Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

1

Nr 21

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fiskearrenden m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 29 mars 1957 dagtecknad proposition, nr 151, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
förslag till

1) Lag

om fiskearrenden

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I fråga om avtal, varigenom någon mot vederlag upplåter fiskerätt åt annan,
skall, utöver vad som följer av 1 kap. lagen om nyttjanderätt till fast
egendom (nyttjanderättslagen), gälla vad nedan i denna lag sägs, därest
upplåtelsens ändamål är yrkesfiske eller ock annat fiske av väsentlig betydelse
för arrendatorns försörjning.

Har rätt till fiske, i samband med jordbruksarrende eller eljest, upplåtits
genom avtal som huvudsakligen har annat ändamål än i första stycket sägs,
äger denna lag ej tillämpning.

2 §•

Avtalet skall upprättas skriftligen. I avhandlingen skola samtliga villkor
upptagas. Ändring eller tillägg som ej avfattas skriftligen är utan verkan.

Har fiske tillträtts utan att skriftligt avtal upprättats, äger utövaren, därest
det ej berott på honom att giltigt avtal sedermera icke kommit till stånd,
rätt till ersättning för den skada som därigenom tillskyndas honom.

Talan om skadestånd enligt andra stycket skall väckas inom ett år från
det fisket avträddes.

3 §•

Upplåtelse av fiske skall ske för viss tid, ej understigande fem år, eller
för arrendatorns livstid. Upplåtelse av gemensamhetsfiske må dock ske för
1 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 3 avd. Nr 21

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

återstoden av den tid, för vilken fisket bildats. Därest upplåtelsen angår huvudgård
till fideikommiss, boställe eller annan fastighet, varöver upplåtaren
icke äger förfoga utöver sin egen besittningstid, må upplåtelsen ske för
sådan tid. Är tiden icke så bestämd som nu sagts, skall avtalet anses ingånget
för en tid av fem år.

I fråga om fideikommissfastighet, som ej är att anse såsom huvudgård,
skall vad i 1 kap. 9 § nyttjanderätlslagen sägs äga motsvarande tillämpning.

4 §•

Vid utgången av arrende som gäller för viss tid äger arrendatorn, om ej
annat följer av andra eller tredje stycket, rätt till nytt arrende för en tid
av fem år. Sådan optionsrätt tillkommer ånyo arrendatorn vid utgången av
vart femte år.

Vill ej arrendatorn tillgodonjuta nytt arrende, skall han giva fastighetens
ägare det tillkänna senast ett år före arrendetidens utgång på sätt i 2 kap.
38 § nyttjanderättslagen stadgas om uppsägning av jordbruksarrende. Sker
ej sådant tillkännagivande inom föreskriven tid, skall arrendatorn anses
hava åtagit sig nytt arrende för en tid av fem år.

Bestämmelserna i 2 kap. 53, 67 och 69 §§ nyttjanderättslagen om brytande
av optionsrätt och vad därmed har samband skola äga motsvarande tillämpning
med avseende å fiskearrende.

5 §■

Vad i 2 kap. 54—56 §§ nyttjanderättslagen är stadgat om ändrade arrendevillkor
eller fortsatt tillämpning av äldre villkor skall äga motsvarande tilllämpning
med avseende å fiskearrende.

6 §.

Den som upplåter fiskearrende må ej i andra fall än lagen stadgar förbehålla
sig eller annan ägare av fastigheten rätt att frånträda arrendet före
arrendetidens slut.

V §.

Fardag för tillträde och avträde av arrenderat fiske är den fjortonde dagen
i mars månad. Infaller fardag å söndag, skall tillträde eller avträde ske
följande dag.

8 §.

Arrendeavgiften skall vara till storleken bestämd och må ej utsättas annorledes
än i penningar. Där avgiften likväl bestämts i annat än penningar,
skall den beräknas till belopp som med hänsyn till förhållandena vid tiden
för avtalets slutande får anses utgöra skäligt arrende. Är ej tid utsatt för
erläggande av avgiften, skall den erläggas sist tre månader före varje arrendeårs
utgång.

Vad i 2 kap. 25 och 26 § g, 27 § första stycket och 45—48 §§ nyttjanderättslagen
är stadgat om nedsättning av arrendeavgift, skadestånd, rätt till uppsägning
och arbetsavtal skall äga motsvarande tillämpning i fråga om fiskearrende.
Arrendatorn äger ock rätt till skälig nedsättning av arrendeavgiften,
om fisket, utan hans vållande, på grund av fiskpest, vattenförorening
eller annan sådan händelse i hög grad försämrats.

Har arrendatorn före förfallodagen påkallat nedsättning av arrendeavgiften
i fall då det kan komma i fråga, skall han anses hava guldit den i rätt
tid, därest han inom en månad efter det avgiften blivit slutligen bestämd
erlägger vad som brister.

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

9 §•

Utan medgivande av fastighetens ägare må ej arrendatorn åt annan överlåta
eller upplåta fisket eller del därav.

10 §.

Dör arrendatorn före arrendetidens utgång, är dödsboet berättigat att i
sitt ställe sätta annan, med vilken ägaren skäligen kan nöjas, eller att inom
sex månader uppsäga avtalet.

Vid livstidsarrende äger arrendatorns hustru, om äktenskapet var ingånget
innan avtalet slöts, efter mannens död tillgodonjula arrendet så länge hon
förbliver änka. Går hon i nytt gifte, må fastighetens ägare uppsäga avtalet.

11 §.

Sker överlåtelse av fastigheten efter det arrendatorn tillträtt fisket, gäller
arrendeavtalet utan särskilt förbehåll mot nye ägaren.

De bestämmelser som för övrigt i 2 kap. 29—32 §§ samt 33 § första och
tredje styckena nyttjanderättslagen meddelats med avseende å överlåtelse
av arrenderad fastighet, utmätning, konkurs och återköp skola äga motsvarande
tillämpning vid fiskearrende.

12 §.

Arrenderätten skall vara förverkad och fastighetens ägare förty berättigad
att uppsäga avtalet:

1. om arrendatorn dröjer med erläggande av arrendeavgift utöver en
månad från förfallodagen;

2. om han gör sig skyldig till vanvård av fisket;

3. om han olovligen överlåter eller upplåter fisket eller del därav;

4. om han å fastigheten för eller tillåter andra att föra ett sådant leverne
som väcker allmän förargelse eller verkar störande på omgivningen; eller

5. om han eljest i väsentlig omfattning åsidosätter vad som åligger honom
enligt avtalet.

Finnes vad arrendatorn låtit komma sig till last vara av ringa betydenhet,
må han ej skiljas från arrendet.

Uppsäges avtalet, vare fastighetens ägare berättigad till skadestånd.

13 §.

Har arrendatorn låtit komma sig till last sådant förhållande som i 12 § 1,
2 eller 4 sägs men sker rättelse innan fastighetens ägare gjort bruk av sin
rätt att uppsäga avtalet, eller har i fall varom i 12 § 3 eller 5 sägs ägaren
icke uppsagt avtalet inom sex månader från det han fick kunskap om förhållande
som där avses, må ägaren ej senare åberopa förhållandet såsom
grund för arrendatorns skiljande från arrendet.

14 §.

Vad om sättet för uppsägning, tiden för avträde och verkställighet av
avhysning, tid för väckande av talan, rätt att kvarhålla arrendatorn tillhörig
egendom och skiljedom är stadgat i 2 kap. 38—43 §§ nyttjanderättslagen
skall äga motsvarande tillämpning vid fiskearrende.

15 §.

Förbehåll, som strider mot 2 § andra stycket, 3—5 §§, 8 §, 10 § första
stycket eller 11 § förslå stycket, må ej åberopas av fastighetens ägare.

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

Arrendenämnden äger dock i samband med avtalets ingående medgiva
undantag, såframt avtalet innehåller att sådant medgivande må sökas och
särskilda skäl äro till undantaget. Avslås ansökan om undantag i fall då dylikt
förbehåll gjorts, är upplåtelsen förfallen, där ej avtalet stadgar annat.

16 §.

Om arrendenämndens sammansättning, granskning av arrendeavtal och
besvär över nämndens beslut skall gälla vad i 2 kap. 49 a, 66 och 68 §§ nyttjanderättslagen
är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1957.

Har sådan upplåtelse som avses i 1 § muntligen eller skriftligen gjorts
för viss tid, som vid lagens ikraftträdande ännu icke utgått, skola å upplåtelsen
bestämmelserna i 4 och 5 §§ denna lag tillämpas, därest vid upplåtelsetidens
utgång fiskearrendatorn, eller fiskearrendatorn och före honom
någon av hans föräldrar, innehaft fiskerätten i dess helhet eller till väsentlig
del under sammanlagt minst tio år.

Därest i fall, varom i andra stycket är nämnt, upplåtelsetiden utgår under
första året efter lagens ikraftträdande, är fiskearrendatorn berättigad
till ny upplåtelse för en tid av ett år; och skall sådan upplåtelse anses hava
kommit till stånd, om han icke inom en månad efter det lagen trätt i kraft
på sätt om uppsägning är stadgat tillkännagivit sin önskan att avstå från
ny upplåtelse. Med avseende å nämnda upplåtelse äger vardera parten på
sätt stadgas i 2 kap. 54 § nyttjanderättslagen påkalla ändring av upplåtelsevillkoren
senast åtta månader före den ettåriga upplåtelsetidens utgång.

2) Lag

angående ändrad lydelse av 1 kap. 7 § lagen den 14 juni 1907
(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom

Härigenom förordnas, att 1 kap. 7 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 KAP.

7 §•

Vad här —---------fem år.

Vid överlåtelse av fastigheten skall ock, såvitt angår fiskearrende, iakttagas
vad därom särskilt är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1957.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

5

3) Förordning

om ändrad lydelse av 46 § förordningen den 22 juni 1934 (nr 320)
angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom

Härigenom förordnas, att 46 § förordningen den 22 juni 1934 angående
grunder för förvaltningen av viss kronoegendom1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

46 §.

Utarrendering av lägenhet för annat ändamål än jordbruk må, med iakttagande
av stadgandet i 2 kap. 70 § femte stycket lagen om nyttjanderätt
till fast egendom, ske i den ordning och under de villkor, som för varje
fall prövas lämpliga. Ä vissa upplåtelser av fiskerätt gälla dock bestämmelserna
i lagen om fiskearrenden.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1957.

I samband med propositionen har utskottet behandlat sex i anledning av
propositionen väckta motioner, nämligen i första kammaren nr 513 av herr
Strandler m. fl. och nr 514 av herr Boo in. fl. samt i andra kammaren nr
646 av herr Andersson i Ryggestad m. fl., nr 647 av herrar Jonsson i Strömsund
och Sundelin, nr 648 av herrar Persson i Appuna och Lundberg och nr
649 av herr Fröding in. fl.

I motionerna 1:513 och 11:648, som är likalydande, föreslås, »att riksdagen
måtte besluta att från förslaget till lag om fiskearrenden undanta kronans
vatten».

I motionerna I: 514 och II: 646, som är likalydande, hemställes, »att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj :ts förslag i vad avser att upplåtelser från
fastighet som tillhör kronan eller är av ecklesiastik natur skall inordnas i
lagstiftningen om fiskearrenden, samt att vederbörande utskott måtte vidtaga
de förändringar i lagtexten som föranledes härav».

I motionen II: 647 föreslås, att »nu föreslagna lag ej skall äga tillämpning
å upplåtelse från fastighet som tillhör kronan, och att utskottet måtte utarbeta
härför erforderlig lagtext».

I motionen 11:649 framhålles, att propositionen i övergångsbestämmelsernas
andra och tredje stycken innehåller förslag om att lagen i vissa hänseenden
och under vissa förutsättningar skall erhålla giltighet även på sådana
arrendeavtal som träffas före den 1 oktober 1957, vilken dag lagen
föreslås träda i kraft. I motionen hemställes, »all riksdagen måtte med av 1

Senaste lydelse av 46 §, se SFS 1944: 69.

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

slag å propositionen i förevarande del besluta, att de föreslagna övergångsbestämmelsernas
andra och tredje stycken skola utgå».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för propositionen och motionerna,
får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas i det följande,
hänvisa till propositionen och motionerna.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att genom en lag om fiskearrenden ökad trygghet
skall beredas fiskearrendatorer i sådana fall, då fiskerättsupplåtelsens ändamål
är yrkesfiske eller annat fiske av väsentlig betydelse för arrendatorns
försörjning.

I detta syfte förordas bl. a., att vissa av de regler som gäller för s. k. sociala
jordbruksarrenden skall tillämpas även för här avsedda fiskearrenden.
Av största betydelse är härvid bestämmelserna om minimitid och optionsrätt
d. v. s. rätten för arrendator att vid upplåtelsetidens utgång få
arrendeförhållandet förlängt. Upplåtelsen skall ske antingen för viss tid
(minst fem år) eller för arrendatorns livstid. Vid utgången av arrende som
gäller för viss tid skall arrendatorn äga rätt till nytt arrende för fem år. Sådan
optionsrätt tillkommer arrendatorn ånyo vid utgången av vart femte år.
Rätten till nytt arrende kan dock såsom vid sociala jordbruksarrenden i
vissa fall förfalla, bl. a. då jordägaren avser att han själv eller en nära anhörig
skall utöva fisket.

Även i fråga om bl. a. avtalets form, arrendets bestånd mot ny ägare av
fastigheten, ändring av arrendevillkoren, förverkandeanledningar och möjlighet
att hos arrendenämnd begära dispens från tvingande föreskrifter i
lagen föreslås bestämmelser liknande dem som gäller för sociala jordbruksarrenden.
Lagen blir ej tillämplig om fiskerätt, i samband med jordbruksarrende
eller eljest, upplåtits genom avtal, som huvudsakligen har annat
ändamål än fiske. Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 oktober 1957. I
likhet med vad som stadgades för motsvarande fall vid den sociala jordbruksarrendelagstiftningens
tillkomst skall lagen i viss utsträckning kunna
tillämpas på avtal, vilka träffats före lagens ikraftträdande, om fiskearrendatorn
eller denne och före honom någon av hans föräldrar vid upplåtelsetidens
utgång innehaft fiskerätten under sammanlagt minst tio år.

Vidare innefattar förslaget följdändringar i nyttjanderättslagen och förordningen
angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom.

Inledning

Den 26 maj 1950 uppdrog Kungi. Maj :t åt fiskeristyrelsen med statens
fiskeriförsök att med beaktande av vad som anförts i propositionen nr 60
till 1950 års riksdag med förslag till lag om rätt till fiske företaga en översyn
av bl. a. de i fiskerättskommitténs betänkande med förslag till fiskelag

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957 7

(SOU 1947: 47) upptagna bestämmelserna om upplåtelse av fiskerätt ävensom
att till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag, vartill nämnda översyn
kunde föranleda. Tillika bemyndigade Kungl. Maj:t samma dag chefen för
jordbruksdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga att i den utsträckning
departementschefen föreskrev biträda vid ifrågavarande översyn.
Med stöd av förenämnda bemyndigande samt bemyndiganden den
8 juni och 6 juli 1951 tillkallade chefen för jordbruksdepartementet sistnämnda
dag sex sakkunniga att vid utredningen av bl. a. upplåtelse av
fiskerätt biträda styrelsen.

Styrelsen avgav den 1 december 1953 ett betänkande (stencilerat) med
förslag till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt in. in. jämte därmed sammanhängande
författningar.

Över betänkandet inhämtades yttranden från ett flertal myndigheter och
organisationer.

I anledning av bl. a. anmärkningar som framställts under remissbehandlingen
har en överarbetning av förslaget skett inom jordbruksdepartementet.
Hovrättsfiskalen Erling Green, som härvid biträtt, har den 11 augusti
1956 avgivit en promemoria (stencilerad) med nytt förslag till lag om vissa
upplåtelser av fiskerätt m. m.

Över departementspromemorian har efter remiss yttranden avgivits av
hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland, lagberedningen,
kammarkollegiet, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, fiskeristyrelsen med
statens fiskeriförsök, samtliga länsstyrelser, samtliga hushållningssällskaps
förvaltningsutskott — utom förvaltningsutskotten inom Göteborgs och Bohus
läns, Älvsborgs läns södra och Jämtlands läns hushållningssällskap, vilka
dock beretts tillfälle yttra sig — samtliga fiskeriintendenter, arrendenämnderna
i Kalmar läns norra, Blekinge läns, Västmanlands läns, Västerbottens
läns och Norrbottens läns hushållningssällskaps områden, fiskerinämnden
för Vänern, Sveriges fiskares riksförbund, Svenska västkustfiskarnas
centralförbund, Svenska ostkustfiskarenas centralförbund, Svenska
insjöfiskarenas centralförbund, Svenska fiskevårdsförbundet, Sveriges
amatörfiskares riksförbund, Södra Sveriges fiskeriförening, Svenska fiskeritjänstemannaförbundet,
Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet
Landsbygdens folk. Vid myndigheternas utlåtanden har i åtskilliga fall fogats
yttranden från olika organisationer. Tillfälle att avgiva yttrande har
vidare beretts hushållningssällskapens förbund, Svenska sydkustfiskarnas
centralförbund, Skånes fiskareförbund samt Sveriges sportfiskares riksförbund,
vilka emellertid icke avgivit yttranden. Den 3 januari 1957 har en
skrivelse i ärendet inkommit från Piteå fiskelägenhetsförening, m. b. p. a.

Gällande bestämmelser i huvuddrag

Upplåtelse av fiskerätt brukar vanligen betecknas som eu s. k. partiell
nyttjanderätt. Enligt huvudregeln är avtal om upplåtelse av fiskerätt icke
bindande utöver femtio år från del avtalet slöts, dock att livstidsupplåtelse

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

är giltig även om nämnda tid därigenom skulle överskridas. Till säkerhet för
beståndet av den upplåtna fiskerätten äger fiskerättshavaren, om upplåtelsen
skett i skriftlig handling, erhålla inteckning under de villkor som angives
i inteckningsförordningen. Genom bestämmelse i avtalet kan denna rätt
dock betagas honom. Upplåten fiskerätt gäller icke mot ny ägare av fastigheten
med mindre vid överlåtelsen gjorts förbehåll därom eller fiskerätten
på grund av inteckning fortfarande skall gälla. Har vid överlåtelsen förbehåll
gjorts om fiskerättens bestånd, blir fiskerätten emellertid gällande mot
den nye fastighetsägaren även om denne söker lagfart innan fiskerättshavaren
söker inteckning för fiskerätten. Ehuru alltså i sådant fall fastighetsägaren
skall respektera fiskerätten fastän den icke intecknats, vinner fiskerättshavaren
först genom inteckningen sakrättsligt skydd för sin rätt. Avtal kan
slutas även på obestämd tid och i sådant fall när som helst uppsägas.
Optionsrätt till ny upplåtelse finns ej, liksom ej heller regler om minimitid.

Förutom reglerna i 1 kap. 1—6 §§ ny ttj ander ättslagen skall enligt 7 § samma
kap. beträffande bl. a. rätt att fiska å viss fastighet gälla vad eljest
finnes i lag i allmänhet stadgat angående nyttjanderätt till fast egendom.

Genom nu gällande bestämmelser regleras emellertid rättsförhållandet
mellan upplåtaren och fiskerättshavaren endast ofullständigt. Särskilt gäller
detta det materiella rättsförhållandet. I den mån denna brist icke utfylles
genom regler i avtalet är man hänvisad till allmänna rättsgrundsatser. Dessa
får sålunda tillgripas bl. a. beträffande frågan huruvida fiskerättshavaren
äger utan samtycke av upplåtaren överlåta ny ttj anderätten å annan och beträffande
frågan vilka nyttjanderättshavarens åtgärder som skall kunna
medföra att avtalet förklaras förverkat.

Upplåtelse av »i jordeboken upptaget fiskeri, varmed äganderätt till grunden
ej är förenad» eller av annan fiskefastighet anses utgöra lägenhetsarrende
(arrende för annat ändamål än jordbruk). För sådant arrende finns
bestämmelser i 2 kap. 70 § nyttjanderättslagen, varjämte å detsamma bestämmelserna
i 1 kap. är tillämpliga om icke annorledes stadgats. Icke heller
beträffande nu avsett slag av fiskerätt gäller regler om minimitid och optionsrätt.

Av vad som nu anförts framgår, att en upplåtelse av fiskerätt i de undantagsfall
då den avser en särskild fiskefaslighet utgör lägenhetsarrende samt
i övriga fall ger upphov till en s. k. partiell nyttjanderätt, som i regel icke
hänföres under det juridiskt-tekniska arrendebegreppet. Av praktiska skäl
och i viss anslutning till terminologien i lagen om gemensamhetsfiske användes
emellertid i det följande beteckningarna fiskearrende (arrende) och
fiskearrendator (arrendator) såsom motsvarigheter till fiskerättsupplåtelse
respektive nyttjare av upplåten fiskerätt. Genom införande av dessa beteckningar
framhalles även, att vissa allmänna bestämmelser om arrende i
andra författningar än nyttjanderättslagen utan särskilt stadgande kan bli
tillämpliga på fiskearrenden. Denna fråga kommer senare att beröras.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

9

Huvuddragen i den föreslagna lagstiftningen
1. Allmän översikt

Fiskeristgrelsen

Fiskeristyrelsen föreslog i sitt betänkande, att bestämmelser om ökat
skydd för fiskearrendatorer skulle införas genom en särskild lag, samt utarbetade
i enlighet härmed förslag till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt
in. in. Lagförslaget omfattade dels de fall, då nyttjanderätten uteslutande
avsåg fiskerätt och upplåtelsen skett för yrkesmässigt fiske, dels de fall
då upplåtelsen innefattade förutom fiskerätt även annan nyttjanderätt och
idkandet av yrkesmässigt fiske var det huvudsakliga ändamålet med upplåtelsen.
Lagen föreslogs dock icke bli tillämplig å sådan kombinerad upplåtelse,
som helt eller delvis utgjorde s. k. socialt jordbruksarrende eller arrende,
som avsågs i lagen med särskilda bestämmelser om arrende av viss
kommunal jord. Fiskearrendatorn skulle enligt förslaget få rätt att till annan
upplåta arrendet, om han på grund av sjukdom eller annan dylik orsak
blivit ur stånd att själv driva fisket. Dylik upplåtelse skulle dock icke omfattas
av lagens bestämmelser. I övrigt undantogs från lagens tillämpning
upplåtelse från fastighet, som tillhörde kronan eller var av ecklesiastik
art, samt upplåtelse av gemensamhetsfiske. Enligt förslaget skulle muntliga
avtal i och för sig vara giltiga men endast skriftliga avtal åtnjuta lagens
särskilda skydd. Arrendatorn skulle dock vara berättigad till ersättning om,
sedan han efter muntligt avtal börjat utöva nyttjanderätten, det ej berott
på lionom att skriftligt avtal sedermera ej upprättats. Ersättningen skulle
avse gottgörelse för den skada arrendatorn tillskyndats genom att lagens
bestämmelser icke blivit tillämpliga på upplåtelsen.

I likhet med vad som gäller för sociala jordbruksarrenden föreslogs upplåtelse
skola ske för viss tid, minst fem år, eller för nyttjanderättshavarens
livstid. Då tiden för upplåtelse för viss tid gått till ända, skulle arrendatorn
äga rätt till ny upplåtelse för en tid av fem år. Sådan optionsrätt skulle tillkomma
honom ånyo vid utgången av varje arrendeperiod.

Nyttjanderätten föreslogs skola kunna förverkas på grund av i huvudsak
samma anledningar som gäller beträffande jordbruksarrenden. Upplåtaren
skulle vidare i likhet med vad som gäller för sociala jordbruksarrenden
äga återtaga nyttjandet, om fiskearrendatorn påtagligen eftersatt sina
förpliktelser enligt avtalet eller om upplåtaren avsåg att han själv eller vissa
honom närstående skulle utöva nyttjanderätten.

I fråga om nyttj anderättens bestånd vid överlåtelse av fastigheten föreslogs,
att nyttjanderätten skulle utan särskilt förbehåll gälla mot nye ägaren.
Detta innebär en utvidgning till arrendatorns förmån i förhållande till
vad som gäller beträffande jordbruksarrenden, i det alt sådant arrende äger
bestånd mot ny ägare utan särskilt förbehåll endast om arrendatorn tillträtt
fastigheten innan överlåtelsen skedde.

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

I likhet med vad som gäller beträffande sociala jordbruksarrenden skulle
tvister angående ändring av avtalsvillkoren för ny upplåtelse avgöras av
skiljemän. Arrendenämnden skulle vara skiljenämnd om ej mellan parterna
träffats skiljeavtal. Arrendenämnderna tillädes ock i övrigt befogenheter
av samma art som enligt sociala arrendelagen. Sålunda skulle avtalspart
kunna påkalla arrendenämndens granskning av avtalet. Vidare skulle, då rätt
till nytt arrende förfallit på grund av att jordägaren avsett att han själv
eller vissa honom närstående skulle utöva den upplåtna fiskerätten, jordägaren
vara skyldig att inhämta arrendenämndens tillstånd, därest han inom
fem år från upplåtelsetidens utgång ville helt eller delvis ånyo upplåta fiskerätten.
Brott mot denna föreskrift skulle straffas med dagsböter. Arrendenämnd
skulle vidare äga medgiva att avtal undantogs från bl. a. bestämmelserna
om minimitid och optionsrätt.

Fiskeristyrelsens betänkande innehöll vidare förslag till vissa följdändringar
i nyttjanderättslagen, inteckningsförordningen, utsökningslagen och
lagen om regeringsrätt.

Fiskeristyrelsens förslag till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt m. m.
återfinnes i propositionen å s. 99 ff.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens betänkande

I remissyttrandena över fiskeristyrelsens betänkande vitsordades nästan
undantagslöst behovet av lagstiftning till skydd för 1''iskearrendator. Några
invändningar gjordes emellertid mot ett införande av regler sådana som de
föreslagna. Skälet för dessa invändningar var i regel förmodanden, att reglerna
kunde väntas minska fastighetsägarnas villighet att upplåta fiskevatten
till yrkesfiskare. I fråga om utformningen tillstyrktes i allmänhet huvuddragen
i förslaget. De avvikande meningar som uttalades hänförde sig
främst till frågan om vilka upplåtelser lagen borde omfatta samt frågorna
om optionsrätt och minimitid. Behovet av optionsrätt och minimitid underströks
dock i allmänhet. Ett stort antal remissinstanser förordade, att
upplåtelser från kronan och kyrkan skulle omfattas av lagen. Mot den föreslagna
regeln att vid överlåtelse nyttjanderätten skulle utan särskilt förbehåll
äga bestånd mot ny ägare riktade några remissinstanser invändningar.
Ur allmän lagteknisk synpunkt gjordes några uttalanden. I de flesta av
dessa förordades att de föreslagna bestämmelserna upptogs i en särskild
lag.

Departementspromemorian

I departementspromemorian anföres i huvudsak följande.

Såsom förut anförts är de bestämmelser som gäller för fiskerättsupplåtelser
relativt få och lämnar, i vad gäller sådan fiskerätt som följer reglerna
om partiell nyttjanderätt, i stort sett det materiella rättsförhållandet mellan
parterna oreglerat. Men icke heller reglerna om lägenhetsarrenden utvisar
samma ingående reglering av rättsförhållandena som bestämmelserna i

II

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 11101

nyttjanderättslagen för jordbruksarrenden. För nyttjanderä!Isupplåtelser av
fiskerätt gäller sålunda, oavsett om de följer reglerna för partiella nyttjanderätter
eller lägenhetsarrenden, att avtalet kan ingås på obestämd tid och
att arrendatorn i sådant fall när som helst kan uppsägas. I fråga om sådana
upplåtelser som följer reglerna för partiella nyttjanderätter gäller vidare,
att arrendatorn icke kan göra anspråk på att få sitta kvar till fardag. Ytterligare
saknas beträffande båda slagen av upplåtelser rätt till minimitid
samt optionsrätt. Även i andra hänseenden saknar fiskearrendatorerna det
skydd som i allmänhet tillkommer jordbruksarrendatorer. Fiskearrendatorerna
har sålunda, såsom ock fiskeristyrelsen och flera remissinstanser
framhållit, en otrygg ställning. Arrendatorn kan av upplåtaren försättas i
situationer, som fvissa fall kan bli ödesdigra för arrendatorns och hans familjs
ekonomi och äventyra arrendatorns möjligheter att bedriva fiske.
Dessa förhållanden blir naturligtvis mest kännbara för dem som är yrkesfiskare
eller eljest beroende av fisket för sin försörjning. Beträffande just
dessa kategorier av fiskare är det emellertid ur samhällsekonomisk synpunkt
av särskild vikt, att de bedriver en rationell och långsiktig fiskevård.
Intresset härför motverkas av att arrendeavtalen ofta gäller för endast ett
eller några få år och att arrendatorn icke kan med någon större säkerhet
räkna med att erhålla nytt arrende. Det måste därför vara ur samhällsekonomisk
och social synpunkt angeläget att förbättra nyss angivna fiskearrendatorers
ställning. Denna ståndpunkt har ock intagits av nästan samtliga
remissinstanser, be regler som fiskeristyrelsen föreslagit och som i huvudsak
ansluter till vad som inom jordbruket gäller för de sociala arrendena,
torde i stort sett vara väl ägnade att medföra den påkallade förbättringen
av ifrågavarande fiskearrendatorers ställning. Det torde icke heller behöva
befaras, att de föreslagna reglerna skall leda till att fastighetsägarna i
större omfattning underlåter att utarrendera fiskevatten till angivna kategorier
av fiskearrendatorer. Här må även erinras om att 30—32 §§ lagen
om rätt till fiske ger möjlighet att komma till rätta med bl. a. sådant uppenbart
vanskötande av fiske som består i underlåtenhet att utnyttja detsamma.
På grund av dessa bestämmelser torde en fastighetsägare merendels icke
kunna övertaga ett givande fiske och sedan låta det vara outnyttjat.

Av de föreslagna reglerna torde de om minimitid och optionsrätt komma
att få den största betydelsen för tryggandet av fiskearrendatorernas
ställning. Remissinstanserna har också i stort sett varit eniga om att sådana
regler bör införas. Från några håll har emellertid rests invändningar.
I vissa fall grundar sig dessa på principiella betänkligheter mot att inskränka
ägarens frihet att disponera över sin egendom. Andra remissinstanser
grundar invändningarna på farhågor för att reglerna skall leda till minskat
antal upplåtelser av ifrågavarande slag. Vad beträffar det förstnämnda skälet
må erinras om den principdiskussion som föregick antagandet av 1943
års regler om sociala arrenden. Den principiella inställning till frågan om
besittningsskydd för arrendatorer, som statsmakterna med antagandet av
nämnda regler givit uttryck åt, torde böra tillämpas även å nu ifrågavarande
slag av upplåtelser. Detta synes även majoriteten av remissinstanserna
ha förutsatt. Den föreslagna minimitidens längd torde icke av jordägaren
uppfattas såsom något skäl att vägra upplåtelse. Vad beträffar optionsrätten
kan väl icke heller denna annat än i undantagsfall utgöra anledning
att icke företaga upplåtelsen. Jordägaren lär i de flesta fall sakna nödig
yrkesskicklighet och utrustning för att själv kunna driva fisket. Därtill
kommer alt det övervägande antalet upplåtare torde inse det berättigade
i all arrendatorn tillerkännes den trygghet i näringsutövningen som optionsrätten
avser att skapa. Vad beträffar konkurrens från sportfiskeklubbar sy -

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

nes utträngande av yrkesfiskare hittills ha förekommit endast i enstaka undantagsfall.
Fiskelagens regler mot vanskötsel av fiskevatten utgör också
ett visst skydd mot dylika uttränganden. Det torde nämligen i dessa fall, då
en yrkesfiskares vatten övertages, ofta vara svårt för sportfiskeklubbarna
att så sköta fisket att de undgår att komma i konflikt med nämnda regler.
Skulle det emellertid framdeles visa sig, att yrkesfisken på nu antydd väg
i väsentlig grad undandrages folkförsörjningen, torde detta böra utgöra en
anledning till alt frågan om skärpta regler mot vanskötsel av fiskevatten
tages under övervägande.

Det av fiskeristyrelsen avgivna förslaget torde därför i stort sett vara väl
ägnat att läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Vissa av de föreslagna reglerna
torde dock böra modifieras. I lagtekniskt hänseende synes dessutom
vad lagberedningen framhållit böra beaktas. Såsom fiskeristyrelsen föreslagit
torde reglerna böra upptagas i en särskild lag. — Ur skilda synpunkter
skulle det ha varit till fördel att nu ifrågasatta lagstiftning hade beretts i
ett större sammanhang, exempelvis i samband med en översyn av vissa
delar av nyttjanderättslagen. Då det emellertid ur social synpunkt synes angeläget
att ifrågavarande kategorier av fiskare snarast erhåller den trygghet
i yrkesutövningen, som framförallt bestämmelserna om minimitid och optionsrätt
avser att skapa, synes övervägande skäl tala för alt frågan om införande
av de föreslagna bestämmelserna icke sammankopplas med andra
frågor rörande nyttjanderättsupplåtelser från fastighet.

Departementspromemorians förslag till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt
in. in. reglerar i stort sett det ifrågavarande rättsområdet enligt samma
grunder som fiskeristyrelsens motsvarande förslag. Vissa avvikelser, delvis
av tämligen betydande räckvidd, föreligger dock. Sålunda innebär promemorians
förslag en icke oväsentlig utvidgning av tillämpningsområdet för
lagen, främst genom att förslaget med vissa begränsningar avser även upplåtelser
från kronojord och ecklesiastik jord. Vidare innefattas upplåtelse
av gemensamhetsfiske, som i fiskeristyrelsens förslag helt undantagits, under
förutsättning att upplåtelsen sker till annan än delägare i fisket. Å.
andra sidan föreslås en motsvarande regel skola gälla även vissa samfällda
fisken, som enligt fiskeristyrelsens lagförslag utan inskränkning skulle omfattas
av regleringen.

I fråga om avtalets form har departementspromemorian frångått fiskeristyrelsens
förslag samt förordar en lösning i överensstämmelse med vad som
gäller beträffande jordbruksarrende. Detta innebär, att endast skriftliga
avtal äger giltighet, ehuru ett muntligt avtal under vissa förutsättningar
kan medföra skadeståndsskyldighet för upplåtaren. Beträffande reglerna
om minimitid och optionsrätt upptages fiskeristyrelsens förslag med viss
jämkning i fråga om upplåtelse av gemensamhetsfiske.

Bestämmelsen i fiskeristyrelsens förslag, att vid överlåtelse av fastigheten
nyttjanderätten utan särskilt förbehåll skall gälla mot nye ägaren, begränsas
i promemorians förslag att avse de fall, där markområde eller byggnad
ingår i upplåtelsen och före överlåtelsen tillträtts av fiskearrendatorn.

I lagtekniskt hänseende är skillnaden mellan fiskeristyrelsens och departementspromemorians
förslag betydande. I det förra ges relativt utförliga be -

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 dr 1957

stämmelser om rättsförhållandet mellan upplåtare och arrendator, varjämte
i motiven rekommenderas att i fall som ej omfattas av dessa bestämmelser
i viss utsträckning analogisera från nyttjanderättslagens reglering av de
sociala jordbruksarrendena. I lagtexten undvikes emellertid i stort sett hänvisningar
till nyttjanderättslagen. Departementspromemorians förslag däremot
lämnar direkta regler i lagtexten endast i tämligen få hänseenden men
gör därutöver genom hänvisning till ett stort antal stadganden i 1 och 2 kap.
nyttjanderättslagen dessa stadganden gällande i tillämpliga delar även i
fråga om fiskearrenden, som omfattas av den föreslagna lagen.

Departementspromemorians förslag till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt
in. in. återfinnes i propositionen ås. 105 ff.

Remissyttranden över departementspromemorian

Den föreslagna lagstiftningens syfte att bereda ökat rättsskydd åt fiskearrendatorerna
biträddes i princip eller lämnades utan erinran av samtliga
remissinstanser. Visserligen uttalade några av dem tvekan rörande behovet
av lagstiftning, men dessa uttalanden var genomgående begränsade till att
avse vissa landsdelar.

Ett par remissinstanser ställde sig emellertid av andra skäl tveksamma
till lagförslaget.

Lantbruksstyrelsen sade sig sålunda vara tveksam, om en lagstiftning
av den art som föreslagits verkligen komme att i det långa loppet bli till
gagn för de yrkesgrupper, som den var avsedd att stödja. Styrelsens tveksamhet
grundade sig på farhågor att lagstiftningen komme att minska jordägarnas
benägenhet att upplåta fiskerätt på arrende till sådana brukare som
skulle omfattas av de föreslagna bestämmelserna. Styrelsen åberopade erfarenheterna
av lagstiftningen rörande de sociala jordbruksarrendena.

Hovrätten för Västra Sverige uttalade tvivel om att fiskevattensägarna
skulle bliva benägna att med en dylik lagstiftning framdeles upplåta fiskevatten
till sådana kategorier av fiskare, varom här är fråga. Hovrätten framhöll
vidare, att vid den i departementspromemorian redovisade överarbetningen
av fiskeristyrelsens förslag åtskilliga bestämmelser av betydande räckvidd
fogats till förslaget utan närmare utredning eller motivering.

Å andra sidan uttalade ett stort antal remissinstanser uttryckligen sin tillfredsställelse
över departementspromemorians förslag, jämväl sett i jämförelse
med fiskeristyrelsens förslag.

Föredragande statsrådet

Som framgått av redogörelsen för de rättsregler som gäller vid upplåtelse
av fiskerätt är fiskearrendatorns rättsställning tämligen otrygg. Syltet med
den föreslagna lagstiftningen är att, i huvudsak efter förebild av de bestämmelser
som gäller för de s. k. sociala jordbruksarrendena, förbättra iiskearrendatorernas
rättsskydd. Om detta syfte synes råda enighet bland remissinstanserna,
vilka också allmänt vitsordat behovet av lagstiftning. Några
remissinstanser bar dock uttryckt farhågor för att lagstiftningens utformning
kommer att minska jordägarnas benägenhet att upplåta fiskerätt till

14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

sådana brukare, som skulle omfattas av lagstiftningen. Lantbruksstyrelsen,
som bland remissinstanserna starkast framhållit dessa farhågor, uttalar
emellertid att styrelsen saknar möjlighet att bedöma huruvida behovet av
lagstiftning är så trängande att den nämnda risken trots allt bör tagas.

Otvivelaktigt måste det anses föreligga en viss risk för att fastighetsägarna
i ökad utsträckning antingen upplåter fiskerätt åt brukare, som ej
skyddas av de föreslagna reglerna, t. ex. sport- eller andra fritidsfiskare
eller sammanslutningar av dylika, eller också själva handhar fisket. Med
den utformning lagförslaget erhållit torde denna risk emellertid kunna bedömas
som förhållandevis ringa. Särskilt är därvid att beakta, att fastighetsägaren
får en ovillkorlig rätt att vägra fortsatt arrende, om han önskar
själv utöva fisket eller låta någon nära anhörig göra detta. Under sådana
förhållanden synes reglerna om minimitid och rätt för arrendatorn att,
då jordägaren vill fortsätta att upplåta fisket, i regel få bibehålla arrendet
knappast behöva uppfattas som någon alltför kännbar inskränkning i fastighetsägarens
förfogandemöjligheter. Man torde vidare kunna förvänta,
att de allra flesta fastighetsägare har förståelse för strävandet att på det
föreslagna sättet bereda fiskearrendatorerna ett visst skydd i deras yrkesutövning.

Önskemålet att förbättra fiskearrendatorernas rättsställning är enligt min
mening högst angeläget. För detsamma talar icke blott intresset att främja
en rationell fiskevård i förening med ett effektivt utnyttjande av vårt lands
fisketillgångar utan också sociala skäl. Ett rationellt drivet fiske erfordrar
i regel betydande investeringar i fråga om redskap m. in. I synnerhet fasta
fiskredskap måste ofta anpassas efter förhållandena på fångstplatserna
och kan stundom bli i stort sett värdelösa för fiskearrendatorn, om ban ej
erhåller förnyat arrende. Detta kan leda till högst betydande ekonomiska
förluster och svårigheter för fiskearrendatorn.

I departementspromemorian framhålles, att det ur skilda synpunkter
skulle ha varit till fördel, alt den nu föreslagna lagstiftningen beretts i ett
större sammanhang, exempelvis i samband med en översyn av vissa delar av
ny tf j anderättslagen, men att det ur social synpunkt synes angeläget, att fiskearrendatorerna
snarast erhåller ökad trygghet i sin yrkesutövning. Även
jag anser att denna fråga, till vars lösning redan 1947 års fiskerättskommitté
framlade förslag, nu bör upptagas till slutlig behandling. Övervägande
skäl talar därför enligt min mening för att frågan icke sammankopplas med
andra frågor rörande nyttjanderättsupplåtelser från fastighet. Av dessa skäl
framlägger jag nu förslag till särlagstiftning rörande vissa upplåtelser av
fiskerätt m. in. Förslaget återfinnes i propositionen å s. 108 ff.

2. Avgränsning med hänsyn till ändamålet med upplåtelsen
Fiskerättskommittén

Fiskerättskommittén föreslog i sitt betänkande, att vissa angivna stadganden
i nyttjanderättslagen skulle äga tillämpning å avtal, varigenom
utan samband med jordbruk fiskerätt uppläts till den som utövade fiske

15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

yrkesmässigt. Kommittén föreslog icke något lagstadgande upptagande definition
å begreppet yrkesmässigt fiske. I motiven framhölls dock, att bestämmelserna
ansetts böra begränsas till att gälla arrendator som utövade
fiske yrkesmässigt. Härunder inbegrep kommittén ej blott den som hade
fisket till huvudnäring utan även sådan binäringsfiskare, för vilken fisket
var av väsentlig betydelse för hans utkomst (SOU 1947: 47 s. 309).

Fiskeristyr elsen

I fislceristyrelsens betänkande föreslogs, att lagen skulle omfatta upplåtelse
av nyttjanderätt till fast egendom därest

1. nyttjanderätten uteslutande avsåg fiskerätt och upplåtelsen skett för
yrkesmässigt fiske; eller

2. upplåtelsen innefattade förutom fiskerätt även annan nyttjanderätt och
idkandet av yrkesmässigt fiske var det huvudsakliga ändamålet med upplåtelsen.

I båda punkterna förutsattes alltså, att nyttjanderättshavaren skulle bedriva
yrkesmässigt fiske. I 1 § sista stycket av den föreslagna lagen definierade
styrelsen detta begrepp på följande sätt: »Med yx-kesmässigt fiske förstås
i denna paragraf fiske, som bedrives av person för vilkens utkomst
fiske är av väsentlig betydelse.» Definitionen hade upptagits från fiskerättskommitténs
uttalanden. Till ledning för avgränsningen av begreppet återgav
fiskeristyrelsen vidare vissa uttalanden styrelsen gjort i samband med
utredning rörande förbrukningen av bensin vid yrkesmässigt fiske. Av uttalandena
framgick, att styrelsen ansåg, att med »verkliga yrkesfiskare» förstods
personer, vilka helt eller huvudsakligen livnärde sig av fiske, samt att
med begreppet yrkesmässigt fiske förstods ej blott det fiske, som bedrevs
av verkliga yrkesfiskare, utan även fiske, vilket utövades i sådan utsträckning
alt idkaren därav hade en icke alltför oväsentlig inkomst, så att fisket
kunde sägas i viss grad utgöra förutsättning för hans livsuppehälle. Med
tillämpning härav skulle kunna hävdas, anförde styrelsen i nämnda uttalanden,
att fisket fick anses vara yrkesmässigt bedrivet, om utövaren därav
hämtade minst omkring 20 procent av sin inkomst. Av uttalandena framgick
vidare, att styrelsen ansåg, att en heltidsanställd löntagare, som då och
då fiskade på sin fritid, i regel icke kunde anses bedriva yrkesmässigt fiske,
även om fisket utövades i sådan utsträckning att en del av fångsten såldes.

Departementspromemorian

I promemorian behandlas först den språkliga innebörden av olika beteckningar
på skilda kategorier fiskare. Härvid anföres rörande begreppet
yrkesfiskare bl. a. Då begreppet försörjning i allmänhet icke fattas
snävt och detta ord redan vunnit burskap i liknande sammanhang torde
man, såsom fiskevattensutredningen gjort, med yrkesfiskare böra avse de
personer som helt eller huvudsakligen försörjer sig på fiske.

Beträffande indelningen av övriga fiskare framhålles, alt
terminologien är mera osäker och att olika meningar yppats särskilt angå -

16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

ende de fiskarekalegorier, som bedriver fiske för att skaffa sig en biinkomst
eller för att erhålla husbehovsfisk.

Härefter utvecklas skälen för den avgränsning som promemorians lagförslag
innehåller. Till en början behandlas därvid frågan om lagstiftningen
bör få tillämpning på även andra upplåtelser än sådana som
avser yrkesfiske. Därvid anföres följande.

Såsom förut framgått har lagstiftningen i första hand avsetts skola skydda
de yrkesfiskare som arrenderar fiskevatten. Att utsträcka skyddet även till
andra fiskearrendatorer kan icke i samma mån grundas på intresset för eu
rationell fiskevård. Starka sociala skäl talar dock för att de fiskande, för
vilkas försörjning fisket är av större betydelse, erhåller den trygghet i innehavet
av fiskerätten som lagen avser att ge. Totala antalet husbehovsfiskare
som bedriver fisket på vatten som arrenderats utan samband med jordbruk
torde vara förhållandevis ringa. Det synes vara motiverat att lagen göres tilllämplig,
förutom å upplåtelser till yrkesfiskare, även å upplåtelser till sådana
binärings- eller husbehovsfiskare, vilka bedriver fisket såsom ett led i
sin försörjningsverksamhet. Dessa fiskare utgör en i stort sett homogen
grupp, som i regel har det gemensamt att fisket tillgodoser ett varaktigt och
väsentligt behov i fiskarens försörjning antingen detta sker genom att fisket
ger biinkomst eller fisk för det egna hushållet.

I promemorian framhålles därefter, att det med hänsyn till den brist på
enhetlig terminologi som framgått av det förut anförda torde vara av särskild
vikt att söka bestämma den avgränsning av gruppen binärings-
och husbehovsfiskare som bör ifrågakomma vid tilllämpningen
av lagen. Härefter anföres:

Rent språkligt sett torde uttrycket binäringsfiskare kunna åsyfta alla
dem som jämte sin huvudnäring bedriver fiske såsom ett led i sin försörjningsverksamhet.
Så definierat innefattar begreppet även de husbehovsfiskare,
som mera regelbundet bedriver fiske till husbehov. Denna gränsdragning
ligger, såsom förut anförts, även till grund för den officiella statistiken
på fiskets område. De personer som icke omfattas av definitionen
torde icke kunna anses bedriva fisket såsom ett led i sin försörjningsverksamhet.
Den nyss givna definitionen synes därför kunna läggas till grund
vid tillämpningen av lagen. Emellertid torde den innebörd som här gives
begreppet binäringsfiskare böra något närmare beröras. Begreppet kan sägas
innefatta dels egentliga binäringsfiskare, dels de husbehovsfiskare som
mera regelbundet bedriver fiske till husbehov. Till gruppen egentliga binäringsfiskare
bör räknas sådana personer, som fiskar huvudsakligen för avsalu
och vilkas huvudsakliga näringsverksamhet icke ger dem full sysselsättning
året om, exempelvis mindre hemmans- och lägenhetsägare, säsongarbetare
och personer, som innehar deltidsanställning. Såsom husbehovsfiskare i lagens
mening bör anses endast de personer, som bedriver fisket huvudsakligen
för husbehov och som brukar jordbruksfastighet eller är sysselsatta
inom skogsbruket. Beträffande sistnämnda kategori märkes, att skogsarbetare
stundom av arbetsgivaren erhåller rätt att bedriva fiske till husbehov.
Såvida upplåtelsen i dylika fall sker i samband med arbetsavtalet, bör lagen
icke bli tillämplig å upplåtelsen. Detsamma bör naturligtvis gälla kronans
av ålder förekommande upplåtelser av fiskerätt till vissa ämbets- och
tjänstemän.

De nu angivna gruppernas försörj ningsverksamhet har som synes i regel

17

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

en lokal anknytning till fiskevattnen och ett på traditionella näringsförhållanden
grundat varaktigt behov av fisket såsom komplement i fråga om försörjningen.
Fisket kan i samtliga fall anses ha en väsentlig betydelse för
fiskearrendatorns försörjning. Å andra sidan bör endast fiske av sådan betydelse
skyddas. Lagtexten torde därför böra innehålla att, förutom yrkesfiske,
endast fiske av väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning
skyddas. Med denna bestämning avses, trots den formella likheten med
fiskeristyrelsens definition å yrkesmässigt fiske, icke att avgränsningen
skall ske efter den inkomstprocent styrelsen angivit; även ett fiske som
inbringar arrendatorn mindre än 20 procent av hans inkomst, bör kunna
anses vara av väsentlig betydelse för hans försörjning. Med hänsyn till att
avkastning av fisket under vissa tidsperioder helt kan utebli på grund av
förhållanden (fisksjukdomar, vattenförorening etc.), över vilka fiskaren
icke kan råda, eller på grund av exempelvis fiskevårdande åtgärder, torde i
tveksamma fall hänsyn böra lagas även till andra omständigheter än den
avkastning fisket för tillfället ger.

Skulle det förekomma att en yrkesfiskare eller en binäringsfiskare, som
innehar av lagen skyddad fiskerätt, arrenderar ett fiskevatten för att bedriva
annat än av lagen skyddat fiske (exempelvis sportfiske) blir lagen naturligtvis
icke tillämplig å upplåtelsen. Helt tillfälliga upplåtelser bör heller icke
omfattas av lagen. Detta torde beträffande binäringsfiske följa redan av
kravet på att fisket skall ha väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning,
men bör gälla även upplåtelse av yrkesfiske.

1 promemorian föreslås, att vid avgränsningen begreppet yrkesmässigt
fiske ej skall användas. Förutom de anförda sakliga skälen härför
framhålles, att det även ur lagteknisk synpunkt skulle vara olämpligt att
i lagen använda nämnda begrepp med den betydelse fiskeristyrelsen angivit.
Härom anföres:

Begreppet förekommer exempelvis i 16 § 1. och 27 § andra stycket 1950 års
fiskerättslag, i 11 § 1950 års reglemente för statsunderstödd utbildningsverksamhet
på fiskerinäringens område och i 5 § förordningen om särskild skatt
å bensin och motorsprit. Det torde dock oftast avse endast det fiske som
bedrives av yrkesfiskare. Denna betydelse lär begreppet i varje fall ha i 1950
års fiskerättslag (jfr prop. 1950: 60 s. 85 och 120).

Beträffande frågan, huruvida svår ig heter kan befaras
uppkomma vid bedömning om lagen skall anses t i 11-1 ä m p 1 i g, anföres i promemorian:

Den avgränsning av lagens tillämplighetsområde som avses torde i regel
icke medföra några svårigheter i tillämpningen. För parterna torde det i
det alldeles övervägande antalet fall vara lätt att förutse, huruvida upplåtelsen
faller under lagen eller icke. Detta gäller naturligtvis i synnerhet upplåtelser
till yrkesfiske. Men även upplåtelser till binäringsfiske torde endast
i sällsynta fall erbjuda svårigheter. De flesta fiskearrendatorer, som
bedriver fisket som binäring, torde vid sidan av fisket bruka eu mindre jordbruksfastighet.
I sådana fall torde i regel fisket utgöra eu sådan del av deras
försörjningsverksamhet, att det får anses ha väsentlig betydelse för deras
försörjning. I fall som nu nämnts lär tvekan i regel icke behöva uppstå i
frågan, huruvida lagen är tillämplig. Det kunde dock övervägas att införa
en möjlighet för parterna att före eller i samband med slutandet av avtalet
begära ett uttalande av myndighet i frågan, huruvida upplåtelsen kom att

2 iiihtintj till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 3 mxl. Nr 21

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

omfattas av lagen. Mot en sådan anordning kan emellertid anföras, att den
knappast skulle motsvaras av något större praktiskt behov och att det icke
torde vara möjligt att ge ett förhandsuttalande, av exempelvis arrendenämnd,
bindande verkan gentemot domstolarna. Dylik förhandsprövning förekommer
icke heller i övrig arrendelagstiftning. Det må ytterligare påpekas, att
sedan avtalet slutits, part i regel torde kunna få genom fastställelsetalan av
domstol avgjort, huruvida t. ex. optionsrätt förefinnes och upplåtelsen omfattas
av lagen. På grund av det anförda torde övervägande skäl tala för att
icke i lagen stadga någon möjlighet till förhandsprövning. Skulle parterna
avse, att upplåtelsen icke skall vara förbunden med t. ex. rätt till minimitid
eller optionsrätt, torde denna fråga i nu avsedda gränsfall komma att lösas
så, att de upprättar skriftligt avtal med rätt till dispensansökan samt hos
arrendenämnden begär dispens från tillämpligheten av de avsedda reglerna.
Sådan möjlighet, vartill motsvarighet finnes i 2: 68 nyttjanderättslagen,
föreslås i 9 §.

Föredragande statsrådet

I departementspromemorian framhålles, att syftet med den föreslagna
lagstiftningen i första hand är att skydda de yrkesfiskare som arrenderar
fiskevatten samt att ett utsträckande av skyddet även till andra kategorier
fiskare icke i samma mån kan grundas på intresset för en rationell fiskevård.
Det påpekas vidare, att ett sådant utsträckande också torde komma
att medföra svårare avgränsningsproblem än de som uppstår vid en begränsning
till enbart yrkesfiskare. Då i promemorian likväl föreslås, att lagen
skall omfatta även binäringsfiske av väsentlig betydelse för fiskearrendatorns
försörjning, motiveras detta i huvudsak med att starka sociala skäl
talar för att sådana fiskande, för vilkas försörjning fisket är av större betydelse,
erhåller den trygghet i innehavet som lagen avser att ge. Det måste
anses vara ur social synpunkt mycket otillfredsställande, uttalas det i promemorian,
att en fiskare som för sin försörjning är beroende av fisket skall,
exempelvis för rätten till nytt arrende, enbart ha att lita till upplåtarens
villighet.

Remissinstanserna har i allmänhet icke haft något att erinra mot promemorians
gränsdragning. Lantbruksstyrelsen föreslår dock, som tidigare anförts,
en begränsning av lagens tillämpningsområde att avse endast yrkesfiske.
Även domänstyrelsen uttalar sig för en begränsning i förhållande till
promemorians förslag. De skäl som dessa båda remissinstanser anfört innefattar
emellertid enligt min mening en underskattning av behovet av ökat
rättsskydd även för de fiskare, som icke kan betecknas som yrkesfiskare
men för vilka fisket ger ett tillskott av avsevärd betydelse för deras försörjning.
Även om några säkra statistiska uppgifter icke finns tillgängliga, är
det nämligen tydligt att antalet fiskearrendatorer, för vilka fisket icke är huvudyrket
men likväl av väsentlig betydelse för deras försörjning, är avsevärt
större än antalet fiskearrendatorer, som kan betecknas som yrkesfiskare.
En lagstiftning endast beträffande den sistnämnda gruppen skulle därför få
ett starkt begränsat tillämpningsområde och komma att avse endast en
mindre del av det antal fiskare, beträffande vilka de nyss anförda sociala

19

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

skälen äger giltighet. Med hänsyn härtill ansluter jag mig i princip till promemorians
ståndpunkt.

I fråga om den närmare bestämningen av gränserna för
lagstiftningens tillämpningsområde synes det angeläget att
skapa största möjliga klarhet, särskilt som det måste vara av vikt för de avtalsslutande
parterna att på förhand kunna bedöma, om en ifrågasatt upplåtelse
faller under lagen eller ej. Några större svårigheter att tolka uttrycket
yrkesfiske synes åtminstone i regel ej vara att befara. Att kravet på att
fisket skall vara av väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning formellt
icke anknutits även till yrkesfisket beror på att detta krav torde innefattas
redan i begreppet yrkesfiske. Utan särskilt stadgande synes det vara
klart, att vid denna bedömning hänsyn icke skall tagas exempelvis till eventuell
inkomst av kapital. — Domänstyrelsen har förordat en viss begränsning
av skyddet för yrkesfiske och därvid anfört det fall, att en yrkesfiskare, som
hämtar sin huvudsakliga försörjning genom fiske i fritt vatten eller inom
ett större arrenderat område, dessutom arrenderar ett mindre fiskevatten
med tämligen obetydlig fångst. I den mån avsikten med upplåtelsen av
detta sistnämnda fiske är, att det skall ingå i yrkesfisket och icke t. ex. avse
en självständig upplåtelse för rekreationsändamål, torde det emellertid
vara naturligast att lagen blir tillämplig. Jag förordar alltså att lagen utan
undantag skall bli tillämplig, då ändamålet är yrkesfiske.

Beträffande lagens tillämpning utanför området för yrkesfiske föreligger
onekligen vissa svårigheter att erhålla en klar gräns. Vad först angår det av
fiskeristyrelsen föreslagna uttrycket »yrkesmässigt fiske» synes detta uttryck
av skäl som anförts i promemorian böra undvikas i lagtexten. Särskilt
är därvid att beakta den olägenhet som skulle uppkomma genom att uttrycket
tydligen har en annan innebörd i 1950 års lag om rätt till fiske än
som åsyftas i fiskeristyrelsens förslag. Mot promemorians formulering »binäringsfiske
av väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning» har
lagberedningen och Sveriges lantbruksförbund riktat anmärkning i fråga
om den språkliga innebörden av ordet »binäring». Såtillvida kan jag instämma
med dessa båda remissinstanser, att det förefaller mig något tveksamt
om uttrycket »binäringsfiske», såsom i promemorian göres gällande,
bör anses kunna inbegripa även fiske för husbehov. För undanröjande av
all tvekan på denna punkt förordar jag, att i stället det av lagberedningen
föreslagna uttrycket »annat fiske» användes.

Huruvida ett fiskes betydelse för fiskearrendatorns försörjning bör anses
vara väsentlig eller ej kan otvivelaktigt i en del fall bli föremål för skilda
meningar. I anledning av vad länsstyrelsen i Örebro län anfört härom vill jag
framhålla angelägenheten av att betydelsen av ordet »väsentlig» icke uttunnas
i tillämpningen. Av den i lagtexten föreslagna sammanställningen yrkesfiske
och annat fiske av väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning torde
framgå att, även då ändamålet ej direkt kan betecknas som yrkesfiske, starka
krav bör ställas på fiskets betydelse för fiskearrendatorn. Med denna utgångspunkt
skall givetvis från tillämpningsområdet uteslutas det av nyss -

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

nämnda länsstyrelse angivna fallet, då sport- och hobbyintresset i själva
verket är det dominerande. Såsom framhållits i departementspromemorian
bör den i fiskeristyrelsens betänkande antydda gränsdragningen, grundad
på den andel av fiskearrendatorns hela inkomst som fisket ger, icke vara
normgivande. Uttalandet i promemorian, att även ett fiske som inbringar
arrendatorn mindre än 20 procent av hans inkomst kan vara av väsentlig
betydelse för hans försörjning, bör kompletteras med ett påpekande, att det
å andra sidan mycket väl kan tänkas fall då procentsiffran är högre utan
att lagen dock kan anses tillämplig. Som exempel må nämnas, att en rörelseidkare,
vilken arrenderar ett mindre fiske, redovisar liten eller ingen vinst
på rörelsen, så att även en ganska obetydlig försäljning av fisk eller värdet
av husbehovsfångst uppgår till eller överstiger rörelseinkomsten. Avgörande
bör alltså icke vara förhållandet mellan arrendatorns hela inkomst och hans
inkomst av fisket utan i stället huruvida fisket faktiskt är av väsentlig betydelse
för hans försörjning eller icke.

De önskemål, som framförts av Svenska insjöfiskarenas centralförbund,
att lagens tillämpning bör göras beroende även av fiskets betydelse för bygdens
fiskförsörjning, samt av Sveriges lantbruksförbund, att tillämpningen
bör vara beroende såväl av fiskets försörjningsbetydelse som av att fiskets
utnyttjande motsvarar den rationella fiskevårdens krav, synes väl icke kunna
frånkännas ett visst berättigande. Emellertid skulle regler härom i lagen medföra
tolkningssvårigheter och i vissa fall kunna föranleda att lagens rättsskydd
undandrages en fiskearrendator, ehuru fisket är av väsentlig betydelse
för dennes försörjning. Då enligt min mening de sociala synpunkter som
tidigare utvecklats bör vara avgörande för lagens avgränsning, anser jag icke
de nämnda önskemålen böra föranleda ändring av tillämpningsområdet. I
regel torde väl för övrigt önskemålen tillgodoses även med den gränsdragning
som förordas av mig.

Den gränsdragning som här föreslagits synes i regel icke behöva medföra
svårigheter vid tillämpningen. Man kan dock icke bortse från att fall kan
uppkomma, där det för parterna i en ifrågasatt fiskerättsupplåtelse framstår
som tveksamt, huruvida upplåtelsen är av den beskaffenhet, att den omfattas
av fiskearrendelagen. I en dylik situation skulle det uppenbarligen vara av
intresse för parterna att kunna erhålla ett förhandsbesked härom. Såsom
framhålles i promemorian torde det dock icke vara möjligt att ge ett sådant
förhandsuttalande, som väl närmast borde ankomma på vederbörande arrendenämnd,
bindande verkan mot domstolarna. Enligt vad som vid remissbehandlingen
av departementspromemorian upplysts har emellertid åtminstone
vid en del arrendenämnder praxis, när det gäller de sociala arrendebestämmelserna
för jordbruk, utvecklat sig därhän att nämnderna, när så
lämpligen låter sig göra, lämnar icke bindande besked. I fråga om de sociala
jordbruksarrendena föreligger därjämte möjlighet för den som innehar eller
ämnar tillträda sådant arrende att få råd, upplysningar och annat biträde
av vissa inom varje län för detta ändamål särskilt utsedda personer. Sökande
som prövas vara i behov därav kan få kostnaderna härför ersatta av

21

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

allmänna medel. Detta gäller även utredningar för att klarlägga, huruvida
de sociala bestämmelserna är tillämpliga på arrendet. Föreskrifterna om
den här avsedda rådgivningen finns intagna i kungörelsen den 18 maj 1934
(nr 150) om bestridande i vissa fall med allmänna medel av kostnader för
biträde i frågor rörande arrendeförhållanden. Enligt min mening bör denna
kungörelse göras tillämplig jämväl på upplåtelser enligt den nu föreslagna
lagen. Därest denna min ståndpunkt vinner gillande, torde det få ankomma
på Kungl. Maj :t att vidtaga erforderlig författningsändring. Kostnaderna
torde liksom i fråga om den nuvarande sociala arrenderådgivningen få bestridas
ur det under nionde huvudtiteln upptagna förslagsanslaget till Arrenderådgivning
åt vissa arrendatorer. Utöver de möjligheter att erhålla råd
och biträde, för vilka jag nu redogjort, förefinnes den i promemorian anvisade
utvägen att parterna, om de t. ex. avser att upplåtelsen icke skall vara
förbunden med optionsrätt men är tveksamma om upplåtelsen faller utanför
lagens tillämpningsområde, upprättar skriftligt avtal, vari intages bestämmelse
om rätt till dispensansökan, samt därefter i enlighet med 11 § i lagförslaget
begär dispens från regeln om optionsrätt. Medges ej dispens, skall
i sådant fall avtalet om upplåtelsen i regel vara förfallet.

3. Kombinerade upplåtelser

Med kombinerade upplåtelser avses här sådana upplåtelser, som innefattar
både fiskerätt och annan nyttjanderätt till fast egendom. Uttryckliga
regler om upplåtelser av detta slag förekom ej i fiskerättskommitténs föislag
utan upptogs först av fiskeristyrelsen.

Fiskeristyrelsen

I betänkandet föreslog fiskeristyrelsen, att lagen skulle tillämpas, förutom
å upplåtelser av uteslutande fiskerätt, även å upplåtelser som innefattade
både fiskerätt och annan nyttjanderätt i de fall då idkandet av yrkesmässigt
fiske var det huvudsakliga ändamålet med upplåtelsen. Sådan
kombinerad upplåtelse skulle icke falla under lagen då den helt eller delvis
utgjorde arrende, som avsågs i 2 kap. 49 § lagen om nyttjanderätt till fast
egendom eller i lagen med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal
jord.

Departementspromemorian

De kombinerade upplåtelserna kan, såsom fiskeristyrelsen framhållit,
förekomma i flera olika former. Här kommer huvudsakligen i fråga sådana
upplåtelser som förutom fiskerätten innefattar rätt att nyttja markområde
eller byggnad eller bådadera eller som inbegriper hyresupplåtelse. Även andra
kombinationer, t. ex. av fiskerätt med jakträtt, kan emellertid tänkas.
Då upplåtelse sker av jord för jordbruk har brukaren enligt 25 § fiskerättslagen
rätt att nyttja det fiske som hör till jorden, om ej annorlunda avtalas.
Fiskerätten ingår sålunda i regel bland arrendatorns rättigheter. Om arrendet
utgör socialt arrende följer sålunda fiskerätten de sociala arrenderegler -

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

na. För sådant arrende gäller vidare enligt 2 kap. 63 § nyttjanderättslagen
att arrendatorn ej må förbjudas att för husbehov nyttja det fiske, som hör
till den arrenderade jorden, i vidare män än såvitt angår kräftfångst eller
visst fiskevatten, där särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits till fiskets
förbättrande. Då fisket följer de sociala arrendebestämmelserna bör nu ifrågavarande
lag icke tillämpas. Skulle emellertid jordbruksarrendet icke lyda
under de sociala arrendebestämmelserna kan annan lösning knappast komma
i fråga än att låta de för jordbruksarrendet gällande bestämmelserna
gälla även fiskerätten. Emellertid kan det ibland tänkas förekomma att
tiskerätten utgör det huvudsakliga ändamålet med upplåtelsen. Då så är
fallet bör naturligen de för fiskerätten i allmänhet gällande reglerna tilllämpas
å fiskerättsdelen. Det skulle dock i ett sådant fall kunna medföra
avsevärda olägenheter att icke låta samma regler gälla för hela upplåtelsen.
Nämnda olägenheter skulle även starkt framträda då upplåtelse skedde avdels
fiskerätt, dels av ett markområde för annat ändamål än jordbruk,
samt å markområdet fanns eller var avsett att uppföras fiskebod, bålhus eller
annan hyggnad. Vad nu sagts torde även gälla kombinationen fiskerätthyresrätt.
Styrelsens förslag att, då idkandet av fisket utgör det huvudsakliga
ändamålet med den kombinerade upplåtelsen, nu ifrågavarande lag bör
tillämpas på hela upplåtelsen synes därför böra genomföras. Att, såsom bovrätten
för Västra Sverige förordat, åt rättstillämpningen överlämna frågan
om de kombinerade upplåtelsernas ställning, förefaller väl ur vissa synpunkter
vara en möjlig utväg, men med hänsyn bl. a. till de tvister och den
osäkerhet en dylik metod säkerligen skulle föranleda, torde den icke böra
införas. Såsom nämnda hovrätt vidare framhållit kan det, och detta även
med den omfattning av lagens tillämplighetsområde som nu föreslagits, inträffa
att ett fiske som, om det självständigt upplåtits, skulle ha omfattats
av lagen, kommer att vara undantaget från lagens tillämplighetsområde på
grund därav, att det ingår i en kombinerad upplåtelse men icke utgör denna
upplåtelses huvudsakliga ändamål. Detta kan synas stötande men en
dylik motsättning lär icke kunna undvikas, såvida man över huvud taget
vill låta lagen gälla för annat än fiskerättsdelen. Det är här fråga om en
gränsdragning. Det kan nämligen knappast ifrågakomma att låta alla kombinerade
upplåtelser omfattas av lagen då i upplåtelserna ingår en fiskerätt
som, självständigt upplåten, skulle ha inrymts under lagen. Én sådan metod
kunde leda till en, i behörigt sammanhang icke övervägd, utvidgning av de
sociala reglerna på markarrendenas område. Styrelsens avgränsning synes
därför vara lämpligast. Det må emellertid framhållas, att vid bedömandet
av huruvida idkandet av fisket utgör upplåtelsens huvudsakliga ändamål,
stor vild synes höra tillmätas frågan, vilken del av upplåtelsen som ur försörj
ningssynpunkt är viktigast. Skulle exempelvis värdet av en i samband
med fisket upplåten nyttjanderätt, t. ex. hyresrätt, enligt taxeringsmässiga
normer vara högre än den nettoinkomst som influtit av fisket, bör detta
föihallande icke alltid fa avgöra fragan, huruvida lagen skall tillämpas å
upplåtelsen. I flera fall kan det exempelvis förhålla sig så, att en bostad
eller ett markområde med eller utan fiskebod eller annan byggnad brukar
»följa med» fisket och alltså närmast är alt anse som eu för fiskets bedrivande
nödvändig del av upplåtelsen. I andra fall åter kan fisket ha utgjort
arrendatorns hela eller huvudsakliga försörjningsverksamhet, trots alt det
icke inbringat en nettoinkomst som taxeringsmässigt uppväger värdet av eu
eventuell hyresrätt.

Sasom lagberedningen yttrat bör den omständigheten att rättigheterna
har skilda fastigheter till föremål icke utesluta kombinerad upplåtelse. Fin -

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

nes det vara fråga om inbördes självständiga upplåtelser, skall däremot med
hänsyn till varje särskild upplåtelse avgöras, vilken lag som skall äga tilllämpning
å upplåtelsen.

Föredragande statsrådet

I fråga om de kombinerade upplåtelserna kan jag i stort sett ansluta mig
till vad som anföres i promemorian. Tillräckliga skäl för det däri föreslagna
undantaget för upplåtelse av fiskerätt i samband med vattenfallsrätt synes
emellertid enligt min mening ej finnas. Att i lagtexten närmare angiva,
när i tveksamma fall en kombinerad upplåtelse eller två eller flera självständiga
upplåtelser skall anses föreligga, torde knappast vara möjligt. Frågor
härom bör i de förmodligen tämligen fåtaliga fall, då tvekan uppkommer,
kunna överlåtas åt rättstillämpningen att avgöra.

4. Avgränsning med hänsyn till upplåtaren

Fiskerättskommittén

Fiskerättskommittén föreslog ingen begränsning med hänsyn till kretsen
av upplåtare. Bestämmelserna om fiskearrenden skulle som en följd därav
ha blivit tillämpliga på alla upplåtelser som avses i 1 kap. nyttjanderättslagen,
sålunda även på upplåtelser exempelvis från kronan och från ecklesiastik
jord.

Fiskeristgrelsen

Styrelsen föreslog betydande begränsningar av tillämpningsområdet. Visserligen
framhölls i betänkandet, att den ifragasatta lagstiftningens tillämpningsområde
icke syntes böra begränsas till fiskearrenden, vilka upplåtits
av de kategorier jordägare som den sociala arrendelagstiftningen avsåg,
samt anfördes såsom skäl för denna ståndpunkt att de fiskearrenden, som
var i särskilt behov av skydd, i stor utsträckning torde ha upplåtits av andra
än nämnda jordägare. Styrelsen föreslog dock, att lagen icke skulle äga
tillämpning å upplåtelse från fastigheter tillhörande kronan eller å upplåtelser
från ecklesiastik jord. Som motiv för dessa undantag anförde styrelsen,
att styrelsen ansåg sig kunna förutsätta att kronans fiskearrendatorer icke
erhöll en sämre ställning än de skulle ha haft om upplåtelser från kronans
fastigheter ej undantagits från den föreslagna lagstiftningen. Med upplåtelse
från kronofastighet syntes enligt styrelsens mening böra likställas upplåtelser
från ecklesiastik jord. Däremot ansåg styrelsen icke tillräckliga skäl
föreligga att från den föreslagna lagstiftningen undantaga upplåtelser från
kommuner.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens betänkande

Flera remissinstanser uttalade, att upplåtelser från kronans och kyrkans
jord icke borde undantagas. Hovrätten för övre Norrland yttrade, att vad
fiskeristyrelsen anfört för sin ståndpunkt att undantaga upplåtelser från

24 Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

kronans fastigheter och från ecklesiastik jord icke syntes hovrätten övertygande.
Kammarkollegiet anförde, att lika väl som i fråga om jordbruksarrenden
torde beträffande fiskearrenden böra gälla att de principer av
social art, som lagfästs för upplåtelser från privata fastigheter, skulle, där
så kunde ske, tillämpas på upplåtelser från fastigheter i publik ägo. Kollegiet
anförde vidare, att såvitt fråga var om förhållandet mellan upplåtare
och arrendator något hinder icke torde möta mot att de skilda specialregleringarna
för olika publika fastiglietskategorier anpassades efter innehållet
i den nu föreslagna lagstiftningen, men att saken låg annorlunda till i den
män den nya lagstiftningen reglerade avtalsgiltighet mot ny ägare av fastighet
eller med andra ord tredje mans rätt. Länsstyrelsen i Uppsala län uttalade,
att det från skilda håll framförts önskemål att upplåtelser från kronans
fastigheter icke borde undantagas och att dessa önskemål torde äga
berättigande. Mot undantagen vände sig också länsstyrelserna i Jönköpings,
Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Älvsborgs, Värmlands och Västmanlands
län. Mot eller ifrågasättande nu ifrågavarande undantag eller något
av dem uttalade sig också Hushållningssällskapens förbund, tolv hushållningssällskap,
sex fiskeriintendenter, Svenska insjöfiskarenas centralförbund,
Sveriges lantbruksförbund samt arrendenämnden i Blekinge län. Sistnämnda
remissinstans anförde angående undantagandet av upplåtelser från
kronofastigheter och fastigheter av ecklesiastik natur:

Till stöd för detta undantagande kan givetvis åberopas, att ej heller nyttjanderättslagens
specialreglering gjorts direkt tillämplig på kronans eller
ecklesiastik myndighets upplåtelser. Emellertid torde denna ägarekategoris
fritagande från 1943 års sociala arrendelagstiftning väsentligen ha berott på
vissa med byggnadsskyldigheten sammanhängande svårigheter och jämväl
på andra omständigheter, som icke eller endast i mindre mån kan antagas
ha motsvarighet vid fiskerättsupplåtelser. Då berörda inskränkning av
den sociala arrendelagstiftningen ej sällan bedömts såsom opåkallad och
mindre rättvis och det måste medgivas att den från principiell synpunkt ter
sig föga tilltalande, vill arrendenämnden ifrågasätta lämpligheten av att den
tages till förebild i den nu tillämnade regleringen av fiskerättsupplåtelserna.
Denna synes med fördel kunna inbegripa alla jordägarekategorier.

Av remissinstanserna tillstyrkte endast ett par undantagen. Domänstyrelsen
förklarade sig sålunda intet ha att erinra mot undantaget beträffande
kronans fastigheter. Länsstyrelsen i Stockholms län sade sig icke vilja göra
någon invändning mot undantagen men förutsatte, att i samband med den
nya lagstiftningen de föreskrifter som fanns om upplåtelser från kronans
fastigheter och ecklesiastik jord blev föremål för översyn för att i görligaste
mån enhetlighet skulle åstadkommas.

Övriga remissinstanser har icke berört nu avhandlade undantag.

Beträffande upplåtelser från k o in in u n e r ansåg kammarkollegiet det
tveksamt, huruvida tillräckliga skäl fanns att låta en social fiskearrendelagstiftning,
som icke skulle vara omedelbart tillämplig å alla publika fastigheter,
gälla för fastigheter till vilka kommun hade äganderätt eller ständig
besittningsrätt.

25

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

Departementspromemorian

Beträffande det i fiskeristyrelsens betänkande föreslagna undantaget för
upplåtelser från fastighet, som tillhör kronan eller
är av ecklesiastik natur, erinras i promemorian till att börja
med om vad som i motsvarande hänseende förekommit inom arrendelagstiftningen
på jordbrukets område. Bl. a. påpekas, att 1907 års lag om nyttjanderätt
till fast egendom från sin tillkomst i princip omfattar även upplåtelser
från kronofastigheter och från fastigheter av ecklesiastik natur. I
samband härmed anföres följande uttalande av lagberedningen i motiven
till 8 § nämnda lag:

Att kronan, när den till enskilda träder i rättsförhållande av privaträttslig
natur, också är underkastad de för sådana förhållanden gällande normer
och att sålunda icke heller kronan vid upplåtelse av nyttjanderätt till
kronojord är fritagen från att efterkomma de tvingande föreskrifter, vilka
för dylika upplåtelser är meddelade, ligger i sakens natur och står icke i
någon strid med vad 77 § regeringsformen bestämmer.

Vidare anföres vissa uttalanden av departementschefen i den proposition,
vari 1943 års sociala arrendelagstiftning förelädes riksdagen (se prop. nr 346
vid 1943 års riksdag, s. 41 f). Departementschefen uttalade där bl. a., att
det visserligen ur flera synpunkter var lämpligt, att arrendelagstiftningen
liksom dittills uppdelades i en allmän och en speciell avdelning, men att
därvidlag borde beaktas skillnaden mellan sådana brukningsdelar, vilka allenast
av tillfälliga orsaker blev föremål för utarrendering, och de fastigheter
där jordens brukande genom arrendatorer var det normala. Att behovet
av avtalsfrihet gjorde sig starkare gällande vid de tillfälliga än vid de permanenta
arrendena torde, yttrade departementschefen, ligga i öppen dag.

I promemorian framhålles härefter att, ehuru sålunda gränsdragningen
ansetts böra ske med hänsyn till huruvida upplåtelsen var av tillfällig eller
permanent karaktär, kronoarrendena och de ecklesiastika arrendena icke
omfattades av 1943 års lagstiftning. Promemorian fortsätter:

De principer som kom till synes i nämnda lagstiftning, lades emellertid
under de närmaste åren efter dennas tillkomst till grund för författningsbestämmelser,
som reglerade arrenden av publik jord. Sålunda skedde år 1944
ändringar i förordningen den 22 juni 1934 angående grunder för förvaltningen
av viss kronoegendom och tillämpningskungörelsen till samma förordning.
År 1945 tillkom dels ny ecklesiastik arrendestadga, dels stadga angående
utarrendering av universitetsjord. År 1946 tillkom den kommunala
arrendelagen och år'' 1949 utfärdade Kungl. Maj:t cirkulär angående provisoriska
bestämmelser för utarrendering av vissa kyrkofastigheter i Skåne,
Halland och Blekinge. Slutligen företogs år 1950 ändringar i ecklesiastika
boställsordningen, vars regler i tillämpliga delar därigenom i stort sett anpassades
till reglerna i 1943 års lagstiftning.

Förvaltningen av kronans fisken regleras, såsom förut anmärkts, numera
av Kungl. Maj :ts kungörelse den 8 juni 1951 samt cirkulär samma dag
rörande tillämpningen av kungörelsen. Upplåtelser av fiskearrenden från
ecklesiastik jord regleras av bestämmelser i ecklesiastika arrendestadgan,
varjämte vissa bestämmelser i ecklesiastika boställsordningen möjligen kan
komma att tillämpas beträffande upplåtelser från där avsedd fastighet.

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

Under hänvisning till lagberedningens tidigare återgivna uttalande vid
nyttjanderättslagens tillkomst ger promemorian uttryck åt uppfattningen,
att det ur principiell synpunkt är angeläget att upplåtelser från kronofastigheter
och ecklesiastika fastigheter regleras av samma lag som fiskerättsupplåtelser
i övrigt. Som ytterligare motivering tillägges:

Härtill kommer, att de av kronan upplåtna fiskearrendena är förhållandevis
talrika. Detta gäller särskilt i Norrland, där i vissa län antalet av kronan
utarrenderade fisken torde överstiga antalet av enskilda utarrenderade.
Det synes också ur synpunkten av förtroendet för statens verksamhet över
huvud taget framstå såsom betydelsefullt att misstanke icke kan uppstå
att staten skulle gentemot sina arrendatorer vilja förbehålla sig större rättigheter
än de som får förekomma vid arrenden från enskilda. Ett mycket
stort antal remissinstanser har även uttalat sig för att nu ifrågavarande
upplåtelser inbegripes under lagen, medan endast ett par uttryckligen förordat
att upplåtelserna i fråga undantages. För ett inbegripande under lagen
talar också dessa upplåtelsers permanenta karaktär. Det kan visserligen
häremot invändas att 1943 års sociala arrendelagstiftning icke gjordes tilllämplig
på upplåtelser från kronan och från ecklesiastika myndigheter.
Förhållandena är emellertid, såsom ock arrendenämnden i Blekinge län
framhållit, annorlunda vid nu ifrågavarande slag av upplåtelser. Några väsentliga
praktiska problem torde knappast uppstå, om upplåtelserna föres
in under lagen, enär det statliga s. k. »kortfisket» torde bli oberört av bestämmelserna
och de statliga upplåtelserna till yrkes- eller husbehovsfiske
regelmässigt tprde ske genom kontrakt. Lagen torde därför böra gälla även
upplåtelser från kronofastigheter och fastigheter av ecklesiastik natur. Undantag
torde dock böra göras i fråga om upplåtelser i samband med jordbruksarrende.

I promemorian uttalas vidare, att upplåtelser från universitetens
donation sjo r dar torde böra omfattas av lagen av samma skäl som
upplåtelser från kronan och från ecklesiastika fastigheter samt att, såsom
fiskeristyrelsen föreslagit, lagstiftningen bör gälla även upplåtelser från
k o in in u n e r.

Remissyttranden över departementspromemorian

Promemorians förslag att upplåtelse från fastighet, som tillhör
kronan eller är av ecklesiastik natur, i princip skall
omfattas av lagen mötte gillande från ett stort antal remissinstanser, särskilt
bland länsstyrelserna, fiskeriintendenterna och hushållningssällskapen.

Även fiskeristyrelsen fann sig i sitt remissyttrande kunna biträda promemorians
förslag på denna punkt. Styrelsen innefattade därvid i sitt uttalande
även upplåtelse från jord, som förvaltas av universitet eller annan
inrättning.

Några remissinstanser uttalade dock betänkligheter.

Hovrätten för Västra Sverige medgav sålunda visserligen, att goda skäl för
den ståndpunkt promemorian intagit anförts vid remissbehandlingen av fiskeristyrelsens
förslag, men tilläde:

Emellertid torde, även om nu berörda kategorier av arrendatorer icke
medtages, erforderligt skydd kunna beredas dem. Frågan om lagens tillämpning
å dessa arrenden har jämväl andra aspekter och konsekvenser än som

27

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

påvisats vid överarbetningen. Det kan därför enligt hovrättens mening ifrågasättas,
om den föreslagna ändringen nu bör vidtagas.

Kammarkollegiet framhöll, att kronan — liksom en kommun —• endast
i sällsynta undantagsfall kan såsom en enskild upplåtare av fiskerätt vägra
förnyad upplåtelse för att själv utnyttja fisket. Det syntes kollegiet mycket
ovisst, om icke den föreslagna lagstiftningen skulle komma att hindra eller
starkt försvåra för kronan att tillgodose det sociala intresset av att lämpliga
fiskevatten tillhandahölles för fritidsfiske.

Domänstyrelsen avstyrkte bestämt, att lagen gjordes tillämplig på upplåtelser
från kronan, samt framhöll, att en sådan tillämpning enligt styrelsens
mening skulle komma att stå i strid med intentionerna i gällande föreskrifter
angående utnyttjande av kronans fisken. Styrelsen åberopade särskilt,
att dess strävanden att ordna kortfiske för allmänheten i enlighet med
bestämmelserna i kungörelsen den 8 juni 1951 (nr 395) angående förvaltningen
av kronans fisken skulle försvåras i icke oväsentlig grad, samt anförde
härom närmare:

På många kronoegendomar, i synnerhet i närheten av tätorter där behovet
av möjligheter till fritidsfiske varit stort (Bogesund, Lovö, Eldgarn in. fl.),
har styrelsen under senare år utfärdat dispositionsbeslut, som avser utnyttjande
av vattnen genom yrkesfiske i kombination med sportfiske för allmänheten.
Yrkesfiskarna, som tidigare disponerat vattnen med ensamrätt,
har därvid erhållit sänkta arrenden med hänsyn till det intrång, som sportfisket
på samma vattenområde utgjort. Då erfarenheterna av detta kombinationsfiske
varit goda, skulle det enligt styrelsens mening vara beklagligt,
om hinder genom optionsrättens införande skulle resas mot den omläggning
till rationellare utnyttjande av kronans fiskevatten, som systemet innebär.

Styrelsen framhöll vidare, att dess möjlighet att till sina skogsarbetare
upplåta fiske som rekreation och avkoppling varit av icke ringa betydelse
för anskaffningen av arbetskraft men att sådana upplåtelser skulle kunna
förhindras av en optionsberättigad fiskearrendator. Styrelsen, som måste
slå vakt också om sina egna anställdas och allmänhetens intressen, skulle
komma att se sig nödsakad att avstå från att upplåta ytterligare kronans
vatten för yrkesfiske med ensamrätt.

Styrelsen tilläde:

I detta sammanhang må påpekas, att styrelsen, som sedan lång tid tillbaka
upplåtit yrkesfiske mot i allmänhet 5-åriga, skriftliga avtal, icke känner
till något fall, där en yrkesfiskare fråntagits fiskerätten i kronans vatten
vid arrendeavtalets utgång. Däremot har den förnyade upplåtelsens art och
villkor i många fall ändrats, dels för att tillgodose uppkomna krav och önskemål
från kronans egna arrendatorer och skogsarbetare, dels för alt i enlighet
med bestämmelserna i 9 § av förenämnda kungörelse bereda allmänheten
möjlighet till fritidsfiske.

Lantbruksstgrelsen ansåg att, om lagen skulle tillämpas även på upplåtelser
från fastighet som tillhörde kronan eller vore av ecklesiastik natur, innebörden
av vissa bestämmelser bleve synnerligen svår alt överblicka, samt anförde
bärom:

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

I den allmänna motiveringen för förslaget att lagen borde omfatta även
vissa upplåtelser för husbehovsfiske har i promemorian framhållits, att särskilt
arrendatorerna av kronolägenheter i Norrland skulle ha behov av en
dylik anordning. En del av dessa upplåtelser förefaller emellertid att vara
kombinerade, d. v. s. avse både jordbruk och fiske. Enligt de i nu förevarande
ordning föreslagna bestämmelserna torde dylika kombinerade upplåtelser
komma att bli undantagna från lagens tillämpning.

Styrelsen ifrågasatte vidare, huruvida —- därest lagen på sätt styrelsen
förordat begränsades till att avse yrkesfiske — något egentligt behov förelåg
av att låta den gälla även vid upplåtelser från kronan.

Föredragande statsrådet

I departementspromemorian har föreslagits ett i fiskeristyrelsens betänkande
icke upptaget undantag från lagens tillämpningsområde, nämligen
beträffande fiskerätt som upplåtes i samband med arbetsavtal.
Som grund för undantaget anföres främst domänstyrelsens praxis
att i vissa fall till sina skogsarbetare och tjänstemän upplåta fiskevatten,
varvid avsikten i regel är att fisket skall få utnyttjas under vederbörandes
anställningstid eller en del därav. Undantaget motiveras med att genom detsamma
ldargöres, att vederbörande sedan anställningen upphört icke bör
kunna göra anspråk på att få fortsätta att bedriva fisket.

Emellertid kan, såsom arrendenämnden i Blekinge län framhållit, det föreslagna
undantaget öppna möjlighet för jordägaren att sätta fiskearrendelagen
ur funktion genom att träffa avtal om arbetsskyldighet. Vidare synes
det befogat att i likhet med nämnden ifrågasätta, om något verkligt behov
av stadgandet förefinnes. Domänstyrelsen har i annat sammanhang i sitt
remissyttrande över promemorian uttalat, att vid upplåtelse av fiskerätt till
styrelsens skogsarbetare det väsentliga varit rekreationsmomentet i fisket
och att fiskets betydelse ur försörjningssynpunkt för arbetaren i regel är
mycket ringa. Motsvarande torde gälla även upplåtelser från enskilda i fall,
då det är fråga om upplåtelse i samband med en verklig arbetsanställning.
Även om undantagsstadgandet utgår faller dylika upplåtelser utanför fiskearrendelagens
tillämpningsområde. Om fisket däremot någon gång är av
väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning och förhållandena är
sådana att det bör upphöra i samband med arbetsavtal, som träffats mellan
upplåtaren och arrendatorn, finns utvägen att i arrendeavtalet införa förbehåll
om dispensmöjlighet på sätt angives i 11 § av lagförslaget. Jag förordar
därför, att i enlighet med fiskeristyrelsens förslag något uttryckligt
undantag för fiskerätt som upplåtes i samband med arbetsavtal ej göres i
lagtexten.

Vad härefter angår upplåtelser från fastighet, som tillhör
kronan eller är av ecklesiastik natur, ansluter jag
mig till promemorians uttalande om de principiella skälen för att fiskearrendelagen
bör bli tillämplig. De flesta remissinstanserna, däribland fiskeristyrelsen
som tidigare föreslagit undantag för dylika upplåtelser, synes nu

29

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

vara ense om att lagen bör omfatta dessa. Kammarkollegiets och domänstyrelsens
betänkligheter med hänsyn till de befarade svårigheterna att, om
något undantag ej göres, tillgodose det sociala intresset av att allmänheten
får möjligheter till fritidsfiske synes mig ej avgörande. Något hinder mot
att vid ny arrendeupplåtelse, varå denna lag blir tillämplig, stadga den inskränkningen
att fiskearrendatorn får finna sig i att rätt till sportfiske i
begränsad omfattning upplåtes å det utarrenderade fiskevattnet föreligger
ej. I fråga om äldre upplåtelser kan vid behov möjligheterna till ändring av
arrendevillkoren vid förnyat arrende användas.

Eftersom kronan icke är underkastad lagstiftningen om sociala jordbruksarrenden
bör emellertid fiskearrendelagens tillämpningsområde begränsas såtillvida,
att lagen ej blir tillämplig på fiskerätt, som upplåtes i samband med
jordbruksarrende av kronojord.

I fiskeristyrelsens förslag gjordes undantag jämväl för upplåtelse,
som en fiskearrendator i vissa fall företar beträffande
det av honom arrenderade fisket. Detta sammanhängde
med att enligt det nämnda förslaget en fiskearrendator, som i följd
av sjukdom eller annan dylik orsak blivit ur stånd att själv driva fisket,
skulle äga rätt att även utan samtycke av jordägaren helt eller delvis upplåta
nyttjanderätten till annan person, dock högst för den tid varunder hindret
kunde beräknas vara. Något stadgande om en sådan rätt, vilken icke föreligger
för jordbruksarrendator, har icke medtagits i departementspromemorians
lagförslag. Med denna ståndpunkt bortfaller enligt promemorian också
problemet, huruvida fiskearrendelagen bör vara tillämplig på en upplåtelse
av ifrågavarande slag. Häremot har ingen erinran gjorts under remissbehandlingen.

Enligt min mening föreligger ej tillräckliga skäl att med avvikelse från
regleringen beträffande de sociala jordbruksarrendena medge fiskearrendatorn
rätt att oberoende av samtycke från fastighetsägaren upplåta fiskerätten
eller en del därav till annan. Med fastighetsägarens samtycke kan emellertid
givetvis en dylik upplåtelse äga rum. I dylika fall torde problemet om
fiskearrendelagens tillämplighet kvarstå. Vanligen torde det därvid vara
fråga om mera tillfälliga upplåtelser, t. ex. vid sjukdom hos fiskearrendatorn,
varvid fiskerättsupplåtelsen knappast kan bli av väsentlig betydelse
för den tillfällige fiskerättshavarens försörjning. Även om upplåtelsen skulle
bli av längre varaktighet, torde det av lagens grund få anses följa, att den
ursprunglige fiskearrendatorn skall äga rätt att återinträda i arrendet utan
alt behöva mötas av invändningen att den, till vilken han för en begränsad
period upplåtit arrendet, skyddas av fiskearrendelagen. I tveksamma fall
kan även här vid avtalets ingående utvägen med dispens från arrendenämnden
ifrågakomma. Med hänsyn till det anförda anser jag något särskilt undantagsstadgande
på denna punkt icke erforderligt.

I departementspromemorian behandlas vidare ett av några remissinstanser
framfört förslag om undantag för upplåtelse från ägare, för
vilken fisket är av väsentlig betydelse. Något undantag

i

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

föreslås emellertid ej. Som skäl anföres att förhållandena i regel är sådana,
att arrendatorns trygghet i besittningen icke bör få vara beroende av vilken
jordägarekategori upplåtaren tillhör. Mot detta har Sveriges lantbruksförbund
anmärkt, att fastighetsägarens intresse att kunna förfoga över sin fastighet
jämte fiske kan vara lika berättigat som arrendatorns behov av skyddad
minimitid. Vid denna intresseavvägning torde det emellertid enligt min mening,
om lagstiftningens sociala syfte skall kunna tillgodoses, vara nödvändigt
att åtminstone i regel ge företräde åt fiskearrendatorn. I situationer av
den art, som förbundet anför till belysning av sitt uttalande, kan måhända i
vissa fall fastighetsägaren tillgodoses genom dispensbeslut av arrendenämnden.
I övrigt torde han vara hänvisad att försälja eller eljest förfoga över
fastigheten med förbehåll för fiskerättens bestånd. Att märka är emellertid,
att en ny ägare, som själv önskar utöva fisket, har en ovillkorlig rätt
härtill vid den löpande arrendeperiodens utgång. Förekomsten av en genom
fiskearrendelagen skyddad fiskerätt torde därför ej i någon högre grad
påverka det pris fastighetsägaren kan erhålla vid fastighetens försäljning.
Jag biträder därför promemorians ståndpunkt.

I fråga om upplåtelse av ge in ensamhetsfiske eller eljest av
fiske, som är samfällt för två eller flera fastigheter, har skilda förslag
framkommit. Enighet synes emellertid i stort sett råda om att sådana upplåtelser
till annan än delägare bör omfattas av lagen. Beträffande upplåtelse till delägare
är meningarna mera delade. Å ena sidan framhålles, att t. ex. en yrkesfiskare
med en obetydlig andel i ett samfällt fiske kan vara i lika stort behov
av fiskearrendelagens skydd som en helt utomstående arrendator. I synnerhet
framträder detta behov i sådana fall, där arrendet nu årligen eller med några
få års mellanrum utbjudes på auktion. Å andra sidan påpekas de fall, där
fisket fördelas mellan delägarna i viss turordning. I dessa fall bör givetvis
lagen inte bli tillämplig och förhindra en kontinuerlig växling mellan delägarna.
På grundval av vad som anförts i fiskeristyrelsens betänkande, i
departementspromemorian samt i remissyttrandena har jag kommit till den
ståndpunkten, att något särskilt undantagsstadgande på denna punkt icke
är erforderligt. I de fall, där en verklig utarrendering sker, synes behov av
fiskearrendelagens skydd böra tillkomma även delägare. Om det däremot är
fråga om en fördelning av fisket mellan delägarna efter lottning, enligt viss
turordning eller på annat liknande sätt, torde knappast lagtextens krav på
att en upplåtelse mot vederlag skall föreligga vara uppfyllt. Fiskearrendelagen
blir då, såsom synes vara naturligt, ej tillämplig. Med denna lösning
föreligger tydligen ej heller någon anledning att stadga undantag för upplåtelser
från sadan allmänning, som avses i lagen om häradsallmänningar
eller lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna. Sådan allmänning
torde för övrigt, såsom lagberedningen påpekat, utgöra särskilt rättssubjekt
och omfattas därför icke av det undantagsstadgande som upptagits i promemorians
lagtext.

Vad här ovan förordats innebär i jämförelse med departementspromemorians
förslag ett slopande av undantagen för dels fiskerätt som upp -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

31

låtes i samband med arbetsavtal dels upplåtelse i vissa fall av gemensamhetsfiske,
oskiftat fiske eller annat samfällt fiske. Undantaget för upplåtelse
av i fiskeområde ingående fiske bortfaller vidare redan av den anledningen,
att en ifrågasatt lagstiftning om fiskeområde ännu icke kommit till stånd.
De kvarvarande undantagen avser dels fiskerätt som upplåtits i samband
med upplåtelse på arrende av kronojord, ecklesiastik jord, universitetsjord
m. in. dels kombinerad upplåtelse, vilken helt eller delvis utgöres av socialt
jordbruksarrende eller arrende som avses i lagen med särskilda bestämmelser
om arrende av viss kommunal jord. I förenklande syfte har dessa
undantag, i stort sett utan saklig förändring, beskrivits på annat sätt än i
promemorians lagförslag. Härom hänvisas till den speciella motiveringen
beträffande 1 § tredje stycket.

5. Avtalets form

Gällande rätt

Såsom förut anförts följer upplåtelser av fiskerätt antingen reglerna för
upplåtelse av partiell nyttjanderätt eller reglerna för upplåtelse av helnyttjanderätt.
I förra fallet, som avses i 1 kap. 7 § nyttjanderättslagen, finns
inga bestämmelser om avtalets form; i senare fallet däremot, då man har
att göra med lägenhetsarrende, skall enligt 2 kap. 70 § nyttjanderättslagen
avtalet upprättas skriftligen, där ej upplåtaren och arrendatorn annorlunda
åsämjas. Dylikt åsämjande kan vara uttryckligt eller ock framgå av omständigheterna,
t. ex. därav att arrendatorn fått börja utöva fiskerätten eller
att upplåtaren dessförinnan mottagit arrendeavgift. Beträffande jordbruksarrenden
gäller enligt 2 kap. 1 § nyttjanderättslagen, att avtalet skall upprättas
skriftligen och att muntliga avtal icke gäller såsom arrendeavtal. Ändring
eller tillägg som ej avfattats skriftligen är utan verkan. Har fastigheten
övertagits till brukande utan att skriftligt avtal upprättats, äger brukaren,
där det ej berott på honom att giltigt arrendeavtal sedermera icke kommit
till stånd, rätt till ersättning för den skada som därigenom tillskyndas honom.
Bestämmelsen är tvingande och gäller för både allmänna och sociala
arrenden.

Föredragande statsrådet

Fiskeristyrelsen föreslog, att såväl skriftliga som muntliga upplåtelser av
fiskerätt skulle äga giltighet men att endast de förstnämnda skulle omfattas
av lagens skyddsregler för fiskearrendatorcrna. Muntliga avtal skulle
dock, där det ej berott på fiskearrendatorn att skriftligt avtal sedermera
ej upprättats, medföra skadeståndsskyldighet för upplåtaren gentemot fiskearrendatorn.
I promemorian avvisades förslaget, främst av principiella skäl.
Det betecknades såsom synnerligen tveksamt, huruvida det var förenligt med
allmänna principer om skadestånd i här ifrågavarande förhållanden att
ålägga upplålaren skadeståndsskyldighet för den skada, som drabbat arrendatorn
genom att skriftligt avtal ej kommit till stånd, utan att samtidigt fö -

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

reskriva att den skriftliga formen skall iakttagas. I stället föreslogs en regel
av samma innehåll som enligt 2 kap. 1 § nyttjanderättslagen gäller för jordbruksarrenden.
Regeln innebär, att endast skriftliga avtal äger giltighet i
enlighet med sitt innehåll men att muntliga avtal kan föranleda skadeståndsskyldighet
enligt samma grunder som enligt fiskeristyrelsens förslag. Promemorians
förslag har i allmänhet lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Invändningar har dock framställts från några håll, bl. a. från fiskeristyrelsen,
som har gjort gällande att fara för rättsförluster kan uppstå genom
kravet på skriftlig form.

2 kap. 1 § nyttjanderättslagen erhöll sin nuvarande utformning i samband
med tillkomsten av den sociala arrendelagstiftningen på jordbrukets
område år 1943. Därvid förekom åtskillig diskussion om lämpligheten att
kräva skriftlig form vid jordbruksarrende. Erfarenheterna av formkravet
synes emellertid ha varit gynnsamma. Även om förhållandena vid jordbruksarrende
och fiskearrende icke är helt jämförbara, talar de nämnda
erfarenheterna till förmån för promemorians ståndpunkt. På grund av reglerna
om minimitid och optionsrätt kan fiskearrendena i regel beräknas bli
långvariga, vilket ökar behovet både för upplåtaren och fiskearrendatorn
att skriftligen fixera arrendevillkoren för att därigenom undvika tvist om
innehållet i dessa. För inteckning av arrenderätten fordras skriftligt avtal
liksom för möjligheten att i vissa fall genom tillträde erhålla skydd för arrenderätten
vid överlåtelse av fastigheten. Med de väl uppbyggda intresseorganisationer,
som förefinns, torde man kunna förvänta att formkravet
kommer att snabbt bli känt för de befolkningsgrupper, som beröres av den
föreslagna lagen.

Av skäl som nu anförts ansluter jag mig till promemorians förslag på
denna punkt. Till frågan om giltigheten av muntliga avtal, som träffats innan
den föreslagna lagen trätt i kraft, återkommer jag i samband med spörsmålet
om övergångsbestämmelser.

6. Minimitid och optionsrätt

Föredragande statsrådet

De föreslagna reglerna om minimitid och optionsrätt är av central betydelse
för den förbättring av fiskearrendatorernas rättsställning som åsyftas
med det framlagda lagförslaget. Såväl i fiskeristyrelsens betänkande som i
promemorian föreslås minimitiden till fem år i likhet med vad som gäller
vid socialt jordbruksarrende. Även i övrigt är reglerna i huvudsak utformade
på samma sätt som motsvarande stadganden i den sociala jordbruksarrendelagstiftningen.
Från remissinstanserna har i allmänhet ingen erinran
gjorts. Förslag har dock framställts såväl om längre som om kortare minimitid.
Vidare har ifrågasatts begränsning av fastighetsägarens möjlighet
att bryta optionsrätten genom en förklaring att han själv eller någon honom
närstående skall utöva fisket. Från ett håll har föreslagits att bestämmelserna
om livstidsarrende såsom saknande större praktisk betydelse måtte
utgå.

33

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

Enligt min mening är det önskvärt att de nu ifrågavarande reglerna så
nära som möjligt anslutes till motsvarande stadganden i fråga om jordbruksarrende
i ny ttj ander ättslagen. Visserligen är, såsom påpekats under remissbehandlingen,
förhållandena såtillvida annorlunda vid fiskearrende, att det
för en fastighetsägare som önskar bryta sin arrendators optionsrätt i allmänhet
är lättare att själv överta ett fiske än ett jordbruk. Lagstiftningen
rörande sociala jordbruksarrenden har emellertid vunnit en viss hävd,
och dess stadganden om minimitid och optionsrätt torde allmänt ha godtagits
som berättigade. Tillräcklig anledning att i denna del föreslå andra
regler beträffande fiskearrenden synes ej föreligga. Ej heller kan jag biträda
det av en remissinstans framförda förslaget att, med avvikelse från vad som
gäller såväl vid allmänt som vid socialt jordbruksarrende, utesluta möjligheten
till livstidsupplåtelse. Jag ansluter mig därför till fiskeristyrelsens och
promemorians ståndpunkt.

7. Upplåtelsens bestånd mot ny ägare av fastigheten
Gällande rätt

Vid överlåtelse av en fastighet behåller en nyttjanderätt med avseende på
fastigheten givetvis giltighet, om säljaren gör förbehåll härom vid försäljningen.
Vidare kan ny ttj anderätten vara skyddad genom inteckning. Om intet
av dessa båda fall föreligger, är den svenska rättens huvudregel, att
nyttjanderätten ej kan göras gällande mot fastighetens nye ägare men att
nyttjanderättshavaren i stället i princip kan kräva skadestånd av den tidigare
fastighetsägaren. För de vanligaste nyttj anderätterna, arrende och hyra,
har skyddet för nyttj anderätten emellertid pa olika sätt förstärkts. Om arrendatorn
tillträtt arrendet blir sålunda vid jordbruksarrende detta skyddat
mot nya ägare av fastigheten, även om förbehåll vid försäljningen ej
gjorts och nyttjanderätten ej heller blivit intecknad.

Föredragande statsrådet

Såsom framhålles i promemorian kan emellertid något tillträde i nyttjanderättslagens
mening i regel icke äga rum vid fiskearrende. Endast om
i detta ingår nyttjanderätt till markområde eller hus eller, möjligen, större
fiskebyggnad kan lagens fordringar på tillträde anses uppfyllda. Förhållandena
vid fiskearrende är därför i detta avseende i rätt hög grad annorlunda
än vid jordbruksarrende.

Mot bakgrunden av vad nu anförts får man se fiskeristyrelsens förslag att
upplåtelse av fiskearrende alltid skall vara skyddat mot ny fastighetsägare.
Detta innebär — bortsett från ett av speciella förhållanden betingat stadgande
som avser elektriska anläggningar — eu nyhet för svensk rätt. Förslaget
lämnades dock i allmänhet utan erinran av remissinstanserna. Från några
håll, hl. a. från lagberedningen och kammarkollegiet, restes emellertid invändningar
mot den av fiskeristyrelsen föreslagna lösningen. I stället föror it

liihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. .9 avd. Nr 21

34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

dades en reglering i så nära överensstämmelse som möjligt med motsvarande
stadganden rörande jordbruksarrende. Dessa önskemål tillmötesgicks i
departementspromemorian. Därvid avvisades fiskerislyrelsens förslag främst
av den anledningen, att det innefattade en regel av sådan principiell vikt
att den icke borde införas i lagstiftningen genom en lag av så begränsad
räckvidd som den nu aktuella. I promemorian framhölls också, att kombinerade
upplåtelser av sådant slag att ett tillträde kunde äga rum torde vara
ganska talrika, varför det kunde antagas, att en stor del av fiskearrendatorerna
skulle få skydd genom den i promemorian föreslagna regeln.

Vid remissbehandlingen av promemorian har dess förslag på denna punkt
lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna. Fiskeristyrelsens förslag
har dock förordats av några instanser, bl. a. av styrelsen, som framhållit att
bestämmelsen var av så vital betydelse för hela lagens syfte att de rent praktiska
synpunkterna borde få vara avgörande. Från andra håll, bl. a. hovrätten
för övre Norrland, har föreslagits att som förutsättning för upplåtelsens
bestånd skulle gälla att arrendatorn börjat utöva fisket eller annan rättighet
som ingick i upplåtelsen. Ytterligare en lösning har anvisats, nämligen av
arrendenämnden i Västmanlands län, som uttalat att förutsättningen för
upplåtelsens bestånd borde vara att den nye fastighetsägaren vid överlåtelsen
ägt eller bort äga kännedom om upplåtelsen.

Vid valet mellan de olika förslagen är att beakta syftet med kravet på tillträde
vid jordbruksarrende, nämligen att en för en fastighetsspekulant lätt
uppmärksammad omständighet skall tyda på att nyttjanderätt upplåtits.
Detta krav har uppgivits i fiskeristyrelsens förslag. Jag ansluter mig till den
i promemorian uttalade meningen, att en ur principiell synpunkt så betydelsefull
nyhet i lagstiftningen icke bör införas utan övervägande i ett större
sammanhang än det nu förevarande. Samma invändning kan riktas mot
de Övriga förslagen till ändring av den i promemorian förordade regeln. Det
sist nämnda av dem, nämligen att förutsättningen för nyttjanderättens bestånd
skall vara att den nye ägaren ägt eller bort äga kännedom om upplåtelsen,
bygger visserligen på ett uttalande av lagberedningen i dess betänkande
med förslag till ny jordabalk. Lagberedningens slutliga förslag i denna
del och statsmakternas ståndpunktstagande till detta bör emellertid icke
föregripas. Skulle en regel av antytt innehåll komma att införas beträffande
jordbruksarrenden, torde frågan om vidtagande av motsvarande ändrin«
i fiskearrendelagen få övervägas. Även förslaget om ovillkorlig rätt för fiskearrendator
att låta inteckna nyttjanderätten, vilket framlagts i promemorian,
innebär en avvikelse från vad som gäller vid jordbruksarrenden
Som lagberedningen framhållit torde lämpligheten av att i detta sammanhang
infora en sådan regel kunna ifrågasättas. Även de praktiska olägenheter,
som kammarkollegiet påpekat, talar mot att frånkänna ett mellan
upplåtare och fiskearrendalor i avtal träffat förbehåll om förbud mot intecknmg
laga verkan. Vidare kan de av Örebro läns hushållningssällskap
anförda betänkligheterna mot promemorieförslaget icke frånkännas visst
berättigande. Vid bedömandet av skälen för och emot en ovillkorlig rätt till

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957 35

inteckningsskydd bör särskilt beaktas, att upplåtarens skadeståndsskyldighet
mot fiskearrendatorn i händelse av en försäljning av fastigheten utan
förbehåll om fiskearrendets bestånd utgör ett väsentligt skydd för arrendatorn.
I regel torde denna skyldighet leda till att upplåtaren gör förbehåll
om arrenderätten vid en försäljning av fastigheten. Efter övervägande av
samtliga dessa synpunkter har jag kommit till den uppfattningen, att ej
heller i denna del avsteg nu bör göras från de regler som i samma hänseende
gäller för jordbruksarrenden. I enlighet med det anförda förordar jag,
att promemorians förslag i fråga om förutsättningarna för upplåtelsens bestånd
mot ny ägare genomföres med den jämkningen, att laga verkan icke
frånkännes en avtalsbestämmelse om att nyttjanderätten icke må intecknas.

8. Den lagtekniska utformningen av lagstiftningen

Under det förberedande arbetet med lagförslaget yppades delade meningar
efter vilka principer den nya lagen i lagtekniskt hänseende skulle uppställas.
Från flera håll uttalades den meningen, att lagen borde göras fullständig
och utan hänvisningar till den allmänna nyttjanderättslagen. Enligt en anannan
uppfattning borde den nya lagen lämpligen inarbetas såsom ett nytt
och särskilt kapitel i nyttjanderättslagen, medan en tredje meningsriktning
rekommenderade en kompromiss mellan nämnda båda principer, innebärande
en i formellt avseende självständig lag, som dock genom hänvisningar till
nyttjanderättslagen i väsentliga hänseenden anknyter till dess regelsystem.
Propositionens lagförslag följer sistnämnda princip.

Föredragande statsrådet

Förekomsten i lagtexten av hänvisningar till skilda stadganden i nyttjanderättslagen
minskar otvivelaktigt den föreslagna fiskearrendelagens överskådlighet.
Å andra sidan skulle en direkt utformning av samtliga bestämmelser
— alltså utan hänvisningar — kräva ett omfattande arbete med anpassning
av de ifrågavarande stadgandena i nyttjanderättslagen till förhållandena
vid fiskearrenden. De flesta stadgandena kan nämligen ej oförändrade
införas i fiskearrendelagen. Fiskeristyrelsen har i sitt förslag i viss
utsträckning genomfört en sådan anpassning samt i övrigt i motiven hänvisat
till att en analogisk tillämpning av bestämmelserna i 2 och 3 kap. nyttjanderättslagen
ofta kunde vara på sin plats i frågor, som icke reglerades i
den föreslagna lagen. Enligt min mening bör emellertid i fiskearrendelagen
till ledning för rättstillämpningen uttömmande anges de bestämmelser i nyttjanderättslagen
vilka skall tillämpas vid fiskearrenden. Därest detta skall ske
utan hänvisning till nyttjanderättslagen måste fiskearrendelagen bli mycket
omfattande samt dess färdigställande bli försenat. Härtill kommer att lagberedningen
inom ett eller annat år väntas framlägga förslag till bl. a. en
reviderad arrendelagstiftning. De nyheter som därvid är att emotse torde i
sin tur komma att föranleda jämkningar även i fiskearrendelagen.

Vid nu angivna förhållanden har jag icke ansett mig kunna tillmötesgå

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

önskemålen att hänvisningarna helt skall slopas. I viss utsträckning har jag
emellertid begränsat dem i förhållande till promemorians förslag till lagtext.
Ledmotivet har därvid varit, att de bestämmelser som i regel är av
praktisk betydelse för de avtalsslutande parterna intagits direkt i lagtexten,
medan hänvisningarna avser sådana stadganden som blott i särskilda
fall behöver tillämpas. Det är min förhoppning, att på detta sätt lagtexten
icke skall visa sig svårhanterlig i sin användning i det praktiska rättslivet.
Jag förmodar, att de önskemål vissa remissinstanser uttalat om en broschyr
rörande den nya lagen kommer att tillgodoses därigenom att, på sätt vanligen
brukar ske i samband med tillkomsten av ny lagstiftning, på enskilt
initiativ utges kommentarer till lagen. Härjämte får jag erinra om möjligheterna
för parterna i arrendeförhållandet att i viss utsträckning erhålla
upplysningar av arrendenämnden och att, om mitt tidigare omnämnda förslag
härom genomföres, erhålla biträde av särskilda för rådgivning i arrendefrågor
utsedda personer.

Specialmotivering

1. Förslaget till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt m. m.

1 §J

Föredragande statsrådet

I denna paragraf anges lagens tillämpningsområde. Avgränsningen härav
har i sak utförligt behandlats i den allmänna motiveringen. Vissa frågor
av mera formell eller teknisk art torde emellertid kräva ett närmare klarläggande.

Första stycket behandlar avgränsningen med hänsyn till ändamålet med
fiskeupplåtelsen. I stort sett överensstämmer stadgandet med vad som föreslagits
i fiskeristyrelsens betänkande och i departementspromemorian. Utbytet
av uttrycket »binäringsfiske» i promemorians lagtext mot »annat fiske»
kan betecknas som en redaktionell ändring. Härom hänvisas till den
allmänna motiveringen.

Andra stycket avser s. k. kombinerade upplåtelser, d. v. s. upplåtelser som
innefattar såväl fiskerätt som annan nyttjanderätt. Lagtexten överensstämmer
i sak med fiskeristyrelsens förslag samt innebär i förhållande till promemorian
endast den förändringen, att undantaget för vattenfallsrätt slopats.

I tredje stycket anges avgränsningen av lagens tillämpningsområde i fråga
om kretsen av upplåtare. Området har utvidgats i förhållande till såväl
fiskeristyrelsens som departementspromemorians förslag. Det av fiskeristyrelsen
föreslagna undantaget för upplåtelse från fastighet, som tillhör kronan
eller är av ecklesiastik natur, har sålunda begränsats till att gälla upp 1

Paragrafindelningen i detta avsnitt hänför sig till det å sid. 108 ff. i propositionen upptagna
lagförslaget

37

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

låtelser i samband med arrende av jordbruk, varjämte undantagen för upplåtelse
av gemensamhetsfiske samt för viss upplåtelse från fiskearrendator
borttagits. I promemorian föreslogs bl. a. undantag för upplåtelse av fiskerätt
i samband med arbetsavtal ävensom för upplåtelse i vissa fall av gemensamhetsfiske,
i fiskeområde ingående fiske samt oskiftat fiske eller annat
samfällt fiske. Bortsett från att dessa undantag slopats överensstämmer
stycket i sak praktiskt taget med promemorians förslag, ehuru det i redaktionellt
hänseende helt omarbetats.

Departementspromemorian
Första stycket

I promemorian behandlas till en början vissa särskilda frågor
rörande avgränsningen av lagens tillämpningsområde.
Härom anföres bl. a. följande.

Liksom i fiskeristyrelsens förslag omfattar lagen endast skriftliga avtal,
jämför 2 §. Upplåtelsen skall, för att omfattas av lagen, ha skett mot vederlag.
Lagen är alltså tillämplig endast å till privaträtten hörande förmögenhetsrättslig
fiskerätt och, i förekommande fall, annan nyttjanderätt upplåten
genom skriftligt avtal mot vederlag. Utesluten från lagens tillämpningsområde
är således dels familjerättslig nyttjanderätt (jämför bestämmelserna
i 4 kap. 2—9 §§ testamentslagen), dels rent benefik upplåtelse. Vad sistnämnda
slag av upplåtelser angår, är det dock uppenbart att fall kan tänkas,
då en till formen vederlagsfri upplåtelse måste anses falla under lagen.
Att så blir fallet om själva upplåtandet skett i en handling och bestämmandet
av vederlaget i en annan, är tydligt. Vidare torde i fråga om kombinerad
upplåtelse en bestämmelse, att vederlag icke skall utgå för fiskerätten men
utgå för annan i upplåtelsen ingående rättighet, icke föranleda att fiskerätten
anses ha upplåtits utan vederlag. Motsvarande torde böra gälla, om vederlaget
knutits till fiskerätten och den andra rättigheten formellt erhålles
utan vederlag. Det sagda följer av att upplåtelsen måste betraktas som en
enhet även i vad gäller vederlagsbestämmelserna. Förhållandet blir självfallet
ett annat om det befinnes vara fråga om två självständiga upplåtelser.
Detta torde dock höra till undantagen, om det endast är fråga om en upplåtare.
Avgörande för huruvida en till formen vederlagsfri upplåtelse i
själva verket måste anses ha skett mot vederlag, bör vidare vara upplåtelsens
verkliga karaktär; parternas konstruktion av avtalet bör alltså icke
vara utslagsgivande.

Såsom förut antytts omfattar lagen icke upplåtelser, som grundas på ett
offentlig-rättsligt förhållande.

Frågan om vad som innefattas i ordet »fiskerätt» torde i allmänhet icke
komma att vålla några svårigheter vid tillämpningen. I vissa fall kan dock
tvekan tänkas uppkomma. Till ledning för avgränsningen bör i första band
läggas vad i fiskerättslagen åsyftas med begreppet samt innehållet i 1 §
första slyckcl fiskeristadgan. — Den fastighet som är föremål för fiskerätten
kan vara av olika natur; upplåtelse kan ske av fiske å »fiskeri, varmed
äganderätten till grunden ej är förenad» (jämför 5 § 1895 års lag angående
vad till fast egendom är att hänföra) eller av fiske å andra fiskefastigheter
(sådana förekommer undantagsvis) eller, slutligen, av fiske å vattenområde
till fastighet av annat slag, exempelvis jordbruksfastighet. Beträffande upplåtelser
av såväl fiskerätt som annan nyttjanderätt hänvisas till andra stycket.

38

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

Såsom fiskeristyrelsen anfört (betänkandet s. 26) måste bedömandet av
för vilket ändamål upplåtelsen ägt rum ske med hänsyn till omständigheterna
vid avtalets tillkomst. Härvid må hänvisas till vad som gäller vid sociala
jordbruksarrenden. Avgörande bör alltså ytterst bli de objektiva omständigheter
som kännetecknar upplåtelsen. Självklart är att bland dessa
omständigheter svaret på frågan, huruvida fiskevattnets avkastning är tillräcklig
för att upplåtelsen skall kunna omfattas av lagen, måste tillmätas
stor betydelse.

I detta sammanhang må anmärkas, att med det tillämpningsområde som
lagen föreslås skola erhålla några särskilda bestämmelser icke torde erfordras
för de fall då tillämpningen av lagen beror av att arrendatorn redan innebar
fiskerätt. Sådana fall torde nämligen bli mycket sällsynta, och lösandet
av de problem som därvid kan uppstå torde kunna överlämnas åt rättstillämpningen.
Det kunde visserligen ifrågasättas att icke låta lagen av sådan
orsak bli tillämplig, men detta skulle i vissa, ehuru dock säkerligen
mycket sällsynta fall kunna motverka en rationell fiskevård. Sådan verkan
kan tänkas, då en husbehovsfiskare övergår till yrkesfiske genom att vart
efter annat arrendera olika fiskevatten med liten avkastning. Även andra
skäl kan anföras för bibehållandet av denna möjlighet att få fisket inordnat
under de sociala reglerna.

Med uttrycket »åt annan» åsyftas viss person. Lagen avses alltså icke bli
tillämplig å fiskeservitut, vilka ju gäller till förmån för viss fastighet. Det
må i detta sammanhang anmärkas, att lagen i princip omfattar upplåtelser
från alla kategorier av upplåtare. I tredje stycket angives emellertid vissa
fall, då lagen icke avses äga tillämpning.

I annat sammanhang behandlas i promemorian den i ett par remissyttranden
över fiskeristyrelsens betänkande upptagna frågan om upplåtelser
till sammanslutningar av fiskare. Härom anföres i promemorian: Vad

beträffar upplåtelser till sammanslutningar av fiskare torde böra gälla
samma regler som i fråga om den sociala arrendelagstiftningen på jordbrukets
område. Ehuru denna lagstiftning, såsom framgår av ett flertal av
dess bestämmelser, utformats med tanke på att arrendatorn skulle vara en
fysisk person, torde dock bestämmelserna vara tillämpliga även då arrendatorn
är en juridisk person (jfr beträffande sambruksföreningar SOU
1946: 70, s. 100). Hinder torde därför icke föreligga mot att en sammanslutning
av yrkesfiskare erhåller lagens skydd beträffande ett av föreningen
drivet och arrenderat yrkesfiske.

Andra stycket

Rörande detta stycke anföres i promemorian till eu början följande.

Såsom framgår av bestämmelsen måste sådan kombinerad upplåtelse, varå
lagen skall få tillämpning, alltid innehålla upplåtelse av ett sådant fiske
som sägs i första stycket, övrig rätt som ingår i upplåtelsen måste, förutom
att vara upplåten mot vederlag, vara av sådan art att 1 kap. nyttjanderättslagcn
därå äger tillämpning. Härunder faller exempelvis icke blott nyttjanderätt
till fast egendom utan även upplåtelse av nyttjanderätt till hus, som
är beläget å annans grund, samt av jakträtt. För att lagen skall bli tillämplig
å upplåtelsen kräves emellertid ytterligare att densammas huvudsakliga ändamål
är idkande av fisket. Såsom förut i den allmänna motiveringen anförts
bör i fråga om inbördes självständiga upplåtelser för varje upplåtelse
för sig avgöras, vilken lag som skall äga tillämpning å upplåtelsen.

39

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

I detta sammanhang behandlas även upplåtelser av s. k. f i s k e t o r p.
Upplåtelsen omfattar i dessa fall dels ett torp eller en annan mindre fastighet,
dels fiskevatten som hör till annan eller andra fastigheter, mestadels
det gods varunder torpet lyder. Meningen med en sådan upplåtelse är att
nyttjanderättshavaren huvudsakligen skall livnära sig av fisket. Om upplåtelser
av detta slag anföres i promemorian:

Fiskeristyrelsen har i motiven (betänkandet s. 30) funnit att fisketorpen
borde lämnas utanför lagstiftningen. Motsvarande undantag har emellertid
icke influtit i lagtexten. Det torde ock rent lagtekniskt stöta på svårigheter
att utforma ett sådant undantag. Emellertid synes frågan ha ganska ringa
praktisk betydelse. Såsom fiskeristyrelsen framhållit torde omständigheterna
ofta vara sådana att samma regler tillämpas för fiskerätten som om
densamma ingått i jordbruksarrendet. Härvid kommer, såvida ej fisket är
det huvudsakliga i upplåtelsen, oftast de sociala arrendereglerna att gälla
för såväl jordbruket som fisket. Skulle åter fiskerättsupplåtelsen befinnas
utgöra en helt fristående upplåtelse torde inga bärande skäl kunna åberopas
mot att lagen tillämpas å densamma, om förutsättningarna i övrigt föreligger.
I de fall åter då upplåtelsen av jordbruket och fisket måste anses utgöra
en enda kombinerad upplåtelse och dennas huvudsakliga ändamål är
idkande av fisket torde lagen böra erhålla tillämpning å upplåtelsen i likhet
med vad som gäller beträffande andra blandade upplåtelser, vilkas huvudsakliga
ändamål är sådant som nyss nämnts.

Tredje stycket

Beträffande de i promemorian föreslagna undantagen från lagens tilllämpningsområde,
som fått sin motsvarighet i det nu framlagda lagförslagets
1 § tredje stycket, behandlas vissa avgränsningsfrågor i promemorian,
varvid till en början anföres följande.

Undantaget för fiskerätt som upplåtes i samband med arrende för jordbruksändamål
från fastighet som tillhör kronan eller utgör ecklesiastik fastighet
eller universitetsjord m. m. motsvaras beträffande enskildas och kommuners
upplåtelser av stadgandet under b) om undantag för upplåtelse som
helt eller delvis utgöres av socialt eller kommunalt arrende. Av tekniska
skäl är dock undantaget under a) något mera vittgående, i det att det avser
alla fiskerättsupplåtelser i samband med arrende av jordbruksegendom.
(Angående detta uttryck jämför förordningen ang. grunder för förvaltningen
av viss kronoegendom samt stadgan ang. utarrendering av universitetsjord.
) Undantaget omfattar sålunda även fiskerättsupplåtelser i samband
med sådana upplåtelser av jordbruksegendom som beträffande enskildas
upplåtelser regleras i 49 § näst sista stycket nyttjanderättslagen (huggaretorp
eller annat därmed jämförligt arbetarboställe). Å upplåtelse som avses
under a) blir alltså lagen, om förutsättningarna i övrigt är för handen, tilllämplig
då exempelvis endast fiskerätt upplåtes, eller sådan rätt upplåtes i
samband med arrende för annat ändamål än jordbruk eller i samband med
hyra eller sådan partiell nyttjanderätt, varå i kap. 1 § nyttjanderättslagen
äger tillämpning. Ett villkor för tillämpning i fråga om blandad upplåtelse
är självfallet alltid att upplåtelsens huvudsakliga ändamål är idkande av
fisket. — Med »fastighet av ecklesiastik natur» avses sådan fastighet varå
1 § lagen den 4 jan. 1927 ang. tillstånd till försäljning av kyrklig jord in. in.
äger tillämpning. Med uttrycket »förvaltas av universitet eller annan inrättning,
som icke avses i 49 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom» bär

40

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

åsyftats att, beträffande fiskerättsupplåtelser i samband med jordbruksarrende,
göra undantag för samma kategorier av upplåtare, frånsett kronan,
kyrkan och kommunerna, vilka icke omfattas av de sociala arrendebestämmelserna
på jordbrukets område. Härigenom undantagna är således, åtminstone
i regel, upplåtelser från stiftelser, vars styrelse utgöres av statsmyndighet
eller tillsättes av sådan myndighet, eller vars räkenskaper är föremål
för granskning i riksräkenskapsverket eller som förvaltas av riddarhusdirektionen
eller av akademi eller annan inrättning, för vilken Konungen fastställt
stadgar.

I fråga om det i promemorians förslag under b) upptagna undantaget för
kombinerad upplåtelse, vilken helt eller delvis utgöres av arrende som avses
i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen eller i lagen med särskilda bestämmelser
om arrende av viss kommunal jord, hänvisas i promemorian främst till
den allmänna motiveringen. Beträffande den närmare avgränsningen av lagens
tillämpningsområde anmärkes, att på grund av undantaget för upplåtelse
som avses i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen även sådan upplåtelse som
åsyftas i näst sista stycket av nämnda paragraf (huggaretorp och annat därmed
jämförligt arbetarboställe) undantages från lagens tillämpningsområde,
ehuru endast vissa av specialregleringens bestämmelser äger tillämpning å
dessa upplåtelser.

Föredragande statsrådet

Första stycket

Beträffande första stycket ansluter jag mig till de nyss anförda uttalandena
i promemorian. En remissinstans har ifrågasatt, huruvida skäl verkligen
finns att i detta sammanhang skydda andra än fysiska personer. Naturligtvis
kan det understundom vara vanskligt att avgöra, huruvida ett
fiske som upplåtits till en sammanslutning bör betecknas som yrkesfiske
eller eljest kan anses vara av väsentlig betydelse för medlemmarnas försörjning.
Svårigheten torde emellertid ej vara så stor, att den bör föranleda
att upplåtelser till sammanslutning undantages från fiskearrendelagens
skydd. Även om sådana upplåtelser f. n. ej torde vara vanliga, kan det i vissa
fall, t. ex. där större belopp erfordras för inköp av redskap m. m., måhända
visa sig praktiskt för en grupp fiskare att bilda en sammanslutning, som
arrenderar ett fiske. — Då begreppet fiskearrende bör avse jämväl de kombinerade
upplåtelser, varå lagen är tillämplig, har begreppet fått utgå ur
1 § första stycket och flyttats till 2 §.

Andra stycket

Även beträffande detta stycke instämmer jag i vad som anförts i promemorian.

Tredje stycket

Som förut anförts har tredje stycket i promemorians lagförslag helt omarbetats.
I sak innebär omarbetningen i stort sett följande. Det under a)
upptagna undantaget för fiskerätt som upplåtes i samband med arbetsavtal

41

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

ävensom undantaget under c) för upplåtelse av gemensamhetsfiske, oskiftat
fiske eller annat samfällt fiske till delägare i fisket har helt slopats. Kvar
står därefter av de i promemorian föreslagna undantagen dels undantaget
under a) för fiskerätt som upplåtes i samband med upplåtelse på arrende
av sådan jordbruksegendom, som tillhör kronan, utgör fastighet av ecklesiastik
natur eller förvaltas av universitet eller annan inrättning, som icke
avses i 2 kap. 49 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom, dels sådan kombinerad
upplåtelse, vilken helt eller delvis utgör socialt jordbruksalrende
eller arrende som avses i lagen med särskilda bcstämmelsei om anende av
viss kommunal jord. I syfte att vinna en förenkling av lagtexten har denna
omarbetats, varvid i stället för en beskrivning av de fall där lagen icke äger
tillämpning använts metoden att positivt ange lagens tillämpningsområde.
Därvid har gränsen dragits något annorlunda än i promemorians förslag.

Vad först angår upplåtelser från enskild person är gränsdragningen
densamma som i promemorians förslag. Om det i upplåtelsen ingående
jordbruksarrendet är ett socialt arrende, d. v. s. är av den beskaffenhet som
avses i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen, blir fiskearrendelagen ej tillämplig.

I annat fall blir sistnämnda lag emellertid att tillämpa, givetvis under de allmänna
förutsättningar som finns upptagna i första och andra styckena i
paragrafen. Till upplåtelse av enskild person får räknas även det i 2 kap.
49 § särskilt nämnda fallet, där jordbruksarrendet omfattar mark, som förvärvats
av delägare i häradsallmänning in. m. men ej blivit införlivad med
allmänningen. Dödsbo torde, liksom vid tillämpningen av 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen,
vara att jämställa med enskild person.

En viss ändring i promemorians gränsdragning har däremot företagits beträffande
upplåtelser från andra i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen avsedda
rättssubjekt än enskilda personer. Dessa rättssubjekt utgöres av dels bolag,
föreningar och stiftelser, dels fideikommiss, dels häradsallmänningar jämte
vissa andra allmänningar. I fråga om bolag, förening, stiftelse
och allmänning av ifrågavarande slag avser 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen
endast jordbruksarrende, som omfattar högst 50 hektar odlad jord.
Vid större jordbruksarrenden gäller den sociala lagstiftningen däremot ej. I
fall av kombination mellan fiskerätt och ett sådant större jordbruksarrende
skulle fiskearrendelagen, om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda, därför
bli tillämplig enligt promemorians förslag men ej enligt det nu framlagda
förslaget. Vid en kombinerad upplåtelse, som omfattar fiskerätt i förening
med arrende av jordbruk om mer än 50 hektar odlad jord, torde förhållandena
emellertid knappast i något fall vara sådana, att fisket kan anses
vara det väsentliga ändamålet med upplåtelsen. Enligt min mening kan
del därför ej möta några betänkligheter alt bortse från sådan kombination.

Beträffande upplåtelser från fideikommiss gäller det nyss sagda,
därest jordbruksarrendet avser gård, torp eller annan jordbrukslägenhet,
som lyder under huvudgården. Avser upplåtelsen däremot huvudgården eller
en del av denna omfattas den aldrig av 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen. En -

42

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

ligt promemorians förslag men ej enligt det nu framlagda förslaget kan vid
en sådan upplåtelse, om fiskerätt ingår, fiskearrendelagen vara att tillämpa.
Upplåtelser av dylikt slag torde emellertid vara sällsynta. Vidare är att märka,
att upplåtelse som berör huvudgården enligt gällande bestämmelser rörande
fideikommis, frånsett speciella undantagsfall, ej blir bindande för ny
innehavare av fideikommisset. 1 kap. 9 § nyttjanderättslagen, som innehåller
föreskrifter om bundenhet i viss utsträckning för ny innehavare, avser nämligen
ej huvudgård. Under dessa omständigheter torde ej heller i fråga om
huvudgård till fideikommiss den ändrade gränsdragningen i förhållande till
promemorians förslag vara av egentlig praktisk betydelse.

I fråga om upplåtelser från kommun gäller lagen den 12 april 1946
med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal jord. Lagen avser
upplåtelse av jord, som i sin helhet ligger utom fastställd stadsplan eller
byggnadsplan och bär en areal av högst 50 hektar odlad jord. Om arealen
odlad jord översliger 50 hektar, torde en i upplåtelsen ingående fiskerätt
knappast kunna vara det väsentliga. I övriga fall av upplåtelser som innefattar
såväl jordbruksarrende som fiskerätt, på vilka den kommunala arrendelagen
ej blir tillämplig, synes knappast någon anledning föreligga att tilllämpa
fiskearrendelagen.

Kronoj ord och ecklesiastik jord in. in. omfattas ej av den
sociala arrendelagstiftningen i nyttjanderättslagen. I detta fall har endast
den ändringen gjorts i promemorians gränsdragning, att uttrycket »i samband
med» ersatts av formuleringen att jordbruksarrende »ingår i» upplåtelsen.
I sak torde detta ej innebära någon ändring. »I samband med» synes
nämligen i detta fall böra tolkas som ett krav på att kombinerad upplåtelse
enligt andra stycket skall föreligga.

Jag vill understryka, att vad jag nu anfört rörande tredje stycket endast
avser kombination mellan upplåtelse av fiskerätt och jordbruksarrende. Avser
upplåtelsen blott fiskerätt eller fiskerätt i kombination med annan nyttjanderätt
än jordbruksarrende, gäller givetvis reglerna i första och andra
styckena även för upplåtelser från andra rättssubjekt än enskilda personer.

Vad angår fiskearrendelagens verkningar på den lapparna enligt
särskilda författningsstadganden tillkommande fiskerätten kan,
såsom länsstyrelsen i Jämtlands län framhållit, vissa svårigheter uppkomma.
Om exempelvis en upplåtelse av fiskerätt inom område, som blivit anvisat
till lapparnas uteslutande begagnande, ansetts kunna företagas utan
fara för tillgången på fisk och utan besvärande intrång för lapparna och
alltså stått i överensstämmelse med lagen den 18 juli 1928 om de svenska
lapparnas rätt till renbete i Sverige, kan förhållandena ha ändrats i dessa
hänseenden vid arrendeperiodens utgång. .Skulle fiskearrendatorn i ett sådant
fall under åberopande av sin optionsrätt få arrendet förlängt, kunde
detta sägas stå i mindre god överensstämmelse med grunderna för nyssnämnda
lag. Jag förutsätter emellertid, att dessa svårigheter kan bemästras,
i erforderligt fall med anlitande av möjligheterna till dispens från bestämmelsen
om optionsrätt.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957 43

2 §.

Föredragande statsrådet

I 2 § har med stadgandet i 2 kap. 1 § nyttjanderättslagen som förebild
upptagits regler om avtalets form. Beträffande motiven torde jag i första
hand få hänvisa till den allmänna motiveringen samt till sistnämnda lagrums
förarbeten. Paragrafen överensstämmer i sak med såväl bestämmelsen
i nyttjanderättslagen som promemorieförslaget. Vissa redaktionella
jämkningar har emellertid företagits.

Vid remissbehandlingen av promemorian gjorde kammarkollegiet några
erinringar i fråga om den redaktionella utformningen av denna paragraf.
Kollegiet ansåg det önskvärt, att i lagtexten tydligare utsädes att någon nyttjanderätt
ej kunde göras gällande med stöd av ett muntligt avtal, samt anförde
härom att redan transponeringen av de i 2 kap. 1 § nyttjanderättslagen
använda orden »har fastigheten övertagits till brukande mot lega» till
uttrycket i 2 § andra stycket av lagförslaget »har fiskearrendator börjat utöva
rättighet, som ingår i upplåtelsen», ur denna synpunkt ingav betänklighet.
Orden i tredje stycket »rättigheten upphörde» syntes enligt kollegiet
i ganska hög grad fördunkla innebörden av ifrågavarande formkrav.

Även om vad kammarkollegiet sålunda anfört icke kan frånkännas ett
visst berättigande, torde det dock enligt min mening med erforderlig tydlighet
framgå av sammanhanget, att med ordet »rättighet» här åsyftas en
befogenhet enligt ett muntligt avtal, som icke rättsligen kan göras gällande
i enlighet med sitt innehåll men dock, om avtalsbestämmelserna icke efterleves,
under vissa förutsättningar kan föranleda skadeståndsskyldighet för
upplåtaren gentemot fiskearrendatorn. Då lagtexten synes bli alltför komplicerad,
om detta uttryckligen skall angivas, har någon omformulering i
den av kammarkollegiet förordade riktningen icke företagits.

Rörande den närmare innebörden av bestämmelserna i förevarande paragraf
må i övrigt anföras följande.

Första stycket

Genom detta stadgande göres skriftlig form obligatorisk för upplåtelser
av fiskearrenden som är av beskaffenhet att falla under lagen. Muntliga
avtal om dylika arrenden saknar verkan som upplåtelseavtal. Enligt andra
stycket skall dock sådant avtal, om rättighet däri börjat utövas, få viss verkan.
Upplåtelseavtalet skall innehålla samtliga villkor som betingas. Ändringar
eller tillägg till det skriftliga avtalet blir utan verkan, om de ej avfattas
skriftligen. Härutinnan, liksom i fråga om tolkningen i övrigt av paragrafen,
må hänvisas till förarbetena till nyttjanderättslagens motsvarande
regel. Såsom av nämnda förarbeten framgår avses emellertid endast sådana
ändringar eller tillägg som har karaktären av egentliga kontraktsbestämmelser.
Andra tilläggsöverenskommelser erhåller, även om de härleder
sig från arrendeförhållandet, giltighet mellan parterna.

Såsom ovan antytts gäller bestämmelsen i första stycket endast upplåtel -

44 Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

ser av sådana fisken som är av den natur att de kan erhålla lagens skydd.
Upplåtelse, vars ändamål icke är yrkesfiske eller fiske av väsentlig betydelse
för fiskearrendatorns försörjning, d. v. s. i första hand alla upplåtelser
till amatörfiske, beröres icke. Sådan upplåtelse kan alltså utan hinder av
förevarande bestämmelse med giltig verkan företagas muntligen.

Andra stycket

Ansvaret för att skriftlig form iakttages har lagts på upplåtaren. Har
arrendatorn börjat utöva rättighet som ingår i upplåtelsen kan han, om
skriftligt avtal ej kommer till stånd, tillerkännas skadestånd för den skada
som därigenom tillskyndas honom. Med regeln avses att fiskearrendatorn
skall erhålla ersättning både för direkta förluster, exempelvis arbete som
han nedlagt på fiskevårdande åtgärder, och den vinst som uteblivit till följd
av att giltigt arrendeavtal ej kommit till stånd. En förutsättning för arrendatorns
skadeståndsrätt är dock att det ej berott på honom att skriftligt avtal
ej upprättats. En vägran från arrendatorns sida att underteckna skriftlig
handling medför alltså att han går förlustig rätten till skadestånd. Därutöver
kan naturligen upplåtaren i sådant fall kräva att arrendatorn skall upphöra
med fisket. Någon skadeståndsskyldighet ådrager sig däremot icke denne
genom en vägran att underteckna skriftligt kontrakt.

Tredje stycket

Motsvarande regel beträffande jordbruksarrenden återfinnes i 2 kap. 1 §
tredje stycket nyttjanderättslagen. Såsom tidpunkt för rättighetens upphörande
torde böra betraktas den dag arrendatorn enligt myndighets beslut
eller rättsförhållandet mellan parterna är lagligen skyldig att upphöra med
utövandet av rättigheten.

3 och 4 §§.

Föredragande statsrådet. Dessa paragrafer innehåller reglerna om minimitid
och optionsrätt samt motsvarar i huvudsak 2 kap. 2 § första stycket
och 50—52 §§ nyttjanderättslagen. Bestämmelserna har behandlats i den
allmänna motiveringen. I förhållande till departementspromemorians förslag
har den ändringen gjorts, att en motsvarighet till stadgandet i 2 kap.
52 § nyttjanderättslagen rörande tillkännagivande från arrendator att han
ej vill begagna sig av sin optionsrätt införts i 4 §. Enligt promemorieförslaget
blev samma stadgande i stället tillämpligt genom en hänvisning i 7 §.
Härjämte har andra stycket av 4 § i promemorieförslaget inarbetats i en
särskild paragraf (5 §). På förslag av lagberedningen har vidare avfattningen
av 3 § bringats i närmare överensstämmelse med motsvarande stadgande
i 2 kap. 2 § nyttjanderättslagen genom att i första stycket andra punkten det
i promemorian föreslagna ordet »gälla» utbytts mot »anses ingånget» samt
ordet »likväl» fått utgå. Även i övrigt har vissa redaktionella jämkningar
företagits.

45

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957
5 §•

Föredragande statsrådet. Denna paragraf motsvarar i huvudsak 4 § andra
stycket i promemorieförslaget men har, i anslutning till stadgandet i 3 §
första stycket i förevarande förslag, utvidgats till att avse icke blott gemensamhetsfiske
utan även huvudgård till fideikommiss, boställe eller annan
fastighet, varöver upplåtaren icke äger förfoga utöver sin egen besittningstid.
Stadgandet, som ej har någon direkt motsvarighet i nyttjanderättslagen,
innehåller en erinran om vad som även utan uttrycklig bestämmelse torde
gälla. Som en dylik erinran torde detsamma dock kunna vara av visst värde
för det praktiska rättslivet.

6 §.

Föredragande statsrådet. Paragrafen överensstämmer, frånsett en redaktionell
jämkning, med 5 § i promemorieförslaget samt har sin närmaste
motsvarighet i nyttjanderättslagen i dennas 2 kap. 28 §. Den behandlar arrendets
bestånd mot ny ägare, då i upplåtelsen ingår nyttjanderätt till markområde
eller byggnad eller hyresrätt till del av hus. Skulle i något fall markområde
eller byggnad, som avses i paragrafen, vid överlåtelsen icke ingå i
den nye ägarens förvärv, torde skydd icke kunna komma i fråga på grund av
bestämmelserna i förevarande paragraf. Självfallet kan emellertid även i
sådant fall fiskerättens bestånd mot nye ägaren tryggas genom inteckning,
därest i avtalet ej annat stadgats, eller vara skyddat genom förbehåll. Skulle
emellertid fiskerätten av förut antydd orsak upphöra att gälla, synes rättsförhållandet
beträffande återstoden av upplåtelsen böra bedömas enligt reglerna
i nyttjanderättslagen.

I fråga om lagtextens uttryck »hus eller annan byggnad eller del av hus»
framhölls i departementspromemorian, att orsaken till att begreppet byggnad
nämnts särskilt var att begreppet hus möjligen icke täckte varje slags
byggnad, av vilken tillträde enligt förevarande paragraf kunde ske. Kammarkollegiet
har emellertid gjort invändning mot användningen av begreppet
»byggnad» samt anfört:

Genom att med »hus» sidoställes »annan byggnad» åsyftas att undvika
risken av en snäv tolkning av begreppet hus. Om detta över huvud har någon
praktisk betydelse innebär det en anvisning att nyltjanderättsobjektet kan
vara något annat än som avses med hus i 3 kap. 1 § nyttjanderättslagen.
Lämpligheten av att här införa begreppet byggnad är dock diskutabel i betraktande
av att till grund för tolkningen ej kan läggas den innebörd som
i byggnadslagstiftningen och därtill anknuten rättspraxis givits åt termen
byggnad.

Kammarkollegiets erinring bar icke föranlett ändring av lagtextens utformning.
Användningen av uttrycket byggnad i detta sammanhang synes
motiverad bl. a. med hänsyn till att t. ex. större fiskebyggnader, som ej kan
betecknas som bus, i vissa fall torde kunna vara föremål för tillträde i lagens
mening.

46

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

7 §■

Föredragande statsrådet. Första stycket i 7 § överensstämmer i sak med
6 § i departementspromemorians förslag och har i fiskeristyrelsens förslag
sin motsvarighet i 13 § tredje stycket. Motsvarande stadgande rörande jordbruksarrende,
som återfinnes i nyttjanderättslagen 2 kap. 9 § första stycket,
har delvis annan innebörd. Sålunda är dödsbo, som önskar överlåta arrendet,
enligt sistnämnda lagrum skyldigt att i första hand hembjuda jordägaren
att återtaga fastigheten.

Såsom framgår av paragrafens lydelse medför ej arrendatorns död att
arrendeförhållandet upphör. Skulle emellertid dödsbodelägarna icke vilja
vidbliva arrendet, kan de antingen uppsäga avtalet, i vilket fall arrendet
upphör å tid som sägs i 2 kap. 39 § nyttjanderättslagen, eller ock i sitt ställe
sätta annan med vilken upplåtaren skäligen kan nöjas. I det senare fallet
har dödsbodelägarna möjlighet att betinga sig ersättning för arrenderättens
värde.

Andra stycket har i sak samma innehåll som 13 § fjärde stycket i fiskeristyrelsens
förslag samt 2 kap. 9 § andra stycket nyttjanderättslagen. Promemorieförslagets
6 § innehöll ej något andra stycke. I stället hänvisades
i dess 7 § till den del av det nyssnämnda lagrummet i nyttjanderättslagen,
som motsvarar första punkten i det nu behandlade stycket.

Mot vissa remissinstansers förslag om hembudsskyldighet anfördes i departementspromemorian: Vid

fiskearrenden torde upplåtaren i flertalet fall vara mindre beroende
av arrendatorns person än som är fallet vid jordbruksarrenden. Stadgande
om hembudsskyldighet torde därför kunna undvaras. Därtill kommer att en
bestämmelse om hembudsskyldighet nödvändigt måste föra med sig bestämmelser
angående förfarandet i sådana fall, då upplåtaren visserligen är
villig att återtaga arrendet men vägrar att erlägga den av dödsboet begärda
lösensumman. Sådana bestämmelser skulle åtskilligt komplicera lagtexten
och säkerligen ge upphov till flera tvister vid tillämpningen än den av fiskeristyrelsen
föreslagna regeln.

Som motivering för att i promemorians 7 § hänvisning skett endast till
första delen av 2 kap. 9 § andra stycket nyttjanderättslagen anfördes i promemorian
följande.

Går änkan i nytt gifte torde det, oftare än vid markarrenden, kunna inträffa
att mannen icke bedriver fisket. Då i sådana fall upplåtaren icke kan
åberopa, att annan person än förut bedriver fisket, torde skälet till att upplåtaren
skall kunna uppsäga arrendet ha bortfallit. På grund av nu anförda
skäl torde änkan böra medges rätt att fortsätta med arrendet, även
om hon ingår nytt äktenskap. Även med hänsyn till att makarna i ett äktenskap
numera ofta har var sin förvärvskälla samt att de enligt gifterinålsbalkens
regler bedömes såsom två självständiga rättssubjekt, framstår en
sådan ordning som naturlig.

Föredragande statsrådet. Vad först angår frågan om hembudsskyldighet
torde upplåtaren, såsom framhålles i departementspromemorian, vid fiskearrenden
vara mindre beroende av arrendatorns person än vid jordbruksarrenden.
I sistnämnda fall kan tvistigheter lättare uppkomma, t. ex. i fråga

47

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

om den jordägaren åliggande byggnadsskyldigheten. Härjämte bör beaktas,
att hembudsskyldigheten med nödvändighet leder till ett tämligen komplicerat
förfarande. Även om arrendatorns person givetvis icke helt saknar betydelse
för upplåtare av fiskerätt, har jag med hänsyn till de angivna omständigheterna
funnit övervägande skäl tala mot hembudsskyldigheten.

I fråga om rätt för livstidsarrendators änka att behålla nyttjanderätten
vid omgifte finner jag vad som anförts i promemorian icke utgöra tillräckligt
skäl att avvika från nyttjanderättslagens reglering. Jag förordar
alltså ett stadgande i full överensstämmelse med 2 kap. 9 § andra stycket
ny tt j anderättslagen.

8 §.

Föredragande statsrådet. Denna paragraf motsvaras i departementspromemorians
förslag av hänvisningar i förslagets 7 § till 2 kap. 7 § och 8 §
första stycket nyttjanderättslagen. I sak har någon förändring icke företagits
i promemorieförslaget i denna del.

Någon motsvarighet till stadgandet i 2 kap. 8 § andra stycket nyttjanderättslagen
om rätt för arrendator att, då arrendeavtalet avser viss tid som
ej understiger tio år, frånträda arrendet eller sätta annan i sitt ställe har
icke upptagits i förevarande förslag. I promemorian anfördes i detta hänseende: Det

kunde övervägas att stadga rätt för arrendatorn att under löpande
arrendetid, ev. med rätt till lösen, frånträda avtalet då viss tid gått eller då
arrendeavtalet slutits för viss längre tid (jfr 2 kap. 8 § andra stycket nyttjanderättslagen).
Men då det i vissa fall skulle kunna bli svårt för upplåtaren
att få arrendet utarrenderat ånyo på lika förmånliga villkor som förut,
synes det bäst att i detta hänseende avvakta erfarenheterna från lagens tilllämpning.
Det kan nämligen antagas, att en sådan uppsägningsrätt skulle
kunna minska jordägarnas villighet att upplåta fiskearrenden.

De i 8 § föreslagna stadgandena är enligt min mening av den praktiska
betydelse för parterna, att de lämpligen bör fullständigt intagas i fiskearrendelagen
i stället för att göras tillämpliga genom hänvisning till lagrum i nyttjanderättslagen.
På de skäl som angivits i promemorian föreslår jag ingen
motsvarighet i fiskearrendelagen till stadgandet i 2 kap. 8 § andra stycket
nyttj anderättslagen. Frågan synes för övrigt, då det gäller fiskearrenden, i
regel sakna praktisk betydelse. Arrendeperioderna torde mera sällan avse
så lång tid som tio år och när så är fallet torde det sällan finnas skäl för
upplåtaren alt motsätta sig en överlåtelse av arrenderätten.

9 §•

Föredragande statsrådet. Genom denna paragraf, som i huvudsak motsvarar
7 § i promemorians lagförslag, göres vissa bestämmelser i nyttj anderättslagen
tillämpliga på sådana upplåtelser, som omfattas av fiskearrendelagen.
På grund av fiskearrendenas natur kan de för markarrendena gällande
reglerna icke alltid tillämpas i full utsträckning; giltigheten anges därför
beträffande reglerna i 2 kap. nyttjanderältslagen skola inträda i tillämpliga
delar. I fiskeristyrclsens förslag undveks i stort sett hänvisningar till

48 Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

nyttjanderättslagen. Skälen för att metoden med sådana hänvisningar likväl
valts i det nu framlagda förslaget har behandlats i den allmänna motiveringens
avsnitt rörande den lagtekniska utformningen av fiskearrendelagen.

Bestämmelserna i 1 kap. nyttjanderättslagen skall i den mån icke annat
följer av stadgandena i 1—8 §§ i fiskearrendelagen tillämpas även på fiskearrenden.
Avtal om fiskearrende på viss tid blir alltså enligt 1 kap. 1 § nyttjanderättslagen
i regel icke bindande mer än femtio år beträffande fastigheter
på landet och tjugufem år beträffande fastigheter i stad. För upplåtelse
från kronan gäller dock, enligt 8 § i kapitlet, icke någon tidsbegränsning.
Skriftligt avtal kan enligt 2 § och vissa bestämmelser i inteckningsförordningen
intecknas.

De ändringar som företagits i promemorians 7 § föranledes i några fall av
att direkt i lagtexten intagits vissa bestämmelser utöver dem som återfinnes
i promemorieförslaget. Sålunda har som tidigare anförts hänvisningarna
till nyttjanderättslagen 2 kap. 7 §, 8 § första stycket och 52 § utan ändring
i sak ersatts med direkta stadganden i respektive 8 § andra och första
styckena samt 4 § i förevarande lagförslag. Hänvisningen till 2 kap. 9 §
andra stycket första delen har med viss ändring i sak utbytts mot ett andra
stycke i 7 §. Undantaget för elektrisk anläggning har utgått vid hänvisningen
till nyttjanderättslagen 2 kap. 18 §. I övrigt har en uppdelning skett av
hänvisningarna på två grupper, varvid den ena gruppen lagrum gjorts tilllämplig
endast å kombinerade upplåtelser, i vilka ingår jordbruksarrende.
I samband därmed har hänvisningarna utvidgats till att avse även bestämmelserna
om underhållsskyldighet och syn i 10—13 §§ i 2 kap. nyttjanderättslagen,
varvid hänvisningen till 61 § utgått. Slutligen har hänvisning
införts till 24, 35 och 45—48 §§ samt vissa redaktionella jämkningar företagits.

Departementspromemorian

Beträffande innebörden av de regler i 2 kap. nyttjanderättslagen, som
enligt hänvisningarna i förevarande paragraf skall gälla vid fiskearrende,
hänvisas i promemorian i första hand till den av Skarstedt—Ekberg—Anderberg
utgivna kommentaren till 1943 års arrendelagstiftning. Härjämte
anföres bl. a. följande.

Det i 2 kap. 3 § stadgade ovillkorliga förbudet för upplåtaren att förbehålla
sig (eller efterföljande ägare) rätt att frånträda avtalet före arrendetidens
slut lider enligt lagrummet i fråga av vissa undantag. Några av dessa
undantag torde icke böra förekomma vid fiskearrenden. Sålunda torde den
i 27 § andra stycket jordägaren tillerkända rätten att frånträda avtalet icke
böra erhålla tillämpning vid fiskearrenden, enär sådant fall som där avhandlas
praktiskt taget aldrig torde förekomma vid sådana arrenden. Såsom
även fiskeristyrelsen föreslagit torde ej jordägaren böra äga rätt att frånträda
avtalet av den anledningen, att arrendatorn försatts i konkurs (33 §
andra stycket). Ej heller torde sådant fall som omnämnes i 35 § (övergivande
av fastigheten) böra medföra rätt för upplåtaren att återtaga arrendet.
Fiskerättslagens regler mot vanskötsel jämte bestämmelserna i 36 §
torde här kunna anses tillfyllestgörande. Att upplåtaren i ovannämnda fall

49

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

bär rätt till ersättning för skada som han kan ha lidit torde framgå av allmänna
rättsregler.

Vidare uttalas i promemorian, att ej heller hänvisningen i 2 kap. 3 §
nyttjanderättslagen till 9 § i samma kapitel bör gälla vid fiskearrenden. Härom
får jag hänvisa till vad som anförts i motiven till 7 § förevarande lag.

I promemorian anföres därefter:

De j 14—io §§ upptagna reglerna torde böra erhålla tillämpning å upplåtelser
som omfattas av "lagen. Det är att märka att, ehuru tillträdessyn och
avträdessyn ej stadgats för nu ifrågavarande upplåtelser, syn (särskild sådan)
likväl kan komma att företagas på grund av bestämmelserna i nu
nämnda paragrafer. I sådant fall skall beträffande synen reglerna i 11—13
§§ tillämpas. Skulle parterna, då i upplåtelsen ingår jordbruksarrende, frivilligt
föranstalta om tillträdes- eller avträdessyn, torde dessutom reglerna
i 11—13 §§ för sådant fall böra analogiskt tillämpas. Då sådan syn ej hållits,
torde vid tvist om storleken av ersättning som arrendatorn kan vara
berättigad till denna få bestämmas i rättegång vid domstol.

Reglerna i 17 § torde i vad de angå för jordbruket nyttig anläggning och
jordförbättring vid tillämpningen även böra anses gälla exempelvis fiskebyggnad
samt dessutom särskilda åtgärder till förbättrande av fiskets avkastning
eller höjande av dess värde. Att en sådan ersättningsrätt stadgas
för fiskearrendatorn är, förutom av rättvisehänsyn, motiverat av det samhällsekonomiska
intresset att åtgärder vidtages i syfte att rationalisera driften
och höja avkastningens värde. För godkännande som sägs i andra stycket
torde i stället för där angivna tjänstemän böra anlitas fiskeriintendent eller
hushållningssällskaps fiskeriassistent.

Beträffande 18, 19, 20, 22 och 23 §§ torde inga svårigheter vid tillämpningen
behöva befaras.

Beträffande 25, 26 och 27 § g må anmärkas, att den i 26 § första stycket
arrendatorn tillagda ersättningsrätten torde kunna analogiskt tillämpas å
fiskevatten, exempelvis för det fall att en bestående försämring av fisket
inträtt genom kraftverksbygge, sjöreglering, vattenförorening el. dyl.

Beträffande 29—32 §§ kan helt hänvisas till den förut omnämnda kommentaren
till arrendelagstiftningen. Beträffande 33 § första och tredje styckena
och 34 § hänvisas till vad fiskeristyrelsen anfört (betänkandet s. 54).

36 § föreslås i sin helhet bli tillämplig. Vissa av de angivna fallen kommer
väl endast sällan i tillämpning. Med hänsyn till att fiskearrendelagen
kan komma att omfatta sådana arrenden som, ehuru de huvudsakligen avser
utövande av fiske, dock innefattar elt mindre jordbruk — exempelvis
i det fall att arrendet icke omfattas av sociala arrendelagen på den grund att
ägaren bor på fastigheten — synes samtliga i paragrafen upptagna förverkandeanledningar
böra medtagas. Begreppet vanvård av fastigheten får anses
inbegripa vanskötsel av fisket. Såsom fiskeristyrelsen (betänkandet s.
57) framhållit bör för avgörandet av huruvida vanskötsel av fisket förekommit,
stadgandet i 30 § fiskerättslagen läggas till grund.

Beträffande 37—43 §§ må anmärkas, att genom bestämmelsen i 41 § en
preskriptionstid av två år från avtalets upphörande stadgas beträffande
fordringsanspråk på grund av arrendeavtalet samt att jordägaren enligt
42 § tillerkänts retentionsrätt.

Arrendenämnderna föreslås liksom enligt fiskeristyrelsens förslag einålla
samma befogenheter som vid jordbruksarrenden. 49 a § bör därför äga giltighet
även å upplåtelser enligt denna lag. Däremot föreslås icke någon
ändring i arrendenämndens sammansättning vid behandling av ärenden rö I

llilutiuj till riksdagens protokoll 1957. 9 suml. ''.tand. X r 21

50

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

rande fiskearrenden. Skulle nämnden i särskilt fall behöva anlita fiskeriteknisk
sakkunskap, lär såsom fiskerättskommittén framhållit (s. 309), hänvändelse
kunna göras till statens fiskeritjänsteman (fiskeriintendenten).
Även hushållningssällskapets fiskeriassistent torde i nu avsedda ärenden
kunna tillhandagå med upplysningar och yttranden.

52—56 §§. Genom bestämmelsen i 53 § erhåller upplåtaren bl. a. samma
rätt som vid sociala jordbruksarrenden att återtaga arrendet, då arrendatorn
påtagligen eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet eller upplåtaren
avser att han själv eller viss anhörig skall bruka arrendet.

Med i 58 § andra stycket avsedd allmän svårare missväxt torde kunna jämställas
exempelvis fiskpest, i de fall den nedsätter fiskets avkastning i en
grad som motsvarar skördeminskningen på grund av sådan missväxt.

61 § synes böra erhålla tillämpning även å fiskearrenden enligt denna la".
Enligt 66 § har parterna möjlighet att påkalla arrendenämndens granskning
av avtalet. Vad i paragrafen sägs angående uppgift om arealen av odlad
jord torde beträffande fisket böra gälla uppgifter till ledning för beräkning
av fiskets avkastning samt uppgifter angående arrendatorns övriga förvärvsverksamhet
i de fall sådan förekommer. Att införa särskilt stadgande
därom i denna lag torde dock icke vara behövligt. Stadgandet i 67 § att, i fall
arrendatorns rätt till nytt arrende förfallit på den grund att jordägaren avsett
att han själv eller anhörig skulle bruka arrendet, upplåtaren ej skall
aga utan arrendenämndens tillstånd försälja fastigheten innan två år förflutit
eller utarrendera den ånyo inom fem år, synes böra i sin helhet äga
tillämpning på nu ifrågavarande upplåtelser. Förbudet mot försäljning av
fastigheten innan två år gått torde äga särskilt berättigande då fiskerättsupplåtelsen
omfattar fiske som utgör särskild fastighet. Men även då så
icke är fallet synes samma bestämmelser böra gälla som vid jordbruksarrenden.
Förseelse mot vad i 67 § stadgas kan åtalas efter angivelse av arrendenämnd
enligt reglerna i 69 §.

Föredragande statsrådet

De under remissbehandlingen av departementspromemorian från några
håll framförda önskemålen om slopande av vissa hänvisningar
tl11..2 kap'' nyttjanderättslagen har jag tillmötesgått i fråga
om hanvisningen till kapitlets 61 §, som behandlar arrendatorns skyldigheter
vid sociala jordbruksarrenden att hävda jorden och underhålla byggnader
m. in. Om i upplåtelsen ingår ett jordbruksarrende, som icke är av social
natur, synes nämligen den omständigheten att upplåtelsen omfattar även
fiskerätt knappast böra medföra att de sociala arrendereglerna på jordbrukets
område blir tillämpliga beträffande byggnads- och underhållsskyldighet.
Då någon hänvisning till de sociala reglerna i 59 och 60 §§ om jordägarens
skyldigheter i dessa avseenden därför ej upptagits, bör även hänvisningen
till 61 § utgå. I stället har motsvarande stadgande i 2 kap. 10 § första stycket
rörande de allmänna jordbruksarrendena genom hänvisning gjorts tilllämpligt
på fiskearrende i de fall, där även jordbruksarrende ingår.

Däremot har jag icke ansett mig kunna biträda yrkandena, att hänvisningarna
till 19 och 20 §§ skall slopas samt att giltigheten vid fiskearrenden
av 67 § skall begränsas. Stadgandena i de båda förstnämnda lagrummen av
vilka 19 § behandlar arrendatorns rätt att från den arrenderade fastigheten

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957 5]

bortföra gödsel och stråfoder samt 20 § ger regler för nyodling och betesbruk,
kan tydligen vara av praktisk betydelse i sådana fall, där upplåtelsen
omfattar såväl fiskerätt som jordbruk. De båda lagrummen har därför gjorts
tillämpliga vid sådana kombinerade upplåtelser, vari ingår jordbruksarrende.
Hänvisningen till 67 §, vari stadgas förbud för fastighetsägare, som begagnat
sin rätt enligt 53 § att bryta arrendatorns optionsrätt för att själv bruka
fastigheten eller låta någon honom närstående göra detta, att utan tillstånd
av vederbörande arrendenämnd inom viss tid sälja eller ånyo utarrendera
fastigheten, torde vara påkallad för att hindra missbruk av möjligheten att
bryta fiskearrendatorns optionsrätt. En tillämpning av lagrummet endast såvitt
det avser förnyad arrendeupplåtelse skulle knappast utgöra tillräcklig
garanti mot missbruk av den nämnda möjligheten. Anledning att i detta hänseende
avvika från den regel som gäller enligt nytt j ander ättslagen föreligger
därför enligt min mening icke.

De yrkanden som framförts om utvidgning av tillämpligheten
av 2 kap. nyttjanderättslagen på fiskearrenden har i
flera fall synts mig befogade. Nyss har nämnts, att 10 § första stycket gjorts
tillämpligt vid kombinerade upplåtelser, i vilka ingår jordbruksarrende.
Samma giltighet bör enligt min mening ges även reglerna om syn i lagrummets
andra stycke samt 11—13 §§. Som en remissinstans påpekat bör vidare
hänvisningen till 18 § omfatta även elektrisk anläggning, eftersom i upplåtelsen
ingående byggnad ofta torde vara elektrifierad. Stadgandet i 24 § rörande
det fall att fastighetsägaren lämnat arrendatorn kreatur eller redskap
till fastighetens bruk torde, som en remissinstans anfört, vara fullt tillämpligt
icke blott vid kombinerade upplåtelser utan jämväl på enbart fiskearrende.
I det sistnämnda avseendet kan det vara fråga om t. ex. nät, skötar eller
fiskebåtar. Slutligen vill jag biträda yrkandet, att hänvisning göres även till
35 §, vilket lagrum dels stadgar rätt för fastighetsägaren att genast återtaga
den utarrenderade fastigheten, om arrendatorn övergiver den och lämnar den
obrukad eller utan vård, dels ger fastighetsägaren skadeståndsrätt i detta
fall. I första hand är väl detta stadgande av betydelse, om i upplåtelsen
ingår jordbruksarrende. Det synes emellertid understundom kunna tillämpas
även då upplåtelsen enbart avser fiskerätt. I sådana fall torde det dock
vara tydligt, att stadgandet bör användas med försiktighet. Ett uteblivet
fiskande kan icke utan vidare ge upplåtaren rätt att återtaga fisket. Stadgandet
torde nämligen förutsätta, att skada eller olägenhet uppkommer genom
arrendatorns handlingssätt.

Enligt departementspromemorians förslag till lydelse av 1 § tredje stycket
fiskearrendelagen skulle upplåtelse av fiskerätt i samband med arbetsavtal
vara undantaget från lagens tillämpning. Detta undantag bör, som jag
tidigare anfört, enligt min mening utgå. Vid bifall härtill synes emellertid
reglerna i 2 kap. 45 -48 §§ nyttjanderättslagen om arbetsavtal i samband
med jordbruksarrende erhålla motsvarande giltighet vid fiskearrende. Hänvisning
till dessa lagrum bör alltså införas i förevarande paragraf i fiskcarrcndelagcn.
Någon anledning all begränsa giltigheten till upplåtelser, vari
ingår jordbruksarrende, torde ej föreligga.

52

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

I en del avseenden liar remissinstanserna gjort uttalanden utan att
dock framställa något bestämt yrkande. En remissinstans har sålunda
i fråga om tillämpligheten av ersättningsregeln i 2 kap. 26 § första
stycket nyttjanderättslagen anmärkt, att det redan av språkliga skäl förefaller
äventyrligt åt t, såsom gjorts i departementspromemorians motivering
till förevarande paragraf, jämställa kraftverksbygge och sjöreglering med
»vattenflöde, jordras eller annan sådan händelse». Denna tolkningsfråga, som
åtminstone i första hand avser innebörden av nyssnämnda uttryck i nvttjanderätlslagen
och alltså föreligger oberoende av hänvisningen i förevarande
paragraf i fiskearrendelagen, synes vara tveksam. Den torde emellertid ej ha
större praktisk betydelse, eftersom ersättningsreglerna i vattenlagen ger nyttjanderättshävaren
rätt till ersättning för intrång i nyttjanderätten genom
byggande i vatten.

Beträffande hänvisningen till 27 § har några remissinstanser påpekat, att
promemorians motiv ger vid handen att hänvisningen borde avse endast
första stycket i paragrafen. I promemorian uttalas nämligen, såsom jag tidigare
nämnt, att den i 27 § andra stycket jordägaren för vissa fall tillerkända
rätten att frånträda avtalet icke torde böra erhålla tillämpning vid fiskearrenden,
enär sådant fall som där behandlas praktiskt taget aldrig torde
förekomma vid dylika arrenden. I den mån fiskerättsupplåtelsen är kombinerad
med jordbruksarrende torde dock enligt min mening andra stycket
kunna bli tillämpligt. För detta fall synes hänvisningen därför böra kvarstå.

Ett par remissinstanser har ifrågasatt, om icke 33 § andra stycket åtminstone
i viss omfattning borde göras tillämpligt vid fiskearrende. Tillräcklig
anledning till en sådan bestämmelse, vilken skulle innebära en avvikelse
från såväl fiskeristyrelsens som departementspromemorians förslag i denna
del, föreligger emellertid enligt min mening icke. — Vad lagberedningen
uttalat angående tillämpningen av 36 § punkt 3 kan jag ansluta mig till.

I fråga om hänvisningen till 58 § har några remissinstanser påpekat svårigheten
att avgöra, vilka förhållanden vid fiske som kan jämställas med
»missväxt» enligt det nämnda lagrummets andra stycke. Enbart den omständigheten,
att fisket ett eller annat år »slår fel» på grund av normala
variationer i fiskemöjligheterna, kan givetvis icke vara att jämställa med
»allmän svårare missväxt i orten». För att stadgandet skall bli tillämpligt
synes det böra fordras, att någon mera onormal företeelse, t. ex. fiskpest, i
avsevärd grad försämrar fångstmöjligheterna.

Som tidigare nämnts har vid hänvisningarna i förevarande paragraf till
skilda lagrum i nyttjanderättslagen vissa av dessa gjorts tillämpliga vid
fiskearrende endast i sådana fall, där jordbruksarrende
ingår i upplåtelsen. De lagrum som på detta sätt erhållit begränsad giltighet
är 2 kap. 10—16 §§, 17 § första och tredje styckena, 19 och 20 §§ samt
27 § andra stycket. Beträffande stadgandena i 10 § första stycket, 19 och
20 §§ samt 27 § andra stycket synes som förut antytts tillämpning ifrågakomma
endast vid upplåtelse, vari ingår jordbruksarrende. Likaså torde bestämmelserna
i 14—16 §§ om rätt i vissa fall för arrendatorn att erhålla er -

53

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

sättning av fastighetsägaren för uppförande av byggnader in. in. utan olagenhet
kunna begränsas på angivet sätt. Anmärkas må, att sistnämnda tre
lagrum enligt 2 kap. 70 § nyttjanderättslagen icke äger tillämpning vid
lägenhetsarrende.

Vad angår 17 § torde dess första stycke, vilket lämnar föreskrifter rörande
ersättning för täckdikning som arrendatorn utfört eller gödselstad som
denne anlagt, endast böra tillämpas på upplåtelse, vari ingår jordbruksarrende.
Andra stycket, som avser det fall att arrendatorn anlagt markväg eller
utfört annan varaktig, för jordbruket nyttig anläggning än åbyggnad eller
elektrisk anläggning, synes däremot kunna erhålla tillämpning även på anläggning
till nytta för fisket och bör alltså äga giltighet vid alla slag av fiskearrenden.
Därest arrendatorn utfört sådan anläggning, torde emellertid den
jämkningen vara erforderlig, alt godkännande, som avses i lagrummet och
som ersätter samtycke av fastighetsägaren, bör lämnas — förutom av två
synemän — av fiskeriintendent eller hos hushållningssällskap anställd
fiskeriassistent i stället för av lantbruksingenjör eller konsulent.

Tredje stycket i 17 § berättigar arrendatorn till viss ersättning för jordförbättring,
bl. a. nyodling. I och för sig skulle väl detta lagrum kunna tilllämpas
även på fiskearrende utan samband med jordbruk. Med nyodling
torde därvid kunna likställas utplantering av fisk. Emellertid får sådan utplantering
på grund av stadgande i 13 § fiskeristadgan icke äga rum utan
tillstånd av fiskeristyrelsen, vederbörande fiskeriintendent eller hos hushållningssällskap
anställd fiskeriassistent. Innan sådant tillstånd lämnas inhämtas
väl i regel yttrande från fastighetens ägare, om denne ej redan lämnat
samtycke till utplanteringen. Vidare torde regelmässigt mellan fastighetsägare
och arrendator överenskommelse träffas om hur kostnaderna för utplanteringen
skall bestridas. Någon analogisk tillämpning av 17 § tredje
stycket torde alltså ej erfordras. Utan olägenhet bör tillämpligheten av stadgandet
i tredje stycket därför kunna inskränkas till sådana upplåtelser, vari
ingår jordbruksarrende. Tilläggas må, att 17 § icke till någon del äger tilllämpning
på lägenhetsarrende.

Föreskrifterna om syn i 2 kap. 10 § andra stycket samt 11—13 §§ bör med
hänsyn till det nära sambandet mellan dessa regler och de i samma kapitel
meddelade ersättningsbestämmelserna enligt min mening gälla vid upplåtelser,
vari ingår jordbruksarrende. Eftersom 17 § andra stycket gjorts tilllämpligt
vid alla upplåtelser enligt fiskearrendelagen, kunde ifrågasättas
att låta stadgandena om syn få lika vidsträckt tillämpning. De åtgärder som
enligt 17 § andra stycket kan berättiga arrendatorn till ersättning av fastighetens
ägare, skall emellertid företagas antingen med fastighetsägarens
samtycke eller eller särskilt anordnad prövning. Något praktiskt behov av
syn enligt 10 § andra stycket och 11—13 §§ för att fastställa ersättning för
åtgärder som avses i 17 § andra stycket torde därför knappast föreligga.

Vad härefter angår a r r ende n ä in nds sa m in ansättning vid behandling
av ärenden enligt fiskearrendelagen har en del remissinstanser påkallat
ändring i promemorians förslag om samma sammansättning som vid

54

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

ärenden enligt nyttjanderättslagen, d. v. s. en ordförande jämte två ledamöter,
av vilka den ene skall vara ägare av jordbruksfastighet och den andre
arrendator av sådan fastighet. Några av dessa instanser har därvid förordat
förslaget i fiskeristyrelsens betänkande, att jordbruksarrendatorn, därest
han icke jämte jordbruket utövar yrkesmässigt fiske på arrende, vid behandling
av fiskearrendeärenden skall ersättas av en fiskearrendator. Som motivering
härför har fiskeristyrelsen, i huvudsaklig överensstämmelse med
några andra remissinstanser, vid remissbehandlingen av promemorieförslaget
framhållit, att frågor rörande fiskearrenden ofta är så artskilda från de
spörsmål arrendenämnderna hittills i regel haft att ta ställning till, att det
är oavvisligen nödvändigt att tillföra nämnden särskild sakkunskap vid behandling
av fiskearrendeärenden.

I huvudsak kan jag ansluta mig till vad fiskeristyrelsen sålunda framhållit
om behovet av sakkunskap. Dock vill jag understryka, att i ett icke obetydligt
antal av de ärenden rörande fiskearrenden, varmed arrendenämnderna
kan beräknas få taga befattning, tillräcklig sakkunskap torde föreligga redan
inom nuvarande nämnder. I de fall, där ytterligare sakkunskap erfordlas,
är det emellertid icke klart att denna bör tillföras genom ändrad sammansättning
av arrendenämnden. En annan möjlighet är, såsom också fiskeristyrelsen
i sitt remissyttrande antyder genom sitt alternativa förslag att
nämnden i fiskearrendefrågor skall vara skyldig påkalla biträde av statens
eller hushållningssällskapens fiskeritjänstemän, att sakkunnig person kallas
att biträda nämnden. Enligt gällande reglemente för arrendenämnderna äger
nämndens ordförande, om nämnden är i behov av biträde, hos länsstyrelsen
göra framställning om förordnande av sådant biträde. Denna bestämmelse
synes tillräcklig för att tillgodose nämndernas behov av sakkunnigt biträde
i vissa fall. Jag anser därför icke påkallat att föreskriva särskild sammansättning
av arrendenämnd vid behandling av fiskearrendefrågor.

10 §.

7 öredi ägande statsrådet. Paragrafen motsvarar 8 § andra stycket i departementspromemorians
förslag samt har i nyttjanderättslagen sin motsvarighet
i 2 kap. 65 § andra stycket. I förhållande till promemorieförslaget innelattar
paragrafen en utvidgning av hänvisningarna till nyttjanderättslagen
att avse även 58 § samt en begränsning såtillvida att av 17 § endast andra
stycket medtagits. Ändringarna i övrigt är av redaktionell natur och beror
i huvudsak på de omflyttningar i fiskearrendelagens bestämmelser, för vilka
lidigare redogjorts.

Genom bestämmelserna i 10 § blir av 1—8 §§ i förevarande lagförslag reglerna
i 3, 4 och 6 §§ samt 7 § första stycket tvingande till fiskearrendatorns
formån. Den tvingande karaktären av stadgandena i 1 och 2 §§ framgår direkt
av deras ordalydelse. 5 § innehåller som tidigare nämnts endast en erinran om
''ad som torde gälla oberoende av fiskearrendelagen. Stadgandet i 7 § andra
stycket har ej ansetts vara av sådan betydelse, att det bort göras tvingande,
ehuru förbehåll i strid med motsvarande bestämmelse i 2 kap. 9 § andra

55

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

stycket nytljanderättslagen enligt samma kapitels 65 § är utan verkan då
socialt arrende föreligger. Vid livstidsarrende enligt fiskearrendelagen kan
således i avtalet stadgas, att arrendatorns hustru icke skall äga rätt att fortsätta
arrendet efter arrendatorns död. Av bestämmelserna i 8 § innefattar
endast andra delen av andra stycket ett stadgande till arrendatorns förmån.
Detta stadgande har sin motsvarighet i 2 kap. 7 § nyttjanderättslagen, vilket
lagrum ej gjorts tvingande genom de sociala arrendebestämmelserna. Någon
anledning att låta föreskriften i 10 § i förevarande lag bli tillämplig på

8 § föreligger därför ej.

Av de lagrum i 2 kap. nyttjanderättslagen, som enligt hänvisning i 9 §
förevarande lag skall gälla vid fiskearrende och är tvingande vid de sociala
jordbruksarrendena, skall enligt mitt förslag 12 § sista stycket, 17 § första
och tredje styckena samt 20 § första stycket bli tillämpliga blott vid upplåtelser,
vilka omfattar såväl jordbruksarrende som fiskerätt. Då härvid avses
endast jordbruksarrende, på vilket de sociala bestämmelserna icke är tilllämpliga,
skulle, därest upplåtelsen omfattade allenast jordbruk, föreskrifterna
ej vara tvingande. Tillämpligheten av nyssnämnda lagrum motiveras
helt av alt i upplåtelsen ingår jordbruksarrende. Det synes därför ej finnas
skäl att ge bestämmelserna tvingande karaktär allenast av den anledningen
att jämväl fiskerätt ingår i upplåtelsen. Stadgandena i 2 kap. 58 § nyttjanderättslagen
föreslås bli tillämpliga på fiskearrende även då jordbruksarrende
icke ingår i upplåtelsen. Någon anledning att, såsom i promemorian föreslagits,
med avsteg från vad som gäller vid sociala arrenden icke göra bestämmelserna
i 58 § tvingande torde ej föreligga. På grund av det anförda
föreslår jag, att av de lagrum i 2 kap. nyttjanderättslagen till vilka 9 § hänvisar
blott 17 § andra stycket, 18 § tredje och fjärde styckena utom vad angår
elektrisk anläggning samt 53—56 §§ och 58 § göres tvingande.

11 §•

Föredragande statsrådet. Denna paragraf överensstämmer i stort sett med

9 § i proinemorieförslaget. Då enligt mitt förslag även 2 kap. 58 § nyttjanderättslagen
enligt stadgande i 10 § förevarande lag erhåller tvingande natur, torde
dispens enligt 11 § böra kunna medgivas jämväl från bestämmelserna i
58 §. I anledning härav har i förhållande till proinemorieförslaget ändring
skett. Vidare har vissa redaktionella jämkningar däri företagits. I enlighet med
fiskeristyrelsens och promemorians förslag innehåller lagtexten, i motsats
till 2 kap. 68 § nyttjanderättslagen, icke någon exemplifiering av vad som
skall anses vara särskilda omständigheter. Såsom stadgas i sistnämnda lagrum
i nyttjanderättslagen och i promemorieförslaget men i olikhet med
fiskeristyrelsens förslag föreslås, att dispensansökan ej skall få göras utan
att avtalet innehåller medgivande därtill, samt att avtalet, därest dispensansökningen
avslås, skall vara förfallet. Någon avvikelse i dessa hänseenden
från vad som gäller vid de sociala jordbruksarrendena synes icke vara motiverad.

56

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

Övergångsbestämmelserna

Föredragande statsrådet

Enligt departementspromemorians förslag skulle lagen träda i kraft redan
den 1 juli 1957. Med hänsyn till angelägenheten av att lagen hinner utfärdas
icke alltför kort tid före ikraftträdandet har emellertid dagen härför
föreslagits bli den 1 oktober 1957.

Andra stycket överensstämmer i stort sett med motsvarande stadgande i
promemorieförslaget. Den tid under vilken fiskerätten skall ha innehafts för
att fiskearrendelagen skall bli tillämplig har emellertid, i likhet med vad
som stadgades för motsvarande fall vid den sociala jordbruksarrendelagstiftningens
tillkomst, föreslagits till tio år mot fem år enligt promemorieförslaget.
Vidare har i förtydligande syfte uttryckligen föreskrivits, att både skriftliga
och muntliga avtal omfattas av övergångsbestämmelserna. Även några
andra redaktionella jämkningar har företagits. I förhållande till övergångsbestämmelserna
vid tillkomsten av reglerna om sociala jordbruksarrenden
kan den skillnaden påpekas, att även stadgandet i 2 kap. 55 § första stycket
nyttjanderättslagen om val av skiljemän av praktiska skäl medtagits bland
de lagrum som föreslås skola gälla å nu ifrågavarande upplåtelser.

De i tredje stycket upptagna bestämmelserna avser det fall, att arrendeperioden
utgår under första året efter lagens ikraftträdande. Då i sådant fall
utrymme skulle ha saknats för de i 4 § förevarande lag samt 2 kap. 53 och
54 §§ nyttjanderättslagen stadgade tidsfristerna har, liksom i övergångsbestämmelserna
till 1943 års sociala arrendelagstiftning, genom bestämmelserna
i detta stycke övergången till de nya reglerna möjliggjorts.

Beträffande de principiella synpunkterna på fiskearrendelagens tillämplighet
i fråga om avtal som ingåtts innan lagen trätt i kraft torde få hänvisas
till motsvarande överväganden vid tillkomsten av den sociala arrendelagstiftningen
på jordbrukets område. De betänkligheter av principiell art,
som onekligen föreligger vid tillämpning av en nytillkommen lag på redan
ingångna avtal, talar mot en sänkning av det nyss nämnda kravet på minst
tio års innehav av fiskerätt, som upplåtits innan lagen trätt i kraft.

Vid remissbehandlingen av departementspromemorian har erinran ej
gjorts mot att lagen i viss utsträckning blir tillämplig på äldre avtal. Kammarkollegiet
har emellertid framhållit olägenheten av att muntliga avtal —
vilka som nämnts kan bli giltiga med stöd av övergångsbestämmelserna —
med tillämpning av reglerna om optionsrätt kan bestå obegränsad tid. Kollegiet
förordar, att ytterligare förlängning av ett en gång sålunda förlängt avtal
göres beroende av att avtalet avfattats skriftligen. Någon bestämmelse härom
har emellertid icke upptagits i förevarande lagförslag. Det torde nämligen
ligga i båda parternas intresse att ett fiskearrende icke under alltför
lång tid grundas enbart på ett muntligt avtal, varför en övergång till skriftliga
avtal i regel synes kunna förväntas även utan särskild föreskrift härom.
Tillräcklig anledning att för möjligen återstående fall lagstiftningsvägen
framtvinga skriftliga avtal föreligger enligt min mening ej.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1057

57

2. Övriga författningsförslag

Föredragande statsrådet

I nyttjanderättslagen föreslås endast den ändringen, att i 1 kap. 8 § införes
en hänvisning till fiskearrendelagen.1 Utformningen av hänvisningen
överensstämmer med departementspromemorians förslag utom såtillvida,
att dagen för ikraftträdandet föreslås jämkad på samma sätt som beträffande
fiskearrendelagen, d. v. s. från den 1 juli till den 1 oktober 1957.

I enlighet med promemorieförslaget bör hänvisning till fiskearrendelagen
införas i de författningar, som i första hand reglerar upplåtelser från publika
fastigheter. Enär fiskearrendelagens bestämmelser ej är avsedda att tilllämpas
då i upplåtelsen ingår jordbruksarrende, som upplåtits av annan
än enskild person, erfordras emellertid ej hänvisning i sådana fall då författningen
blott avser arrende för jordbruk. Av denna anledning bör ingen
hänvisning ske i stadgan den 15 november 1945 (nr 751) angaende utarrendering
av universitetsjord. Däremot synes särskild hänvisning böra införas
i förordningen den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen
av viss kronoegendom. 1 promemorian har föreslagits, att hänvisningen
intages i 2 §. Stadgandet bör emellertid av anledning som jag nyss angivit
lämpligen intagas i 46 §, som avser utarrendering för annat ändamål än
jordbruk.

Vidare bör i kungörelsen den 8 juni 1951 (nr 395) angående förvaltningen
av kronans fisken samt ecklesiastika arrendestadgan den 29 juni 1945 (nr
588) införas bestämmelse om att författningarna såvitt angår vissa upplåtelser
endast gäller i den mån de icke strider mot vad i fiskearrendelagen
stadgats. De ändringar som vid bifall till mitt förslag erfordras i sistnämnda
två författningar torde det få ankomma på Kungi. Maj :t att senare vidtaga.

I ett flertal andra författningar än nyttjanderättslagen finns allmänna
bestämmelser som avser arrende. Som exempel härpå må nämnas stadgandet
i 133 § utsökningslagen angående vissa rättsverkningar av exekutiv
auktion, 192 § samma lag om vräkning av arrendator, 48 § inteckningsförordningen
angående lagfartsansökans inverkan på beståndet av nyttjanderätt
i vissa fall samt 17 kap. 5 § handelsbalken angående förmånsrätt till
betalning av bl. a. ogulden arrendeavgift. I promemorian har i denna del föreslagits,
att genom tillägg till 192 § andra stycket utsökningslagen uttryckligen
skall föreskrivas, att vad i första stycket nämnda lagrum stadgas om
arrendator i tillämpliga delar skall gälla även »om innehavare av sådan nyttjanderätt,
varå lagen om vissa upplåtelser av fiskerätt in. in. är tillämplig
och som är förenad med besittning till mark eller bus eller annan byggnad
eller del av bus.» Då i den föreslagna lagen om vissa upplåtelser av fiskerätt
in. in. begreppet fiskearrende användes som beteckning på upplåtelser som
avses i lagen, bör enligt min mening sådana allmänna bestämmelser, varpå
nu nämnts exempel, utan särskilt stadgande i tillämpliga delar gälla även

1 Förslaget återfinns i propositionen å sid. 111

58

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

på nyttjanderättsupplåtelser som avses i fiskearrendelagen. Åt rättstillämpningen
torde få överlämnas att avgöra huruvida en allmän bestämmelse,
som blott avser sådana fall där ett besittningsförhållande föreligger, bör
bli tillämplig i fråga om en viss upplåtelse som faller under fiskearrendelagens
bestämmelser. I enlighet med det nu anförda har jag icke funnit anledning
att biträda det i promemorian framlagda förslaget till viss ändring i
utsökningslagen.

Jag ansluter mig till det i promemorian framlagda förslaget till ändring
av lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. Ändringsförslaget
torde emellertid lämpligen böra, på föredragning av chefen
för justitiedepartementet, framläggas i särskild proposition i samband med
förslag till andra ändringar i samma lag.

Lagrådsbehandlingen

Över förslaget till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt in. in. samt förslaget
till lag angående ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907
om nyttjanderätt till fast egendom1 inhämtades lagrådets utlåtande.

Lagrådet yttrade:

Förslag till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt in. m.

Av remissprotokollet framgår ej närmare omfattningen av de intressen
som föranlett framläggandet av förevarande lagförslag. Det synes likväl motiverat,
att fiskearrendatorernas ställning tryggas genom lagstiftning efter
mönster av den reglering som ägt rum beträffande arrende av jord. Den ingående
reglering som eftersträvats med det remitterade förslaget har dock
medfört vissa påtagliga olägenheter.

En huvudorsak till förslagets komplicerade utformning har varit, att
man sökt finna ett system som med samma utförlighet som för s. k. sociala
anenden regleiar bland annat sadana fiskearrenden, med vilka förenats viss
nyttjanderätt till jord. Att söka i lagstiftningen besvara de vanskliga spörsmål
som dylika blandade avtal kunna föranleda är förenat med synnerliga
svårigheter. Även andra kombinationer äro här att räkna med, såsom hyresavtal
och fiskearrende eller arbetsavtal och fiskearrende eller arbetsavtal
jämte såväl hyra som fiskearrende. I andra sammanhang har ansetts, att
blandade avtal äro att i första hand bedöma efter det huvudsakliga ändamålet
(jfr kungl. prop. nr 166 till 1939 års riksdag s. 50). Om exempelvis
arbetsutfästelsen är det huvudsakliga när arbetsavtal är förenat med rätt
till bostadslägenhet, skola reglerna om arbetsavtal tillämpas, ehuru en del
bestämmelser om hyra kunna bli analogiskt tillämpliga med avseende på
nyttjanderättsmomentet.

1 Propositionen sid. 108—111

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

59

I vissa fall har lagstiftaren från den angivna utgångspunkten sökt precisera
till vilken kategori ett avtal är att hänföra (jfr 2 kap. 49 § andra stycket
och 3 kap. 2 § nyttjanderättslagen). I regel saknas emellertid sådan precisering.
Det remitterade förslaget upptager i 1 § andra stycket ett stadgande
som i enlighet med allmänna grunder reglerar förslagets tillämplighet vid
kombination av flera nyttjanderättsbefogenheter. I fall som där avses skall
sålunda upplåtelsens huvudsakliga ändamål vara avgörande. Samma princip
måste, oavsett att stadgande därom ej upptagits, bli tillämplig vid kombination
av arbetsavtal och upplåtelse av fiskerätt.

Tredje stycket i 1 § av förslaget har emellertid för ett antal fall gjort
undantag från den nämnda principen i andra stycket. Detta stadgande i
förening med 9 § i förslaget har såväl formellt som materiellt lett till svårigheter
som icke kunna bemästras på nöjaktigt sätt. Det är enligt lagrådets
mening påkallat, att förslaget omarbetas så att de blandade avtalen utan
undantag behandlas i enlighet med allmänna grundsatser. Detta torde också
låta sig göra utan att syftet med förslaget eftersättes. Bestämmelserna kunna
i så fall erhålla en naturligare gruppering, samtidigt som det blir möjligt
att utelämna hänvisning till en del stadganden i nyttjanderättslagen vilka
sakna praktisk betydelse i förevarande sammanhang.

Rubriken till lagen.

Lagrådet förordar, att rubriken till lagen får lyda »lag om fiskearrenden».

1 §•

Enligt lagrådets mening bör lagstiftningen, i enlighet med vad som nu
gäller om fiskerättsupplåtelser, utgå från att 1 kap. nyttjanderättslagen är
tillämpligt. Detta kapitel kompletteras i förevarande fall av den föreslagna
lagen, på samma sätt som kapitlets bestämmelser i fråga om arrende- och
hyresupplåtelser kompletteras av 2 och 3 kap. nyttjanderättslagen. Förslaget
utgår i stället från att fiskearrendena först undantagas från 1 kap. nyttjanderättslagen
genom ändring i sistnämnda lag; sagda kap. göres därefter
åter tillämpligt genom 9 § i det remitterade förslaget, därvid emellertid
exempelvis 3 och 7 §§ i samma kap. måste jämföras med 6 § i förslaget.

Lagrådet förordar av dessa skäl, att första stycket i 1 § får innehålla, att
i fråga om avtal, varigenom någon mot vederlag upplåter fiskerätt åt annan,
skall utöver vad som följer av 1 kap. nyttjanderättslagen gälla vad i den
föreslagna lagen sägs, därest upplåtelsens ändamål är yrkesfiske eller annat
fiske av väsentlig betydelse för arrendatorns försörjning.

Andra stycket i paragrafen torde böra erhålla en mera allmän innebörd
än i det remitterade förslaget och utsträckas att gälla alla blandade avtal.
Den föreslagna lagen synes sålunda ej böra äga tillämpning, om rätt till
fiske, i samband med jordbruksarrende eller eljest, upplåtits genom avtal
som huvudsakligen har annat ändamål än i första stycket sägs.

Tredje stycket i det remitterade förslaget lorde kunna utan olägenhet helt
uteslutas. Härav blir följden, att kombination av jordbruksarrende och fiske -

60

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

arrende blir att principiellt bedöma på samma sätt som kombination av
hyra och fiskearrende skall bedömas enligt förslaget. Huruvida det blandade
avtalet är att hänföra till det ena eller andra av nu nämnda kombinationsfall,
blir att besvara jämlikt 3 kap. 2 § nyttjanderättslagen. Har ett kombinerat
avtal väsentligen sådant syfte som avses i 2 kap. 49 § andra stycket
nyttjanderättslagen, blir det där angivna regler för sociala jordbruksarrenden
som i första hand bestämma avtalets innehåll. Något undantag för fall, då kronan
eller annat särskilt rättssubjekt upplåter fiskearrende i kombination med
viss upplåtelse av jord, torde ej vara påkallat.

När fiskearrendet är det huvudsakliga, blir den föreslagna lagen tillämplig.
I fråga om det moment av ed kombinerat avtal som innefattar viss
upplåtelse av jord jämte eventuell åbyggnad skola enligt förut åberopade
allmänna grunder de materiella bestämmelser som gälla för arrende lända
till efterrättelse i tillämpliga delar. Detta lärer innebära, att fastighetens
ägare icke kan ålägga fiskearrendatorn längre gående förpliktelser i fråga
om jord och byggnader än om jorden och byggnaderna upplåtits för sig.
Tydligt är, att sådana regler som röra tiden för arrendets bestånd måste
tillämpas beträffande avtalet i dess helhet. Detta gäller även brytandet av
optionsrätt, omprövning av arrendevillkoren vid förnyat arrende o. d. Tilllämpningen
av de grundsatser som nu nämnts har veterligen icke i andra
sammanhang föranlett några större svårigheter och förhållandena torde vid
fiskearrenden, där fisket är det huvudsakliga, vara så relativt enkla att man
icke har anledning att här frångå principen.

2 §•

Bestämmelsen i andra stycket andra punkten torde lämpligen kunna
ingå i en senare paragraf (15 §), som uppräknar de tvingande bestämmelserna
i förslaget.

3 §•

Det i andra stycket upptagna stadgandet synes böra flyttas till första stycket.
Vidare torde såsom andra stycke böra införas stadgande, att i fråga om
fideikommissfastighet, som ej är att anse som huvudgård, vad i 1 kap. 9 §
nyttjanderättslagen sägs skall äga motsvarande tillämpning.

4 §.

Andra och tredje punkterna synas böra upptagas som ett andra stycke.
Vidare torde den till 9 § gjorda hänvisningen — vars innebörd ej kan uppfattas
utan genomgång av alla hänvisningar i sistnämnda paragraf -—■ böra
ersättas av ett tredje stycke i 4 §, enligt vilket bestämmelserna i 2 kap.
53, 67 och 69 §§ nyttjanderättslagen om brytande av optionsrätt och vad
därmed har samband skola äga motsvarande tillämpning med avseende å
fiskearrende.

61

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957
5 §•

Det bär föreslagna stadgandet följer av allmänna regler och torde kunna
utgå. Under 5 § kan i stället — som anslutning till 4 § — från 9 § i det
remitterade förslaget upptagas stadgande av innebörd, att vad i 2 kap. 54—
56 §§ nyttjanderättslagen är stadgat om ändrade arrendevillkor eller fortsatt
tillämpning av äldre villkor skall äga motsvarande tillämpning med
avseende å fiskearrende.

6—9 §§.

Lagrådet återkommer nedan till 6 § i det remitterade förslaget.

I 9 § av förslaget hänvisas bland annat till 2 kap. 3—6 och 58 §§ nyttjanderättslagen.
Lagrådet anser det erforderligt, att för överskådlighetens skull
bestämmelser i där reglerade ämnen, i den mån de äro behövliga, direkt
inskrivas i lagförslaget.

Hänvisningen i 9 § till 2 kap. 3 § nyttjanderättslagen torde sålunda böra
under 6 § ersättas med föreskrift, att den som upplåter fiskearrende ej må
i andra fall än lagen stadgar förbehålla sig eller annan ägare av fastigheten
rätt att frånträda arrendet före arrendetidens slut. -—- Någon hänvisning till
4 § i 2 kap. nyttjanderättslagen torde icke vara praktiskt påkallad. •— I
stället för hänvisningen till 5 § samma kap. kan som 7 § upptagas stadgande,
att fardag för tillträde och avträde av arrenderat fiske är den fjortonde
dagen i mars månad och att, om fardag infaller å söndag, tillträde
eller avträde skall ske följande dag.

Under 8 § kunna såsom första stycke upptagas bestämmelser, motsvarande
2 kap. 6 § första och andra punkterna samt andra stycket i samma
paragraf ävensom 58 § första stycket nyttjanderättslagen. Stadgandet synes
sålunda böra innehålla, att arrendeavgiften skall vara till storleken bestämd
och cj må utsättas annorledes än i penningar, att om avgiften likväl bestämts
i annat än penningar, den skall beräknas till belopp som med hänsyn
till förhållandena vid tiden för avtalets slutande får anses utgöra skäligt
arrende samt att, om tid ej är utsatt för erläggande av arrendeavgift, den
skall erläggas sist tre månader före varje arrendeårs utgång.

I 9 § av det remitterade förslaget upptages även hänvisning till 2 kap. 17 §
— i olika sammanhang och med olika innebörd — samt till 18 §, 22—26 §§,
27 § första stycket och 45—48 §§ i nämnda kap. nyttjanderättslagen. Med
den förenkling av förslaget som lagrådet förordat torde det bli överflödigt att
hänvisa till andra av nu uppräknade lagrum än 25 och 26 §§,27 § första
stycket och 45—48 §§. Hänvisningen kan med fördel upptagas i ett andra
stycke au 8 § och innehålla, att vad i nämnda lagrum är stadgat om nedsättning
av arrendeavgift, skadestånd, rätt till uppsägning och arbetsavtal
skall äga motsvarande tillämpning i fråga om fiskearrende. I samma stycke
torde i anslutning till 58 § andra stycket i 2 kap. nyttjanderättslagen böra
införas bestämmelse, att arrendatorn även äger rätt till skälig nedsättning
av arrendeavgiften, om fisket, utan hans vållande, på grund av fiskpest,
vattenförorening eller annan sådan händelse i hög grad försämrats.

62

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

Den bestämmelse som innehålles i andra stycket andra meningen i 2 kap.
58 § nyttjanderättslagen torde med avseende å fiskearrende böra utvidgas
till alla fall, då arrendatorn enligt förslaget är berättigad till nedsättning avarrendet,
och införas såsom tredje stycke i 8 §. Stadgandet kan lämpligen
innehålla, att om arrendatorn före förfallodagen påkallat nedsättning av
arrendeavgiften i fall, då det kan komma i fråga, lian skall anses hava gnidit
den i rätt tid, därest han inom en månad efter det avgiften blivit slutligt
bestämd erlägger vad som brister.

Det remitterade förslaget upptager under 7 och 8 §§ bestämmelser med
avseende å fiskearrendatorns död samt om förbud mot överlåtelse av arrendatorns
rätt och om upplåtelser av mera begränsad innebörd. Det ämne som
avses i 8 § torde, i överensstämmelse med vad som skett i 2 och 3 kap. nyttjanderättslagen,
böra regleras först. I stället för vad som föreslagits under 8 §
synes emellertid, i enlighet med den förenkling som lagrådet i övrigt förordat,
vara tillfyllest att stadga, att arrendatorn ej må utan medgivande av
fastighetens ägare till annan överlåta eller upplåta fisket eller del därav.
Stadgandet kan upptagas såsom första stycke under 9 §. Lagrådet anser
emellertid övervägande skäl tala för att i paragrafen även upptages en motsvarighet
till 8 § andra stycket i 2 kap. nyttjanderättslagen. Fiskearrendatorn
kan eljest komma i en svår situation, t. ex. om han är oförmögen att utöva
fisket men likväl måste svara för arrendeavgiften och vården av fisket. Bestämmelsen
torde kunna innehålla, att om arrendeavtalet är slutet för viss
tid ej understigande tio år och arrendatorn vill frånträda arrendet, han må
bjuda fastighetens ägare att återtaga fisket mot skyldighet att gälda arrendatorn
skälig ersättning för arrendets värde. Vill ej ägaren lösa mot ersättning
som nu sagts, bör arrendatorn vara berättigad att i sitt ställe sätta annan,
med vilken ägaren kan skäligen nöjas.

Med avseende å fiskearrendatorns död stadgas i 7 § av det remitterade
förslaget bland annat, att dödsboet, om det vill sätta annan i sitt ställe, skall
göra det inom sex månader från dödsfallet. Någon sådan tidsbegränsning finns
ej för motsvarande fall vid hyra. Med hänsyn till att dödsboet kan ha svårigheter
att anskaffa arrendator under nämnda tid förordar lagrådet, att tidsbegränsningen
för utövandet av sagda befogenhet får utgå. Tredje punkten
i första stycket, som upptager förverkandepåföljd, är avsedd att komplettera
hänvisning till 2 kap. 36 § nyttjanderättslagen (jfr 9 § första och andra
styckena i det remitterade förslaget). Om såsom lagrådet vill förorda fullständiga
förverkanderegler införas i förslaget under 12 §, kan nu nämnda
bestämmelse i 7 § utgå. Övriga bestämmelser med avseende å arrendatorns
död kunna lämpligen upptagas såsom 10 §.

Den förut nämnda 6 § i det remitterade förslaget innehåller, att om överlåtelse
sker av fastigheten efter det fiskearrendatorn tillträtt i upplåtelsen
ingående markområde eller hus eller annan byggnad eller del av hus, fiskearrendet
skall utan särskilt förbehåll gälla mot nye ägaren. Detta stadgande
lider av den bristen afl avgörande betydelse tillagts omständigheter som
icke framstå som det väsentliga vid utövning av fiskerätten. Stadgandet sy -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

63

nes också alltför snävt mot fiskearrendatorn. Enligt lagrådets mening kan
utan obehörigt intrång i omsättningens intresse stadgas, att därest överlåtelse
av fastigheten sker efter det arrendatorn tillträtt fisket (jfr 2 kap. 28 §
nyttjanderättslagen), arrendeavtalet skall utan särskilt förbehåll gälla
mot nye ägaren. Såsom exempel på att fisket tillträtts kan nämnas, att arrendatorn
flyttat till upplåten bostad, påbörjat uppförandet av fiskebyggnad eller
eljest på tydligt sätt börjat utöva den upplåtna rättigheten. Om en köpare
likväl blir missledd, har han att hålla sig till sin fångesman. Stadgandet
torde böra upptagas under 11 § såsom första stycke.

I 9 § av det remitterade förslaget hänvisas till 29—32 §§ och 33 § första
och tredje styckena i 2 kap. nyttjanderättslagen. Denna hänvisning torde,
med lämplig antydan om innehållet i paragraferna, för sammanhangets
skull böra upptagas såsom andra stycke i 11 §.

Vidare hänvisas i 9 § av det remitterade förslaget till 34 § i 2 kap. nyttjanderättslagen.
Detta stadgande synes dock föga rimligt ur fiskearrendatorns
synpunkt, varför lagrådet förordar att hänvisningen ej upptages
(jfr 3 kap. 31 § nyttjanderättslagen som betr. hyra ej upptager skadeståndspåföljden).
Fastighetens ägare synes tillräckligt tillgodosedd genom sin
rätt att uppsäga avtalet, om arrendatorn brister åt sina skyldigheter i fråga
om erläggande av arrende m. m. Även hänvisningen till 2 kap. 35 § nyttjanderättslagen
kan utan olägenhet undvaras (jfr förverkandebestämmelserna).

I 9 § första stycket av det remitterade förslaget hänvisas jämväl till 36—
43 §§ i 2 kap. nyttjanderättslagen. Innebörden av hänvisningen till 36 §,
som kompletteras av 9 § andra stycket i det remitterade förslaget, är synnerligen
svårtillgänglig. Lagrådet anser det nödvändigt, att en fullständig paragraf
med angivande av förverkandegrunderna upptages och att motsvarighet
till 2 kap. 37 § nyttjanderättslagen jämväl inskrives i förslaget.
Förverkandereglerna kunna i så fall betydligt förenklas. I enlighet härmed
förordar lagrådet, att såsom första stycke under 12 § upptages stadgande,
alt arrenderätten skall vara förverkad och fastighetens ägare förty berättigad
att uppsäga avtalet: 1) om arrendatorn dröjer med erläggande av
arrendeavgift utöver en månad från förfallodagen; 2) om han gör sig skyldig
till vanvård av fisket; 3) om han olovligen överlåter eller upplåter fisket
eller del därav; 4) om han å fastigheten för eller tillåter andra alt föra ett
sådant leverne som väcker allmän förargelse eller verkar störande på omgivningen;
och 5) om han eljest i väsentlig omfattning åsidosätter vad som
åligger honom enligt avtalet. Såsom andra och tredje stycken i 12 § bör
upptagas motsvarighet till 2 kap. 36 § andra och tredje styckena nyttjanderättslagen.

I anslutning till den sålunda förordade 12 § kan såsom 13 § upptagas
stadgande motsvarande 37 § i 2 kap. nyttjanderättslagen och innehållande,
alt om arrendatorn låtit komma sig till last sådant förhållande som i 12 §
1, 2 eller 4 sägs men rättelse sker innan fastighetens ägare gjort bruk av
sin rätt all uppsäga avtalet, eller om i fall som avses i 12 § 3 eller 5 ägaren

64

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

icke uppsagt avtalet inom sex månader från det han fick kunskap om förhållande
som där avses, ägaren ej må senare åberopa förhållandet såsom
grund för arrendatorns skiljande från arrendet.

Vad angår hänvisningen i 9 § av det remitterade förslaget till 2 kap.
38—43 §§ nyttjanderättslagen torde den, med lämplig erinran om innehållet
av paragraferna, böra upptagas såsom 44 § i den föreslagna lagen.

Av övriga hänvisningar i 9 § torde, efter av lagrådet förordad förenkling,
endast de som avse 2 kap. 49 a, 66 och 68 §§ behöva upptagas. Lagrådet
återkommer till dem under 11 § i det remitterade förslaget.

10 och 11 §§.

Den i 10 § intagna uppräkningen av tvingande bestämmelser torde böra
upptagas såsom första stycke i 15 § och, jämkad efter lagrådets förslag,
innehålla, att förbehåll, som strider mot 2 § andra stycket, 3—5 §§, 8 §,
9 § andra stycket, 10 § första stycket eller 11 § första stycket, ej må åberopas
av fastighetens ägare.

Under 11 § i det remitterade förslaget ha upptagits bestämmelser motsvarande
2 kap. 68 § nyttjanderättslagen. Hänvisningen i första stycket
till 10 § i det remitterade förslaget lärer bero på förbiseende och skall —
från förslagets utgångspunkter i förevarande hänseende — utgå. Lagrådet
anser emellertid, att för vinnande av en enklare reglering arrendenämnden
bör tillerkännas befogenhet att ge dispens från förenämnda tvingande bestämmelser
över lag. Lagrummet kan även i övrigt förenklas avsevärt och
lämpligen såsom andra stycke under 15 § innehålla, att arrendenämnden
äger i samband med avtalets ingående medgiva undantag från vad som
följer av första stycket, såframt avtalet innehåller att sådant medgivande
må sökas och särskilda skäl äro till undantaget, och att därest ansökan
om undantag avslås i fall då dylikt förbehåll gjorts, upplåtelsen är förfallen,
om ej avtalet stadgar annat.

Slutligen synes som 16 § böra upptagas stadgande, att om arrendenämndens
sammansättning, granskning av arrendeavtal och besvär över nämndens
beslut skall gälla vad i 2 kap. 49 a, 66 och 68 §§ nyttjanderättslagen
är stadgat.

Slutstadgandet.

Beaktas vad lagrådet i det föregående förordat bör hänvisningen i andra
stycket av slutstadgandet till 2 kap. 53—56 §§ nyttjanderättslagen i stället
gälla 5 § i den nya lagen.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907
(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom

Den föreslagna lagen om vissa upplåtelser av fiskerätt in. m. förutsätter,
att 1 kap. nyttjanderättslagen blir tillämpligt på fiskearrende. Sådant arrende
faller under 7 § i nämnda kap., vilken paragraf i sin tur hänvisar till
vad som tidigare stadgats i kapitlet, sålunda bland annat till 3 § som hand -

65

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

lar om verkan av att fastigheten överlåtes. Enligt 6 § i förstnämnda lagförslag
skall emellertid härutinnan gälla en särskild regel, ungefär motsvarande
vad som enligt 2 kap. 28 § och 3 kap. 28 § gäller för vanligt
.arrende och hvra. En erinran om detta förhållande bör införas i 1 kap. 7 §.
Om så sker, torde någon ändring av 8 § samma kap. icke erfordras.

I anledning av lagrådets utlåtande anförde föredragande statsrådet:

Lag om vissa upplåtelser av fiskerätt m. m.

Lagrådet, som uttalat sin anslutning till att en lagstiftning med i huvudsak
det innehåll som det remitterade lagförslagets kommer till stånd, har
förordat att de problem, vilka uppkommer då ett avtal om upplåtelse av
fiskerätt jämväl har annat ändamål än rätt till fiske, löses etter en princip
soin delvis avviker från den som tillämpats i det remitterade förslaget.
I fråga om blandade avtal är huvudregeln i det remitterade förslaget, att
fiskearrendelagen skall tillämpas om kombinationen är fiskerätt och annan
nyttjanderättsupplåtelse samt idkande av fisket är det huvudsakliga ändamålet
med upplåtelsen. Vid kombination mellan fiskerätt och jordbruksarrende
skall emellertid denna regel blott gälla då upplåtaren är enskild
person och jordbruksarrendet ej faller under de sociala arrendebestämmelserna
i nyttjanderättslagen. Det remitterade förslaget innebär alltså att avtal,
som avser t. ex. kombination av fiskerätt och socialt jordbruksarrende,
cj omfattas av bestämmelserna i den föreslagna lagen. Detsamma gäller vidare
bl. a. då arrende av jord i publik ägo upplåtes i kombination med fiskerätt.
Tanken har härvid varit, att de regler som i dessa fall gäller för jordbruksarrendedelen
alltid skall tillämpas på hela avtalet. Lagrådets förslag
innebär, att fiskearrendelagen skall bli tillämplig på alla blandade avtal,
vari ingår upplåtelse av fiskerätt, dock ej om avtalets huvudsakliga ändamål
är annat än fisket. Lagrådet utgår härvid från att vid sidan av fiskearrendelagen
på jordbruksarrendedelen analogivis skall kunna tillämpas
vissa av de materiella bestämmelser, som gäller för det slag av jordbruksarrende
som upplåtelsen innefattar. Motsvarande princip förutsätites skola
gälla om avtalet, förutom fiskerätt, avser t. ex. hyra eller arbetsavtal. Fördelen
med lagrådets förslag är främst att anslutning helt sker till de allmänna
regler efter vilka blandade avtal brukar bedömas. I sak innebär lagrådets
förslag i stort sett endast den ändringen, att, om det huvudsakliga ändamålet
med ett blandait avtal är upplåtelse av yrkesfiske eller annat fiske
av väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning, fiskearrendelagen
blir tillämplig även i sådana fall då det mindre väsentliga momentet i avtalet
är jordbruksarrende, varå de särskilda bestämmelserna om sociala och
publika arrenden är tillämpliga. Även enligt min mening är det med hänsyn
till lagstiftningens syfte i och för sig önskvärt, att fiskearrendelagen blir
tillämplig på alla avtal, som huvudsakligen avser upplåtelse av yrkesfiske
5 llilxang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. .‘land. Nr 21

66

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

eller annat fiske av väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning.
Den av lagrådet förordade metoden att på den del av ett blandat avtal, som
ej avser fiskerätt, analogiskt tillämpa vissa bestämmelser utöver de i fiskearrendelagen
upptagna, möjliggör vidare att lagtexten kan utformas enklare
och mera överskådligt. Ett genomförande av densamma torde icke komma
att medföra svårigheter vid tillämpningen. Med hänsyn till de fördelar, som
lagrådets förslag i denna del erbjuder, anser jag att det bör godtagas. Vid
förslagets lagtekniska utformning bör såsom lagrådet förordat de i 9 § av det
remitterade förslaget sammanförda hänvisningarna till vissa bestämmelser
i nyttjanderättslagen fördelas på olika paragrafer och infogas i lämpligt
samband med direkta bestämmelser i lagen. Härigenom vinnes större överskådlighet.
Även i övrigt kan i sådant syfte redaktionella jämkningar vidtagas.

I några avseenden innebär lagrådets förslag vissa sakliga ändringar i det
remitterade förslaget utöver dem som direkt föranledes av den jämkning av
regleringen i fråga om de kombinerade avtalen som jag förordar. Dessa ändringsförslag
torde jag nu få behandla i anslutning till en översikt av stadgandena
i det slutliga lagförslag som jag framlägger.

Vid avfattningen av rubriken till lagen samt 1—7 §§ har beaktats vad
lagrådet anfört. I det remitterade förslaget motsvaras 1 § av 1 § och den i
9 § införda hänvisningen till 1 kap. nyttjanderättslagen, 2 § av 2 §, 3 § av

3 § och den i 9 § införda hänvisningen till 1 kap. 9 § nyttjanderättslagen,

4 § av 4 § samt de i 9 § införda hänvisningarna till 2 kap. 53, 67 och 69 §§
nyttjanderättslagen, 5 § av hänvisningarna i 9 § till 2 kap. 54—56 §§ nyttjanderättslagen,
6 § av hänvisningen i 9 § till 2 kap. 3 § nyttjanderättslagen
samt 7 § av hänvisningen i 9 § till 2 kap. 5 § nyttjanderättslagen.

Första stycket i 8 § har trätt i stället för hänvisningarna i 9 § till 2 kap.
6 § och 58 § första stycket nyttjanderättslagen.

Andra stycket i 8 § ersätter hänvisningarna i 9 § till 2 kap. 25 och 26 §§,
27 § första stycket och 45—48 §§ nyttjanderättslagen samt innehåller vidare
en bestämmelse som med en formulering, som anpassats till förhållandena
vid fiske, i huvudsak motsvarar hänvisningen i 9 § till 2 kap. 58 § andra
stycket fiskerättslagen.

Tredje stycket i 8 § motsvaras av stadgande i 2 kap. 58 § andra stycket
nyttjanderättslagen men har utvidgats till att i enlighet med lagrådets förslag
gälla samtliga fall då arrendatorn påkallat nedsättning av arrendeavgift.

9 § ersätter 8 § i det remitterade förslaget. Lagrådet har föreslagit, att
som ett andra stycke i 9 § skall införas motsvarande stadgande som i 2 kap.
8 § andra stycket nyttjanderättslagen. Vad lagrådet till stöd härför anfört
har emellertid icke föranlett mig att ändra den ståndpunkt, som jag enligt
remissprotokollet i denna del intagit. Stadgandet bör därför icke medtagas.

10 § motsvarar, med av lagrådet föreslagna jämkningar, 7 § i det remitterade
förslaget.

II § första stycket ersätter 6 § i det remitterade förslaget och bygger på i
stort sett samma princip som detta. I det remitterade förslaget angavs direkt

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957 67

i lagtexten vissa besittningstaganden, som skulle förläna arrendatorn skydd
mot ny ägare utan att förbehåll vid överlåtelsen skett eller inteckning förelåg.
Lagrådet har emellertid förordat, att man bör åt rättstillämpningen
överlåta att avgöra när tillträde kan anses ha skett på sådant sätt att det
bör skydda arrendatorn. Av lagrådets uttalande torde framgå, att enligt
dess mening härvid även andra åtgärder än de i den remitterade lagtexten
angivna skall kunna få betydelse under förutsättning att de på ett tydligt
sätt utvisar att arrendatorn börjat utöva den upplåtna rättigheten. Jag har
intet att erinra mot vad lagrådet i denna del anfört och har utformat stadgandet
i enlighet med dess förslag.

11 § andra stycket ersätter de i 9 § av det remitterade förslaget intagna
hänvisningarna till 2 kap. 29—32 §§ samt 33 § första och tredje styckena
ny tt j anderättslagen.

I 12 och 13 §§ har, efter anpassning till förhållandena vid fiske, intagits
bestämmelser motsvarande 2 kap. 36 och 37 §§ nyttjanderättslagen, till vilka
hänvisats i 9 § av det remitterade förslaget.

Föreskrifterna i lå § ersätter hänvisningarna i 9 § av det remitterade förslaget
till 2 kap. 38—43 §§ nyttjanderättslagen.

Första stycket i 15 § ersätter 10 § i det remitterade förslaget. Därvid har
jämkning gjorts, föranledd av att hänvisningarna i 9 § av det remitterade
förslaget till 2 kap. 17 och 18 §§ nyttjänderättslagon saknar motsvarighet
i det förslag, som jag nu framlägger.

Andra stycket i 15 § ersätter 11 § första och andra styckena i det remitterade
förslaget. På sätt lagrådet förordat har möjligheterna till dispens utvidgats
till att avse samtliga de bestämmelser, vilka enligt första stycket har
tvingande karaktär. Då förutsättningen för att en dispensansökan skall kunna
prövas är att avtalet innehåller medgivande därtill, anser jag att några
betänkligheter mot en sådan utvidgning ej föreligger.

Bestämmelserna i 16 § ersätter 11 § tredje stycket i det remitterade förslaget
och de i 9 § införda hänvisningarna till 2 kap. 49 a och 66 §§ nyttjanderättslagen.

I slutstadgandet har i förhållande till det remitterade förslaget gjorts redaktionell
jämkning på sätt lagrådet föreslagit.

Den här lämnade översikten visar att av de stadganden eller hänvisningar,
som intagits i det remitterade förslaget, det av mig nu framlagda saknar
motsvarighet till 5 § förstnämnda förslag och hänvisningarna i 9 § till 2 kap.
4 §, 10—20 §§, 22—24 §§, 27 § andra stycket samt 34 och 35 §§. Av de lagrum
till vilka hänvisning skett skulle enligt det remitterade förslaget 10—
16 §§, 17 § första och tredje styckena, 19 och 20 §§ samt 27 § andra stycket
bli tillämpliga endast om i upplåtelsen ingick jordbruksarrende. Stadgandena
bör därför — som en följd av den princip rörande regleringen av de
kombinerade avtalen efter vilken mitt slutliga förslag utformats — utgå.
Såsom lagrådet förordat torde 5 § i det remitterade förslaget utan att därigenom
saklig ändring sker kunna undvaras. Då med den utformning som
det slutliga förslaget i övrigt fått det ej torde komma att medföra någon

68

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

praktisk olägenhet att utesluta jämväl hänvisningarna till 2 kap. 4 g, 17 §
andra stycket, 18 §, 22—24 §§ samt 34 och 35 §§ har jag även biträtt lagrådets
förslag härom. I fråga om 17 § andra stycket må framhållas att, om
arrendatorn ämnar utföra någon för fisket nyttig anläggning av varaktig beskaffenhet,
överenskommelse i kostnadsfrågan regelmässigt torde träffas
med fastighetens ägare. De fall då fastighetens ägare tillhandahåller arrendatorn
fiskredskap torde vara så sällsynta, att det ej finns anledning att
endast för dem bibehålla hänvisningen till 24 §.

Utöver vad här angivits har vissa redaktionella jämkningar företagits i
det remitterade förslaget.

Vad lagrådet anfört beträffande förslaget till ändring i nyttjanderättslagen
kan jag biträda.

Utskottet

En fiskearrendators ställning enligt gällande rätt är i jämförelse med de
kategorier nyttjanderättshavare, som utgöres av jordbruksarrendatorer och
hyresgäster, bristfälligt reglerad och tämligen otrygg. Även om fiskearrendatorns
rätt enligt vår rättsordning — bortsett från de fall då arrendet avser
särskild fiskefastighet — är av principiellt annan art än jordbruksarrendatorns
eller hyresgästens, finns det likväl icke vare sig från principiell eller
praktisk synpunkt anledning att ställa fiskearrendeupplåtelserna utanför
det regelsystem, som redan finns för de båda största kategorierna nyttjanderättshavare.
Härför talar icke blott önskemålet att ge framför allt de fis—
kearrendatorer, som för sin utkomst är i väsentlig grad beroende av fisket,,
en tryggare ställning utan också den omständigheten att man därigtenom
skulle kunna stimulera fiskearrendatorns intresse för fiskevård och hindra
en för hård beskattning av fiskbeståndet.

Under ärendets remissbehandling har tämligen allmänt vitsordats behovet
av en lagstiftning på området. Propositionen lämnar dock icke någon
redogörelse för huruvida eller i vilken utsträckning nu gällande rätt lett
till missbruk eller eljest medfört olägenheter. Ej heller finns i propositionen
uppgifter om i vilken utsträckning upplåtelse av fiskerätt mot vederlag förekommer,
huru sådana avtal vanligen konstrueras eller i vilken utsträckning
de brukar vara förenade med annan nyttjanderätt. Nu nämnda brister
i utredningen bör dock icke utgöra hinder för den föreslagna lagstiftningen,
vilken säkerligen har en viktig uppgift att fylla och tillmötesgår ett gammalt
önskemål från fiskarnas sida. Upplysningar i nyss nämnda hänseenden
skulle dock säkerligen ha ökat den nya lagens praktiska värde.

Det nu sagda gör det angeläget att den nya lagens verkningar följes med
den största uppmärksamhet.

Den föreslagna lagstiftningen innebär, att en i formellt hänseende fristående
lag om fiskearrenden stiftas. Förslaget bygger i väsentliga delar på
regler, som redan finns i den allmänna nyttjanderättslagen; särskilt har

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957 69

den del av nämnda lag, som avser de s. k. sociala jordbruksarrendena tjänat
som förebild. För att begränsa den nya lagens omfång har i betydande utsträckning
hänvisning skett till 1 och 2 kap. nyttjanderättslagen. Mot den
sålunda föreslagna anordningen anser utskottet någon erinran icke böra
göras.

Eftersom det av flera skäl icke gärna kan ifrågakomma att låta envar,
som arrenderar fiske, komma i åtnjutande av den nya lagens skydd, men
denna å andra sidan skulle erhålla en alltför begränsad räckvidd, om den
endast skulle avse sådana arrendatorer, som har fiske till enda näringsfång,
blir det en vansklig uppgift att draga gränsen mellan de arrendatorer
som skall omfattas av lagens skydd och övriga. Att därvid låta fiskets karaktär
av t. ex. yrkesfiske eller husbehovsfiske vara avgörande synes ej
lämpligt, enär någon klar gräns mellan ifrågavarande kategorier av fiske
icke torde kunna dragas. Otvivelaktigt förekommer åtskilliga arrenden av
fiske, som åtminstone tidvis utgör ett icke oväsentligt bidrag till arrendatorns
försörjning men som i lika hög grad bedrives för nöjes skull. Enligt
utskottets mening kan det ej gärna ifrågakomma att låta en ur jordägarens
synpunkt så kraftigt ingripande reglering som den föreslagna omfatta jämväl
sistnämnda kategori fiskearrenden, överhuvudtaget framstår det för
utskottet som angeläget att betona, att, då fråga uppkommer om avgränsning
med hänsyn till ändamålet med upplåtelsen, lagen icke ges en alltför
vidsträckt tolkning utan begränsas att avse fiske, som verkligen kan sägas
mera varaktigt vara av väsentlig betydelse för arrendatorns försörjning.
Då vad utskottet i denna del anfört synes kunna rymmas under den föreslagna
lagtexten, torde någon ändring av denna icke behöva ifrågakomma.

Mot propositionens förslag att låta lagen omfatta jämväl upplåtelse från
fastigheter, som tillhör kronan eller är av ecklesiastik natur, har under remissbehandlingen
vägande invändningar framställts bl. a. av flera centrala
verk. övervägande antalet remissinstanser har dock tillstyrkt den lösning
av föreliggande spörsmål, som valts i propositionen. I motionerna 1:513
och 11:648 samt 11:647 har föreslagits, att från lagens tillämpningsområde
undantages fastigheter som tillhör kronan. I motionerna I: 514 och
II: 646 föreligger samma yrkande med tillägg, att med kronans fastigheter
bör jämställas fastigheter av ecklesiastik natur. Med bortseende från den i
sammanhanget mindre betydelsefulla frågan, om den kyrkliga jorden —
i de fall den icke äges av kronan — bör jämställas med den enskilda eller
den statliga, kan vägande skäl anföras både för och emot propositionens
ståndpunkt. Med denna vinner man att man slipper göra eu gränsdragning,
som såväl för de lagstiftande och rättstillämpande organen som för den av
saken berörda allmänheten kommer att medföra vissa svårigheter. Den s. k.
sociala jordbruksarrendelagsliftningen, vilken som ovan angivits i väsentliga
delar tagits till förebild för förslaget till lag om fiskearrenden, gäller
emellertid icke för upplåtelser från kronan. Även i åtskilliga andra huvudsakligen
socialt betingade lagar har gjorts motsvarande undantag. Utskottet
kan i sammanhanget hänvisa till 1930 års lag om arbetstidens begränsning

70

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

samt flertalet övriga arbetstidslagar. Då även den föreslagna fiskearrendelagen
torde få anses som i stor utsträckning socialt betingad, synes det utskottet
stå i god överensstämmelse med den sålunda konstaterade principen
att från lagens tillämpning undantaga upplåtelser från kronan. Till
det sist sagda bör även fogas den anmärkningen, att ett inordnande av kronans
fisken under den föreslagna lagen skulle kunna försvåra det angelägna
syftet att på kronans vatten tillförsäkra även sport- och fritidsfiskare
lämpliga fisken, vilket förutsättes kunna och böra ske (se kungl. kungörelsen
den 8 juni 1951 angående förvaltningen av kronans fisken, SFS nr 395,
samt Kungl. Maj:ts cirkulär samma dag rörande tillämpningen av nämnda
kungörelse, SFS nr 396).

Utskottet finner på grund av vad i denna del anförts att övervägande
skäl talar för att man vid genomförandet av förevarande lagstiftning undantager
upplåtelser av fiskerätt från fastigheter, som i sin helhet äges av
kronan, men att man å andra sidan begränsar undantagen till nu nämnda
kategori.

Även om man —- med hänsyn till offentligheten i förvaltningen och föreliggande
skilda möjligheter till kontroll och rättelse — bör kunna räkna
med som praktiskt taget utslutet, att kronan skall utnyttja sin ställning
gentemot en fiskearrendator på ett sätt, som i något väsentligt avseende strider
mot grundtankarna i den föreslagna lagen, har det likväl för utskottet
vid dess ställningstagande i denna fråga varit en förutsättning att — i likhet
med vad som skett på jordbruksarrendelagstiftningens område —- Kungl.
Maj:t i administrativ ordning utfärdar bestämmelser, som tryggar ställningen
för kronans fiskearendatorer i huvudsaklig överensstämmelse med
den föreslagna lagen. Särskilt anser utskottet det viktigt, att det jämväl för
dessa arrenden tillskapas en skiljenämnd eller annat opartiskt organ för
att med för parterna bindande verkan lösa de uppgifter, som i lagförslaget
anförtrotts arrendenämnderna.

Utskottet vill i detta sammanhang uttala, att utskottet finner det angeläget,
att kronan vid uppgörelser med fiskearrendatorer icke bör anlägga renodlat
ekonomiska synpunkter utan även beakta föreliggande sociala och
personliga omständigheter.

I propositionen har — helt i överensstämmelse med den sociala jordbruksarrendelagstiftningen
—- föreslagits att den nya lagen med vissa inskränkningar
skall äga giltighet beträffande redan ingångna avtal, dock endast
om kontraktsförhållandet mellan fastighetens ägare å ena sidan samt
arrendatorn eller arrendatorn och före honom någon av hans föräldrar å
andra sidan bestått under sammanlagt minst tio år.

I motionen 11:649 har under åberopande av principiella skäl yrkats, att
den nya lagen icke i något fall skall erhålla giltighet på avtal som slutits
innan lagen trätt i kraft.

Med all respekt för den av motionärerna åberopade principen i och för
sig kan utskottet icke annat än finna, att det av starka praktiska skäl förestavade
undantaget från den nämnda, även i propositionen beaktade princi -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

71

pen erhållit en synnerligen måttfull utformning. Mot propositionen i denna
del kan därför enligt utskottets mening icke någon befogad anmärkning
riktas.

På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte

A. med avslag å motionen II: 649 samt med bifall till motionerna
11:647 samt 1:513 och 11:648 ävensom i anledning
av motionerna I: 514 och II: 646 för sin del antaga det
genom propositionen framlagda förslaget till lag om fiskearrenden
med den ändringen att till 1 § fogas ett tredje
stycke av följande lydelse:

Lagen äger ej heller tillämpning å fiske, som tillhör kronan.

B. för sin del antaga det genom propositionen framlagda
förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 kap. 7 § lagen
den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom;

C. avslå det genom propositionen framlagda förslaget till
förordning om ändrad lydelse av 46 § förordningen den 22
juni 1934 angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom.

Stockholm den 14 maj 1957

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Göran Karlsson, Georg
Carlsson, Ebbe Ohlsson, Kristiansson, fru Nilsson* och herr Boo; samt

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Ahman, fru
Torbrink, herrar Andersson i Ryggestad, Stiernstedt, Jansson i Benestad och
Hamrin i Kalmar.

’ Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer

I. (avseende utskottets hemställan under A och C i vad därigenom avses
att göra ändring i propositionen) av herrar Georg Carlsson, Ebbe Ohlsson,
fru Nilsson, herrar Åhman, Stiernstedt, Jansson i Benedstad och Hamrin i
Kalmar, vilka i denna del
dels anfört följande:

72

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

»Genom motionerna I: 513 och II: 648, I: 514 och II: 646 samt II: 647 har
fråga väckts om undantagande från lagens tillämpningsområde av fiske,
som tillhör kronan eller är av ecklesiastik natur.

1943 års fiskerättskommitté förordade icke att undantag gjordes för upplåtelser
från kronan eller från kyrklig jord.

I fiskeristyrelsens år 1953 avgivna betänkande föreslogs emellertid, att
undantag skulle göras för kronans fisken liksom för fiskeupplåtelser från
fastigheter av ecklesiastik natur.

Detta fiskeristyrelsens förslag mötte under remissbehandlingen en stark
och så gott som enhällig kritik. Den enda remissinstans, som utan reservation
tillstyrkte fiskeristyrelsens förslag, var domänstyrelsen.

Den inom jordbruksdepartementet år 1956 sammanställda promemorian
förordade icke något undantag för fisken i allmän ägo. Promemorians ståndpunkt
vann i allmänhet remissinstansernas gillande.

I propositionen har icke gjorts någon undantagsbestämmelse för kronans
fisken eller andra fisken i allmän ägo.

Det kan å ena sidan möjligen hävdas att en arrendator av ett kronofiske
bör kunna känna sig lika trygg i sin rätt som en annan fiskearrendator, även
om kronans fisken undantas från lagens tillämpningsområde, men det bör
å andra sidan finnas några alldeles särskilt viktiga skäl för att man icke
skall låta lagen gälla utan undantag. Det är dock en allmän och inom lagstiftningen
erkänd princip att kronan icke i civilrättsliga sammanhang genom
att ställa sig själv utanför lagen tillförsäkrar sig särskilda förmåner.

Den omständigheten att man tidigare i vissa lagar gjort undantag för
kronan har berott på särskilda omständigheter, vilka enligt vår mening icke
föreligger i förevarande fall. Det är riktigt att den sociala jordbruksarrendelagstiftningen
icke äger tillämpning på upplåtelser från kronan, men nämnda
lagstiftning innebär ju ej annat än att man beträffande vissa, särskilt
uppräknade ägarkategorier inför en strängare reglering än i den allmänna
jordarrendelagstiftningen, från vilken ju kronan ingalunda är undantagen.
Det är i sammanhanget att observera, att det redan före 1943, då den sociala
jordbruksarrendelagstiftningen tillkom, på grund av kungl. förordningen
den 22 juni 1934 ang. grunder för förvaltningen av viss kronoegendom fanns
en viss speciallagstiftning för kronans arrenden.

Härtill kommer att det år 1943 fanns alldeles särskilda skäl att behandla
kronans arrenden på sätt som skedde. Den huvudsakligaste anledningen torde
ha varit vissa med byggnadsskyldigheten sammanhängande svårigheter.
Ifrågavarande skäl har emellertid ingen eller ringa motsvarighet i förevarande
fall.

Utskottet synes vilja göra gällande att det skulle vara en allmänt vedertagen
princip, att lagar, som är huvudsakligen socialt betingade, genomgående
skulle göra undantag för staten eller kronan. Även om den av utskottet sålunda
hävdade principen faktiskt existerar, vilket dock starkt ifrågasättes —
lagen den 3 januari 1949 om arbetarskydd exempelvis gäller ju även för

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

73

staten som arbetsgivare — anser vi likväl att såväl socialt betingade lagar
som andra i princip icke bör ställa kronan eller staten i särställning.

Till nu nämnda invändningar av huvudsakligen principiell natur kan
emellertid fogas åtskilliga andra.

Domänstyrelsen, som i detta sammanhang, med särskilt eftertryck fört
kronans talan, har framhållit dels betydelsen av att möjligheterna att tillhandahålla
allmänheten lämpliga fritidsfisken icke försvåras, dels att det
för domänverket är angeläget att kunna erbjuda sina skogsarbetare lämpliga
fritidsfisken. Dessa domänstyrelsens synpunkter synes ha vunnit utskottets
gehör. Emellertid är att märka att — såsom ock föredragande statsrådet
framhållit (prop. s. 47 f.) —■ propositionens antagande i oförändrat
skick icke behöver äventyra det i och för sig högst behjärtansvärda syftet att
tillgodose allmänhetens intresse av att lämpliga fiskevatten tillhandahålles
för fritidsfiske. Den andra av domänstyrelsen framförda synpunkten är av
den beskaffenhet att den med lika stor rätt kan framställas av vilken skogsägare
som helst. I och för sig är det alls icke märkligt, att domänstyrelsen i
egenskap av förvaltare av kronans rätt söker tillvarataga kronans privatekonomiska
intresse, men vi finner det olämpligt att tillmäta denna synpunkt
avgörande betydelse, vilket skulle få till följd att kronan lagstiftningsvägen
skaffar sig fördelar, som den enskilde kommer att sakna.

Sammanfattningsvis får vi alltså anföra, att vi finner propositionen i denna
del välgrundad och anser att lagen bör gälla lika för alla utan andra
undantag än det som upptagits i 1 § andra stycket i propositionens förslag.»

dels ock ansett att utskottet i enlighet med det anförda i denna del bort
hemställa,

att riksdagen måtfe

A. med avslag å motionerna I: 513 och II: 648, I: 514 och
II: 646 samt II: 647 för sin del antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om fiskearrenden;

C. för sin del antaga det genom propositionen framlagda
förslaget till förordning om ändrad lydelse av 46 § förordningen
den 22 juni 1934 angående grunder för förvaltningen
av viss kronoegendom.

II. (avseende utskottets hemställan under A. om avslag å motionen II:
649) av herrar Ebbe Ohlsson och Stiernstedt, vilka i denna del

dels anfört följande:

»I övergångsbestämmelserna till den nya lagen föreslås i andra och tredje
styckena bl. a. att den nya lagens regler om optionsrätt under vissa förutsättningar
skall äga giltighet även på avtal, som äger bestånd redan vid den
tidpunkt då den nya träder i kraft. Lagen skulle med andra ord i denna del
tillerkännas tillbakaverkande kraft.

I motionen 11:649 har under åberopande av principiella betänkligheter
yrkats att övergångsbestämmelsernas andra och tredje stycken skall helt
utgå.

0 Itihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. .“land. Nr 21

74 Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

För lagstiftningen inom förmögenhetsrättens område gäller sedan lång
tid tillbaka såsom allmänt erkänd grundsats, att nya lagbestämmelser av
civilrättslig karaktär ej bör äga tillämpning på rättsförhållanden, som uppkommit
före bestämmelsernas ikraftträdande. Däremot anses bestämmelser
av processuell natur kunna vinna tillämpning omedelbart och oberoende därav,
att det processuella förfarandet hänför sig till ett före bestämmelsernas
ikraftträdande uppkommet rättsförhållande. Dessa grundsatser har inom
lagstiftningen ansetts äga sådan allmängiltighet, att man vid utformningen
av övergångsbestämmelser vanligen i tysthet förutsätter att frågan, huruvida
gammal eller ny lag i visst fall är tillämplig, skall besvaras i enlighet med
nämnda grundsatser, i den mån ej annat uttryckligen stadgas.

Det skall icke bestridas att man i utomordentliga lägen kan tvingas göra
avsteg från den nämnda principen. Denna får naturligtvis icke bli självändamål.
Men om ett avsteg göres, måste det vara förestavat av ett mycket
starkt och väl dokumenterat praktiskt behov. I propositionen har emellertid
ej ens påståtts att så skulle vara förhållandet, ännu mindre har något material
framlagts till stöd för ett dylikt påstående. Den omständigheten, att
man vid genomförande av den sociala jordbruksarrendelagstiftningen år
1943 beträffande vissa, särskilt uppräknade slag av arrenden tillät sig att
trots välgrundad kritik — se motionen II: 476 vid 1943 års riksdag — göra
avsteg från den nämnda huvudregeln, kan icke utan vidare tagas till intäkt
för att också i ett fall som det förevarande upprepa samma avsteg, vilket
i detta fall därtill kommer att gälla alla med lagen avsedda upplåtelser
utan undantag. Under sådana förhållanden kan vi ej annat än vidhålla, att
huvudregeln om förbud att ge civilrättsliga lagar tillhakaverkande kraft
även i detta fall bör upprätthållas.»

dels ock ansett att utskottet i enlighet med det anförda bort hemställa,

att riksdagen måtte för sin del med bifall till motionen II:
649 antaga det genom propositionen framlagda förslaget till
lag om fiskearrenden med den ändringen att de två sista
styckena i övergångsbestämmelserna skall utgå.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957 75

Innehållsförteckning

Propositionen .................................................... 1

Författningsförslag ............................................... 1

Motionerna ...................................................... 5

Propositionens huvudsakliga innehåll .............................. 6

Inledning........................................................ 6

Gällande bestämmelser i huvuddrag................................ 7

Huvuddragen i den föreslagna lagstiftningen ........................ 9

1. Allmän översikt........................................... 9

2. Avgränsning med hänsyn till ändamålet med upplåtelsen...... 14

3. Kombinerade upplåtelser................................... 21

4. Avgränsning med hänsyn till upplåtaren...................... 23

5. Avtalets form............................................. 31

6. Minimitid och optionsrätt .................................. 32

7. Upplåtelsens bestånd mot ny ägare av fastigheten.............. 33

8. Den lagtekniska utformningen av lagstiftningen .............. 35

Specialmotivering ................................................ 36

Lagrådsbehandlingen ............................................. 38

Utskottet ........................................................ 68

Reservation I av herr Georg Carlsson m. fl..................... 71

Reservation II av herrar Ebbe Ohlsson och Stiernstedt.......... 73

670783 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag