Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957

1

Nr 11

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning angående
ändring av villkoren för vinnande av mätningsmannakompetens.

Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 144 i första kammaren av herr Arrhén samt nr
197 i andra kammaren av herr Bengtsson i Göteborg.

I motionerna, som är likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om en utredning om ändring
av villkoren för vinnande av mätningsmannakompetens».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.

Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från lantmäteristyrelsen och 1956 års lantmäterikommitté.

På begäran av utskottet har yttrande därjämte avgivits av Svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund och Svenska teknologföreningen.
Yttrande har även inkommit från Sveriges lantmätareförening.

Gällande rätt

För fastighetsregistrering samt jorddelning och annan fastighetsbildning
gäller sedan gammalt skilda regler på landet och i stad. Huvudbestämmelserna
för landet återfinnes i lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å
landet, medan motsvarande bestämmelser för stad inrymmes i lagen den 12
maj 1917 om fastighetsbildning i stad. 1917 års lag gäller emellertid icke
endast i städerna utan även på vissa orter på landet. Sålunda gäller exempelvis
1917 års lag i köpingar och municipalsamhällen, varest fastigheterna
redovisas i fastighetsregister, medan 1926 års lag gäller — förutom på den
egentliga landsbygden — i sådana samhällen där fastighetsredovisningen
sker i jordregister. Vid förrättningar enligt jorddelningslagen, av lagen benämnda
lantmäteriförrättningar, är förrättningsmannen i regel distriktslantinätare
tillhörande det statliga lantmäteriets distriktsorganisation. I)istriktslantmätaren
är även i princip förrättningsman i stad vid laga skifte
och ägoutbyte, men eljest benämnes förrättningsmannen i stad — liksom
även i ort på landet, där 1917 års lag gäller — av lagen mätningsman. Mätningsmannen
är anställd, i stad, av denna och i annan kommun, där 1917

1 Jiihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 3 avd. Nr 11

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr It år 1957

års lag gäller, av kommunen. Vad i fortsättningen säges om stad gäller även
ort på landet, där 1917 års lag gäller. Oaktat mätningsmannen är anställd
i stadens tjänst och avlönas av staden, är lian dock underkastad lantmäteristyrelsens
överinseende (lantmäteriinstruktionen den 30 juni 1948, § 1).

Förutom att vara förrättningsman enligt 1917 års lag i de fall ovan nämnts
åligger det i regel mätningsmannen att vara fastighetsregisterförare (1917
års lag 7 kap. 4 §). För ort på landet, där fastighetsregister föres, är dock
i princip överlantmätaren fastighetsregisterförare. Mätningsmannen är i
vissa fall behörig att verkställa laga skiften, ägoutbyten, ensittarförrättningar,
förrättningar enligt lagen den 18 april 1952 om sammanföring av
samfälld vägmark med angränsande fastighet in. m. samt avstyckningar enligt
jorddelningslagen. Behörighet att upprätta grundkarta för stadsplan
och karta till grund för tomtindelning är liksom behörighet att upprätta
kartor och beskrivningar för åtskilliga andra ändamål samt att utfärda vissa
intyg ävenledes knuten till mätningsmannakompetensen.

Skillnaden i kompetenskrav mellan lantmätare och mätningsman är den
att, medan lantmätare ovillkorligen måste ha avlagt lantmäteriexamen eller
civilingenjörsexamen inom avdelningen för lantmäteri vid tekniska högskolan
i Stockholm (lantmäteriinstruktionen den 30 juni 1948, § 97, enligt
dess lydelse den 16 januari 1953, nr 5), föreskrives beträffande mätningsman,
att han skall ha avlagt antingen lantmäteriexamen eller civilingenjörsexamen
vid teknisk högskolas avdelning för väg- och vattenbyggnad eller
avlagt avgångsexamen från fackavdelningen för väg- och vattenbyggnad vid
Chalmers tekniska institut i Göteborg (1917 års lag 2 kap. 2 §). Kompetensfordringarna
i övrigt å lantmätare regleras i lantmäteriinstruktionen (§
93 ff.J. 1917 års lag föreskriver såsom ytterligare kompetenskrav beträffande
mätningsman, vilken icke avlagt lantmäteriexamen, att han under
minst två år under sakkunnig ledning skall ha utövat väl vitsordad praktisk
verksamhet inom fastighetsbildningsväsendet (1917 års lag 2 kap. 2 §
och chefens för justitiedepartementet cirkulär den 1 augusti 1919 till samtliga
länsstyrelser och magistrater ang. behörighet att verkställa förrättningar
enligt 1917 års lag). Kungl. Maj:t har emellertid tillerkänts rätt att meddela
dispens från samtliga nu omförmälda kompetensfordringar, vilka uppställts
för mätningsman i stad (1917 års lag 2 kap. 2 § sista stycket). Av
Grefbergs kommentar till 1917 års lag (Lagen om fastighetsbildning i stad,
andra upplagan, sid. 106) inhämtas därjämte: »Dispens meddelas jämväl
med vissa begränsningar, såsom beträffande viss stad eller att avse endast
tomtmätningar.»

Fastighetsregisterkommissionen har år 1924 uttalat (Kommissionens meddelande
XIV sid. 24), att det enligt kommissionens mening icke kan anses
stå i överensstämmelse med bestämmelserna i 1917 års lag att vid bedömandet
av frågan, huruvida en person skall anses äga förutsättningar för att av
Kungl. Maj :t erhålla mätningsmannakompetens, låta erfarenhet beträffande
uppgörande av stadsplaneförslag, förslag till avloppsledningar och dylikt
ei sätta brist i skicklighet och erfarenhet på mätningsväsendets område och

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957

3

att alltså enligt kommissionens mening mätningsmannakompetens icke lagligen
kan och bör medgivas i andra fall än där trygghet kan anses föreligga
att vederbörande på tillfredsställande sätt självständigt kan fullgöra de uppgifter,
som falla på en mätningsman.

Yttranden

Lantmäteristyrelsen anför: Den av motionärerna väckta frågan torde inrymmas
i det utredningsuppdrag, som givits 1954 års fastighetsbildningskommitté.
Enligt meddelade direktiv åligger det nämligen denna kommitté
att göra en allmän översyn av reglerna om fastighetsbildning icke blott på
landet utan även i stad. Spörsmålet torde även komma att uppmärksammas
inom 1956 års lantmäterikommitté, som enligt sina direktiv har att pröva
den med motionärernas förslag nära sammanhängande frågan om inom lantmäteriet
möjligheter finnes att ytterligare överföra arbetsuppgifter från
lantmätare till mätningstekniker och annan biträdespersonal. Enligt styrelsens
uppfattning är det under rådande förhållanden icke lämpligt att på ifrågavarande
område överväga en partiell reform. På grund härav föreslår
lantmäteristyrelsen att motionerna överlämnas till 1954 års fastighetsbildningskommitté
och 1956 års lantmäterikommitté att tagas under övervägande
vid fullföljandet av meddelade utredningsuppdrag.

1956 års lantmäterikommitté anlägger i huvudsak samma synpunkter som
lantmäteristyrelsen.

Svenska kommunaltekniska föreningen — en ideell förening av stadsingenjörer,
stadsarkitekter och kommunalt anställda byggnadschefer — anför: Det

är inte första gången som denna fråga tagits upp till diskussion och
bedömande. I ett flertal utrednings- och lagstiftningssammanhang har frågan
om den s. k. mätningsmannakompetensen behandlats eller berörts, men
veterligen har resultatet av tidigare överväganden alltid blivit, att man normalt
bör kräva civilingenjörs- eller motsvarande utbildning för person, som
skall tjänstgöra som mätningsman i stad. Orsaken till dessa ståndpunklstaganden
torde i stora drag framgå av det följande. — Handläggning av
fastighetsbildningsförrättningar är ingalunda — vilket man möjligen av
ordalagen i motionerna kan föranledas att tro — en enkel teknisk åtgärd,
lika litet i stad som på landet. I stort sett fungerar ju en mätningsman vid eu
förrättning som eu domare i första instans och har därvid att döma i ärenden,
där olika sakägares intressen på olika sätt kolliderar. Mätningsmannen
skall vidare vid förrättningen bevaka och iakttaga det allmännas intresse
att fastighetsindelningen blir så lämplig som möjligt. Även om de rent mätningstekniska
arbetena vid förrättningarna äro av betydande omfattning
och till största delen rutinmässigt utföras av mätningstekniker, så är det eu
missuppfattning, all den ansvarige mätningsmannens befattning med förrättningarna
skulle inskränka sig till att skriva under mätningsteknikerns
papper. — En mätningsman i stad är emellertid icke enbart — såsom i motionerna
med eu stark förenkling angives — »eu person, som har till uppgift
att göra tomt mätningar, avstyckningar, sammanläggningar och liknan -

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr it ar 1957

de mätningsförrättningar», utan mätningsmannen har även att göra bedömanden
av tekniska, ekonomiska och rättsliga faktorer i samband med
planläggningen och genomförandet av stadsbyggnadsprojekt. En mätningsman
måste därför helt behärska den lagstiftning enligt vars regler fastighetsbildningsförrättningar
skall handläggas. Till väsentlig del gäller det här
iakttagande och utredning av rättsliga förhållanden, vartill kunnighet i tekniskt
mätningsförfarande icke i och för sig kan medföra kompetens. Byggnadslagstiftningen
med därtill hörande författningar bör behärskas av
mätningsmannen. Han bör i vart fall äga så mycken insikt i stadsbyggnad,
att han icke blott förstår att på marken omsätta en stadsplaneförfattares
intentioner utan också på ett så tidigt stadium som möjligt kan tillse, att
erforderlig planläggning sker. Av mätningsmannen måste slutligen krävas,
att han — även om han har mycket duktiga mätningstekniker till sitt förfogande
— har sådana grundläggande kunskaper, att han kan följa med och
nyttiggöra den senaste tidens tekniska utveckling inom mätningstekniken
och fotogrammetrin. — För föreningen är det därför fullkomligt klart, att
nu nämnda uppgifter är av den art och vikt, att högskoleutbildning är en
nödvändig förutsättning för att de skall kunna lösas på ett ändamålsenligt
och i rättsligt avseende fullt betryggande sätt. Det är alldeles givet, att det
inom detta arbetsområde såväl som inom andra förekommer rena rutinfall,
som äro relativt enkla. Det är emellertid ofta omöjligt att på förhand avgöra
vilka förrättningar som är okomplicerade och som därför — utan risk för
rättssäkerheten — skulle kunna överlåtas åt personer med lägre utbildning.
Den mest rationella arbetsmetoden torde vara den nu tillämpade, nämligen
att arbetsuppgifterna beträffande en viss förrättning fördelas mellan tjänstemän
av differentierad utbildningsgrad. Föreningen vågar påstå, att man
i allmänhet inom städerna drivit rationaliseringen i delta avseende så långt,
som man med hänsyn till rättssäkerheten rimligen kan begära. Om kvalitén
hos förrättningsmännen sänkes, måste kravet på överprövning skärpas, och
man kommer då in på en utvecklingslinje, som leder mot ökad centralisering
av de rättskraftiga besluten. Föreningen tror inte, att en sådan utveckling
ligger vare sig i det allmännas eller den enskildes intresse. — Av motionerna
kan man få den uppfattningen, att det huvudsakligen är civilingenjörer
med väg- och vattenbyggnadsteknisk examen, som tjänstgöra som
mätningsmän i stad. Så är emellertid ingalunda fallet. För närvarande torde
tjänstgöra omkring 425 mätningsmän. Dessa fördela sig med ungefärliga
tal sålunda:

250 statligt anställda lantmätare (civilingenjörer eller motsvarande),

50 kommunalt anställda lantmätare (civilingenjörer eller motsvarande),
50 kommunalt anställda civilingenjörer med väg- och vattenbyggnadsexamen,
vilka syssla uteslutande med mätningsväsendet,

50 kommunalt anställda civilingenjörer med väg- och vattenbyggnadsexamen,
vilka samtidigt äro byggnadschefer eller liknande, samt
25 kommunalt anställda mätningsmän, vilka dispensvägen erhållit kompetens.

Om lagstiftning i frågan skulle anses böra komma till stånd, bör den i
vart fall icke ske utan nära samband med 1954 års fastighetsbildningskommitté.

Styrelsen för Svenska stadsförbundet anför:

Motionärerna synes ha utgått från att mätningsmannen i städerna som
regel har väg- och vattenbyggnadsteknik utbildning, vilken utbildning anses
mindre lämplig för mätningsverksamheten. Detta antagande överensstäm -

Tredje lagutskottets utlåtande nr It år 1957 5

mer emellertid icke med de faktiska förhållandena. Huvuddelen av koinmumernas
mätningsman torde ha lantmätarexamen. Mätningsmannaverksamheten
är som regel ej heller av den enkla beskaffenhet som motionärerna förmenar.
Verksamheten ställer stora krav på mätningsmannens såväl tekniska
som allmänt administrativa kunnighet. Någon anledning att på de av
motionärerna anförda skälen ändra villkoren för vinnande av mätningsmannakompetens
synes enligt styrelsens mening därför icke föreligga.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund anför:

Den fortgående urbaniseringen av vårt land har ökat behovet både av
kommunaltekniker i allmänhet och av personal inom den speciella gien av
tätortsservice, som mätningsväsendet utgör. Under överskådlig tid framöver
kommer här brist på kompetent arbetskraft att göra sig gällande. Det finns
därför all anledning alt se till att tillgänglig dylik arbetskraft utnyttjas på
ett rationellt sätt och att kvalificerad teknisk personal icke mer än nödigt
belastas med rena rutingöromål. Motionerna synes främst avse att på ett
begränsat område åstadkomma en sådan bättre hushållning ined högkvalificerad
teknisk personal. Såtillvida kan styrelsen ansluta sig till motionerna.
Uppenbart är också att just på det av motionärerna berörda området
en översyn av nu gällande för lång tid tillbaka uppställda kompetenskra\
är påkallad. Såvitt styrelsen förstår utgör en dylik översyn ett naturligt led
i den reformverksamhet, som pågår på fastighetsbildningens och lantmäteriets
områden. Frågan torde f. ö. vara mera komplicerad än som kan
utläsas ur motionerna, eftersom behärskandet av moderna mätningsmetoder
fordrar ingående kunskaper i bl. a. tillämpad matematik. De specialkurser
för utbildning av mätningstekniker, som motionärerna har i
sikte, måste därför bli ganska krävande för eleverna utan att ge samma
framtidsmöjligheter som fullständig lantinäteriexamen. Huruvida det av
motionärerna föreslagna utbildningssystemet mera påtagligt skulle avvika
från nu tillämpad praxis med dispensgivning åt specialelever vid de tekniska
högskolornas lantmäterikurser låter sig inte avgöra. Att denna möjlighet
till komplettering av mätningsteknikerutbildningen i så ringa grad
utnyttjas torde icke bero enbart på en restriktiv dispensgivning. Det är troligt
att också studiekostnaderna lägga hinder i vägen. För sin del vill styrelsen
därför gärna förorda att motionerna överlämnas till 1956 års lantmäterikommitté
för att av denna beaktas vid fullgörandet av sill utredningsuppdrag.
I många tätortssamhällcn råder för närvarande eu mycket kännbar
brist på mätningsmän. Med hänsyn till vikten för dessa samhällen, att
hithörande frågor snabbt löses, synes vid motionernas överlämnande till
lantmäterikommittén böra framhållas, att berörda spörsmål bör tillerkännas
prioritet framför andra kommittén åvilande utredningsuppdrag.

Svenska teknologföreningen avstyrker — efter hörande av föreningens
avdelning för lantmäteri och Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund
— motionerna. Teknologföreningcn anför: Föreskriven kompetens erfordras
för att mätningsman med ansvar, skicklighet och omdöme skall kunna utöva
sin verksamhet. Gällande ordning synes medgiva sådan arbetsfördelning,
att från mätningsmannen kan avlastas sådana uppgifter, som icke
fordra dennes särskilda kvalifikationer. Därest ändrade bestämmelser skulle
befinnas erforderliga, synes frågans utredande närmast böra falla under
1954 års fastiglietsbildningskommiltés arbetsområde.

Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund tillägger för egen del här -

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr It år 1957

utöver: Till en mätningsmans uppgifter hör att med uppmärksamhet följa
utvecklingen inom staden av de förhållanden, som äga samband med hans
verksamhet, och laga initiativ till åtgärder, som äro ägnade att främja en ändamålsenlig
fastighetsindelning, samt verka för samordning av fastighetsbildningen
med de åtgärder, som på angränsande förvaltningsområden planläggas
och utföras genom andra myndigheter och organ. Han skall i egenskap av mätningsman
inom staden utföra mätningsarbeten och verkställa förrättningar och
uppdrag i enlighet med vad härom författningsenligt föreskrives. Som regel är
mätningsmannen förordnad såsom fastighetsregisterförare i staden. Mätningsmannen
skall vidare mottaga, granska, utreda och till föredragning
inför byggnadsnämnden bereda inkommande ärenden, som beröra hans
verksamhetsområde, upprätta förslag till tomtindelningar, upprätta sådana
kartor och handlingar samt meddela sådana bevis, som sökande enligt lag
eller författning har att foga vid sina ansökningar, tillhandagå byggnadsnämnden
med sådana mätningar och förslag till utlåtanden, som falla inom
byggnadsnämndens verksamhetsområde, anlägga, vidmakthålla, komplettera
och i erforderlig utsträckning utvidga stadens triangel-, polygon- och
höjdfixnät samt verkställa därtill hörande mätnings-, beräknings- och kartarbeten,
tillse, att i byggnadsstadgan föreskriven karta över staden upprättas
och vid inträffade förändringar kompletteras, företaga erforderliga
utredningar rörande envar fastighetsägare åliggande skyldighet att till staden
utgiva bidrag till kostnad för gata, lämna sin personal de råd och anvisningar,
som erfordras för att personalen skall kunna utföra sina göromål
snabbt och riktigt, samt genom en ingående handledning och ett lämpligt
val av arbetsuppgifter bidraga till personalens fortsatta utbildning samt
tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar i ämnen, som tillhöra
hans verksamhetsområde. — Mätningsmannens verksamhet regleras av författningar,
reglementen och anvisningar av såväl allmän som lokal natur.
Av mätningsmannen kräves därför, förutom för hans tjänsteutövning erforderliga
kunskaper i ämnena geodetisk mätningsteknik med utjämningsräkning
och stadsbyggnad, ingående kännedom om de lagar och författningar,
som reglera hans verksamhet. Härvidlag är det icke tillfyllest att
han behärskar ett skarpt avgränsat författningsområde; han bör även vara
förtrogen med åtskilligt annat i författningsväg, än vad som speciellt avser
hans verksamhetsområde. En otillräcklig orientering inom författningsvärlden
kan leda till att mätningsmannen vid lösandet av ett problem tillgriper
eu onödigt omständlig behandling med ofta sämre resultat som följd och kan
även leda till långt gående förvecklingar med vittgående juridiska konsekvenser.
— Det i lagen uppställda kravet på examen från teknisk högskolas
avdelning för lantmäteri eller väg- och vattenbyggnad utgör eu garanti
för dels att vederbörande erhållit undervisning i erforderlig omfattning
inom ovannämnda ämnesområden, dels ock att vederbörande besitter
tillräckliga kunskaper i matematik och fysik. Behörighetsvillkoren för mätningsman
i stad äro desamma som för »mätningsmannen på landet» — lantmätaren
— med den skillnaden, att mätningsmannabefattningen i stad står

Tredje lagutskottets utlåtande nr It år 1957

7

öppen även för den högskoleutbildade väg- och vattenbyggaren. Några sakliga
skäl för att mätningsväsendet i stad skulle kunna skötas av mindre
kvalificerad arbetskraft än mätningsväsendet på landet —- lantmäteri •—
finnes icke. Den tekniska allmänbildning, som väg- och vattenbyggaren
besitter, utgör en värdefull tillgång i lians verksamhet som mätningsman
i stad. — Inom stadsmätningsväsendet liksom inom varje annat verksamhetsområde
strävar man efter att i största möjliga utsträckning fördela
arbetet mellan olika befattningshavare så att högt kvalificerad arbetskraft
icke belastas med arbetsuppgifter, som med fördel kunna anförtros annan
person. Det kan icke anses vara förenligt med god ekonomi att sysselsätta
en specialutbildad och dyrbar arbetskraft med göromål, som en billigare
arbetskraft kan utföra lika bra. Sålunda brukar man i allmänhet anförtro
följande arbetsuppgifter åt mätningstekniker: 1. stommätning, innefat tande

vinkelmätning i lägre ordningars triangelnät efter av mätningsmannen
uppgjord plan, mätning av polygontåg och finavvägning av vanlig avvägning;
2. detalj mätning, innefattande planläggning och mätning av mätningslinjenät,
numerisk detalj mätning, tachymetermätning och ytavvägning;
3. utstaknings- och markeringsarbeten; 4. beräkningsarbeten, såsom
koordinatberäkning och utjämning av polygonnät och mätningslinjenät med
användning av enklare utjämningsmetoder, koordinatberäkning av detaljpunkter,
beräkning av utstakningsdata och arealräkning enligt numeriska
och grafiska metoder; 5. upprättande av plan- och höjdkartor med hjälp
av vanligen förekommande karteringsinstrument; 6. upprättande av förekommande
beskrivningar; 7. enklare fastighetsutredningar; 8. upprättande
av sammanställningskartor; samt 9. kontorsgöromål.

Teknologföreningens avdelning för lantmäteri tillägger bl. a.: En stor del
av fastighetsbildningen i städerna försiggår i motsats till vad förhållandet
är på landet i en förrättningsform, som icke undergår fastställelseprövning
för att vinna laga kraft. Detta innebär att kraven på förrättningsmannen
måste ställas mycket högt. De av honom verkställda åtgärderna ligger nämligen
i de avsedda fallen utan någon vidare granskning direkt till grund för
fastighetsredovisningen. Med hänsyn till det ovillkorliga kravet att individualiseringen
av fastighetsbeståndet sker på ett fullt betrygggande sätt, synes
det vara uppenbart att den därför ansvarige måste äga kvalificerade kunskaper
inom ett flertal kunskapsgrenar, enär hans verksamhet mot det färdiga
resultatet utgör en syntes av tekniska, juridiska och ekonomiska insikter.
En viktig del av mätningsmannens arbete utgör den fastighetsbildning
som sker utanför planlagt område. Inom sådana områden har förrättningsmannen
att taga plantekniska initiativ och ställningstaganden. Han
måste med andra ord även äga utbildning i och rik erfarenhet av denna art
av frågor.

Sveriges lantmätareförening anför: Det är naturligt och vanligt att eu
stor del av de rent tekniska uppgifterna inom mätningsmännens verksamhetsområden
delegeras till medhjälpare, mätningstekniker. I detta avseende
föreligger i arbetsorganisationen ingen principiell skillnad mellan de stat -

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957

liga enheterna, lantmäteridistrikten, och de kommunala, stadsingenjörskontoren.
Givetvis växlar omfattningen och svårighetsgraden hos de delegerade
uppgifterna från fall till fall. Det är emellertid en gammal och väl bestyrkt
erfarenhet inom lantmätarekåren, att man aldrig i förväg kan avgöra
om en förrättning eller ett annat uppdrag kan handläggas enkelt eller leder
till mera krävande undersökningar och åtgärder. — Med hänsyn till mätningsmännens
högt kvalificerade åligganden och befogenheter finner föreningen
det icke välbetänkt att generellt sänka kompetenskraven. Hur förrättningsmannen
bäst skall kunna delegera arbetsuppgifter till honom underställd
personal torde delvis vara en organisationsfråga.

Utskottet

Motionärerna anser att nu rådande tillstånd innebär en misshushållning
med den dyrbara arbetskraft som mätningsmännen utgör. För de talrika
förrättningar, som är av rutinmässig och enkel beskaffenhet anses mätningsmännen
vara överkvalificerade. Deras befattning med dessa förrättningar
vore i regel av enbart formell natur, medan det egentliga arbetet utfördes
av underordnade mätningstekniker. Det skulle ur flera synpunkter
vara rationellt att frångå nu gällande kompetenskrav och i stället möjliggöra
för mätningstekniker att i större utsträckning än nu kan ske erhålla mätningsmannakompetens.
I syfte att få frågan närmare belyst önska motionärerna
få till stånd en utredning.

Den bakom motionerna liggande grundtanken att kvalificerad arbetskraft
icke i onödan skall syssla med okvalificerade uppgifter är självklar. Med
tanke på att det ofta icke låter sig göra att i förväg skilja enkla förrättningar
från svåra och med hänsyn till mångfalden av krävande arbetsuppgifter
— ej minst av rättslig art — som åligger en mätningsman, anser dock utskottet
det knappast vara möjligt att för dessa befattningshavare generellt
sänka kraven på den för förrättningen erforderliga kompetensen.

I direktiven för 1954 års fastighetsbildningskommitté har chefen för justitiedepartementet
uttalat bl. a., att reglerna för fastighetsbildning på landet
och i stad under senare år genom partiella reformer kommit att bli alltmera
likartade. Det funnes därför skäl att undersöka, om icke fördelar kunde vinnas
genom att man i samma lag reglerade fastighetsbildningen såväl i stad
som på landet. I direktiven för 1956 års lantmäterikommitté har departementschefen
vidare uttalat bl. a., att genom fastighetsbildningskommitténs
verksamhet frågan om hela det statliga lantmäteriets organisation blivit aktuell.
I samband med denna frågas utredning borde undersökas möjligheterna
att ytterligare överföra arbetsuppgifter från lantmätare till mätningstekniker
och annan biträdespersonal. En annan fråga, som kommittén borde
beakta, vore lantmäteriets samarbete med stadssamhällenas mätningsväsen.

Med hänsyn till sålunda pågående utredningar anser sig utskottet sakna
anledning att i nuvarande läge i vidare mån än ovan skett taga ställning till

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957

den genom motionerna väckta frågan. Motionerna jämte utskottets däröver
avgivna utlåtande synes dock böra överlämnas till nämnda båda utredningar
för att av dem tagas under övervägande vid fullföljande av utredningsuppdragen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna I: 144 och II: 197
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom sin mening giva till
känna vad utskottet i ärendet anfört.

Stockholm den 19 mars 1957

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Axel Jansson, Göran
Karlsson, Georg Carlsson*, Ebbe Ohlsson, Kristiansson och fru Nilsson;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Eriksson i
Sandby*, Johnsson i Kastanjegården, Persson i Tandö, Jansson i Benestad,
Hamrin i Kalmar och Bengtsson i Göteborg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

2

Ilihang Ull riksdagens protokoll 1957. 9 samt. Sand. Nr 11