Tredje lagutskottets utlåtande nr ö år 1957
1
Nr 5
Utlåtande i anledning av väckta motioner om upphävande av
bgggnadsregleringen m. m.
Tredje lagutskottet har behandlat de inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motionerna nr 335 i första kammaren av herr Birke samt
nr 403 i andra kammaren av herr Magnusson i Borås.
1 motionerna, vilka är likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte
A. besluta att byggnadsregleringen skall upphävas från och med utgången
av år 1957 samt sålunda antaga följande
Förslag
till
lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 19''i3 (nr i''ti)
om tillståndstvång för byggnadsarbete
Härigenom förordnas att lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete skall äga fortsatt giltighet till och med den 31
december 1957.
B. uttala,
dels att den ekonomiska politiken, skattepolitiken, bostadspolitiken och
kommunikationspolitiken bör utformas så, att man främjar en företagslokalisering
varigenom en lämplig hefolkningsbalans mellan större städer och
landsbygd kan åstadkommas,
dels att den rådgivande verksamhet i lokaliseringsfrågor som redan nu
bedrives bör ytterligare intensifieras».
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till
motionerna.
Gällande bestämmelser m. in.
Lagen den 30 juni 1943 (nr 444; ändr. nr 180/1948, 749/1948 och 222/
1956) om tillståndstvång för byggnadsarbete utgör ett led i statsmakternas
strävan att upprätthålla ett fast penningvärde och främja eu ändamålsI
Ilihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 3 avd. Nr 5
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1957
enlig användning av förnödenheter och arbetskraft. Lagen gäller — sedandess
giltighetstid vid olika tillfällen blivit förlängd, senast genom lag den 18 maj
1956 (nr 222) — till och med den 30 juni 1958.
Enligt 1 § i lagen äger Konungen under vissa förutsättningar förordna
att 2—7 §§ i lagen skall äga tillämpning. Har dylikt förordnande meddelats,
följer därav att byggnadsarbete icke får bedrivas utan särskilt tillstånd
(byggnadstillstånd). Sådant tillstånd meddelas av Konungen eller, i den
mån Konungen förordnar därom, av myndighet, åt vilken Konungen uppdrager
att utöva tillsyn över tillämpningen av lagen, eller myndighet, som
är underordnad tillsynsmyndigheten.
Genom kungörelse den 29 juli 1943 (nr 640) med tillämpningsföreskrifter
till lagen, vilken kungörelse trätt i kraft den 1 augusti 1943, har Kungl.
Maj :t förordnat, att 2—7 §§ i lagen skall äga tillämpning samt meddelat
tillämpningsföreskrifter till lagen.
Enligt dessa tillämpningsföreskrifter, vilka ändrats vid flera tillfällen,
får åtskilliga slag av byggnadsarbeten bedrivas utan byggnadstillstånd. Härom
ävensom beträffande frågan hur tillståndsgivningen är ordnad torde få
hänvisas till propositionen nr 181 till 1954 års riksdag.
I samband med senaste förlängning av lagen, varom förslag framlades år
1956 i proposition nr 85, väcktes i riksdagen flera motioner, varav ett par
gick ut på inskränkning i lagens tillämplighetsområde och de övriga på dess
upphävande. Utskottets majoritet hemställde emellertid i utlåtande nr 15,
att propositionen måtte bifallas samt att motionerna icke måtte föranleda
åtgärd respektive avslås.
I detta sammanhang må även anmärkas, att i de vid innevarande riksdag
väckta likalydande motionerna 1:380 och 11:463, vilka hänvisats till bankoutskottet,
hemställts »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer,
att Kungl. Maj :t i så god tid förelägger riksdagen förslag till säsongutjämnande
åtgärder inom byggnadsfacken, att giltighetstiden för lagen
om tillståndstvång för byggnadsarbete inte behöver ytterligare förlängas».
Beträffande den beräknade investeringsutvecklingen under år 1957 hänvisas
till bilaga 1 till 1957 års statsverksproposition bihang 2 s. 99 ff.
Utskottet
EU ogynnsamt förhållande består alltjämt mellan å ena sidan anmälda
önskemål om investeringar i byggnader och andra anläggningar samt å andra
sidan det samhällsekonomiska utrymmet för dylika investeringar. Faran för
den samhällsekonomiska balansen av för hög investeringsverksamhet kan
således icke anses vara förbi. Ehuru en viss ytterligare avmattning av önskemålen
kunnat förmärkas från industriens sida uppväges detta av en stark
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1957
3
ökning av kommunernas investeringsönskemål. Uppenbart är att nödig återhållsamhet
i fråga om lusten att investera icke skapas enbart genom generellt
verkande åtgärder på kreditmarknaden eller andra ingrepp av allmänt investeringshämmande
karaktär. Tvärtom synes händelseutvecklingen under
senaste året ha gett stöd för att kreditrestriktioner, räntehöjning, investeringsavgift
in. in. icke utgör tillräckliga medel att hålla tillbaka investeringarna.
I likhet med vad som skett tidigare år vill utskottet understryka, att byggnadsregleringen
icke bör bibehållas längre än de samhällsekonomiska förhållandena
kräver. Mot bakgrunden av vad nyss sagts ter det sig emellertid
nödvändigt, att byggnadsregleringen får bestå i investeringsbegränsande
syfte åtminstone till utgången av byggnadstillståndslagens giltighetstid den
30 juni 1958 vid sidan av hittills vidtagna finans- och kreditpolitiska åtgärder.
Ett ytterligare skäl att tills vidare förhålla sig avvaktande är att för närvarande
alla frågor, som sammanhänger med den fulla sysselsättningens
ekonomi, däribland även byggnadsregleringen som instrument i den ekonomiska
politiken, överväges inom 1955 års stabiliseringsutredning.
Lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete har även vid sidan av sin
egentliga funktion visat sig användbar för att tillgodose andra, med allmän
enighet omfattade samhällsekonomiska ändamål. Sålunda har med dess
hjälp en säsongutjämning för byggnadsarbetarkåren kunnat ske, som, även
om viss säsongarbetsbrist vintertid ej kunnat undvikas, knappast varit möjlig
att åstadkomma med andra medel. Säsongutjämningen är ett intresse
icke bara för byggnadsarbetarna utan i kanske lika hög grad för egnahemsbyggare
och dylika. Dessa skulle nämligen eljest komma att sommartid, då
småhusbyggenskapen bäst sker, mötas av konkurrens om arbetskraften
från storföretagarnas sida, som skulle verka fördyrande för sådana byggen.
Vid den angelägenhetsgradering, som ur samhällsekonomisk synpunkt
skall äga rum mellan olika konkurrerande investeringsändamål, har frågan
om näringslivets lokalisering kommit att intaga en allt viktigare plats. Särskilt
beträffande tillståndsgivningen till byggnadsverksamhet inom de större
tätorterna fann utskottet vid föregående års riksdag anledning uttala, att
lokal iser ingsfrågor na skulle tillmätas större betydelse än tidigare. Utskottet
underströk emellertid då också, att föreställningarna om fördelarna av näringslivets
spridning ej borde överdrivas och att det primära i lokaliseringssträvandena
måste vara de företagsekonomiska förutsättningarna för företagens
placering till viss ort eller del av landet.
Erfarenheten från den rådgivningsverksamhet, som bedrives genom arbetsmarknadsstyrelsen
i samråd med industriens produktionsråd, visar dock
alt i en del fall, där lokaliseringen varit av underordnad betydelse ur företagsekonomisk
synpunkt men kunnat förmodas få eu mindre önskvärd
samhällsekonomisk effekt, tillståndsgivningen ej varit utan nytta. Med stigande
kunskap om hithörande problem torde möjligheterna öka för de lillståndsgivande
myndigheterna att göra säkra lokaliseringspolitiska överväganden.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1957
Utskottet anser sig under förhandenvarande omständigheter böra avstyrka
motionärernas yrkande om byggnadsregleringens upphävande med utgången
av år 1957.
Vad gäller det i motionerna upptagna yrkandet om ett uttalande från riksdagens
sida angående sådan utformning av samhällets politik, att den främjar
en företagslokalisering, varigenom åstadkommes lämplig befolkningsbalans
mellan större städer och landsbygd, samt angående en intensifiering
av den rådgivande verksamheten i lokaliseringsfrågan, vilket yrkande överensstämmer
med en hemställan i motionerna 1:507 och 11:665 vid 1956
års riksdag, finner utskottet liksom då ett dylikt allmänt uttalande överflödigt.
I övrigt torde utskottet få hänvisa till sitt utlåtande (nr 15) angående byggnadsregleringen
vid 1956 års riksdag.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner I: 335 och II: 403 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 20 februari 1957
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Axel Jansson, Göran
Karlsson, Georg Carlsson, Ebbe Ohlsson, Kristiansson och Sundin;
från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Eriksson i Sandby*,
Johnsson i Kastanjegården, fru Torbrink, herrar Hansson, Carlsson i Stockholm,
Bengtsson i Halmstad och Munktell.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Osvald, Ebbe Oblsson, Johnsson i Kastanjegården, Carlsson i
Stockholm och Munktell, vilka ansett att utskottets utlåtande bort ha följande
lydelse:
Vid föregående års riksdag konstaterades liksom tidigare en allmän enighet
om att byggnadsregleringen borde avvecklas, så snart de samhällsekononomiska
förhållandena medgav detta. Däremot förelåg skilda meningar huruvida
ett sådant samhällsekonomiskt tillstånd skulle anses ha inträtt.
Sedan dess har verkningarna av den redan då skärpta kreditpolitiken och
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1957
företagsbeskattningen alltmer gjort sig gällande. Särskilt vad det gäller de
privata investeringarna är bristen på likvida medel nu så betydande, att
andra investeringar än sådana som ter sig i hög grad berättigade ur företagsekonomisk
synpunkt knappast kan beräknas komma till stånd. Från de
enskildas och företagens sida är därför icke längre att befara någon investeringsverksamhet
av sådan storleksordning att det kräver byggnadsregleringens
bibehållande. Den av industrien planerade investeringsökningen beträffande
byggnader och anläggningar har också sjunkit till mindre än hälften
sedan år 1955 (planerad ökning 1954—1955 + 48 % och 1956—1957 +
18 %). Tvärtom är det nu snarast fråga om att industriens investeringar genom
den i vårt land förda politiken, som främjar konsumtion på investeringarnas
bekostnad, tenderar att sjunka till för låg nivå.
Att å andra sidan kommunerna under år 1957 kommer att få stora likvida
tillgångar, bl. a. på grund av det under år 1955 starkt stegrade skatteunderlaget,
ändrar icke på något avgörande sätt bilden av att det samhällsekonomiska
läget nu är så gynnsamt för regleringens hävande, att det kan dröja
länge innan ett lika lägligt tillfälle för dess avveckling uppstår. Det hot som
de kommunala investeringarna må anses utgöra bör det nämligen icke vara
ogörligt all komma till rätta med på frivillighetens väg, och den statliga investeringsverksamheten
kan begränsas över budgeten.
Beträffande det anförda motivet för byggnadstillståndslagens bibehållande,
att de anmälda investeringsönskemålen vida överstiger samhällets resurser
av arbetskraft och material, vill utskottet uttala, att så alltid av psykologiska
skäl torde bli fallet så länge byggnadsregleringen består.
Sedan 1949 års investeringskommitté, till vars pågående arbete man tidigare
i flera år hänvisat då förslag framställts om byggnadsregleringens avskaffande,
i betänkande år 1953 (SOU 1953:6) uttalat sig för att denna
reglering borde upphöra, finns föga anledning att under hänvisning till
1955 års stabiliseringsutredning avvakta det där pågående arbetet, särskilt
som detta knappast kan förväntas vara färdigt tills frågan om byggnadstillståndslagens
förlängning nästa år skall prövas av riksdagen.
Såsom skäl för bibehållandet av byggnadsregleringen bar även framhållits
dess betydelse för säsongutjämningen inom bgggnadsindustrien. Utskottet
vill för sin del betona vikten av att en dylik utjämning eftersträvas men
hyser icke uppfattningen att byggnadsregleringen härulinnan har så stor
betydelse. 1949 års investeringskommitté framhöll i sitt nyssnämnda betänkande,
all det icke vore möjligt att fastställa, vilken andel de byggnadsreglerande
åtgärderna haft i den säsongutjämning, som kommit till stånd.
Efter alt ha påvisat hur i vissa fall arbetskraften just genom byggnadsregleringen
fått gå outnyttjad, uttalade kommittén, att det måste vara förena!
med avsevärda olägenheter att bibehålla eu reglering över byggnadsverksamheten
i säsongutjämnande syfte.
Beträffande vissa delar av byggnadsverksamheten är såsom kommittén
påvisat möjligheterna till säsongutjämning genom reglering starkt begränsade,
t. ex. reparations- och underhållsarbete samt jordbrukets byggnads
-
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1957
verksamhet och egnahemsbyggandet. I fråga om andra delar av verksamheten
kan säsongutjämning tämligen väl upprätthållas utan särskilda regleringsåtgärder.
Delta gäller främst statens och större delen av kommunernas
byggnadsverksamhet, men även vad angår industriens byggnadsarbeten är
på grund av deras ofta tidskrävande karaktär riskerna för starka säsongväxlingar
begränsade. Genom den tekniska utvecklingen bär det även för
större bvggnadsföretagare inom bostadsbyggnadsbranschen blivit ekonomiskt
fördelaktigt att bedriva verksamheten kontinuerligt under hela året. Staten
kan vidare i samband med sin kreditgivning och på andra sätt uppmuntra
vinterbyggandet. Möjligheter att genom särskilda insatser stimulera till ökat
vinterbyggande på frivillig väg bör därför undersökas.
Med hänsyn till det anförda finner utskottet icke skäl föreligga att bibehålla
tillståndstvånget för byggnadsarbete i säsongutjämnande syfte. En
avveckling bör dock ur denna synpunkt icke ske förrän den 1 april 1958, så
att förslag om åtgärder för säsongutjämning inom byggnadsverksamheten
dessförinnan kan hinna föreläggas nästa års riksdag.
Byggnadsregleringen har även använts för att åstadkomma en bättre lokalisering
av näringslivet.
Utskottet, som klart inser vikten av en ändamålsenlig lokalisering av näringslivet
och behovet av positiva åtgärder för att stimulera företag att etablera
sig inom områden, där det ur samhällets synpunkt anses angeläget,
finner det dock icke visat att tvångsåtgärder i detta syfte är nödvändiga.
Som föregående år understrukits i utskottets utlåtande bör ju de företagsekonomiska
förutsättningarna för företagens förläggning till viss ort eller
del av landet sättas i främsta rummet. Samhällets lokaliseringssträvanden
sammanfaller därför i regel med företagens egna intressen. Så snart åter
tvångsmedel måste användas för att tillgodose ett lokaliseringspolitiskt syfte,
står detta i strid mot de företagsekonomiska synpunkter sökanden anlägger
och som han i regel har de bästa möjligheterna att bedöma.
Så mycket mindre anser utskottet nu befogat att de tillståndsgivande myndigheterna
i vidgad omfattning skall använda tvång för att motverka näringslivets
förläggning till de större tätorterna som den faktiska utvecklingen
inneburit en fortgående decentralisering av industrien, vilken tendens
av flera olika skäl kan antagas komma att bestå.
Ej heller föreligger nagot utredningsmaterial, som allsidigt belyser frågan
om betydelsen av näringslivets lokalisering i förhållande till alla de andra
företagsekonomiska, nationalekonomiska och sociala synpunkter, som kan
''ägas mot varandra vid bedömandet av angelägenhetsgradcn av visst byggnadsarbete.
Av dessa skäl hör man undvika att nyttja byggnadsregleringen för tvångsingripanden
i syfte att på visst sätt lokalisera näringslivet och i stället nöja
sig med att intensifiera den rådgivande och på forskning rörande dessa problem
inriktade verksamheten.
Möjligheterna att få en ökad differentiering av näringslivet på landsbygden
och dess små tätorter blir enligt utskottets mening liksom hittills i
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1957
första hand avhängiga av den allmänna ekonomiska politik som föres. En
politik, som innebär skydd av penningvärdet, skattelättnader, sparstimulerande
åtgärder, förbättrade bostadsförhållanden på landet, ökade betingelser
för egnahemsbyggen, förbättrade kommunikationer in. m. skapar ett
gynnsamt klimat för företagsamheten och sådana lokala initiativ till ny
företagsbildning på vilka landsbygdens utveckling i så hög grad beror.
I övrigt torde utskottet få hänvisa till innehållet i en vid 1956 års riksdag
avgiven reservation i frågan.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av motionerna I: 335 och
11:403 för sin del antaga följande förslag till
Lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 444)
om tillståndstvång för byggnadsarbete
Härigenom förordnas att lagen den 30 juni 1943 om tillståndstvång för
byggnadsarbete, vilken enligt lag den 18 maj 1956 (nr 222) gäller till och
med den 30 juni 1958, skall upphöra att äga giltighet från och med den 1
april 1958.
57 0244
Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag