nyare lägenhetsbeståndet. Enligt Landsorganisationens
mening måste den ökade hyressplittring, som troligen uppkommer om
bostadspolitiska utredningens förslag genomföres, motverkas genom att
boendekostnaderna i äldre fastigheter höjes på annat sätt än genom en
hyresstegring. Ett sådant arrangemang skulle dessutom göra innehav av
äldre fastigheter mindre fördelaktigt och därför driva på den länge eftersatta
saneringen av bostadsbeståndet, under det att en hyresstegring tvärtom
skulle förbättra äldre fastigheters räntabilitet och därmed ytterligare fördröja
saneringen.
Enligt Landsorganisationens mening bör principerna för förekommande
av en hyressplittring snabbutredas, så att de första åtgärderna skall kunna
genomföras samtidigt som minskningen av de generella subventionerna påbörjas.
Ett liknande yrkande framställes av TCO.
Näringslivets byggnadsdelegation understryker utredningens uttalande
om angelägenheten av att hyrorna för äldre fastigheter justeras uppåt, så att
41
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
eftersatta reparationsbeliov kan tillgodoses. Delegationen finner en friare
hyressättning påkallad även ur marknadsmässiga synpunkter och framhåller
vikten av att hyresnivån differentieras med hänsyn till konsumenternas
önskemål beträffande läge, ålder, standard och belägenhet. Genom
en sådan hyresdifferentiering erhålles också en önskvärd större rörlighet
hland bostadskonsumenterna, en rimligare avvägning mellan hyresnivån för
möblerade och omöblerade rum och lägenheter samt ett utbud på de nu i icke
obetydlig utsträckning »hamstrade» lägenheterna.
Enligt delegationens mening aktualiserar utredningens förslag än mer en
höjning av hyrorna i äldre fastigheter med hänsyn till den ännu starkare
hyresspliltring som eljest skulle uppstå. Delegationen framhåller i detta
sammanhang, att en stor del av de väsentliga olägenheterna på bostadsförsörjningens
område skulle kunna elimineras om hyresregleringen avvecklades
i snabbare takt och efter grunder, som ej i varje särskilt fall påverkades
av bedömningen hos skilda politiska organ. Delegationen finner det synnerligen
önskvärt att statsmakterna snarast utarbetar en plan för en successiv
total avveckling av hyresregleringen. Även statens hyresråd betonar angelägenheten
av att hyrorna i äldre fastigheter justeras uppåt. Hyresrådet
erinrar i detta sammanhang om att det i sin framställning den 20 juni 1956
med förslag om generell hyreshöjning för hyresåret den 1 oktober 1956—
den 1 oktober 1957 framhållit de hittills medgivna hyreshöjningarnas otillräcklighet
för täckande av reparationsbehovet. Enligt hyresrådets mening
bör det vidare övervägas om icke de nu tillämpade grunderna för medgivande
av generell hyreshöjning borde vidgas för möjliggörande av sådan
hyreshöjning i hyresutjämnande syfte.
Hyresgästernas riksförbund anser för sin del, att talet om den låga hyressättningen
i gamla hus måste avvisas. Förbundet hävdar vidare, att ett fullföljande
av utredningens förslag skulle innebära oskäliga vinster för fastighetsägarna.
Även HSB utgår från att utredningens mening är att hyrorna
oavsett kostnaderna skall tillåtas stiga i det gamla bostadsbeståndet.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att vid den hyreshöjning, som skulle
följa av subventionernas avveckling och som väl — på det ena eller andra
sättet — skulle komma att medföra hyreshöjningar även för äldre lägenheter,
hyresgästernas berättigade anspråk på reparationer skulle kunna tillgodoses
i en helt annan utsträckning än som f. n. sker. Härigenom skulle
denna hyreshöjnings inverkan på de verkliga hyrorna i betydande grad
minskas, då nu i stor utsträckning — i synnerhet vid omflyttning — hyresgästerna
får betala även nödvändiga reparationer. Länsstyrelsen i Örebro
län ifrågasätter ytterligare utredning angående möjligheterna att införa något
slags hyresclearing mellan gamla och nya hus. Länsstyrelsen föreslår,
att det upptages till prövning om man inte tills vidare bör införa eu kommunal
bostadsskatt avseende dels äldre hus med jämförelsevis låga hyror, dels
bostadslägenheter som i storlek överstiger en viss gräns i fråga om antal rum
42
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957
eller kvadratmeter golvyta. Intäkterna av denna skatt skulle användas för
att hålla hyrorna nere i nya hus med höga hyror.
Vad utredningen anfört beträffande syftet med statens stöd till
barnfamiljernas bostadsförsörjning har lämnats utan
erinran av det stora flertalet remissorgan.
Socialdemokratiska kvinnoförbundet redovisar dock en från utredningens
något avvikande principiell ståndpunkt, då förbundet framhåller att familjebostadshidragets
huvudsyfte icke enbart bör vara att tillförsäkra barnfamiljer
med låga inkomster en tillfredsställande bostadsstandard. Enligt
förbundets mening bör bidraget verka standardutjämnande även i något
högre inkomstskikt. Vidare hävdar TCO, att principen för familj ebostadsbidragen
bör vara, att de skall utgå utan inkomstprövning. Då nu enligt utredningens
förslag ettbarnsfamiljerna kan omfattas av systemet, är tidpunkten
enligt organisationens mening inne att samtidigt slopa inkomststrecken i
enlighet med den ursprungliga intentionen. En förnyad utredning rörande
utformingen av familjebostadsbidragssystemet bör sålunda enligt organisationens
mening komma till stånd.
Folkpartiets kvinnoförbund har i sitt yttrande särskilt framhållit de barnrika
familjernas problem. Förbundet ifrågasätter om inte en specialutredning
borde göras angående bostadsförhållandena för familjer med fyra eller
flera barn och de åtgärder som måste vidtagas för att påskynda lösandet
av deras bostadsproblem. Särskild uppmärksamhet bör enligt förbundets
mening ägnas uppgiften att snabbt skaffa fram rymliga bostäder åt de verkligt
barnrika familjerna, som ofta är mycket trångbodda.
Frågan om den statliga långivningens ersättande med ett k r e d i t g arantisystem
har berörts endast i ett fåtal yttranden. Fullmäktige i
riksbanken framhåller, att en sådan omläggning av bostadskreditgivningen
sannolikt blott skulle ge upphov till ytterligare problem inom kreditpolitiken.
Bank- och fondinspektionen erinrar om att den tidigare i olika sammanhang
uttalat sig till förmån för en övergång. För att de administrativa fördelarna
av ett kreditgarantisystem skall göra sig gällande är det enligt inspektionens
mening nödvändigt att jämka subventionsformerna och förenkla
sättet för utbetalning av subventionerna. Inspektionen finner det
för sin del sannolikt, att det skulle vara mest rationellt att garantilånen blev
helt fria från subventionsmoment och att subventionsbehovet tillgodosågs
i annan ordning. Inspektionen finner det ligga nära till hands, att den
nyligen tillsatta enmansutredningen rörande den statliga bostadslångivningens
administration uppmärksammar frågan. I likhet med utredningen
hävdar inspektionen i övrigt, att frågan om införandet av ett kreditgarantisystein
ånyo bör upptagas till prövning när läget på kreditmarknaden icke
utgör hinder. En reservant inom inspektionen, byråchefen Algott, förklarar,
att han finner det tvivelaktigt om kreditgarantisystemet innebär några admi
-
43
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
nistrativa fördelar jämfört med nuvarande system. Samma uppfattning kommer
till uttryck i yttrande av SABO.
Sparbanksinspektionen förklarar sig icke hysa någon från utredningens
avvikande mening i kreditgarantifrågan och hänvisar i övrigt till vad inspektionen
anfört härom i sitt yttrande över 1945 års bankkommittés betänkande
(SOU 1947: 86). Inspektionen understryker i detta sammanhang de svårigheter
som f. n. föreligger på kreditmarknaden och framhåller bl. a., att sparbankernas
tilltagande karaktär av hypoteksinstitutioner vad utlåningen beträffar
inte kan undgå att framkalla betänkligheter med hänsyn till inlåningens
kortfristiga beskaffenhet. Inspektionen framhåller vidare, att ett
definitivt ställningstagande till kreditgarantisystemet — under förutsättning
att situationen på kreditmarknaden vore gynnsam — ej kan ske utan
att villkoren för detsamma blivit närmare angivna.
Sparbanksföreningen instämmer i vad utredningen anfört om kreditgarantisystemet
och förklarar att i avvaktan på införandet av detta system förenklingar
i det nuvarande samarbetet mellan statliga och kommunala låneorgan
och bankerna bör genomföras.
Kommunalfullmäktige i Undersåker instämmer i vad herr Cassel i sitt
särskilda yttrande anfört beträffande kreditgarantisystemet. Kommunalfullmäktige
framhåller i övrigt angelägenheten av att det rent organisatoriska
arbetet på kapitalmarknaden blir så rationellt och samordnat som
möjligt. Tillgängliga kapitalresurser för bostadsbyggandet bör på något sätt
samordnas, så att inte sådana situationer inträder, att en lånesökande inte
kan utnyttja eljest beviljat statligt lån, därför att bottenlån inte kan erhållas
från de inom det aktuella området befintliga bankinstituten.
Departementschefen
Det är nu tjugufem år sedan bostadsfrågan i vårt land fick verklig aktualitet
som ett politiskt spörsmål. Dåvarande chefen för socialdepartementet
Gustav Möller tog år 1933 initiativet till en omfattande utredning av bostadsförhållandena
och av behovet av åtgärder från samhällets sida för att
tillförsäkra dem, som hade små ekonomiska resurser, en tillfredsställande
bostad. Som eu central fråga angavs att bereda flerbarnsfamiljerna en något
så när rymlig, modernt utrustad bostad. Några år senare aktualiserades frågan
om samhällets direkta stöd för anskaffande av lämpliga bostäder åt
åldringar. Härmed var grunden lagd till en bostadspolitik i vårt land i syfte
att mera allmänt och varaktigt höja bostadsstandarden.
Under det andra världskriget kom statens och kommunernas engagemang
i bostadsförsörjningen att utvidgas högst avsevärt. Efter krigsutbrottet nedgick
bostadsbyggandet kraftigt och efter någon tid botade bostadsbrist och
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
betydande hyresstegringar. Ären 1941 och 1942 vidtogs därför åtgärder i
syfte dels att förhindra av bostadsknapphet betingade hyresstegringar dels
att stimulera bostadsproduktionen. Hyresreglering infördes 1942. Statliga
lån och bidrag till bostadsbyggandet infördes och utvidgades åren 1941
och 1942.
Efter krigets slut verkställdes en översyn av bostadspolitiken. Den gav till
resultat att statliga lån på förmånliga villkor skulle ställas till bostadsbyggandets
förfogande även framöver. Lånevillkoren utformades så att produktion
av goda bostäder genom kommunala och kooperativa bostadsföretags
försorg stimulerades. Vidare föranledde översynen en utbyggnad av de år
1935 tillkomna bostadsbidragen till barnfamiljer.
Under de senaste tio åren har vissa smärre jämkningar vidtagits i låneoch
bidragsgivningen för bostadsändamål. Bostadsbidragen till barnfamiljerna
har fått allt större betydelse. Pensionärernas bostadsfråga har ytterligare
beaktats. Stödet åt nyproduktionen av bostäder har tid efter annan
jämkats främst beroende på förändringar i byggnadskostnader och räntor.
Den kraftiga kostnadsstegringen i samband med Koreakrisen föranledde
sålunda beslut om betydande kapitalsubventioner till nya hus. Avsikten
därmed var att förhindra i första hand att bostadsbyggandet bromsades
upp men också att stegringen av byggnadskostnaderna gav upphov till väsentliga
hyreshöjningar i hela bostadsbeståndet. Sedermera har dessa kapitalsubventioner
i form av räntefria stående lån såtillvida avvecklats som
subventionerna för hus, vilka färdigställes efter den 31 mars i år, icke blir
större än vad de var före Koreakrisen. Slutligen bör nämnas att den höjning
av räntenivån, som genomfördes i april 1955, medfört att de av staten för
primär- och sekundärlån i statsbelånade bostadshus garanterade räntorna
visserligen höjts något men också att de statliga räntesubventionerna ökat
kraftigt.
Bostadspolitiken har under och efter det andra världskriget givit mycket
betydelsefulla resultat. Produktionen av modernt utrustade, relativt rymliga
familjebostäder har haft långt större omfattning än under någon tidigare
period. Enbart under efterkrigsåren har tillkommit omkring 500 000
fullgott utrustade familjebostäder på minst två rum och kök. Hy ror och bostadskostnader
har visserligen stigit, men inte så mycket som övriga levnadskostnadcr
och avsevärt mindre än penninginkomsterna har stigit. På
grund härav har en god bostad, som ännu på 1930-talet i huvudsak var förbehållen
de välsituerade, kommit inom räckhåll för den alldeles övervägande
delen av familjerna. För familjer med minst två barn har genom
familjebostadsbidragen en snabb förbättring av bostadsstandarden kunnat
åstadkommas. På i huvudsak tio år har drygt hälften av vårt lands familjer
med minst två barn och normala eller relativt små inkomster kunnat flytta
in i nybyggda familjebostäder. Åldringarnas bostadsfråga har — som utvecklats
i proposition till årets riksdag om åldringsvården — avsevärt för
-
45
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957
bättrats dels genom tillkomsten av pensionärshem och pensionärsbostäder
dels genom utbyggnad av folkpensionerna.
Den förbättring av bostadsförhållandena för mycket stora grupper av
familjer, åldringar och andra, som har ägt rum under efterkrigstiden och
»om här endast har kunnat antydas, svarar väl mot de förhoppningar om
höjning av bostadsstandarden, som på vitt skilda håll hystes vid krigets slut.
Bostadspolitiken har varit framgångsrik. Man kan också konstatera att resultaten
står sig gott i förhållande till vad som presterats i vårt land under
tidigare skeden samt i andra länder. Men härav följer inte att allt är väl
beställt. Hur imponerande de uppnådda förbättringarna av bostadsförhållandena
än är, så kommer man vid en realistisk bedömning av det aktuella
läget på bostadsmarknaden fram till att ännu kvarstående brister i vår
bostadsförsörjning är stora och behovet av ytterligare förbättringar betydande.
Det finns ännu så mycket kvar av bostadsnöden, att bostadsfrågans
lösning alltjämt är en fråga på ganska lång sikt.
Utvecklingen av bostadsmarknaden under efterkrigstiden kännetecknas
sålunda inte endast av ett långt större tillskott av goda familjebostäder än
under någon tidigare period av samma längd utan också av en allmän, kraftig
ökning av efterfrågan på goda bostäder. Därmed har avslöjats vilka
ofantliga brister i vår bostadsförsörjning, som förelåg ännu i slutet av 1930-talet. Inte endast familjerna utan också ensamstående, såväl åldringar som
yngre, har ställt allt större krav i fråga om bättre bostadsförhållanden. Ett
flertal omständigheter har medverkat härtill. Den fulla sysselsättningen,
de starkt stigande realinkomsterna och sociala reformer har betytt mycket
vid sidan av de bostadspolitiska åtgärderna. Genom att bidra till ett relativt
förbilligande av bostäderna har bostadspolitiken mera allmänt drivit på
bostadsefterfrågan. De goda ekonomiska konjunkturerna har medverkat
till hög giftermålsfrekvens och stor inflyttning från landsbygden till städerna.
Den relativt betydande immigrationen under efterkrigstiden bör
också nämnas.
Den stora efterfrågan på bostäder, som nu föreligger, liksom tendenserna
till ytterligare stegring av efterfrågan kan alltså förklaras. Mera allmänt
sett är denna efterfrågan ett uttryck för den avsevärda förbättring i levnadsvillkoren
för det stora flertalet arbetare, tjänstemän och jordbrukare,
som den ekonomiska och sociala utvecklingen under efterkrigstiden har
skapat. Det finns inte heller anledning förvåna sig över alt denna ökade
efterfrågan på bostäder i långa stycken överstigit våra möjligheter att skaffa
fram nya bostäder och förbättra redan befintliga. Denna ökning har emellertid
fått betydande, icke önskvärda konsekvenser. Om efterfrågan på bostäder
överstiger tillgången, och alltså eu marknadsmässig brisl på bostäder
är för handen, skapas missförhållanden och uppkommer sociala problem
av mycket allvarlig natur. Familjer med barn slår utan egen lägenhet
och tvingas stundom bo splittrade. Den som erbjudes eu förmånligare an
-
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
ställning på annan ort, kan mången gång inte acceptera erbjudandet, därför
att en bostad inte kan anskaffas på den nya orten. Upplåtelse eller byte
av bostäder kommer i växande utsträckning att ske på otillbörliga villkor.
Det allvarliga problem, som vi står inför, kan därför beskrivas på följande
sätt. Ingen kan bestrida att den utbyggnad och förbättring av vårt bostadsbestånd,
som krävs för att alla anspråk på bättre bostad skall kunna tillgodoses,
kan åstadkommas först så småningom. Man måste med nödvändighet
räkna med en ganska lång tid, även om man anser utsikterna till en
betydande ökning av bostadsbyggandet goda. För att snabbt avveckla bostadsbristen
krävs emellertid att balans uppnås mellan tillgång och efterfrågan
på bostäder. Hur man skall åstadkomma en större bostadsproduktion
blir då under alla förhållanden en central fråga. Även om man på lång
sikt helt och fullt godtar alla föreliggande krav på bättre bostäder, måste
man emellertid, om man verkligen snabbt vill få bukt med bostadsbristen,
tillse att inte efterfrågan på bostäder fortsätter att öka i alltför snabb .lalct.
Att lösa bostadsfrågan genom att tillåta kraftiga hyresstegringar, som skär
ned den synliga efterfrågan på bostäder, kan enligt min mening icke rekommenderas.
Men den som kräver både att man genom bostadspolitiken
skall mera allmänt ytterligare driva på efterfrågan och att man skall snabbt
avveckla bostadsbristen begär helt enkelt för mycket. Man måste göra ett
val mellan att å ena sidan något hålla igen bostadsefterfrågans ökning för att
snabbt bli kvitt bostadsbristen, och alt å andra sidan för ganska lång tid
framöver ha kvar bristen med alla de svåra olägenheter som detta skulle
föra med sig.
Problemet är inte nytt eller för bostadsmarknaden speciellt. I ett samhälle
med full sysselsättning uppkommer helt naturligt tendenser till ökning
av konsumtionen i en sådan takt, att balansen mellan tillgång och efterfrågan
kan rubbas. Åtgärder i syfte att förhindra en alltför snabb ökning
av konsumtionen är därför motiverade på olika områden. Det bör också beaktas,
att en alltför stor efterfrågan på konsumtionsvaror försvårar eller förhindrar
genomförandet av en rad sådana viktiga investeringar inom näringslivet
och inom den offentliga sektorn, som utgör en förutsättning för
en ökad konsumtion och en höjd levnadsstandard på längre sikt.
De här anförda synpunkterna på bostadspolitiken under efterkrigstiden
och på utvecklingen av bostadsmarknad och bostadsstandard leder fram till
den uppfattningen, att de skilda bostadspolitiska åtgärderna tid efter annan
kan behöva omprövas och jämkningar i desamma behöva vidtagas. Statens
finansiella stöd åt bostadsbyggandet skall i första hand fylla uppgiften att
medverka till största möjliga bostadsproduktion. Bostadsbidragens uppgift
är att särskilt underlätta för barnfamiljer och åldringar att skaffa sig en
lämplig bostad. Den fråga man tid efter annan bör ställa blir då, huruvida
de bostadspolitiska åtgärderna på ett ändamålsenligt sätt fyller dessa upp
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 47
gifter eller om de till följd av den ekonomiska och sociala utvecklingen behöver
ändras.
Härmed har jag angivit bakgrunden till beslutet i december 1955 att tillkalla
särskilda sakkunniga för att verkställa en översyn av bostadspolitiken.
Såsom framgår av det föregående har de sakkunniga, som antagit benämningen
bostadspolitiska utredningen, i oktober 1956 avgivit ett betänkande
om riktlinjerna för den framtida bostadspolitiken över vilket numera utlåtande
avgivits av olika myndigheter och organisationer.
Utredningen understryker, att frågan om att skapa förutsättningar för ett
ökat bostadsbyggande är den centrala frågan i den bostadspolitiska debatten.
För att lösa den frågan måste, framhåller utredningen, i första hand
vidtas åtgärder av ekonomiskt-politisk natur men också åtgärder inom bostadspolitikens
ram i syfte att rationalisera och förbilliga bostadsbyggande
och bostadsförvaltning. Viktigt är vidare att underlätta bostadsbyggandets
kapitalförsörjning genom att åstadkomma ett ökat sparande inom bostadsförsörjningens
sektor av samhällsekonomien.
Vad angår förbilligandet av bostadsbyggandet understryker
utredningen betydelsen av att stat och kommun söker skapa förutsättningar
för en rationell planläggning på relativt lång sikt av bostadsproduktionen.
Vidare betonar utredningen att olika kommunala och statliga
organs handläggning av byggnad särenden måste samordnas. Såsom framgår
av det föregående har ett stort antal remissorgan särskilt framhållit
vikten av en långsiktig planering av bostadsbyggandet.
I den mån bostadsproduktionen kan förbilligas, vinnes inte endast lägre
hyror och bostadskostnader utan också utrymme för en ökning av bostadsbyggandet.
I detta sammanhang vill jag erinra om att från samhällets sida
under de senaste åren vidtagits en rad åtgärder i syfte att främja ett effektivare
och billigare byggande. År 1953 inrättades statens nämnd för byggnadsforskning,
som gavs betydande ekonomiska resurser. Redan året innan
hade tillskapats en statlig lånefond för att understödja anskaffandet av
moderna byggnadsmaskiner, kranar m. m. Från den 1 januari 1956 genomfördes
i fråga om statligt belånade bostadshus en maximering av belåningsvärdena.
Avsikten därmed var att pressa ned byggnadskostnaderna eller
förhindra en ytterligare uppdrivning av dem. I slutet av förra året genomfördes
en betydande förenkling av handläggningen av statliga bostadslåneärenden.
Samtidigt tillkallades en utredningsman med uppgift att undersöka
i vad mån ytterligare förenklingar i långivningen kan göras. Den statliga
regleringen av igångsättningen av bostadsbyggnadsföretag har undan
för undan förenklats.
Delade meningar gör sig ibland gällande i frågan huruvida bostadsbyggandet
bedrives effektivt och rationellt. Man gör jämförelser med den egentliga
industrin, som på grund av internationell konkurrens anses vara
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
tvungen att på ett helt annat sätt än byggnadsindustrin satsa på forskning
och rationaliseringsarbete. Enligt min mening har en dylik jämförelse föga
värde, överhuvudtaget framstår det som tämligen meningslöst att diskutera,
i vad mån byggnadsindustrin hittills motsvarat rimliga krav i fråga
om rationalisering och produktivitetsförbättring. Viktigt är att i stället
konstatera, att under senare år en rad initiativ tagits i fråga om forskning
och rationaliseringsarbete på byggnadsområdet. Dessa initiativ har ännu
inte hunnit ge mera påtagliga resultat, men mycket talar för att under de
närmaste åren betydande framsteg kan komma att redovisas. Det råder ett
allmänt intresse för att genom omsorgsfull planering, nya byggnadsmetoder
och nya byggnadsmaterial pressa ned byggnadskostnaderna.
Vad särskilt angår det på många håll starkt framhävda önskemålet om
en mera långsiktig bedömning av bostadsbyggandets storlek vill jag framhålla,
att det i ett samhälle med full sysselsättning och mycket stora investeringsbehov
på en rad områden knappast är möjligt eller ens rimligt att
utarbeta och fastställa definitiva planer för bostadsbyggandets storlek och
fördelning på olika orter under en längre följd av år. Man kan inte bortse
från att sådana förändringar i samhällsekonomien kan inträffa tid efter
annan, som gör det nödvändigt att överväga ändringar i bostadsbyggandets
storlek. På samma sätt kan för en enskild ort — då t. ex. en utbyggnad av
en industri eller startandet av en ny industri aktualiseras — bedömningen
av bostadsbyggandet på orten bli en annan än tidigare.
Mera allmänt sett måste programmet för bostadsbyggandet under de närmaste
åren vara att såvitt möjligt successivt öka tillskottet av lägenheter.
Understundom görs gällande — vilket också framgår av vissa yttranden
över bostadspolitiska utredningens betänkande — att den statliga regleringen
av bostadsbyggandet har varit ryckig. Byggnadsföretagarnas möjligheter
att rationellt planera och genomföra byggnadsprojekt skulle härigenom
ha försvårats. I anledning härav vill jag erinra om att från 1951
till 1954 en successiv ökning av bostadsbyggandet skett. Produktionen steg
från ca 40 000 lägenheter år 1951 till närmare 60 000 lägenheter år 1954.
Under såväl 1955 som 1956 har bostadsbyggandet bibehållits vid den år
1954 uppnådda nivån. Bostadsbyggandet har med andra ord stabiliserats vid
en nivå strax under 60 000 lägenheter per år. Om man ser framåt bör kommunernas
och byggnadsföretagarnas planering av nya projekt ske med utgångspunkt
från ett bostadsbyggande av denna omfattning men med beaktande
av att strävan är att successivt, i den mån praktiska möjligheter
därtill yppar sig, öka produktionen.
Om man således inte rimligen kan begära en ytterligare precisering av
den allmänna bedömningen av bostadsbyggandets storlek på längre sikt
föreligger det, som också bostadspolitiska utredningen starkt understrukit,
ett behov av samordning av skilda kommunala och statliga organs handläggning
av byggnadsärenden. Ett kontinuerligt samråd mellan olika myn
-
49
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 är 1957
digheter och byggnadsföretagarnas organisationer bör äga rum. Jag har för
avsikt att taga initiativ till ett sådant samråd.
Bostadspolitiska utredningen anser, att ett målsparande för b ostadsanskaffning
är väl värt att uppmuntras av det allmänna. Då
det gäller att finna lämpliga former för detta sparande bör fältet enligt utredningen
i varje fall till en början lämnas fritt för enskildas, organisationers
och kommuners initiativ och uppfinningsrikedom. Ett flertal remissorgan
har ställt sig positiva till ett målsparande för bostadsanskaffning,
bl. a. bostadsstyrelsen, fullmäktige i riksbanken, sparbanksföreningen och
HSB. Vissa remissorgan har tillstyrkt att konkreta sparstimulerande åtgärder
vidtages. Andra har ställt sig tveksamma eller kritiska till tanken att
stimulera sparandet genom att ge den som systematiskt sparar förtur till
en bostad.
Ett målsparande för bostadsanskaffning bör enligt min mening uppmuntras.
Inte minst betydelsefullt är, att ungdomen deltager i ett dylikt
sparande. Att spara till en bostad — det må vara fråga om ett egethem eller
en bostadsrättslägenhet —- är ingen ny tanke. Såväl egnahemsbyggandet
som den kooperativa byggnadsverksamheten har stor omfattning, och årligen
sätter enskilda in stora belopp i sådana bostadsfastigheter. Jag har
inte blivit övertygad om det lämpliga i att nu genom åtgärder från statens
sida försöka binda bostadssparandets former. Behov torde inte föreligga
att genom rekommendationer i konkret form stimulera sparandet. Jag delar
alltså bostadspolitiska utredningens uppfattning att man i varje fall till en
början bör låta olika initiativ fritt växa fram. Erfarenheten får utvisa om
ingripanden i stimulerande och reglerande syfte från statens sida kan
behövas.
Bostadspolitiska utredningen anser, att generella subventioner
i huvudsak kan undvaras och att en relativt snabb minskning av desamma
bör kunna genomföras. Utredningen hävdar emellertid att behov alltjämt
föreligger dels av en kapitalsubvention till småhus dels av ett skydd mot
tillfälligt höga räntor.
Till stöd för sin ståndpunkt i subventionsfrågan anför utredningen i
första hand, att förhållandet mellan bostadskostnader och inkomster betydligt
förbättrats under efterkrigstiden. Det anses därför, att stora grupper
av hushåll med ordinära inkomster bör kunna efterfråga moderna lägenheter
av godtagbar standard, även om en hyreshöjning åstadkommes genom
att de generella subventioner, som nu utgår, i huvudsak avvecklas. Utredningen
anser inte heller att eu avveckling av de generella subventionerna
bör hindras av intresset att främja en ostörd bostadsproduktion och att upprätthålla
en såvitt möjligt enhetlig hyresnivå för lägenheter av likvärdig
beskaffenhet.
Det stora flertalet remissorgan har godtagit utredningens ståndpunkt beträffande
önskvärdheten av att avveckla de generella subventionerna. Vad
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. nr 100
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957
gäller den takt, i vilken en avveckling av subventionerna lämpligen bör ske,
har ett stort antal remissorgan ansett att försiktighet bör iakttagas. Såsom
skäl för att avvecklingen bör ske i långsammare takt än utredningen förordat
anföres främst risken för att bostadsproduktionen hämmas. Man befarar
också att resultatet av en snabb avveckling skulle bli en relativt ökad
produktion av lägenheter om högst två rum och kök. Uttalanden av denna
innebörd har gjorts bl. a. av bostadsstyrelsen, HSB och vissa kommuner.
Andra remissorgan, bland vilka märkes konjunkturinstitutet, statens hyresråd,
Landsorganisationen och TCO, påtalar särskilt de risker för en splittring
i hyresnivån, som en snabb avveckling av subventionerna skulle
innebära.
I detta sammanhang anser jag det angeläget understryka, att bostadspolitiken
i vårt land utformats utan tanke på att generella subventioner skulle
tillgripas såsom en permanent åtgärd i syfte att reducera bostadskostnaderna.
Bostadspolitiska utredningens ståndpunkt i denna fråga överensstämmer
sålunda med den som dåvarande chefen för socialdepartementet
gav uttryck åt, då det bostadspolitiska programmet år 1947 förelädes riksdagen.
En nödvändig förutsättning för alt bostadsbidrag skulle kunna förordas
ansågs vara, att det visats att bostadskostnaderna var så höga att de
boende inte rimligen kunde bestrida dessa kostnader utan hjälp från det
allmänna. Man kom därför vid prövningen av subventionsfrågan år 1947
fram till att generella subventioner icke borde utgöra ett permanent inslag
i bostadspolitiken.
Såsom bostadspolitiska utredningen påvisat har bostadskostnaderna sedan
krigets slut relativt sett sjunkit avsevärt. Dessa kostnader har sålunda stigit
mycket mindre än penninginkomsterna. Att använda generella subventioner
såsom ett bestående eller varaktigt led i bostadspolitiken framstår fördenskull
som opåkallat. En dylik ordning skulle, som bl. a. länsstyrelsen
i Östergötlands län framhållit, betyda att levnadsnivån för det stora flertalet
arbetsföra i vårt land bedömes vara så låg, att bostadskostnaderna
mera allmänt måste reduceras för att folk skall kunna bo tillfredsställande.
Den som accepterar en dylik bedömning gör sig otvivelaktigt en vrångbild
av de nuvarande levnadsförhållandena i vårt land. Bostadsfrågans lösning
är alltså inte nu — liksom den ej heller tidigare har varit det — beroende
av ett genom subventioner åstadkommet allmänt förbilligande av bostadskostnaderna.
Jag kan därför godtaga bostadspolitiska utredningens uppfattning, som
delas av det övervägande antalet remissorgan, nämligen att de generella
subventionerna i huvudsak kan undvaras. Liksom utredningen anser jag
dock att tills vidare en viss subvention bör utgå till småhus. Vidare bör
skydd finnas mot tillfälligt höga räntor. Jag finner det angeläget understryka
betydelsen av detta skydd, som, även om man så småningom på grund
av en ytterligare förbättring av förhållandet mellan bostadskostnader och
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957
51
inkomster finner varje form av generell subvention obehövlig, ändock bör
bibehållas för att garantera stabilitet i fastighetsförvaltningen.
Härefter övergår jag till frågan om den takt i vilken nuvarande generella
subventioner bör avvecklas. Jag vill då först erinra om att subventionerna
är av två slag: kapitalsubventioner och räntesubventioner. Syftet med kapitalsubventionerna
har i första hand varit att överbrygga de svårigheter bostadsbyggandet
eljest skulle kunna råka in i vid en tillfällig, mera betydande
stegring av byggnadskostnaderna. En dylik kostnadsstegring drabbar självfallet
endast de hus, som uppföres till de högre kostnaderna. Om kostnadsstegringen
är tillfällig, kommer enbart de hus, som uppförs till de högre
kostnaderna, att bli särskilt dyra. Häri ligger såväl risken för en dämpning
av bostadsbyggandet som motivet för tillgripande av kapitalsubventioner
i ett läge, kännetecknat av stigande byggnadskostnader.
Såsom framgår av det föregående har kapitalsubventionerna f. n. en tämligen
ringa betydelse utom i fråga om småhus.
Räntesubventionernas uppgift är en helt annan än kapitalsubventionernas.
Förändringar i ränteläget påverkar de årliga omkostnaderna för alla hus,
låt vara att förändringarna inte omedelbart slår igenom över hela linjen. I
den mån en fastighet är finansierad med räntebundna lån, fördröjes sålunda
verkan av en höjning eller sänkning av räntenivån längre eller kortare tid
beroende på när lånen löper ut eller kan sägas upp. Ett av staten tillhandahållet
skydd mot tillfälliga ränteförändringar är motiverat av att även relativt
små ändringar i räntesatserna ger betydande utslag på hyrorna. Man
kan sålunda beräkna, att en höjning av räntan med 1 procent omedelbart
ökar hyran med i genomsnitt 10 procent. Den höjning av räntorna för inteckningslån
med drygt 1 procent, som inträffade i april 1055, har hittills föranlett
en ökning av hyrorna i privatfinansierade bostadshus med nära 10 procent.
För statsbelånade hus, som tillkommit under åren 1941—50, har
fr. o. in. den 1 oktober 1955 hyrorna höjts med 5 procent på grund av en
höjning av den av staten i fråga om primär- och sekundärlån »garanterade»
räntan med 0,5 procent. För statsbelånade hus, som tillkommit efter år
1950, har räntestegringen på grund av oförändrade garantiräntor icke föranlett
någon hyreshöjning.
Om man nu — på det sätt som bostadspolitiska utredningen förordar —
minskar statens räntesubventioner genom en allmän höjning av de »garanterade»
räntorna och alltså låter statsbelånade fastigheter bära en ökad del
av räntestegringen, betyder detta visserligen, att huvuddelen av de sedan
1941 tillkomna bostäderna blir relativt sett dyrare. Härav följer dock inte
att det skapas eu hyressplitlring, som aktualiserar frågan om eu hyreshöjning
för tidigare tillkomna hus. Såsom nyss nämndes har för de tidigare
byggda husen på grund av räntestegringen redan medgivits en hyresökning
på nära 10 procent. Vad frågan nu gäller är huruvida och i vad mån den
redan påbörjade anpassningen av hyror och bostadskostnader till en något
52
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957
högre räntenivå bör fortsätta. Det är alltså inte fråga om en isolerad höjning
av räntor och hyror i de nyaste husen. Med anledning av vad några
remissorgan har anfört beträffande nödvändigheten av att undvika hyressplittring
vill jag understryka, att jag finner det helt obefogat att uppställa
som ett villkor för godtagande av förslaget om höjning av de »garanterade»
räntesatserna för statsbelånade bostadshus, att en däremot svarande höjning
av hyrorna åvägabringas i äldre hus. Liksom hittills bör hyrorna i
äldre hus få höjas endast om det visas, att fastighetsomkostnaderna för
dessa hus har stigit.
En relativt snabb avveckling av de generella subventionerna aktualiserar
därför enligt min mening inte några särskilda åtgärder för en utjämning av
hyresnivån. Inte heller har jag blivit övertygad om att det finns risker för
rubbningar i bostadsproduktionen eller för en återgång till en stor produktion
av smålägenheter. Uppgifter som lämnats av bostadspolitiska utredningen
och vitsordats av bl. a. bostadsstyrelsen visar, att efterfrågan på moderna,
relativt rymliga bostäder har tenderat att oavbrutet öka. En höjning av
hyrorna i statsbelånade hus av den storlek, som det nu kan bli fråga om,
torde visserligen något dämpa den takt i vilken kraven på bättre bostäder
stiger men det behöver inte befaras att den skär ner efterfrågan.
Farhågor som anförts för störningar i bostadsproduktionen, för sänkt
bostadsstandard och för hyressplittring bör alltså inte tillmätas betydelse i
detta sammanhang. Emellertid talar andra skäl av allmän natur för att
förändringar i låne- och bidragsvillkoren inte genomföres brådstörtat. Såsom
Landsorganisationen framhållit bör man förebygga individuella fall av
mera betydande standardförsämring. På sätt som jag kommer att närmare
utveckla i det följande vill jag därför förorda en något långsammare takt i
avvecklingen av de generella subventionerna än utredningen föreslagit.
Bostadspolitiska utredningens principiella synpunkter på bostadsrabatterna
har i allt väsentligt godtagits av remissorganen. Bidrag till
familjer och ensamstående med ett minderårigt barn anses sålunda böra
införas. Även förslaget om ökat stöd åt familjer med minst två minderåriga
barn tillstyrkes.
Den positiva inställning till ett vidgat bostadspolitiskt stöd åt barnfamiljerna,
som sålunda har kommit till uttryck, finner jag glädjande. Under
överskådlig tid förblir uppgiften att bereda barnfamiljerna rymliga familjebostäder
av god klass en huvuduppgift för bostadspolitiken. Resultatet av
bidragsgivningen har — som jag inledningsvis antytt — varit enbart goda.
En snabb förbättring av ett mycket stort antal barnfamiljers bostadsförhållanden
har skett.
Under senare tid har emellertid åtgärder för att ytterligare förbättra barnfamiljernas
ekonomiska förhållanden aktualiserats. Bostadsbidragens storlek
bör bestämmas med tanke härpå. Tillika bör man hålla fast vid att bostadsbidraget
inte är av allmän natur utan är knutet till modernt utrustade
53
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
bostäder på minst två rum och kök. Bidragets uppgift är sålunda att helt
eller delvis täcka den högre kostnad, som modernt utrustade relativt rymliga
familjebostäder betingar i förhållande till mindre och enklare lägenheter.
I likhet med utredningen anser jag, att familjebostadsbidrag bör
kunna beviljas också familjer och ensamstående med ett barn och att de
bidrag, som nu utgår till familjer med minst två barn, bör höjas. I det följande
kommer jag att framlägga de förslag till ändringar i bostadsbidragen,
som i anledning härav framstår som påkallade.
Vad i detta sammanhang slutligen angår frågan om att införa ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet har jag övertygats av
de skäl för att inte nu ta ställning till frågan, som utredningen har anfört.
Jag anser således att statens finansiella stöd åt nyproduktionen av bostäder
alltjämt bör ha formen av lån.
Lån och bidrag till bostadshus
Gällande bestämmelser
Den statliga långivningen till ny- och ombyggnad av bostadshus regleras
genom dels kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 587) om tertiärlån och tillläggslån
för flerfamiljshus, dels ock kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 546)
om egnahemslån och förbättringslån.
Enligt kungörelsen om tertiärlån och tilläggslån för flerfamiljshus kan
tertiärlån beviljas för ny- eller ombyggnad av flerfamiljshus, medan tillläggslån
i regel endast beviljas för nybyggnad. Kommun eller allmännyttigt
bostadsföretag kan jämväl beviljas tertiärlån för förvärv av flerfamiljshus,
som uppförts med stöd av tertiärlån och tilläggslån. Ett allmänt villkor för
såväl tertiärlån som tilläggslån är, att låneobjektets våningsyta till minst
hälften upptages av bostadslägenheter.
Såsom villkor för egnahemslån till ny- eller ombyggnad av en- och tvåfamiljshus
gäller bl. a. vissa krav beträffande lägenhetens storlek och standard.
Vid nybyggnad av enfamiljshus får sålunda lägenhetens yta inte överstiga
125 kvm. Har huset inredningsbar vind skall lägenheten i bottenvåningen
omfatta minst två rum och kök, eljest skall lägenheten omfatta minst
tre rum och kök och ha en yta av minst 70 kvm. Huset skall vidare i regel
vara försett med vatten- och avloppsledningar och bostadslägenheten skall
förses med tillräckliga biutrymmen och tillfredsställande köksutrustning.
Som villkor för beviljande av egnahemslån till ny- eller ombyggnad av
tvåfamilj shus gäller, att åtminstone en av lägenheterna omfattar minst två
rum och kök. I övrigt gäller villkor beträffande husets standard motsvarande
dem för egnahemslån till enfamiljshus.
Samtliga här nämnda statslån beviljas endast under förutsättning att
lånesökanden iakttar de föreskrifter rörande byggnadsföretagets utförande
som det lånebeviljande organet meddelar samt att han vid uthyrning av
lägenhet icke uttager högre hyra än det lånebeviljande organet medger.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957
Tertiärlån utgår, då låntagaren är kommun eller allmännyttigt företag,
normalt med högst 30 procent av det avkastningsvärde det lånebeviljande
organet åsätter fastigheten. För kooperativt organiserade företag, som står
under betryggande kommunal kontroll, motsvarar lånet normalt högst 25
procent av avkastningsvärdet, och enskilda kan beviljas lån motsvarande
högst 15 eller i vissa fall 20 procent av avkastningsvärdet. Om låntagaren
icke lyckas i öppna marknaden erhålla primär- och sekundärlån till 70 procent
av avkastningsvärdet, kan dock tertiärlånet efter särskild prövning
»fördjupas», dvs. utgå med större belopp än här nämnts.
Innebörden av dessa bestämmelser om lånets storlek är, att normalt kommunala
och allmännyttiga bostadsföretag kan erhålla belåning till 100 procent
av fastighetens värde, kooperativa företag till 95 procent och enskilda
till 85, undantagsvis 90 procent.
Tertiär lånets ränta utgör 3 procent. För den del av lånet, som avser
andra lokaler än bostäder, är dock i fråga om lån, som beviljas fr. o. in. den
1 juli 1956, räntan 4 procent. Amorteringstiden är för hus av sten 40 år,
för hus av trä 30 år. Amortering sker med lika stora belopp årligen. Eftergift
i fråga om ränta och amortering å tertiärlån kan medgivas, därest låntagaren
nödgas erlägga högre ränta än 3 procent å primärlån och däremot
svarande ränta å sekundärlån. För hus som tillkommit före 1951 inedgives
dock ränteeftergift endast om primärlånets ränta överstiger i vissa fall 3,5
och eljest 4 procent. I fråga om lån, som beviljas fr. o. m. den 1 juli 1956, beviljas
icke eftergift för ränteutgifter, som avser andra lokaler än bostäder.
Tilläggslån (s. k. orlsdifferentierat lilläggslån) beviljas i fråga om byggnadsföretag,
som färdigställes tidigast den 1 april 1957, endast å orter som
inplacerats i någon av följande fyra ortsgrupper, där tilläggslån beviljas
med det kapitaliserade värdet av ett bidrag av i ortsgrupp 1: 40 öre per
kvm lägenhetsyta, grupp 2: 80 öre per kvm, grupp 3: 1 krona 20 öre per
kvm och ortsgrupp 4: 1 krona 60 öre per kvm lägenhetsyta. För hus som
färdigställts före den 1 april 1957 utgår därjämte tilläggslån, s. k. provisoriskt
tilläggslån, med belopp som motsvarar det kapitaliserade värdet av ett
bidrag av 1—4 kronor per kvm lägenhetsyta. Jämsides med tilläggslån utgår
regelmässigt ett kommunalt bidrag motsvarande 10 procent av tilläggslånets
belopp.
Egnahemslån beviljas normalt mot inteckningssäkerhet mellan 50 och
90 procent av fastighetens belåningsvärde. Även beträffande sådana lån
föreligger emellertid möjlighet till fördjupning, dvs. statslån kan erhållas
även till större belopp än som motsvarar 40 procent av belåningsvärdet.
Egnahemslånets ränta utgör 3 procent, dock är 4 000 kronor av lånet tills
vidare räntefritt och stående. För företag som färdigställts under tiden
1 april 1956—31 mars 1957 uppgår den räntefria stående delen till 6 000
kronor och för företag som färdigställts före den 1 april 1956 8 000 kronor.
Egnahemslånet skall amorteras, då fråga är om nybyggnad, på 25 år och
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957 55
beträffande ombyggnad på högst 25 år. Ränta och amortering erlägges med
en fast annuitet.
Eftergift i fråga om ränta och amortering å egnahemslånet kan medgivas,
därest låntagaren nödgas erlägga högre ränta än 3 procent för bottenlån.
För småhus, som tillkommit före 1951, utgör den »garanterade» räntan dock
3,5 eller 4 procent.
Genom beslut den 16 december 1955 och den 7 juni 1956 har Kungl. Maj :t
föreskrivit en maximering av belåningsvärdena för såväl flerfamiljshus som
småhus. Med belåningsvärde förstås i fråga om flerfamiljshus avkastningsvärdet
ökat med tilläggslån och därtill knutet kommunalt bidrag.
I fråga om flerfamiljshus påbörjade efter den 1 juli 1956 gäller sålunda,
att belåningsvärdet maximerats till 585 kronor per kvm bostadslägenhetsyta
samt, om huset inrymmer kommersiella lokaler, 900 och i vissa fall 300
kronor per kvm av dessa lokalers yta. Nämnda maximibelopp justeras uppåt
eller nedåt efter produktionskostnaderna på varje enskild ort och även med
hänsyn till vissa andra faktorer, såsom lägenheternas storlek, bostadsläget,
värmeisoleringen.
För en- och tvåfamiljshus har belåningsvärdet i fråga om byggnadsföretag
i Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län samt i
Stockholm och Göteborg med vissa grannkommuner fastställts till högst
50 000 kronor för enfamiljshus och lägenhet i rad- eller kedjehus samt till
högst 83 000 kronor för tvåfamiljshus. För övriga delar av landet är motsvarande
värden 45 000 resp. 75 000 kronor. Om lånesökanden är familjeförsörjare
med minst två barn under 16 år, kan belåningsvärdet höjas med
högst 5 000 kronor.
Lån- och bidragsgivningens hittillsvarande omfattning
Bostadspolitiska utredningen lämnar i sitt betänkande uppgifter om lånoch
bidragsgivningen för bostadshus fr. o. in. budgetåret 1948/49. I detta
sammanhang torde följande uppgifter få återges.
Tertiär- och tilläggslån. I följande tabell redovisas för budgetåren 1948/49
—1955/56 dels antalet lägenheter i de företag för vilka preliminärt beslut
om tertiär- och tilläggslån har meddelats, dels de disponerade beloppen, dels
ock de utbetalda lånebeloppen.
Uppgifterna om disponerade belopp avser nettoförändringar i medelsdispositionen
under resp. budgetår genom preliminära beslut, ändringar i
samband med slutligt beslut av tidigare fattade preliminära beslut samt
återtagande av lån. Vid redovisningen av de utbetalda beloppen bar hänsyn
inte tagits till de förskottsutbetalningar av tertiär- och tilläggslån, som i
varierande omfattning har skett sedan budgetåret 1951/52. De stora skillnaderna
mellan disponerade och utbetalda belopp betingas av att lång tid
förflyter från det medel disponeras för långivning intill dess lånen utbetalas.
56
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
Tertiär- och tilläggslångivningen budgetåren 1948/49—1955/56
Tertiärlån |
Tilläggslån |
|||||
Budgetår |
Preliminära |
Disponerat |
Utbetalt |
Preliminära |
Disponerat |
Utbetalt |
beslut, antal |
belopp, |
belopp, |
beslut, antal |
belopp, |
belopp, |
|
lägenheter |
milj. kr |
milj. kr |
lägenheter |
milj. kr |
milj. kr |
|
1948/49 |
20 800 |
127 |
48 |
16 200 |
27 |
7 |
1949/50 |
24 100 |
157 |
53 |
17 700 |
36 |
9 |
1950/51 |
28 600 |
199 |
99 |
19 400 |
33 |
17 |
1951/52 |
27 700 |
217 |
153 |
20 500 |
in |
27 |
1952/53 |
45 300 |
324 |
180 |
46 200 |
369 |
71 |
1953/54 |
43 000 |
336 |
224 |
42 900 |
270 |
160 |
1954/55 |
47 900 |
415 |
304 |
47 600 |
216 |
231 |
1955/56 |
48 500 |
510 |
427 |
47 600 |
169 |
276 |
Uppgifterna avser endast lån beviljade och utbetalda i enlighet med bestämmelserna
i 1946 och 1948 års författningar.
Egnahemslån. I följande tabell redovisas egnahemslångivningens omfattning
under budgetåren 1948/49—1955/56. Uppgifterna om utbetalda belopp
inkluderar inte förskottsutbetalningar.
Egnahemslångioningen budgetåren 1948/49—1955/56
Budgetår |
Egnahemslån |
Därav räntefri, stående del |
|||
Preliminära |
Disponerat |
Utbetalt |
Disponerat |
Utbetalt |
|
1948/49 |
6 300 |
112 |
12 |
4 |
|
1949/50 |
13 600 |
226 |
58 |
61 |
21 |
1950/51 |
11 900 |
193 |
115 |
43 |
36 |
1951/52 |
8 100 |
154 |
139 |
53 |
39 |
1952/53 |
11 600 |
232 |
161 |
95 |
52 |
1953/54 |
13 800 |
268 |
149 |
102 |
54 |
1954/55 |
21 800 |
437 |
189 |
156 |
67 |
1955/56 |
18 600 |
417 |
301 |
100 |
100 |
Såsom framgår av tabellen har egnahemslångivningens omfattning varierat
starkt under de gångna budgetåren. Lånen till ombyggnad har under
de senaste budgetåren motsvarat ungefär en femtedel av samtliga preliminärt
beviljade lån.
Det genomsnittliga egnahemslånebeloppet per lägenhet har successivt
ökat på grund av förändringar i fråga om egnahemmens storlek och standard
samt ökade produktionskostnader. Härtill har också bidragit, att egnahemslånen
under senare år i allt större utsträckning »fördjupats», dvs. beviljats
även mot inteckningssäkerhet nedanför 50 procent av belåningsvärdet.
Genomsnittliga beloppet per lägenhet för slutligt beviljade egnahemslån
har ökat från 10 000 kronor under budgetåret 1948/49 till 22 500 kronor
57
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
under budgetåret 1955/56. För lån utbetalade under budgetåret 1955/56 motsvarade
»fördjupningen» ca 8 procent av belåningsvärdet.
Ränteeftergifter. Storleken av eftergifter i fråga om ränta och amortering
å tertiärlån och egnahemslån under budgetåren 1948/49—1955/56 framgår
av följande tabell.
Budgetår |
Milj. kr |
Budgetår |
Milj. kr |
1948/49 ____ |
... 0,2 |
1952/53 ..... |
. . 7,1 |
1949/50 ____ |
. .. 0,3 |
1953/54 ..... |
.. 11,4 |
1950/51 .... |
... 0,4 |
1954/55 ..... |
. . 14,6 |
1951/52 ____ |
... 2,4 |
1955/56 ..... |
.. 22,1 |
T. o. in. budgetåret 1950/51 var som framgår av tabellen utgifterna för
ränteeftergifter av ringa omfattning. En stark utgiftsökning har emellertid
föranletts av räntehöjningarna hösten 1950 och våren 1955. Effekten av
sistnämnda räntehöjning har emellertid icke helt slagit igenom på utgifterna
under budgetåret 1955/56. Med nu gällande utbetalningsregler blir
detta inte heller fallet under budgetåret 1956/57.
Det särskilda stöd till bostadsbyggande och bostadsförbättring, som lämnas
i form av förbättringslån, statsbidrag till pensionärshem och pensionärsbostadsbidrag,
är inte föremål för behandling i detta sammanhang.
Bostadspolitiska utredningens förslag
Bostadspolitiska utredningen framlägger ett flertal förslag om ändringar
av bestämmelserna angående tertiärlån, tilläggslån, egnahemslån och eftergifter
i fråga om ränta och amortering å tertiärlån och egnahemslån. Beträffande
de allmänna synpunkter, som härvid har varit vägledande för utredningen,
framhålles bl. a. följande.
Tilläggslånen till flerfamiljshus bör nu kunna avvecklas, medan däremot
en kapitalsubvention alltfort bör förknippas med egnahemslånet. Den statliga
långivningen till bostadsbyggandet bör även fortsättningsvis vara förbunden
med ett skydd mot tillfälligt höga räntor. Detta innebär, att en viss
generell subvention i ränteeftergiftens form icke torde kunna undvaras
under den närmaste tiden samt att räntan på statslånen tillsvidare bör hållas
på en lägre nivå än som det allmänna ränteläget eljest kunde motivera.
I detta sammanhang framhåller utredningen ytterligare, att en skärpning av
amorteringsvillkoren för bostadslånen i syfte att få till stånd ett ökat bostadssparande
ter sig mindre angelägen än en avveckling av de generella
subventionerna. Beträffande utredningens skilda förslag till ändringar i
låne- och bidragsvillkoren må följande framhållas.
Räntevillkoren för statslån. Utredningen erinrar om alt nu gällande räntesats
för tertiärlån och egnahemslån, då den infördes 1946—48, motsvarade
bottenlåneräntan på den öppna marknaden. Till följd av räntestegringen
58
Kungl. Maj.is proposition nr 100 år 1957
hösten 1950 fick emellertid räntan på statslånen karaktär av underränta,
och efter räntestegringen våren 1955, då bottenlåneräntan stigit till 4,6 procent
för bundna och 4,75 procent för obundna primärlån, har de för statslånen
gällande räntevillkoren i än högre grad kommit att innebära subvention.
Utredningen anser att såväl räntan å tertiärlån som räntan å egnahemslån
bör höjas.
Med hänvisning till att bostadsbyggandet även framdeles bör beredas
skydd mot tillfälligt höga räntor anser utredningen att räntesatserna inte
bör anknytas till den aktuella marknadsräntan för inteckningslån utan fastställas
med ledning av en mera långsiktig bedömning av ränteutvecklingen.
Utredningen föreslår därför att räntan för såväl tertiärlån som egnahemslån
tillsvidare fastställes till 4 procent, dvs. den räntesats som f. n. tillämpas
som normalränta för statens utlåningsfonder. Räntan föreslås vara obunden.
Utredningen anser sålunda att räntan icke bör kontraktmässigt bindas
vid 4 procent under hela lånets löptid utan bör kunna ändras, när statsmakterna
finner skäl föreligga härför. Det understrykes emellertid, att
frågan om räntesatserna för bostadslån bör prövas utifrån bostadspolitiska
och samhällsekonomiska utgångspunkter och att dessa räntesatser sålunda
icke automatiskt bör anpassas till normalräntan för statens utlåningsfonder.
Vidare föreslår utredningen att räntan för den del av tertiärlånet, som
med hänsyn till kostnaderna beräknas belöpa sig på kommersiella lokaler,
höjes från 4 till 5 procent. I räntefrågan anför utredningen ytterligare
följande.
Till den del tertiärlånet fördjupats under 70 procent av avkastningsvärdet
bör det alltfort löpa med en ränta motsvarande den för underliggande kredit
garanterade räntan. En motsvarande bestämmelse bör emellertid — med
hänsyn till vad vi i det följande kommer att föreslå beträffande räntegarantin
för underliggande krediter —- införas även i fråga om egnahemslån. Den
fördjupade delen av egnahemslånet bör sålunda i princip icke belastas med
högre ränta än den som garanterats för bottenlånet. Av administrativa skäl
bör dock fördjupad del av egnahemslån mot inteckningssäkerhet mellan 40
och 50 procent av belåningsvärdet, för vilken amortering föreskrivits, löpa
med samma ränta som återstoden av egnahemslånets amorteringsdel. Däremot
bör fördjupad del av egnahemslån mot inteckningssäkerhet under 40
procent av belåningsvärdet löpa med den ränta som garanteras för bottenlån.
Beträffande tidpunkten för införandet av de nya räntesatserna föreslår
utredningen, att dessa skall tillämpas i fråga om byggnadsföretag för vilka
det lånebeviljande organet i samband med meddelande av preliminärt lånebeslut
förutsatt igångsättning tidigast den 1 juli 1957. Detsamma anses
böra gälla övriga av utredningen framlagda förslag till ändringar i lånevillkoren.
Räntegarantin. Vad gäller nuvarande bestämmelser om eftergift i fråga
om ränta och amortering å tertiärlån och egnahemslån erinrar bostadspolitiska
utredningen om att dessa icke innebär någon ovillkorlig garanti för
59
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
låntagaren att under tio år erhålla ränteeftergift utan endast ett bemyndigande
för det lånebeviljande organet att bevilja sådan eftergift. Vidare
erinras om att ränteeftergifter till en- och tvåfamiljshus beräknas enligt
vissa schablonregler. Fr. o. m. den 1 juli 1956 gäller också att ränteeftergift
i samband med tertiärlån till flerfamiljshus, som tidigare beräknats halvårsvis
med utgångspunkt från uppgifter om den vid varje tillfälle återstående
kapitalskulden, kan schablonmässigt fastställas att utgå med ett
visst belopp per halvår för en kommande längre period.
Utredningen framhåller att enligt hittills gällande praxis ränteeftergifterna
tillgodoförts låntagaren ett halvår i efterskott.
I fråga om ränteeftergifterna föreslår utredningen följande ändringar.
Av samma skäl som motiverar en höjning av räntan för statslånen anser
utredningen, att den garanterade räntan för underliggande krediter nu bör
höjas. I avvaktan på erfarenheter av den fortsatta ränteutvecklingen och
med hänsyn till önskemålet att undvika en alltför drastisk hyresstegring
föreslås, att höjningen tills vidare begränsas till 0,5 procent. Höjningen
bör avse såväl bostadsföretag, vilka framdeles kommer att statligt belånas,
som företag, vilka tidigare erhållit statligt lån, och höjningen bör tillämpas
fr. o. in. hyresåret 1 oktober 1957—30 september 1958. Vidare föreslår utredningen
en ytterligare höjning med 0,5 procent fr. o. m. hyresåret
1 oktober 1959—30 september 1960.
På grundval av dåvarande ränteläge föreslår utredningen följande
schablonbelopp för eftergift i fråga om småhus, avsedda att tillämpas
fr. o. in. den 1 oktober 1957.
Byggnadsföretaget avser |
Enfamiljs-hus, kronor |
Tvåfamiljs-hus, kronor |
Nybyggnad |
160 |
|
färdigställd före den 1 januari 1951 |
100 |
|
färdigställd senare................ |
250 |
370 |
Ombyggnad |
100 |
|
färdigställd före den 1 januari 1951 |
60 |
|
färdigställd senare................ |
150 |
210 |
I fråga om en- och tvåfamiljshus, som belånats enligt äldre lånekungörelser,
blir, konstaterar utredningen, den ökade räntekostnad, som vid den av
utredningen föreslagna höjningen av den garanterade bottenlåneräntan
skulle berättiga till ränteeftergift, i dåvarande ränteläge i allmänhet obetydlig.
Ränteeftergift föreslås under sådana förhållanden icke utgå till
dylika företag.
Vidare föreslår utredningen, att bestämmelserna om räntegaranti utformas
på sådant sätt att av dem klart framgår att utfästelsen om ränteeftergift
varken är ovillkorlig eller till tiden bestämd. I likhet med räntan å
60 Kungi. Maj. ts proposition nr 100 år 1957
statslånen bör denna utfästelse göras beroende av statsmakternas prövning
tid efter annan.
Vad angår metoderna för beräkning av ränteeftergift anser utredningen,
att med ytterligare förenklingar bör anstå. Vidare anser utredningen, att
låntagarna bör gottgöras ränteeftergift så vitt möjligt samtidigt med att de
har att erlägga lånekostnaderna för underliggande krediter. Huruvida den
åsyftade ändringen i utbetalningen av ränteeftergifter kan verkställas budgetåret
1957/58 lämnar utredningen dock öppet. Den erinrar om att en
omläggning under budgetåret 1957/58 kan beräknas medföra en utgiftsökning
med 45 miljoner kronor jämfört med utgifterna vid oförändrad
utbetalningspraxis.
Utredningen upptar vidare till behandling frågan, huruvida bostadsföretag,
som finansieras utan hjälp av statliga lån, skall kunna erhålla ränteeftergift.
I denna fråga anför utredningen följande.
Enligt gällande bestämmelser kan räntesubvention för bottenlån erhållas
endast till statligt belånade företag. Detta innebär givetvis, att även företag
som icke har behov av statligt lån likväl lockas att söka sådant för att kunna
tillgodogöra sig räntesubventionen. Vill man i vidgad omfattning försöka
kanalisera den öppna marknadens kreditmedel till bostadsbyggandet ter sig
detta förhållande i nuvarande läge på kapitalmarknaden föga rationellt.
Exempelvis vissa större industriföretag, vilka i samband med utbyggnad av
sina anläggningar ställts inför svårigheter att erbjuda bostäder åt sina anställda,
torde ha jämförelsevis stora möjligheter att utan anlitande av statliga
lån ordna finansieringen av den därför erforderliga bostadsproduktionen.
Då finansieringen därigenom väsentligt fördyras ter sig emellertid
dessa möjligheter nu föga lockande. Enligt vår mening bör därför en möjlighet
öppnas för bostadsstyrelsen att bevilja ränteeftergift även till företag,
vilka icke är statligt belånade. Ifrågavarande bidragsgivning bör bedrivas
såsom en försöksverksamhet och mera detaljerade regler bör därför icke
uppställas, förrän erfarenhet vunnits. Bidragsgivningen bör avse flerfamiljshus,
vilka efter den 1 juli 1957 uppföres främst i syfte att tillgodose bostadsbehovet
för anställda vid för folkförsörjningen betydelsefulla industrier
och bör tillsvidare ske endast i begränsad omfattning. Såsom villkor
för bidrag bör gälla följande.
Minst 75 procent av ytan i våningsplan bör upptagas av bostäder. Lägenheterna
i företaget bör upplåtas mot hyror icke överstigande dem som skulle
ha tillämpats, därest statliga lån beviljats. De villkor beträffande kontroll
av hyror, upplåtelse till anställda in. in., som gäller i fråga om tertiärbelånade
företag bör i tillämpliga delar gälla även företag till vilka endast
räntesubvention utgår.
Beträffande ränteeftergiftens storlek för privatfinansierade flerfamiljshus
anser utredningen, att denna bör avse samtliga lån mot inteckning inom
75 procent av det belåningsvärde, som bostadsstyrelsen kan godkänna, varigenom
delvis skulle kompenseras även den förmån den låga räntan å statligt
tertiärlån innebär. Härigenom bör, framhåller utredningen, om vederbörande
industriföretag begränsar sina anspråk på avkastning av toppinsatsen,
möjliggöras hyror, som inte blir högre än för statligt belånade
61
Kungi. Maj ds proposition nr 100 år 1957
lägenheter. I övrigt anser utredningen att räntesubventionen bör beräknas
enligt samma grunder, som tillämpas vid beräkning av ränteeftergift för
statligt belånade flerfamiljshus.
Amorteringsvillkoren. Vad först angår flerfamiljshus anser utredningen
eu mera betydande skärpning av amorteringsvillkoren för statsbelånade
flerfamiljshus vara svår att förena med önskemålet att statligt belånade
lägenheter skall kunna upplåtas mot hyror, som motsvarar självkostnaderna.
Däremot anser utredningen att en mindre ökning av den för tertiärlån
till flerfamiljshus av sten fastställda amorteringen är motiverad. Skäl
härtill är, framhåller utredningen, önskemålen att förstärka företagens
fastighetsekonomiska ställning och att få till stånd ett ökat bostadssparande
och därigenom vidga möjligheterna att tillgodose bostadsbyggandets kreditbehov.
Utredningen föreslår därför, att den årliga amorteringen å tertiärlån
till flerfamiljshus av sten fastställes till en trettiofemtedel av lånets ursprungliga
belopp, då fråga är om lån till nybyggnad, och till lägst detta belopp
i fråga om lån till ombyggnad. Vidare föreslås att samma amorteringsregler
skall gälla för de olika företagsformerna och den föreskrivna extra
amorteringen beträffande enskilt företag sålunda slopas. Även för flerfamiljshus
av trä, för vilka amorteringstiden nu är 30 år, föreslås amortering
med en trettiofemtedel av lånets ursprungliga belopp.
Vad gäller småhus anser utredningen under hänvisning till att dess förslag
beträffande räntevillkor kommer att medföra en icke obetydlig ökning
av egnahemsägarnas årskostnader en skärpning av gällande regler för egnahemslånets
amortering icke försvarbar.
Kapitalsubventionerna. Enligt utredningens mening föreligger icke några
starkare skäl för att bibehålla det ortsdifferentierade tillägg slånet. I denna
fråga anför utredningen ytterligare följande.
De principer som ursprungligen tillämpades vid uppdelningen av kommunerna
i subventionsortsgrupper ter sig icke längre rationella. En avveckling
av de ortsdifferentierade tilläggslånen kommer i första hand att
innebära högre hyror för de flerfamiljshus som uppföres i landsbygdens
små tätorter. Att särskilt subventionera byggandet av flerfamiljshus i dylika
orter, där enfamiljs- och tvåfamilj shus — till vilka ortsdifferentierade
subventioner icke utgår — utgör en mera naturlig och eftersträvansvärd
bebyggelseform, synes svårligen kunna förenas med principerna för en god
samhällsplanering. I enlighet med vår allmänna ståndpunkt, att generella
subventioner så vitt möjligt bör avvecklas, föreslår vi därför, att ortsdifferentierade
til läggslån hädanefter icke skall kunna utgå. Vissa skäl skulle
givetvis kunna anföras för eu etappvis avveckling av de ortsdifferentierade
tilläggslånen, men då en sådan dels torde innebära administrativa komplikationer,
dels icke synes ofrånkomligen påkallad, föreslår vi att avvecklingen
genomföres i ett sammanhang samtidigt med att ränte- och amorteringsvillkoren
för tertiärlån ändras.
Vidare anser utredningen att möjligheten att bevilja särskild kapitalsubvention
till vintertid uppförda flerfamiljshus — vilken tillkommit i sylte
alt främja eu säsongutjämning inom bostadsbyggandet — bör bibehållas.
62
Kungl. Maj. ts propositioa nr 100 år 1957
Utredningen förordar att en räntefri slående del alltjämt skall vara knuten
till egnahemslånet. Den bör utgöra 3 000 kronor, då fråga är om lån till
nybyggnad, och 15 procent av ombyggnadskostnaden eller högst 3 000
kronor, då fråga är om lån till ombyggnad.
Övre belåningsgränser. I fråga om tertiårlånets övre gräns framhåller
utredningen, att en revision kan motiveras med hänsyn till önskemålet att
begränsa anspråken på statliga lånemedel och därigenom underlätta en utvidgning
till flera objekt av den statliga bostadskreditgivningen. Även angelägenheten
att främja ett ökat bostadssparande anses utgöra motiv för
sänkta belåningsgränser.
En mera betydande sänkning av övre belåningsgränsen för kommunala
och allmännyttiga bostadsföretag kan enligt utredningen inte komma i
fråga, eftersom en sådan skulle onödigt hämma kommunernas initiativ till
bostadsproduktion. Ett krav på en begränsad toppinsats torde emellertid
icke få denna effekt, men vara ägnat att stärka kommunernas känsla av
ekonomiskt ansvar för de allmännyttiga företagen. Om kravet på toppinsats
begränsas till 3 procent av belåningsvärdet skulle, framhåller utredningen,
det genomsnittligt sett icke komma att innebära ett större ekonomiskt engagemang
i bostadsproduktionen än som krävdes av kommunerna under åren
1952 54, då dessa hade att bidraga till finansieringen av samtliga nypro
ducerade
flerfamiljshus med ett belopp motsvarande en tiondel av det då
mycket stora provisoriska tilläggslånet. Utredningen föreslår därför, att
tertiärlån till kommunala och allmännyttiga bostadsföretag hädanefter skall
kunna lämnas mot inteckning inom högst 97 procent av belåningsvärdet.
Vidare föreslår utredningen, att det kapital (förlagskapital, grundfond),
som ett allmännyttigt företag skall förfoga över då det inleder sin verksamhet,
skall utgöra lägst 1 procent av det vid varje tid förvaltade fastighetskapitalet
mot f. n. lägst 0,5 procent.
Även för kooperativa bostadsföretag föreslår utredningen en sänkningav
övre belåningsgränsen, nämligen från högst 95 till högst 92 procent. För
enskilda företag anser utredningen att tertiärlån överstigande 85 procent
av belåningsvärdet inte bör medges.
I fråga om småhus anser utredningen att liksom hittills bör gälla en övre
belåningsgräns för egnahemslån motsvarande 90 procent av belåningsvärdet.
Kalkyler beträffande hyror och årskostnader. Verkan på de framdeles
producerade lägenheternas kapitalkostnader och hyror av de ändringar
utredningen föreslagit i fråga om finansieringsvillkoren belyses med några
exempel. I följande tabell anges den samlade effekten av de föreslagna
ändringarna vad gäller hyrorna för flerfamiljshus. Den föreslagna höjningen
av den garanterade räntan för underliggande krediter med ytterligare
0,5 procent fr. o. m. den 1 oktober 1959 medför en ytterligare hyreshöjning
med 1,75 till 2,25 kronor per kvm lägenhetsyta.
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
63
Subventionsorts- grupp. Produktionskost-nad i kronor per |
Årshyra (exkl. bränsle) i kronor |
ökning av årshyra enligt |
||
enligt gällande |
enligt föreslagna |
kronor per kvm |
i procent av års-hyra enligt |
|
Grupp 0 |
||||
500............. |
30,75 |
34,25 |
3,50 |
11,4 |
575............. |
33,65 |
37,70 |
4,05 |
12,0 |
650............. |
36,55 |
41,10 |
4,55 |
12,4 |
Grupp 1 |
||||
500............. |
30,30 |
34,25 |
3,95 |
13,0 |
575............. |
33,20 |
37,70 |
4,50 |
13,6 |
650............. |
36,10 |
41,10 |
5,00 |
13,9 |
Grupp 2 |
||||
500............. |
29,85 |
34,25 |
4,40 |
14,7 |
575............. |
32,75 |
37,70 |
4,95 |
15,1 |
650............. |
35,65 |
41,10 |
5,45 |
15,3 |
Grupp 3 |
||||
500............. |
29,40 |
34,25 |
4,85 |
16,5 |
575............. |
32,30 |
37,70 |
5,40 |
16,7 |
650............. |
35,20 |
41,10 |
5,90 |
16,8 |
Grupp 4 |
||||
500............. |
28,95 |
34,25 |
5,30 |
18,3 |
575............. |
31,85 |
37,70 |
5,85 |
18,4 |
650............. |
34,75 |
41,10 |
6,35 |
18,3 |
För småhus har utredningen beräknat ökningen av kapitalkostnaderna
enligt de föreslagna villkoren i fråga om ett egethem med ett belåningsvärde
av 45 000 kronor. Beräkningen redovisas i följande tabell. Den ytterligare
höjning av den garanterade räntan med 0,5 procent fr. o. m. den
1 oktober 1959, som har föreslagits, ökar kapitalkostnaderna med ytterligare
100 kronor.
Förräntning och amortering av tidigare beviljade kapitalsubventioner.
Vad först angår de provisoriska tilläggslånen framhåller utredningen, att
ett återkrav synes kunna motiveras med hänsyn till önskemålet att utjämna
hyresnivåerna mellan de flerfamiljshus som byggts under den hittills gångna
delen av 1950-talet och de hus som härefter kommer att byggas. Å andra
sidan skulle, understryker utredningen, en av ett sådant återkrav motiverad
hyreshöjning komma att vidga klyftan mellan hyrorna för 1950-talets hus
och hyrorna för tidigare byggda hus.
Med hänvisning till dels att hyrorna i hus färdigställda 1955—57 torde
komma att överstiga hyrorna i hus färdigställda 1954, dels att den av utredningen
förordade höjningen av räntan och förkortning av amorteringstiden
för tertiärlån kan beräknas öka de framdeles byggda lägenheternas
årliga kapitalkostnader med 1,75 ä 2,25 kronor per kvm lägenhetsyta föreslår
utredningen, att en viss del av det provisoriska tilläggslånet återkräves.
64
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957
Låne- belopp, kronor |
Ränta, procent |
Annuitet, kronor |
Ränte- eftergift, kronor |
Kapital- kostnad (netto), kronor |
||
Gällande villkor Bottenlån stående del............ |
18 000 4 500 14 000 4 000 |
4,75 4,75 3,00 |
855 310 800 |
I |
1 |
|
amorteringsdel................... |
\ 350 |
\ 815 |
||||
Egnahemslån amorteringsdel................. |
J |
J 800 |
||||
räntefri. stående del.......... |
||||||
Summa |
40 500 |
1 965 |
350 |
1 615 |
||
Föreslagna villkor stående del............ |
18 000 4 500 15 000 3 000 |
4,75 4,75 4,00 |
855 310 955 |
1 |
1 |
|
amorteringsdel.................... |
\ 250 |
[ 915 |
||||
Egnahemslån amorteringsdel................... |
J |
J 955 |
||||
räntefri. stående del.......... |
||||||
Summa |
40 500 |
2 120 |
250 |
1 870 |
Utredningen anser att återkravet bör begränsas på sådant sätt, att de årliga
kapitalkostnaderna ökar med högst 3 kronor per kvm lägenhetsyta, eller
om även det kommunala bidraget återkräves med 3,30 kronor per kvm.
Vidare anser utredningen att en definitiv reglering av lånen nu bör ske. De
delar av tilläggslånen, som inte säges upp till förräntning och amortering,
bör sålunda efterskänkas. För den del av tilläggslånet som skall återkrävas
föreslås en amorteringstid av 35 år och en ränta av 4 procent.
Utredningen beräknar att förslaget innebär, att av utlämnade provisoriska
tilläggslån på ca 550 milj. kronor ca 245 milj. kronor skulle efterskänkas.
Även i fråga om de ortsdifferentierade tilläggslånen föreslås att en del
skall återkrävas. Förslaget innebär att ortsdifferentierat tilläggslån intill
högst 22 kronor per kvm lägenhetsyta bör återkrävas men i övrigt efterskänkas.
För del som återkräves förordas en ränta av 4 procent och en
amorteringstid av 35 år.
Utredningen beräknar att av beviljade ortsdifferentierade tilläggslån ca
195 milj. kronor skulle återkrävas och ca 85 milj. kronor efterskänkas.
Såväl de provisoriska som de ortsdifferentierade tilläggslånen föreslås
skola sägas upp att löpa med ränta fr. o. in. den 1 oktober 1957 och amorteras
fr. o. in. den 1 januari 1958.
Utredningen förutsätter vidare att vederbörande fastighetsägare genom
generella hyreshöjningar beredes täckning för de ökade kapitalkostnader,
som blir följden av återkrav av provisoriska och ortsdifferentierade tilläggs»
lån. Genom hyreshöjningar bör utrymme jämväl beredas för återkrav på
motsvarande villkor av de till tilläggslån knutna kommunala bidragen.
Beträffande de räntefria stående delarna av tidigare utlämnade egnahems -
65
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
lån gäller, framhåller utredningen, att de icke kan återkrävas förrän lånen
har utestått i tio år. Frågan om återkrav av dylik kapitalsubvention blir
sålunda icke aktuell förrän under budgetåret 1958/59.
För räntefria stående delar av tertiärlån enligt äldre kungörelser till enoch
tvåfamilj shus samt tilläggslån till egnahem gäller däremot att denna
tioårsfrist redan löpt ut eller kommer att löpa ut under budgetåren 1957/58
och 1958/59. Utredningen förordar att dessa lånedelar skall efterskänkas
och anför härom följande.
Otvivelaktigt kan det, med hänsyn till den fördyring som genom de av
oss föreslagna ändringarna i lånevillkoren drabbar de framdeles nyproducerade
egnahemmen, ur vissa synpunkter te sig motiverat att nu återkräva
dessa äldre kapitalsubventioner. I allmänhet torde emellertid de egnahemsägare
som erhållit dessa subventioner — vilka i flertalet fall varierar mellan
2 000 och 3 000 kronor — ha räknat med att subventionerna icke skulle
komma att återkrävas. Med hänsyn dels härtill, dels till att årskostnaderna
för ifrågavarande egnahem likväl kommer att öka till följd av bland annat
ökade räntekostnader vill vi icke föreslå ett återkrav. De kapitalsubventioner
varom här är fråga — och vilka uppgår till ett sammanlagt belopp om
ca 60 miljoner kronor — bör sålunda nu definitivt efterskänkas.
Hijreskontrollen. Utredningen erinrar om att den med de statliga bostadslånen
förbundna hyreskontrollen syftar till att garantera, att de förmåner
som är förknippade med den statliga långivningen skall komma de boende
till godo i form av låga hyror. I fråga om två typer av statligt belånade företag,
nämligen dels bostadsrättsföreningar, dels kommunala och allmännyttiga
bostadsföretag synes det utredningen uppenbart att nämnda hyreskontroll
är överflödig. Särskilt beträffande bostadsrättsföreningarna ter
sig en hyreskontroll, som försvårar uttagandet av erforderliga avgifter, enligt
utredningen helt irrationell. Utredningen förordar därför att statligt
belånade kommunala, med kommun jämställda samt allmännyttiga och
kooperativa bostadsföretag befrias från skyldighet att underkasta sig nyssnämnda
hyreskontroll. Tidigare byggda statligt belånade flerfamiljshus
förvaltade av kommunala och allmännyttiga förelag föreslås bli befriade
från såväl hyreskontroll enligt hyresregleringslagen som de långivande organens
hyreskontroll.
Särskilda frågor. I detta sammanhang berör utredningen slutligen några
särskilda frågor. Tilläggslån föreslås alltjämt böra beviljas till studentbostäder.
För att skillnaden mellan lån och kapitalsubventioner till bostadsbyggandet
skall framträda klarare bör övervägas, att under en särskild
anslagstitel under fonden för låneunderstöd på kapitalbudgeten sammanföra
utgifterna för räntefria stående delar av egnahemslån, tilläggslån till
studentbostäder och kapitalsubventioner i samband med vinterbyggande.
Reservationer. Herrar Gasset och Gustafsson föreslår, att statliga tertiärlån
skall lämnas mot inteckningar upp till 85 procent av belåningsvärdet
till 4 procents ränta samt att topplån till 5 procents ränta skall lämnas mot
5 llihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. nr 100
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957
inteckningar, som ligger mellan 85 och 97 procent för kommunala och allmännyttiga
bostadsföretag samt mellan 85 och 92 procent för kooperativa
företag underkastade kommunal kontroll. De föreslår vidare att tertiärlånet
skall amorteras på 35 år och topplånet på 25 år.
Herr Skarstedt finner det i likhet med majoriteten angeläget att låntagarna
gottgöres ränteeftergifter så vitt möjligt samtidigt med att de har att erlägga
lånekostnaderna för underliggande krediter. Han ansluter sig därför
till majoritetens uttalande att nuvarande praxis bör ändras men anser att
utredningen bort föreslå att denna ändring genomföres under budgetåret
1957/58.
Herr Cassel anser att det villkor som uppställts i tertiärlånekungörelsens
4 §, att bostadsrättsförenings stadgar skall innehålla föreskrift om att bostadsrättsinnehavare
icke utan medgivande av föreningens styrelse får överlåta
sin andel, är direkt stridande mot lagen om bostadsrättsföreningar och
därför bör utgå ur låneförfattningen.
Yttrandena
Utredningens förslag beträffande räntevillkoren för de statliga
bostadslånen har i princip godtagits av flertalet remissorgan. I
vad mån remissorganen velat förorda ett omedelbart genomförande av utredningens
förslag har dock betingats av deras inställning i frågan om tidsschemat
för avveckling av de generella subventionerna.
Frågan om räntevillkoren för tertiärlånen till den del de avser kommersiella
lokaler beröres endast av bostadsstyrelsen, Näringslivets byggnadsdelegation,
länsbostadsnämnden i Jönköpings län samt stadsfullmäktige i
Örebro.
Bostadsstyrelsen, som i övrigt anser att prövning av frågan om höjning
av räntan för tertiärlån bör anstå till en senare tidpunkt, tillstyrker utredningens
förslag att höja räntan för den del av tertiärlånet som beräknas
belöpa sig på kommersiella lokaler från 4 till 5 procent. Styrelsen framhåller
i detta sammanhang att enligt dess erfarenhet de förmåner som statlig
belåning innebär under de sista åren kommit att medföra en spekulativ
utveckling av tomtpriserna för sådana tomter där en större mängd lokaler
kan komma att byggas, särskilt inom saneringsområden. Denna spekulativa
utveckling bör enligt styrelsens mening kraftigt motarbetas och en åtgärd
i den riktningen är den föreslagna räntehöjningen för lokalkostnader.
Ett ytterligare skäl är enligt styrelsens mening att vissa tendenser till snedvridning
och överdimensionering av andelen lokaler har visat sig som följd
av att företagarna därigenom kunnat få vissa fördelar i fråga om det maximerade
belåningsvärdet. Styrelsen anser, att när den ifrågasatta räntehöjningen
än genomföres även denna ränta bör vara obunden i fråga om lån som
beviljats efter den 1 juli 1957. Näringslivets byggnadsdelegation anser, att
67
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 är 1957
den här diskuterade räntan bör motsvara gällande marknadsränta för likvärdigt
placerade lån i öppna marknaden. Länsbostadsnämnden i Jönköpings
län och stadsfullmäktige i Örebro, som i övrigt motsatt sig den av utredningen
föreslagna höjningen av tertiärlåneräntan, har i likhet med bostadsstyrelsen
tillstyrkt utredningens förslag i den nu behandlade frågan.
Bland de remissorgan, som uttalat sig i frågan o in huruvida
räntan för statslånen i enlighet med utredningens förslag i princip
bör vara obunden, råder delade meningar. Utredningens förslag
tillstyrkes i denna del av bostadsstyrelsen, som anser att övergången till
obunden ränta bör förläggas till den 1 juli 1957 och avse alla de statliga
lån som slutligt beviljas därefter. Länsbostadsnämnden i Södermanlands
län anser, att förslaget kan tillstyrkas under förutsättning att räntesättningen
omsorgsfullt prövas utifrån bostadspolitiska synpunkter. Förslaget
tillstyrkes eller lämnas utan erinran av länsstyrelsen i Kopparbergs län,
länsbostadsnämnderna i Uppsala och Blekinge län, fullmäktige i Stora Kopparberg,
Lidingö och Nacka, TCO samt — ehuru med viss tvekan — av
Socialdemokratiska kvinnoförbundet.
En viss tvekan beträffande förslaget kommer även till uttryck i yttranden
av statskontoret, länsstyrelsen i Älvsborgs län, länsstyrelsen och länsbostadsnämnden
i Jämtlands län samt stadsfullmäktige i Borås och Vänersborg.
Statskontoret hävdar, att principiellt beslut om övergång till ett system
med obunden ränta icke bör ske utan ytterligare överväganden. Denna uppfattning
delas av länsstyrelsen i Älvsborgs län, som anser, att skäl visserligen
kan anföras för en rörlig ränta, men också starka invändningar, vilka
icke har tillräckligt beaktats av utredningen. Länsstyrelsen understryker
särskilt frågans stora betydelse för egnahemsägarna. Då avsikten med utredningens
förslag i övrigt är att stimulera egnahemsbyggandet finner länsstyrelsen
det vara desto mera betänkligt att man på en så avgörande punkt
som det här gäller skapar ett nytt osäkerhetsmoment för egnahemsägaren.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att om utredningens förslag genomföres,
en maximigräns för räntehöjningar bör fastställas. Stadsfullmäktige
i Borås betonar angelägenheten av att ränteförändringar ej sker vid tillfälliga
fluktuationer och att då en räntehöjning företages låntagarna erhåller
god tid — helst ett år — för att anpassa sig till det nya kostnadsläget.
Stadsfullmäktige i Vänersborg anser, att bestämmelserna om räntan bör
erhålla en fastare utformning än utredningen har föreslagit.
Svenska stadsförbundet samt stadsfullmäktige i Falun och Örebro har,
liksom HSB, uttalat sig i avstyrkande riktning om förslaget. Stadsförbundet
framhåller sålunda, att ett så stort moment av osäkerhet som förslaget innebär
skulle rubba förutsättningarna för trygghet i fastighetsförvaltningen
och motverka den stabilitet som av naturliga skäl är önskvärd. Om likväl
förslaget om obunden ränta skulle genomföras, förutsättef styrelsen att betryggande
garantier skapas för att ändringar inte genomföres utan långt
68
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
varsel. Liknande synpunkter anföres av stadsfullmäktige i Falun och Örebro.
HSB finner förslaget innebära en ytterligare politisering av bostadsfrågan.
Förbundet befarar, att den rörliga räntan kommer att bli föremål för ständigt
återkommande politiska tvister.
Vad utredningen föreslagit beträffande räntan för fördjupad
del av tertiärlån och egnahemslån finner bostadsstyrelsen
vara lämpligt.
Mot den höjning av den för underliggande krediter
garanterade räntan som föreslagits av utredningen har det stora
flertalet remissorgan icke haft några principiella erinringar. Liksom i frågan
om räntan för statslånen har dock remissorganens ståndpunkter i fråga
om tidpunkten för och omfattningen av denna höjning betingats av deras
allmänna inställning til! subventionsfrågan och deras bedömning av den
allmänna räntenivåns framtida utveckling. Bl. a. bostadsstyrelsen anser,
att frågan om höjning av den garanterade räntan bör prövas först någon
tid efter det en höjning av statslånens ränta genomförts, och bl. a. vissa
länsbostadsnämnder har uttalat att en höjning av den garanterade räntan
med 0,5 procent bör kunna genomföras nu, medan statsmakterna däremot
icke bör binda sig för att i enlighet med utredningens förslag företaga en
ytterligare höjning den 1 oktober 1959.
En i snabbare takt genomförd anpassning av den garanterade räntan till
marknadsräntan förordas däremot av statskontoret, som finner den mångdubbling
av statsverkets utgifter för räntegaranti som de senaste årens utveckling
medfört vara betänklig ur statsfinansiella synpunkter. Enligt
statskontorets mening hör den garanterade räntan höjas med ytterligare
0,5 procent redan fr. o. in. den 1 oktober 1958.
Näringslivets byggnadsdelegation, som funnit det försvarbart att tills vidare
bibehålla räntegarantisystemet, anser att detta system ånyo bör prövas,
sedan bostadsmarknaden anpassat sig till verkningarna av utredningens
förslag om partiell avveckling av de generella subventionerna. Enligt
delegationens mening måste riktmärket vara att dessa avvecklas helt.
Utredningens förslag, att bestämmelserna om räntegaranti utformas på
sådant sätt, att det av dem klart framgår att utfästelsen om ränteeftergift
varken är ovillkorlig eller till tiden bestämd finner Hyresgästernas riksförbund
innebära att räntegarantiregeln sättes ur spel. Svenska stadsförbundet
anser, att ändringar beträffande ränteeftergifternas innehåll bör beslutas
i så god tid, att deras genomförande icke försvårar en beräkning för flera
år av kapitalkostnaderna. Förbundet förklarar vidare, att det i fråga om
företag färdigställda före den 1 oktober 1957 icke kan biträda utredningens
förslag om höjning av den garanterade räntan i vidare mån än i fråga om
tid efter utgången av den första tioårsperioden efter det att bottenlånen
upptagits.
Socialdemokratiska kvinnoförbundet motsätter sig en höjning av den
69
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957
garanterade räntan med motiveringen, att räntegarantin skänkt säkerhet åt
bostadsplaneringen och länsstyrelsen i Älnsborgs län finner icke den närmare
utformningen av räntegarantin vara tillräckligt utredd.
Den differentiering av den för bottenlån till hus av olika årgångar garanterade
räntan, som utredningens förslag innebär, finner HSB vara inkonsekvent
med hänsyn till principerna för bestämmandet av den garanterade
räntan. Näringslivets bgggnadsdelegation anser, att det numera saknas skäl
att på längre sikt bibehålla denna differentiering.
Utredningens förslag om ändring av hittills tillämpad
praxis för utbetalning av ränteef ter gifter har tillstyrkts
av samtliga de remissorgan som uttalat sig därom. Bl. a. Svenska stadsförbundet,
Landskommunernas förbund och SABO har i denna fråga anslutit
sig till vad ledamoten Skarstedt anfört i sitt till utredningens betänkande
fogade särskilda yttrande.
Utredningens förslag om räntesubvention i vissa fall till
bostadsbyggnadsfö retag finansierade utan statligt
1 å n tillstyrkes av Näringslivets byggnadsdelegation, Landsorganisationen,
arbetsmarknadsstyrelsen, Svenska stadsförbundet, länsstyrelserna i Örebro
och Jämtlands län, länsbostadsnämnderna i Uppsala och Östergötlands län
samt av fullmäktige i Skärblacka och Örebro. Förslaget avstyrkes av statskontoret,
bostadsstyrelsen, Socialdemokratiska kvinnoförbundet och SABO.
Näringslivets byggnadsdelegation ifrågasätter lämpligheten av att industriföretag
annat än i speciella fall ställer medel till bostadsbyggandets förfogande
i större utsträckning än som nu sker, men anser dock att de industriföretag
som så önskar bör kunna erhålla ränteeftergift. Enligt delegationens
mening saknas emellertid anledning att på det sätt utredningen
föreslår begränsa subventioneringen till för folkförsörjningen viktiga industriföretag.
Samtliga företag måste kunna komma i fråga. Delegationen
framhåller, att det endast godtyckligt kan bedömas huruvida ett företag kan
anses nyttigare för folkförsörjningen än ett annat. Delegationen hävdar vidare,
att en fast regel måste utformas för verksamheten, även om den endast
skall bedrivas försöksvis. Villkoren för bidragsgivningen bör enligt
delegationens mening endast avse kontroll av fastighetens huvudsakliga användning
samt kontroll av hyressättningen. Andra villkor skulle enligt delegationens
mening sannolikt vara ägnade att motverka det av utredningen
redovisade syftet, att stimulera industriföretagen till ökad finansiering av
bostadsbyggande för de anställdas räkning.
Svenska stadsförbundet ifrågasätter om inte möjligheten till räntesubvention
också borde ställas i utsikt för andra än industriföretag. Det vore enligt
förbundets mening icke uteslutet att en sådan sak skulle kunna främja
initiativ till ökad sanering. Stadsfullmäktige i Örebro tillstyrker utredningens
förslag med motivering alt det torde kunna leda till ökat intresse
70 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
för byggnadsverksamhet genom industriföretag och därigenom minska belastningen
på kommunernas eget byggande.
Statskontoret finner, att utredningen anfört beaktansvärda synpunkter
till stöd för sitt förslag. Statskontoret ställer sig emellertid betänksamt till
förslaget, eftersom det stämmer mindre väl överens med de allmänna strävanden
till avveckling av generella subventioner som bör vara grundläggande
för den framtida bostadspolitiken. Ur dessa synpunkter är enligt
statskontorets mening en smidigare anpassning av de garanterade räntesatserna
till rådande ränteläge att föredraga framför ett skapande av nya
subventionsformer. Enligt statskontorets mening kan man ej heller bortse
från de konsekvenser ett accepterande av förslaget skulle kunna medföra
för tillgodoseende av andra behov vid »för folkförsörjningen betydelsefulla
industrier». Genom anslag å riksstaten skulle man på detta sätt kunna motverka
eller i allt fall förringa värdet av riksbankens räntepolitik. Då förslaget
därtill innebär gränsdragningsproblem och nackdelar ur administrativ
synpunkt, icke minst i kontrollhänseende, har statskontoret avstyrkt
detsamma.
Bostadsstijrelsen anser i likhet med Näringslivets byggnadsdelegation att
förslaget, om det genomföres, bör utvidgas till att omfatta bostadshus för
anställda vid industrier av alla slag. Styrelsen finner det emellertid vara
ovisst om ett sådant nytt slag av subvention kan få någon nämnvärd betydelse
så länge industrin har svårighet att anskaffa kredit. Om subventionen
får nämnvärd betydelse uppkommer å andra sidan, framhåller styrelsen,
de svårigheter som denna utpräglade typ av kategoribebyggelse kan
visa sig medföra. Styrelsen framhåller, att den i sin långivning haft anledning
att vara återhållsam i fråga om sådana projekt och anser att det icke
skulle vara lyckligt, om metoden att lösa de anställdas bostadsfråga med
kategorihus bleve uppmuntrad framför andra. Socialdemokratiska kvinnoförbundet
anser, att tanken att uppmuntra industriföretag att bygga bostäder
åt sina anställda i princip innebär ett accepterande av en form för bostadsförsörjning
som bör tillhöra en gången tid, även om den rådande bostadssituationen
framtvingat provisoriska arrangemang av detta slag.
SABO understryker, att de ifrågavarande bostadsbyggnadsföretagen icke
bör få så expandera, att utrymmet på arbetskrafts- och kapitalmarknaden
blir alltför begränsat för de i vanlig ordning statsfinansierade företagen.
SABO framhåller vidare den fara som ligger i förekomsten av alltför många
industriberoende företag, därigenom att många anställda — trots villkor
och kontroll från de långivande myndigheternas sida — endast får en lägenhet
om de undertecknar ett s. k. slavkontrakt.
Utredningens förslag om sänkning av amorteringstiden
för flerfamiljshus av sten från 40 till 35 år har tillstyrkts
av sparbanksinspektionen, Näringslivets byggnadsdelegation, SABO, Socialdemokratiska
kvinnoförbundet och statskontoret. Svenska riksbyggen
71
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 är 1957
har förklarat sig i princip godtaga förslaget. Förslaget har vidare uttryckligen
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av överståthållarämbetet samt
länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Örebro och Jämtlands län.
Förslaget har avstyrkts av bostadsstyrelsen, Hyresgästernas riksförbund,
HSB och Svenska stadsförbundet. Av de länsbostadsnämnder som särskilt
kommenterat förslaget har nämnderna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands,
Kronobergs, Blekinge, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs och Jämtlands
län tillstyrkt detsamma, medan nämnderna i Södermanlands, Jönköpings,
Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län uttalat sig i avstyrkande
riktning. Stadsfullmäktige i Norrköping och Örebro samt drätselkamrarna
i Kiruna och Östersund har tillstyrkt förslaget, medan stadsfullmäktige i
Nynäshamn, Nässjö och Solna avstyrkt detsamma.
Sparbanlcsinspektionen anser, att det vore i hög grad önskvärt att förkortningen
av amorteringstiden kunde drivas längre än utredningen föreslagit,
åtminstone ned till 30 år. Inspektionen påpekar, att den årliga amorteringen
för enskilda företag med tertiärlån intill 85 procent av avkastningsvärdet
likväl icke skulle komma att bli högre än 0,83 procent av samma
värde, vilket inspektionen anser närmast vara att betrakta som ett minimum
ur avskrivningssynpunkt. Näringslivets bgggnadsdelegation finner, att om
penningvärdet antas förbli oförändrat den nuvarande amorteringstiden är
alltför lång med hänsyn till den avskrivningstid som tekniskt sett vore påkallad
för nybyggda fastigheter. Den av utredningen föreslagna skärpningen
av amorteringskraven representerar därför enligt delegationens
mening ett minimum. Stadsfullmäktige i Norrköping anser, att en förkortning
av amorteringstiden ligger i linje med utvecklingen inom stadsbyggandet
och bättre svarar mot önskemålen om en amortering motsvarande
byggnadernas livslängd. Drätselkammaren i Kiruna understryker, att de
skärpta amorteringskraven är ägnade att stärka bostadsföretagens ekonomiska
ställning.
Bostadsstyr elsen hävdar, att det ännu icke har påvisats vara nödvändigt
att räkna med en kortare livslängd för de fastigheter som nu byggs än för
dem som har byggts under hittills gällande amorteringsvillkor. Enligt styrelsens
mening torde tvärtom den alltmer utvecklade stadsplanekonsten
möjliggöra en ökad livslängd för de hus som byggs nu. Styrelsen hävdar
vidare, att utredningens förutsättning att en förkortning av amorteringstiden
för de statliga tertiärlånen icke skulle medföra någon ändring beträffande
amorteringsvillkoren för underliggande krediter är något osäker.
Styrelsen erinrar om att sekundärlånegivare ofta ger uttryck för uppfattningen,
att deras största säkerhet ligger i att staten har ett lån med sämre
säkerhet än sekundärlånet.
Styrelsen ställer i samband därmed frågan om vilken amorteringstid som
skall räknas för den del av tertiärlånet som i förekommande fall är »fördjupad»
ned i sekundärlåneläge. Styrelsen påpekar, att det saknar betydelse
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957
ur kameralt administrativ synpunkt om amorteringstiden för denna lånedel
råkar sammanfalla med den som gäller lånet i övrigt, eftersom denna lånedel
ändå löper med annan ränta än tertiärlånet i övrigt. Enligt styrelsens
mening bör, även om amorteringstiden för tertiärlån minskas till 35 år,
amorteringstiden beträffande fördjupade delar av sådana lån behållas vid
40 år, så länge amorteringstiden för sekundärlån är 40 år.
Hyresgästernas riksförbund motsätter sig utredningens förslag om skärpta
amorteringsvillkor med hänvisning till att det bör råda ett bestämt samband
mellan amorteringstidens längd och fastighetens livslängd. Förbundet anser,
att förslaget saknar betydelse ur kapitalförsörjningssynpunkt och hävdar,
att vad utredningen anfört om att förkortad amorteringstid framdeles
medför sänkta hyror saknar annat än teoretiskt intresse.
HSB betonar, att svårigheterna att erhålla bottenlån upp till 60 procent
av avkastningsvärdet under den allra senaste tiden börjat bli alltmera normala.
Önskemålet att bostadsmarknaden i ökad utsträckning skall bidraga
till sin egen kapitalförsörjning genom ökade amorteringar har sålunda enligt
förbundets mening genom en olycklig utvecklingsgång redan kommit
att i hög grad tillgodoses. HSB finner det orimligt att under sådana förhållanden
kräva en kortare amorteringstid för de statliga tertiärlånen.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att genomförandet av utredningens
förslag kan uppskjutas tills vidare, om så befinnes lämpligt för att begränsa
den hyreshöjning som eljest blir ett resultat av att utredningens förslag om
ändrade lånevillkor genomföres.
Utredningens förslag om förlängning från 30 till 35 år av
amorteringstiden för tertiärlån till flerfamiljshus av
trä har avstyrkts av sparbanksinspektionen och statskontoret, medan
Näringslivets byggnadsdelegation och bostadsstyrelsen förklarat sig icke
ha något att erinra däremot.
Sparbanksinspektionen betecknar den föreslagna förlängningen som ett
steg i felaktig riktning, framför allt med hänsyn till att nu gällande amorteringstid
måste betraktas som ett minimum ur avskrivningssynpunkt. Inspektionen
anser, alt det står utom tvivel, att det är svårare att underhålla
trähus än stenhus, och att de förra därför bör göras till föremål för snabbare
avskrivning än de senare. Inspektionen hänvisar i detta sammanhang
till vad som i betänkandet sagts om avskrivningsprocenten för flerfamiljshus
av trä vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Inspektionen
framhåller vidare, att det vid ifrågavarande utlåning icke endast är
fråga om statens förlustrisker utan även om de risker den kreditgivare löper
som lämnat underliggande lån. Enligt inspektionens mening är fördröjningen
av slutbetalningen av sekundärlånet och förskjutningen av tidpunkten
för bottenlånets ställande på amortering med fem år långtifrån
betydelselös för denne kreditgivare.
Även bostadsstyrelsen framhåller, att trähusen — när det gäller fler -
73
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
familj shus — med hänsyn till kvaliteten sannolikt kommer att falla snabbare
i värde än stenhusen.
Statskontoret anser, att mot de skäl som talar för en avkortning av amorteringstiden
den av utredningen åberopade hänsynen till administrativ förenkling
väger lätt. Om denna synpunkt anses böra tillmätas större betydelse
bör enligt statskontorets mening amorteringstiden för lån i samtliga
flerfamilj sfastigheter sättas till 30 år. Statskontoret anmärker, att härigenom
för övrigt bättre överensstämmelse skulle ernås med de principer
som tillämpas vid Kungl. Maj :ts tillståndsgivning för den kommunala
upplåningen.
Mot utredningens förslag att slopa kravet på extra amortering
under de första sex åren av tertiär lånets löptid
för enskilda företag har bostadsstyrelsen icke haft något att erinra.
Förslaget har däremot avstyrkts av länsbostadsnämnderna i Kronobergs och
Älvsborgs län.
Mot utredningens förslag om oförändrad amorteringstid för
egnahemslånet har remissorganen icke haft något att erinra. Vissa
allmänna synpunkter på amortering av såväl egnahemslånet som underliggande
krediter utvecklas emellertid i yttrande av sparbanksinspektionen.
Inspektionen förklarar sig anse amorteringstiden för egnahemslån i och
för sig vara tillfredsställande. Inspektionen framhåller emellertid, att det
ej sällan inträffar alt bottenlångivaren finner det av vederbörande statsorgan
på fastigheten satta belåningsvärdet väl högt med hänsyn till marknadsförhållandena,
till exempel på grund av fastighetens läge. Härav härledes
ofta ett krav på omedelbart följande amortering å jämväl någon del
av bottenlånet. Inspektionen erinrar om att detta under senare år accepterats
av de statliga bostadskreditorganen och att utredningen icke föreslår
någon ändring av den praxis som sålunda tillämpas. Inspektionen finner det
emellertid vara angeläget att understryka den stora vikten av att någon
bestämd gräns icke sättes för sådan extra amortering, ulan att det må stå
kreditgivaren fritt att i varje särskilt fall betinga sig den amortering å bottenlånet,
som han ur säkerhetssynpunkt finner nödig. Inspektionen finner
det troligt, åtminstone vad sparbankerna beträffar, att sparbankerna härvidlag
skall taga all den hänsyn till egnahemsägarens antagliga betalningsförmåga
som säkerhetskravet medgiver.
Länsbostadsnämnden i Blekinge län framhåller, att egnahemsägare på
flera håll i Blekinge är nödsakade att prestera ett tvångssparande genom
amorteringar på bottenlånet till belopp som vida överstiger det som utredningen
omnämner. Enligt nämndens uppgifter fordrar vissa banker regelmässigt
amortering å bottenlånet med 500 kronor per år.
Frågan om a mortering av bottenlån till f 1 e r f a m i 1 j sh
u s behandlas i yttrande av Svenska sparbanksföreningen. Föreningen
framhåller, att enligt gällande praxis någon amortering i allmänhet icke
74
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957
sker på bottenlånet, som i allmänhet motsvarar 60 procent av belåningsvärdet,
i varje fall icke så länge amortering av överliggande krediter pågår.
Föreningen anför vidare följande.
Detta förhållande har, såvitt Sparbanksföreningen har sig bekant, icke
någon motsvarighet i andra länder och är från flera synpunkter betänkligt.
Det grundar sig på sedvaneregler, som utformades i ett tidsläge, då kapitalet
flödade, och har trots ändrade förhållanden konserverats genom hyresregleringen
och grunderna för den statliga bostadspolitiken; i båda fallen torde
redan utrymmet för reparationer och underhåll vara alltför begränsat och
an mindre gives något utrymme för en amortering på bottenlånen. För uppehållande
av fastighetsbeståndets kvalitet — av intresse ej mindre för de
boende än även ur säkerhetssynpunkt för kreditgivare — är detta en mycket
allvarlig sida av rådande förhållanden; i själva verket kompenseras kreditriskerna
endast i den mån tomtvärdena stiga antingen formellt på grund
av penningvärdets försämring eller reellt på grund av värdestegring av tomter
med god belägenhet el. dvl. Stora delar av nuvarande nybebyggelse ske
emellertid i samhällenas ytterområden, och där äro riskerna mvcket påtagliga.
Även från en helt annan synpunkt skulle det emellertid vara synnerligen
angeläget att få till stånd amortering på bottenlån i flerfamiljshus. Dessa
lån lämnas numera nästan helt av institutioner, som ha bostadskreditgivning
såsom enda eller främsta ändamål. Sådana amorteringar skulle alltså
praktiskt taget helt få användning för nya krediter till nya bostadshus och
sålunda kunna lämna ett väsentligt bidrag till bostadsproduktionens finansiering.
I anslutning till det anförda hemställer sparbanksföreningen, att nybyggnader
med statliga lån kalkyleras så, att i kalkylerna inräknas även viss
årlig amortering av bottenlånet, samt att hindren för en motsvarande amortering
i redan färdiga flerfamiljshus undanröjs. I andra hand föreslår föreningen,
att de belopp som enligt nuvarande normer amorteras på de statliga
tertiärlånen till hälften får disponeras för amorteringar på bottenlånen.
Även länsstyrelsen i Jönköpings län anser att frågan om amortering av
bottenlån bör övervägas, eventuellt i annat sammanhang. Enligt länsstyrelsens
mening kan förekomsten av stående bottenlån bl. a. tänkas medverka
till att hålla priset uppe på saneringsmogna fastigheter.
I fråga om utredningens förslag att orts differentierat t i 11-läggslån icke skall kunna utgå till flerfamiljshus avsedda
att påbörjas efter den 1 juli 195 7, råder delade
meningar bland remissorganen. Bl. a. stadsfullmäktige i Malmö, Norrtälje,
Vänersborg och Örebro har tillstyrkt förslaget medan bl. a. fullmäktige i
Frösö, Munkedal, Nässjö, Ragunda och Tenhult, drätselkammaren i Vmeäi
och kommunalnämnden i Övertorneå motsatt sig detsamma. Drätselkammaren
i Östersund motsätter sig icke en successiv avveckling i takt med
rationaliseringen av bostadsbyggandet. Av de länsbostadsnämnder som särskilt
kommenterat förslaget har länsbostadsnämnden i Södermanlands län
framhållit, att ett uppskov med avvecklingen av det ortsdifferentierade till
-
75
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957
läggslånet kan medverka till en mjukare övergång till en högre hyresnivå.
Förslaget har tillstyrkts av länsbostadsnämnderna i Uppsala, Jönköpings,
Gotlands, Kopparbergs och Jämtlands län. Länsbostadsnämnden i Norrbottens
län anser, att avvecklingen bör ske etappvis, när förutsättningar därför
föreligger. Kommunalfullmäktige i Munkedal anser att det ortsdifferentierade
tilläggslånet bör behållas med hänsyn till skillnaden i lönenivå mellan
landsbygd och städer, drätselkammaren i Umeå åberopar de höga byggnadskostnaderna
i Norrland och kommunalnämnden i Övertorneå finner
en ökad ortsdifferentiering önskvärd, så att skillnaderna i bostadskostnad
mellan landets norra och södra delar kan ytterligare utjämnas.
Medan länsbostadsnämnden i Gotlands län konstaterar, att en avveckling
av det ortsdifferentierade tilläggslånet på landsbygden kan medföra en i
och för sig önskvärd övergång till egnahemsbebyggelse framhåller länsbostadsnämnden
i Blekinge län, att flerfamiljshus ibland är nödvändiga
även i små samhällen och att det ortsdifferentierade tilläggslånet såvitt
nämnden kan finna ej utgör hinder för god samhällsplanering.
Medan Svenska stadsförbundet vill ge avvecklingen av de ortsdifferentierade
tilläggslånen företräde framför utredningens övriga förslag om slopande
av generella subventioner motsätter sig Landskommunernas förbund
den föreslagna avvecklingen. Förbundet framhåller, att lämpligheten av
enfamiljs- och tvåfamiljshus inte i och för sig är något motiv att beröva
landsbygden de ortsdifferentierade tilläggslånen. Förbundet framhåller i
detta sammanhang, att med nuvarande belåningsregler möjligheterna för
landsbygdens befolkning att bygga egnahem av önskvärd storlek och standard
är ytterst små.
Hyresgästernas riksförbund framhåller, att en avveckling av de ortsdifferentierade
tilläggslånen på sätt som föreslagits av utredningen måste bli
kännbar bl. a. för Norrlands städer. Förbundet vill däremot icke motsätta
sig en avveckling i takt med rationaliseringen. Förbundet finner dock, att
speciella bidrag för bostadsbyggandet i Norrland torde vara nödvändiga
inom överskådlig framtid. Liknande synpunkter anföres av HSB.
Bostadsstyrelsen har icke funnit anledning att erinra mot utredningens
förslag, men ifrågasätter om icke arbetsmarknadsskäl kan tala för att avvecklingen
genomföres för företag färdigställda efter den 31 mars 1958.
Utredningens förslag om bibehållande av en särskild kapitalsubvention
för flerfamiljshus vilka uppföres
vintertid har tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Näringslivets byggnadsdelegation ifrågasätter dock, om icke denna subvention
borde utvidgas till att omfatta även egnahem. Fn sådan utvidgning
finner delegationen nödvändig, eftersom egnahemsbyggandet kan väntas
öka i avsevärd utsträckning och egnahemmen f. n. i allmänhet uppföres
sommartid. Delegationen befarar, att betydande svårigheter skall upp
-
76
Kungl. Maj :ts proposition nr 100 år 1957
komma för egnahemsproduktionen, om säsongutjämning icke kommer till
stånd även för detta byggande.
Även bostadsstyrelsen har diskuterat tanken på en särskild subvention
till egnahem som uppföres vintertid. En dylik subvention är enligt styrelsens
mening motiverad särskilt för egnahem som uppföres i större grupper. Styrelsen
framhåller att vinterkostnaderna är relativt större för enfamiljshus
än för flerfamiljshus och att många skäl talar för att en spridning över hela
året av egnahemsbyggandet bör eftersträvas. Styrelsen framhåller, att byggandet
av enfamiljshus i grupp närmast är att jämställa med byggande av
flerfamiljshus. Mot den diskuterade utvidgningen av tilläggslångivningen
talar emellertid enligt styrelsens mening de administrativa svårigheterna,
varför styrelsen icke nu framlagt något förslag.
Mot utredningens förslag, att en räntefri stående del alltfort
skall vara knuten till egnahemslån har erinringar
riktats av statskontoret, bank- och fondinspektionen samt länsbostadsnämnden
i Västernorrlands län.
Statskontoret finner det tveksamt om inte skälen för en egnahemssubvention
måste vika för de alltmera trängande kraven på begränsning av de medel
som disponeras för konsumtionsändamål. Ur denna synpunkt låter det
sig enligt statskontorets mening icke försvara, att statsmakterna ställer
subventionsmedel till förfogande och därigenom gör ett sparande av motsvarande
storlek onödigt. Den av utredningen föreslagna sänkningen av den
räntefria stående delen från 4 000 till 3 000 kronor bör enligt statskontorets
mening betraktas som första steget i en successivt fortskridande avveckling.
Bank- och fondinspektionen finner det diskutabelt att med särskild kapitalsubvention
premiera egnahemsbyggandet, som ställer större krav på
mark och material än byggandet av flerfamiljshus.
Länsbostadsnämnden i Västernorrlands län ifrågasätter om icke den
räntefria stående delen lämpligen kan slopas och ersättas med ett däremot
svarande högre familjebostadsbidrag till egnahemslåntagare.
Till de remissorgan som i likhet med utredningen ansett, att egnahemsbyggandet
tills vidare bör stödjas med en kapitalsubvention hör bl. a. bostadsstijrelsen,
flertalet länsbostadsnämnder, fullmäktige i flertalet kommuner
som yttrat sig i frågan, och Näringslivets byggnadsdelegation. Delegationen
framhåller, att egnahemsbyggandet erbjuder större möjligheter
till bostadssparande än bebyggelse av annan typ, och att en viss kapitalsubvention
lämpligen kan bibehållas, särskilt med hänsyn till den korta
amorteringstiden för egnahemslån.
Bl. a. bostadsstyrelsen, flertalet länsbostadsnämnder, Landskommunernas
förbund och fullmäktige i flertalet kommuner som uttalat sig därom, har
avstyrkt den sänkning av den räntefria stående delen
av egnahemslån till nybyggnad från 4 000 till 3 000 kronor som utredningen
föreslagit. Bostadsstyrelsen föreslår i detta sammanhang att ränte
-
77
Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
fri stående del av egnahemslån skall förfalla till förräntning och amortering
vid varje försäljning. Länsbostadsnämnden i Södermanlands län erinrar
om, att en hastig sänkning av denna kapitalsubvention från 8 000 till
4 000 kronor f. n. pågår. Samtidigt har maximeringen av belåningsvärdena
införts och skärpts under 1956. Innan ytterligare åtgärder vidtages bör
enligt nämndens mening egnahemsbyggandets utveckling under någon tid
avvaktas. Länsbostadsnämnden i Blekinge län anser att, därest höjning av
nuvarande räntesatser anses vara nödvändig, skäl föreligger att som kompensation
i vissa fall för ökade räntekostnader införa en bestämmelse om
att den räntefria stående delen av egnahemslån må efter behovsprövning
kunna höjas med högst 2 000 kronor.
Till dem som icke haft något att erinra mot den av utredningen föreslagna
sänkningen hör bl. a. stadsfullmäktige i Borås, som uttalar den förhoppningen,
att det inom staden föreliggande programmet för enskilt sparande
till egnahem kommer att få till resultat att sänkningen av den räntefria,
stående delen icke skall verka hämmande på intresset för egnahemsbebyggelse.
Utredningens förslag om sänkning av de övre belåningsgränserna
för tertiär lån till flerfamiljshus förvaltade i
olika företagsformer har i huvudsak tillstyrkts av statskontoret, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus
och Kopparbergs län, Näringslivets byggnadsdelegation, länsbostadsnämnderna
i Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs och Kalmar län samt
fullmäktige i vissa kommuner. Förslagen har i huvudsak avstyrkts av bostadsstyrelsen
och länsbostadsnämnderna i Stockholms, Uppsala, Jönköpings,
Blekinge, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Norrbottens län
samt vidare av Hyresgästernas riksförbund, HSB, Svenska riksbyggen,
SABO, Socialdemokratiska kvinnoförbundet, Landsorganisationen, Svenska
stadsförbundet, Landskommunernas förbund samt av fullmäktige i flertalet
hörda kommuner.
Statskontoret förklarar sig ha svårt att föreställa sig, att kommunernas
intresse för bostadsförsörjningen skulle nämnvärt rubbas, om något större
insats än den utredningen föreslagit krävdes vid finansieringen av kommunala
och allmännyttiga företag. Strävandena i fråga om helåningsgränserna
bör helst gå mot ett enhetligt procenttal eller i varje fall mot en ytterligare
minskning av antalet belåningsgränser. Liknande synpunkter anföres av
länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Jönköpings och Kopparbergs
län. Sistnämnda båda länsstyrelser har, liksom även Näringslivets byggnadsdelegation,
anslutit sig till de förslag beträffande belåningsvillkoren för olika
företagsformer som reservationsvis framförts av ledamöterna Cassel och
Gustafsson.
Näringslivets byggnadsdelegation anser, att en av de viktigaste möjligheterna
till att fördela de statliga lånemedlen på fler projekt är att bereda
78
Kungl. Maj:ts proposition nr JOO år 1957
enskilda företagare ökat utrymme. Den nu tillämpade differentieringen av de
övre belåningsgränserna för tertiärlån på skilda företagsformer innebär
enligt delegationens mening att de enskilda bostadsföretagen trängts tillbaka
genom att de tvingats in i ett ogynnsamt konkurrensläge beträffande såväl
kapitalanskaffning som hyresnivå. Ett sätt att undanröja denna diskriminering,
som enligt delegationens mening har medfört en minskning av de
enskildas villighet alt ställa kapital till förfogande för byggnadsproduktion
och fastighetsmarknad, är att de övre belåningsgränserna sättes lika för alla
företagsformer. Delegationen förklarar sig emellertid vara medveten om att
en sådan förändring omedelbart av de övre belåningsgränserna på kort sikt
skulle kunna verka störande på produktionen. För att de allmännyttiga
och kooperativa företagen skall kunna beredas tillfälle att anpassa sig till
de nya villkoren finner delegationen sålunda en mera successiv utjämning
mellan belåningsgränserna ofrånkomlig, varvid dock genom åtgärder av det
slag som herrar Cassel och Gustafsson reservationsvis föreslagit, de olika
företagsformerna under övergångstiden skulle erhålla större likställighet
i konkurrenshänseende. Delegationen föreslår, att övre belåningsgränserna
för kommunala och allmännyttiga företag sänkes från 100 till 95 % samt
för bostadsrättsföreningar med kommunal representant i styrelsen från
95 till 90 % av belåningsvärdet. De av utredningen i övrigt föreslagna sänkningarna
av belåningsgränserna accepteras av delegationen.
Byggnadsentreprenörföreningen, som i övrigt anslutit sig till vad Näringslivets
byggnadsdelegation anfört, framhåller att de nuvarande förhållandena
på kapitalmarknaden skapat ett oundgängligt behov av ökade finansieringsmöjligheter
inom den enskilda sektorn. De åtgärder som i den
rådande situationen enklast kan vidtagas är enligt föreningens mening dels
att medge marknadsmässig avkastning på enskilt investerat eller upplånat
fastighetskapital, dels att — eventuellt temporärt — höja lånegränserna
för enskilda företag. En ökad avkastning i enskilda fastigheter kan vid fortsatt
enhetlig hyressättning för alla företagsformer enligt föreningens mening
enklast erhållas på det sätt herrar Cassel och Gustafsson anvisat i sin reservation.
På sikt skulle en dylik omläggning lösa den enskilda bostadssektorns
finansieringsproblem i fråga om toppkrediterna. Under en övergångstid
skulle emellertid de enskilda företagen enligt föreningens mening behöva en
ökad andel av de tertiärlånemedel som anvisas. Föreningen erinrar i detta
sammanhang om att regeringens beslut att fastställa vissa högsta belåningsvärden
samt de senaste årens avveckling av de generella subventionerna
medfört ett alltmer ökat behov av toppkapital inom speciellt den enskilda
sektorn. Föreningen erinrar om att de generella subventionerna under den
tid då de uppgick till 4 kronor kvm lägenhetsyta motsvarade 20—25 procent
av produktionskostnaden, och avkastningsvärdet sålunda endast 75—80
procent av produktionskostnaden. Enbart sänkningen av subventionerna
79
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 ur 1957
beräknas sålunda ha medfört att behovet av toppkapital ökat med 3—4
procent. Härutöver anför föreningen vidare följande.
Berörda förhållanden sammantagna med den rådande kapitalbristen och
svårigheten att försälja de allt större byggnadsobjekten har aktualiserat ett
behov av höjda lånegränser för enskilda företag. Föreningen har tidigare i
olika sammanhang hävdat likställighet i produktionshänseende mellan
olika företagsformer och därvid bl. a. framfört krav på återgång till den
före 1946 gällande 90 % belåningen av enskilda företag. En sådan höjning
skulle dock nu motverka utredningens syfte att åstadkomma en lättnad i
statens låneengagemang genom i övrigt sänkta lånegränser. Det ökade kapitalbehovet
torde emellertid kvarstå endast till dess att balans uppnåtts på
fastighetsmarknaden. Ett oeftergivligt krav blir i denna situation, att åtgärder
omgående vidtagas, vilka möjliggöra en marknadsmässig upplåning av
toppkapital.
Föreningen framhåller vidare bl. a., att en av den rådande situationen
frampressad minskning av den enskilda sektorn skulle medföra en ytterligare
expansion av den kommunsociala sektorn, vilket i sin tur skulle medföra
ännu större krav på statliga lånemedel utan en däremot svarande ökad
produktion. Även ur statligt ekonomisk synpunkt måste det därför enligt
föreningens uppfattning vara ett primärt intresse att underlätta det enskilda
bostadsbyggandet.
Länsbostadsnämnden i Kalmar län, som tillstyrkt utredningens förslag
om sänkta belåningsgränser, anser att även härutöver en skärpning av kommunernas
ekonomiska ansvarstagande bör komma till stånd. Nämnden anser
sålunda, att 33 § tertiärlånekungörelsen bör omarbetas så, att kommunen
ensam får bära alla förluster uppkommande vid förvaltningen av allmännyttiga
företag. I fråga om bostadsrättsföreningarna framhåller nämnden,
att dessa i allmänhet är den kreditsvagaste låntagarkategorin. Enligt
nämndens uppfattning är det inte alltid efterfrågan på bostäder som utgör
drivfjädern vid kooperativa företags tillkomst utan fastmer byggnadsföretagares
och projekteringsfirmors i och för sig vällovliga intresse att få kunder
till sin verksamhet. Det föreligger därför enligt nämndens mening goda
skäl att stärka kommunernas känsla av ekonomiskt ansvar även för de
kooperativa företagen. Det bör därför stadgas, att förlust å lån till bostadsrättsföreningar
som drabbar statsverket skall till hälften ersättas av kommunen.
Enligt bostadsstyrelsens mening måste det belopp som vid finansiering av
kommunala och allmännyttiga bostadsföretag överstiger det maximala belåningsvärdet
bedömas vara den maximala utgift kommunerna anser sig
vara i stånd till, och styrelsen befarar afl kommunerna om kraven på insats
ökas kan bli obenägna att ta ansvaret för bostadsförsörjningen i denna form.
Styrelsen finner det vidare obilligt om kommunerna inte skulle få anlita
befintliga bostadsfonder o. dyl. för finansiering av toppinsatserna.
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957
Stadsförbundet framhåller, att kommunernas känsla av ekonomiskt ansvar
för de allmännyttiga företagen ej behöver sättas ifråga. Skyldighet för
de allmännyttiga företagens huvudmän att av kommunala skattemedel tillskjuta
3 procent skulle komma att medföra stora påfrestningar på den kommunala
budgeten. Förbundet påpekar även, att de sakkunniga ej synes ha
beaktat att den kapitalkostnad som uppkommer genom topplånets förräntning
och amortering även måste leda till ökade hyror, om nämnda lån
— vilket förefaller förbundet rimligt och rättvist — skall löpa med högre
ränta och amorteras på kortare tid än enligt nu för tertiärlån gällande regler.
Stadsförbundet hävdar vidare, att ett genomförande av utredningens
förslag kommer att minska efterfrågan på bostadsrättslägenheter.
Av samma mening är HSB, som vidare anför, att de ökade utgifter för
kommunerna som skulle bli följden av att utredningens förslag genomfördes,
med tanke på att den kommunala budgeten i regel är hårt ansträngd,
icke torde kunna täckas om icke betydande skattehöjningar vidtages. Förbundet
anser, att syftet att omfördela samhällets stöd till bostadsförsörjningen
till förmån för de lägre inkomsttagarna i viss mån motverkas genom
en sålunda ökad finansiering av bostadsbyggandet via kommunalskatterna.
Samma synpunkt kommer till uttryck i yttrande av Socialdemokratiska
kvinnoförbundet.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter om det vore förenligt med nuvarande
principer för den kommunala hushållningen att utgå från att toppinsatserna
till allmännyttiga företag skall finansieras med skattemedel.
Länsstyrelsen hänvisar i detta avseende till tidigare utredningar med förslag
om tvångsvis skattefinansiering av en del av kommunernas investeringsutgifter.
Enligt länsstyrelsens mening torde man därför få räkna med att
något minskat totalt upplåningsbehov icke skulle följa med ett genomförande
av utredningens förslag. Om kommunerna tvingades att finansiera
just en del av bostadsbyggandet med skattemedel skulle enligt länsstyrelsens
mening i stället skatteandelen i övriga investeringar minskas. Liknande synpunkter
anföres av stadsfullmäktige i Nynäshamn.
Hyresgästernas riksförbund anser, att en toppfinansiering genom de
boende av allmännyttiga företag skulle innebära ett principiellt avsteg från
én sund bostadspolitik och leda till liknande krav från privata fastighetsägare.
Svenska riksbyggen anser, att man genom att av de allmännyttiga
företagens hyresgäster begära insatser på 1 200—1 300 kronor skapar ett
mellanting mellan hyresrätt och bostadsrätt, dock utan att ge de förmåner
som tillkommer bostadsrättshavare. Svenska riksbyggen anser, att intet
vore att erinra mot förslaget beträffande övre lånegränserna för kooperativa
företag om icke insatsen till följd av belåningsvärdets maximering redan nu
vore 7—10 procent av produktionskostnaden. SABO anser, att en grundligare
utredning av frågan om finansiering genom de boende av toppinsatsen
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957 81
i allmännyttiga företag erfordras, innan ställning kan tagas till detta
alternativ.
Utredningens förslag om höjning av de allmännyttiga företagens
grundkapital från 0,5 till 1,0 procent av det förvaltade
fastighetskapitalet torde enligt bostadsstyrelsens mening
knappast möta gensaga, om inte den övre belåningsgränsen för allmännyttiga
företag sänkes. Skulle däremot krav resas på kommunal toppinsats
blir enligt styrelsens mening kostnaderna så stora, att de kan komma
att te sig avskräckande för vissa kommuner. Styrelsen finner det under alla
förhållanden skäligt, att kravet endast skall gälla för den del av kapitalet
som belöper sig på nytillkommande byggnader. Utredningens förslag lämnas
utan erinran av SABO, som emellertid anser att det på vissa orter skulle
vara opraktiskt och orealistiskt att kräva att kommunerna skall tillskjuta
kapitalet genom teckning av aktier eller andelar. Samma syftemål kan enligt
SABO:s mening uppnås, om kommunerna blir skyldiga att till företagens
disposition ställa rörelsekapital, att lyftas när företagen kan vara i
behov av medel. SABO framhåller, att denna anordning redan tillämpas i
vissa kommuner som funnit den ändamålsenlig. Om villkor beträffande företagens
grundkapital skall uppställas bör det enligt SABO:s mening överlåtas
åt kommunerna att bestämma i vilken form kapitalet skall ställas till disposition,
och det bör ankomma på bostadsstyrelsen att utfärda normer. Utredningens
förslag avstyrkes av bl. a. Stadsförbundet samt av fullmäktige i flertalet
av de kommuner som särskilt uttalat sig därom. Stadsförbundet anför,
att det med fog kan invändas att kommunerna i annan ordning bör kunna
medverka till att företagen har tillräckligt rörelsekapital. Stadsfullmäktige
i Göteborg finner det vara ovedersägligen riktigt, att de allmännyttiga företagen
i sin verksamhet har behov av större rörelsekapital än som motsvarar
den nu gällande regeln. Stadsfullmäktige anser emellertid, att det i Göteborg
tillämpade förfarandet, som innebär att kommunen till företagen utlämnar
räntebärande förlagslån, är alt föredraga framför en obligatorisk ökning av
grundfond resp. aktiekapital.
Utredningens förslag om avskaffande av den för vissa bostadsrättsföreningar
och enskilda bostadsföretag nu
tillämpade belåningsgränsen 90 procent tillstyrkes av bostadsstyrelsen
i vad det avser lån till bostadsrättsföreningar utan kommunal
representation. Styrelsen anser dock, alt denna belåningsgräns bör behållas
vid belåning av radhus och kedjehus, som byggs av bostadsrättsföreningar.
Vid belåning av mindre flerfamiljshus — vilka ofta uppföres av småhantverkare
som bor i huset eller har rörelse där — bör enligt styrelsens mening
möjligheten att bevilja lån intill 90 procent av belåningsvärdet bibehållas.
Stadsförbundet anser, alt förslaget om sänkning av belåningsgränsen från
90 till 85 procent av belåningsvärdet för andra bostadsrättsföreningar än
0 —Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. nr 100
82
Kungl. Maj. ts proposition nr JOO år 1957
dem som har kommunal representation i styrelsen är ännu mera betänkligt
än förslaget att sänka belåningsgränsen för de i egentlig mening kooperativa
företagen. Enligt förbundets mening är det ur kommunal synpunkt ej önskvärt
att enbart främja tillkomsten av bostadsrättsföreningar som är kooperativa
i låneteknisk mening.
Utredningens förslag om oförändrad övre belåningsgräns
för egnahemslån har icke föranlett några erinringar från remissorganens
sida.
Utredningens förslag beträffande tidigare beviljade kapitalsubventioner
har i regel icke närmare berörts i yttrandena. Förslaget
om återkrav av provisoriska och ortsdifferentierade tilläggslån har i
huvudsak tillstyrkts av de remissinstanser som i övrigt tillstyrkt utredningens
förslag beträffande avvecklingen av de generella subventionerna.
Näringslivets byggnadsdelegation anser dock, att de ortsdifferentierade tillläggslånen
bör återkrävas till större del än utredningen föreslagit. Fr. o. in.
den 1 januari 1960 bör sålunda utöver det belopp utredningen föreslagit,
återkrävas ett belopp motsvarande högst det kapitaliserade värdet av 80 öre
per kvm lägenhetsyta i ortsgrupp 4. I likhet med fullmäktige i riksbanken
och fullmäktige i riksgäldskontoret anser delegationen vidare, att icke återkrävda
delar av tilläggslånet tills vidare bör kvarstå som en ränte- och
amorteringsfri skuld till staten.
Bostadsstgrelsen, som icke har godtagit utredningens program för avveckling
av de generella subventionerna, framhåller att det f. n. icke med
säkerhet kan bedömas huruvida hyrorna i hus som blivit färdigställda 1956
och 1957 kan komma att motivera paritetsbevarande åtgärder i form av uppjustering
av hyrorna i dessförinnan färdigställda hus. Denna osäkerhet
motiverar ett uppskjutande av paritetsbevarande åtgärder till dess det blir
möjligt att statistiskt konstatera om sådana blir nödvändiga med hänsyn till
de hyror som faktiskt uppkommer under här avsedd tid.
Hgresgästernas riksförbund och HSB motsätter sig återkrav av tidigare
beviljade tilläggslån, varvid HSB åberopar samma motivering som utredningen
anfört för sitt förslag att efterskänka kapitalsubventioner till äldre
egnahem. Drätselkammaren i Östersund anser, att skälig hänsyn bör tagas
till de produktionskostnader och den standard de fastigheter har, som
skulle komma att belastas med aterbetalningsskyldighet. Drätselkammaren
framhåller, att staden hittills icke har ansett det lämpligt att återkräva de
kommunala tilläggslånen, då en sådan generellt beräknad återbetalningsskyldighet
hl. a. skulle medföra synnerligen ojämnt fördelade kostnader för
de olika fastighetsobjekten. Drätselkammaren anser, att utredningen, då
den framlagt sitt förslag, alltför mycket bortsett från värdet av att bostadsproducenter
och hyresgäster liksom kommunerna bör ha förtroende för
statsmakternas deklarationer under en lång följd av år.
Utredningens förslag att efterskänka kapitalsubvention till
83
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
tidigare byggda egnahem avstyrkes av bl. a. bostadsstyrelsen, statskontoret,
bank- och fondinspektionen och Näringslivets byggnadsdelegation.
Bostadsstyrelsen framhåller i detta sammanhang, att de egnahemsägare som
byggde under 1940-talet med stöd av tertiärlån nu har förhållandevis mycket
låga bostadskostnader och stora möjligheter att göra törtjänster vid
försäljningar. Med hänsyn härtill bör kapitalsubventionen tills vidare kvarstå
som ränte- och amorteringsfri skuld till staten. Liknande synpunkter
anföres av övriga här ovan nämnda remissorgan.
Utredningens förslag att undantaga kommunala, allmännyttiga
och kooperativa bostadsföretag från hyres kontroll
genom statliga organ, har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av bostadsstyrelsen, länsbostadsnämnderna i Uppsala, Östergötlands
och Älvsborgs län, stadsfullmäktige i Lidingö, Nässjö och Örebro, drätselkammaren
i Umeå samt Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Förslaget
har avstyrkts av statens hyresråd, Hyresgästernas riksförbund, överståthållarämbetet,
stadsfullmäktige i Malmö samt Landsorganisationen, varjämte
TCO uttalat tveksamhet.
Bostadsstyrelsen förklarar sig finna förslaget lämpligt med hänsyn till
vad som redan genomförts i hyresregleringssammanhang. Styrelsen framhåller
dock, att när det gäller allmännyttiga företag det stundom finns ett
sådant samröre mellan kommunen, förmedlingsorganet och det allmännyttiga
företaget, att man ej alltid kan räkna med såsom självklart, att statliga
subventioner till fullo kommer de boende tillgodo, om icke någon form
av statlig tillsyn utövas. Styrelsen framhåller att detta kan gälla, t. ex. om
kommunen är markförsäljare, vid genomförandet av sanering där många
olika intressen gör sig gällande eller slutligen vid avvägningen av hyror för
bostäder och kommersiella lokaler.
Statens hyresråd erinrar om att frågan om att befria hus ägda av kommunala
och allmännyttiga företag från kontroll enligt hyresregleringslagen
behandlats vid 1956 års riksdag och att riksdagen därvid, på av departementschefen
anförda skäl, begränsat sig till att upphäva kontrollen för
lägenheter i hus för vilka statligt lån slutligt beviljats efter årets utgång.
Med hänsyn härtill avstyrker hyresrådet utredningens förslag i förevarande
del.
Hyresrådet finner det icke heller vara motiverat att från de långivande
myndigheternas kontroll undantaga byggnader ägda av kommunala, allmännyttiga
eller kooperativa företag. Rådet anser att ifrågavarande byggnader
icke bör behandlas annorlunda än andra. Hyresrådet framhåller
vidare bl. a., att det har erfarenhet av att dylika företag baserat yrkanden
om grundhyror på kalkyler som icke kunnat godtagas av de hyresreglerande
myndigheterna.
Bostadsstyrelsen och flera länsbostadsnämnder samt fullmäktige i vissa
kommuner har i sina yttranden berört frågan om en revision av de
84
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 ur 1957
maximerade belåningsvärdena för småhus. Bostadsstyrelsen
har i denna fråga anfört följande.
Länsbostadsnämndernas erfarenheter av de maximerade belåningsvärdena
för småhus har inhämtats under hand, och de har varit övervägande
positiva, men i en del avseenden även negativa. Invändningar har gjorts
mot att reglerna inte tar hänsyn till tomtkostnadernas starka växlingar
olika orter emellan. Det har också framhållits, att belåningstaket är för
lågt för att motsvara behovet inom en del områden. Några nämnder har
framhållit, att den nuvarande begränsningen av lånemöjligheterna gör det
svårt för en del befolkningsgrupper att tillfredsställande lösa sin bostadsfråga
i form av ett egethem. Att småhusproduktionen till följd av maximibestämmelserna
har utvecklats mot mindre och enklare hustyper är slutligen
en allmän iakttagelse. Man får det intrycket av nämndernas uttalanden
i dessa frågor, att bestämmelserna om högsta belåningsvärde för egnahem
samt för rad- och kedjehus behöver jämkas i en del avseenden.
I en betydelsefull fråga synes länsbostadsnämnderna redan ha en bestämd
uppfattning. Det gäller det nuvarande sambandet mellan låntagarens
barnantal och belåningstaket. Allmänheten har svårt att förstå, att identiskt
lika hus på likvärdiga tomter kan komma att åsättas väsentligt olika belåningsvärden.
Då det gäller gruppbyggandet, och särskilt då fråga är om
råd- eller kedjehus, vållar detta besvärligheter och skapar ovisshet vid uppläggningen
och planeringen av företagen. För övrigt bör i regel utrymmesbehovet
i ett egethem bedömas från huvudsakligen andra utgångspunkter
än familjens storlek med avseende på antalet minderåriga barn just vid
byggnadstillfället. Inemot två tredjedelar av de egnahemsbyggare som söker
statliga lån redovisar minst två minderåriga barn. Tar man med även ettbarnsfamiljerna,
representerar familjerna med minderåriga barn ca 85 procent
av de lånsökande. Bostadsstyrelsen får föreslå, att bestämmelserna
ändras så att, oberoende av familjens storlek, 55 000 kronor blir högsta
belåningsvärde i Stockholms- och göteborgsområdena samt i övre Norrland
och att på samma sätt 50 000 kronor blir högsta belåningsvärde i övriga
delar av landet.
Styrelsen förklarar, att den i övrigt icke är beredd att nu framlägga preciserade
förslag till jämkningar i bestämmelserna om lånetak. Styrelsen
förklarar sig emellertid ha för avsikt att i den mån styrelsen finner sådana
påkallade anmäla detta, och understryker angelägenheten av att Kungl.
Maj:t förblir oförhindrad att utan att behöva avvakta en riksdagsbehandling
av frågan vidtaga erforderliga ändringar av bestämmelserna.
Styrelsen förklarar, att den i avsikt att förhindra att villkoren för tertiärlån
resp. egnahemslån blir avgörande för valet av förvaltningsform vid
uppförandet av rad- och kedjehus har övervägt att framlägga förslag om
en enhetlig belåningsform för dessa hustyper. Styrelsen har emellertid
funnit, att frågan behöver utredas ytterligare. Enligt styrelsens mening kan
emellertid styrelsens förslag om ett enhetligt belåningstak utan hänsyn till
familjens storlek som omedelbart genomförbar åtgärd väntas få stor betydelse
i nämnda syfte. Härom anför styrelsen vidare följande.
Den omständigheten att en bostadsrättsförening enligt nu gällande be -
85
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
stämmelser endast kan komma upp till det lägre belåningstaket har onekligen
i en del fall fått till följd, att man har valt att söka egnahemslån, med
därav följande förvaltningsform, där en bostadsrättsförening ur andra synpunkter
hade varit att föredra. Genomföres styrelsens förslag om enhetligt
belåningstak, kommer bostadsrättsföreningen i ett något bättre läge än
egnahemsägaren, då det gäller frågan om egen insats, men i gengäld skall
egnahemslånet alltjämt innehålla en kapitalsubvention, vilket torde väga
lika tungt ur psykologisk synpunkt.
Departementschefen
I det föregående har jag intagit den ståndpunkten att övervägande skäl
talar för en minskning av de generella subventioner, som nu utgår till
statsbelånade bostadshus. Jag har vidare uttryckt den meningen, att man
bör gå fram något försiktigare än bostadspolitiska utredningen förordat.
Till en början skall jag behandla med flerfamiljshusbyggandet sammanhängande
problem och därefter frågor som rör småhusbyggandet.
Bostadspolitiska utredningen har i fråga om villkoren för tertiärlån
till flerfamiljshus förordat en höjning av räntan med 1 procent,
dvs. till i allmänhet 4 procent men för den del av lånet som avser andra
lokaler än bostäder 5 procent. Vidare har utredningen föreslagit att räntan
skall vara obunden och att amorteringstiden för lånet skall sättas till
35 år mot f.n. i allmänhet 40 år.
Detta förslag torde tillgodose rimliga krav på anpassning av villkoren
för tertiärlån till statens faktiska utgifter för ifrågavarande långivning.
Visserligen överstiger f. n. räntesatsen för statens fasta upplåning 4 procent
och räntesatsen för inteckningslån i öppna marknaden ligger rätt
betydligt högre, varför en ränta av 4 procent på tertiärlånet innebär en
indirekt subvention av ganska stor omfattning. Såsom jag i det föregående
framhållit bör emellertid bostadsbyggandet skyddas mot tillfälligt höga
räntor^ En fullständig anpassning till de räntesatser för inteckningslån,
som f. n. gäller, synes därför inte böra komma i fråga. Jag tillstyrker alltså
utredningens förslag beträffande räntan på tertiärlån för nybyggda hus.
Vad särskilt angår förslaget, att denna ränta icke skall vara fast under
lånets hela löptid utan obunden, kan anföras att en rörlig ränta på tertiärlånet
inför ett ovisshetsmoment, som kan förefalla att strida mot önskemålet
om stabilitet i fastighetsförvaltningen. Vissa remissorgan har också
anfört betänkligheter mot detta förslag. Att räntan på statslånet skall
vara obunden i vedertagen mening och alltså till sin höjd beroende av
förändringarna i räntesatserna för vanliga inteckningslån finner jag icke
tillfredsställande. Utredningens förslag har ej heller denna innebörd. Så
länge stödet till bostadsbyggandet inbegriper ett visst skydd mot förändringar
i räntesatserna för primär- och sekundärlån, framstår det som
naturligt, alt räntan på statslånet såvitt möjligt hålles oförändrad. Man
86 Kungl. Maj:ts proposition nr JOO är 1957
bör emellertid räkna med att förhållandena på bostads- och fastighetsmarknaderna
framdeles kan bli sådana, att i första hand en sänkning av
räntan å statslånet blir motiverad. Bestämmelserna angående räntan på
lånet bör fördenskull utformas så, att hinder för en ändring av räntesatsen
icke föreligger. Utredningens förslag i denna del tillstyrkes alltså.
Vad angår amorteringstiden för tertiärlån anser jag att skäl talar för
en förkortning av densamma. Det är synnerligen svårt att bilda sig en
klar föreställning om hur hyror och fastighetsvärden framdeles kommer
att utveckla sig. Såväl den tekniska som ekonomiska och sociala utvecklingen
kan emellertid bli sådan, att klokheten bjuder att man räknar
med en i förhållande till tidigare gängse föreställningar relativt kort avskrivningstid
för i bostadsfastigheter investerat kapital. Jag delar sålunda
statskontorets och sparbanksinspektionens uppfattning, att amorteringstiden
bör förkortas något mera än utredningen förordat, och vill föreslå
att den generellt fastställes till 30 år. Under sådana förhållanden kan jag
godtaga utredningens förslag, att det för enskilda företag nu uppställda
kravet på en viss extra amortering skall slopas.
I en del fall utgår tertiärlån med större belopp än normalt på grund
av att primär- och sekundärlån icke kan erhållas till belopp motsvarande
70 procent av fastighetens avkastningsvärde. I dylika fall medges en s. 1c.
fördjupning av tertiärlånet, vilket därigenom delvis kommer att tillgodose
ett kreditbehov, som normalt antages täckt med sekundärlån. Bostadsstyrelsen
har förordat att för sådan del av tertiärlån skall gälla den för
sekundärlån sedvanliga amorteringstiden. Starka skäl talar emellertid för
att amorteringstiden för hela tertiärlånet är enhetlig och jag anser att
amorteringstiden undantagslöst bör vara 30 år och amortering av hela
tertiärlånet alltså ske med en trettiondel om året.
Vad gäller tertiärlånets storlek har bostadspolitiska utredningen förordat
en sänkning av tertiärlånets övre gräns. För kommunala och allmännyttiga
bostadsföretag föreslås en sänkning av gränsen från 100 till 97
procent av avkastningsvärdet och för kooperativa företag från 95 till 92
procent. För enskilda företag förordas att nuvarande möjligheter att bevilja
lån över 85 procent av avkastningsvärdet skall slopas. Såsom skäl
för förslaget har utredningen bl. a. åberopat önskvärdheten av att bostadssparandet
stimuleras och att eu utvidgning av den statliga långivningen till
flera objekt främjas.
Dessa av utredningen anförda skäl för en sänkning av övre belåningsgränsen
finner jag värda beaktande. Emellertid förefaller det tveksamt,
om en sänkning av den övre belåningsgränsen bör företagas i nuvarande
läge. Såsom flera remissorgan framhållit får man lov att beakta, att de
fr. o. in. den 1 januari 1956 införda högsta belåningsvärdena för bostadshus
inneburit en begränsning i den statliga långivningen. Visserligen kan det
sägas, att syftet med maximeringen av belåningsvärdena icke har varit
87
Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
att minska statens lån i förhållande till de kreditbehov som föreligger, utan
att avsikten har varit att främja ett billigare byggande. De högsta belåningsvärden,
som har fastställts, skall sålunda täcka de produktionskostnader,
som uppstår vid ett rationellt byggande. Man kan emellertid icke
bortse från att införandet av högsta belåningsvärden för bostadshus inneburit
vissa anpassningssvårigheter. I olika fall har sålunda produktionskostnaderna
kommit att överstiga belåningsvärdena, vilket har ökat byggnadsföretagens
kapitalinsats. På grund härav anser jag att en sänkning av
övre belåningsgränsen för tertiärlånet inte bör företas nu. Däremot vill jag
förorda utredningens förslag, att de allmännyttiga bostadsföretagens grundkapital
skall motsvara minst 1 procent av det förvaltade fastighetskapitalet
mot f. n. endast 0.5 procent.
Bostadspolitiska utredningen har föreslagit, att de nya bestämmelserna om
tertiärlån skall tillämpas i fråga om byggnadsföretag, som i samband med
preliminärt beslut om lån förutsatts bli igångsatta tidigast den 1 juli 1957.
Med hänsyn till den överenskommelse ifråga om tvååriga löneavtal, som
Arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen nyligen träffat, anser jag
att ändringarna bör genomföras först fr. o. m. den 1 januari 1958.
Bostadspolitiska utredningen har föreslagit att den för primär- och
sekundärlån »garanterade» räntan höjes med 0,5 procent. Innebörden
av förslaget är att staten skulle täcka räntekostnaden i vad den
överstiger för primärlån 4,5 procent för hus byggda åren 1941—45, 4 procent
för hus byggda åren 1946—50 och 3,5 procent för därefter byggda
hus. I det föregående avsnittet har jag tagit ställning till de kritiska synpunkter
på detta förslag, som vissa remissorgan har framfört. I detta
sammanhang torde böra understrykas att en höjning av de garanterade
räntorna icke innebär en principiell nyhet eller ett avsteg från de riktlinjer
för bostadspolitiken, som har gällt under efterkrigstiden. De bostadspolitiska
åtgärderna har inte varit grundade på föreställningen, att en
garanterad ränta av 3 procent i fråga om primärlån är ett absolut villkor
för en störningsfri bostadsproduktion eller för en allmän förbättring av
bostadsstandarden. Bl. a. visar beslutet år 1955 om höjning av den garanterade
räntan för en stor del av de statsbelånade bostadshusen, att så icke
är fallet. Det är här fråga om en viss anpassning av ränteutgifterna för
statsbelånade hus till ränteläget på marknaden i övrigt. Ej heller kan en
generell höjning av den garanterade räntan med 0,5 procent föranleda en
ökad hyresspittring. Fråga blir om en ökning av ränteutgifterna för alla
statsbelånade hus med ett belopp, som motsvarar 5 å 6 procent å hyrorna. I
anledning av att vissa remissorgan anfört farhågor för att denna anpassning
av ränteutgifterna till del faktiska lägel skulle driva upp de allmänna levnadskostnaderna
och ge upphov till krav på ökade löner må erinras om att
en höjning av hyrorna i statsbelånade hus med 5 a 0 procent medför eu
obetydlig ökning av konsumentprisindex.
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957
På grund av det anförda tillstyrker jag utredningens ifrågavarande förslag.
De nya garantiräntorna torde böra gälla fr. o. in. den 1 juli 1957.
Bostadspolitiska utredningen har föreslagit att låntagarna skall gottgö
r a s ränteeftergifter i snabbare takt än som f. n. är
fallet. Denna fråga behandlades i förra årets statsverksproposition. Det
föreslogs då att ändring inte borde ske i utbetalningstakten men att
Kungl. Maj :t, om synnerliga skäl förelåg, i särskilda fall skulle äga medgiva
en snabbare utbetalning av ränteeftergift. Förslaget godtogs av riksdagen.
Kungl. Maj :t har sedermera medgivit, att utbetalning av eftergifter
för småhus får ske halvårsvis mot tidigare en gång om året. I övrigt har
något medgivande av detta slag hittills icke lämnats. Jag är icke beredd
att nu intaga en ändrad ståndpunkt i denna fråga.
Bostadspolitiska utredningen har föreslagit att det s. k. o r t s d i f f erentierade
tilläggslånet skall slopas. Ett flertal remissorgan
har tillstyrkt förslaget, medan andra framhållit att detta lån är av betydelse
för flerfamiljshusbyggandet på mindre orter och att ett omedelbart
slopande av lanet skulle medföra svårigheter för bostadsbyggandet
på dessa orter. Under de senaste åren har det provisoriska tilläggslånet,
som infördes i slutet av år 1951, successivt avvecklats. För företag, som
färdigställes efter den 31 mars i år, kan provisoriskt tilläggslån icke beviljas.
Det kan under sådana förhållanden synas naturligt att nu besluta
om en avveckling av det ortsdifferentierade tilläggslånet. Om man vill
undvika störningar i bostadsbyggandet på de mindre orterna kunde man
tänka sig att genomföra denna avveckling i två etapper. Den principiella
inställning till generella subventioner, som jag i det föregående givit uttryck
åt, gör att jag inte kan finna det nödvändigt att under längre tid
behålla det ortsdifferentierade tilläggslånet. Det av flera remissorgan framförda
önskemålet, att avvecklingen av de generella subventionerna skall
ske successivt, motiverar emellertid att prövningen av frågan om det ortsdifferentierade
tilläggslånets slopande får anstå.
Enligt gällande bestämmelser utgår ortsdifferentierat tilläggslån med ett
belopp motsvarande det kanitaliserade värdet av ett årligt bidrag på 0.40—
LM. kronor per kvmimstadslägenhetsvta. Kapitaliseringsfaktor är för hus
av sten 3,7o procent och för hus av trä 4,00 procent. Om de ändringar av
villkoren för statligt lån och bidrag, som jag har föreslagit, genomföres,
kommer dessa kapitaliseringsfaktorer att sakna anknytning till finansieringsvillkoren
i övrigt. Det kommer då inte längre att finnas skäl att beräkna
tilläggslån efter skilda grunder för stenhus och trähus. Då det vidare
är önskvärt, att reglerna för beräkning av tilläggslån blir så enkla som
möjligt, förordar jag, att tilläggslån i huvudsaklig överensstämmelse med
vad som hittills gällt beviljas med ett belopp motsvarande 10 kronor i subventionsgrupp
1, 20 kronor i ortsgrupp 2, 30 kronor i ortsgrupp 3 och 40
kronor i ortsgrupp 4, allt räknat per kvm bostadslägenhetsyta. Till lånet
89
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957
bör liksom hittills knytas ett kommunalt bidrag motsvarande 10 procent
av lånets belopp. De av mig förordade reglerna bör tillämpas på företag,
vilka erhåller tertiärlån enligt de villkor jag har förordat i det föregående.
Utredningens uppfattning, att särskilt tilläggslån även framdeles bör
kunna beviljas för byggnadsföretag, som utföres under
vintern, kan jag godtaga. Att utsträcka denna subvention också till
småhus, såsom Näringslivets byggnadsdelegation ifrågasatt, finner jag ur
bl. a. administrativ synpunkt icke lämpligt.
Bostadspolitiska utredningen har föreslagit, att kommunala, med kommun
jämställda samt allmännyttiga och kooperativa bostadsföretag icke
längre skall vara underkastade b y r e s k o n t r o 11 från det lånebeviljande
organets sida. Vidare har förordats att ifrågavarande bostadsföretag,
i den mån de är underkastade hyreskontroll enligt hyresregleringslagen,
skall befrias jämväl från denna kontroll.
Ett godtagande av detta förslag skulle medföra en betydande förenkling
av handläggningen av låneärenden. Även den fortlöpande hyreskontrollen
skulle reduceras. Mot förslaget skulle kunna anföras, att ett slopande av
hyreskontrollen för vissa bostadsföretag kunde innebära en orättvisa. Särskilda
skäl kan dock åberopas för att bibehålla hyreskontrollen i fråga
om enskilda bostadsföretag så länge bostadsbrist är för handen. Risk
skulle annars föreligga, att dessa företag på grund av den otillräckliga
tillgången på bostäder skulle ta ut hyror, som överstiger vad som motsvarar
fastighetsomkostnaderna. Beträffande kommunala och därmed jämställda
företag kan det icke antagas föreligga ett ekonomiskt intresse av
att uttaga högre hyror än som erfordras för att täcka omkostnaderna.
Förslaget att för dessa företag slopa hyreskontrollen har också tillstyrkts
av bl. a. Sveriges fastighetsägareförbund.
Jag anser att hyreskontrollen bör inskränkas på det av utredningen föreslagna
sättet. Därvid förutsätter jag, att de berörda fastigheternas ägare är
beredda att taga all rimlig hänsyn till hyresgästernas berättigade intressen
och att eventuella tvister kommer att lösas genom förhandlingar mellan
parterna.
Frågan om sådan ändring av hyresregleringslagen, som erfordras i anledning
härav, har tidigare denna dag anmälts av chefen för justitiedepartementet.
Jag övergår nu till att behandla vissa med långivningen till småhus
sammanhängande frågor.
Bostadspolitiska utredningen har föreslagit att räntan_å egna
hemslån
skall höias från 3 till 4 procent. Förslaget överensstämmer
med vad utredningen förordat i fråga om tertiärlån. I fråga om de skäl,
som talar för eu dylik justering av räntan för egnahemslån, får jag hänvisa
till vacl jag förut anfört beträffande räntan å tertiärlån. Utredningen
har vidare föreslagit att räntan å s. k. fördjupad del av egnahemslån till
90
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957
den del det tryggas av inteckningssäkerhet, som ligger över 40 procent
av belåningsvärdet, tills vidare skall vara 4 procent. I övrigt skall vid fördjupning
av lånet enligt utredningens förslag räntan motsvara den, som
bär garanterats för bottenlån. Utredningen har slutligen i detta sammanhang
förordat att räntan på egnahemslån — liksom i fråga om tertiärlån
— skall vara obunden.
I överensstämmelse med mitt ståndpunktstagande i det föregående beträffande
räntevillkoren för tertiärlån tillstyrker jag utredningens förevarande
förslag.
Utredningen har vidare föreslagit att den rån tefria stående
delen av egnahemslånet skall sänkas från 4 000 till 3 000 kronor. Vid
den föregående behandlingen av de allmänna grunderna för bostadspolitiken
har jag ansett, att kapital subventionen till småhusbyggandet skall
bibehållas. Visserligen följer icke härav att en ändring av subventionens
storlek icke skulle kunna ifrågakomma. I likhet med flera remissorgan
anser jag det dock tveksamt, huruvida i nuvarande läge en minskning av
denna kapitalsubvention är tillrådlig. Subventionen har de två senaste
åren successivt sänkts från 8 000 till 4 000 kronor. Småhuset är den för
barnfamiljer många gånger lämpligaste bostadsformen. Den alldeles övervägande
delen av småhusproduktionen sker också för familjer med minderåriga
barn. Även om kostnaderna för ett egethem håller sig inom de för
egnahemslån fastställda belåningsvärdena, alltså 45 000 å 50 000 kronor,
blir de årliga utgifterna för barnfamiljer med vanliga inkomster rätt betungande.
På grund härav föreslår jag att kapitalsubventionen tills vidare
förblir oförändrad.
En fråga som vid skilda tidpunkter och i olika sammanhang tilldragit
sig uppmärksamhet är, huruvida icke kapitalsubventionen till småhus
borde vara behovsprövad. Om man anser, att generella subventioner till
bostadsproduktionen nu i huvudsak kan undvaras, kan det framstå som
inkonsekvent att bibehålla en ganska stor generell subvention till småhus.
Bostadspolitiska utredningen har emellertid icke funnit det lämpligt att
förorda en behovsprövning av kapitalsubventionen.
I syfte att undvika en behovsprövning av sedvanligt slag har sedan
länge den bestämmelsen gällt, att egnahemslån och därtill knutna subventioner
kan beviljas endast för egnahem, som icke har en lägenhetsyta
överstigande ett visst antal kvadratmeter, f. n. 125 kvm.
Om man önskar förbehålla kapital- och räntesubventionen i huvudsak
dem, som är i behov av ekonomisk hjälp från samhällets sida för att lösa
sin bostadsfråga, ligger det närmast till hands att sänka denna maximiyta.
Det synes rimligt antaga att egnahem, som uppföres av familjer med
vanliga inkomster, i regel har en yta icke överstigande 100 kvm. Fall
torde dock förekomma, där ylan är något större beroende på hustypen
eller behovet av ett särskilt arbetsrum eller med hänsyn till stort barnantal.
Jag föreslår därför att egnahemslån med räntefri stående del samt
91
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
ränteeftergift skall kunna beviljas för nybyggnad av enfamiljshus, vilkas
läaenhetsvta inte överstiger 110 kvm. För hus vilkas lägenhetsyta överstiger
110 kvm men inte 125 kvm, bör egnahemslån inom 90 procent av belåningsvärdet
kunna beviljas men inte vare sig kapital- eller räntesubvention. Motsvarande
bestämmelser bör gälla i fråga om tvåfamilj shus. I anslutning till
vad som f. n. gäller bör i särskilda fall lån utan subvention kunna beviljas
även om lägenhetsytan överstiger 125 kvm. I fråga om lån till ombyggnad av
småhus torde någon ändring av gällande bestämmelser i denna del inte böra
företagas nu.
De av mig föreslagna ändringarna i villkoren för egnahemslån bör avse
byggnadsföretag, beträffande vilka det lånebeviljande organet i samband
med meddelande av beslut om lån förutsätter igångsättning tidigast den 1
januari 1958.
I detta sammanhang torde jag få upptaga frågan om en ändring i föreskrifterna
angående högsta belåningsvärden för småhus.
Enligt dessa föreskrifter kan lånesökande, som är familjeförsörjare och
har minst två minderåriga barn, erhålla egnahemslån på grundval av ett
belåningsvärde, som med 5 000 kronor överstiger det värde som eljest
gäller. I vanliga fall kan en dylik familj för ett enfamiljshus få ett belåningsvärde
av högst 50 000 kronor fastställt, medan för andra lånesökande
värdet icke kan sättas högre än 45 000 kronor. I det följande
kommer jag att förorda att familiebostadsbidrag skall kunna beviljas icke
endast som hittills familjer med minst två barn under. 16 år.utan också
familjer med ett minderårigt barn. Skäl talar därför för att de högsta
belåningsvärdena icke för framtiden differentieras såsom nu sker. De f. n.
för familjer med minst två barn gällande värdena torde därvid böra tilllämpas
även i fråga om andra lånesökande.
Vad härefter angår den garanterade räntan i fråga om bottenlån
har bostadspolitiska utredningen — i överensstämmelse med vad
som förordats beträffande flerfamiljshus — föreslagit att räntesatsen höjes
med 0,5 procent. Jag vill emellertid erinra om att ränteeftergiften för
småhus icke beräknas från fall till fall utan har fastställts till vissa schablonbelopp.
De belopp som f. n. gäller har beräknats med utgångspunkt
från eu ränta på bottenlån av 4,75 procent och under förutsättning att
den garanterade räntan för hus färdigställda 1941-48 utgör 4 procent,
för hus färdigställda 1949—50 3,5 procent och för senare färdigställda
hus 3 procent. I slutet av förra året höjdes räntan på bottenlån i allmänhet
med 0,25 procent. En däremot svarande omräkning av schablonbeloppen
torde bl. a. av administrativa skäl inte böra ifrågakomma. I överensstämmelse
med den ståndpunkt till ränteskyddet, som jag intagit i det
föregående, förordar jag alt den garanterade räntan i fråga om bottenlån
till småhus höjes med 0.5 procent. Ändringen bör dock företagas först
fr. o. in. den 1 januari 1958. Nya schablonbelopp bör alltså beräknas och
gälla fr. o. in. nämnda dag.
92
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957
I detta sammanhang torde jag slutligen få behandla ett par frågor som
berör såväl flerfamiljshus som småhus.
Bostadspolitiska utredningen har föreslagit att möjlighet skall finnas
att bevilja ränteeftergift för byggnadsföretag, som
icke finansieras med statligt lån. Syftet med detta förslag
har angetts vara att i ökad utsträckning kanalisera den öppna marknadens
kreditmedel till bostadsbyggandet. Utredningen har närmast tänkt
sig en försöksverksamhet avseende enbart flerfamiljshus och i huvudsak
endast sådana hus, som tillkommer på vissa industriföretags initiativ.
Förslaget har tillstyrkts av bl. a. Landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen.
Såsom jag förut framhållit är det en central fråga hur
bostadsbyggandet skall kunna ökas. Jag har pekat på skilda åtgärder för
effektivisering och förbilligande av bostadsbyggandet. Vidare har jag tillstyrkt
åtgärder, som innebär ett ökat bostadssparande. Möjligheten att
stimulera den bostadsproduktion, som äger rum utan anlitande av statliga
lån, är värd att prövas. Det torde inte kunna förnekas att åtskilliga fall
förekommit, där ansökan om statligt lån icke varit beroende av lånesökandens
behov av att få statens hjälp för att täcka kreditbehovet utan
sammanhängt med en önskan att bli delaktig av de subventioner, i första
hand räntesubventionerna, som är förbundna med de statliga lånen. En
dylik ordning kan inte anses rationell. Överhuvudtaget torde det för framtiden
finnas anledning att hålla isär å ena sidan det behov av finansiellt
stöd åt bostadsbyggandet, som i första hand betingas av önskan att främja
produktionen av bostäder genom allmännyttiga och kooperativa bostadsföretags
försorg och att underlätta för barnfamiljerna att skaffa sig egnahem
och å andra sidan behovet av subventioner i syfte att reducera bostadskostnaderna.
På grund härav anser jag, att möjlighet bör finnas att under nästa
budgetår till bostadshus,_sgm tiljkominer utan hjälp av statliga lån, bevilja
en viss ränteeftergift. Såsom villkor för ränteeftergift bör i huvudsak
gälla vad som föreskrives beträffande tertiärlån och egnahemslån med
räntefri stående del. Bl. a. bör sålunda lägenheterna icke få upplåtas till
hyror, som väsentligt överstiger vad som medges i fråga om statsbelånade
företag. I fråga om flerfamiljshus bör dessutom det villkoret uppställas
att ytan i våningsplan till minst 75 procent upptages av bostäder. Räntesubventionen
bör beräknas på grundval av en garanterad ränta av 4 procent
och lämpligen avse lån mot inteckning inom för flerfamiljshus högst
75 procent och för småhus högst 50 procent av det belåningsvärde, som
det hidragsbeviljande organet kan godkänna. Verksamheten bör bedrivas
på försök.
Slutligen kommer jag till frågan, huruvida tidigare beviljade
kapitalsubventioner skall återkrävas eller icke. Jag vill erinra
om att tidigare beviljade tilläggslån för flerfamiljshus, som tillkommit
93
Ilungl. Maj. ts proposition nr 100 ur 1957
åren 1942—50, slutligt reglerats genom beslut av 1953 års riksdag. Huvudparten
av dessa lån har återkrävts, medan lånen i övrigt efterskänkts.
Motsvarande kapitalsubventioner till småhus har ännu icke definitivt reglerats.
Enligt uttalande av 1953 års riksdag skall emellertid före 1957 års
utgång slutlig ställning tagas till frågan om återbetalning av dessa subventioner,
vilka lämnats i form av tilläggslån eller räntefri stående del av
tertiärlån.
Bostadspolitiska utredningen har förordat, att de nämnda lånen till
småhus skall efterskänkas. Jag anser denna ståndpunkt rimlig. De hus
det gäller kommer att belastas med jämförelsevis höga ränteutgifter på
grund av en relativt hög garanterad ränta. Behovet av reparations- och
förbättringsarbeten torde också för dessa hus redan i stor utsträckning
ha börjat göra sig gällande, vilket ökar bostadskostnaderna. Jag tillstyrker
därför utredningens förslag i denna del.
Vad gäller tilläggslån till flerfamiljshus, beviljade fr. o. m. år 1951, har
bostadspolitiska utredningen föreslagit att huvuddelen av lånen skall återkrävas,
medan återstoden skall efterskänkas. Jag anser emellertid övervägande
skäl tala för att dessa lån inte slutligt regleras nu. Beslut bör
dock nu fattas om en begränsad amortering av dessa lån. Jag finner det
sålunda lämpligt att fr. o. in. den 1 januari 1958 amortering skall verkställas
av ett belopp motsvarande det kapitaliserade värdet av ett årligt
bidrag av 1 krona per kvm bostadslägenhetsyta. Därvid bör tillämpas den
kapitaliseringsprocent, som har gällt vid lånets beviljande. Amorteringstiden
torde böra fastställas till 25 år. I övrigt bör lånen tills vidare vara såväl
ränte- som amorteringsfria.
Utredningen har ansett, att kommunerna bör beredas möjlighet att åter
kräva
av k o in in u n e n i a n 1 e d n i n g_a_v tillägg sl åne t b e
viliat
bidrag till ifrågavarande bostadshus. I detta sammanhang vill
jag erinra om att Svenska stadsförbundet tidigare gjort framställning om
åtgärder för att bereda kommunerna möjlighet att återkräva motsvarande
bidrag beträffande tidigare färdigställda, med statligt tilläggslån finansierade
bostadshus. För att sådana kommunala bidrag skall kunna återkrävas
erfordras medgivande om viss hyreshöjning för ifrågavarande fastigheter.
Enligt min mening är det rimligt att kommunerna får möjlighet
att återkräva sina bidrag i samma utsträckning och på samma villkor,
som staten återkräver sina bidrag. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t
att besluta om den hyreshöjning, som på grund härav kan visa sig erforderlig.
Familjebostadslmlrag
Gällande bestämmelser
Gällande bestämmelser angående familjebostadsbidrag jämte bränslebidrag
återfinnes i kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 547) om familjebostadsbidrag
och bränslebidrag.
94
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957
Familjebostadsbidrag jämte bränslebidrag infördes fr. o. m. budgetåret
1948/49 och ersatte då det sedan 1935 i kombination med bostadsanskaffningslån
till mindre bemedlade, barnrika familjer utgående familjebidraget.
Familjebostadsbidrag kan beviljas till familjer med minst två minderåriga
barn under förutsättning att lägenheten uppfyller vissa standardkrav och
att familjens inkomst icke överstiger vissa belopp. Ett villkor för bidrag
är vidare att lägenheten ny- eller ombyggts tidigast år 1942. Lägenheten
skall omfatta minst två rum och kök men får å andra sidan icke ha en yta
som för lägenhet i flerfamiljshus överstiger 100 kvm och för lägenhet i småhus
125 kvm. Lägenheten skall vara utrustad med vatten- och avloppsledningar
samt anordningar för centraluppvärmning ävensom bereda nöjaktig
möjlighet till bad.
Bidrag utgår i form av helt, förhöjt och reducerat bidrag beroende på
inkomstens storlek. Helt bidrag beviljas under förutsättning att familjeförsörjarens
eller, i förekommande fall, mannens och hustruns sammanlagda
till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst icke överstiger för
familj med två barn 6 000 kronor och för familj med flera barn nämnda
belopp ökat med 1 000 kronor för varje barn utöver två. Förhöjt bidrag kan
utgå om den beskattningsbara inkomsten inte överstiger hälften av inkomststrecket
för helt bidrag, dvs. för en tvåbarnsfamilj 3 000 kronor, för en trebarnsfamilj
3 500 kronor osv. Förhöjt bidrag kan dock inte utgå om den
beskattningsbara inkomsten överstiger 5 000 kronor. Denna bestämmelse
innebär att inkomststrecket för dylikt bidrag är lika för familjer med sex
eller flera barn. Förhöjt bidrag kan inte utgå om familjeförsörjaren eller
dennes make taxerats till statlig förmögenhetsskatt. Reducerat bidrag kan
beviljas om den beskattningsbara inkomsten med högst 1 500 kronor överstiger
inkomststrecket för helt bidrag. För familj med flera än nio barn
kan reducerat bidrag dock inte utgå.
Varje år skall prövas om utgående bidrag med hänsyn till ändrade inkomst-
och förmögenhetsförhållanden skall indragas eller utgå med ändrat
belopp. Om den beskattningsbara inkomsten vid vartdera av två på varandra
följande årliga prövningstillfällen överstiger gällande inkomststreck
skall bidraget indragas eller minskas. Inkomstprövningen är alltså, såvitt
gäller en eventuell försämring av bidragsförmånerna, tvåårig. Förmögenhetsprövningen
är i sin helhet ettårig.
Helt familjebostadsbidrag utgår med ett årligt belopp av 150 kronor för
varje bidragsberättigat barn. Det med familjebostadsbidraget kombinerade
bränslebidraget utgår med lägst 150 och högst 300 kronor per år och familj.
Den hustyp och den del av landet familjen bor i bestämmer närmare bidragets
belopp. Familjer i enfamiljshus får högre bränslebidrag än familjer i
övriga hus. Bidraget är vidare högst i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands
län (zon III), lägre i Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och
Värmlands län (zon II) och lägst i övriga delar av landet (zon I). Familjer,
som är berättigade till förhöjt bidrag, erhåller utöver helt bidrag ett belopp
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 95
av 210 kronor per familj och år. Reducerat bidrag utgör hälften av helt
bidrag.
Bidragsgivningens hittillsvarande omfattning
Antalet beviljade familjebostadsbidrag under budgetåren 1948/49—1955/56
framgår av följande tabell. Under de tre senaste budgetåren har antalet
beviljade bidrag i genomsnitt uppgått till 28 000 per budgetår. Av de under
budgetåret 1955/56 beviljade bidragen utgjorde 25 procent förhöjda bidrag,
58 procent hela bidrag och 17 procent reducerade bidrag. Under samma
budgetår avsåg 36 procent av bidragen familjer i egnahem.
Vid utgången av budgetåret 1955/56 torde uppskattningsvis ca 140 000
familjer ha åtnjutit bidrag. Detta innebär att inemot 30 procent av samtliga
familjer med två eller flera barn då åtnjöt bidrag.
Familjebostads- och bränslebidrag budgetåren 1948j49—1955156
Budgetår |
Antal preliminära beslut och |
Nettoutgifter, |
1948/49......... |
10 400 |
15,5 |
1949/50......... |
16 500 |
22,9 |
1950/51......... |
16 200 |
31,1 |
1951/52......... |
12 600 |
42,7 |
1952/53......... |
18 400 |
48,5 |
1953/54......... |
28 500 |
61,1 |
1954/55......... |
28 900 |
77,2 |
1955/56......... |
26 500 |
91,4 |
Bostadspolitiska utredningens förslag
Standardkraven. Utredningen har prövat frågan huruvida bl. a. på grund
av önskemålet om förenkling av bidragsgivningen nuvarande till familjebostadsbidraget
knutna villkor beträffande bostadens storlek och utrustning
kan undvaras. Ett slopande av ifrågavarande standardkrav finner utredningen
icke vara aktuellt men understryker att möjligheter till förenkling
av bidragsgivningen ändock föreligger. Härom anför utredningen.
Ett slopande av de för familjebostadsbidragen gällande standardkraven
skulle i realiteten innebära att familjebostadsbidraget bleve en inkomstprövad
del av det allmänna barnbidraget. Familjebostadsbidraget skulle därmed
i stort sett förlora det bostadspolitiska syfte som det nu har. Även om
administrationen skulle avsevärt förenklas genom eu sådan omläggning,
anser vi dock behovet av ett bidrag, vartill knytes vissa villkor i fråga om
bostadens standard, alltfort vara så stort alt denna omläggning icke nu kan
vara aktuell. Ett allmänt konsumtionsbidrag kommer icke tillnärmelsevis
att få samma effekt på en höjning av barnfamiljernas bostadsstandard som
ett bidrag av nuvarande typ. Garantier bör även i fortsättningen finnas för
alt bidraget kommer barnen till del genom alt familjen bebor eu god familjebostad.
Först när den övervägande delen av barnfamiljerna med begränsade
inkomster åtnjuter familjebostadsbidrag, bostadsbeståndet till betydligt
större del än för närvarande utgöres av för barnfamiljer tillfredsstäl
-
96 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957
lande lägenheter och bostadsmarknaden inte präglas av bostadsbrist, torde
standardkraven kunna slopas. Men även om ett slopande av standardkraven
icke nu bör ske, finnes möjligheter till ändringar i de uppställda kraven
som kan medföra en förenkling av bidragsgivningen. Vi kommer i det
följande att pröva dessa möjligheter.
Vad angår kraven på lägenheternas storlek framhåller utredningen, att
barnfamiljernas utrymmesstandard av tillgängliga uppgifter att döma
har väsentligt förbättrats sedan år 1945. Förskjutningen mot större lägenheter
torde vara något kraftigare för familjer med tre eller flera barn än
för familjer med två barn. Alltjämt bor dock en betydande del av familjerna
med två eller flera barn i lägenheter om högst ett rum och kök.
Utredningen anser att utrymmesstandarden för familjer med två eller
flera barn bör ytterligare främjas. Ännu flera år framöver blir, hävdar utredningen,
den viktigaste uppgiften att förhjälpa de barnfamiljer, som är
mest trångbodda och som bor i de kvalitativt sämsta lägenheterna, till större
och bättre lägenheter. Frågan om att möjliggöra för familjer med flera
barn att få en bostad om minst tre rum och kök blir emellertid allt mera
brännande. Förutsättningarna för en allmän höjning av barnfamiljernas
utrymmesstandard är enligt utredningen dels att det finns tillgång på
rymliga och för barnfamiljer tillfredsställande bostäder, dels att barnfamiljerna
har ekonomiska möjligheter att bestrida kostnaderna för sådana
bostäder. Härom anför utredningen ytterligare följande.
Den förstnämnda förutsättningen är för närvarande icke uppfylld. Först
när så blir fallet torde det vara möjligt att skärpa nuvarande villkor beträffande
lägenhetens storlek, dvs. som villkor för bidrag uppställa t. ex. tre
rum och kök i stället för två rum och kök, vare sig ett sådant villkor skall
gälla alla barnfamiljer eller endast familjer med flera barn. Givetvis bör
dock kommunerna alltfort söka hjälpa barnfamiljerna att anskaffa lägenheter
av tillfredsställande storlek. Nu gällande praxis beträffande bostadens
storlek i förhållande till familjens bör sålunda tillsvidare upprätthållas.
Vi har i stället anknutit till den andra förutsättningen, nämligen den att
barnfamiljerna skall ha ekonomiska möjligheter att bestrida kostnaderna
för en tillräckligt stor lägenhet. I det följande framlägges därför förslag till
en differentiering av bidragsbeloppen som syftar till att ge familjer med
tre eller flera barn en ekonomisk stimulans att flytta till en större lägenhet
än den som nätt och jämnt uppfyller minimikravet. Enligt vårt förslag
skall sålunda familjer med tre eller flera minderåriga barn få ett högre bidrag
om de bor i lägenheter om tre eller flera rum och kök än om de bor i
lägenheter om två rum och kök.
I anledning härav föreslår utredningen, att för familjer med minst tre
barn ett högre bidrag skall kunna utgå om lägenheten icke blott omfattar tre
rum och kök utan även har en lägenhetsyta om minst 65 kvm.
Utredningen, som anser att familjebostadsbidrag skall utgå även till ettbarnsfamiljer,
föreslår som villkor för bidrag till dylika familjer att lägenheten
skall omfatta minst två rum och kök. För ensamstående med ett barn
bör, om hushållet består av endast två personer, kunna godtagas även en
97
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 är 1957
lägenhet om ett rum och kök eller ett rum och kokvrå. Lägenhetsytan bör
dock inte få understiga 30 kvm.
Vidare förordar utredningen dels en skärpning, dels en förenkling av
bestämmelserna angående uthyrning av rum i bidragsberättigande lägenhet.
Det föreslås att uthyrning i uppenbart förvärvssyfte icke får förekomma
om lägenheten är mindre än fyra rum och kök. Sådan uthyrning anses däremot
böra kunna medges om lägenheten omfattar minst fyra rum och kök
och under förutsättning att det antal boningsrum (köket oräknat), som
familjen för egen del disponerar, motsvarar minst halva antalet familjemedlemmar.
Uthyrning i lägenhet om tre rum och kök bör dock kunna medges
när fråga är om familj bestående av högst tre personer.
I fråga om kraven på lägenhetens utrustning och kvalitet föreslår utredningen
i syfte att administrativt förenkla bidragsgivningen, att kraven på
tillfredsställande köksutrustning och tillräckliga biutrymmen slopas.
Vidare föreslår utredningen att villkoret att lägenheten skall ha ny- eller
ombyggts tidigast 1942 skall slopas. I denna fråga anför utredningen bl. a.
följande.
En gräns, var den än sättes, måste för många framstå som irriterande
och oförståelig. Angelägenheten av att slopa tidsgränsen kan givetvis sägas
bli successivt mindre, ju större beståndet blir av nyproducerade, godtagbara
lägenheter. Men det synes önskvärt att lätta på efterfrågetrycket från barnfamiljernas
sida på de nyproducerade lägenheterna genom att på detta sätt
utvidga beståndet av bidragsberättigande lägenheter. För de äldre lägenheterna
bör gälla samma standardkrav som i det föregående förordats. Den
förenkling av dessa krav, som vi har föreslagit, kommer att underlätta förmedlingsorganens
prövning av om lägenheterna kan berättiga till bidrag.
Någon större skillnad i hyresnivån mellan lägenheter med likartad standard
"färdigställda under olika perioder före den 1 januari 1942 och åren
därefter föreligger icke.
Bidragets konstruktion och bidragsbelopp. Utredningen anför inledningsvis
vissa allmänna synpunkter på syftet med familjebostadsbidraget och bidragsgivningens
omfattning. Den erinrar därvid om att den vid sin allmänna
omprövning av statens stöd till bostadsförsörjningen ansett att de
generella subventionerna bör minskas och att stödet i form av behovsprövade
bostadsrabatter bör utvidgas till nya grupper och göras mera effektivt
i synnerhet för de minst betalningskraftiga hushållen. I anledning härav föreslår
utredningen att bidragsbeloppen skall höjas och höjas mest för familjer,
som på grund av låga inkomster är berättigade till förhöjt bidrag. Vidare
anser utredningen att det finns skäl att ge ökad vikt åt den del av det totala
bidraget, som utgår per familj. Sålunda framhålles att en sådan konstruktion
av bidraget bäst svarar mot dess primära bostadspolitiska syfte och
bl. a. innebär att även familjer med lågt barnantal genom bidraget kan få
ett effektivt stöd till sin bostadsförsörjning. Utredningen förordar därför att
7—Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 saml. nr 100
98 Kungl. Maj. ts proposition nr JOO år 1957
den del av bidraget, som utgår per familj, skall höjas mera än den del som
utgår per barn.
Utredningen förordar tillika att bidraget till familjer med minst tre barn
skall utgå med större belopp, om lägenheten omfattar minst tre rum och kök
än om lägenheten omfattar tva rum och kök. Differentieringen av bidragsbeloppet
mellan lägenheter i enfamiljshus å ena sidan och lägenheter i
övriga hustyper å andra sidan anses böra slopas. Slutligen föreslås att
bränslebidraget, enär det får anses ha förlorat sin tillfälliga karaktär och då
det i praktiken betraktas som en lika betydelsefull del av stödet till barnfamiljerna
som familjebostadsbidraget, blir en del av familjebostadsbidraget
och att sålunda stödet till barnfamiljerna i sin helhet benämnes familjebostadsbidrag.
Förslag till bidragsbelopp. Med utgångspunkt från de här berörda allmänna
synpunkterna på familjebostadsbidragen har utredningen upprättat
ett förslag i fråga om bidragets konstruktion och storlek. Vikt har därvid
tillmätts den hyreshöjning för nyproducerade lägenheter, som kan beräknas
bli följden av utredningens förslag till ändringar av lånevillkoren. Utredningen
erinrar om att hyreshöjningen för en tvårumslägenhet om ca 56 kvm
lägenhetsyta kan beräknas till inemot 300 kronor om året, antaget en »garanterad»
ränta av 3,5 procent i fråga om primärlån. För en trerumslägenhet
beräknas hyreshöjningen till drygt 350 kronor om året.
Utredningen föreslår följande bidragsbelopp för familjer med minst två
minderåriga barn:
Helt familjebostadsbidrag utgår med ett årligt belopp av
a) 180 kronor för varje bidragsberättigat barn; för familj med tre eller
flera barn dock endast för två barn om familjen bor i en lägenhet om två
rum och kök, jämte
b) 360 kronor per familj, om bostaden är belägen i zon III, 330 kronor för
familj, om bostaden är belägen i zon II, och 300 kronor för familj, om
bostaden är belägen i zon I.
Förhöjt familjebostadsbidrag utgöres av helt familjebostadsbidrag jämte
därutöver ett belopp enligt b) ovan.
Reducerat familjebostadsbidrag utgår med hälften av helt familjebostadsbidrag.
De föreslagna bidragsbeloppens storlek för olika familjetyper redovisas
i följande tabell (sid. 99).
Beträffande innebörden av förslaget till bidragssystem framhåller utredningen
följande.
Vårt förslag till bidragssystem bygger på ett något högre bidragsbelopp
per barn än det nuvarande; 180 kronor för förhöjt och helt bidrag och 90
kronor för reducerat bidrag. Bidraget per familj, vilket ersätter det nuvalande
bränslebidraget, är liksom detta differentierat på tre zoner med samma
differentiering som nu för helt och reducerat bidrag, dvs. + 30 kronor
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957
99
Bidragstyp
Zon |
Bidrag per familj |
Bidrag per barn |
Sammanlagt bidrag för |
|||
familj med 2 2 rum o. kök |
familj med 3 el. fl. barn i |
|||||
3 barn |
4 barn |
5 barn |
||||
I |
600 |
960 |
1 140 |
1 320 |
1 500 |
|
II |
660 |
180 |
1 020 |
1 200 |
1 380 |
1 560 |
III |
720 |
1 080 |
1 260 |
1 440 |
1 620 |
|
I |
300 |
660 |
840 |
1 020 |
1 200 |
|
II |
330 |
180 |
690 |
870 |
1 050 |
1 230 |
III |
360 |
720 |
900 |
1 080 |
1 260 |
|
I |
150 |
330 |
420 |
510 |
600 |
|
II |
165 |
90 |
345 |
435 |
525 |
615 |
III |
180 |
360 |
450 |
540 |
630 |
Förhöjt bidrag
Helt bidrag
Reducerat bidrag
respektive + 15 kronor. För det förhöjda bidraget ökar dock differentieringen
till ± 60 kronor, vilket sammanhänger med att förhöjningen av bidraget
motsvarar det hela bidrag som utgår per familj.
Den väsentligaste skillnaden mellan vårt förslag till bidragssystem och nu
gällande hänför sig till differentieringen efter lägenhetsstorlek. En familj
med tre eller flera barn boende i en tvårumslägenhet förutsättes få samma
bidragsbelopp som en tvåbarnsfamilj. Om den större familjen däremot bor i
en lägenhet om minst tre rum och kök utgår utan begränsning ett bidrag
per barn av 180 respektive 90 kronor. Den stimulans till uppflyttning till trerumslägenheter
som denna differentiering efter lägenhetsstorlek innebär
utgör för familjer med förhöjt och helt bidrag 180 kronor för en trebarnsfamilj,
360 kronor för en fyrabarnsfamilj och 540 kronor för en fembarnsfamilj.
Stimulansen ökar alltså med stigande barnantal. Skillnaden i hyra
mellan en tvårumslägenhet och en trerumslägenhet kan beräknas utgöra
i runt tal 500 kronor.
I följande tabell redovisas hur enligt förslaget bidragsbeloppen för olika
familjetyper skulle komma att öka eller minska i jämförelse med nuvarande
belopp. Jämförelsen avser bidragsbeloppen för familjer boende i flerfamiljshus
i zon II.
Ökning (minskning) av bidrag för familjer med |
|||||||
Bidragstyp |
3 barn |
4 barn |
5 barn |
||||
2 barn |
i 2 r. o. k. |
i 3 el. fl. |
i 2 r. o. k. |
i 3 el. fl. |
i 2 r. o. k. |
i 3 cl. fl. |
|
+ 330 |
+ 180 |
+ 360 |
+ 30 |
+ 390 |
— 120 |
+ 420 |
|
Helt................... |
+ 210 |
+ 60 |
+ 240 |
— 90 |
+ 270 |
— 240 |
+ 300 |
Reducerat.............. |
+ 105 |
+ 30 |
+ 120 |
— 45 |
+ 135 |
— 120 |
+ 150 |
Inkomststrecken. Utredningen anser att bestämmelserna om att behovsprövningen
skall anknytas till den beskattningsbara inkomsten bör bibehållas.
Den framhåller vidare att såsom sker vid taxering till statlig in
-
100
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957
komstskatt hänsyn bör tagas till huruvida äkta makar sammanbor eller
lever åtskilda. Har makarna taxerats var för sig och sammanlever de icke
stadigvarande, när endera eller båda söker bidrag för barn som försörjes
av sökanden, bör sålunda enbart bidragssökandens beskattningsbara inkomst
läggas till grund för behovsprövningen.
Vad angår inkomststreckens höjd erinrar utredningen om att i propositionen
nr 128 till 1952 års riksdag departementschefen som grundval för
höjning av inkomststrecken förordade, att i första hand penningvärdeförsämringen
borde beaktas. Samtidigt vore det emellertid ett önskemål, att
i stort sett de, vilka dittills hade åtnjutit förmånen, finge behålla densamma,
även om en mindre realinkomsthöjning skulle ha ägt rum. Inkomststrecken
för helt bidrag höjdes sålunda i stort sett i anslutning till stegringen i levnadskostnadsindex.
Inkomststrecken för reducerade bidrag fastställdes till
belopp, som ungefär motsvarade den nominella inkomsthöjningen.
Beträffande utvecklingen från 1952, då de nuvarande inkomststrecken
fastställdes, framhåller utredningen att såväl de nominella inkomsterna som
realinkomsterna samt levnadskostnaderna bär stigit. Beskattningsreglerna
har också ändrats, varigenom relationen mellan årsinkomsten och den beskattningsbara
inkomsten har ändrats. Detta har medfört att inkomststrecken
i dag har en annan innebörd än då de fastställdes.
Utredningen anser att den tidigare godtagna principen att inkomststrecken
skall kunna höjas endast på grund av penningvärdeförsämring och icke till
följd av realinkomststegringar bör bibehållas. De faktorer som nu bör
beaktas vid en omprövning av inkomststrecken blir därför, framhåller
utredningen, levnadskostnadernas förändringar och sådana förändringar i
beskattningsreglerna, som påverkar relationen mellan årsinkomsten och
den beskattningsbara inkomsten.
Utredningen konstaterar att levnadskostnaderna kan antagas komma att
stiga med inemot 20 procent mellan åren 1951 och 1956, att inkomststrecket
för helt bidrag till tvåbarnsfamilj, dvs. 6 000 kronor i beskattningsbar inkomst,
kan beräknas ha motsvarat en årsinkomst av i runt tal 10 000 kronor
år 1951 och att levnadskostnaderna sålunda skulle motivera en höjning med
ej fullt 2 000 kronor. Emellertid beräknar utredningen att förändringar i
beskattningsreglerna medfört en höjning av inkomststrecken, som närapå
motsvarat den höjning som motiverats av levnadskostnadernas ökning. I
anledning härav anser utredningen att någon ändring icke bör ske i fråga
om inkomststrecket för helt bidrag till tvåbarnsfamilj er. Beträffande systemet
av inkomststreck förordar dock utredningen vissa jämkningar. Innebörden
av detta förslag samt en jämförelse med nuvarande inkomststreck
redovisas i följande tabell (sid. 101).
Förmögenhetsstreck. Bestämmelsen att såsom villkor för förhöjt bidrag
skall gälla att familjeförsörjaren eller dennes make icke är taxerad till statlig
förmögenhetsskatt föreslår utredningen skall slopas med hänvisning till
att densamma medfört vissa administrativa besvär för förmedlingsorganen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
101
Antal barn |
Inkomststreck i beskattningsbar inkomst |
|||||
Förhöjt bidrag |
Helt bidrag |
Reducerat bidrag |
||||
För närvarande |
Förslag |
För närvarande |
Förslag |
För närvarande |
Förslag |
|
2 |
3 000 |
4 000 |
6 000 |
6 000 |
7 500 |
7 000 |
3 |
3 500 |
4 500 |
7 000 |
6 500 |
8 500 |
7 500 |
4 |
4 000 |
5 000 |
8 000 |
7 000 |
9 500 |
8 000 |
5 |
4 500 |
5 500 |
9 000 |
7 500 |
10 500 |
8 500 |
6 |
x5 000 |
6 000 |
10 000 |
8 000 |
11 500 |
9 000 |
7 |
5 000 |
6 500 |
11 000 |
8 500 |
12 500 |
9 500 |
8 |
5 000 |
27 000 |
312 000 |
29 000 |
413 500 |
210 000 |
1 Gäller för familjer med sex eller flera barn.
2 » » » » åtta * » » »
3 Ökar med 1 000 kronor för varje tillkommande barn.
4 ökar med 1 000 kronor för varje tillkommande barn till och med totalt nio barn. För familjer
med 10 eller flera barn kan reducerat bidrag ej utgå.
Den fortlöpande behovsprövningen. Utredningen erinrar om att på grund
av att behovsprövningen anknutits till en vid taxeringen fastställd inkomst
avseende inkomsten under närmast föregående år bidrag icke utgår med
hänsyn till det aktuella behovet av bidrag. Inkomsten under t. ex. år 1955,
fastställd vid 1956 års taxering, blir sålunda bestämmande för om och med
vilket belopp bidrag skall utgå under år 1957. Utredningen konstaterar att
en betydande men ofrånkomlig eftersläpning i förhållande till det aktuella
behovet sålunda kan uppkomma.
Den tvååriga inkomstprövningen bör enligt utredningen ersättas med en
ettårig prövning. Härom anför utredningen.
Vi vill emellertid ifrågasätta om det finns tillräckliga skäl att ytterligare
förlänga denna eftersläpning med ett år i fall av stigande inkomster. Sannolikheten
av i regel successivt stigande inkomster och det förhållandet att bidraget
är differentierat efter inkomst talar mot den nuvarande tvååriga
inkomstprövningen. Denna regel kan medföra att bidrag under en relativt
lång tid ntgår till en familj som har en mycket hög inkomst. För att så långt
som möjligt reducera antalet dylika fall, som för många framstår som stötande,
och för att få bidragsgivningen något bättre anpassad till det faktiska
behovet av bidrag föreslår vi, att den tvååriga inkomstprövningen slopas och
ersättes med en ettårig prövning. Fn viss administrativ förenkling torde
även bli följden av en sådan ändring.
Bidrag till familjer och ensamstående med ett barn. Utredningen erinrar
om att anledningen till att familjebostadsbidragen hittills har begränsats till
familjer med minst två barn är, att det varit dessa familjer, som har haft de
sämsta bostadsförhållandena och som det har varit angeläget att i första
hand hjälpa till en bättre bostad. Med hänsyn till familjebostadsbidragets
syfte — alt ge barnfamiljer ekonomiska resurser att bestrida kostnaden för
en tillfredsställande bostad — finns, framhåller utredningen, inga skäl att
dra eu gräns mellan familjer med ett barn och familjer med två eller flera
barn. Tillika understryker utredningen att förutsättningarna för att ut
-
102
Kungl. Mnj:ts proposition nr 100 är 1957
sträcka bidragsgivningen till ettbarnsfamiljer numera är annorlunda, därigenom
att en relativt stor del av familjerna med två eller flera barn åtnjuter
bidrag. Utredningen anser dock att behovet av ett särskilt stöd till bostadsförsörjningen
är något mindre för ettbarnsfamiljerna, då deras behov
av en större bostad inte är lika angeläget och de också har en mindre försörjningsbörda
än familjerna med två eller flera barn.
Vidare anför utredningen att med hänsyn till dagens bostadsmarknadsläge
och förutsättningarna för en snabb förbättring därav invändningar kan
riktas mot utvidgning av bidragsgivningen till ettbarnsfamiljer. Om ettbarnsfamiljerna
får bidrag, kommer efterfrågan på nyproducerade, ur standardsynpunkt
godtagbara lägenheter alt öka. Utredningen anser sig därför
icke f. n. kunna förorda familjebostadsbidrag till ettbarnsfamiljer i samma
utsträckning som till familjer med två eller flera barn. Den förordar sålunda
att familjer med ett minderårigt barn i de lägsta inkomstskikten skall
kunna få ett familjebostadsbidrag, som i stort sett kan beräknas komma att
kompensera dem för den av subventionsavvecklingen betingade ökningen
av de nyproducerade bostädernas kostnader. Sedan erfarenhet vunnits bör
man enligt utredningen pröva om bidragsgivningen till ettbarnsfamiljer behöver
ytterligare utbyggas.
Förslaget innebär, framhåller utredningen, att icke blott familjer utan
även ensamstående med ett barn kan få familjebostadsbidrag. Det vid olika
tillfällen framförda önskemålet om särskilt stöd till de ensamståendes bostadsförsörjning
skulle sålunda kunna tillgodoses. Med hänsyn till de ensamståendes
större behov av bidrag anser utredningen, att familjebostadsbidrag
till ensamstående bör kunna utgå även i något högre inkomstskikt och
med högre belopp än för fullständiga familjer.
Beträffande behovet av bidrag till ettbarnsfamiljer och ensamstående med
ett barn framhåller utredningen ytterligare följande.
Behovet av bidrag till familjer och ensamstående med ett minderårigt
barn bör prövas efter samma grunder som behovet av bidrag till familjer
med två eller flera barn. Sålunda bör vissa inkomststreck fastställas. Den
beskattningsbara inkomsten för en familj med ett barn anser vi böra uppgå
till högst 4 000 kronor för att bidrag skall kunna utgå. Detta inkomststreck
överensstämmer med det av oss föreslagna inkomststrecket för förhöjt bidrag
för en tvåbarnsfamilj. Med ledning av en konstruerad inkomstfördelning
avseende 1956 års inkomster kan uppskattas, att i runt tal 30 procent
av ettbarnsfamiljerna med hänsyn till inkomsten skulle bli berättigade
till bidrag vid detta inkomststreck. För ensamstående med ett barn bör —
likaså i anslutning till vårt förslag beträffande tvåbarnsfamiljerna — två
inkomststreck fastställas: dels 4 000 kronor beskattningsbar inkomst, dels
6 000 kronor beskattningsbar inkomst. Ensamstående med inkomster under
4 000 kronor bör få högre bidrag än sådana med inkomster mellan 4 000
kronor och 6 000 kronor.
Beträffande bidragsbeloppens storlek anser utredningen att dessa för
familjer och ensamstående med ett barn bör fastställas i anslutning till de
103
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
av utredningen för tvåbarnsfamiljer föreslagna beloppen. Då ettbarnsfamiljer
i stort sett bör kompenseras för den av subventionsavvecklingen föranledda
ökningen av de nyproducerade bostädernas kostnader, anser utredningen
att ett belopp till storleken motsvarande det föreslagna reducerade
bidraget till en tvåbarnsfamilj är väl avpassat. I anslutning härtill föreslås
att bidragen för ensamstående med ett barn bestämmes till belopp motsvarande
helt resp. reducerat bidrag för en tvåbarnsfamilj. Utredningens förslag
beträffande inkomststreck och bidragsbelopp för familjer och ensamstående
med ett barn sammanfattas i följande tabell.
Beskattningsbar |
Zon |
Bidrags-belopp |
|
Familj......... |
högst 4 000 |
I |
330 |
II |
345 |
||
III |
360 |
||
Ensamstående.. . |
högst 4 000 |
I |
660 |
II |
690 |
||
III |
720 |
||
över 4 000 men |
I |
330 |
|
högst 6 000 |
II |
345 |
|
III |
360 |
Beträffande vad som i detta sammanhang skall förstås med familj resp.
ensamstående framhåller utredningen följande.
Med »ensamstående» bör avses såväl ensamstående moder som fader. Med
»familj» bör förutom man och hustru även avses ogift eller förut gift person,
som sammanbor med annan person under äktenskapsliknande förhållanden.
Den föreslagna, mera generösa bidragsgivningen är nämligen motiverad endast
beträffande de verkligt ensamstående. För en »samboende» icke-gift
med ett barn kommer sålunda att gälla det inkomststreck och det bidragsbelopp
som ovan har föreslagits för en familj med ett barn. Vid behovsprövningen
måste vidare båda parternas inkomstförhållanden beaktas på samma
sätt som nu sker beträffande »samboende» med två eller flera barn. Den
kontroll som erfordras för att konstatera om samboende föreligger eller
icke kan givetvis i vissa fall bli en grannlaga fråga. Denna kontroll bör
emellertid i de flesta fall på ett relativt enkelt sätt kunna utövas av förmedlingsorganen
i samråd med socialvårdsmyndigheterna.
I anledning av förslaget om bidrag till familjer och ensamstående med ett
barn föreslår utredningen vissa jämkningar i nuvarande bestämmelse om
bidrag till familj, där barnantalet har minskat till ett. Enligt utredningens
förslag skall sådan familj, om den tidigare åtnjutit förhöjt bidrag, under
ett år få åtnjuta helt bidrag. Har familjen tidigare erhållit helt bidrag, skall
den under ett år erhålla reducerat bidrag och har familjen åtnjutit reducerat
bidrag skall detta bidrag upphöra att utgå.
Bidrag för barn över 10 år. Enligt gällande bestämmelser kan familjebostadsbidrag
i vissa fall utgå för barn, som har fyllt 16 år. Enligt av bostadsstyrelsen
utfärdade tillämpningsföreskrifter kan bidrag icke åtnjutas
104
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957
för längre tid än till utgången av det kalenderår, varunder barnet fyller
18 år. Bestämmelsen har hittills i huvudsak endast tillämpats för barn, som
erhåller fortsatt skolutbildning.
Utredningen föreslår att ifrågavarande bestämmelse skall slopas. Som
skäl härför anför utredningen att bidragsgivningen skulle förenklas och att
samhällets stöd till studerande, sjuka och arbetslösa bör helt lämnas i de
härför särskilt avsedda stödformerna.
Administrativa frågor. Vad först angår tillgodoföringen av familjebostadsbidrag
anser utredningen icke skäl föreligga föreslå någon ändring av
de nuvarande ulbetalningsreglerna i fråga om hyres- och bostadsrättslägenheter.
Däremot förordar utredningen att bidrag i fråga om en- och tvåfamilj
shus skall kvittas mot kostnaderna för statligt lån men i övrigt — till
skillnad från vad som f. n. gäller — utbetalas kontant till bidragstagaren.
Vidare föreslås slopande av bestämmelsen att på orter där hyresregleringslagen
icke gäller vederbörande hyresvärd skall förbinda sig att under tre år
fr. o. in. ingången av det kvartal varunder sökanden av bidrag blivit berättigad
till sådant, dock längst så länge sökanden kvarbor, icke höja hyran
för lägenheten eller uppsäga sökanden till avflyttning annat än efter prövning
av kommunen. Såsom skäl härför hänvisar utredningen till det i propositionen
nr 168 till 1956 års riksdag framlagda förslaget till lag om rätt
i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal.
Bestämmelsen om preliminärt beslut om bidrag föreslås slopad. Vidare
förordas en begränsning av möjligheten att retroaktivt bevilja bidrag. Bidrag
bör sålunda enligt utredningen utgå fr. o. m. kalendermånaden närmast
efter den under vilken villkoren i fråga om barnantal och lägenhetens standard
är uppfyllda, dock icke för månad som gått till ända innan ansökan
om bidrag inkommit. En förenkling av bestämmelserna om tidpunkten för
ändring av bidragsbeloppen föreslås jämväl. Sålunda förordas den regeln,
att bidraget till följd av ökning av barnantalet skall kunna höjas först
fr. o. m. nästföljande kalenderårsskifte.
De nya reglernas ikraftträdande. Utredningen anser att de nya bidragsbestännnelserna
bör träda i kraft vid ett kalenderårsskifte, vid vilket ändå
bidragsbeloppen enligt nuvarande bestämmelser skall omprövas med hänsyn
till minskning av barnantal och inkomstförändringar. Utredningen föreslår
därför, att de föreslagna ändrade bestämmelserna genomföres fr. o. m. den
1 januari 1958.
I syfte att undvika en minskning av bidraget för vissa familjer har utredningen
övervägt att införa en övergångsbestämmelse. Utredningen har
dock stannat för att icke föreslå en sådan övergångsbestämmelse framför
allt därför att den skulle komma att bli besvärlig vid tillämpningen. I anledning
av förslaget att bestämmelsen om rätt till bidrag för barn som fyllt
16 år skall slopas förordas dock att för barn, som har fyllt 16 år 1956 och
som åtnjuter bidrag under år 1957, bidrag bör kunna utgå enligt nuvarande
105
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
villkor. Återstående familjebidrag enligt äldre bestämmelser bör enligt utredningen
överföras till familjebostadsbidrag.
Reservationer. Herr Ekdahl anser, att familjebostadsbidrag för fullständiga
familjer med ett barn bör utgå med samma belopp som av utredningen
förordats beträffande ensamstående med ett barn. Herr Gustafsson föreslår,
att bestämmelsen om rätt till familjebostadsbidrag för barn som fyllt 16 år
tills vidare bibehålies.
Yttrandena
De remissorgan som uttalat sig därom, delar utredningens principiella
uppfattning att som villkor för erhållande av familjebostadsbidrag alltfort
bör gälla vissa krav beträffande lägenhetens standard.
Socialstyrelsen ger dock uttryck för viss tvekan på denna punkt med hänsyn
till att de barnfamiljer som på grund av bostadsbristen icke kan erhålla
en lägenhet av godtagbar standard och därför utestänges från bidrag kommer
att drabbas särskilt hårt om hyrorna höjes i anslutning till en minskning
av det generella bostadsstödet i enlighet med utredningens förslag.
Styrelsen ifrågasätter sålunda om man icke blir nödsakad att reducera eller
helt uppge standardkraven därest utredningens förslag skulle leda till en
väsentlig hyreshöjning. Delvis likartade synpunkter kommer till uttryck i
yttrande av TCO, som utgår från att hyresstegringen kommer att träffa
även äldre fastigheter. TCO anser, att fördyringen av bostadskostnaden bör
kompenseras för barnfamiljerna oberoende av bostadens beskaffenhet och
familjens inkomstförhållanden. I avvaktan på den grundliga översyn av
villkoren för familjebostadsbidrag, som TCO yrkat på, bör kompensation
ges i form av särskild höjning av det allmänna barnbidraget.
Vad beträffar kraven på storleken av de lägenheter som
skall berättiga till bidrag hävdar socialstyrelsen att — därest
standardkraven skall bibehållas —- ett rum och kokvrå i intet fall bör godkännas
som bostad för vuxen med barn. Minimikravet för familjebostadsbidrag
till ensamstående med barn bör sålunda vara att lägenheten omfattar
ett rum och kök. Ej heller stadsfullmäktige i Malmö anser, att en lägenhet
om ett rum och kokvrå är lämpad som lägenhet för ensamstående med barn.
Stadsfullmäktige föreslår, att för sådant hushåll skall uppställas krav på
att lägenheten skall omfatta minst 35 kvm lägenhetsyta — mot av utredningen
föreslagna 30 kvm. Länsbostadsnämnden i Södermanlands län
finner det önskvärt, att krav uppställes på att lägenheten skall omfatta två
rum och kök även då fråga är om bidrag till ensamstående med ett barn.
Nämnden anser, alt bidragsgivningen eljest till stor del förlorar sin karaktär
av bostadspolitisk åtgärd. Nämnden finner emellertid, att ett rum och kök
i brist på andra lämpliga stödformer för de ofullständiga familjerna bör
kunna godtagas under eu icke alltför lång övergångstid, varpå krav på bosättning
i lägenhet om två rum och kök bör uppställas.
106
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 är 1957
Utredningens förslag om förenkling och skärpning av de
regler enligt vilka bidragstagare äger rätt hyra ut viss
del av lägenheten har tillstyrkts av bl. a. bostadsstyrelsen, länsstyrelsen
i Jämtlands län, länsbostadsnämnden i Jönköpings län samt av stadsfullmäktige
i Avesta. Mot förslaget har vissa erinringar framförts av bl. a.
Svenska stadsförbundet. Stadsförbundet framhåller, att bestämmelserna
skulle leda till att en familj på fyra personer boende i en fyrarumslägenhet
finge möjlighet att hyra ut två rum och således för egen del disponera två
rum. En lika stor familj boende i en trerumslägenhet skulle icke tillåtas
hyra ut ett rum, trots att även denna familj efter uthyrningen komine att
själv förfoga över två rum. En dylik inkonsekvens finner Stadsförbundet
vara mindre önskvärd, varför undantagsbestämmelsen bör erhålla en annan
utformning. Förbundet ifrågasätter även, om man vid en omprövning icke
borde särskilt uppmärksamma rätten till uthyrning av rum i s. k. elastiska
lägenheter. Fullmäktige i Vänersborg, Älvdalen och Örebro anser att uthyrning
regelmässigt bör kunna medges även i de fall då lägenheten omfattar
tre rum och kök, förutsatt att familjen icke omfattar mer än fyra personer.
Drätselkammaren i Östersund anser, att utredningens förslag skulle bli
svårt att praktiskt tillämpa. Tillämpningen skulle enligt stadsfullmäktiges
uppfattning förutsätta prövning av hyrans storlek och uppgifter om i hyran
ingående förmåner (städning o. dyl.).
Länsbostadsnämnden i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter om icke en
längre gående uppmjukning av villkoren för uthyrning bör genomföras avseende
de fall då innehavare av egnahem i kustbandet delvis upplåter sina
hem åt sommargäster. Skyldigheten att anmäla den tillfälliga uthyrningen
samt framför allt kontrollen av att denna skyldighet efterleves, anses skapa
så mycket besvärligheter och irritation, att undantag från regeln om familjebostadsbidragets
indragande bör vara motiverat. En förutsättning härför bör
dock vara, att uthyrningen av bostaden omfattar en tid icke överstigande
två månader per år.
Utredningens förslag att i administrativt förenklingssyfte slopa kraven
på att lägenheten skall vara försedd med tillfredsställande
köksutrustning och tillräckliga biutrymmen
har godtagits av bl. a. länsbostadsnämnderna i Uppsala, Östergötlands,
Kronobergs, Kalmar och Älvsborgs län samt Socialdemokratiska kvinnoförbundet.
Förslaget har avstyrkts av bl. a. bostadsstyrelsen, länsbostadsnämnderna
i Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus och Värmlands
län, Hyresgästernas riksförbund samt överståthållarämbetet och länsstyrelserna
i Kopparbergs och Norrbottens län.
Bostadsstyrelsen förklarar, att de ifrågavarande kraven är specificerade
i styrelsens anvisningar och att det ej kan vara särskilt betungande för ett
förmedlingsorgan att undersöka om de är uppfyllda. Styrelsen erinrar om,
att krav på dessa detaljer även utgör villkor för statliga lån; förmedlingsorganens
prövning av dessa begränsas således till de med statslån icke
107
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957
finansierade husen och är beträffande varje ifrågasatt lägenhet en engångsföreteelse.
Styrelsen anser, att prövningen lämpligen kan förekomma i samband
med den besiktning, som ändock skall utföras första gången fråga
uppkommer om lägenheten är bidragsberättigande. Styrelsen föreslår att
de nuvarande standardkraven bibehålies och utökas med krav på varmvatten.
Länsbostadsnämnden i Hallands län understryker att standardkraven
bör vara lika, oavsett om den bidragsberättigande lägenheten finansierats
med egnahemslån eller ej. Länsbostadsnämnden i Göteborgs och Bohus län
anser, att den föreslagna uppmjukningen av standardkravet knappast innebär
den administrativa förenkling som utgör motivet för ändringen. Ett
frångående till en del av kravet på likvärdighet i standard med vad som
gäller vid egnahemsbelåningen torde tvärtom kunna befaras vålla svårigheter
vid förmedlingsorganens bedömning av olika bidragsärenden. Nämnden
föreslår, att det får anstå med denna ändring till dess utredningen verkställt
sin översyn av reglerna för förbättringslån. På så sätt skulle enligt
nämndens mening en bättre samordning kunna ske av bidrags- och låneverksamheten
överhuvud. Länsbostadsnämnden i Värmlands län har icke
funnit slopandet av de allmänt formulerade kraven på tillfredsställande
köksutrustning och tillräckliga biutrymmen i och för sig föranleda erinran.
Nämnden ifrågasätter dock huruvida några olägenheter av verklig betydelse
verkligen skulle uppkomma för den händelse jämväl dessa stadganden bibehölls.
Nämnden understryker i detta sammanhang betydelsen av en »bostadsmedveten»
granskning av de enskilda projekten.
Överstäthållarämbetet förklarar sig visserligen i princip biträda utredningens
uppfattning om önskvärdheten av att prövningen av lägenhetens
standard icke bindes vid alltför detaljerade föreskrifter men ifrågasätter,
huruvida det är rätta tidpunkten att slopa de nuvarande föreskrifterna omedelbart
efter bidragsgivningens decentralisering, då behovet av enhetliga
normer torde vara större än tidigare. Även utredningens förslag om att
familjer med bostäder i hus uppförda före 1942 skulle kunna erhålla bidrag
talar enligt ämbetets uppfattning mot en sådan åtgärd, eftersom den
föreslagna utvidgningen, om den skulle genomföras, komme att medföra
alt lägenheter av mera skiftande art än tidigare skulle standardprövas.
Svenska stadsförbundet finner att den förenkling av standardkraven, som
utredningen föreslagit, får ses mot bakgrunden av det samtidigt framlagda
förslaget om slopande av tidsgränsen den 1 januari 1942. I anslutning härtill
anför förbundet följande.
En i detalj gående kvalitetsprövning av lägenheterna skulle nämligen bli
alltför betungande för förmedlingsorganen. Den ofrånkomliga konsekvensen
av att de förstnämnda kraven slopas lär emellertid, såsom utredningen
också själv framhåller, bli alt lägenheter, som är bristfälliga ur kvalitetsoch
planlösningssynpunkt, i större utsträckning än för närvarande komma
alt berättiga till bidrag. Styrelsen anser sig icke böra framföra någon direkt
erinran mot vad utredningen i dessa avseenden föreslagit. Styrelsen kan
dock ej underlåta att påpeka, att familjebostadsbidragens syfte att befordra
108
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957
en förbättring av bostadsstandarden väl skulle i någon mån förfelas, om
bidragsgivningen icke vore inriktad på modernt utrustade bostäder. Under
alla förhållanden bör därför enligt styrelsens mening såsom allmän förutsättning
för bidrag gälla, att lägenheten skall vara — för att använda ordalagen
i 1947 års bostadsförsörjningslag — »en fullvärdig bostad».
Frågan om förenkling av standardkraven sättes i samband med utredningens
förslag om slopande av tidsgränsen 1 januari 1942 även i yttranden
av fullmäktige i Avesta och Ström, drätselkamrarna i Falun och Östersund
samt länsbostadsnämnden i Jämtlands län. Stadsfullmäktige i Avesta
anför följande beträffande dessa förslag.
Man kan icke frigöra sig från den känslan, att detta förslag kommer att
verka konserverande i fråga om den icke önskvärda, gamla bebyggelsen i
speciellt städernas centrala delar och förhindra en eftersträvad, nyttig sanering
av dessa. I Avesta liksom i andra städer förekommer i rätt stor omfattning
en i och för sig vällovlig upprustning av det gamla bostadsbeståndet
inom sådana delar av staden, som anses saneringsmogna. Det torde bli
svårt att övertyga de hyresgäster, som nu bor i dessa lägenheter för en billig
hyra och enligt utredningen få bidrag, då lägenheterna efter standardförbättringarna
fyller föreskrivna minimifordringar, om fördelen att skaffa sig
en fullt modern bostad.
Liknande synpunkter anföres av drätselkammaren i Falun och kommunalfullmäktige
i Ström samt av länsbostadsnämnden i Jämtlands län. Dessa
remissorgan anser, att antingen tidsgränsen eller standardkravet bör bibehållas.
Drätselkammaren i Östersund finner å andra sidan, att ett slopande av
tidsgränsen med samtidigt bibehållande av standardkraven är tveksamt ur i
första hand administrativa synpunkter. Kammaren finner, att utredningens
förslag skulle medföra att det bidragsbeviljande organet i praktiskt
taget varje nytt bidragsärende skulle vara tvingat att anskaffa ritningar,
mäta ytor och göra hembesök för att kontrollera att samtliga villkor i fråga
om standard på lägenheten är uppfyllda. Även om de anförda arbetsmomenten
förekommer endast då nytt bidrag för lägenheten sökes, bör man enligt
drätselkammarens mening försöka undvika att skapa regler som nödvändiggör
dem. Drätselkammaren anför, att stadens kostnader för bidragsgivningens
administration f. n. motsvarar ca 4 procent av utbetalade bidrag.
Drätselkammaren föreslår, att villkoren för bidrag radikalt inskränkes till
att lägenheten skall vara så stor att antalet boende familjemedlemmar skall
vara högst två per rum och att lägenheten icke utdömts av hälsovårdsnämnden
eller av nämnden förklarats olämplig såsom bostad för familjer med
barn. Även Folkpartiets kvinnoförbund föreslår en revision av standardkraven,
som innebär lägre krav på lägenhetens utrustning. Förbundet anser
sålunda, att om barnfamilj har möjlighet att flytta från en dålig bostad till
en bra och rymlig som dock saknar värmeledning men är utrustad med
kaminer och kakelugnar, så bör detta ej hindra bidrag.
Förslaget om slopande av tidsgränsen den 1 januari 1942
109
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957
har oreserverat tillstyrkts av bl. a. bostadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
Socialdemokratiska kvinnoförbundet, länsstyrelsen i Kopparbergs län, stadsfullmäktige
i Linköping och Malmö, kommunalnämnden i Bureå och drätselkammaren
i Luleå. Förslaget har avstyrkts av bl. a. överståthållarämbetet
samt länsbostadsnämnderna i Kronobergs och Kalmar län.
Bostadsstyrelsen framhåller, att den nuvarande tidsgränsen vållat svårigheter
och irritation, och lantbruksstyrelsen finner att slopandet av denna
gräns måste väntas komma att kraftigt påverka intresset för att förbättra
standarden på sådana bostäder som nu ej fyller standardkraven. Lantbruksstyrelsen
finner det särskilt från landsbygdens synpunkt vara angeläget att
man från statsmakternas sida underlättar en sådan upprustning.
Övcrståthållarämbetet konstaterar, att förslaget om slopande av tidsgränsen
icke äger något sakligt samband med förslaget om de generella
subventionernas avskaffande, eftersom sistnämnda förslag icke berör de
fastigheter, som uppförts före 1942. Att överståthållarämbetet avstyrker
den nuvarande tidsgränsens slopande betingas främst av att förslaget enligt
ämbetets mening icke framstår som motiverat från bostadskostnadssynpunkt.
Överståthållarämbetet framhåller i detta sammanhang vidare
följande.
Utredningen har visserligen åberopat, att någon större skillnad icke skulle
föreligga mellan lägenheter med likartad standard färdigställda under olika
perioder före den 1 januari 1942 och åren därefter. Den omständigheten
att man av ett särskilt skäl, sammanhängande med frågan om återbetalning
av tilläggslån, fastställt tidsgränsen så att den omfattade vissa år med lägre
bostadskostnader än under efterkrigstiden bör dock — icke minst från de
synpunkter som i övrigt varit bestämmande för bostadspolitiska utredningens
ställningstaganden — ej föranleda, att decenniers fastighetsbestånd, som
utbjudes till hyror väsentligt under efterkrigshyrorna, inordnas bland de
fastigheter, vilka kvalificera för familjebostadsbidrag. Ses saken som ett
rättviseproblem, kan anmärkas, att genom den föreslagna åtgärden generellt
sett icke skipas större rättvisa än förut. Med hänsyn till den ringa omsättningen
på hyresmarknaden torde slutligen det föreslagna slopandet av tidsgränsen
endast obetydligt komma att påverka efterfrågetrycket från barnfamiljernas
sida på de nyproducerade lägenheterna. Skulle den nuvarande
splittringen i hyresnivån mellan efterkrigstidens och förkrigstidens fastighetsbestånd
bli överbryggad, kommer frågan givetvis i ett nytt läge, men
vilka åtgärder som då böra företagas torde det icke vara tillrådligt att i dagens
läge taga ställning till.
Remissorganens ställningstaganden i frågan om avvägningen av
bidragsbeloppen för familjer med två eller flera barn har i flera fall
betingats av deras ställningstagande i frågan om avvecklingen av de generella
subventionerna. Hyresgästernas riksförbund förklarar sig sålunda
med hänsyn till sin avvisande hållning till utredningens förslag om avveckling
av de generella subventionerna sakna anledning att förorda en genomgripande
ändring av bidragssystemet. Liknande synpunkter anföres av
110 Kiingl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
HSB, som dock finner en viss uppjustering av bidragsbeloppen vara motiverad
med hänsyn till penningvärdets försämring.
Bostadsstyrelsen har i princip icke haft något att erinra mot den bidragskonstruktion
utredningen föreslagit. Styrelsen konstaterar emellertid, att
skäl till höjning av familjebostadsbidragets belopp i den utsträckning som
utredningen föreslagit icke torde föreligga, därest styrelsens förslag beträffande
avvecklingen av de generella subventionerna skulle vinna beaktande.
Styrelsen erinrar emellertid om att sedan de nu utgående bidragsbeloppen
fastställdes med hänsyn till den hyreshöjning, som blev en följd av den då
beslutade återbetalningen av tidigare beviljade tilläggslån, vissa ytterligare
hyreshöjningar uppgående till sammanlagt högst 9 procent inträffat. En
viss ökning av familjebostadsbidraget är enligt styrelsens mening motiverad
av denna anledning.
Styrelsen framhåller i detta sammanhang, att det av olika skäl är önskvärt
att bidragets belopp ej skall bero på om familjen bebor ett enfamiljshus
eller ett annat hus. Styrelsen föreslår sålunda att till varje till helt
bidrag berättigad familj med minst två barn skall utgå dels ett fast årligt
bidrag om 240 kronor i zon I, 270 kronor i zon II och 300 kronor i zon III
och dels ett årligt bidrag om 180 kronor för varje barn. Familj berättigad
till förhöjt bidrag skall härutöver erhålla ett mot det fasta bidraget svarande
belopp, och familj som är berättigad till reducerat bidrag skall
erhålla bidrag med belopp som utgör hälften av helt bidrag. Styrelsen
förutsätter, att för den händelse den framtida hyresutvecklingen skulle
medföra hyreshöjningar som nu ej kan förutses, bidragsbeloppen då skall
omprövas.
Bland de remissorgan som bedömt utredningens förslag mot bakgrunden
av den av utredningen föreslagna avvecklingen av de generella subventionerna
har Näringslivets bgggnadsdelegation, Folkpartiets kvinnoförbund
och överståthållarämbetet förklarat sig icke finna något att erinra mot
bidragsbeloppen. Ej heller statskontoret har i stort sett funnit anledning
till erinran. Ämbetsverket anser dock, att den av utredningen föreslagna
höjningen av bidragets med barnantalet varierande del från 150 till 180
kronor per barn bör ytterligare övervägas.
Flera remissorgan, däribland socialstyrelsen, några länsbostadsnämnder
och länsstyrelser, Landskommunernas förbund samt fullmäktige i vissa
kommuner har mot utredningens förslag riktat den erinran, att det icke
ger barnfamiljerna tillräcklig kompensation för de genom subventionsavvecklingen
ökade bostadskostnaderna. Sålunda konstaterar socialstyrelsen,
att en jämförelse mellan de föreslagna höjningarna av bidragsbeloppen
och hyreshöjningarna ger vid handen att det huvudsakligen är fyrbarnsfamiljer
med högsta beskattningsbar inkomst av 4 000 kronor och
boende i lägenheter med tre eller flera rum och kök som erhåller nämnvärd
förbättring. Styrelsen hävdar, att utredningen icke har lyckats att
111
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
i enlighet med sin föresats ge ett mera effektivt stöd i form av behovsprövade
rabatter till flerbarnsfamiljerna.
I yttranden av lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Södermanlands län,
länsbostadsnämnden i Hallands län och stadsfullmäktige i Lidingö ifrågasättes
en differentiering av familjebostadsbidraget med hänsyn till de faktiska
bostadskostnaderna. Länsstyrelsen i Södermanlands län finner det
vara en svaghet att bidraget ej differentierats på detta sätt och framhåller
att detta medför att familjebostadsbidragets värde som regel blir större
för familjer i äldre bostäder än för familjer i nyare bostäder. Enligt länsstyrelsens
mening blir denna skillnad särskilt framträdande om man i
enlighet med utredningens förslag utvidgar bidragsrätten till att gälla
även bostäder som färdigställts före år 1942 och alldeles särskilt i sådana
fall då de äldre bostäderna utgöres av egnahem eller bostäder å jordbruksfastigheter.
Länsstyrelsen finner det vara önskvärt, att bidragssystemet
utformas så att dylika olikheter utjämnas eller i vart fall minskas. Länsbostadsnämnden
i Hallands län anser, att när det är fråga om egen bostad
en indexreglering av familjebostads- och bränslebidrag anpassad efter årsomkostnadernas
utveckling skulle vara lämplig. I fråga om hyreslägenheter
bör enligt nämndens mening ett förfaringssätt tillämpas, där en
viss på förhand fixerad minimihyra fastställes. Kommunalfullmäktige i
Undersåker anser, att skillnaden i fråga om bidragsbelopp mellan de tre
zonerna bör vara större än utredningen föreslagit och minst motsvara
skillnaderna i kostnader för uppvärmning.
Utredningens förslag, att familj med tre eller flera barn
skall kunna erhålla familj ebostadsbidrag för mer
än två barn endast om familjen bor i en lägenhet
0 in minst tre rum och kök tillstyrkes av bostadsstyrelsen, som
dock anser att den minimiyta för trerumslägenhet, som i detta sammanhang
skall kunna godtagas för bidrag, bör fastställas till 60 kvm i stället
för av utredningen föreslagna 65 kvm. Även länsbostadsnämnden i Gävleborgs
län anser, att minimigränsen 65 kvm bör jämkas nedåt eller eventuellt
utgå och ersättas med bestämmelse om att lägenheten skall uppfylla
de i byggnadsstadgan intagna minimikraven på rumsytor i trerumslägenhet.
Utredningens förslag har vidare oreserverat tillstyrkts av länsstyrelsen
1 Jämtlands län samt fullmäktige i Solna, Nynäshamn, Nässjö och Ström.
Näringslivets byggnadsdelegation ställer sig tveksam till förslaget och bl. a.
drätselkammaren i Falun, kommunalfullmäktige i Finspång samt kommunalnämnderna
i Ilureå och Övertorneå finner förslaget olämpligt.
SABO anser att den av utredningen förordade differentieringen av bidraget
med hänsyn till lägenhetens storlek kan leda till svåra komplikationer
i de större städerna. SABO finner förslaget vara principiellt riktigt
men oskäligt med hänsyn till den svårartade bristen på rymliga bostäder.
Organisationen finner det vidare vara betänkligt att ange en bestämd
112
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
lägenhetsyta som villkor för bidrag och framhåller att boendevärdet långtifrån
alltid är avhängigt av om en lägenhet har några kvadratmeters yta
mer eller mindre. SABO framhåller, att moderna arkitekter eftersträvar
att på en begränsad yta få största möjliga effektivitet. SABO anser att bestämmelser,
som utgör hinder för fortsatt verksamhet i denna riktning,
bör undvikas.
Svenska stadsförbundet anser, att man med den rådande bristen på
lägenheter om minst tre rum och kök knappast kan räkna med att »stimulansbidraget»
skall leda till någon mera påtaglig uppflyttning av familjer
med tre eller flera barn till trerumslägenheter. Den ifrågasatta regeln
kommer enligt stadsförbundets mening i praktiken i stället att uppfattas
som ett »straff». Förbundet förklarar, att det skulle ha haft lättare att
acceptera utredningens förslag, om stimulansbidraget för den stora gruppen
familjer med tre barn närmare anslöt sig till skillnaden i hyra mellan
en tvårums- och en trerumslägenhet. Förbundet ifrågasätter vidare huruvida
icke syftet att stimulera barnfamiljerna till större lägenheter bleve
bättre tillgodosett om man i stället valde någon form av premiering,
exempelvis genom att låta familjer med tre eller flera barn, vilka eljest
skulle vara berättigade endast till helt bidrag få förhöjt bidrag om de
skaffade sig en större lägenhet än en på två rum och kök.
Vissa remissorgan, däribland Socialdemokratiska kvinnoförbundet och
stadsfullmäktige i Malmö, anser att den av utredningen föreslagna differentieringen
efter lägenhetsstorlek av bidraget till familjer med tre eller
flera barn i princip är riktig men att den med hänsyn till rådande bostadsbrist
icke bör införas nu. Andra remissorgan har förordat en viss uppmjukning
av utredningens förslag genom övergångsbestämmelser eller på
annat sätt. Stadsfullmäktige i Stockholm anför sålunda, att antalet familjer
med tre eller flera barn i staden, vilka bor i tvårumslägenheter eller
tre- och fyrarumslägenheter med en yta understigande 65 kvm och som
åtnjuter bidrag för varje barn, enligt nuvarande bestämmelser f. n. uppgår
till omkring 2 600. Stadsfullmäktige konstaterar, att vid ett genomförande
av utredningens förslag i vad det gäller bidragets differentiering, dessa
familjer endast kan få bidrag som tvåbarnsfamiljer. De härigenom uppkommande
anspråken från dessa familjer skulle i nuvarande bekymmersamma
läge på bostadsmarknaden, framhåller stadsfullmäktige, kunna
förväntas bli tillgodosedda endast i mycket ringa omfattning. Under sådana
omständigheter anser stadsfullmäktige, att det synes motiverat att
genom övergångsbestämmelser åstadkomma en sådan ordning, att flerbarnsfamiljerna
i varje fall icke får mindre bidrag än vad som nu utgår.
Även stadsfullmäktige i Borås, som anser den föreslagna differentieringen
av bidraget välbetänkt, finner det angeläget att viss övergångstid stadgas
för familjer, vilka eljest skulle drabbas av bidragssänkning.
Folkpartiets kvinnoförbund, som likaså tillstyrkt utredningens förslag
113
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
på denna punkt, anser att man för att uppmjuka övergången borde låta
de trebarnsf amil jer, som nu bebor lägenheter om två rum och kök och
som nu får bidrag för varje barn, behålla bidraget i exempelvis två år
för att underlätta anskaffandet av en ny bostad. Förbundet framhåller,
att de av utredningen föreslagna bestämmelserna förutsätter att energiska
åtgärder vidtages från kommunernas sida för att skaffa tillräckligt många
större lägenheter för flerbarnsfamiljerna.
Utredningens förslag till ändrade inkomststreck för familjebostadsbidraget
har föranlett erinringar från ett stort antal remissorgan.
Statskontoret ifrågasätter sålunda om höjningen av inkomststrecket för
förhöjt bidrag icke borde begränsas till 500 kronor, ett belopp, som närmare
överensstämmer med den hyreshöjning som skulle bli följden av
att de generella subventionerna avvecklas. Vidare anser statskontoret, att
differensen mellan inkomststrecken för helt och reducerat bidrag enligt
utredningens förslag blir väl liten. Nu gällande skillnad, 1 500 kronor, bör
enligt ämbetsverkets mening i varje fall icke minskas.
Bostadsstyrelsen har med tvekan tillstyrkt utredningens förslag att bibehålla
oförändrat inkomststreck för helt bidrag till familj med två barn.
Styrelsen föreslår vidare, att den nuvarande höjningen av inkomstgränserna
med stigande barnantal för helt bidrag bibehålies. Styrelsen anser
dock, att en stoppgräns bör införas, vilken bör bestämmas till 10 000
kronor beskattningsbar inkomst. Styrelsen har i princip intet att erinra
mot utredningens förslag beträffande inkomststreck för reducerat bidrag,
men styrelsen framhåller att i anslutning till dess förslag rörande inkomststreck
för helt bidrag det högsta inkomststrecket för reducerat bidrag bör
jämkas uppåt från föreslagna 10 000 till 11 000 kronor. Styrelsen tillstyrker
utredningens förslag rörande inkomststrecken för förhöjt bidrag.
Hyresgästernas riksförbund, Socialdemokratiska kvinnoförbundet, Folkpartiets
kvinnoförbund, socialstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens län,
Stadsförbundet, Landskommunernas förbund samt fullmäktige i ett stort
antal kommuner har funnit utredningens förslag om sänkta inkomststreck
för helt bidrag till familjer med tre eller flera barn resp. för reducerat
bidrag vara otillfredsställande. Stadsförbundet och Landskommunernas
förbund framhåller även, att de höjda bidragsbeloppen innebär att tröskelproblemen
får större betydelse.
Utredningens förslag att slopa för in ögen hetsstreck et för
förhöjt bidrag har tillstyrkts av bostadsstyrelsen, länsbostadsnämnderna
i Uppsala och Kronobergs län, Stadsförbundet samt drätselkammaren
i Falun. Förslaget har avstyrkts av länsbostadsnämnderna i Jönköpings
och Jämtlands län samt länsstyrelsen i Jämtlands län.
Förslaget att ersätta den tvååriga inkomstprövningen
med eu ettårig har tillstyrkts av bostadsstyrelsen, Stadsförbundet,
stadsfullmäktige i Malmö samt drätselkamrarna i Falun och Östersund.
8 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. nr 100
114
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
Förslaget har avstyrkts av Hyresgästernas riksförbund, socialstyrelsen samt
kommunalfullmäktige i Axberg.
Utredningens förslag att enbart den bidragssökandes beskattningsbara
inkomst skall läggas till grund för
inkomstprövningen, om två makar taxeras var för
sig och icke sammanlever, har tillstyrkts av bostadsstyrelsen.
Stadsfullmäktige i Linköping efterlyser en supplementär bestämmelse
för inkomstprövning av beskaffenhet att möjliggöra för förmedlingsorganet
att neka resp. indraga bidrag i vissa fall, då förmedlingsorganet förskaffat
sig kännedom att vederbörandes aktuella inkomstförhållanden påtagligt
förbättrats.
Det stora flertalet remissorgan har tillstyrkt eller lämnat utan erinran
utredningens förslag att ensamstående med ett barn
resp. fullständiga familjer med ett barn skall kunna
komma i åtnjutande av bidrag. Några av de remissorgan,
vilka i allt väsentligt avstyrkt utredningens förslag om avveckling av de
generella subventionerna, däribland Hyresgästernas riksförbund och stadsfullmäktige
i Malmö, anser dock, att i nuvarande läge en utvidgning av
bidragsgivningen endast till ensamstående med ett barn är motiverad.
Erinringar mot utredningens förslag på denna punkt har i övrigt riktats
även av bl. a. Näringslivets byggnadsdelegation, statskontoret, länsbostadsnämnden
i Kronobergs län, SACO samt kommunalfullmäktige i Tenhult.
Näringslivets byggnadsdelegation finner det skäligt, att ensamstående
med ett barn kommer i åtnjutande av bidrag men förklarar sig däremot
ej kunna biträda förslaget om bidrag till fullständiga ettbarnsf amil jer.
Delegationen anser det icke vara rimligt att i nuvarande bristläge stimulera
denna grupp att öka sin bostadsefterfrågan. Ettbarnsfamiljerna bör enligt
delegationens mening anses vara i stånd att klara sig utan samhällets hjälp.
Statskontoret finner att skäl från vilka man icke bör bortse föreligger för
bidrag till ettbarnsf amil jer. Att införa ett sådant bidrag kan emellertid i
nuvarande labila läge på bostadsmarknaden medföra påtagliga nackdelar.
Statskontoret finner det därför välbetänkt att icke f. n. realisera förslaget.
Om åtgärder i stödjande sylte likväl skulle anses böra vidtagas anser
statskontoret att samma bidragsskalor bör gälla för såväl ettbarnsfamiljerna
som för ensamstående med ett barn. Enligt ämbetsverkets mening
bör bidragsskalorna nämligen icke vara så konstruerade, att de kan verka
hindrande för familjebildningen.
Länsbostadsnämnden i Kronobergs län förklarar sig av besparingsskäl
icke vilja förorda bidrag till ettbarnsfamiljer. Nämnden anser däremot,
att ensamstående mödrar med ett barn bör ha stöd men då i annan form
exempelvis som bostadstillägg till folkpensionärer och i samband med allmänna
barnbidraget. SACO anser att vad ensamstående mödrar beträffar
det är alldeles klart, att bostadsbehovet icke kan skiljas från övriga för
-
115
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
sörjningsbehov. Det behov av stöd från samhällets sida som här kan föreligga
hör icke täckas inom bostadspolitikens ram utan genom andra stödåtgärder.
Samma resonemang gäller —- om än i något mindre grad —
enligt organisationens mening om de fullständiga ettbarnsfamiljerna.
Kommunalfullmäktige i Tenhult anför följande om utredningens förslag.
Det redovisade förslaget innebär — förutom att bestämmelserna måst
få ytterligare kategoriklyvning med åtföljande mera svårhanterade bestämmelser
och risker för felaktig handläggning — att »tröskelproblemet» nu
flyttats till gränsen mellan 0- och 1-barnsfamiljerna. Det finns otvivelaktigt
familjer utan barn, som sakna möjligheter att förhyra en fullgod bostad
men där kanske behovet av en sådan bostad på grund av hustruns sjukdom
el. dyl. är lika stort som för 1-barnsfamiljen. De generella subventionernas
slopande medför där ökade bostadskostnader oavsett betalningsförmågan.
Kommunalfullmäktige ifrågasätter därför, om icke familjebostadsbidragen,
knutna till antalet barn, borde begränsas till familjer
med två eller flera barn och att, därest vägen med generella subventioner
icke i fortsättningen skall väljas, ett särskilt bidrag till övriga familjer
med små inkomster utredes och beslutas. EU ytterligare motiv för att
utredningens förslag i denna del ej f. n. följes synes vara, att efterfrågan
på tvårumslägenheter från ettbarnsfamiljerna kommer att ytterligare skärpas.
En avvaktande inställning, tills efterfrågan från tvåbarnsfamiijerna
i någon mån kunnat täckas, verkar välmotiverad.
Vad beträffar den närmare utformningen av utredningens förslag har
vissa remissorgan, däribland bostadsstgrelsen, länsbostadsnämnden i Uppsala
län samt överståthållarämbetet ifrågasatt det skäliga i att vid behovsprövningen
behandla ensamstående gynnsammare än fullständiga familjer
med ett barn. Bostadsstyrelsen föreslår sålunda, att bidrag skall utgå till
fullständiga familjer med ett barn enligt samma bidragsskala som för ensamstående
med ett barn. Styrelsen tillstyrker i övrigt förslaget om bidragets
konstruktion med den ändring som följer av att styrelsens förslag om bidragsbelopp
för tvåbarnsfamilj avviker från utredningens.
Överståthållarämbetet framhåller, att även om hjälpbehovet är störst för
de ensamstående som grupp betraktade, kan detta icke gälla vid en jämförelse
mellan en ensamstående och en fullständig familj i samma inkomstläge.
Ämbetet förklarar att det tvärtom icke sällan torde förhålla sig så, att,
om den ensamståendes inkomst utgöres av pension eller av underhåll från
frånskild make, bidrag vid sidan därom utgår också till barnet utan alt
detta bidrag påverkar vårdnadshavarens taxering. Ämbetet ansluter sig
därför i denna fråga till den av herr Ekdahl anförda reservationen. Till
herr Ekdahls reservation har vidare anslutit sig TCO, länsstyrelsen i Älvsborgs
län samt kommunalnämnderna i Gällivare och Övertorneå.
Utredningens förslag att slopa rätten till familjebostadsbidrag
för barn i åldern 1 6—1 Sår har tillstyrkts av bostadsstyrelsen,
länsbostadsnämnden i Kronobergs län samt fullmäktige i Avesta
och Nässjö. Förslaget godtages även av länsstyrelsen och länsbostadsnämn
-
116
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957
den i Jämtlands län samt kommunalfullmäktige i Ströms kommun, dock
med den reservationen, att bidrag skall kunna utgå för sjuka hemmavarande
barn i ifrågavarande åldrar.
Arbetsmarknadsstyrelsen anser, att en eventuell avveckling av bidraget
bör samordnas med åtgärder för att i annan ordning stödja ifrågavarande
familjer.
Förslaget har avstyrkts av socialstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands,
Kopparbergs och Norrbottens län, TCO, Socialdemokratiska kvinnoförbundet,
holkpartiets kvinnoförbund, länsbostadsnämnderna i Södermanlands,
Gotlands och Göteborgs och Bohus län, fullmäktige i Linköping, Sollentuna,
Stockholm, Vallentuna och Älvdalen, drätselkammaren i Skellefteå samt
kommunalnämnden i Övertorneå. Länsbostadsnämnden i Södermanlands
län anser, att önskemålet att ge familjer i de lägre inkomstklasserna möjlighet
att låta skolungdomar av olika kön ha skilda rum kan betraktas mera
som en bostadspolitisk fråga än som en fråga om studiehjälp. Det bör därför
övervägas att åtminstone ännu under någon tid bibehålla möjligheten
till bidrag i de här avsedda fallen. Kommunalnämnden i Övertorneå framhåller,
att slopandet av bidraget skulle medföra kännbara påverkningar i
de orter där ungdomsarbetslöshet förekommer. Nämnden framhåller vidare,
att många familjer, där de äldre barnen redan blivit vuxna och lämnat
hemmet och där familjeförsörjaren på grund av åldrandet och ofta också
genom tungt skogsarbete är tämligen utsliten, har oerhört stort behov av
att kunna tillgodoräkna sig bidraget för familjens sista barn intill 18 år,
om familjen över huvud skall kunna behålla bostaden.
De av utredningens förslag som avser att förenkla det administrativa
handhavandet av bidragsgivningen — förslaget
rörande tillgodoförandet av bidraget, förslaget om avskaffandet av hyreskontrollen
för bidragsberättigande lägenheter, förslaget om slopandet av
det preliminära beslutet om bidrag, förslaget om inskränkningen i rätten
att retroaktivt erhålla bidrag samt förslaget om omprövning ettårsvis av
bidragsbeloppet — har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av de remissorgan som yttrat sig därom. Landskommunernas förbund
konstaterar sålunda, att utredningen föreslagit vissa förenklingar av formerna
för bidragsgivningen särskilt beträffande familjebostadsbidrag till
familjer i egnahem. Förbundet hälsar utredningens förslag i dessa avseenden
med tillfredsställelse och framhåller att de nuvarande reglerna för
utbetalning av familjebostadsbidrag till familjer i egnahem medför en
onödig och mycket betungande administration. Det bör enligt förbundets
mening övervägas om inte bidragsgivningen kan förenklas ytterligare, utan
att den bostadspolitiska målsättningen går förlorad. SABO anser, att det bör
prövas om icke bidragsbeloppen kan göras jämnt delbara med 12.
Även bostadsstyrelsen understryker att ändringarna i reglerna om utbetalning
av bidrag till familjer i egnahem och av retroaktivt bidrag till familjer
i hyreslägenheter innebär förenklad administration och även att många
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 117
orsaker till irritation och missförstånd elimineras. Länsbostadsnämnden i
Jönköpings län föreslår, att familjebostadsbidrag skall kunna utgå retroaktivt
för det kvartal under vilket ansökan om bidrag inkommit samt ett kvartal
dessförinnan, dock högst för tid under vilken förutsättningar för bidrag
i övrigt varit uppfyllda.
I fråga om utbetalningen av familjebostadsbidraget bär stadsfullmäktige
i Nyköping och drätselkammaren i Östersund föreslagit, att denna skall
samordnas med utbetalningen av det allmänna barnbidraget och handhas
av barnavårdsnämnderna. Vissa remissorgan har däremot ställt sig tveksamma
till utredningens förslag om kontant utbetalning av bidraget under
vissa förhållanden. Uetta gäller länsbostadsnämnden i Gotlands län, länsbostadsnämnden
och länsstyrelsen i Jämtlands län samt kommunalfullmäktige
i Axberg, vilka samtliga anser att eventuellt överskjutande belopp
av bidrag till egnahemsägare liksom hittills bör tillgodoföras bidragstagaren
i form av extraamortering på egnahemslånet.
Vad särskilt angår utredningens förslag att med hänvisning till den vid
1956 års riksdag antagna lagen om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt
hyresavtal slopa bestämmelsen i bidragskungörelsens 16 § om förbindelse
från hyresvärden rörande hyreskontroll har vissa erinringar framförts av
Hyresgästernas riksförbund och överståthållarämbetet. Överståthållarämbetet
framhåller, att nyssnämnda lag icke bereder hyresgästen skydd mot
varje hyreshöjning och att det föreligger en viss skillnad mellan det skydd
som den nuvarande kungörelsen om familjebostadsbidrag bereder hyresgäst
och skyddet enligt förenämnda lag, nämligen dels däri att lagen bereder
skydd endast mot hyreshöjningar som bringar upp hyran till en nivå avsevärt
över nivån för jämförliga lägenheter i orten, dels ock i det avseendet
att hyresgästen för att få åtnjuta oförändrad hyra måste anlita den omständliga
vägen med process vid allmän domstol. Därtill kommer, framhåller
ämbetet, att lagen endast är tidsbegränsad, och att det är beroende på
resultatet av en ännu ej igångsatt utredning vilka bestämmelser som skall
efterfölja densamma. Med hänsyn därtill finner överståthållarämbetet att
den berörda bestämmelsen i kungörelsen om familjebostadsbidrag tillsvidare
bör bibehållas.
Departementschefen
Jag delar bostadspolitiska utredningens uppfattning, att vissa krav
beträffande lägenhetens standard alltfort bör uppställas som
villkor för familjebostadsbidrag. Bidragets syfte bör alltjämt vara att underlätta
för barnfamiljerna att efterfråga och inneha välutrustade och rymliga
lägenheter. Bidraget bör inte ges karaktär av ett allmänt konsumtionsstimulerande
bidrag. I likhet med utredningen anser jag dock, att vissa ändringar
av standardkraven bör genomföras i syfte att förenkla bidragsgivningen.
118
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 är 1957
För att en fullständig familj med barn skall kunna erhålla bidrag bör alltjämt
krävas, att lägenheten omfattar minst två rum och kök och har en
lägenhetsyta av minst 50 kvm. Jag kan godtaga utredningens förslag att
lägenheten i fråga om ensamstående med ett barn bör omfatta minst 30 kvm.
Utredningens förslag i fråga om rätt för bidragstagaren att
uthyra viss del av lägenheten, kan jag i huvudsak godta. Vissa
av de erinringar mot förslaget, som gjorts av remissorganen, hl. a. av Svenska
stadsförbundet, torde böra beaktas. Det bör ankomma på bostadsstyrelsen
att utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter i ämnet.
Utredningen har föreslagit att villkoret, att lägenheten skall vara
färdigställd tidigast den 1 januari 194 2, skall slopas. Frågan
om en dylik tidsgräns prövades av 1953 års riksdag. Man fann då lämpligt
att flytta gränsen från den 1 januari 1948 till den 1 januari 1942. Föredragande
departementschefen framhöll i denna fråga (prop. nr 138) att besvärliga
bedömningsproblem måste uppstå om bidragsgivningen knöts enbart
till bestämmelser rörande lägenheternas standard. Sattes standardkraven
högt och tillämpades de rigoröst, förelåg risk att tidsgränserna ersattes
med nya betydligt mera svårförståeliga och irriterande gränser mellan
bidragsberättigande och icke bidragsberättigande lägenheter. De lägenheter
som färdigställts efter 1941 kunde förutsättas förete sådana likheter i standardhänseende,
att gränsdragningssvårigheterna blev mindre. Antalet
gränsfall förorsakade av själva tidpunkten kunde vidare beräknas bli litet
på grund av den ringa byggnadsverksamheten under år 1941.
Dessa skäl för bibehållandet av en tidsgräns gäller alltjämt. De skäl som
kan tala för ett slopande av tidsgränsen har också försvagats i och med att
beståndet av nyproducerade, för bidrag godtagbara lägenheter ökat för
varje år. Den nu gällande tidsgränsen 1 januari 1942 bör därför bibehållas.
Under denna förutsättning kan jag biträda bostadspolitiska utredningens
förslag att slopa kraven på att lägenheten skall vara försedd med tillfredsställande
köksutrustning och tillräckliga biutrymmen.
Vad härefter angår frågan om bidragets konstruktion och
storlek biträder jag utredningens förslag, att bidraget skall utgå med
sajnma belopp oavsett om familjen bor i c»ethem eller i flerfamiljshus.
Bidraget bör vidare liksom hittills kunna utgå såsom förhöjt, helt eller
reducerat bidrag.
Förslaget att benämningen bränslebidrag för bidragets av barnantalet
oberoende del skall slopas, kan jag godta. Vidare förordar jag, att denna del
av bidraget liksom hittills skall utgå med skilda belopp i södra, mellersta
och norra Sverige (zonerna I—III).
Mina förslag om avveckling av de generella subventionerna innebär, som
jag tidigare framhållit, i fråga om statligt belånade lägenheter ett fullföljande
av en redan påbörjad anpassning av den allmänna hyresnivån till
ett högre allmänt ränteläge än det tidigare rådande. Ett betydande antal
hushåll med begränsade inkomster — däribland åtskilliga barnfamiljer,
119
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
vilka till följd av brist på för bidrag godtagbara lägenheter icke kunnat
erhålla familjebostadsbidrag — har redan tidigare på grund av räntestegringen
fått vidkännas ökade bostadskostnader. Särskilda åtgärder i syfte
att kompensera dem för denna kostnadsstegring har icke ansetts nödvändiga.
På grund härav och då jag förordat en försiktigare avveckling av de generella
subventionerna än utredningen, anser jag att familjebostadsbidragen
icke bör höjas fullt så mycket som utredningen föreslagit. Höjningen bör
avse endast den del av familjebostadsbidraget, som är oberoende av barnantalet,
det fasta bidraget. En ökning med 120 kronor per år för bidragstagare
i flerfamiljshus anser jag vara lämplig. Förslaget i det föregående
att bidraget skall vara lika stort för familjer i egnahem som för familjer
i flerfamiljshus innebär, att bidraget för familjer i egnahem bör uppräknas
med 30 kronor. En familj i zon I, som med hänsyn till inkomsten
är berättigad till helt bidrag, skulle härvid erhålla ett fast bidrag på 270
kronor per år. Därutöver skulle familjen liksom hittills få ett bidrag per
barn av 150 kronor per år. För en familj med två barn i zon I skulle bidraget
sålunda komma att utgöra sammanlagt 570 kronor per år. Helt bidrag
bör liksom hittills öka med 30 kronor för varje zon. Såsom bostadspolitiska
utredningen föreslagit bör- hushåll, som är berättigade till förhöjt
bidrag, utöver ett bidrag av 150 kronor per barn, erhålla ett dubbelt så stort
fast bidrag som de bidragstagare, vilka åtnjuter helt bidrag. Vidare bör
reducerat bidrag utgöra hälften av helt bidrag. För bidragstagare i flerfamiljshus
i zon I innebär mitt förslag sålunda en ökning av förhöjt bidrag
med 180 kronor per år, av helt bidrag med 120 kronor per år och av reducerat
bidrag med 60 kronor per år.
Förslagets innebörd framgår av följande tabell.
Sammanfattning av förslaget om familjebostadsbidrag till familjer med minst två
minderåriga barn
Bidragstyp |
Zon |
Fast bidrag |
Bidrag per |
Sammanlagt bidrag för |
||
2 barn |
3 barn |
4 barn |
||||
Förhöjt bidrag. .. . |
I |
540 |
840 |
990 |
1 140 |
|
11 |
600 |
150 |
900 |
1 050 |
1 200 |
|
III |
660 |
960 |
1 no |
1 260 |
||
Helt bidrag ...... |
I |
270 |
570 |
720 |
870 |
|
II |
300 |
150 |
600 |
750 |
900 |
|
in |
330 |
630 |
780 |
930 |
||
Reducerat bidrag. . |
I |
135 |
285 |
360 |
435 |
|
II |
150 |
75 |
300 |
375 |
450 |
|
III |
165 |
315 |
390 |
465 |
Zon III omfattar Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län, zon II Västcrnorrlands,
Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län och zon I övriga delar av landet.
120
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957
Bostadspolitiska utredningen har föreslagit, att familjer med tre eller
flera barn skall erhålla högre bidrag än familjer med två barn endast under
förutsättning alt lägenheten omfattar minst 3 rum och kök och har en yta
av minst 65 kvm. Ehuru jag i likhet med utredningen finner det angeläget
att i första hand familjer med mer än två barn beredes möjlighet att bosätta
sig i lägenheter om minst tre rum och kök, anser jag att detta förslag icke
bör genomföras nu. Enligt den praxis, som hittills tillämpats, kan hushåll
med mer än 4 barn i regel erhålla familjebostadsbidrag endast om lägenheten
omfattar minst tre rum och kök. Det synes obilligt att i rådande läge
på bostadsmarknaden införa regler, som innebär en skärpning av denna
praxis och en avsevärd ökning av bostadskostnaderna för de många famil*-jer med tre eller fyra barn, vilka nu åtnjuter bidrag i lägenheter om två rum
och kök. Kommunerna bör emellertid verka för att familjer med flera barn
får tillgång till lägenheter på minst tre runyoch kök.
Bostadspolitiska utredningen har föreslagit att inkomststrecket
för helt bidrag till familj med två barn icke ändras. Uttryckt i till statlig
inkomstskatt beskattningsbar inkomst skall detta streck sålunda enligt utredningens
förslag alltjämt vara 6 000 kronor. Jag biträder detta förslag.
Som utredningen närmare utvecklat överensstämmer detta ställningstagande
med principen, att man vid omprövningar av inkomststrecken endast bör
beakta levnadskostnadernas förändringar och sådana ändringar i beskattningsreglerna,
som påverkar relationen mellan årsinkomsten och den beskattningsbara
inkomsten, men däremot icke höjda realinkomster.
Jag är emellertid inte beredd att förorda utredningens förslag att överlag
sänka inkomststrecken för helt bidrag till familjer med tre eller flera barn
liksom ej heller förslaget att sänka inkomststrecken för reducerat bidrag.
Inkomststrecket för förhöjt bidrag till tvåbarnsfamiljer bör i enlighet
med utredningens förslag höjas från 3 000 till 4 000 kronor beskattningsbar
inkomst. Detta streck bör därutöver stiga med 1 000 kronor för varje barn
utöver två. Såsom bostadsstyrelsen föreslagit bör dock en stoppgräns för
inkomststrecken införas. Denna gräns kan för helt bidrag lämpligen sättas
vid 10 000 kronor, för reducerat bidrag vid 11 500 kronor och för förhöjt
bidrag vid 8 000 kronor beskattningsbar inkomst. Innebörden av mitt förslag
framgår av följande tabell.
Antal barn |
Inkomststreck i beskattningsbar |
||
Förhöjt bidrag |
Helt bidrag |
Reducerat bidrag |
|
2 .................. |
4 000 |
6 000 |
7 500 |
3 .................. |
5 000 |
7 000 |
8 500 |
4 .................. |
6 000 |
8 000 |
9 500 |
5 .................. |
7 000 |
9 000 |
10 500 |
6 .................. |
8 000 |
10 000 |
11 500 |
7 .................. |
8 000 |
10 000 |
11 500 |
8 .................. |
8 000 |
10 000 |
11 500 |
121
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957
Bostadspolitiska utredningens förslag att slopa det för förhöjt bidrag nu
gällande villkoret, att familjeförsörjaren eller dennes make inte är taxerad
till statlig förmögenhetsskatt, kan jag godtaga. Jag biträder likaså förslaget
att slopa den tvååriga inkomstprövningen och ersätta densamma med
en ettårig prövning, ävensom förslaget att enbart den bidragssökandes beskattningsbara
inkomst skall läggas till grund för inkomstprövningen, om
två makar taxeras var för sig och icke sammanlever.
Utredningen har föreslagit, att familjer och ensamstående
med ett barn i viss utsträckning skall kunna beviljas familjebostadsbidrag.
Jag kan i huvudsak tillstyrka detta förslag. Som villkor för bidrag
bör enligt min mening gälla, att den beskattningsbara inkomsten icke överstiger
4 000 kronor. Bidrag bör lämpligen utgå med samma belopp som
för tvåbarnsf amil jer, som är berättigade till reducerat bidrag, alltså i zon I
med 285 kronor. I zon II bör bidraget utgöra 300 kronor och i zon III 315
kronor. Utredningens förslag att ensamstående med ett barn skall erhålla
större bidrag än fullständiga familjer med ett barn kan jag inte tillstyrka.
Såsom bl. a. överståthållarämbetet framhållit kan det inte vid en jämförelse
mellan en ensamstående och en fullständig familj i samma inkomstläge
göras gällande, att hjälpbehovet är störst för den ensamstående. Särbestämmelser
beträffande bidrag till ensamstående med ett barn skulle komplicera
bidragsgivningen. Jag förordar därför, att bidrag till ensamstående med
ett barn skall utgå med samma belopp och i ungefär samma inkomstlägen
som bidrag till fullständiga familjer med ett barn.
Utredningens förslag till lösning av det problem, som uppstår då antalet
barn i bidragsberättigad familj nedgår till ett kan jag godtaga.
I likhet med utredningen anser jag, att det behov av särskilt stöd, som
på grund av studier, sjukdom eller arbetslöshet kan föreligga beträffande
barn i åldern 1 6—1 7 å r, bör tillgodoses genom de härför särskilt avsedda
stödformerna och sålunda inte genom familjebostadsbidrag. Jag vill
erinra om det förslag till generella grundstipendier till studerande i dessa
åldrar, som har förelagts årets riksdag. Bestämmelsen om rätt i vissa fall
till familjebostadsbidrag för barn över 16 år bör alltså slopas. Såsom utredningen
föreslagit bör dock övergångsvis gälla, att barn som fyllt 16 år
under 1956 och som enligt gällande bestämmelser åtnjuter bidrag under
1957 även under år 1958 bör kunna åtnjuta bidrag under de förutsättningar
som nu gäller.
De förslag, som utredningen framlagt i sylte att förenkla det administrativa
handhavandet av bidragsgivningen, kan jag
godtaga.
Likaså biträder jag utredningens förslag att slopa bestämmelsen i
bidrags kungörelsens 16 § om förbindelse från hyresvärden att
inte utan medgivande av kommunen höja hyran för bidragstagares lägenhet.
De erinringar mot förslaget, som överståthållarämbetet och Hyresgästernas
riksförbund framfört, anser jag inte hållbara. Syftet med bestämmelsen i
122
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957
fråga har inte varit att möjliggöra en hyreskontroll, som i fråga om de bidragsberättigande
lägenheterna ersätter den kontroll, som nu utövas enligt
hyresregleringslagens bestämmelser, sedan denna sistnämnda hyreskontroll
bringats att upphöra för andra lägenheter.
De av mig förordade ändrade villkoren för familjebostadsbidrag bör träda
i kraft den 1 januari 1958.
Lån och bidrag till uppförande av studentbostäder
Departementspromemorian
I den förut nämnda departementspromemorian om lån och bidrag till
uppförande av studentbostäder erinras om att genom beslut av 1950 års
riksdag regler fastställdes för beviljande av tertiär- och tilläggslån för byggnad
inrymmande studentbostadsrum (prop. nr 99, rskr. nr 314). Enligt dessa
regler kan för uppförande av studentbostadshus beviljas tertiärlån enligt
gällande bestämmelser i kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 587) om tertiärlån
och tilläggslån för flerfamiljshus. Vidare kan tilläggslån beviljas i den utsträckning,
som krävs för att hyrorna för studentbostadsrum skall bli låga.
Beslut om lån meddelas av Kungl. Maj :t efter förslag av bostadsstyrelsen.
I departementspromemorian redovisas vissa av bostadsstyrelsen lämnade
uppgifter om hittills beviljade lån till bostadshus. Det erinras om att Kungl.
Maj :t vid prövning av frågan om tilläggslån till studentbostadshus icke
medgivit lån till högre belopp än vad som motsvarar 50 procent av den av
bostadsstyrelsen godkända byggnadskostnaden.
Enligt bostadsstyrelsens uppgifter utgör byggnadskostnaden i fråga om
slutligt belånade studentbostadshus, som uppförts efter byggnadskostnadsstegringen
1950—51, drygt 16 000 kronor i genomsnitt per rum och det
beviljade tilläggslånet icke fullt 7 500 kronor per rum. Bostadsstyrelsen
framhåller i anslutning härtill att av förefintligt material torde framgå, att
normalkostnaden för ett studentrum med den standard, studentsociala utredningen
förordade, icke behöver bli högre än 14 500 kronor.
Beträffande behovet av studentbostäder framhålles i departementspromemorian
inledningsvis att situationen på bostadsmarknaden är den, att
särskilt i de största städerna ett betydande underskott på bostäder föreligger.
Bristen på omöblerade bostadslägenheter är sålunda avsevärd. Även tillgången
på möblerade rum är otillräcklig. I promemorian framhålles att
detta synes vara fallet icke minst i de städer — Stockholm, Göteborg, Uppsala
och Lund — där ökningen av antalet studerande vid universitet och
högskolor medfört en kraftig stegring av efterfrågan på möblerade rum.
Till departementspromemorian är fogad en skrivelse från 1955 års universitetsutredning
angående åtgärder för att få till stånd ytterligare studentbostäder.
I skrivelsen har närmare belysts det framtida behovet av student
-
123
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957
bostäder. Utredningen, som understryker vanskligheten i att göra beräkningar
rörande det framtida antalet universitets- och högskolestuderande,
anser följande utveckling för de närmaste 15 å 20 åren sannolik.
Universitetsutredningen har kommit till den uppfattningen, att man
måste räkna med att det totala antalet universitets- och högskolestuderande
kommer att stiga från icke fullt 23 000 år 1955 till drygt 40 000 år 1965,
varefter skulle följa en period av fortsatt expansion, som kan bli mer eller
mindre stark, i varje fall fram till 1970-talets första år, och ingenting talar
nu för att man därefter har att vänta någon tillbakagång.
Universitetsutredningen har sålunda måst inrikta sitt arbete på att föreslå
åtgärder varigenom universiteten och högskolorna redan inom de närmaste
tio åren skulle ges en fördubblad utbildningskapacitet, en kapacitet som
vidare under åren efter år 1965 troligen kommer att behöva ytterligare
ökas.
Universitetsutredningen anser att en så stark och så snabb utbyggnad av
de högre läroanstalterna rimligen måste innefatta åtgärder för säkerställande
av ett tillräckligt antal bostäder för dessa läroanstalters studenter.
Utan särskilda åtgärder från det allmännas sida torde man enligt utredningen
näppeligen kunna hoppas på att universitets- och högskolestäderna
under de närmaste tio åren skall kunna ge bostäder åt kanske ytterligare
20 000 studerande, ett mer än dubbelt så stort nettotillskott som under den
senaste tioårsperioden.
I anslutning härtill understryker utredningen att en universitetsupprustning
i fråga om lärarkrafter och undervisningslokaler för ett dubbelt så
stort antal studerande helt naturligt blir meningslös eller från början misslyckad,
om tillströmningen till de högre läroanstalterna hålles tillbaka till
följd av brist på bostäder för de studerande.
För tillgodoseende av behovet av bostäder för de högre läroanstalternas
snabbt stigande antal studenter, lärare och övriga tjänstemän fordras enligt
utredningens bestämda mening under minst tio år framåt en nyproduktion
av bostäder inom en minimiram av 30 miljoner kronor årligen.
Universitetsutredningen upptager i sin skrivelse också frågan hur man
snabbt skall få till stånd speciella studentrum i universitets- och högskolestäderna.
Av denna framgår bl. a. följande.
Man bör överväga åtgärder i syfte att i ökad utsträckning få till stånd
för universitetsstuderande lämpliga bostadsrum i nyuppförda flerfamiljshus.
Åtgärder krävs jämväl för att få till stånd studentbostäder av kategorihuskaraktär.
I anslutning härtill framhåller utredningen att då man nu
måste få till stånd kategorihusbyggen i eu helt annan omfattning än man
tidigare räknade med och då det därtill är synnerligen angeläget att detta
omfattande byggnadsprogram genomföres mycket snabbt, det är uppenbart
att studentbostadsbyggandet under de närmaste åren kommer att ställa icke
obetydliga krav på samhällets resurser. För att inom en given investeringsram
nå en optimal produktion av studentbostäder synes man därför enligt
utredningens uppfattning böra särskilt utreda möjligheterna att nedbringa
byggnadskostnaderna för studentrum i kategorihus och även pröva nya
124
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957
hustyper och bebyggelseformer för dessa kategorihus än de hittills gängse.
Utredningen understryker emellertid att detta bör ske utan att avkall göres
på en rimlig standard, t. ex. den normalstandard som skisserats av studentsociala
utredningen och accepterats av 1950 års riksdag.
Med utgångspunkt från dels bostadsstyrelsens redogörelse för den hittillsvarande
långivningen till studentbostadshus dels universitetsutredningens
bedömning av det framtida behovet av studentbostäder framlägges i departementspromemorian
vissa förslag till ökad produktion av studentbostadsrum.
I promemorian erinras sålunda om att universitetsutredningens redogörelse
för utvecklingen av antalet studerande vid universitet och högskolor
visar, att behov föreligger av åtgärder ägnade att snabbt åstadkomma en
betydande produktion av studentbostadsrum. Vidare erinras om att studentbostadsbyggandet
hittills har haft formen av kategorihus och att bostadsstyrelsens
redogörelse för detsamma visar, att kostnaderna är höga, icke
mindre än i genomsnitt 16 000 kronor per rum. I departementspromemorian
behandlas i anslutning härtill två åtgärder, som skulle kunna bidra till en
ökad produktion av studentbostäder:
1) Även andra former av studentbostadsbyggande än den hittills tillämpade
måste komma till användning.
2) Kostnaderna för studentbostadsrum måste minskas.
I dessa frågor framhålles i departementspromemorian följande.
Vad gäller den första frågan må erinras om att Uppsala stads drätselkammare
i skrivelse den 15 maj 1956 till socialdepartementet framlagt
resultatet av utredningar rörande dels kostnaderna för studentbostadsrum
inlagda i vanliga flerfamiljshus dels kostnaderna för dylika rum i källarlösa
tvåvåningshus. Drätselkammaren framhåller i skrivelsen att av de verkställda
utredningarna framgår, att den statliga subventionen, därest studentbostadsbebyggelsen
utformas på sätt, som däri redovisas, borde kunna
väsentligt begränsas, ett förhållande som i sin tur borde kunna föranleda
nedsättning av de hyresbelopp på vilka statsbidrag nu utgår.
Av den nämnda utredningen framgår att kostnaderna för rum, inlagda
i vanliga flerfamiljshus, blir relativt låga. Utredningen ger också vid banden
att produktion i stor skala av lämpliga typer av kategorihus kan tänkas
ske till kostnader, som avsevärt understiger de kostnader för kategorihus
man hittills haft att räkna med.
Skäl föreligger därför att stimulera anordnandet av enkelrum i vanliga
flerfamiljshus, avsedda för studerande. Vidare är det angeläget att initiativ
tages till en serieproduktion av billiga studentbostadshus. Hur mycket man
härvid kan pressa kostnaderna är svårt att bestämt uttala sig om. Det synes
dock rimligt antaga att kostnaderna, utan att väsentliga standardkrav eftersättas,
kan begränsas till 10 000 å 12 000 kronor per rum.
I anslutning härtill framhålles i departementspromemorian att statens
stöd åt studentbostadsbyggande bör omprövas i syfte att öka byggandet
och särskilt stimulera former av billigt byggande.
I promemorian föreslås därför att den statliga långivningen till studentbostäder
utvidgas till att avse inte enbart kategorihus utan också student
-
125
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
bostadsrum i vanliga flerfamiljshus. Vidare bör subventionen utgå icke som
hittills varit vanligt i procent av den godtagbara byggnadskostnaden utan
som ett fast bidrag per rum, varigenom det statliga stödet blir förmånligast
beträffande sådan bebyggelse där kostnaderna hålles låga.
Vad gäller den närmare utformningen av stödet åt kategorihus erinras i
promemorian om att enligt bostadsstyrelsens uppgifter beträffande byggnadskostnader
och tilläggslån för slutligt belånade studentbostadshus den
genomsnittliga byggnadskostnaden utgör 16 000 kronor per rum och det
genomsnittliga tilläggslånet 7 500 kronor per rum. Det konstateras att det
kapitalbelopp, som skall förräntas och amorteras för dessa hus utgör drygt
(16 000 — 7 500) 8 000 kronor per rum. Med beaktande härav och av vad i
det föregående anförts beträffande möjligheterna att sänka byggnadskostnaderna
torde enligt departementspromemorian för framtiden subventionen
i form av tilläggslån till kategorihus böra fastställas till 5 000 kronor per
rum.
I fråga om studentbostadsrum, inlagda i vanliga flerfamiljshus, synes
det, framhålles i departementspromemorian, i varje fall till en början
lämpligt att begränsa subventionen till rum i sådana hus, som förvaltas av
kommunen, kommunalt bostadsföretag eller s. k. allmännyttigt bostadsföretag.
Med hänsyn till att kostnaderna för rum, inlagda i vanliga flerfamiljshus,
i regel torde bli lägre än kostnaderna för rum i kategorihus, föreslås att
subventionen till rum i vanliga flerfamiljshus sättes lägre än i fråga om
kategorihus. En subvention av 3 000 kronor anses vara lämpligt avvägd.
Beträffande formen för subvention till rum i vanliga flerfamiljshus
framhålles i departementspromemorian följande.
En särskild fråga beträffande subvention till rum i vanliga flerfamiljshus
är, huruvida subvention skall lämnas i form av tilläggslån, d. v. s. ha karaktär
av engångsbidrag, eller ges i form av ett löpande bidrag. En engångssubvention
är att föredraga, därest det kan förutsättas att de rum för vilka
subvention beviljas under lång tid kommer att upplåtas enbart åt studenter.
För det fall åter rummen endast tidvis upplåtes åt studerande vore ett
löpande bidrag den naturliga subventionsformen.
Man torde kunna utgå från att om ett kommunalt eller allmännyttigt
bostadsföretag skall tillhandahålla enkelrum åt studenter företaget är
berett att permanent reservera dessa rum för dylikt ändamål. Under sådana
förhållanden bör tilläggslån vara den lämpliga subventionsformen. Såsom
villkor för dylikt lån torde böra föreskrivas, att detsamma återkräves,
därest rum som avses med subventionen inte längre upplåtes åt studerande
vid universitet eller högskola.
I departementspromemorian understrykes till sist att en snabb ökning
av studentbostadsbyggandet torde förutsätta, utöver en omläggning av statens
långivning, lokaln initiativ av olika slag. I promemorian erinras om
vad universitetsutredningen i sin förut nämnda skrivelse framhållit i denna
fråga. Utredningen uttalar härom bl. a. följande.
126
Kungi. Maj. ts proposition nr 100 år 1957
För att snabbt få till stånd en studentbostadsproduktion av tillräcklig
omfattning torde sålunda fordras ett finansiellt stöd från det allmännas
sida för uppförande av studentrum både i flerfamiljshus och i olika slags
kategorihus. Vidare torde fordras en icke obetydlig central utrednings- och
rådgivningsverksamhet. Vid byggenskapens planerande och genomförande
synes man vidare böra eftersträva en lokal samordning under aktiv medverkan
av vederbörande läroanstalter, kommuner och studentorganisationer.
Slutligen erfordras positiva beslut av stadsplane-, bostads- och arbetsmarknadsmyndigheter
liksom säkerligen även beslut beträffande marköverlåtelser
och fastighetsbildning. Med hänsyn till uppgiftens omfattning
och angelägenhetsgrad anser universitetsutredningen, att någon form av
prioritering för studentbostadsärenden i dessa olika sammanhang är
motiverad.
I anslutning härtill framhålles i departementspromemorian att det, då
det gäller att lösa de av universitetsutredningen berörda problemen beträffande
planering och genomförande av studentbostadsbebyggelse, torde bli
av särskild betydelse, att vederbörande kommun medverkar till att en tillräckligt
stor produktion kommer till stånd i former, som främjar en nedpressning
av kostnaderna. I den mån statsmakternas medverkan krävs för
att snabbt få fram ett erforderligt antal studentbostäder anses dylik böra
lämnas.
Yttrandena
Vad universitetsutredningen anfört om ökningen av antalet
studerande vid universitet och högskolor och därav
betingat behov av studentbostäder har icke föranlett erinran från remissorganen.
Bostadsstyrelsen, SFS och Stockholms stadskollegium har särskilt
understrukit de gifta studenternas bostadsproblem.
Förslaget i departementspromemorian om en utvidgning av statens stöd
till att omfatta också rum i vanliga flerfamiljshus, förvaltade
av kommunalt eller allmännyttigt bostadsföretag, har godtagits av remissorganen.
Bostadsstyrelsen samt stadsfullmäktige i Göteborg förordar att
även av andra än kommunala och allmännyttiga bostadsföretag förvaltade
hus skall kunna ifrågakomma. Bostadsstyrelsen anför sålunda att också
ideella företag och organisationer, som har intresse av att i sina hus
inrymma studentbostäder, bör medräknas. Stadsfullmäktige i Göteborg
anser att det inte bör vara uteslutet att sådana arrangemang kan träffas
att vissa för ändamålet lämpliga enkelrum i av bostadsrättsföreningar eller
av privata fastighetsägare förvaltade flerfamiljshus på ett permanent sätt
reserveras för studenter.
Vad angår uttalandet i departementspromemorian att det borde vara
möjligt att sänka kostnaderna per studentbostadsrum
till 10 000 å 12 000 kronor har erinringar framställts av SFS och Stockholms
stadskollegium. Även stadsfullmäktige i Göteborg och Uppsala ställer sig
tveksamma till möjligheten att sänka kostnaderna till angivna belopp. Bo
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957
127
stadsstyrelsen har utfört beräkningar för olika hustyper och anser att byggnadskostnaderna
för studentrum med den av studentsociala utredningen
förordade normalstandarden torde variera mellan ca 12 000 och 14 000
kronor.
Förslaget att tilläggslånet skall få formen av ett fast bidrag per
r u in har godtagits av remissorganen. SFS anser dock att bidraget bör förändras
vid förändringar i byggnadskostnadsindex och förordar i likhet med
stadsfullmäktige i Uppsala att därutöver tilläggslån bör kunna beviljas för
att täcka grundförstärkningskostnader. Även bostadsstgrelsen och stadsfullmäktige
i Göteborg förutsätter att bidragsbeloppet skall jämkas vid
ändringar i byggnadskostnaderna.
Vad angår förslaget att tilläggslånet skall utgöra 5000 kronor per
rum i fråga om kategori hus och 3000 kronor per
rum för vanliga hus har vissa erinringar gjorts. Bostadsstgrelsen
anser sålunda att lånet för kategorihus bör fastställas till 6 200 kronor per
rum, medan SFS anser 5 000 kronor f. n. orimligt lågt. Stadsfullmäktige i
Göteborg föreslår 7 500 resp. 5 500 kronor, medan stadsfullmäktige i Uppsala
anser att 5 000 kronor per rum i fråga om kategorihus förefaller för
lågt medan 3 000 kronor per rum i fråga om vanliga hus torde vara tillfyllest.
Stadsfullmäktige i Lund anser att frågan om det statliga stödets
omfattning bör bli föremål för en noggrann utredning av bostadsstyrelsen.
SFS och stadsfullmäktige i Uppsala förordar att nya hustyper
och planlösningar skall utarbetas lämpligen genom bostadsstyrelsens
försorg.
Bostadsstgrelsen, SFS och stadsfullmäktige i Uppsala förordar att
g rundförstärknings kostnaderna icke skall belasta studentbostadsföretagen
utan täckas enligt bostadsstyrelsen genom bidrag från
vederbörande kommun och enligt stadsfullmäktige i Uppsala genom bidrag
från staten.
Bostadsstgrelsen anser att enbart en begränsning av subventionen icke
torde vara tillräcklig för att åstadkomma den förordade nedpressningen av
byggnadskostnaderna, varför styrelsen föreslår att högsta belåningsvärden
för studentbostadsrum införes. Med utgångspunkt från kostnadsläget
i Uppsala och Lund föreslår styrelsen ett högsta belåningsvärde för
rum i kategorihus av 16 000 kronor och för rum i vanliga flerfamiljshus av
12 500 kronor.
Bostadsstgrelsen föreslår tillika att till familjebostäder avsedda
för gifta studerande skall utgå tilläggslån med 6 000
kronor per lägenhet. Styrelsen förordar vidare en höjning av belåningsvärdet
för enfamiljshus med 5 000 kronor för det
fall enkelrum för studerande inredes. Även stadsfullmäktige i Lund anser,
att möjligheten att lägga in studentrum i enfamiljs- och tvåfamiljshus bör
utnyttjas.
128
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957
Departementschefen
Under de senaste åren har ett betydande antal studentbostadshus uppförts
i Stockholm, Göteborg, Uppsala och Lund med hjälp av statliga lån
och bidrag. Det är fråga om ett viktigt tillskott av enkelrum för studerande
vid universitet och högskolor i de nämnda städerna. Tillgången på rum för
studerande är ändock alldeles otillräcklig. Såsom universitetsutredningen
visat kommer under de närmaste tio åren antalet studerande vid universitet
och högskolor att öka mycket kraftigt. Man kan emotse en fördubbling av
antalet studerande. Till följd härav kommer behovet av studentbostäder att
stiga mycket starkt. Produktionen av dylika bostäder måste öka avsevärt,
om icke den avsedda utbyggnaden av universiteten och högskolorna skall
äventyras.
Detta är bakgrunden till de i det föregående redovisade förslagen om
utbyggnad och ändringar i den statliga långivningen till studentbostäder.
Två frågor står i förgrunden. Å ena sidan avses en sådan utformning av
lånestödet att det stimulerar till ett billigare byggande. Å andra sidan eftersträvas
en utvidgning av stödet att omfatta icke endast som hittills särskilda
kategorihus för studenter utan också enkelrum i vanliga flerfamiljshus.
Möjligheterna att pressa kostnaderna för studentbostäder har bedömts
något olika av remissorganen. Bostadsstyrelsen beräknar att en betydande
sänkning av kostnaderna ligger inom räckhåll. Även stadsfullmäktige i
Uppsala anser utsikterna goda, medan såväl SFS som stadskollegiet i Stockholm
och stadsfullmäktige i Göteborg och Lund antar att möjligheterna
är små.
Kravet på att pressa ned kostnaderna för studentbostäder kan enligt min
mening inte avvisas. Det blir då nödvändigt att tillvarataga alla möjligheter,
som finns att genom val av lämpliga hustyper, omsorgsfull planering och
ett rationellt byggnadssätt komma fram till betydligt lägre kostnader än
som nu är gängse.
Ett ökat kategorihusbyggande i lämpliga former är alltså en förutsättning
för att det stora behovet av studentbostäder skall kunna tillgodoses.
Men såsom framhållits i departementspromemorian och understrukits av
remissorganen bör jämväl tillvaratagas möjligheterna att i vanliga flerfamiljshus
inreda enkelrum för studenter. Enligt förslaget skall särskilt
stöd kunna lämnas för anordnande av dylika rum i flerfamiljshus, som
förvaltas av kommunala eller allmännyttiga bostadsföretag. Jag tillstyrker
detta förslag. Vissa remissorgan har ansett att man här borde kunna gå
något längre och särskilt stödja tillkomsten av rum också i flerfamiljshus,
som förvaltas av andra än de nämnda företagen. Några principiella betänkligheter
torde inte kunna anföras mot en dylik utvidgning av stödet, men
det torde å andra sidan inte vara praktiskt att nu generellt medge att
129
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
stödet avser också andra än kommunala och allmännyttiga bostadsföretag.
I varje fall torde tillsvidare, innan erfarenhet vunnits av den nya stödformen,
i huvudsak icke böra ifrågakomma andra än sådana hus, som förvaltas
av kommunala eller allmännyttiga bostadsföretag. Kungl. Maj :t torde
dock böra äga att efter prövning av omständigheterna i varje enskilt fall
medge att stödet får avse också rum i flerfamiljshus, som förvaltas av
andra företag.
Förslaget i departementspromemorian, att tilläggslånet i fråga om kategorihus
skall fastställas till 5 000 kronor per rum, anser jag rimligt, närmast
med hänsyn till vad nyss anförts beträffande möjligheterna att sänka
byggnadskostnaderna. Flera remissorgan har visserligen hävdat att beloppet
är väl lågt. Om man emellertid utgår från som realistiskt att kostnaderna
per rum kan sänkas från nuvarande ungefär 16 000 kronor till 13 000 kronor,
blir det kapitalbelopp per rum, som skall förräntas och amorteras,
vid ett tilläggslån av 5 000 kronor per rum lika stort som enligt nuvarande
kostnader och bidragsvillkor. Bostadsstyrelsen har också, som framgår av
det föregående, beräknat att kostnaderna kan pressas till 12 000 ä 14 000
kronor per rum utan att skäliga standardkrav eftersättes. Därest en ytterligare
sänkning av kostnaderna kan åstadkommas, betyder detta vid ett
fast tilläggslån av 5 000 kronor per rum, att hyrorna för studentrummen
kan sättas lägre än f. n. För studentbostadsföretag, som påbörjats tidigast
den 1 juli 1957, bör alltså tilläggslånet fastställas till 5 000 kronor per rum.
Förslaget i departementspromemorian om ett tilläggslån av 3 000 kronor
per rum i fråga om vanliga flerfamiljshus har i huvudsak godtagits av
remissorganen. Jag finner beloppet lämpligt avvägt och tillstyrker således
förslaget.
I utlåtandena över departementspromemorian har förordats, att tilläggslånets
storlek skall automatiskt ändras vid förändringar i byggnadskostnadsindex,
ävensom att utöver det fasta lånet subvention skall kunna beviljas
för täckande av extra grundförstärkning. Om man på sätt jag förordat
i syfte att pressa kostnaderna för studentbostadshus fastställer tilläggslånet
till ett visst belopp per rum, bör enbart det förhållandet, att enligt en indexberäkning
byggnadskostnaderna förändras, icke föranleda en ändring av
Bubventionsbeloppet. Ej heller anser jag det förenligt med principen om
ett fast lånebelopp per rum att i särskild ordning subventionera kostnader
för extra grundförstärkning.
Bostadsstyrelsens förslag om extra lån till enfamiljshus, vari inredes
enkelrum för studenter, om subvention till familjebostäder för gifta studenter
och om införandet av högsta belåningsvärde för studentbostadsrum
anser jag mig icke kunna tillstyrka. Vad angår belåningsvärdena bör det,
sedan erfarenhet vunnits av nya former för kategorihusbyggande, ankomma
på Kungl. Maj:t att avgöra, huruvida skäl föreligger att fastställa högsta
belåningsvärden för studentbostäder. I fråga om enkelrum i vanliga fler9—
Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. nr 100
130
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
familj shus bör belåningsvärdet beräknas på sedvanligt sätt utan särskilt
hänsynstagande till att rummen skall upplåtas till studerande.
De av mig förordade ändringarna i villkoren för lån till studentbostäder
bör gälla fr. o. m. den 1 juli 1957.
Handläggningen av ansökningar om egnahemslån och förbättringslån
Bostadsstyrelsens förslag
I detta sammanhang torde få anmälas att bostadsstyrelsen (skr. 17/1
1957) överlämnat en promemoria med förslag till vissa ändringar i kungörelsen
den 30 juni 1948 om egnahemslån och förbättringslån i vad avser
förfarandet vid beviljande av lån i syfte särskilt att åstadkomma administrativa
förenklingar. Förslaget går ut på att ersätta de två lånebeslut — det
preliminära innan byggnadsarbetena sättes igång och det slutliga när
arbetena är färdiga -— som enligt nu gällande bestämmelser erfordras, med
ett enda beslut, som då skall meddelas vid tidpunkten för det preliminära
beslutet.
I fråga om egnahemslån anföres i promemorian bl. a. följande.
Denna anordning med två beslut fyllde en praktisk uppgift så länge som
produktionskostnaden bestämde fastighetens belåningsvärde, och den var i
princip nödvändig under perioder med stigande byggnadskostnader. De för
ett år sedan utfärdade bestämmelserna om högsta belåningsvärde har minskat
behovet av dubbla beslut. Några länsbostadsnämnder uppger att belåningsvärdet
i nio fall av tio överensstämmer med maximibeloppet. Även
inom län med relativt låga byggnadskostnader torde sådan överensstämmelse
råda i minst hälften av fallen. Genomsnittligt bör man kunna räkna med att
tre fjärdedelar av antalet egnahemslåneärenden är sådana för vilka utrymmet
under belåningstaket blir helt utnyttjat. Där kan alltså inte bli fråga
om någon höjning av belåningsvärdet för det färdiga huset, och då det
enligt numera tillämpad praxis skall vara avgjort redan från början om
eventuell fördjupning av egnahemslånet skall beviljas, bortfaller i en stor
mängd ärenden de två väsentliga anledningarna till ändring av ett ursprungligt
lånebeslut. Samtidigt bidrar den ökande förståelsen för en omsorgsfull
planering av byggnadsföretagen till att stabilisera förutsättningarna för lånebeslutet
även i övriga fall av egnahemslån.
Beträffande förbättringslån framhålles att i de fall förbättringen är mera
omfattande det kan vara svårt att på förhand beräkna kostnaderna med tillräcklig
noggrannhet. Mer än hälften av alla ärenden avser emellertid sådana
arbeten av mindre omfattning som gäller vatten och avloppsledningar eller
elektriska._installationer. I sju fall på tio understiger lånebeloppet 3 000
kronor. De räntefria stående förbättringslånen är i klar majoritet och dessas
storlek avgörs ofta på förhand av maximibestämmelserna.
De nu redovisade omständigheterna motiverar enligt styrelsens mening
att man övergår till att meddela endast ett beslut om lån i varje ärende rörande
egnahemslån och förbättringslån. Till detta beslut skulle fogas erfor
-
131
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
derliga föreskrifter om bygget och de ytterligare villkor som skall gälla för
utbekommande och tillgodonjutande av lånet. Utbetalning skulle ske pa
framställning av låntagaren sedan företaget blivit slutfört och förmedlingsorganet
efter besiktning intygat detta samt tillstyrkt utbetalningen. I det begränsade
antal fall där det kan bli fråga om att höja ett fastställt belåningsvärde
eller eljest ändra beslut om lån bör givetvis detta kunna ske på samma
sätt som hittills. För de lånebeviljande organens del bortfaller det biträdesarbete
som hittills har krävts för utskrivning och expediering av de slutliga
lånebesluten. För allmänheten och förmedlingsorganen bortfaller ett av tre
ansökningsförfaranden. Dessutom kan lånen utbetalas tidigare.
Bostadsstyrelsen förutsätter slutligen att det skall bli möjligt att tillämpa
den nya ordningen redan från den 1 juli 1957. Redan från början bör därvid
det slutliga beslutet kunna utelämnas beträffande egnahemslån som har
preliminärt beviljats fr. o. m. 1956 samt i alla ärenden som gäller förbättringslån.
Departementschefen
Bostadsstyrelsens förslag tar sikte på en väsentlig förenkling av den
mycket omfattande bostadslånegivningen i fråga om småhus. Förutom att
de lånesökande, förmedlingsorganen och de lånebeviljande organen enligt
förslaget avlastas arbete, kan lånen utbetalas snabbare, vilket i nu rådande
allmänna ränteläge är av stor ekonomisk betydelse för låntagarna. Jag
biträder därför styrelsens förslag, att vid beviljande av egnahemslån och
förbättringslån de två lånebeslut, som enligt gällande bestämmelser erfordras
i varje sådant ärende, skall ersättas med ett enda lånebeslut. Den nya
ordningen bör genomföras fr. o. m. den 1 juli 1957.
Medelsbehovet för låne- och bidragsverksamheten
Bostadsstyrelsens förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1957/58
Bostadsstyrelsen har (skr. 30/8 1956) framlagt förslag beträffande anslagen
till förbättrande av bostadsförhållandena. Ifrågavarande anslag upptogs
i statsverkspropositionen med endast preliminärt beräknade belopp,
enär, såsom förut anförts, slutlig ställning då icke tagits till bostadspolitiska
utredningens betänkande angående riktlinjerna för bostadspolitiken.
Sistnämnda belopp framgår av sammanställningen på sid. 2. Jag ber
att nu få lämna en redogörelse för bostadsstyrelsens anslagsberäkningar.
Vad först angår anslaget till kapitalmedels förluster och ränteeftergifter
å vissa bostadsbyggnadslån framhåller bostadsstyrelsen, att tillgodoföringen
av ränteeftergifter under budgetåret 1957/58 kommer att avse perioden
1 juli 1956—30 juni 1957, varför hela beloppet av eftergifter för den avsedda
perioden kommer alt bli beroende av det högre ränteläget och
132 Kungl. Maj.ts proposition nr JOO år 1957
nuvarande bestämmelser. I anledning härav beräknar styrelsen anslagsbehovet
till 85 000 000 kronor. Styrelsen framhåller vidare, att från anslaget
liksom under innevarande budgetår torde få bestridas uppkommande
förluster å förskotterade projekteringsarbeten enligt 32 § kungörelsen
om egnahemslån och förbättringslån.
I fråga om anslaget till bostadsrabatter anför bostadsstyrelsen, att med
utgångspunkt från utgifterna under budgetåret 1955/56 och med ledning
av utgiftsökningen mellan de två sistförflutna budgetåren nettoutgifterna
under budgetåret 1956/57 kan beräknas till i runt tal 105 000 000 kronor.
För budgetåret 1957/58 uppskattas utgiftsökningen till 14 000 000 kronor,
vilket innebär att nettoutgifterna skulle komma att uppgå till 119 000 000
kronor.
Bostadsstyrelsen framhåller vidare, att i pensionärsbostadsbidrag under
budgetåret 1955/56 utbetalades ca 160 000 kronor, avseende bidrag beviljade
i huvudsak under budgetåret dessförinnan. Styrelsen beräknar att
bidrag under budgetåret 1955/56 har beviljats för ca 3 000 lägenheter med
ett belopp av 330 000 kronor och att sistnämnda belopp kommer att utbetalas
under budgetåret 1956/57. För budgetåret 1957/58 beräknar styrelsen
att ca 500 000 kronor kommer att erfordras för utbetalning av beviljade
bidrag avseende budgetåret 1956/57. Sistnämnda båda belopp anser
styrelsen icke vara av den storlek, att de behöver föranleda någon uppräkning
av de för familjebostads- och bränslebidrag beräknade utgifterna.
Styrelsen beräknar sålunda anslagsbehovet till 119 000 000 kronor för budgetåret
1957/58.
Beträffande anslaget till bidrag till viss bostadsförbättringsverksamliet
erinrar bostadsstyrelsen om att från anslaget bestrides utgifterna för förbättringslån
i den mån de är ränte- och amorteringsfria, lantarbetarbostadsbidrag,
statsbidrag till fiskarbostäder samt förvaltningsbidrag till förmedlare
av bostadsegnahemslån.
Bostadsstyrelsen lämnar följande uppgifter angående långivningen under
budgetåret 1955/56.
Antalet ansökningar om förbättringslån minskade under budgetåret
1955/56 jämfört med föregående år med 10 procent till 10 922. Antalet
preliminära beslut minskade med 5 procent till 9 314. Det preliminärt
beviljade beloppet ökade emellertid med 2 procent till 38 881 198 kronor,
varav 25 134 855 kronor utgjorde räntefria (delar av) lån. Det genomsnittliga
räntefria beloppet per beslut ökade från 2 604 till 2 699 "kronor
eller med 4 procent. Under budgetåret disponerades totalt 25 426 158 kronor
för räntefria förbättringslån. Den försöksbetonade förbättringslånegivning
avseende hus med tre eller flera lägenheter, som inleddes under
budgetaret 1954/55, har hittills haft ringa omfattning. Under förra budgetåret
underställdes styrelsens prövning endast två ärenden avseende dylika
hus med tillhopa 8 lägenheter. I ytterligare ett fåtal fall, där det varit
fråga om pensionärsbostäder av mera varaktig natur, har vederbörande
hänvisats till den för ny- och ombyggnad av pensionärshem avsedda stöd
-
133
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
formen. För lantarbetarbostadsbidrag disponerades 70 500 kronor, för
statsbidrag för fiskarbostäder 13 260 kronor samt för förvaltningsbidrag
73 706 kronor. Under budgetåret disponerades sålunda tillhopa 25 583 624
kronor.
Angående medelsbehovet för innevarande och nästa budgetår framhåller
styrelsen, att länsbostadsnämnderna beräknat behovet av medel för räntefria
förbättringslån under budgetåret 1956/57 till 32 060 000 kronor och
under budgetåret 1957/58 till 33 550 000 kronor. Styrelsen räknar för sin
del med att förbättringslångivningen för vart och ett av de båda budgetåren
kommer att omfatta ca 10 000 lånebeslut. Då det genomsnittliga
räntefria lånebeloppet per beslut kan förväntas öka ytterligare något till
i runt tal 2 800 kronor, skulle ett belopp av 28 000 000 kronor vara tillfyllest
för vart och ett av budgetåren 1956/57 och 1957/58. Med hänsyn
till att den särskilda lån- och bidragsgivningen till lantarbetarbostäder
skall avvecklas under innevarande budgetår beräknar styrelsen att under
året skall beviljas nya lantarbetarbostadsbidrag med ca 50 000 kronor.
Statsbidrag till fiskarbostäder beräknas av länsbostadsnämnderna komma
att beviljas med 49 000 kronor under budgetåret 1956/57 och 69 000 kronor
under budgetåret 1957/58. För förvaltningsbidrag till förmedlare av
bostadsegnahemslån beräknar styrelsen högst 70 000 kronor för vart och
ett av budgetåren.
Enligt styrelsens beräkningar skulle sålunda medelsbehovet under budgetåret
1956/57 uppgå till 28 169 000 kronor och under budgetåret 1957/58
till 28 139 000 kronor. Då vid utgången av innevarande budgetår ett odisponerat
belopp av 6 200 000 kronor beräknas kvarstå, uppskattas anslagsbehovet
för nästa budgetår av styrelsen till 22 000 000 kronor.
Vad härefter angår anslaget till bidrag till inrättandet av pensionärshem
framhåller bostadsstyrelsen, att under budgetåret 1955/56 ansökningar om
bidrag inkom till ett sammanlagt belopp av ca 14 500 000 kronor. Under
samma tid beviljade Kungl. Maj:t bidrag med tillhopa icke fullt 10 000 000
kronor. Den ram för beslut om bidrag på 10 000 000 kronor, som gällt
för budgetåret, har, framhåller styrelsen, därigenom nästan helt tagits i
anspråk. Vid utgången av budgetåret förelåg hos styrelsen ansökningar
till ett sammanlagt belopp av 10 500 000 kronor. Styrelsen framhåller att,
då ramen för innevarande budgetår fastställts till 10 000 000 kronor, har
styrelsen inga möjligheter att tillstyrka ansökningar som kan väntas inkomma
under budgetåret.
I anledning härav föreslår bostadsstyrelsen att ramen för bidragsgivningen
skall höjas till 15 000 000 kronor för såväl innevarande som nästa
budgetår.
Vad gäller utbetalningen av beviljade bidrag framhåller bostadsstyrelsen
att den vid utgången av förra budgetåret förefintliga reservationen å
knappt 10 000 000 kronor torde komma att helt tagas i anspråk under
134
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
innevarande budgetår. För nästa budgetår beräknar styrelsen medelsbehovet
och därmed anslagsbehovet till 10 000 000 kronor.
I fråga om lånefonden för bostadsbyggande, från vilken utbetalas tertiärlån,
egnahemslån samt räntebärande förbättringslån, lämnar bostadsstyrelsen
en beräkning av den preliminära långivningen under nästa budgetår
med utgångspunkt från antagandet om igångsättning under budgetåret av
sammanlagt 58 000 statsbelånade lägenheter, varav ca 41 000 i flerfamiljshus
och 17 000 i småhus. För ifrågavarande beräkning lämnar styrelsen
i huvudsak följande redogörelse.
Under förutsättning att balansen av låneärenden har avarbetats vid utgången
av innevarande budgetår, erfordras under budgetåret 1957/58 preliminära
beslut om tertiärlån endast för igångsättningen under budgetåret,
vilken enligt styrelsen har beräknats avse 45 000 lägenheter, varav drygt
90 procent eller ca 41 000 lägenheter i tertiärbelånade företag. En minskning
i andelen tertiärbelånade lägenheter har konstaterats i 1955 års produktionstillskott.
Sannolikt sammanhänger den med den successiva sänkningen
av tilläggslånet vilken gjort byggnadsföretagare, i synnerhet i Stockholm
och Göteborg, mera benägna att helt söka lösa finansieringsproblemet
på andra vägar. Genomsnittsbeloppet per lägenhet har för innevarande
budgetår beräknats till 9 000 kronor. Med hänsyn till en väntad ytterligare
utveckling mot större lägenhetsyta och ökad lokalandel beräknar styrelsen
genomsnittsbeloppet under budgetåret 1957/58 till 9 200 kronor. Styrelsen
bör icke vägra belåning av projekt med lokaler så länge lokalandelen håller
sig inom den numera i tertiärlånekungörelsen inskrivna gränsen. Den
totala ramen för preliminära beslut om tertiärlån kan således beräknas till
i runt tal (41 000 X 9 200) 380 000 000 kronor.
Antalet lägenheter i nybyggda en- och tvåfamilj shus har antagits komma
att uppgå till 19 000, varav 17 000 i företag finansierade med egnahemslån.
Det genomsnittliga lånebeloppet har beräknats till 22 500 kronor eller i
stort sett oförändrat belopp jämfört med beräkningarna för innevarande
budgetår. Detta förutsätter att fördjupningen av egnahemslån icke behöver
ökas. Ramen för egnahemslån till nybyggnad kan i enlighet härmed beräknas
till avrundat 385 000 000 kronor.
Med utgångspunkt från ifrågavarande beräkning och under antagande
att för ombyggnad av småhus samt räntebärande förbättringslån beräknas
ett belopp av 60 000 000 kronor uppskattar bostadsstyrelsen den preliminära
långivningen under nästa budgetår till (380 000 000 + 385 000 000 +
60 000 000) i runt tal 825 000 000 kronor.
Beträffande anslaget till lånefonden för bostadsbyggande för nästa budgetår
lämnar bostadsstyrelsen följande beräkning.
Under budgetåret 1957/58 kan utbetalningarna av tertiärlån antagas
komma att avse företag med sammanlagt 40 000 lägenheter. Då dessa
företag i huvudsak kommer att ha påbörjats i sådan tid att de icke påverkats
av bestämmelserna om högsta belåningsvärde, räknar styrelsen
med en ytterligare höjning av genomsnittsbeloppet per lägenhet jämfört
med budgetåret 1956/57. Nämnda belopp beräknar styrelsen för budgetåret
1957/58 till 9 000 kronor. Utbetalningarna av tertiärlån skulle således
135
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957
komma att uppgå till 360 000 000 kronor. Egnahemslån antages komma
att utbetalas till företag med tillhopa 19 000 lägenheter med ett genomsnittsbelopp
per lägenhet av 22 400 kronor. De totala utbetalningarna för
detta ändamål skulle således uppgå till 425 000 000 kronor. Det utbetalda
förbättringslånebeloppet har uppskattats till 15 000 000 kronor och amoi teringar
och inlösen av lån till 86 000 000 kronor. Sammanlagt skulle nettoutbetalningarna
av lån således uppgå till i runt tal (360 000 000 +
425 000 000 + 15 000 000 — 86 000 000) 715 000 000 kronor.
Något belopp för utbetalning av förskott å tertiär- och tilläggslån har
icke beräknats. För utbetalning av förskott å egnahemslån och förbättringslån
beräknar styrelsen medelsbehovet till ett belopp motsvarande ca
80 procent av den preliminära långivningen eller 350 000 000 kronor. Då
inbetalningarna av sådana förskott kan beräknas till ett belopp motsvarande
ca 75 procent av utbetalningarna av egnahemslån eller 325 000 000
kronor, skulle nettoutgifterna för förskott komma att uppgå till 25 000 000
kronor.
På grundval av ifrågavarande beräkning uppskattar bostadsstyrelsen
anslagsbelastningen och tillika anslagsbehovet för budgetåret 1957/58 till
740 000 000 kronor.
Bostadsstyrelsen föreslår i detta sammanhang att för förskottsgivningen
beträffande såväl tertiär- och tilläggslån som egnahemslån och förbättringslån
inrättas en särskild lånefond och att beloppet av utestående förskott
per den 1 juli 1957 överföres till densamma. I anledning härav
föreslår styrelsen att anslaget till lånefonden för bostadsbyggande anvisas
med ett belopp av 715 000 000 kronor och att till förenämnda särskilda
lånefond för förskottsgivningen anvisas ett anslag av 25 000 000 kronor.
Beträffande lånefonden för maskinanskaffning inom byggnadsindustrien
från vilken utlämnas lån till anskaffande av byggnadsmaskiner in. m.,
framhåller bostadsstyrelsen, att under budgetåret 1955/56 till styrelsen
inkommit ansökningar om lån för 303 maskiner med en sammanlagd anskaffningskostnad
av drygt 8 600 000 kronor. Jämfört med budgetåret
dessförinnan har ansökningsfrekvensen, räknad efter antalet maskiner,
mer än fördubblats. I de under det senaste budgetåret inkomna ansökningarna
har, framhåller bostadsstyrelsen, ett ökat intresse förmärkts för
elementbyggande och i samband härmed mekaniserade formbyggen och
vissa transportanordningar ävensom för större helautomatiska betongstationer.
De tidigare dominerande kranarna har minskat något.
Beträffande långivningen under innevarande budgetår framhåller bostadsstyrelsen
följande.
Under budgetåret 1955/56 disponerades 5 002 850 kronor och inflöt i
form av amorteringar och inlösen av lön 1 161 947 kronor. Med inräknande
av det för budgetåret 1956/57 anvisade anslaget fanns den 1 juli 1956 å
anslaget ett odisponerat belopp av 1 960 000 kronor. Jämte under året inflytande
amorteringar uppgående till ett belopp av ca 1 300 000 kronor
skulle för innevarande budgetår finnas ett disponibelt belopp av ca
3 260 000 kronor.
136
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957
Hos styrelsen den 1 juli 1956 inneliggande ansökningar avsåg ett sammanlagt
belopp av 1 084 440 kronor. Om dessa ansökningar bifalles, återstår
för beslut om lån i ärenden som inkommer under budgetåret endast
2 175 000 kronor.
Då enligt styrelsens mening skäl saknas att under innevarande budgetår
räkna med en lägre ansökningsfrekvens än under budgetåret 1955/56, kan
balansen av ärenden som icke har kunnat prövas på grund av brist på
medel vid utgången av innevarande budgetår beräknas bli väsentligt större
än vid dess början.
För beslut i nämnda ärenden och i de ytterligare ärenden, som kan
antagas inkomma under budgetåret 1957/58, beräknar bostadsstyrelsen
medelsbehovet till 7 000 000 kronor. Då inflytande amorteringar under
nämnda budgetår kan beräknas uppgå till ca 1 700 000 kronor, uppskattar
styrelsen anslagsbehovet till (7 000 000 — 1 700 000) 5 300 000 kronor.
Vad slutligen angår anslaget till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
beräknar bostadsstyrelsen under förutnämnda antagande beträffande
bostadsbyggandets storlek den preliminära långivningen under
nästa budgetår till 58 000 000 kronor. I fråga om utbetalningen av tilläggslån
under nästa budgetår antager styrelsen att lån kommer att betalas ut
för företag med 40 000 lägenheter och att lånebeloppet per lägenhet i genomsnitt
kommer att utgöra 2 600 kronor. I anledning härav beräknar styrelsen
anslagsbehovet till i runt tal 105 000 000 kronor.
Yttrande
Statskontoret framhåller i yttrande över bostadsstyrelsens här ifrågavarande
anslagsäskanden att ämbetsverket inte har blivit övertygat om
fördelarna av att en särskild fond för förskottsgivning inrättas. Statskontoret
anser förslaget härom vara av beskaffenhet att böra tagas under
övervägande i samband med utredningen av de frågor, som sammanhänger
med handläggningen av ansökningar om tertiär- och tilläggslån.
Vidare framhåller statskontoret att i vilken utsträckning förslagen om
vidgade ramar för bidrags- eller låneverksamheten bör vinna tillmötesgående
lärer vara beroende av det rådande investeringsläget. I vad mån
detta lämnar utrymme för ökade investeringar på förevarande område
undandrar sig, framhåller statskontoret, ämbetsverkets bedömande.
Departementschefen
Vad först angår anslaget till kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter
å vissa bostadsbyggnadslån vill jag erinra om att ränteeftergift kan beviljas
under högst tio år från det att det statliga lånet har utanordnats. Genom
beslut åren 1953—56 har dock medgivits, att räntegarantin förlänges beträffande
lån, som har utestått i tio år. I det föregående har jag anfört, att
det föreligger ett permanent behov av skydd mot tillfälligt höga räntor och
137
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957
att staten även framdeles bör lämna ett sådant skydd. Garantitiden bör därför
inte vara begränsad till tio år utan garantin bör gälla tills vidare.
Den av mig förordade höjningen av den garanterade räntan på primäroch
sekundärlån påverkar icke utbetalningarna av eftergifter under nästa
budgetår. Dessa utbetalningar kommer nämligen att avse gottgörelse åt
låntagarna för ränteutgifter, som belöper på perioden 1 juli 1956—30 juni
1957. Den i slutet av förra året genomförda höjningen av räntan på primäroch
sekundärlån med 0,25 procent kommer att öka utbetalningarna av ränteeftergifter
under nästa budgetår med ungefär 5 000 000 kronor. På grund
härav bör det preliminärt beräknade beloppet — 85 000 000 kronor — höjas
med 5 000 000 kronor och anslaget upptagas med ett belopp av 90 000 000
kronor.
Anslaget till bostadsrabatter har preliminärt beräknats till 119 000 000
kronor under antagande att bidragsvillkoren blir oförändrade. I det föregående
har jag föreslagit, att familjebostadsbidrag skall kunna beviljas också
familjer och ensamstående med ett barn. Vidare har förordats att bidragsbeloppen
för familjer med minst två barn skall höjas. De nya bestämmelserna
har föreslagits skola träda i kraft den 1 januari 1958.
Den föreslagna utvidgningen av bidragsgivningen kan beräknas öka medelsbehovet
för ett första helt år med 30 000 000 kronor. Med beaktande av
att bidragen delvis utbetalas i förskott till kommunerna kan beräknas att
för nästa budgetår medelsbehovet ökar med drygt 20 000 000 kronor. Anslaget
torde därför böra upptagas med ett belopp av (119 000 000 +
21 000 000) 140 000 000 kronor.
Till bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet har preliminärt upptagits
ett belopp av 20 000 000 kronor. Ett anslag av denna storlek är tillräckligt
för att långivningen skall kunna fortgå i ungefär oförändrad omfattning.
Jag föreslår därför, att anslaget uppföres med 20 000 000 kronor.
Vad gäller bidrag till inrättande av pensionärshem har såsom ram för
bidragsgivningen under innevarande budgetår fastställts ett belopp av
10 000 000 kronor. Bostadsstyrelsens förslag om ökning av ramen kan jag
inte tillstyrka. Jag förordar därför, att ramen för nästa budgetår fastställes
till oförändrat 10 000 000 kronor. Anslaget för nästa budgetår torde i överensstämmelse
med den preliminära beräkningen böra upptagas med
10 000 000 kronor.
Vad härefter angår lånefonden för bostadsbyggande vill jag inledningsvis
lämna en redogörelse för bostadsbyggandets storlek.
Bostadsbyggandet har under 1950-talet ökat kraftigt och de senaste åren
legat på en hög nivå. Från år 1951, då tillskottet av nya bostäder utgjorde
endast 40 000, ökade bostadsbyggandet t. o. in. år 1954 successivt. Sistnämnda
år färdigställdes inte mindre än 58 000 lägenheter. Åren 1955 och
1956 har tillkommit ungefär lika många lägenheter. Antalet påbörjade lägen
-
138
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957
heter har under de nämnda åren något överstigit antalet färdigställda lägenheter.
Den nu pågående bostadsproduktionen är därför osedvanligt stor.
Frågan om bostadsbyggandets storlek under budgetåret 1956/57 behandlades
i statsverkspropositionen till 1956 års riksdag (prop. nr 1, bilaga 26,
punkt 1). Jag framhöll därvid att svårigheter då förelåg att överblicka
storleken av de resurser, som kunde ställas till bostadsbyggandets förfogande.
Spänningar i samhällsekonomien gjorde att försiktighet borde iakttagas
vid bedömning av storleken av det bostadsbyggande, som kunde
komma till stånd utan att en överansträngning av resurserna behövde
inträffa. Knappheten på krediter för bostadsbyggnadsändamål utgjorde en
annan omständighet av allmän karaktär, som talade för att bostadsbyggandet
inte kunde få den omfattning, som eljest med hänsyn till föreliggande
angelägna bostadsbehov vore befogad.
Under dessa förhållanden ansåg jag, att enda möjligheten var att fastställa
ett minimiprogram för bostadsbyggandet, som -— om de allmänna
förutsättningarna blev gynnsammare än då kunde förutses — skulle kunna
utökas. Jag föreslog därför, att såsom program för igångsättning av nya
bostadsbyggnadsföretag under budgetåret 1956/57 borde fastställas 36 000
lägenheter i statsbelånade flerfamiljshus och 14 000 lägenheter i statsbelånade
en- och tvåfamilj shus inkl. sådana rad- och kedjehus, som finansierades
med egnahemslån. Totalt avsåg alltså programmet 50 000 statsbelånade
lägenheter. Om i annan ordning finansierade företag beräknades
komma att avse ca 3 000 lägenheter, skulle hela igångsättningen under budgetåret
uppgå till ca 53 000 lägenheter. Vidare förutsatte jag, att om förutsättningarna
för ett större bostadsbyggande framdeles skulle visa sig föreligga,
det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att vidtaga de åtgärder, som
i anledning därav kunde finnas påkallade.
Riksdagen godkände detta minimiprogram för bostadsbyggandet men
underströk (SU 127) att allt borde göras för att inom ramen för tillgängliga
resurser öka programmet.
I propositionen till 1957 års riksdag angående utgifter å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1956/57 (prop. nr 2, bilaga 12) upptog jag frågan
om en utökning av programmet för bostadsbyggandet under budgetåret
1956/57. Jag framhöll därvid, att i fråga om flerfamiljshus under den senaste
tiden betydande svårigheter förelegat att tillgodose behovet av såväl byggnadskreditiv
under byggnadstiden som primär- och sekundärlån till färdigställda
hus. Igångsättningen av statsbelånade flerfamiljshus borde därför
beräknas få i stort sett den omfattning, som hade angivits i minimiprogrammet.
Vidare framhöll jag, att tillgången på krediter till småhus för
ett år sedan var långt ifrån tillfredsställande men att den under 1956 hade
avsevärt förbättrats till följd av i första hand en ökad långivning från sparbankernas
sida. Då det gällde förbättring av bostadsförhållandena intog,
underströk jag, barnfamiljernas behov av större bostäder en framskjuten
139
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
plats. För många familjer tillgodosågs detta behov bäst genom produktion
av egnahem, rad- eller kedjehus. Starka skäl talade därför enligt min mening
för en ökning av småhusbyggandet. Utvecklingen under 1956 gav också
fog för en optimistisk bedömning av möjligheterna att öka småhusbyggandet.
Jag ansåg därför, att den preliminära långivningen i fråga om småhus
under första halvåret 1957 borde ökas från ursprungligen planerade
7 000 lägenheter till 9 000 lägenheter. En förutsättning för att denna ökning
skulle komma till stånd ansågs dock vara, att erforderliga krediter
under byggnadstiden kunde erhållas och att en utökning av förskotten i
fråga om egnahemslånen inte skulle komma i fråga.
I anledning härav föreslog jag, att igångsättningen av statsbelånade bostadsföretag
under budgetåret 1956/57 skulle omfatta ca 53 000 lägenheter,
varav ca 37 000 lägenheter i flerfamiljshus och 16 000 lägenheter i småhus.
Under antagande att privatfinansierade företag avseende 5 000 lägenheter
skulle komma att igångsättas under budgetåret beräknade jag, att den totala
igångsättningen av bostadsbyggnadsföretag skulle komma att omfatta
i runt tal 58 000 lägenheter.
Den av mig förordade ökningen av bostadsbyggnadsprogrammet för innevarande
budgetår har godkänts av riksdagen (SU 17, rskr 54).
I det föregående har jag vid behandling av frågan om allmänna grunder
för bostadspolitiken understrukit bl. a., att programmet för bostadsbyggandet
under de närmaste åren måste vara att såvitt möjligt successivt öka tillskottet
av lägenheter. Jag har också framhållit, att kommunernas och byggnadsföretagens
planering av nya projekt bör ske med utgångspunkt från
ett bostadsbyggande av nära 60 000 lägenheter om året men med beaktande
av att strävan är att successivt, i den mån praktiska möjligheter yppar
sig, öka produktionen.
Under de senaste åren har flera åtgärder vidtagits från statsmakternas
sida i syfte att öka bostadsproduktionen. En del av dessa åtgärder har tagit
sikte på att främja rationalisering och förbilligande av byggandet, medan
andra varit avsedda att tillgodose bostadsbyggandets behov av krediter.
Mina förslag i det föregående angående ändrade villkor för statliga lån till
bostadshus bör ses som ett fullföljande av denna strävan. Justeringen uppåt
av räntorna samt förkortningen av amorteringstiden i fråga om tertiärlån
kan antagas underlätta finansieringen av bostadsbyggandet. Ett ökat målsparande
för bostadsanskaffning har samma verkan. Mitt förslag om att
ränteeftergift skall kunna beviljas inte endast för statsbelånade bostadshus
utan också för privatfinansierade hus bör kunna medverka till en ökning
av bostadsproduktionen.
En viktig förutsättning för att bostadsproduktionen skall kunna ökas
och byggnadskostnaderna hållas nere är, att planeringen av nya byggnadsprojekt
blir omsorgsfull. För att så skall bli fallet krävs, att arbetsmarknads-
och bostadsorganen på ett tidigt stadium kan lämna besked till kom
-
140
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957
muner och byggnadsföretagare om bostadsbyggandets storlek inom varje
län och på de större och medelstora orter, där en kontinuerlig produktion
av flerfamiljshus förekommer. Även om man måste räkna med att omfattningen
av den statliga långivningen till bostadshus liksom hittills får bestämmas
för endast ett budgetår i sänder, bör det vara möjligt att med utgångspunkt
från den allmänna bedömning av bostadsbyggandet, som jag
bär har gjort, för en period av två ä tre år framåt ange den ungefärliga
omfattningen av bostadsbyggandet inom varje län och på de större och
medelstora orterna. I varje fall krävs icke för den lokala planeringen, att
bostadsbyggandets omfattning exakt anges. De problem, som här möter
kommunerna, byggnadsföretagen och de statliga arbetsmarknads- och bostadsorganen,
sammanhänger nämligen i första hand med att behovet av
bostäder på en ort snabbt kan förändras till följd av ändringar i ortens näringsliv.
Den lokala planeringen av bostadsbyggandet förutsätter därför,
att näringslivets utveckling noga följes. Då utbyggnad av en industri på
en ort aktualiseras, måste det därav föranledda behovet av bostäder beaktas
på ett tidigt stadium av såväl företagarna som myndigheterna. En samordning
bör med andra ord eftersträvas mellan utbyggnad av industrianläggningar
och planering av bostadsbyggandet.
En planering på några års sikt av bostadsbyggandets storlek bör därför
verkställas. Jag förutsätter, att arbetsmarknadsstyrelsen och bostadsstyrelsen
tar initiativ till en dylik planering.
Igångsättningen av nya bostadsbyggnadsföretag under nästa budgetår
bör ta sikte på i första hand att bevara den nuvarande höga byggnadsverksamheten.
I den mån tillgången på arbetskraft och krediter gör det möjligt,
bör en ökning av bostadsbyggandet komma till stånd. Tills vidare torde
följande beräkning böra gälla för igångsättningen under budgetåret.
Vad först angår det statsbelånade bostadsbyggandet räknar jag med att
flerfamiljshus omfattande 36 000 lägenheter skall påbörjas. Antalet egnahem
och rad- och kedjehus uppskattar jag till 16 000. Dessa antaganden innebär
att det statsbelånade bostadsbyggandet under nästa budgetår skulle
få ungefär samma omfattning som under innevarande budgetår. Beträffande
det i annan ordning finansierade bostadsbyggandet räknar jag med
att pensionärshem inrymmande drygt 1 000 lägenheter skall påbörjas. Övrigt
bostadsbyggande antar jag kommer att omfatta minst 4 000 lägenheter.
Totalt skulle alltså igångsättningen av nya bostadsbyggnadsföretag under
nästa budgetår avse minst 57 000 lägenheter. Jag vill emellertid erinra om
att jag i det föregående har föreslagit, att till privatfinansierade bostadshus
skall kunna beviljas ränteeftergift. Om detta förslag bifalles, får man räkna
med att det privatfinansierade bostadsbyggandet ökar. Hur stor ökningen
kan bli nästa budgetår, är det inte möjligt att nu säga. Med beaktande av de
möjligheter till en ökning av denna del av bostadsbyggandet, som kan visa
Kungl. Maj.ts proposition nr JOO år 1957
141
sig föreligga, bör ett bostadsbyggande utöver de nämnda 57 000 lägenheterna
kunna komma till stånd.
I fråga om det statsbelånade bostadsbyggandet förutsätter jag, att fr. o. m.
den 1 juli 1957 för såväl flerfamiljshus som småhus enbart den fastställda
medelsramen skall bli avgörande för byggandets storlek. De hittills för ett
halvår i sänder uppställda lägenhetskvoterna för flerfamiljshus bör alltså
slopas. I så fall kan emellertid risk föreligga, att enskilda bostadsföretag,
till vilka statslån beviljas med mindre belopp än till allmännyttiga och
kooperativa bostadsföretag, kommer att favoriseras i syfte att öka det bostadsbyggande,
som kan finansieras inom den fastställda medelsramen. Det
torde få ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda sådana bestämmelser angående
dispositionen av medelsramen, som i anledning härav kan visa sig
erforderliga.
Vid ingången av budgetåret 1956/57 förelåg en avsevärd balans av ärenden
avseende lån till flerfamiljshus. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 30 november
1956 har handläggningen av låneärenden förenklats. Man torde
därför kunna räkna med att balansen av låneärenden skall vara helt avvecklad
vid utgången av budgetåret.
På grundval av de redovisade beräkningarna av bostadsbyggandets storlek
kan följande uppskattning av den preliminära långivningen under nästa
budgetår göras. Långivningen torde komma att avse tertiärlån till ett belopp
av 325 000 000 kronor och egnahemslån för nybyggnad till ett belopp av
360 000 000 kronor. För egnahemslån till ombyggnadsföretag och för räntebärande
förbättringslån beräknar jag oförändrat 45 000 000 kronor. Långivningen
kan alltså uppskattas komma att avse ett sammanlagt belopp av
(325 000 000 + 360 000 000 + 45 000 000) 730 000 000 kronor.
I det följande kommer jag att föreslå, att räntefria stående delar av egnahemslån
samt tilläggslån till flerfamiljshus skall sammanföras under en
särskild anslagstitel under fonden för låneunderstöd. Här ifrågavarande
medelsram bör därför inte avse räntefria stående delar av egnahemslån. Jag
beräknar att under nästa budgetår beslut kommer att meddelas om räntefria
stående delar av egnahemslån intill ett belopp av 75 000 000 kronor. På
grund härav bör medelsramen för tertiärlån samt räntebärande egnahemslån
och förbättringslån fastställas till (730 000 000 — 75 000 000) 655 000 000
kronor.
Bostadsstyrelsens beräkning av medelsramen för nästa budgetår slutar
på ett belopp av 825 000 000 kronor, dvs. betydligt mer än vad jag förordat
även om hänsyn tages till att min beräkning inte avser räntefria stående
delar av egnahemslån. Differensen sammanhänger i första hand med att styrelsen
räknat med en igångsättning under nästa budgetår av 58 000 statsbelånade
lägenheter mot av mig beräknade 52 000 lägenheter.
Anslaget till lånefonden för bostadsbyggande för nästa budgetår bör be -
142
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
räknas under antagande att tertiärlån kommer att utbetalas för företag med
sammanlagt 40 000 lägenheter och att egnahemslån för nybyggnad kommer
att utbetalas för 15 000 lägenheter. Tertiärlånet torde i genomsnitt per lägenhet
kunna beräknas till 9 000 kronor och egnahemslånet till i genomsnitt
24 000 kronor. De nämnda utbetalningarna skulle i så fall avse ett belopp
av (40 000 X 9 000 + 15 000 X 24 000) 720 000 000 kronor. Egnahemslån
för ombyggnad och räntebärande förbättringslån torde komma att utbetalas
med ett belopp av 50 000 000 kronor.
Utbetalningarna av tertiärlån, egnahemslån och förbättringslån under
nästa budgetår kan alltså uppskattas till (720 000 000 + 50 000 000)
770 000 000 kronor.
Under antagande att liksom innevarande budgetår förskott på egnahemslån
och förbättringslån skall medges med ett sammanlagt belopp av högst
230 000 000 kronor kan beräknas, att förskottsgivningen under nästa budgetår
resulterar i en behållning av ca 25 000 000 kronor. Några förskott på
tertiär- och tilläggslån räknar jag inte med.
I enlighet med bostadsstyrelsens uppskattning antages vidare, att under
nästa budgetår 86 000 000 kronor kommer att inflyta i form av amorteringar
och genom inlösen av lån.
Resultatet av den redovisade anslagsberäkningen för budgetåret 1957/58
blir alltså, att ett belopp av (770 000 000 — 25 000 000 — 86 000 000) ca
660 000 000 kronor erfordras.
Bostadsstyrelsen har uppskattat medelsbehovet för nästa budgetår till
740 000 000 kronor. Styrelsen har beräknat, att utbetalningarna av egnahemslån
skall få större omfattning än jag antagit samt förutsatt att förskott
på egnahemslån skall beviljas till betydligt högre belopp än jag ansett
erforderligt.
Bostadsstyrelsens förslag att för förskottsgivningen skall inrättas en särskild
lånefond kan jag inte biträda. Bostadspolitiska utredningen har i sitt
förenämnda betänkande ansett, att det bör övervägas att under en särskild
anslagstitel under fonden för låneunderstöd på kapitalbudgeten sammanföra
utgifterna för räntefria stående egnahemslån och tilläggslån. Härigenom
skulle skillnaden mellan lån och kapitalsubventioner framträda
klarare i statsbudgeten. Vad utredningen sålunda anfört kan jag godtaga.
De nämnda kapitalsubventionerna bör sammanföras under ett anslag till
räntefria lån till bostadsbyggande. Jag beräknar att utbetalningarna av
räntefri stående del av egnahemslån under nästa budgetår kommer att
omfatta ca 100 000 000 kronor.
I anledning härav bör anslaget till lånefonden för bostadsbyggande för
nästa budgetår uppföras med ett belopp av (660 000 000— 100 000 000)
560 000 000 kronor.
Till lånefonden för maskinanskaffning inom byggnadsindustrien har preliminärt
beräknats ett belopp av 1 500 000 kronor. Jag anser att denna be
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 143
räkning bör godtagas och föreslår alltså att anslaget upptages med 1 500 000
kronor.
I det föregående har jag föreslagit, att under ett nytt anslag till räntefria
lån till bostadsbyggande skall sammanföras räntefria stående delar
av egnahemslån och tilläggslån. Vad angår den preliminära långivningen
har jag förut beräknat, att under nästa budgetår beslut om räntefri stående
del av egnahemslån kommer att meddelas intill ett belopp av 75 000 000
kronor. Med antagande av en igångsättning under nästa budgetår av 36 000
statsbelånade lägenheter i flerfamiljshus uppskattar jag den preliminära
långivningen i fråga om tilläggslån till 50 000 000 kronor. Medelsramen för
nästa budgetår bör därför fastställas till (75 000 000 + 50 000 000)
125 000 000 kronor.
Vad beträffar anslaget till räntefria lån till bostadsbyggande har jag
förut beräknat, att räntefria stående delar av egnahemslån kommer att
utbetalas med ett belopp av 100 000 000 kronor. Under antagande av att
tilläggslån kommer att utbetalas för 40 000 lägenheter beräknar jag ett belopp
av 140 000 000 kronor för detta ändamål. Anslaget bör därför uppföras
med ett belopp av (100 000 000 + 140 000 000) 240 000 000 kronor.
Bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna
Bostadsstyrelsen: Avlöningar
Anslag Nettoutgift
1955/56 ........................ 3 671 400 3 749 947
1956/57 (statsliggaren s. 351) .... 3 983 800
1957/58 (förslag) .............. 4 111000
Bostadsstyrelsen har (skr. 30/8 1956) erinrat om, att styrelsen efter beslut
av 1956 års riksdag bemyndigats verkställa en omfattande utflyttning
av låneärenden rörande flerfamiljshus från styrelsen till
länsbostadsnämnderna i överensstämmelse med ett av styrelsen framlagt
förslag. I detta förslag beräknades, att utflyttningen skulle genomföras
successivt under innevarande budgetår så, att i genomsnitt halva antalet
ärenden från de kommuner, som berördes av utflyttningen, skulle komma
att handläggas av styrelsen och återstående hälft handläggas av nämnderna
efter utflyttningen. Vissa omständigheter medför enligt styrelsen, att detta
tidsprogram icke kan hållas. Styrelsen erinrar härvid om införandet av
högsta belåningsvärden för bostadshus samt framhåller att nämnderna ej
har någon arbetskapacitet i reserv. Vidare erinras om Kungl. Maj:ts beslut
den 15 juni 1956 att beträffande byggnadsföretag avseende flerfamiljshus,
som är avsett att påbörjas efter den 31 december 1956, preliminärt lånebeslut
—■ liksom tidigare genomförts i fråga om en- och tvåfamiljshus —■
må, om ej synnerliga skäl föranleder till annat, meddelas endast under
144
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957
förutsättning att företaget ej dessförinnan påbörjats. Ett stort antal ärenden
avseende flerfamiljshus, som före nämnda tidpunkt fått påbörjas utan
att preliminärt lånebeslut meddelats, utgör en balans, som snarast måste
avarbetas. Denna balans i förening med den nya bestämmelsen om lånebeslut
före igångsättningen, som kommer att föranleda en stark ökning av
antalet låneansökningar, ställer krav på försiktighet med en så arbetskrävande
omställning som utflyttningen innebär. Med utgångspunkt från styrelsens
beräkning, att flerfamiljshus, som skall finansieras med tertiärlån,
kommer att påbörjas i en omfattning motsvarande 38 000 lägenheter under
innevarande och 40 000 lägenheter under nästa budgetår antages att av dessa
9 000 resp. 16 500 lägenheter skall falla på nämnderna.
Vad gäller behandlingen hos bostadsstyrelsen av ärenden rörande flerfamiljshus
räknar styrelsen med att hela den förenämnda balansen skall
avarbetas där. Under de förutsättningar styrelsen räknade med i sina petita
för innevarande budgetår skulle balansen kunna försvinna under nästa budgetår
utan att styrelsens kapacitet behövde tagas helt i anspråk. Emellertid
torde bl. a. de omständigheter, som anförts som skäl för en tidsförskjutning
i utflyttningsprogrammet, komma att medföra, att styrelsens kapacitet blir
otillräcklig under nästa budgetår. Enär styrelsen anser att utgångspunkterna
för beräkningar av arbetsbelastningen är osäkra och då en utökning
av personalen bör undvikas det år huvuddelen av utflyttningen till nämnderna
äger rum, framlägger styrelsen icke något förslag om förstärkning av
personalen för lånebehandlingen inom styrelsen under nästa budgetår.
Yrkanden
Bostadsstyrelsen har hemställt, att anslaget höjes med (avrundat)
436 600 kronor.
Personalförstärkningar
1. Planeringsbyrån:
1 amanuens ............................................ 14 784
1 biträde i reglerad befordringsgång........................ 8 724
1 förste aktuarie Ce 27 .................................... 20 532
2. Lånebyrån:
1 förste byråingenjör Ce 27 ................................ 20 532
2 ingenjörer Ce 23 ........................................ 33 168
1 amanuens ............................................ 14 784
3. Byrån för teknisk-ekonomiska utredningar:
2 ingenjörer Ce 23 ........................................ 33 168
1 ingenjör högst Ce 21 .................................... 14 784
4. Sociala sektionen:
2 kontorsskrivare Ce 19 .................................. 26 664
145
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957
Löneregleringar
5. Vissa lönegradsfrågor m. in.......................
Omräkningar in. in.
6. Löneklassuppflyttningar och reglerad befordringsgång
7. Rörligt tillägg....................................
160 000
18 693
70 799
+ 436 632
8. En arvodestjänst och sju extra ordinarie tjänster föreslås ombildade till
ordinarie befattningar. Åtta extra tjänster föreslås ombildade till extra
ordinarie tjänster.
Motivering
1. En del arbete släpar efter på den statistiska sektionen, och därutöver
erfordras en översyn av den löpande statistiken, såsom månadsstatistiken
över bostadsbyggandet och årsstatistiken över lån- och bidragsgivningen.
Även nya, löpande arbetsuppgifter har tillkommit, liksom även en del mera
tillfälliga uppgifter, t. ex. att utarbeta förslag till bostadsundersökningar
för hela landet. Viss statistik kan dock med fördel överflyttas till annat
verk. De planerade omläggningarna bör på längre sikt medföra en reduktion
av biträdespersonalen och besparingar på anslaget för maskinbearbetningar
samt innebära en icke oväsentlig avlastning för de uppgiftslämnande
organen, i första hand länsbostadsnämnderna. Behovet av en amanuens är
stadigvarande, medan behovet av ett biträde är övergående.
En förstärkning av planeringsbyråns utredningssektion med en förste
aktuarie i Ce 27 skulle möjliggöra en ändamålsenlig fördelning på sektionens
befattningshavare av bostadspolitiskt motiverade undersökningar.
2. Sedan några år har intresset för småhusbyggande ökat och styrelsen
saknar nu resurser att på detta område motsvara de behov som ådagalagts
när det gäller hjälp åt länsbostadsnämnderna direkt eller att inför kommuner
vid kurser eller konferenser lämna råd och anvisningar samt att för
allmänheten utarbeta och ge spridning åt material i form av skrifter och
ritningar.
3. Ifrågavarande förstärkning av byrån för teknisk-ekonomiska utredningar
erfordras under nästa budgetår för att det arbete med styrelsens s. k.
typhus, som ankommer på byrån (konstruktions- och arbetsritningar m. in.)
och som nu är eftersatt, skall kunna inhämtas. Det är ytterst angeläget, att
personalen förstärkes så, att man kan underlätta för byggmästare och självbyggare
att bygga småhus till lägre kostnad.
4. På grund av överflyttningen den 1 januari 1957 av bidragsgivningen
från styrelsens sociala sektion resp. länsbostadsnämnderna till landskom10
— Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. nr 100
146
Kungl. ftlaj.ts proposition nr 100 år 1957
munerna (betr. städer och köpingar är bidragsgivningen utflyttad tidigare)
kommer sektionens åliggande att fullständigt granska en del bidrag att bortfalla.
Däremot kommer antalet kommuner, från vilka redovisningar skall
stickprovsgranskas, att öka med ca 800. Från länsbostadsnämnderna övertar
styrelsen även uppgiften att tillhandahålla dessa kommuner medel i förskott
för bidragsgivningen. Om de föreslagna befattningarna inrättas, kan
granskningsarbetet bedrivas effektivare än med den förstärkning med ett
större antal biträden, som eljest skulle vara erforderlig.
5. Styrelsens förslag till löneregleringar avser för kanslibyråns vidkommande
uppflyttning av en kontoristtjänst i Ce 13 till kansliskrivartjänst i
Ce 15 och en kanslibiträdestjänst i Ce 11 till kontoristtjänst i Ce 13. I fråga
om planeringsbyrån föreslås uppflyttning av två kanslibiträdestjänster i
Ce 11 till kontoristtjänster i Ce 13 samt inrättande av en kanslibiträdestjänst
i Ce 11 i stället för vikariatslöneförordnande. På tekniska byrån bör
en arkitekt i Ce 29 uppflyttas i Ce 31, en ingenjörstjänst i Cg 21 uppflyttas
till byråingenjör stjänst i Ce 25 och en befattning i reglerad befordringsgång
ersättas med kanslibiträdestjänst i Ce 11. På lånebyrån bör fem ingenjörstjänster
i högst Ce 21 resp. Cg 21 uppflyttas till Ce 23 och en biträdesbefattning
i reglerad befordringsgång till kanslibiträdestjänst i Ce 11. I fråga
om byrån för teknisk-ekonomiska utredningar föreslås uppflyttning av
en byrådirektörstjänst från Ce 31 till Cp 10, en förste byråingenjörstjänst
i Ce 27 till Ce 29 och en kanslibiträdestjänst i Ce 11 till kansliskrivartjänst
i Ce 15. Slutligen föreslås uppflyttning på sociala sektionen av en kanslibiträdestjänst
i Ce 11 till kontoristtjänst i Ce 13.
8. En till marksektionen knuten lantmätare, vilken sedan flera år är
tjänstledig från sin befattning i lantmäteristyrelsen, där han tillhör lönegrad
Ca 31, bör beredas motsvarande ordinarie anställning hos bostadsstyrelsen.
Den föreslagna ordinariesättningen av extra ordinarie tjänster avser
två förste kansliskrivare i Ce 17, två förste byråsekreterare i Ce 29 samt tre
byrådirektörer, varav två i Ce 31 och en i Ce 33. Vidare föreslås, att till
extra ordinarie tjänster ombildas en assistenttjänst i Cg 19, två ingenjörstjänster
i Cg 21 samt fem tjänster som ingenjör i högst Cg 21.
Yttranden
Statens lönenämnd vill icke framställa erinran mot förslagen om personalförstärkning.
Beträffande förslagen om löneregleringar har lönenämnden
icke funnit anledning till erinran mot uppflyttning av en kontoristtjänst
i Ce 13 till kansliskrivartjänst i Ce 15 och av en kanslibiträdestjänst i Ce 11
till kontoristtjänst i Ce 13 å kanslibyråns ombudsmannasektion samt av
en förste byråingenjörstjänst i Ce 27 till Ce 29 å sektionen för övervakning
av experimentverksamheten, byrån för teknisk-ekonomiska utredningar.
Nämnden har icke heller funnit anledning till erinran mot att planeringsbyråns
statistiska sektion erhåller ytterligare en kanslibiträdestjänst i Ce 11
147
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 är 1957
i utbyte mot ett kanslibiträde med vikariatslön samt att en kansliskrivartjänst
i Ce 15 inrättas å byrån för teknisk-ekonomiska utredningar i utbyte
mot en tjänst som kanslibiträde i Ce 11 å byråns sektion för driftskostnadsundersökningar
och byggnadskostnadsindex. Nämnden vill icke motsätta
sig uppflyttning av en kanslibiträdestjänst i Ce 11 till kontoristtjänst i Ce 13
å planeringsbyråns utredningssektion (biblioteket). Däremot föreligger enligt
nämnden ej tillräckliga skäl för förhöjd lönegradsplacering för en
tjänst som kanslibiträde i Ce 11 å planeringsbyråns planeringssektion, en
tjänst som arkitekt i Ce 29 och en tjänst i reglerad befordringsgång å tekniska
byråns arkitektsektion, en tjänst som ingenjör i Cg 21 å sistnämnda
byrås tvätterisektion, en tjänst som biträde för skriv- och kontorsgöromål
i reglerad befordringsgång å lånebyråns juridiska sektion och två tjänster
som ingenjör i högst Ce 21 å denna byrås flerfamiljshussektion, tre tjänster
som ingenjör i högst Ce 21 å lånebyråns värderingssektion, en tjänst som
byrådirektör i Ce 31 å byrån för teknisk-ekonomiska utredningar samt en
tjänst som kanslibiträde i Ce 11 å sociala sektionens bidragsavdelning. Emot
förslagen att vissa tjänster ombildas till ordinarie resp. extra ordinarie
tjänster har nämnden icke något alt invända.
Statskontoret framhåller att en översyn av bostadsstyrelsens och länsbostadsnämndernas
organisation länge har varit aktuell men har fatt anstå,
på senare tid med anledning av den under år 1955 beslutade utredningen
rörande vissa bostadspolitiska frågor, vilken utredning väntas få återverkningar
jämväl på det organisatoriska planet. Då utredningen numera framlagt
förslag till riktlinjer för bostadspolitiken, förutsätter statskontoret att
den tilltänkta översynen kommer till stånd inom en nära framtid. Enligt
bostadsstyrelsens framställning har de år 1955 genomförda bestämmelserna
om maximerade belåningsvärden medfört, att handläggningen av låneärenden
blivit betydligt mera tidskrävande än tidigare. En utveckling i sådan
riktning är enligt statskontorets mening ägnad att ingiva starka betänkligheter
och bör givetvis i möjligaste mån undvikas. Nyligen har också en
sakkunnig tillkallats för att utreda med handläggningen av ansökningar
om tertiär- och tilläggslån sammanhängande frågor. Enligt givna direktiv
har denna utredning, vars syfte är att möjliggöra en snabb och smidig handläggning
av dylika låneärenden, att beakta föreliggande administrativa och
organisatoriska problem, särskilt behovet av sådan förenkling av föreskrifterna
på förevarande område, som erfordras för att länsbostadsnämnderna
skall kunna handlägga ärendena i fråga. Vad särskilt bostadsstyrelsen angår
hade det kunnat förväntas, att den fortgående decentraliseringen av låneärenden
skulle skapat förutsättningar för en minskning av styrelsens personaluppsättning.
Med hänsyn till pågående och planerade utredningar
vill statskontoret dock ej påyrka alt någon ändring nu överväges vare sig
beträffande bostadsstyrelsens eller länsbostadsnämndernas personalorganisation.
Däremot kan statskontoret givetvis ej till någon del biträda de
148
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957
framlagda förslagen om personalförstärkning och lönereglering. Med den
tilltänkta upprustningen av planeringsbyråns statistiska sektion bör anstå
i avvaktan på resultatet av pågående utredning rörande den officiella statistikens
omfång, utformning och grad av centralisering. På grund av den
beslutade centraliseringen till bostadsstyrelsen av granskningen i bidragsärenden
förstärktes sociala sektionen från och med innevarande budgetår
med ett kontorsbiträde i reglerad befordringsgång. Innan erfarenheter vunnits
av granskningsverksamheten sådan denna framdeles kommer att bedrivas,
lärer någon ytterligare utökning av den härför avsedda personalen
ej böra ifrågakomma. Framhållas må likväl, att de arbetsuppgifter, som
skulle åvila innehavarna av de för ändamålet föreslagna båda tjänsterna, ej
i och för sig synes motivera högre löneställning än 15 lönegraden. Då det
är angeläget att tillvarataga alla möjligheter till personalminskning som
den decentraliserade lånegivningen borde medgiva, torde det belopp, som
beräknas för tillfälliga personalförstärkningar, alltjämt böra disponeras av
Kungl. Maj:t, som bör äga att efter närmare prövning av anmälda behov
ställa medel till styrelsens förfogande.
Departementschefen
Såsom statskontoret framhåller har en översyn av bostadsstyrelsens och
länsbostadsnämndernas organisation länge varit aktuell men av olika skäl
fått anstå, senast i avvaktan på resultatet av bostadspolitiska utredningens
överväganden rörande den statliga bostadslångivningen. Dessa överväganden
har förutsatts bli av betydelse även för utformningen av den framtida
bostadspolitiska organisationen. Utredningens uppdrag är emellertid
ännu ej slutfört. Vidare har den utredningsman, som enligt Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 30 november 1956 tillkallats för att utreda med handläggningen
av ansökningar om tertiär- och tilläggslån sammanhängande
frågor i syfte att möjliggöra en snabb och smidig handläggning av dylika
låneärenden, också att beakta föreliggande administrativa och organisatoriska
problem. Denna utredning berör ett stort avsnitt av bostadsstyrelsens
och länsbostadsnämndernas verksamhet och organisation. Innan
nu nämnda utredningar slutförts torde någon allmän översyn av organisationen
icke böra inledas.
Jag övergår härefter till att behandla bostadsstyrelsens anslagsframställning.
Vad först angår behovet av personal för behandlingen av låneärenden
rörande flerfamiljshus må följande anföras. I samband med att den förenämnde
utredningsmannen tillsattes beslöt Kungl. Maj:t, efter hörande
av bostadsstyrelsen, att vid prövningen av ansökningar angående preliminärt
beslut om tertiärlån och tilläggslån ej skall utföras beräkning av
byggnadskostnad, förvaltningsutgifter och hyror för lägenheter i byggnad,
som avses med ansökningen. Enligt vad jag erfarit har denna förenklings
-
149
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957
åtgärd medverkat till — förutom en avsevärt förkortad behandlingstid
beträffande låneansökningar på det preliminära stadiet — att den av
styrelsen omnämnda ärendesbalansen kan avarbetas i betydligt snabbare
takt än vad styrelsen förutsatte i sin anslagsframställning. Det bör vidare
erinras om att i det föregående framlagts förslag om slopande av hyreskontrollen
från de långivande organens sida beträffande kommunala,
allmännyttiga och kooperativa bostadsföretag. Härigenom vinnes en avsevärd
förenkling av behandlingen även på det slutliga stadiet av låneansökningar
avseende nu nämnda företag, vilka enligt uppgift representerar
ca halva antalet låneärenden rörande flerfamiljshus. Ytterligare
må erinras om den pågående utflyttningen till länsbostadsnämnderna av
låneärenden avseende sådana hus.
Nu anförda omständigheter finner jag böra föranleda att de medel, som
anvisats för tillfälliga förstärkningar av lånebyrån och som med inräknande
av rörligt tillägg numera uppgår till ca 197 000 kronor, indrages.
Bostadsstyrelsen har emellertid framlagt förslag till vissa personalförstärkningar
för arbetsuppgifter, som icke har direkt samband med behandlingen
av låneärenden, nämligen vad angår planeringsbyrån bl. a. översyn
av viss statistik och i fråga om lånebyrån och byrån för teknisk-ekonomiska
utredningar upplysningsverksamhet och utarbetande av typritningar för
främjande av småhusbyggandet. Jag kan icke biträda styrelsens förslag
i vidare mån än att för tillfälliga förstärkningar för nu nämnda ändamål
bör anvisas ett belopp av 90 000 kronor för nästa budgetår. Av de skäl
statskontoret anfört är jag icke beredd att nu taga ställning till styrelsens
förslag till förstärkning av sociala sektionen.
Vad angår bostadsstyrelsens förslag till löneregleringar tillstyrker jag
att på kanslibyrån en kontoristtjänst i Ce 13 uppflyttas till kansliskrivartjänst
i Ce 15, samt att två kanslibiträdestjänster i Cell, en på kanslibyrån
och en på planeringsbyråns utredningssektion, uppflyttas till kontoristtjänster
i Ce 13. Vidare bör på byrån för teknisk-ekonomiska utredningar
en förste byråingenjör stjänst i Ce 27 uppflyttas till Ce 29 och en
kansliskrivartjänst i Ce 15 inrättas i utbyte mot en kanslibiträdestjänst
i Ce 11.
Styrelsens beräkning av medelsbehovet under omräkningsposterna torde
böra godtas.
I anslutning till styrelsens förslag förordar jag, att extra ordinarie
tjänster inrättas för en assistent i Ce 19 på planeringsbyrån samt två
ingenjörer i Ce 21 och två ingenjörer i högst Ce 21 på tekniska byrån.
Styrelsens förslag till ordinariesättning av tjänster är jag icke beredd
att nu upptaga.
De av mig i det föregående förordade förslagen medför eu ökning av
medelsbehovet under anslaget med 127 200 kronor. Anslaget bör sålunda
uppföras med 4 111 000 kronor.
150
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957
Jag beräknar de olika anslagsposterna sålunda:
avlöningar till ordinarie tjänstemän 757 900 (+ 4 000) kronor;''
arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t, 73 000
kronor;
avlöningar till övrig icke-ordinarie personal 2 357 200 (— 26 000) kronor;
ersättningar till experter och sakkunniga 15 000 kronor;
rörligt tillägg 907 900 (+ 149 200) kronor.
Bostadsstyrelsen: Omkostnader
Anslag |
Nettoutgift |
|
1955/56 ....................... |
..... 555 000 |
530 803 |
1956/57 (statsliggaren s. 353) . . |
..... 555 000 |
|
1957/58 (förslag) ............. |
..... 670 000 |
|
Yrkanden |
||
Bostadsstgrelsen har (skr. 30/8 1956) |
hemställt, att anslaget höjes med Ökning Minskning |
|
1. Sjukvård m. m................... |
10 000 |
|
2. Reseersättningar.................. |
10 000 |
|
3. Övriga expenser för eget behov...... |
116 000 |
|
4. Bearbetning av statistiskt material |
37 000 |
|
5. Särskilda uppbördsmedel |
10 000 163 000 20 000 + 143 000 |
Motivering
1. Sjukvård. Utgifter 1955/56 18 158; anslag 1956/57 25 000. — Utgifterna
har minskat efter sjukförsäkringsreformen. För nästa budgetår torde
medelsbehovet icke böra beräknas till mera än 15 000 kronor.
2. Reseersättningar. Utgifter 1954/55 57 328, 1955/56 73 837; anslag
1956/57 70 000. — Under innevarande och nästa budgetår kommer långivningen
till flerfamiljshus att i stor utsträckning överföras till länsbostadsnämnderna.
Vidare kommer beviljandet av familjebostadsbidrag att handhas
av förmedlingsorganen. Dessa organisatoriska förändringar kommer att
medföra flera resor av styrelsens tjänstemän till länsbostadsnämnder och
förmedlingsorgan för handledning och granskning. Styrelsen beräknar
medelsbehovet till 80 000 kronor.
3. Övriga expenser för eget behov. Utgifter 1954/55 383 408, 1955/56
151
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957
351 704; anslag 1956/57 369 000. — Den nuvarande metoden för redovisning
av de av styrelsen och länsbostadsnämnderna utlämnade lånen bygger
på multiplicerande bokföringsmaskiner. För att kunna bemästra den
snabbt växande lånestocken — ca 20 000 lån tillkommer varje år — måste
årligen minst två kontorsbiträden nyanställas och minst en ny bokföringsmaskin
för en kostnad av ca 25 000 kronor anskaffas vartannat år. Därjämte
måste för slitna maskiner bytas ut. Då dessutom nuvarande redovisningssystem
medför vissa nackdelar för styrelsens arbete i övrigt samt för
förmedlingsorganen, har styrelsen (skr. 29/2 1956) föreslagit övergång till
redovisning medelst en hålkortsanläggning, som styrelsen skulle förhyra,
övergången avses ske i samarbete med statistiska centralbyråns maskincentral,
som även i fortsättningen skulle mot ersättning utföra viss del av
ifrågavarande redovisningsarbete. Härigenom kan en av de dyraste maskinerna
i en komplett anläggning undvaras för bostadsstyrelsens del. Engångskostnaden
för omläggning av redovisningssystemet uppskattas till
105 000 kronor och årshyran för hålkortsmaskinerna till 61 000 kronor,
vartill kommer vissa kostnader för förbrukningsmateriel jämte ersättning
för statistiska centralbyråns arbete. Den nya redovisningsmetoden, som beräknas
helt kunna tillämpas ca 15 månader efter det hålkortsmaskinerna
beställts, skulle komma att kräva ett tjugotal befattningshavare mindre än
den nu använda. Av kostnaderna för övergången till den nya metoden beräknar
styrelsen (skr. 30/8 1956) ca 50 000 kronor belöpa på innevarande
budgetår och 110 000 kronor på nästa. Då därjämte lönerna för städpersonalen
beräknas öka med 6 000 kronor, bör anslagsposten uppräknas med
116 000 kronor.
4. Bearbetning av statistiskt material. Utgifter 1954/55 49 629, 1955/56
55 000; anslag 1956/57 55 000. — Statistiska centralbyrån har från och med
förra budgetåret betingat sig högre ersättning för sitt arbete och har varskott
om ytterligare höjning fr. o. m. innevarande budgetår. Serviceverksamheten
åt kommunerna i samband med upprättandet av lokala bostadsförsörjningsplaner
har under senare tid ökat väsentligt. Kostnaderna för
egnahemslånestatistiken och bostadsbyggnadsstatistiken har ökat mycket
snabbt. Angivna förhållanden gäller även nästa budgetår. Visserligen kan
väntas, att antalet lokala bostadsundersökningar då kommer att minska,
men i stället bör en undersökning avseende familjebostadsbidragsgivningen
utföras. Den tidigare statistiken avbröts, sedan redogörelser över bidragsgivningen
fram till 1942 utarbetats. Styrelsen har beräknat medelsbehovet
för nästa budgetår till 92 000 kronor.
5. Särskilda uppbördsmedel. Inkomst 1954/55 83 515, 1955/56 66 986;
beräknat 1956/57 70 000. — Priset för de typritningssatser, som tillhandahålles
av bostadsstyrelsen, har fr. o. m. den 1 april 1956 höjts från 75 till
100 kronor. Inkomsterna av försäljningen torde med anledning härav
kunna beräknas lil 1 80 000 kronor under nästa budgetår.
152
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
Yttranden
Statskontoret anser, att minskningen av anslagsposten till sjukvård m. m.
torde med hänsyn till belastningen böra begränsas till 5 000 kronor. Av
samma skäl synes posten till övriga expenser för eget behov böra uppföras
med oförändrat belopp. Statskontoret har därvid utgått från att, därest
bostadsstyrelsen anses böra erhålla egen hålkortsanläggning, kostnaderna
härför komma att bestridas från en för ändamålet uppförd särskild post.
På grund av de stegrade rese- och traktamentskostnaderna vill ämbetsverket
ej motsätta sig en uppräkning av reseanslaget med 10 000 kronor. Posten till
bränsle, lyse och vatten synes böra höjas med 5 000 kronor. I betraktande av
medelsåtgången (utgift 1954/55 6 517, 1955/56 3 465; anslag 1956/57
16 000) kan ifrågasättas om icke posten till publikationstryck borde sänkas
med 6 000 kronor.
I avvaktan på resultatet av pågående statistikutredning torde några nya
former av statistiska undersökningar ej böra igångsättas inom bostadsstyrelsen.
Medelsbehovet under anslagsposten till bearbetning av statistiskt
material lärer även påverkas av om bostadsstyrelsen får tillgång till egen
hålkortsanläggning. Därest styrelsen under nästkommande budgetår helt
måste lita till statistiska centralbyrån för denna verksamhet, vill statskontoret
icke motsätta sig en till 5 000 kronor begränsad uppräkning av posten
i fråga.
Statens organisationsnämnd anser det lämpligt, att bostadsstyrelsen nu
övergår till hålkortsredovisning av lånestocken. Statistiska centralbyrån tillstyrker
styrelsens förslag att förhyra en egen, ej fullt komplett hålkortsanläggning
och att redovisningsarbetet delvis bedrives i samarbete med
centralbyråns maskincentral.
Departementschefen
I enlighet med statskontorets förslag bör anslagsposten till sjukvård
in. m. minskas med 5 000 kronor, posten till reseersättningar höjas med
10 000 kronor samt posten till bränsle, lyse och vatten höjas med 5 000
kronor.
På de av bostadsstyrelsen anförda skälen förordar jag, att styrelsen
förhyr en hålkortsanläggning för låneredovisningen och att redovisningsarbetet
därefter bedrives i samarbete med statistiska centralbyråns maskincentral.
Hålkortsanläggningen kan även användas för bearbetning av statistiskt
material. Enligt vad jag inhämtat beräknas anläggningen kunna
levereras tidigast under våren 1958 och börja användas för nyssnämnda
ändamål ca ett år senare, varefter styrelsens kostnader för maskinell
bearbetning av statistiskt material torde kunna nedbringas väsentligt.
Kostnaderna för hålkortsanläggningen under nästa budgetår beräknas numera
uppgå till ca 120 000 kronor. Enär vissa kostnader för den nu
-
153
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
varande anläggningen bortfaller, kan kostnadsökningen beräknas till ca
97 000 kronor. Av detta belopp bör 7 000 kronor hänföras till posten övriga
expenser för eget behov, soin därigenom och inberäknat ökade kostnader
för löner till städpersonalen bör höjas med 10 000 kronor. Återstoden av
kostnadsökningen för hålkortsanläggningen, 90 000 kronor, bör belasta
posten till bearbetning av statistiskt material, vilken i fortsättningen torde
benämnas hyra för hålkortsmaskiner m. in. Jag förutsätter, att kostnaderna
för bearbetning av statistiskt material under nästa budgetår icke
skall överstiga 70 000 kronor, vilket belopp är 15 000 kronor högre än
det för innevarande budgetår anvisade. Jag tillstyrker sålunda att ifrågavarande
anslagspost höjes med (90 000 + 15 000) 105 000 kronor.
Beträffande den av statskontoret ifrågasatta nedräkningen av anslagsposten
till publikationstryck har jag inhämtat, att en sedan några år
planerad större publikation kommer att utgivas under nästa budgetår.
Under sådana förhållanden vill jag icke föreslå en nedräkning av anslagsposten.
Såsom bostadsstyrelsen föreslagit bör inkomstposten Särskilda uppbördsmedel
höjas med 10 000 kronor.
Anslaget bör alltså å ena sidan höjas med (10 000 + 5 000 + 10 000 +
105 000) 130 000 kronor och å andra sidan minskas med (5 000 + 10 000)
15 000 kronor och sålunda uppföras med (555 000 + 130 000 — 15 000)
670 000 kronor.
Bostadsstyrelsen har (skr. 30/8 1956) beträffande arbetsmängden hos
länsbostadsnämnderna anfört i huvudsak följande. Antalet preliminära
ansökningar om egnahemslån, som under budgetåret 1954/55 ökade med
ca 2 700 till 21 683, har under budgetåret 1955/56 minskat avsevärt och
utgjorde 16 292. I gengäld har antalet slutliga ansökningar ökat från
ca 11 900 till 21 731. ökningen av sistnämnda ansökningar och beviljade
lån medför att det arbete, som äger samband med utanordning och förvaltning
av lån och som främst åvilar kamreraren och den personal som
biträder honom, ökar i omfång. Antalet preliminära ansökningar om förbättringslån
har nedgått något på det preliminära stadiet (från 12 146 till
10 914) men ökat ungefär lika mycket på det slutliga (från 7 913 till
9 069). Det totala antalet ansökningar (preliminära och slutliga) om egnahemslån
och förbättringslån har ökat med över 4 000 från 53 641 under
Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
1955/56 ....................
1956/57 (statsliggaren s. 353)
1957/58 (förslag) ..........
Anslag Nettoutgift
2 905 000 3 204 470
3 291 700
3 566 000
154 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
budgetåret 1954/55 till 58 006 under budgetåret 1955/56. Arbetsbalansen
har ökat starkt och omfattade vid sistnämnda budgetårs utgång totalt i
fråga om egnahemslån och förbättringslån 20 148 ärenden. Antages styrelsens
förslag att påbörjandet av enfamiljs- och tvåfamilj shus under nästa
budgetår skall omfatta 19 000 lägenheter, kommer arbetet med preliminär
långivning att återigen öka samtidigt som antalet slutliga ärenden kommer
att kvarbli på sin nuvarande höga nivå. Antalet av nämnderna preliminärt
beviljade lån till flerfamiljshus avsåg under budgetåret 1955/56 8 251
lägenheter. Med den takt utflyttningen till nämnderna av ärenden rörande
flerfamiljshus beräknas få, uppskattas de preliminära besluten komma att
avse ca 9 000 lägenheter under innevarande budgetår och ca 16 500 under
nästa. Trots att nämndernas befattning med familjebostads- och bränslebidrag
upphör fr. o. m. 1957, kommer deras totala arbetsbörda att öka
väsentligt genom utflyttningen av flerfamiljshusärendena.
Yrkanden
Bostadsstyrelsen hemställer, att anslaget höjes med (avrundat) 383 600
kronor.
1. Personalförstärkningar
Tillfällig personal ...................................... ISO 000
2. Löneregleringar
2 förste byråingenjörer Ce 27—Ce 29 .................... 2 031
2 kamrerare Ce 25—Ce 27 .............................. 2 094
3. Omräkningar
Löneklassuppflyttningar och reglerad befordringsgång . 66 523
Rörligt tillägg ........................................ 133 000
+ 383 648
4. 26 extra ordinarie tjänster föreslås uppförda på ordinarie stat.
Motivering
1. Nämndernas kapacitet är f. n. till fullo utnyttjad. Skall utflyttningen
av flerfamiljshusärenden kunna genomföras, är därför en ytterligare,
väsentlig personalförstärkning ofrånkomlig. Särskilt besvärlig är situationen
vid de sju länsbostadsnämnder, vid vilka endast en tekniker tjänst
finnes inrättad. Även åtskilliga andra nämnder behöver förstärkning med
ingenjörer. Nämnderna har begärt en sammanlagd förstärkning, som kan
anses motsvara 17 tekniker och ett biträde. Då nämnderna har utgått från
att utflyttningen av flerfamiljshusärendena kommer att få full effekt
under nästa budgetår — vilket enligt styrelsen ej blir fallet — beräknar
155
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
styrelsen medel för personalförstärkning med 13 tekniker, för vilka lönerna
beräknas enligt 21 lönegraden.
2. Bostadsstyrelsens förslag överensstämmer med vad vederbörande personalorganisation
förklarat sig ämna föreslå vid kommande löneförhandlingar.
4. Enligt grunderna för reglerad befordringsgång bör antalet kontorsbiträdestjänster
i Ca 8 ökas med 2 till 38, av vilka 13 beräknas belasta
ordinarieposten. Styrelsen upprepar sitt förslag i sina petita för innevarande
budgetår om ordinariesättning av samtliga länsbostadsdirektörstjänster.
Yttranden
Statens lönenämnd framhåller, att det vill förefalla nämnden som om
lön enligt 19 lönegraden vore tillräcklig för de föreslagna teknikerna.
Nämnden har icke funnit anledning föreligga för bifall till förslaget under
punkt 2.
Statskontoret erinrar om att det belopp, som för tillfälliga personalförstärkningar
anvisats under icke-ordinarieposten, med hänsyn till den beslutade
utflyttningen från bostadsstyrelsen till länsbostadsnämnderna av
vissa låneärenden för innevarande budgetår har höjts från 50 000 till
160 000 kronor, rörligt tillägg däri inberäknat. I avbidan på resultaten av
i det föregående berörda utredningar lärer någon ytterligare förstärkning
av icke-ordinarieanslaget för sagda ändamål ej böra ifrågakomma. I fråga
om anställandet av tekniker vill statskontoret framhålla, att löneställningen
för dessa bör anpassas efter för dylika befattningshavare inom
statsförvaltningen tillämpade lönesättningsnormer.
Departementschefen
Beträffande det av bostadsstyrelsen anmälda medelsbehovet för tillfälliga
personalförstärkningar får jag erinra om vad jag förut vid prövning
av styrelsens personalbehov anfört rörande dels pågående utredningar om
bostadslångivningen och dels förenklingar beträffande behandlingen av
låneansökningar avseende flerfamiljshus. Ytterligare må framhållas den
förenkling i handläggningen av ansökningar om egnahemslån och förbättringslån,
som jag i det föregående har förordat. Å andra sidan bör beaktas
att den under förra året beslutade utflyttningen av flerfamiljshusärenden
till nämnderna kan beräknas i mera avsevärd mån belasta nämnderna
först under nästa budgetår. På grund härav och med hänsyn till
den planerade ökningen av egnahemsbyggandet anser jag en viss förstärkning
av nämndernas personalorganisation vara erforderlig under nästa
budgetår. Jag föreslår därför, att det belopp av — inberäknat rörligt tillägg
— ca 180 000 kronor, som innevarande budgetår finnes disponibelt under anslaget
för tillfälliga personalförstärkningar, höjes med 75 000 kronor till
255 000 kronor. Då det är angeläget att uppkommande möjligheter till
156
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1957
inskränkning i länsbostadsnämndernas personalorganisation till följd av
de nyss berörda förenklingarna i handläggningen av låneärenden tillvaratages
utan dröjsmål, bör beloppet disponeras av Kungl. Maj :t, som bör äga
att efter närmare prövning av anmälda behov ställa medel till bostadsstyrelsens
förfogande.
Bostadsstyrelsens förslag till löneregleringar kan jag icke biträda.
Styrelsens beräkning av medelsbehovet under omräkningsposterna torde
böra godtas.
I enlighet med bostadsstyrelsens förslag tillstyrker jag, att länsbostadsdirektörstjänsterna,
varav 9 i Ce 33 och de övriga 15 i Ce 31, inrättas som
ordinarie och att antalet kontorsbiträdestjänster i Ca 8 ökas med 2 till 38.
På grund av de av mig förordade förslagen ökas medelsbehovet under
anslaget med 274 300 kronor. Anslaget bör sålunda uppföras med 3 566 000
kronor. Jag beräknar anslagsposterna sålunda:
avlöningar till ordinarie tjänstemän 564 000 (+ 474 200) kronor;
arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t, 75 000
kronor;
avlöningar till övrig icke-ordinarie personal 1 920 400 (—364 400) kronor;
ersättningar
till experter och sakkunniga 280 000 kronor;
rörligt tillägg 726 600 (+ 164 500) kronor.
Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
Anslag Nettoutgift
1955/56 ............................ 677 000 669 433
1956/57 (statsliggaren s. 354)...... 729 000
1957/58 (förslag) .................. 753 000
Yrkanden
Bostadsstyrelsen har (skr. 30/8 1956) hemställt, att anslaget höjes med
48 000 kronor.
1. Lokalkostnader
2. Expenser
+ 48 000
4 000
44 000
Motivering
1. Utgift 1955/56 188 294; anslag 1956/57 186 000. —- En uppräkning av
anslagsposten med 4 000 kronor är erforderlig på grund av utbyten av
lokaler i Visby och Kristianstad.
2. Utgifter 1954/55 214 360, 1955/56 231 442; anslag 1956/57 246 000. —
Det har under senare år visat sig icke vara möjligt att inom ramen för
157
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
expensposten förse nämnderna med erforderlig utrustning på grund av
att kostnaderna för städning och telefoner samt för underhåll av maskiner
har ökat. Oundgängligen erforderlig anskaffning av möbler och maskiner
ävensom nämnda ökade kostnader föranleder att posten bör räknas upp
med 44 000 kronor.
Yttrande
Statskontoret erinrar om att anslagsposten till expenser för de båda
senaste budgetåren har uppräknats med sammanlagt 30 000 kronor. På
föreliggande utredning kan statskontoret icke nu tillstyrka uppräkning
med högre belopp än 14 000 kronor eller till 260 000 kronor.
Departementschefen
I överensstämmelse med styrelsens förslag bör till lokalkostnader beräknas
ytterligare 4 000 kronor. Beträffande anslagsposten till expenser
tillstyrker jag en med 20 000 kronor ökad medelsanvisning. Anslaget bör
sålunda uppföras med (729 000 + 24 000) 753 000 kronor.
Hemställan
Under åberopande av vad jag sålunda i olika hänseenden anfört hemställer
jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att
I. godkänna av mig förordade ändringar i olika avseenden
av grunderna för den statliga låne- och bidragsverksamheten
till förmån för bostadsförsörjningen;
II. medgiva, att under budgetåret 1957/58
dels preliminära beslut angående lån, som skall utgå från
lånefonden för bostadsbyggande, må meddelas intill ett belopp
av 655 000 000 kronor,
dels preliminära beslut angående lån, som skall utgå från
anslaget till räntefria lån till bostadsbyggande, må meddelas
intill ett belopp av 125 000 000 kronor,
dels beslut om bidrag till inrättande av pensionärshem
må meddelas intill ett belopp av 10 000 000 kronor;
III. för budgetåret 1957/58 anvisa
a) å driftbudgeten under femte huvudtiteln
1) till Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter å vissa
bostadsbgggnadslån ett förslagsanslag av 90 000 000 kronor;
2) till Bostadsrabatter ett förslagsanslag av 140 000 000
kronor;
3) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhct elt
reservationsanslag av 20 000 000 kronor;
158
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957
4) till Bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag
av 10 000 000 kronor;
b) å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder
1) till Lånefonden för bostadsbyggande ett investeringsanslag
av 560 000 000 kronor;
2) till Lånefonden för maskinanskaffning inom byggnadsindustrien
ett investeringsanslag av 1 500 000 kronor;
c) å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd
till Räntefria lån till bostadsbyggande ett investeringsanslag
av 240 000 000 kronor;
IV. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar i
personalförteckningen för bostadsstyrelsen, som föranledes
av vad jag i det föregående förordat;
V. godkänna följande avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret 1957/58:
Avlöningsstat
1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis
............................... 757 900
2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj :t, förslagsvis .............. 73 000
3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal 2 357 200
4. Ersättningar till experter och sakkunniga,
förslagsvis .............................. 15 000
5. Rörligt tillägg, förslagsvis ................ 907 900
Summa kronor 4 111 000;
VI. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar i
personalförteckningen för länsbostadsnämnderna, som föranledes
av vad jag i det föregående förordat;
VII. godkänna följande avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1957/58:
Avlöningsstat
1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, för -
slagsvis ................................ 564 000
2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj :t, förslagsvis .............. 75 000
3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal 1 920 400
4. Ersättningar till experter och sakkunniga, förslagsvis
.............................. 280 000''
5. Rörligt tillägg, förslagsvis ................ 726 600
Summa kronor 3 566 000;
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1957 159
VIII. under femte huvudtiteln för budgetåret 1957/58 anvisa
1)
till Bostadsstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag av
4 111 000 kronor;
2) till Bostadsstgrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag
av 670 000 kronor;
3) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar ett förslagsanslag
av 3 566 000 kronor;
4) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader ett förslagsanslag
av 753 000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Karin Wickström
160
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1957
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid.
Allmänna grunder för bostadspolitiken.................................... 4
Bostadspolitiska utredningens betänkande................................ 4
Yttrandena........................................................... 22
Departementschefen.................................................... 43
Lån och bidrag till bostadshus........................................... 53
Gällande bestämmelser................................................. 53
Lån- och bidragsgivningens hittillsvarande omfattning..................... 55
Bostadspolitiska utredningens förslag.................................... 57
Yttrandena........................................................... 66
Departementschefen.................................................... 85
Familjebostadsb idrag.................................................... 93
Gällande bestämmelser................................................. 93
Bidragsgivningens hittillsvarande omfattning............................. 95
Bostadspolitiska utredningens förslag.................................... 95
Yttrandena........................................................... 105
Departementschefen.................................................... 117
Lån och bidrag till uppförande av studentbostäder........................... 122
Departementspromemorian............................................ 122
Yttrandena......................................................... 126
Departementschefen.................................................. 128
Handläggningen av ansökningar om egnahemslån och förbättring slån.......... 130
Bostadsstyrelsens förslag............................................. 130
Departementschefen.................................................. 131
Medelsbehovet för låne- och bidragsverksamheten............................ 131
Bostadsstyrelsens förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1957/58........ 131
Yttrande.............................................................. 136
Departementschefen.................................................... 136
Bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna................................. 143
Bostadsstyrelsen: Avlöningar............................................ 143
Departementschefen.................................................. 148
Bostadsstyrelsen: Omkostnader.......................................... 150
Departementschefen.................................................. 152
Länsbostadsnämnderna: Avlöningar...................................... 153
Departementschefen.................................................. 155
Länsbostadsnämnderna: Omkostnader.................................... 156
Departementschefen.................................................. 157
Hemställan............................................................ 157
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLN 57
702856