Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1957

1

Nr 3

Utlåtande i anledning av väckta motioner om upphävande av
den s. k. jordförvärvslagen.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 143 i första kammaren av herrar Sundelin
och Boman samt nr 177 i andra kammaren av herrar Antbg och Johnsson
i Kastanjegården.

I motionerna, som är likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte besluta
att 1955 års lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
(jordförvärvslag) upphäves från den 1 juli 1957».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.

1955 års jordförvärvslag m. m.

Lagen den 3 juni 1955 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
(jordförvärvslag), vilken gäller från den 1 juli 1955, antogs av
1955 års riksdag efter en den 25 mars 1955 dagtecknad proposition, nr 165.
Lagen ersätter dels lagen den 17 juni 1948 om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet och dels lagen den 30 juni 1947 om kronans förköpsrätt
(förköpslagen).

1955 års lag bygger i väsentliga delar på samma principer som 1948 års
lag. Jordbruks- och skogsfastigheter må sålunda ej genom köp, byte eller
gåva förvärvas utan tillstånd av lantbruksnämnd. Från denna huvudregel
stadgas dock åtskilliga undantag i nära anslutning till vad som gällde enligt
1948 års lag. De grunder, efter vilka lantbruksnämndernas tillståndsprövning
skall ske, överensstämmer likaledes i stora delar med motsvarande
tidigare gällande regler. Sålunda syftar lagen till att hindra bl. a. spekulationsköp
och vissa slag av kapitalplaceringsköp. Den tidigare gällande inskränkningen
i förvärvsrätten för den, som redan äger jordbruksfastighet,
har dock utbytts mot vissa regler till förebyggande av att ändamålsenliga
brukningsenheter sammanföres i en hand eller att sådan endast uppdelas på
olika händer.

I enlighet med grunderna för 1947 års förköpslag innehåller den nu gällande
jordförvärvslagen också bestämmelser, vilka syftar till att underlätta
bildandet av bärkraftiga brukningsenheter. Förvärvstillstånd må i enlighet
härmed vägras om fastigheten i fråga finnes böra tagas i anspråk för
dylikt ändamål. Om tillstånd till köp i sådant fall vägras, äger säljaren i

1 liihany till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 3 avd. Nr 3

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1957

regel påfordra, att kronan löser fastigheten till det av köparen utfästa
priset.

Beträffande fång, soin förutsätter avstyckning, innehåller lagen särskilda
regler i förenklande syfte. Lantbruksnämnd äger även att med förvärvstillstånd
förknippa villkor att fånget leder till avstyckning eller sammanläggning.

Jordförvärvslagen gäller till och med den 30 juni 1962.

Den förut nämnda propositionen, nr 165, jämte åtskilliga i anledning
därav väckta motioner behandlades av utskottet i dess utlåtande nr 24:
1955. Utskottets majoritet hemställde, att riksdagen måtte, med avslag å
samtliga väckta motioner, antaga de genom propositionen framlagda lagförslagen.

Vid 1956 års riksdag yrkades i motionerna I: 358 och II: 284 om bl. a. upphävande
av jordförvärvslagen från den 1 juli 1956. I utlåtande nr 6 hemställde
utskottets majoritet, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd, vilket blev riksdagens beslut.

Vad beträffar det närmare innehållet i den nu ifrågavarande lagstiftningen
ävensom i fråga om skäl och överväganden i propositionen och inom utskottet
torde utskottet få hänvisa till propositionen och nyssberörda utskottsutlåtanden.

Utskottet

Som framhållits i utskottets utlåtande i samband med behandlingen av
1955 års jordförvärvslag är det ett utmärkande drag för jordbruket i Sverige,
att äganderätten till jorden i största utsträckning kunnat bevaras i
händerna på dem som själva ägnar sig åt jordbruket. Någon meningsskiljaktighet
torde icke råda om att det svenska jordbruket allt framgent bör
bibehålla karaktären av bondejordbruk. Enligt 1947 års riksdagsbeslut skall
jordbrukspolitiken även verka för likställighet i inkomsthänseende mellan
jordbrukare och andra jämförliga befolkningsgrupper. Dessa målsättningar
bestämmer behovet och utformningen av lagstiftning på området. Jordbruksjordens
bibehållande i den jordbrukande befolkningens hand utgör
ett samhällsintresse av den betydande styrka, att det måste anses mer än
uppväga de olägenheter, som otvivelaktigt följer av jordförvärvslagens inskränkningar
i den enskilde medborgarens rätt att förvärva fast egendom.

Under de konjunkturförhållanden, som rått under senare år, har förefunnits
en icke obetydlig benägenhet hos icke jordbrukare för sådana spekulations-
eller kapitalplaceringsköp som avses med förvärvslagstiftningen.
Det blev också under förarbetena till 1955 års lag klarlagt, att den tidigare
lagstiftningen varit av stor betydelse, då det gällt att bevara jorden i den
jordbrukande befolkningens ägo.

Så mycket mindre bör jordförvärvslagen inge betänkligheter som ovillkorligt
förbud föreligger endast mot sådana fång — spekulations- och lik -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1957

3

nande förvärv — beträffande vilka enighet i stort sett råder att de är olämpliga.
I övrigt avses ej med lagen att omöjliggöra att icke jordbrukare förvärvar
jordbruksfastighet. Såsom från olika håll påpekats kan sådana förvärv
i många fall vara till stort gagn för jordbruksnäringen. Med de i jordförvärvslagen
angivna riktlinjerna för tillståndsgivningen kan berättigade
önskemål i detta avseende tillgodoses. Om således lagen icke syftar till att
under alla förhållanden omöjliggöra förvärv av jordbruksfastighet från deras
sida, som icke själva ämnar ägna sig åt jordbruket, är avsikten än mindre
att förhindra att en person från ett annat yrke övergår till att bli jordbrukare.
I sådant fall föreligger icke andra villkor för förvärv av jordbruksfastighet
än för den som redan är lantbrukare till yrket.

Mot jordförvärvslagen och dess föregångare har anmärkts att de genom
begränsning av antalet köpare hållit försäljningspriserna å jordbruksfastigheter
nere. Det är emellertid obestridligt att dessa priser i allmänhet stigit
väsentligt mera än som i och för sig betingats av penningvärdeförsämringen.
Farhågorna att den jordägande befolkningen skulle gå miste om sitt sparkapital
genom för låga försäljningspriser bär alltså visat sig sakna fog. Att
lagstiftningen likväl haft en måttligt dämpande inverkan på priserna får
anses blott ha varit en fördel, särskilt med tanke på vikten av att den unga
jordbrukargenerationen kan förvärva jordbruk för rimliga kostnader.

För att jordbrukets produktionsförhållanden skall kunna anpassas efter
den tekniska utvecklingen — bl. a. till maskindriftens fördelar — måste
brukningsenheterna erhålla tillräcklig storlek och en gynnsam utformning
i arronderingshänseende. De i jordförvärvslagen ingående reglerna om kronans
förköpsrätt var härvidlag avsedda att ge myndigheterna möjlighet att
påverka den yttre rationaliseringen i ändamålsenlig riktning. Även om 1947
års förköpslag och motsvarande bestämmelser i 1955 års jordförvärvslag
endast i ett mindre antal fall kommit till direkt tillämpning, måste det anses
erforderligt, att det allmänna har ett medel i sin hand att leda utvecklingen
på rationaliseringsområdet och tillförsäkra den ett planmässigt förlopp.
Om förvärvskontroll saknas, kommer den för rationaliseringsändamål
tillgängliga marken i allmänhet att tillfalla den som kan erlägga det högsta
priset, vilket ingalunda alltid medför att tillskottsmarken tillföres den fastighet,
som är i största behov av komplettering.

Enligt utskottets mening föreligger således även i fortsättningen behov
av en lagstiftning med samma syfte som 1955 års jordförvärvslag.

I övrigt torde utskottet få hänvisa till sina utlåtanden i frågan vid 1955
och 1956 års riksdagar.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner 1:143 och 11:177 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 13 februari 1957

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1957

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Grym*, Axel Jansson,
Hermansson, Göran Karlsson, Georg Carlsson och Ebbe Ohlsson; samt

från andra kammaren: herrar Levin, Åhman*, Eriksson i Sandby,
Johnsson i Kastanjegården, fru Torbrink, herrar Hansson, Andersson i
Ryggestad och Stiernstedt*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Os vald, Ebbe Ohlsson, Åhman, Johnsson i Kastanj egården och
Stiernstedt, vilka ansett att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:

Som uttalades i utskottets utlåtande vid behandlingen av 1955 års proposition
med förslag till jordförvärvslag är det enligt svensk rättsuppfattning
principiellt otillfredsställande, att den enskilde medborgarens rätt att
förvärva visst slags egendom inskränkes. Det har visserligen hävdats att
jordbrukens bibehållande i bondebefolkningens hand skulle utgöra ett samhällsintresse
av så betydande styrka, att principiella betänkligheter mot
hinder i den enskildes rätt att förvärva jordbruks- och skogsfastigheter
måste vika. Emellertid utgör lagen en spärr för förvärv av jordbruksfastighet
från icke-jordbrukares sida även i många sådana fall, då dessa personers
innehav av fastigheten skulle innebära en fördel för jordbruksnäringen.
Jordförvärvslagstiftningen försvårar härigenom att initiativ och kapital
tillföres jordbruket från personer, som handlar av intresse för näringen,
över huvud taget erfordras ett betydande antal arrendejordbruk för att tillgodose
behovet för personer utan kapital, vilka med jordbruk som förvärvskälla
vill arbeta sig fram till att bli självägande.

I den mån andra icke-jordbrukare visar benägenhet att placera medel i
jordbruks- och skogsfastigheter är anledningen härtill merendels att söka i
misstro mot statsmakternas förmåga att bevara ett fast penningvärde. Ansträngningarna
bör därför i främsta rummet inriktas på att åstadkomma
ett läge av ekonomisk stabilitet. Under ett sådant tillstånd föreligger icke
något behov av att inskränka rätten till fritt förvärv av jordbruksfastigheter.

Under tider med inflationsartade konjunkturförhållanden, då kapitalflykt
till sakvärden och därmed även jord förekommer, torde köp av spekulationsoch
kapitalplaceringskaraktär främst avse fastigheter med skog. Särskilt
gäller detta de kortsiktiga spekulationsköpen, som ofta leder till överavverkning
och därför självfallet måste betraktas såsom icke önskvärda. Osunda
spekulationsköp av skogsfastigheter kan dock med större fördel än medelst
en ingripande tvångslagstiftning förebyggas med tillämpning av redan
förefintliga bestämmelser i skogsvårdslagen om vad skogsvårdsstyrel -

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1957

serna har att iakttaga vid avverkning av icke utvecklingsbar skog samt genom
införande av förbud mot avverkning å nyförvärvade fastigheter under
lämplig tidrymd.

Anmärkas må även att, såsom motionärerna framhållit, jordförvärvslagen
icke utgör något verkligt effektivt hinder för den köpare, som finner det
förenligt med sina intressen att med anlitande av mindre nogräknade metoder
förvärva en jordbruksfastighet i rent spekulationssyfte.

Därtill kommer att jordförvärvslagen uppehåller ett konstlat prisläge genom
begränsning av det möjliga antalet köpare, vilket är ägnat att beröva
den äldre jordbrukargenerationen en del av det i fastigheten nedlagda kapitalet.

Vad angår bestämmelserna om kronans förköpsrätt, visar erfarenheterna
att deras värde för rationaliseringen är mycket begränsad och praktiskt taget
saknar betydelse för en förbättring av det svenska jordbrukets struktur.
Helt oberoende av ingripande från statliga organ är nämligen en naturlig
strukturomvandling i önskad riktning i full gång. Vid sidan härav
är det tillräckligt att det allmänna — utan att tillgripa en onödig förköpslagstiftning
— övar inflytande på raitonaliseringsarbetet genom rådgivning
och ekonomiskt stöd.

På grund av det anförda anser utskottet, att jordförvärvslagen i enlighet
med motionärernas förslag bör upphävas.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen i anledning av motionerna I: 143 och II: 177
måtte antaga följande

Förslag

till

Lag

om upphävande av lagen den 3 juni 1955 (nr 272) om inskränkning i rätten
att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslag)

Härigenom förordnas, att lagen den 3 juni 1955 (nr 272) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslag) skall upphöra att
gälla med utgången av juni månad 1957.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1957.

570191 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag