Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1957

1

Nr 6

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändring av
7 § lagen om bgsamfälligheter och därmed jämförliga
samfällda ägor och rättigheter.

Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 88 i första kammaren av herr Persson, Einar, samt
nr 105 i andra kammaren av herr Persson i Tandö.

I motionerna, vilka är likalydande, uttalar motionärerna bl. a., att det förefaller
dem rimligt att 7 § första stycket sista punkten bysamfällighetslagen
erhåller exempelvis följande lydelse: »Där en tredjedel av de nuvarande
delägarna det yrkar, må dock avhändandet ej äga rum annorledes än
genom försäljning genom offentlig auktion.» I anledning härav hemställes
i motionerna, »att riksdagen måtte besluta sådan ändring av § 7 i lag den 13
juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga ägor
och rättigheter, att den får sådant innehåll som ovan anförts och att vederbörande
riksdagsutskott utarbetar erforderlig ändring av lagtexten».

Beträffande de skäl som anförts till stöd för motionärernas yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till
motionerna.

över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen, lantbruksstyrelsen
samt länsstyrelsen i Kopparbergs län.

På begäran av utskottet har yttrande därjämte avgivits av Riksförbundet
Landsbygdens folk.

Historik

Vid tiden för tillkomsten av 1734 års lag utgjordes en avsevärd del av
landet av mark som ingick i bysamfälligheter. 1734 års lag ägnar även betydande
uppmärksamhet åt dessa samfälligheter. Lagens byggningabalk gav
sålunda i tionde, elfte, tolfte, sextonde och sjuttonde kapitlen, vilka — utom
sjuttonde kapitlet — ännu i sina huvuddrag gäller, regler om byamännens
rätt vid samfälligheternas nyttjande. Lagen tog emellertid icke ståndpunkt
till i vilka former ett förvaltningsbeslut skulle fattas. I den män behov av
bestämmelser i sådant hänseende visade sig erforderliga, reglerades detta
genom särskilda byordningar, vilkas tillkomst uppmuntrades av myndig 1

Itihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. .land. Nr 6

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år i957

heterna. Särskilt under slutet av 1700-talet blev det så vanligt att på detta
sätt reglera byamännens gemensamma angelägenheter, att det sagts att dessa
byordningar tillsammans med byggningabalken i 1734 års lag utgjorde den
tidens kommunallagar för landsbygden.

Att döma av tillgängliga publicerade byordningar har dessa i regel icke
innehållit bestämmelser om tillvägagångssättet vid försäljning av mark som
ingår i samfällighet.

Före tillkomsten av bysamfällighetslagen utgjorde enighet mellan delägarna
ett villkor för att åstadkomma försäljning eller annan förvaltningsåtgärd
beträffande äga som ingick i bysamfällighet. Detta förhållande gjorde
det emellertid många gånger omöjligt att på ändamålsenligt sätt utnyttja en
samfällighet. Huvudmotivet vid tillkomsten av bysamfällighetslagen var
därför att rätta detta missförhållande.

Bysamfällighetslagen

Lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter och därmed
jämförliga samfällda ägor och rättigheter äger tillämpning på bys eller annat
skifteslags samfällda ägor, som vid skifte eller annan laga delning eller
sämjedelning undantagits för gemensamt behov eller uteslutits från delningen,
liksom på mark som eljest är gemensam för två eller flera fastigheter
med i övrigt skilda ägor (1 §). Med ägor likställes rättigheter och
förmåner, som är samfällda för dylika fastigheter. Från denna huvudregel
finnes vissa undantag (16 och 17 §§).

Genom införandet av bysamfällighetslagen öppnades för första gången
möjlighet för en majoritet av sainfällighetsdelägare att mot minoritetens
mening besluta om exempelvis försäljning av samfällighet eller del därav
(7 §). Lagen innehåller även bestämmelser angående sammanträde för gemensamma
överläggningar och beslut angående samfällighets förvaltning
(3 och 4 §§). Om beslut icke kan komma till stånd, äger varje delägare rätt
att påkalla att samfällighet ställes under förvaltning av god man (2 §). Beslut,
som fattas a sammanträde med delägarna kan avse antingen mera
stadigvarande, ordnad förvaltning av samfälligheten (5 §) eller en mera tillfällig
användning eller utarrendering (6 §) eller försäljning (7 §) av samfälligheten.
Om stadigvarande förvaltning anordnas, skall reglemente angående
grunderna för förvaltningen antagas och underställas rättens prövning
(5 §). För försäljning ävensom utarrendering av mark fordras dock alltid
beslut av delägarna själva (5 § sista punkten).

Enär de ägor eller andra nyttigheter, som ingår i en samfällighet, icke utgör
särskilt för sig bestående fastigheter utan är delar av eller tillbehör till
varje särskild samfällighetsdelägares fastighet, stod det från början klart
att, samtidigt som möjligheter måste tillskapas för att kunna få till stånd en
försäljning, varom ett övervägande flertal var ense, garantier måste uppställas
mot försäljningar och andra förvaltningsåtgärder, som för en enskild

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1957

delägare kunde innebära allvarligt avbräck eller eljest lända honom till
märkligt förfång.

Bland de olika garantier mot majoritetsmissbruk som lagen uppställer må
här till en början framhållas den i 8 § uppställda regeln att delägare, som
finner att beslut som fattats vid sammanträde med delägare länder honom
till märkligt förfång eller — på visst i lagen närmare angivet sätt — är att
anse som olagligt, äger rätt att inom viss frist vid domstol väcka klandertalan
mot övriga delägare. Underlåtenhet att iakttaga denna formalitet medför
att rätten att på detta sätt klandra beslutet går förlorad.

Såsom en annan dylik garanti får anses den genom motionerna nu aktuella
regeln att varje delägare har en ovillkorlig rätt att påfordra att försäljning
av äga, som ingår i samfällighet, skall äga rum på offentlig auktion.
Ifrågavarande bestämmelse har kvarstått oförändrad i lagen sedan dess tillkomst
och har i tämligen oförändrad form övertagits från det betänkande
med förslag till lag om bysamfälligheter som den 1 juni 1918 av särskilt tillkallade
sakkunniga avgavs till chefen för justitiedepartementet. Betänkandet
innehåller i denna del följande motivering: »Såsom trygghet för alt köpeskillingen
vid avhåmtandet ej må understiga, vad ägan skäligen bör betinga,
torde böra fordras, att, om någon delägare det begär, försäljningen
skall ske å offentlig auktion.»

Såsom en tredje garanti mot majoritetsmissbruk upptager lagen bestämmelser
om på visst sätt kvalificerad majoritet för beslut om försäljning samt
såsom en fjärde garanti en bestämmelse om att beslut om försäljning skall
underställas rättens prövning, därvid rätten har att undersöka icke blott om
beslutet tillkommit i laga ordning och står i överensstämmelse med lag och
författning utan även att beslutet icke länder till märkligt förfång för delägare,
som icke samtyckt till försäljningen (7 § första stycket jämfört med
6 § 2 mom.).

Föreskriften om underställning av beslut om försäljning infördes genom
lagändring den 29 februari 1924 (nr 26). Samtidigt ändrades de redan i den
ursprungliga författningstexten intagna bestämmelserna om kvalificerad
majoritet. Då motivet för nämnda lagändring icke är utan intresse för belysande
av den av motionärerna nu väckta frågan, skall redogörelse härför
lämnas.

För att ett heslut om försäljning skall bliva giltigt erfordras, såsom ovan
angivits, såväl enligt gällande lag som enligt den ursprungliga lagtexten en
på visst sätt kvalificerad majoritet. Kvalifikationen innebär att minst två
tredjedelar av dem som deltagit i omröstningen biträder beslutet. Varje delägare
deltager i omröstningen med ett rösttal som är proportionellt till storleken
av hans delaktighet i samfälligheten med den inskränkningen, att ingen
äger rätt att rösta för mer än en femtedel eller — om antalet delägare
är större än femtio — en tjugondei av de röstandes sammanlagda rösltal
(7 § första stycket, 6 § 2 mom. första punkten, 4 § 3 mom. andra punkten).

Enligt den ursprungliga lagtexten fordrades därjämte att i heslutet deltagit
minst hälften av samtliga delägare i samfälligheten, räknat efter hu -

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1957

vudtalet. Denna föreskrift avlägsnades ur lagen genom ovannämnda lagändring
år 1924 och ersattes med föreskriften att beslut om försäljning
skulle underställas rätten.

Från förarbetena inhämtas om denna lagändring följande:

Vid 1923 års riksdag väcktes motionsvis frågan om viss omarbetning av
bysamfällighetslagen. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 30 maj 1923 (nr 26)
anhöll riksdagen om utredning av förutsättningarna för en omarbetning av
lagen. Vid denna riksdagsbehandling synes frågan om villkoren för åstadkommande
av försäljning icke ha varit föremål för särskild uppmärksamhet.

Riksdagens begäran om utredning remitterades av Kungl. Maj :t för yttrande
till f. d. justitierådet Anselm Berglöf i egenskap av ledare för den då
pågående utredningen angående jordförhållandena i Kopparbergs län. Berglöf
inkom med förslag till lagändring samt yttrade i nu förevarande del: »I
förslaget har kravet på majoritet efter huvudtalet uppgivits. Där delägarantalet
är stort, torde nämligen denna bestämmelse praktiskt taget utesluta
möjligheten att få till stånd åtgärd enligt 6 och 7 §§ även i det fall, att i själva
verket ingen som helst opposition mot åtgärden förefinnes bland delägarna.
Så torde, där t. ex. fråga är om en sockensamfällighet, utom allt tvivel
endast en ringa bråkdel av delägarna komma att över huvud taget infinna
sig å sammanträdet. Detta blir särskilt fallet, då frågan avser åtgärd å allenast
en obetydlig del av samfälligheten, exempelvis upplåtande eller försäljning
av ett tomtområde. Att de, som — kanske i de flesta fall på grund avbristande
intresse för frågan — underlåtit att inställa sig å sammanträdet,
då ock få finna sig i de närvarandes beslut, bör icke kunna anses såsom ett
motbjudande resultat av den ifrågasatta ändringen. Mindre lyckligt torde
ock vara att, med bibehållande av kravet på anslutning av visst antal delägare
i förhållande till hela delägarantalet, söka undanröja den påtalade
olägenheten genom att lätta på detta krav och i det avseendet bestämma en
viss lägre siffra. Vilken siffra man än väljer kan nämligen icke undvikas,
att den för många fall blir olämplig. Strängt taget skulle det erforderliga antalet,
för att kunna anses väl avvägt, sättas olika för särskilda grupper av
samhälligheter allt efter delägarantalets storlek. Så t. ex. skulle man, där
detta är mycket stort, nödgas, för att icke bestämmelsen skulle fortfarande
verka skadligt hämmande, sätta siffran så låg, att den förlorade all betydelse
i de fall, där delägarantalet är ringa. I den kvarstående bestämmelsen
om kvalificerad majoritet synes ligga tillräcklig garanti mot olämpliga åtgärder.
»

Chefen för justitiedepartementet yttrade: »Större betänkligheter synas
mig möta emot de ändringar, som föreslagits beträffande villkoren för giltighet
av de i 6 § 2 mom. och 7 § omnämnda beslut. I allmänhet lälrer väl
den i justitierådet Berglöls förslag bibehållna bestämmelsen om kvalificerad
majoritet efter röstvärdet utgöra tillräcklig garanti mot olämpliga åtgärder.
Fall kunna dock tänkas, där detta icke är händelsen. Ett sammanträde,
som påkallats i syfte närmast att få till stånd en mindre betydelse -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1957 5

full och för delägarne i allmänhet skäligen likgiltig åtgärd, bevistas kanske
av ett fåtal delägare, vilka utan tillbörlig hänsyn till övriga delägares intressen
besluta samfällighetens försäljning till underpris, och beslutet kommer
till övriga delägares kännedom först sedan stadgad klandertid gått till
ända. Till ett sådant resultat kan den föreslagna förenklingen i delgivningssättet
i viss mån medverka. Ehuru man får hoppas, att dylika fall bliva sällsynta,
torde likväl, då ifrågavarande båda lagrum avse mera vittgående dispositioner,
vilka på ett kännbart sätt kunna ingripa i den enskilde delägarens
intresse, risken för en sådan utgång, som nyss nämnts, böra så vitt
möjligt uteslutas. Emellertid kan fordran på majoritet efter huvudtalet
onekligen komma att i många fall omöjliggöra en nyttig anordning. Den
synes mig ock böra utgå, dock — av förut anförda skäl — endast under förutsättning
att den kan ersättas med annan garantibestämmelse, som icke
medför liknande olägenheter. Därvid kunde möjligen övervägas, huruvida
man borde såsom villkor för besluts giltighet föreskriva, att de beslutande
eller, om man så vill, de närvarande delägarnas sammanlagda röstetal skall
utgöra viss kvotdel av samtliga delägarnas. Då emellertid en sådan anordning
skulle i stort sett medföra samma olägenheter som framhållits beträffande
den uteslutna bestämmelsen, synes därmed föga vara vunnet. Däremot
synes önskemålet kunna vinnas genom en bestämmelse, att beslut,
som nu avses, skall underställas rättens prövning. Redan den offentlighet en
dylik åtgärd medför torde komma att avskräcka mindre lojala delägare
från sådana transaktioner, som jag nyss antytt. I varje fall lärer rätten vid
eu granskning av handlingarna i ärendet icke kunna undgå att uppdaga
mera påfallande missförhållanden. De olägenheter, som man velat genom
ändring av nu gällande föreskrifter undanröja, vidlåda ej heller en dylik
anordning. Beslut om dispositioner, vilka äro ägnade att stödjas, komma
givetvis alt av rätten fastställas. Särskilt med stöd av nämndens kännedom
om fastighetsvärdena i orten och andra på frågans bedömande inverkande
lokala förhållanden torde häradsrätten i regel kunna utan omgång och tidsutdräkt
bilda sig en uppfattning, huruvida transaktionen i fråga är lojal
eller icke. Ofta lärer ändamålet med försäljning vara att bereda utrymme
för egna hem eller att säkerställa dem, vilka redan förut uppfört sina bostäder
å samfällighet men på grund av svårigheterna före tillkomsten av
1921 års lag icke kunnat bereda sig tryggad rätt till markområdet. Särskilt
i dessa fall, för vilka de föreslagna förenklingarna avsett att bana väg, bör
nyssberörda prövning icke komma att bereda några svårigheter. Den enskilde
delägarens intresse i fråga om dessa små områden, vanligen belägna
å by- eller sockenundantag, är i regel så obetydligt, att beslutet näppeligen
kan lända honom till märkligt förfång. Kravet på rättens fastställelse lärer
i normala fall icke förorsaka något nämnvärt uppskov med heslutets verkställande,
enär i alla händelser heslutet icke får träda i verkställighet förrän
tiden för klandertalan gått till ända och, där sådan talan väckts, densamma
blivit genom laga kraft ägande utslag ogillad. Enligt den lydelse
av 14 §, som jag kommer att föreslå, skall rättens beslut om fastställelse gå

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1957

i verkställighet utan hinder av förd klagan. Någon annan kostnad än lösen
av rättens protokoll kommer underställningen i allmänhet ej att medföra.
Erinras må slutligen, att underställningsförfarandet icke är främmande för
1921 års lag. Enligt 5 § tillämpas det i avseende å beslut om reglementes
antagande. Även i 1915 års lag,1 vilken — efter vad det vill synas — fungerat
till belåtenhet, förekommo bestämmelser om underställning av delägarnas
beslut.»

Jämförelser

Med den djupgående skillnad som i svensk rätt alltid rått mellan fast och
lös egendom, därvid den fasta egendomen allmänt taget ansetts som mera
värdefull och därför i särskild grad värd lagens skydd, ter det sig naturligt
att jämföra de regler bysamfällighetslagen uppställer till förhindrande av
förhastade eller eljest olämpliga beslut med de regler, som i sådant hänseende
förekommer i åtskilliga andra lagar.

Såväl lagen den 18 april 1952 om häradsallmänningar som lagen samma
dag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna avser rättsområden som
företer betydande likheter med bysamfällighetslagen. Lagen om allmänningsskogar
avser område, som avsatts antingen till besparingsskog vid storskifte
i Kopparbergs och Gävleborgs län eller till allmänning vid avvittring i Västerbottens
och Norrbottens län, uttalar sålunda att allmänningsskog tillhör
ägarna av de fastigheter för vilka skogen blivit avsatt eller med vilka dylik
rätt eljest på grund av förordnande vid jorddelningsförrättning är förenad
(2 §). Lagen om häradsallmänningar innehåller en liknande bestämmelse,
dock att äganderätten där i första hand knutits till mantalet (2 §). Båda lagarna
innehåller sinsemellan likartade bestämmelser om försäljning och
annan avyttring av i samfälligheten ingående område. För sådant avhändande
fordras antingen, att därigenom vinnes en avsevärd förmån för delägarna
samt att avhändandet ej länder till men för skogsskötseln på allmänningen
eller att eljest synnerliga skäl föreligger för avhändandet. Rätten att
besluta tillkommer delägarna, men beslutet måste underställas Kungl. Maj :t
eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.

I den mån varken någon av nyssnämnda båda lagar samt ej eller bysamfällighetslagen
eller andra särskilda lagar är tillämpliga å fast egendom,
som samfällt äges av två eller flera, blir antingen de i lagen den 28 juni 1895
om handelsbolag och enkla bolag för sistnämnda slag av bolag givna reglerna
eller ock bestämmelserna i lagen den 30 september 1904 om samäganderätt
att tillämpa. Huvudregeln vid den ofta vanskliga gränsdragningen mellan
bolagslagen och samäganderättslagen har i praxis utvecklat sig så, att
samäganderätt anses föreligga, då egendomens förvärvande varit oförutsett
för delägarna — exempelvis grundar sig på arv, testamente eller gåva —

1 Lagen den It juni 1915 med särskilda bestämmelser beträffande viss samfälld skogsmark
inom Kopparbergs län (nr 185j.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1957

7

medan enskilt bolag anses föreligga, då ägarna överenskommit att för ett
visst gemensamt ändamål förvärva egendom.

Föreligger ett enkelt bolag, är i första hand bolagsavtalet grundläggande
för rättsförhållandet mellan bolagsmännen. Om annat ej avtalats, kan bolaget
när som helst upplösas. Vid likvidationen skall bolagets egendom förvandlas
i pengar varefter skifte skall ske. Några särregler för det fall att bolagsegendomen
utgöres av fastighet ges icke, däremot gäller att varje bolagsman
kan påfordra att försäljning av bolagsegendomen skall ske på offentlig
auktion (§§ 34 och 53).

Enligt samäganderättslagen kan, om delägarna ej enas, icke anordnas annan
förvaltning än att domstol på delägares begäran kan förordna, att egendomen
för viss tid skall omhänderhavas av god man (3 §). Varje delägare
har en principiell rätt att påfordra gemenskapens upplösning genom egendomens
försäljning å offentlig auktion (6 §). Om förutsättningar för erhållande
av laga skifte föreligger, kan gemenskapen upplösas även i sådan
ordning (7 §).

I samband med vissa andra fall av likvidation har uppställts garantier
liknande dem i 1895 års lag. Sålunda stadgas i 84 § lagen den 1 juni 1951 om
ekonomiska föreningar, att fastighet som tillhör sådan förening under likvidation
ej får avyttras annorledes än å offentlig auktion, såvida icke föreningsstämman
annorlunda beslutat.

Enligt 70 § konkurslagen skall försäljning av fastighet, som ingår i konkursbo,
i regel ske på offentlig auktion.

Vid oenighet mellan delägare i dödsbo kan varje delägare påfordra att
dödsboets egendom skall avträdas till förvaltning av boutredningsman. Denne
äger att i sin förvaltning träffa för dödsboet bindande avtal, dock med
den inskränkningen att han icke äger rätt att avhända dödsboet fastighet
eller tomträtt (lagen om boutredning och arvskifte 2 kap. 13 §). Om boutredningsmannen
skulle anse sådan åtgärd erforderlig och därvid icke lyckas
erhålla alla dödsbodelägarnas samtycke, har han att begära rättens tillstånd
till åtgärden. Lagen ger inga anvisningar om vilka synpunkter rätten har att
anlägga.

Frågan om omyndigs skydd mot förhastade eller eljest olämpliga åtgärder
från förmyndarens sida är visserligen i princip en annan än frågan
om skydd mot majoritetsmissbruk men är likväl av intresse vid studiet av
de garantier lagstiftaren uppställt beträffande den fasta egendomen. Föräldrabalken
stadgar att förmyndare icke utan rättens tillstånd får överlåta
eller med inteckning för gäld belasta den omyndiges fastighet (15 kap.
lfi §). För att sådant tillstånd skall givas måste viktiga skäl föreligga. Vad
nu sagts om förmyndare gäller även god man för bortovarande.

I (i kap. giftermålsbalken regleras bl. a. den situation, som uppstår då makar
icke är ense om försäljning av fastighet som utgör giftorättsgods. Den
av makarna som önskar sälja, kan begära rättens tillstånd till försäljningen.
Rätten kan lämna tillstånd till försäljningen om »skäl till vägran finnes
ej vara för handen».

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1957

Slutligen må här erinras om hurusom den i kommunallagarna tidigare intagna
föreskriften om två tredjedels majoritet för beslut om avhändande av
fastighet avlägsnades genom lagändring den 11 juni 1948. I de därefter utfärdade
allmänna kommunallagarna (kommunallagen den 18 december 1953
och landstingslagen den 14 maj 1954) finnes i konsekvens härmed icke något
krav på kvalificerad majoritet i förevarande hänseende. Däremot fordras
enligt såväl äldre som nuvarande kommunallagar i visst fall Kungl.
Maj :ts godkännande för giltighet av beslut om avhändande av fastighet,
nämligen om fråga är om s. k. donationsjord. För kyrkoegendom gäller
dessutom särskilda regler.

Av de i detta avsnitt behandlade lagarna förekommer sålunda motsvarighet
till bysamfällighetslagens föreskrift om försäljning å offentlig auktion
i 1895 års bolagslag, samäganderättslagen, konkurslagen och lagen om ekonomiska
föreningar.

Yttranden

Kammarkollegiet avstyrker motionerna. Kollegiet erinrar till en början
om den ställning auktionsförfarandet erhållit inom annan lagstiftning, där
fråga är om tvångsförsäljning. Försäljning av en samfälld äga i en form
eller till ett pris, som någon delägare ej anser sig kunna godtaga, skulle utgöra
ett ytterligare intrång i den enskildes rätt utöver det som följer av
regeln angående majoritetsbeslut om att försäljning skall ske. Något sådant
bör enligt kollegiets mening icke möjliggöras utan att bärande skäl
därför föreligger. Det har emellertid icke visats, att den nuvarande ordningen
inneburit några egentliga praktiska olägenheter. Under sådana omständigheter
anser kollegiet, att envar delägare bör även framdeles bibehållas
vid möjligheten att få försäljningen genomförd på det sätt som — enligt
den uppfattning som kommit till uttryck inom andra lagstiftningsområden

— ger den säkraste garantien för ett tillfredsställande resultat, d. v. s. å
offentlig auktion. Slutligen erinrar kollegiet om att viss utredning angående
samfällighetsförvaltning av fast egendom för närvarande pågår inom lantmäteristyrelsen.
Detta utgör ett ytterligare skäl att icke nu upptaga den av
motionärerna väckta frågan.

Lantbruksstyrelsen ställer sig i princip positiv till motionerna. Styrelsen
anför: Försäljning av ägor ingående i bysamfälligheter, som vanligen tillkommit
vid jorddelningsförrättningar för lång tid sedan, kan ofta ur skilda
synpunkter vara önskvärd för att få till stånd lämpligare ägoförhållanden.
Den av motionärerna föreslagna lagändringen skulle innebära att den risk
för ett oskäligt fördröjande eller försvårande av en avsedd försäljning, som
med nu gällande bestämmelse kan vara för handen, i stort sett bleve eliminerad.
Såtillvida finge en dylik lagändring anses bli till nytta i praktiken.

— Emellertid synes det ur andra synpunkter kunna vara av principiell betydelse
i vad mån en delägare i samfälld äga skall vara beroende av sina

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1957

ineddelägares beslut rörande formerna för försäljningen, när det för honom
gäller att vid realisation av ägan söka utfå ett så fördelaktigt pris som möjligt
för den förmögenhetstillgång andelen utgör. — Lantbruksstvrelsen är på
grund härav icke beredd att nu tillstyrka den föreslagna lagändringen. Det
synes emellertid vara skäl att frågan tages under utredning.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län ställer sig likaledes i princip positiv till
motionerna. Länsstyrelsen anför: Otvivelaktigt är ett ininoritetsskydd erforderligt.
De praktiska erfarenheterna inom länet visar emellertid att detta
skydd i sin nuvarande utformning är alltför kraftigt och kan leda till direkta
orimligheter. En ändring av gällande bestämmelser är med hänsyn
härtill önskvärd. Utan föregående utredning är länsstyrelsen dock icke beredd
att taga ställning till frågan hur reglerna lämpligen bör utformas.
Länsstyrelsen ifrågasätter om icke en allmän översyn av bysamfällighetslagen
bör ske. Länsstyrelsen föreslår därför, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t begär sådan utredning med förslag till ändrade bestämmelser.

På anmodan av länsstyrelsen har yttrande därjämte avgivits av Älvdalens
sockens samfällighetsstyrelse. Styrelsen tillstyrker motionerna och anför:
Den 18 november 1956 hölls sammanträde med delägarna i Älvdalens sockensamfällighet,
varå bysamfällighetslagen är tillämplig. Vid sammanträdet
förelåg till behandling fråga om försäljning till Stora Kopparbergs Bergslags
Aktiebolag av rätten till vissa samfälligheten tillhöriga strömfall i österdalälven
nedströms Trängslet. Frågan hade tidigare varit föremål för mycket
grundlig beredning inom styrelsen. Köpeskillingen utgjorde närmare 4 miljoner
kronor, varjämte köparen på vissa villkor skulle leverera elektrisk
kraft till delägarna, överenskommelsen, som bl. a. innebar att parterna skulle
gemensamt bilda aktiebolag för vattenkraftens utnyttjande, utgjorde ett
utomordentligt komplicerat avtal, vars olika element emellertid måste betraktas
såsom en enhet. Uppenbarligen lämpade sig ett sådant avtal icke för
offentlig auktion. Vid sammanträdet antogs med stor majoritet det föreliggande
avtalet. Endast en av de i sammanträdet deltagande, ägare av

1 no

------av det på sammanträdet representerade rösttalet begärde att för 76

260 1

säljningen skulle ske å offentlig auktion. Motionerna torde vara föranledda
av denna händelse.

Riksförbundet Landsbygdens folk tillstyrker motionerna.

Lantmäteristyrelsen, vars yttrande avgivits i samråd med skogsstyrelsen
och 1954 års fastighetsbildningskommitté, erinrar om att 1955 års riksdag
i anledning av väckt motion behandlade frågan om viss ändring av
bysamfällighetslagen. Motionen, som syftade till att göra det möjligt för
delägarna i bysamfällighet att för besparade vinstmedel medelst köp införliva
annan fast egendom med samfälligheten, föranledde icke någon
riksdagens åtgärd. I tredje lagutskottets utlåtande över motionen (nr 32/
1955) framhölls, att styrelsen i en då påbörjad utredning angående en
mera ändamålsenlig förvaltningsform för enskilda skogar tillhörande
skilda rättssubjekt avsåge att även beakta det i motionen behandlade

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1957

spörsmålet, varför utskottet ansåg sig kunna utgå från att motionärernas
önskemål i så måtto konnne att tillgodseses, att frågan om möjlighet till
utvidgning av bysamfällighet bleve utredd i ett därför lämpat sammanhang.
— Utredningsarbetet inom styrelsen har därefter fortgått. På grundval
av det material, som inhämtats från överlantmätare och skogsvårdsstyrelser
har sålunda en preliminär granskning av åtskilliga av lagens bestämmelser
verkställts. Härvid har även uppmärksammats behovet av en omarbetning
av 7 § bysamfällighetslagen i huvudsaklig överensstämmelse med
den nu remitterade motionen. Styrelsen har i detta sammanhang övervägt
att slopa bestämmelsen att underställa försäljningsbeslut rättens prövning
och bibehålla försäljning å offentlig auktion endast för det fall att minst en
femtedel av de i omröstningen deltagande delägarna det yrkar. — Styrelsen
får dock understryka att det i motionen väckta förslaget har ett intimt sammanhang
med lagens förvaltningsbestämmelser i övrigt liksom med eventuella
förändringar av lagens tillämpningsområde och att därför en partiell
lagändring i motionens syfte måste möta betänkligheter trots de starka praktiska
motiv, som ligger bakom densamma. — Styrelsen får i detta sammanhang
anmäla, att styrelsens åtagande att göra en översyn av bysamfällighetslagen
numera inträtt i ett väsentligt nytt läge. Detta sammanhänger
främst med de överväganden, som skett inom 1954 års fastighetsbildningskommitté.
Av detta lagstiftningsarbete kan bl. a. förväntas nya bestämmelser,
som främjar sammanförande av smärre enheter i skogsmarken till större
enheter, s. k. gemensamma ägolotter. Vidare är att emotse helt nya regler
om såväl utökning som minskning eller annan förändring av samfällighet
liksom även om ändring i delaktighet i samfällighet. — I det fortsatta utredningsarbetet
möter svårlösta och grannlaga problem av icke enbart fastighetsrättslig
art. Styrelsen anser det varken möjligt eller lämpligt att detta
utredningsuppdrag fullföljes utan tillgång till juridisk expertis. Frågan har,
såsom tidigare antytts, ett mycket nära samband med den nya fastighetsbildningslagstiftningen
och utredningen måste därför bedrivas i nära samarbete
med 1954 års fastighetsbildningskommitté. Enligt vad styrelsen erfarit,
finnes det dock ingen möjlighet att denna kommitté vid sidan av sitt synnerligen
omfattande lagstiftningsuppdrag även anförtros den nu aktuella
utredningen. Likafullt framstår det som utomordentligt angeläget att frågan
om lämpliga förvaltningsformer för samfälld mark upptages till skyndsam
förutsättningslös utredning så att resultatet därav kan framläggas samtidigt
med eller i nära anslutning till en ny fastighetsbildningslag. — Styrelsen
framhåller slutligen, att det synes välbetänkt att det fortsatta utredningsarbetet
bedrives i nära samarbete med skogsvårdsmyndigheterna. Under förutsättning
att en lämplig jurist ställes till förfogande synes utredningsarbetet
lämpligen kunna uppdragas gemensamt åt lantmäteristyrelsen och skogsstyrelsen
i samråd med 1954 års fastighetsbildningskommitté. — Lantmäteristyrelsen
föreslår därför att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t framhåller
vikten av att förevarande spörsmål blir föremål för skyndsam och förutsättningslös
utredning, så att förslag i ämnet kan framläggas samtidigt
med förslaget till ny fastighetsbildningslagstiftning.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1957 11

Vid lantmäteristyrelsens yttrande har fogats en inom 195å års fastighetsbildningskommitté
utarbetad promemoria angående behovet av ändring
av bysamfällighetslagen. I promemorian framhålles bl. a.: Bestämmelserna i
7 § bysamfällighetslagen angående beslut om försäljning av samfälld äga synes
icke vara i allo lämpligt utformade. Vad i motionerna anförts synes vara
värt beaktande. Dessutom torde böra utredas huruvida icke frågan om samfälld
ägas överlåtelse torde böra anordnas så att person, till vilken ägan överlåtits,
skall kunna fullgöra sin lagfartsplikt utan alltför mycket omgång.
Den i 7 § lagfartsförordningen meddelade bestämmelsen om skyldighet att
styrka fångesmans laga åtkomst blir, i de fall fångesmännens antal är stor
— i vissa fall kan antalet uppgå till flera hundra — mycket belastande. Ofta
torde i sådana fall fångesmännens åtkomst icke kunna styrkas. Det synes
böra övervägas huruvida icke fånget kan givas sådan karaktär, att lagfart i
nu angivna fall kan meddelas utan att senast nämnda krav behövde upprätthållas.
— En förutsättning för bildande av de av lantmäteristyrelsen berörda
gemensamma ägolotterna i skogen synes böra vara att lämplig förvaltning
tillskapas. Detta torde helst böra ske i anslutning till enhetens tillkomst.
Även i detta avseende synes det vara angeläget med ett samordnande av de
båda lagstiftningsområdena. Dessutom synes bysamfällighetslagen böra omarbetas
på sådant sätt att större hänsyn tages till skogsbrukets och jordbrukets
intressen. I detta sammanhang torde frågan om möjlighet för delägare att från
samfälligheten uttaga skogsprodukter för eget behov och om möjlighet till viss
självverksamhet på samfälligheten böra uppmärksammas. — Mot bysamfällighetslagen
har anmärkts att förfarandet vid bildandet av gemensam förvaltning
är onödigt omständligt och att frågan om sysslomännens, god mans
och delägarnas skyldigheter och befogenheter icke är på tillfredsställande
sätt reglerade. Även dessa frågor synes böra tagas under övervägande. —
Vad nu sagts torde visa att bysamfällighetslagen är i behov av omarbetning
i vissa avseenden. I vilken omfattning en sådan omarbetning erfordras kan
icke utan ett närmare penetrerande av problemet bedömas. Frågan är dessutom,
som förut antytts, beroende av de ställningstaganden i fråga om samfälld
mark, som kommer att göras inom 1954 års fastighetsbildningskommitté.
Det synes därför vara angeläget att frågan göres till föremål för en
förutsättningslös utredning och att arbetet därmed helst hedrives på sådant
sätt att förslag till reformering av bysamfällighetslagen kan framläggas samtidigt
med eller i nära anslutning till förslaget till eu nv fastighetsbildningslagstiftning.

Utskottet

Enighet synes nu liksom vid tillkomsten av 1921 års lag råda därom att bysamfälligheterna
i många fall är en värdefull tillgång för sina ägare, och att
möjligheter bör skapas för att samfälligheterna även för framtiden skall
kunna bestå. För att möjliggöra detta syfte stöd det klart redan för 1921

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1957

års lagstiftare, att den tidigare på detta område härskande individuella vetorätten
måste uppgivas. Lagen har sökt förena kravet på en effektiv förvaltning
med den enskilde delägarens krav att bibehållas vid sina vunna rättigheter.

En av lagens talrika garantier för skyddande av den enskilde delägarens
rätt utgör den genom motionerna aktualiserade bestämmelsen om varje delägares
rätt att i samband med beslut om försäljning påfordra att försäljningen
skall ske å offentlig auktion. Denna bestämmelse har oförändrad
kvarstått i lagen sedan dess tillkomst och synes icke vare sig då eller senare
ha varit föremål för särskild uppmärksamhet.

Nu har emellertid genom motionerna uppmärksamheten riktats på ett fall,
där den ifrågavarande bestämmelsen synes leda till både olämpliga och orimliga
resultat. Sedan delägarna i en samfällighet, vilkas antal betydligt överstiger
ettusen, med stor majoritet beslutat försäljning av viss i samfällighe ten

ingående vattenrätt, har en av delägarna, ägare till ungefär —-— av samii•
^ 500

talhgheten, begärt försäljning å offentlig auktion. När ett minoritetsskydd

verkar på sådant sätt, sker det enligt utskottets mening på ändamålsenlighetens
bekostnad. Härtill kommer att en offentlig auktion i ett fall som det
förevarande, där försäljningen avser vattenkraft, för säljaren lätt kan bli
helt meningslös till följd av bestämmelserna i 1946 års lag om kontroll å
överlåtelse av vattenkraft, vilken lag giver Kungl. Maj:t möjlighet att nedsätta
vederlaget till belopp, som Kungl. Maj :t finner skäligt.

Om man sålunda och i likhet med flertalet remissmyndigheter finner minoritetsskyddet
i förevarande punkt alltför långtgående, uppställer sig frågan
hur detta skydd i stället bör utformas. Att, som motionärerna synes ha
tänkt sig, tillerkänna en tredjedel av vid sammanträdet närvarande delägare
rätt att påkalla offentlig auktion, synes dock mindre välbetänkt. För att
beslut om försäljning skall komma till stånd erfordras ju två tredjedels majoritet,
räknat efter rösttalet. Under sådana omständigheter torde det endast
sällan komma att inträffa, att en så stor minoritet som en tredjedel, vare sig
man därvid räknar efter huvudtalet eller rösttalet, skulle i strid med majoriteten
vilja anordna offentlig auktion.

Det skall icke bestridas att rätten för en minoritet att begära offentlig auktion
i många fall ger denna minoritet en enkel och ändamålsenlig metod att
kontrollera att dess rätt icke onödigtvis trädes för när. I synnerhet torde väl
detta vara fallet beträffande sådana samfälligheter, vilka icke ställts under
förvaltning för gemensam räkning och sålunda i regel saknar reglemente.

Det synes dock utskottet vanskligt att utforma minoritetsskyddet på denna
punkt mera i detalj utan närmare utredning.

Bysamfällighetslagens system av garantier till skydd för minoriteten synes
även ur andra synpunkter icke vara i allo lyckligt utformat. Ett beslut
exempelvis om försäljning kan sålunda klandras vid domstol av delägare,
som menar att beslutet länder honom till märkligt förfång eller att det icke
tillkommit i laga ordning eller att det står i strid mot allmän lag eller författning,
medan varje sådant beslut dessutom ovillkorligen skall understäl -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1957

13

las domstols prövning för att därvid ånyo granskas nr just de synpunkter
som ovan angivits. Denna dubbelprövning, vilken synes innebära onödig omgång,
torde kunna förenklas.

Utskottet har tidigare (utlåtande nr 32/1955) i anledning av väckta motioner
angående ändring av bysamfällighetslagen framhållit önskvärdheten
av att lagen ändrades så, att möjligheter skapades för delägarna i bysamfällighet
att för besparade vinstmedel medelst köp införliva annan fast egendom
med samfälligheten. Motionerna föranledde — i enlighet med utskottets
hemställan — visserligen icke någon riksdagens åtgärd. Utskottet förutsatte
emellertid därvid, att den då väckta frågan i samband med en av lantmäteristyrelsen
då redan påbörjad utredning skulle utredas med skyndsamhet.
Frågan har därefter genom högsta domstolens slutliga beslut den 20 juli
1956 (NJA 1956 s. 432) fått förnyad aktualitet.

För utskottet framstår det därför som angeläget, att bysamfällighetslagen
genom Kungl. Maj :ts försorg och med beaktande av de synpunkter utskottet
såväl nu som i sitt den 15 november 1955, nr 32, avgivna utlåtande framhållit
göres till föremål för en allmän och snar översyn, så att förslag till ny
lagstiftning i ämnet kan framläggas samtidigt med eller i nära anslutning
till förslag till ny fastighetsbildningslagstiftning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionerna I: 88 och II: 105 icke måtte föranleda annan
riksdagens åtgärd än att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhåller, att bysamfällighetslagen måtte göras till föremål
för en allmän och snar översyn.

Stockholm den 12 mars 1957

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Axel Jansson, Göran Karlsson,
Georg Carlsson, Ebbe Ohlsson, Kristiansson, Knut Johansson* och Sundin;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, von Seth, fru Torbrink*,
herrar Andersson i Ryggestad, Svenning*, Hamrin i Kalmar och Jansson
i Aspeboda*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

6 70378 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag