Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957
1
Nr 22
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition
med förslag till lag angående ändrad Igdelse av 2, 3
och 4 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, dels
ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 29 mars 1957 dagtecknad proposition, nr 161, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t
under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll föreslagit
riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
angående ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71),
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar1
Härigenom förordnas, att 2, 3 och 4 §§ lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives
(Gällande Igdelse)
2
1 mom. Vill någon utföra elektrisk
starkströmsledning med spänning
överstigande tvåhundrafemtio
volt mellan två ledare eller, om jordledning
användes, mellan en ledare
och jord, söke tillstånd av Konungen
eller den Konungen bemyndigar.
Dock vare, med undantag varom i
3 mom. sägs, tillstånd icke erforderligt
-
(Föreslagen lydelse)
1 mom. För framdragande eller
begagnande av elektrisk starkströmsledning
erfordras tillstånd av Konungen
eller den Konungen bemyndigar.
Tillstånd må avse ledning med
en i huvudsak bestämd sträckning
(linjekoncession) eller ledningsnät
inom visst område (områdeskoncession).
1 Senaste lydelse av 2 och 3 §§, se SFS 1938:458, 1941:958 och 1946:219.
1—773 57 Dihang till riksdagens protokoll 1957. 9 sand. 3 avd. Nr 22
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957
(Gällande lydelse)
a) om ledningen till hela sin
sträckning förlägges inom byggnad
eller inhägnad gård;
b) om ledningen till hela sin
sträckning förlägges under jordytan;
c)
om ledningen utföres på egen
mark samt antingen avståndet från
ledningen, när densamma skall
framdragas ovan jordytan, till boningshus
eller annan vid gård uppförd
byggnad eller tomtplats eller
trädgård överstiger tjugu meter eller
ägaren medgivit, att ledningen må
framdragas på mindre avstånd än
nu är sagt;
d) om ledningen under iakttagande
av vad i c) sägs rörande avstånd
till boningshus m. m. utföres
på frivilligt upplåten mark såsom
avgreningsledning till ledning, för
vilken tillstånd enligt denna paragraf
meddelats, samt den nya ledningen
icke är avsedd för fast industriell
anläggning eller för distribution
av ström till fastigheter med
olika ägare.
Skall inom område, för vilket ej
finnes stadsplan eller byggnadsplan,
ledning framdragas ovan jordytan
på mindre avstånd än tjugu meter
från byggnad, som ovan nämnts,
eller tomtplats eller trädgård, må,
där ej anläggningen skall utföras
inom inhägnat järnvägsområde, tillstånd
till anläggningen icke mot bestridande
av byggnadens, tomtplatsens
eller trädgårdens ägare meddelas,
utan så är, att annan sträckning,
som utan synnerlig olägenhet för anläggaren
kan användas, prövas medföra
minst lika stort men som den
föreslagna.
(Föreslagen lydelse)
Konungen äger medgiva, att vissa
slag av ledningar eller ledningar
inom vissa områden skola vara undantagna
från vad i första stycket
sägs.
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
2 mom. Vill någon i anslutning
till viss generator- eller transformatorstation
eller inom visst område
utföra elektrisk starkströmsledning
med lägre spänning än i 1 mom.
sägs och avser ledningen distribution
av ström till fastigheter med
olika ägare, söke tillstånd av Konungen
eller den Konungen bemyndigar.
3 mom. Elektrisk starkströmsledning,
för vars utförande tillstånd ej
erfordras enligt 1 eller 2 mom., må
likväl icke utan tillstånd av Konungen
eller den Konungen bemyndigar
framdragas inom område för
allmän väg, vattentrafikled eller
järnväg eller, när fråga är om luftledning,
på mindre avstånd än 2 500
meter från den i vederbörlig ordning
bestämda mittpunkten av staten tillhörigt
eller till allmänt bruk godkänt
flygfält med en största utsträckning
av 2 500 meter eller så
att ledningens höjd över fältets nivå
vid gränsen överstiger en femtiondel
av avståndet i nämnda plan mellan
ledningen och omkretsen av en
cirkel med fältets mittpunkt såsom
medelpunkt och med 1 500 meters
radie. Har flygfältet större utsträckning
än nyss sagts, må ledningen
icke utan tillstånd av Konungen eller
den Konungen bemyndigar framdragas
på mindre avstånd än 4 000
meter från fältets mittpunkt eller
så att ledningens höjd över fältets
nivå vid gränsen överstiger en femtiondel
av avståndet i nämnda plan
mellan ledningen och omkretsen av
en cirkel med fältets mittpunkt såsom
medelpunkt och med 3 000 meters
radie.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957
(Gällande lydelse)
4 mom. Tillstånd, varom i 1—3
mom. sägs, meddelas för viss tid, ej
överstigande fyrtio eller, om särskilda
skäl därtill föranleda, sextio
år. Vid prövning av ansökan om sådant
tillstånd bör hänsyn jämväl
tagas till huruvida behov av anläggningen
förefinnes samt huruvida
denna kan anses förenlig med en
planmässig elektrifiering. Meddelas
det sökta tillståndet, skall tillika
föreskrivas, under förbehåll av enskild
rätt, på vilket sätt och under
vilka villkor anläggningen må utföras
och nyttjas.
Därest icke för särskilt fall annat
medgives, vare tillstånd, som i 1
mom. avses, förfallet, om anläggningen
icke tages i bruk inom tre
år från den dag tillståndet meddelades.
(Föreslagen lydelse)
2 mom. Koncession må ej meddelas,
med mindre anläggningen är
behövlig och förenlig med en planmässig
elektrifiering och, då fråga
är om områdeskoncession för yrkesmässig
distribution, området utgör
en lämplig enhet.
Koncession för yrkesmässig distribution
må meddelas endast den
som finnes lämplig att utöva sådan
verksamhet.
Koncession må ej överlåtas utan
tillstånd av Konungen eller den Konungen
bemyndigar.
3 mom. Koncession meddelas för
viss tid, ej överstigande fyrtio eller,
om särskilda skäl därtill föranleda,
sextio år.
Vid meddelande av koncession
skola, under förbehåll av allmän
och enskild rätt, föreskrivas de villkor
för anläggningens utförande och
nyttjande som av säkerhetsskäl eller
eljest ur allmän synpunkt finnas påkallade.
4 mom. Den som innehar områdeskoncession
för yrkesmässig distribution
är pliktig att, om ej särskilda
skäl äro till undantag, tillhandahålla
ström åt envar som inom
området har behov därav för normalt
förbrukningsändamål.
Innehavare av linjekoncession är
pliktig att, om det är förenligt med
koncessionens ändamål, leverera eller
överföra ström åt innehavare av
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 är 1957
(Gällande lydelse)
5 mom. Föreligga särskilda skäl
att elektrisk starkströmsledning utföres
redan innan erforderligt tillstånd
meddelats, äger Konungen
eller den Konungen därtill bemyndigar
förklara hinder i sådant hänseende
ej möta, och må därefter, när
anläggningen är färdig att tagas i
bruk, i avvaktan på att ingiven ansökan
om tillstånd till anläggningen
varder slutligt prövad, tillstånd till
dess nyttjande tillsvidare meddelas
i den ordning Konungen föreskriver.
6'' mom. Innehavare av elektrisk
starkströmsanläggning, till vilken
tillstånd meddelats av Konungen
(Föreslagen lydelse)
områdeskoncession, i den mån så
erfordras för att denne skall kunna
fullgöra sina förpliktelser enligt
första stycket, så ock eljest åt förbrukare,
vars verksamhet är av
större betydelse för det allmänna.
Frågor om förpliktelser, som avses
i detta mom., prövas av den Konungen
bemyndigar.
5 mom. Gränserna för områdeskoncession
må ändras av den Konungen
bemyndigar, om det erfordras
för ändamålsenlig distribution
och kan ske utan synnerlig olägenhet
för koncessionshavaren.
6 mom. Åsidosätter koncessionshavaren
i väsentlig mån föreskrift,
som givits vid meddelande av koncession,
eller förpliktelser, som avses
i i mom., eller har han under
tre år i följd ej haft ledningen eller
ledningsnätet i bruk, må koncessionen
helt eller delvis återkallas.
Fråga om återkallelse prövas av
den Konungen bemyndigar.
7 mom. Koncessionshavaren är
skyldig att, på framställning av den
som nyttjar elektrisk ström från
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957
(Gällande lydelse)
eller den Konungen därtill bemyndigat,
skall vara skyldig att, på
framställning av den som nyttjar
elektrisk ström från anläggningen
eller önskar komma i åtnjutande
därav, för åstadkommande av skälig
prissättning underkasta sig reglering
av priset för strömmens tillhandahållande.
Från dylik reglering
äro undantagna statens taxor ävensom
pris, som av kommunal myndighet
fastställts för tillhandahållande
av elektrisk ström inom kommunen.
Prisregleringen verkställes av en
särskild nämnd, bestående av fem
av Konungen för viss tid förordnade
ledamöter. Vid förordnandet av ledamöter
skall tillses, att såväl leverantörintressena
som förbrukarintressena
bliva representerade.
Framställning om prisreglering
skall ingivas till kommerskollegium,
som, därest framställningen ej finnes
uppenbart ogrundad, har att
överlämna den till nämndens prövning.
Framställning om ändring i
eller upphävande av beslutad prisreglering
prövas i enahanda ordning;
sådan framställning må göras
jämväl av anläggningens innehavare.
över kommerskollegii eller nämndens
beslut må klagan icke föras.
Avtal, stridande mot nämndens beslut,
vare utan verkan.
Kostnaderna för nämndens verksamhet
bestridas av allmänna medel.
Närmare föreskrifter angående
nämndens verksamhet meddelas av
Konungen.
(Föreslagen lydelse)
anläggningen eller önskar komma i
åtnjutande därav, för åstadkommande
av skälig prissättning underkasta
sig reglering av pris och övriga
villkor för leverans eller överföring
av strömmen. Från dylik reglering
äro undantagna pris och övriga villkor,
som tillämpas av statlig myndighet
eller av kommunal myndighet,
såvitt angår leverans av elektrisk
ström inom kommunen.
Prisregleringen verkställes av en
särskild nämnd, bestående av fem
av Konungen för viss tid förordnade
ledamöter. Vid förordnandet av ledamöter
skall tillses, att såväl leverantörintressena
som förbrukarintressena
bliva representerade.
Framställning om prisreglering
skall ingivas till kommerskollegium,
som, därest framställningen ej finnes
uppenbart ogrundad, har att
överlämna den till nämndens prövning.
Framställning om ändring i
eller upphävande av beslutad prisreglering
prövas i enahanda ordning;
sådan framställning må göras
jämväl av anläggningens innehavare.
Över kommerskollegii eller nämndens
beslut må klagan icke föras.
Avtal, stridande mot nämndens beslut,
vare utan verkan.
Kostnaderna för nämndens verksamhet
bestridas av allmänna medel.
Närmare föreskrifter angående
nämndens verksamhet meddelas av
Konungen.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 dr 1957
7
(Gällande lydelse)
7 mom. Var, som utan vederbörligt
tillstånd eller i strid mot de vid
meddelande av tillstånd givna föreskrifter
nyttjar anläggning, som i
denna paragraf avses, straffes med
dagsböter, där ej förseelsen är belagd
med straff enligt allmän strafflag.
3
1 mom. Ansökan om rätt att för
elektrisk starkströmsanläggning påfordra
avstående eller upplåtande av
fastighet eller om sådant tillstånd
att utföra elektrisk ledning, som i
2 § 1 mom. avses, skall vara åtföljd
av fullständig beskrivning över det
tillänanade företaget med kostnadsförslag,
avfattning på karta av föreslagen
lednings sträckning och av
den jord, som för anläggningen erfordras,
bestyrkta förteckningar på
dels ägare och innehavare av de fastigheter,
över vilka ledningen skall
framdragas eller i vilkas mark den
skall nedläggas eller som eljest äro
för anläggningen behövliga, dels ock,
såvitt ledningen skall framgå ovan
jordytan, ägare och innehavare av
(Föreslagen lydelse)
8 mom. Föreligga särskilda skäl
att elektrisk starkströmsledning
framdrages redan innan erforderlig
koncession meddelats, äger Konungen
eller den Konungen därtill bemyndigar
förklara hinder i sådant
hänseende ej möta; och må därefter,
när anläggningen är färdig att tagas
i bruk, i avvaktan på att ingiven ansökan
om koncession varder slutligt
prövad, tillstånd till dess nyttjande
tillsvidare under tre år meddelas i
den ordning Konungen föreskriver.
9 mom. Den som olovligen nyttjar
elektrisk starkströmsledning eller
bryter mot föreskrift som givits
vid meddelande av koncession, straffes
med dagsböter, där ej förseelsen
är särskilt belagd med straff enligt
allmän strafflag.
§•
1 mom. Ansökan om rätt att för
elektrisk starkströmsanläggning påfordra
avstående eller upplåtande av
fastighet eller om linjekoncession
skall vara åtföljd av fullständig beskrivning
över det tillämnade företaget
med kostnadsförslag, avfattning
på karta av föreslagen lednings
sträckning och av den jord, som för
anläggningen erfordras, bestyrkta
förteckningar på ägare och innehavare
av de fastigheter, över vilka
ledningen skall framdragas eller i
vilkas mark den skall nedläggas eller
som eljest äro för anläggningen
behövliga, samt uppgift på de överenskommelser,
som blivit träffade,
eller de hinder, vilka däremot mött.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 är 1957
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
de fastigheter, som, ntan att ledningen
skall över dem framdragas,
äro belägna på mindre avstånd än
tjugu meter från densamma, uppgift
på de överenskommelser, som blivit
träffade, eller de hinder, vilka däremot
mött, med flera handlingar,
som sökanden vill åberopa; dock att
där fråga är om ledning, som skall
framdragas inom område, för vilket
finnes stadsplan eller byggnadsplan,
förteckning, som nyss sagts, erfordras
allenast såvitt angår fastigheter,
över vilka ledningen skall framgå
eller i vilkas mark den skall nedläggas.
Finnes ej ansökan genast böra
avslås, lämnas åt de kommuner eller
municipalsamhällen, inom vilkas
områden ledning skall framdragas
eller anläggning eljest utföras, så
ock åt de ägare och innehavare av
fastigheter, som, enligt vad ovan
nämnts, skola uppgivas, tillfälle att
yttra sig över ansökningen och infordras
i övrigt de ytterligare upplysningar,
som för ärendets bedömande
må erfordras.
Vad ovan stadgats om skyldighet
att förete karta över jord, som för
elektrisk anläggning erfordras, samt
vissa förteckningar och uppgifter,
så ock därom att tillfälle att yttra
sig över gjord ansökan skall lämnas
vissa menigheter samt ägare och innehavare
av fastigheter, gälle ej beträffande
ansökan om tillstånd att
utföra anläggning inom inhägnat
järnvägsområde.
Avser ansökan allenast tillstånd
att i befintlig sträckning bibehålla
och nyttja starkströmsledning, vil
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957
9
(Gällande lydelse)
ken utförts med stöd av tidigare i
vederbörlig ordning meddelat tillstånd,
äge vad ovan stadgats om
skyldighet att förete vissa förteckningar
ej tillämpning.
2 mom. Ansökan om tillstånd,
varom i 2 § 2 eller 3 mom. sägs,
skall vara åtföljd av
a) karta, varå angivits antingen
läget av den eller de generator- eller
transformatorstationer, varifrån
elektrisk ström skall tillföras ledningarna,
eller visst område, inom
vilket dessa avses skola framdragas,
b) uppgift om spänning och
strömart,
c) uppgift om allmän väg, vattentrafikled
eller järnväg, som kommer
att beröras av ledningarna, samt om
det sätt, varpå ledningarna äro avsedda
att där utföras.
Avser ansökningen framdragande
av viss till sträckningen bestämd
ledning inom område för dylik trafikled,
skall å den ingivna kartan
utmärkas det eller de ställen, där
ledningen kommer att beröra trafikleden.
(Föreslagen lydelse)
2 mom. Ansökan om områdeskoncession
skall vara åtföljd av
a) karta över området med angivande
av sökanden tillhöriga ledningar,
med spänning överstigande
tvåhundrafemtio volt mellan en ledare
och jord eller vid icke direkt
jordat system mellan två ledare,
jämte matande ledningar och stationer
inom området samt huvudsaklig
sträckning av ledningar med
samma spänning, vilka erfordras enligt
den under b) angivna planen;
b) plan över områdets framtida
försörjning med elektrisk ström; och
c) uppgift om spänning och
strömart.
3 mom. Finnes ej ansökan böra
omedelbart avslås, skall tillfälle att
yttra sig beredas vederbörande länsstyrelse,
kommuner och municipalsamhällen,
som beröras av anläggningen,
ägare och innehavare av fastigheter,
som angivas i 1 mom., så
ock annan, som kan lida men av
företaget.
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957
(Gällande lydelse)
3 mom. Ansökan om förklarande,
varom sägs i 2 § 5 mom., skall vara
åtföljd av karta, varå anläggningen
angivits, ävensom av de uppgifter i
övrigt rörande anläggningen och dess
ändamål, som må erfordras för prövning
av sådan ansökan.
(Föreslagen lydelse)
i mom. Vad i 1 mom. stadgats
om skyldighet att förete karta samt
vissa förteckningar och uppgifter så
ock vad i 3 mom. föreskrivits om inhämtande
av yttranden gälle ej beträffande
ansökan om koncession å
ledning inom järnvägsområde.
5 mom. Ansökan om förklaring,
varom i 2 § 8 mom. sägs, skall vara
åtföljd av karta, varå anläggningen
angivits, ävensom av de uppgifter i
övrigt rörande anläggningen och dess
ändamål, som må erfordras för prövning
av sådan ansökan.
4 §■
För skada, orsakad------förstnämnda anläggning.
Har skadan-------avvända densamma.
Är elektrisk anläggning till hela
sin sträckning förlagd inom byggnad
eller inhägnad gård eller under jordytan
och överstiger ej största effektiva
spänningen två hundra femtio
volt, räknat på det i 2 § angivna
sätt, skall, ändå att anläggningen
innefattar egen generator eller transformator,
vad i denna paragraf är
stadgat icke medföra skyldighet att
ersätta skada.
Med generator-------—
Är elektrisk anläggning till hela
sin sträckning förlagd inom byggnad
eller inhägnad gård eller under
jordytan och överstiger ej största effektiva
spänningen tvåhundrafemtio
volt, räknat på det i 3 § 2 mom. a)
angivna sätt, skall, ändå att anläggningen
innefattar egen generator eller
transformator, vad i denna paragraf
är stadgat icke medföra skyldighet
att ersätta skada,
dylik anläggning.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1958.
Nya lagen gäller ej, där tillstånd
meddelats eller anläggning eljest i
laga ordning utförts före lagens
ikraftträdande. Stadgandena i 2 §
6, 7 och 9 mom. skola dock i tilllämpliga
delar gälla jämväl i fall
som nu sagts.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957
11
Vad i 2 § i mom. är stadgat skall
jämväl äga tillämpning med avseende
å tillstånd som meddelats enligt
äldre lag, i den mån sådant tillstånd
innehåller skyldighet för innehavaren
att underkasta sig förpliktelse
som i nämnda mom. sägs.
I samband med propositionen har utskottet behandlat
dels två före propositionens avlämnande väckta, likalydande motioner,
nr 347 i första kammaren av fru Svenson in. fl. och nr 428 i andra kammaren
av herr Pettersson i Norregård m. fl., vilka först hänvisats till allmänna
beredningsutskottet men därefter, sedan riksdagen godkänt detta
utskotts memorial nr 26 angående remitterande till annat utskott av nämnda
motioner, tilldelats tredje lagutskottet,
dels ock tre i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen
nr 518 i första kammaren av herr Niklas son samt de likalydande nr 526
i första kammaren av herr Gustafsson i Byske m. fl. och nr 664 i andra
kammaren av herr Eriksson i Bäckmora m. fl.
Motionerna innehåller följande yrkanden:
1:347 och 11:428, »att riksdagen må hos Kungl. Maj :t anhålla om en
prövning av behovet och möjligheterna att minska kostnaderna för användning
av el-energi till hushållsmaskiner på landsbygden och på grundval
härav för riksdagen framlägga förslag i ärendet i enlighet med motionens
syfte».
1:518, att riksdagen vid behandlingen av propositionen måtte beakta
vissa i motionen närmare angivna synpunkter.
1:526 och 11:664, »alt riksdagen vid behandlingen av den i propositionen
nr 161 föreslagna lagen angående ändrad lydelse av förenämnda lag
den 27 juni 1902 måtte medtaga bestämmelser av innebörd
dels att koncessionsinnehavare skall hålla anläggningen i sådant skick,
alt den fyller skäliga krav på driftsäkerhet och belaslningsbarhet,
dels att till kollegium såsom rådgivande organ knytes en av Kungl. Maj :t
utsedd clektrifieringsnämnd med representanter för såväl kraftleverantörerna
som kraftförbrukarna,
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957
dels att jämväl taxor och villkor, som fastställts av statens vattenfallsverk
eller av kommunal myndighet för leverans av ström inom kommunen,
skall vara underkastade prisregleringsnämndens prövning,
dels att omprövning av i kraft varande koncessioner må kunna ske med
hänsyn till kraftförsörjningens ändamålsenliga ordnande och
dels att 2 § 6 mom. första stycket ändringsförslaget förtydligas, så att
en fördröjning av utbyggnader av ledningsnätet på tre år icke utan särskilt
skäl får äga rum till allvarligare men för abonnenterna».
Beträffande innehållet i propositionen och motionerna får utskottet, i
den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till dessa.
över motionerna I: 347 och II: 428 har allmänna beredningsutskottet inhämtat
yttrande från vattenfallsstyrelsen och RLF.
Propositionens huvudsakliga innehåll jämte inledning
Det i propositionen framlagda förslaget avser främst att underlätta
rationalisering beträffande distributionen av elektrisk kraft på landsbygden.
I syfte att ge staten ökat inflytande på utformningen av distributionsnäten
föreslås skärpning av kravet på koncession å elektriska ledningar.
Vidare förordas att s. k. områdeskoncession skall kunna meddelas
i större utsträckning än f. n. Särskilda bestämmelser föreslås om skyldighet
för innehavare av koncession för yrkesmässig distribution att leverera
eller överföra ström åt avnämare. Om koncessionshavaren i väsentlig mån
åsidosätter sin distributionsplikt, skall enligt förslaget koncessionen kunna
helt eller delvis återkallas. Den reglering, som f. n. kan äga rum beträffande
priset på elektrisk ström, föreslås skola omfatta även övriga villkor
för leverans eller överföring av strömmen.
Jämlikt bemyndigande den 18 december 1942 uppdrog dåvarande chefen
för handelsdepartementet åt åtta sakkunniga att utreda och framlägga
förslag rörande möjligheterna att genom statens medverkan mera
planmässigt än hittills trygga landets och särskilt den svenska landsbygdens
försörjning med elektrisk kraft. De sakkunniga, vilka antog benämningen
elkraftutredningen av år 1943, avlämnade den 21 april 1954 betänkande
angående elkraftförsörjningen (SOU 1954: 12) innefattande bl. a.
förslag till ändrade lagbestämmelser rörande elektriska anläggningar. Utredningens
törslag är emellertid icke enhälligt i alla delar. Såsom senare
skall närmare redovisas har en ledamot reserverat sig på vissa punkter.
Över utredningens förslag har efter remiss yttranden avgivits av ett
stort antal myndigheter och organisationer.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957
13
1. Översikt av gällande lagbestämmelser om elektriska
anläggningar
De grundläggande föreskrifterna angående elektriska anläggningar för
belysning, drivkraft eller annat dylikt ändamål återfinnes i lagen den 27
juni 1902, nr 71, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar
— i det följande benämnd 1902 års lag. Sådana anläggningar
kallas starkströmsanläggningar till skillnad från telegraf-, telefon- och
andra svagströmsanläggningar. Med starkströmsanläggning förstås i stadgan
den 5 maj 1939, nr 200, om elektriska starkströmsanläggningar sådan
anläggning i vilken alstras, omformas, överföres eller nyttjas elektrisk
kraft med sådan spänning eller strömstyrka att fara för person eller egendom
därav kan förorsakas. Spänningen benämnes lågspänning, när densamma
uppgår till högst 250 volt, samt eljest högspänning.
Enligt 1902 års lag erfordras i allmänhet tillstånd (koncession) för att
utföra starkströmsledning. Medan 1 § innehåller regler om expropriation
för starkströmsanläggning, är bestämmelserna om koncession jämte reglering
av strömpris upptagna i 2 §. Dessutom finnes i 3 § föreskrifter
om vilka handlingar som skall åtfölja expropriations- och koncessionsansökningar
samt om den förberedande behandlingen av sådana ansökningar.
I övrigt innehåller 1902 års lag i 4—14 §§ vissa för stark- och svagströmsanläggniugar
gemensamma bestämmelser rörande skada genom inverkan
av elektrisk ström samt i 15 § ett allmänt bemyndigande för
Konungen att meddela de närmare föreskrifter vilka må erfordras med
avseende å elektriska ledningars utförande och skötsel.
I fråga om de expropriationsrättsliga stadgandena skall här blott nämnas
den begränsning i rätten till expropriation, som följer av
stadgandet i 1 § andra stycket. Enligt detta är menighet icke pliktig att
utan synnerliga skäl inom område, för vilket finnes stadsplan eller byggnadsplan,
eller inom fastställt hamnområde avstå eller upplåta gata, torg,
allmän plats eller vattendrag för elektrisk starkströmsanläggning. Kommun
har sålunda en viss vetorätt mot elektrifiering inom sitt område
genom utomstående företag.
Koncessionsskyldighetens omfattning framgår av 2 § 1—3
mom. Koncessionspliktiga är till en början starkströmsledningar inom
område för allmän trafikled samt luftledningar för starkström i närheten
av vissa flygfält. Koncessionsskyldigheten omfattar även i andra fall högspänningsledningar,
dock med viktiga begränsningar i fråga om ledningar
som till hela sin sträckning förlägges inom byggnad eller inhägnad gård
eller under jordytan eller som utföres på egen eller frivilligt upplåten
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 är 1957
mark. För lågspänningsledningar, som ej berör allmän trafikled eller
flygplats, fordras koncession endast i fall då ledningarna skall användas
for att i anslutning till viss generator- eller transformatorstation eller inom
visst område distribuera ström till fastigheter med olika ägare.
Koncessionsskyldigheten gäller själva ledningarna men icke andra anläggningar.
Koncession meddelas av Konungen eller den Konungen bemyndigar.
I enlighet härmed har Kung]. Maj :t i brev den 8 december 1950,
nr 627, uppdragit åt kommerskollegium att med vissa begränsningar bevilja
koncession.
I 2 § 4 mom. ges bestämmelser om bl. a. prövningen av koncessionsansökan.
Enligt stadgandet bör hänsyn tagas till huruvida behov
av den elektriska anläggningen finnes samt om denna kan anses
förenlig med en planmässig elektrifiering. Bestämmelsen om behovsprövnmg
har emellertid erhållit en sådan avfattning att den icke hindrar
vederbörande myndighet att vid ärendets avgörande beakta även andra
omständigheter i de särskilda fallen. Koncession meddelas för viss tid
ej överstigande 40 eller, om särskilda skäl därtill föranleder, 60 år. Bestämmelsen
om koncessionstid tillämpas i praxis så att koncession
a nya huvudledningar beviljas på 40 år, medan koncession å ledningar
som ansluter till en sökanden tillhörig redan befintlig anläggning, meddelas
for återstående del av »huvudkoncessionens» giltighetstid.
I beslut om meddelande av koncession skall även angivas på vilket sätt
och under vilka villkor den av ansökningen omfattade anläggningen skall
utföras och nyttjas.
I fråga om sådana högspänningsledningar, som — av annan anledning
än att de beror allmän trafikled eller framgår i närheten av flygfält _
ar koncessionspliktiga, innehåller slutligen 4 mom. en bestämmelse om
att koncessionen förfaller om anläggningen icke tages i bruk inom tre år
från den dag koncessionen meddelades. Undantag kan dock medges i särskilda
fall.
I undantagsfall kan en koncessionspliktig ledning få byggas redan innan
koncession beviljats. Härför erfordras s. k. för hand st ill stånd. Blir
ledningen färdig, innan koncessionen hunnit beviljas, kan — om koncessionsansökningen
ingivits — ges tillstånd att tillsvidare nyttja ledningen.
Hithörande bestämmelser återfinnes i 2 § 5 mom
Såsom förut nämnts innehåller 1902 års lag även bestämmelser om
reglering av ström priset. Bestämmelserna, vilka återfinnes i 2 8 6
mom., mfördes i lagen genom 1938 års hithörande lagstiftning. Enligt
gallande föreskrifter måste innehavare av koncessionerad anläggning för
åstadkommande av skälig prissättning underkasta sig reglering av priset
för strommens tillhandahållande, om detta begäres av någon som mottager
e er önskar erhalla ström från anläggningen. Undantagna från prisreglering
ar statens taxor och pris, som fastställts av kommunal myndighet.
15
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957
Prisregleringen verkställes av en särskild nämnd. Regler ges om nämndens
sammansättning, förfarandet i prisregleringsärende och verkan av
beslut i sådant ärende.
2. Allmänna synpunkter
Elkraftutredningen. Som bakgrund till sina förslag och rekommendationer
lämnar utredningen en redogörelse för det nuvarande läget i fråga
om elkraftförsörjningen. För närmare kännedom härom må hänvisas till
betänkandet kap. 6—11. Här må blott anföras att enligt utredningen inga
väsentliga anmärkningar kan riktas mot den nuvarande ordningen för
kraftkällornas tillvaratagande, kraftens produktion eller storkraftöverföringen
på stamlinje- och fördelningsnäten och ej heller mot storindustrins,
kommunikationernas samt städernas och de andra större tätorternas
kraftförsörjning. Utredningen anser emellertid att vissa svagheter
och brister finnes inom landsbygdens elkraftförsörjning, vilka huvudsakligen
sammanhänger med distributionen av elektrisk kraft på landsbygden
men även berör andra delar av kraftförsörjningen.
Utredningen finner att bristerna inom landsbygdens elkraftförsörjning
väsentligen har sin grund i två faktorer, nämligen rådande organisatoriska
förhållanden hos detaljdistributionsföretagen och svagheter hos den
tekniska distributionsapparaten.
Utredningen framhåller att den organisatoriska utvecklingen uppvisar
en viss oenhetlighet och planlöshet, vilket bl. a. haft till följd en betydande
splittring av detaljdistributionen på många, alltför små eller icke tillräckligt
bärkraftiga enheter. Nära en tredjedel av konsumenterna på
landsbygden fick år 1950 sin elkraft från distributionsföretag med mindre
än 500 förbrukare per företag och ungefär hälften från företag med
mindre än 1 000 förbrukare. Enligt utredningen är detaljdistributionen i
regel välordnad, då de större distributionsföretagen, exempelvis de stora
råkraftförsäljande företagen, har hand om distributionen. Småföretagen
saknar däremot i hög grad möjligheter att på egen hand reda upp alla
de problem, som numera sammanhänger med en tillfredsställande detaljdistribution.
Lokala försök att skapa mer bärkraftiga distributionsenheter
har visserligen förekommit men hittills haft ringa framgång. Sammanslagningar
sinsemellan av angränsande småföretag har sålunda icke skett
i någon större omfattning. De råkraftförsäljande storföretagen har emellertid
i icke obetydlig omfattning övertagit små återförsäljande företag,
när bristerna inom dessa småföretags distributionsverksamhet framtvingat
en förändring. Enligt utredningens mening kan dock ifrågasättas om en
oreglerad och eventuellt intensifierad utveckling av detta slag är önskvärd.
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 dr 1957
I fråga om den tekniska distributionsapparaten anföres i betänkandet
att landsbygdsföretagens anläggningar ofta icke är i tillfredsställande skick
sett från drifts- och säkerhetssynpunkt och att nätens överföringsförmåga
måste anses i stor utsträckning otillräcklig. Sålunda har detalj distributionsnäten
år 1950 bedömts som dåliga till ca 50 % ur drifts- och säkerhetssynpunkt
och till ca 60 % med hänsyn till överföringsförmågan. Näten
är enligt utredningen till stora delar sådana att de, om icke betydande
förbättringar snart åstadkommes, icke på ett nöjaktigt sätt kan tillgodose
de ökade behov som kan förväntas under den närmaste tiden. Särskilt
näten, tillhörande små distributionsföretag, anses otillräckliga.
En grundläggande förutsättning för att detaljdistributionen av elkraft
på landsbygden skall bli välordnad är — framhåller utredningen — att
de lokala distributionsföretagen har en lämplig storlek. Irrationella småföretag
anses därför böra ersättas med större enheter, som var och en
försörjer ett anvisat område med elektrisk kraft av fullgod kvalitet, i erforderlig
mängd och på skäliga, inom området utjämnade villkor. Denna
omorganisation, som anges komma att beröra flertalet av landsbygdens
distributionsföretag och i viss utsträckning även tätorternas, bör enligt
utredningens mening syfta till att skapa företag av lämplig typ och med
en minimistorlek av i runt tal 15 000 normaltariffenheter, motsvarande
ca 2 000 förbrukare eller ett geografiskt område med omkring 7 000 personer.
Hänsynen till lokala förhållanden kan — uttalas i betänkandet —
emellertid föranleda att man i olika fall bör räkna med högst betydande
avvikelser från de angivna riktvärdena.
Flera alternativa principlösningar uppställes av utredningen för en omorganisation
genom samordning av distributionsföretagen. Sålunda kan
företag, som befinnes icke bärkraftiga, inlösas och deras distribution övertagas
antingen av de ledande storföretagen, vart inom sitt försörjningsområde,
eller av vederbörande kommuner eller kommunala samorganisationer
eller slutligen av annat lämpligt förefintligt eller för ändamålet bildat företag
av lokal karaktär. Det sistnämnda alternativet, som närmast åsyftar att
sammanföra flera småföretag inbördes till lokala, tillräckligt stora enheter,
synes utredningen vara det mest naturliga med hänsyn till önskvärdheten
av lokal medverkan, ansvarstagande och självbestämmanderätt
ävensom med hänsyn till att man icke onödigtvis bör göra ingripanden i
de bestående förhållandena. För att åstadkomma en ändamålsenlig omorganisation
förordar utredningen att planer upprättas för avgränsade
landsdelar med angivande av de företag som skall handha distributionen.
Omorganisationen bör enligt utredningen i princip ske frivilligt men
under statlig ledning. Att helt lita till frivilligheten torde dock icke vara
tillfyllest utan man nödgas genom lagstiftningsåtgärder åstadkomma de
medel som ofta kan erfordras för att vinna en ur allmän synpunkt önskvärd
rationalisering av detaljdistributionen av elkraft på landsbygden. I
17
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 dr 1957
sådant syfte föreslås i betänkandet vissa ändringar i 1902 års lag vilka
i korthet går ut på att inskränka kommuns distributionsmonopol inom dess
planlagda område, att utvidga koncessionsplikten för starkströmsledningar,
att ålägga företagen att distribuera elektrisk ström, att pröva distributionsföretags
allmänna lämplighet såväl i samband med beviljande som vid
överlåtelse av koncession, att införa möjligheter att häva koncession samt
att utvidga prisregleringen.
Remissyttrandena. Härutinnan hänvisas till propositionen s. 18—19.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anför bl. a. Den
omfattande elektrifiering av vårt land, som hittills genomförts, har i allmänhet
skett på ett efter omständigheterna tillfredsställande sätt. Utredningen
och remissinstanserna vitsordar också att några väsentliga
anmärkningar ej kan riktas mot den ordning som gäller för tillvai atagande
av kraftkällorna, för elkraftproduktionen och storkraftöverföringen
ävensom i fråga om storindustriens, kommunikationernas samt
städernas och de större tätorternas kraftförsörjning. Däremot anses
allmänt att eldistributionen på landsbygden är behäftad med vissa brister
och svagheter. Härvid har pekats på att — enligt en uppgift som
hänför sig till år 1950 — ungefär hälften av ledningsnäten är otillräckligt
dimensionerade redan för aktuella behov och även är undermåliga ur
säkerhetssynpunkt. Berörda svagheter och brister kan enligt utredningen
återföras på förhållanden hos många av detaljdistributionsföretagen.
En stor del av landsbygdsdistributionen kan dock redan nu anses fylla
högt ställda anspråk. Detta gäller särskilt den direktdistribution, som bedrives
av de större råkraftföretagen, men också i fråga om sådana detaljdistributionsföretag
vilka genom en förnuftig planering och organisation
lyckats åstadkomma goda distributionsförhållanden.
Även inom den del av landsbygdsdistributionen, där brister i olika avseenden
alltjämt förekommer, har under en följd av år likväl pågått och
sker fortfarande ett beaktansvärt rationaliserings- och utvecklingsarbete.
Sålunda kan anföras att — enligt en inom svenska elverksföreningens
och svenska vattenkraftföreningens landsbygdskommitté i november 1956
slutförd undersökning — numera blott drygt 15 % av detaljdistributionens
ledningar behöver upprustas. Detta skulle dock betyda att ca 130 000
abonnenter på landsbygden beröres av upprustningen. Elektrifieringsgraden
— dvs. antalet bostadshushåll med tillgång till elektricitet för åtminstone
belysning jämfört med hela antalet sådana hushåll — har ökat
från 93 % år 1950 och 96 % år 1953 till nära 99 % år 1956. Sistnämnda
procenttal anges i landsbygdskommitténs undersökning innebära att ca
12 000 elektrifieringsbara bostäder ännu saknar tillgång till elkraft.
En väsentlig anledning till bristerna inom landsbygdens kraftförsörj
2—773
5 7 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 3 avd. Nr 22
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957
ning är, framhåller utredningen, att detaljdistributionen splittrats på
många, alltför små eller av annan anledning icke tillräckligt bärkraftiga
enheter. Även i organisatoriskt hänseende sker emellertid en fortgående
rationaliseringsprocess. Medan i betänkandet anges att av de år 1950
existerande ca 2 750 landsbygdsföretagen ungefär 2 330 eller 84 % hade
ett förbrukarantal understigande 500 per företag, är — enligt vad som inhämtats
från svenska elverksföreningen — antalet sådana mindre företag
numera grovt räknat ca 2 000.
Det hittills utförda elektrifieringsarbetet skulle icke ha kunnat helt
ske utan statligt stöd i form av lån och bidrag. Jag vill här endast nämna
att betydande belopp utlämnats från kraftledningslånefonden och anslaget
till befrämjande av landsbygdens elektrifiering samt att dessa båda stödformer
numera är tillgängliga icke blott för nyelektrifiering utan även för
upprustning av distributionsnäten. I detta sammanhang må ock erinras
om den upprustning av hithörande statliga organ, som påbörjades fr. o. m.
budgetåret 1956/57 (jfr prop. 103/1956 samt statsverkspropositionen 1956
VI ht. p. 55) och som föreslås fortsätta under det därpå följande (se statsverkspropositionen
1957 VI ht. p. 57).
Även om sålunda under de senaste åren mycket gjorts åt elektrifieringen
på landsbygden, återstår dock ännu åtskilligt arbete med att
förbättra landsbygdens elkraftförsörjning. Det fortsatta elektrifieringsarbetet
— vilket torde beröra även andra områden än landsbygden — och
särskilt den förstärkning av distributionsnäten, som erfordras icke blott
för att förse enbart belysningselektrifierade fastigheter med kraft för andra
behov utan även för att möta efterfrågan på elkraft för nya ändamål,
kommer även framgent att kräva betydande kostnader som åtminstone de
mindre företagen icke kan bära själva. Ekonomiskt stöd från det allmännas
sida blir också i fortsättningen erforderligt.
För att underlätta en erforderlig rationalisering av landsbygdsdistributionen
bör vissa lagstiftningsåtgärder vidtagas. Syftet med en sådan rationalisering
bör vara att åstadkomma bärkraftiga distributionsföretag vilka
i rimlig utsträckning kan själva svara för den behövliga upprustningen.
Mot företag som tillfredsställande fullgör sina uppgifter finns givetvis
ingen anledning att vidtaga åtgärder. I fråga om de företag åter, vilka
saknar förmåga att i godtagbar omfattning förse sina avnämare med
elektrisk kraft, bör möjligheter skapas att åstadkomma en omorganisation.
Vid omorganisationens genomförande synes i och för sig icke vara
av väsentlig betydelse vilket av utredningens alternativ som väljes; de icke
bärkraftiga företagen bör kunna inlösas antingen av annat lämpligt existerande
eller för ändamalet bildat företag av lokal karaktär eller av vederbörande
kommuner eller kommunala samorganisationer eller slutligen av
de ledande storföretagen vart inom sitt försörjningsområde. Att generellt
eftersträva en viss företagsform kan enligt min mening leda till en stel
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 är 1957
19
och onödigt arbetskrävande organisationsplan utan att man likväl åstadkommer
en god eldistribution. Lika med kommerskollegium, ett antal
länsstyrelser samt RLF anser jag därför att man icke bör binda sig för
en viss företagsform utan välja den i varje särskilt fall lämpligaste.
Motion. I motionen 1:518 hemställes att riksdagen vid propositionens
behandling måtte beakta bl. a. följande.
En av orsakerna till att eldistributionen ej överallt kunnat planläggas på
bästa sätt synes vara att denna distribution uppdelats på flera händer inom
samma område. Ofta har ett industriföretag, som inköper elkraft för driften
av sina anläggningar, också fått rätt till distribution av elström inom ett
visst bebyggelseområde. På detta sätt har en del tätortsområden blivit
elektrifierade. Sedan har en elektrisk distributionsförening fått taga hand
om kringliggande glesbygd. Denna förening har så fått bygga ut en anläggning
med långa ledningar för varje ansluten enhet och ringa anslutning till
varje transformatorstation. Resultatet har blivit dålig ekonomi för föreningen,
klent dimensionerade ledningar och stora tomgångsförluster.
Vidare levererar ofta råkraftleverantören elektrisk energi direkt till
större förbrukare inom föreningens distributionsområde, vilket för med sig
onödiga ledningar och förtar möjligheten till lönande samköming.
3. Kommuns distributionsmonopol inom dess planlagda område
1 detta avseende föreslås i propositionen ingen ändring i 1 § andra
stycket i 1902 års lag, enligt vilket menighet icke är pliktig att utan synnerliga
skäl inom område, för vilket finnes stadsplan eller byggnadsplan,
eller inom fastställt hamnområde avstå eller upplåta gata, torg, allmän
plats eller vattendrag för elektrisk anläggning.
Beträffande utredningens ståndpunkt och remissinstansernas yttranden
hänvisas därför till propositionen s. 21—25.
Departementschefen anför bl. a.
Utredningen har mot vetostadgandets nuvarande utformning väsentligen
anmärkt att stadgandet alltjämt medger möjlighet till olämplig utbrytning
av tätortsdistribution från ett större distributionsområde. I det
helt övervägande antalet städer och i ett flertal andra större tätorter av
stadskaraktär ombesörjes emellertid eldistributionen redan av kommunalt
ägda elverk, vilka därjämte ofta distribuerar elkraft till närliggande landsbygd.
I sådana fall åter — då ett icke-kommunalt företag levererar kraft
inom ett område med landsbygd och tätortsbebyggelse och företagets rätt
att ha ledningar framdragna inom tätorten icke tillkommit genom expropriation
— torde kunna befaras att tätorten i samband med koncessionslidens
utgång begagnar den kommunala bestämmanderätten över gatumark
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957
in. in. för att bryta sig ut ur distributionsföretaget. Företaget kan sålunda
komma att reduceras till en icke bärkraftig och därför ej önskvärd distributionsenhet.
Enligt min mening föreligger emellertid i dylika fall sådana
synnerliga skäl för undantag från den kommunala bestämmanderätten över
publik mark, som stadgandet i 1 § andra stycket i 1902 års lag -— enligt
vad nyss anförts — åsyftar. Jag delar således den av utredningsreservanten
och flera remissinstanser uttalade åsikten att en olämplig utbrytning
av ett plansamhälle ur ett distributionsområde kan förhindras redan
med stöd av nu gällande bestämmelser.
4. Koncessionsväsendet
Elkraftutredningen. Inledningsvis framhåller utredningen att de åtgärder,
som erfordras för en omorganisation av landsbygdsdistributionen, icke
alltid kan begränsas till att avse enbart irrationella småföretag utan måste
utsträckas till att gälla rationaliseringshindrande företag överhuvudtaget.
Därvid är emellertid att märka — säger utredningen — att nuvarande
bestämmelser endast i begränsad omfattning medger att reglerande åtgärder
vidtages mot företag under koncessionstiden. För en omorganisation
av detaljdistributionen måste man sålunda avvakta koncessionstidens utgång.
Då det befinnes angeläget att omorganisationen kan genomföras utan
alltför stor tidsutdräkt, anser utredningen erforderligt att de rättsliga
hindren härvidlag undanröjes.
Som ett led i rationaliseringssträvandena nödgas man — hävdar utredningen
— vidare ställa väsentligt ökade anspråk såväl i praktiskt som i
formellt avseende på de företag, som i framtiden skall handha kraftförsörjningen.
Detta gäller huvudsakligen på den lokala distributionens område.
De ökade krav, som kan ställas på företag för produktion och överföring
av kraft till större förbrukare såsom industrier eller till lokala
distributionsföretag, ger enligt utredningen icke i samma grad anledning
till omedelbara åtgärder av allmänt reglerande karaktär.
Utredningen framlägger härefter förslag till ändrade bestämmelser i
1902 års lag beträffande koncessionsväsendet.
Utredningen anför att koncessionsskyldigheten f. n. betingas av
dels de elektriska anläggningarnas farlighet, dels statens intresse att äga
inflytande på elkraftförsörjningen.
Vad gäller den förstnämnda grunden påpekas i betänkandet att starkströmsledningar
i allmänhet är koncessionspliktiga. Från denna regel har
dock — framhåller utredningen — gjorts undantag i sådana fall då säkerhetssynpunkten
ansetts kunna träda tillbaka eller bevakas på annat sätt,
exempelvis för sådana ledningar som förlägges inom byggnad eller inhägnad
gård eller under jordytan. Koncessionsfrihet motiveras emellertid i vissa
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957 21
fall även av att markupplåtelse för ledningarna kunnat ske utan expropriation.
En av denna orsak koncessionsfri ledning är enligt utredningen
givetvis icke mindre farlig än en koncessionspliktig. Utredningen konstaterar
att något konsekvent hänsynstagande till säkerheten således icke
sker.
Statens anspråk att kunna öva inflytande på elkraftförsörjningen kom
— framhåller utredningen — ursprungligen till uttryck i 1902 års lag
genom bestämmelsen om begränsad koncessionstid, vars införande berodde
på att man var oviss hur kraftdistributionen i fortsättningen skulle komma
att utveckla sig och att man ansåg en tidsbegränsning erforderlig med hänsyn
framför allt till möjligheten att staten framdeles eventuellt kunde vilja
inlösa anläggningar eller föreskriva ändrade villkor för rätten att nyttja
dessa. Utredningen anför vidare att det statliga intresset att tillgodose allmänna
elektrifieringssynpunkter blev ytterligare beaktat genom den år
1938 införda bestämmelsen i 2 § 4 mom. 1902 års lag att vid prövning av
koncessionsansökan hänsyn bör tagas till ledningarnas behövlighet och
planmässighet. Behovsprövningen avser emellertid främst att förhindra
uppkomsten av dubbla ledningsnät. Prövningen av anläggningarnas planmässighet
har enligt utredningen däremot skett i mycket begränsad omfattning,
vilket främst anges bero på att denna prövning förutsätter bl. a.
kännedom om bygdens elkraftbehov och andra lokala förhallanden, som
icke framgår av koncessionshandlingarna. Därtill kommer att vissa ledningar,
som kan ha stor allmän betydelse, är koncessionsfria t. ex. högspända
jordkablar i den mån de ej berör allmän trafikled — och sålunda
undandragna all behovs- och planmässighetsprövning.
Sammanfattningsvis anför utredningen att koncessionsskyldigheten hittills
endast i ringa omfattning använts för att tillgodose det allmännas
intresse av en utbredd och god elkraftförsörjning. För att kunna medverka
till en rationalisering av distributionen och därmed till en allmän förbättring
av kraftleveranserna till förbrukarna bör staten emellertid erhålla
ökat inflytande på utformningen av distributionsnäten. I sådant syfte bör
koncessionstvånget utvidgas till att omfatta i princip alla starkströmsledningar.
Emellertid torde undantag böra göras för ledningar som till hela
sin sträckning faller inom byggnad eller inhägnad gard, enär koncessionsprövning
av dvlika ledningar anses icke erforderlig vare sig ur behovs- och
planmässighetssynpunkt eller för att tillgodose säkerhetskrav.
Utredningen föreslår att de nya bestämmelserna angående konccssionsskyldighet
skall tillämpas även beträffande äldre ledningar. Härigenom
blir åtskilliga ledningar, för vilka koncession tidigare icke erfordrats,
principiellt underkastade koncessionsplikt.
Redan enligt gällande lag kan — framhåller utredningen ■— tillstånd att
framdraga ledningar avse viss till hela sträckningen bestämd ledning eller
generellt ledningar i anslutning till generator- eller transformatorstation
22
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957
eller inom visst område, dvs. tillstånd ges som linjekoncession och
områdes koncession. Möjligheten att erhålla områdeskoncession gäller
dock endast lågspänningsledningar för »distribution av ström till fastigheter
med olika ägare».
I detta sammanhang må hänvisas till en i betänkandet lämnad översiktlig
framställning av det elektriska överföringssystemets uppbyggnad, som
beskrives på följande sätt.
Från en mellansvensk kraftstation fördelas kraften inom vederbörande
kraftverksområde genom landslinjer med en spänning av 50—130 kilovolt
(kV). Landslinjerna slutar i s. k. landslinjestationer, där spänningen nedtransformeras
till 0—40 kV. Från landslinjestationerna sprides kraften ut
över bygden genom bygdeiedningar med normalt 20—40 kV spänning, anslutna
till bygdestationer på 10 km avstånd från varandra. Vid bygdestationerna
hämtar detaljdistributionsföretagen sin råkraft och vanligen
äges det därifrån matade ledningssystemet av nämnda företag. I bvgdestationerna
transtormeras kraften till 3—20 kV ortsspänning (undantagsvis
1,5 kV) och överföres via ortsledningar till ortsstationer.’ Efter transformering
i dessa till lågspänning ledes kraften via lågspänningsledningar
med normal räckvidd av 500—800 m till förbrukarna.
Enligt utiedningen kan åtskilliga fördelar vinnas med ökade möjligheter
till områdeskoncession. Utredningen föreslår därför att dylik koncession,
som anses böra avse endast ett geografiskt område, får gälla icke
blott lågspänningsledningar utan även sådana högspänningsledningar som
finnes böra ingå i det s. k. närdistributionsnätet. Systemet innebär enligt
betänkandet i en del avseenden ökad frihet för distributionsföretagen. Koncessionsförfarandet
anses kunna bli avsevärt förenklat, varigenom koncessionsmyndigheten
kan ägna mer tid åt arbetet med de större ledningarna.
Enligt utredningens uppfattning bör företaget få tillstånd att inom området
utan särskild prövning framdraga erforderliga ledningar. Rätten att
framdraga ledningar anges böra avse icke blott lågspänningsledningar
utan även ortsledningar vanligen å 3—20 kV. Med ortsledningar — vilken
beteckning användes för ledningar på landsbygden — bör enligt utredningen
i förevarande hänseende jämställas i stad eller annan tätort befintliga
ledningar för motsvarande spänning. I större städer förekommer
emellertid detaljdistributionsnät för än högre spänning. Även dylika ledningar
anses böra jämställas med ortsnäten i förevarande hänseende. Som
gemensam benämning på ortsledningar och likställda högspänningsledningar
samt från dessa matade lågspänningsledningar användes i betänkandet
närdistributionsnät.
Genom att områdeskoncession begränsas till närdistributiosnät faller
ledningar av »högre ordning» utanför den principiellt fria utbvggnadsrätten.
För större kraftföretag, som levererar kraft inom vidsträckta områden,
fordras således enligt utredningen dels linjekoncession för bygde
-
23
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957
ledningar och ledningar av »högre ordning», dels områdeskoncession för
närdistributionsnät. Om åter en ortsledning utsträckes utanför det fastställda
distributionsområdet utan att dess gräns ändras, erfordras linjekoncession
för den del av ledningen som faller utanför området.
Utredningen anser att beträffande de elkraftanläggningar, som omfattas
av en områdeskoncession, det allmänna i huvudsak kan avstå från
nu föreliggande möjlighet att i varje särskilt fall pröva behovet av de planerade
anläggningarna och deras förenlighet med planmässig elektrifiering,
vilket dock anges icke behöva innebära någon försämring ur allmän
synpunkt. Härom framhåller utredningen följande.
Innan ett företag får områdeskoncession skall nämligen enligt utredningens
förslag hela anläggningssystemet underkastas noggrann prövning
ur kraftförsörjningssynpunkt. Koncessionsmyndigheten har även att
pröva innehavarens allmänna lämplighet som distributör med hänsyn till
ekonomiska, tekniska och organisatoriska förutsättningar. De ledningar,
som företaget framdeles utan särskilt tillstånd får utföra inom området,
kommer huvudsakligen att bii kompletteringsledningar till det befintliga
nätet. Vid framdragning av dylika ledningar är emellertid anläggningsinnehavaren
icke befriad från skyldigheten att söka expropriation, där
uppgörelse icke kan träffas med markägaren, eller att taga hänsyn till
andra motstående intressen, som kan lida skada eller olägenhet genom
ledningsdragningen.
Enligt utredningens uppfattning medför en på angivet sätt utvidgad
områdeskoncessionering den avsevärda fördelen att koncessionsmyndighetens
arbetsbörda lättas. Härutinnan anför utredningen.
Större delen av de koncessionsärenden, som behandlas av kommerskollegium,
avser nämligen tillstånd att utföra avgreningsledningar på ortsnät
eller lågspänningsnät från ny transformatorstation. Statens möjligheter
att granska anläggningarna ur farosynpunkt avses icke försvinna genom
att koncessionsinnehavaren ges rätt att utan tillstånd i varje särskilt fall
framdraga ledningar inom området. Den statliga tillsynsverksamheten
kommer nämligen att liksom hittills innefatta säkerhetskontroll. Behovet
av dylik kontroll torde emellertid minska i och med att företagen kan anskaffa
egen sakkunnig personal.
Om systemet med områdeskoncession sålunda skulle onödiggöra prövning
av närdislributionsnätcn så är det — framhåller utredningen — däremot
angeläget att behövligheten och planmässigheten beträffande de anläggningar,
för vi I k a fordras linjekoncession (främst bygde-, lands- och stamlinjer),
verkligen kan bli föremål för prövning. Genom att många enklare
ärenden försvinner till följd av oinrådeskoncessioneringen kan mer tid
ägnas åt arbetet med huvudledningarna. Klart är att vid en behovsprövning
beträffande nämnda anläggningar även näringspolitiska synpunkter
bör beaktas och att speciell sakkunskap erfordras för eu dylik prövning.
Koncession skall enligt utredningen lämnas under förbehåll av allmän
och enskild rätt. Koncessionssökanden bör kunna på egen hand söka
24
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 är 1957
överenskommelse med rättsägare, vilkas rätt beröres av ledningens framdragande.
Till koncessionsmyndigheten skall — anför utredningen — uppgift
endast behöva lämnas på de fall, där hinder föreligger för frivillig
överenskommelse och där sålunda expropriation kan bli aktuell. Om
hindret angår mindre väsentliga delar av ledningen och är av den art, att
ledningen oberoende därav kan väntas bli utförd i huvudsaklig överensstämmelse
med förslaget, bör koncession, med nyssnämnda förbehåll och
på de villkor i övrigt som koncessionsmyndigheten finner erforderliga,
kunna erhållas.
Utredningen erinrar om att f. n. lagregler saknas angående åläggande
för innehavare av koncessionerad anläggning att leverera ström till sina
avnämare. Ingripanden från myndighets sida kan därför icke ske mot en
distributör, som vägrar att draga fram elektrisk ledning till en fastighet
eller försummar att underhålla sina ledningar så att driftstörningar uppstår
eller som underlåter att förbättra elnätets belastningsbarhet, med påföljd
att användningen av elkraft icke kan öka i normal omfattning — allt
givetvis under förutsättning att distributören icke åsidosätter gällande
säkerhetsföreskrifter eller avtalsenliga förpliktelser. Däremot kan enligt
2 § 6 mom. i 1902 års lag inskridande ske för att reglera kraftpriset. Eftersom
koncession i praktiken innebär att innehavaren får företrädes- eller
ensamrätt antingen till detaljdistribution inom det område, som ledningarna
omspänner, eller till engrosdistribution till underdistributörer eller andra
storförbrukare anser utredningen att denna rätt bör motsvaras av en förpliktelse
för honom att på skäliga villkor tillgodose förefintliga och kommande
rimliga kraftbehov, dvs. distributionsskyldighet.
Angående distributionsskyldighetens innebörd för innehavare av områdeskoncession
anför utredningen bl. a. följande.
Principen om distributionsskyldighet kan sägas innebära en fullföljd
av grundtanken bakom nu tillämpliga bestämmelser om prövning av nätets
planmässighet och om prisreglering. Även om själva principen om distributionsskyldighet
sålunda i viss mån är godtagen i gällande lag har den icke
kommit till direkt uttryck däri. Svårigheter möter att vid principens lagfästande
klart definiera de praktiskt nödvändiga begränsningarna vid dess
tillämpning. I sista hand blir dessa beroende på myndigheternas bedömning
i varje särskilt fall.
Distributionsskvldigheten innefattar en allmän förpliktelse att upprätthålla
en tillfredsställande såväl extensiv som intensiv elektrifiering.
Att den extensiva elektrifieringen skall vara tillfredsställande innebär
att distributören skall vara skyldig att på skäliga villkor utsträcka ledningsnätet
till varje normal förbrukningsplats inom det område för vilket han
fått områdeskoncession. Hur långt detta krav bör sträckas är ett svårlöst
problem, särskilt som det måste förutsättas att nätets utsträckande till
förut oelektrifierade delar av området skall ske på rimliga villkor. Självkostnaderna
för elektrifiering av avskilt belägna fastigheter kan stundom
vara mycket höga. Bidrag till anläggningskostnaderna brukar på landsbygden
utgå i form av engångsavgifter från de abonnenter, som anslutes.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957
25
För de avskilt liggande fastigheter, som ännu ej elektrifierats, skulle anslutningsavgifterna
kunna bli relativt höga. Utredningen förutsätter därför
att ekonomiskt stöd från det allmänna skall i viss utsträckning även
framgent kunna utgå till elektrifieringskostnaderna. De ännu oelektrifierade
fastigheterna ligger ofta i gränstrakterna mellan småföretags distributionsområden.
Där en samordning av dylika företag, under medverkan
och eventuellt med ekonomiskt stöd från det allmänna, kan åstadkommas,
torde distributionsanläggningarna kunna anläggas och utvidgas mer ändamålsenligt
och därmed mindre kostsamt än eljest. Distributörens skyldighet
att elektrifiera hela det honom tilldelade området bör under sådana
omständigheter icke bli alltför betungande. Det är emellertid självklart att
nätets utsträckande till fastigheter eller andra elektrifieringsobjekt ej skall
kunna framtvingas i de fall, där företagets kostnader, även om möjligheterna
till understöd utnyttjas, blir orimligt höga eller där den ifrågasatta
elektrifieringen avser bebyggelse, vars fortbestånd är osäkert.
I kravet på en tillräckligt intensiv elektrifiering bör i första hand inläggas,
att anläggningarnas driftsäkerhet och belastningsbarhet är i skälig
mån säkerställda. Man bör med andra ord kunna fordra av koncessionshavaren
att han skall tillgodose rimliga anspråk från förbrukarna på att
inga onödiga avbrott eller störningar i elkrafltillförseln sker och att alla
normala anslutningsobjekt — vartill i nuvarande utvecklingsskede bör räknas
exempelvis motorer för rationell jordbruksdrift, hantverk och småindustri
samt vanliga hushållsmaskiner — skall kunna användas utan inskränkning.
Vidare bör koncessionshavaren ha rätt men ej plikt att
leverera till en kraftskapande storindustri inom området. Skyldigheten att
sörja för att anläggningarnas driftsäkerhet och belastningsbarhet medger
normalt utnyttjande av elkraften innebär också att företag med undermåliga
nät skall upprusta dessa till godtagbar standard. Skyldigheten
måste emellertid i praktiken vara begränsad till vad företagets tekniska
möjligheter och rörelsens ekonomiska bärkraft medger. Stöd i form av
lån och bidrag till upprustningskostnaderna kan sålunda även i fortsättningen
vara påkallat. Det slutliga syftet med statens medverkan bör
emellertid vara att skapa bärkraftiga distributionsenheter. Sedan en omorganisation
av kraftförsörjningen med avveckling av de irrationella företagen
genomförts skulle distributionsskvldighetens fullgörande principiellt
kunna krävas utan statens medverkan.
Utredningen föreslår sålunda en bestämmelse att innehavare av områdeskoncession
skall, om icke särskilda skäl till undantag prövas föreligga, vara
skyldig alt inom det fastställda området på skäliga villkor tillhandahålla
elektrisk kraft för normala förbrukningsändamål åt envar, som erhållit anslutning
till hans ledningar eller därom gör skriftlig framställning.
1 detta sammanhang behandlar utredningen frågan om detaljdistribution
genom kommunala företag och konstaterar att en kommuns anspråk
på att leverera kraft inom del egna området har stöd i den allmänna
kompetensbestämmelsen i 3 § kommunallagen. Vad angår ett kommunalt
elverks skyldighet att leverera elkraft utanför den egna kommunens gränser
framhålles i betänkandet bl. a. följande.
26
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957
Eftersom distributionsverksamhet är förenad med affärsrörelse, kan det
från rent principiell synpunkt ifrågasättas om det ingår i en kommuns
kompetens att utsträcka distributionen utanför kommunen. Om t. ex. ett
stadselverk bedriver landsbvgdsdistribution, som går med förlust, kan
verksamheten anses strida mot stadens ekonomiska intressen. Om åter
landsbygdsdistributionen ger så stor vinst att det skulle ligga i vederbörande
landskommuns intresse att själv övertaga verksamheten, borde
detta intresse ha företrädesrätt och staden alltså avstå från landsbygdsdistributionen.
Utredningen anser emellertid att vägande praktiska skäl av samhällsekonomisk
räckvidd kan anföras mot de nyss redovisade synpunkterna.
De naturliga gränserna för ett distributionsområde, som lämpligen bör försörjas
med kraft från ett och samma företag, sammanfaller mera sällan
med kommungränserna. Erfarenheten säges också visa att mycket små
företag av olika skäl — tekniska, ekonomiska eller organisatoriska — är
olämpliga som självständiga förvaltningsenheter. Då det enligt utredningen
bör vara ett samhällsintresse att förutsättningarna för distributionsföretagens
verksamhet är så gynnsamma som möjligt, anses konnnunintresset
böra få stå tillbaka i den mån det är oförenligt med det samhällsekonomiska.
Enligt utredningen innebär denna ståndpunkt att bestämmelsen i
3 § kommunallagen om kommunens kompetensområde icke bör utgöra
hinder för ett kommunalt elverk att bedriva distribution även i andra
kommuner, om särskilda skäl föreligger.
Utredningen övergår därefter till frågan om den distributionsskyldighet,
som finnes böra åligga innehavare av linjekoncession. Därvid anför
utredningen bl. a.
För att innehavare av områdeskoncession skall kunna fullgöra sin
skyldighet att leverera elektrisk kraft fordras att han har tillgång till
råkraft. Skulle det bli omöjligt för honom att genom a\tal skaffa erforderlig
kraft, kan efter särskild prövning innehavare av linjekoncession åläggas
att leverera råkraft eller — om han själv ej har tillräcklig tillgång härtill
— att upplåta sin anläggning för transitering av sådan kraft till den
förre. Härutöver bör linjekoncessionshavaren kunna efter prövning i varje
särskilt fall åläggas att leverera kraft till sådana industrier eller andra
förbrukare, vilkas verksamhet finnes vara av större betydelse för det allmänna.
Skyldigheten bör i första hand åläggas innehavare av linjekoncession,
som avser ledning för allmän distribution, däremot icke sådan innehavare
vars ledning kan utnyttjas blott för en industris eget behov.
Även vid linjekoncession är en förutsättning för distributionsskyldighetens
fullgörande att anläggningen hålles i gott stånd. Varje företag, som
har distributionsskvldighet, bör därför enligt utredningens mening genom
bestämmelse i 1902 års lag förpliktas att hålla anläggningen i sådant skick
att den fyller skäliga krav på driftsäkerhet och belastningsbarhet. I
I enlighet härmed förordar utredningen en regel av innehåll att den,
som erhållit linjekoncession, må efter särskild prövning åläggas skyldig
-
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957
het alt tillhandahålla elektrisk kraft eller upplåta sin anläggning för kraftöverföring
till annan i den mån detta finnes erforderligt för fullgörande
av områdeskoncessionshavares distributionsskyldighet eller för leverans till
sådan industri eller annan förbrukare, vars verksamhet finnes vara av
större betydelse för det allmänna.
För att kunna fullgöra sin distributionsskyldighet måste — framhåller
utredningen — ett företag uppfylla vissa förutsättningar ur tekniska,
ekonomiska och organisatoriska synpunkter. Huruvida dessa förutsättningar
föreligger anser utredningen böra prövas vid behandlingen av koncessionsansökningen.
I fråga om innebörden av denna prövning av
företagens lämplighet anför utredningen bl. a.
För att en god kraftförsörjning på längre sikt skall tryggas måste även
vissa krav ställas på det företag, som utövar distributionsverksamheten,
särskilt att företaget äger tillräckliga tekniska, ekonomiska och organisatoriska
förutsättningar för att genomföra och upprätthålla en rationell
kraftförsörjning med tillämpning av rimliga priser och villkor i övrigt.
Detta innebär att en koncessionssökandes lämplighet att bedriva distribution
inom fastställt område bör prövas. En dylik prövning skulle i första
hand ha till syfte att förhindra, att ny eller förlängd koncession beviljas
sådana distributionsföretag, som måste anses sakna förutsättningar för en
ändamålsenlig verksamhet. Lämplighetsprövningen skulle sålunda kunna
bli ett viktigt medel för att genomföra den erforderliga omorganisationen
av landsbygdsdistributionen. Även då ansökan avser linjekoncession bör
sökandens lämplighet ur angivna synpunkter prövas, dock endast om ledningen
skall användas för allmän distribution. Med denna begränsning
undantages således från prövningen t. ex. en ledning, som äges av och
uteslutande betjänar ett industriföretag. Det måste i sista hand ankomma
på vederbörande koncessionsmyndighet att tillämpa ltoncessionsprövningen
med hänsynstagande till vad som i varje särskilt fall kräves för att nå den
avsedda standarden på kraftförsörjningen.
Av principen att koncessionssökandens lämplighet skall prövas följer
enligt utredningen, att endast den i koncessionen angivna innehavaren av
det koncessionerade ledningsnätet äger rätt att driva den därmed förenade
distributionsverksamheten. Koncessionen skall således framdeles utfärdas
för bestämd person eller bestämt företag såsom anläggningens innehavare
och ej — såsom sker — för viss företagare eller hans rättsinnehavare. Om
anläggningen överlåtes eller upplåtes med nyttjanderätt till annan bör därför
tillstånd av koncessionsmyndigheten krävas. Detta krav är — framhåller
utredningen — motiverat även av det förhållandet, att fria överlåtelser
skulle kunna hindra en planmässig omorganisation av detaljdistributionsföretagen.
Utredningen övergår härefter till att diskutera behovet av regler om
hävande av koncession.
Enligt gällande lag kan — uttalas i betänkandet
under löpande kon -
28
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957
cessionstid statliga reglerande åtgärder endast i begränsad omfattning vidtagas
mot elektrisk anläggning. Härom anför utredningen.
Utredningen anser det ur såväl allmän som enskild synpunkt önskvärt,
att omorganisationen av distributionsföretag i första hand genomföres frivilligt.
Statens medverkan skulle då kunna begränsas till att på olika sätt
befordra frivilliga saneringsåtgärder. Utredningen finner emellertid att
omorganisationen under sådana förhållanden skulle ta lång tid och icke
alltid kunna genomföras på ett rationellt sätt område för område. Det anses
därför nödvändigt att bestämmelser införes, som medger hävande av
koncession när detta erfordras ur rationaliseringssynpunkt. En koncessionsinnehavare
bör visserligen i princip kunna räkna med att koncessionsrätten
icke genom ny lagstiftning skall omintetgöras eller väsentligen
inskränkas under den tid koncessionen gäller. Undantag måste emellertid,
framhålles i betänkandet, kunna göras då så påkallas av ett starkt grundat
samhälleligt intresse. Det stora allmänna intresset av att den på många håll
bristfälliga kraftförsörjningen inom rimlig tid rationaliseras motiverar en
lagstiftning, som gör det möjligt att vid behov tvångsvis häva gällande
koncessioner. Eu förutsättning härför anges dock vara, att synnerlig
anledning till hävande föreligger med hänsyn till elkraftförsörjningens
ändamålsenliga ordnande. För dessa fall kan det framdeles bli nödvändigt
att införa särskilda bestämmelser om inlösen av anläggningarna. Utredningen
räknar emellertid med att hithörande ersättningsfrågor skall kunna
lösas genom förhandlingar mellan berörda parter.
Utredningen har vidare funnit erforderligt att bestämmelser införes om
hävande av koncession — helt eller delvis — därest innehavaren begår
svåra eller upprepade överträdelser av bestämmelserna i 1902 års lag eller
med stöd av densamma givna föreskrifter eller om han underlåter att begagna
meddelad koncession.
Remissyttrandena. I den del de icke återgives här nedan hänvisas till
propositionen s. 37—43.
Vad utredningen föreslagit i fråga om hävande av koncession tillstyrkes
helt av länsstyrelserna i Kronobergs, Blekinge, Västmanlands och
Norrbottens län, de elektriska länsföreningarna i Kronobergs och Hallands
län samt RLF.
Vattenfallsstyrelsen tillstyrker i princip förslaget men förutsätter att
hävande av koncession, när synnerlig anledning därtill förekommer med
hänsyn till kraftförsörjningens ändamålsenliga ordnande, skall kunna användas
omedelbart på nu gällande koncessioner, oberoende av hur lång den
återstående giltighetstiden är. Styrelsen förutsätter också att hävandet
skall kombineras med skyldighet för den nye koncessionshavaren att övertaga
den förre innehavarens nät. Enligt styrelsens mening bör förtidshä
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957 29
vande bli föremål för beslut av Kungl. Maj :t i varje särskilt fall, sedan det
framlagts bevis för att ingen annan utväg står till buds att komma till
rätta med missförhållandena. Styrelsen anser vidare lämpligt att hävande
av koncession förenas med åläggande att överlåta ledningsnätet mot ersättning
enligt i beslutet angivna normer.
Kommerskollegium, som likaledes tillstyrker förslaget i dess helhet, förutsätter
att befogenheten att häva koncession, då så behövs för kraftförsörjningens
ändamålsenliga ordnande, kommer att utövas med största varsamhet.
I åtskilliga utlåtanden riktas allvarlig kritik mot förslaget att häva
koncession, då så erfordras ur rationaliseringssynpunkt. I dessa framhålles
bl. a. att förslaget är ägnat att inge allvarliga betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt.
Möjligheten att häva koncession utan att innehavaren
misskött sin verksamhet skulle också medföra en osäkerhetskänsla hos
denne med påföljd att han skulle anse sig sakna anledning att vidtaga
kostnadskrävande förstärkningsåtgärder med avseende å sin anläggning.
Koncession bör således -— uttalas det — icke kunna hävas i andra fall än
då direkt misskötsel föreligger. Risken för tvångsåtgärd i sådant fall i
förening med överförande av koncessionen på annan företagare bör vara
ett tillräckligt starkt påtryckningsmedel för att vinna ett ur det allmännas
synpunkt tillfredsställande resultat. Vidare bör beaktas att råkraftleverantörerna
vid sin försäljning av kraft till detaljdistributionsföretagen redan
nu tillämpar bestämmelser, som möjliggör påtryckning på dessa. Tankegångar
sådana som de nu angivna återfinnes i yttranden av länsstyrelserna
i Södermanlands, Östergötlands, Kristianstads och Älvsborgs län, överinspektören
i statens elektriska inspektions östra distrikt, aktiebolaget
Linköpings elverk, Bergslagsblocket, de elektriska länsföreningarna i Blekring
och Örebro län, Norrköpings kommunala affärsverk, svenska elverksföreningen,
svenska vattenkraftföreningen, Sveriges elektriska entreprenörsförening
och Sydsvenska kraftaktiebolaget.
Departementschefen. Vad härefter angår utredningens förslag delar
jag den av utredningen och remissinstanserna omfattade ståndpunkten att
koncessionsskyldigheten bör utsträckas till att omfatta i princip
alla starkströmsledningar. Jag förordar i enlighet härmed en bestämmelse
om att koncession av Kungl. Maj :t eller den Kungl. Maj :t bemyndigar
kräves för framdragande eller nyttjande av elektrisk starkströmsledning.
Emellertid talar praktiska skäl för en viss begränsning av skyldigheten
att i särskilda fall söka koncession. Eu sådan begränsning vinnes genom
att Kungl. Maj:t med stöd av bestämmelsen i administrativ ordning lämnar
vissa generella ledningstillstånd. Dylika tillstånd bör dock icke ifrågakomma
i andra fall än då det gäller ledningar, beträffande vilka konces
-
30
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957
sionsprövning icke synes erforderlig vare sig ur behovs- och planmässighetssynpunkt
eller för att tillgodose säkerhetskrav. Jag syftar härvid i
främsta rummet på ledningar som till hela sin sträckning faller inom
byggnad eller inhägnad gård och för vilka tillstånd f. n. ej erfordras. Generellt
tillstånd bör vidare kunna meddelas för de av kommerskollegium
nämnda s. k. inomgårdsledningarna — dvs. främst sådana ledningar mellan
byggnader tillhörande samma jordbruksenhet vilka användes för
elektrifiering av ladugårdar, för tröskning m. m. Med inomgårdsledningar
torde i förevarande avseende kunna jämställas vissa andra ledningar, t. ex.
sådana inom icke inhägnade områden vilka disponeras för större sjukhus
eller andra institutioner. Även televerkets koaxialkablar — i vilka
överföres högspänd ström för telefon-, telegraf- och signaltransmission —
bör kunna omfattas av tillståndsgivningen. Berörda tillstånd synes lämpligen
böra upptagas i den med stöd av lagen utfärdade stadgan om elektriska
starkströmsanläggningar. Vid utformningen av föreskrifterna i
stadgan synes det nu anförda böra vara vägledande.
Jag delar också utredningens uppfattning att de nu i 2 § 1 och 3 mom.
1902 års lag förekommande speciella bestämmelserna om lednings avstånd
till boningshus, trädgård in. m. samt till flygfält icke bör upptagas bland
lagens allmänna regler. Då bestämmelserna om avstånd torde få anses
betingade huvudsakligen av säkerhetsskäl, synes de böra överföras till
stadgan om elektriska starkströmsanläggningar.
Den föreslagna regeln om koncessionsskyldighet torde icke böra vinna
tillämpning å ledning som tillkommit i överensstämmelse med nu gällande
eller äldre författning. Ledning, vid vars tillkomst icke erfordrades
tillstånd, bör således fortfarande vara koncessionsfri. Krav på tillstånd att
utföra lågspänningsledning för yrkesmässig distribution infördes genom
lagändring fr. o. m. den 1 juli 1939. I övergångsbestämmelserna föreskrevs
att tillstånd ej heller i fortsättningen skulle behövas för ledning, som anslutes
till en före nämnda dag utförd lågspänningsanläggning. Denna ordning
bör enligt min mening bestå även framdeles. Dylika begränsningar i
skyldigheten att söka koncession, vilka synes erforderliga bl. a. av det
skälet att eljest koncessionsprövningen skulle bli alltför omfattande, torde
böra föreskrivas såsom en övergångsbestämmelse.
Utredningens förslag angående områdeskoncession och linjekoncession
har tillstyrkts av de remissinstanser som yttrat sig härom.
Den områdeskoncessionering, varom bestämmelser f. n. finnes i 2 §
2 mom. 1902 års lag, avser endast lågspänningsledningar för allmän
distribution inom visst område eller i anslutning till viss generator- eller
transformatorstation. Med lågspänningsledning — vilket uttryck icke förekommer
i lagtexten — åsyftas en ledning i vilken överföres elektrisk ström
med en spänning å högst 250 volt.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957
31
Utredningens förslag innebär till en början att områdeskoncession skall
meddelas icke blott å lågspänningsledningar utan även å andra närdistributionsledningar
— dvs. ortsledningar på landsbygden eller motsvarande
lokala ledningar inom städer och andra tätorter — medan å bygdeledningar
samt landslinjer och stamlinjer skall liksom hittills beviljas linjekoncession.
Denna gränsdragning är enligt min mening i allmänhet
lämplig. I vissa fall kan emellertid finnas anledning att inom området
meddela linjekoncession å ortsledning eller motsvarande lokal ledning,
som exempelvis tillhör en kraftslukande storindustri. Skulle koncessionshavaren
av någon anledning vilja utsträcka enstaka närdistributionsledning
utanför området utan att dess gräns samtidigt ändras, erfordras
naturligen linjekoncession å ledningen. Inom ett distributionsområde
synes understundom böra tillåtas en mindre områdeskoncession för t. ex.
ett industriföretag, vars ledningar icke helt faller inom inhägnat område.
Det anförda synes ge vid handen att koncessionsmyndigheten — dvs.
Kungl. Maj:t eller kommerskollegium — bör få en viss frihet att välja
koncessionsform.
Jag gillar även utredningens förslag att områdeskoncession skall avse
endast ett visst geografiskt område. Dess gränser bör av koncessionsmyndigheten
i huvudsak anges i koncessionshandlingen. Vid prövning av områdets
storlek har koncessionsmyndigheten att beakta både sökandens
önskemål och kravet på att området skall kunna försörjas med kraft från
sökandens anläggning. Jag vill här förutskicka att i fortsättningen kommer
att föreslås en regel om att den som yrkesmässigt distribuerar
elektrisk kraft också skall ha skyldighet att tillhandahålla kraft till dem
som bor inom distributionsområdet. Tillämpningen av en sådan bestämmelse
kan emellertid bli betungande för företaget. Koncessionsmyndigheten
bör därför, om det finnes angeläget att företaget påtar sig att tillhandahålla
kraft utanför det i koncessionsansökningen angivna området,
eftersträva att nå överenskommelse härom med sökanden. Kan uppgörelse
icke träffas, kan följden bli att den sökta koncessionen icke bifalles.
Vid bestämmande av distributionsområde för ett kommunalt företag
bör enligt min mening följande synpunkter vara vägledande. Utövas
distributionen av kommun genom ett kommunägt aktiebolag eller annat
i förhållande till kommunen självständigt företag torde gälla vad nyss
anförts. Om kommunen själv skall handha distributionen och koncessionsansökningen
avser endast det egna kommunområdet, torde inga invändningar
kunna resas mot att kommunen ålägges distributionsskyldighet.
Däremot synes, på grund av regeln i 3 § kommunallagen om kommuns
beslutanderätt, vara tveksamt om kommun äger utan vidare påtaga sig att
leverera kraft inom närbelägen del av angränsande kommun. I sådant
fall torde koncession med därav följande distributionsskyldighet icke böra
meddelas å område tillhörande grannkommun. Om åter berörda kommu
-
32
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957
ner överenskommit om att den ena kommunen skall elektrifiera även den
andras område synes icke böra möta hinder mot att den förra kommunen
erhåller koncession med åtföljande distributionsskyldighet även å område
av grannkommunen.
Ehuru områdeskoncession i princip innebär ensamrätt till distribution
inom området, bör likväl hinder icke möta för att t. ex. ett kraftslukande
industriföretag erhåller koncession å ledning genom området därest företagets
kraftbehov icke lämpligen kan tillgodoses från områdeskoncessionshavarens
ledningar.
1 enlighet med det anförda förordar jag en regel av innehåll att koncession
må avse ledning med en i huvudsak bestämd sträckning (linjekoncession)
eller ledningar inom visst område (områdeskoncession).
Jag delar även utredningens uppfattning att den, som erhållit områdeskoncession,
skall äga att utan prövning i varje särskilt fall framdraga erforderliga
närdistributionsledningar inom området. En sådan ordning, för
vilken någon uttrycklig lagregel icke synes behövlig, förekommer redan
nu beträffande lågspänningsledningar och lärer ur principiell synpunkt
vara berättigad även i vad gäller ortsledningar och därmed jämställda ledningar
i tätort. Den som begär områdeskoncession skall nämligen enligt
bestämmelser, som föreslås i 3 §, förebringa en plan över områdets framtida
försörjning med elektrisk kraft, varjämte han skall å karta ange den
huvudsakliga sträckningen av tillämnade högspänningsledningar. Innan
koncession beviljas kommer därför anläggningen i sin helhet att underkastas
en noggrann granskning. Ej heller bör betänkligheter möta ur
säkerhetssynpunkt, då avsikten är att i stadgan om elektriska starkströmsanläggningar
införa en bestämmelse om skyldighet att anmäla högspänningsledning,
som framdrages med stöd av områdeskoncession. En liknande
bestämmelse, gällande icke koncessionspliktiga högspänningsledningar,
finnes redan nu i stadgans 2 §.
Redan enligt gällande rätt skall koncession meddelas under förbehåll
av enskild rätt. Utredningen har emellertid föreslagit att förbehåll i koncessionen
skall göras även för allmän rätt. Sistnämnda villkor torde med
hänsyn till den principiellt fria utbyggnadsrätten vid områdeskoncession
men även vid linjekoncession vara motiverat för att skydda allmänna intressen
vid lednings dragande över kronojord eller ecklesiastik mark,
inom trafikled eller i närheten av flygfält.
2 § 4 mom. i dess gällande lydelse innehåller bl. a. ett stadgande därom
att i koncession skall anges på vilket sätt och under vilka villkor anläggningen
må utföras och nyttjas. I koncessionsbesluten brukar erinras om
gällande säkerhetsbestämmelser och även ges särskilda säkerhetsföreskrifter.
Koncessioner meddelade av Kungl. Maj:t upptager bl. a. som
villkor att frågor om åtgärder till förekommande av induktionsstörningar
i svagströms- och lågspänningsledningar under vissa omständigheter skall
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957 33
underställas Kung]. Maj:ts prövning. Även andra villkor än sådana, som
är betingade av säkerhetshänsyn, kan emellertid vara påkallade ur allmän
synpunkt. Härvid synes särskilt vara värt att uppmärksamma behovet av
naturskydd vid framdragande av stora högspänningsförande kraftanläggningar.
Då angivna förhållanden bör komma till uttryck i lagtexten, föreslår
jag att hithörande bestämmelser får det innehållet, att i koncession
skall föreskrivas de villkor som av säkerhetsskäl eller eljest ur allmän
synpunkt finnes påkallade.
Enligt utredningen innebär dess förslag till bestämmelser om distributionsskyldighet
ett fullföljande av principen om prövning av
distributionsnätets planmässighet och om prisreglering. Jag kan i stort
sett instämma med vad utredningen anfört till stöd för ändring av lagen
i detta hänseende. Distributionspliktens innebörd torde dock böra något
beröras.
Sådan skyldighet torde böra i regel följa med områdeskoncession.
Distributionsplikt bör emellertid åligga endast den som yrkesmässigt tillhandahåller
elektrisk kraft.
Innehavare av områdeskoncession, som yrkesmässigt distribuerar elkraft,
bör i princip förse med elektricitet alla abonnenter inom området
ävensom sådana där boende vilka skriftligen begär att få bli abonnenter.
Distributionsskyldighetens omfattning får emellertid bestämmas med beaktande
av att kostnaderna för en ifrågasatt elektrifiering håller sig inom
ekonomiskt rimliga gränser. Om kostnaderna blir onormalt höga, kan
skyldigheten att elektrifiera en avlägset belägen fastighet i sista hand bil
beroende av om företaget får ekonomiskt stöd från det allmänna. Distributionsskyldigheten
innebär vidare att koncessionshavaren skall tillhandahålla
kraft för alla normala förbrukningsändamål — såsom för belysning
och varmvattenberedning för hushållsändamål samt för drift av elspisai
och hushållsmaskiner samt av mindre motorer för jordbruksdrift, hantverk
och småindustri. Däremot torde återhållsamhet få iakttagas i fråga
om elektrisk rumsuppvärmning med hänsyn till våra begränsade vattenkrafttillgångar.
Innebörden av begreppet normala förbrukningsändamål
torde få bedömas olika för skilda förbrukarkategorier. I sista hand torde
tillgången på producerad elkraft få bli avgörande för frågan om distributionsskyldighet.
Det synes därför lämpligt att frågor om fullgörande av
distributionsskyldighet överlåtes till koncessionsmyndigbetens prövning.
Beträffande frågan om ett kommunalt elverk kan åläggas att leverera
kraft utanför kommunens område bar yppats delade meningar såväl
inom utredningen som i remissyttrandena. För egen del vill jag framhålla
att kommun icke torde kunna påtvingas skyldighet all leverera
kraft utanför kommunens område. Emellertid torde frågor om kommunala
elverks skyldighet alt distribuera elektrisk kraft inom område
av angränsande kommun kunna förväntas bli lösta genom överenskommel
3—773
57 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 3 avd. Nr 22
34
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957
ser mellan berörda kommuner. Där överenskommelse icke kan träffas,
torde distributionsskyldigheten böra begränsas till kommunens eget område.
I enlighet med vad jag sålunda anfört förordar jag att innehavare av
områdeskoncession som yrkesmässigt distribuerar elektrisk ström skall,
om icke koncessionsmyndigheten finner särskilda skäl till undantag, inom
området tillhandahålla ström åt envar abonnent.
För innehavare av linjekoncession skall distributionsskyldigheten inträda
först efter beslut av koncessionsmyndigheten. Beslutet kan avse
åläggande antingen att leverera eller att transitera kraft till detalj distributör
eller annan förbrukare vars verksamhet är av större betydelse för
det allmänna. Enär anmärkningar icke framkommit mot engrosdistributionen
av elkraft, torde kunna förutsättas att beslut om sådan skyldighet
behöver tillgripas endast i sällsynta undantagsfall.
Enligt vad jag under hand låtit inhämta från kommerskollegium är
numera alla tillstånd förbundna med villkor att innehavaren skall vara
skyldig att iakttaga de allmänna bestämmelser i fråga om leverans av elektrisk
kraft som kan bli i laga ordning meddelade. Nämnda villkor, som
även återfinnes i 25 § i stadgan den 5 maj 1939 om elektriska starkströmsanläggningar,
torde på sätt kollegium funnit få anses innefatta åliggande
för vederbörande att ställa sig till efterrättelse en bestämmelse om distributionsskyldighet.
Jag föreslår därför att bestämmelsen om distributionsskyldighet
får tillämpas även å innehavare av nu gällande tillstånd att
utföra elektrisk starkströmsledning.
Jag kan helt ansluta mig till vad utredningen anfört därom att — innan
koncessionsansökan bifalles — prövning skall ur tekniska, ekonomiska och
organisatoriska synpunkter ske av sökandens lämplighet att utöva
distributionsverksamhet. En sådan prövning är att betrakta som en konsekvens
av bestämmelserna om distributionsskvldighet och bör därför
ifrågakomma endast beträffande den som yrkesmässigt ägnar sig åt dylik
verksamhet.
Utredningen har föreslagit en särskild bestämmelse om att den som
ålagts distributionsplikt skall vara skyldig att hålla sin anläggning i sådant
skick att den fyller skäliga krav på driftsäkerhet och belastningsbarhet.
Då det får anses vara en naturlig förutsättning för distributionspliktens
fullgörande att anläggningen hålles i gott stånd, har jag icke ansett
erforderligt att i förslaget upptaga en uttrycklig föreskrift härom.
Den i betänkandet föreslagna bestämmelsen om hävande av koncession
helt eller delvis när synnerlig anledning därtill förekommer med
hänsyn till kraftförsörjningens ändamålsenliga ordnande har i flertalet
remissyttranden, som behandlat denna fråga, utsatts för stark kritik. Därvid
har anförts att förslaget är ägnat att inge starka betänkligheter ur
rättssäkerhetssynpunkt. Enligt min mening är en sådan bestämmelse icke
35
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957
nödvändig för att vinna ett ur det allmännas synpunkt tillfredsställande
resultat. För att skapa garantier för en god eldistribution torde i
förevarande avseende vara tillräckligt med en bestämmelse om hävande
av koncession, när innehavaren i något avseende påtagligt misskött sig.
Jag anser mig således icke kunna förorda utredningens förslag i denna
del. Däremot vill jag i likhet med utredningen föreslå en bestämmelse om
hävande av koncession, därest innehavaren i avsevärd mån åsidosätter i
koncessionen föreskrivna villkor eller bestämmelse om distributionsskyldighet
eller om han underlåter att begagna koncessionen. Hävandepåföljd
i sistnämnda fall torde icke böra inträda med mindre underlåtenheten
varat viss, icke alltför kort tid. Har koncessionerad ledning icke varit i
bruk under sammanlagt tre år, torde dock föreligga tillräckliga skäl att
häva koncessionen.
Bestämmelserna om hävande av koncession torde böra tillämpas även
å den som erhållit tillstånd att utföra ledning enligt nu gällande eller
äldre lag.
Med anledning av vad utredningen och kommerskollegium anfört vill
jag tillstyrka att koncessionsmyndigheten får befogenhet att ändra gränserna
för distributionsområde, när så erfordras för en ändamålsenlig
kraftförsörjning och det kan ske utan synnerligt men för koncessionsliavaren.
Fn sådan föreskrift, vilken torde vara nödvändig bl. a. med
hänsyn till att väsentligt ändrade förhållanden kan uppkomma under
koncessionstiden, synes kunna betraktas som ett allmänt koncessionsvillkor.
Även utan uttrycklig bestämmelse härom torde vara uppenbart att
en dylik åtgärd icke bör ske med mindre berörda distributionsföretag erhållit
tillfälle att yttra sig i frågan.
Motioner. I motionen I: 518 hemställes att riksdagen vid propositionens
behandling måtte beakta bl. a. följande (jämför departementschefens
yttrande s. 32 att koncession skall meddelas under förbehåll om allmän
rätt). Vidare anföres.
Kronoegendomar utgör ofta ett besvärligt hinder vid elnätens utbyggande.
Ofta får arrendatorn svara för anslutning till elförening, och i sådant fall
har markägaren, domänverket, ej någon skyldighet att upplåta mark för
erforderliga ledningar. På grund av de rigorösa bestämmelserna för framdragning
av ledningar över kronomark är det både tidsödande att få rätt
till och kostnadskrävande att bygga ledningar över sådan mark, i all synnerhet
skogsmark. Detta föranleder ofta föreningar att söka undvika sådan
mark även om planen därigenom blir mindre rationellt utformad. Vad
här sagts gäller i stor utsträckning även ecklesiastik jord. Med anledning
av motion nr 20 i första kammaren vid 1054 års riksdag beslöt riksdagen
i enlighet med förslag av jordbruksutskottet i dess utlåtande nr 18
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning av dessa frågor. Någon
36
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957
sådan utredning synes icke ännu ha kommit till stånd. Elkraftutredningen
av år 1943 har i sitt huvudbetänkande (SOU 1954: 12) på sidan 261
refererat nämnda motion men ansett att frågan icke ligger inom ramen
för dess uppdrag.
Frågan om berörda parters rättigheter och skyldigheter vid korsning
mellan starkströms- och svagströmsledningar har ännu ej blivit löst, trots
att den varit föremål för behandling sedan 1945.
Dessa utredningar synes böra påskyndas. Det vill synas som om föreliggande
problem ej i tillbörlig grad har beaktats i föreliggande proposition.
Beträffande dessa frågor vill utskottet hänvisa till jordbruksutskottets
utlåtande nr 18 år 1954 i anledning av motionen 1:20, interpellation av
herr Jönsson i Rossbol i andra kammaren den 20 november 1956 (nr 30
s. 9) och svar härpå av chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet
Andersson, den 12 december 1956 (nr 33 s. 61) samt induktionsstörningssakkunnigas
betänkande i november 1956 (stencilerat inom kommunikationsdepartementet),
vilket f. n. remissbehandlas.
I motionerna 1:526 och 11:664 anföres bl. a. (jämför departementschefens
yttrande angående prövning av sökandens lämplighet och hävande
av koncession s. 34).
1943 års elkraftutredning hävdar, att distribulionsskyldigheten bör
innefatta en allmän förpliktelse att upprätthålla en tillfredsställande såväl
extensiv som intensiv elektrifiering. Även vi anser det vara nödvändigt
med en uttrycklig föreskrift om att koncessionsinnehavare skall hålla
anläggningen i sådant skick, att den fyller skäliga krav på driftsäkerhet
och belastningsbarhet.
Vad gäller huvudfrågan, d. v. s. huruvida koncession skall kunna hävas,
när synnerlig anledning därtill förekommer med hänsyn till kraftförsörjningens
ändamålsenliga ordnande, kan visserligen sägas, att förslaget inger
betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt. Mot denna synpunkt kan emellertid
ställas vikten av att de nu otillfredsställande elförhållandena på
landsbygden snarast radikalt förbättras. En förutsättning därför är, att nu
i kraft varande irrationella koncessioner kan omprövas och nya koncessioner
meddelas för ur ekonomisk kraftförsörjningssynpunkt lämpliga områden.
Vi anser, att förevarande fråga bör ägnas fortsatt uppmärksamhet,
då det av departementschefen framlagda förslaget icke är tillfredsställande.
Den föreslagna bestämmelsen, att koncessionen må återkallas helt eller
delvis, om koncessionsinneliavaren under tre år i följd ej haft ledningen
eller ledningsnätet i bruk, torde böra förtydligas med innebörd, att så avsevärd
fördröjning som tre år av utbyggnader av ledningsnätet icke utan
särskilt skäl får äga rum till allvarligare men för abonnenterna.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957
37
5. Prisregleringen
Elkraftutredningen. Utredningen anför till en början att föreskriften
om reglering av priset för strömmens tillhandahallande vilken infördes
i 2 § 1902 års lag genom en lagändring år 1938 — tillkom huvudsakligen
för att hindra distributionsföretagen att missbruka sin monopolställning.
Denna befarades nämligen bli starkare än förut till följd av
den samtidigt med prisregleringen införda bestämmelsen att vid prövning
av koncessionsansökan borde undersökas om den elektriska anläggningen
är behövlig. Man ansåg emellertid att regleringen skulle inskränkas
till rena prisfrågor och ej beröra övriga villkor för strömmens tillhandahållande.
Vid bedömandet av en taxas skälighet skall emellertid — framhåller
utredningen — tagas hänsyn till de förhållanden under vilka strömmen
i det särskilda fallet levereras.
Utredningen erinrar om att den tidigare framlagt förslag till standardtariffer
för detaljdistributionen. För det övervägande antalet abonnenter
består en sådan tariff av dels fortlöpande avgifter, s. k. strömavgifter, och
dels engångsavgifter i samband med nyanslutning till distributionsnätet
eller förstärkning av detta.
De inom detalj distributionen förekommande avtalen om leverans av
elektrisk kraft innehåller — enligt utredningen — vanligen många villkor
som icke direkt gäller kraftpriset men som ändå är av den art att de verkar
som taxepålägg. Som exempel på sådana villkor anger utredningen
att leverantören förbehållit sig att uttaga särskilda till beloppet icke på
förhand bestämda avgifter i samband med att abonnenten ökar sin energiuttagning
även i takt med en fullt normal kontinuerlig belastningsutveckling.
Ett annat villkor anges vara att leverantören icke skall behöva
lämna ersättning för att han drager fram ledningar över abonnentens
mark. Stundom har — framhåller utredningen — krav på att abonnenten
skall ställa säkerhet, som godtages av leverantören, utnyttjats så att
underskrift krävs jämväl av vederbörande fastighetsägare när en hyresgäst
tecknat abonnemang. Att draga en klar gräns mellan pris och övriga
villkor anser utredningen vara praktiskt omöjligt. Helt naturligt måste
priset emellertid ofta vara beroende av övriga villkor, liksom dessa stundom
kan behöva rättas efter normerat pris. Utredningen föreslår nu att
prisregleringen utsträckcs till att avse alla avgifter och villkor som sammanhänger
med leveransen och som är av betydelse för att tillgodose förbrukarens
elkraftbehov.
Utredningen behandlar i detta sammanhang det speciella spörsmålet om
prisregleringsnämnden skall avgöra även frågor angående inlösen av elektriska
ledningar eller andra anläggningsdelar. Utredningen framhåller
emellertid att sådana frågor bör liksom hittills avgöras icke av nämnden
38
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957
utan genom fria överläggningar mellan berörda distributionsföretag men
att de likväl kan komma under nämndens bedömande i samband med
reglering av kraftprisen, eftersom nämnden har att taga liänsyn till leverantörens
självkostnader.
Utredningen framhåller vidare att prisregleringen i fortsättningen får
uppfattas som endast en del av den allmänna kontroll rörande distribulionsskyldighetens
fullgörande och efterlevnaden av koncessionsvillkoren,
som koncessionsmyndigheten — dvs. Kungl. Maj :t eller efter Kungl.
Maj :ts bemyndigande den av utredningen föreslagna statens elnämnd •—
enligt förslaget skall handha. Eftersom distributionsplikten innefattar skyldighet
att tillhandahålla elkraft på skäliga villkor och att hålla anläggningarna
i fullgott skick, måste — anför utredningen — en skälighetsprövning
av pris och övriga leveransvillkor kunna företagas av koncessionsmyndigheten
som ett led i dess rationaliseringsarbete. Prisregleringsnämndens
uppgifter föreslås därför skola överföras på koncessionsmyndigheten.
Enligt utredningen föranleder vidare eu bestämmelse om distributionsskyldighet
att alla distributionsföretags taxor och övriga leveransvillkor i
princip bör vara underkastade föreskrifter om prisreglering. Detta innebär
således att ■— i motsats till vad f. n. gäller — regleringen skall omfatta
även taxor och villkor som fastställts av statens vattenfallsverk eller
av kommunal myndighet för leverans av ström inom kommunen. Det
synes utredningen naturligt att prisregleringsfrågor rörande statliga kraftleveranser
upptages av Kungl. Maj :t i egenskap av koncessionsmyndighet,
hos vilken redan nu hithörande taxor granskas ur både formella och sakliga
synpunkter. I övrigt skola taxor och andra villkor enligt utredningens
ståndpunkt överprövas av elnämnden.
Till stöd för förslaget angående reglering av kommunala taxor anför
utredningen bl. a. följande.
Sådana taxor kan f. n. överprövas endast efter besvär i administrativ
ordning. Någon prövning sker därvid ej av det överklagade beslutets lämplighet
och ändamålsenlighet. Prövningen kan endast avse om beslutet är
felaktigt (olagligt) på någon av de i lagen angivna besvärsgrunderna —
dvs. att beslutet antingen icke har tillkommit i laga ordning, står i strid
mot allmänna lag eller författning eller annorledes överskrider deras befogenhet,
som fattat beslutet, eller också kränker klagandens enskilda
rätt eller eljest vilar på orättvis grund. I de fall då kommunens prissättning
har karaktären av indirekt beskattning kan följaktligen teoretiskt
sett ett taxebeslut undanröjas efter besvär. Samma är förhållandet om
taxorna t. ex. bär bestämts så att de missgynnar speciella förbrukare såsom
affärsföretag eller industrier eller abonnenter bosatta inom visst område.
En kommunmedlem-abonnent har däremot i allmänhet ingen möjlighet
att få taxan prövad med hänsyn till kommunen-leverantörens ekonomiska
beräkningar. För det fall att abonnenten kan göra gällande att
leverantörens taxor ger omotiverat stora överskott, blir visserligen taxesättningen
att betrakta som indirekt beskattning. Men de fall, då detta
på ett tidigt stadium kan påvisas, torde vara sällsynta. I sådana fall,
39
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957
som nu normalt blir föremål för prövning av prisregleringsnämnden, finns
i allmänhet ingen möjlighet att besvärsvägen få ett kommunalt beslut
undanröjt. Abonnenter hos en kommunal leverantör har därför en sämie
ställning än andra abonnenter. Att undantaga kommunala taxor från
prisreglering med hänsyn till risken för kompetenskonflikter synes icke
heller vara befogat. Någon lämplighetsprövning sker nämligen icke hos
besvärsmyndigheten och någon laglighetsprövning icke hos nämnden. För
det fall att bestämmelser införes om prisreglering av kommunala taxor
i här berörda fall skulle den administrativa besvärsmyndigheten ha möjlighet
att infordra yttrande av nämnden eller avvakta dess beslut innan
besvärsmyndigheten avgör ett överklagat taxebeslut.
Den skiljaktige ledamoten finner sig icke kunna biträda utredningens
förslag att prisregleringsärendena skall överföras från den särskilda nämnden
till koncessionsmyndigheten och att kommunala taxor vid strömleveranser
inom kommunen skall underkastas prisreglering.
I förstnämnda avseende anför reservanten att det är olämpligt att låta
ett utredande och samordnande administrativt organ samtidigt fungera som
dömande myndighet. Då det hittills tillämpade systemet för prisregleringen
fungerat tillfredsställande, bör enligt reservantens uppfattning prisregleringsnämnden
bibehållas.
Vad angår de kommunala taxorna finner reservanten att dessa bör i
nuvarande omfattning vara undantagna från prisregleringen. Härutinnan
anför reservanten följande.
Införandet av distributionsskyldighet torde ej kunna anses som ett tillräckligt
skäl att beröva kommunerna deras självbestämmanderätt i taxefrågor.
Även om distributionsskyldighet införes för de kommunala företagen
torde koncessionsmyndigheten med största förtroende kunna överlåta
åt kommunen att själv fastställa strömpris inom sitt område. Några
bärande skäl för att utsträcka prisregleringen till kommunala taxor i hithörande
fall har icke anförts. Dessa taxor bör därför också i fortsättningen
vara undantagna från prisreglering.
Även i andra avseenden kan anföras starka betänkligheter mot ett så
allvarligt intrång i kommunernas självbestämmanderätt som utredningens
förslag innebär. De kommunala taxorna fastställes ju i regel i samband
med budgetbehandlingen och inverkar sålunda även på utdebiteringen av
kommunalskatt. Om en grupp abonnenter skulle hos prisregleringsorganet
överklaga en fastställd taxa, är det ej uteslutet och i varje fall teoretiskt
möjligt, att detta statliga organ genom sitt beslut skulle kunna rycka undan
grunden för kommunens hela budgetberäkning. En utsträckning av prisregleringen
att gälla även kommunala taxor skulle vidare helt säkert medföra
en avsevärd utökning av antalet prisregleringsärenden.
Remissyttrandena. I den del de icke återgives här nedan hänvisas till
propositionen s. 54—56.
RLF anser att anledning saknas att från prisreglering utesluta frågor
angående inlösen av ledningar eller andra anläggningsdelar.
I fråga om prisregleringsärendenas framtida handläggning
råder starkt delade meningar.
40
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1951
Frågan om reglering av statliga taxor har berörts endast av kommerskollegium.
Kollegium yttrar att enligt dess mening synes statens taxor
liksom nu böra undantas från prisregleringen, eftersom de kan prövas i
annan ordning.
Utredningens förslag att av kommunal myndighet fastställda
taxor för leverans av ström inom kommunen skall omfattas av
prisregleringen har föranlett yttranden av åtskilliga remissorgan.
Tillstyrkande yttranden har avgivits av statens priskontrollnämnd, länsstyrelserna
i Örebro och Kopparbergs lön, hushållningssällskapet i Västmanlands
län, Gotlands handelskammare, Västernorrlands och Jämtlands
läns handelskammare, Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare,
drätselkammaren i Gävle, de elektriska länsföreningarna i Skaraborgs, Örebro,
Västmanlands, Jämtlands och Västernorrlands län, RLF, Skellefteå
stads kraftverk och svenska ångpanneföreningarnas centralorganisation.
Statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström ställer sig tveksam till
förslaget. Enligt nämnden kan det ifrågasättas om icke de kommunala
taxorna för strömleverans inom kommun bör vara undantagna från prisregleringen,
såvitt ej är fråga om avgifter utöver eller i stället för de i
kommunen allmänt gällande debiteringsgrunderna. Nämnden uttalar dock
att en gränsdragning i dessa hänseenden understundom måhända skulle
bli svår.
Vattenfallsstyrelsen, svenska elverksföreningen och svenska vattenkraftföreningen
framför den meningen att kommunala elverks generella tariffer
skall vara undantagna från prisregleringen. Däremot anser de att av kommunen
för specialfall använda tariffer bör kunna prisregleras.
I helt avstyrkande riktning uttalar sig kommerskollegium, länsstyrelsen
i Värmlands län, drätselkammaren i Malmö och svenska stadsförbundet.
Kommerskollegium anför.
Vad angår de kommunala taxorna finns enligt kommunallagen möjlighet
att få skäligheten prövad i den ordning, som gäller för besvär över
kommunal myndighets beslut i allmänhet, såväl då prissättningen generellt
anses så hög att den innebär en indirekt beskattning som ock då taxorna
anses missgynna enskild förbrukare eller viss kategori av förbrukare (jfr
RÅ 1941: 436). Kollegium anser att tillräckliga skäl icke föreligger att
tillskapa ytterligare en besvärsväg för prövning av kommunalt företags
taxor inom den egna kommunen.
Länsstyrelsen framhåller att förslaget om distributionsskyldighet knappast
kan anses som tillräckligt skäl att beröva kommunerna deras självbestämmanderätt
i taxefrågor.
Stadsförbundet yttrar.
Starka betänkligheter måste resas mot det intrång på den kommunala
självbestämmanderätten, som ett genomförande av utredningens hithörande
förslag skulle innebära. Detta intrång kan motiveras varken med några
påtalade olägenheter av det nuvarande systemet eller något påstående att
41
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 är 1957
detta system för den enskilda förbrukaren medfört ogynnsamma resultat.
Skulle så undantagsvis vara fallet, ger hittillsvarande praxis ingen anledning
förmoda att icke den allmänna besvärsrätt, som står en kommunmedlem
till buds, erbjuder tillfredsställande möjligheter till rättelse.
Departementschefen. Såsom framgår av vad jag anfört under 2. om
allmänna synpunkter syftar de av mig föreslagna ändringarna i 1902 års
lag främst till att underlätta en rationalisering av eldistributionen på
landsbygden och därmed att förbättra kraftförsörjningen för den där bosatta
befolkningen. Emellertid torde bl. a. med den prövning av distributionsföretags
allmänna lämplighet att bedriva sin verksamhet, som vid bifall
till vad jag tidigare föreslagit framdeles kommer att äga rum, sådana
företags redan nu starka monopolställning bli än mer framträdande. Vid
sådant förhållande är naturligt att komplettera lagstiftningen med bestämmelser
som stärker kraftförbrukarnas ställning gentemot företagen.
I sådant syfte har tidigare föreslagits regler om skyldighet för distributörerna
att leverera elektrisk kraft icke blott till anslutna abonnenter utan
även till dem som önskar erhålla kraft. Ett ytterligare komplement till
koncessionsbestämmelserna utgör prisregleringen, vilken utövas av statens
prisregleringsnämnd för elektrisk ström.
Enligt gällande bestämmelser i 2 § 6 mom. 1902 års lag är regleringen
begränsad till frågor om priset för strömmens tillhandahållande. I priset
ingår främst de s. k. strömavgifterna, vilka vanligen består av en årlig abonnentavgift
per mätpunkt, en årlig grundavgift per tariffenhet och en energiavgift
per kilowattimme. Vid sidan av dessa avgifter erlägger abonnenten
s. k. engångsavgifter, till vilka hör anslutningsavgifter, kostnader för distributions-
och servisledningar o. d. Den tveksamhet, som utredningen låtit
komma till synes huruvida engångsavgifterna är inbegripna i priset för
strömmens tillhandahållande och sålunda kan bli föremål för reglering
genom nämnden, kan jag icke dela. Såsom prisregleringsnämnden i sitt
remissyttrande anför synes dylika avgifter uppenbarligen vara att hänföra
till priset för den elektriska strömmen. Enligt min mening bör nämligen
med priset för strömmens tillhandahållande förstås alla till beloppet bestämda
avgifter, som leverantören betingar sig av kraftmottagaren.
Enligt den för prisregleringsnämnden gällande instruktionen skall
nämnden vid bedömande av skäligheten av priset å viss strömleverans
taga hänsyn till de förhållanden under vilka strömmen i det särskilda
fallet levereras. Föreskriften torde få anses innebära att nämnden skall
bedöma prissättningen mot bakgrunden av de övriga villkor, som gäller
för strömleveransen. I den mån sådana villkor kan i ett eller annat avseende
verka betungande för abonnenten — eu detaljförbrukare i förhållande
till detaljdistributionsföretaget eller ett sådant företag i förhållande
till en kraftgrossist — kan alltså priset tänkas bli nedsatt med hänsyn till
42
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957
villkoren. Däremot torde prisregleringsnämnden f. n. sakna möjlighet att
jämka villkoren. Att draga en klar gräns mellan pris och övriga villkor
är — såsom utredningen framhållit — praktiskt omöjligt. Lika med utredningen
och remissinstanserna anser jag att prisregleringen bör omfatta
även villkor, som i det särskilda fallet kan verka oskäligt betungande
för abonnenten. Jag föreslår därför att bestämmelsen om prisreglering
utformas så att koncessionshavaren skall vara skyldig att för åstadkommande
av skälig prissättning underkasta sig reglering av pris och övriga
villkor för strömmens tillhandahållande. Enär verkningarna av den föreslagna
utvidgningen av prisregleringsnämndens verksamhet icke f. n. kan
helt överblickas, synes angeläget framhålla att — vid bifall till förslaget —
den nya bestämmelsen bör tillämpas med försiktighet.
Jag delar även utredningens uppfattning att frågor angående inlösen
av elektriska ledningar eller andra anläggningsdelar
icke skall omfattas av prisregleringen utan liksom hittills avgöras vid överläggningar
mellan berörda intressenter.
Vad angår utredningens förslag att handläggningen av prisregleringsfrågor
skall överföras till koncessionsmyndigheten och att för samtliga
arbetsuppgifter skulle inrättas ett nytt ämbetsverk, statens elnämnd, vill
jag här endast erinra om att chefen för kommunikationsdepartementet i
årets statsverksproposition (VI ht. p. 57) uttalat att ett nytt fristående
organ icke bör tillskapas och att de centrala arbetsuppgifterna rörande
elektriska frågor tills vidare kan handhavas av de bestående organen. Vid
sådant förhållande bör prisregleringsfrågor även i fortsättningen handhas
av prisregleringsnämnden.
Statliga taxor och villkor bör liksom hittills vara undantagna från
prisregleringsnämndens prövning.
Utredningens förslag att av kommunal myndighet beslutade
taxor och villkor för leverans av ström inom kommunen skall
omfattas av prisregleringen har föranlett delade meningar hos remissinstanserna.
För egen del finner jag huvudsakligen i anslutning till vad kommerskollegium
anfört att övervägande skäl talar för alt bibehålla den nuvarande
ordningen, enligt vilken taxor och villkor i hithörande fall är
undandragna prisregleringsnämndens prövning. Jag anser mig alltså icke
kunna biträda utredningens förslag i denna del.
Såsom kommerskollegium anfört bör föreskrifterna om prisreglering
vara tillämpliga oberoende av om distributionsskyldighet åligger ett distributionsföretag.
Med anledning härav har prisregleringsbestämmelserna i
förslaget, liksom f. n. är fallet, upptagits i ett särskilt moment av 2 §.
Liksom bestämmelserna om distributionsskyldighet bör den nya föreskriften
om reglering av pris och övriga villkor kunna tillämpas även å
den som med stöd av äldre tillstånd utövar verksamhet för distribution
av ström.
43
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957
Motioner. I motionerna 1:526 och 11:664 anföres bl. a.
Vid delar uppfattningen, att något nytt ämbetsverk icke bör tillskapas
för ändamålet. Emellertid anser vi, att de bestående organen, närmast kommerskollegii
elektriska byrå, icke utan en kraftig upprustning av de personella
resurserna är i stånd att klara av alla de frågor, som den avsedda
stora elupprustningen för med sig. Vi finner det därför synnerligen beklagligt,
om frågan om koncessionsmyndigheten skjutes på framtiden. Arbetsbalans
finnes redan nu hos den nämnda byrån, och bur resultatet skulle
bli, om de kommande uppgifterna också ålades denna, torde stå klart för
envar. Vi ifrågasätter av denna anledning, om det icke vore lämpligt, att
kommerskollegii elektriska byrå förstärkes. Vi anser också, att till kollegiet
såsom rådgivande organ beträffande viktigare koncessions-, lane- och bidragsfrågor
bör knytas en av Kungl. Maj :t utsedd elektrifieringsnämnd
med representanter för såväl kraftleverantörerna som kraftförbrukarna.
Vi anser det onödigt att belasta Kungl. Maj :t med ärenden angående
prövning av statliga krafttaxor, när en särskild nämnd har till uppgift
att granska alla liknande prisregleringsfrågor och därför måste anses
besitta en ingående kännedom om de ekonomiska betingelserna för eldistribution.
Härtill kommer att statens taxor ofta blir normgivande.
Enär statens vattenfallsverk även i andra avseenden är underkastat statliga
myndigheters kontroll, t. ex. i fråga om säkerhetsföreskrifter för
elektriska ledningar, tycks det oss rimligt och konsekvent att även dess
taxor och leveransvillkor underkastas prisregleringsnämndens prövning.
—- Likartade synpunkter kan läggas på de taxor och leveransvillkor, som
fastställts av kommunerna.
Vi tillåter oss också den reflexionen, att såväl stat som kommun, då de
bedriver verksamhet av samma slag som privata företag, för vilkas handlingsfrihet
uppställts vissa kontrollföreskrifter, bör med tillämpning av
grundsatsen om likartad behandling underkasta sig exakt samma föreskrifter
som de privata företagen.
Motionerna I: 347 och II: 428 innehåller i huvudsak följande motivering.
Husmödrarna på landet har som regel alltjämt en dryg arbetsdag i jämförelse
med städernas husmödrar. Till de mera betungande göromålen hör
tvätten, som ofta måste utföras under bar himmel och under i övrigt primitiva
förhållanden. De tvättmaskiner, som numera finnes i handeln, kan medföra
betydande arbetslättnader. Tyvärr blir kostnaderna för en sådan maskin
oöverkomliga för många lanthushåll, da man utöver inköpspriset även
måste räkna med en särskilt för de större maskinerna ganska hög årlig
grundavgift för maskinens nätanslutning. Denna grundavgift motiveras av
kraftleverantörerna med att nyttjandetiden för dessa maskiner ofta är mycket
liten, varför inkomsterna på kraftleveransen blir för små för att täcka
de nätförstärkningskostnader, som krävs för alt tillgodose den ökade strömförbrukningen.
44
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 är 1957
Det synes i hög grad skäligt och önskvärt att åtgärder vidtas för att ge
lanthushållen bättre möjligheter att utnyttja de moderna tvättmaskinerna
och övriga elektriska hushållsapparater. En utjämning i detta avseende mellan
städer och glesbygd ter sig starkt motiverad i en tid då flykten från
landsbygden — och särskilt kvinnoflykten — är ett av våra största samhällsproblem.
I remissyttrandena över dessa båda motioner anföres bl. a. Vattenfallsstyrelsen
yttrar:
Typiska apparater med stort effektbehov är vissa tvättmaskiner, och
anledningen till att de behöver förhållandevis hög effekt är, att tvättvattnet
värms elektriskt och att man vill att uppvärmningen skall ske i själva
tvättkärlet under procedurens förlopp. Härför erfordras effekter från «1
till 10 kilowatt förutom vad som åtgår för maskinens motor.
Distributionsnäten på landsbygden är dyra i förhållande till stadsnäten.
För att distributionen ändock skall klaras med tariffer, som i
varje fall icke mera nämnvärt överstiger stadstarifferna, erfordras förutom
anslutningsavgifter som hjälp med begynnelsefinansieringen en snäv och
på normalt förekommande förbrukning inriktad dimensionering av näten.
Insättes sedan en tvättmaskin med stor uppvärmningseffekt, kan det bli
betydande spänningsfall, när den är inkopplad, med följd att alla kringboende
får sämre belysning och försämrad funktion av motorer, radioapparater
och spisar. Det blir då nödvändigt att förstärka ledningar och
transformatorstationer, men kostnaden står i regel icke i rimlig proportion
till distributörens merinkomst, ifall denna skall bestå enbart av kilowattimmeavgift
för den energi, som går åt i tvättmaskinen under de korta
och sporadiskt inträffande perioder, då värmeelementen är inkopplade. Det
är därför förklarligt, att åtskilliga distributörer vill genom att räkna extra
tariffenheter för tvättmaskiner förskaffa sig dels en engångsbetalning
dels en fast årlig avgift, som utgår oberoende av verklig energiförbrukning.
På en del håll anser man sig nödsakad att helt förbjuda anslutning av
högeffektapparater.
Särskilda betalningsåtgärder får oftast formen, att konsumenten har
rätt att ansluta belysning och småapparater samt därutöver större apparater
intill sammanlagt visst av tariffenhetstalet beroende belopp. Därutöver
räknas särskilda tariffenheter. Elkraftutredningen rekommenderade
standardtariffer med »effekttaks»-regler för bl. a. lantbruk, och veterligen
har inga distributörer infört strängare bestämmelser. Enligt styrelsen
är det icke fråga om särskilt snäva regler. Som exempel nämnes, att
för en bostad om fyra rum och kök bör inom tilldelad effekt kunna rymmas
tvättmaskin på 2 kilowatt, vilket är fullt tillräckligt, om man avstår
från direkt uppvärmning.
Styrelsen finner motionärernas synpunkter värda allt beaktande men
framhåller att ett ställningstagande måste påverkas av att det i regel finns
apparater, enkannerligen tvättmaskiner, som med måttlig effektförbrukning
gör praktiskt taget lika god tjänst som högeffektapparater. Styrelsen
anser därför att det för närvarande på många håll skulle innebära påtagligt
slöseri med investeringsresurser att bygga ut landsbygdsnäten till
sådan belastningsförmåga, att apparater med hög effekt men förhållandevis
obetydlig inkopplingstid skulle kunna användas utan besvärande spänningsfall.
Att ersätta speciella tariffåtgärder för högeffektapparater med
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957
45
tariff höj ning för resp. distributörs samtliga kunder anser styrelsen icke
vara en framkomlig väg. En särskild subventionsverksamhet för högeffektapparaternas
del anser styrelsen vansklig. En hel del skulle emellertid
vinnas om det av elkraftutredningen förordade understödjandet av
landsbygdsnätens upprustning komme till stånd.
RLF anför, att den extra avgift, som ett stort antal landsbygdsdistributörer
uttager i form av årlig grundavgift för effekt överstigande den s. k.
fria effekten, utgår enligt den »takregel», som rekommenderades i elkraftutredningens
betänkande år 1955 (SOU 1956: 5). Dessa avgifter måste
framstå som oegentliga, då inom samma abonnemang motorer med väsentligt
större effekt får anslutas utan extra avgifter. De rekommenderade
tarifferna tillämpas dessutom på en mångfald olika sätt. Det är dock
av vikt, att tarifferna är uppbyggda efter enhetliga principer och rätt avvägda.
Med tillstyrkan av motionerna föreslår RLF att den i propositionen
upptagna lagändringen formuleras så, att kraftleverantörer tvingas underställa
kommerskollegium för godkännande de taxebestämmelser, som är
avsedda att tillämpas inom respektive distributionsområden.
6. Lagtextens detaljutformning
Härutinnan får utskottet hänvisa till propositionen s. 58—63.
Lagrådet
Lagrådet (prop. s. 74—77) har i stort sett lämnat förslaget utan erinran.
I övrigt har lagrådets erinringar i huvudsak beaktats av departementschefen
i det slutgiltiga förslaget.
Av vad lagrådet anfört må här blott intagas dess yttrande beträffande
innehållet i 2 § 2 mom.
2 mom. Enligt rådande praxis lärer koncession givas sökanden i ärendet
eller hans rättsinnehavare. Förslaget synes däremot utgå från att
koncession överhuvud ej skall kunna övergå till ny innehavare. Om en
anläggning skall överlåtas, måste fördenskull ny koncession sökas och
därför stadgat förfarande iakttagas. Enligt lagrådets mening skulle man
i detta hänseende vinna en mera ändamålsenlig ordning genom att i stället
stadga förbud mot överlåtelse utan tillstånd av Konungen eller den
Konungen bemyndigar. Om tillstånd ges, skulle i så fall den gamla koncessionen
bestå. En ändring i denna riktning ger också koncessionshavarcn
och hans kreditgivare större trygghet, enär prövningen av fråga
om tillstånd till överlåtelse ej skulle avse mer än den nye innehavarens
lämplighet.
46
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 är 1957
Departementschefen
Efter att ha inhämtat lagrådets yttrande anför departementschefen
följande.
Lagrådet har framhållit, att reglerna om återkallelse av meddelad koncession
synes förutsätta en domstolsmässig prövning av vad vederbörande
låtit komma sig till last och att möjlighet bör ges till en överprövning
av återkallelsebeslut. I enlighet härmed har lagrådet förordat, att prövningen
i första instans får äga rum hos myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer,
förslagsvis kommerskollegium, samt att besvär över myndighetens
beslut prövas av regeringsrätten. Även frågor om distributionsskyldighet,
varom stadgas i förslagets 2 § 4 inom., är enligt lagrådets mening
av sådan beskaffenhet att en överprövning bör äga rum.
Lagrådets förslag att hithörande frågor skall kunna prövas i två in1
stanser torde böra beaktas. I första hand bör prövningen ske hos myndighet
som Kungl. Maj :t bestämmer, dvs. f. n. hos kommerskollegium.
Jag vill även ansluta mig till lagrådets uttalande att besvär över första
instansens beslut om återkallelse av koncession bör prövas av regeringsrätten,
eftersom det här gäller att på grundval av förd bevisning och annan
utredning fastställa, huruvida vissa i lagen angivna förutsättningar för
återkallelse föreligger. Vad angår frågor om distributionsskyldighet, vilka
ofta innefattar ett ekonomiskt bedömande, främst ur rationaliseringssynpunkt,
talar övervägande skäl för att dessa i sista hand får prövas av
Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förslag till sådan ändring i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj :ts
regeringsrätt, som påkallas för att överprövningen av återkallelsebeslut
skall kunna förläggas till regeringsrätten, torde få anmälas senare.
Vad lagrådet under 2 § i övrigt anfört torde böra beaktas.
Beträffande slutstadgandet har lagrådet förordat, att det tredje stycket
formuleras så, att vad i 2 § 4 mom. är stadgat skall äga tillämpning jämväl
med avseende å tillstånd som meddelats enligt äldre lag, i den mån
dylikt tillstånd innehåller skyldighet för innehavaren att underkasta sig
sådan förpliktelse som i nämnda moment sägs. Såsom jag anfört i remissprotokollet
är alla ledningstillstånd förbundna med villkor att inne
havaren
skall vara skyldig iakttaga de allmänna bestämmelser i fråga
om leverans av elektrisk kraft, som kan bli i laga ordning meddelade.
Jag har även framhållit att nämnda villkor, som återfinns i 25 § stadgan
den 5 maj 1939 om elektriska starkströmsanläggningar, torde få anses
innefatta åliggande för vederbörande att ställa sig till efterrättelse en bestämmelse
om distributionsskyldighet. Eftersom den av lagrådet förordade
formuleringen, som i praktiken torde leda till samma resultat som
motsvarande stadgande i det remitterade förslaget, synes innebära en förbättring,
anser jag mig böra biträda vad lagrådet förordat. Jämväl i övrigt
torde slutstadgandet böra omredigeras i enlighet med lagrådets förslag.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 dr i 957
47
Utskottet
Det i propositionen framlagda förslaget till ändringar i 1902 års lag
om elektriska anläggningar syftar främst till att göra det möjligt att ingripa
mot de svagheter och brister som vidlåder landsbygdens elkraftförsörjning.
Många av de distributionsföretag, som handhar försörjningen av
elkraft på landsbygden, omfattar för små eller på annat sätt olämpligt
utformade distributionsområden. Detta och även andra organisatoriska
svagheter har i sin tur medfört att den tekniska distributionsapparaten
ofta ej kunnat hållas i ett ur drifts- och säkerhetssynpunkt tillfredsställande
skick.
Det har därför ansetts nödvändigt att vidtaga vissa lagstiftningsåtgärder
för att åstadkomma bärkraftiga distributionsföretag, som kan själva
svara för den behövliga upprustningen av elkraftdistributionen. De föreslagna
lagändringarna anser utskottet ändamålsenliga. Utskottet vill
likväl understryka betydelsen av att de väsentligt vidgade möjligheter till
ingripanden, som härigenom sättes i statsmakternas händer, nyttjas med
försiktighet och att i första hand det frivilliga rationaliseringsarbete, som
under de senaste åren medfört ett i stort sett gott resultat, understödjes
och påskyndas genom hjälpåtgärder i form av ekonomiskt och tekniskt
bistånd. I själva verket har ju de resultat som åstadkommits i fråga om
landsbygdens elektrifiering många gånger skett under stora svårigheter
och med betydande uppoffringar från dem som startat och drivit fram
dessa nu alltför små detalj distributionsföretag, i flertalet fall konsumentkooperativa
föreningar av abonnenter. Deras bristande ekonomiska bärkraft
synes oftast vara orsakad icke av misskötsel utan av att de ej kunnat
följa med i den tekniska utvecklingen. Det kan heller icke uteslutas att
härtill dessutom bidragit en viss återhållsamhet från de prisreglerade organens
sida i avseende å tillstånd till taxehöjningar. Utskottet vill därför
framhålla som angeläget att befintliga utlåningsfonder och bidragsresurser
stärkes och medgivanden lämnas beträffande taxesättningen, så att
det blir möjligt att, där detta är ekonomiskt rimligt, genomföra det nödvändiga
rationaliseringsarbetet med minsta möjliga tvång. Som nedan
kommer att närmare utvecklas anser utskottet bl. a. att inlösen av redan
existerande företag, om koncession hävts eller nykoncession vägras, kan
medföra vissa svårigheter som vid rationaliseringsarbetets bedrivande bör
uppmärksammas.
I fråga om möjligheten att med stöd av 1 § andra stycket 1902 års lag
komma till rätta med eventuellt missbruk av den s. k. kommunala monopolrätten,
om ett sådant allvarligt äventyrar en önskvärd distrifautionsrationalisering,
delar utskottet departementschefens uppfattning att lagändring
är obehövlig.
Utskottet har ej något alt erinra mot att den nuvarande koncessions -
48
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 är 1957
skyldigheten utsträckes till att omfatta i princip alla starkströmsledningar
och att Kungl. Maj :t medges rätt att i administrativ ordning — lämpligen
genom intagande av bestämmelser i stadgan om elektriska starkströmsanläggningar
— göra undantag för de ledningar, beträffande vilka koncessionsprövning
icke synes erforderlig vare sig ur behovs- och planmässighetssynpunkt
eller för att tillgodose säkerhetskrav.
Det redan i nu meddelade koncessioner intagna förbehållet om att enskild
rätt skall iakttagas föreslås i 2 § 3 mom. sista stycket vidgat till
att även avse iakttagande av allmän rätt. Därmed avses främst att skydda
allmänna intressen vid lednings framdragande över kronojord och
ecklesiastik mark, inom trafikled eller i närheten av flygfält. Härutinnan
har i motionen I: 518 anförts att de problem, som sammanhänger med det
tidsödande förfarandet att skaffa tillstånd till att draga ledningar över
exempelvis domänverkets mark eller ecklesiastik jord, samt de stora kostnaderna
härför icke tillräckligt beaktats i propositionen. Utskottet anser
emellertid, att man åtminstone såvitt angår den av domänstyrelsen förvaltade
jorden, som väl här är viktigast, kan taga fasta på de principer
för upplåtelse, som styrelsen förklarat gälla i ett remissyttrande med anledning
av en liknande riksdagsmotion år 1954 (1:20, behandlad i jordbruksutskottets
utlåtande nr 18) och mot vilka ingen väsentlig anmärkning
synes kunna riktas. Beträffande upplåtelse för sådant ändamål av
ecklesiastik mark erinrar utskottet om vad som anförts i ett kungl. cirkulär
till stiftsnämnderna den 6 oktober 1933, nämligen att hinder ej möter
mot att avstå ersättning för ledningars framdragande å ecklesiastikt boställe,
i den mån bostället tillskyndas nytta av ledningen. Som jordbruksutskottet
år 1954 anförde synes det dock angeläget, att av domänstyrelsen
tillämpade normer, som praktiskt taget helt likställer under styrelsens
förvaltning stående fastigheter med enskild fast egendom i förevarande
hänseende, kommer till användning jämväl beträffande övriga kronan tillhöriga
fastigheter samt ecklesiastik jord.
I samma motion beröres också frågan om hur avvägningen av parternas
inbördes intressen skall göras vid korsning mellan starkströms- och
svagströmsledningar. Enär detta spörsmål behandlas i ett nyligen av induktionsstörningssakkunniga
avgivet betänkande (stencilerat), vilket f. n.
undergår remissförfarande, anser utskottet att frågan, som är av utpräglat
teknisk natur, icke bör upptagas i detta sammanhang.
Utskottet noterar med gillande, att den föreslagna lagtexten i 2 § 3
mom. sista stycket nu uttryckligen anger, att även andra villkor än sådana,
som är påkallade av säkerhetshänsyn, skall kunna föreskrivas vid
beviljande av koncession. På så vis kan t. ex. vid framdragande av kraftledningar
större hänsyn väntas bli tagen till de många gånger alltför litet
beaktade nät ur skyddssynpunkterna.
Vad angår förslaget om införande dels av principiell distributionsskyl -
49
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957
digliet för den som yrkesmässigt tillhandahåller elektrisk kraft vid områdeskoncession
och dels av sådan plikt efter särskild prövning vid linjekoncession
anser utskottet i likhet med departementschefen icke erforderligt
att, som yrkas i motionerna 1:526 och 11:664, uttryckligen föreskriva,
att anläggningen skall hållas i sådant skick, att den fyller skäliga
krav på driftsäkerhet och belastningsbarhet. Det är nämligen uppenbart
att distributionsplikten icke eljest kan fullgöras och att underlåtenhet
härutinnan jämlikt den föreslagna lydelsen av 2 § 6 mom. kan medföra
koncessionens återkallande.
När det gäller kommunernas frihet att själva bestämma, om de skall
leverera elektrisk kraft utanför kommunområdet, får denna som i propositionen
anförts anses följa av 3 § kommunallagen om kommuns beslutanderätt.
Det lärer därför icke kunna ifrågakomma som påföljd för ett
under direkt kommunal förvaltning ställt distributionsföretag, vilket ej
anser sig kunna leverera ström utanför kommunområdet, att sökt koncession
avslås under hänvisning till att det egna distributionsområdet eller
ett angränsande får en olämplig utformning. Däremot bör naturligtvis
koncessionsmyndigheten söka medverka till att en frivillig uppgörelse
träffas mellan det kommunala företaget och den av distributionsfrågan
berörda grannkommunen.
Vad distributionsskyldiglieten i övrigt beträffar delar utskottet departementschefens
uppfattning, att koncessionsinnehavaren skall tillhandahålla
kraft för alla normala förbrukningsändamål. Distributionsskyldighetens
omfattning bör dock i sista hand bestämmas av den totala tillgången
på producerad elkraft. Uppfattningen om vad som kan anses vara
normal förbrukning blir naturligtvis beroende av i vad mån förändringar
i den tekniska utvecklingen mera allmänt tillgodogöres.
I anknytning till motionerna 1:347 och 11:428 och däröver avgivet
yttrande av vattenfallsstyrelsen vill utskottet även uttala, att det f. n.
knappast kan krävas, att landsbygdsnäten generellt skall vara avpassade
till en belastningsförmåga, som under dvgnstider med toppförbrukning
av elkraft utan spänningsfall tål inkoppling av apparater med hög effektförbrukning.
Utskottet anser det därför icke finnas anledning alt nu inskrida
mot att distributörerna på sina håll för elkraft till dylika apparater
utformar sina taxor med tanke på detta förhållande, i all synnerhet som
enligt vad utskottet i det följande föreslår alla elkraftleverantörer kommer
alt vara skyldiga att underkasta sig prisreglering. Å andra sidan torde
det bli möjligt alt, efter genomförandet av förevarande lagstiftningsåtgärder
och sedan ett utökat ekonomiskt bistånd fått verka en tid, få till
stånd en sådan upprustning av landsbygdsnätet, att det snart kan anses
normalt alt lanthushållen brukar elektriska hushållsapparater även med
högt effektbehov.
4—773 r>7 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 3 avd. Nr 22
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 är 19.37
50
Angående förutsättningarna för hävande av koncession anser utskottet
i likhet med departementschefen det vara tillräckligt för att skapa förutsättningar
för den behövliga rationaliseringen, att koncession kan återkallas,
såsom stadgas i förslaget till 2 § 0 inom., om koncessionshavaren
i väsentlig mån åsidosätter givna koncessionsföreskrifter eller sin distrihutionsplikt
eller under tre år i följd ej haft ledningen eller ledningsnätet
i bruk. Att som elkraftutredningen föreslagit och som yrkats i motionerna
1:526 och 11:664 intaga en bestämmelse, som medger hävande
även i sådana fall då starka skäl mera allmänt talar för att detta kan
vara till gagn för en ändamålsenlig elkraftförsörjning, finner utskottet icke
böra ifrågakomma. Dels kan alla de fall då innehavaren påtagligt visat
oförmåga att fylla angivna krav åtkommas redan med den i propositionen
föreslagna lydelsen, och dels kräver hänsyn till rättssäkerheten att koncessionshavaren
icke skall kunna fråntagas sitt tillstånd under hänvisning
till allmänna rationaliseringssynpunkter på grund av omständigheter, som
innehavaren kanske varken kunnat förutse eller råda över. Så mycket
mindre finner utskottet dylika synpunkter böra få läggas till grund för
hävande av koncession som det saknas särskilda bestämmelser om anläggningarnas
inlösning. Mot den angivna bakgrunden är det särskilt tillfredsställande
att avgörandet av frågan om laga grund föreligger för återkallelse
av koncession får en domstolsmässig prövning genom att återkallelsebeslut
i sista instans förutsättes bli prövat av regeringsrätten, varom
förslag framlagts i Kungl. Maj:ts proposition till årets riksdag nr 174
angående ändrad lydelse av regeringsrättslagen.
I motionerna 1:526 och 11:664 hemställes vidare att hävningsbestämmelsen
skall få sådan avfattning att därav tydligt framgår, att en fördröjning
av utbyggnad av ledningsnät på tre år icke utan särskilt skäl får äga
rum till allvarligare men för abonnenterna. Utskottet vill i anledning av
detta yrkande uttala, att den utformning av lagstadgandet som givits i
propositionen givetvis täcker även det fall att koncessionshavaren utan
giltigt skäl underlåtit att utbygga ledningsnät vartill koncession lämnats.
Därest motionärernas yrkande avser att återkallelse skall kunna äga rum
vid underlåtenhet att utvidga befintligt ledningsnät, synes detta vara ett
spörsmål som för varje särskilt fall får avgöras med utgångspunkt från
huruvida distributionsplikten åsidosatts eller ej.
Utskottet vill i detta sammanhang ännu en gång peka på det problem,
s°m uppstår om koncession häves eller ny koncession vid koncessionstids
utgång icke beviljas eller gränserna för områdeskoncession jämlikt 2 §
5 mom. ändras. Ledningsnätet har nämligen då knappast något värde i
den tidigare innehavarens hand, och regler saknas helt angående till vilket
värde nätet skall inlösas av ny koncessionshavare. I allmänhet torde väl
som elkraftutredningen och departementschefen uttalat frågan lösas på
lämpligt sätt genom överenskommelse mellan parterna. Utskottet finner
51
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1957
det emellertid ingalunda i praktiken uteslutet, att eu överenskommelse
kan komma att ske på vederbörande abonnenters eller det tidigare distributionsföretagets
borgenärers bekostnad. Frågan bör därför enligt utskottets
mening i fortsättningen följas med uppmärksamhet och närmare utredas,
för den händelse faktiska svårigheter uppstår.
Med hänsyn till distributionsföretagens förstärkta monopolställning
föreslås i propositionen i syfte att stärka kraftförbrukarnas ställning att
lagstiftningen kompletteras i 2 § 7 inom. med en prisreglering, vilken
skall omfatta ej blott som nu själva prissättningen utan även alla villkor
i övrigt. Prisregleringsfrågan skall i fortsättningen liksom hittills handhas
av statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström, vilken består av
fem ledamöter, utsedda av Kungl. Maj :t för viss tid, med representanter
för såväl leverantörintressena som förbrukarintressena. Ehuru elkraftutredningen
föreslagit att regleringen skulle avse jämväl statliga och kommunala
myndigheters elkrafttaxor bar dessa undantagits i propositionen.
Nåeot bärande skäl härför finner utskottet emellertid icke ha blivit före
O
bragt.
Det är uppenbarligen svårare att få rättelse i en kommunal taxa,
om överprövning därav endast kan ske genom kommunala besvär, varvid
prövningen ej får avse beslutets ändamålsenlighet utan allenast dess
laglighel, än om samma taxa kan överklagas hos nämnden, som prövar
den ur alla synpunkter. Ett godtagande av propositionen i denna del
skulle innebära, att abonnent hos kommunal leverantör kommer i sämre
ställning än abonnenter hos andra företag. Delta är enligt utskottets uppfattning
olämpligt. Samma betraktelsesätt är i viss mån tillämpligt i avseende
å de statliga taxorna. De kan visserligen prövas hos Kungl. Maj:t
i annan ordning, men det saknas anledning att icke göra all prövning av
elkrafttaxor enhetlig. Erfarenheten lär knappast heller ha visat att de
statliga företagens elkrafttaxor regelmässigt höjes i mindre grad eller senare
än andra företags. Utskottet tillstyrker på grund härav hemställan i
motionerna I: 526 och II: 664, att jämväl taxor och villkor, som fastställts
av statlig eller kommunal myndighet, skall vara underkastade prisreglering
s n ä in n de n s prövning.
Elkraftutredningen har föreslagit att ett nytt ämbetsverk, statens elnämnd,
skall tillskapas och till dess verksamhet överföras samtliga de arbetsuppgifter,
som nu åvilar kommerskollegii elektriska hvrå, delar av
statens elektriska inspektions centrala hyråarhctc, främst förberedande
granskning av koncessionsärenden, samt de arbetsuppgifter som åvilar
elcktrifieringsberedningen (prövning av ansökningar om statsbidrag till
landsbygdens elektrifiering) och prisregleringsnämnden. 1 propositionen
bar emellertid de centrala arbetsuppgifterna rörande elektriska frågor tills
vidare ansetts skola handhas av de beslående organen. Som chefen för
kommunikationsdepartementet framhållit i årets slatsvcrksproposition (VI
huvudtiteln s. 120) är det under sådana förhållanden erforderligt att sia
-
52
Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 är 1957
tens befintliga organ på detta område upprustas, särskilt som där redan
nu råder arbetsbalans. Utskottet vill här stryka under betydelsen av att
den förutsatta organisatoriska upprustningen av de centrala organen sker
i sådan takt, att rationaliseringsarbetet icke hindras genom brister härutinnan,
och att frågan om samordning dessa organ emellan ägnas fortsatt
ingående uppmärksamhet.
Även om utskottet icke ställer sig avvisande till den i motionerna I: 526
och II: 664 framförda tanken på att en särskild rådgivande nämnd med
representanter för kraftleverantörerna och kraftförbrukarna knytes till
kommerskollegium, anser utskottet förslaget härom hellre böra prövas i
samband med de förnyade överväganden som efter någon erfarenhet av
den nya lagstiftningen torde böra äga rum om lämpligaste organisation
för de centrala arbetsuppgifterna.
Mot de i propositionen föreslagna övergångsbestämmelserna har utskottet
intet att erinra.
Vad förslaget eljest beträffar synes det utskottet som om innehållet i
nuvarande 3 § 1 mom. sista stycket, vilket inskränker skyldigheten att
törete vissa förteckningar vid förnyad tillslåndsansökan efter koncessionstidens
utgång, bort i jämkad form medtagas i förslaget till ny lydelse av
3 §, eftersom avsikten icke varit att på denna punkt göra någon ändring.
Utskottet förutsätter emellertid att koncessionsmyndigheten i detta avseende
även utan uttryckligt stadgande i sin tillämpning vid ansökningsförfarandet
icke ställer större formella krav än som betingas av det praktiska
behovet.
Övriga föreslagna ändringar i förfarandet samt detaljutformningen av
lagtexten föranleder ingen erinran från utskottets sida.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
A. att riksdagen
— med förklaring att riksdagen funnit viss ändring böra
företagas i den föreslagna lydelsen av 2 § 7 mom. lagen den
27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar —
måtte, med avslag å motionerna 1:526 och 11:664 i icke
bifallen del, för sin del antaga det genom propositionen framlagda
lagförslaget med den ändringen att sista punkten i 2 §
7 inom. första stycket uteslutes, så att stycket erhåller denna
lydelse:
7 mom. Koncessionsliavaren är skyldig att, pa framställning
an den som nyttjar elektrisk ström från anläggningen
etter önskar komma i åtnjutande därav, för åstadkommande
av skälig prissättning underkasta sig reglering av pris och
övriga villkor för leverans eller överföring av strömmen.
53
Tredje lagutskottets utlåtande liv 22 år 1957
li. all motionerna I: 347 och II: 428 samt motionen I: 518,
i den män de icke besvarats med vad utskottet o\an antöit,
ej måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 1 ti maj 1957
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Georg Carlsson-, Ebbe
Ohlsson, Kristiansson, Kriigel och Sundin;
från andra kammaren: herrar Åhman, Eriksson i Sandby*, fru Torbrink,
herrar Hansson, Andersson i Rvggestad, Persson i Tando, Stiernstedt
och Hamrin i Kalmar.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Sundin, Allmän och Hansson i Skegrie, som ansett att de
stycken i utskottets utlåtande som börjar å s. 40 med orden »Vad distributionsskyldigheten
i övrigt» och slutar med orden »högt effektbehov» bort
ersättas med följande:
Vad distributionsskyldigheten i övrigt beträffar delar utskottet departementschefens
uppfattning att koncessionshavaren skall tillhandahålla
kraft för alla normala förbrukningsändamål, såsom för belysning
och varmvattenberedning för hushållsändamål samt för drift av elspisai
och hushållsmaskiner samt av mindre motorer för jordbruksdrift, hantverk
och småindustri. Omfattningen av denna distributionsskyldighet böi
dock i sista hand bestämmas av den totala tillgången på producerad elkraft.
Uppfattningen om vad som kan anses vara normal förbrukning blir
naturligtvis beroende av förändringar i den tekniska uUecklingen och i
vad mån dess resultat mera allmänt tillgodogöres.
1 anledning av motionerna 1:347 och 11:428 vill utskottet emellertid
understryka behovet av att distributionsskyldigheten anpassas efter det
växande kravet på elkraft inom lanthushållen. Efter genomförandet av
förevarande lagstiftningsåtgärder och sedan ett utökat ekonomiskt bistånd
fält verka en tid synes det böra vara möjligt att snart få till stånd en sådan
upprustning av landsbygdens elnät alt inom begreppet ''normal förbrukning’
kan inrymmas användandet även av elektriska hushållsapparater
med högre effektbehov än de nu använda.