Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1957
1
Nr 8
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående kontroll av
jord- och skogsförvärv medelst inköp av aktieposter.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen nr 52 i första kammaren av herr Olsson,
Erik, och herr Olofsson, Per, samt nr 58 i andra kammaren av herr Lindström
m. fl.
I motionerna, som är likalydande, föreslås »att riksdagen måtte besluta
uppdraga åt Kungl. Maj :t att utreda frågan om en eventuell kontroll av
jord- och skogsförvärv medelst inköp av aktieposter och till riksdagen inkomma
med de förslag utredningen kan föranleda».
Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån redogörelse därför ej
lämnas här nedan, hänvisa till motionerna.
över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver utlåtanden
inhämtats från lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen samt länsstyrelserna
i Västernorrlands län och Jämtlands län. På begäran av utskottet
har yttranden över motionerna därjämte avgivits av Landsorganisationen,
Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund och Sveriges
industriförbund.
Gällande bestämmelser
Lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast
egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag (inskränkningslagen) förbjuder
i princip utländska rättssubjekt och vissa svenska juridiska personer,
som saknar skydd mot utländsk kontroll, att förvärva aktier i svenska aktiebolag,
som äger fast egendom och naturtillgångar av större omfattning.
Svenska aktiebolag torde — på grund av att förbehåll av den art som anges
i 2 § andra stycket inskränkningslagen vanligen intagits i bolagsordningen
— i allmänhet icke beröras av förbudet.
Den kontroll av juridiska personers förvärv av fast egendom, som utövas
genom lagen den 18 juni 1925 angående förhud i vissa fall för bolag, förening
och stiftelse att förvärva fast egendom (bolagsförbudslagen), omfattar
i likhet med sin föregångare, den s. k. norrländska förbudslagen av år 1906,
vilken år 1921 utsträcktes att gälla i hela landet, icke annat än direkta förvärv
av fast egendom. Bolagsförbudslagen kräver dock tillstånd icke enbart
vid bolags, förenings och stiftelses förvärv av fast egendom från andra rättssubjekt
utan även vid överlåtelser mellan bolag, föreningar eller stiftelser av
sådan fast egendom, som icke av länsstyrelsen förklarats vara av beskaffenhet
som avses i lagens 3 §.
1 lliliang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 3 avd. Nr 8
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1957
Ända sedan tillkomsten av den första lagstiftningen på detta område har
tanken varit, att man skulle förhindra en ytterligare utvidgning av bolagens
jord- och skogsinnehav men däremot icke lägga onödiga hinder i vägen för
förvärv från bolag till bolag av fastighet, som vid tiden för lagens ikraftträdande
redan ägdes av bolag. Ej heller skulle lagen användas för att framtvinga
en minskning av bolagens totala innehav av jord och skog eller för
att ställa särskilda villkor för markens nyttjande.
Bolags, förenings eller stiftelses förvärv av fast egendom, som vid förbudslagens
ikraftträdande ägdes av och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet,
upptages — efter att tidigare ha varit helt fritt från kontroll
som första punkt bland de i lagens 4 § angivna fall, där Konungen äger ge
förvärvstillstånd, de s. k. lindrigare koncessionsgrunderna. I den till grund
för bolagsförbudslagen liggande propositionen nr 205/1925 uttalade departementschefen
(s. 26), att med dessa koncessionsgrunder åsyftades att jämsides
med huvudregeln framhålla vissa typer av jordförvärv som i allmänhet
kunde antagas vara av den art, att koncession borde kunna meddelas. Vidare
anförde departementschefen (s. 36), att vid fråga om koncession för förvärv
av mark, som alltsedan lagens ikraftträdande tillhört bolag eller förening,
prövningen i stort sett komrne att begränsas till en undersökning,
huruvida området utgjorde gård eller hemman, som förut varit i bondebesittning,
eller odlingsmark, lämpad för anläggning av nytt jordbruk, eller
huruvida i övrigt ur allmän synpunkt hinder kunde möta mot koncession.
I förarbetena till denna koncessionsgrund berördes i någon mån den i motionerna
upptagna frågan. Som argument mot att koncessionstvång skulle
införas i fråga om överlåtelser mellan bolag av fast egendom androg nämligen
lagrådet (prop. s. 53) bl. a. i huvudsak, att om tillstånd vägrades, då
fråga vore om avyttrande av bolags hela ägovälde, svårigheten kunde kringgås
genom att aktiestocken eller majoriteten därav förvärvades av annat bolag
samt att detta kunde leda till bolagsfusion, i fall då ett bolag i likviditetssvårigheter
eljest kunnat rekonstrueras genom mindre omfattande fastighetsförsäljning
till annat bolag. Departementschefen vidhöll sin tidigare
ståndpunkt och anförde med anledning härav bl. a. följande (s. 56).
Av mitt uttalande i denna fråga lärer hava framgått, att icke heller jag ansett
det kunna antagas, att genom den nuvarande regelns upphävande bolagsjord
skulle i någon större omfattning komma att överflyttas i enskilda mindre
jordbrukares händer. Självfallet kan detta, såsom av lagrådet erinrats,
ske endast under mera tillfälliga omständigheter. Men det har synts mig
vara riktigast, att möjligheten därtill, så långt skäligt är, hålles öppen.
Beträffande svenska rättssubjekts förvärv av jordbruksfastighet, som icke
faller under bolagsförbudslagen, motsvaras denna lag av lagen den 3 juni
1955 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslagen).
Lagen efterträdde 1948 års jordförvärvslag, som i sin tur föregicks
av 1945 års lag i ämnet. I förarbetena till 1945 års lag vidrördes den i
motionerna aktualiserade frågan så till vida, att i ett remissyttrande av en
länsstyrelse på tal om lagstiftningens effektivitet anfördes, att uppmärksam
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1957 3
het borde ägnas åt möjligheten att efter bolagsbildning för förvärv och drivande
av jordbruk aktierna i bolaget kunde överlåtas till icke-jordbrukare
utan att någon prövning av aktieförvärvet ägde rum (se prop. nr 336/1945
s. 57). Departementschefen erinrade med anledning härav att bolags förvärv
av jordbruksfastighet vore underkastat kontroll genom särskild lag och att
enligt den praxis, som numera gällde vid tillämpningen av nämnda lag, något
kringgående av den nu ifrågasatta lagstiftningen genom bolagsbildning
för förvärv och drivande av jordbruk knappast torde kunna ifragakomma
(prop. s. 59).
1951 års jordbruksrationaliseringsutredning upptog i sitt år 1954 avgivna
betänkande med förslag till jordralionaliseringslag (SOU 1954: 16) frågan
om de speciella koncessionsbestämmelsernas slopande och ersättande
med den allmänt hållna koncessionsregel, som nu gäller enligt § 5 och medger
möjlighet att ge tillstånd, där detta prövas på grund av särskilda omständigheter
böra ske, samt anförde härutinnan följande.
Syftet med första punkten av första stycket i 4 § bolagsförbudslagen synes
enligt lagmotiven huvudsakligen vara att bereda skydd mot de förluster som
skulle uppstå, om ett bolag i ekonomiskt trångmål icke finge överlåta små
fasta tillgångar på annat bolag. Detta syfte torde i dylika mera sällan förekommande
fall kunna utan svårighet tillgodoses inom ramen för den allmänna
koncessionsbestämmelsen. Detsamma gäller de i praktiken viktigare
fallen, där bolag sinsemellan byter skogsmark i rent rationaliseringssyfte.
Givet är att de av lantbruksnämnden företrädda allmänna rationaliseringssynpunkterna
härvid även skall vinna beaktande.
I Kungl. Maj :ts proposition nr 165 till 1955 års riksdag framlades endast
förslag till ny jordförvärvslag. Propositionen upptog däremot icke till behandling
frågan om bolagens jordförvärv. Departementschefen ansåg nämligen
att frågan om bolagsförbudslagstiftningens utformning ägde sådant
samband med den av jordrationaliseringsutredningen då ännu ej slutbehandlade
skogskompletteringsfrågan, att detta spörsmål icke borde lösas i
förevarande sammanhang.
I betänkande angående skogsindustriens utbyggnad (SOU 1956:33) anförde
södra Sveriges skogsindustriutredning bl. a.
Enligt utredningens uppfattning bör en lagstiftning, som bereder skydd
åt de skogsägande bönderna, alltjämt finnas. Å andra sidan bör, med hänsyn
till den utomordentliga angelägenheten av att eu utbyggnad av skogsindustrien
kommer till stånd och av att denna industris krav på en jämn och
säker försörjning med virke tillgodoses, skogsindustribolagens önskemål
om förbättrade möjligheter att genom förvärv av skogsmark trygga sin råvaruförsörjning
såvitt möjligt tillmötesgås. — — — Möjlighet synes därför
böra öppnas för skogsindustribolagen att förvärva skogsfastigheter i de fall,
där sådant förvärv kan ske utan att man åsidosätter sociala intressen. Genom
mindre restriktiva förbudsbestämmelser skapas bättre betingelser icke
endast för en utbyggnad av skogsindustrien utan även för ett rationellare
skogsbruk genom att vägar öppnas för en förbättrad arrondering.
Frågan om åtgärder vid industrinedläggelse eller driftsinskränkning, som
föranleder lokalt arbetskraftsöverskott, har behandlats av norrlandskommittén
i ett år 1949 avgivet betänkande (SOU 1949: 3 s. 97 ff).
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1957
Yttranden
Samtliga remissorgan avstyrker bifall till motionerna.
Lantmäteristyrelsen konstaterar, att frågan om en reglering av rätten för
svenska rättssubjekt i allmänhet att köpa aktier i jordägande bolag icke
varit aktuell i samband med de senare årens lagstiftningsarbeten på det
jordpolitiska området, samt framhåller, att en dylik reglering skulle innebära
ett mycket vittomfamnande ingrepp med svåröverskådliga konsekvenser
men ändå ej kunna hindra nedläggande av industriföretag. Länsstyrelsen i
Jämtlands län, lantbruksstyrelsen, Riksförbundet Landsbygdens folk och
Sveriges lantbruksförbund ger uttryck åt liknande synpunkter.
Ej heller länsstyrelsen i Västernorrlands län finner en kontroll sådan som
den föreslagna erbjuda något verksamt medel mot industrinedläggelse. Vid
sitt remissvar har länsstyrelsen fogat yttrande av V åste rnorrlands och Jämtlands
läns handelskammare samt transumt av skrivelse till handelskammaren
från det företag som genom sitt förvärv antages ha föranlett motionen,
i vilket anges de åtgärder bolaget vidtagit för att under en övergångstid säkerställa
de anställdas sysselsättning. Handelskammaren förklarar i sitt
yttrande, efter att ha berört förutsättningarna för den nuvarande industriproduktionen,
att den icke anser det motiverat att taga det aktuella fallet
till utgångspunkt för krav på aktieförvärvskontroll, samt uttalar, att det
för den fortsatta utvecklingen i en bygd kan vara fördelaktigt, om ett ekonomiskt
starkare företag övertar ett ekonomiskt svagare.
Landsorganisationen erinrar om att den i olika yttranden under senare år
hävdat, att förhallandena sa radikalt förändrats sedan bolagsförbudslagens
tillkomst, att en uppmjukning av restriktionerna nu vore möjlig i de fall,
då detta uppenbarligen skulle gagna skogsnäringen. Motionärernas tanke att
utvidga förbudslagstiftningen att omfatta ett syfte som ligger helt utanför
lagens tillämpningsområde, nämligen industrilokalisering, överensstämmer
icke med bolagsförbudslagens nuvarande utformning och än mindre med
Landsorganisationens uppfattning om hur den borde vara. Industrilokalisermgen
skall i stället lösas med medel som särskilt utformats för detta syfte.
Landsorganisationen slutar med att framhålla, att det icke kan anses
åligga samhället att garantera en enskild näringsgren »normal» lönsamhet
och full sysselsättning eller sörja för att anställda, som bor på viss ort, alltid
skall få lämpligt arbete på denna ort. Liknande synpunkter framföres
av Sveriges industriförbund.
Utskottet
Med anledning av ett aktuellt fall önskar motionärerna få till stånd en
utredning om eventuell kontroll av jord- och skogsförvärv, som sker medelst
inköp av aktieposter. Motivet för en sådan kontroll skulle vara att hindra
att skogsbolag övergår till ny ägare, vilken med förvärvet främst syftar
Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1957
5
till att tillgodogöra sig bolagets skogstillgångar och icke ämnar upprätthålla
den lokala industri bolaget bedriver samt därigenom berövar orten grundvalen
för dess näringsliv.
Den berörda utredningen torde närmast syfta till en utvidgning av den
kontroll, som f. n. utövas över bolags, föreningars och stiftelsers förvärv
av fast egendom genom 1925 års bolagsförbudslag. De i ärendet hörda remissinstanserna
har emellertid varit enhälliga i sitt avstyrkande av en sådan
utvidgning, som skulle komma att medföra synnerligen djupgående
ingrepp i lagstiftningen över stora områden med svåröverskådliga konsekvenser.
Vidare har från flera håll framhållits att en dylik kontroll av aktieförvärv
icke normalt skulle hindra nedläggandet av driften av ett industriföretag
som baseras på råvaror från jord- eller skogsbruk.
I samband med de senare årens lagstiftningsarbete på det jordpolitiska
området har en tanke som den av motionärerna framförda icke varit aktuell.
Tendensen torde snarast visa hän mot en uppmjukning av bolagsförbudslagen
— vilken tillkommit under helt andra sociala och ekonomiska
förhållanden än dem som nu råder — bl. a. för att åstadkomma ur arronderingssynpunkt
fördelaktiga markbyten.
Utskottet, som helt delar remissorganens uppfattning om det olämpliga
i att underkasta förvärv av andelsrätt i bolag offentlig kontroll, finner av
dessa skäl den av motionärerna föreslagna utredningen böra avstyrkas.
Den genom motionerna väckta frågan ger emellertid utskottet anledning
att något beröra de utomordentligt betydelsefulla sociala och ekonomiska
problem som uppkommer, när en industri, som sysselsätter en mera avsevärd
del av en orts befolkning, nedlägges eller förflyttas.
Verkningarna av en industrinedläggelse eller driftsinskränkning drabbar
i första hand den anställda personalen genom upphörandet av anställning,
vilket kan resultera i arbetslöshet, avflyttning från orten med därav följande
konsekvenser i fråga om bostadsöverlåtelse o. d. Härjämte kan personalen,
såvida nedläggelsen föranletts av ekonomiskt obestånd hos företaget,
komma att gå miste om tillförsäkrade pensionsrättigheter eller liknande
förmåner. Om industrien i förhållande till den ort, där den är belägen,
är av mera betydande storleksordning och ny verksamhet icke uppstår
i den nedlagdas ställe, kommer industrinedläggelsen även att indirekt medföra
inkomstbortfall för en stor del av ortens övriga befolkning, såsom producenter,
hantverkare och affärsmän. Genom olika samverkande omständigheter
påverkar industrinedläggelsen särskilt i detta fall även kommuner,
inom vilka industrien varit lokaliserad eller personalen varit bosatt. Därest
en avflyttning av arbetskraft från orten blir nödvändig, kommer i många
fall kommunala anläggningar av olika slag att helt eller delvis bli obehövliga,
samtidigt som kostnaderna därför alltjämt belastar kommunernas
invånare.
De problem som kan uppkomma är alltså av den mest skiftande natur
och räckvidd. De har ganska ingående behandlats av en delegation inom
6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 är 1957
norrlandskommittén i en utredning som framlagts år 1947 (SOU 1949: 3).
Ehuru somliga av delegationens förslag och synpunkter icke längre är aktuella,
är andra alltjämt mycket beaktansvärda och förtjänta att närmare
övervägas. Särskilt vill utskottet fästa uppmärksamheten på de rekommendationer,
som delegationen givit om snarast möjliga auktoritativa besked
från vederbörande industriföretags sida angående de kommande sysselsättningsmöjligheterna,
antingen detta är positivt eller negativt, om effektivt
samarbete med arbetsmarknadens olika organ och om lämpligheten av
att vid den kalkylering, som sker när ett industriföretag av allmänna rationaliseringsskäl
avser att nedlägga viss verksamhet, hänsyn också tages
till företagets moraliska skyldighet att åtminstone delvis säkerställa anställd
personal mot förluster vid nödvändiga försäljningar av egna hem o. d.
En allmän enighet torde även råda om vikten av att statsmakterna bedriver
en aktiv arbetsmarknads- och lokaliseringspolitik. Denna bör i samverkan
med näringslivet i första hand syfta till att sysselsätta den ledigblivna
arbetskraften i andra näringar på orten, eventuellt i nystartade företag.
Å andra sidan utgör arbetskraftens rörlighet en synnerligen betydelsefull
faktor för det allmänna ekonomiska framåtskridandet. Den omständigheten,
att en industriell verksamhet varit förlagd till viss ort men sedermera upphört,
bör därför icke i och för sig med nödvändighet leda till att ny verksamhet
förlägges dit i den nedlagdas ställe. Att den dittillsvarande verksamheten
måst nedläggas kan ju tyda på att ortens läge är mer eller mindre
otjänligt för industriellt företagande. Som Landsorganisationen framhållit
är det ur allmänekonomiska och konjunkturpolitiska synpunkter mycket
viktigt, att samhället gör vad det kan för att överföra arbetskraft från överskotts-
till bristområden, medan det däremot icke åligger samhället att sörja
för att anställda, som bor på viss ort, alltid skall få lämpligt arbete på denna
ort.
Den i motionerna åsyftade industrien är Tegefors sulfitfabrik i Järpens
municipalsamhälle, Undersåkers kommun, tillhörig Tegefors Verk aktiebolag.
Aktiemajoriteten i nämnda bolag förvärvades år 1950 av Marma-Långrörs
aktiebolag. I oktober 1956 varslades om att driften vid sulfitfabriken
skulle nedläggas och eventuellt ersättas med någon annan industri. Då sulfitfabriken
är den enda industrien i Järpen, är det förklarligt, att farhågorna
för industriens fortsatta bestånd väckt oro hos såväl de anställda
som hos bygdens folk och de kommunala myndigheterna.
Företaget har emellertid garanterat, att samtliga anställda skall erhålla
sysselsättning till den 1 oktober 1957, varvid ett mindre antal hänvisats till
koncernens anläggningar på andra orter. Bolaget avser att också efter nämnda
tidpunkt bedriva industriell verksamhet i Järpen. Sålunda har företagsledningen
beslutat inrätta ett provisoriskt sliperi under hösten 1957. Vidare
pågår utredningar rörande betingelserna för annan skogsförädlingsindustri,
i första hand papperstillverkning.
Som orsak till den beslutade omläggningen har bolaget angivit de dåliga
Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1957 7
ekonomiska förutsättningarna för tillverkning av sulfitmassa, nämligen begränsad
tillgång på virkesråvara och ogynnsamma fraktförhållanden.
Utan att vilja ge sig in på en bedömning av den föreliggande situationen,
anser sig utskottet likväl kunna instämma i uttalandet av Västernorrlands
och Jämtlands läns handelskammare, att det företag som överlät sulfitfabriken
förmodligen hade mindre resurser att fullfölja sitt sociala ansvar
vid en driftsnedläggelse än det förvärvande bolaget. Å andra sidan förefaller
det utskottet, som om bolagets uppfattning om de ekonomiska förutsättningarna
för en sulfitindustri i Järpen vore väl pessimistisk, med tanke på
att den framtida utvecklingen på längre sikt med bättre landkommunikationer
västerut snarast torde komma att göra det fördelaktigt att flytta skogsförädlingsindustrien
till råvarubasen och närmare atlanthamnarna.
Då de utomordentligt viktiga frågor, som hör ihop med industriföretags
nedläggande eller inskränkning av verksamhet, icke synes ha blivit offentligt
utredda senare än av norrlandskomrnittén i dess år 1949 avgivna betänkande
— om än även ur vissa begränsade synpunkter berörda i ett par
andra betänkanden —- och torde behöva bearbetas i större omfattning än
som blivit gjort, ifrågasätter utskottet huruvida icke en särskild statlig
utredning härom borde komma till stånd. Utskottet anser sig emellertid
icke böra i förevarande sammanhang framställa förslag om detta till riksdagen.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motioner 1:52 och 11:58 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 12 mars 1957
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Axel Jansson, Göran Karlsson,
Georg Carlsson, Kristiansson, Eskilsson* och Sundin;
från andra kammaren: herr Johansson i Torp, fru Torbrink*, herrar
Lindström, Stiernstedt, Svenning*, Hamrin i Kalmar och Jansson i Aspeboda*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Lindström.
570428 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag