Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1957

1

Nr 15

Utlåtande i anledning av Ilungl. Maj.ts proposition med förslag
till förordning om ändring i förordningen den 30 maj
1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser m. m.

Genom en den 15 februari 1957 dagtecknad proposition, nr 82, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden, föreslagit riksdagen att godkänna följande vid
propositionen fogade förslag till

1) Förordning

om ändring i förordningen den 30 maj 1941 (nr 350)
angående skogsvårdsstyrelser

Härigenom förordnas, att 2—4 §§ samt 9 § förordningen den 30 maj 1941
angående skogsvårdsstyrelser1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §. 2 §.

Hos skogsvårdsstyrelse —
Skogsvårdsstyrelse må —

Över skogsvårdsstyrelses beslut om
tillsättande eller entledigande av personal
hos styrelsen samt om tillämpning
av gällande avlöningsföreskrifter
må klagan föras hos Kungl. Maj :t
inom trettio dagar efter den dag, då
beslutet tillkännagivits genom anslag
i styrelsens lokal.

- utfärdat avlöningsreglemente.
skogsstyrelsen meddelas.

styrelsens lokal.

Beslut om —--Kungl. Maj :ts prövning.

Över skogsvårdsstyrelses beslut om
tillsättande, entledigande eller disciplinär
bestraffning av personal hos
styrelsen samt om tillämpning av gällande
avlöningsföreskrifter må klagan
föras hos Kungl. Maj :t genom besvär,
vilka skola ingivas till jordbruksdepartementet
inom tre veckor
från det klaganden erhöll del av beslutet,
dock att besvär beträffande
tjänstetillsättning skola ingivas
inom tre veckor från den dag, då beslutet
tillkännagavs genom anslag i

3 §. 3 §.

För besluts fattande inom skogs- För besluts fattande inom skogsvårdsstyrelse
fordras, att densamma vårdsstyrelse fordras, att densamma
skall vara fulltalig. Äro vid omröst- skall vara fulltalig. Såsom styrelsens

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 § och 9 § SFS 1946: 323 samt beträffande 4 § SFS 1946: 323,
1952: 823 och 1954: 428.

1 Hihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 3 and. Nr 15

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1957

(Gällande lydelse)

ning inom styrelsen meningarna delade,
skall den mening gälla, varom
de flesta förenat sig; äro rösterna för
olika meningar lika delade, gäller den
mening, som biträdes av ordföranden.

(Föreslagen lydelse)

beslut gäller den mening, varom de
flesta förena sig. Vid lika röstetal gäller,
utom i fall som avses i 9 §, den
mening som biträdes av ordföranden.

4 §• 4 §.

Skogsvårdsstyrelsen skall —--på styrelsen.

Styrelsen har---förbättrad skogshushållning.

Skogsvårdsstyrelsen skall---allmän kännedom.

Skogsvårdsstyrelse skall---i övrigt.

Har riksbanken, bankaktiebolag,
sparbank, hypoteksförening, kassa
för jordbrukskredit, försäkringsbolag
eller statlig myndighet lämnat lån
mot inteckning i fastighet med
växande skog under villkor, att avverkning
av skogen icke må ske annat
ån efter stämpling genom skogsvårdsstyrelsens
försorg, åligger det
styrelsen att, därest långivaren gjort
framställning därom, till denne mot
skälig ersättning genast lämna meddelande
om stämpling eller avverkning
som påbörjats i strid med villkoret
och kommit till styrelsens kännedom.
Därest statlig garanti lämnats
för lånet, skall skyldigheten i
stället gälla mot den myndighet som
beviljat garantin.

\ id fullgörande —--meddelade bestämmelser.

9 §.

Ordförande och övriga ledamöter i
skogsvårdsstyrelse så ock skogsvårdsstyrelses
tjänstemän vare i utövningen
av sina befattningar underkastade
det ansvar och den påföljd, som i allmän
lag stadgas om statens ämbetsoch
tjänstemän.

9 §.

Ordförande och övriga ledamöter i
skogsvårdsstyrelse så ock skogsvårdsstyrelses
tjänstemän vare i utövningen
av sina befattningar underkastade
det ansvar och den påföljd, som i allmän
lag stadgas om statens ämbetsoch
tjänstemän. I fråga om åtal mot
och disciplinär bestraffning av tjänsteman
skola föreskrifterna i 23—
28 §§ allmänna verksstadgan den 7
januari 1955 (nr 3) äga motsvarande
tillämpning, dock att läns jägmästare
icke skall vara undantagen från
de i 23 och 25 §§ meddelade bestämmelserna.
Skogsvårdsstyrelses beslut
om avsättning av läns jägmästare
skall underställas Kungl. Maj:ts
prövning.

Denna förordning träder i kraft den
1 juli 1957.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1957

3

2) Förordning

angående ändrad lydelse av 44 och 52 §§ förordningen den 4 mars 1955
(nr 110) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om
landshypoteksföreningar

Härigenom förordnas, att 44 och 52 §§ förordningen den 4 mars 1955 om
Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

44 §. 44 §.

Belånad egendom---och driftsinriktning.

Vid belåning av växande skog
skall, därest styrelsen finner det erforderligt,
överenskommelse träffas
om inskränkning i rätten att avverka
skogen jämlikt lagen den 6 juni 1930
(nr 202) om begränsning av rätten
att avverka skog å intecknad fastighet.

Vid belåning — ---skog eftergives.

52 §. 52 §.

I fråga---bestämmelser gälla.

1) Den, som---36 § sägs. . ,

2) I stället för vad i 38—40 och 2) I stället for vad i 38—40 och
43 §§ samt U § andra stycket stad- 43 §§ stadgas skall gälla vad vedergas
skall gälla vad vederbörande stat- börande statliga myndighet föreskriiiga
myndighet föreskriver rörande ver rörande garantilåns storlek samt
garantilåns storlek samt rörande rörande skyldighet att ställa och unskyldighet
att ställa och underhålla derhålla säkerhet för detsamma,
säkerhet för detsamma.

3) Föreskrifterna i---gälla garantilån.

4) Därest egendom, —--brukarens förpliktelser.

Denna förordning träder i kraft den
1 juli 1957.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen
framlagda förslagen, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas
här nedan, hänvisa till propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen redovisas en av skogsstyrelsen verkställd översyn av lagen
den 6 juni 1930 (nr 202) om begränsning av rätten att avverka skog å
intecknad fastighet, föranledd av hemställan av 1954 års riksdag. Skogssty -

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1957

relsen har uttalat, att lagen bör upphävas. I propositionen föreslås emellertid
icke någon ändring av nämnda lag, men viss ändring i skogsvårdsstyrelseförordningen.
Ändringen innebär, att skyldighet införes för skogsvårdsstyrelserna
att på framställning lämna vissa långivare, som beviljat lån
mot inteckning i fastighet med växande skog, rapporter om utstämplingar eller
avverkningar på den intecknade fastigheten, vilka skett i strid med lånevillkor.
För rapportgivningen skall styrelserna äga rätt till skälig ersättning.
Det förutsättes att, om denna rapportskyldighet införes, kretsen av
de långivare på vilka begränsningslagen nu är tillämplig skall kunna minskas.
Vidare föreslås sådana ändringar i samma förordning att disciplinär
bestraffningsrätt för skogsvårdsstyrelse införes och att stadgande om besvärstid
m. m. kommer i överensstämmelse med motsvarande bestämmelse
i allmänna verksstadgan. Slutligen föreslås upphävande av den i förordningen
om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar
intagna föreskriften om att styrelse för hypoteksförening, därest
den så finner erforderligt, vid belåning av växande skog skall tillämpa
begränsningslagen.

Inledning

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Näsgård, anför bl. a. följande.

Med anledning av riksdagens skrivelse den 12 maj 1954 (nr 253) om översyn
av bestämmelserna i lagen den 6 juni 1930 (nr 202) om begränsning av
rätten att avverka skog å intecknad fastighet har Kungl. Maj:t genom beslut
den 30 juni 1954 uppdragit åt skogsstyrelsen att vidtaga sådan översyn
samt inkomma med det förslag, vartill översynen kunde föranleda.

Skogsstyrelsen har i skrivelse den 2 mars 1956 inkommit med sådant förslag,
vilket utmynnar i att nämnda lag bör upphävas och att viss bestämmelse
om rapportskyldighet för skogsvårdsstyrelserna skall införas i förordningen
den 30 maj 1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser.

över skogsstyrelsens förslag har remissutlåtanden avgivits av en mångfald
olika myndigheter och sammanslutningar (se närmare prop. s. 5).

Skogsstyrelsen har vidare med bifogande av yttranden av samtliga skogsvårdsstyrelser
i skrivelse den 21 januari 1950 hemställt, att bestämmelser
skall utfärdas om disciplinär bestraffningsrätt för skogsvårdsstyrelserna.

över skogsstyrelsens hemställan har yttrande inhämtats av Länsjäginästareföreningen
samt Sveriges kommunaltjänstemannaförbund.

Den 13 mars 1956 har skogsstyrelsen inkommit med förnyad framställning
i ärendet.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1957

5

Begränsningslagen m. in.

Gällande bestämmelser

I sin nuvarande utformning innehåller lagen om begränsning av rätten att
avverka skog å intecknad fastighet (i fortsättningen benämnd begränsningslagen)
i huvudsak följande bestämmelser. Om en långivare, varå enligt
Kungl. Maj :ts bestämmande lagen äger tillämpning, har meddelat lån mot
inteckning i fastighet med växande skog och med fastighetens ägare överenskommit,
att viss inskränkning skall gälla i rätten att avverka skogen, må
vederbörande skogsvårdsstyrelse -— därest de överenskomna bestämmelserna
icke strider mot grunderna för god skogsvård — på begäran av långivaren
meddela föreskrift, att bestämmelserna skall med den verkan som i lagen
sägs lända till efterrättelse. De i avseende å avverkningen fastställda bestämmelserna
skall med visst undantag gälla mot envar. Beträffande ansvar
för överträdelse av skogsvårdsstyrelsens föreskrift samt fullföljd av talan
mot dess beslut skall gälla vad i skogsvårdslagen stadgas om ansvar för avverkning
i strid mot föreskrift, som meddelats enligt sistnämnda lag, och
rörande fullföljd av talan mot beslut om dylik föreskrift. Dock skall behållning,
uppkommen genom försäljning av förbrutet virke, samt utdömd ersättning
för virke, som undgått beslag, i första hand användas till betalning
av lån som föreskriften avser. Uppsikt över föreskrifts efterlevnad skall utövas
av skogsvårdsstyrelsen efter grunder och på villkor i avseende å ersättning
och annat, som överenskommes med långivaren. Lagen skall äga tilllämpning
endast beträffande skog som enligt lag står under skogsvårdsstyrelses
uppsikt.

I kungörelse den 30 juni 1943 (nr 515) har förordnats, att begränsningslagen
skall äga tillämpning å följande långivare, nämligen riksbanken, postsparbanken,
fullmäktige för folkpensioneringsfonden, egnahemsstyrelsen och
egnahemsnämnderna, hypoteksföreningar, bankaktiebolag, försäkringsbolag,
sparbanker, centralkassor för jordbrukskredit och jordbrukskassor samt,
beträffande lån ur statens sekundärlånefond för jordbrukare, den som har
att bevilja dylika lån.

Av förarbetena till lagen framgår, att den föranleddes av en år 1930 företagen
utvidgning av den fasta primära jordbrukskrediten till att omfatta
jämväl belåning av växande skog. Ditintills hade vid lämnande av primärkredit
hänsyn icke ansetts kunna tagas till skogens värde, främst på grund
av att detta värde befarades kunna under låntiden avsevärt nedgå genom
avverkningar, som kreditgivaren icke hade möjlighet att effektivt skydda
sig mot. För alt skogen skulle kunna tjäna som underlag för den fasta primärkrediten
blev det därför nödvändigt att söka reglera skogshushållningen
så, all skogens värde vid varje tidpunkt utgjorde tillräcklig säkerhet för lånet.
Varken 1923 års skogsvårdslag eller tillgängliga civila rättsmedel ansågs
emellertid kunna trygga en sådan skogshushållning. Det fästes största vikt

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1957

vid att snabb kännedom om överavverkning kunde erhållas och att dylik
avverkning kunde — även i fall då skogsvårdslagens bestämmelser icke åsidosatts
— utan omgång stoppas.

Förslag till begränsningslag utarbetades av särskilda inom jordbruksdepartementet
tillkallade sakkunniga och redovisades i ett den 27 december
1929 avgivet betänkande angående primär jordbruks- och skogskredit (SOU
1929: 36). Vid remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag påpekades från
något håll, att förslagets bestämmelse att genom försäljning av förbrutet
virke uppkommen behållning ävensom ersättning för virke som undgått
beslag i första hand skulle användas till lånets täckande, skulle kunna
medföra att ansvar spåföljden såsom återhållande moment blev mindre
stark än enligt skogsvårdslagen. Häremot framhöll departementschefen
(prop. 1930: 218, s. 8), att anordningen med en hela skogshushållningen omfattande
föreskrift och ökad kontroll måste i sin helhet sägas innebära ett
kraftigare skydd än det skogsvårdslagen kunde lämna. Lagrådet föreslog —
i syfte att råda bot på den nyssnämnda förmenta svagheten i påföljdsbestämmelserna
— en föreskrift om att vid synnerligen försvårande omständigheter
straffet skulle kunna höjas till fängelse i högst ett år. Departementschefen
delade emellertid icke lagrådets uppfattning utan hävdade, att
säkerheten för en kreditgivare icke borde grundas å straffhot i högre grad
än som var oundgängligen nödvändigt. Den väsentligaste garantin var alt
söka i den uppsikt som skogsvårdsstyrelsen skulle utöva. Av erfarenheten
skulle enligt departementschefen få bero, huruvida en skärpning av straffbestämmelserna
borde vidtagas.

Riksdagens revisorers och riksdagens uttalanden

Riksdagens revisorer har i sin berättelse för verksamheten år 1953 (§ 24)
upptagit frågan om förverkandepåföljd vid olaga skogsavverkning. Revisorerna
framhöll därvid följande.

Skogsvårdslagen stadgar bötesstraff för skogsavverkning, som företages i
uppenbar strid mot vissa av lagens bestämmelser. Långt större betydelse
för vinnande av lagens syften i detta hänseende har emellertid den kompletterande
bestämmelsen att olovligen avverkat virke skall förklaras förverkat
och dess värde tillfalla länets skogsvårdskassa. Sistnämnda föreskrift
begränsas emellertid av det undantaget, att — därest fastigheten är belånad
mot inteckning och överenskommelse träffats om inskränkning i rätten att
avverka skogen — det förbrutna virkets värde i stället skall användas till
täckande av fastighetslånet. Då det förverkade beloppet härigenom i sista
hand kommer fastighetsägaren till godo, innebär undantaget att skogsvårdslagens
tillbakahållande verkan praktiskt taget uteblir i sådana fall.

Tidigare synes denna bristande enhetlighet i fråga om rättspåföljden icke
ha orsakat någon egentlig olägenhet. Efter den under senare år inträffade
starka stegringen av virkesvärdena synes emellertid ett antal fall ha inträffat,
där skogsägare med intecknade fastigheter genom lagstridiga avverkningar
kunnat bereda sig fördelar av den påföljdseftergift, som lagstiftningen
sålunda medgivit.

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1957

Skrivelsen utmynnade i ett uttalande, att det enligt revisorernas mening
borde övervägas, huruvida en ändring kunde åstadkommas utan att inteckningshavares
rätt träddes för nära eller förutsättningarna för belåning
av skogsfastigheter försämrades.

Statsutskottet biträdde den av revisorerna hävdade uppfattningen att en
översyn av begränsningslagens bestämmelser borde komma till stånd och
hemställde i utlåtande den 27 april 1954 (nr 104 p. 23), att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en översyn av lagbestämmelserna i
fråga. Riksdagen beslöt i överensstämmelse med utskottets förslag och skrivelse
avgavs till Kungl. Maj:t den 12 maj 1954 (nr 253).

Skogsstyrelsens förslag

Skogsstyrelsen framhåller i fråga om begränsningslagens betydelse,
att såväl vid denna lags tillkomst som senare i olika sammanhang,
då lagen varit föremål för diskussion, det har betonats, att dess betydelse
för skogskreditgivaren förnämligast ligger i att skogsvårdsstyrelserna
har att utöva uppsikt över meddelade föreskrifters efterlevnad. Skogsstyrelsen
anför vidare.

Det utan tvekan största antalet överenskommelser torde blott innehålla,
att ingen avverkning får ske utan föregången utstämpling eller anvisning
genom skogsvårdsstyrelsens försorg. Även om detta formellt givetvis får anses
innebära en kraftig inskränkning i låntagarens fria dispositionsrätt över
skogen, behöver skogsvårdsstyrelsen icke på grund av en sådan överenskommelse
vid sin utsyning vara, och är väl ej heller, mera restriktiv än eljest
vid den dagliga tillämpningen av skogsvårdslagens allmänna avverkningsregler.
Hade sålunda någon särskild överenskommelse icke funnits,
skulle markägaren antagligen ändå icke ha kunnat uttaga mycket mera virke,
emedan han då sannolikt snart nog skulle ha kommit att överskrida
dessa regler. Icke heller begränsningslagens stadgande, att behållning, som
uppkommit genom försäljning av förbrutet virke, ävensom utdömd ersättning
för virke, som undgått beslag, i första hand skall användas till betalning
av lånet, torde kunna sägas ha i praktiken haft någon stor betydelse
för långivarna. Förekommande överavverkningar har i allmänhet icke hunnit
få den omfattningen — innan skogsvårdsstyrelsen stoppat dem — att
pantens värde genom dem minskat i sådan grad, att icke den kvarstående
skogen ändock utgjort tillräcklig säkerhet för lånet. I vart fall torde detta få
anses gälla vid bottenlångivningen.

Vad beträffar utövandet i praktiken av skogsvård sstyrelsernas
uppsiktsskyldighet anför skogsstyrelsen, att
särskilda förrättningar enkom för fullgörande av denna uppsikt endast torde
förekomma i fall, då kännedom erhållits om inträffad överavverkning.
Den fortlöpande kontrollen över att meddelade föreskrifter efterleves sker
däremot som regel i samband med stämplingsförrättningar. Styrelsen anför
vidare:

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1957

Den kraftigt ökade rörligheten i skogsvårdsstyrelsernas verksamhet som
följd av kommunikationsnätets förbättring och den vidsträckta användningen
av bil vid förrättningarna måste emellertid, jämte utökningen av
antalet befattningshavare — från 1 400 år 1930 till 1 800 år 1953 — innebära
att möjligheterna till uppsikt och övervakning förbättrats i utomordentligt
hög grad. Mycket mer måste självfallet i våra dagar kunna medhinnas,
upptäckas och åtgöras än som var möjligt tidigare. Storleken av den
totala skogsmarksarealen — vad gäller de enskilda skogarna — och antalet
skogsägare torde icke ha undergått sådana förändringar sedan 1930, att riktigheten
av de gjorda antagandena torde kunna påverkas därav.

Skogsstyrelsen framhåller som sin mening att 1 948 års skogsvårdslag
erbjuder en långivare betydligt bättre
skydd mot pantvärdeminskande avverkningar än 1923 års skogsvårdslag,
vilken gällde då begränsningslagens antagande var aktuellt.

I fråga om verkningarna för i nteckningshavare och
låntagare av ett slopande av begränsningslagen anför
skogsstyrelsen, att beträffande bottenlångivningen några ogynnsamma
verkningar icke torde behöva befaras. Vad gällde garantilångivningen syntes
eventuella ogynnsamma verkningar komma att drabba staten ensam. Vid
den statsgaranterade långivningen hade emellertid garantigivaren-staten av
särskilda skäl ansetts böra stå — utöver vad som betingades av att säkerheten
låg ogynnsammare i förmånsrättshänseende än vid bottenlångivningen
—vissa större, måhända icke affärsmässiga risker. Enligt skogsstyrelsens
mening fanns emellertid ingen anledning befara, att detta särskilda
riskansvar skulle behöva bli taget i anspråk i någon större utsträckning,
även om begränsningslagen upphävdes. Med hänsyn till nämnda omständigheter
syntes ej heller beträffande garantilångivningen berörda icke önskvärda
verkningar göra sig gällande med någon nämnvärd styrka.

Styrelsen föreslår, att viss rapportskyldighet skall gälla för
skogsvårdsstyrelserna även om begränsningslagen upphäves och anför härom
följande:

Även om begränsningslagen slopas, bör stämpling genom skogsvårdsstyrelsens
försorg alltjämt utgöra lånevillkor vid kreditgivning mot säkerhet i
växande skog. Gentemot ett slopande av denna lag kan göras gällande, att så
snart hotet om straff i anledning av avverkning utan skogsvårdsstyrelsens
stämpling försvunnit, risken för egna utstämplingar och därpå följande avverkningar
måste öka. Emellertid har skogsstyrelsen tänkt sig — vad gäller
garantilångivningen — att skogsvårdsstyrelserna även efter ett upphävande
av begränsningslagen skulle åläggas att, i den mån de underrättats
om beviljade lånegarantier, till garantigivaren för eventuell åtgärd omedelbart
rapportera varje å en sålunda skogsbelånad fastighet iakttagen ^stämpling
eller avverkning, som utförts utan föreskriven medverkan av vederbörande
skogsvårdsstyrelse. Någon särskild uppsiktsskyldighet utöver vad som
i allmänhet gäller för skogsvårdsstyrelserna beträffande enskilda skogar
skulle likväl icke ifrågakomma beträffande dessa fastigheter. I fråga om bottenlångivningen,
där säkerhetsunderlaget är så mycket större, torde motsvarande
rapportsystem icke vara erforderligt. I vart fall synes skogsvårdsstyrelserna
icke böra åläggas en dylik rapportgivning som en skyldighet.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1957 9

Beträffande förverkandepåföljden anför styrelsen, att då, enligt
vad riksdagens revisorer uttalat, stadgandet om att förbrutet virkes värde
i första hand skall användas till betalning av det eller de lån, som jämlikt
lagen meddelad föreskrift avser, kommit att missbrukas i flera fall,
detta stadgande icke borde kvarstå, i vart fall icke i oförändrat skick. Det
hade emellertid visat sig svårt att finna en variant, som både uteslöt möjlighet
till missbruk och tillgodosåg långivarens säkerhetsintresse. Emellertid
hade stadgandet i praktiken icke varit av något mera betydande värde för
långivarna, i vart fall icke för bottenlångivarna. Sålunda hade hypoteksföreningarna
t. ex. sedan ett antal år icke längre någon skyldighet att kräva
begränsningslagens tillämpning vid belåning av skog. Men icke heller i fråga
om den statsgaranterade långivningen torde stadgandet få anses ha någon
avgörande betydelse. Om det borttogs skulle behållningen av det förbrutna
virkets värde eller utdömd ersättning för virke, som undgått beslag, nämligen
komma att tillföras skogsvårdskassan och sålunda indirekt komma staten
till godo. Det syntes skogsstyrelsen sålunda, som om bestämmelsen skulle
kunna utgå ur begränsningslagen.

Skogsstyrelsen har till stöd för att begränsningslagen bör upphävas jämväl
framhållit vissa tillämpningssvårigheter (se prop. s. 10).

Skogsstyrelsen anför härefter sammanfattningsvis följande:

Begränsningslagen lider av åtskilliga brister, kanske främst i vad gäller
bestämmelserna om påföljd vid avverkning i strid med en jämlikt lagen
träffad överenskommelse. Lagen bör därför icke bestå i oförändrat skick.
Det har dock visat sig svårt att finna formen för en ändring, som icke skulle
föra med sig, att inteckningshavares rätt på ett eller annat sätt kommer att
trädas för nära eller att förutsättningarna för skogsfastigheters belåning
kommer att försämras. Värdet av lagen kan emellertid numera över huvud
taget icke anses vara detsamma som vid lagens tillkomst. För bottenlångivningen
har lagen tvivelsutan blivit obehövlig. För den statsgaranterade långivningen
kan den måhända icke sägas vara obehövlig men väl umbärlig. Nu
gällande skogsvårdslagstiftning kräver ett uthålligt skogsbruk, vartill motsvarighet
saknades i 1923 års skogsvårdslag. Även i andra avseenden är en
långivare bättre skyddad genom 1948 års skogsvårdslag än genom 1923
års. Skogsvårdsstyrelsernas möjligheter i fråga om uppsikt över de enskilda
skogarna har blivit avsevärt mycket större än tidigare. Staten får anses ha
genom kreditgarantigivningen medvetet påtagit sig ett större riskansvar än
det en vanlig kreditgivare normalt torde kunna finna vara förenligt med sitt
säkerhetsintresse.

De angivna synpunkterna tillsammantagna måste enligt skogsstyrelsens
mening sägas peka på ett slopande av begränsningslagen i dess helhet. Ämbetsverket
vill följaktligen som resultat av den verkställda översynen av
lagen föreslå, att densamma upphäves. Emellertid synes upphävandet böra
kombineras med tillskapandet i författningsväg av eu rapportgivningsskyldighet
för skogsvårdsslyrelserna.

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1957

Remissyttranden

I det övervägande antalet remissyttranden har skogsstyrelsens förslag
tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Det bör dock anmärkas, att ett flertal
av de tillstyrkande remissinstanserna förklarat, att de icke haft anledning
att i större utsträckning använda sig av begränsningslagen och därför saknade
praktisk erfarenhet av densammas tillämpning. Vidare har några av
dessa instanser framhållit, att de ej ingått på frågan om den betydelse lagen
hade för den statsgaranterade långivningen. Så har exempelvis varit fallet
med fullmäktige i riksbanken och försäkringsinspektionen. Lantbruksstyrelsen
och flertalet hörda lantbruksnämnder, bostadsstyrelsen, sparbanksinspektionen
och Skånska hypoteksföreningen har avstyrkt förslaget. I
några yttranden har vissa jämkningar och kompletteringar i skogsstyrelsens
förslag framlagts, bl. a. i fråga om rapportskyldigheten och behovet
av övergångsbestämmelser vid ett slopande av lagen.

Av vad propositionen innehåller om remissinstansernas yttranden må följande
återgivas. I övrigt hänvisas till propositionen s. 12—17.

Upphävande av begränsningslagen

Sparbanksinspektionen, som i första hand motsätter sig att begränsninslagen
upphäves, ifrågasätter om icke jordbrukets kreditmöjligheter vid ett
slopande av lagen i någon mån skulle försämras. Inspektionen framhåller därvid,
att även om lagen under nuvarande förhållanden förlorat i betydelse
som allmänt instrument vid skogsbelåning, det borde beaktas, att vid en
åtstramad konjunktur större försiktighet torde komma alt iakttagas från
långivarnas sida. Enligt inspektionens mening kan det med tanke på dylika
lägen vara mindre välbetänkt att enbart på grund av erfarenheterna under
de goda åren med höga skogspriser avskaffa den möjlighet till ökat skydd
mot awerkningsriskerna, som begränsningslagen dock medgiver. Inspektionen
framhåller vidare, att i händelse av olaga avverkning långivaren vid
ett slopande av lagen kommer i ett sämre läge dels därigenom att viss del
av panten förloras, dels genom att låntagarens ekonomiska ställning försvagas
på grund av den påföljd, som den olaga avverkningen kan fä.

Lantbruksstgrelsen finner för sin del begränsningslagen vara av allra
största betydelse för den högbelåning, som förekommer inom lantbruksorganisationens
verksamhetsområde, och framhåller, att en lånegarantiverksamhet
av nuvarande omfattning knappast torde ha kommit till stånd om
icke lantbruksnämnderna haft möjlighet att minska riskerna genom att begagna
sig av begränsningslagen. Styrelsen motsätter sig därför förslaget att
lagen skall upphävas. Styrelsen understryker därvid, att även om bestämmelserna
i 1948 års skogsvårdslag om förbud för skogsägare att utan skogsvårdsstyrelses
tillstånd avverka utvecklingsbar skog innebär en starkare garanti
för ett uthålligt skogsbruk och jämnare skogsavkastning än tidigare

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1957

gällande skogsvårdslag, begreppet utvecklingsbar skog kan lia rätt vida
gränser. Det syntes sålunda gå rätt väl för sig att högst avsevärt minska en
belånad skogsfastighets värde, även om man höll sig inom gränserna för
1948 års lag. Lantbruksstyrelsen understryker vidare, att hårdhetsgraden
av de avverkningsbegränsningar, som föreskrives med stöd av begränsningslagen,
högst väsentligt växlar och understundom går betydligt över
vad som skulle gällt, därest endast skogsvårdslagen varit tillämplig. Begränsningslagens
värde ur psykologisk synpunkt fick ej lieller förbises.

Bostadsstgrelsen föreslår, att begränsningslagen skall bestå, och understryker
särskilt, att just toppkreditgivningen utgör ett motiv för alt eftersträva
alla tänkbara och rimliga former av säkerhet. Styrelsen framhåller,
att det icke är ovanligt att vid långivning för bostadshus på jordbruksfastigheter
länsbostadsnämndernas inteckningar är belägna långt ovanför taxeringsvärdet.
Har samtidigt med lån till bostadshus beviljats lån till yttre eller
inre rationalisering, ligger länsbostadsnämndens säkerhet i vissa fall i förmånsrättsläge
efter säkerheten för lån som lantbruksnämnden beviljat. Begränsningslagen
är emellertid icke tillämplig på länsbostadsnämndernas långivning.
Styrelsen föreslår därför, att bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna
skall upptagas bland de långivare, varå lagen äger tillämpning, samtidigt
som vissa kreditinstitutioner, som företrädesvis eller uteslutande ägnar
sig åt primär kreditgivning, kan utgå.

Ett upphävande av begränsningslagen skulle enligt Skånska lujpoteksföreningen
medföra, att föreningen på grund av långfristigheten av hypotekslånen
i många fall skulle få avstå från att bevilja lån på taxerade skogsvärdet.

Ändring av begränsningslagens förverkandebestämmelser

Lantbruksstyrelsen och bostadsstyrelsen har bestämt motsatt sig att någon
ändring sker. Lantbruksstyrelsen uttalar sig på följande sätt.

Lantbruksstyrelsen kan givetvis icke bestrida att sådana av statsrevisorerna
uppgivna fall måhända förekommit, där skogsägare med intecknade
fastigheter genom lagstridiga avverkningar kunnat bereda sig vissa fördelar
av den påföljdseftergift, som begränsningslagen medgiver. I intet av de
från lantbruksnämnderna införskaffade yttrandena synes dock något sådant
fall ha berörts, och styrelsen vill med hänsyn härtill ifrågasätta, om deras
antal kan vara särskilt stort. Såsom erinrats av lantbruksnämnden i Kopparbergs
län påbörjar väl en låntagare i allmänhet icke avverkningar, och i vart
fall icke lagstridiga sådana, på sin fastighet, utan att han vid tillfället har
ett starkt behov av pengar för något speciellt ändamål. Därest värdet av del
avverkade virket, i stället för att komma honom själv omedelbart till godo,
tages i anspråk för att reglera hans lån, på vilket han kanske eljest icke skulle
ha behövt göra någon amortering förrän efter åtskilliga år, vinner han ju
icke syftet med avverkningen. Det kan väl med hänsyn härtill starkt ifrågasättas,
om eu dylik avverkning kan sägas innebära fördelar för honom.
Själv torde låntagaren knappast se saken så.

Att låntagaren skulle företaga sådana avverkningar, som nu sagts, i uteslutande
syfte att få lånet amorterat i förtid på ett för honom genom höga

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1957

skogspriser fördelaktigt sätt, förefaller mindre troligt. Man måste nämligen
hålla i minnet att avverkningar av ifrågavarande slag merendels är uppsägningsanledningar,
och att låntagaren följaktligen, därest icke värdet av det
avverkade virket är tillräckligt för alt slutbetala lånet, genom avverkningen
och den därav föranledda uppsägningen kan konnna i ett mycket svårt
läge. Sådana fall som närmast torde ha föranlett statsrevisorernas framställning
förefaller med hänsyn till det anförda som en konstruktion, som knappast
torde ha större verklighetsunderlag. I vart fall torde de icke ha förekommit
eller för framtiden komma att inträffa i sådan omfattning att de
utgör tillräckliga skäl för ett så genomgripande förslag som att hela begränsningslagen
för deras skull skulle behöva upphävas.

Bestämmelsen i begränsningslagen att behållning, som uppkommit genom
förbrutet virke, ävensom utdömd ersättning för virke, som undgått beslag,
i första hand skall användas till betalning av lånet, torde vara en av de föreskrifter
i lagen som är av den allra största betydelse för den högbelåning,
som förekommer inom lantbruksorganisationens verksamhet. Även om rättsliga
förfaranden enligt lagen vad beträffar de av lantbruksnämnderna beviljade
krediterna icke ofta synes ha företagits, torde den nu angivna bestämmelsen
i begränsningslagen vara en av dem, som har den starkaste psykologiska
effekten. Skogsstyrelsens argumentering, att — även om bestämmelsen
borttogs — behållning som nu sägs via skogsvårdskassan indirekt
skulle komma staten till godo, synes långsökt. DisposUionen av de till dessa
kassor inflytande medlen är nämligen ändamålsbestämd, och det måste, i
vart fall för lantbruksorganisationen, framstå som svnnerligen otillfredsställande
att redovisa förluster på anslag under dess förvaltning, som helt eller
delvis uppkommit genom att medel, som varit avsedda att "utgöra säkerhet
för beviljad lånegaranti, överförts till av andra myndigheter förvaltade kassor
och använts för andra ändamål.

Även sparbanksinspektionen framhåller, att ett upphävande av bestämmelsen
om att värdet av förbrutet virke i första hand skall gå till avbetalning
på inteckningshavarens fordran skulle avsevärt kunna minska dennes
säkerhet.

Sparbanksinspektionen föreslår därefter sådan ändring av begränsningslagen,
att behållningen av förbrutet virke icke i första hand avräknas mot
lanefordringen utan i stället i vanlig ordning inlevereras till skogsvårdskassan
för att där fonderas och spärras såsom säkerhet för lånet. Uppkommer
vid en eventuell exekutiv försäljning av fastigheten brist i för lånet ställd
pant i inteckningar i fastigheten, skall enligt detta förslag det spärrade beloppet
få tagas i anspråk. Dylik bristtäckning skall dock icke räknas låntagaren
till godo utan resultera i att en motsvarande fordran på denne uppkommer
för skogsvårdskassan.

Rapportskyldighet för skogsvårdsstyrelserna

Enhgt sparbanksinspektionen bör, på begäran, rapportskyldigheten gälla
gentemot varje långivare, som nu kan tillämpa begränsningslagen. Rapporterna
bör i första hand avse av skogsvårdsstyrelserna iakttagna utstämplingar
och avverkningar, företagna utan styrelsernas medverkan, men i andra
hand eventuellt även av styrelserna själva utförda stämplingar.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1957

13

Lantbruksnämnden i Västerbottens län anser, att även planerade stämplingar
bör anmälas. Även flera andra lantbruksnämnder, särskilt i Norrland,
uttalar att rapportskyldigheten bör avse jämväl stämplingar som företagits
under medverkan av skogsvårdsstyrelsen. Såsom motiv härför anföres
bl. a. att om på en fastighet vid belåningstillfället finns större arealer
icke utvecklingsbar skog, som kan avverkas utan hinder av skogsvårdslagens
bestämmelser, fastighetens belåningsvärde väsentligt kan minskas.

Disciplinär bestraffningsrätt för skogsvårdsstyrelsema
Skogsstyrelsens framställning

För skogsvårdsstyrelsernas verksamhet gäller bestämmelserna i reglementet
den 28 juni 1946 för skogsvårdsstyrelsema och i förordningen den
30 maj 1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser.

Skogsstyrelsen erinrar, att varken i skogsvårdsstyrelseförordningen eller
eljest bestämmelser finns meddelade om rätt för skogsvårdsstyrelse att
tilldela befattningshavare hos styrelsen disciplinär bestraffning. I fråga
om hushållningssällskapen, vilka enligt styrelsens mening intager en liknande
offentligrättslig ställning som skogsvårdsstyrelsema, hade däremot
uttryckliga föreskrifter i ämnet utfärdats i 10 § kungörelsen den 5 december
1947 (nr 929) om statsbidrag till avlönande av vissa befattningshavare
hos hushållningssällskap, m. in. Även om, fortsätter styrelsen, motsvarande
bestämmelser saknats för skogsvårdsstyrelsernas del, har styrelserna tidigare
i en del fall verkställt disciplinära ingripanden mot befattningshavare
för fel eller försummelse i tjänsten. En sådan befogenhet har därvid förutsatts
tillkomma styrelserna enligt sakens natur. Den 24 maj 1949 har emellertid
regeringsrätten i meddelat utslag på besvär av en skogsvårdsstyrelsetjänsteman
angående fel i tjänsten undanröjt vederbörande skogsvårdsstyrelses
beslut att tilldela tjänstemannen varning, enär det enligt lag eller
författning icke tillkom skogsvårdsstyrelsen att, på sätt skett, ådöma tjänstemannen
disciplinär bestraffning.

Skogsstyrelsen anför vidare, att det måste anses innebära allvarliga olägenheter,
om skogvårdsstyrelserna i fortsättningen skulle vara betagna möjligheten
att — i annan form än genom meddelande av avsked vid kontraktstidens
utgång — disciplinärt inskrida mot tjänsteman, som gör sig skyldig
till fel eller försummelse i tjänsten eller brister i anständigt uppträdande.
Alla skäl syntes tala för att skogsvårdsstyrelsema i detta hänseende borde
tillerkännas motsvarande befogenheter, som tillkom offentliga myndigheter
i allmänhet.

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1957

Remissyttranden

Förslaget om att i skogsvårdsstyrelseförordningen skall införas bestämmelser
angående disciplinär bestraffningsrätt har lämnats ntan erinran
såväl av de genom skogsstyrelsens försorg hörda skogsvårdsstyrelserna som
av Läns jägmästareföreningen och Sveriges kommunaltjänstemannaförbund.

Departementschefen

Efter att ha redogjort för tillkomsten av 1930 års begränsningslag, framställningen
från riksdagens revisorer år 1953 samt den av skogsstyrelsen i
anledning därav företagna utredningen anför departementschefen bl. a. följande.

Av vad i remissyttrandena anförts bestyrkes, att lagen vid bottenlångivning
endast kommit till användning i mindre omfattning. De långivare, som
förmedlar dylika lån, har också — med något undantag — ansett sig kunna
tillstyrka skogsstyrelsens förslag. Däremot har de myndigheter, som inom
sina verksamhetsområden har att lämna statslån eller kreditgaranti, i regel
bestämt motsatt sig att lagen upphäves. Det har därvid bl. a. anförts, att
lagen var av största betydelse för högbelåningen och att ett upphävande av
lagen knappast kunde undgå att återverka på kreditvärdena. Det har även
framhållits, att genom avverkning av icke utvecklingsbar skog det var möjligt
att inom gränserna för 1948 års skogsvårdslag avsevärt minska belånad
skogsfastighets värde. Av vad lantbruksstyrelsen anfört torde vidare framgå,
att inom styrelsens verksamhetsområde missbruk av det slag som riksdagens
revisorer antytt praktiskt taget icke förekommit.

Vad först angår frågan om upphävande av begränsningslagen delar jag
den av skogsstyrelsen och remissinstanserna uttalade uppfattningen, att den
numera är obehövlig som skydd för bottenlångivningen. Även för den icke
statsgaranterade långivningen i övrigt torde lagen numera vara av föga betydelse.
Tillräckligt skydd synes därvid föreligga i gällande krav på säkerhet
och skogsvårdslagens bestämmelser, särskilt om — på sätt jag i fortsättningen
kommer att förorda — dessa kompletteras med skyldighet för skogsvårdsstyrelserna
att till vissa långivare lämna rapport om sådan utstämpling
eller avverkning av skog å intecknad fastighet, som påbörjats i strid
med lånevillkor. När det gäller den belåning, som utövas av lantbruksstyrelsen
och lantbruksnämnderna, är läget däremot ett annat. Som lantbruksstyrelsen
anfört ligger inteckningssäkerheten då ofta så högt, att avverkning
av skog kan medföra risk för förluster även om den sker inom skogsvårdslagens
ram. I vissa fall har därför som lånevillkor uppställts awerkningsbegränsningar,
som går utöver vad som gäller enligt nyssnämnda lag. Om
sådana överenskommelser ej längre skulle kunna skyddas enligt begräns -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1957

15

ningslagen, torde lån och lånegarantier ej kunna lämnas i den utsträckning
som nu sker. Ett upphävande av lagen skulle alltså kunna medföra minskade
möjligheter för ägare av jordbruksfastigheter med skog att erhålla lån genom
lantbruksorganisationens medverkan. Att detta skulle kunna bli en
följd av att begränsningslagen upphävdes har framhållits eller antytts även
av andra remissinstanser, hl. a. bostadsstyrelsen, statskontoret och sparbanksinspektionen.
Då enligt min mening en åtgärd, som kan medföra minskade
förutsättningar för belåning av fastigheter med växande skog, icke bör
komma i fråga, kan jag icke förorda att begränsningslagen upphäves. Däremot
torde, såsom bostadsstyrelsen framhållit, en ändring böra ske beträffande
kretsen av de långivare, på vilka lagen skall bli tillämplig. Denna fråga
torde jag senare få anmäla för Kungl. Maj :t. Redan nu vill jag dock framhålla,
att bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna vid sin kreditgivning
torde ha minst samma behov som lantbruksorganisationen av att tillämpa begränsningslagen.
Å andra sidan synes det icke vara erforderligt att lagen,
i fråga om annan långivning än den statsgaranterade, i fortsättningen blir
tillämplig på följande, i gällande tillämpningskungörelse nämnda långivare,
nämligen riksbanken, postsparbanken, fullmäktige för folkpensioneringsfonden,
hypoteksföreningar, bankaktiebolag, försäkringsbolag, sparbanker,
centralkassor för jordbrukskredit och jordbrukskassor.

Beträffande frågan om begränsningslagens förverkandebestämmelser bör
ändras kan det visserligen framstå som principiellt otillfredsställande, att
värdet av förverkad egendom i första hand användes till avbetalning på den
brottsliges skuld och sålunda kommer denne till godo. Detta förhållande har
emellertid som tidigare anförts uppmärksammats redan vid tillkomsten av
lagen. Vid ståndpunktstagandet i denna fråga bör beaktas, att avsikten med
lagen är att ge långivarna ett skydd mot att värdet av panten minskas genom
överavverkning av skog. Det är då naturligt att, om sådan avverkning
sker, värdet av det avverkade kommer pantliavaren till godo i stället för den
värdeminskning som panten undergått. Såsom lantbruksstyrelsen och några
andra remissinstanser påpekat skulle långivarens ställning eljest försämras
både därigenom att han går miste om en del av pantsäkerheten och därigenom
att låntagarens ekonomiska ställning försvagas, då han har att utge
vederlag till skogsvårdskassan. Det synes ej vara anledning antaga, alt bestämmelsen
annat än i något enstaka fall skall missbrukas på så sätt att
eu låntagare i ett läge då skogspriscrna är höga verkställer överavverkning
i avsikt att, om åtgärden upptäckes, påtaga sig bötesstraff för att
få sin skuld till långivaren nedsatt med ett belopp motsvarande värdet av
det avverkade. Som lantbruksstyrelsen och bostadsstyrelsen påpekat torde
nämligen eu fastighetsägare, som gör överavverkning, avse att därigenom
täcka ett aktuellt penningbehov. Att han skulle verkställa en sådan åtgärd
i avsikt att intäkten skulle gå till förtidsamortering på ett inteckningslån
och alltså ej ge honom någon omedelbar ekonomisk fördel synes däremot
ej antagligt. Jag delar därför den uppfattning som nämnda remissinstanser
företräder i denna fråga och kan icke förorda någon ändring av principen,

16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1957

att värdet av det förbrutna virket i första hand skall komma långivaren till
godo. — Sparbanksinspektionen bär föreslagit, att, utan att denna princip
rubbas, lagen ändras så, att behållningen av förbrutet virke skall inlevereras
till skogsvårdskassan för att där fonderas och spärras till säkerhet för lånet.
Om vid fördelning av köpeskilling efter exekutiv försäljning av den intecknade
fastigheten brist uppkom för långivaren, skulle det spärrade beloppet
få tagas i anspråk, varvid för låntagaren skulle uppkomma en motsvarande
skuld till skogsvårdskassan. Denna lösning synes visserligen ur principiell
synpunkt vara tilltalande. För långivaren skulle förslaget emellertid medföra
den olägenheten att, om låntagaren brast i sin amorteringsskyldighet, exekutiv
auktion alltid måste sökas för att långivaren skulle få möjlighet att
tillgodoräkna sig det spärrade beloppet. För min del finner jag ej skäl att
göra avsteg från den ståndpunkt, som intogs vid lagens tillkomst.

Även om i enlighet med mitt förslag begränsningslagen bibehålies oförändrad
torde det, såsom några remissinstanser påpekat, vara av värde att skogsvårdsstyrelserna
ålägges viss rapportskyldighet till långivare. Skogsstyrelsen
har föreslagit, att i samband med att begränsningslagen upphävdes
rapportskyldighet borde införas för skogsvårdsstyrelser men blott emot den
som lämnat statlig lånegaranti. Mot denna inskränkning har flera remissinstanser
gjort invändning. Sparbanksinspektionen har sålunda hävdat,
att varje långivare som nu kan tillämpa begränsningslagen bör ha möjlighet
att få rapport om utstämplingar och avverkningar på den intecknade fastigheten,
och har vidare ifrågasatt om icke rapportskyldigheten borde omfatta
jämväl skogsvårdsstyrelsens egna utstämplingar. Andra remissinstanser
har uttalat, att möjlighet att få rapporter bör stå till buds för alla långivare,
på vilka begränsningslagen nu är tillämplig. I ett yttrande har föreslagits,
att rapportskyldigheten skall gälla mot envar, som lämnat lån mot
inteckning i fastighet med växande skog. Från några lantbruksnämnders
sida har framhållits, att rapportskyldighet bör införas även om begränsningslagen
bibehålies. För min del har jag kommit till den uppfattningen,
att viss rapportskyldighet för skogsvårdsstyrelsen bör införas även om begränsningslagen
kvarstår. Soin jag tidigare antytt torde härigenom kretsen
av de långivare, på vilka lagen nu är tillämplig, kunna minskas. Vidare torde,
även då lagen är tillämplig, långivare i många fall kunna nöja sig
med rapporter i stället för att träffa överenskommelser enligt nämnda lag.
I enlighet med dessa synpunkter bör rapportskyldighet gälla icke blott, såsom
skogsstyrelsen föreslagit, mot statlig myndighet utan även mot de långivare
på vilka begränsningslagen nu är tillämplig, dock med undantag av
fullmäktige för folkpensioneringsfonden och postsparbanken, vilka enligt
uppgift i remissyttrandena icke utlämnar lån mot inteckning i fastighet med
växande skog. I fråga om rapportskyldighetens omfattning delar jag skogsstyrelsens
och flertalet remissinstansers uppfattning, att den blott bör avse
stämpling eller avverkning som i strid med lånevillkor påbörjats utan
skogsvårdsstyrelsens medverkan. Detta hindrar givetvis icke, att skogsvårdsstyrelse
efter frivillig överenskommelse med långivaren och med låntagarens

17

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1957

samtycke lämnar uppgifter även om annan stämpling eller avverkning. Skyldighet
härtill bör dock icke stadgas. I de fall, då statlig garanti lämnats för
lån, bör rapportskyldigheten såsom skogsstyrelsen föreslagit gälla mot garantigivaren
i stället för långivaren. Skogsvårdsstyrelserna bör ha rätt till
skälig ersättning. Bestämmelser om rapportskyldigheten torde böra införas
i skogsvårdsstyrelseförordningen, lämpligen som ett femte stycke i dess 4 §.
Införes denna skyldighet för skogsvårdsstyrelserna torde, såsom jag förut
antytt, tillämpningen av begränsningslagen väsentligt kunna inskränkas. Vidare
förutsätter jag, att långivarna endast då verkligt behov därav föreligger
kommer att utnyttja möjligheten att erhålla rapporter. I fråga om bottenlån
synes sådant behov knappast föreligga. Även vid den övriga bankmässiga
långivningen torde den kontroll över avverkningen som sker enligt skogsvårdslagen
i regel vara tillfyllest.

Vad härefter angår frågan om disciplinär bestraffningsrätt för skogsvårdsstyrelserna
har skogsstyrelsen erinrat om att hushållningssällskapen, vilka
intager en offentligrättslig ställning som är jämförbar med skogsvårdsstyrelsernas,
äger sådan bestraffningsrätt över sina tjänstemän. Jag delar skogsstyrelsens
och remissinstansernas mening, att sådan befogenhet bör finnas
även för skogsvårdsstyrelserna. Allmänna bestämmelser om åtal och disciplinär
bestraffning är numera lämnade i allmänna verksstadgan. Bestämmelserna,
för vilkas tillämpning å viss myndighet fordras föreskrift av
Kungl. Maj :t, innehåller i huvudsak följande. I 22 § stadgas, att om chefen
eller ledamot av myndigheten eller byråchef eller därmed jämställd eller högre
tjänsteman beträdes med ämbetsbrott åtal skall ske vid hovrätt. I samband
härmed torde jag få påpeka, att enligt stadgande i 9 § förordningen angående
skogsvårdsstyrelser ordförande, ledamöter och tjänstemän vid skogsvårdsstyrelse
är underkastade ämbetsmannaansvar. I 23 § verksstadgan gives
bestämmelser om olika disciplinära bestraffningsåtgärder och om rätt
för tjänsteman alt uttala sig innan fråga om sådan åtgärd prövas. I 24—
26 §§ lämnas föreskrifter rörande suspenderad tjänstemans rätt till tjänstebostad,
om skyldighet för myndigheten att i vissa fall göra åtalsanmälan
samt om avstängning av tjänsteman, mot vilken åtal anställts eller disciplinärt
förfarande inletts. Bestämmelserna i 23 och 25 §§ gäller ej sådan tjänsteman
som avses i 22 §. 27 § innehåller en regel enligt vilken i händelse av
lika röstetal vid omröstning i fråga, som avses i 23—26 §§, den mening skall
gälla, som är den för tjänstemannen lindrigaste. Slutligen stadgas i 28 g, att
föreskrifterna i 23—26 §§ ej skall gälla tjänsteman som i sin tjänst hos
myndighet är underkastad ansvar såsom krigsman. —- Enligt min mening
synes frågan om skogsvårdsstyrelsernas befogenheter i förevarande avseende
lämpligen böra lösas så, att bestämmelserna i 23—28 §§ i allmänna verksstadgan
genom föreskrift i 9 § förordningen angående skogsvårdsstyrelser
göres tillämpliga även på styrelserna. Härvid bör emellertid uppmärksammas,
all av länsjägmästarna några innehar byråchefs löneställning. Dessa
hör emellertid vara underkastade samma bestämmelser om åtal och disci -

2 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 9 avd. Nr 1.5

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1957

plinär bestraffning, som övriga tjänstemän vid skogsvårdsstyrelserna. Enligt
2 § nyssnämnda förordning skall skogsvårdsstyrelses beslut om tillsättande
av länsjägmästare underställas Kungl Maj :ts prövning. Skulle en
skogsvårdsstyrelse mot en länsjägmästare tillgripa en så sträng bestraffning
som avsättning, synes jämväl beslutet därom böra underställas Kung],
Maj :t. I enlighet med det anförda bör i samband med hänvisningen till
verksstadgan i 9 § föreskrivas, att länsjägmästare icke skall vara undantagen
från de i 23 och 25 §§ meddelade bestämmelserna samt att skogsvårdsstyrelses
beslut om avsättning av länsjägmästare skall underställas Kungl.
Maj :ts prövning. Den föreslagna ändringen av 9 § medför, att de i 3 § av förordningen
givna omröstningsreglerna bör jämkas. Vidare torde, såsom
skogsstyrelsen föreslagit, uttrycklig bestämmelse om besvärsrätt i disciplinärärenden
böra införas. Detta synes lämpligen kunna ske genom ändring i
2 § tredje stycket, vari nu finnes bestämmelser om besvärsrätt över beslut
om tillsättande eller entledigande av personal samt om tillämpning av avlöningsföreskrifter.

Som jag tidigare nämnt synes, om den föreslagna uppgiftsskyldigheten
för skogsvårdsstyrelserna genomföres, något behov icke komma att finnas
för bl. a. hypoteksföreningar att vid den icke statsgaranterade långivningen
tillämpa begränsningslagen. I 44 § andra stycket förordningen den 4 mars
1955 (nr 110) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshvpoteksföreningar
stadgas emellertid, att vid belåning av växande skog styrelsen för
hypoteksförening, därest styrelsen finner det erforderligt, skall träffa överenskommelse
enligt begränsningslagen. Denna bestämmelse torde böra upphävas.

De föreslagna ändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1957.

Utskottet

1930 års lag angående begränsning i rätten att avverka skog å intecknad
fastighet tillkom i anslutning till vissa åtgärder för utvidgning av den fasta
primära jordbrukskrediten. Lagens syfte var därvid att bereda fastigheters
skogsvärden sådan stadga, att de kunde göras till underlag för primärbelåning.

Begränsningslagen innehåller bl. a. en bestämmelse att värdet av olovligen
avverkat virke i första hand skall användas för betalning å det lån,
för vilket skogen utgör säkerhet. Sedan bestämmelsen i ett antal fall syntes
ha lett till att skogsägare med intecknad fastighet berett sig fördelar genom
att företaga sådan avverkning i tider med höga virkespriser, fick skogsstyrelsen
år 1954 i uppdrag att överväga, om ändring i denna bestämmelse
kunde åstadkommas utan att inteckningshavares rätt träddes för nära eller
förutsättningarna för skogsbelåning försämrades. Efter utförd översyn föreslog
styrelsen, att lagen såsom obehövlig för bottenlångivningen och um -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1957

19

härlig för den statsgaranterade långivningen borde upphävas samt att bestämmelser
om rapportskyldighet till garantigivaren i stället skulle intagas
i förordningen angående skogsvårdsstyrelser.

Propositionen innebär bl. a. att Kungl. Maj:t icke anslutit sig till skogsstyrelsens
förslag om upphävande av begränsningslagen. Däremot har i propositionen
upptagits skogsstyrelsens förslag om ändring i 1941 års förordning
angående skogsvårdsstyrelser, så att det under vissa förutsättningar
skall åligga skogsvårdsstyrelserna rapportskyldighet till i huvudsak de långivare,
varå begränsningslagen nu är tillämplig, när stämpling eller avverkning
sker i strid med lånevillkoren. Samtidigt förutsättes emellertid i propositionen
att begränsningslagens tillämplighet skall inskränkas, genom att
Kungl. Maj :t ur 1943 års tillämpningskungörelse till lagen borttager sådana
långivare, som meddelar annan kredit än statsgaranterad, nämligen riksbanken,
postsparbanken, fullmäktige för folkpensioneringsfonden, hypoteksföreningar,
bankaktiebolag, försäkringsbolag, sparbanker, centralkassor för
jordbrukskredit och jordbrukskassor. I konsekvens med denna ståndpunkt
föreslås också i propositionen upphävande av den i 1955 års förordning om
Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar intagna
föreskriften att styrelse för landshypoteksförening, därest den så finner
erforderligt, vid belåning av växande skog skall tillämpa begränsningslagen.

Till grund för propositionens förslag ligger uppfattningen att begränsningslagen
numera är obehövlig som skydd för bottenlångivningen och att
den för icke statsgaranterad långivning i övrigt har föga betydelse. Tillräckligt
skydd för sådan långivare synes enligt propositionen föreligga i gällande
krav på säkerhet och skogsvårdslagens bestämmelser, särskilt om dessa kompletteras
med rapportskyldighet för skogsvårdsstyrelserna vid utstämpling
eller avverkning i strid med lånevillkor. Ett upphävande av lagen beträffande
den belåning, som utövas av lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna
samt av bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna, skulle emellertid
kunna medföra minskade förutsättningar för belåning av fastigheter
med växande skog. För denna belåning anses därför begränsningslagen
alltjämt vara behövlig.

Mot de sålunda föreslagna ändringarna har utskottet intet att erinra.
Ej heller finns någon anledning till erinran mot propositionens förslag till
disciplinär bestraffningsrätt för skogsvårdsstyrelserna, vilket innebär införande
av regler härutinnan, som i stort sett överensstämmer med motsvarande
bestämmelser i 1955 års allmänna verkstadga.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

Stockholm den 2fi mars 1957

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1957

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl*, Axel Jansson, Hermansson,
Göran Karlsson*, Ebbe Ohlsson, Kristiansson och fru Nilsson;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, von Seth*,
Johnsson i Kastanjegården, fru Torbrink*, herrar Andersson i Ryggestad,
Johansson i öckerö* och Jansson i Benestad*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

570523 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag