Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1957
1
Nr 10
Utlåtande i anledning av väckta motioner om rätt för kommun
att erhålla ersättning för kostnader vid släckning av
brand i statlig egendom.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 336 i första kammaren av herr Franzén och
nr 412 i andra kammaren av herr Wahrendorff.
I motionerna, som är likalydande, yrkas »att riksdagen hos Kungl. Maj :t
hemställer om framläggande av förslag till sådan ändring av brandlagen,
att kommun må erhålla ersättning för kostnader, som uppstår vid brandsläckning
av statlig egendom».
Beträffande motiveringen får utskottet, i den män redogörelse därför ej
lämnas här nedan, hänvisa till motionerna.
Över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
utlåtanden inhämtats från statens brandinspektion, statskontoret, domänstyrelsen,
järnvägsstyrelsen samt länsstyrelserna i Malmöhus län och Västmanlands
län. På begäran av utskottet har yttranden därjämte avgivits av
Svenska landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundet.
Gällande bestämmelser m. m.
Varje kommun skall i enlighet med bestämmelserna i brandlagen den 15
juli 19H hålla ett brandförsvar, som tillfredsställer skäliga anspråk på
trygghet mot skada av brand (1 §). Till fullgörande av denna skyldighet
åligger det kommun att anskaffa och underhålla materiel, byggnader och
andra för brandförsvaret erforderliga anordningar, brandtorn likväl undantagna,
samt att draga försorg om nödig vattentillgång för släckning av
brand, dock endast i den mån oskälig kostnad därigenom icke åsamkas
kommunen (7 §). Enligt 3 § brandlagen skall i varje kommun finnas en
brandkår, till vilken skall höra erforderlig reserv grundad på tjänsteplikt
(reservbrandstyrka). I landskommun kan brandkåren bestå av borgarbrandkår
eller frivillig brandkår under ledning av enskild sammanslutning eller
enskilt företag (industri, anstalt e. d.). Kommun kan medgivas befrielse
från att hålla brandkår, om den träffat avtal om betryggande släckningshjälp
från brandkår i annan kommun; reservbrandstyrka skall dock alltid
finnas.
De skyldigheter även landskommunerna sålunda ålagts innebar en väsent
1
nihimy till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 3 avd. Nr 10
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1957
lig utvidgning i förhållande till vad som gällde enligt tidigare författningar,
nämligen brandstadgan den 15 juni 1923 samt lagen den 7 maj 1937 om förekommande
och släckning av skogseld.
Efter framställning av brandchef i kommun, där brand hotar att taga
större omfattning, är annan kommun pliktig att lämna släckningshjälp i
den utsträckning brandchefen i den kommunen prövar möjlig utan att skälig
hänsyn till dess egen säkerhet åsidosättes. För kostnad, som åsamkats
kommun i anledning av framställning om släckningshjälp, är kommunen
berättigad erhålla skälig ersättning (9 §).
Den som varit verksam för släckning av brand eller som deltagit i övning
med brandkår må av statsmedel kunna bekomma ersättning för s k a d a,
som därvid åsamkats honom. Ersättning av statsmedel må jämväl kunna
utgå för deltagande i eller annan verksamhet för släckning av skogsbrand
(15 §).
Om anledningen till att man i fråga om ersättning för släckningsarbete
in. m. — men ej i fråga om ersättning för skada — dragit en gräns mellan
skogsbrand och annan brand har brandförsvarsutredningen uttalat (SOU
1942: 10 s. 105):
Skälighetssynpunkter torde motivera att olika regler för ersättning och
belöning av statsmedel gälla i fråga om skogsbrand och annan brand. Skogsbränder
beröra icke sällan flera kommuner och ofta kommuner utan större
ekonomiska resurser. För släckande av dessa bränder måste jämförelsevis
ofta uppbåd göras av tjänstepliktiga. Det har då tett sig naturligt, att staten
träder emellan och lämnar ersättning eller belöning till deltagarna. Vid andra
bränder än skogsbränder är läget typiskt sett annorlunda. Bränderna äro
oftast begränsade till en kommun och kunna i regel släckas av organiserad
brandkår. Frågorna om ersättning och belöning framstå därvid icke såsom
lika angelägna som i skogsbrandfallen.
Reglerna i brandlagen kompletteras av bl. a. bestämmelser i kungl. kungörelsen
den 30 juni 19i7 om ersättning för verksamhet vid brandsläckning
m. m. (SFS 343/1947, 192/1952 och 491/1954). I kungörelsens 6 § stadgas
att om kommunal brandstyrka anlitas för släckning av skogsbrand må ersättning
utgå om kostnaderna icke blott är av ringa omfattning. Ersättningen
utgår enligt grunder som fastställes av riksörandinspektören i en
s. k. normaltaxa (statens brandinspektions cirkulär nr 12 och nr 22).
I ett av högsta domstolen avgjort mål har statens och kommunernas skyldighet
att ansvara för brandsläckning ansetts vara av sådan natur, att släckningskostnad
icke kunnat återkrävas av den som vållat branden (NJA 1950:
610).
Skyldighet föreligger icke heller för den räddade egendomens ägare att
gälda sådan kostnad.
Såvitt gäller släckningskostnad vid brand i staten tillhörig, oförsäkrad
egendom kan kommun således f. n. blott utfå ersättning när fråga är om
skogsbrand.
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1957
Staten bidrager emellertid till kommunernas kostnader för anläggande av
branddammar och uppförande av brandstationer (reservationsanslag för
budgetåret 1956/57 350 000 resp. 125 000 kronor). Dessutom utgår statsbidrag
att disponeras av länsstyrelserna för skogsbrandbevakning, nybyggnad
och underhåll av brandtorn samt ersättning för verksamhet vid brandsläckning,
varav kommunerna i viss mån åtnjuter del (förslagsanslag för budgetåret
1956/57 tillhopa 650 000 kronor).
Genom en överenskommelse som träffats mellan de flesta av landets större
försäkringsanstalter erhåller landskommun tills vidare 80 procent av
släckningskostnad, då hos anstalterna försäkrad egendom är utsatt för brand
och i anledning därav uppkommer kostnader för begränsning av brand och
för att rädda egendom. Undantag gäller dock vid släckning eller avvärjande
av skogsbrand. För stad eller köping utgår enligt överenskommelsen ersättning
endast för det fall att landskommun lämnats släekningshjälp vid brand
inom landskommuns område.
Anledningen till denna ordning är att försäkringsbolagen på sin tid —
innan landskommunerna författningsenligt var skyldiga att hålla särskilt
brandförsvar — i syfte att stimulera landskommunerna att uppbygga ett eget
brandförsvar förklarade sig vilja medverka till att lämna kommunerna viss
gottgörelse för deras utgifter för uppkomna släckningskostnader. I Kungl.
Maj :ts proposition nr 274 år 1944 angående vissa anslag till brandväsendet
(s. 5) uttalade departementschefen i anslutning härtill bl. a. följande:
»Emellertid förutsätter jag, att brandförsäkringsföretagens bidrag till landskommunernas
brandförsvarskostnader skola utgå jämväl sedan brandförsvarsanordningar
blivit obligatoriska även på landsbygden. Införande av
statsbidrag till de löpande kostnaderna för brandväsendet skulle dock säkerligen
förminska försäkringsanstalternas intresse härutinnan.»
Frågans tidigare behandling
Brandförsvarsntredningen framhöll i sitt betänkande (SOU 1942: 10 s.
133), att kostnaderna för brandväsendet i princip borde bäras av kommunerna,
enär brandförsvaret enligt utredningens förslag vore organiserat på
kommunal grund. Staten hade emellertid redan tidigare lämnat vissa bidrag
till brandförsvaret, och då nu ökade krav komme alt ställas på kommunerna,
borde även statens bidrag ökas. Vid behandlingen av dithörande frågor
borde enligt utredningens mening skillnad göras mellan å ena sidan de engångskostnader,
som föranleddes av utredningens förslag, samt å andra sidan
de årliga kostnaderna för brandförsvaret.
Med avseende å engångskostnaderna föreslog utredningen all
staten borde i viss utsträckning bidraga till kommunernas kostnader för
inköp av motorbrandsprutor och brandslang. Beträffande de årlig a
kostnade r n a för brandförsvaret ansåg brandförsvarsu Iredningens majoritet,
att statsanslag till bestridande av dessa borde anvisas endast i begränsad
omfattning. Inom utredningen hade övervägts, huruvida icke sta
-
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 är 1057
ten — utöver vissa anslag till Svenska brandkårernas riksförbund och särskilda
åtgärder för främjande av skogsbrandskyddet — borde lämna bidrag
till kommunernas årliga kostnader för brandförsvaret. Utredningen hade
emellertid kommit till den uppfattningen, att sådana bidrag icke borde utgå.
Tillräckliga skäl syntes nämligen icke föreligga för att giva kommunernas
utgifter för brandförsvaret en särställning i jämförelse med andra kommunala
utgifter. Det borde även uppmärksammas, att den ökning av skattebördan
i mera skattetyngda kommuner, vilken kunde föranledas av den
föreslagna brandorganisationen, i viss omfattning kompenserades enligt reglerna
om understöd av skatteutjämningsmedel.
Mot utredningens förslag, i vad detsamma avsåg bidrag till kommunernas
årliga kostnader, anmälde två ledamöter av utredningen reservation under
framhållande, att de funne det oundgängligt, att landskommunerna erhölle
en långt kraftigare ekonomisk hjälp från statens sida. Reservanterna föreslog,
att landskommunerna skulle erhålla statsbidrag med tre fjärdedelar av
den årliga kostnaden för brandförsvaret, och beräknade, att ett anslagsbelopp
å 1 500 000 kronor skulle vara erforderligt för att bestrida de årliga
bidragen till kommunernas brandförsvarskostnader.
Sedan brandförsvarsutredningens förslag i denna del i allmänhet tillstyrkts
eller lämnats utan erinran, anförde departementschefen i 1944 års
förenämnda proposition bl. a. (s. 4):
Vid bedömande av spörsmålet om bidrag till kommunernas årliga kostnader
för brandförsvarets upprätthållande kan man enligt min mening
icke bortse från det förhållandet, att brandförsvarets ordnande såväl enligt
nu gällande bestämmelser som med den nya lagstiftningens utformning i
första hand är en kommunal uppgift. Kommunerna böra därför i första
hand svara för de med uppgiften förenade kostnaderna, även om staten för
dess lösande medverkar genom upprättande av erforderliga övervakande
och ledande organ ävensom genom bidrag till vissa särskilda ändamål. Detta
oaktat kunna vissa skäl anföras för den uppfattningen, att staten, när den
pålägger samtliga kommuner skyldigheten att upprätthålla ett brandförsvar,
skäligen borde lämna ett visst ekonomiskt stöd även för löpande årliga
kostnader. Emellertid skulle införande av statsbidrag för dylika kostnader
aktualisera vissa vanskliga gränsdragningsfrågor, för såvitt man icke ville
lämna samtliga kommuner i riket ett efter schablonmässiga grunder avvägt
statsbidrag, något som enligt min mening icke bör ifrågakomma. Vidare
är att beakta, att de lokala brandstodsbolagen och länsbolagen för närvarande
i viss omfattning lämna bidrag till brandväsendet på landsbygden.
---Jag kan sålunda icke tillstyrka, att staten skulle lämna direkta bidrag
till de årliga kostnaderna för kommunernas brandförsvar. Enligt min
mening bör i stället staten för underlättande av de bördor, vilka genom den
nya lagstiftningen i form av engångskostnader läggas framför allt på landskommunerna,
lämna bidrag till engångskostnaderna i större omfattning än
vad utredningen förutsatt.
I två inom riksdagen år 1948 väckta, likalydande motioner hemställdes
om skyndsam utredning av bl. a. frågan huruvida icke kommun av staten
borde beredas ersättning för kostnader, åsamkade genom kommunal brandkårs
deltagande i släckning av brand i staten tillhörig, oförsäkrad egendom.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1957
Med anledning av dessa motioner yttrade första och andra kammarens
första tillfälliga utskott i sina utlåtanden nr 10 och 5 bl. a.:
Vidkommande ersättning till kommunala brandkårer för deltagande i
släckning av brand å staten tillhörig oförsäkrad egendom finner utskottet
förklarligt, att nuvarande ordning väckt irritation och missnöje bland kommunerna.
Även om hänsyn tages till att statsmakterna med bidragsgivning
medverkat till en förstärkning av brandförsvaret, synes det strida mot billighet
att kommunerna skola svara för kostnader för släckning av brand i
staten tillhörig egendom. Det förefaller icke rimligt, att exempelvis en kommun,
som saknar fast avlönad brandkår och som därför vid brandtillfällen
bar att utgiva timpenning till personer, som deltagit i släckningen av brand
i staten tillhörig oförsäkrad egendom, själv får svara för denna kostnad.
Vid frågans bedömande torde jämväl böra beaktas den omständigheten, att
exempelvis statens järnvägar icke erlägga någon skatt till kommunen för
sina fastigheter och sin rörelse inom densamma.
Det synes utskottet mest ändamålsenligt, om grunderna för dylik ersättning
— avseende släckning av brand i all staten tillhörig oförsäkrad egendom
— efter verkställd utredning kunde givas generell karaktär.
I utlåtandena hemställdes därefter om skyndsam utredning i frågan, vilken
hemställan riksdagens kamrar biföll.
I interpellation den 27 november 1951 i andra kammaren framställde herr
Johansson i Mysinge fråga, om den av 1948 års riksdag begärda utredningen
kunde förväntas snart leda till resultat (II kamm. nr 33 s. 10). Interpellationen
besvarades den 11 december av chefen för inrikesdepartementet,
som bl. a. erinrade om att staten under kriget och de närmast därpå följande
åren genom statsbidragsgivning till och överlåtelse av brandmaterial i
betydande utsträckning medverkat till brandförsvarets upprustning, och lovade,
att utredningen skulle igångsättas så snart förhållandena medgåve
(nr 35 s. 21).
För översyn av brandlagstiftningen och brandförsvarets organisation jämte
därmed sammanhängande spörsmål tillsattes i juli 1954 en utredning,
kallad 1954 års brandlagsrevision, med direktiv att utreda bl. a. förevarande
fråga. Brandlagsrevisionens arbete är alltjämt icke avslutat.
Yttranden
Statens brandinspektion ifrågasätter i första hand om det föreligger skäl
alt i särskild ordning taga ställning till föreliggande problemkomplex, innan
1954 års brandlagsrevision framlagt sin utredning, vilken kan komma att
innehålla förslag om eu väsentlig förändring av den grund på vilken rikets
brandförsvar f. n. vilar. Om ställning nu skall tagas i sakfrågan förklarar
sig brandinspektören ha frångått sin ståndpunkt från år 1948, då han med
hänsyn till kommunernas förbättrade ekonomiska bärkraft och statens ekonomiska
stöd till brandförsvarets uppbyggnad i kommunerna avstyrkte ett
förslag liknande det av motionärerna nu framlagda. I stället intar brandinspektionen
den ståndpunkten, alt eftersom statsbidrag å 000 000 å 700 000
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1957
kronor per år för inköp av motorsprutor och brandslang upphört att utgå
utan kompensation för detta bortfall, en tidigare rådande känsla av orättvisa
över att försäkringsbolagen, men ej staten, ersätter släckningskostnad
förstärkts. Detta kan medföra risk att släckningsinsatsen blir mindre effektiv,
då det gäller oförsäkrad egendom än då denna är försäkrad.
Brandinspektionen förordar därför att sådana föreskrifter meddelas, att
landskommun må erhålla ersättning för släckning av brand på annan staten
tillhörig, oförsäkrad egendom än skog, för vilket brandinspektionen uppskattar
den årliga kostnaden till omkring 400 000 kronor.
Domänstyrelsen upplyser att domänverket tillhöriga och oförsäkrade byggnader
bar ett värde av ca 200 miljoner kronor. Genom att erlägga kommunala
skatter (år 1955 13,2 miljoner kronor) bidrager verket till finansieringen
av kommunernas kostnader för släckning av brand i byggnader.
Styrelsen vill därför ej tillstyrka motionerna.
Järnvägsstyrelsen, statskontoret, Svenska landskommunernas förbund och
Svenska stadsförbundet hänvisar till att frågan ligger under utredning i
1954 års brandlagsrevision. Järnvägsstyrelsen åberopar även sitt yttrande
i anledning av 1948 års riksdagsmotioner, vari styrelsen förklarar sig ej
ha något att erinra mot att den bemyndigas att efter prövning i varje särskilt
fall av sina driftmedel ntge skäligt belopp i anledning av att landskommun
haft kostnader för eldsläckning å egendom, som tillhör statens
järnvägar eller för vilka statens järnvägar ansvarar.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län avstyrker bifall till motionerna under
huvudsaklig motvering att, medan privata egendomsägare skattevägen bidrar
till kostnaderna för brandväsendets årliga underhåll, staten bidrar till
finansierandet av vissa engångskostnader för brandväsendet.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att utredning av frågan om rätt för
kommun att kräva ersättning för släckningskostnad icke bör få ytterligare
fördröja lösandet av frågan om frivilligt åtagande från statens sida
beträffande statlig egendom. Länsstyrelsen anför till stöd för sin uppfattning
bl. a.
De ökade statliga investeringarna på landsbygden i civila och militära anläggningar
har ökat brandrisken, vilket trots förbättrad kommunal ekonomisk
bärkraft kan medföra besvärliga ekonomiska konsekvenser för vissa
mindre landskommuner. Då försäkringsgivarens bidrag till släckningskostnaderna
emellertid är fullt frivilliga, är det icke logiskt att som i motionerna
föreslås i lag införa ersättningsskyldighet för staten. Riktigare synes vara att
de statliga verken bemyndigas att efter prövning i varje särskilt fall utge skälig
ersättning, varvid icke försäkringsgivarens normer bör tillämpas utan däremot
tillses, att kommunerna utan åtskillnad ersättes för sådana släckningskostnader
som innebär merutgift för kommunen. Innan skyldighet införes
för staten att ersätta släckningskostnad, bör särskilt utredas frågan om kommunerna
bör få rätt att kräva ersättning för sådana kostnader, i första
hand av den som vållat branden och i andra hand av egendomens ägare,
vilken rätt f. n. icke föreligger.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1957
7
Utskottet
Genom försäkringsanstalternas inbördes överenskommelse om bidrag till
landskommunernas släckningskostnad med 80 procent därav, när kostnaden
uppkommit med anledning av brand, som hotar egendom, vilken är försäkrad
hos anstalterna, erhåller det kommunala brandförsvaret f. n. en
väsentlig hjälp till sina kostnader, som står i nära proportion till de insatser
som krävts för släckningsverksamheten. Beträffande kostnaderna för släckning
av skogsbrand, antingen skogen är försäkrad eller icke, utgår likaledes
ersättning jämlikt 15 § brandlagen och 6 § i 1947 års kungörelse om ersättning
för verksamhet vid brandsläckning in. m.
Någon motsvarighet härtill förekommer däremot icke, såvitt gäller staten
tillhörig egendom, vilken i allmänhet är oförsäkrad. Motionärerna finner det
därför önskvärt, att staten betalar en skälig ersättning för kostnader, som
uppstår vid kommunal eller kommunalunderstödd brandkårs deltagande i
släckning av sådan staten tillhörig egendom, och hemställer om en ändring
av brandlagen i detta syfte.
Förhållandet har emellertid särskilt uppmärksammats i direktiven för
1954 års brandlagsrevision, som ännu icke slutfört sitt arbete med en allmän
översyn av brandlagstiftningen. Förevarande spörsmål griper in i andra
problemställningar, som också utredes av brandlagsrevisionen, och låter
sig icke lämpligen utbrytas ur det övriga sammanhanget. Utskottet, som
förutsätter att återstående utredningsarbete kommer att bedrivas med erforderlig
skyndsamhet, anser därför, i likhet med bl. a. Svenska landskommunernas
förbund i dess yttrande över motionerna, något nytt initiativ i
detta läge icke vara påkallat från riksdagens sida.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motioner I: 336 och II: 412 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 19 mars 1957
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Axel Jansson, Göran
Karlsson, Georg Carlsson*, Ebbe Ohlsson, Kristiansson och fru Nilsson;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, von Seth, Eriksson
i Sandby*, Johnsson i Kastanjegården, Persson i Tandö, Jansson i Benestad
och Hamrin i Kalmar.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
570473 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag