Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

1

93

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1956 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av
statsverket jämte i ämnet väckta motioner m. m.

(4:e avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling riksdagens år 1956 församlade
revisorers berättelse jämte de i anledning därav från vederbörande
ämbetsverk och myndigheter till Kungl. Maj :t avgivna utlåtandena och förklaringarna
bliyit hänvisad, får, efter tagen kännedom av vissa handlingar
och inhämtande av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar,
underställa riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar
som ansetts från utskottets sida påkalla yttranden.

l:o) Departementsindelningen. Under justitiedepartementet, § 1, ha revisorerna
förordat en utredning av frågan om en allmän reform av departementsorganisationen
(Del I, s. 3—13).

Efter en redogörelse för gällande departementsindelning och vissa sedan
1840 års departementalreform framlagda ändringsförslag, däribland en på
riksdagens hemställan år 1939 verkställd utredning i ämnet, ha revisorerna
omnämnt att på deras föranstaltande företagits en summarisk översyn av
förhållandena på förevarande område. Därvid ha följande synpunkter framkommit.

Justitiedepartementets arbetsuppgifter äro f. n. klart avgränsade, och
någon ändring i dessa torde icke vara påkallad. Motsvarande gäller beträffande
utrikesdepartementet.

Det moderna krigets totala karaktär har bl. a. inneburit, att försvarsberedskapen
icke kan begränsas till enbart militära åtgärder. Del är därför
nödvändigt att upprätthålla en beredskap på snart sagt alla samhällslivets
områden. Vi ha med andra ord erhållit ett totalförsvar, som i väsentliga
avseenden måste bedömas som en enhet. Särskilt med hänsyn till storleken
av kostnaderna härför måste emellertid en noggrann avvägning ske mellan
utgifterna för olika försvarsändamål; planläggningen av försvarsberedskapen
måste vidare äga rum i intimt samarbete mellan de organ, som ha
ansvaret för totalförsvarets olika grenar. En dylik avvägning och samordning
synes i första hand böra ske på det departementala planet och då
naturligen i försvarsdepartementet. Till detta synas därför i möjligaste mån
böra koncentreras de ärenden, som avse den samlade försvarsberedskapen.
Konkret uttryckt skulle detta innebära, att till försvarsdepartementet skulle
— utöver de ärenden som redan nu handläggas i detta departement —
hänföras ärenden rörande civilförsvaret och det psykologiska försvaret,

1 Bilxang till riksdagens protokoll 1957. 6 samt. Nr 93

2

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

som f. n. lyda under inrikesdepartementet, samt ärenden rörande den ekonomiska
försvarsberedskapen, som nu höra till handelsdepartementets ämbetsområde.
Vad angår de ärenden som avse civilförsvaret och den ekonomiska
försvarsberedskapen förbises icke, att vissa nackdelar följa med
att rycka loss dessa ärendesgrupper från deras samband med näraliggande
frågor i inrikes- och handelsdepartementen. De skäl som tala för en koncentration
av här avsedda ärenden till försvarsdepartementet väga dock
tungt. Erinras må för övrigt att den ekonomiska försvarsberedskapen tidigare
sorterat under försvarsdepartementet.

Till grund för den förut omnämnda riksdagsskrivelsen av år 1938 lågo
motioner, vilka i första hand åsyftade, att hälso- och sjukvårdsärendena
skulle hänföras till ett nytt departement, ett hälsovårdsdepartement, för
behandling av främst dessa ärenden. Mot denna tanke, anförde konstitutionsutskottet
i sitt av 1938 års riksdag godkända utlåtande nr 7, kunde
med fog invändas att de förevarande frågornas antal i högsta instans såvitt
då kunde bedömas vore alltför ringa för att lämpligen kunna utgöra den
huvudsakliga grunden för ett nytt departements verksamhet. Vidare kunde
erinras att man vid genomförandet av 1919 års departeimentsreform hade
utgått ifrån att hälso- och sjukvårdsärendena skulle ingå i samma departement
som de sociala ärendena i egentlig mening. De förra stode också i så
intimt samband med och i ett så nära växelförhållande till de senare, till
vilka de i vidsträckt bemärkelse enligt utskottets mening för övrigt räknades,
att skälen mot dessa ärendens uppdelning på två skilda departement
bleve övervägande.

Vid delningen år 1947 av socialdepartementet beaktades såsom känt icke
dessa synpunkter, utan hälso- och sjukvårdsärendena hänfördes till det
nya inrikesdepartementet. Denna ärendesfördelning kan dock knappast
anses rationell. I enlighet med de synpunkter, åt vilka 1938 års konstitutionsutskott
gav uttryck, torde ifrågavarande ärendesgrupper böra återföras
till socialdepartementet i likhet med vad som nyligen skett med
frågorna rörande nykterhetsvården. Utöver de av nyssnämnda utskott åberopade
motiven må särskilt framhållas tillkomsten av den allmänna sjukförsäkringen
och därmed sammanhängande ärenden. Det måste föreligga
ett starkt intresse, att det departement soim handhar den statliga hälsooch
sjukvården även ombesörjer det lagstiftnings- och administrativa arbete,
sonn följer med den allmänna sjukförsäkringen. Ur arbetsfördelningssynpunkt
synas ej heller några invändningar kunna resas mot en dylik
överflyttning, då de ärenden, som avse arbetsförmedling, arbetslöshet, arbetslöshetsförsäkring
och arbetsmarknadsfrågor i övrigt samt bostadsväsendel
med dithörande verksamhet och som f. n. höra till socialdepartementet,
lämpligen kunna förläggas till inrikesdepartementet. Sistnämnda spörsmål
behandlas närmare i det följande.

Ärendena rörande kommunikationer till lands och i luften sortera f. n.
under kommunikationsdepartementet. Sjöfartsfrågorna — ärenden rörande
sjöfartsverket samt säkerhetsanstalter för sjöfarten m. m. — ankomma
emellertid på handelsdepartementet. Vissa skäl kunna onekligen åberopas
för en dylik ordning — här åsyftas närmast sjöfartens nära samband med
handel och industri. Å andra sidan utgör sjöfarten obestridligen en del av
vårt lands kommunikationsväsende. Med hänsyn icke minst till bilismens
utveckling och den omfördelning av transportarbetet mellan olika kommunikationsmedel
som till följd därav fortlöpande pågår måste en noggrann
avvägning ske mellan olika kommunikationsgrenar för att vårt land
skall få ett kommunikationsnät, som bl. a. ur ekonomisk och näringsgeografisk
synpunkt bäst kan tillgodose skilda behov. I betraktande härav

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

3

tala starka skäl för att sjöfartsfrågorna överföras till kommunikationsdepartementet.
Därest — såsom nedan närmare kommer att utvecklas —
ärendena rörande bebyggelseplaneringen och byggnadsväsendet överföras
till inrikesdepartementet och ärendena rörande statens vattenfall och deras
tillgodogörande ävensom elektriska anläggningar till handelsdepartementet,
skulle till följd därav kommunikationsdepartementets karaktär av speciellt
organ inom Kungl. Maj :ts kansli för samfärdselanstalter bliva starkare
accentuerad.

I fråga om finansdepartementet kunna vissa skäl anföras till förmån för
en överflyttning av bl. a. ärendena rörande tullväsendet till handelsdepartementet.

Ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde är — om uppdelningen
i kyrko- och undervisningsärenden lämnas åsido — av utpräglat enhetlig
beskaffenhet. Det är emellertid att märka, att vissa ärendesgrupper avseende
både högre och lägre undervisningsanstalter sortera under andra
departement. Sålunda tillhöra ärendena rörande lantbruks- och skogsbruksundervisningen
jordbruksdepartementet samt handelshögskoleväsendet och
sjöbefälsskolorna handelsdepartementet.

Det är uppenbart, att undervisningsväsendet under de närmaste åren
kommer att taga i anspråk en allt större del av vårt lands resurser i olika
avseenden. Bl. a. med hänsyn härtill synes det angeläget att vid prövningen
av de olika undervisningsanstalternas tillstånd och behov en inbördes avvägning
kommer till stånd. Det vore därför i och för sig motiverat, att
samtliga undervisningsärenden hänfördes till det departement, som nu
handhar huvudparten därav. 1952 års yrkesutbildningssakkunniga (SOU
1954: 11) uttalade sig också för en dylik samordning. Mot att överflytta
ytterligare ärenden till ecklesiastikdepartementet talar emellertid, att detta
departement utan tvekan hör till de mest arbetstyngda, något som — av
skäl som nyss angivits — torde komma att accentueras ytterligare under
de närmaste åren.

Här må erinras att Kungl. Maj:t redan år 1926, i syfte att lätta ecklesiastikdepartementets
arbetsbörda, föreslog riksdagen att de kyrkliga förvaltningsärendena
skulle överflyttas till justitiedepartementet. Riksdagens båda
kamrar stannade emellertid i skilda beslut, varför frågan föll. Tanken på
en dylik överflyttning diskuterades även i det förut omnämnda betänkandet
av år 1939 men avvisades av utredningsmannen. Skälen härför vore främst,
att vissa beröringspunkter ansåges föreligga mellan kyrka och skola samt
att något motsvarande samband icke vore för handen mellan kyrkoärendena
och någon mera betydande grupp förvaltningsärenden i annat departement.
Sistnämnda synpunkt torde alltjämt äga sin fulla giltighet — ur
sakliga synpunkter synes en överflyttning av kyrkoärendena till något
annat av de nuvarande departementen därför knappast kunna motiveras,
även om sambandet mellan kyrka och skola under årens lopp blivit allt
mindre; inom en nära framtid torde det för övrigt komma att helt avskäras.

Ecklesiastikdepartementet synes redan nu ha eu arbetsbörda, som skulle
kunna motivera en delning av departementet. Denna skulle förslagsvis
kunna ske på sådant sätt, att samtliga ärenden rörande den högre undervisningen
samt akademier, museer m. m. hänfördes till ett departement,
dit även de kyrkliga förvaltningsärendena lämpligen kunde förläggas, medan
ärendesgrupperna rörande den lägre undervisningen skulle koncentreras
lill clt annat departement. I dessa nya departement skulle utrymme
kunna beredas för de ärenden rörande undervisningsväsendet som f. n. —
i enlighet med vad i det föregående anförts — äro tilldelade andra departe -

4

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

ment. I detta sammanhang må nämnas, att särskilda sakkunniga f. n. ha
att utreda frågan om bl. a. yrkesutbildningens centrala ledning. I uppdraget
ingår bl. a. att överväga huruvida yrkesutbildningsfrågor från olika
ämbetsverk skola samlas inom ett centralt ämbetsverk. Därest de sakkunniga
skulle uttala sig för en dylik koncentration, komma de" skäl som tala
för eu samordning i departementalt avseende av samtliga undervisningsfrågor
på en och samma nivå att få ökad tyngd. Å andra sidan bör icke
förbises att vissa nackdelar följa med en delning av ecklesiastikdepartementet,
bl. a. ur den synpunkten att det högre och det lägre undervisningsväsendet
i väsentliga avseenden böra bedömas som en enhet. Fråga är
emellertid om icke fördelarna av ett sammanförande av samtliga ärenden
rörande den högre respektive den lägre undervisningen till samma departement
överväga. Även ur statsfinansiell synpunkt kan eu uppdelning ingiva
vissa betänkligheter. Framhållas må emellertid i detta sammanhang, att
frågan om departementens antal i första hand icke bör bedömas med hänsyn
till vilka driftkostnader som följa med den ena eller andra organisationen;
avgörande hör vara att åstadkomma en sådan departementsindelning,
som skapar de gynnsammaste förutsättningarna för en rationell
handläggning i olika avseenden av ärendena inom Kungl. Maj :ts kansli.
Då det i huvudsak skulle bli fråga om en omdisponering av personal och
fördelning av redan befintliga arbetskrafter på två departement i stället
för eif, kan den ökning av driftkostnaderna som skulle uppkomma i varje
fall icke bliva av den betydelse, att den bör vara avgörande för frågans
lösning.

Beträffande jordbruksdepartementet har i det föregående ifrågasatts, huruvida
icke de ärenden som stå i samband med vissa undervisningsanstalter
böra överflyttas till annat departement. I fråga om lantmäteriet och det
allmänna kartväsendet torde få hänvisas till vad i det följande anföres.
Någon överflyttning i övrigt av ärendesgrupper från jordbruksdepartementet
synes icke vara motiverad, i varje fall icke av några mer omfattande
grupper.

Vårt land har för sin försörjning med elektrisk kraft hittills i huvudsak
haft att lita till vattenkraften. Förvaltningsärendena rörande statens vattenfall
och deras utnyttjande handläggas inom kommunikationsdepartementet.
Dessa ärenden ha dock knappast något närmare samband med övriga
ärenden inom detta departement men äro av väsentlig vikt för bergsbruk
och industri, vilka näringsgrenar i departementalt hänseende höra till
handelsdepartementet. Till detta ha även ärendena om den fredliga användningen
av atomenergien förlagts. Denna torde i en framtid komma
att få en avgörande betydelse för kraftförsörjningen och därmed för den
industriella expansionen. Starka skäl tala för att frågorna om statens
vattenfall överflyttas till handelsdepartementet, varigenom samtliga ärenden
rörande landets energiförsörjning skulle komma att koncentreras till
ett och samma departement. Till detta torde som konsekvens härav från
kommunikationsdepartementet även höra överföras ärendena rörande
elektriska anläggningar. — I det föregående har ifrågasatts, att ärendena
rörande den ekonomiska försvarsberedskapen skola överflyttas till försvarsdepartementet
och ärendena rörande sjöfarten in. in. till kommunikationsdepartementet.
Skäl, bl. a. ur arbetsfördelningssynpunkt, synas tala
för att å andra sidan bl. a. ärendena rörande tullväsendet överflyttas till
handelsdepartementet.

Inom socialdepartementet handläggas bl. a. ärenden som avse arbetsförmedling,
arbetslöshet in. in. ävensom bostadsväsendet. Dessa ärendesgrupper
äro onekligen åtminstone delvis av social natur. De ha emellertid

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

5

även anknytning till de lantregerings- och kommunala ärenden som lyda
under inrikesdepartementet. Det förtjänar sålunda att nämnas, att länsstyrelsen
enligt sin instruktion skall följa arbetet inom arbetsmarknadsstyrelsens
och bostadsstyrelsens lokala organ — länsarbetsnämnden och
länsbostadsnämnden — samt att landshövdingen i regel är ordförande i
båda dessa nämnder. Med hänsyn till dessa ärendens natur och till den
betydelse nämnda organs verksamhet ha för länens utveckling förefaller
det, som om det vore både naturligt och lämpligt, att desamma överfördes
till inrikesdepartementet. Härigenom skulle länsstyrelserna i huvudsak
komma att samarbeta med endast ett departement med de fördelar, som
därav skulle följa i olika avseenden.

Till ett inrikesdepartement med nu angivna arbetsuppgifter torde vidare
böra hänföras ärenden rörande stadsplane- och byggnadsväsendet. Dessa
äga icke något samband med övriga på kommunikationsdepartementet nu
ankommande ärenden. Däremot föreligga, såsom redan framhölls i det år
1939 avgivna betänkandet, åtskilliga beröringspunkter mellan dem samt
de kommunala ärendena. En sådan överflyttning skulle få till följd att
övervägande delen byggnadsärenden komme att handläggas i ett och
samma departement. Detta förhållande skulle ytterligare accentueras, om
ärendena rörande lantmäteriet m. in. och allmänna kartväsendet, vilka äro
av betydelse för bl. a. bebyggelseplaneringen, överfördes till inrikesdepartementet.

Därest vidare — såsom ovan berörts — hälso- och sjukvårdsärendena
återfördes till socialdepartementet och ärendena rörande civilförsvaret
överflyttades till försvarsdepartementet, skulle vid ett genomförande av
här ifrågasatta organisationsförändringar huvudparten av de frågor som
avse den borgerliga kommunen komma att på ett ändamålsenligt sätt koncentreras
till inrikesdepartementet.

I fråga om civildepartementet ifrågasättes icke någon ändring.

I anslutning härtill ha revisorerna gjort följande uttalande.

Den nuvarande organisationen av centralförvaltningens högsta instans
grundar sig på de föreskrifter som återfinnas i § 5 regeringsformen. Enligt
dessa skola för särskilda grenar av rikets styrelse finnas statsdepartement
till det antal som bestämmes genom en av Konungen och riksdagen gemensamt
stiftad lag. Statsdepartementens antal är f. n. elva. Dessas benämningar
och fördelningen av ärendena dem emellan bestämmas av Konungen
genom en särskild stadga.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår väcktes frågan om en
allmän reform av departementsorganisationen senast genom en skrivelse
av 1938 års riksdag. Det förslag som år 1939 framlades av den med anledning
därav tillsatta utredningen upptogs icke till slutlig prövning, väsentligen
med hänsyn till vid tidpunkten för betänkandets publicering rådande,
av andra världskriget beroende utomordentliga förhållanden. Senare
ha emellertid vissa partiella reformer genomförts. Genom beslut vid 1947
års riksdag skedde sålunda genom utbrytning av vissa ärenden från socialdepartementet
eu uppdelning av delta, varigenom tillkom ett inrikesdepartement.
Vidare har genom beslut vid 1950 års riksdag ett särskilt löne- och
pension sdepartement, civildepartementet, inrättats.

De huvudmotiv för eu departcmentalreform som åberopades i den år
1939 framlagda utredningen — eu utjämning av arbetsbördan olika departement
emellan samt ell sammanförande till elt och samma departement
av sådana ärenden som slå i närmare samband med varandra - - ha enligt
revisorernas mening under den därefter förflutna liden fått ökad tyngd.

6

Statsutskottets utlåtande nr 93 år i957

Skäl tala fördenskull för att frågan om departementsindelningen nu upptages
till ny prövning. Visserligen har såsom nämnts slutlig ställning icke
tagits till det år 1939 framlagda förslaget, vilket innefattar ganska väsentliga
ändringar i här berörda avseenden. Sedan dess ha emellertid inträffat
flera omständigheter av natur att påverka ärendenas fördelning mellan oiika
departement — här må erinras om tillkomsten av nya departement och
ämbetsverk — varför nämnda förslag icke torde kunna läggas till grund för
en reform på området. En ny utredning i ämnet synes därför vara påkallad.

I det föregående ha redovisats vissa konkreta synpunkter, vilka framkommit
vid en på revisorernas föranstaltande verkställd summarisk översyn
av departementsindelningen. Revisorerna vilja för egen del icke taga
någon bestämd ställning till resultatet av den sålunda verkställda översynen,
som dock får anses på ett övertygande sätt belysa svagheterna i den
nuvarande organisationen. Revisorerna utgår även från att de ifrågavarande
synpunkterna komma att vederbörligen beaktas vid den av revisorerna
förordade utredningen i ämnet. Revisorerna vilja dessutom framhålla,
att vid en departementalreform hänsyn i första hand synes böra tagas till
önskemålet, att likartade ärenden föras till ett och samma departement. Icke
minst den intensifiering av statsverksamheten som ägt rum under de senaste
åren talar för att denna synpunkt i möjligaste mån bör vara utslagsgivande.
Det må emellertid framhållas, att en uppdelning som konsekvent grundar
sig på ärendenas sakliga sammanhang icke torde vara helt genomförbar,
då många ärendesgrupper ha anknytning till flera departement; i många
fall torde även logiskt avgränsade grupper vara för små, i andra för stora
för att utgöra grundval för ett enda departement. Nyssberörda synpunkt
synes dock kunna tillgodoses på ett mera ändamålsenligt sätt än vad nu
är fallet. Några i detaljer fastlåsta riktlinjer synas dock icke böra uppdragas
för utredningens arbete; det bör ankomma på denna att allsidigt och
förutsättningslöst överväga de olika möjligheter som stå till buds att nå
fram till eu mera rationell ordning på förevarande område.

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret, statens organisationsnämnd och
författningsutredningen (Del II, s. 1 och 2), vilka samtliga remissinstanser
funnit en översyn av departementsindelningen påkallad. Författningsutredningen
har därvid anfört följande.

Frågan om departementsindelningen är av oss upptagen såsom ett led i
den undersökning av regeringsarbetets organisation som är oss anbefalld
i meddelade direktiv. Denna undersökning är icke avslutad. Det är oss icke
möjligt att föregripa de slutsatser vi kunna komma att draga ur det undersökningsmaterial,
som för närvarande undergår bearbetning. Vi kunna nu
endast uttala, att vi vid behandlingen därav komma all beakta de uttalanden
statsrevisorerna gjort i sin berättelse och överväga de synpunkter
som framkommit vid en på revisorernas föranstaltande inom revisionens
kansli verkställd summarisk översyn av den nuvarande departementsindelningen.

I förevarande sammanhang har utskottet till behandling förehaft en i
andra kammaren av herrar Hamrin i Jönköping och Nclandcr väckt motion
(11:79), vari hemställts att riksdagen måtte i samband med behandlingen
av den av riksdagens revisorer avgivna berättelsen hos Kungl. Maj:t begära,
att frågan om departementsindelningen tas upp till förnyad omprövning
med beaktande av önskemålet, att ärenden av nykterhetspolitisk och nykter -

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

7

hetsvårdande natur inordnas under ett departement, eventuellt genom inrättandet
av ett särskilt hälsovårdsdepartement.

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sitt yrkande torde
få hänvisas till motionen.

Utskottet. Av den i ärendet verkställda utredningen har utskottet bibragts
den uppfattningen, att den nuvarande fördelningen av ärendesgrupperna de
olika departementen emellan i flera avseenden ter sig mindre ändamålsenlig.
En översyn av gällande departementsindelning i rationaliseringssyfte synes
därför, såsom ock i remissyttrandena framhållits, vara av behovet påkallad.
Huruvida denna översyn skall ta formen av eu särskild utredning
eller ske inom ramen för det åt författningsutredningen givna uppdraget,
exempelvis genom en även av utomstående experter bestående delegation,
undandrager sig utskottets bedömande. Utskottet önskar dock understryka
önskvärdheten av att frågan bringas till sin lösning utan onödigt dröjsmål.

Vad slutligen beträffar motionen II: 79 finner utskottet det självklart, att
jämväl den däri berörda frågan kommer att beaktas vid en översyn av departementsindelningen.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må, i anledning av revisorernas förevarande
uttalande och motionen II: 79, i skrivelse till Ivungl.
Maj :t anhålla, att Ivungl. Maj :t ville föranstalta om en översyn
av gällande departementsindelning.

2:o) Arbetsformerna inom statsförvaltningen. Under justitiedepartementet,
§ 2, ha revisorerna ifrågasatt vissa åtgärder för att få till stånd enklare och
rationellare handläggningsformer inom statsförvaltningen (Del I, s. 13 -29).

Revisorerna ha på grundval av från myndigheterna införskaffat material
och under besök gjorda iakttagelser verkställt en stickprovsmässig undersökning
av de inom statsförvaltningen tillämpade arbetsformerna. I anslutning
härtill ha revisorerna uttalat följande.

De senste decenniernas utveckling på samhällslivets område har lett till
en synnerligen snabb och genomgripande utbyggnad av den statliga förvaltningsapparaten.
Nytillkomna arbetsuppgifter ha föranlett inrättande av
ett stort antal nya organ, varjämte förut befintliga myndigheter fått nya eller
ändrade uppgifter, vilka nödvändiggjort avsevärda organisatoriska omläggningar.
Sedan början av 1930-talet torde sålunda den statliga tjänstemannakåren
ha i det närmaste fördubblats. Kostnaderna för den statliga
förvaltningspersonalen ha successivt stigit och kunna t. n. uppskattas till i
runt tal 3 350 miljoner kronor.

Självfallet är det under sådana förhållanden av den största betydelse,
att förvaltningen arbetar under former som möjliggöra största möjliga
smidighet och effektivitet i arbetet utan att säkerheten i handläggningen
eftersattes. Icke sällan har också i skilda sammanhang gjorts gällande, att
statsförvaltningens arbetsformer i stor utsträckning skulle vara alltför tunga
och ineffektiva i förhållande lill vad som härutinnan gäller exempelvis
inom de privata företagen, vilket skulle göra statsverksamheten onödigt
kostnadskrävande och byråkratisk. Det bör vid bedömningen av ett dylikt

8

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

påstående först slås fast, att behovet av en fortlöpande rationaliesringsverksamhet
uppmärksammats även inom den statliga verksamheten; betydande
insatser ha också under åren gjorts för att finna förbättrade organisationsformer
m. in. Det bör icke heller förbises, att några direkta jämförelser
i dessa hänseenden knappast äro möjliga, då de statliga myndigheternas
organisation och arbetssätt i hög grad äro betingade av uppgifternas speciella
natur. Sålunda kräver exempelvis hänsyn till rättssäkerhetssynpunkterna
helt andra regler för ansvarsfördelning och beslutsförfarande än
vad som behöver ske i ett privat företag. Detta" innebär självfallet icke, att
den speciella utformning förvaltningsförfarandet av tradition erhållit icke
skulle låta sig anpassa efter de krav utvecklingen kan ställa eller att i fråga
om de statliga verksamhetsformerna möjligheter till förenklingar och arbetsbesparande
åtgärder icke skulle föreligga. Revisorerna ha på grundval
av från myndigheterna införskaffat material och vunna erfarenheter vid
av revisorerna avlagda besök sökt bilda sig en uppfattning om dels de arbetsformer
som f. n. tillämpas i statsförvaltningen, dels de möjligheter som kunna
föreligga att få till stånd enklare och rationellare handläggningsformer.

Grundläggande bestämmelser av allmän natur avseende förvaltningsförfarandet
ha sammanförts i allmänna verksstadgan den 7 januari 1955.
Stadgan blir gällande för visst verk, i den mån Kungl. Maj :t så särskilt
förordnar. Trots att denna stadga nu varit i kraft under i det närmaste två
år, har den gjorts tillämplig endast beträffande ett fåtal, i huvudsak under
ifrågavarande tid nyinrättade myndigheter. Revisorerna vilja ifrågasätta,
om stadgan i sitt nuvarande skick fyller det praktiska behov som ursprungligen
avsetts. Syftet med stadgan bär varit alt underlätta förvaltningsarbetet
genom att i en enhetlig författning sammanföra vissa för myndigheterna
gemensamma, nu på olika håll meddelade förvaltningsföreskrifter.
En granskning utvisar emellertid, att åtskilliga väsentliga föreskrifter icke
upptagits i stadgan. Bland de föreskrifter som sålunda saknas men synas
böra införas i en allmän verksstadga må nämnas vissa bestämmelser av
förvaltningsmässig natur i 2 avd. statens allmänna avlöningsreglemente,
pensionsreglementenas avgångsbestämmelser, vissa föreskrifter om beslutsförfarandet,
tjänstemans skyldighet att underkasta sig läkarundersökning,
handläggningsformerna i diciplinärärenden, rationaliseringsverksamheten i
statsförvaltningen in. m. Det må i detta sammanhang påpekas, att angelägenheten
av en snabb anpassning av verkens instruktioner till en allmän
verksstadga ansågs motivera att stadgan utfärdades, trots att redan från början
vissa brister i densamma voro uppenbara. Som läget nu är innebär stadgans
tillkomst en ytterligare utökning av antalet tillämpliga förvaltningsbestämmelser.

Utan tvekan är en fullständig och uttömmande verksstadga ett mycket
värdefullt hjälpmedel i det praktiska förvaltningsarbetet. Den utfärdade
stadgan innehåller också cn välbehövlig modernisering exempelvis av den
mycket bristfälliga utformningen av disciplinbestämmelserna. Revisorerna
vilja därlör understryka angelägenheten av att en komplettering av stadgan
i de hänseenden revisorerna ovan antytt kommer till stånd. Åtgärder böra
därefter vidtagas för att med det snaraste göra bestämmelserna allmänt
tillämpliga på myndigheterna.

Medan verksstadgan och de av Kungl. Maj:t utfärdade verksinstruktionerna
endast äro avsedda att angiva den allmänna ramen för myndigheternas
verksamhetsformer, överlämnas i almänhet åt myndigheterna själva
att bestämma detaljutformningen av arbetsformerna inom myndigheterna.
Därvid äro myndigheterna i verksinstruktionerna i regel ålagda att i särskilda
arbetsordningar reglera förvaltningsförfarandets närmare utformning
hos myndigheten.

Statsutskottets utlåtande nr 93 år i957

9

Den av revisorerna verkställda utredningen utvisar, att denna verkens
skyldighet uppfattats mycket olika. En del myndigheter ha över huvud icke
utfärdat någon arbetsordning. Flertalet nu gällande arbetsordningar äro av
gammalt datum; endast i undantagsfall synas myndigheterna ha föranstaltat
om alt genom ändringar fortlöpande modernisera eu gång utfärdade bestämmelser.
Som exempel må nämnas arbetsordningen för riksförsäkringsanstalten,
utfärdad år 1920, för lantmäteristyrelsen år 1927 och för byggnadsstyrelsen
år 1933. Flera arbetsordningar äro sålunda endast formellt
gällande; eu strikt tillämpning av dem skulle i många fall — på grund av
ändrade faktiska förhållanden — få till följd en direkt felaktig handläggning.

En närmare granskning av arbetsordningarna ur innehållsmässiga synpunkter
utvisar också mycket otillfredsställande förhållanden. Som regel
innefatta bestämmelserna högst ensidiga och bristfälliga regleringar. Sålunda
innehåller exempelvis pensionsstyrelsens arbetsordning av år 1945 i huvudsak
endast en närmare redogörelse för de olika befattningshavarnas åligganden.
Liknande förhållanden kunna konstateras i andra fall. I allmänhet
synas arbetsordningarna, utöver redogörelser av nyssnämnt slag, upptaga
endast spridda och bristfälliga föreskrifter avseende förvaltningsformerna
och arbetssättet i övrigt inom verket. Arbetsordningar med modernare uppläggning
och konstruktion utgöra arbetsordningarna för marinförvaltningen
och för skolöverstyrelsen, utfärdade den 26 februari 1955 respektive den
28 januari 1956. Dessa arbetsordningar innehålla en allsidig sammanfattning
och analys av olika avsnitt av betydelse i förvaltningsförfarandet och det
dagliga arbetet inom respektive verk, såsom — förutom organisationsbestäminelser
— föreskrifter om ärendenas diarieföring, registrering, beredning,
föredragning, expediering, beslutförfarandet, sekretessbestämmelser,
arkivvård, inventerings- och andra säkerhetsföreskrifter in. m. Till skolöverstyrelsens
arbetsordning är därjämte fogad en särskild promemoria berörande
föredragningsförfarandet. Ifrågavarande arbetsordningar ha upplagts
enligt lösbladssystem för att fortlöpande kunna kompletteras av personalen
allteftersom ändringar aktualiseras.

Icke minst med hänsyn till att arbetsordningen skall tjäna till ledning för
personalen vid arbetsuppgifternas utförande är det uppenbarligen av stor
vikt, att här ifrågavarande bestämmelser utfärdas på sätt föreskrives i verksinstruktionerna
samt verkligen hållas fortlöpande aktuella. Betydelsefullt
är också att de utformas så, att de komma att innefatta en såvitt möjligt
fullständig redogörelse för de förvaltningsfrågor och olika avsnitt i förvaltningsförfarandet,
som personalen kan komma i daglig kontakt med. Oklarhet
om hithörande förhållanden kan särskilt för nyanställd personal lätt
förorsaka en osäker eller onödigt komplicerad handläggning. Ur denna synpunkt
kunna dessa bestämmelser antagas öka effektiviteten och säkerheten
i handläggningen av ärendena. Icke minst ur ansvarssynpunkt är det även
angeläget, att klara och entydiga bestämmelser finnas. Revisorerna, som anse
rådande förhållanden vara otillfredsställande, vilka ifrågasätta om icke centralt
— exempelvis genom statens organisationsnämnds försorg — normalbestämmelser
borde utarbetas och tillställas myndigheterna till ledning vid arbetsordningarnas
upprättande. Lämpligen kunde därvid de av marinförvaltningen
och skolöverstyrelsen utfärdade arbetsordningarna tjäna som förebihi.

I betydande utsträckning hänföra sig göromålcn i ämbetsverken på ett
eller annat sätt till verksamhet, vilken ytterst avser att bereda ärendena till
beslut och expediering. En stor del av verkens personal, såväl i kvalificerad
ställning som i bilrädesgraderna, sysslar med göromål som hänga samman

10

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

med sådana uppgifter. Av vikt är självfallet, att uppgifterna fullgöras av
personal som svarar mot ärendenas art och betydelse. En ändamålsenlig
utformning av de skilda avsnitten i handläggningsförfarandet — beredning,
föredragning och beslut — blir därför av‘stor betydelse ur kostnads- och
effektivitetssynpunkt. Som ovan berörts ha myndigheterna givits stora möjligheter
att själva i sina arbetsordningar eller eljest bestämma denna utformning,
och verksinstruktionerna innehålla endast i undantagsfall begränsande
föreskrifter. Revisorerna ha därför företagit en ingående granskning av
dessa förhållanden inom verken och hänvisa beträffande detaljerna däri till
den ovan lämnade redogörelsen. Sammanfattningsvis vilja revisorerna framhålla
följande allmänna synpunkter i frågan.

Beslutanderätten tillkommer enligt flertalet verksinslruktioner som regel
verkschefen. I allmänhet medge dock instruktionerna delegeringsrätt. Utredningen
utvisar, att denna möjlighet av myndigheterna utnyttjats högst
olika. Vissa verk ha delegerat beslutanderätt långt ner i biträdesgraderna.
I andra tall åter synes man ha stannat för personal i lägst byråsekreterargiaden,
varvid dock i allmänhet endast personal i mer kvalificerad ställning
givits större självständighet beträffande beslutsförfarandet. Åtskilliga verk
ha över huvud icke verkställt delegeringar. Betydande ojämnheter föreligga
ej blott beträffande den utsträckning i vilken delegeringsbefogenheten utnyttjats.
Även beträffande delegerade ärendesgrupper av ungefär samma
art och kvalitet förefinnes stor spridning på befattningshavare i olika grader.

Föredragningsskyldigheten ankommer icke sällan instruktionsenligt allenast
på personal i ledamots ställning. Även där så icke är fallet fullgöras
ofta föredragningar inför verkschefen enbart av sådan personal. Därvid
förutsättes i allmänhet, särskilt då föredragandens arbetsområde är betydande,
kedjeföredragning eller motsvarande beredningsformer av befattningshavare
i lägre ställning, innan ärendet kan föredragas för verkschefen.
Systemet med muntliga föredragningar synes vara dominerande. Endast i
undantagsfall förekommer, att ärenden avgöras genom cirkulation.

Enligt revisorernas mening ha förefintliga möjligheter till förenklingar
beträffande besluts- och föredragningsformerna icke tillräckligt tillvaratagits
hos myndigheterna. Utan tvekan skulle ytterligare delegeringar av beslutanderätten
kunna ske hos åtskilliga myndigheter. Arbetsbalanserna hos
vissa verk tyda också på att dylika åtgärder lämpligen böra övervägas, innan
ställning tages till krav på personalförstärkningar. Delegeringar böra å
andra sidan ske endast till personal, som med hänsyn till sin kompetens
kan ta ansvar för den delegerade ärendesgruppen. Även beträffande föredragningsförfarandet
torde åtskilliga omläggningar kunna ifrågasättas. Det
synes sålunda knappast vara erforderligt med särskild föredragande, om
beslutanderätten delegerats till personal i lägre ställning, exempelvis till
förste byråsekreterare. Eventuellt erforderlig biträdeshjälp bör då i stället
ställas till förfogande. Exempel kan anföras på att byråsekreterare i lönegad
25 föredrar för förste byråsekreterare i lönegrad 27. Nyansen i ansvarsställning
mellan dessa båda befattningshavare är så obetydlig, att förste
byråsekreterarens handläggning bör innefatta icke blott beslut utan även
det som normalt sammanhänger med föredragningen.

Systemet med särskild föredragande är speciellt personalkrävande, och
det synes därför önskvärt att detta system så långt möjligi: begränsas. Principiellt
synes särskild föredragande böra ifrågakomma endast då den beslutande
har alt svara för flera ärendesgrupper, som uppdelas på ett flertal
föredragningsområden. Detta torde i allmänhet gälla beträffande verkschefsoch
byråchefsärenden. Om däremot beslutanderätten i dylikt fall delegerats
beträffande viss ärendesgrupp till befattningshavare som icke svarar för

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

11

annat än i huvudsak denna grupp, bör någon föredragande befattningshavare
icke ställas till förfogande. En allmän erfarenhet är också, att föredragningsskyldigheten
icke sällan åvilar personal i högre ställning än föihållandena
kräva. På sina håll förekommer exempelvis att föredragning inför
verkschef endast sker av ledamöter, trots att verken disponeia över annan
kvalificerad personal, vilken ofta realiter svarat för ärendets beredning.
Om föredragningsskyldigheten ligger högt, ökar i regel antalet mellanled i beredningsförfarandet,
då icke sällan tjänsteman i lägre grad, vilken berett
ärendet, måste särskilt föredraga eller lämna redogörelse för ärendet, innan
det kan slutligt föredragas av den formellt föredragningsskyldige. Arbelsbesparingar
skulle uppenbarligen vara att vinna, om föredragningen ankomme
på den befattningshavare som reellt svarat för ärendets beredning.
Det kan också ifrågasättas, om icke den muntliga föredragningsformen, som
är i särskilt hög grad tids- och arbetskrävande, borde i vass utsträckning inskränkas.
Cirkulationsföredragning, varigenom ärendet i stället avgöres på
handlingarna, borde ur denna synpunkt vara normalregel i alla fall, där
icke ärendet med hänsyn till sin omfattning eller betydelse gör muntlig handläggning
motiverad. I detta sammanhang vilja revisorerna understryka vikten
av att särskilt i stora verk antalet i ärendena i övrigt deltagande befattningshavare
begränsas till vad som ur handläggningssynpunkt är direkt påkallat.
Det kan knappast anses rationellt att som nu på sina håll är fallet antalet
deltagare uppgår till 15 å 20 personer. I stället borde eftersträvas ett
system, där expertsynpunkterna kunde göra sig mera gällande på beredningsstadiet
och antalet deltagare i den egentliga handläggningen begränsas
till dem som ärendet i sin helhet eller till större delen direkt berör.

Organisationsformerna vid olika verk äro självfallet i hög grad betingade
av ärendenas olika natur. För att erhålla jämförelser olika verk emellan
ha revisorerna därför undersökt handläggningsformerna beträffande vissa
för flertalet verk gemensamma ärendesgrupper. En sådan ärendesgrupp utgör
personalärendena, vilka representera ett väsentligt inslag i den interna
verksamheten inom flertalet verk. Dessa ärenden avse ett och samma författningsområde
och kunna därför förutsättas kräva personal och arbetsinsatser,
som stå i någorlunda direkt proportion till verkens stoilek. Som den
av revisorerna verkställda utredningen närmare utvisar, tillämpas emellertid
högst olika organisationsformer, när det gäller handläggningen av dessa
ärenden. Handläggningen är också på sina håll ovanligt personalkrävande,
ofta i en omfattning som knappast kan anses stå i rimligt förhållande till
ärendenas art och betydelse. Vissa relativt små verk kräva rent av mer peisonal
och personal i högre ställning än större verk. De betydande ojämnheterna
olika verk emellan utvisa onekligen, att möjligheter till förenklingar
härutinnan på sina håll kunna föreligga. Revisorerna förutsätta, att dessa
förhållanden beaktas i samband med de årliga anslagsanvisningarna för
myndigheterna.

Revisorerna vilja framhålla angelägenheten av att de av revisorerna har
gjorda iakttagelserna på lämpligt sält bringas till myndigheternas kännedom
samt att åtgärder i övrigt vidtagas beträffande de av revisorerna påtalade
förhållandena.

Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning, riksförsäkringsanstalten,
byggnadsstyrelsen, statskontoret, statens organisations nämnd, statens
säl,revision, överstyrelsen för yrkesutbildning, lantbruksstyrelsen, kommerskollegicl,
civilförsvarsstyrclscn och 19511 års rationaliseringsutredning
(Del II, s''. 2 22).

12

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

Försvarets civilförvaltning bär anfört följande.

Civilförvaltningen delar revisorernas uppfattning, att den allmänna verksstadgan
bör kompletteras så att den kommer att innehålla alla sådana
bestämmelser av förvaltningsmässig karaktär, som böra vara gemensamma
för de olika myndigheterna samt att stadgan i sålunda utbyggd form göres
allmänt tillämplig pa dessa. T ill stadgan böra i enlighet med vad revisorerna
uttalat övertöras bland andra alla de bestämmelser av förvaltningsnatur,
som för närvarande inrymmas i de statliga löne- och pensionsförfattningarna,
en anordning som civilförvaltningen för övrigt förordat redan i sitt
yttrande den 12 september 1951 över det då föreliggande, inom justitiedepartementet
upprättade förslaget till allmän verksstadga. Härigenom
vinnes även den fördelen, att de ovanberörda löne- och pensionsförfattningarna
icke längre komma att tyngas av förvaltningsföreskrifter av
instruklionsmässig natur. Önskemålet om ett utmönstrande ur statens allmänna
avlöningsreglemente av de i förevarande sammanhang åsyftade
egentliga förvaltningsbestämmelserna bar jämväl framförts i civilförvaltningens
skrivelse den 10 mars 1954 till riksdagens revisorer angående
tillämpningen av gällande avlöningsförfattningar, vilken skrivelse i enlighet
med direktiven för den under år 1956 tillsatta löneförfattningsberedningen
kommer under bedömande av nämnda beredning.

Yad angår handläggningsförfarandet — beredning, föredragning och
beslut delar civilförvaltningen i allt väsentligt revisorernas synpunkter
i ämnet. Ämbetsverket, som i angivna avseenden i stort sett redan följer
de av revisorerna härutinnan förordade principerna, kan dock icke finna,
alt det skulle innebära tids- och arbetsbesparing att i den utsträckning,
revisorerna synas åsyfta, ersatta den muntliga föredragningen med så
kallad cirkulationsföredragning. I vart fall kan det för civilförvaltningens
vidkommande icke innebära eu effektivisering av arbetet att i vidare män
än vad som redan är förhållandet, det vill säga undantagsvis i rena rutinärenden,
tillämpa cirkulationsföredragning i stället för muntlig föredragning.
° °

I fråga om arbetsordningarnas omfattning må framhållas, att behovet
av att hava arbetsformerna i detalj reglerade i en arbetsordning i hög grad
måste variera olika verk emellan, beroende på verkens struktur, arbetsområde,
personaluppsättning in. in. Sålunda torde exempelvis detta behov
vara mindre vid ett verk med uteslutande administrativ inriktning och
administrativ t skolad personal än vid verk med övervägande personal med
annan tackutbildning. Civilförvaltningen vill i detta sammanhang också
framhålla, ait en alltför långt gående detaljreglering kan vara ägnad att försyåra
för myndigheten att anpassa verksamheten efter vad som vid skilda
tillfällen kan vara påkallat och för övrigt också utgöra en icke önskvärd
lastlåsning av såväl arbetsformerna som olika befattningshavares åligganden.
00

Civilförvaltningen måste också ställa sig tveksam till den av revisorerna
framförda tanken, att normalbestämmelser centralt borde utarbetas och
tillhandahållas myndigheterna till ledning vid arbetsordningarnas upprättande.
Även om helt naturligt vissa av de bestämmelser en arbetsordning
bor innehålla kunna vara av för myndigheterna allmängiltig innebörd, lärer
dock varje arbetsordning komma att främst och till övervägande delen
innehålla sådana föreskrifter, som betingas av det speciella verkets organisation
och arbetsuppgifter. Härtill kommer det såsom ovan påpekats
biand myndigheterna varierande behovet av att få arbetsformerna reglerade
i en aibetsordning. Av nu anförda skäl kan civilförvaltningen icke finna ut -

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

13

rymme föreligga för en normalisering av verkens arbetsordningar. Däremot
skulle det måhända vara av visst värde, därest den av revisorerna väckta
tanken realiserades på det sättet, att myndigheterna till ledning vid utarbetandet
av arbetsordningarna tillhandahölles en centralt utarbetad sammanställning
av exempel på sådant som bedömes vara av mer allmängiltig
betydelse och av beskaffenhet att böra regleras i verkens arbetsordningar.

Statens organisationsnämnd har anfört följande.

Nämnden delar revisorernas uppfattning om angelägenheten av att allmänna
verksstadgan den 7 januari 1955 kompletteras i vissa av revisorerna
närmare angivna avseenden och att dess bestämmelser göras mera allmänt
tillämpliga på myndigheterna.

Nämnden delar även revisorernas mening om betydelsen av väl utformade
och aktuella arbetsordningar för myndigheterna. Däremot ställer
sig nämnden tveksam till förslaget att centralt utarbeta normalbestämmelser
för arbetsordningar att tillställas myndigheterna till ledning för modernisering
av deras arbetsordningar. Arbetsordning för visst verk måste
fastställas med hänsyn till verkets struktur och uppgifter. Generella normer
kunna verka hämmande för effektiva och smidiga arbetsformer. Även
om normalbestämmelserna icke avses vara bindande kunna de lätt i ogynnsam
riktning påverka utformningen av verkets egen arbetsordning. Nämnden
håller emellertid före, att revisorernas iakttagelser jämte exempel på
väl utformad arbetsordning böra bringas till myndigheternas kännedom.

Vid sina undersökningar har nämnden liksom revisorerna ofta iakttagit,
att möjligheterna till förenkling och delegering i fråga om beslutsformer
och föredragning icke tillvaratagits. I mån av möjlighet har nämnden därvid
sökt medverka till önskvärda förenklingar. Nämnden instämmer i vad
revisorerna i detta avseende uttalat.

1956 års ralionaliseringsutredning har anfört följande.

Utredningen anser i likhet med statsrevisorerna att det är av betydelse
att alla åtgärder vidtagas, som kunna medverka till att den statliga verksamheten
utövas under former, som möjliggöra smidighet och effektivitet
i arbetet utan att säkerheten i handläggningen eftersättes. Såsom framgår
av cirkuläret den 16 februari 1951 (SFS 81) angående rationaliseringsverksamhet
inom den civila statsförvaltningen samt 6 § 1 mom. allmän verksstadga
bar i dessa författningsföreskrifter inskärpts skyldigheten för de
förvaltande statsorganen att verka för att lämpliga förenklingar och förbättringar
vidtagas i fråga om arbetets planläggning och utförande.

Statsrevisorerna ha i fråga om de grundläggande föreskrifterna om förvaltningsförfarande!
framhållit vikten av alt dessa äro fullständiga och
understrukit angelägenheten av att en komplettering sker av verksstadgan
i fråga om bland annat de bestämmelser av förvaltningsinässig natur, som
äro intagna i 2 avdelningen statens allmänna avlöningsreglemente. Utredningen
anser för sin del det icke vara påkallat att någon utbrytning sker
av de av Kungl. Maj:t och riksdagen reglerade bestämmelserna i Saar. Vad
angår den komplettering av verksstadgan i vissa andra hänseenden, som
statsrevisorerna föreslagit, förefaller det viil sannolikt att densamma skulle
leda till någon större överskådlighet. Del praktiska värdet härav torde dock
ej böra överskattas. Det bör vidare uppmärksammas, att arbetet med alt
anpassa de olika verksinslruktionerna till den nu gällande verksamheten
pågår och i eu del fall redan lett till att nya instruktioner och övriga erforderliga
föreskrifter nyligen utfärdats.

Statsrevisorerna ha vidare uttalat att förvaltningsorganens arbetsordningar
ur bland annat innehållsmässiga synpunkter som regel äro brist -

14

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

fälliga. Arbetsordningarna böra enligt revisorernas mening vara så utformade
att de komma att omfatta en såvitt möjligt fullständig redogörelse
för de förvaltningsfrågor inom olika avsnitt i förval tningsförfarandet, som
personalen kan komma i daglig kontakt med. Utredningen vill för sin del
starkt ifrågasätta lämpligheten av att alltför detaljerade arbetsordningar
utfärdas av myndigheterna. En ingående reglering i arbetsordningar av
arbetsuppgifter och arbetssätt inom verken kan medföra ineffektivitet och
förkväva den enskilde tjänstemannens initiativ, så att han blir obenägen att
taga ansvar för annat än som formligen åligger honom. En dylik reglering
kan vidare visserligen vara av värde på så sätt att man, då densamma företages,
får anledning att ompröva dittills tillämpade arbetsmetoder in. in.
Samtidigt föreligger det emellertid risk för att den sålunda utformade arbetsordningen
i fortsättningen kan komma att utgöra en broms mot den anpassning
till nya arbetsmetoder, som successivt måste ske. Hur arbetet fördelas
och bedrives inom ett verk blir desutom i ej ringa utsträckning beroende
på de personliga förutsättningarna hos olika befattningshavare, och det är
svårt att i en arbetsordning av det slag, som statsrevisorerna synas åsyfta,
ta tillbörlig hänsyn till denna faktor. Utredningen anser det därför för sin
del lämpligast att det — bortsett från sådana föreskrifter av mer allmän
natur, som oundgängligen erfordras som komplement till verksstadgan
in. in. — åt de olika myndigheterna överlämnas att själva bedöma i vilken
utsträckning förhållanden inom myndigheten böra regleras genom särskilda
arbetsordningar eller arbetsföreskrifter.

Av liknande skäJ som nu anförts ställer sig utredningen också tveksam
till lämpligheten av förslaget att från centralt håll skulle utarbetas normalbestämmelser
för arbetsordningar, vilka skulle tillställas myndigheterna
till ledning vid utarbetandet av arbetsordningarna. Risk kan finnas för att
dylika normalbestämmelser, som uppenbarligen icke kunna vara avvägda
med avseende å olikheten till kvantitet och kvalitet av de särskilda förvaltningsorganens
arbetsuppgifter, komma att påverka arbetsformerna i
ofördelaktig riktning.

Utredningen delar däremot helt de av statsrevisorerna framförda synpunkterna
i fråga om beslutsformerna och vill särskilt framhålla angelägenheten
av att ansvaret för beslut i största möjliga utsträckning skall
delegeras till den eller de befattningshavare, som i allt väsentligt haft att
pröva ärendet i sak.

Utredningen delar även statsrevisorernas uppfattning, att möjlighet på
många håll bör finnas att förenkla föredragningsformerna i förhållande
till vad som nu tillämpas. Särskilt torde härvid böra uppmärksammas, att
systemet med s. k. kedjeföredragningar bör slopas, bortsett från de fall
dåi det kan anses motiverat av utbildningsskäl eller av särskilda omständigheter.
Utredningen kan likaså i huvudsak ansluta sig till vad statsrevisorerna
anfört om fördelarna med s. k. cirkulationsföredragning men vill
dock betona, att värdet av detta system främst torde göra sig gällande
i ärenden av relativt enkel beskaffenhet och att den omfattning, i vilken
cirkulationsföredragning bör förekomma, atltid måste bli beroende av en
Provning av ärendenas beskaffenhet och arbetsförhållandena i övrigt hos
de olika förvaltningsmyndigheterna.

Sammanfattningsvis vill utredningen framhålla, att de synpunkter i fråga
om beslut och föredragningsformer, som statsrevisorerna berört, otvivelaktigt
äro av beskaffenhet att böra beaktas vid strävandena att genomföra
iorenkhng och rationalisering i övrigt av arbetet i statsförvaltningen. Även
om, på satt inledningsvis nämnts, i olika förvaltningsföreskrifter inskärpts
skyldigheten för de förvaltande statsorganen att verka för att lämpliga
förenklingar och förbättringar vidtagas i fråga om arbetets planläggning

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

15

och utförande och det jämväl självfallet kan förutsättas att de särskilda
rationaliseringsorgan, som nu finnas eller kunna komma att bli verksamma
inom statsförvaltningen, komma att i sitt arbete pröva bland annat
hithörande frågor, torde det vara av värde, om på sätt statsrevisorerna
förordat de av dem gjorda iakttagelserna på lämpligt sätt bringas till myndigheternas
kännedom.

Remissmyndigheterna i övrigt ha givit uttryck åt i stort sett enahanda
synpunkter.

Utskottet. Under förevarande avsnitt ha revisorerna till behandling upptagit
en rad med det statliga förvaltningsförfarandet sammanhängande frågor.
Därvid ha revisorerna bl. a. föreslagit, att allmänna verksstadgan kompletteras
i vissa angivna hänseenden och att dess bestämmelser göras allmänt
tillämpliga på statsmyndigheterna. Revisorerna ha vidare ansett sig
kunna konstatera, att de olika arbetsordningar som skola reglera förvaltningsförfarandets
närmare utformning i stor utsträckning äro föråldrade
och även eljest bristfälliga. Revisorerna ha därför understrukit angelägenheten
av att här ifrågavarande bestämmelser hållas fortlöpande aktuella och
samtidigt utformas så, att de komma att innefatta en såvitt möjligt fullständig
redogörelse för de frågor som personalen kan komma i daglig kontakt
med. I detta syfte ha revisorerna ifrågasatt, om icke normalbestämmelser
borde utarbetas centralt och tillställas myndigheterna till ledning vid arbetsordningarnas
upprättande. De konkreta förslag som revisorerna i anslutning
härtill framfört rörande exempelvis beslutsförfarande, föredragning
och beredning ha som allmän bakgrund en strävan att få till stånd enklare
och rationellare handläggningsformer och därmed kostnadsbesparingar.

De i ärendet hörda remissinstanserna ha i princip varit ense med revisorerna
om betydelsen av att den statliga verksamheten utövas under så smidiga
och effektiva former som möjligt, även om de i vissa avseenden intagit
en från revisorerna avvikande hållning. Särskilt har ifrågasatts lämpligheten
av alltför detaljerade arbetsordningar.

Enligt vad utskottet inhämtat pågår f. n. inom Kungl. Maj :ts kansli viss
översyn av de olika verksinstruktionerna. Avsikten är därvid att — allteftersom
nya instruktioner fastställas — göra allmänna verksstadgan tilllännplig
på flertalet myndigheter. Såvitt utskottet kan bedöma, skulle därmed
revisorernas önskemål i nu berört hänseende komma att tillgodoses.
1 anslutning härtill vill utskottet vidare framhålla, att frågan om komplettering
av allmänna verksstadgan på sätt revisorerna förordat i icke ringa
män sammanhänger med det åt löneförfattningsberedningen lämnade utredningsuppdraget.
Någon dylik komplettering synes därför icke böia ske,
innan resultatet av löneförfatlningsrevisionen föreligger. Utskottet förutsätter
emellertid, all nämnda beredning härutinnan tar det initiativ vartill dess
arbete kan föranleda.

Vad därefter angår frågan om arbetsordningarna och deras innehåll finner
utskottet med hänsyn till de skiftande förhållandena inom slatsforvalt -

L6

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

ningen tveksamt, huruvida några egentliga fördelar skulle stå att vinna genom
att centralt utarbetade normalbestämmelser tillställdes myndigheterna
såsom förebild. Utskottet kan även ansluta sig till den av somliga rernåssinstanser
framförda uppfattningen, att arbetsordningarna icke böra göras
så stela och detaljerade, att tjänstemännens initiativkraft klavbindes eller
olämpliga arbetsmetoder konserveras. Det är å andra sidan uppenbart, att
myndigheterna för sin verksamhet icke gärna kunna undvara reglerande föreskrifter
av något slag och att sådana föreskrifter, lämpligt utformade, kunna
bidraga till såväl att underlätta förvaltningsförfarandet som att skänka
detta erforderlig stadga. I de fall så icke redan skett synes därför genom
myndigheternas försorg en modernisering av arbetsordningarna böra vidtagas.
För framtiden torde jämväl böra tillses, att de däri meddelade föreskrifterna
fortlöpande hållas aktuella, så att en anpassning efter nya metoder
och verksamhetsformer kommer till stånd.

Såsom tidigare omnämnts åsyfta revisorerna med sin framställning helt
allmänt att söka få till stånd en förenkling och rationalisering av förvaltningsförfarandet.
Utskottet vill också för sin del understryka angelägenheten
av att vederbörande myndigheter, helt oavsett arbetsordningarnas utformning,
omsorgsfullt tillvarataga de möjligheter som härutinnan slå till buds
såväl beträffande ärendenas beredning och föredragning som då fråga är
om besluts fattande. Icke minst med hänsyn till de starkt ökade kostnaderna
för den statliga administrationen är det av synnerlig vikt, att sådana arbetsmetoder
tillännpas som verka personalbesparande och möjliggöra en på
samma gång smidig och effektiv förvaltning.

Utskottet anser lämpligt att vad i ärendet sålunda förevarit bringas till
statsmyndigheternas kännedom.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening
giva till känna vad utskottet anfört.

3:o) Anstaltsnämnderna vid fångvårdsanstalterna. Under justitiedepartementet,
§ 3, ha revisorerna ansett det böra närmare övervägas, hur anstaltsnämndernas
verksamhet i fortsättningen bör gestaltas (Del I, s. 30—47).

Revisorerna ha inledningsvis lämnat en redogörelse för anstaltsnämndernas
tillkomst och befogenheter, varefter redovisats vissa inhämtade uppgifter
om den nuvarande verksamheten. I anslutning härtill ha revisorerna
gjort följande uttalande.

I lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff, den s. k.
verkställighetslagen, har föreskrivits att vid fångvårdsanstalt skall finnas
inrättad en på visst sätt sammansatt anstaltsnämnd. Huvudsyftet med denna
nämnd kan sägas vara att i olika hänseenden giva utrymme för ett utomstående
inslag i de lokala verkställighetsorganens verksamhet. Nämnden
har bl. a. att behandla frågor, som gälla det närmare utformandet av den

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

17

intagnes behandling, att avgiva yttrande över ansökning om nåd eller villkorlig
frigivning, att medverka till upprätthållandet av önskvärd förbindelse
melian intagen och honom närstående samt att främja arbetsanskaffning
åt intagen, som skall lämna anstalten. De ledamöter av nämnden, som
icke på grund av sin tjänst ha att taga befattning med de intagna, åligger
att under regelbundna besök å anstalten följa dessas behandling.

Revisorerna ha vid besök å olika fångvårdsanstalter sökt bilda sig en
uppfattning om hur anstaltsnämndens verksamhet i praktiken utfallit. Med
hänsyn till de upplysningar, som därvid erhållits, ha revisorerna ansett sig
böra inhämta skriftliga yttranden i ämnet från ordförandena i vissa nämnder
och motsvarande anstaltschefer. Svaren å den utsända cirkulärskrivelsen
ha i huvudsak redovisats i det föregående.

Även om anstaltsnämnderna självfallet bedriva sitt arbete mer eller
mindre intensivt vid de olika anstalterna, torde som ett sammanfattande
omdöme om den gjorda undersökningen kunna konstateras, atl nämnden
icke vid någon anstalt kunnat fylla samtliga de uppgifter, som avsetts vid
nämndernas tillkomst. De ärenden, som nämnderna synas ägna sitt huvudsakliga
intresse, avse yttranden över ansökningar om nåd eller villkorlig
frigivning. Flera nämnders verksamhet synes i övrigt inskränka sig till att
de vid sammanträdena --- som i regel torde hållas en gång i månaden
mottaga redogörelser för vilka intagna som lämnat anstalten sedan senaste
sammanträde. Besök av enskilda nämndledamöter, som icke äro anställda
vid respektive anstalt, torde höra till undantagen.

Att anstaltsnämnderna icke kommit att få avsedd betydelse för arbetet
inom fångvården, torde ha sin grund i flera faktorer. Nämnderna torde
sålunda i vissa avseenden ha tillagts uppgifter, som de icke rimligen kunna
förväntas fullgöra på ett ändamålsenligt sätt. Det torde, för att taga ett
exempel, icke med fog kunna ifrågasättas, att de enskilda ledamöterna i
nämnden vid fångvårdsanstalten å'' Långholmen skola taga verksam del i
arbetsanskaffning åt från denna anstalt frigivna. Vidare må framhållas att
en nämnd vid en anstalt av den storlek det här gäller skulle behöva sammanträda
ctl par gånger varje vecka och de av nämndens ledamöter, som
icke tjänstgöra vid anstalten, dessutom individuellt besöka anstalten lika
ofta, om någon form av kontakt skulle kunna hållas med anstalten och
där intagna.'' Fn sådan aktivitet i nämndens arbete torde emellertid av
skilda skäl i praktiken icke kunna ifrågakomma. Fångvårdsdirektören måste
därför dagligen själv fatta beslut om de intagnas behandling, permissioner
m. in., varom han rätteligen bort radgöra med nämnden. Vid de mindi e
anstalterna lia nämndernas ledamöter givetvis lättare att upprätthålla den
önskvärda kontakten, även om anstalternas geografiska läge ofta kan försvåra
för ledamöterna att följa verksamheten i tillräcklig omfattning.

Ans t altsgrupperingen — som tillkommit för samverkan mellan olika anstalter
inom samma grupp — torde även på sitt sätt ha bidragit till att
anstaltsnämnderna icke fått den betydelse, som lagstiftarna avsett. En
väsentlig orsak därtill är även tillkomsten av de s. k. behandlingskollegierna
Dessa ha till uppgift atl vid de olika anstalterna dryfta frågor rörande
de intagnas behandling och ha därmed tillagts uppgifter, som aven
anstaUsnämnderna avsetts skola fylla. Det vill emellertid förefalla revisorerna,
som om behandlingskollcgiet på grund av sin sammansättning och
sin stora förtrogenhet med fångvårdsarbetet vore ett mera lämpligt organ
för diskussion av anstaltsvårds- och cftervårdsproblcm än anstaltsnämnden.

Med nu anförda omständigheter för ögonen anse revisorerna det hora
närmare övervägas, hur anstaltsnämndernas verksamhet i fortsättningen
bör gestaltas. Till atl börja med må då erinras om all särskilda sakkunniga

liihung till riksdagens protokoll 1957. G samt. ,Vr !)3

18

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

tillkallats med uppgift att utreda olika eftervårdsfrågor. I direktiven för
de sakkunnigas arbete har bl. a. framhållits, att i lagstiftningen om villkorlig
frigivning och villkorlig utskrivning måste finnas tillräckligt utrymme
för att vid lämplig tidpunkt överföra den dömde till kriminalvård i
frihet. Gällande lagstiftning om villkorlig frigivning och villkorlig utskrivning
anses ur denna synpunkt böra av de sakkunniga upptagas till översyn.
Även om nämnda direktiv i och för sig icke torde innefatta frågan
om anstallsnäinndernas och behandlingskollegiernas verksamhet, måste
enligt revisorernas mening därmed sammanhängande problem komma alt
övervägas i samband med de sakkunnigas prövning av vilket organ som
på ett eller annat sätt skall taga befattning med uppkommande spörsmål
om villkorlig frigivning och villkorlig utskrivning. Revisorerna ha därför
funnit sig böra begränsa sitt uttalande i förevarande ämne till vissa allmänna
synpunkter.

Revisorerna anse sig därvid, på skäl som antytts i det föregående, kunna
utgå ifrån att det icke är praktiskt möjligt för anstaltsnämnderna att fylla
alla de funktioner, åt vilka bestämmelserna i verkställighetslagen giva uttryck.
Att omforma dessa så, att de bringas i överensstämmelse med nämndernas
nuvarande verksamhet, anse revisorerna icke böra ifrågakomma, då
det knappast kan vara motiverat att behålla särskilda anstaltsnämnder
med så begränsade uppgifter. Revisorerna hysa därför närmast den meningen,
att nämnderna i sin nuvarande form kunna utgå som ett led i
verkställighetsorganen. I likhet med strafflagberedningen anse revisorerna
emellertid, att ett utomstående inslag i dessa organ icke helt bör saknas.
Ur både de intagnas och fångvårdens egen synpunkt synes det vara av
vikt, att möjlighet finnes för dem som avtjäna straff att vända sig till en
person, som eljest icke har att taga befattning med de intagna. Revisorerna
ha övervägt olika möjligheter för att tillgodose denna synpunkt och
ha därutinnan trott sig finna en lämplig lösning på så sätt, att det utomstående
inslaget knytes till behandlingskollegierna. Det torde emellertid
med hänsyn till omfattningen av dessas arbete icke kunna förväntas, att
andra än sådana ledamöter, vilka ha sina ordinarie arbetsuppgifter inom
fångvården eller därmed samarbetande organ, regelbundet skola kunna
deltaga i kollegiernas sammanträden. De personer som skola företräda det
utomstående inslaget böra därför erhålla uppgifter, som äro av begränsad
räckvidd men det oaktat ge full insyn i fångvårdsarbetet. Detta skulle enligt
revisorernas mening kunna ske, om till ordförande i kollegierna vid behandling
av ärenden rörande nåd och villkorlig frigivning utsåges eu person
med samma kompetens som nu är föreskriven för ordföranden i de nuvarande
anstaltsnämnderna; anstaltschefen skulle i sådant fall ingå som ledamot
i kollegiet. Även om erfarenheten ger vid handen, att det är mera
sällan som någon intagen önskat tala med sådan enskild ledamot av anstaltsnämnden,
som icke är anställd vid anstalten, synes likväl en lämplig
anordning vara att intagen kan beredas tillfälle att samtala med ordföranden
jämväl i andra frågor än om nåd eller villkorlig frigivning. Vid behandling
vid sidoanstalt av ärenden av sistnämnda art synes det ändamålsenligt,
att fångvårdsdirektören är närvarande. Det torde nämligen kunna
förutsättas, att han har ingående kännedom om de intagna för vilka nåd
eller villkorlig frigivning kan ifrågakomma, då dessa merendels påbörjat
sin straffverkställighet vid centralanstalten. Det vill vidare synas revisorerna
som synnerligen angeläget, att såsom ordinarie ledamot i behandlingskollegierna
i varje fall vid de större anstalterna ingår en ledamot från
arbetsvärden; härigenom torde den intagnes arbelsanskaffning vid frigivningen
väsentligen komma att underlättas. I den mån skyddskonsulentorganisationen
utbygges, så att de personella resurserna bli tillräckliga, sy -

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

19

nes det även önskvärt att skyddskonsulent eller skyddsassistent städse deltager
i behandlingskollegiernas sammanträden. Framhållas må att genom
ett på sådant sätt utbyggt kollegium goda förutsättningar synas skapas för
en intim kontakt redan under anstaltstiden mellan den straffade och de
myndigheter, som i första hand ha att verka för dennes återanpassning i
samhällslivet. Samtidigt torde det utomstående inslaget i anstaltsorganen
få en starkare ställning än vad nu är fallet i anstaltsnämnderna.

Enligt revisorernas mening är det på grund av vad sålunda anförts påkallat,
att här berörda spörsmål upptagas till närmare övervägande i samband
med pågående utredning om eftervård och annan kriminalvård i frihet.

Utlåtanden ha avgivits av fångvårdsstyrelsen och 1956 års eftervårdsutredning
(Del II, s. 22—27).

Fångvårdsstyrelsen har ansett, att de av revisorerna utvecklade synpunkterna
innebära en starkt överdriven nedvärdering av anstaltsnämndernas
funktion, samt på vissa närmare anförda skäl bestämt avstyrkt ett avskaffande
av desamma. Styrelsen har emellertid icke velat bestrida, att vissa
praktiska fördelar kunna uppnås genom att på administrativ väg reglera samarbetet
mellan anstaltsnämnd och behandlingskollegium, särskilt med tanke
på mindre anstalter, i syfte att förebygga allt dubbelarbete. Det synes vidare
styrelsen lämpligt att genom tillsättande av ett ökat antal suppleanter för de
ledamöter av anstaltsnämnd som ej äro tjänstemän vid anstalten främja möjligheten
för dem att regelbundet besöka anstalterna även utan samband
med nämndsammanträden.

1956 års eftervårdsutredning har anfört följande.

Vad revisorerna i ärendet anfört synes väl värt att beakta. I likhet med
revisorerna anser utredningen, att berörda spörsmål böra överlämnas till
utredningen för att av denna upptagas till närmare överväganden i samband
med behandlingen av övriga utredningen åvilande uppgifter.

Utskottet. Enligt utskottets mening är det av stort värde -—- något som
f. ö. revisorerna själva understrukit — att i fångvårdsadministrationen ingår
ett speciellt organ, genom vilket de intagna i vissa angelägenheter kunna
nå kontakt med personer, som eljest icke ha att taga befattning med
de löpande verkställighetsärendena. Anstaltsnämnderna, vilka ju inrättats
just för detta ändamål, synas emellertid av olika anledningar icke ha kommit
att få avsedd betydelse. Då särskilda sakkunniga nyligen tillkallats för
att utreda vissa spörsmål som åtminstone delvis sammanhänga med frågan
om anstaltsnämndernas uppgift och verksamhet, finner utskottet därför i
likhet med revisorerna lämpligt att åt dessa sakkunniga, vilka antagit benämningen
1956 års eftervårdsutredning, uppdrages att behandla jämväl
denna fråga.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
den av revisorerna behandlade frågan om anstaltsnämnderna
vid fångvårdsanstalterna måtte överlämnas till 1956 års eftervårdsutredning
att tagas under beaktande vid fullgörandet
av det åt utredningen lämnade uppdraget.

20

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

4:o) Vissa frågor rörande ungdomsanstalten Roxtuna. Under justitiedepartementet,
§ 4, ha revisorerna framfört vissa synpunkter på frågan om
roxtunaanstaltens administrativa ledning (Del I, s. 47—53).

Utskottet. Beträffande förevarande spörsmål har utskottet yttrat sig under
punkten 35 av sitt utlåtande nr 2, varom utskottet velat här

erinra.

5:o) Tjänstgöring i vissa vakanta beställningar inom försvaret. Under försvarsdepartementet,
§ 5, ha revisorerna framfört vissa erinringar mot det
sätt varpå personal anställts i vakanta beställningar inom försvaret (Del I,
s. 54—60).

Efter en redogörelse för gällande bestämmelser i ämnet och en av revisorerna
verkställd undersökning rörande bestämmelsernas tillämpning ha revisorerna
uttalat följande.

I kungl. brev den 27 februari 1953 med bestämmelser om avlöning vid
tjänstgöring i vakanta beställningar m. in. har medgivits, att officerare, underofficerare
och underbefäl under vissa förutsättningar få tagas i anspråk
för tjänstgöring i vakanta beställningar inom försvaret. En redogörelse för
innehållet i nämnda brev har lämnats i det föregående. Närmare föreskrifter
i ämnet ha sedermera utfärdats dels genom generalorder den 31 mars 1953,
dels genom med stöd härav meddelade speciella bestämmelser för armén,
marinen och flygvapnet.

För att utröna i vilken utsträckning och under vilka omständigheter personal
anställts i vakanta beställningar ha revisorerna från försvarsgrenscheferna
infordrat vissa uppgifter rörande den ifrågavarande personalen under
kalenderåret 1955. Härvid har bl. a. framkommit, att dylika vakansanställningar
förekommit i betydande omfattning. Sålunda ha sammanlagt
ca 930 personer under längre eller kortare tid innehaft befattningar av berört
slag, varav omkring 120 personer tjänstgjort under hela kalenderåret. I allmänhet
ha anställningarna möjliggjorts genom att vakanta underbefälsbeställningar
tagits i anspråk; icke mindre än 449 av arméns 600 vakansanställningar
ha varit hänförliga till sådana beställningar.

Enligt revisorernas mening föreligger icke någon tvekan om att den vederbörande
militära myndigheter nu tillkommande rätten att täcka uppkommande
vakanser genom att på angivna villkor anställa vikarier är nödvändig,
detta icke minst med hänsyn till de under senare år rådande rekryteringssvårigheterna.
Emellertid ha i avsevärd utsträckning vakanser inom
underbefälsgraderna utnyttjats för anställande av befattningshavare i högre
lönegrader för bestridande av göroinål som icke avsetts för underbefäl.
De för sistnämnda personalkategori anvisade avlöningsmedlen ha därför icke
alltid kommit underbefälets verksamhetsgrenar till godo. Nämnda förhållande
har enligt revisorernas uppfattning haft till följd en icke önskvärd
snedvridning av berörda militära myndigheters organisationsformer. Vid
fastställandet av personalbehovet vid olika militära förband — vilket skett
med utgångspunkt från de av statens organisationsnämnd genomförda, på
noggranna arbets- och tidsstudier grundade organisationsundersökningarna
— torde icke ha förutsatts, att tjänster avsedda för t. ex. trupputbildning
skola utnyttjas för andra verksamhetsgrenar. I det föregående ha angivits

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

21

exempel på hurusom vid skilda förband vakanta underbefälsbeställningar
genom sammanslagning tagits i anspråk för anställande av personal i högre
löneställning för tjänstgöring inom stabs- och förvaltningstjänst.

Av de till revisorerna lämnade uppgifterna bar vidare framgått, att anställningar
i vakanta befattningar ej sällan omfattat endast ett fåtal dagar
samt påbörjats eller avslutats på sön- och helgdag respektive omedelbart
före eller efter sådan dag. Då såväl för inställelse till som återfärd från
tjänstgöring vederbörande befattningshavare äger rätt till fria resor och
traktamentsersättning, böra enligt revisorernas mening alltför korta anställningar
i möjligaste mån undvikas. Vidare böra självfallet anställningarna
icke utan särskilda skäl påbörjas eller avslutas på helt eller delvis arbetsfri
dag.

Revisorerna finna det angeläget att i fortsättningen vederbörlig hänsyn
tages till här ovan framförda synpunkter i fråga om anställande av personal
i vakanta beställningar inom försvaret.

Utlåtanden ha avgivits av överbefälhavaren, försvarets civilförvaltning
och statens organisationsnämnd (Del II, s. 35—43).

Överbefälhavaren har, efter försvarsgrenschefernas hörande, anfört bl. a.
följande.

Med hänsyn till de under senare år rådande rekryteringssvårigheterna
har Kungl. Maj :ts medgivande att officerare, underofficerare och underbefäl
under vissa förutsättningar kunna tagas i anspråk för tjänstgöring i
vakanta beställningar visat sig vara nödvändigt vid lösande av uppkommande
personalsvårigheter. Det av revisorerna påtalade förhållandet att vakanta
underbefälsbeställningar genom sammanslagning i viss utsträckning tagits
i anspråk för att anställa personal i högre löneställning för tjänstgöring
inom stabs- och förvaltningstjänsten är i huvudsak motiverat av en
strävan att undvika en ytterligare uttunning av officerare i trupptjänst vid
förbanden.

I likhet med revisorerna anser överbefälhavaren att alltför korta anställningar
i möjligaste mån böra undvikas och att anställning under kort tid
bör förekomma endast när tjänstens behöriga gång så påfordrar.

Som framgår av försvarsgrenschefernas yttranden har revisorernas uttalande
i detta avseende redan beaktats eller kommer att iakttagas.

Försvarets civilförvaltning har sammanfattningsvis framhållit följande.

Av det anförda framgår, att civilförvaltningen för sin del icke kan finna
den nuvarande tillämpningen av bestämmelserna om utnyttjande av vakanta
beställningar fullt tillfredsställande. Även om civilförvaltningen väl inser
nödvändigheten av att anordningen i nuvarande rekryteringsläge bibehålies,
förefaller det dock, som om behov skulle föreligga av en översyn av
nu gällande bestämmelser och eu ändrad tillämpning av institutet i syfte
att åstadkomma en bättre anpassning till andemeningen med detsamma.
Därvid böra självfallet utfärdas sådana föreskrifter alt alltför kortfristiga
anställningar omöjliggöras. Att icke anställningar utan särskilda skäl böra
påbörjas eller avslutas på helt eller delvis arbelsfria dagar bör ligga i
sakens natur och torde kunna regleras av de militära myndigheterna utan
särskilda föreskrifter av Kungl. Maj :t.

Civilförvaltningen vill slutligen framhålla, att här avsedd anordning bör
betraktas såsom ett provisorium, betingat av rekryteringsläget. Efter hand
som förbättringar härutinnan åstadkommas, böra möjligheterna att utnyttja
vakanta beställningar begränsas.

22

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

Efter redogörelse för vissa vid försvarsområdesstaberna och truppförbanden.
verkställda grundundersökningar har statens organisationsnämnd anfört
följande.

Såväl vid försvarsområdesstaber som vid truppförband har sålunda konstaterats,
att en förstärkning av den personalorganisation som fastställts
av Kungl. Maj :t är nödvändig under kortare eller längre perioder. Kan för
dessa uppgifter erhållas kvalificerad, icke aktiv personal, som är villig att
tjänstgöra i vakanta beställningar, synes detta vara en fördel, då härigenom
aktiv personal icke behöver tagas från utbildningsarbetet. Den personal,
som kan komma i fråga, torde i regel behöva ha sådana kvalifikationer, att
den måste erbjudas lön motsvarande kompaniofficers- eller underofficerslön.
Inom underofficersgraden finnes dock inga vakanser, bland kompaniofficerare
ett begränsat antal (löjtnanter) medan vakanserna inom furirsgraden
är många. Dessa vakanta furirslöner kan i regel icke utnyttjas för
anställande av vikarier i underbefälsgraderna, då brist föreligger på sökande
av vikariat i dessa grader under nu rådande läge på arbetsmarknaden.
Det synes därför nödvändigt att alltjämt utnyttja nuvarande förfaringssätt,
nämligen att låta en person utnyttja två eller tre vakanta furirslöner, om
kvalificerad personal skall kunna erhållas för ifrågavarande uppgifter.

Organisationsnämnden förutsätter, att behovet av extra arbetskraft för
att förstärka personalorganisationen vid truppförbands och försvarsområdesstabers
stabs- och förvaltningsorgan även i fortsättningen prövas av vederbörande
myndighet (militärbefälhavare eller personalkårchef).

Utskottet delar revisorernas uppfattning, att i åtskilliga hänseenden erinringar
kunna göras mot det sätt varpå f. n. anställning sker i vissa vakanta
beställningar inom försvaret. En översyn av gällande bestämmelser i ämnet
framstår därför såsom påkallad. Arbetet därmed synes lämpligen böra anförtros
försvarets civilförvaltning och grundas på de allmänna principer åt
vilka ämbetsverket givit uttryck i sitt remissutlåtande. Vid översynen bör
självfallet erforderligt samråd äga rum med vederbörande militära myndigheter.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville föranstalta om åtgärder i det av utskottet
angivna syftet.

6:o) Försäkring av vissa försvaret tillhöriga hästar. Under försvarsdepartementet,
§ 6, ha revisorerna förordat, att de försäkringar som avse kronans
till fodervärdar utarrenderade hästar med det snaraste bringas att upphöra
(Del I, s. 60—63).

Revisorerna ha redogjort för innebörden av de försäkringsavtal som slutits
på förevarande område och därefter uttalat följande.

Genom Kungl. Maj:ts cirkulär den 4 juni 1954 till samtliga statsmyndigheter
med föreskrifter rörande försäkring av staten tillhörig egendom in. in.
har ett generellt förbud mot tecknande av försäkring för statlig egendom
meddelats. Endast i vissa särskilt angivna undantagsfall må fortfarande för -

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

23

säkring ske, därest vederbörande myndighet med hänsyn till statens intressen
så finner lämpligt. Bestämmelserna i cirkuläret, vilket trädde i kraft
den 1 juli 1954, föreskriva att berörda försäkringsavtal, såvida de icke innefatta
s. k. allframtidsförsäkring, skola bringas att upphöra så snart lämpligen
kan ske.

Vid av revisorerna hos ett flertal myndigheter gjord undersökning rörande
tillämpningen av försäkringsförbudet har bl. a. framkommit, att ett
stort antal försäkringar avseende till fodervärdar utackorderade, kronan
tillhöriga hästar fortfarande äro i kraft. De för ifrågavarande försäkringar
utgående premieavgifterna betalas av fodervärdarna direkt till vederbörande
försäkringsföretag. Vid inträffade försäkringsfall utbetalas försäkringsbeloppen
till kronan. Då i utackorderingskontrakten såsom oeftergivligt villkor
stadgats, att häst till betryggande belopp skall hållas försäkrad på fodervärdens
bekostnad, får försäkringspremien betraktas som en del av den
för hästen betingade utackorderingsavgiften. Kronan måste därför anses
indirekt bestrida försäkringspremierna.

Antalet till fodervärdar utlämnade hästar torde uppgå till omkring 6 000.
Genomsnittligt torde försäkringsvärdet av envar häst utgöra 2 000 kronor.
Vederbörande försäkringsföretag uttager som regel en premieavgift av 2 kronor
40 öre per 100 kronor av försäkringsvärdet, vilket innebär att årspremien
per häst uppgår till omkring 50 kronor. Sammanlagt torde sålunda i
försäkringspremier för ifrågavarande hästar erläggas omkring 300 000 kronor
årligen.

Genom föreskriften i ovannämnda cirkulär, att gällande avtal rörande
sådan försäkring som myndigheterna enligt cirkulärets bestämmelser icke
äga teckna skall bringas att upphöra »så snart lämpligen kan ske», har
viss frihet lämnats myndigheterna att själva bestämma tidpunkten för avtalets
upphörande. Praktiska skäl torde ha varit avgörande för tillkomsten
av ifrågavarande stadgande. Självfallet kunna omständigheter föreligga, som
motivera att tecknad försäkring under viss kortare hålles vid kraft. Dylika
omständigheter synas emellertid icke vara för handen beträffande de försäkringar
av utackorderade hästar för vilka ovan redogjorts. Nämnda
försäkringar hade därför, enligt revisorernas mening, utan dröjsmål bort
uppsägas. Visserligen bar kronan, oaktat försäkringarna varit i kraft, icke
åsamkats direkta kostnader. Försäkringspremierna ha nämligen, såsom ovan
nämnts, gäldats av fodervärden. Då emellertid ett uppsägande av försäkringarna
och överflyttande av förliandenvarande risker på kronan givetvis
måste ha föranlett en mot försäkringspremierna svarande höjning av utackorderingsavgifterna,
ha i realiteten de av försäkringarna föranledda merkostnaderna
stannat på kronan. Revisorerna finna det därför angeläget att
berörda försäkringstavtal — icke minst med hänsyn till att de kostnader
om vilka här är fråga uppgå till avsevärda belopp — med det snaraste
bringas att upphöra.

Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning, arméinlcndenturförvaltningcn
och statskontoret (Del. II, s. 43—46).

Försvarets civilförvaltning har hävdat, att kronan genom försäkringarnas
slopande skulle få vidkännas vissa ökade kostnader för utrednings- och
kontrollarbete. I anslutning därtill bar ämbetsverket uttalat följande.

På grund av vad ovan anförts och då de nuvarande försäkringskostnaderna
icke gäldas av statsmedel ställer sig civilförvaltningen tveksam till
lämpligheten av alt frångå den nuvarande ordningen. Därest den nuvarande
ordningen anses böra bibehållas, kan måhända i klarhetens intresse en viss
jämkning av ordalagen i kungörelsen vara påkallad.

24

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

Arméintendenturförvaltningcn har anfört bl. a. följande.

Vid den omprövning av frågan om försäkring av ackordhästar, som inom
arméintendenturförvaltningen ägde rum i anslutning till Kungl. Maj:ts
cirkulär den 4 juni 1954, ansågs, att den i cirkuläret inlagna undantagsbestämmelse,
som stadgade, att erforderlig försäkring i samband med att
staten tillhörig egendom utan ersättning upplätes till annan än statlig myndighet
finge förekomma, under förutsättning att vederbörande myndighet
med hänsyn till statens intresse så funne lämpligt och att försäkringskostnaderna
icke bestredes av statsmedel, ägde tillämpning på förevarande fall.
— Erfarenheten hade visat, att ackordhästförsäkringen var erforderlig och
önskvärd. En del ackordhästar, för vilkas utackordering föreligger utackorderingssvårigheter,
äro utackorderade avgiftsfritt. Den låga avgift — i regel
20 kronor per häst och år som i övrigt utgår för dessa hästar, är icke att
betrakta såsom ersättning (hyra eller lega) för hästens brukande utan som
ett bidrag till bestridande av kostnaderna för förbandens kontrollverksamhet
(besiktningsresorna).

I övrigt må anföras, att om föreskriften, att hästarna skola vara försäkrade
utgår, måste förbandens kontrollverksamhet och utredningsarbete
vid inträffade sjukdoms- och skadefall under utackorderingstiden väsentligt
ökas och medföra ökade kostnader. Försäkringsföretagen med deras
vid dylikt arbete vana personal äro i allmänhet bättre skickade för uppgifterna
vid inträffade skadefall än militärpersonalen. Genom att erforderligt
utredningsarbete ombesörjes av försäkringsföretagen undvikes tillika
riskerna för uppkomsten av kontroverser mellan kronans vederbörande
myndigheter och fodervärdarna, vilket i sin tur medverkar till underlättande
av systemets upprätthållande.

Därest den av riksdagens revisorer framförda synpunkten skulle vinna
beaktande och sålunda den fodervärden åliggande försäkringsplikten för
ackordhästar bringas att upphöra med en åtföljande mot försäkringspremierna
svarande höjning av ackordavgifterna, skulle följden bli ökat administrativt
arbete hos myndigheterna och sannolikt ökade svårigheter att
finna lämpliga fodervärdar. Försäkringspremierna utgå för närvarande efter
en fallande skala med hänsyn till bl. a. hästens ålder. En anpassning
av ackordavgifterna efter försäkringspremiernas storlek kommer därför att
nödvändiggöra en ständig övervakning för ändring av dessa avgifter efter
samma principer som tillämpas av försäkringsbolagen.

Arméintendenturförvaltningen hävdar alltjämt, att den i ovannämnda cirkulär
intagna undantagsbestämmelsen, som tidigare åberopats, äger tilllämpning
i fråga om kronan tillhöriga ackordhästar. Med hänsyn härtill
och då systemet med försäkring av ackordhästar ur de synpunkter som
framgår av ovanstående får anses vara till fördel för kronan, hemställer
arméintendenturförvaltningen i underdånighet att vad riksdagens revisorer
i denna fråga anfört icke måtte föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

Statskontoret har gjort följande uttalande.

Då ett bibehållande av det nuvarande systemet med försäkring av de
utackorderade hästarna genom fodervärdarnas försorg synes strida mot de
principer, som ligga till grund för det av riksdagens revisorer åberopade cirkuläret,
torde i enlighet med revisorernas förslag åtgärder böra vidtagas för
att hringa försäkringsavtalen att upphöra. Ämbetsverket förutsätter härvidlag
att utackorderingsavgifterna samtidigt höjas med belopp, som motsvara
försäkringspremierna.

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957 25

Utskottet. Det alltjämt tillämpade systemet med försäkring av kronans
till fodervärdar utackorderade hästar låter sig, såvitt utskottet kan bedöma,
knappast förena med innehållet i Kungl. Maj :ts den 4 juni 1954 utfärdade cirkulär
med föreskrifter rörande försäkring av staten tillhörig egendom in. m.
Ifrågavarande system torde därför i enlighet med revisorernas förslag böra
avvecklas och samtidigt erforderlig jämkning av utackorderingsavgifterna
vidtagas.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville föranstalta om åtgärder i det av revisorerna
angivna syftet.

7:o) Vissa kostnader för militära bad i Boden. Under försvarsdepartementet,
§ 7, ha revisorerna framfört vissa erinringar mot de kalkyler som legat
till grund för avtalet mellan kronan och Bodens stad om uppförande av en
varmbadinrättning (Del I, s. 64—70).

Revisorerna ha redogjort för tillkomsten av varmbadinrättningen i Boden,
innehållet i det avtal som därvid ingåtts mellan kronan och staden samt
utvecklingen i fråga om kronans utnyttjande av badhuset. Därefter ha revisorerna
uttalat följande.

Då Bodens stads badinrättning togs i bruk vid årsskiftet 1950—1951, förverkligades
ett sedan länge från såväl civilt som militärt håll framfor önskemål,
att i staden skulle uppföras ett modernt varmbadhus med simhall. Pa
"rund av bl. a de klimatiska förhållandena äro stadens mojligheter till utebad
relativt begränsade. Det föreligger därför, enligt revisorernas mening,
ingen tvekan om att badhuset fyller ett stort behov och ar av utomordentlig
betydelse icke minst med hänsyn till de militära kraven pa möjlig le
titll erforderlig simundervisning för de värnpliktiga. Revisorerna ha under
året avlagt besök vid badinrättningen och därvid haft tillfälle konstatera,
att badhuset är ändamålsenligt planerat och ur teknisk synpunkt av hog

Revisorerna ha emellertid vid studium av de kalkyler, som legat till pund
för den år 1945 träffade överenskommelsen mellan kronan och staden,
icke kunnat undgå att förvånas över den uppenbara felbedömningen av det
militära badbehovet som måste ha skett vid bestämmandet av garantitalet
200 000 bad per år. Verkställd utredning har givit vid handen, att av sagda
antal bad endast 30 000 eller ca 15 procent utnyttjas av kronan. Samtidigt
har det för staden reserverade badantalet, 40 000 per år, visat sig vara otillräckligt;
staden utnyttjar sålunda f. n. ca 60 000 bad per ar. Av badhusets
totala kapacitet utnyttjas endast ca 40 procent.

På grund av de principer, enligt vilka driftkostnaderna jämlikt den mellan
kronan och staden träffade överenskommelsen fördelas, fa de gjorda
felkalkylerna till följd icke obetydliga merkostnader for kronan. Men aven
för stadens del torde det förhållandet, att endast ca 40 procent av badhusets
kapacitet f. n. utnyttjas, medföra mindre onskvarda ekonomiska
konsekvenser. Såsom framgår av den inom arméintendenturforvaltmngen
verkställda utredningen, har sålunda vid de överläggningar som agt rum
i ärendet från stadens sida hävdats, att staden icke skulle ha byggt ett

26

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

badhus av den storlek som den nuvarande badinrättningen representerar
om icke kronans garanti för 200 000 bad årligen förelegat

• ^o7amolan kl''0nal\ °Ch Staden träffade avtalet gäller intill utgången av
ar 1979. Revisorerna ha inhämtat att på initiativ av kommendanten i Boden
underhandsforhandhngar torts med staden i syfte att dessförinnan få till
stand viss jämkning av avtalet. Vidare lär arméintendenturförvaltningen
ha för avsikt att mom kort upptaga samma fråga till diskussion med sta“efnV.
Av«n om, Senom sadana förhandlingar vissa korrektiv i avseende å
det föreliggande avtalet framstå såsom tänkbara, torde man dock få räkna
med att avtalet i vad galler huvudprinciperna kommer att äga tillämpning
fram till avtalstidens utgång. Den fördelning av driftkostnaderna som gjorts
pa grundvalin^ antalet garanterade bad kan således väntas komma att
torhh i hmudsak oforandrad. Revisorerna vilja emellertid understryka angelagenheten
av att från vederbörande statsmyndigheters sida alla rimliga
mojligheter till jämkning i avtalet tillvaratagas. 8

\ id tidpunkten för utarbetande av de beräkningar angående badfrekvenf,
01.1’ Pa,vdka avtalet är uppbyggt, rådde beredskapsförhållanden. Till en
del torde det av kronan för högt garanterade badantalet vara beroende
av namnda omständighet. I övrigt förefaller emellertid den höga garantisiffian
oförklarlig. Aven i andra hänseenden, t. ex. beträffande spörsmålet

om ''lika bad som skola vara hänförliga till militära respektive civila, synes
avtalet oklart. J

Kronan har enligt § 6 i avtalet till staden såsom bidrag för badinrättnmgens
utförande utgivit 300 000 kronor. I avtalet finnes icke någon bestämmelse
som reglerar de principer efter vilka uppgörelse mellan parterna
skall ske efter avtalstidens utgång den 30 juni 1979. Det synes sålunda
ovisst, om man från stadens sida avser att som villkor för fortsatt samarbete
av kronan fordra ytterligare kapitaltillskott. Icke heller framgår av
avtalet vilka ersattningsnormer i avseende å driftkostnaderna som skola
tillampas sedan avtalet utlöpt.

Vad V.ärendet förevarit ger revisorerna anledning att uttala, att de till
grund för det ifrågavarande avtalet liggande kalkylerna synas ha utarbe»••n
U f1 tulrackhg noggrannhet. Detta framstår som desto mer otillfredsställande
som har är fråga om ett långtidsbundet avtal. Såvitt revisorerna
kunnat finna har vidare mindre god omsorg nedlagts vid avtalets formule,
vnkeh sa^om framgår av det föregående, redan nu givit upphov till
tolkningssvangheter. Med hänsyn till frågans principiella "betydelse ha revisorerna
ansett sig böra bringa de sålunda gjorda iakttagelserna till riksdagens
kännedom.

Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning, försvarets fabriksstyrelse,
arméintendenturförvaltningen, militårbefälhavaren för VI. militärområdet
och Bodens stad (Del II, s. 47—78).

Försvarets civilförvaltning har anfört bl. a. följande.

Såvitt framgår av den av revisorerna lämnade redogörelsen ha uppenbarhgen
de kalkyler, som legat till grund för försvarets fabriksstyrelses avtal
med Bod5ns badhuskommitté, varit felaktiga. Orsakerna härtill undandraga
sig civilförvaltningens bedömande. °

Ämbetsverket vill instämma i revisorernas uppfattning, att alla möjligheter
bil jämkning av avtalet böra tillvaratagas. Det torde närmast ankomma
pa arméintendenturförvaltningen att taga initiativ härtill.

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

27

Försvarets fabriksstyrelse har erinrat om de av 1942 års militära reparationstjänstutredning
verkställda undersökningarna och i anslutning därtill
framhållit bl. a. följande.

Av avgörande betydelse för en tillfredsställande utformning av överenskommelsen
mellan kronan och Bodens stad beträffande kostnaderna för
den i anslutning till den centrala tvätt- och reparationsanstalten i Boden
uppförda varmbadinrättningen med simhall var givetvis det antal bad, som
beräknades för militär personal och för civilbefolkningen. Dessa antalsuppgifter
lämnades av kommendanten i Bodens fästning, i vad avsåg den
militära personalen, samt av Bodens stads badhuskommitté, i vad avsåg
den civila befolkningen inom staden. Utredningen och kommendanten ha
såsom framgår av utredningens ovannämnda skrivelse den 29 januari 1944
och av förenämnda protokoll varit överens om att antalet bad skulle beräknas
till 240 000, varav 200 000 militära bad. Fabriksstyrelsen, som icke
besitter sakkunskap i vad avser bedömandet av antalet militärbad, bär icke
haft anledning ingå på någon saklig prövning av denna sifferuppgift \id
avtalets upprättande, särskilt som utredningens ordförande, översten T.
Lychnell, som skölle förhandlingarna, får anses ha varit bättre skickad att

bedöma denna uppgift. . ,

Då styrelsen efter uppförandet av tvätt- och reparationsanstalten i Boden
icke haft annan befattning med badhusrörelsen än att till densamma leverera
erforderligt varmvatten, värme och elenergi, har styrelsen i övrigt icke
haft anledning att senare följa badhusrörelsens utveckling eller darmed
sammanhängande spörsmål.

Arméintendenturförvaltningen har lämnat bl. a. följande uppgifter om de
åtgärder som vidtagits för att nedbringa kronans kostnader i förevarande
fall.

Under hösten 1956 ha representanter för ämbetsverket gemensamt med
kommendanten i Boden haft överläggningar med badhusstyrelsen, varvid
kommendanten anmodades bl. a. undersöka möjligheterna att inskränka
driften vid förbandens badinrättningar inom Bodens garnison.

Vid denna undersökning framkom bl. a. att samtliga förbandschefer
utom chefen för I 19 icke hade något att erinra mot att vissa bad, som
nu tillhandahölles vid förbandens badinrättningar, på oförändrade villkor
överfördes till stadens badhus, nämligen dels viss civil personal avtalsenligt
tillkommande fria bad, dels bad som till självkostnadspris serverades viss
annan personal vid förbandet. Enär stadens badhus kan utnyttjas av envar,
torde det sålunda ej vara erforderligt att i fortsättningen tillhandahalla
dylika bad vid förbandens badinrättningar.

Vidkommande bad för trupp ansåge förbandscheferna, att truppen borde
kunna bjudas bastubad i förbandens badinrättningar i anslutning till övningar
av längre varaktighet samt att »truppbaden» i övrigt ej helt kunde
överflyttas till stadens badhus.

Med hänsyn till vad som sålunda framkommit torde driften vid truppforbandens
badinrättningar inom Bodens garnison kunna inskränkas så att bastubad
endast serveras i anslutning till vissa övningar och att i övrigt endast
varmdusch lillbandabålles dagligen. När varmduschar blivit installerade i
de särskilda kompaniförläggningarna, kommer driften att ytterligare kunna
inskränkas i truppförbandens badinrättningar därigenom att det då ej
län "re blir erforderligt att tillhandahålla varmdusch därstädes. Genomförandet
av dessa inskränkningar torde icke möta något binder ur hygienisk
synpunk t.

28 Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

Har ovan angivna kostnadsbesparande åtgärder beräknas nedbringa
kronans utgifter för bad inom Bodens garnison med ca 45 000 kronor årligen.
Några ytterligare besparingar torde med hänsyn till utformningen av
gällande avtal mellan fabriksstyrelsen och Bodens stad tills vidare icke
kunna påräknas.

Utskottet. Den av revisorerna lämnade redogörelsen — mot vilken i remissutlåtandena
icke någon erinran riktats — ger enligt utskottets mening
klart vid handen, att de till grund för förevarande avtal liggande kalkylerna
utaibetats utan tillräcklig noggrannhet, varigenom kronan åsamkats icke
obetydliga merkostnader. Någon möjlighet att få till stånd mera genomgripande
förändringar i avtalsbestämmelserna synes dock icke föreligga. Då
med hänsyn till vad arméintendenturförvaltningen anfört vidare kan förutsättas,
att alla åtgärder komma att vidtagas för att inom avtalets ram i görligaste
mån nedbringa kronans utgifter för bad inom Bodens garnison, har
utskottet velat begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

8:o) Vissa samarbetsavtal om vård av civila patienter på garnisonssjukhusen.
Under försvarsdepartementet, § 8, ha revisorerna förordat, att förhandlingar
snarast upptagas med vederbörande landsting om vissa ändringar
i gällande samarbetsavtal om vård av civila patienter på garnisonssjukhusen
(Del I, s. 70—75).

Efter en redogörelse för de principer på vilka ifrågavarande avtal äro
uppbyggda samt för vissa sjukvårdskostnader ha revisorerna uttalat följande.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att vård av civila patienter förekommer
på garnisonssjukhusen i Boden, Sollefteå, Eksjö och Karlsborg.
Driften av garnisonssjukhuset i Boden kommer dock fr. o. in. den 1 januari
1957 att övertagas av Norrbottens läns landsting, vid vilken tidpunkt samarbetsavtalet
med detta landsting kommer att upphöra.

Den ersättning som landstingen skola erlägga för vården har bestämts i
särskilda mellan kronan och landstingen slutna samarbetsavtal. I fråga om
ersättningens beräknande förekomma två olika avtalstyper. Enligt den ena
är ersättningsgrunden landstingens medelkostnad per vårddag på egna lasarett
och enligt den andra vårddagkostnaden på vederbörligt garnisonssjukhus.

Som grundval vid beräkningen av vårddagkostnaderna användes i bägge
fallen medicinalstyrelsens formulär för årsberättelser från civila sjukhus,
bilagan B, uppgifter angående inkomster och utgifter. Formuläret har av
medicinalstyrelsen utformats närmast som ett hjälpmedel att statistiskt bearbeta
från sjukhusen till medicinalstyrelsen insända kostnadsuppgifter.

I formuläret ha för framräknande av vårddagkostnaden icke medtagits
sådana betydande kostnader som pensioner och pensionsavgifter för sjukhusens
personal samt räntor och avskrivningar på i sjukhusbyggnader och
inventarier investerat kapital. Bevisorerna skola här icke ingå °på frågan,
huruvida ett konsekvent utelämnande av dessa kostnadselement ur statistisk
synpunkt har någon betydelse. Däremot vilja revisorerna med bestämdhet

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

29

hävda, att användande av formuläret för beräkning av sjukhusens verkliga
kostnader måste bli i hög grad missvisande. Del får därför anses mindre
välbetänkt alt basera landstingens ersättning till kronan för vård av civila
sjuka på garnisonssjukhusen på de enligt formuläret beräknade vårddagkostnaderna.
Detta innebär nämligen att kronan icke erhåller täckning för
samtliga de kostnader om vilka här är fråga. Landstingens ersättning täcker
med andra ord icke kronans självkostnader lör den tillhandahallna ''vården.
Tilläggas må emellertid att Norrbottens läns landsting av egna medel
gjort avsevärda investeringar i garnisonssjukhuset i Boden samt att Jönköpings
läns landsting i viss utsträckning tillskjutit medel för utbyggnad av
garnisonssjukhuset i Eksjö.

De i medicinalstyrelsens ovannämnda cirkulär icke medtagna omkostnadsposterna
torde under åren 1945—1955 ha uppgått till omkring 7 kronor
per vårddag. Antalet civila vårddagar vid de fyra berörda garnisonssjukhusen
har vidare under samma tid genomsnittligt per år utgjort ca 167 250.
Den förlust kronan åsamkats genom att de beräknade och icke de verkliga
kostnaderna varit normerande för landstingens ersättning torde sålunda
ha uppgått till omkring 1 100 000 kronor årligen eller under de nämnda
åren till i runt tal 13 miljoner kronor. Härifrån skola dock avräknas
räntor och avskrivningar på de belopp som av landstingsmedel investerats
i garnisonssjukhusen i Boden och Eksjö.

Enligt revisorernas mening föreligger här en från statens sida icke avsedd
betydande subventionering av den sjukhusvård som det enligt sjukhuslagen
åligger landstingen att ombesörja. Revisorerna tinna nämnda förhållande
otillfredsställande. Visserligen föreligga f. n. beslut eller planer på
avveckling av garnisonssjukhusen. Tidpunkten när en sådan avveckling kan
genomföras synes emellertid av skilda anledningar oviss. Revisorerna anse
det därför påkallat, att förhandlingar snarast upptagas med vederbörande
landsting i syfte att få till stånd sådan ändring av samarbetsavtalen,
alt kronan i fortsättningen erhåller täckning för jämväl hår berörda kost -

nader. ^

I samarbetsavtalen med Jönköpings läns och Skaraborgs lans landsting
har vårddager sätt ningen baserats på föregående års medelkostnad per underhållsdag
vid samtliga landstingslasarett inom respektive landstingsområde.
Vid de stegringar i vårddagkostnaderna som under senare år ägt rum
har denna beräkningsmetod visat sig vara till nackdel för statsverket, i det
Ren medfört att kronan icke heller i nu berörda hänseende erhållit full ersättning
för kostnaderna det år vården meddelats. Då kostnadsstegringen
under åren 1945—1955 genomsnittligt utgjort omkring 2 kronor 50 öre
per vårddag och år samt antalet civila vårddagar, vilka ersatts enligt iH ugnvarande
beräkningsgrund, vid garnisonssjukhusen i Eksjö och Karlsborg
under nämnda tid uppgått till sammanlagt 344 350, ha kronans härigenom

åsamkade förluster för

sagda

år belöpt sig till i runt tal 860 000 kronor

i de

a^umnuuv ioiiu>jvv» .v» -vp--- --- - i o „ .

Revisorerna finna det på grund härav angeläget, att sadan ändring
sist berörda avtalen vidtages, att kronan i fråga om den civila vården på
garnisonssjukhusen erhåller kompensation för eventuella ylteiligaie stegringar
i vårddagkostnaderna. Enklast synes detta kunna åstadkommas genom
att överenskommelse träffas om alt landstingen under löpande år skola
erlägga en provisoriskt bestämd ersättning, baserad på föregående års vårddagkostnad,
samt att slutlig avräkning mellan kronan och landstingen verkställes,
när sjukhusens räkenskaper för det löpande året avslutats.

Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilfönxdlning, fortifikationsförvaltningen
och försvarets sjukvårdsslgrclse gemensamt, medicinalstyrelsen samt
Svenska landstingsförbundet (Del II, s. 79—83).

30 Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

De tre militära ämbetsverken ha anfört bl. a. följande.

De nu ifrågavarande avtalen bygga i huvudsak på ett förslag till normalkontrakt,
framlagt av särskilt tillkallade sakkunniga i betänkande den 3
november 1939 (statens offentliga utredningar 1939:31), jämte av Kungi.
Maj;t genom brev den 30 juni 1943 medgivna modifikationer härutinnan.

Anledningen till att ersättningsgrunderna i samarbetsavtalen i förevarande
hänseenden kommit att regleras på för staten delvis oförmånliga villkor
torde vara den, att samarbetet mellan stat och landsting i fråga om garnisonssjukhusen
i andra hänseenden inneburit sådana fördelar för staten, att
man ansett sig vid slutandet av avtalen kunna godtaga de av revisorerna
nu påtalade beräkningsgrunderna.

Förhållandena härutinnan äro emellertid numera förändrade. Härtill kommer,
att avtalen rent formellt böra ändras på grund av införandet från och
med den 1 juli 1947 av nettolönesystem för statsanställd personal.

Enligt ämbetsverkens mening synas därför, i den mån driften vid nuvarande
garnisonssjukhus kommer att fortsätta i samarbete mellan stat och
landsting, samarbetsavtalen böra uppsägas i syfte att bland annat söka
åstadkomma för Kronan förmånligare avtalsvillkor i de av revisorerna beröra
avseendena.

Efter att ha lämnat vissa uppgifter om pensionskostnadernas beräkning
enligt vissa tidigare avtal bar medicinalstyrelsen anfört bl. a. följande.

Ehuru skäl givetvis tala för att hänsyn vid driftkostnadernas beräkning
bör tagas även till pensioner och pensionsavgifter, torde den nu lämnade
redogörelsen visa, att åtskilliga svårigheter föreligga då det gäller att finna
en fullt godtagbar beräkningsgrund. Beaktas bör också, att", därest staten
vill påfordra en omläggning av avtalen rörande garnisonssjukbusen i enlighet
med revisorernas förslag, staten icke torde kunna vägra att medge
samma omregleving av äldre avtal, där driftkostnadsbidragen äro statliga.

Vad angår utgifter för räntor och avskrivningar synes det i princip riktigt,
att dessa inräknas i driftkostnaderna. Även härvidlag föreligga emellertid
svårigheter att finna en godtagbar beräkningsgrund. F. n. finnes ingen
allmänt vedertagen sådan — inom svenska landstingsförbundet pågår emellertid
utredning som bl. a. åsyftar att få till stånd vissa allmänna beräkningsnormer.
Emellertid bör det enligt medicinalstyrelsens mening övervägas,
bur långt anspråken på exakthet böra drivas, då det gäller avtal mellan
staten och landsting eller kommuner. Även om avtalen revideras i
de hänseenden som förordats i revisionsberättelsen, komma de ändock
icke att vara fullt invändningsfria. Sjukhusens driftkostnader omfatta
nämligen såväl sluten som öppen vård. Det har hittills icke ansetts möjligt
att bokföringsmässigt särskilja dessa båda verksamhetsområden. Dagkostnaden
kommer härigenom att variera med omfattningen av den öppna
vården. Nyssnämnda utredning inom landstingsförbundet lär avse att framlägga
förslag till en sjukhusbokföring med uppdelning på sluten och öppen
vård.

Svenska landstingsförbundet bar erinrat om svårigheterna att få till stånd
full kostnadstäckning och därefter anfört följande.

Trots de svårigheter, som sålunda föreligga, kan man självfallet överväga
det av revisorerna föreslagna beräkningssättet. Inför man detta vid
ersättning mellan kommunal huvudman och staten, torde det ligga nära
till hands att införa detta system över hela linjen, i första hand då när

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

31

det gäller statens ersättning för militära patienters vård i vissa fall å civila
sjukhus. Hittills ha de kommunala sjukhusägarna nöjt sig med en ersättning
om 35 kronor per dag och vårdad, trots att den kostnaden enligt bilaga
13 uppgår till cirka 45 kronor. Skulle härtill läggas de av revisorerna
angivna kostnaderna, skulle avgiften behöva höjas med åtminstone 17 kronor
per dag.

Framhållas må, att förevarande fråga för staten är av tämligen underordnad
betydelse, sedan garnisonssjukhuset i Boden fr. o. in. innevarande
år övertagits av Norrbottens läns landsting. Vidare torde inom en relativt
snar framtid samarbetsavtalen beträffande garnisonssjukhusen i Eksjö och
Sollefteå komma att upphöra, då de civila sjukhusen på respektive orter
utbyggts. Därefter skulle endast återstå garnisonssjukhuset i Karlsborg
med ett årligt antal underhållsdagar om cirka 13 000. Huru stort antalet
vårddagar är, som staten betalar för å de civila sjukhusen, saknar styrelsen
kännedom om. Men tages hänsyn till dessa, torde det vara ovisst om icke
den föreslagna omläggningen i beräkningssättet, under förutsättning att
denna blir reciprok, snarare kommer att leda till en ökning än en minskning
av statens kostnader. Då härtill kommer, att beräkningssättet är komplicerat
och tidskrävande och lätt kan leda till tvistigheter, kan styrelsen
icke förorda detsamma.

Större fog synes däremot föreligga — med hänsyn till de ständigt stigande
sjukhuskostnaderna — att man i enlighet med revisorernas förslag
beträffande avtalen med Jönköpings och Skaraborgs läns landsting baserar
ersättningen på det löpande årets och ej föregående års kostnader.

Utskottet. Revisorernas förslag om sådan ändring i de med Jönköpings
läns och Skaraborgs läns landsting ingångna samarbetsavtalen angående
vård av civila patienter vid vissa garnisonssjukhus, att den kronan tillkommande
ersättningen i fortsättningen baseras på det löpande årets och ej
föregående års kostnader, har icke mött någon gensaga från. remissinstansernas
sida. Även utskottet kan ansluta sig till revisorernas uppfattning härvidlag
och förutsätter, att förhandlingar i ärendet komma att inledas med
vederbörande landsting. Ehuru vid remissbehandlingen delade meningar
kommit till uttryck beträffande den av revisorerna likaledes berörda frågan
om vilka omkostnadsposter som skola medtagas vid beräkningen av kronans
kostnader för vården på garnisonssjukhusen, synes det utskottet av praktiska
skäl lämpligt att i samband med de ovan förordade förhandlingarna
jämväl denna fråga upptages till närmare övervägande.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville vidtaga åtgärder i det av utskottet angivna
syftet.

9:o) Försäkring av personal vid svenska sjukhuset i Korea. Under försvarsdepartementet,
§ 9, ha revisorerna framfört vissa kritiska synpunkter
på de för personalen vid svenska sjukhuset i Korea tecknade försäkringarna
(Del I, s. 75—85).

32

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

Revisorerna ha inledningsvis lämnat en redogörelse för de utredningar
och framställningar som föranledde Kungl. Maj :t att den 4 juni 1954 utfärda
cirkulär till samtliga statsmyndigheter med föreskrifter rörande försäkring
av staten tillhörig egendom in. in. (nr 325). I detta cirkulär stadgas följande.

1. Statlig myndighet äger icke teckna eller låta teckna försäkring för staten
tillhörig egendom eller för att skydda staten eller i dess tjänst anställd
personal mot ansvarighet; dock att beträffande försäkring av egendom under
universitetens eller stiftsnämndernas förvaltning ävensom i fråga om
försäkring i samband med upphandling och arbeten för statens behov skall
gälla vad därom finnes särskilt stadgat.

2. Utan hinder av vad ovan sagts må, därest vederbörande myndighet
med hänsyn till statens intressen så finner lämpligt, tecknas

a) mot trafikförsäkring svarande ansvarighetsförsäkring dels å motorfordon
tillhörande slatspolisen, postverket, televerket eller statens vattenfallsverk,
dels å motorfordon avsedda för personbefordran och disponerade
av statsdepartementen, överståthållarämbetet eller länsstyrelserna, dels ock
å utrikesförvaltningen tillhöriga, utomlands brukade motorfordon,

b) transportförsäkring, då köp eller försäljning eljest icke kan komma
till stånd eller då avstående från försäkringsskydd icke medför fördelaktigare
pris, lägre omkostnader eller förmånligare villkor i övrigt,

c) brandförsäkring å sådan mot nyttjanderätt upplåten lantbruksegendom,
beträffande vilken förbud mot försäkring icke är i särskild ordning
meddelat, ävensom brandförsäkring eller annan försäkring å egendom, tillhörande
försvarsväsendets lägerkassor,

d) reparentförsäkring vid örlogsvarven, samt

e) erforderlig försäkring i samband med att staten tillhörig egendom uLan
ersättning utlånas eller upplåtes till annan än statlig myndighet under förutsättning
att försäkringskostnaden bestrides av den till vilken egendomen
i fråga utlånas eller upplåtes.

3. Köpe- eller försäljningsavtal, som innebär att staten iklädes kostnad
för transportförsäkring, må endast ingås under de förutsättningar som angivas
ovan vid 2 b.

4. Nu gällande avtal rörande sådan försäkring, som myndighet enligt
bestämmelserna i detta cirkulär icke äger teckna, skall, därest avtalet icke
skall gälla för all framtid, bringas att upphöra så snart lämpligen kan ske.

5. Bestämmelserna i detta cirkulär skola tillämpas från och med den 1
juli 1954, då av Kungl. Maj :t tidigare meddelade, häremot stridande föreskrifter
upphöra att gälla.

I anslutning härtill ha revisorerna behandlat de försäkringar som tecknats
för personalen vid svenska sjukhuset i Korea och lämnat vissa uppgifter
om statens kostnader härför in. m. Revisorerna ha därefter gjort följande
uttalande.

Frågan om i vilken utsträckning staten i försäkringsavseende bör taga
självrisk har, såsom av den lämnade redogörelsen framgår, vid åtskilliga
tillfällen varit föremål för övervägande. Sålunda ha riksdagens revisorer i de
åren 1913, 1937 och 1951 avgivna berättelserna framfört önskemål om enhetliga
bestämmelser på området och därvid antytt de principer revisorerna
ansett höra vara vägledande vid bestämmelsernas utformande. Vidare har
spörsmålet varit uppe till behandling i en år 1942 avgiven sakkunnigutredning
samt i av riksräkenskapsverket och statens sakrevision år 1952 respektive
år 1953 avlåtna underdåniga skrivelser. Slutligen har en inom finansdepartementet
utarbetad promemoria i ämnet varit föremål för remiss till
ett flertal myndigheter.

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1951

33

1951 års revisorer togo särskilt sikte på de försäkringar som genom försorg
av överstyrelsen för Svenska röda korset tecknats för personalen vid
det svenska sjukhuset i Korea. Revisorerna funno starka skäl tala för att
staten i fråga om berörda försäkringar borde träda in som garant och att
förhandenvarande ekonomiska risker därför icke borde läggas på enskilda
försäkringsbolag. Därvid åberopades bl. a. alt enligt praxis den principen
i allmänhet följdes att staten är sin egen assuradör.

Det av revisorerna sålunda upprepade gånger framförda önskemålet om
utfärdande av reglerande föreskrifter i ämnet blev till stor del tillgodosett
genom utfärdandet av Kungl. Maj :ts cirkulär den 4 juni 1954 till samtliga
statsmyndigheter med föreskrifter rörande försäkring av staten tillhörig
egendom in. in. I cirkuläret, vars innehåll återgivits i det föregående, föreskrives
att statlig myndighet icke äger — med vissa särskilda angivna undantag
— teckna eller låta teckna försäkring för staten tillhörig egendom eller
för att skydda staten eller i dess tjänst anställd personal mot ansvarighet.
Därigenom har den av revisorerna hävdade huvudprincipen, att staten i
försäkringsavseende bör taga självrisk, blivit fastslagen. Revisorerna vilja
i detta sammanhang icke ingå på frågan om ändamålsenligheten av de i
cirkuläret medgivna undantagen från nämnda regel. Då de synpunkter 1951
års revisorer givit uttryck åt i avseende å försäkringar av det slag, som tecknats
för personalen vid det svenska sjukhuset i Korea, icke synas ha vunnit
tillräckligt beaktande i cirkuläret, finna revisorerna det emellertid påkallat
att ånyo upptaga ifrågavarande spörsmål till behandling.

Rent principiellt anse revisorerna, att försäkringsförbudet bör gälla all
sådan verksamhet som direkt eller indirekt bekostas av statsmedel. Vad angår
personalen vid det svenska sjukhuset i Korea kan — såsom 1951 års
revisorer också framhållit — denna, ehuru icke i strängt formell mening
statsanställd, anses närmast på statens bekostnad fullgöra ett offentligt
uppdrag.

Grunden för försäkringsväsendet är att de försäkrade genom att teckna
försäkringar skola vid inträffade försäkringsfall vara garderade mot förluster,
vilka de icke anse sig kunna eller vilja bära. Genom försäkringsföretagen
sker en uppdelning på flera händer och under eu längre tidsperiod
av förhandenvarande ekonomiska risker. I statens eller en med statsmedel
bedriven verksamhet sakna nämnda skäl för tagande av försäkringar all
väsentlig betydelse. Staten kan icke på grund av sådana förluster om vilka
här är fråga försättas i eu ekonomiskt brydsam situation. Då vidare dylika
förluster av staten täckas i huvudsak med skattemedel, sker redan härigenom
en uppdelning av förlusterna på bredare basis än vad som kan åstadkommas
genom försäkringsväsendet.

Överstyrelsen för Svenska röda korset har i yttrande över vad 1951 års
revisorer anfört i denna angelägenhet framhållit, att försäkringar äro av
största betydelse för rekryteringen av personal till sjukhuset. Överstyrelsen
har därvid gjort gällande att rekryteringen skulle bli synnerligen försvårad
eller omöjliggjord, om staten själv i stället för försäkringsföretagen skulle
reglera uppkommande ersättningsfrågor. Revisorerna kunna för sin del icke
finna, alt en sådan invändning är sakligt befogad. Det föreligger sålunda
enligt revisorernas mening icke någon grundad anledning antaga, alt staten
skulle handlägga dessa frågor mindre tillfredsställande än försäkringsföretagen.
Revisorerna vilja i detta sammanhang omnämna, alt medlemmar av
svenska övervakningskontingenten i Korea av sluten äro tillförsäkrade förmåner
vid olycksfall och sjukdom efter Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt
fall samt vid dödsfall och invaliditet enligt sammma grunder som gälla
för personalen vid sjukhuset. För ifrågavarande förmåner svarar staten

;; HihaiKj till riksduuens protokoll 1957. 6 samt. Xr !)■''}

34

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

enligt försäkringstekniska grunder utan att därvid enskilda försäkringsföretag
anlitas. Det vill därför icke synas, som om några svårigheter av betydelse
skulle föreligga för staten att tekniskt reglera de ersättningsanspråk
som kunna resas på grund av vid sjukhuset inträffade olycksfall etc.

De till försäkringsbolagen utgivna försäkringspremierna uppgå till betydande
belopp. Sålunda ha fram till den 1 juli 1956 av staten utbetalats i
runt tal 2 846 000 kronor. Av nämnda belopp har återbäring verkställts med
omkring 881 000 kronor. Statens utgifter per den 1 juli 1956 för ifrågavarande
försäkringar uppgå sålunda till ca 1 965 000 kronor. Under samma
lid ha försäkringsbolagen på grund av inträffade försäkringsfall utbetalat
tillhopa 77 000 kronor.

I propositionen 1956: 101, vilken vunnit riksdagens godkännande, bar
föreslagits att verksamheten vid det svenska sjukhuset i Korea skall successivt
avvecklas under innevarande budgetår för att helt upphöra omkring
den 1 juli 1957. Därvid har bl. a. framhållits, att det icke vore möjligt att
med säkerhet bedöma, från vilken tidpunkt en svensk insats för det planerade
skandinaviska undervisningssjukhuset komme att bli aktuell. Någon
verksamhet med skandinavisk personal vid nämnda sjukhus har ansetts i
vart fall icke komma till stånd förrän tidigast den 1 januari 1958.

Oaktat de för det svenska sjukhuset i Korea tecknade försäkringarna
åsamkat staten betydande utgifter, vilka kunnat undvikas, anse sig revisorerna
nu, när endast kort tid återstår av sjukhusets verksamhet, icke böra
föreslå försäkringarnas slopande. Revisorerna förvänta sig emellertid, att
vid organiserandet av det skandinaviska undervisningssjukhuset samt i andra
liknande sammanhang de av revisorerna här gjorda erinringarna vinna
beaktande.

Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning, statskontoret, riksräkenskapsverket
och överstyrelsen för Svenska röda korset (Del II, s. 84—
86).

De tre statliga myndigheterna ha anslutit sig till vad revisorerna uttalat i
frågan. Riksräkenskapsverket har därvid anfört följande.

Riksräkenskapsverket ansluter sig till revisorernas uppfattning att staten
vid verksamhet som direkt eller indirekt bekostas av statsmedel i regel
bör stå självrisk i försäkringsavseende.

I fråga om riskgarantier synes lämpligen liknande normer kunna tillämpas
som de, vilka enligt kungl. brev den 5 november 1956 gälla för den
svenska militära kontingent, som ingår i den internationella F.N.-styrkan
med uppgift att trygga och övervaka fientligheternas upphörande i Främre
Orienten, eller de vilka jämlikt 8 § utlandsresereglementet gälla vid olycksfall,
som till följd av tjänsteresa med flygplan drabbar förrättningsman.

Överstyrelsen för Svenska röda korset har hänvisat till att den i förevarande
fall följt de av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifterna.

Utskottet. I enlighet med en redan av 1951 års revisorer intagen ståndpunkt
ha revisorerna hävdat, att personalen vid det med statsmedel uppförda
och drivna svenska sjukhuset i Korea icke borde ha försäkrats i enskilda
försäkringsföretag utan att staten jämväl i förevarande fall borde ha
stått självrisk. Till denna uppfattning, som icke innefattar något klander
mot de av överstyrelsen för Svenska röda korset träffade dispositionerna, ha

Statsutskottets utlåtande nr 93 ur 1957

35

de i ärendet hörda myndigheterna anslutit sig. Liksom revisorerna ha remissmyndigheterna
även ansett, att staten bör påtaga sig motsvarande riskgarantier
för personal vid det blivande skandinaviska undervisningssjukhuset
i Korea samt i andra liknande sammanhang.

Utskottet önskar för sin del framhålla, att i förevarande avseende speciella
fall självfallet kunna tänkas, då den sedvanliga försäkringsmetoden
framstår såsom mest ändamålsenlig. Helt allmänt torde dock starka
skäl kunna åberopas till stöd för den av revisorerna hävdade uppfattningen,
helst som hinder icke behöver föreligga för staten att gentemot vederbörande
försäkringstagare följa samma principer som de enskilda företagen. Det
må i sammanhanget f. ö. erinras därom, att tillfredsställande former för
statens förpliktelser liärutinnan synas ha åstadkommits i fråga om såväl
svenska övervakningskontingenten i Korea som den i FN-styrkan i Främre
Orienten ingående svenska kontingenten. Ifrån denna utgångspunkt finner
utskottet önskvärt, att frågan om försäkring av personalen vid det blivande
undervisningssjukhuset i Korea upptages till särskild prövning.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening
giva till känna vad utskottet anfört.

10 :o) Vissa försvaret tillhöriga baracker. Under försvarsdepartementet,
§ 10, ha revisorerna uttalat sig för en avveckling snarast möjligt av försvarets
övertaliga baracker (Del I, s. 85—89).

Revisorerna ha lämnat vissa uppgifter om det nuvarande barackbeståndet
inom försvaret och därefter gjort följande uttalande.

Under den förstärkta försvarsberedskapen visade det sig nödvändigt att
för förläggningsändamål och förrådshållning in. in. uppföra ett mycket stort
antal militära barackbyggnader. Efter återgången till fredsförhållanden
blev det snart uppenbart att alla dessa baracker, som uppgingo till ett antal
av ca 17 000, icke skulle kunna utnyttjas inom ramen för den militära
fredsorganisationen. Genom olika åtgärder under åren 1945—1948 avyttrades
därför huvuddelen av barackbeståndet. Sålunda försåldes ett betydande
antal till andra statliga myndigheter, kommuner, föreningar och enskilda
samt till danska staten. Vidare överläts ett flertal byggnader till hemvärnet
för tillgodoseende av dess lokalbehov. F. n. torde inom olika delar av landet
finnas omkring 3 000 under beredskapsåren anskaffade baracker. Från regionala
och lokala försvarsmyndigheter ha framställningar tid efter annan
gjorts till fortifikationsförvaltningen om tillstånd att försälja eller riva
eu del av de återstående barackerna, då de dels ansetts obehövliga för militära
ändamål och dels krävt stora underhållskostnader, för vilkas täckning
medel saknats. I detta sammanhang må påpekas, att vissa av de under
beredskapstiden byggda barackerna ofta förutsattes skola uppfylla ett ändamål
under allenast begränsad tid, varför varken deras konstruktion eller
sättet för uppförandet gjorde dem lämpade som permanenta anläggningar.
Det är självfallet att under sådana förhållanden dessa byggnader snart nog
råkade i sådant skick, att ett fortsatt underhåll kom att betinga kostnader,
vilka icke stodo i rimlig proportion till deras värde, och alt därför ekono -

36

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

miska och andra skäl ansågos tala för att de snarast borde försäljas eller
rivas.

Revisorerna ha under besök vid Kalix försvarsområde, inom vilket de
flesta av försvarets nu övertaliga baracker äro belägna, besiktigat en del
av barackbeståndet. Härvid har framkommit att vissa byggnader icke alls
eller endast i ringa mån underhållits under en följd av år, vilket medfört
att de nu befinna sig i sådant skick, att för undvikande av ytterligare förluster
snar försäljning eller rivning framstår som oundgängligen nödvändig.
Fortifikationsförvaltningen bar genom skrivelser från arméstaben och försvarsområdesbefälhavaren
åren 1951 och 1952 gjorts uppmärksam på
förhållandet. Några direktiv om huru skall förfaras med de ifrågavarande
byggnaderna ha emellertid ännu icke lämnats försvarsområdesbefälhavaren.

Fortifikationsförvaltningens befästningsbyrå, till vilken ett stort antal
framställningar från regionala och lokala myndigheter om försälj ningseller
rivningstillstånd fortlöpande ingivits, bar i sin tidigare omnämnda
promemoria framhållit de betydande nackdelar som äro förenade med den
omständliga handläggningen av de ärenden om vilka här är fråga. Sålunda
måste i fråga om byggnader invärderade i fastighetsfonden Kungl. Maj:ts
medgivande i varje särskilt fall inhämtats, innan tillstånd kan givas till försäljning
eller rivning. Befästningsbyrån har ansett att stora fördelar stode
att vinna, om fortifikationsförvaltningen inom vissa gränser finge självständigt
besluta i berörda angelägenheter. Någon ställning från ämbetsverkets
sida har dock ännu icke tagits till ifrågavarande promemoria.

Revisorerna, som icke anse det försvarligt att de ifrågavarande byggnaderna
på grund av bristande underhåll utsättas för fortgående förstörelse,
vilja med bestämdhet framhålla angelägenheten av att genom effektiva
åtgärder en avveckling av försvarets övertaliga baracker snarast kominer
till stånd. I den mån skälet till att fortifikationsförvaltningen i berört hänseende
ännu icke kunnat genomföra en slutlig avveckling skulle sammanhänga
med rent formella hinder, böra dessa utan dröjsmål undanröjas.
De av befästningsbyrån framförda synpunkterna i avseende å vidgad beslutanderätt
för fortifikationsförvaltningen i berörda angelägenheter finna
revisorerna värda beaktande. Revisorerna vilja därjämte ifrågasätta, huruvida
icke även de regionala och lokala organen i viss utsträckning borde
medgivas självständig rätt att besluta om försäljning eller rivning av ur
försvarssynpunkt värdelösa barackbyggnader.

Revisorerna finna ovan berörda fråga vara av sådan betydelse, att den
utan ytterligare uppskov bör bringas till sin lösning.

Utlåtanden ha avgivits av överbefälhavaren och fortifikationsförvaltningen
(Del II, s. 87 och 88).

Överbefälhavaren har förklarat sig biträda revisorernas uppfattning, att
effektiva åtgärder böra vidtagas för att en avveckling av försvarets övertaliga
baracker snarast skall komma till stånd.

Fortifikationsförvaltningen har anfört bl. a. följande.

Sedan numera långtidsplaner uppgjorts för huvuddelen av arméns förband,
avser fortifikationsförvaltningen alt till Kungl. Maj:t inkomma med
förslag rörande invärdering i fastighetsfonden av de baracker som avses
skola bibehållas i försvarets ägo. I samband härmed avses åtgärder skola
vidtagas för avveckling av de baracker som därefter äro övertaliga.

Såsom framgår av revisorernas berättelse har inom fortifikationsförvaltningen
tagits initiativ att utverka en förenkling av förfarandet för avveckling''
av anläggningar som icke längre erfordras för försvaret eller av annan

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

37

anledning icke böra bibehållas. Initiativet avser i första band å fastighelsfonden
redovisade anläggningar, men enligt ämbetsverkets mening bör ett
likartat, smidigt förfarande tillämpas i fråga om icke invärderade anläggningar.
Fortifikationsförvaltningen avser att inom den närmaste tiden inkomma
till Kungl. Maj:t med förslag härom. Därvid kommer ämbetsverket
att hemställa om generellt bemyndigande för verket att under vissa förutsättningar
självt fatta beslut om försäljning av baracker samt andra byggnader
och anläggningar. Däremot anser ämbetsverket det bl. a. ur redovisningssynpunkt
icke lämpligt att generellt bemyndigande av berörd art lämnas
underlydande myndigheter. Det bör ankomma på ämbetsverket att, i
den mån så bedömes lämpligt, i särskilda fall till underlydande myndigheter
delegera sådan rätt.

Utskottet delar revisorernas av remissmyndigheterna biträdda uppfattning,
att effektiva åtgärder snarast böra vidtagas för en avveckling av försvarets
övertaliga baracker. Då det emellertid torde kunna förväntas, att fortifikationsförvaltningen
i enlighet med sin i remissutlåtandet tillkännagivna
avsikt kommer att taga de initiativ som erfordras för nämnda syftes vinnande,
har utskottet velat begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för
riksdagen

omförmäla.

ll:o) Sågverket vid fastighetsförvaltningen i Karlsborg. Under försvarsdepartementet,
§ 12, ha revisorerna behandlat vissa med kronans sågverk i
Karlsborg sammanhängande frågor (Del I, s. 92—97).

Revisorerna ha lämnat vissa uppgifter rörande tillkomsten av och driften
vid det i militär regi drivna sågverket i Karlsborg, varefter revisorerna gjort
följande uttalande.

Avsikten med det år 1918 för Karlsborgs fästning anlagda sågverket var,
såsom framgår av den lämnade redogörelsen, att dels förbilliga sågningen
av kronans eget virke och dels förskaffa kronan inkomster genom legosågning.
Härutöver ansågs det ur mobiliseringssynpunkt vara av betydelse, att
kronan förfogade över ett sågverk i Karlsborg. Den ringa legosågning som
förekommer vid sågverket torde emellertid numera sakna nämnvärt värde
som faktor i driftkalkylerna. Behovet av anläggningen under en mobilisering
torde också i nuläget vara ytterst obetydligt. Den av fastighetsförvaltningen
lämnade redogörelsen för sågverksrörelsens inkomster och utgifter
synes å andra sidan giva vid handen, att sågverket är ekonomiskt lönsamt.
Visserligen ha revisorerna kunnat konstatera, att sågningskostnaderna vid
anläggningen äro höga i jämförelse med samma kostnader vid ett modernt
sågverk. Genom en rationalisering av driften borde emellertid kostnaderna
kunna nedbringas; härpå tyda bl. a. de i det föregående återgivna kalkylerna
för det nya sågverket. Från fastighetsförvaltningens sida har också räknats
med att sågverket skall komma att moderniseras i samband med den
planerade förflyttningen. Revisorerna förutsätta för sin del, att föreliggande
möjligheter alt uppnå ett gynnsammare resultat av sågverksdriften omsorgsfullt
tillvaratagas.

Nu anförda ekonomiska skäl tala enligt revisorernas mening för att det
i kronans regi drivna sågverket i Karlsborg bör bibehållas. Därtill kommer

38

St<itsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

anläggningen ger möjlighet till jämnare sysselsättning åt de i skogsskötseln
anställda arbetarna, vilka kunna beredas arbete vid sågen under
den tid skogsavverkning icke förekommer. I visst avseende ha emellertid
revisorerna funnit anledning till erinran. Revisorerna syfta härvid på det
förhållandet, att de militära förbanden i Karlsborg eller dess närhet icke
alls eller endast i obetydlig utsträckning täcka sitt behov av virke genom
inköp från sågverket, vars produktion till huvuddelen i stället avyttras till
enskilda köpare. Nämnda köpare äro i sin tur leverantörer av motsvarande
produkter till de berörda förbanden eller till andra militära myndigheter
inom III. militärområdet. Det måste självfallet innebära ett fördyrande, att
de militära organen icke verkställa erforderliga virkesinköp direkt vid
sågen.

Revisorerna skola i detta sammanhang icke närmare ingå på frågan om
lämpligheten av att det statliga sågverket i Karlsborg administreras av
fastighetsförvaltningen. Principiellt anse revisorerna, att försvarsväsendet
icke utan vägande skäl bör belastas med verksamhetsgrenar som icke ha
direkt anknytning till rent militära uppgifter. Ur denna synpunkt synes
kunna ifrågasättas, om sågverkets skötsel i fortsättningen bör kvarligga
hos militär myndighet. Revisorerna, som här lämna sist berörda fråga
öppen, anse sig emellertid böra rikta uppmärksamheten på de möjligheter
till besparingar som stå till buds genom att vederbörande truppförband,
i de fall så är ekonomiskt lönsamt, åläggas verkställa sina inköp direkt vid
sågverket i Karlsborg. Härigenom skulle i praktiken skapas en avsättningsgaranti
för sågverkets produkter, med påföljd bl. a. att försäljningskostnaderna
till huvudsaklig del skulle bortfalla. Sågningen skulle därjämte i
större utsträckning kunna inriktas på sådana virkesdimensioner som äro
vanligast förekommande vid förbanden, vilket skulle möjliggöra ett ytterligare
förbilligande av driften.

Enligt revisorernas mening bör förevarande spörsmål bringas till sin
lösning genom förhandlingar mellan fastighetsförvaltningen i Karlsborg
och militärbefälhavaren för III. militärområdet, vartill initiativ bör tagas
av fortifikation sförval t ningen.

Utlåtanden ha avgivits av fortifikationsförvaltningen och militärbefälhavaren
för 111. militärområdet (Del II, s. 90—92).

I den av revisorerna berörda huvudfrågan har fortifikationsförvaltningen
anfört följande.

Vidkommande frågan, i vilken utsträckning de militära förbanden i
Karlsborg och dess närhet höra täcka sitt behov av virke genom inköp
direkt från sågverket, vill fortifikationsförvaltningen till en början meddela,
att ämbetsverket den 24 april 1952 (TLA s. 63 f. f. utfärdat allmänna
föreskrifter rörande skogsskötseln å försvarets domäner och därvid utgått
från att en samordning skulle ske mellan olika militära enheter beträffande
virkesförsäljning och virkesförbrukning. Sålunda angives under It. i nämnda
föreskrifter bl. a. följande: »Vid planering av virkesförsäljning bör —

hänsyn tagas till såväl eget som närliggande förbands virkesbehov---.»

Ämbetsverket kommer att med militärbefälhavaren för III. militärområdet
och platsbefälhavaren i Karlsborg upptaga frågan om tillämpningen i fortsättningen
av angivna bestämmelse i förhållandet mellan sågverket i
Karlsborg och vederbörande förband. Därvid kommer särskilt att undersökas,
huruvida icke eu bättre samverkan smidigt kan åstadkommas
genom att sågverkets försäljningar till förbanden i fortsättningen baseras
på självkostnader (rotvärde med tillägg av avverknings-, transport- och

Statsutskottets utlåtande ni■ 93 av 1957

39

sågningskostnader — inklusive ev. avskrivningar o. d.). Skulle det visa sig
att behov föreligger av särskilda föreskrifter utöver den ovan återgivna
allmänna bestämmelsen, är ämbetsverket berett utfärda sådana.

Utskottet. Revisorernas i förevarande sammanhang framställda erinringar
avse närmast det förhållandet, att de militära förbanden i Karlsborg eller
dess närhet icke alls eller endast i obetydlig utsträckning täcka sitt behov
av virke genom inköp från kronans å nämnda ort befintliga sågverk. Av
fortifikationsförvaltningens häröver avgivna remissutlåtande framgår, att
ämbetsverket år 1952 utfärdat vissa föreskrifter i syfte att åstadkomma en
samordning mellan olika militära enheter beträffande virkesför sälj ning och
värkesförbrukning samt att ämbetsverket kommer att med militärbefälhavaren
för III. militärområdet och platsbefälhavaren i Karlsborg upptaga frågan
om tillämpningen i fortsättningen av angivna bestämmelse i förhållandet
mellan sågverket i Karlsborg och vederbörande förband. Då det sålunda
kan förutsättas att en mera rationell ordning skall åvägabringas i nu berört
hänseende, har utskottet velat begränsa sig till att vad i ärendet förevarit
för riksdagen

omförmäla.

12 :o) Socialvård och socialpolitik. Under socialdepartementet, § 13, ha revisorerna
till behandling upptagit vissa spörsmål i fråga om socialvården
(Del I, s. 98—121).

Efter en historisk överblick ha revisorerna lämnat en kortfattad redogörelse
för huvuddragen av de viktigaste författningarna på socialvårdens område
samt vissa tabellariska uppgifter om utgifterna för olika sociala ändamål.
I anslutning härtill ha revisorerna gjort följande uttalande.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår ha de senast förflutna årtiondena
kännetecknats av ett mycket livligt lagstiftningsarbete inom socialpolitikens
olika områden. EU stort antal författningar ha tillkommit,
som avse antingen samtliga medborgare eller vissa grupper i vårt samhälle.
Omfattningen av denna lagstiftning kan på sitt sätt sägas utgöra ett mått
på den allt större betydelse samhället tillmäter socialpolitiken i dess olika
former. Ett annat uttryck härför är socialutgifternas storlek såväl absolut
som i förhållande till den totala nationalinkomsten. År 1900 kunna dessa
utgifter beräknas ha uppgått till 25 miljoner kronor eller 1,3 procent av nationalinkomsten.
År 1920 voro motsvarande tal 200 miljoner kronor respektive
1,7 procent, år 1940 700 miljoner kronor respektive 5,7 procent, ökningen
av ifrågavarande utgifter utgjorde enbart under 1940-talet omkring
100 procent. I samband med införandet av de nya folkpensionerna och de
allmänna barnbidragen stego socialutgifterna från 1 000 miljoner kronor
år 1947 till 2 400 miljoner kronor år 1948 eller från 7,9 till 10,5 procent av
nationalinkomsten. År 1950 voro dessa tal 2 670 miljoner kronor respektive
10,5 procent. Mot en nationalinkomst av 39 000 miljoner kronor år 1954 svarade
sociala utgifter om i runt tal 4 200 miljoner kronor eller 11,1 procent av
nationalinkomsten i landet; i medeltal motsvarar sistnämnda belopp eu socialutgift
av 580 kronor per innevånare.

40

Statsutskottets utlåtande nr !)3 år lt)ö7

Socialvårdsutgifterna bestridas till huvudsaklig del av stat, landsting och
primärkommuner genom skatter, direkta och indirekta. Av de totala socialutgifterna
under år 1954 — 4 183 miljoner kronor — koimno 57 procent på
staten (2 402 milj. kr.) och 30 procent på primärkommuner och landsting
(1 235 milj. kr.). Återstoden utgjordes av avgifter till socialförsäkringsorganen,
nämligen tre procent av arbetsgivarnas avgifter till olycksfallsförsäkringen
(141 milj. kr.) och sammanlagt tio procent av de försäkrades avgifter
till sjukförsäkringen (157 milj. kr.), arbetslöshetsförsäkringen (49 milj.
kr.) och folkpensioneringen (199 milj. kr.).

Kostnadsfördelningen mellan olika huvudmän är mycket varierande för
olika grenar av socialvården. Vissa verksamhetsgrenar finansieras helt av
statliga medel, exempelvis allmänna barnbidragen, mödrahjälpen och arbetsförmedlingen.
På en del områden, såsom inom sinnessjuk- och sinnesslövården,
alkoholistvården och ungdomsvården, drivas vissa anstalter i statlig
regi. I de flesta fall handhaves emellertid verksamheten av lokala organ,
landsting eller primärkommuner, som efter bestämda regler erhålla statliga
bidrag till kostnaderna. Dessa bidrag äro av växlande storlek. På vissa områden
bedriva därjämte enskilda föreningar och stiftelser, understödda av
hl. a. staten, en livlig verksamhet, exempelvis inom barnavård, vanförevård
och sjukvård.

Största delen av statens socialutgifter avser folkpensioneringen (1 107
milj. kr.), barnbidragen (536 milj. kr.) samt hälso- och sjukvården (367
milj. kr.). Huvuddelen av landstingens och primärkommunernas socialvårdskostnader
kommer på hälso-och sjukvården (659 milj. kr.), fattigvården
(171 milj. kr.), folkpensioneringen (209 milj. kr.), skolmåltider (77
milj. kr.) samt offentlig barnavård (71 milj. kr.). De sociala utgifterna ha
den största relativa betydelsen i landstingens budget, där drygt 90 procent
av nettoutgifterna gå till sociala ändamål. I statens budget hänför sig ungefär
en tredjedel och i primärkommunernas omkring en fjärdedel av de totala
nettoutgifterna till socialvården.

Redan den omfattning i vilken numera anvisas medel för olika sociala
ändamål gör det naturligt att ställa vissa frågor rörande fördelningen och
dispositionen av dessa medel. Vad som särskilt måste anses aktualisera dylika
frågor är den strukturförändring i ekonomiskt avseende som vårt samhälle
undergått under en relativt kort tidrymd och vilken, såvitt nu kan
bedömas, kommer att fortgå. Erinras må sålunda att socialpolitiken tidigare
i stor utsträckning hade ett inkomstutjämnande syfte, flertalet medborgares
skatteförmåga var ringa. De socialpolitiska åtgärderna inneburo i väsentliga
avseenden, att de högre inkomsttagarna fingo betala för de förmåner av
vilka de lägre konmio i åtnjutande. I ett år 1953 utgivet vetenskapligt arbete
av numera docenten R. Rentzel om Inkomstfördelningen i Sverige — som
utgjort eu del av 1951 års penningvärdeundersökning — har konstaterats,
att del mest påtagliga draget i den utveckling som inkomststrukturen undergått
är den successiva inkomstutjämning som ägt rum. Denna utjämning
kan konstateras i såväl förvärvsinkomsternas som de disponibla inkomsternas
fördelning. Det relativa antalet inkomsttagare i såväl de lägsta som de
högsta inkomstklasserna har minskat. Denna koncentration mot de medelstora
inkomsterna gäller icke blott antalet inkomsttagare utan även inkomstbeloppen.
I nämnda arbete framhålles vidare att skatte- och socialpolitikens
utjämnande effekt självfallet är en följd av dels skatternas progressivitet,
dels det förhållandet att de sociala kontantbidragen huvudsakligen tillfalla
personer med mycket små inkomster. Progressiviteten i skatteskalan har
därvid illustrerats genom angivandet av skattebördans storlek inom de olika
decilgrupperna. År 1935 betalade sålunda de fem lägsta decilgrupperna 1,4

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

4 J

procent av sina inkomster i skatt, medan skatteandelarna i de därpå följande
fem decilgrupperna i tur ocli ordning hade varit respektive 4,1, 5,3,

7 4 9 0 och 13 9 Under år 1948 voro motsvarande tal i de olika deeilgrupperna
2,4, 3,5, 5,9, 7,2, 8,9, 10,5, 11,5, 12,7, 14,0 och 24,1. I den tionde gruppens
överstii fjärdedel liiide skiitteiindelen. varit 33 procent ocli i den översta
åttondelen 39 procent. År 1948 betalades alltså inom samtliga inkomstklasser
en betydligt större andel av inkomsterna i skatt än under tidigare år.
Detta förhållande är enligt den gjorda undersökningen en följd delvis av
skärpt beskattning, delvis av en allmän inkomststegring i samband med progressiviteten
i beskattningen. Genom den inkomstutjämning som skett och i
viss mån på grund av vissa specifika drag i skattesystemets utformning hai
den totala skattebördans fördelning mellan olika decilgrupper kommit att
förskjutas nedåt mot de lägre grupperna. Medan den översta decilgruppen
år 1935 betalade 02 procent av samtliga skatter, hänförde sig år 1948 endast
49 procent till denna grupp. Motsvarande tal för de lägre decilgrupperna
visa däremot en motsatt utveckling. Det har konstaterats, alt den mellan åi
1935 och 1948 inträffade inkomstutjämningen huvudsakligen varit automatisk
och endast i relativt liten omfattning— kanske till en fjärdedel ett
resultat av skattepolitiska åtgärder. Man kan alltså säga, uttalar författaren
till nämnda arbete, att av de förändringar som skett det är den automatiska
utjämningen som varit dominerande, medan ökningen av den skattepolitiska
utjämningen varit tämligen ringa i jämförelse därmed.

Den här relaterade utvecklingen torde med nuvarande utformning av
skattepolitiken komina att ytterligare accentueras, därest beräkningarna om
medborgarnas realinkomster i framtiden halla streck. Det antages salunda,
att dessa skola öka med i genomsnitt tre procent om året, vilket innebär
eu fördubbling på 25 år och en fyrdubbling på 50 år. över huvud måste
resultatet av den pågående förändringen i fråga om inkomsternas fördelning
mellan olika niedborgargrupper hl. a. vara, att skattepolitiken icke längre
kan få samma betydelse såsom inkomstutjämnande faktor som tidigare. Det
må i sammanhanget konstateras, för att nämna ett exempel, att 1949 ars
skattesakkunniga enstämmigt förklarade, att den direkta beskattningen natt
en nivå, över vilken den icke utan olägenheter kunde stiga. En sänkning
rekommenderades i stället. Progressionen ansågs icke kunna skärpas.

Den omdaning i ekonomiskt avseende som vart samhälle f. n. äi undeikastat
måste uppenbarligen påverka socialpolitikens både utformning och
karaktär. De nya ekonomiska betingelserna ha sålunda i många fall mer
eller mindre djupgående förändrat förutsättningarna för olika hjälpformer.
Redan nu torde socialpolitiken f. ö. i väsentliga hänseenden få anses ha
karaktären av eu försäkring, detta oavsett om premier betalas direkt eller

indirekt genom skatter. . . . ,

Jämte nn berörda mera principiella synpunkter tala aven vissa konkieta
omständigheter för att frågan om fördelningen och dispositionen av de tor
olika sociala ändamål anvisade medlen bör upptagas till övervägande. Idl
•ill börja med må då erinras om det förhållandet, all de olika författningar
som sammantagna bilda vår sociallagstiftning tillkommit vid skilda tidpunkter,
vilket naturligt nog medfört en splittring i olika hänseenden av de
socialpolitiska åtgärderna. Andra lagutskottet framhöll liärutinnan i sitt utlåtande
nr 50 till 1937 års riksdag, att det enligt utskottets mening vore
uppenbart, att anordnandet av en betydande offentlig hjälpverksamhet vid
sidan av fattigvården och barnavården måste nied t öra ett behov att planmässigt
och organisatoriskt samordna de skilda hjälpformerna för att minska
svårigheterna att ändamålsenligt tillämpa de olika lagarna. En revision av
bestämmelserna om samhällets hjälpverksamhet med syfte att la olika gic -

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 19Ö7

nardaray sammanförda på ett rationellt sätt syntes utskottet vara i höe
grad onskyard. Med anledning av vad sålunda jämte annat anförts beslöl
liksdagen hemställa hos Kungl. Maj :t om eu utredning i angivna syfte. Sedermera
tillkallades med anledning härav särskilda sakkunniga, den s k socialAardskoinmitten,
som arbetade under åren 1938—1951. Kommitténs förslag
ha föranlett lagstiftning i åtskilliga hänseenden; någon egentlig samordning
av de socmla hjalpatgärderna har dock av skilda anledningar icke kommit
till stand. 1 vartom torde få anses gälla att tillkomsten av ytterligare författningar
i torevarande ämne givit ökad tyngd åt andra lagutskottets nyss
återgivna synpunkter.

Den redogörelse som lämnats för huvuddragen av gällande sociallagsliflmng
torde pa sitt salt belysa den organisatoriska splittring som f. n. kännetecknar
torevarande område av den samhälleliga verksamheten. Ytterligare
ma t ramhallas att för särskilda grenar av socialvården finnas inrättade flera
centrala ämbetsverk, vilka i vissa fall fått en betydande omfattning. På det
kommunala planet har visserligen en viss centralisering kommit till stånd
genom införandet av socialvårdsbyråer och kommunalkontor. Socialvårdskomnntténs
förslag om förenhetligande av olika nämnder i en särskild socialnämnd
inom varje kommun har dock av skilda skäl icke förverkligatsmotsvarande
gäller beträffande andra liknande förslag. I kommunerna
kunna darior jämsides med varandra finnas inrättade socialnämnd, barnavardsnamnd,
pensionsnämnd, nykterhetsnämnd, arbetslöshetsnämnd, familj
ebidragsnämnd, bemhjälpsnämnd samt hälsovårdsnämnd.

Den tillsynsverksamhet som i olika avseenden förekommer från samhällets
sida inom socialvården är starkt förgrenad. I en del fall fullgöra sålunda
lansstyrelserna övervakande funktioner, medan dessa i andrå fall anförtrot
ts centrala myndigheter. Inom vissa områden har vidare en stark specialisering
av arbetsuppgifterna inom ett i och för sig naturligt avgränsat fält
genomförts. Exempelvis inom barnavården förrättas inspektion av statens
inspektör för barnavård, socialvårdskonsulenter, barnavårdsassistenter, konsulenter
för den halvöppna barnavården och eftervårdskonsulenter''samt
dessutom av provinsialläkare och förste provinsialläkare. Inom olika delar
av socialvården ha vidare tillkommit särskilda konsulenter, socialvårds-,
nykterhetsvårds- och skyddskonsulenter. Dessa tjänstemän bedriva i stort
sett sin administrativa verksamhet utan någon närmare inbördes samordning*
'' il ket haft till följd att var och en av dem bar egen kontorsorganisalion
med särskilda lokaler, särskild biträdespersonal in. m.

Ett uttryck för den splittring som kännetecknar förevarande område är
ä\en de olika principer som gälla för de samhälleliga hjälpformerna. Inom
socialförsäkringen och närliggande understödsverksamhet finnas dels fasta
bidrag, som utgå enligt försäkringstekniska principer, dels bidrag efter inkomstprövning.
Bland övriga hjälpformer förekomma fasta bidrag efter
inkomstprövning, normerad efter den taxerade inkomsten, samt maximerade
bidrag efter fri behovsprövning, dock av annan karaktär än socialhjälpens.

Det iörhållandet att flera olika hjälpformer förekomma i viss mån parallellt
bar understundom nödvändiggjort särskilda kollisionsnormer av delvis
invecklad beskaffenhet. Här kan erinras om de regler som i detta hänseende
galla i fråga om de särskilda barnbidragen och folkpensionen. I detta sammanhang
må även pekas på de s. k. tröskelproblemen, d. v. s. att en inkomstökning
utöver eu viss gräns föranleder bortfall av sociala förmåner på sådant
sätt, att bestämmelsens konstruktion kan utgöra en hämsko för ökad
arbetsinsats från mottagarens sida.

Som en ytterligare anledning till att de i det föregående angivna fråge -

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

43

ställningarna nu kunna anses aktuella nia nämnas förändringen av penningvärdet.
Visserligen ha i vissa fall fastställda bidragsbelopp omräknats i anslutning
därtill, men någon mera genomgripande översyn har — frånsett
den inom familjepolitiken pågående — ej ägt rum. Härutinnan torde som
exempel få erinras om invalidpensionens grundbelopp, 200 kronor per år,
som utgår till alla invalider utan behovsprövning, samt särskilda barnbidragets
minimibelopp, 12 kronor per år.

De i det föregående anförda synpunkterna tala enligt revisorernas mening
för att socialpolitikens olika former böra underkastas eu översyn i skilda
hänseenden. Vad som i första hand synes böra äga rum är eu undersökning
i detalj av hur socialpolitiken jämte inkomstförskjutningarna i övrigt faktiskt
ha verkat under senare år. På ett viktigt avsnitt inom socialvården —
familjepolitiken — har visserligen nyligen företagits en systematisk inventering
av verkningarna av de olika familjepolitiska åtgärderna under en
något längre tid, varvid även uppmärksammats de brister i utformningen
som ansetts böra avhjälpas för att åtgärderna skola göra maximal nytta
inom nuvarande ekonomiska ram samt de nya behov som aktualiserats.
Denna inventering, som redovisats i ett betänkande, har resulterat i tillkallandet
av en särskild beredning, som i ett antal promemorior framlagt olika
förslag i fråga om samhället och barnfamiljerna, avseende vissa av de i det
föregående redovisade bidragsformerna in. in. Enligt revisorernas mening
har emellertid denna översyn i viss mån haft för begränsad räckvidd. De
familjepolitiska åtgärderna* torde nämligen icke böra ses som en isolerad
företeelse utan sättas i relation till socialpolitiken i övrigt. Revisorerna förorda
därför, att eu sådan undersökning som här avses nu kommer till stånd.
Denna bör i detalj belysa de ekonomiska sammanhangen. Revisorerna anse
sig därvid kunna förutsätta, att undersökningen skall kunna genomföras av
ett antal experter utan att någon särskild kommitté tillsättcs.

Sedan en dylik undersökning utförts, torde eu grundval ha skapats fölen
diskussion av den framtida socialpolitiken, vilken självfallet bör ha samma
allmänna syfte som den nuvarande, nämligen trygghet och trivsel i samhället
för alla medborgargrupper. Det torde icke ankomma på revisorerna
att närmare utveckla de synpunkter som böra vara vägledande för morgondagens
socialpolitik; några aktuella frågeställningar torde dock böra angivas.

Såsom av det föregående framgår disponerades under år 1954 — det senaste
år för vilket några uppgifter härom finnas tillgängliga — drygt 11
procent av nationalinkomsten för sociala utgifter. Detta tal kan självfallet
icke vara någon definitiv gräns — vare sig uppåt eller nedåt — för vad
samhället anser sig böra taga i anspråk för ifrågavarande ändamål. Vilket
utrymme som i framtiden kan beredas för sociala utgifter blir såsom hittills
beroende på dels den totala nationalinkomsten, dels storleken av andra
angelägna utgiftsbehov som komma att göra sig gällande; bl. a. gäller detta
i fråga om undervisnings- och forskningsverksamhet. Del bär f. ö. i sammanhanget
icke förbises, att tillgodoseendet av andra ändamal än lent sociala
på längre sikt kan vara av social innebörd och bidraga till att göra
behovet av socialvård mindre. Särskilt måste detta vara fallet med utgifter
som hänföra sig till vetenskaplig forskning, av vilken den allmänna välståndsutvecklingen
i hög grad är beroende.

Inkomstutvecklingen — med starkt stigande realinkomsler för stora grupper
medborgare —'' måste självfallet avspeglas i utformningen av socialpolitiken.
I ett samhälle som vårt, vilket är föremål för fortgående förändringar
i olika avseenden, kan utformningen av socialpolitiken icke utgöra
ett oföränderligt moment, ulan den måste anpassas i samma mån som betingelserna
för densamma underkastas förändringar. Konkret uttryckt inne -

44 Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1951

bär detta, att socialpolitikens både former och innehåll efter hand måsle
givas en sådan ändrad utformning som svarar mot föreliggande behov.

Ett spörsmål som vid en diskussion av socialpolitiken särskilt bör uppmärksammas
är finansieringen. Tidigare innebar densamma i väsentliga
hanseenden en inkomstöverföring från de högre inkomsttagarna till de lägre.
Sasom tidigare framhållits kan emellertid socialpolitiken icke numera, i
varje fall icke i samma utsträckning som tidigare, givas en dylik innebörd,
enar allt storre grupper medborgare få möjlighet att på ett helt annat sätt
an tidigare bidraga till socialutgifterna. I betraktande härav måste frågan
om finansieringen av de olika sociala utgifterna omprövas. Vår nuvarande
socialvård bygger på skilda finansieringsmetoder. Det ligger i sakens natur
att detta måste vara fallet, men finansieringsmetoderna kunna självfallet
lika litet som socialvården som sådan betraktas som definitiva.

En sådan omprövning av socialpolitikens innehåll och utformning som
har skisserats kan måhända leda till en koncentration av de olika hjälpatgarderna
från samhällets sida. Men oavsett detta bör det vara möjligt att
i väsentliga hänseenden utforma de administrativa organen på ett ''mera
ändamålsenligt sätt än vad nu synes vara fallet. I detta sammanhang må
särskilt framhållas, att den kontorstekniska utvecklingen torde komma att
leda till väsentligt ökad användning av maskiner av komplicerad art. Detta
forhallande torde i grunden komma att ändra förutsättningarna för administrationen
även på detta område. Bl. a. torde den avvägning som nu skett
mellan centrala och lokala organ konnna att visa sig mindre rationell, och
över limud torde det bli nödvändigt att i många avseenden ompröva hävdvunna
principer.

De här av revisorerna berörda frågorna äro delvis av vittsyftande natur.
På vad sätt de skola finna sin lösning kan icke här angivas. Revisorerna
\ilja
visa sig nödvändiga bedrivas på sådant sätt, att ett snabbt resultat kan
ernås. I detta syfte böra i möjligaste mån tillgängliga expertorgan anlitas.

Revisoierna ha med det anförda velat belysa några av de frågor, som
synas vara aktuella inom den svenska socialpolitiken. Såsom i annat sammanhang
framhållits kunna principerna för samhällets stöd mellan och
inom olika grupper ingalunda anses vara entydiga eller slutdiskuterade;
socialpolitiken torde ständigt behöva anpassas till samhällsutvecklingen i
övrigt.

Utlåtanden ha avgivits av socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, medicinalstyrelsen,
statskontoret, statens organisationsnämnd, skolöverstyrelsen, kanslern
för rikets universitet, överstyrelsen för de tekniska högskolorna, länsstyrelserna
i Malmöhus, Kronobergs, Kopparbergs och Västernorrlands län, Svenska
landstingsförbundet, Tjänstemännens centralorganisation. Statstjänstemannens
riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation, Landsorganisationen
i Sverige och Svenska arbetsgivareföreningen (Del II. s. 93—130).

Socialstyrelsen har anfört bl. a. följande.

Till eu början vill socialstyrelsen erinra om att vårt system av socialpolitiska
åtgärder har undergått genomgripande förändringar under de allra
senaste åren. Sålunda tog senast förra årets riksdag ställning till frågan om
finansieringen av folkpensionerna i samband med''den då genomförda höjningen
av pensionerna och folkpensionsavgiften. Diskussionen rörande den
ekonomiska bakgrunden till folkpensionerna har ytterligare aktualiserats i

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

45

samband med tjänstepensionsfrågan. De nya lagarna om sjukförsäkring,
yrkesskadeförsäkring och moderskapsförsäkring trädde i kraft så sent som
år 1955, och finansieringen av dessa försäkringar hade då varit föremål för
ingående utredningar och flera riksdagsbeslut. Eu tämligen genomgripande
revision av arbetslöshetsförsäkringen kom efter ingående utredningar till
stånd genom beslut av förra årets riksdag. I anslutning härtill reviderades
bestämmelserna rörande arbetslöshetsunderstöd. Ny lag om socialhjälp
trädde i kraft den 1 januari i år. De ekonomiska sammanhangen kring de
allmänna barnbidragen och övriga familjestödjande åtgärder bär ingående
analyserats av 1954 års familjeutredning och av familjeberedningen, och de
förslag som härav kan föranledas torde komma att prövas vid årets eller
nästföljande års riksdag. Även bostadsrabatternas utformning och finansieringen
av övriga statliga stödåtgärder inom bostadspolitiken har nyligen
varit föremål för ingående utredning. Proposition i ämnet är att motse till
innevarande års riksdag. Slutligen kan framhållas, att årets riksdag torde få
att pröva dels ett förslag om sänkning av den statliga inkomstskatten med
tyngdpunkten förlagd till de lägre inkomsttagarna, dels ett förslag om höjning
av de kommunala ortsavdragen till samma nivå som de statliga.

Även om det vid utarbetandet av angivna reformförslag icke har varit
möjligt att i allo beakta sådana synpunkter, som bär framförts i revisorernas
berättelse, är det likväl tydligt, att den inkomstförskjutning som under de
senas ce decennierna ägt rum i samhället i icke ringa mån har påverkat reformförslagens
utformning och därmed också statsmakternas beslut i anledning
av dessa.

Socialstyrelsen vill ytterligare framhålla, att de socialpolitiska åtgärderna
icke enbart syftar till att trygga de mindre bemedlades livsbehov genom
inkomstöverföring från de bemedlade. Ett annat syfte hos de nuvarande
socialpolitiska åtgärderna är att i så måtto utjämna inkomsterna mellan
olika perioder under samma människas liv, att hon under sin produktiva
tid får erlägga skatter och avgifter till bestridande av kostnaderna för uppehället
och vården under mindre inkomstbringande eller inkomstlösa perioder,
såsom ålderdom, sjukdom, invaliditetstillstånd, havandeskap, arbetslöshet.
Allmänt sett synes man kunna konstatera, att utvecklingen under senare
år har inneburit en förskjutning i den socialpolitiska motiveringen i riktning
mot önskemålet att åstadkomma erforderlig trygghet för individen under
inkomstlösa perioder enligt vad ovan sagts. Icke minst den starka utvecklingen
av vårt socialförsäkringssystem utgör belägg härför.

Socialstyrelsen har anfört vissa andra kritiska synpunkter men avslutningsvis
förklarat, att delta icke innebär all styrelsen motsätter sig undersökningar
i syfte att söka få eu bättre överblick i vissa hänseenden av de
socialpolitiska åtgärdernas ekonomiska verkningar.

R i k s för säkring san stal ten har hävdat, alt det synes föga realistiskt att
räkna med möjligheten av eu radikal förskjutning av den socialpolitiska
målsättningen. I anslutning därtill har ämbetsverket uttalat följande.

Vad däremot beträffar de medel, med vilka de socialpolitiska intentionerna
omsättas i praktiken, synas dessa i vart fall när det gäller den nuvarande
socialförsäkringens olika former i hög grad vara i behov av eu genomgripande
översyn. Anstalten har i åtskilliga sammanhang och senast i utlåtande
över pensionsutredningens betänkande om allmän pensionsförsäkring givit
uttryck för den synpunkten, att vid den successiva utbyggnad av socialförsäkringen,
som ägt rum de senaste årtiondena, tillräcklig hänsyn ej tagits
till behovet av samordning inom denna gren av det socialpolitiska fältet.

46

Statsutskottets utlåtande nr 03 år 1951

Anstalten delar sålunda i vart fall i fråga om socialförsäkringen de åsikter
om samordningsbehovet, vilka framförts av revisorerna.

Även om riksförsäkringsanstalten sålunda delar revisorernas åsikter i
betydelsefulla avseenden, anser sig anstalten ha anledning att betvivla värdet
i dagens läge av en aktion av det vittsyftande slag, revisorerna synbarligen
åsyfta. En nu utförd expertundersökning av ifrågasatt art synes icke
kunna komma att lämna en bestående grundval för framtidens socialvård
och socialpolitik. Riksförsäkringsanstalten tänker härvid särskilt på den
till årets riksdag signalerade pensionsförsäkringsreformen. Denna kommer
nämligen att utgöra eu mycket dominerande faktor i den socialpolitiska
bilden.

Landsorganisationen har framhållit bl. a. följande.

Påpekandet att det syfte som socialpolitiken tidigare i stor utsträckning
hade, nämligen att verka inkomstutjämnande, numera till följd av den allmänna
standardstegringen delvis gått förlorat, torde helt allmänt äga giltighet.
I större grad än tidigare har socialpolitiken karaktären av en försäkring,
till vilken de försäkrade betalar i stort sett mot förmånernas storlek
proportionella avgifter. Inom sjuk- och moderskapsförsäkringarna och folkpensioneringen
samt inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen erläggs
avgifter som går vida djupare ned i inkomstklasserna än vad skattelagstiftningen
i övrigt anser förenligt med existensminimum.

\ id ställningstagande till socialförsäkringarnas finansiering har LO för
sin del inte kunnat anse det oriktigt att alla medborgare, som uppbär inkomst,
bidrar till kostnadernas täckande. Personer med låga inkomster kan
inte sällan anses äga en i förhållande till inkomsten inte obetydligt högre
levnadsstandard och därmed faktiska möjligheter att medverka till socialskyddets
finansiering. Alldeles särskilt gäller detta yngre ensamstående inkomsttagare
samt inte sällan även andra ensamstående personer. Om man
betraktar socialförsäkringen såsom ett kollektivt ömsesidigt skydd där
personer i olika åldrar bidrar till att utjämna de ekonomiska riskerna för
varandra måste det anses riktigt att yngre personer får medverka vid exempelvis
ålderdomsskyddets finansiering, trots att de rent försäkringstekniskt
kanske erlägger för stora avgifter i förhållande till förmånernas storlek just
i deras ålder.

Statsrevisorerna förordar en undersökning i detalj av hur socialpolitiken
jämte inkomstförskjutningarna i övrigt faktiskt verkat under senare år.
LO kan för sin del i princip inte motsätta sig en utredning med angiven målsättning
men finner dock att tidpunkten knappast kan anses lämplig. Den
stora och omfattande socialreform, som avser ålderdomsskyddet i forsäkringsmässiga
former, befinner sig under utredning, och förslag väntas härutinnan
inom kort framläggas av den tillsatta allmänna pensionsberedningen.
Först när avgörande skett från statsmakternas sida hur pensionsskyddet
bör ordnas för framtiden, kan undersökningen få ett fast underlag
för sitt arbete. Det bör nämligen understrykas att en allmän pensionsförsäkring
griper in på praktiskt taget alla de andra socialförsäkringsgrenarnas
område, varför lagstiftning i pensionsfrågan förutsätter lösningen av en
råd samordningsfrågor. I praktiken kommer i och med att pensionsfrågan
löses de kollisionsnormer av delvis invecklad beskaffenhet och de parallella
hjälpformer, som existerar inom socialvården och vilka revisorerna
påpekat, att i stort sett upphöra. Detsamma kan sägas beträffande administrationsuppgifterna
inom socialvården. Den förenkling och rationalisering,
som det onekligen föreligger behov av både lokalt och centralt, synes
emellertid inte kunna vinnas förrän pensionsfrågorna fått en varaktig lös -

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

47

Samtliga övriga remissinstanser ha ställt sig ytterst positiva till revisorernas
framställning och tillstyrkt en översyn enligt de av revisorerna angivna
riktlinjerna. De därvid framkomna synpunkterna torde här få återgivas
i nedanstående delar.

Pensionsstyrelsen har sålunda anfört följande.

Pensionsstyrelsen har i olika sammanhang påtalat den splittring som
utmärker vår socialförsäkring och framhållit att all sådan om möjligt borde
samordnas till ett enhetligt system. I remissyttrande den 29 februari 1956
över 1955 års betänkande om allmän pensionsförsäkring anförde styrelsen,
att en samordning som siktade till att vara fullständig inte kunde komma
till stånd utan att förmånerna utginge efter i stort sett liknande grunder.
Å andra sidan finge en samordning inte köpas till priset av att kostnaderna
för socialförsäkringen av denna anledning sprunge i höjden; då bleve det
en samordning för dess egen skull. Vidare uttalade styrelsen att en närmare
analysering av möjligheterna för en samordning och hur långt den med
fördel kunde drivas lämpligen borde ske i samband med den utbyggnad
av socialförsäkringen som torde bli en följd av förslaget om allmän pensionsförsäkring
vare sig detta genomfördes eller ej.

I detta sammanhang må nämnas att, om förslaget härom i årets statsverksproposition
godtages av riksdagen, för budgetåret 1957/58 130 000
kronor kommer att få disponeras för utredning inom pensionsstyrelsen
om användningen av elektroniska databehandlingsmaskiner i stället för
styrelsens nuvarande hålkortsmaskiner. För närvarande pågår så intensiva
förberedelser som förhållandena medger för att utredningen från början
skall kunna arbeta med full effektivitet. Enligt preliminära kalkyler skulle
med elektronmaskinerna kunna utföras omfattande arbetsuppgifter inom
styrelsen med betydande personalminskning och kostnadsbesparing som
följd. Under förutsättning att viss ledig maskintid »såldes» till annan förbrukare
har besparingen uppskattats till omkring 1 000 000 kronor årligen.
Den lediga maskintiden skulle kunna komma andra sociala verksamhetsgrenar
än folkpensioneringen till godo, varvid besparingarna kunde bli proportionsvis
större på områden där rationaliseringen nu ej är så långt driven
som fallet är inom folkpensioneringen.

Som följer redan av det nu anförda är styrelsen ense med revisorerna om
vikten av att i möjligaste mån samordna sociala förmåner såväl reellt sett
som organisatoriskt. Till grund för en sådan samordning liksom för en
ytterligare utbyggnad av socialvården bör ligga en länge saknad möjlighet
till överblick över den nuvarande socialpolitikens faktiska verkningar inom
vårt samhälle, sedan detta på relativt kort tid undergått stora förändringar
i ekonomiskt avseende. Inom det område, som revisorerna räknat till socialvården,
dominerar ur samhällsekonomisk synpunkt folkpensioneringen.
Tyvärr torde det vara omöjligt att avvakta resultatet av eu sådan utredning
innan principerna för den framtida folkpensioneringen och därmed sammanhängande
påbyggnad fastslagits.

Under åberopande av vad sålunda anförts vill pensionsstyrelsen tillstyrka
utredningar efter i huvudsak de riktlinjer revisorerna angivit samt tillägga
alt värdet av sådana utredningar enligt styrelsens mening till stor del blir
beroende av hur snabbt de åsyftade resultaten kan bringas att föreligga.

Statskontoret har anfört hl. a. följande.

Utmärkande för samhällsutvecklingen under de senaste decennierna ha
varit de genomgripande reformerna på socialvårdens område. Social lagstiftningens
omfattning och socialvårdskoslnadernas stegring bära vittne
härom. Reformarbetet bär huvudsakligen kommit att inriktas på tillska -

48

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

pandet av nya sociala förmåner. Betydelsen av enhetlighet och samordning
på området har däremot kommit väl mycket i bakgrunden. I utlåtande över
socialvårdskommitténs betänkande om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
fäste statskontoret uppmärksamheten vid detta förhållande. Ämbetsverket
uttalade sig då också för eu radikal omprövning av hela socialförsäkringsproblemet,
därvid samordningen av socialförsäkringens olika grenar borde
underkastas ingående överväganden. Från riksdagens sida har jämväl framförts
önskemål om planmässig och organisatorisk samordning av de skilda
lijälpformerna (andra lagutsk. 1937:50). I likhet med riksdagsrevisorerna
finner statskontoret angeläget, att socialvården och socialpolitiken underkastas
eu allmän översyn. Syftet härmed skulle hl. a. vara att få de bestämmelser,
som reglera samhällets hjälpverksamhet, sammanförda på eif
rationellt sätt. Även spörsmålen om socialvårdsförmånernas fördelning
och deras bestridande torde böra lagas under övervägande i ett sammanhang.
Vad särskilt angår finansieringen må framhållas, att den fortgående
ökningen av åldringarnas antal kommer att medföra ökad ekonomisk belastning
för den aktiva befolkningen. Med hänsyn härtill kan ifrågasättas,
om icke socialvårdsförmånernas finansiering i större utsträckning än för
närvarande borde bygga på försäkringsmässig grund.

Länsstyrelsen i Kronobergs lön har uttalat hl. a. följande.

Mot bakgrunden av socialutgifternas storlek såväl absolut som i förhållande
till den totala nationalinkomsten synes det berättigat att söka klargöra,
i vad mån utgifterna anpassat sig efter den strukturförändring i ekonomiskt
avseende, som vårt samhälle under en relativt kort tidrymd
undergått. Det mest påfallande draget i denna utveckling är onekligen den
successiva inkomstutjämning som ägt rum. Socialpolitikens ursprungliga
inkomstutjämnande syfte har förlorat i betydelse genom att det relativa
antalet inkomsttagare i såväl de lägsta som de högsta inkomstklasserna
minskat medan däremot antalet inkomsttagare med medelstora inkomster
ökat. Att denna omdaning i ekonomiskt avseende bör påverka socialpolitikens
utformning synes länsstyrelsen uppenbart.

Fortfarande torde, såsom revisorerna framhållit, gälla vad andra lagutskottet
uttalade i sitt utlåtande nr 50 till 1937 års riksdag, att anordnandet
av en betyrande offentlig hjälpverksamhet vid sidan av fattigvården (socialhjälpen)
och barnavården måste medföra ett behov av att planmässigt och
organisatoriskt samordna de skilda lijälpformerna för att minska svårigheterna
att tillämpa de olika lagarna. Den brist på samordning av de sociala
hjälpåtgärderna, som här påtalats, kännetecknar i stort sett ännu verksamheten
på detta område. Fn rationalisering, som kan leda till större koncentration
av de olika hjälpåtgärderna och en mera ändamålsenlig utformning
av de administrativa organen, torde utan tvekan vara påkallad. I detta sammanhang
synas också de olika principer, som gälla för de samhälleliga
lijälpformerna, böra uppmärksammas.

Frågan om finansieringen av de sociala utgifterna måste givetvis också
komma i förgrunden i betraktande av den förut antydda strukturförändringen,
som ägt rum. De skilda finansieringsmetoder, som för närvarande
komma till användning i fråga om socialförmånerna, torde icke böra betraktas
som definitiva. Frågan om eu mera konsekvent tillämpning av försäkringsprincipen
inom socialpolitiken eller fortsatt skattefinansiering av
socialförmånerna torde efter hand bliva alltmera aktuell.

Styrelsen för Svenska landstingsförbundet har framfört följande synpunkter.

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

49

I likhet med revisorerna håller styrelsen före att socialpolitikens inriktning
och innebörd icke äro något som för alltid är givet. Den måste anpassas till
det föreliggande behovet. I den mån förskjutningar i detta inträda, får en
anpassning övervägas.

För att vid ett dylikt bedömande få en grund att bygga på föreslås, att en
undersökning i detalj sker av hur socialpolitiken jämte inkomstförskjutningarna
i övrigt faktiskt ha verkat under senare år. Det förutsättes, att en
dylik undersökning får expertkaraktär och att någon kommitté för ändamålet
ej behöver tillsättas.

Även enligt styrelsens mening måste en dylik undersökning föreligga,
innan man kan taga upp en diskussion av den framtida socialpolitiken och
vilka ändringar, som eventuellt kunna befinnas påkallade i nuvarande förhållanden
på detta område. Revisorerna ha i sitt uttalande angivit några
aktuella frågeställningar. Andra skulle kunna nämnas. Men styrelsen saknar
anledning att i detta sammanhang och innan den föreslagna undersökningen
genomförts närmare ingå härpå.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser styrelsen det ur skilda synpunkter
lämpligt, att den av revisorerna föreslagna kartläggningen av den
nuvarande socialpolitikens verkningar in. in. kommer till stånd.

Tjänstemännens centralorganisation har framhållit det angelägna i en
förenklad och rationaliserad administration på det sociala området samt i
en bättre samordning på förmånssidan. I anslutning härtill har organisationen
uttalat bl. a. följande.

Av stor betydelse för socialförmånernas värde för förmånstagarna är det
sätt på vilket de sociala åtgärderna finansieras. År 1954 bestreds de totala
socialutgifterna till 87 procent av skattemedel, till 3 procent av arbetsgivarbidrag
och till 10 procent av de försäkrades egna avgifter. Dessa relationer
har sedan 1954 undergått en viss förskjutning, dels gen om höjning av folkpensionsavgiften,
dels genom lagstiftningen om allmän sjukförsäkring. Inom
de olika grenarna av socialvården fördelar sig kostnaderna mycket olika på
de tre finansieringskällorna.

Vad först gäller kombinationen skattepolitik—socialpolitik, har denna
självfallet haft eu utjämnande effekt, dels genom skatternas progressivitet,
dels genom alt de sociala kontantbidragen huvudsakligen tillfaller personer
med små inkomster. De högre inkomsttagarna har skattevägen fått betala
för de förmåner de lägre inkomsttagarna kommit i åtnjutande av. Vid sidan
av denna genom social- och skattepolitiska åtgärder åstadkomna utjämning
i de disponibla inkomsternas fördelning har det emellertid skett en utjämning
av annat slag. Inkomstbildningen som sådan har lett till en minskad
spridning i förvärvsinkomsterna. På grund av skatteskalornas konstruktion
kommer vid inkomstökningar högre skattesatser att tillämpas, vilket utjämnar
de disponibla inkomsterna.

Den här beskrivna utvecklingen synes innebära, att skattepolitiken i sin
nuvarande utformning inte längre får samma betydelse som tidigare som
inkomsluljämnande faktor. Redan 1949 års skattcsakkunniga förklarade
enstämmigt, att den direkta beskattningen nått en nivå över vilken den inte
utan olägenheter kunde stiga. Progressionen ansågs inte kunna skärpas.

TCO vin ifrågasätta om inte denna strukturella förändring bör få påverka
socialpolitikens både utformning och finansiering. Genom den inträffade
inkomstutjämningen samt skatte- och socialpolitikens ulfonnning behöver
inte längre en av de allvarligaste invändningarna mot indirekta skatter, nämligen
deras regressiva effekt, äga giltighet. Det förutsätts därvid att speciella

4 Hilifing till riksdagens protokoll 1957. 6 samt. Nr 03

50

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

åtgärder vidtas för att undvika försämring i de sämst ställdas ekonomiska
villkor. En förskjutning från direkt beskattning till avgiftsfinansiering och/
eller indirekt beskattning kan i en sådan situation måhända uppvisa fördelar.
Utan att med detta ta ställning till skattepolitikens närmare utformning
vill TCO starkt understryka behovet av ett kartläggande av dessa frågor.

Vad finansieringen i övrigt beträffar önskar TCO endast framhålla, att
ju mer socialpolitiken får karaktär av försäkring, desto angelägnare blir det
att medborgarnas egna bidrag står i proportion till förmånerna. I sitt ovannämnda
yttrande över pensionsutredningens förslag framhöll TCO bl. a.:
»Det synes TCO önskvärt, att om folkpensioneringen skall avse att ge mer
än skydd för en måttlig minimistandard, nuvarande finansieringsprinciper
omprövas. Ju större folkpensionerna blir ju starkare blir kravet på att förmånerna
skall stå i proportion till avgifterna.»

Riksdagsrevisorerna har beträffande utformningen av de familjepolitiska
åtgärderna framhållit vikten av att dessa inte ses som en isolerad företeelse
utan att de sätts i relation till socialpolitiken i övrigt. TCO vill understryka
detta och samtidigt erinra om 1954 års familjeutrednings påpekande att de
familjepolitiska åtgärderna även bör ses i anslutning till skatternas verkningar
för olika familjetyper. TCO anser, att man inte bara inom familjepolitiken
utan över huvud taget inom socialpolitiken bör anlägga detta totala
betraktelsesätt.

TCO förordar i likliet med revisorerna att utredningarna skall genomföras
av ett antal experter. Detta arbete måste emellertid bedrivas under
sådana former att man verkligen når det som främst åsyftas — en totalöversikt
och en genomarbetning av hela det socialpolitiska fältet vad gäller
såväl förmånsutlormning som finansiering och administration. Därvid kan
det befinnas önskvärt att redan på ett tidigt stadium låta arbetsmarknadens
parter bli representerade i utredningsarbetet. Dessa utredningar måste emellertid
föregås av en detaljerad kartläggning av skatte- och socialpolitikens
aktuella utformning mot bakgrund av inkomstfördelningens nuvarande och
väntade karaktär.

När TCO här ovan pekat på vissa detaljer inom det socialpolitiska systemets
utformning, vilka kan anses mindre tillfredsställande, har detta endast
skett i exemplifierande syfte. Först när resultaten av de här föreslagna utredningarna
föreligger, blir det möjligt att närmare ta ställning till önskemålen
beträffande det materiella innehållet i socialpolitiken.

I förevarande sammanhang har utskottet till behandling förehaft jämväl
två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar
Lindblom och Ollén (I: 259) och den andra inom andra kammaren av herr
Swedberg in. fl. (II: 372), i vilka föreslagits, att riksdagen i samband med
behandlingen av statsrevisorernas berättelse måtte uttala att Kungl. Maj it
i samband med den av statsrevisorerna föreslagna översynen av socialpolitiken
mätte verkställa en kartläggning av de lägsta inkomstgrupperna och
deras ekonomiska läge för att därigenom möjliggöra en riktig bedömning
av vilka åtgärder som är ändamålsenliga när det gäller att förbättra deras
villkor.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande torde få
hänvisas till motionen II: 372.

Utskottet. Efter att ha erinrat om socialutgifternas starkt växande andel
av nationalinkomsten ha revisorerna framhållit, att den strukturföränd -

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

51

ring i ekonomiskt avseende som vårt samhälle undergått på senare tid uppenbarligen
måste påverka socialpolitikens både utformning och karaktär.
Jämte dessa mera principiella synpunkter tala enligt revisorerna även vissa
konkreta omständigheter för att frågan om fördelningen och dispositionen
av de för olika sociala ändamål anvisade medlen bör upptagas till övervägande.
Revisorerna åsyfta därmed framför allt den splittring —- icke endast
beträffande organisation och tillsynsverksamhet utan även i fråga om de
skilda hjälpformernas konstruktion och innebörd — som kännetecknar förhållandena
på förevarande område.

Mot nu i korthet angivna bakgrund ha revisorerna förordat, att i första
hand en detaljundersökning kommer till stånd rörande det sätt på vilket
socialpolitiken jämte inkomstförskjutningarna i övrigt faktiskt ha verkat
under senare år. En dylik undersökning förutsättes kunna genomföras av
ett antal experter utan att någon särskild kommitté tillsättes. Enligt revisorernas
mening skulle därmed en grundval komma att skapas för en diskussion
av den framtida socialpolitiken, vilken anses böra ha samma allmänna
syfte som den nuvarande, nämligen trygghet och trivsel i samhället
för alla medborgargrupper. Bland de frågor som i detta sammanhang
träda i förgrunden ha särskilt nämnts principen för socialutgifternas finansiering
samt möjligheten att ernå en koncentration av de olika hjälpåtgärderna
liksom en mera ändamålsenlig utformning av de administrativa
organen. I anslutning härtill ha revisorerna bl. a. understrukit den vetenskapliga
forskningens betydelse för den allmänna välståndsutvecklingen.

Över förevarande paragraf ha avgivits utlåtanden av ett 20-tal remissinstanser,
representerande olika statliga verksamhetsområden, landstingen och
arbetsmarknadens intresseorganisationer. Det övervägande flertalet av dem
har tillstyrkt, att i enlighet med revisorernas förslag en kartläggning av det
socialpolitiska taltet kommer till stånd, och i flera fall med konkreta exempel
belyst olika hithörande problem. Därvid har icke minst betonats värdet
för den långsiktiga planeringen av samhällsverksamheten att erhålla en
länge saknad möjlighet till överblick över den nuvarande socialpolitikens
faktiska verkningar. Av de tre remissinstanser som intagit en mera tveksam
hållning har socialstyrelsen, utan att dock vilja motsätta sig en undersökning,
ansett en sådan vara ganska litet givande. Riksförsäkringsanstalten
å sin sida har understrukit behovet av en genomgripande översyn av
den nuvarande socialförsäkringens olika former; med hänsyn till den förebådade
pensionsförsäkringsreformen har emellertid anstalten uttalat tvivel
om värdet i dagens läge av en aktion av det vittsyftande slag revisorerna
åsyfta. Även landsorganisationen, som i princip icke motsatt sig eu undersökning
med av revisorerna angivet mål, har hävdat den uppfattningen,
att en sådan utredning kan få ett fast underlag för sitt arbete först när
beslut fattats om pensionsskyddets ordnande för framtiden.

Utskottet vill erinra om att på socialpolitikens område har de senaste decennierna
skett en fortgående omdaning, vilken främst syftat till förbättrade
levnadsförhållanden för åldringar, barn, mödrar in. II. grupper samt

52

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

ökad trygghet för medborgare som drabbas av sjukdom, invaliditet eller
arbetslöshet. Enbart under de senaste åren har riksdagen sålunda fattat beslut
bl. a. om genomförande av den allmänna sjukförsäkringen, modernisering
av yrkesskadeförsäkringen samt fattigvårdslagens ersättande med socialhjälpslagen.
För innevarande års riksdag har framlagts förslag beträffande
bl. a. familjepolitiken och bostadspolitiken. Vid statsmakternas ställningstagande
i socialpolitiska frågor har otvivelaktigt behovet av samordning
mellan olika hjälpformer och behovet av en ändamålsenlig organisation
för deras handhavande beaktats. Rationabseringssträvandena ha dock
icke till alla delar kunnat fullföljas, varför alltjämt en viss splittring på
förevarande område kvarstår.

F. n. står en förbättring av pensioneringen på dagordningen. I samband
därmed aktualiseras ett flertal frågor, som torde komma att få betydande
återverkningar inom andra delar av socialpolitiken. Även bortsett därifrån
kan man räkna med att socialpolitiken också i framtiden måste fortgående
omprövas samt anpassas efter samhällsutvecklingen i övrigt. Därvid är det
givetvis av värde att ha tillgång till så noggranna uppgifter som möjligt om
socialpolitikens faktiska innebörd och verkningar. Utskottet ställer sig därför
i princip positivt till revisorernas tanke, att en kartläggning och analys
härav bör komma till stånd. En sådan undersökning synes dock åtminstone
till en början böra i huvudsak begränsas till vad som kan åstadkommas på
grundval av befintlig statistik och annat tillgängligt material. Med hänsyn
till det läge vari pensionsfrågan f. n. befinner sig är det emellertid svårt att
nu bedöma när tidpunkten för en dylik undersökning är lämplig. Det bör
därför ankomma på Kungl. Maj :t att avgöra när en sådan undersökning bör
igångsättas.

I de båda likalydande motionerna I: 259 och II: 372 har hemställts att riksdagen
skulle uttala, att Kungl. Maj :t i samband med den av revisorerna föreslagna
översynen av socialpolitiken måtte verkställa en kartläggning av
de lägsta inkomstgrupperna och deras ekonomiska läge för att därigenom
möjliggöra en riktig bedömning av vilka åtgärder som äro mest ändamålsenliga
när det gäller att förbättra deras villkor. Med anledning härav vill
utskottet som sin mening framhålla, att jämväl de i motionerna berörda
frågorna synas böra beaktas vid den undersökning som utskottet härovan
föreslagit.

I samband med pensionsfrågan torde väsentliga frågor rörande administrationen
på det socialpolitiska området komma att aktualiseras. Utskottet
förutsätter, att möjligheterna till förenklingar därvid komma att tillvaratagas.
I övrigt torde administrationsfrågorna komma att bli föremål för
prövning i olika sammanhang, såsom i samband med behandlingen av det
nyligen framlagda förslaget om ny barnavårdslag.

Utskottet förutsätter vidare, att frågan om ett utnyttjande av förbättrade
hjälpmedel på det kontorstekniska området kommer att beaktas. Utskottet
vill i detta sammanhang erinra om att användningen av databehandlingsmaskiner
f. n. är föremål för utredning genom en särskild kommitté samt

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

53

att riksdagen för nästa budgetår beviljat medel under pensionsstyrelsens
avlöningsanslag för en liknande utredning inom denna styrelses område.
Enligt utskottets mening bör, sedan dessa utredningar slutförts, en väsentlig
rationalisering av verksamheten kunna genomföras. Hinder synes icke
heller föreligga för att dessa och liknande frågor av teknisk art upptagas
till prövning och avgörande oberoende av den mera omfattande undersökning
som utskottet föreslagit.

Under åberopande härav hemställer utskottet,

att riksdagen må, i anledning av revisorernas förevarande
uttalande samt motionerna 1:259 och 11:372, i skrivelse
till Kungl. Maj :t som sin mening giva till känna vad utskottet
anfört.

13 :o) Socialstyrelsens författningstryck. Under socialdepartementet, § 14,
ha revisorerna förordat en omläggning av socialstyrelsens publikalionsverksamhet
enligt vissa riktlinjer (Del I, s. 121—135).

Efter att ha lämnat vissa uppgifter om socialstyrelsens författningstryck
ha revisorerna gjort följande uttalande.

Socialstyrelsen har enligt sin instruktion att sprida social upplysning
samt äger att av trycket utgiva periodiska och andra publikationer för offentliggörande
i erforderlig omfattning av utredningar, redogörelser eller
berättelser, som avse styrelsens verksamhetsområde. Styrelsen utgiver i
detta syfte bl. a. publikationen Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor.
Denna utkommer i en tryckt, häftad och skuren upplaga med det antal
nummer per år, som föreliggande behov påkallar under budgetåret 1954/
55 utgåvos åtta nummer med ett sammanlagt sidantal av 140. Råd och anvisningar
i socialvårdsfrågor, som innehåller texten till nya författningar
inom styrelsens ämbetsområde samt kommentarer och tillämpningsföreskrifter
till dessa in. in., vänder sig i första hand till olika organ inom socialvården
— statliga och kommunala — samt till eljest inom denna sysselsatta
personer. Socialstyrelsen offentliggör även genom stencilerade eller
maskinskrivna handlingar bl. a. anvisningar till författningar av skilda
slag; särskilt gäller detta sådana anvisningar, som i första hand avse styrelsen
direkt underställda organ, t. ex. ungdomsvårdsskolor.

Med den omfattning lagstiftningen numera har inom socialstyrelsens
ämbetsområde är det enligt revisorernas mening oundgängligen nödvändigt,
att de som äro verksamma inom socialvården på ett i olika avseenden
tillförlitligt och lättillgängligt sätt erhålla upplysningar om och kommentarer
till denna lagstiftning, särskilt som det torde få antagas, att ett icke
obetydligt antal av dessa personer icke på annat sätt har möjlighet att fortlöpande
följa utvecklingen på området.

Revisorerna ha funnit det vara av intresse alt söka bilda sig en uppfattning
om huruvida socialstyrelsens publikationsverksamhet fyller angivna
krav och ha fördenskull infordrat av styrelsen utgivna aktuella författningskommentarer
in. in. Sammanställningar över dessa ha redovisats i
det föregående.

Efter eu genomgång av materialet anse sig revisorerna kunna konstatera
att publikationen Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor är skriven på
ett lättillgängligt språk, även om kommentarerna i vissa fall givits större
omfattning än det föreliggande ämnet påkallat. Däremot synes publikatio -

54

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

nen knappast fylla de krav på ändamålsenlighet, som enligt revisorernas
mening kan ställas på en publikation av ifrågavarande slag. Detta synes
främst vara beroende av det sätt varpå utgivningen sker. Såsom redan
nämnts utkommer publikationen i eu häftad upplaga. I den mån ändringar
genomföras i den lagstiftning, som tidigare redovisats och kommenterats
i Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor, utkommer ett nytt nummer,
som innehåller en redogörelse för ändringarna. I det nya numret hänvisas
då stundom till den tidigare redogörelsen, i vissa fall utan att det omtalas
i vilket nummer av publikationen denna förekommit. Även om hänvisning
sker, är det för förståelse av den aktuella frågan ofta nödvändigt att läsa
de olika numren jämsides med varandra. I de fall en viss lag ändras vid
upprepade tillfällen nödgas läsaren — jämsides med studium av den ursprungliga
lagtexten och kommentaren till denna — kontrollera flera olika
nummer för att göra sig förvissad om att författningen icke ändrats på den
aktuella punkten. Exempel härpå utgör redogörelsen för bidragsförskottslagen;
denna har ändrats flera gånger, och fem nummer av ifrågavarande
publikation innehålla redogörelser, som hänföra sig till denna lag. Då tryck
förekommer på båda sidor av publikationens blad, är det ej — utan tillgång
till dubbla exemplar — möjligt att inklistra den ändrade författningstexten
i det ursprungliga exemplaret.

Det förekommer icke så sällan, att i ett och samma nummer av Råd och
anvisningar i socialvårdsfrågor intagas författningar eller kommentarer i
sinsemellan artskilda frågor, vilket likaledes bidrager till minskad överskådlighet.
Ytterligare må framhållas att föreskrifter och anvisningar i närbesläktade
frågor med hänsyn till tidpunkten för utgivningen ofta måste
publiceras i olika nummer, vilket även på sitt sätt försvårar för läsaren att
orientera sig i det aktuella spörsmålet. Därtill kommer att det icke torde
kunna förutsättas, att samtliga till vilka publikationen vänder sig äro så
orienterade i social- och därmed närbesläktad lagstiftning, att de kunna
avgöra, vilka författningar och kommentarer till dessa som samtidigt böra
studeras för förståelse av en viss fråga. Visserligen upptager som regel varje
nummers första sida en kortfattad innehållsförteckning, men denna
synes icke vara tillräcklig för att avhjälpa här påtalade brister.

Revisorerna anse att de här berörda olägenheterna med socialstyrelsens
ifrågavarande publikationsverksamhet i allt väsentligt skulle kunna elimineras
genom en lämpligare utformning i olika avseenden av Råd och anvisningar
i socialvårdsfrågor. Det synes sålunda lämpligt, att denna publikation
uppdelas på olika serier för skilda ämnesområden. Måhända kan det
även vara ändamålsenligt att åtskilja å ena sidan vad som är avsett för
internt bruk — för socialstyrelsen och direkt underlydande organ, t. ex.
ungdomsvårdsskolorna — och å andra sidan övrigt tryck. Vidare bör publikationen
utgivas i form av lösblad. Därigenom skulle det bli möjligt att på
ett snabbt och ändamålsenligt sätt publicera ändringar i olika författningar
och deras tillämpningsföreskrifter; samtidigt torde tryckningskostnaderna
kunna nedbringas icke oväsentligt. Till Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor
bör även utgivas ett sakregister, som bör kompletteras med
en viss periodieitet.

Den av revisorerna i detta sammanhang verkställda granskningen har
givit anledning till följande ytterligare uttalanden.

Enligt kungörelsen den 25 maj 1945 (nr 311) angående statsmyndigheternas
rätt att verkställa tryckning av publikationer må statsmyndighet icke
på statsverkets bekostnad verkställa tryckning av någon publikation utan
att Kungl. Maj :t för varje särskilt fall därtill lämnat tillstånd. Undantag

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

55

gäller bl. a. för sådana kortare anvisningar, meddelanden, råd och upplysningar
som äro avsedda för allmännare spridning samt för sådana publikationer
som äro angivna i en vid kungörelsen såsom bilaga fogad förteckning.
Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor finnes ej upptagen däri.
Med hänsyn till bl. a. denna publikations omfattning och då motsvarande
publikationer, som utgivas av andra statliga myndigheter, upptagits i förteckningen,
torde denna för fullständighetens skull i lämpligt sammanhang
böra kompletteras med ifrågavarande publikation.

Såsom framgår av det föregående har socialstyrelsen i sin förteckning
över författningskommentarer inom nykterhetsvårdsbyråns ämbetsområde
redovisat artiklar, som införts i Tidskrift för Nykterhetsnämnderna. Ur flera
synpunkter synes det emellertid angeläget, att styrelsen för de författningskommentarer
in. in. som styrelsen publicerar i första hand utnyttjar
sin egen publikation Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor.

Revisorerna anse sålunda, att socialstyrelsen snarast bör överväga en
omläggning av sin publikationsverksamhet i enlighet med här angivna riktlinjer.

Utlåtanden ha avgivits av socialstyrelsen och statskontoret (Del II, s. 130
—133).

Socialstyrelsen har icke ansett sig kunna dela revisorernas uppfattning,
att publikationen Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor uppdelas på olika
serier för skilda ämnesområden samt att publikationen utges i form av
lösblad. I anslutning härtill har styrelsen framhållit följande.

Den ståndpunkt som styrelsen sålunda har intagit till revisorernas båda
nu berörda förslag innebär emellertid inte, att styrelsen finner revisorernas
anmärkningar vara ogrundade. Styrelsen avser sålunda att noggrannare än
vad hittills har varit fallet tillse att erforderliga hänvisningar inflyter i varje
nummer, som på grund av lagändring eller av annan anledning delvis
ersatt ett tidigare utgivet nummer. Av vad tidigare anförts framgår vidare,
att styrelsen söker sträva efter att de olika numren i görligaste mån får
ett enhetligt innehåll. På en punkt är styrelsen beredd att helt godtaga
revisorernas anmärkning, nämligen i fråga om betydelsen av nykterhetsvårdsbyråns
medverkan i publikationen. Denna fråga har tidigare varit
föremål för övervägande inom styrelsen, och nykterhetsvårdsbyrån kommer
framdeles att utnyttja publikationen på samma sätt som styrelsens
barnavårdsbyrå och socialvårdsbyrå. Även styrelsens skolbyrå kommer att
medverka i publikationen beträffande byrån berörande frågor av allmänt
socialt intresse. Styrelsen finner det vidare vara riktigt att Råd och anvisningar
intages i den förteckning som är fogad såsom bilaga till kungörelsen
den 25 maj 1945 (nr 311) angående statsmyndigheternas rätt att verkställa
tryckning av publikationer.

Vad slutligen angår frågan om sakregister har styrelsen med vissa tidsmellanrum
låtit upprätta sådana register, omfattande publikationens nummer
alltifrån begynnelsen. Av förbiseende kom registernumren emellertid
icke att biläggas det material, som revisorerna infordrat och som legat till
grund för deras granskning.

I anledning av revisorernas erinringar får styrelsen sålunda sammanfattningsvis
framhålla, att styrelsen är beredd all i görligaste mån undanröja
påtalade brister i Råd och anvisningar men alt styrelsen icke anser det
lämpligt alt publikationen omlägges sfi, alt den uppdelas på olika serier,
som utges i form av lösblad.

56

Statsutskottets utlåtande nr 93 är 1957

Statskontoret har uttalat följande.

Då vissa fördelar otvivelaktigt skulle vinnas genom den av revisorerna
förordade omläggningen av publikationen Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor
vill statskontoret för sin del tillstyrka revisorernas förslag
härom. Vid ett lösbladssystem måste emellertid en bättre papperskvalitet
än den nuvarande komma till användning. Med den omfattning publikationen
haft under det angivna budgetåret 1954/55 skulle enligt uppgift från
ämbetsverkets tryckeriintendent härför uppkomma en merkostnad av omkring
1 000 kronor. Vidare tillkomma kostnader för anskaffande av samlingspärmar.

Även revisorernas förslag i övrigt anser statskontoret böra genomföras.

Utskottet. Med anledning av de erinringar revisorerna framställt mot utformningen
och redigeringen av publikationen Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor
har socialstyrelsen framhållit, att styrelsen är beredd att
i görligaste mån undanröja påtalade brister men att styrelsen icke anser
det lämpligt att publikationen omlägges så, att den uppdelas på olika serier,
som utges i form av lösblad. Vid sådant förhållande och då ett eventuellt
beslut om övergång till lösbladssystem i förevarande fall icke torde
böra fattas, innan resultatet föreligger av den av fjolårets riksdag begärda
översynen av nu tillämpade principer för utgivandet av statsliggarens bihang,
har utskottet funnit sig kunna begränsa sig till att vad i ärendet förevarit
för riksdagen

omförmäla.

14:o) Socialhjälp och barnavård till lappar. Under socialdepartementet,
§ 15, ha revisorerna föreslagit, att anslaget till Socialhjälp och barnavård
till lappar avföres från riksstaten (Del I, s. 135—142).

Utskottet. Beträffande detta ärende har utskottet yttrat sig under punkten
19 av sitt utlåtande nr 5, varom utskottet velat här

erinra.

15 :o) Pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet. Under socialdepartementet,
§ 16, ha revisorerna uttalat sig för att den av pensionsstyrelsen
bedrivna sjukvården inordnas i den allmänna sjukvården (Del 1, s. 143—
162).

Utskottet. Beträffande detta ärende har utskottet yttrat sig under punkten
99 av sitt utlåtande nr 5, varom utskottet velat här

erinra.

16 :o) Vägbyggnadsanslagens fördelning på länen. Under kommunikationsdepartementet,
§ 18, ha revisorerna förordat att de för vägbyggnader anvisade
medlen disponeras på ett fåtal större företag (Del I, s. 168—181).

57

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

Utskottet. Beträffande förevarande spörsmål har utskottet yttrat sig under
punkten 9 av sitt utlåtande nr 6, varom utskottet velat här

erinra.

17:o) Statens bränslekontrollerande verksamhet. Under kommunikationsdepartementet,
§ 19, ha revisorerna uttalat sig för viss omprövning av rådande
samarbete mellan staten och landstingen i fråga om den bränslekontrollerande
verksamheten (Del I, s. 182—192).

Utskottet. Beträffande förevarande spörsmål har utskottet yttrat sig under
punkten 44 av sitt utlåtande nr 6, varom utskottet velat här

erinra.

18 :o) Vissa frågor rörande bebyggelseplaneringen. Under kommunikationsdepartementet,
§ 20, ha revisorerna föreslagit en utredning rörande planväsendet
(Del I, s. 192—209).

Revisorerna ha lämnat en redogörelse för gällande bestämmelser i ämnet
samt för den verksamhet speciellt i fråga om regionplaneringen som
nu försiggår. Därefter ha revisorerna gjort följande uttalande.

Enligt gällande byggnadslagstiftning skola stadsplaner och byggnadsplaner
upprättas först när det föreligger aktuellt behov därav och icke omfatta
större områden än som kunna bebyggas under de narmaste aren. En sadan
begränsad detaljplanering förutsätter emellertid en samordning i tid och
rum av planer för skilda delområden, för att en allsidig bedömning av samhällets
behov på längre sikt skall kunna äga rum, och i samband darmed
ett samordnande av sådana anordningar som sträcka sig över tlera orter
och områden. Denna översiktliga planering sker inom kommunerna genom
upprättande av generalplaner och inom större områden genom regionplaner
Planarbetet ankommer i första hand på kommunerna. Ledningen over
detsamma är emellertid en statlig uppgift; den utövas centralt av byggnadsstyrelsen
och lokalt av länsstyrelserna med deras planeringssektioner samt
länsarkitektsorganisationen och har formen av allmän tillsyn, rådgivning och
granskning m. m. Utöver denna i byggnadslagstiftningen förutsatta planläggning
äger ett synnerligen omfattande planarbele rum inom andra statliga
myndigheter in. fl., syftande till att uppdraga riktlinjerna för den framtida
utvecklingen såvitt gäller vederbörande mynd|ighets speciella fackområde.
Sålunda utföres viss översiktlig planläggning inom de områden
som representeras av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, bostadsstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, järnvägsstyrelsen skoloycrstvrelsen
och luftfartsstyrelsen, antingen inom vederbörande verksstyrelser
eller med dem samarbetande nämnder, kommittéer och utredningar eller
också inom de till styrelserna knutna lokala förvaltningarna. Aven i enski d
regi förekommer i ej ringa utsträckning planarbete i form av utredningar
och överväganden rörande det framtida anordnandet av bebyggelse, lokaliseringen
av näringar, serviceanordningar o. d.

Generalplanering och detaljplanering i de enskilda kommunerna ha bedrivits
i jämförelsevis god takt. Vid innevarande ars mgång hade generalplaner
sålunda färdigställts i närmare 190 kommuner och arbetet med

d8 Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

sådana planer pågick i omkring 180; av de sistnämnda torde ett 10-lal
ha tarchgstaUts under året. Regionplaneringen — d. v. s. utarbetande av
utvecklingsprogram for storre områden, omfattande flera kommuner, ofta
en stad med omgivande landskommuner — har däremot hittills bedrivits
i ytterst begränsad skala. Endast inom ett område i landet (sundsvallso
in råd ep har regionplan helt färdigställts. Arbete med regionplan pågår i
Stockholms- och göteborgsområdena samt i ytterligare 4^5 områden varjämte
viss försöksplanering i byggnadsstyrelsens regi bedrives i två områden.

Efter ikraftträdandet år 1948 av nu gällande byggnadslagstiftning ha
Mssa utredningar verkställts med sikte på att förstärka och effektivisera
den statliga organisationen på planväsendels område. I allt väsentligt ha
emellertid de förslag som i detta syfte framlagts icke föranlett någon
statsmakternas åtgärd. I begränsade hänseenden ha dock vissa resultat
åstadkommits. Exempelvis har inom byggnadsstyrelsens ram det s. k. rådet
tor översiktlig planläggning organiserat och igångsatt sin verksamhet,
vilken a\ser att samordna planarbetet och stödja detsamma genom inventeringar,
sammanställningar och anvisningar. Vidare ha länsstyrelserna ut™st,
ats lllecf särskilda planeringssektioner för planärendenas behandling
pa länsstadiet, varjämte en viss personalförstärkning skett vid länsarkitektsorganisationen.

Samtidigt härmed synes emellertid den fortskridande samhällsutvecklingen
ha åstadkommit en väsentlig förändring i fråga om behovet av översiktlig
samhällsplanering. Den pågående starka omflyttningen av befolkningen,
vilken främst tar sig uttryck i tätorternas tillväxt på glesbygdens
bekostnad, skapar speciella problem och aktualiserar kravet på program
och riktlinjer för samhällenas utbyggnad. Inom stora delar av landet "förestår
eu omdaning och utbyggnad icke endast av bostads- och industribebyggelse
utan även av gemensamma samhälleliga anordningar såsom vä«ar
och andra kommunikationsleder, vatten- och avloppsanläggningar, sjukhus,
skolor in. in. När sådana anordningar tillskapas i de enskilda kommunernas
regi, krava de vanligen på grund av sin storlek samverkan mellan ett flertal
kommuner; i den män utbyggnaden sker genom statens eller landstingens
forsorg medför den likväl återverkningar för kommunernas handlingsprogram.
ö

Mot denna bakgrund är det angeläget, att planeringen för regioner och
större områden fortgår parallellt med generalplanering och annan intern
kommunal planering, så att de översiktliga och större programmen kunna
beaktas vid detaljplanläggningen. Den gällande byggnadslagstiftningens
regler för planeringsverksamheten utgå också från att så skall vara fallet.
Önskemålet motsvaras emellertid icke av verkligheten, utan regionplaneringen
har blivit starkt efter i utvecklingen. De risker och olägenheter som
föranledas därav äro uppenbara. Det lokala planeringsarbetet fördröjes
och fördyras och därmed hämmas också själva byggnadsverksamheten. Det
torde icke vara ovanligt, att för bebyggelse avsedda områden beläggas med

långvariga byggnadsförbud — kanske uppgående till 10 år och mera _

i väntan på någon planfrågas lösning. Färdigställda detaljplaner, som icke
stämma med senare uppgjorda regionplanelösningar, minska i värde eller
bli helt oanvändbara och kräva omarbetning. Flerstädes kunna även
verkställda utbyggnader visa sig feldimensionerade. Nu nämnda risker
framträda givetvis främst i den kommunala och enskilda u(byggnadsverksamheten
men föreligga även för statsverkets vidkommande, dels genom att
staten med statsbidrag deltager i kostnaderna för kommunala anläggningai
och dels genom att statens själv svarar för vissa grenar av utbyggnaden,

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

59

exempelvis på kommunikationsväsendets område. De förluster som av dylika
orsaker uppkomma i form av felinvesteringar, förseningar och värdeminskning
i utfört planarbete kunna antagas uppgå till vida högre belopp
än de eventuella merkostnaderna för ett på tillfredsställande sätt fungerande
planväsen.

Revisorerna äro givetvis icke beredda att framlägga konkreta förslag
i fråga om de åtgärder som kunna vara påkallade från statens sida för
att tillrättalägga nu angivna förhållanden. Hithörande problem äro så
omfattande, att ställning till desamma icke lärer kunna tagas utan en närmare
utredning, omfattande såväl organisationen som lagstiftningen. Revisorerna
vilja emellertid i anslutning till del anförda framhålla några
allmänna synpunkter, vilka synas böra tagas i betraktande i sammanhanget.

Såvitt gäller organisationen har i samband med under senare år verkställda
utredningar ifrågasatts, om icke planeringsverksamheten ^ skulle
gagnas av en koncentration till en eller ett fåtal myndigheter i fråga om
såväl det centrala som det regionala stadiet. Förslag av denna innebörd ha
varit föremål för överväganden men icke vunnit statsmakternas anslutning.
Man torde alltså ha att räkna med att nuvarande organisation åtminstone
tills vidare bibehålies i sina huvuddrag. Även med denna utgångspunkt
synes det emellertid angeläget att åtgärder vidtagas för att i görligaste
mån undanröja den starka splittring av utrednings- och planeringsuppgifterna
som kännetecknar den rådande ordningen. Icke minst gäller detta
i fråga om det utredningsarbete som föregår ställningstagandet i planfrågor.
Mycket av det grundläggande materialet härvidlag, exempelvis inventeringar
och statistiska utredningar angående befolkningsfrågor och näringsväsen
samt prognoser i dylika frågor, torde vara av den natur att det
kan komma till användning för planläggningen inom större områden och
för skilda planändamål. Gemensam eller samordnad insamling och bearbetning
av dylikt material borde alltså kunna medföra besparingar och
tidsvinster. En sådan samordning ger även ökad möjlighet att bringa de
olika planerna i överensstämmelse med varandra och minskar risken att
enskilda projekt dimensioneras över vad som är praktiskt genomförbart
med hänsyn till andra angelägena samhälleliga utbyggnadsbehov. Visserligen
ha under de senaste åren vissa åtgärder vidtagits i nu angivna riktning,
men det vill förefalla revisorerna, som om de resurser som ställts till främst
byggnadsstyrelsens och länsstyrelsernas förfogande icke äro tillräckliga
för att eftersläpningen i den översiktliga planeringen och utredningsarbetet
skall kunna hävas inom önskvärd tid. I första hand synes bär eu förstärkning
böra övervägas, såväl vad gäller rådet för översiktlig planläggning
som beträffande länsstyrelsernas planeringssektioner och länsarkilektkontoren.
I fråga om sistnämnda båda organisationer bör jämsides härmed
prövas, i vad mån ett sammanförande av dem till ett planorgan för länet
under gemensam ledning skulle kunna äga rum. Det synes antagligt att
en enhetlig organisation åtminstone för det på statliga myndigheter ankommande
planarbelet i länen skulle medföra fördelar, bl. a. genom all tillgänglig
arbetskraft bättre kunna utnyttjas. En närmare översyn av reglerna för
de olika planmyndigheternas kompetensområden och uppgifter inom planarbetet
torde samtidigt därmed vara erforderlig. Några speciella problem av
denna natur ha berörts i det löregående.

Det statsanslag som sedan budgetåret 1948/49 stått till förfogande lör
bidrag till upprättande av bl. a. regionplaner har hittills, på ett undantag
när, icke tagils i anspråk för sill ändamål — ett förhållande som belyser
alt den översiktliga planeringen icke fortskridit i förutsedd takt. Det synes

60

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

motiverat, att även reglerna för statsbidrag till regionplanering tagas under
omprövning i nu förevarande sammanhang. Bland annat synes hätrvid
bora overvagas, huruvida icke det statliga stödet - vilket nu främst är
knutet till planernas upprättande — mera borde inriktas på bidrag till
sådana förberedande undersökningar, som kunna komma till nytta för
planarbetet i stort. I detta sammanhang vilja revisorerna ifrågasätta, om
icke beslutanderätten i frågor om bidrag för regionplanering skulle kunna
överflyttas från Kungl. Maj: t till byggnadsstyrelsen. Vissa skäl synas jämväl
tala för att det nyssnämnda anslaget inordnas i de medel som anvisas
till byggnadsstyrelsens råd för översiktlig planläggning. Härigenom skulle
en icke oväsentlig förenkling av det administrativa förfarandet ernås, samtidigt
som en samordning av likartade arbetsuppgifter skulle möjliggöras.

I icke ringa män torde förhållandena på planväsendets område sammanhänga
med bristen på planfackmän. Läget torde flerstädes vara sådant,
att även kommuner som äro inställda på att igångsätta regionplanearbete
se sig nödsakade att dröja därmed, emedan kompetent personal icke finnes
att tillgå. Jämväl i detta hänseende torde snara åtgärder vara erforderliga,
varvid uppmärksamheten synes böra inriktas på behovet icke endast av
arkitekter och tekniker utan även av den samhällsvetenskapligt utbildade
personal som kräves för förberedelsearbetet.

Den utredning rörande planväsendet som revisorerna förorda bör, såsom
tidigare antytts, i första hand inriktas på frågan om samordning mellan
olika i arbetet deltagande myndigheter och om fördelningen av föreliggande
uppgifter. Det är emellertid icke uteslutet, att förenklingar kunna
uppnås även på andra vägar, exempelvis genom ändringar i fråga om det
nu tillämpade förfaringssättet och kraven på planernas innehåll och utförande.
Det förslag rörande regionplaneinstitutets uppdelning på två stadier,
vilket berörts i den föregående framställningen, synes värt att övervägas.
Möjligt är också att vissa av de med regionplanerna eftersträvade
resultaten kunna vinnas med enklare medel. Redan nu finnas exempel på
att man genom en samordning av generalplanearbetet inom ett större område
reglerar förhållanden i samhällsutbyggnaden, vilka kräva samarbete
kommunerna emellan. Revisorerna förutsätta, att även dylika möjligheter
till förenklingar tillvaratagas och prövas.

Utlåtanden ha avgivits av bostadsstijrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, vägoch
vattenbijggnadsstyrelscn, byggnadsstyrelsen, statskontoret, lantbruksstyrelsen,
lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna i Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Örebro, Jämtlands och Västernorrlands län, 1951 års
byggnadsutredning, svenska stadsförbundet samt svenska landskommunernas
förbund (Del II, s. 237—338).

Flertalet av de i ärendet hörda statsmyndigheterna har, med instämmande
i revisorernas synpunkter, tillstyrkt att åtgärder vidtagas i enlighet
med revisorernas förslag. Såsom exempel härpå må här återgivas vad bostadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län i vissa delar anfört.

Bostadsstijrelsen har sålunda gjort bl. a. följande uttalande.

Styrelsen kan helt ansluta sig till den uppfattning som revisorerna har
uttalat beträffande regionplaneringen. För styrelsens och länsbostadsnämndernas
verksamhet vore denna översiktsplanering av betydelse främst därtör
att den kunde ge underlag för bedömning av de mindre tätorternas och
glesbygdens utveckling och bostadsbehov på längre sikt. Bedömningen av

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

61

låneärenden särskilt ur kreditvärdesynpunkt kunde därigenom underlättas
och riskerna för fellokalisering av bostadsbebyggelse begränsas. Regionplaneringen
torde även kunna bli av stort värde för den särskilda planering
av bostadsförsörjningen som kommuner med minst 10 000 invånare
är skyldiga att utföra i samråd med styrelsen. De därvid behövliga utredningarna
och kommunala ställningstagandena till olika bostadsförsörjningslrågor
skulle underlättas och få mera stadga, om de kunde inordnas
i sitt regionala sammanhang.

Efter att ha erinrat om att styrelsen i annat sammanhang framhållit angelägenheten
av att vissa förutsättningar för översiktsplaneringen utredes
i sitt rikssammanhang, att sådan utredning förlägges till ett centralorgan
samt alt länsstyrelserna sättes i stånd att för planeringsändamål tillhandahålla
kommunerna material rörande länets förhållanden, har i utlåtandet

vidare anförts bl. a. följande.

Styrelsen kan icke bedöma om en dylik koncentration och samordning
av utredningsarbetet till fullo kan uppnås inom ramen för planväsendels
nuvarande organisation. Betydande fördelar synes dock kunna vinnas om
byggnadsstyrelsen (rådet för översiktlig planläggning), länsarkitektkontoren
och/eller länsstyrelsernas planeringssektioner finge större möjligheter än
för närvarande att fungera som samordnings- och utredningsorgan. Styrelsen
tillstyrker därför att frågan om en förstärkning av dessa organ närmare
utredes enligt de riktlinjer revisorerna förordar.

Den förordade översynen av gränsdragningen mellan olika myndigheters
kompetensområden och uppgifter inom planarbetet finner styrelsen ange De

i vissa avseenden otillfredsställande förhållandena på planväsendets
område torde, som revisorerna framhåller, i icke ringa mån sammanhänga
med bristen på planfackmän. Styrelsen ansluter sig helt till vad revisorerna
i detta avseende har anfört, särskilt beträffande angelägenheten av att aven
behovet av samhällsvetenskapligt utbildad personal tillgodoses. Styrelsen
anser behov av sådan personal föreligga icke enbart i det grundläggande
utredningsarbetet för regionplaneringen utan även i följande led av planarbetet
och vid planärendenas bedömning i olika instanser. Den bedömning
ur bostadsförsörjningssynpunkt av vissa översikts- och detaljplaner
som bostadsstyrelsen utför på anmodan av byggnadsstyrelsen skulle i hog
grad underlättas om planerna kunde grundas på ett väl utfört utredningsarbete.
Liksom revisorerna anser styrelsen att de förslag angaende regionplanearbetets
uppdelning på två etapper som bär framlagts i en promemoria
från rådet för översiktlig planläggning är val varda att overvagas.
Enligt den föreslagna uppdelningen skulle den första etappen av regionplanearbetet
avse sådana uppgifter som ställer kravet på och samtidigt okar
förutsättningarna för att rationellt utnyttja samhällsvetenskapligt utbildad
personal i planarbetet.

Byggnadsstyrelsen har framhållit, att styrelsen vid skilda tillfällen undeistrukit
vikten av att den översiktliga planläggningsverksamheten på olika
sätt effektiviseras och intensifieras för att kunna möta det ständigt växande
behovet av inlerkommunal samverkan. I anslutning härtill har uttalats

bl. a. följande.

Under de senaste åren har, som revisorerna påpekar, behovet av översikt

..... 1 i -•:» ‘rungande, onni -

lig samhällsplanering över kommungränserna blivit alltmer

62

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

tidigt som flertalet landskommuners befolkningsunderlag alltjämt minskas,
okas kraven på allmänna nyttoanläggningar, avseende exempelvis skolväsendet
och åldersdomsvården på landsbygden. Den pågående strukturförändringen
av tätorter och glesbygd som följd av befolkningsomflyttningen, standardhöjningen
och bilismens expansion aktualiserar kravet på program och
riktlinjer för utbyggandet över större områden. Detta gäller icke endast bostads-
och industribebyggelse utan även olika allmänna anläggningar såsom
vägar, vatten- och avloppsanläggningar, sjukhus, skolor in. m. Särskilt för
landsbygdens del torde frånvaro av regional översiktsplanering medföra
slora risker för felaktig lokalisering och dimensionering av de behövliga
anläggningarna. Styrelsen vill instämma i och understryka revisorernas förmodan,
att »de förluster som av dylika orsaker uppkomma i form av felinvesteringar,
förseningar och värdeminskningar i utfört planarbete kunna antagas
uppgå till vida högre belopp än de eventuella merkostnaderna för ett
på tillfredsställande sätt fungerande planväsen».

Revisorerna anför vidare, att regionplaneringen i sin nuvarande utformning
blivit starkt efter i utvecklingen. Som närmare utvecklas i den av revisorerna
åberopade promemorian angående regionplaneringens mål och medel,
torde della bl. a. sammanhänga med vissa drag i den nuvarande tilllämpningen
av regionplaneinstitutet. I huvudsaklig ‘överensstämmelse med
de tankegångar beträffande regionplanearbetets rationalisering som framtöres
i promemorian anser styrelsen, att en väsentlig effektivisering av regionplanearbetet
vore möjlig utan större ändringar av nuvarande lagstiftning.
En sådan rationalisering synes däremot, som revisorerna påpekar, nödvändiggöra
en förstärkning av den statliga organisationen på planväsendets
område. Av särskild vikt synes härvidlag vara att samordna och effektivisera
del för ställningstagandet till skilda planfrågor grundläggande utredningsarbetet
av geografisk-samhällsvetenskaplig art. Erforderlig sakkunskap inom
detta område finnes för närvarande varken på länsstyrelsernas landskanslier
eller inom därtill knutna länsorgan. Det är därför angeläget att på länsstadiet
få tillgång till samhällsvetenskaplig expertis med inriktning på översiktlig
planläggning.

Enligt styrelsens uppfattning talar många skäl för att frågan om planväsendets
organisation på länsstadiet på längre sikt bör lösas genom inrättande
av ett enhetligt länskontor för planläggnings- och byggnadsfrågor. Till
detta borde i princip handläggningen av samtliga med bebyggelseplaneringen
sammanhörande frågor med undantag av frågor berörande vägväsendet
kunna koncentreras sålunda även lokaliseringsfrågor rörande bostäder och
arbetsplatser vatten- och avloppsfrågor, vattenvård, kulturskydd och naturvård.
Med hänsyn till frågans nuvarande läge samt till det förhållandet,
att vissa av de berörda spörsmålen torde komma att aktualiseras i annat
sammanhang, ansluter sig styrelsen dock till revisorernas förslag om en
mer begränsad utredning. Byggnadsstyrelsen har i annat sammanhang gett
uttryck för önskvärdheten av att en sådan utredning kommer till stånd. De
förändringar i den gällande byggnadslagstiftningen som härvid påkallas,
torde bli av förhållandevis ringa omfattning, och synes därför kunna lösas i
huvudsak tämligen oberoende av 1951 års bvggnadsutrednings pågående
arbete med en revision av byggnadslagstiftningen. Byggnadsstyrelsen vill
även framhålla att viss rationalisering i avsikt att undvika dubbelarbete
och förenkla handläggningen av rutinärenden för att friställa arbetskraft
för de mera principiella frågorna skulle kunna ske redan med nu gällande
instruktioner för länsstyrelserna och expertorganen. En sådan åtgärd är
att länsarkitekten blir föredragande inför länsstyrelsen i vissa ärenden.

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

63

Som revisorerna anfört bör även frågorna angående ändrade regler för
det statliga bidraget till upprättande av regionplaner in. in. samt om möjligheterna
att förenkla den översiktliga planläggningen övervägas. I anslutning
till frågan huruvida anslaget till nämnda bidrag skall inordnas i anslagsmedlen
för rådet för översiktlig planläggning eller icke vill styrelsen understyrka
att en förstärkning av rådets nuvarande resurser under alla förhållanden
är erforderlig. Styrelsen anser sig också böra framhålla, att erfarenheterna
av den av revisorerna omnämnda och i styrelsens regi bedrivna försöksverksamheten
på den översiktliga planläggningens område givit vid handen,
att icke obetydliga rationaliseringar hör vara möjliga, icke minst i fråga om
metodiken för regionplanearbetet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört bl. a. följande.

Utvecklingen har medfört ett behov av översiktlig planering såväl på
riks- som länsplanet. Länsstyrelsen delar riksdagsrevisorernas mening, att
det är ändamålsenligt, att det vid sidan av generalplanering och annan intern
kommunal planering sker eu översiktlig planering av större regioner, att
en dylik regional planering endast i ringa utsträckning kommit till stånd
och att åtgärder för avhjälpande av denna brist bör vidtagas.

För planläggningen av stamvägnät, kraftförsörjning, byggnadskvotfördelning
m. in. pågår redan i skilda myndigheter en riksomfattande utredningsverksamhet.
Skäl talar för att ett statligt organ för översiktlig planläggning
sammanhåller och kompletterar de olika, hela landet omfattande planeringarna.

Även på länsplanet pågår skilda utredningar för planeringar av olika
slag.-----------------------

Även på länsplanet föreligger enligt länsstyrelsens mening behov av ett
samlande, sammanhållande och kompletterande utredningsorgan med intimt
samarbete med motsvarande organ och andra vederbörande myndigheter
i angränsande län.

Utredningsorganen på såväl riksplanet, därvid länsstyrelsen närmast tänker
på det inom byggnadsstyrelsen verksamma rådet för översiktlig planläggning,
som på länsplanet bör få tillräckliga resurser för uppgiften, bl. a.
tillgång på geografisk-samhällsvetenskaplig expertis.

I likhet med riksdagsrevisorerna anser länsstyrelsen utredning i dessa
frågor behövlig. Därvid synes böra beaktas den av förenämnda råd för översiktlig
planläggning i dess PM angående regionplaneringens mål och medel
föreslagna uppdelningen av regionplaneinstitutet på två stadier. Den
däri skisserade storregionutredningen synes ej lämpligen kunna infogas
i gällande regionplaneinstitut. Den torde vara av så vittgående allmänt intresse,
att det bör ankomma på ett statligt länsorgan att handhava detta
första regionplaneringsstadium.

Riksdagsrevisorerna förordar en prövning av frågan i vad mån ett sammanförande
av länsstyrelsens planeringssektion och länsarkitektkontoret
till ett planorgan för länet under gemensam ledning skulle äga rum. Länsstyrelsen,
som icke anser sig kunna utan grundlig utredning taga ställning
till en så genomgripande omorganisationsfråga, har ej något att erinra
mot en utredning i saken. Redan nu synes det emellertid böra utsägas, att
om elt dylikt gemensamt planorgan skall komma lill stånd, detta får ingå
i länsstyrelsen, som i förhållande till planväscndet alltjämt bör intaga eu
ledande ställning på länsplanet. Vidare kan redan nu anmärkas, att för
närvarande har både planeringssektionen och länsarkitektkonloret vissa
uppgifter, som icke lämpligen böra hänföras till ett planorgan som nyss
sagts. Som exempel på dylika uppgifter kunna nämnas planeringssektio -

64

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

nens befattning med trafikväsendet och länsarkitektkontorets befattning
med statens byggnader och byggnadsverksamhet.

Av riksdagsrevisorerna förordad översyn av reglerna för de olika planmyndigheternas
kompetensområden och uppgifter inom planarbetet samt
reglerna för statsbidrag till regionplanering finner länsstyrelsen önskvärd.

Bland de mera kritiska synpunkter som framkommit vid remissbehandlingen
må här återgivas vissa delar av Svenska landskommunernas förbunds
och 1951 års byggnadsutrednings utlåtanden.

Landskommunernas förbund har framhållit bl. a. följande.

Regionplaneringen har, såsom riksdagens revisorer påpekat, hittills inte
haft särskilt stor omfattning. Det är enligt styrelsens mening bra, att utvecklingen
härvidlag inte gått så fort. I om möjligt ännu högre grad än i
fråga om generalplaneringen famlar man här alltjämt efter lämplig metodik.
Om man bortser från de två storstadsregionerna med dessas alldeles speciella
problem, torde mot den hittills bedrivna regionplaneringen kunna
riktas samma erinringar som mot generalplaneringen. Vi kommer under överskådlig
tid framåt att sakna personella resurser för en mera omfattande
regionplanering, om denna skall bedrivas på sätt hittills skett. Det enda hittillsvarande
exemplet på i första omgången slutförd regionplanering är det
för Sundsvallsregionen. Planeringsarbetet pågick här under åren 1948—1953
och drog i kostnader åtskilliga 100 000-tals kronor. Ännu har de olika länsmyndigheterna
inte slutfört sin granskning, och när förslaget kanske om
några år är moget för fastställelse, torde det i viktiga stycken redan vara
föråldrat, d. v. s. man har frångått detsamma vid detaljplaneringen.

Av vad här anförts torde framgå att styrelsen för sin del inte hyser någon
övertro på den översiktliga bebyggelseplaneringen i dess hittills bedrivna
former. Detta innebär dock inte att styrelsen tar avstånd från den översiktliga
planeringen som sådan. Ett säkrare grepp om bebyggelse- och lokaliseringsfrågorna
behövs inte blott i de växande tätorterna utan också i landskommuner
med sjunkande befolkningstal. Men det måste bli en översiktlig
planering, som vi orkar med.

Efter att vidare ha erinrat om det snabbt växande behovet av interkommunalt
samarbete har förbundet slutligen uttalat följande.

Intel hindrar att byggnadslagens regionplaneinstitut utnyttjas som kommunalt
samordningsinstrument. Men om man ger regionplaneringen detta
enligt styrelsens mening förnuftiga innehåll, torde i normalfallen markanvändningen
knappast bli det primära. Regionplanearbetet får då mera karaktären
av utrednings- och förhandslingsarbete. Eftersom regionplanen för
sitt genomförande är helt beroende av de berörda kommunernas frivilliga
medverkan, är det inte stor mening i atb på regionplanekartor med därtill
hörande beskrivningar redovisa ogenomförbara tekniska ideallösningar.
Denna uppfattning om regionplaneringens syfte måste givetvis påverka såväl
metodiken i planarbetet som valet av utredningsexpertis.

Styrelsen tror inte att den av riksdagens revisorer förordade utredningen
rörande den översiktliga planeringen f. n. skulle fylla något ändamål. Hithörande
frågor är föremål för fortlöpande uppmärksamhet från byggnadsstyrelsen
och dess råd för översiktlig planering. Enligt vad styrelsen erfarit
kommer problemställningarna också att beröras av 1951 års byggnadsutredning.

Däremot anser styrelsen, att det kan övervägas att låta det nuvarande
statsbidraget till regionplanering i första hand gå till sådana demografiska,

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

65

näringsgeografiska in. fl. undersökningar för större regioner, som kan bli
till nytta för olika former av samhällsplanering. Den »områdesplanlegging»,
som försiggår i Norge, har föregåtts av en fylkesvis företagen statistiskekonomisk
analys, till vilken vi tyvärr saknar motsvarighet. — Det är enligt
styrelsens mening naturligt att här ifrågavarande statsbidragsgivning överflyttas
till byggnadsstyrelsen, så snart statsbidragsgrunderna låter sig närmare
fixeras. Tidpunkten härför är dock ännu inte inne, och det skulle i
övrigt inte vara mycket att vinna på en decentralisering så länge statsbidragsärendena
är så fåtaliga.

För att underlätta, effektivisera och förbilliga den översiktliga planeringen
finnes ett annat alternativ, som enligt styrelsens mening i första hand bör
övervägas. Det är det gamla önskemålet om knytande av samhällsvetenskapligt
skolad personal till länsstyrelserna. Länsstyrelserna har ytterst viktiga
funktioner inom samhällsplaneringens olika former. En till en länsstyrelse
knuten statistiker eller näringsgeograf, som förvärvar god allmän kännedom
om förhållandena inom länet, bör utan att behöva fördjupa sig i vetenskapligt
betonade utredningar kunna ge såväl länsstyrelsen som kommunerna
värdefulla synpunkter och informationer i samhällsplaneringsfrågor. En
sådan befattningshavare skulle möjliggöra ett bättre utnyttjande av den
kvalificerade tekniska personalen.

1951 års bgggnadsutredning, som ingående belyst de svårigheter som
hittills mött i general- och regionplanearbetet, har i anslutning därtill givit
uttryck åt i stort sett följande synpunkter.

På sätt framgår av det anförda är erfarenheterna av regionplanering
ännu synnerligen begränsade, och verksamheten kan knappast sägas ha
lämnat försöksstadiet. Stor tvekan råder såväl om verksamhetens omfattning
och syfte som beträffande arbetets metodik och planernas lämpliga
utformning. Några fackmän på området finnes icke att tillgå, och det kan
rent av sättas i fråga, om verksamheten över huvud är en uppgift för fackmän
och om den icke snarare är att beteckna som en art av allmänpolitiskt
betonat förhandlingsarbete. Möjligt är också, att verksamheten lämpligen
bör uppdelas i två avsnitt, av vilka det ena då lämpligen bör avse ett fortlöpande
kommunalt samordningsarbete och det andra bör avse framarbetande
av planer beträffande aktuella frågor med begränsad räckvidd. Även
andra arbetsmetoder är tänkbara.

Frågorna om planarbetets metodik är f. n. föremål för utredning och
studium inom byggnadsstyrelsen och dess råd för översiktlig planläggning
med ändamål att de erfarenheter — positiva och negativa — som så småningom
framkommer, därigenom skall bli nyttiggjorda till gagn för det
fortsatta regionplanearbetet.

Något som är att hälsa med tillfredsställelse är också de initiativ sonn
byggnadsstyrelsen tagit till alt stimulera regionplanearbetet och att verka
för bildandet av lämpligt avpassade regionplaneenheter. Genom en fortsatt
försöksverksamhet på denna basis torde man rätt snart kunna komma
därhän, att regionplaneinstitutets möjligheter och funktionssätt låter sig
bättre bedömas än för närvarande är fallet.

Mera tveksamt är, om det kan vara lämpligt att härutöver söka aktivt
pådriva regionplaneringen, innan institutet vunnit nödig stadga och så att
säga funnit sin form. 1 allt fall ställer sig utredningen betänksam till tanken
att tillskapa eu centraliserad statlig verksamhet i sådant syfte. Det
torde vara meningslöst att söka påtvinga kommunerna eu form för samarbete
i fall, då samarbetsvilja icke är för banden. För såvitt man icke

liihany till riksdagens protokoll 1957. 6 samt. Nr 93

•>

6G

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

V1i1...g°ra våld l)a den kommunala självbestämmanderätten torde annan
mojhghet icke stå till buds än att så småningom på övertygelsens väg få
kommunerna att acceptera tanken på att i sin allmänna politik låta i ert
order lig omfattning binda sig av hänsyn till grannarna. Samarbetsviljan
kan kanske stimuleras men den låter sig icke dirigeras. En interkonnnunal
planering, som icke har sin motsvarighet i verklig vilja till samarbete, ter
sig skaligen meningslös. Vad saken gäller är ju icke blott att framskapa
planer utan även och i främsta rummet att få fram sådana planer, som
tar hänsyn till de reella förhållandena och har utsikt att åtminstone till
små huvuddrag bli genomförda.

Vad angår den delvis fristående frågan om sättet för åstadkommande av
bättre samarbete mellan expertmyndigheterna på länsstadiet kan utredningen
vitsorda, att icke allt är välbeställt i detta hänseende. Den högst
olika karaktären av de respektive expertmyndigheternas egentliga verksamhetsområde
gör det dock tvivelaktigt, huruvida den rätta vägen är att
sammanföra dem alla till en gemensam planeringssektion inom eller utom
länsstyrelsen.-----------------------

Vad som på nuvarande stadium synes mest angeläget i organisatoriskt
hanseende är enligt utredningens uppfattning att länsstyrelserna får de
personella resurser, som erfordras för att sammanställa, bearbeta och vid
behov tillhandahålla resultatet av undersökningar, som verkställts vid bebyggelseplanering
och i andra sammanhang. Länsstyrelsernas svaga ställning
i planeringssammanhanget torde nämligen i väsentlig mån bero på
att man där icke har möjlighet att sammanställa och åberopa det stora
material, som passerar genom dess händer.----------------

Vad beträffar sättet för disponerande av anslaget till bidrag för upprättande
av regionplaner m. in. bör detta enligt utredningens mening kunna
tagas i anspråk även för sådana utredningar, som icke direkt kan betecknas
som planering i byggnadslagens mening men som tjänar i huvudsak
samma syfte. Så har i praktiken också skett. Över huvud har sig utredningen
icke bekant något fall, då framställning om bidrag av dessa medel
avslagits. Eftersom fördelningen icke kan ske efter fasta normer utan helt
beror på lämplighetshänsyn, torde bidragstilldelningen även i fortsättningen
böra ankomma på Kungi. Maj :t.

Sammanfattningsvis vill byggnadsutredningen som sin mening uttala, alt
de frågeställningar, som aktualiserats genonn de till utredningen remitterade
uttalandena av riksdagens revisorer, är utomordentligt betydelsefulla
och värda att följas med uppmärksamhet från statsmakternas sida. Emellertid
är enligt utredningens mening f. n. föga att vinna med en forcering
av frågan. Bristen på bärande erfarenheter gör det i hög grad tvivelaktigt,
huruvida en förnyad utredning av spörsmålet i nuvarande läge kan ge sådana
resultat, som är ägnade att föra frågan framåt.

I förevarande sammanhang har utskottet till behandling förehaft jämväl
en i första kammaren av herr Torsten Andersson väckt motion (I: 112),
vari hemställts, att riksdagen vid sitt ställningstagande till det av riksdagens
revisorer i deras berättelse över den år 1950 verkställda granskningen
angående statsverket framställda förslaget om en utredning av planväsendets
organisation och handhavande också måtte uttala att denna utredning,

• o’

i enlighet med vad i motionen anförts, jämväl måtte omfatta frågan huruvida
icke ledningen av planarbetet borde handhas av eu därför upprättad
avdelning inom Kungl. Maj ds kansli, och att utrymme för en lekmannarepresentalion
i planarbetet borde skapas på länsplanet.

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

67

Beträffande de skäl motionären anfört till stöd för sitt yrkande torde få
hänvisas till motionen.

Utskottet. Med understrykande av den översiktliga planläggningens betydelse
för en rationell samhällsutveckling ha revisorerna påtalat vissa olägenheter
som framträda på förevarande område, främst det förhållandet att
den översiktliga planeringen kommit i efterhand i förhållande till detaljplanläggningen.
I anslutning härtill ha revisorerna helt allmänt uttalat sig
för en förstärkning av de organ som främst ha att ombesörja den statliga
delen av hithörande angelägenheter. Revisorerna ha därvid ansett sig böra
utgå från att nuvarande organisation åtminstone tills vidare bibehålies i
sina huvuddrag. En viss koncentration av verksamheten för att i görligaste
mån undanröja rådande starka splittring av utrednings- och planeringsuppgifterna
liksom en översyn av reglerna för de olika planmyndigheternas
kompetensområden ha dock synts påkallade på såväl det centrala som det
lokala planet. Vidare ha revisorerna framhållit önskvärdheten av att föreliggande
möjligheter till förenklingar i planarbetet tillvaratagas. Med hänsyn
till de sålunda aktualiserade problemens omfattning ha revisorerna funnit
en utredning i ämnet motiverad, varvid samtidigt reglerna för statsbidrag
till regionplanering borde omprövas.

Vederbörande remissinstanser ha i flertalet fall ställt sig positiva till
grundtankarna i revisorernas framställning och vitsordat behovet av reformer
inom olika avsnitt av hithörande verksamhetsområde. Mera kritiska
synpunkter ha emellertid också kommit till uttryck. Därvid har särskilt
ifrågasatts, huruvida ännu tillräcklig erfarenhet står till huds, för att en
särskild utredning i ämnet skulle kunna anses motiverad.

Till den tveksamhet som yppats av vissa remissinstanser kan utskottet i
så måtto ansluta sig, att utskottet knappast finner tiden nu vara mogen för
någon mera genomgripande omläggning av den översiktliga planverksamheten.
Vissa jämkningar i såväl organisationen som gällande rättsregler
torde dock vara erforderliga för att i görligaste mån komma till rätta med
de av revisorerna påtalade olägenheterna. Erinras må att 1951 års byggnadsulredning
fått i uppdrag att ingå på frågor som åtminstone delvis
sammanhänga med de av revisorerna aktualiserade spörsmålen. Det synes
därför utskottet lämpligt, att revisorernas förevarande framställning och
de däröver avgivna remissutlåtandena överlämnas till byggnadsutredningen
för att av denna närmare övervägas. Särskilt betydelsefullt finner utskottet
det vara, att utredningen därvid noggrant undersöker möjligheten
dels att åvägabringa samordning i del grundläggande utredningsarbetet och
dels att genomföra förenklingar i själva planinstitutet. Utskottet förutsätter
vidare, att i de förslag som utredningen må komma att framlägga kommunernas
självständighet och berättigade intressen vederbörligen beaktas.

De synpunkter som framförts i den i ämnet väckta motionen torde jämväl
böra prövas i förevarande sammanhang.

68

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

Utskottet hemställer,

att riksdagen må, i anledning av revisorernas förevarande
uttalande och motionen I: 112, i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om åtgärder
i det av utskottet angivna syftet.

19:o) Statens värdetryck. Under kommunikationsdepartementet, § 22, ha
revisorerna föreslagit, att frågan om frimärkstryckeriets ställning och förläggning
närmare utredes (Del I, s. 218—225).

Efter att ha berört de förslag som tidigare framlagts om en sammanslagning
av riksbankens sedeltryckeri och postverkets frimärkstryckeri samt
efter att ha lämnat vissa uppgifter om de båda tryckerierna ha revisorerna
gjort följande uttalande.

Statens värdetryck omfattar tryckning av bl. a. sedlar, vissa obligationer,
skattkammarväxlar, beläggningsstämplar, frankotecken och postsparbankens
kvittenskuponger. Härav tryckas de båda sistnämnda slagen av värdetryck
vid postverkets frimärkstryckeri, medan övrigt värdetryck framställes
vid riksbankens sedeltryckeri.

Redan innan postverket vid 1920-talets ingång övertog frankoteckenstillverkningen,
vilken dessförinnan ombesörjdes av enskild företagare, förekommo
överväganden i vad mån fördelar skulle kunna vinnas genom att
allt statens värdetryck framställdes vid en gemensam industriell anläggning.
Någon sådan enhetlig organisation för värdetrycket kom emellertid icke
till stånd. Frimärkstryckeriet har alltsedan det inrättades varit förlagt till
centralposthuset, under det att sedeltryckeriet, som tidigare var lokaliserat
till riksbankshuset, fr. o. m. år 1936 drivits i de nuvarande byggnaderna i
kvarteret Kungl. Myntet.

F. n. pågår en enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillsatt sakkunnigutredning
rörande myntverkets framtida organisation och uppgifter, varvid
särskilt förutsättningarna för riksbankens övertagande av mynttillverkningen
äro föremål för prövning. Utredningen har föranletts bl. a. därutav, att fullmäktige
i riksbanken i skrivelse till Kungl. Maj :t ifrågasatt en sammanslagning
av sedel- och mynttillverkningen, vilket förutsatts kunna leda till
besparingar. En större och ur företagsekonomisk synpunkt lämpligare driftsenhet
skulle nämligen därigenom kunna skapas, och ett flertal kostnadskrävande
driftsmoment skulle kunna utföras gemensamt. Bl. a. har i detta
sammanhang framhållits möjligheterna till gemensam ledning och administation,
inköpsverksamhet, reparations- och annan serviceverksamhet samt
utnyttjande av anordningar i personalvårdande syfte och för bevakning. I
samband med den nu nämnda utredningen liar även en ändrad förläggning
av sedeltryckeriet och myntverket förutsatts kunna komma i fråga. En särskild
delegation förhandlar för statsverkets räkning med Stockholms stad
om den framtida dispositionen av kvarteret Kungl. Myntet.

Enligt vad revisorerna inhämtat föreligger f. n. — aven bortsett från den
ifrågasatta sammanslagningen med myntverket — anledning att upptaga
sedeltryckeriets lokalförhållanden till övervägande. Omfattningen av tryckeriets
verksamhet har nämligen efter hand stigit väsentligt till följd av det
successivt ökande behovet av där framställt värdetryck, och utrymmesbristen
är redan i dagens läge synnerligen besvärande för produktionen.
Vidare väntas den tekniska utvecklingen på sedeltryckeriets område föran -

Statsutskottets utlåtande nr 03 år 1057

69

leda förändringar i tryckeriets maskinutrustning av så genomgripande natur,
att lokalfrågorna påverkats därav.

Även för frimärkstryckeriets del är lokalfrågan f. n. i hög grad aktuell.
Det ökade lokalbehovet bl. a. för generalpoststyrelsens bankavdelning med
tillhörande underavdelningar har medfört, att lokaler måste förhyras på ett
tlertal olika platser i Stockholm. Fjorton olika utrymmen draga en årlig
hyresutgift av omkring 310 000 kronor förutom bränsletillägg." Detta förhållande
har lett till planer på en utflyttning av frimärkstryckeriet och den
ävenledes i centralposthuset belägna kontorsmaskinverkstaden till en nyhyggnad
i anslutning till postverkets industriella anläggning i Ulvsunda.
Medel för eu dylik byggnad ha anvisats av 1954 års riksdag, men arbetena
ha ännu icke igångsatts.

De skäl som åberopats för en sammanslagning av riksbankens sedeltryckeri
med myntverket synas enligt revisorernas mening kunna i än högre
grad anföras till stöd för en gemensam anläggning för allt statligt värdetryck.
Även om själva tryckpressarna ej kunna utnyttjas gemensamt, förete
nämligen ifrågavarande tillverkningar så många likartade faktorer, att väsentliga
fördelar torde stå att vinna genom en gemensam produktion.

Det här berörda frågekomplexet bör enligt revisorernas mening bli föremål
för övervägande i ett sammanhang. Särskilt synes det angeläget, att den
planerade nya byggnaden för frimärkstryckeriet icke uppföres utan att hänsyn
tages till möjligheterna av en framtida utvidgning, därest det skulle
visa sig fördelaktigt att sedeltryckeriet och eventuellt även mynttillverkningen
anslutes därtill. Revisorerna vilja därför föreslå, att den nu pågående
utredningen angående myntverkets och sedeltryckeriets organisation utvidgas
till att omfatta även frimärkstryckeriets ställning och förläggning.

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret, generalpoststyrelsen, fullmäktige
i riksbanken och 1055 års mgntverksutrcdning (Del II, s. 341—362).

Statskontoret och riksbanksfullmäktige ha tillstyrkt revisorernas förslag,
medan generalpoststyrelsen avstyrkt detsamma. Myntverksutredningen har
ansett vissa skäl tala för att en eventuell omprövning av frågan bör ske genom
utredningens försorg.

Utskottet. Under hänvisning framför allt till föreliggande planer på uppförande
av nya byggnader för såväl riksbankens sedeltryckeri som postverkets
frimärkstryckeri ha revisorerna ansett frågan om en gemensam anläggning
för allt statligt värdetryck böra närmare utredas. Till denna uppfattning
ha fullmäktige i riksbanken och statskontoret anslutit sig, medan
generalpoststyrelsen ställt sig avvisande till tanken på en organisatorisk
samordning av de båda tryckerierna. Utskottet hyser för sin del den åsikten,
att förutsättningarna för och konsekvenserna av en dylik samordning böra
klarläggas, innan de på förevarande område aktuella byggnadsplanerna
sättas i verket. I detta sammanhang må emellertid erinras om att föregående
år eu särskild utredning tillkallats för översyn av postverkets organisation.
Enligt vad utskottet inhämtat har denna utredning för avsikt alt till behandling
upptaga jämväl frågan om frimärkstryckeriets ställning och förläggning.
Med hänsyn härtill och då utskottet förutsätter, att därvidlag erforderligt
samråd kommer att ske med 1955 års myntverksutredning, har
utskottet velat begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

om förmäla.

70

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

-0:o) Kontrollörsavdelningen vid järnvägsstyrelsens kontrollkontor. Under
kommunikationsdepartementet, § 23, ha revisorerna förordat viss decentralisering
av inventeringsverksamheten inom statens järnvägar (Del I s
225—231).

Efter eu redogörelse för arbetet inom kontrollörsavdelningen vid järnvägsstyrelsens
kontrollkontor ha revisorerna uttalat följande.

Inom järnvägsstyrelsens kontrollkontor har den s. k. kontrollörsavdelningen
till uppgift att inventera kassor och räkenskaper på trafikavdelningarna.
Avdelningen består av tretton befattningshavare, varav en i 27
lönegraden och tolv i 25 lönegraden, vartill kommer viss personal som
handhar kontrollen av resebyråerna. Antalet stationer och andra redovisningsställen
uppgår till omkring 1 770, fördelade över hela landet. Kontrollverksamhetens
omfattning och organisation medgiver, att varje kontrollör
genomför i genomsnitt 140 inventeringar per år. De årliga kostnaderna för
avdelningen, bortsett från vad som belöper på resebyråerna, uppgå till omkring
400 000 kronor, d. v. s. omkring 220 kronor för varje inventering.
1 förstnämnda belopp ingå traktamentsersättningar med 80 000—85 000
kronor.

Sedan några år tillbaka pågå vissa försök att förenkla ifrågavarande
inventeringsverksamhet genom att ett visst antal inventeringar ombesörjes
av vederbörande trafikinspektörer underställd personal på trafiksektionerna.
Företrädesvis ha härvid enbemannade stationer och stationer med ringa
trafikuppbörd kommit i fråga. Antalet av på detta sätt överlåtna redovisningsställen
uppgår under innevarande år till 230. Redan tidigare har inventeringen
av stationer, vilka icke äro självständiga i redovisningshänseende,
ankommit på trafikinspektörerna.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen, är trafikuppbörden
vid de olika stationerna högst varierande. Sålunda redovisade i början av
innevarande år nära nog 400 stationer en månatlig uppbörd som ej översteg
6 000 kronor, d. v. s. det belopp som dagligen inremitterades till kontrollkontoret
uppgick genomsnittligt till högst 200 kronor. Vid drygt 600
stationer uppgick månadssumman av de dagligen inremitterade beloppen
till mellan 6 000 och 20 000 kronor, motsvarande en genomsnittlig kontant
inremittering per dag av mellan 600 och 700 kronor. Sammanlagt representerade
de nu nämnda stationerna åtskilligt mer än hälften av hela antalet
redovisningsställen.

Värdet av en kontrollverksamhet sådan som den ifrågavarande kan givetvis
icke mätas enbart på grundval av de oegentligheter som påträffas
eller de fel som kunna tillrättaläggas. I likhet med åtskillig annan revisionsverksamhet
är dess betydelse till stor del av förebyggande natur. Inventeringarna
omfatta även andra förhållanden än den kontanta uppbörden,
bl. a. fraktkrediter (som vid statens järnvägar uppgå till närmare hälften
av det till stationerna kontant inbetalade beloppet) samt efterkravsredovisning
in. in., varjämte kontrollörerna kunna stå till tjänst med rådgivning
åt mindre erfaren personal. De angivna dagskassebeloppen, som utgöra
genomsnitt för månad, kunna givetvis också variera avsevärt.

Även med beaktande av nu berörda omständigheter vill det emellertid
synas revisorerna, som om den ifrågavarande resekontrollverksamheten
borde kunna rationaliseras utan att säkerheten därför behövde eftersättas.
Enligt revisorernas mening borde — på motsvarande sätt som nu sker vid
såväl postverket som televerket — inventeringarna genom den kvalificerade

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

71

personalen på kontrollkontoret inriktas på de större stationerna samt på
sådana stationer, där redovisningsförhållandena äro invecklade eller av
annan anledning i behov av särskild tillsyn. Inventeringar av ett betydande
antal stationer med mindre uppbörd skulle därvid kunna överlåtas till
vederbörande trafikinspektör eller annan personal vid den lokala förvaltningen.
Härigenom synas icke endast traktamentskostnaderna utan även
kostnaderna för löner kunna väsentligt nedbringas.

Revisorerna få alltså förorda, att det nu försöksvis tillämpade systemet
med överflyttning av inventeringar vid ett mindre antal stationer utsträckes
väsentligt, förslagsvis till omkring hälften av statens järnvägars redovisningsställen.

Utlåtanden ha avgivits av iärnväqssturelsen och riksräkenskapsverket
(Del II, s. 362—364).

Järnvägsstyrelsen har anfört bl. a. följande.

En överflyttning är dock ej möjlig med bibehållande av stationens (expeditionsställets)
självständighet. Denna kan i vissa fall vara önskvärd att bevara
på ett antal stationer, som beröras av statsrevisorernas förslag, exempelvis
med hänsyn till trafikanterna, för övervakning av säkerhetstjänsten
eller för att kostnaderna ej skola öka genom att huvudstationen kommer
upp i högre klass.

Kontrollkontorets inventeringar kunna emellertid minskas om berörda
stationer enbart i fråga om uppbörden underställas närbelägna större stationer
och därmed i redovisningshänseende göras till icke självständiga
gentemot kontrollkontoret. Stationerna bliva då fortfarande i viss utsträckning
självständiga. Undersökning om detta är en lämplig lösning pågår.

Oberoende av resultatet av denna undersökning kommer styrelsen även i
fortsättningen att noga överväga möjligheterna till ökad överflyttning av
kassainventeringarna från kontrollkontoret till linjebefälet. Härvid måste
emellertid hänsyn tagas till om kvalificerad personal står till vederbörande
linjebefäls förfogande och till att kostnadsminskningar verkligen uppkomma
utan att erforderlig kontroll eftersättes.

Riksräkenskapsverket har framfört bl. a. följande synpunkter.

Riksräkenskapsverket delar den av revisorerna framförda uppfattningen
att viss kostnadsbesparing bör kunna ernås genom att i större utsträckning
än som nu sker anlita trafikinspektörerna underställd personal för inventeringsverksamheten.
Det synes emellertid riksräkenskapsverket tveksamt,
huruvida den av revisorerna förordade decentraliseringen av kontrollörsverksamheten
bör omfatta så stor del som omkring hälften av statens järnvägars
redovisningsställen.---------------■—

Av revisorernas redogörelse framgår, att i och för inventerings utförande
alla i redovisningshänseende självständiga stationer äro uppdelade på ett
antal inventeringsgrupper. Vid inventeringsgruppernas sammansättning och
fördelning ha icke några lokala gränser uppdragits, utan stationerna inom
varje grupp fördela sig i princip över hela landet. Det vill synas riksräkenskapsverket
som om vissa besparingar skulle kunna vinnas genom att stationerna
inom varje inventeringsgrupp hållas mera samlade. Vidare synes
en förlängning av inventeringsintervallerna kunna genomföras utan alt
effektiviteten minskas.

Utskottet. Av järnvägsstyrelsens remissutlålande framgår, alt styrelsen
noga överväger möjligheterna till ökad överflyttning av kassainventeringarna
från kontrollkontoret till linjebefälet. Del torde sålunda kunna lörutsät -

72

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

tas, att en rationalisering av den ifrågavarande kontrollverksamheten kominei
att ske. Med hänsyn härtill har utskottet ansett sig böra begränsa sig
till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

21 :o) Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m. Under finansdepartementet,
§ 24, ha revisorerna förordat vissa åtgärder för att förbättra
uppbördsresultatet (Del I, s. 232—247).

Efter att ha lämnat vissa uppgifter om uppbördsresultatet in. m. ha revisorerna
uttalat följande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår inflöto under uppbördsåret
1955/5(3 såsom A-skalt 5 696 miljoner kronor och såsom B-skatt 2 453
miljoner kronor, vilket innebär att jämfört med närmast föregående uppbördsår
A-skatten ökat med 964 miljoner kronor och B-skatten med 289
miljoner kronor. Vidare uppgingo fyllnadsinbetalningarna för uppbördsåret
1955/56 till 536 miljoner kronor, vilket innebär eu ökning med 13 miljoner
kronor jämfört med närmast föregående uppbördsår. I fråga om
resultatet av den ordinarie uppbörden av B-skatt må nämnas, att inflytandeprocenten
under de två senaste uppbördsåren varit densamma och uppgått
till 96,5. Resultatet i fråga om den kvarstående skatten enligt de två
senaste årens taxeringar uppvisar en nedgång från 84,5 till 83,3 procent.
Försämringen torde till stor del sammanhänga med rådande kreditrestriktioner,
vilka främst drabbat företagare inom byggnads- och anläggningsindustrien
samt vissa mindre företagare inom andra branscher. I fråga
om indrivningsresultatet har för städer med egna uppbördsverk, där resultatet
städse varit lägre än för landsbygden, en viss förbättring ägt rum.

Den kvarstående skatten enligt årets taxering beräknas såsom förut nämnts
uppgå till omkring 1 056 miljoner kronor och den överskjutande preliminära
skatten till omkring 573 miljoner kronor. Jämfört med de uppgifter som
vid motsvarande tidpunkt förra året förelågo i fråga om 1955 års taxering
har den kvarstående skatten ökat med omkring 318 miljoner kronor, medan
överskottsskatten minskat med omkring 94 miljoner kronor. Den kvarstående
skatten enligt årets taxering uppgår till omkring 11 procent av den
slutliga skatten. Enligt närmast föregående års taxering uppgick den till
omkring 10 procent av motsvarande slutliga skatt. Ökningen av den kvarstående
skatten sammanhänger huvudsakligen med att den del av skatten
som utgöres av garantibelopp på fastighet endast delvis influtit i form av
preliminärskatt och fyllnadsinbetalningar, vilket även är fallet med sjukförsäkringsavgifter
från försäkrade, som påförts preliminär B-skatt.

I anslutning till dessa uppgifter må erinras att 1949 års uppbördssakkunniga
diskuterade frågan om att utvidga den preliminära A-skattens användningsområde
till att omfatta även vissa kategorier av fria yrkesutövare.
Särskilt uppmärksammades möjligheterna att uttaga preliminär A-skatt av
konstnärer och författare liksom av vissa yrkesfiskare. Med hänsyn till de
svårigheter som enligt de sakkunnigas mening skulle möta, därest i uppbördsförordningen
intoges en direkt bestämmelse om skatteavdrag i fråga
om berörda kategorier skattskyldiga, föreslogs dock endast att Kungl. Maj :t
skulle tilläggas befogenhet föreskriva, att preliminär A-skatt skulle utgå
och skatteavdrag verkställas jämväl å annan inkomst än av tjänst. Förslaget
godtogs och stadgande härom återfinnes numera i 3 § 3 mom. uppbördsförordningen.

Statsutskottets utlåtande nr Od är 1057

73

Inom riksräkenskapsverket ha, enligt vad revisorerna inhämtat, gjorts
vissa undersökningar rörande möjligheterna att föreskriva eu utvidgad
skatteavdragsskyldighet för vissa yrkeskategorier, såsom provisionslörsäljare,
handelsagenter, lastbilsiigare, ackvisitörer av olika slag in. fl. lria yrkesutövare.
Dessa undersökningar giva grund för antagandet, att det bl. a.
genom avtal med olika branschorganisationer synes möjligt att för nämnda
och andra yrkesgrupper, som f. n. nära nog undantagslöst ha B-skatt, införa
A-skatt. I likhet med 19-19 års uppbördssakkunniga äro revisorerna
visserligen väl medvetna om att en utvidgad skatteavdragsskyldighet skulle
komma att ställa stora krav på uppbördmyndigheterna och medföra problem
av svårbemästrad natur. Ett genomförande av ett dylikt system torde
bl. a. förutsätta en samordning av taxerings- och uppbördsförfarandet å ena
sidan och ett intimare samarbete med de indrivande organen å andra sidan.
Revisorerna förutsätta emellertid, alt riksräkenskapsverket vidtager de åtgärder
i ämnet som kunna bidraga till ett förbättrat uppbördsresultat.

Enligt åtskilliga stadganden i de författningar, som reglerade ändringarna
i uppbördssystemet den 1 januari 1954, ålåg det riksräkenskapsverket att i
skilda avseenden meddela föreskrifter om bokföring och redovisning in. m.
av skattemedel. Med anledning härav utfärdades anvisningar, som främst
gingo ut på alt i möjligaste mån förenkla utmätningsmannens och exekutionsbiträdenas
verksamhet utan att därför överordnade myndigheter kontrollmöjligheter
eftersattes. Den sålunda genomförda förenklingen har enligt
vad revisorerna erfarit medfört en betydande arbetslättnad för beröida oigan.

Under senare år ha i samband med omorganisation av exekutionsverken
i vissa städer med egen uppbördsförvaltning vissa undantag medgivits av
Kungl. Maj :t från gällande bestämmelser. Sålunda har lösbladssystem medgivits
vid förandet av dagböcker enligt dels 1 g kungörelsen den 14 december
1917 (nr 870) om landsfiskals och stadfogdes dagbok i utsökningsmal
samt angående vad vid utsökningslagens tillämpning i vissa andra iall skall
iakttagas och dels 1 § kungörelsen den 14 december 1917 (nr 871) angaende
dagbok i mål, som avses i lagarna om införsel i avlöning, pension eller livränta
och om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket,
samt angående vad vid nämnda lagars tillämpning i vissa andra i all skall
iakttagas. Då antalet medgivanden av angiven art är stort, kan del enligt
revisorernas mening ifrågasättas, huruvida icke vederbörande författnmgai
böra ändras därhän, att lösbladssystem generellt kan användas vid 1''orandet
av utsöknings- in. fl. dagböcker utan att dispens särskilt behöver medgivas.

I taxeringsförordningens 57 b § ha meddelats föreskrifter om s. k. skönstaxering.
Har deklaration ej avgivits eller kan, på grund av brister i deklaration
eller bristfälligt underlag för sådan, skattskyldigs inkomst av viss torvärvskälla
icke tillförlitligen beräknas, skall enligt nämnda forfattmngsrum
inkomsten uppskattas efter vad som med hänsyn till föreliggande omständigheter
såsom verksamhetens art och omfattning finnes skäligt. Stadgandet
infördes genom förordningen den 27 maj 1955 (nr 356), som trädde i kiat
den 1 januari 1956; dock att förordningens bestämmelser skulle galla redan
dessförinnan i avseende å åtgärder, som erfordrades för förordningens tilllämnning
efter ikraftträdandet. Författningstexten ger vid handen, att skonstaxering
får tillgripas endast i de fall, all inkomsten ej tillförhtligcn kan
beräknas med vanliga metoder. Vidare framgår all syftet med eu skonstaxering
icke får vara annat än alt söka uppnå det från materiell synpunkt
riktigast möjliga taxeiingsresultatet. Först genom ifrågavarande stadgande
ha uttryckliga bestämmelser om skönslaxering införts i taxcringstorordningen.
Del oaktat verkställdes sådana taxeringar redan dessförinnan i de
fall då inkomsterna icke kunnat beräknas på annat sall. Riksdagens ai

14 Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

1952 församlade revisorer framhöllo under § 17 i sin berättelse bl. a. att
de s k. skonstaxeringarna kunde vålla formella skatteförluster och förorsaka
statsverket en ren utgift på grund av att till kommunerna utbetala .

s e|tJbelopp, soim motsvarade den påförda kommunalskatten. Med anledning
harav framhölls önskvärdheten av att samarbete mellan taxeringsmyndigheterna
och de indrivande organen koinme till stånd i svfle alt få skönsmassigt
asatta taxeringar alt så nära som möjligt överensstämma med vederborandes
verkliga inkomster. Enligt vad revisorerna erfarit synes det uttatade
önskemålet om ett sådant samarbete numera i stort kunna anses vara
U k * Ll -al föreligga på sina håll alltjämt vissa brister i fråga om samaibetet,
varför revisorerna ännu en gång vilja understryka vikten av att
skonsmassigt åsatta taxeringar, vilka framstå såsom uppenbart orimliga, av
mdrivningsmyndigheterna anmälas till vederbörande länsstyrelse.

Utlåtande har avgivits av riksräkenskapsverket (Del II, s. 3G5), som hänvisat
till den tidigare diskussionen om att utvidga den preliminära A-skattens
användningsområde till vissa kategorier fria yrkesutövare och i anslutning
härtill anfört följande.

I samband med granskningen inom riksräkenskapsverket av utmätningsmannens
avskrivnings- och balanslängder har vid skilda tillfällen konstaterats,
att indrivningen i fråga om dessa yrkeskategorier icke varit fullt effektiv.
Som revisorerna även påpekat har riksräkenskapsverket efter samråd
m„e<^ ce.n.trala uPPbördsnämnden från länsstyrelserna inhämtat synpunkter
på möjligheterna att föreskriva en utvidgad skatteavdragsskyldighet för
dessa inkomsitagargrupper. Det inkomna materialet är för närvarande föremål
för bearbetning inom ämbetsverket.

Revisorerna ha vidare föreslagit införandet av sådana bestämmelser, att
losbladssystem generellt kan användas vid förandet av dagböcker enligt kungörelserna
den 14 december 1917 (nr 870 resp. 871) om landsfiskals och
stadsfogdes dagbok i utsökningsmål samt i mål som avses i lagarna om införsel
i avlöning, pension m. in. En övergång till losbladssystem bar visat
sig ändamålsenlig och tillämpas efter tillstånd av Kungl. Maj:t för varje
särskilt fall i ett flertal städer samt några landsfiskalsdistrikt. Riksräkenskapsverket,
som haft att yttra sig över nämnda framställningar, har i underdånigt
utlåtande den 12 februari 1954 över en framställning från drätselkammaren
i Gävle om vissa dispenser för omorganisation av stadens exekutionsverk
ifrågasatt, om icke författningarna borde ändras, så att lösbladssystem
generellt medgåves.

Beträffande frågan om samarbetet mellan taxeringsmyndigheterna och
de indrivande organen i syfte att få skönsmässigt åsatta taxeringar att så
nära som möjligt överensstämma med vederbörandes verkliga inkomster
vin riksräkenskapsverket erinra om att riksskattenämnden i cirkulär till
taxeringsmyndigheterna fäst dessas uppmärksamhet på förhållandet.

Utskottet. Mot bakgrunden av den av revisorerna lämnade redogörelsen
vill utskottet understryka angelägenheten av att verksamma åtgärder vidtagas
för förbättring av uppbördsresultatet. Ett betydelsefullt led i arbetet
därpå skulle onekligen vara att utvidga den preliminära A-skattens användningsområde.
Såsom framgår av riksräkenskapsverkets remissutlåtande är
f. n. visst för denna frågas belysning införskaffat material föremål för bearbetning
inom ämbetsverket. Enligt utskottets mening bör resultatet därav
snarast redovisas.

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

75

I likhet med revisorerna anser sig utskottet böra ifrågasätta, huruvida
icke vederbörande författningar böra ändras därhän, att lösbladssystem generellt
kan användas vid förandet av vissa dagböcker enligt kungörelserna
1917: 870 och 1917: 871. Utskottet finner därför lämpligt att Kungl. Maj :t
upptar frågan till särskild prövning.

Med hänsyn till de kostnader som i förevarande fall kunna drabba statsverket
vill utskottet slutligen instämma i revisorernas uttalande rörande
önskvärdheten av att samarbetet mellan taxeringsmyndigheterna och de indrivande
organen intensifieras i syfte att få skönsmässigt åsatta taxeringai
att så nära som möjligt överensstämma med vederbörandes verkliga inkomster.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening
giva till känna vad utskottet anfört.

o o

22 :o) Restavgiften för restförd skatt. Under finansdepartementet, § 25, ha
revisorerna föreslagit, att restavgiften i fortsättningen skall utgå i jämna
krontal (Del I, s. 247—249).

Efter en redogörelse för gällande bestämmelser i ämnet m. in. ha revisorerna
uttalat följande.

Såsom uppbördsförordningens bestämmelser om restavgift äro utformade,
kan denna utgå med belopp, vilket utgöres av eller i vilket ingår öretal.
Av den föregående redogörelsen framgår emellertid, att under senare år åtgärder
i skilda hänseenden vidtagits för att förenkla arbetet i samband med
debitering och uppbörd av skatter av olika slag m. in. Sålunda ha, för att
taga ett exempel, öretalen numera bortarbetats från samtliga de i slutlig
skatt ingående delposterna. Då arbetsbördan för de myndigheter som handha
de administrativa bestyren i samband med uppbörden av skatt alltjämt
äro betydande, synas ytterligare åtgärder i förenklande syfte böra vidtagas.
Revisorerna vilja i sådant hänseende föreslå, att restavgiften i fortsättningen
skall utgå i jämna krontal, varvid minsta belopp bör fastställas till en krona.
Som särskild anledning till en dylik föreskrift må framhållas, att användningen
av hålkorts- och andra kontorstekniska maskiner av komplicerat slagförsvåras,
så länge öretal ingå i beloppen för restavgifter. En dylik olägenhet
har bl. a. framkommit vid de försök, som statens organisationsnämnd
f. n. bedriver rörande användandet av hålkortssystem för debitering och
längdföring inom skatteväsendet. Även från näringslivets sida ha, enligt
vad revisorerna erfarit, påtalats de mindre tillfredsställande förhållanden,
som äro förbundna med de nuvarande bestämmelserna om restavgift.

Vid införandet av en föreskrift av här angivet slag uppkomma vissa praktiska
problem. Såsom i det föregående föreslagits bör lägsta beloppet för
restavgiften fastställas till en krona. Uppkommer vid uträkning av restavgift
öretal, bör detta — i likhet med vad som redan gäller i andra fall enligt
uppbördsförordningcn — vid belopp över femtio avrundas uppåt och vid
annat öretal nedåt till helt krontal. En dylik åtgärd innebär bl. a., att avgiften
för belopp t. o. in. trettiosju kronor blir en krona. Enligt gällande bestämmelse
skall inflytande restavgift i vissa fall fördelas på två håll, vilket
medför att restavgifter, som bestå av ojämna krontal, efter delningen komma
att utgöras av belopp, i vilket ingår örelal. Det synes emellertid önsk -

76

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

a,U a7eT\ 1 *äda?f. fal1 öretal undvikes. På vad sätt detta lämpligen
skall ske, torde bora bil beroende på närmare överväganden.

snaraVs1tbJrrrvid?aSgasSåIUnda’ ^ författningsändringar i här angivet syfte

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, statens organisatwnsnämnd,
överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Södermanlands,
Blekinge, Jämtlands och Norrbottens län (Del II, s. 366_374).

Samtliga remissmyndigheter ha tillstyrkt revisorernas förslag och därvid i
vissa fall berört en del frågor, sammanhängande med förslagets praktiska
genomförande.

Utskottet. Revisorernas förslag att restavgift i fortsättningen skall utgå i
jämna krontal ansluter sig väl till de under senare år vidtagna åtgärderna
ör att förenkla arbetet i samband med debitering och uppbörd av skatter
av olika slag in. in. Författningsändringar i det av revisorerna angivna syftet
synas därför böra vidtagas. Innan så sker torde dock, såsom revisorerna
sjalva framhållit, vissa praktiska problem böra upptagas till närmare övervägande,
varvid självfallet även de av remissmyndigheterna framförda synpunkterna
och förslagen böra beaktas. Under erinran jämväl att 1955 års
riksdag gjort framställning om vissa förenklingar i fråga om räntan å restituerad
skatt får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville vidtaga åtgärder i det av utskottet angivna
syftet.

23:o) Statsliggarens bihang. Under finansdepartementet, § 26, ha revisorerna
töreslagit, att statsliggarens nuvarande bihang för framtiden ut«ives
i form av lösblad (Del I, s. 249—253).

Utskottet. Beträffande detta ärende har utskottet yttrat sig i sitt av fjolårets
riksdag godkända utlåtande nr 138, varom utskottet velat här

erinra.

24:o) De vetenskapliga högskolorna i Stockholm och Göteborg. Under
ecklesiastikdepartementet, § 28, ha revisorerna förordat en utredning om
bildandet av ett Stockholms universitet ävensom om vissa fristående högskolors
anslutning till Göteborgs universitet (Del I, s. 261—276).

Utskottet. Beträffande detta ärende kommer utskottet framdeles att avgiva
utlåtande, vilket utskottet härmed får för riksdagen

anmäla.

25 :o) Farmacevtiska institutets lokalfråga. Under ecklesiastikdepartementet,
§ 29, ha revisorerna uttalat sig för en snabbutredning av frågan om ett
organisatoriskt och lokalmässigt sammanförande av farmacevtiska institutet
med statens farmacevtiska laboratorium (Del I, s. 276_282).

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

77

Utskottet. Beträffande detta ärende kommer utskottet framdeles att avgiva
utlåtande, vilket utskottet härmed får för riksdagen

anmäla.

26:o) Tandsjukvården vid tandläkarhögskolorna. Under ecklesiastikdepartementet,
§ 30, ha revisorerna förordat viss utredning rörande den vid tandläkarhögskolorna
bedrivna landsjukvården (Del I, s. 282—288).

Efter en redogörelse för den tandvårdande verksamheten vid de båda
tandläkarhögskolorna i Stockholm och Malmö samt den odontologiska högskoleldiniken
i Umeå ävensom vissa i anslutning därtill slutna samarbetsavtal
ha revisorerna uttalat följande.

Den vid tandläkarhögskolorna bedrivna tandsjukvården är, såsom framgår
av den lämnade redogörelsen, en nödvändig förutsättning för forsknings-
och undervisningsarbetet vid nämnda lärosäten. I syfte att säkerställa
en för den praktiska verksamheten tillräcklig patienttillgång har från
statens sida inletts samarbete med folktandvårdsmyndigheterna i Stockholm
och Malmö. Vidare har innevarande år, under förutsättning av Kungl.
Maj :ts godkännande, träffats avtal med Västerbottens läns landsting om
överflyttning av viss del av folktandvården i länet till den i Umeå förlagda
odontologiska högskolekliniken. Tandläkarhögskolorna jämte sistnämnda
klinik ha genom nämnda organisatoriska närmande till folktandvården i
praktiken kommit att fungera som centraltandpolikliniker för respektive
Stockholm, Malmö och Västerbottens län. Samtidigt som genom de vidtagna
åtgärderna förefintliga möjligheter tillvaratagits att trygga en för forsknings-
och undervisningsverksamheten nödvändig tillgång på patienter, ha
emellertid för tandläkarhögskolorna uppstått stora svårigheter att med nu
tillgänglig arbetskraft på ett tillfredsställande sätt sköta den ifrågavarande
tandsjukvården. Att, såsom tidigare varit fallet vid högskolorna, överlämna
patientvärden enbart till de studerande torde icke vara lämpligt och skulle
f. ö. strida mot de förpliktelser kronan åtagit sig genom samarbetsavtalen.
Hittills har tandsjukvården hjälpligt kunnat upprätthållas genom att exempelvis
avdelningstandläkare i viss utsträckning frivilligt åtagit sig praktisk
tjänstgöring vid högskolorna utöver den obligatoriska tjänstgöringsskyldigheten,
som för nämnda tandläkare omfattar allenast 3 1/2 timmar per dag.
Det har emellertid icke varit möjligt att på sådan väg binda ett så stort
antal specialitetsutbildade och erfarna tandläkare vid högskolorna, att patientvärden
kunnat försiggå friktionsfritt, Tandläkarliögskolan i Stockholm
har sålunda, enligt vad revisorerna inhämtat, årligen måst avvisa ett stort
klientel, enär högskolans vårdkapacitet icke varit tillräcklig för alla patienter.
Härigenom ha många för högskolans forskning och undervisning betydelsefulla
patienlfall undandragits högskolan. Det är icke uteslutet att ett
fortsatt avvisande av vårdsökande så småningom kommer alt verka i sådan
riktning, att patienttillströmningen minskar till men för forskningen och
undervisningen.

Orsaken till de nämnda olägenheterna torde i första hand vara att söka
i den omständigheten, att de på halvtid tjänstgörande lärarna i t. ex. avdelningstandläkares
och assistenters tjänsteställning endast i vissa fall stå till
förfogande för kliniskt arbete vid högskolorna under återstående del av
arbetsdagen. Enligt revisorernas mening vore det därför angeläget, att sådana
åtgärder vidtoges alL den ifrågavarande personalen i sin helhet kunde

78

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

utnyttjas för dylik klinisk verksamhet. Härigenom skulle möjligheter skapas
att tillförsäkra högskolan erforderlig tillgång på kvalificerade tandläkare,
vilket är en förutsättning för en rationellt driven tandsjukvård.

^ ad här sagts om laboratorer, avdelningstandläkare, assistenter och
amanuenser gäller också tandläkarliögskolornas professorer. Då högskollornas
professurer omfatta kliniska ämnen är det självfallet nödvändigt,
att professorerna bedriva praktiskt-kliniskt arbete vid sidan av sin verksamhet
som forskare och lärare. Det framstår därvid som i hög grad
önskvärt, att jämväl professorernas kliniska arbetsutövning kunde ägnas
åt högskolornas klientel; journaler, erfarenheter och arbetsresultat skulle
därvid i större utsträckning kunna komma forskningen och undervisningen
till godo. Professorernas privata verksamhet utanför högskolorna borde
därför, enligt revisorernas uppfattning, i möjligaste mån begränsas.

Vid den odontologiska kliniken i Umeå har innevarande år genomförts
en organisationsform som till övervägande del eliminerat här ovan berörda
olägenheter i fråga om tandvårdsverksamheten. Enligt det med Västerbottens
läns landsting träffade samarbetsavtalet skola nämligen samtliga
lärare vid kliniken — laboratorer, avdelningstandläkare, assistenter och
amanuenser — under den tid av dagen som icke upptages av undervisningarbeta
såsom tandläkare vid den centraltandpoliklinik som undervisningsanstalten
i sin helhet utgör. De på så sätt heltidsanställda tandläkarna ha
därigenom icke behov av att vid sidan av sin anställning vid högskolekliniken
utöva egen praktik. Stora fördelar i avseende å klinikens patientvårdande
verksamhet ha vidare vunnits genom det i avtalet förutsatta intima
samarbetet med lasarettet i Umeå, vars personal och avdelningar i
olika avseenden ställts till klinikens förfogande.

Då sålunda här berörda problem i avseende å tandsjukvården till huvudsaklig
del synas ha lösts vid högskolekliniken i Umeå, finna revisorerna
det påkallat, att eu utredning snarast verkställes beträffande förutsättningarna
för och lämpligheten av att vid tandläkarhögskolorna i Stockholm
och Malmö införes en organisationsform liknande den vid umeåkliniken
tillämpade. Revisorerna förutsätta givetvis, att vid en dylik utredning
de olikheter beaktas som kunna föreligga mellan ifrågavarande högskolekliniker
t. ex. i avseende å lokala förhållanden, personaltillgång etc.
I sammanhanget böra jämväl uppmärksammas de organisatoriska spörsmål
i övrigt som kunna vara förknippade med tandläkarliögskolornas
dubbla ställning som forsknings- och undervisningsanstalter å ena samt
tandsjukhus å andra sidan, varvid särskild hänsyn bör tagas till de beröringspunkter
som i förevarande avseende få anses föreligga mellan tandläkarhögskolorna
och de medicinska undervisningsanstalterna.

Utlåtanden ha avgivits av kanslern för rikets universitet och medicinalstyrelsen
(Del II, s. 464—476).

Universitetskanslern, som inhämtat yttranden från lärarkollegierna lid
de båda tandläkarhögskolorna, har anfört följande.

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm har bland annat framhållit,
att enligt kollegiet borde patientvård bedrivas vid högskolan endast
i den omfattning som motiverades av undervisningens och forskningens
behov. Det nuvarande systemet med frivillig tjänstgöring vid lärarkliniken
fungerade tillfredsställande. Kollegiet har A-idare betonat, att lärarrekryteringen
utgjorde eu för högskolan ytterst Ariktig fråga. Det vore ingen tvekan
om att ett genomförande av den av riksdagsrevisorerna antydda organisationen
med obligatorisk heldagstjänstgöring för samtliga lärarkategorier

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

79

skulle verka i liög grad oförmånligt på lärarrekryteringen. Ett genomförande
av eu sådan organisation skulle säkerligen komma att ställa högskolans
ledning inför en synnerligen svårbemästrad situation, emedan man
då måste befara, att inånga av högskolans bästa och mest erfarna lärare
skulle säga upp sina anställningar. En gynnsam effekt på lärarrekryteringen
skulle däremot kunna erhållas, »om erforderliga medel ansloges
för frivilliga åtaganden av annars liknande art, vilka på grund av särskilda
omständigheter fått tillämpas vid tandläkarinstitutet i Umeå». Lärarkollegiet
tillstyrkte att en utredning enligt denna senare linje måtte komma
till stånd.

Till lärarkollegiets protokoll för den 6 februari 1957 finnes fogat ett av
högskolans rektor, professorn Gösta Westin, framlagt förslag till remissyttrande
i ärendet, vilket förslag icke biträddes av de övriga, i förevarande
ärendes handläggning deltagande ledamöterna. Enligt detta förslag borde
lärarkollegiet dels uttala, att kollegiet funne en ingående utredning av
samtliga de problem, som sammanhängde med tandsjukvården vid tandläkarhögskolorna,
nödvändig, och dels livligt tillstyrka, att en dylik utredning
snarast möjligt måtte genomföras.

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Malmö har framhållit, att väsentliga
olikheter förelåge vid de olika odontologiska lärosätena såväl i
fråga om patientunderlag och folktandvårdens utveckling som i fråga om
lärarrekryteringen. En enhetlig utveckling till tandsjukhus enligt Umeålinjen
syntes därför ingalunda klar, särskilt som Umeå-projektet ännu vore
helt oprövat.

Kollegiet har principiellt icke något att erinra mot en förutsättningslös
utredning över den patientvårdande verksamheten vid tandläkarliögskolorna
så länge denna anknötes till högskolornas primära uppgifter, undervisning
och forskning. I detta sammanhang borde olika möjligheter till organisation
av lärartjänsterna prövas, framför allt med hänsyn till rekryteringsförhållanden
och undervisningens behov av rörlighet och utveckling.

För egen del anser jag mig böra förorda, att en allsidig och förutsättningslös
utredning kommer till stånd rörande de problem med avseende
å tandsjukvården vid tandläkarliögskolorna, som berörts i revisorernas
ifrågavarande yttrande och de över detsamma avgivna utlåtandena.

Medicinalstyrelsen, vid vars utlåtande är fogat ett av Sveriges tandläkarförbund
och Svenska tandläkaresällskapet gemensamt avgivet yttrande, har
framhållit bl. a. följande.

Medicinalstyrelsen finner det vara för tidigt att ännu företaga en utredning
på basis'' av de obetydliga erfarenheter, som föreligga med avseende
på Umeå-systemet, och delar för övrigt de allvarliga farhågor, som kommit
till uttryck i Sveriges tandläkarförbunds och Svenska tandläkaresällskapets
gemensamma yttrande framför allt i fråga om lärarrekryteringen vid ett
system, som innebär ovillkorlig skyldighet för lärare av alla kategorier att
utöver sin lärartjänst vara bunden av klinisk tjänstgöring vid högskolorna
resten av arbetsdagen.

För att emellertid bättre än hittills för undervisningen vid högskolorna
tillvarataga nödvändigt klientel synes det medicinalstyrelsen lämpligt, att de
nu fungerande amanuensklinikerna i görligaste mån utbyggas och högskolorna
därigenom på frivillighetens väg få en utökning av lärarnas praklisktkliniska
prestanda. En utredning i detta avseende torde lämpligen böra
överlåtas på tandläkarhögskolornas lärarkollegier.

Med stöd av vad ovan sagts anser sig medicinalstyrelsen böra dels uttala,
att styrelsen i varje fall för närvarande icke finner skäl tillstyrka en utred -

80

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

ning, avseende att utvidga tandläkarhögskolornas verksamhet till uppgifter,
som hota binda lärarna vid tandvårdande rutinuppgifter till men för forskningå
och undervisning, dels ock förorda, att en undersökning verkställes
i syfte att i erforderlig grad rationalisera och utbygga verksamheten vid
tandläkarhögskolornas s. k. amanuenskliniker.

Utskottet. Revisorerna, som funnit den vid tandläkarhögskolorna i Stockholm
och Malmö bedrivna tandsjukvården vara behäftad med vissa brister
i personalorganisatoriskt avseende, ha erinrat om hurusom vid den nyligen
inrättade odontologiska kliniken i Umeå genomförts en speciell organisationsform,
innebärande att klinikens samtliga lärare äro ålagda att även
tjänstgöra såsom tandläkare vid den centraltandpoliklinik som undervisningsanstalten
enligt gällande avtal samtidigt utgör. Då därigenom ansetts
ha yppats en möjlighet att eliminera ovan åsyftade olägenheter, har det
synts revisorerna påkallat, att en utredning snarast verkställes beti-äffande
förutsättningarna för och lämpligheten av att vid tandläkarhögskolorna införes
en organisationsform liknande den vid umeåkliniken tillämpade.

Vid remissbehandlingen av förevarande ärende har uttalats tveksamhet
om lämpligheten av den av revisorerna ifrågasatta omläggningen. De båda
tandläkarhögskolornas lärarkollegier ha dock icke haft något att erinra mot
en utredning av frågan enligt vissa av dem angivna riktlinjer. Även medicinalstyrelsen
har funnit behov föreligga av en undersökning i visst avseende.
Kanslern för rikets universitet har förordat, att en allsidig och
förutsättningslös utredning kommer till stånd rörande de problem med avseende
å tandsjukvården vid tandläkarhögskolorna som berörts i revisorernas
yttrande och de över detsamma avgivna utlåtandena.

Utskottet har för egen del bibragts den uppfattningen, att en utredning
av hithörande spörsmål är motiverad. Denna utredning bör, såsom
universitetskanslern framhållit, vara allsidig och förutsättningslös under
beaktande av vad såväl revisorerna som remissinstanserna anfört i ärendet.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder i det av utskottet angivna
syftet.

27 :o) Torrläggningsföretaget Vebomark. Under jordbruksdepartementet,
§ 32, ha revisorerna framfört vissa erinringar mot formerna för torrläggningen
av det s. k. Vebomarksträsket (Del I, s. 295—300).

Efter en redogörelse för omständigheterna kring och gången av torrläggningsföretaget
Vebomark ha revisorerna uttalat följande.

Det s. k. Vebomarksträsket i Lövångers socken i Västerbottens län omfattar
en areal av omkring 400 hektar. Tidigare har vattenavrinningen från
träsket reglerats i avsikt att erhålla starrslåtter. Enär antalet ofullständiga
jordbruk i trakten var mycket stort och en utökning av den odlade markens
areal därför syntes angelägen, framfördes under 1930-talet planer på att
ur träsket utvinna mark även för odling. Med hänsyn bl. a. till de kom -

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1057

81

plicerade äganderättsförhållandena ansågs nämnda projekt lämpligen böra
förverkligas på sa sätt att området, som till stor del utgjorde samfälld egendom
för Vebomarks by, överlämnades såsom gåva till egnahemsnämnden
i länet. Nämnden skulle genomföra torrläggningen och marken sedermera
återköpas av de jordbrukare i byn, för vilka behovet av tillskottsmark var
särskilt framträdande.

Sedan egnahemsnämnden på angivet sätt förvärvat det ifrågavarande
området, företogs syneförrättning enligt vattenlagen för områdets torrläggning.
Arbetet med utdikningen bedrevs under åren 194(5—1952, varvid en
areal omfattande 578 hektar odlingsmark utvanns. Statsbidrag från statens
avdikningsanslag beviljades till företaget med 50 procent av en godkänd
kostnad å 690 800 kronor. Av nämnda kostnad svarade statsverket genom
egnahemsnämnden för 96,6 procent, under det att återstoden föll på enskilda
fastighetsägare, vilka ålagts delaktighet i företaget på grund av vunnen
båtnad. Under åren 1954 och 1955 ägde en kompletterande utdikning
rum till eu kostnad av 63 900 kronor.

Efter ikraftträdandet år 1948 av den nya lantbruksorganisationen har
lantbruksnämnden i Västerbottens län haft att fullfölja de tidigare uppgjorda
planerna. Sedan torrläggningen avslutats, har nämnden emellertid
stött på svårigheter att med jordbrukarna i orten överenskomma om markens
överlåtelse, främst om det pris som borde åsättas odlingsmarken.
Nämnden har därefter i egen regi påbörjat kultivering och odling, varjämte
visst arbete utförts för åstadkommande av vägar och broar. Kostnaderna
för markens bearbetning efter utdikningen har beräknats till 700 kronor
per hektar. Hittills bar dock bearbetningen utförts endast i begränsad omfattning,
avseende plöjning av 152 hektar för en kostnad av 100 kronor
per hektar samt ytterligare kultivering av ett mindre område för en kostnad
av 50 kronor per hektar.

Då beslut ursprungligen fattades om statens medverkan till ifrågavarande
företags utförande, räknade man med att statsverkets kostnader
skulle komma att begränsas till vad som motsvarade det statsbidrag, varmed
dylika företag i allmänhet understöddes. Kostnaderna för Vebomarksträskets
utdikning belöpa sig f. n. till omkring 1 930 kronor per hektar.
Frånräknas det statsbidrag om 40 procent som hade kunnat påräknas,
därest företaget drivits av enskilda delägare, uppgå återstående kostnader
för torrläggningen till 1 160 kronor per hektar. Härtill komma kostnaderna
för bearbetning och uppodling av marken. Denna beräkning gäller emellerlid
endast under förutsättning att hela den utvunna arealen kommer att
kunna överlåtas till enskilda. Därest endast cn del av arealen blir föremål
för inköp, torde överskjutande kostnader komma att kvarstå som förlust

för statsverket. .

I vad mån lantbruksnämnden kommer all kunna till jordbrukare i trakten
överlåta den ifrågavarande odlingsmarken lärer ännu icke kunna med
säkerhet bedömas. Det må emellertid erinras om att intresset för jordbruksnäringen
flerstädes i Norrland visar eu sjunkande tendens enär mera
lönsamma arbetsmöjligheter erbjuda sig pa annat håll. bl. a. inom skogsbruket
och industrin. Normalt avvecklas ä\cn ailigen ett antal ofullständiga
jordbruk i landet genom den fortskridande rationaliseringen, och
tillskotts jord till kvarstående mindre jordbruk ställes därgenom på ett
naturligt sätt till förfogande. Nämnas må också att den utvunna odlingsmarken
motsvarar ungefär 45 procent av den tidigare odlade jordbruksarealen
i Vebomarks by och ungefär 75 procent av den areal som tillhörde
jordbruk mindre än 10 heklar.

(i Ililuinii till riksdagens protokoll 1937. (>y<mil.Nr 93

82

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

I betraktande av det nu anförda synes det revisorerna icke tillfredsställande,
att ett torrläggningsföretag av ifrågavarande storlek utförts så gott
som helt med allmänna medel utan att de jordbruksinnehavare, för vilkas
räkning företaget bedrivits, blivit ekonomiskt engagerade däri eller statsverkets
möjligheter att framdeles överlåta den utvunna marken blivit säkerställda.
Det är enligt revisorernas mening synnerligen önskvärt att det
nu ldarlägges, i vad mån marken kommer att" förvärvas och vilka priser
som därvid kunna komma i fråga. Innan så skett, svnes det revisorerna
icke tillrådligt att ytterligare kostnader nedläggas på området i vidare
mån än vad som kan erfordras för att förhindra uppkomsten av för odlingen
hinderlig vegetation.

Utlåtanden ha avgivits av lantbruksstyrclsen och länsstyrelsen i Västerbottens
län (Del II, s. 483—487).

Lantbruks styr elsen, som inhämtat yttrande från vederbörande lantbruksnämnd,
har anfört bl. a. följande.

Enligt lantbruksstyrelsens mening innebär förstärkningen av de kringliggande
jordbruken och omfördelningen av de splittrade innehaven i Vebomarksträsket
en så betydande och angelägen rationalisering att företaget
måste anses väl försvarligt även om något mer av torrläggningskostnaderna
än det redan utbetalade bidraget skulle komma alt stanna på statsverket.
Styrelsen får i detta sammanhang erinra om att avdikningskungörelsen år
1951 ändrades (kk nr 414/1951) därhän, att enligt nu gällande bestämmelser
bidrag kan beviljas normalt med 40 % av'' den godkända kostnaden
men med högre belopp, därest företaget på grund av planerad yttre rationalisering
utföres på mera kostsamt sätt än som eljest varit erforderligt
eller en höjning av bidraget eljest finnes skälig på grund av särskilda omständigheter.
Samma regler äro enligt rationaliseringskungörelsen (nr 159/
1956) tillämpliga beträffande bidrag till fullföljdsåtgärder av sådant slag
(odling m. in.), som erfordras för att den torrlagda marken i Vebomarksträsket
skall bli iståndsatt till brukning.

Enligt lantbruksstyrelsens uppfattning bör man givetvis eftersträva att
intressenterna själva ta hand om utförandet av förekommande jordförbättringsåtgärder.
Det bör icke ifrågakomma att staten i egen regi genomför
sådana åtgärder annat än i undantagsfall, då synnerligen starka skäl
tala för en sådan lösning. I föreliggande fall får det emellertid med hänsyn
till av lantbruksnämnden berörda omständigheter och till vikten av alt
företaget genomföres rationellt anses välmotiverat att nämnden låtit utföra
plöjning in. in. för att få området i tillfredsställande skick. Jordbrukarna
torde ha blivit mer angelägna att köpa, sedan de sett odlingsresultatet,
och kostnaderna torde ha hållits nere genom alt arbetet utförts i större
skala. Vid bedömningen av åtgärderna ur ekonomisk synpunkt och vid
prissättningen för försäljning bör man också räkna med ätt odlingskostnaderna
— såsom ovan nämnts — till en avsevärd del skulle ha täckts av
statsbidrag, om utförandet överlämnats till de enskilda jordägarna.

På grund av det anförda förordar lantbruksstyrelsen att lantbruksnämnden
under innevarande år söker fullfölja det pågående arbetet med all
sätta området i stånd till växtodling. Styrelsen förutsätter att området uppdelas
och försäljes till förstärkning av närliggande jordbruk så snart lämpligen
ske kan.

Utskottet. I likhet med revisorerna finner utskottet det synnerligen önskvärt
att det snarast klarlägges, i vad mån den ur Vebomarksträsket utvun -

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

83

na odlingsmarken kan antagas komma att försäljas till vederbörande jordbrukare
och vilka priser som därvid kunna komma i fråga. Då emellertid
utskottet med hänsyn till lantbruksstyrelsens remissutlåtande anser sig
kunna förutsätta, att styrelsen kommer alt vidtaga de åtgärder som erfordras
för att nämnda syfte skall tillgodoses, har utskottet velat begränsa
sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

28:o) Visst lån ur sågverkslånefonden. Under handelsdepartementet, § 33,
ha revisorerna framfört erinringar mot beviljandet av visst lån ur sågverkslånefonden
(Del I, s. 301—317).

Efter eu redogörelse för de närmare omständigheterna kring ett till firma
Blikstorps Träindustri beviljat lån å 350 000 kronor ur sågverkslånefonden
ha revisorerna uttalat följande.

Genom Kungl. Maj :ts beslut den 12 maj 1955 beviljades innehavaren av
firma Blikstorps Träindustri ett lån ur sågverkslånefonden å 350 000 kronor,
avsett att möjliggöra upprustning och maskinanskaffning för låntagarens
sågverk i Blikstorp, Skaraborgs län. Som säkerhet för lånet lämnades
dels fastighetsinteckningar å 350 000 kronor, liggande närmast över andra
inteckningar å 187 000 kronor, dels förlagsinteckningar å 300 000 kronor,
liggande över andra inteckningar å 200 000 kronor.

Sedermera har företaget i november 1955 gått i konkurs. Den intecknade
fastigheten har därvid sålts på exekutiv auktion för 20 000 kronor, vilket
medfört att någon utdelning icke erhållits på statsverkets fastighetsinteckningar.
Värderingen av den lösa egendomen synes utvisa, att icke heller
förlagsinteckningarna komma att säkerställa återbetalning av mer än någon
ringare del av lånet. Av lånebeloppet har endast en mindre del kommit
till användning för avsedda förbättringar på sågverket, under det att huvuddelen
synes ha åtgått för att finansiera en trävarurörelse i mellersta
Sverige, vilken låntagaren drivit i bolag med annan person.

Ärenden rörande lån ur sågverkslånefonden förberedas hos kommerskollegiet
och avgöras därefter av Kungl. Maj:t. Statskontorets befattning
med ärendena inskränker sig till förvaltning av den lånesäkerliet som
Kungl. Maj: t föreskriver. Sedan lånet beviljats åligger det kommerskollegiet
att utöva tillsyn över att lånet utnyttjas för avsett ändamål samt att följa
företagets verksamhet.

Sågverkslånefonden, som tillskapats av prisutjämningsmedel, har till
syfte att möjliggöra utbyggnad och rationalisering av sågverk och att därvid
tillhandahålla den del av kapitalet, som ligger över banklån mot normala
säkerheter. Det synes därför knappast ge anledning till anmärkning,
att ifrågavarande lån redan vid tiden för beviljandet måhända kunnat betraktas
som osäkert eller riskfyllt.

Däremot synes enligt revisorernas mening det sätt, på vilket ifrågavarande
ärende förberetts inom kommerskollegiet, icke tillfredsställande. Vid
ärendets beredning har man haft att lita till ett värderingsintyg rörande
den intecknade fastigheten, slutande på 296 900 kronor. Detta bär varit
undertecknat av två personer, en polisman i Blikstorp och en sågverksägare
i Värsås, den senare sökandens kompanjon i det förut berörda företaget
i Mellansverige. Intyget har ansetts giva stöd för antagandet att före -

84

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

laget haft »dolda reserver» utöver vad bokslutet utvisade. I samband med
konkursen bar fastigheten värderats av två andra personer, och värdet bär
denna gång stannat vid 198 520 kronor. Även om värderingar kunna utfalla
olika och eu exekutiv auktion i samband med konkurs icke är ägnad att
framlocka del mest gynnsamma köpeanbudet, synes utgången av den exekutiva
auktionen ge stöd för slutsatsen, att det förstnämnda värderingsintyget
icke varit hållbart. Det torde i varje fall få anses självklart, att dylika
värderingar böra göras av sakkunniga och opartiska personer och att
ett intyg som det förevarande icke borde ha godtagits.

Även i fråga om den lösa egendom, som blivit föremål för förlagsinteckning,
har ett värderingsintyg av de förutnämnda båda intygsgivarna förelegat
i ärendet. Värderingen slutar på 700 000 kronor, varav 300 000 kronor
för maskiner och inventarier samt 400 000 kronor för virkeslager och råvara,
men i konkursen bar motsvarande egendom värderats till 152 100
kronor för maskiner, 58 300 kronor för bilar och 137 400 kronor för lager.
Visserligen innehåller gällande lagstiftning icke någon föreskrift om skyldighet
att förteckna den egendom, som blir föremål för förlagsinteckning.
Maskiner ocli inventarier kunna utbytas (även öka eller minska) och detsamma
är givetvis förhållandet med lager. Det synes emellertid icke vara
obefogat att begära, att då eu statlig myndighet medverkar till ett lån av
ifrågavarande storlek, det i låneärendet klargöres, vilken den egendom är
som blir föremål för förlagsinteckning och dess ungefärliga värde. Så kan
ske exempelvis genom en maskin- och inventarieförteckning och en uppgift
om inneliggande lagers storlek. Detta torde vara så mycket mera motiverat
som osäkerhet lätt kan råda om vilken maskinutrustning som tillhör
den fasta egendomen (och alltså icke omfattas av förlagsinteckning), varjämte
lös egendom, som skenbart ingår i en rörelses tillgångar, kan vara
anskaffad på avbetalningskontrakt med äganderättsförbehåll. Förevarande
ärende utgör ett exempel på detta osäkerhetsmoment.

De uppgifter om företagets ställning och lönsamhet, som lämnats i ärendet
i form av balansräkningar för de senare åren, äro enligt revisorernas
mening av den karaktär, att de bort föranleda en närmare granskning av
bokföringen. Balansräkningarna lämna exempelvis icke uppgift om rörelsens
eget kapital eller innehavarens egna uttag. I sistnämnda hänseende
avvika för övrigt de vid låneansökningen fogade balansräkningarna från
de bokföringsuppgifter, som lämnats i samband med konkursutredningen.
Fn viss närmare utredning i bokföringshänseende synes ha varit påkallad
även beträffande uppgifterna om virkeslagervärde och kundförluster. Det
är icke uteslutet, att en säkrare bild av driftresultatet kunnat erhållas, om
den tekniska granskning som skett genom kommerskollegiets expert kompletterats
med eu summarisk ekonomisk granskning av bokslutet mot handelsböckerna.

Det torde icke vara möjligt att i låneärenden av nu ifrågavarande natur
helt säkerställa statsverket mot förluster. Man kan exempelvis knappast
förutsätta, att kommerskollegiet har personal och resurser att utöva löpande
kontroll över alla de företag, som anlitat statliga lånefonder under dess
förvaltningsområde, eller att följa deras olika affärstransaktioner och utbetalningar.
Däremot kan det starkt ifrågasättas, huruvida de bestämmelser
som gälla om utbetalning av lån ur sågverkslånefonden äro lämpligt utformade.
Det må erinras om att vid åtskilliga andra låneformer, där det vanligen
rör sig om lån till lägre belopp, författningarna föreskriva mera rigorösa
kontrollföreskrifter för att säkerställa att medlen komma till avsedd
nytta, t. ex. att lånet utbetalas successivt, efter hand som de styrkes att ett
arbete fortskrider, och att slututbetalning sker först sedan avsyning och god -

Statsutskottets utlåtande nr 93 ur 1957

85

kännande ägt rum. Revisorerna föreslå, att man vid den nu pågående utredningen
rörande det statliga kreditstödet åt hantverk, småindustri och liknande
företag även prövar behovet av ändrade föreskrifter rörande lån ur
sågverkslänef onden.

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret, kommerskollegium och utredningen
rörande det statliga kreditstödet åt hantverk och småindustri (Del II, s.
488—492).

Statskontoret har anfört följande.

Statskontoret vill i anledning av vad revisorerna uttalat särskilt framhålla
angelägenheten av att — innan lån beviljas — en ingående objektiv undersökning
företages rörande lånesökandes ekonomiska ställning samt värdet
av den säkerhet, som erbjudes för lån. I de fall, då säkerheten därvid icke
befinnes helt betryggande men lån dock anses böra lämnas, lärer i enlighet
med 6 § lånekungörelsen böra föreskrivas, att lånet skall lyftas successivt
efter tillstyrkan av kommerskollegium. Kollegium kan härvid övervaka,
att lånemedlen användas till avsedda åtgärder.

Under hänvisning till vissa lämnade uppgifter har kommerskollegiet ansett,
att den av kollegiet föranstaltade värderingen vore hållbar. I anslutning
härtill har framhållits följande.

I anledning av statsrevisorernas uttalande att endast eu mindre del av
lånet kommit till avsedd användning vill Kollegium framhålla att såväl justerverk,
virkeslada som silos för spån och flis voro uppförda samt barkmaskin
och flistugg beställda. Barkmaskinen hade även levererats men återtagits
av leverantören enär låntagaren icke fullgjort sina betalningsåligganden.
Att som revisorerna föreslå sågverkslån skulle utbetalas efter hand som
det styrkes att arbetet fortskrider kan visserligen ur statens synpunkt anses
önskvärt men låter sig oftast svårligen genomföras med hänsyn till låntagarnas
i regel knappa tillgång på rörelsekapital och att tillfälliga banklån eller
ökad checkräkningskredit i nuvarande kreditläge endast i ringa omfattning
står till förfogande. Sågverkslånen äro ju också avsedda för finansiering av
den del av kostnaderna som ej kan bestridas genom lån i bank eller egen
insats. Att moti bakgrund av det nu inträffade anledning skulle finnas att
utfärda skärpta föreskrifter för utbetalande av lån ur sågverkslånefonden
finner därför Kollegium icke föreligga, därest de med lånefondens inrättande
avsedda stödåtgärderna skola få avsedd effekt.

Utredningen rörande det statliga kreditstödet åt hantverk och småindustri
har anfört hl. a. följande.

Under utredningsarbetet har framkommit, att ett visst samband finnes
mellan den låneverksamhet, som utredningen enligt direktiven har att behandla,
och den verksamhet, som sker genom sågverkslånefonden. Exempelvis
har företag som på grund av sin belägenhet icke ansetts böra beviljas
sågverkslån — dessa äro avsedda huvudsakligen för företag belägna i södra
Sverige givits statligt kreditstöd i form av industrigarantilån. Jämväl
finnes exempel på att ett och samma företag fått såväl lån ur sågverkslånefonden
som industrigarantilån. Nyssnämnda fond synes nämligen hittills
endast ha anlitats för att tillgodose''sågverksrörelse i egentlig mening, medan
exempelvis hyvlerier ansetts falla utanför, och därför ha sågverkslån ibland
kompletterats med industrigarantilån. För att få eu allsidig och uttömmande
redogörelse för kreditstödet åt hantverk och småindustri samt därmed jäm -

86

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

förliga företag synes därför lämpligt, alt utredningsuppdraget jämväl får
avse den verksamhet, som bedrives genom sågverkslånefonden.

I detta sammanhang anser sig utredningen böra omnämna att en jämkning
av utredningsuppdraget jämväl i annat avseende framstår såsom påkallad.
Under utredningsarbetet har näimligen uppmärksammats, att även
vissa andra statliga fonder för kreditstödjande verksamhet, nämligen manufakturförlagslånefonden
ocn industrilånefonden, samt de kreditstödjande
åtgärder, som från hemslöjdslånefonden kunna lämnas för anläggande av
linberednings- och hampberedningsanstalter, synas ha samband med de i
utredningsdirektiven omnämnda stödformerna.'' Skäl synes därför föreligga
att låta utredningen jämväl avse nyssnämnda fonder.

Utskottet. Med hänsyn till vad i ärendet förevarit finner utskottet övertygande
skäl tala för revisorernas uppfattning, att utredningen rörande det
statliga kreditstödet åt hantverk och småindustri bör pröva behovet av ändrade
föreskrifter rörande lån ur sågverkslånefonden. Utskottet förordar sålunda,
att en dylik översyn kommer till stånd. Det vidgade uppdrag som därigenom
måste lämnas utredningen torde, såsom densamma själv framhållit,
lämpligen böra utsträckas till att avse jämväl den utlåningsverksamhet som
bedrives från manufakturförlagslånefonden, industrilånefonden och hemslöjdslånefonden.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder i det av utskottet angivna
syftet.

29:o) Vissa inköp av katgut för beredskapslagring. Under handelsdepartementet,
§ 35, ha revisorerna uttalat sig för att enhetliga provningsnormer
och egenskapsspecifikationer för katgut snarast komma till stånd (Del I,
s. 329—334).

Revisorerna ha lämnat vissa uppgifter om den lagring av katgut som verkställts
av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och därefter gjort
följande uttalande.

Av den lämnade relogörelsen framgår, att riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap åren 1949 och 1950 med två företag, ett aktiebolag och ett
kommanditbolag, träffat avtal om upphandling av betydande partier rå katgut
för beredskapslagring. Det ena företaget hade startat sin tillverkning av
katgut år 1947 och det andra påbörjat sin verksamhet år 1950. Med leverantörerna
hade träffats särskilda omsättningsavtal, varigenom dessa förbundit
sig att vidmakthålla statslagret i fullgott skick genom fortlöpande
utbyte av äldre katgut mot ny sådan. Kommanditbolaget inträdde år 1950
som avtalspart jämväl i det år 1949 träffade avtalet. Den enligt sistnämnda
avtal levererade varan hade beträffande hållfasthetsegenskaperna underkastats
prov vid statens provningsanstalt och därvid, enligt vad riksnämnden
upplyst, visat sig motsvara uppställda krav på fullgod vara. År 1952 ombesörjde
kommanditbolaget efter hänvändelse från riksnämnden sterilisering
och förpackning in. in. av 492 000 m av den i lager liggande råkatguten.
Bolaget förband sig därvid enligt särskilt avtal att ombesörja successiv om -

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

87

sättning av den sterila katguten i sådan takt, att ingen del därav vid avtalstidens
utgång den 31 december 1962 finge vara äldre än högst tre år. Avtalet
stadgade inga andra förbehåll i avseende å bolagets omsättningsskyldighet
än hinder till följd av krig, inre oroligheter, arbetstvist, bristande tillgång
på råvara, arbetskraft eller drivmedel, importrestriktioner eller andra statliga
regleringar samt andra till sin verkan härmed jämförbara hinder.

Enligt vad revisorerna inhämtat hade bolaget vid tidpunkten för de statliga
leveranserna försålt ifrågavarande katgut också direkt till olika sjukhus
i landet. Dessa sjukhus hade dock i stor utsträckning funnit varan otilltillfredsställande
i avseende å bl. a. hållfasthet och resorptionsförmåga.
Vid ett statligt sjukhus hade av denna anledning katguten ansetts böra användas
endast vid djurförsök. Revisorerna ha dock kunnat konstatera att
uppfattningen om katgutens kvalitet varit något delad. På vissa håll har
densamma sålunda varit i bruk längre eller kortare tid utan att skäl till
anmärkningar framkommit. I allmänhet synes emellertid varans kvalitet
ha bedömts som icke likvärdig med andra fabrikat.

Revisorerna 1m på grund av vad i ärendet förevarit ansett det angeläget
att genom statens provningsanstalt verkställa viss undersökning av den i
statslagret ingående katguten. Jämförelse i avseende å hållfasthetsegenskaperna
har sålunda gjorts mellan prov ur statslagret och prov av den
katgut som vid ett statligt sjukhus varit i bruk endast vid djurförsök. Undersökningen
har utvisat att i fråga om hållfastheten provet ur statslagret
hade något sämre egenskaper än sjukhusprovet.

År 1955 upphörde kommanditbolaget med tillverkning av katgut, varefter
bolaget förklarade sig icke kunna fullfölja oinsättningsavtalen. På
grund härav har riksnämnden beslutat att i egen regi avyttra statslagret.
Nämnden har emellertid på grund av i det föregående anförda skäl hittills
endast i mycket ringa omfattning funnit avsättning för katguten. Den
i oinsättningsavtalen stipulerade längsta lagringstiden har därför redan nu
överskridits för större delen av de i statslagret ingående varorna.

Enligt revisorernas uppfattning kan vid bedömande av det ifrågavarande
suturmaterialets kvalitet någon bestämd slutsats icke dragas med ledning
av de av statens provningsanstalt gjorda laboratorieproven. Detta gäller
såväl den provning leverantören låtit verkställa som den jämförande undersökning
provningsanstallen utfört på revisorernas begäran. Anmärkas må
att katgutens resorptionsförmåga över huvud icke undersökts av provningsanstalten,
då en sådan undersökning är av fysiologisk natur och därmed
ligger utanför anstaltens verksamhetsområde. Anstalten har — utan
att själv taga definitiv ståndpunkt i frågan — antytt vissa felkällor vid
laboratorieprovning och framhållit önskvärdheten av att spörsmålet rörande
korrelationen mellan dylik provning och den praktiska användningen
klarläggcs. Först genom ett sådant klarläggande kunna enligt provningsanstaltens
mening sådana enhetliga provningsnormer och egenskapsspecifikationcr
fastställas, vilka taga tillräcklig hänsyn till de praktiska kraven.

Revisorerna, som sålunda anse att de utförda laboratorieproven böra bedömas
med viss försiktighet, ha emellertid fäst avseende vid att ett så stort
antal sjukhus vid användningen av berörda katgutsort funnit anledning
til! anmärkningar. Revisorerna äro medvetna om all riksnämnden i sin
upphandlingsverksamhet ofta är ställd inför svåra awägningsproblcm. Hänsyn
måste självfallet i stor utsträckning tagas till speciella omständigheter,
vilka kunna vara svårbedömbara och vilka i allmänhet icke äro för handen
vid upphandlingar av ordinäri slag. Även med beaktande härav vilja
revisorerna likväl ifrågasätta, om icke den ifrågavarande upphandlingen
med hänsyn till sitt ändamål och sin omfattning hade hort föregås av eu

88

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

noggrannare prövning av den upphandlade varans kvalitet, i svnnerhet som
vederbörande leverantör vid tidpunkten för berörda statsleveranser nyligen
påbörjat katguttillverkningen och sålunda måste anses ha besuttit begränsad
erfarenhet av sådan fabrikation. Leverantörens nedläggande av tillverkningen
år 1955 och den i samband därmed gjorda uppsägningen av omsättningsavtalen
har medfört, att svårigheter uppstått att avyttra statslagret.
Revisorerna vilja i detta sammanhang jämväl ifrågasätta lämpligheten
av att leverantören av riksnämnden helt befriats från de skyldigheter som
ålegat denne enligt de träffade avtalen. I 1950 års avtal bär nämligen uttryckligt
stadgats att leverantören, om denne skulle brista i sina åtaganden,
vore skyldig att ersätta därigenom uppkommen skada oberoende av
om avtalet hävdes eller icke. Revisorerna förutsätta att sistnämnda spörsmål
genom riksnämndens försorg blir föremål för närmare undersökning
och att de åtgärder vidtagas, som kunna befinnas erforderliga för tillvaratagande
av kronans intressen i berört avseende. Då vidare kvaliteten på
katgut givetvis är av avgörande betydelse för sjukhusen, få revisorerna i
anslutning till vad statens provningsanstalt härovan anfört, understryka
angelägenheten av att åtgärder snarast vidtagas för att få till stånd enhetliga
provningsnonner och egenskapsspecifikationer för ifrågavarande varuslag.

Utlåtanden ha avgivits av förvarets sjukvårdsstyrelse, medicinalstyrelsens
sjukvårdsberedskapsnämnd, statens provningsanstalt, riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap och svenska landstingsförbundet (Del II, s. 495
—503).

Försvarets sjukvårdsstyrelse har anfört bl. a. följande.

Ur omsättningssynpunkt är det en stor fördel om eu vara är allmänt
känd och uppskattad vid landets sjukhus. Å andra sidan kunna emellertid
svårigheter vid försäljning i omsättningssyfte uppkomma, om det lagerhållna
fabrikatet icke helt motsvarar kirurgernas önskemål. Försvarets sjukvårdsstyrelse
biträder riksdagens revisorers förslag, alt ålgärdei vidtagas
för att få till stånd enhetliga provningsnonner och egenskapsspecifikationer
för katgut. Styrelsen är dock medveten om, att svårigheter föreligga att
genom provning bedöma kvaliteten av en animalisk produkt, där stora
ojämnheter kunna uppkomma på grund av fårrasens egenskaper, betesoch
klimatförhållande, slakt och tarmarnas förvaring och hantering därefter
in. in.

Sjukvårdsberedskapsnämnden har framhållit bl. a. följande.

Enligt vad sjukvårdsberedskapsnämnden erfarit har Centrala sjukvårdsberedningen
påbörjat vissa undersökningar rörande behovet och möjligheten
av att åstadkomma standardisering av produkten i fråga. Sjukvårdsberedskapsnämnden
finner för sin del det angeläget, att föreskrifter utfärdas
beträffande de fordringar, som ur medicinsk synpunkt måste ställas på
egenskaper hos och provning av katgut. I sammanhanget må omnämnas, att
i England och USA bestämmelser i hithörande ämne äro intagna i respektive
länders farmakopéer.

Provningsanstalten har anfört bl. a. följande.

I berättelsen återgives ett av provningsanstalten gjort uttalande, avseende
bl. a. korrelationen mellan laboratorieprovning av katgut och förhållandena
vid praktisk användning. Provningsanstalten vill ånyo understryka värdet
av att de här berörda spörsmålen klarläggas. EU första steg i denna riktning

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

89

har i dagarna tagits, genom att Centrala sjukvårdsberedningen (CSB) beslutat
upptaga frågan om standardisering av sulurer till behandling. Inom den
arbetsgrupp, som skall bearbeta denna fråga, kommer såväl medicinsk som
provningsteknisk sakkunskap att vara representerad. Det finnes därför skal
att antaga, att de av provningsanstalten, med instämmande av riksdagens
revisorer, uppställda önskemålen skola bliva tillfredsställande tillgodosedda
genom CSB:s åtgärd.

Riksnämnden bär lämnat bl. a. följande uppgifter.

Riksdagens revisorer ha uppgivit att vissa sjukhus, som inköpt catgut från
samine leverantör som riksnämnden, funnit varan otillfredsställande i avseende
å bl. a. hållfasthet och resorptionsförmåga. Detta är för riksnämnden
obekant. Riksnämnden vet däremot att några av landets allra största sjukhus
ha använt och alltjämt använda av ifrågavarande leverantör tillverkad catgut
utan anmärkning. Eu överläkare vid Södersjukhuset i Stockholm vilket
hör till de sjukhus som använda catgut av denna tillverkning, har den 1/
maj 1956 uttalat att catguten, som först hade undersökts å sjukhusets bakteriologiska
laboratorium för prövning av catgutens sterilitet, hade befunnits
vara utan anmärkning. Därefter hade catguten prövats å en kirurgisk avdelning,
och denna prövning hade gett till resultat att inga väsentliga anmärkningar
mot densamma kunde framställas vare sig i fråga om styrka, numrens
jämnhet eller förpackningen. ,

Riksnämnden kan vidare nämna att nämnden med Stockholms stads sjuk
husdirektion den 15 juni 1950 träffat avtal om leveranser av steril catgut,
vilka leveranser sedan dess fortgått utan att någon anmärkning framställts.

Den i de med leverantören av catgut träffade omsättningsavtalen stipulerade
längsta lagringstiden, fyra år respektive tre år för steril catgut, ar med
avsikt från riksnämndens sida hållen synnerligen snav, da nämnden alltid
strävat efter att söka hålla sina lager så färska som möjligt. Steril catgut
torde emellertid vara hållbar minst tio år och råcatgut praktiskt taget obegränsad
tid, förutsatt att varan lagras på rätt sätt.

Två av riksnämndens avtal med leverantören angaendc lagring av varan
ha upphört med utgången av 1955 respektive 1956. Ett tredje avtal som avser
steril catgut, gäller till utgången av 1962. Riksnämnden bär icke befriat
leverantören från de skyldigheter som åligga denne enligt artalen. Da emellertid
skada ännu icke uppkommit till följd av att bolaget icke kunnat omsätta
lagren, har någon skadeståndsfråga ännu icke varit aktuell. Nämnden
kommer självfallet att i fortsättningen liksom hittills tillvarataga kronans

intressen i sammanhang med denna lagring. ... .

Vad slutligen angår den av revisorerna berörda fragan om åtgärder ten
att få till stånd enhetliga provningsnormer och egenskapsspecitikationer toi
catgut torde det ankomma på de medicinska myndigheter, som ha alt yttra
sig! detta ärende, att beakta denna fråga.

Svenska landstingsförbundet har uttalat bl. a. följande.

Det har vidare sedan länge, icke minst ur beredskapssynpunkt, varit ett
önskemål att få till stånd eu svensk tillverkning av såval ra som steril catgu .
Med hänsyn härtill synes det förklarligt, att riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap ansåg sig böra upphandla svensk catgut för å t dai igenom
stödja den tillverkning härav, som påbörjats, helst som vid företagna undeisökningar
denna catgut visade tillfredsställande egenskaper. Nu bär emellertid
enligt vad som framgår av revisorernas berättelse tramkommit, att vissa
anmärkningar framställts mot den sålunda lagrade sterila catguten. Uppfattningarna
på sjukhushåll äro emellertid icke enhetliga.

90

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

Det inträffade aktualiserar även enligt styrelsens mening starkt behovet
av mera tillförlitliga undersökningsmetoder beträffande catgut, så att möiligheter
skapas for ett objektivt bedömande av kvaliteten. Även ur fredssjukvardens
synpunkt är det starkt motiverat att tillförlitliga undersöknine f

rå In!!, k,!1 ° na ■gÖraS • Enli»t vad styrelsen erfarit har denna

raga upptagits till behandling av centrala sjukvårdsberedningen. Det är

resultat^'' ^ m&n Utan större tidsutdräkt kommer fram till ett godtagbart

Ltskottet. Frågan om att söka få till stånd enhetliga provningsnormer och
egenskapsspecifikationer för katgut har, såsom av remissutlåtandena framgår,
upptagits till behandling av centrala sjukvårdsberedningen. Vid sådant
förhållande och då det torde kunna förutsättas, att kronans intressen i samband
med den av revisorerna berörda lagringen av nämnda varuslag komma
att vederbörligen tillvaratagas av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,
har utskottet velat begränsa sig till att vad i ärendet förevarit
för riksdagen

omförmäla.

30:o) Visst blankettryck inom medicinalväsendets område. Under inrikesdepartementet,
§ 36, ha revisorerna uttalat sig för en revision av blankettbeståndet
inom medicinalväsendet (Del I, s. 335_371).

Mot bakgrunden av tidigare förslag i ämnet ha revisorerna gjort en sammanställning
över av Kungl. Maj:t eller medicinalstyrelsen fastställda blanketter
på medicinalväsendets område. Därefter ha revisorerna uttalat följande.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår har frågan om en revision
a'' blankettbestandet inom medicinalväsendet under senare år på flera sätt
uppmärksammats av statsmakterna. Särskilt må erinras om de förslag som
ramlagts av den i anslutning till uttalanden av 1947 års riksdagsrevisorer
tillkallade utredningen i ämnet, 1948 års blankettkommitté. Denna behandade
salunda i ett av små betänkande!! tryckning, distribution och lagerhal
ning av statsförvaltningens blanketter, varvid redogjordes bl. a. för blankettvasendet
inom medicinalstyrelsens ämbetsområde. I åtskilliga hänseenden
framlades konkreta förslag, syftande till eu bättre ordning i fråga om
naninda blankettryck. Även om dessa förslag i viss omfattning genomförts i
fråga om de blanketter som upptagits i den av styrelsen utfärdade biankettt
or teckningen, synes någon sådan genomgripande blankettrevision som
kommittén asyftade icke ha kommit till stånd. Detta torde bl. a. ha sin grund
dan att medicinalstyrelsen icke kunnat för ändamålet disponera personal,
som haft möjlighet att genomföra de av kommittén förordade åtgärderna,
i , harav och med hänsyn till att läkarnas administrativa ar bete

kraftigt okat efter tillkomsten av den allmänna sjukförsäkringen ha
revisorerna ansett sig ånyo till behandling böra upptaga frågan om en blankettrevision
pa medicinalväsendets område, varvid tjänsteläkarnas verksamhet
främst beaktats.

Den sammanställning över olika blankettyper, som lämnats i tabell 2,
^fr..?a,S1^ sa^ en bild av förhållandena på förevarande område. Den visar
saval den mängd blankettyper som förekomma — omkring 300 _ som

Statsutskottets utlåtande nr 93 ur 1957

91

de inånga olika ändamål för vilka desamma utnyttjas. Revisorerna ha självfallet
icke i detalj kunnat granska ändamålsenligheten av varje blankett,
lika litet som någon prövning av behovet av varje blankett kunnat äga rum.
Den genomgång som skett i samråd med bl. a. yrkesverksamma läkare hai
dock givit revisorerna anledning till att framföra följande allmännna synpunkter.

Till att börja med må framhållas, att de olägenheter som blankettkommittén
berört i sitt förut omnämnda betänkande alltjämt kvarstå i väsentliga
delar; härutinnan och även i övrigt torde lå hänvisas till den förut
lämnade redogörelsen. Såsom av denna framgår gäller den kritik som nu
kan anföras icke minst det betydande antal blanketter — av vilka åtskilliga
användas även av tjänsteläkare — som icke regelmässigt blir föremål för
central granskning genom medicinalstyrelsens försorg.

Det vill synas revisorerna, som om förutsättningar skulle föreligga att
väsentligt nedbringa antalet blanketter. Genom omarbetning och komplettering
av en blankett torde det sålunda vara möjligt att använda eu och
samma blankett för flera olika ändamål, vilka nu kräva var sin blankett.
Härutinnan må särskilt framhållas att blanketter som användas för anställningsundersökningar
i flera fall torde kunna ersättas av en enhetlig tj p,
såsom redan skett i fråga om den blankett som användes för vanlig tjänstemannaanställning.
Vissa blankettyper synas alltför detaljrika; utan efteisättande
av några väsentliga intressen torde det i många fall vara möjligt
att nedbringa antalet uppgifter som skola lämnas. En självklai förutsättning
för att uppgifter skola insamlas är givetvis, att den myndighet till
vilken rapport lämnas har verkligt behov av att erhålla kunskap om
det förhållande som är föremål för rapport. Det vill emellertid synas,
som om material till statistiska sammanställningar insamlas i större omfattning
än som kan anses oundgängligen nödvändigt. Flera blanketter
äro vidare till sin typografiska utformning föråldrade, vilket bl. a. försvårar
deras användning vid maskinskrift. En förutsättning för att förenklingar
i blankettbeståndet skola kunna genomföras är ofta, att de underliggande
bestämmelserna underkastas en översyn. I många fall torde en sådan vara
iörenad med betydande omgång, medan i andra fall väsentliga lättnadei
kunna vinnas genom relativt enkla ingrepp. Det är givetvis ett önskemål
att alla rimliga åtgärder i rationaliserande syfte vidtagas även i sådant

hänseende. .

Med hänsyn till såväl här i korthet berörda iakttagelser som särskilt det
förhållandet, att blankettkommitténs förslag i väsentliga avseenden annu
icke föranlett åsyftade åtgärder, anse revisorerna det vara nödvändigt, att
verksamma åtgärder vidtagas för att en mera tillfredsställande ordning pa
förevarande område skall kunna åstadkommas. I sammanhanget må eiinras
att andra lagutskottet i sitt av innevarande års riksdag godkända
utlåtande nr 4!1 — med anledning av motioner rörande hl. a. åtgärder i
syfte att minska läkarnas skrivarbete till följd av läkemedelsreformen -uttalat, att ett betydande administrativt merarbete på grund av denna
reform uppkommit för hl. a. nämnda yrkesgrupp. Att begränsa dessa
ogynnsamma konsekvenser av den i övrigt värdefulla läkemedelsreformen
vore enligt utskottets mening ett framträdande önskemål; alt utan eu
ingående prövning företaga ändringar i enlighet med motionäreinas föisläg
borde dock icke komina i fråga. Det syntes därför utskottet lämpligt,
att motionerna överlämnades till den utredningsman som tillkallats för att
bl. a. utreda vissa med läkemedelsreformen sammanhängande frågor. Med
anledning av vad utskottet sålunda anfört vilja revisorerna för sin del
— med understrykande av utskottets synpunkter om önskvärdheten av att

92

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

begränsa läkarnas skrivarbete — erinra om att de blanketter som tillkommit
i samband med den allmänna sjukförsäkringen enligt läkarnas uppfattning
i stort sett visat sig ändamålsenliga. Förmodligen kunna även
dessa blanketter i vissa avseenden förbättras — varje förbättring måste
med hänsyn till att desamma f. n. utgå i en årlig upplaga av omkring 12
miljoner exemplar vara betydelsefull. Rationaliseringsarbetet synes likväl
t rams t hora inriktas på Övriga av läkarna använda blanketter. Även om
salunda den nyssnämnda utredningsmannen kommer att föreslå åtgärder,
syftande till förenklingar i det administrativa arbetet för läkarkåren är
det nöd\ändigt att vidtaga även andra åtgärder i sådan riktning.

Inom ramen för denna framställning är det givetvis icke möjligt att i
detalj uppdraga några bestämda riktlinjer för genomförandet av en blankettrevision,
d. v. s. alla de åtgärder som skola vidtagas vid eu kritisk
granskning av blankettbeståndet inom medicinalväsendet i svfte att åstadkomma
från såväl användnings- som tillverkningssynpunkt ändamålsenliga
blanketter, till antalet väl avpassade till det föreliggande behovet Det
torde f. o. icke vara påkallat med några konkreta förslag i fråga om det rent
tekmska förfarandet då statens organisationsnämnd utarbetat en handbok,
kallad Rationella blanketter, vilken innehåller erforderliga anvisningar i
ämnet. Allenast ett par allmänna synpunkter skola här framföras.

Såsom av det föregående framgår finnas på förevarande område både
blanketlei som fastställas av statliga myndigheter och andra blanketter
Detta medför olägenheter av olika slag," bl. a. på grund av att det för
samma ändamål kan förekomma flera olika blankettyper. Enligt revisorernas
mening är det därför önskvärt att såvitt möjligt samtliga erforderliga
blanketter fastställas eller rekommenderas av offentlig myndighet, varigenom
de olägenheter som nyss antytts skulle kunna elimineras. Beträffande
den statliga förvaltningen synes det sålunda angeläget att sådana åtgärder
vidtagas, att bestämmelserna i den förut omnämnda kungörelsen den 31
december 1915 om samråd med medicinalstyrelsen som villkor för fastställande
av formulär till vissa läkarintyg in. in. lända till efterföljd. Av
synnerlig vikt är att därvid från styrelsens sida granskning sker icke
blod från medicinsk utan även från blanketteknisk synpunkt, bl. a. i svfte
att nedbringa antalet blanketter. Det är givetvis étt önskemål att samordning
kan ske mellan den statliga och kommunala förvaltningens blanketter.
Betydelsen härav kan exemplifieras med den avsevärda rationaliseringsvinst
som redan införandet av samma intvgsformulär för anställning
i viss statlig och kommunal tjänst inneburit. Det skulle givetvis vara eu
betydande fördel, därest en motsvarande samordning komine till stånd
bl. a. i fråga om de blanketter som användas av försäkringsbolag och andra
enskilda företag och organisationer.

Revisorerna anse sig vidare böra föreslå, att till övervägande upptages
fragan, huruvida icke samtliga i vederbörlig ordning fastställda, till läkarverksamhet
hänförliga blanketter, försedda med erforderliga idcnlitetsuppgifter,
kunde samlas och utgivas i bokform enligt lösbladssystemet. Härigenom
skulle varje läkare kunna veta vilken blankett som skall användas
för visst ändamål, samtidigt som rekvisitionsförfarandet skulle underlättas.
Visserligen fyller i viss män medicinalstyrelsens förteckning över blanketter
eu liknande uppgift, men denna förteckning har alltför begränsad räckvidd
— den avser endast medicinalstyrelsens blanketter — och dessutom
kan det ofta vara svårt att enbart på grundval av en rubrik avgöra vilket
ändamål viss blankett skall tillgodose. En dylik blankettsamling kommer
självfallet att i anskaffning och distribution medföra vissa kostnader
lika i princip böra bäras av vederbörande läkare — men sett på längre

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

93

sikl skulle den innebära betydande förenklingar i olika avseenden och
därmed besparingar.

Eu fråga som särskilt bör prövas är, hur lagerhållningen av blanketter
skall ordnas. Såsom förhållandena härutinnan f. n. äro gestaltade, medföra
de betydande olägenheter, vilka ulan tidsutdräkt böra avlägsnas. Olika
alternativ äro i sådant hänseende tänkbara. Önskvärt är att lagerhållningen
i möjligaste mån centraliseras till en enda lagerhållare.

I fråga om genomförandet av den bär avsedda blankettrevisionen må
vidare framhållas, att den i första hand bör ankomma pa medicinalstyielsen.
För detta ändamål bör styrelsen beredas tillfälle att under^ någon tid
anlita erforderlig expertis, som uteslutande kan ägna sig åt ifrågavarande
arbete. I sammanhanget bör emellertid icke förbises att även andra myndigheter
använda blanketter inom medicinalväsendets område; här må
nämnas rikslörsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen. Det synes därför
angeläget, att ifrågavarande översyn kommer att omfatta jämväl dessa
myndigheters blankettbestånd.

Ur olika synpunkter är det vidare önskvärt, att erfarenheten hos dem
som ha att använda blanketterna i sitt dagliga arbete, främst läkarna,
utnyttjas vid blankettrevisionen. Det förtjänar omnämnas, att huvuddelen
av de blanketter som hänföra sig till sjukförsäkringen tillkommit i intimt
samarbete med läkarkåren; inte minst ur vederbörande myndigheters egen
synpunkt torde det vara förmånligt med ett dylikt samarbete. I sammanhanget
må erinras om det s. k. attestutvalget, som finnes inrättat i Danmark,
Delta är i vissa frågor rådgivande organ till sundhetsstyrelsen — den
danska motsvarigheten till medicinalstyrelsen — och har bl. a. till uppgift
att granska de blanketter som läkarna använda i sin praktik.

En blankettrevision kan icke få bli en engångsföreteelse, utan vederbörande
myndigheter böra ständigt verka för att få till stånd rationalisering:!!
på detta område. Härvid ha de s.k. organisationsföredragandena en ^ i k t ig*
uppgift att fylla. Enligt revisorernas mening är det önskvärt att även på
detta område få till stånd ett fortlöpande samarbete mellan vederbörande
myndigheter, sjukvårdshuvudmännen samt representanter för bl. a. läkaroch
farmaceutkårerna. Hur detta lämpligen bör ordnas torde böra bli
beroende på särskilda överväganden. Något fristående organ bör emellertid
icke tillskapas, utan erforderligt samarbete bör kunna komma till stand
i enkla former i anslutning till exempelvis medicinalstyrelsen.

Sammanfattningsvis må erinras om att det vid flera tillfällen under senare
år på anförda skäl föreslagits, att blankettbeståndet inom medicinalväsendet
skall göras till föremål för en grundlig översyn. Vissa förbattrin-ar
ha otvivelaktigt kommit till stånd i anslutning till dessa uttalanden.
Alltjämt återstår likväl mycket, innan tillfredsställande förhållanden kunna
anses vara för handen i förevarande avseenden. Revisorerna anse det därför
angeläget, att åtgärder snarast vidtagas i här angivna syften. En lämpligt
utformad blankett, rätt använd, har nämligen en viktig funktion att
fylla i det administrativa arbetet icke minst inom medicinalväsendets område.

Utlåtanden ha avgivits av riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen,
statskontoret, statens organisationsnämnd, skolöverstyrelsen,
svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet, kommittén for
översyn av hälso- och sjukvården i riket samt Sveriges läkarförbund (Del II,
s. 504—520).

94

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

Samtliga remissinstanser ha, med instämmande i stort i de av revisorerna
anförda synpunkterna, uttalat sig för en översyn. Här må följande
delar av remissutlåtandena återgivas.

Medicinalstyrelsen har anfört hl. a. följande.

En allmän översyn av de blanketter, som brukas av läkare, bör i skilda
hänseenden kunna medföra fördelar för myndigheter, läkare och allmänhet.
Riksdagsrevisorernas uttalande om önskvärdheten av att såvitt möjligt samt*iga
blanketter av ifrågavarande slag fastställas eller rekommenderas av
medicinalstyrelsen finner styrelsen beaktansvärt. En sådan översyn är dock
förenad med ett omfattande utredningsarbete och lärer endast kunna genomföras
på längre sikt och under förutsättning av erforderlig förstärkning av
styrelsens personal. Införskaffandet av uppgifter om vilka läkarblanketter,
som aro i bruk inom kommunala och enskilda organ, kan beräknas medföra
betydande svårigheter. Erforderligt biträde och stöd bör emellertid kunna
förväntas från svenska stads- och landstingsförbunden, varjämte försäkringsbolagen
kunna kontaktas genom försäkringsinspektionen. Genom svenska
arbetsgivarföreningen torde ytterligare en del av den privata sektorn
kunna täckas. Slutligen kan styrelsen genom sitt samarbete med några av de
större tryckerierna få kännedom om ett stort antal blanketter.

Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket har hl. a. framhållit,
att det rationaliseringsbehov revisorerna här berört måste anses vara
av utomordentligt angelägen beskaffenhet. Efter att vidare bl. a. ha understrukit,
att en rationalisering av blankettväsendet representerar en varaktig
arbetsuppgift, har kommittén slutligen anfört följande.

Vi delar sålunda revisorernas mening, att ytterligare åtgärder för samoidning
inom blankettväsendet bör företagas. Liksom revisorerna anser vi
även att detta aibete i första hand bör ankomma på medicinalstyrelsen,
som härvid bör samarbeta dels med de myndigheter och andra organ, för
vilkas verksamhet ifrågavarande uppgifter anses behövliga — t. ex. riksförsäkringsanstalten,
pensionsslyrelsen, skolöverstyrelsen — dels med de
medicinska yrkesgrupper, på vilka det ankommer att använda blanketterna.
Det synes härvid angeläget att företrädarna för dem, som i sitt arbete
använder blanketterna, i första hand läkarorganisationerna, bidrar
till blankettrationaliseringen ej blott med allmänna önskemål utan med
specificerade konkreta förslag. Så har f. ö. i vissa fall redan skett. Så t. ex.
bär de blanketter som tillkommit i samband med sjukförsäkringsreformen
utformats i samarbete med läkarrepresentanter, men denna samarbetsmetod
kan säkerligen med fördel utnyttjas i ytterligare andra fall.

Med hänsyn till att det här gäller en omfattande och i många fall även
svår arbetsuppgift synes en huvudförutsättning för att erforderliga åtgärder
skall komma till stånd vara att medicinalstyrelsen förfogar över kompetent
arbetskraft med möjlighet att kontinuerligt ägna sig åt det med
blankettrevisionen förenade arbetet.

Då det förefaller som om den av revisorerna berörda kungörelsen den
31 december 1915 angående ordningen för fastställande av formulär till
vissa läkarintyg in. in. på sina håll fallit i glömska synes det oss böra
övervägas, huruvida icke förnyade och i vissa hänseenden vidgade föreskrifter
om samråd med medicinalstyrelsen rörande frågor om blanketter
på medicinalväsendets område bör utfärdas för de statliga myndigheterna.
Det synes även angeläget att organisationer som svenska landstings- och
svenska stadsförbunden utfärdar motsvarande rekommendationer för de

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

95

kommunala organen. På det privata området torde en likartad samordning
ställa sig svårare, men möjligheter härtill torde dock föreligga i fråga om
exempelvis industrihälsovård och försäkringsväsende. I förra hänseendet
synes kontakt böra tagas med i första hand svenska arbetsgivareföreningen;
i fråga om försäkringsbolagen har vi oss bekant att man från deras sida
ställer sig mycket positiv till en sådan samverkan.

Även i övrigt ansluter vi oss i stort sett till vad revisorerna anfört och
vill härvid särskilt understryka angelägenheten av att även lagerhållning
och distribution av ifrågavarande blanketter ordnas på ett mera tillfredsställande
sätt.

Sveriges läkarförbund har framfört bl. a. följande synpunkter.

Läkarförbundet finner det utomordentligt värdefullt, att riksdagsrevisorerna
ånyo upptagit frågan om en revision av blankettbeståndet inom
medicinalväsendets område. Såväl i pressen som i facktidskrifter har i
olika sammanhang belysts nackdelarna av den mångfald blanketter av
skilda slag, som förekommer på detta område och som utgör en icke oväsentlig
belastning för redan hårt arbetstyngda läkare. Den av revisorerna
nu företagna utredningen visar att det finns eif reellt underlag för
den framkomna kritiken och ett behov av en grundlig översyn av blanketterna.
Ehuru vissa förbättringar genomförts till följd av medicinalstyrelsens
åtgärder, vilket av förbundet kan vitsordas, har den av 1948 års
blankettkommitté föreslagna genomgripande blankettrevisionen likväl icke
kommit till stånd. Härför torde erfordras, att särskild för dessa frågor
sakkunnig personal ställes till medicinalstyrelsens förfogande. Förbundet
vill kraftigt understryka nödvändigheten härav med hänsyn till den mycket
starka ökningen av formulär och blanketter under senare år.

Genom en grundlig översyn och rationalisering av intygs- och formulärområdet
skulle med största sannolikhet kunna uppnås såväl en förenkling
av själva blanketterna som en nedskärning av antalet och därmed vinnas
eu betydande arbetsbesparing för läkarna.-------—--------

En översyn av blanketterna förutsätter emellertid en samtidig genomgång
av de* bestämmelser, som föranlett tillkomsten av dem. Detta är eu
alldeles nödvändig åtgärd och samtidigt så komplicerad att högt kvalificerad
personal måste anlitas.---------------------

För att den av revisorerna förordade allmänna blankettöversynen skall
kunna leda till ett positivt resultat, är det också nödvändigt att redan från
utredningens början få till stånd ett effektivt samarbete med de läkare,
som i sitt dagliga arbete använder blanketterna. Härvid är förbundet berett
medverka genom att lämna anvisningar på för dylikt samarbete lämpliga
läkare med särskilt intresse för och inriktning på dessa frågor. För den
allmänna sjukförsäkringen erforderliga blanketter utformades nästan genomgående
under direkt medverkan från läkarförbundet och enskilda läkare''och
sedan dessa blanketter under någon lid varit i användning torde
såväl läkarna själva som sjukkassorna och tillsynsmyndigheten i stort sett
vara tillfredsställda med resultatet.

Läkarförbundet ansluter sig helt till revisorernas uttalande angående
behovet av eu fortlöpande granskning av förekommande blanketter och
föreslår all härför tillsättes eu särskild nämnd med anknytning till medicinalstyrelsen.
Även i fråga om detta granskningsarbete är det väsentligt
att ett intimt samarbete med läkarna och läkarnas organisationer skapas.
Liknande samarbete av mera permanent natur förekommer redan exempelvis
i den särskilda nämnden för utländska läkarärenden och i den internationella
nämnden i medicinalstyrelsen.

96

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

Utskottet. I likhet med vederbörande remissinstanser finner utskottet behovet
av eu grundlig översyn av blankettbeståndet inom medicinalväsendet
vara väl styrkt. Utan att binda sig för olika detalj förslag kan utskottet även
ansluta sig till de allmänna riktlinjer som revisorerna uppdragit i fråga om
formerna för och omfattningen av eu dylik översyn. Utskottet förutsätter
därför att genom Ivungl. Maj :ts försorg verksamma åtgärder komma att
vidtagas i det av revisorerna angivna syftet, varvid samtidigt de av remissinstanserna
anförda synpunkterna skänkas vederbörligt beaktande.

I anslutning härtill vill utskottet slutligen understryka revisorernas uttalande,
att en blankettrevision av nu avsett slag icke får bli någon engångsföreteelse.
Vederbörande myndigheter böra således ständigt eftersträva att
få till stånd rationaliseringar på förevarande område.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville föranstalta om en översyn i rationaliseringssyfte
av blankettbeståndet inom medicinalväsendets
område.

31 :o) Indrivning av skatt m. m. Under inrikesdepartementet, § 38, ha revisorerna
ifrågasatt en överflyttning av samtliga utmätningsmannagöromål
till liäradsskrivarna (Del I, s. 377—388).

Efter en redogörelse för de arbetsuppgifter som f. n. ankomma på landsfiskaler
respektive på häradsskrivare ha revisorerna uttalat följande.

Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen pågå genom
statens organisationsnämnds försorg undersökningar rörande användandet
av hålkortssystem för debitering och längdföring inom skatteväsendet.
Därvid skall utrönas möjligheten att införa hålkortssystem inom såväl
folkbokföringsväsendet som uppbördsväsendet. I förra avseendet skola hålkortsregistren
omfatta kyrkobokförda personer, sådana fysiska personer
som beskattas i annan kommun än hemortskommunen, sådana juridiska
personer som skola beskattas samt fastigheter. Dessa register avses skola
ersätta de nuvarande tryckande registren. Hålkortssystemet inom uppbördsväsendet
i sin tur skall bygga på folkbokföringens hålkortsregister. Med
hjälp av för olika arbetsuppgifter framställda hålkort eller av hålkort,
tillhörande folkbokföringsväsendet, skola åtskilliga arbetsuppgifter, avseende
uträkning, debitering och redovisning av preliminär, slutlig och tillkommande
skatt, kunna utföras maskinellt. Även taxerings- och debiteringslängder
avses skola framställas maskinellt på grundval av hålkorten.

Av åtskilliga anledningar synes det icke vara möjligt, att den maskinella
debiteringen in. in. utföres hos de lokala skattemyndigheterna; den minsta
enhet som torde komma i fråga är länet. Tänkbart är att för mindre län
gemensamma maskincentraler i särskilda fall måste inrättas, för att maskinutrustningen
skall kunna utnyttjas på ett ekonomiskt sätt. Undersökningen
har fortskridit så långt alt i detalj utrönts, hur hålkortsmetoden
bör utnyttjas och vilka arbetsuppgifter som därigenom böra utföras.
I fråga om ett fögderi pågår försöksverksamhet i enlighet härmed. De
planerade ändringarna i uppbördsväsendet kunna väntas komma till stånd
tidigast i början av 1960-talet.

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

97

Därest ifrågavarande undersökningar leda till positivt resultat — vilket
torde finnas anledning antaga skall bliva fallet — kommer en stor del
av de arbetsuppgifter som nu åvila den lokala skattemyndigheten på landet
att överföras till länsstyrelserna. Det torde kunna förutsättas, att återstående
arbetsuppgifter icke komma att utgöra tillräckligt underlag för ett
bibehållande av den nuvarande häradsskrivarorganisationen. Då det uppenbarligen
icke blir möjligt alt helt indraga fögderiförvaltningen, torde
denna böra omorganiseras. Olika alternativ äro i sådant hänseende tänkbara.
i varje fall synes det önskvärt att tillägga liäradsskrivarna vissa nya
uppgifter.

Utformningen av den fortsatta försöksverksamheten på förevarande område
torde delvis bli beroende av omfattningen och arten av de göromål,
som i framtiden skola ankomma på liäradsskrivarna. Det synes därtör
önskvärt, att frågan härom snarast upptages till behandling. En särskild
anledning härtill är f. ö. att den har betydelse jämväl för den framtida
utformningen av taxeringsorganisationen, varom förslag framlagts av 1955
års taxeringssakkunniga. För egen del ha revisorerna, i anslutning till
uttalande av föredragande departementschefen vid anmälan av propositionen
nr 100 till 1953 års riksdag med förslag till vissa ändringar i uppbördslörfarandet
m. m., kommit till den upfattningen, att det förtjänar
närmare undersökas, huruvida förutsättningar äro för handen att låta
liäradsskrivarna helt eller delvis övertaga landsfiskalernas bestyr som utmätningsmän.
Härom må anföras följande.

Alltsedan omorganisationen av fögderiförvaltningen år 1918 ha landsfiskalerna
haft sig ålagda tre huvudgrupper av arbetsuppgifter, nämligen
polis-, åklagar- och utmätningsmannagöromål. Den omorganisation^ av
landsfiskalstjänsterna som sedermera ägt rum vid två tillfällen åren
1941 och 1952 — har icke medfört någon principiell ändring därutinnan.
I det stora flertalet landsfiskalsdistrikt fungerar därför landsfiskalen som
polischef, åklagare och utmätningsman. I ett fåtal distrikt ha nämnda
göromål dock uppdelats på två landsfiskaler, en polischef-åklagare och en
utmätningsman.

Frågan om en uppdelning över hela linjen av landsfiskalernas arbetsuppgifter
på två olika befattningshavare har vid skilda tillfällen övervägts.
Första gången torde detta ha skett av den s. k. Schlyter-Ohlinska utredningen
‘(SOU 1930:31), som föreslog att landsfiskaler skulle omhänderha
polis- och åklagaruppgifterna och häradsfogdar utmätningsmannaverksamheten.
Spörsmålet diskuterades senast av 1947 års landsfiskalsutredning, som
i ett år 1950 avgivet betänkande fann sig böra intaga den ståndpunkten, att
en tudelning av landsfiskalstjänsten generellt sett icke kunde vara en
lämplig grundval för en ny landsfiskalsorganisation. Utredningen pa\isade
emellertid, att landsfiskalernas arbetsuppgifter undergått betydande forändringar
sedan den tidpunkt, då denna organisation erhöll sin dåvarande
utformning. Det anfördes sålunda, att dessa tjänstemäns ställning som
åklagare blivit en helt annan och att processreformen på ett genomgripande
sätt, både kvalitativt och kvantitativt, påverkat deras arbetsbörda.
Även landsfiskalernas befattning med indrivningen av oguldna skatter och
utmätningsmannagöromål i övrigt hade varit föremål för ändringar. Efteisom
den'' år 1947 genomförda uppbördsreformens verkningar dåförtiden
ännu ej kunde helt''överblickas, fann utredningen det svårt att göra några
bestämda uttalanden om uppbördsreformens inverkan på längre sikt pa
landsfiskalernas arbete. Utredningen pekade även på det ökade arbete,
som av olika anledningar kommit alt åvila landsfiskalerna som
polischefer.

7 IUhang till riksdagens protokoll 1957. G samt. Nr 93

98

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

Under den tid som förflutit sedan landsfiskalsutredningen framlade
sitt nämnda betänkande lia några mera väsentliga förändringar med avseende
å arten av landsfiskalernas arbetsuppgifter icke ägt rum. Kvantitativt
har dock under samma tid arbetet kraftigt ökat. Främst gäller detta
i fråga om äklagargöromålen; den allmänt stegrade brottsligheten och motorfordonstrafikens
starka expansion ha sålunda föranlett ett ökat antal
tratikmål och strafförelägganden. I detta sammanhang må hänvisas till
de i det föregående redovisade statistiska uppgifterna i fråga om arbetsbördan
under åren 1952, 1954 och 1955, vilka äro belysande för utvecklingen.
En överslagsberäkning för samtliga landsfiskalsdistrikt i landet
visar en total ökning härutinnan fr. o. in. år 1952 t. o. in. år 1955 med
omkring 11 procent. Brottmålen ha ökat med i runt tal 35 procent, medan
de administrativa ärendena samt utmätningsmannagöromålen vardera minskat
med ca en halv procent.

Såsom i det föregående framhållits ha, med frångående av den allmänna
principen, vissa landsfiskalsdistrikt uppdelats på två befattningshavare med
en polischef-åklagare och en utmätningsman. Anledningen härtill har
varit, att det i sådana fall då arbetsbördan inom vederbörande distrikt
nätt en viss storlek visat sig vara förenat med svårigheter för en enda
befattningshavare att sköta alla de olika göromål som ankomma på en
landsfiskal. Denna organisationsform, som i allmänhet befunnits ändamålsenlig
har dock hittills tillämpats endast i fråga om distrikt med stor folkmängd
inom en relativt liten yta och har icke ansetts lämplig inom distrikt
med annan struktur.

Anledning finnes att antaga, alt omfattningen av landsfiskalernas arbete
fortgående kommer att öka. Det torde därför inom en icke alltför avlägsen
framtid bliva nödvändigt att i varje fall i vissa distrikt vidtaga särskilda
åtgärder i syfte att bereda dessa tjänstemän lindring i arbetsbördan. En
tänkbar utväg därvidlag skulle vara att överflytta bestyret med skatteindrivningen
till häradsskrivarna. En sådan åtgärd skulle för landsfiskalernas
del innebära en icke oväsentlig lättnad, varigenom de skulle kunna
koncentrera sig mera på sina övriga arbetsuppgifter. Även om en stor del
av det arbete som skatteindrivningen medför för landsfiskalskontoren kan
utföras — och även utföres — av biträdespersonal, måste nämligen landsfiskalen
personligen ägna mycken tid åt denna arbetsgren. Sålunda måste
ledningen och övervakningen av arbetet därutinnan skötas av honom, icke
blott i fråga om den del därav som utföres på landsfiskalskontoret utan
även beträffande de landsfiskalen underställda exekutionsbiträdenas verksamhet.
Landsfiskalen måste vidare i många fall personligen ingripa med
olika åtgärder, t. ex. beträffande skattskyldiga med särskilt stora restantier,
mot vilka erfordras speciella tvångsåtgärder.

Av den egentliga biträdespersonalen på landsfiskalskontoren torde genomsnittligt
mellan en tredjedel och hälften vara sysselsatt med arbetsuppgifter
som sammanhänga med skatteindrivningen. Om dessa göromål
överfördes till häradsskrivarkontoren, skulle följaktligen antalet biträden
kunna minskas på de flesta landsfiskalskontor. På ett stort antal dylika
kontor uppgår f. n. antalet biträden icke till mer än två. I fråga om många
av dessa kontor skulle, därest utmätningsmannagöromålen helt eller delvis
bortfölle, icke komma att erfordras mer än ett biträde. Enär distrikt av denna
storlek i allmänhet icke äro tilldelade biträdande landsfiskal, skulle personalstyrkan
i dessa distrikt komma att utgöras av en landsfiskal och ett
kvinnligt biträde. Denna organisationsform förekommer visserligen f. n.
i ett mindre antal distrikt men anses i allmänhet icke rationell. En överflyttning
av utmätningsmannagöromål från landsfiskalerna till häradsskri -

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

99

varna skulle därför sannolikt i vissa fall nödvändiggöra ändrad distriktsindelning
och i samband därmed sammanslagning av ett antal distrikt.

I sin verksamhet som utmätningsman ■— vilken omfattar dels indrivning
och redovisning av skatter och böter, dels verkställighet av domar i
enskilda mål och meddelande av handräckning enligt lagen om avbetalningsköp
in. in., dels ock handläggning av ärenden angående införsel för
uttagande av underhållsbidrag — har landsfiskalen rätt till biträde av
honom underställda exekutionsbiträden. På landsbygden är exekutionsbiträdesverksamheten
en uppgift som åvilar polispersonalen, medan i städerna
särskilda exekutionsbiträden, som icke tillhöra polisen, skola finnas
anställda. I de större polisdistrikten på landsbygden torde numera på många
håll någon eller några polismän vara avdelade för enbart exekutiva uppgifter.
Alltjämt råder dock i stor utsträckning den gamla ordningen, att
polismän syssla med både dylika göromåi och egentlig polisverksamhet.
Polisväsendet på landsbygden är visserligen f. n. på åtskilliga håll föremål
för omorganisation, syftande till att få till stånd större polisdistrikt. Därvid
blir det ofta möjligt att avdela polismän för enbart exekulionsbiträdesverksamhet.
Under en avsevärd tid framåt torde det likväl komma att finnas
ett ganska stort antal polisdistrikt, där en sådan uppdelning av arbetsuppgifterna
icke är möjlig. Vid en omorganisation på sätt här ifrågasatts
kunna häradsskrivarna därför icke förses med erforderliga exekutionsbiträden
enbart genom en överflyttning av dylika biträden från landsfiskalsdistrikten.

Ytterligare må framhållas att antalet fögderier äro betydligt färre —
mindre än hälften — än antalet landsfiskalsdistrikt och följaktligen betydligt
större, såväl i fråga om innevånarantal som ytinnehåll. Med hänsyn
härtill kan ifrågasättas, om icke övervakningen av t. ex. skatteindrivningen
skulle komma att bereda häradsskrivarna vissa svårigheter, som icke
föreligga inom de nuvarande landsfiskalsdistrikten. Det finnes dock skäl
förmoda, att dessa svårigheter åtminstone delvis skulle motverkas av att
häradsskrivarna kunna antagas få möjlighet att ägna mera tid åt denna
arbetsuppgift än landsfiskalerna f. n. iia. Eu reform kan f. ö. aktualisera
en helt ny fögderiindelning, då vid den nuvarande indelningens tillkomst
räknats med helt andra arbetsuppgifter än dem, som efter införande av bålkortsmaskiner
och överförande på häradsskrivarna av vissa av landsfiskalernas
bestyr skulle åvila häradsskrivarna.

De synpunkter som i det föregående framförts ha i första hand haft
avseende å skatteindrivningen. Det är emellertid att märka, att behov
föreligger av utmätningsmän för jämväl andra arbetsuppgifter. Även om
vid den tidpunkt, då en överflyttning av skatteindrivningen till häradsskrivarna
kan bli aktuell, omorganisationsverksamheten inom polisväsendet
hunnit så långt, att de flesta exekutionsbiträden äro befriade från egentlig
polisverksamhet, skulle det i vissa fall kunna bli nödvändigt att underställa
dessa såväl landsfiskal som häradsskrivare, om den förre bibchölles
som utmätningsman i fråga om andra utmälningsmannagöromål än skatteindrivning.
En liknande situation förefinnes visserligen i en del av de distrikt
där landsfiskalsljänsten f. it. Indelats, nämligen i de fall då exekutionsbiträdena
icke kunnat befrias från egentlig polisverksamhet. Dessa
biträden äro då i egenskap av polismän underställda landsfiskalcn-polischefen
men samtidigt skyldiga att utföra av landsfiskalen-utmätningsmannen
givna uppdrag. Betydande olägenheter ha dock i en del fall visat sig
förenade med denna ordning. Därest allenast den del av landsfiskalernas
utmälningsmannagöromål som avser indrivning av skatter överflyttades på

100

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

häradsskrivarna, skulle därför säkerligen uppkomma svårigheter i olika
avseenden. Bl. a. skulle förekomsten av två i förhållande till varandra
sidoordnade utmätningsman inom ett och samma område medföra, att
envar av dessa skulle kunna — oberoende av den andre — verkställa t. ex.
utmätning hos en och samma gäldenär liksom också meddela beslut om
införsel i avlöning. En sådan ordning råder visserligen i våra större städer,
där ärendenas mångfald omöjliggör för en enda utmätningsman att
handlägga såväl skatteindrivning som övriga utmätningsmannagöromål.
Uppenbarligen måste vissa nackdelar vara förenade med detta system,
även om inom samma exekutionsverk en samordning av olika åtgärder mot
en och samma person är möjlig. En sådan samordning torde däremot icke
praktiskt kunna ordnas i fråga om åtgärder, som vidtagas av organisatoriskt
helt fristående befattningshavare med måhända olika tjänsteställen.

I betraktande av vad sålunda anförts tala starka skäl för att samtliga
utmätningsmannagöromål överflyttas till häradsskrivarna. Revisorerna ha
emellertid över huvud ansett sig icke böra taga någon bestämd ställning
till föreliggande spörsmål utan ha med det anförda allenast velat belysa
några problem, som aktualiseras vid en överflyttning helt eller delvis av
utmätningsmannaverksamheten från landsfiskalerna till häradsskrivarna.
Åtskilliga andra frågor än de här berörda — bl. a. vissa betydelsefulla
utbildningsfrågor — måste bringas till sin lösning, innan slutlig ståndpunkt
i ämnet kan tagas. Det synes emellertid angeläget, att frågan i lämpligt
sammanhang upptages till närmare överväganden. Det må f. ö. erinras
om att 1956 års riksdag beslutat att hos Kungl. Maj:t hemställa om en
utredning om huvudmannaskapet för polisväsendet i riket. Vid denna utredning
måste uppenbarligen komma att behandlas spörsmål, som kunna
påverka landsfiskalsorganisationens framtida utformning.

Vad beträffar städerna med egna uppbördsverk må erinras om att utredning
pågår rörande städernas särskilda skyldigheter och rättigheter gentemot
staten; utredningen omfattar även frågan om ett förstatligande av
uppbördsväsendet i nämnda städer. Hur indrivningsverksamheten därstädes
på längre sikt lämpligen skall anordnas, måste bli beroende på resultatet
av nämnda utredning. Revisorerna förutsätta därför, att uppmärksamheten
ägnas även denna fråga, så snart förutsättningar härför föreligga.

Utlåtanden ha avgivits av polisväsendets organisationsnämnd, statskontoret,
riksräkenskapsverket, statens organisationsnämnd, länsstyrelserna i
Södermanlands, Hallands, Västmanlands och Västerbottens län, 1956 års
landsfiskalsbiträdesutredning samt Sveriges häradsskrivarförening och Föreningen
Sveriges landsfiskaler (Del II, s. 523—542).

Remissinstanserna ha rent principiell ställt sig positiva till tanken på ett
överförande till häradsskrivarna av utmätningsmannagöromålen eller i vart
fall ansett en utredning av frågan motiverad. Flera remissinstanser ha dock
funnit tveksamt, huruvida tiden ännu är inne för en sådan utredning. Härutinnan
har statens organisationsnämnd sålunda anfört följande.

Om sålunda nämnden delar revisorernas uppfattning om behovet av en
utredning av de ovan behandlade organisationsproblemen, ifrågasätter
nämnden emellertid om tiden ännu är inne för en sådan utredning. Det synes
sålunda nödvändigt, att förutsättningarna för densamma närmare klarläggas.
Nämnden vill i detta sammanhang framhålla, att dess undersökningar
inom folkbokföringsväsendet och uppbördsväsendet numera kommit
i ett delvis annat läge. Undersökningsarbetet rörande det tekniska förfaran -

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

101

det inom angivna verksamheter har hittills främst avsett användningen av
hålkortsmaskiner. Härvid pågå för närvarande med beaktande av erfarenheterna
av nämndens försöksverksamhet utarbetandet av detaljförslag och
kostnadsberäkningar, vilka beräknas föreligga klara under innevarande år.
Under sistförflutna år ha emellertid på den svenska marknaden börjat
saluföras elektroniska databehandlingsmaskiner, vilka i princip möjliggöra
en mer långtgående mekanisering än vad som de konventionella hålkortsmaskinerna
erbjuda. Med hänsyn härtill har nämnden funnit angeläget
att såsom ett alternativ till ett hålkortssystem jämväl göra vissa
undersökningar rörande användningen av dessa nya maskiner inom förevarande
verksamheter. Dessa undersökningar syfta i första hand till att
klarlägga dels de organisatoriska förutsättningarna för maskinernas utnyttjande,
dels de ungefärliga kostnaderna för ett på grundval av dessa
maskiner uppbyggt system för skatteuppbörd och folkbokföring. Resultatet
av sistnämnda undersökningar kan beräknas föreligga tidigast vid utgången
av innevarande år.

Enligt nämndens mening synes resultatet av dess ovannämnda undersökningar
i fråga om de två alternativen för det tekniska systemet böra avvaktas,
innan de av revisorerna berörda frågorna upptagas till prövning,
enär man först då torde ha möjlighet att överblicka de närmare förutsättningarna
för en sådan utredning ävensom de övriga följdfrågor som kunna
uppkomma. Nämnden vill i detta sammanhang omnämna, att, därest alternativet
med elektroniska databehandlingsmaskiner väljes, ytterligare tidskrävande
undersökningar rörande det tekniska systemets detaljutformning
äro nödvändiga, innan systemet kan tillämpas i praktiken.

Utskottet. Med utgångspunkt från pågående försöksverksamhet på bl. a.
skattedebiteringens område ha revisorerna ansett sig böra aktualisera frågan
om ett överflyttande av landsfiskalernas befattning med indrivningsocb
utsökningsväsendet till häradsskrivarna. För en sådan överflyttning
kunna, såvitt nu går att bedöma, åtskilliga skäl åberopas. Med hänsyn till
frågans komplicerade och vittutseende karaktär synes den dock, innan ett
avgörande träffas, böra bli föremål för närmare utredning. Lösningen påverkas
även, såsom revisorerna själva framhållit, av det resultat vartill den
ovannämnda försöksverksamheten kan leda. Utskottet finner därför ändamålsenligt
att statens organisationsnämnd, i vars regi verksamheten bedrives,
får i uppdrag att vid lämplig tidpunkt närmare pröva det av revisorerna
framförda förslaget. Därvid bör självfallet hänsyn tagas till de organisatoriska
förändringar som kunna bli en följd av den redan igångsatta
utredningen om städernas särskilda skyldigheter och rättigheter respektive
den av riksdagen begärda utredningen om huvudmannaskapet för polisväsendet.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening
giva till känna vad utskottet anfört.

32 :o) Räddningstjänsten i de svenska fjällen. Under inrikesdepartementet,
§ 39, har revisorerna uttalat sig för eu översyn av gällande bestämmelser
rörande fjällräddningstjänsten (Del T, s. 388—39fi).

102

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

Revisorerna ha lämnat en redogörelse för det sätt varpå fjällräddningstjänsten
är organiserad och därefter uttalat följande.

Den allmänna samhällsutvecklingen har medfört starkt vidgade möjligheter
för vårt folk till rekreation och vila i olika former. Ett uttryck härför
är, att antalet personer som i detta syfte söker sig till den svenska fjällvärlden
är i ständigt stigande. Då många av de turister som hesöka dessa
trakter äro mindre vana vid där rådande klimatiska eller andra yttre förhållanden,
föreligga emellertid stora risker för olycksfall till följd av oväder
m. m. Särskilt gäller detta vintertid. Det har med hänsyn därtill befunnits
nödvändigt att organisera eu särskild fjällräddningstjänst med huvudsaklig
uppgift att biträda vid efterspanandet av personer, som gått vilse, drabbats
av olyckshändelse eller överraskats av oväder under sådana förhållanden,
att överhängande fara för deras liv kan anses föreligga. Räddningstjänsten
lyder under länsstyrelsen som högsta polismyndighet i länet; den omedelbara
ledningen av verksamheten utövas i stort sett av polischefen i orten.
Fjällräddningen bygger i övrigt i väsentliga avseenden på medverkan av
frivilliga, vilka antingen vidtalas på förhand eller uppbådas vid förekommande
behov. Vid särskilda tillfällen kan det dessutom förekomma att militärt
manskap — värnpliktiga eller hemvärnsmän — samt civilt eller militärt
flyg anlitas för ändamålet. De frivilliga som äro mera fast knutna till
räddningstjänsten äga i allmänhet vid utryckningstillfällena av statsmedel
uppbära särskild ersättning, vilken av länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens
län på visst sätt normerats. Den personliga utrustning som erfordras
får den civila personalen i stort sett anskaffa och underhålla på egen
bekostnad; viss materiel har dock inköpts för statsmedel eller med anlitande
av anslag, som vederbörande länsstyrelse erhållit av enskilda organisationer
eller personer. De statliga medel som funnits disponibla ha i huvudsak
utgjorts av belopp under anslaget till Anordnande av polisbevakning
i annan än den i lagen om polisväsendet i riket stadgade ordning in. m.
Jill länsstyrelsens i Norrbottens län förfogande har under senaste år även
stått ett anslag till Understödjande av helikopterflyg, som bl. a. må användas
till lijälpflygningar av ifrågavarande slag inom länet.

Såvitt revisorerna kunnat finna, har räddningstjänsten i de svenska fjällen
lått en med hänsyn till de lokala förhållandena lämplig organisatorisk utformning,
och det torde även för framtiden vara ändamålsenligt alt i förevarande
avseende bygga på en samverkan mellan statliga myndigheter
och enskilda frivilliga. En väsentlig förutsättning för att fjällräddningen
skall kunna fungera på ett effektivt sätt är emellertid, att den har tillgång
till erforderlig materiel — bärbara radioapparater, pulkor med utrustning,
pannlampor o. s. v. Av den utredning revisorerna verkställt framgår att
behov föreligger av en icke obetydlig mängd dylik materiel, särskilt som
en utbyggnad av fjällräddningen kan bli nödvändig med tanke på turismens
väntade utveckling. Då anordnandet av här avsedd räddningstjänst torde
få anses tillhöra den i princip statliga uppgiften att svara för allmän ordning
och säkerhet, böra enligt revisorernas mening de anslag som erfordras för
ändamålet ställas till förfogande av statsverket, förslagsvis från fonden till
friluftslivets främjande. Genom en särskild undersökning bör närmare
klarläggas, vilken materiel som inom den närmaste tiden behöver upphandlas
i de olika länen.

Genom ämbetsskrivelse den 10 oktober 1947 ha länsstyrelserna erhållit
ett generellt bemyndigande att — i stället för att såsom dittills varit fallet
underställa varje särskilt ersättningsärende Kungl. Maj :ts prövning —
själva besluta om ersättning för av fjällräddningstjänstens utryckningar

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

103

föranledda kostnader. Såsom allmän förutsättning för att dessa skola bestridas
från anslaget till Anordnande av polisbevakning i annan än den i
lagen om polisväsendet i riket stadgade ordning in. m. gäller bl. a., att
kostnaderna icke kunna bestridas av enskilda personer. Den redogörelse
som lämnats i det föregående visar, att oklarhet synes råda, huruvida och
i vad mån ersättning för kostnader av ifrågavarande slag kunna uttagas
av enskilda. I Kopparbergs län synes det sålunda som regel ha varit möjligt
att av vederbörande utfå ersättning för utgifter, som uppkommit till följd
av räddningsaktioner, medan desamma i övriga berörda län i allmänhet
synas ha stannat på statsverket. Denna ojämnhet i tillämpningen torde bl. a.
ha sin grund däri, att berörda föreskrift giver alltför ringa vägledning, då
det gäller att bedöma, huruvida ersättningsskyldighet kan anses föreligga
eller ej. Detta förhållande synes revisorerna mindre tillfredsställande icke
minst ur den synpunkten, att osäkerheten om vem som ytterst skall ansvara
för utgifterna för spaningspådrag kan få inflytande på efterforskningarnas
omfattning. Det synes därför angeläget, att frågan om och i vad
mån enskilda böra svara för ifrågavarande kostnader klarlägges. Beträffande
den närmare utformningen av dylika föreskrifter ha revisorerna
icke ansett sig böra göra något bestämt uttalande. Helt allmänt må dock
framhållas att bestämmelserna böra givas ett innehåll, som är uttryck för
en avvägning mellan intresset av, å ena sidan, att om möjligt förebygga
sådana turistfärder som på förhand kunna bedömas bliva riskfyllda och,
å andra sidan, att icke onödigtvis lägga en hämsko å turistlivet i fjällen.
Därest regler innefattande ersättningsskyldighet för enskild person utfärdas,
måste det alltjämt i viss omfattning bli beroende av ett bedömande i varje
särskilt fall, om denna skyldighet skall göras gällande. Det bör likväl vara
möjligt att utfärda bestämmelser, som föranleda en mera enhetlig tillämpning
än den nuvarande knapphändiga föreskriften.

Revisorerna ha med det anförda velat fästa uppmärksamheten på några
spörsmål, som sammanhänga med räddningstjänsten i fjällen och som
synas böra bli föremål för närmare överväganden. Det må erinras, att en
särskild utredningsman nyligen tillkallats med uppgift att utreda frågan om
utbyggnad av ambulans- och räddningstjänsten i riket och därmed sammanhängande
spörsmål. Då de här av revisorerna berörda frågorna åtminstone
delvis äga samband med nämnda utredning, kan det måhända visa
sig lämpligt att behandla dem i anslutning till utredningen.

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, länsstyrelserna
i Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt
utredningen angående ambulans- och räddningsflygtjänsten (Del II, s. 542
—562).

Statskontoret har anfört följande.

Den av revisorerna lämnade redogörelsen utvisar att räddningstjänsten
i de svenska fjällen betraktas som eu statlig uppgift och att kostnaderna
för verksamheten i huvudsak kommit att åvila statsverket. Mot bakgrunden
härav synes det naturligt att, som revisorerna förordat, de anslag, soin
erfordras för ändamålet, hädanefter ställas till förfogande från fonden till
friluftslivets främjande. Då viss erfarenhet av räddningstjänsten nu föreligger,
torde det vara lämpligt att upptaga till övervägande de frågor på
vilka statsrevisorerna riktat uppmärksamheten. Särskilt gäller detta spörsmålet
om enhetliga normer för ersättning åt i räddningstjänsten deltagande
personal ävensom frågan om skyldighet för den, som orsakat eftci spaning,
att bestrida därav föranledda kostnader. Då berörda frågor torde äga sam -

104

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

band med den av revisorerna angivna utredningen, böra de beaktas vid
fullgörandet av utredningsuppdraget.

Riksräkenskapsverket har anfört följande.

Riksräkenskapsverket delar revisorernas uppfattning att medel, efter närmare
utredning om behovet, böra ställas till berörda länsstyrelsers disposition
för anskaffande av materiel och utrustning åt för räddningstjänsten i
fjällen organiserade patruller. Medlen böra emellertid enligt ämbetsverkets
mening, liksom hittills, anvisas från förslagsanslaget till anordnande av polisbevakning
i annan än den i lagen om polisväsendet i riket stadgade ordning
in. in., titeln kostnader för efterspaning, upptäckande av brott in. in.

Det torde, såsom revisorerna framhållit, böra närmare klarläggas, i vad
mån av fjällräddningstjänsten utryckningar föranledda kostnader skola
återgäldas till statsverket.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har framhållit bl. a. följande.

Det är angeläget, att de frågor som ha samband med kostnaderna för
räddningstjänsten snarast lösas. Rådande ofullständigheter i utrustningen
är väsentligen heroende på oklarhet hos landsfiskalerna om och i vilken
utsträckning statliga medel får tas i anspråk. Länsstyrelsen delar den av
riksdagens revisorer företrädda uppfattningen, att räddningstjänsten bör
hänföras till den i princip statliga uppgiften att svara för allmän ordning
och säkerhet och att anslag för ändamålet bör ställas till förfogande av
statsverket.

Klarare regler rörande möjligheterna att återkräva ersättning från enskilda
äro erforderliga. Rerörda landsfiskaler hålla före, att återbetalningsskyldighet
icke bör ifrågasättas annat än i de uppenbara fallen, då ett spaningsföretag
fått sättas igång till följd av att den efterspanade helt nonchalerat
anvisningar och varningar från personer som besitta auktoritet på
området. Länsstyrelsen vill för sin del understryka vikten av att regler tillskapas
som sa litet som möjligt lämnar rum för tvekan i tillämpningen.
Påpekas bör att det här kan bli frågan om avsevärda belopp, framför allt
i de icke ovanliga fallen, då flygspaning befinnes erforderlig.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har sammanfattningsvis angivit sin ståndpunkt
sålunda.

Fjällräddningstjänsten bör även i fortsättningen vara en angelägenhet,
som länsstyrelserna svara för; utrustnings- och utryckningskostnader för
densamma böra bestridas av staten. Några skärpta regler för enskildas ersättningsskyldighet
äro ej påkallade. Kostnaderna bör liksom hittills bestridas
från det s. k. polisbevakningsanslaget.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har anfört följande.

Länsstyrelsen instämmer i revisorernas uttalande, att räddningstjänsten
i de svenska fjällen fått en med hänsyn till de lokala förhållandena lämplig
organisatorisk utformning och att det i framtiden torde vara ändamålsenligt
att i förevarande avseende bygga på en samverkan mellan statliga
myndigheter och enskilda frivilliga. Reträffande de av fjällräddningstjänstens
utryckningar föranledda kostnaderna har det av revisorernas utredning
framgått, att oklarhet råder, huruvida och i vad mån ersättningar
för dylika kostnader kunna uttagas av enskilda. Länsstyrelsen delar revisorernas
uppfattning att denna fråga synes böra närmare klarläggas. Enligt
länsstyrelsens mening vore det lämpligt med bestämmelser, som möjliggöra
uttagande av ersättning av personer, som genom vårdslöshet vid fjällfärder

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

105

eller dylikt förorsakat det allmänna kostnader för deras räddning och som
bedömes vara i stånd att lielt eller delvis bära dessa kostnader. Länsstyrelsen
vill därför tillstyrka, att ifrågavarande spörsmål göres till föremal tor
närmare utredning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har framhållit bl. a. följande.

Det synes lämpligt, att enhetliga bestämmelser beträffande den ersättning,
som skall utgå till i räddningstjänsten deltagande personal, utfärdas av
Eders Kungl. Maj :t. Den nuvarande ordningen med avsevärda skillnader
i de ersättningar, som utgår i olika län, är icke tillfredsställande. En blivande
ersättningskungörelse bör innehålla bestämmelser, soin möjliggör, åt
ersättning utbetalas för förlorad arbetsinkomst. Därutöver bör utga traktamente,
förslagsvis motsvarande vad som föreskrives i polisens avlomngs Frågan

om vem som bör svara för av fjällräddningstjänstens utryckningar
föranledda kostnader bör även klarläggas. De nuvarande reglerna
härom har visat sig svåra att tillämpa. Huvudregeln bör vara att kostnaderna
skall bestridas av statsmedel. Endast om den, som förorsakat utryckningen,
genom uppenbart åsidosättande av normal aktsamhet kan anses
vållande till den inträffade nödsituationen, synes han böra goras ersattningsskyldig
för de med räddningsåtgärderna förenade kostnaderna.

Länsstyrelsen vill slutligen framhålla, att en blivande utredning rörande
fjällräddningstjänsten även bör ta sikte på anordnande av förebyggande
åtgärder i fjällen, såsom telefonförbindelser, vindskydd, varmngsanslag tor
laviner och andra risker.

Länsstyrelsen förutsätter, att den utredningsman, som nyligen tillkallats
med uppgift att utreda frågan om utbyggnad av ambulans- och räddningstjänsten
i riket, kommer att såsom drätselkammaren i Kiruna önskat undersöka
möjligheterna att i ökad omfattning använda flygplan och helikopter i
fjällräddningstjänsten.

Utredningen angående ambulans- och räddningsflygtjänsten har uttalat
bl. a. följande.

Utredningen angående ambulans- och räddningsflygtjänsten har hittills
huvudsakligen sysselsatt sig med frågorna om lokalisering av ambulansoch
räddningsflygverksamheten samt om den lämpligaste flygande materielen
härför. Utredningen har icke gått in på frågan om behovet av annan
materiel för räddningstjänsten. Med hänsyn till olika lokala förhallanden
synes det utredningen lämpligast, att det uppdrages åt länsstyrelserna eller
andra lokala organ att närmare klarlägga ifrågavarande behov, o

Enligt sina direktiv har utredningen att förutsättningslöst prova tragan
om en skälig och lämplig fördelning av kostnaderna för ambulans- och
räddningsflygverksamheten. Vad angår andra hjälpflygningar an sjuktransporter
uttalas i direktiven, att kostnaderna härför som regel i forsta hand
torde böra stanna på statsverket. Inom utredningen har icke ifrågasatts,
att dessa kostnader skulle till någon del uttagas av de enskilda, b ragan
om uttagande av ersättning av den enskilde för andra kostnader tor räddningsverk
samhet än sådana, som föranledas av medverkan av flyg, anser
utredningen falla utanför sitt uppdrag.

Utskottet. Av vad revisorerna och remissmyndigheterna anfört synes det
utskottet vara väl styrkt, att de spörsmål rörande fjällräddningstjänsten som
aktualiserats i förevarande sammanhang behöva närmare klarläggas. Med

106 Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

hansyn till innebörden av det uppdrag som lämnats utredningen angående
ambulans- och räddningsflygtjänsten finner utskottet i likhet med revisorerna
lämpligt, att hithörande frågor upptagas till behandling av den nämnda
utredningen.

Utskottet hemställer,

^ att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville föranstalta om åtgärder i det av utskottet
angivna syftet.

33 ro) Gratifikationer och belöningar vid de af färsdrivande verken. Under
civildepartementet, § 40, ha revisorerna framfört vissa erinringar mot tilllämpningen
av gällande bestämmelser i ämnet och ansett en översyn av desamma
motiverad (Del I, s. 397—409).

Revisorerna ha redovisat vissa inhämtade uppgifter i ämnet och därefter
uttalat följande.

En grundläggande princip för det inom statsförvaltningen tillämpade avlöningssystemet
är, att en tjänsteman icke vid sidan av gällande bestämmelser
skall kunna beredas annan eller högre ersättning för honom åvilande
tjanstegoromål än som av statsmakterna avsetts och beslutats. Ett uttryck
harfor ar föreskrifterna i 18 § statens allmänna avlöningsreglemente,
dar det utsages, att utöver vad i reglementet förutsättes eller eljest medgivits
av Kungl. Maj :t, såvitt angår ordinarie tjänsteman med stöd av riksdagens
beslut, tjänsteman icke må för tjänstgöring vid vederbörande verk
atnjuta ersättning eller förmån, såframt ej Kungl. Maj :t för uppdrag eller
arbete, vilket kan anses falla utom tjänstemannens vanliga tjänsteutövning,
anvisat särskilda medel eller eljest finner skäl medgiva särskild gottgörelse.
Emellertid må enligt bestämmelserna i 37 § 3 mom. förenämnda
reglemente gratifikation eller belöning — i det följande gemensamt benamnda
gratifikation — kunna tilldelas tjänsteman, därest medel för sådant
andamal finnas anvisade. Flertalet affärsdrivande verk disponera regelbundet
medel härför, medan i övrigt erforderliga belopp endast undantagsvis
torde finnas tillgängliga.

Varken vid tillkomsten av nu gällande avlöningsreglemente eller under
torarbetena för det dessförinnan gällande synas några bestämda uttalanden
ha gjorts i fråga om de fall, då gratifikation må kunna tilldelas tjänsteman.
I avsaknad härav torde alltjämt få anses gälla de uttalanden i ämnet,
som pa sin hd gjordes av 1918 års löneregleringskommitté och som återgivit
s i det föregående. Dessa uttalanden äro dock så allmänt hållna att
“e\.,Pa §rillldval darav knappast låter sig göra att bestämt angiva,’när
dylika formaner med iakttagande av lagstiftarnas intentioner kunna utbetalas.
Med hänsyn härtill ha revisorerna funnit det vara av intresse att
lrall de affarsdrivande verken inhämta vissa upplysningar i ämnet för
att därigenom kunna bilda sig en uppfattning om i vilken utsträckning
och efter vilka principer gratifikationer utgå. Sammanställningar av de erhållna
uppgifterna ha lämnats i det föregående.

Telestyrelsen och vattenfallsstyrelsen äro de myndigheter, som utförligast
sökt draga upp några bestämda riktlinjer att tillämpas i förevarande
avseende. Men aven dessa äro så relativt allmänt hållna, att det ytterst
måste bil beroende på besluten i varje särskilt fall, om några bestämda

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

107

normer skola kunna upprätthållas. För att revisorerna skulle ha kunnat
avgöra, huruvida de särskilda besluten äro uttryck för dylika normer, hade
det varit nödvändigt att i detalj granska de motiv, som vederbörande åberopat
till stöd för besluten. Med hänsyn till materialets omfattning har
en sådan genomgång icke varit möjlig. Av de meddelade anvisningarna och
vissa beslut framgår emellertid, att både telestyrelsen och vattenfallsstyrelsen
utbetalat övertidsersättningar i form av gratifikationer. Vidare har
vattenfallsstyrelsen meddelat ett principbeslut om övertidsersättning att
utgå såsom gratifikation till tjänstemän, som fullgöra viss beredskapstjänstgöring.
Detta synes innebära, att de av Kungl. Maj :t och riksdagen fastställda
beredskapsersättningarna, som finnas angivna i tilläggsbestämmelserna
till stalens allmänna axlöningsreglemente, påbyggts med gratifikationer.
Då de beslut som grundats härpå liksom övriga beslut om övertidsersättning
i bär avsedda fall torde stå i strid med gällande avlöningsföreskrifter,
förutsätta revisorerna, att vederbörande myndighet överväger,
om icke revisionsanmärkningar böra framställas. Revisorerna anse sig vidare
böra ifrågasätta lagligheten av det beslut, varigenom generalpoststyrelsen
utanordnat ersättning till en tjänsteman for bilresor, som vederbörande
måste företaga på grund av olycksfall i arbetet. Enligt revisorernas
mening borde framställning ha gjorts till Kungl. Maj :t om erforderligt bemyndigande
att utbetala ersättningen, mot vilken i sak icke synes vara något
att invända. , ,. , ,

Vid sin granskning ha revisorerna iakttagit, att de olika myndigheterna
förete stora inbördes skiljaktigheter i vad gäller utbetalning av gratifikationer
Vid vattenfallsstyrelsen och telestyrelsen utgä varje budgetar gratifikationer
i ett stort antal fall, medan dylika vid Övriga bär ifrågavarande
ämbetsverk förekomma mera sällan. Särskilt påfallande blir skillnaden
i gällande praxis på området, om hänsyn tages till antalet anställda vid
respektive verk. Vid statens järnvägar finnas, för att taga ett exempel, i
runt tal tio gånger så många löneplansanställda som vid vattenfallsverket,
vid det senare ämbetsverket ha emellertid under budgetåret 19oo/ob utbetalats
mer än fyra gånger så många gratifikationer (har bortses ii''an förslagsverksamheten,
inom vilken vattenfallsstyrelsen icke synes ha u de åt
någon belöning). Detta förhållande kan även uttryckas på sa satt, att statens
järnvägar skulle under samma budgetår ha lämnat dylik extra tormån
i nära 1 600 fall — mot i verkligheten 36 •— för att gratifikationssvstem
c t relativt sett skulle ha haft samma omfattning som vid vattenfallsverket.
Revisorerna ha såsom tidigare nämnts icke kunnat granska motiven
för utbetalningarna i varje särskilt fall men anse sig likväl kunna ifragasatta
huruvida det föreligger en sådan olikhet i tjänstgöringsförhållandena
vid de båda ämbetsverken, alt en dylik åtskillnad är motiverad. Det vilt
tvärtom förefalla revisorerna, som om denna vore ett uttryck för att vattenfallsstyrelsen
önskar giva utrymme för en friare lönesattning an den som
eliest iakttages inom statsförvaltningen. Det må emellertid framkallas, att
eu grundläggande princip för det nuvarande avlöningssystemet ansetts
vara, att det'' skall tillämpas så enhetligt som möjligt inom olika grenar
av statsförvaltningen. Eu friare lönesättning i eu eller annan form bor
icke ifrågakomma annat än efter beslut av statsmakterna i vederbörlig ord Revisorerna

komma därmed in på eif annat förhållande, som sammanhänger
med systemet med gratifikationer. Såsom tidigare omnämnts ar
det i stort sett endast de affärsdrivande verken som ha möjlighet alt utbetala
gratifikationer. Enligt revisorernas mening kan emellertid den tragan
ställas, huruvida tillräckliga skäl föreligga för att de anslallda vid

108

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

affärsverken i förevarande avseende skola intaga en privilegierad ställning.
Det niaste nämligen förutsättas, att även vid övriga verk icke så sällan
uttoras sadana arbetsprestationer, som inom ett affärsdrivande verk skulle
kunna föranleda gratifikation. Detta spörsmål liksom gratifikationssystemet
som sadant sammanhänger emellertid intimt med principerna för det
7a ’8a avlöning,svasendet över huvud. Då detta, i enlighet med förslag av
1954 ars revisorer och framställning av 1955 års riksdag, f. n. är föremål
tor en allmän översyn, anse sig revisorerna kunna förutsätta, att även denna
iraga därvid kommer att uppmärksammas.

Under senare år har den s. k. förslagsverksamheten intensifierats inom
statsförvaltningen. Fr. o. in. budgetåret 1952/53 har ett belopp av 5 000 kronor
av sjunde huvudtitelns anslag till extra utgifter ställts till Kungl. Majits

oi fogande att etter förslag av statens organisationsnämnd och vederbö,
e. ™yndl8het utdelas till tjänstemän inom den civila statsförvaltningen
tor förtjänstfulla organisationsförslag. Vid de affärsdrivande verken meddelas
beslut i ämnet av vederbörande myndighet, som för ändamålet disponerar
samma anslag som för övriga gratifikationer inom verket. Or«anisationsnamnden
bär i skrivelse till Kungl. Maj:t den 19 oktober 1955
föreslagit, att bestämda regler skola fastställas för utdelande av belöningar
avseende förslagsverksamheten inom den civila statsförvaltningen. Framställningen
har av Kungl. Maj :t den 26 oktober 1956 överlämnats till 1956
ars rationahserlngsutredning. Då det synes önskvärt, att enhetliga principer
iakttagas i ämnet, böra enligt revisorernas mening de bestämmelser i
torevamdc avseende, som kunna komma att fastställas för den civila
statsförvaltningen, tillämpas jämväl för statsförvaltningen i övrigt.

Utlåtanden ha avgivits av generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket och statens
lönenamnd (Del II, s. 563—578).

Gencralpoststyrelsen kan icke finna det välbetänkt, om styrelsens befogenhet
skulle begränsas genom mer eller mindre bindande allmänna regler,
som skulle visa sig svåra att tillämpa på de ofta avsevärt varierande enskilda
fallen. Som hittills torde bedömningen ske från fall till fall under
skäligt hänsynstagande till de föreliggande speciella omständigheterna.

Beträffande det av revisorerna påtalade fallet, då generalpoststyrelsen tilldelat
tjänsteman viss gratifikation i samband med ett olycksfall, har styrelsen
anfört följande.

Tjänstemannen, en överpostexpedilör vid postkontoret i Ludvika, ådrog
sig pa väg till arbetet en muskelbristning i ena benet. Olycksfallet anmäli
i ,„ . Sf°rsäkringsanstalten, s°m emellertid ej godkände det som
olycksfall i arbete. Verkslakaren ansåg, att tjänstemannen borde vara sjukskriven
två å tre veckor. Då vid tillfället betydande organisatoriska förändringar
pagingo inom postkontoret, bl. a. avseende vissa arbetsuppgifters
överförande till överpostexpeditörens befattning, skulle en sjukledighet
tor denne just då inneburit stora svårigheter för postkontoret. Tjänstemannen
ställde sig därför lojalt till förfogande för tjänstgöring trots skadan,
sedan verkslakaren lämnat sitt medgivande under förutsättning att
tjänstemännen dels åkte till och från kontoret, dels icke behövde gå uner
arbetet där. Det ansågs skäligt, att tjänstemannen hölls skadeslös för
de kostnader for bilresor (tillsammans 57 kronor 20 öre), som han åsamkats
pa grund av att han trots benskadan i postverkets intresse fullgjort
sin tjänst. Förutom den fördel detta innebar för postkontoret, betydde

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

109

det en avsevärd besparing, då vikarie ej behövde anskaffas. Med hänsyn
till de särskilda omständigheterna och i enlighet med den uppfattning
som tidigare bär ovan framförts, ansåg styrelsen, att det i och för sig mycket
ringa beloppet borde betraktas som gratifikation.

Telestyrelsen har helt allmänt anfört följande.

Enligt styrelsens mening ligger det i sakens natur, att sådan ersättning,
som utbetalas i form av gratifikation, måste bestämmas efter en på det
hela taget skönsmässig prövning hos vederbörande myndighet. Det karakteristiska
för ersättningsformen är just, att den tillgripes, då ingen av
lönesystemets mer ordinära ersättningar är tillämplig, men viss gottgörelse
ändock får anses motiverad. De vägledande principer beträffande utdelandet
av gratifikationer, som telestyrelsen fastställt och som återgivas i revisorernas
berättelse, få icke betraktas som annat än en sammanfattning
av vissa hållpunkter för den interna prövningen hos styrelsen av gratifikationsfrågorna
— en prövning som icke kan göras schematiskt utan maste
innefatta en bedömning från fall till fall. Styrelsen anser, att det skulle
vara direkt olämpligt att utfärda mera preciserade bestämmelser om förutsättningarna
för tilldelandet av gratifikation.

Beträffande vissa av de av revisorerna påtalade utbetalningarna inom
televerket har styrelsen anfört.

Av de 24 nu berörda fallen äro 20 stycken (omfattande ett sammanlagt
gratifikationsbelopp på 5 075 kronor) helt ensartade. Bakgrunden till de
i dessa fall beslutade gratifikationerna är följande. Handläggningen av
vissa arbetsuppgifter i samband med expedieringen av telestyrelsens ankommande
och avgående postförsändelser kräver, att ett antal tjänsteman
tillhörande expeditionsvaktspersonalen varje dag kan anlitas under nagon
tid dels före den ordinarie arbetstidens början, dels efter arbetstidens slut
för dagen. De ifrågavarande arbetsuppgifterna omfatta på morgonen mottagande
och sortering av den ankommande posten (vilken skall vara klar
för vidare behandling senast tio minuter efter den ordinarie arbetstidens
början) samt på kvällen kuvertering samt annat biträde vid sammanförandet
och expedieringen av den från styrelsens olika byråer avgaende posten
För arbetet i fråga ha under den aktuella tiden anlitats sex tjänstemän
ur expeditionsvaktskarriären; tre av dessa inneha befattningar sasom
kontorist i lönegrad Ca 12 (å övergångsstat). Arbetet har utförts självständigt
och utan regelbunden övervakning. Den tid utöver den ordinarie arbetstiden,
som dessa tjänstemän fått sätta till för att utföra lfragavarande
göromål, beräknas ha med säkerhet uppgått till mellan 00 och l/o timmar

per år, olika för skilda individer. „.. . , ...

Enligt 32 § 1 mom. Saar skall såsom förutsättning för i reglementet avsedd
gottgörelse för övertidstjänstgöring, där ej särskilda skal till annat
föranleda? gälla bl. a., att varaktigheten av övertidstjänstgoringen kan
kontrolleras. Denna förutsättning har icke varit lielt uppfylld i nu ltiä
gavarande fall, men samtliga övriga villkor enligt Saar och Ib Saar lo
överlidsgottgörelse ha förelegat. Telestyrelsen har a ena sidan ansett, åt

_ med den organisation, som tillämpats för berörda arbetsuppgifter

kontant övertidsersättning eller kompensationsledighet icke kunnat medgivas
enligt löncrcglementet. Ä andra sidan bär styrelsen funnit det vara
orimligt, ätt ett begränsat antal tjänstemän av har ifrågavarande kategori
skulle betungas med en år efter år fortlöpande extratjanstgonng utan att
erhålla någon som helst kompensation av arbetsgivaren. Slyielsen ha

Ilo

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

då valt att tilldela vederbörande tjänstemän en mindre gratifikation såsom
erkansla för den inerprestation, som man utkrävt av dem.

Såvitt styrelsen kan finna, vore det enda möjliga alternativet till den
tillämpade ordningen att organisera arbetet på ett sådant sätt, att den erforderliga
övertidstjänstgöringen kunde kontrolleras till sin varaktighet,
samt att därefter gottgöra tjänstemännen för övertidsarbetet enligt allmänt
fallande grunder. För statsverket skulle detta medföra ökade kostnader,
dels för åtgärder med syfte att kontrollera övertidens omfattning, dels
lör kontanta övertidsersättningar. Om övertidsersättning i stället för gratifikation
skulle ha utbetalats i de här avsedda fallen, hade ersättningen till
de ifrågavarande tjänstemännen nämligen blivit väsentligt högre än de utdelade
gratifikationerna.

Järnvägsstyrelsen har framhållit bl. a. följande.

Svårigheterna att förutse de typfall, där gratifikationer eller belöningar
kunna finnas motiverade, äro — — — stora. För statens järnvägars vidkommande
kan det därför ej anses lämpligt eller behövligt att fastställa
vissa normer eller detaljbestämmelser på detta område. Enligt järnvägsstyrelsens
uppfattning böra frågor om gratifikationer och belöningar fritt
prövas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall.

Vattenfallsstyrelsen har lämnat en ingående redogörelse för bakgrunden
till det av revisorerna påtalade principbeslutet av styrelsen, enligt vilket
övertidsersättning må utgå till tjänstemän som fullgöra viss beredskapstjänstgöring,
och i anslutning därtill framhållit följande.

Av vad som ovan anföres beträffande tjänstgöringsförhållandena för de
vakthavande driftledarna vid driftbyråns driftkontor framgår att en väsentlig
del av beredskapstiden upptages av verklig tjänstgöring, och det är
denna, som delvis ersättes med gratifikationer enligt det principbeslut, mot
vilket riksdagens revisorer riktat anmärkning. Detta framgår också klart
av näst sista stycket av ifrågavarande principbeslut, återgivet i riksdagsrevisorernas
berättelse under Civildepartementet, § 40. Det är alltså övertidsarbete#,
som delvis ersättes med gratifikation, ej beredskapen med
därtill hörande ingripanden vid störningar eller därmed jämförbara åtgärder.
Härtill kommer, att omfattningen av den övertid, som vid beräkning av
ersättningen satts som norm, är betydligt mindre än den, som i verkligheten
fullgöres. Någon påbyggnad av de fastställda beredskapsersättningarna
är det alltså icke fråga om. Det kan icke förväntas att de vakthavande
skall påtaga sig en mängd övertidsarbete utan någon som helst ersättning.
För att undvika övertidsarbete skulle det erfordras att ytterligare minst
lyra kvalificerade ingenjörer anställdes vid driftbyrån. Om dessa över
huvud taget kunde anställas, skulle kostnaden bli mångfaldigt större för
verket än med den nuvarande anordningen, och det är verklighetsfrämmande
att räkna med att ingenjörer med erforderliga kvalifikationer skulle
tinna sig i skiftgång utan extra ersättning. Omsättningen på sådan hypotetisk
tillgänglig personal skulle därför bli mycket stor. Erforderlig rutin
skulle följaktligen ej kunna nås, vilket å sin sida lätt kan resultera i mycket
stora ekonomiska förluster för verket på grund av att bästa möjliga krafthushållning
ej ernås.

Avslutningsvis har vattenfallsstyrelsen anfört följande.

Styrelsen kan ej uttala sig om behovet av gratifikationer vid statens
järnvägar eller vid andra statliga verk, men med hänsyn till vattenfalls -

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

in

styrelsens ständigt växande arbetsbörda och knapphet på personal är det
ofrånkomligt, att styrelsen har möjlighet att i någon mån honorera extra
prestationer utöver vad som är normalt, där Saars bestämmelser ej räcker
till.

Statskontoret har framhållit följande.

Den av riksdagens revisorer verkställda utredningen rörande omfattningen
av beslut om gratifikationer (belöningar), som under budgetåren
1952/56 meddelats av de affärsdrivande verken, ger enligt statskontorets
mening klart vid handen, att vissa verk ej ådagalagt den återhållsamhet,
som bör iakttagas vid utdelandet av gratifikationer. Statskontoret delar
alltså revisorernas uppfattning, att det ej bör ifrågakomma, att — såsom
förekommit — gratifikationer utgivas som ersättning för övertidsarbete,
då författningsenlig rätt till gottgörelse för övertidstjänstgöring icke föreligger.
Ämbetsverket finner därför påkallat, att, i överensstämmelse med
vad revisorerna förutsatt, gratifikationssystemet kommer under bedömning
vid den pågående översynen av det statliga avlöningsväsendet. Det framstår
vidare som angeläget, att sådana föreskrifter bliva meddelade, att en enhetlig
tillämpning inom statsförvaltningen av denna form av ersättning
blir möjlig.

Riks räkenskaps verket har framhållit följande.

Revisorerna framhålla, att det inom vissa affärsdrivande verk tillämpade
förfaringssättet att bereda tjänstemän, som fullgjort arbete å övertid
och icke är berättigade till gottgörelse för sådant arbete jämlikt 32 § Saar,
ersättning i form av gratifikation, torde strida mot gällande avlöningsföreskrifter.
Riksräkenskapsverket får med anledning härav erinra om alt
ämbetsverkets revision framställt anmärkning mot en dylik utbetalning,
varvid revisionen grundade anmärkningen på det förhållandet, att det
enligt gällande arbetsordning ålegat tjänstemannen att utföra det arbete,
för vilket ersättning utgått i form av gratifikation. Anmärkningen fastställdes
av kammarrätten genom utslag den 14 januari 1953 (årsboken,
not. 11). Vad beträffar sådana fall, då det utförda arbetet legat utanför
vederbörande tjänstemans åligganden, synes 1918 års lönekommitté i sitt
betänkande (Bihang till riksdagens protokoll vid lagtima riksdagen år 1919,
andra samlingen, andra avdelningen, femte bandet, sidan 154) ha utgått
från att frågan om ersättning för arbetet i allmänhet skulle prövas av
Kungl. Maj :t. Några närmare bestämmelser i ämnet ha dock icke meddelats.
Lämpligheten av sådana bestämmelser kan även ifrågasättas. Det synes
riksräkenskapsverket mest ändamålsenligt, att styrelserna vid de affärsdrivande
verken liksom hittills inom ramen av beviljade anslagsbelopp och
med hänsyn till de vid de särskilda verken rådande förhållandena besluta
om gratifikationer och belöningar till personalen vid respektive verk.

Statens lönenämnd har anfört bl. a. följande.

Enligt statens lönenämnds mening bör gratifikation ifrågakomma, när
alldeles särskilda förhållanden eller skäl för eu extra gottgörelse eller uppmuntran
anses föreligga. Däremot bör tjänsteman icke tilldelas gratifikation
för mera regelbundet förekommande arbetsuppgifter, såsom exempelvis
i sådana fall som det av revisorerna omnämnda principbeslutet av
vattenfallsstyrelsen om övertidsersättning i form av gratifikation till
tjänstemän, som fullgöra viss beredskapstjänstgöring. Med ett på angivet
sätt begränsat utrymme för beviljande av gratifikationer lära möjligheter
icke föreligga att meddela normerande föreskrifter på detta område. Löne -

112

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

nämnden kan därför för sin del icke förorda, att särskilda normer utarbetas
för utdelande av gratifikationer. Däremot torde skäl föreligga att för myndigheterna
klarlägga, att gratifikationer få förekomma allenast såsom
gottgörelse för tillfälliga och särskilt betydelsefulla prestationer vid sidan
av den normala tjänstgöringen.

Utskottet. Såsom framgår av den av revisorerna lämnade redogörelsen
föreligger viss osäkerhet rörande innebörden och räckvidden av de i statens
allmänna avlöningsreglemente intagna bestämmelserna om gratifikation
och belöning. Detta har också kommit till uttryck i en vid tillämpningen
starkt växlande praxis. Självfallet kan häremot med visst fog hävdas,
att förevarande område icke lika väl som andra avsnitt av lönesystemet
lämpar sig för detaljreglering, varför ett betydande mått av självständig
prövning måste tillerkännas vederbörande verksstyrelser. Med hänsyn till
att en särskild löneförfattningsberedning numera tillsatts finner sig utskottet
dock böra förorda, att åt denna beredning uppdrages att jämväl pröva
frågan, i vad mån behov av jämkningar i nuvarande gratifikationssystem
kan anses vara för handen.

I likhet med revisorerna förutsätter utskottet, att författningsenligheten
av vissa i förevarande sammanhang fattade beslut prövas av riksräkenskapsverket.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville föranstalta om åtgärder i det av utskottet
angivna syftet.

34 :o) Övriga anmärkningar. Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält och
erinrat har utskottet funnit ha medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse
eller vara av vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat eller ej vara av den
vikt att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon riksdagens
åtgärd bort av förhållandena föranledas eller icke ha varit av beskaffenhet
att från utskottets sida påkalla något yttrande, vilket utskottet velat
för riksdagen

anmäla.

35 :o) Kungl. Maj:ts skrivelse med redogörelse för vidtagna åtgärder. I
skrivelse nr 34 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 10 januari 1957, lämnat en redogörelse
för de åtgärder som vidtagits på grund av riksdagens skrivelser den
2 mars, den 13 april, den 24 april, den 4 maj, den 9 maj och den 18 maj
1956 (respektive nr 2, nr 5, nr 11, nr 6, nr 234 och nr 264) i anledning av,
såvitt nu är i fråga, riksdagens år 1955 församlade revisorers berättelse.

Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1957

113

Utskottet. Av den i förevarande sammanhang lämnade redogörelsen
framgår, att frågan om en utredning rörande användningen av den i de
längmanska donationsmedlen ingående s. k. A-fonden alltjämt är föremål
för Kungl. Maj:ts prövning. Utskottet förutsätter att denna fråga ägnas fortsatt
uppmärksamhet och att det av riksdagen härutinnan uttalade önskemålet
beaktas, så snart förhållandena medgiva. Kungl. Maj :ts skrivelse har i
övrigt icke givit utskottet anledning till särskilt uttalande, vilket utskottet
velat för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 30 april 1957

På statsutskottets vägnar:
GUSTAF KARLSSON

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Gustaf Karlsson, Ohlon, Näsström, fröken
Andersson, herrar Gustaf Andersson, Ivar Johansson, Sundelin, Birger
Andersson, Ragnar Persson, Thun, Axel Andersson, Elfving, Rikard Svensson,
fröken Ranmark och herr Nils Theodor Larsson; samt

från andra kammaren: herrar Åkerström, Malmborg, Petterson i Degerfors,
Staxäng, Rubbestad, Svensson i Alingsås, Gustafsson i Stockholm,
Widén, Blidfors, fröken Karlsson, fru Wallin, fröken Vinge, herrar Gerhard
Nilsson i Gävle, Arvidson och fröken Liljedahl.

8 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 6 samt. Nr 93