Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

1

Nr 14

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande rätten att överklaga ägodelningsrätts
beslut angående avstyckning för bostadsbebyggelse
på landsbygden.

Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 381 i första kammaren av herr Andersson, Alvar,
in. fl. samt nr 471 i andra kammaren av herr Onsjö.

I motionerna, vilka är likalydande, »hemställes, att riksdagen hos Kungl.
Maj:t anhåller om förslag till sådan ändring av 21 kap. 51 § jorddelningslagen
att klagorätt endast må tillkomma lantbruksnämnd och i vissa fall byggnadsnämnd
såvitt i motionen är i fråga».

I fråga om motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.

över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från lantmäteristyrelsen, byggnadsstyrelsen, 1954
års fastighetsbildningskommitté samt länsstyrelserna i Södermanlands och
Örebro län.

Gällande rätt

Sedan förrättningslantmätare — med eller utan biträde av gode män —
avslutat en förrättning för avstyckning eller annan jorddelning, skall förrättningen
för att bliva för framtiden gällande fastställas. Fastställelse sker,
då avstyckningen äger samband med sammanläggning, av ägodelningsdomaren
men i övriga fall av överlantmätaren. Om fastställelsemyndigheten
vid sin prövning finner, att förrättningen icke är »lagligen beskaffad» eller
om erinran mot förrättningen framställts av länsstyrelse, lantbruksnämnd,
byggnadsnämnd eller — i det fall ägodelningsdomaren är fastställelsemyndighet
— överlantmätaren, skall emellertid fastställelsefrågan av faststälIelsemyndigheten
hänskjutas till ägodelningsrätten (21 kap. 43 § jorddelningslagen
den 18 juni 1926).

Frågan om en begärd avstyckning skall få äga rum eller ej kan emellertid
komma under ägodelningsrättens prövning även på annat sätt. Förrättningslanlmätaren
— med eller utan biträde av gode män — skall sålunda med
ledning av bestämmelserna i 19 kap. jorddelningslagen undersöka, huruvida

1 liihang till riksdagens protokoll 19.r>7. 9 sand ■''! avd. Nr 14

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr lk år 1957

tillstånd till avstyckningen skall givas eller ej. Undersökningens resultat
skall redovisas i ett utlåtande, vilket sålunda bl. a. skall innehålla besked,
om tillstånd meddelas eller vägras (19 kap. 16 §). Utlåtandet skall underställas
ägodelningsrättens prövning, om någon sakägare begär det eller förrättningsmannen
(männen) finner det erforderligt méd sådan underställning.

Ett beslut, som innebär att fastställelse meddelas, kan i princip icke överklagas
(21 kap. 51 § 1 mom. första stycket). Regeln har dock flera undantag.
Sålunda gäller bland annat, att ägodelningsrätts eller hovrätts beslut,
som innebär att fastställelse meddelas å avstyckning eller annan jorddelningsförrättning,
eller att tillstånd —- efter underställning — meddelas till
sådan förrättning, kan överklagas av överlantmätare, länsarkitekt, lantbruksnämnd
samt — där byggnadslov erfordras — av byggnadsnämnd. Har
däremot fastställelse vägrats, kan talan mot ett sådant beslut föras — förutom
av sakägarna själva — jämväl av förrättningslantmätaren (21 kap.
52 §).

Det är således en ganska vidsträckt krets av personer och myndigheter*,
som vid sidan av sakägarna tillerkänts fullföljdsrätt beträffande ifrågavarande
slag av beslut. Anledningen härtill är de starka allmänna intressen,
som är förknippade med jorddelningsverksamheten.

Den ovan nämnda fullföljdsrätten för förrättningslantmätaren har kvarstått
i lagen sedan dess tillkomst, medan fullföljdsrätt i övrigt för andra
än sakägare ursprungligen förelåg endast för byggnadsnämnd. Fullföljdsrätten
för överlantmätare och lantbruksnämnd infördes genom lagändring
den 19 september 1947 (SFS 1947: 700), medan fullföljdsrätten för länsarkitekt
infördes genom lagändring den 26 maj 1950 (SFS 19501: 182).

Från förarbetena till 1947 års lagändring inhämtas (Kungl. Maj :ts proposition
nr 232 sid. 195 f; anförande av chefen för justitiedepartementet): »Om
man---i syfte att förebygga en ytterligare försämring av fastighetsbild ningen

uppställer strängare villkor för jorddelning, kommer tydligen motsättningen
mellan allmänna och enskilda intressen vid fastighetsbildningen att
skärpas. Detta förhållande aktualiserar frågan om talerätt för det allmänna.
Någon myndighet bör finnas som å statens vägnar kan påkalla rättelse av beslut,
däri det allmännas intresse av en ur jordpolitisk synpunkt lämplig fastighetsbildning
eftersättes till den enskildes förmån. Behovet av en sådan klagorätt
för det allmänna torde vara så mycket mera påtagligt som statsmakterna
lära komma att i betydande utsträckning lämna sin medverkan till
jordbrukets rationalisering och även av denna anledning komma att få ett
direkt intresse av att icke indelningen i brukningsdelar förändras på ett
sätt som strider mot de allmänna riktlinjerna för rationaliseringen. — En
sådan talerätt bör enligt min mening anförtros åt överlantmätarna, vilka ha
det närmaste ansvaret för fastighetsbildningen. Överlantmätaren lärer också
vara den som har den bästa översikten över fastighetsbildningen inom länet.
Denna anordning med överlantmätarna som talesmän för det allmänna
synes enklare och förenad med mindre omgång än att, såsom i vissa yttranden

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr li år 1957

förordats, lägga befogenheten hos lantmäteristyrelsen. — Rätt att överklaga
fastställelsebeslut torde därjämte böra tillkomma lantbruksnämnderna.
Dessa skola enligt vad jag tidigare anfört omhänderha den statliga verksamheten
för jordbrukets yttre rationalisering och även medverka vid utövningen
av den jordpolitiska kontrollen beträffande nybildningen av jordbruksfastigheter.
Lantbruksnämnderna komma med hänsyn härtill tydligen
att få direkt intresse av att icke vid fastighetsbildningen de ur allmän synpunkt
uppställda villkoren för jorddelning åsidosättas eller att fastighetsbildningen
sker på ett sätt som kan förhindra eller fördröja verksamheten
för åstadkommande av en mera ändamålsenlig fastighetsindelning. Lantbruksnämnd
— vilken givetvis äger överklaga fastställelsebeslut i sådana fall
då lantbruksnämnden intager ställningen av sakägare och beslutet gått
nämnden emot — bör med hänsyn till det anförda tillerkännas rätt att fullfölja
talan mot varje fastställelsebeslut, som enligt nämndens mening står
i strid mot vad i lagen är stadgat angående sådan jorddelnings tillåtlighet.
— Befogenheten för överlantmätare att överklaga fastställelsebeslut har förordats
främst i syfte att garantera, att de jordpolitiska villkoren Aid avstyckning
bliva tillbörligen tillgodosedda. Klagorätten kan och bör emellertid
även användas, därest ägodelningsrätten eller ägodelningsdomaren
icke skulle ha tillräckligt beaktat frågan om avstycknings tillåtlighet ur plansvnpunkt.
»

Den ovan omnämnda lagändringen den 26 maj 1950 innebar bl. a., att
enklare och enhetligare regler infördes beträffande fastställelseprövningen.
Dessförinnan var sålunda länsstyrelse fastställelsemyndighet beträffande
avstyckningsförrättningar, som skedde exempelvis inom samhälle på landet,
där byggnadslagens bestämmelser för stad ägde tillämpning, samt inom annat
område på landet, för vilket stadsplan eller byggnadsplan fastställts
eller jämlikt äldre lag förordnats att stadsplan skulle upprättas. Denna
länsstyrelsernas befattning med avstyckningsverksamheten överflyttades nu
till överlantmätarna. Departementschefen anförde (Kungl. Maj:ts proposition
nr 177 sid. 63 ff) att det, för att en varaktig förbättring av den komplicerade
fastighetsbildningsproceduren skulle kunna ernås, vore nödvän
digt, alt sådana frågor så mycket som möjligt koncentrerades till fastighetsbildningsmyndigheterna.
En förutsättning för att länsstyrelsernas fastställelseprövning
skulle kunna upphävas vore dock att de planpolitiska intressen
som denna prövning avsåge att tillvarataga kunde tillfredsställande
tillgodoses på annat sätt. — Beträffande förhållandet mellan länsstyrelser
och länsarkitekter såsom planmyndigheter, å ena, samt överlantmätarna
och domstolarna såsom fastighetsbildande myndigheter, å andra sidan, uttalade
vidare departementschefen: »Upprättade planer för bebyggelsen liksom
andra byggnadsreglerande föreskrifter skola ju respekteras vid fastighetsbildningen,
och det får uppenbarligen icke bli så, att en myndighet medverkar
till uppkomsten av en fastighet för bebyggelse medan en annan myndighet
anser sig icke kunna medgiva att den bebygges. Vad planmyndigheterna
yrka bör därför i regel bli avgörande; deras mening bör icke frångås

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

utan att särskilda tungt vägande skäl föranleda därtill. Även om formellt
beslutanderätten tillkommer fastighetsbildningsmyndigheterna, torde således
i dessa ärenden den reella prövningen alltjämt komma att ligga hos planmyndigheterna.
Har emellertid domstol av särskild anledning ansett sig
tvungen frångå vad planmyndighet yrkat, bör på sätt de sakkunniga föreslagit
länsarkitekten äga fullfölja talan mot fastställelsebeslutet. Jag kan
icke finna, alt några principiella betänkligheter skulle behöva möta mot ett
sådant system, vilket redan genomförts med avseende å byggnadsnämnder
och lantbruksnämnder. Jag anser emellertid icke, att denna klagorätt bör
vara begränsad till samhällen och områden som angivas i It) kap. 5 § jorddelningslagen.
Samma skäl, som föranlett mig föreslå att samråd med planmyndigheterna
bör etableras varhelst behov därav kan föreligga, tala för alt
länsarkitektens klagorätt icke bör vara i rummet begränsad.»

Yttranden

Lantmäteristyrelsen hemställer att motionerna överlämnas till 1954 års
fastighetsbildningskommitté. Styrelsen anför: Det är numera en bärande
princip i fastighetsbildningen att enskilda dispositionsönskemål måste vägas
mot allmänna intressen, i det nu aktuella sammanhanget närmast samhällets
krav på en sund bebyggelseutveckling. Som en logisk konsekvens
härav har i fastighetsbildningsproceduren införts en möjlighet att genom
överlantmätaren och länsarkitekten bevaka det allmännas intressen. — - Enligt
styrelsens erfarenhet har överlantmätares och länsarkitekts fullföljdsrätt
varit av stor betydelse vid tillkomsten av den enhetliga praxis, som numera
uppnåtts över praktiskt taget hela landet för samordning av den löpande
fastighetsbildningen med planmyndigheternas strävanden att åstadkomma
en lämplig lokalisering och anordning av tätbebyggelsen, särskilt
inom områden där detaljplan saknas, d. v. s. utanför stadsplan eller byggnadsplan.
Allteftersom denna praxis vunnit i stadga har även antalet besvärsmål
minskat. — Av det anförda framgår att överlantmätares och länsarkitekts
fullföljdsrätt i jorddelningsmål har varit och fortfarande får anses
vara ett värdefullt hjälpmedel i det nu tillämpade förfarandet för att
samordna fastighetsbildningen med bebyggelseplaneringen. Styrelsen får
därför bestämt avstyrka att dessa befogenheter avskaffas. — Även om i
princip de allmänna intressena i nu förevarande fall måste kunna bevakas
på samma sätt som enskilda intressen kunna bevakas, måste medges att ett
överklagande otvivelaktigt förorsakar vederbörande sakägare tidsutdräkt
och besvär. En genomgång av avgörandena i högre instans torde emellertid
utvisa att anmärkning ej kan riktas mot det sätt varpå överlantmätarna
och länsarkitekterna begagnat sin klagorätt. — Det är dock angeläget att
alla åtgärder vidtages i syfte alt göra fastighetsbildningsproceduren snabbare
och smidigare ulan att äventyra befogade allmänna intressen. Detta
är ett omfattande och svårlöst problemkomplex, som anförtrotts 1954 års

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr H år li)51

fastiglietsbildningskommitté. Innan dessa frågor utretts i ett sammanhang,
bör någon partiell reform på området icke ifrågakomma.

1954. års fastiglietsbildningskommitté hemställer ävenledes att motionerna
överlämnas till kommittén. — Kommittén erinrar om att, då klagorätt
för överlantmätarna infördes år 1947, saken ansågs så angelägen att den,
ehuru en fullständigare revision av fastighetsbildningsväsendet var att vänta,
icke borde anstå. Motiven för 1947 och 1950 års ovanberörda lagändringar
torde visa att ett intimt samband råder mellan överlantmätarnas och
länsarkitekternas fullföljdsrätt samt fastighetsbildningsväsendet i övrigt.
Av detta skäl synes den i motionerna väckta frågan om inskränkning av
fullföljdsrälten icke böra upptagas till bedömande annat än i sammanhang
med en mera allmän översyn av fastighetsbildningslagstiftningen. Åt fastighetsbildningskommittén
har uppdragits att verkställa en sådan översyn och
det torde därför böra ankomma på kommittén att vid fullgörandet av sitt
uppdrag, som även omfattar rättegången i mål om fastighetsbildning, laga
de av motionärerna framförda synpunkterna under övervägande.

Bgggnadsstgrelsen framhåller, att frågan torde komma att övervägas inom
fastighetsbildningskommittén, och avstyrker motionerna. Styrelsen anför:
Syftet med den överlantmätaren och länsarkitekten tillerkända klagorätten,
vilken motionärerna önskar slopad i vad avser avstyckning för bostadsbebyggelse
på landsbygden, är att säkerställa att de allmänna synpunkter, som
kommit till uttryck i gällande lagstiftning angående planering, fastighetsbildning
och bebyggelse och vilkas iakttagande i stor utsträckning ankommer
på administrativa myndigheter, även blir tillräckligt beaktade när dessa
frågor blir föremål för domstolsprövning.. Överväganden av allmänna plansynpunkter
och dylikt måste i och för sig vara tämligen främmande för
domstolars vanliga verksamhet, och det synes därför rimligt att överlantmätaren
och länsarkitekten, som är experter i dessa frågor, har möjlighet att
besvärsvägen få sina synpunkter prövade i högre instans. Även om besvärsrätten
icke har begagnats i någon större omfattning — i de fall då besvär
anförts har överlantmätaren och länsarkitekten i regel fört talan gemensamt
— synes den dock ur de synpunkter styrelsen har att företräda
otvivelaktigt vara av visst värde. Bl. a. med hänsyn till önskvärdheten av att
kunna få fram prejudikat i dessa icke minst för det allmänna så betydelsefulla
frågor anser styrelsen att någon anledning att nu beskära överlantmälarens
och länsarkitektens klagorätt icke föreligger. — I detta sammanhang
anser sig byggnadsstyrelsen även böra meddela att från länsarkitekthåll ifrågasatts
om icke sådan underrättelse om domstols beslut som enligt 21 kap.
.‘58 och 59 jorddelningslagen skall tillställas överlantmätaren in. fl. även
borde lämnas till länsarkitekten.

Överlantmätaren i Södermanlands lån avstyrker motionerna. Överlantmätaren
anför: I länet har antalet fall, då fråga om tillstånd till avstyckning
efter underställning dragits under ägodelningsrätls prövning, såvitt kunnat
utrönas, icke utgjort mer än två sedan byggnadslagen den 1 januari 1948
trädde i kraft. I det ena fallet, som avsåg avstyckning av eu tomtplats för

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr lb år 1957

bostadsändamål, hade förrättningslantmätaren, sedan länsarkitekten och
länsstyrelsen avstyrkt tillstånd till avstyckningen, vägrat tillstånd till densamma,
varefter sakägarna påfordrade underställning. Ägodelningsrätten
upphävde förrättningsmannens utlåtande och meddelade tillstånd. Sedan
länsarkitekten fullföljt ärendet, fastställde Svea hovrätt i utslag den 4 juli
1956 med upphävande av ägodelningsrättens utslag förrättningsmannens utlåtande
i vad därigenom tillstånd till avstyckning vägrats. Hovrättens utslag
vann laga kraft. — Det andra fallet avser en den 25 oktober 1956 börjad
förrättning för avstyckning av ett område för kollektiv fritidsbebyggelse inom
strandlagsförbudsområde, där förrättningslantmätaren, sedan länsstyrelsen
efter hörande av länsarkitekten och överlantmätaren tillkännagivit att avstyckningen
såsom ägnad att motverka syftet med strandlagsförbudet icke
borde komma till stånd, i utlåtande den 28 januari 1957 vägrat tillstånd till
avstyckningen, varefter sakägaren påfordrat underställning. Ärendet är ännu
ej avgjort av ägodelningsrätten. — Att frekvensen av underställningar i
ifrågavarande slags ärenden i länet varit så ringa, kan möjligen sammanhänga
med den metod, som i länet regelmässigt tillämpas att på administrativ
väg (genom samråd eller i mera ovissa fall skriftligt förfarande) på ett
tidigt stadium klarlägga planmyndighetens och eventuellt andra myndigheters
uppfattning. Detta förfarande har medfört, att tillämnade avstyckningar
i många fall nedlagts eller återkallats, och förvisso har förfarandet medverkat
till att den judiciella vägen så sällan anlitats. — Erfarenheterna från
länet kunna icke anses ge något belägg för att länsarkitektens och överlantmätarens
besvärsrätt förorsakat sakägare onödig tidsförlust och andra olägenheter.
— Förändringar i fastighetsindelningen skola, på sätt jorddelningslagstiftningen
anger, ske under beaktande av jordpolitiska och planpolitiska
synpunkter eller med andra ord vara föremål för jordpolitisk, respektive
planpolitisk kontroll. Lagstiftningen har insatt överlantmätare och
länsarkitekt att fungera som organ vid utövandet av denna kontroll. Den
fullföljdsrätt, som motionärerna önskar avskaffad, lärer få ses som ett instrument
vid fullgörandet av sagda uppgifter. — Det framstår som angeläget,
att rättsliga avgöranden i mål av förevarande slag prövas och avgöres
efter enhetliga linjer samt att en fast praxis för vidsträckta områden och
helst hela landet utbildas. För att så skall kunna ske och för att det allmännas
synpunkter skall kunna hävdas, lärer med lagstiftningens nuvarande
uppbyggnad vara nödvändigt att överlantmätare och länsarkitekt bibehålies
vid sina befogenheter att fullfölja talan i jorddelningsmål. — Såvitt överlantmätaren
kunnat finna saknas anledning, i vart fall med utgångspunkt
från erfarenheterna inom länet, att sönderbryta det processuella systemet i
jorddelningslagen genom en partiell reform på sätt med motionerna avsetts.
Och desto mindre anledning torde det vara att nu göra en sådan reform,
då arbetet med en total revision av jorddelningslagstiftningen pågår
för fullt.

Länsarkitekten i Södermanlands län anlägger i huvudsak samma synpunkter
som överlantmätaren i länet.

Tredje lagutskottets utlåtande nr U år 1957 7

Länsstyrelsen i Södermanlands län avstyrker motionerna. Länsstyrelsen
erinrar om vad överlantmätaren och länsarkitekten yttrat samt anfor for
egen del- Att av ett enda fall draga några bestämda slutsatser är val knappast
riktigt. Så mycket kan dock sägas i vad rör tillämpningen av besvarsinstitutet
i ifrågavarande hänseende inom länet, att den form for samverkan
mellan plan- och fastighetsbildningsmyndigheterna, som förekommer i länet,
verksamt bidragit att minska användningen av besvärsinstitutet over
huvud, att ett bibehållande av överlantmätarens och länsarkitektens besvarsrätt
icke i länet kan ha vållat sakägare sådan tidsförlust eller annan olägenhet,
varom motionärerna tala, samt att det relaterade fallet snarast talar föi
ett bibehållande av besvär srätten.

Överlantmätaren i Örebro län avstyrker motionerna samt anfor: De skal,
som anförts för ifrågavarande besvärsrätt, torde alltjämt få anses gälla. I
motionen har särskilt anförts, att klagorätten icke skulle vara motiverad för
områden utanför stadsplan och byggnadsplan. I själva verket torde det förhålla
sig så, att besvärsrätten i denna del visat sig ha en särskilt betydelsefull
funktion att fylla. Genom densamma ha flera frågor rörande innebörden
av bestämmelser i den nya byggnadslagstiftningen förts tdl auktoritativ
prövning i högre instans, vilket i hög grad bidragit till större enhetlighet i
lagtillämpningen. De rättsfall, som sålunda tillkommit, ha bl. a. närmare
klarlagt innebörden av det eljest relativt obestämda begreppet »tätbebyggelse»
enligt byggnadslagen. Såväl ur allmän säkerhetssynpunkt som med
hänsyn till det allmännas intresse av att den av lagstiftarna åsyftade bebyggelseregleringen
icke sättes ur spel får därför den ifrågavarande besvärsrätten
anses ha varit av stor betydelse. — Å andra sidan ha besvärsmålen givetvis
inneburit olägenheter för de jordägare, som berörts av desamma, både
i form av kostnader och tidsutdräkt. Det bör emellertid beaktas att antalet
fall, då fastighetsbildningsärenden fördröjts genom överlantmätares eller
länsarkitekts besvär, är relativt ringa. Sannolikt överstiger antalet inte eu
promille av samtliga avstyckningsförrättningar inom landet, och för Örebro
läns vidkommande är antalet ännu mindre. Då olägenheterna således
torde få anses ha ringa omfattning i förhallande till den betydelse besvärsrätten
har ur allmän synpunkt, synes skäl saknas för den ifrågasatta lagändringen.
Härtill kommer att en fråga som denna icke lämpligen torde böra
brytas ut ur den allmänna revision av fastighetsbildningslagstiftningen, som
ligger under utredning hos fastighetsbildningskommittén och som torde
kunna beräknas bli slutförd under de närmaste åren.

Länsstyrelsen i Örebro län meddelar, att sedan besvärsrätt för överlantmätare
och länsarkitekt införts, denna inom länet utnyttjats endast en gång.
Länsstyrelsen liksom länsarkitekten i länet anlägger i huvudsak samma synpunkter
som överlantmätaren i länet.

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1957

Utskottet

Rätten för överlantmätare och länsarkitekt att överklaga ägodehiingsrätts
eller hovrätts beslut, som innebor att fastställelse ineddelas å jorddelningsförrättning
eller att tillstånd lämnas till sådan förrättning, har existerat
i knappt tio år. Fullföljdsrätten, som införts etappvis, först för överlantmätare
och senare för länsarkitekt, utgjorde den naturliga konsekvensen
av samtidigt genomförda principiellt betydelsefulla reformer på jorddelningslagstiftningens
område. För utskottet är det därför uppenbart, att
man icke kan tillmötesgå motionärernas önskemål att avlägsna ifrågavarande
fullföljdsrätt utan att genomgripande förändringar samtidigt göres på hela
det föreliggande lagstiftningsområdet.

Det problem motionärerna tagit upp till debatt är emellertid förtjänt av
den största uppmärksamhet. Det kan sålunda å ena sidan och med ett principiellt
betraktelsesätt icke utan fog sägas, att gällande rätt icke i allo är
tillfredsställande utformad. Det måste sålunda, ej minst för den enskilde
sakägaren, förefalla egendomligt, att en av sakägaren begärd förrättning
genom tre instanser kan göras till föremål för ett rättegångsliknande förfarande
mellan ett flertal skilda myndigheter med sinsemellan stridande
intressen. Man kan emellertid också med lika stor rätt påstå, att det allmännas
intresse av en lämplig fastighetsbildning icke kan anses tillfredsställande
tillvarataget ens med nu gällande regler. Det låter sig nämligen
lätt tänkas flera andra myndigheter — vid sidan av dem som redan nu har
fullföljdsrätt — som kan ha ett högst beaktansvärt intresse av fastighetsbildningen
och i konsekvens härmed borde tillerkännas fullföljdsrätt. Det
sålunda uppkomna dilemmat skulle med nu angivna utgångspunkter måhända
bäst lösas på så sätt, att fullföljdsrätten formellt lades i handen
på en myndighet, som ensam men efter övrigas hörande representerade det
allmänna.

Med hänsyn till det — såvitt remissyttrandena ger vid handen — ringa
antalet fall, då den genom motionerna aktualiserade fullföljdsrätten utnyttjats,
kan det å andra sidan med ett mera praktiskt betraktelsesätt med fog
hävdas, att, om än i det enskilda fallet kostnad och olägenhet måste uppkomma
för den enskilde sakägaren, gällande rätt på ett så tillfredsställande
sätt som möjligt är har löst den i modern fastighetsbildning ständigt aktuella
konflikten mellan enskilda och allmänna intressen.

Oberoende av vilket betraktelsesätt man anlägger, anser emellertid utskottet
med hänsyn till den genomgripande ombildning av jorddelningslagstiftningen,
som förberedes av fastighetsbildningskommittén, att någon
partiell reform på förevarande område icke nu bör ske, samt att motionerna
jämte vad utskottet i ärendet anfört bör överlämnas till 1954 års fastighetsbildningskommitté
att av denna tagas under övervägande vid utredningsuppdragets
fullföljande.

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1957

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna I: 381 och II: 471
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom sin mening giva
till känna vad utskottet i ärendet anfört.

Stockholm den 26 mars 1957

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl*, Axel Jansson, Hermansson,
Göran Karlsson*, Ebbe Ohlsson, Kristiansson och fru Nilsson;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, von Seth, fru
Torbrink, herrar Andersson i Ryggestad, Johansson i öckerö*, Jansson i
Benestad* och Hamrin i Kalmar.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 3 avd. Nr 14