Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1957

1

Nr 8

Utlåtande i anledning av väckta motioner om en provisorisk
förbättring av folkpensionerna m. m.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
dels de likalydande motionerna nr 325 i första kammaren av herrar
Norling och öhman samt nr 393 i andra kammaren av herr Senander m. fl.,
dels motionen nr 1 i andra kammaren av herr Spångberg m. fl.,
dels ock motionen nr 55 i andra kammaren av herr Senander m. fl.

I motionerna I: 325 och II: 393 yrkas »att riksdagen måtte besluta om
en provisorisk höjning av allmän ålderspension, tilläggspension, änkepension
eller hustrutillägg för år räknat med 160 kr. för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension eller tilläggspension eller vars
hustru uppbär hustrutillägg, och 200 kr. för annan pensionsberättigad,
samt att bidrag enligt lagen den 26 juli 1947 om bidrag till änkor och änklingar
med barn höjes med 160 kr. för år».

Motionen II: 1 utmynnar i yrkande »att riksdagen måtte besluta sådan
ändring av lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn, att bidrag
utgår till den som handhar den verkliga vården av barnet».

I motionen II: 55 hemställes »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhåller om förslag snarast möjligt i syfte att åstadkomma full jämställdhet
mellan invalidpensionärer och ålderspensionärer».

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden
får utskottet hänvisa till motionerna II: 1, II: 55 och II: 393.

Huvuddragen av gällande bestämmelser

Förmåner enligt folkpensioneringslagen

Gällande lag om folkpensionering, som är av den 29 juni 1946 och som
ändrats ett flertal gånger, senast år 1956, skiljer mellan å ena sidan ålderspension,
som utgår efter fyllda 67 år, samt å andra sidan invalidpension,
sjukbidrag och änkepension, vilka förmåner utgår för tid dessförinnan.
Genom lagen den 1 juni 1956 om höjning av folkpensionerna m. m. bär
dessa förmåner fr. o. in. den 1 juli 1956 ökats med s. k. standardförhöjning.

1—3B8 57 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 2 avd. Nr 8

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1957

På förmånerna utgår vidare indextillägg, vilkas antal fr. o. in. den 1 februari
1957 har höjts från fyra till fem.

Ålderspensionen utgöres i första hand av allmän ålderspension. Denna
förmån, som inte är inkomstprövad, utgår f. n. för nedan angivna kategorier
med följande belopp för år räknat. För gift pensionsberättigad, vars make
jämväl åtnjuter ålderspension eller uppbär invalidpension (sjukbidrag),
vari ingår tilläggspension, eller vars hustru åtnjuter hustrutillägg, utgår
pensionen med 1 360 kr. i grundbelopp, 160 kr. i standardförhöjning och
200 kr. i indextillägg (fem tillägg å 40 kr.) eller sammanlagt 1 720 kr. För
gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter invalidpension (sjukbidrag)
som utgöres av enbart grundpension, utgår 1 500 kr. i grundbelopp, 200 kr.
i standardförhöjning och 250 kr. i indextillägg (fem tillägg å 50 kr.) eller
tillhopa 1 950 kr. För annan pensionsberättigad utgår slutligen 1 700 kr. i
grundbelopp, 200 kr. i standardförhöjning och 250 kr. i indextillägg (fem
tillägg å 50 kr.) eller sammanlagt 2 150 kr.

Invalidpension utgår till den, som på grund av kropps- eller sinnessjukdom,
sinnesslöhet, vanförhet eller annat lyte är ur stånd att försörja sig
genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter, under
förutsättning att nedsättningen av arbetsförmågan kan anses som varaktig.
Den som är blind skall alltid anses lida av sådan höggradig nedsättning av
arbetsförmågan som berättigar till invalidpension.

Sjukbidrag utgår till den som oavbrutet under minst sex månader lidit av
sådan höggradig nedsättning av arbetsförmågan som erfordras för erhållande
av invalidpension. Nedsättningen behöver emellertid inte vara varaktig,
utan det räcker med att den kan antagas bli bestående ytterligare
avsevärd tid.

Invalidpension och sjukbidrag utgår högst med belopp som motsvarar
ålderspensionen för nyss angivna personkategorier, dock att de därvid
nämnda grundbeloppen här är uppdelade å 200 kr. i grundpension och resten
i tilläggspension. Tilläggspensionen är inkomstprövad men inte grundpensionen.

Änkepension utgår till änka, som fyllt 55 år, under förutsättning att hon
uppnått denna ålder senast under det kalenderår, varunder mannen avlidit,
och att hon varit gift med honom minst fem år. Om särskilda skäl föranleder
därtill, kan dock änkepension utgå, även om änkan uppnått 55 års
ålder efter det kalenderår, då mannen avlidit, eller varit gift med honom
kortare tid än fem år. I sådant fall utges änkepensionen likväl inte förrän
änkan fyllt 55 år. Änkepensionen, som är inkomstprövad, utgår f. n. med
högst 1 360 kr. om året i grundbelopp, 160 kr. i standardförhöjning och 200
kr. i indextillägg (fem tillägg å 40 kr.) eller sammanlagt 1 720 kr. Änkepension
tillkommer inte änka, som åtnjuter folkpension i annan form. Ingår
en änka nytt äktenskap, upphör hennes rätt till änkepension.

Hustrutillägg utgår till pensionsberättigad mans hustru, om hon fyllt

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1957

3

60 år och makarna varit gifta minst fem år. När särskilda skäl föranleder
därtill, kan hustrutillägg utgå, oaktat hustrun inte fyllt 60 år eller makarna
inte varit gifta minst fem år. Hustrutillägget är inkomstprövat och utgår
med högst samma belopp som änkepensionen. Hustrutillägg utgår inte till
hustru, som själv åtnjuter folkpension, och utgår endast om det överstiger
belopp, varmed mannens folkpension skall minskas, då hustrutillägg beviljas.

Rörande indextilläggen må nämnas följande. Socialstyrelsen skall verkställa
beräkning av förhållandet mellan det allmänna prisläget under varje
månad och prisläget i december 1951. På grundval härav fastställer Kungl.
Maj :t senast den 5 i andra månaden efter den, som beräkningen avser, det
procenttal (pensionspristalet), som utmärker angivna förhållande. Sålunda
fastställt pensionspristal skall gälla under tredje månaden efter den, som
beräkningen avser. För varje hel mångfald av tre, varmed pensionspristalet
överstiger 100, utgör indextillägget för år räknat — såsom framgår av det
föregående — 40 kr. för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter ålderspension
eller tilläggspension eller vars hustru uppbär hustrutillägg, ävensom
för änkepensionsberättigad och för hustru, som uppbär hustrutillägg,
samt 50 kr. för annan pensionsberättigad. Om pensionspristalet, efter att
ha stigit med hel mångfald av tre, åter nedgår, skall indextillägget utgå efter
oförändrade grunder, så länge pensionspristalet överstiger närmast lägre
hela mångfald av tre. Det för mars 1957 gällande pensionspristalet utgör
115, vilket innebär att fem indextillägg utgår.

Allmän ålderspension, tilläggspension, änkepension och hustrutillägg
liöjes i förekommande fall med kommunalt bostadstillägg, blindlillägg och
vårdtillägg.

Varje kommun äger besluta, att kommunalt bostadstillägg skall utgå i
kommunen. Därvid äger kommunen bestämma såväl tilläggets storlek som
grunderna i övrigt för beräkningen. I sistnämnda hänseende gäller dock
vissa begränsningar, bl. a. att inkomstprövning av tillägget skall ske enligt
folkpensioneringslagens regler.

Utöver ålderspension, invalidpension och sjukbidrag utgår i vissa fall
blindtillägg till den som är hlind och vårdtillägg till den som eljest är ur
stånd atl reda sig själv och på grund härav är i behov av ständig tillsyn och
vård. Dessa tillägg, som inte är inkomstprövade, utgör 1 000 kr. om året.

Vidare hör omnämnas det s. k. hjälplöshetstillägget, som innebär att i
vissa fall, då vederbörande är berättigad till invalidpension eller sjukbidrag
men inkomstprövningen av den i dessa förmåner ingående tilläggspensionen
skulle medföra alt denna pension bleve ringa eller ingen, likväl kan ulges
tilläggspension med belopp upp till 1 100 kr. om året. Vad nu sagts gäller
fall, då gift pensionsberättigad, vars make ej åtnjuter folkpension, blivit helt
oförmögen lill arbete före 60 års ålder samt särskilda skäl talar för utgivande
av högre tilläggspension än eljest.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1957

Inkomstprövningen innebär, att tilläggspension, änkepension, hustrutilllägg
och kommunalt bostadstillägg minskas med en tredjedel av den del av
den pensionsberättigades årsinkomst, som ligger mellan 1 000 och 1 400 kr.,
och med två tredjedelar av inkomst därutöver. För gift pensionsberättigad
är motsvarande gränsbelopp 750 resp. 1 050 kr.

Rörande beräkningen av vederbörandes årsinkomst skall blott nämnas,
att folkpension, barnbidrag och sjukhjälp från allmän sjukkassa inte räknas
såsom inkomst, att förmögenhet överstigande 10 000 kr. (för gift pensionsberättigad
7 500 kr.) medför höjning av årsinkomsten med 10 % av det
belopp, varmed förmögenheten överstiger nämnda gränsbelopp, samt att
gift pensionsberättigads årsinkomst och förmögenhet anses utgöra hälften
av makarnas sammanlagda årsinkomst resp. förmögenhet.

I detta sammanhang må nämnas, att gift pensionsberättigad, när särskilda
skäl töreligger därtill, kan anses såsom ogift vid folkpensioneringslagens
tillämpning. Vidare kan ogift pensionsberättigad, vilken sedan avsevärd
tid sammanlever med annan under äktenskapsliknande förhållanden,
anses såsom gift med denne.

Folkpensioneringen finansieras av staten med bidrag av kommunerna såvitt
angår de inkomstprövade förmånerna samt vårdtilläggen. Staten tillgodogör
sig vidare de folkpensionsavgifter, som upptages i samband med
de allmänna skatterna, samt avkastningen av folkpensioneringsfonden.

Bidrag till änkor och änklingar med barn

Folkpensionsförmånerna kompletteras med vissa andra förmåner, bland
dem de s. k. änke- och änklingsbidragen, varom bestämmelser finnes i lagen
den 26 juli 1947 om bidrag till änkor och änklingar med barn. Enligt denna
äger änka eller änkling, som under sin vårdnad har barn i äktenskapet med
den avlidne maken eller annat barn, vilket vid makens död stadigvarande
vistades i makarnas hem, erhålla bidrag av allmänna medel för egen del.
Bidrag utgår dock endast under förutsättning att barnet inte fyllt 12 år och
alt vårdnadshavare!! stadigvarande bor tillsammans med barnet. Rätt
till bidrag föreligger ej, om vårdnadshavaren åtnjuter folkpension. Ingår
vårdnadshavare!! nytt äktenskap, upphör rätten till bidrag. Vid tillämpningen
av lagen skall barn, som adopterats av makar eller av faders eller
moders make, anses som barn i äktenskapet mellan makarna. Till storleken
motsvarar bidraget änkepensionen och förliöjes liksom denna med
standardförhöjning och indextillägg. Kommun kan besluta att till bidragsberättigad
skall utgå kommunalt bostadstillägg. Beträffande bidragen och
deras finansiering gäller i övrigt i tillämpliga delar vad i folkpensioneringslagen
stadgas om änkepension, indextillägg och kommunalt bostadstillägg.

Bestämmelser rörande vårdnaden om barn finns i 6 kapitlet föräldrabalken.
Där stadgas att barn i äktenskap står under föräldrarnas vårdnad
till dess det fyllt 21 år eller ingått äktenskap. Om föräldrarna på grund

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1957

5

av söndring lever åtskilda har rätten på ansökan av endera att förordna,
vilken av dem som skall ha vårdnaden eller, om inte alla barnen bör stå
under den enes vårdnad, hur de skall fördelas mellan föräldrarna. Om det
med hänsyn till barnens bästa finnes uppenbart, att ingendera av föräldrarna
bör utöva vårdnaden, skall denna anförtros åt särskilt förordnad
förmyndare. Dör en av föräldrarna, tillkommer vårdnaden den andre. Är
bägge föräldrarna döda, utövas vårdnaden av förmyndaren. Vid adoption
skall adoptanten med avseende å vårdnaden helt träda i de naturliga föräldrarnas
ställe. Är någon adopterad av makar eller bar ena maken adopterat
den andres barn, skall barnet därvid anses vara deras gemensamma.
Barn utom äktenskap står under moderns vårdnad till dess det fyllt 21 år
eller ingått äktenskap. Om föräldrarna är ense om att fadern skall träda
i moderns ställe, skall han, om han är lämplig därtill, av rätten förordnas att
övertaga vårdnaden om barnet. Om modern finnes icke vara lämplig att
utöva vårdnaden eller om hon avlider, skall rätten överflytta vårdnaden å
fadern eller särskilt förordnad förmyndare.

Från den vårdnad om ett barn som sålunda antingen omedelbart tillkommer
barnets föräldrar (adoptivföräldrar) eller endera av dem eller
också av domstol anförtros åt endera av föräldrarna eller åt särskilt förordnad
förmyndare har man att skilja den faktiska vården om barnet.
Vårdnadshavaren ansvarar för att barnet får vård, inbegripet uppehälle,
samt fostran och utbildning enligt vissa i föräldrabalken angivna normer
men behöver icke nödvändigtvis själv taga del i den fysiska och psykiska
omvårdnaden om barnet. Vårdnaden innefattar rätt och även skyldighet
att träffa för detta ändamål nödvändiga beslut och att i övrigt bestämma
angående barnets personliga angelägenheter i enlighet med de normer och
inom de gränser som angivits, särskilt i familjerätten.

1953 och 1956 års beslut om standardhöjning av folkpensionerna

År 1953 genomfördes på förslag av Kungl. Maj :t en standardhöjning av
folkpensionerna. I propositionen härom (nr 15) framhöll dåvarande chefen
för socialdepartementet, statsrådet Sträng, bl. a. att den fortgående allmänna
produktionsstegringen medfört, att de i arbetslivet verksamma överlag
inte blott fått täckning för de sedan år 1946 stegrade levnadskostnaderna
utan även erhållit eu avsevärd standardförbättring. Denna standardförbättring
hade inte någon motsvarighet för folkpensionärernas vidkommande.
Det vore emellertid enligt departementschefens mening riktigt, att
även folkpensionärerna bereddes eu rättvis andel i den allmänna standardhöjningen.

Den standardhöjning, som av statsmakterna beslöts år 1953, motsvarade
40 % av grundpensionernas belopp och resulterade i alt detta belopp
jämte då utgående indextillägg blev 75 % högre än de ursprungliga grundpensionerna.

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 dr 1957

Som av den ovan lämnade redogöi-elsen för gällande bestämmelser
framgår fattades vid 1956 års riksdag beslut om ytterligare standardförbättring
av folkpensionerna att gälla fr. o. m. den 1 juli 1956. I den
proposition (nr 107), varigenom förslag i ämnet förelädes riksdagen, framhöll
föredragande departementschefen, statsrådet Ericsson, bl. a. att sedan
beslutet om standardförhöjning av folkpensionerna fattades vid 1953 års
riksdag, ett betydande ekonomiskt framåtskridande ägt rum, vilket tagit
sig uttryck i en förbättrad levnadsstandard för den i förvärvslivet arbetande
befolkningen. Tiden syntes därför vara inne att överväga frågan om
ytterligare standardhöjning av folkpensionerna. Efter en redogörelse för
de överväganden, som låg till grund för 1953 års beslut om s. k. standardtillägg
för folkpensionerna, anförde departementschefen i propositionen
vidare:

Genom de år 1953 beslutade standardtilläggen avsågs sålunda att giva
pensionärerna del i välståndsutvecklingen till och med år 1952. Sedan
dess har löneutvecklingen i landet fortsatt att vara stigande. Med samma
beräkningsmetoder som användes år 1953 och med beaktande jämväl av
de ändringar i beskattningsreglerna som genomförts sedan dess synes man
komma fram till att en standardhöjning av folkpensionerna, motsvarande
fyra indextillägg, nu skulle vara motiverad.

Vid bedömningen av hithörande spörsmål bör beaktas, att ett stort antal
folkpensionärer genom de från och med år 1954 införda kommunala
bostadstilläggen fått en inte obetydlig standardförhöjning. Det är därför
inte osannolikt att den relativa standard, som för folkpensionärernas del
avsågs med 1953 års beslut, kunnat vidmakthållas för många folkpensionärer
trots att ytterligare standardtillägg inte tillkommit sedan dess.

Vad nu sagts bör dock inte hindra att folkpensionärerna erhåller en
standardförbättring motsvarande fyra indextillägg. Det kan nämligen inte
förnekas att den nuvarande folkpensionen, om inte vid sidan av densamma
finnes andra inkomster, endast medger en blygsam levnadsnivå. Vidare
torde det råda en allmän mening därom att ett mera effektivt pensionssystem
än den nuvarande folkpensioneringen bör genomföras så snart som
möjligt. Ehuru någon ställning ännu ej tagits till frågan, hur ett reformerat
pensionssystem bör vara utformat, kan den standardförbättring, varom nu
är fråga, ses såsom ett steg på vägen mot ett sådant system. Med hänsyn
härtill och då samhällsekonomiska förutsättningar synes föreligga för att
nu genomföra en standardförhöjning motsvarande fyra indextillägg, föreslår
jag att beslut fattas om att folkpensionerna — och även änke- och
änklingsbidragen — förhöjes på angivet sätt.

Kostnaderna för den år 1956 genomförda standardförhöjningen uppskattades
i propositionen till 159,i milj. kr., varav 0,7 milj. kr. avsåg änkeoch
änklingsbidragen. Till bestridande av kostnaderna beräknades kommunerna
komma alt bidraga med 14,3 milj. kr. Kostnadsökningen för
statens del kunde sålunda uppskattas till 144,8 milj. kr.

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1957

7

Tidigare överväganden rörande invalidpensionen

Kungl. Maj:ts förslag till lagen om folkpensionering, som förelädes riksdagen
genom proposition nr 220 år 1946, byggde på ett av socialvårdskommittén
i november 1945 avgivet betänkande med förslag till lag om
folkpensionering (SOU 1945:46). I propositionen anförde föredragande
departementschefen, statsrådet Möller, i fråga om invalidpensionen bl. a.:

Alltifrån folkpensioneringens införande ha de utgående pensionsbeloppens
storlek varit starkt beroende av den pensionsberättigades egna inkomster.
De avgifts- eller grundpensioner, som utgått oberoende av inkomstprövning,
ha varit så obetydliga, att de saknat nämnvärd betydelse
ur försörjningssynpunkt.

Socialvårdskommitténs förslag bibehåller denna anordning fullt ut, såvitt
angår invalidpensionerna. Mot denna ståndpunkt synas mig några
erinringar icke kunna göras. Frågan huruvida invalidpension överhuvud
skall utgå är nämligen beroende av om den pensionssökandes arbetsförmåga
är så nedsatt, att han saknar möjlighet att genom eget arbete försörja
sig. Har han avsevärda egna inkomster, minskas i hög grad presumtionen
för att denna förutsättning för rätt till invalidpension föreligger.
Någon erinran mot kommittéförslaget har icke heller gjorts på denna
punkt, och jag ansluter mig i princip till detsamma. Vad kommittén anfört
till stöd för att ett mindre belopp — 200 kronor — skall utgå såsom
grundpension utan inkomstprövning kan av mig godtagas.

I anledning av propositionen nr 220 väcktes bl. a. motionen 11:486 av
herr Senander m. fl. I denna motion hemställdes, att behovsprövningen
beträffande invalidpensioneringen avskaffades och att invaliderna jämställdes
med ålderspensionärerna.

Första särskilda utskottet, som behandlade propositionen nr 220 och de
i anledning av densamma väckta motionerna, framhöll i sitt av riksdagen
godkända utlåtande, nr 1, att utskottet kunde i det väsentliga ansluta sig
till vad departementschefen anfört angående frågan om pensionsbeloppen.
Vidare framhöll utskottet, att bifall till det i motionen II: 486 framställda
yrkandet att invalidpensionerna, utom bostadstilläggen, skulle utgå utan
inkomstprövning komme att medföra en mycket betydande kostnadsökning.
Utskottet yttrade vidare:

Socialvårdskommittén har såsom skäl för inkomstprövningens bibehållande
beträffande huvudparten av invalidpensionen och sjukbidraget anfört,
att arbetsinkomstens storlek vore avgörande för huruvida invaliditet
förelåge eller ej samt att, om pensionens storlek ej vore beroende av den
egna inkomsten, hela pensionen måste indragas på en gång då invaliden
börjat återvinna sin arbetsförmåga, ett förhållande som kunde verka direkt
konserverande å invaliditeten. Utskottet anser dessa skäl vara av sådan
styrka att ett slopande av inkomstprövningen för invaliderna ej kan tillstyrkas.

Vid 19M års riksdag hemställdes i eu av herr Senander in. II. väckt
motion, II: 170, att riksdagen måtte besluta vidtaga sådan ändring i den

8

Andra lagutskottets utlåtande nr S år 1957

av föregående års riksdag beslutade nya folkpensionslagen, att invalidpensionärerna
jämställdes med ålderspensionärerna och följaktligen befriades
från inkomstprövning.

Andra lagutskottet, som behandlade motionen, framhöll i sitt över densamma
avgivna utlåtande, nr 4, att det i fråga om inkomstprövningen
funnes skäl göra skillnad mellan ålderspension och invalidpension. Utskottet
fortsatte:

Vid 1946 års riksdag framhöll första särskilda utskottet i sitt av riksdagen
godkända utlåtande, att dessa skäl vore av sådan styrka, att ett
slopande av inkomstprövningen för invaliderna icke kunde tillstyrkas.
Sedan riksdagen år 1946 behandlade ifrågavarande spörsmål, har detta
icke undergått någon förändring. Enligt utskottets mening saknas därför
anledning att nu göra någon ändring i lagen om folkpensionering beträffande
inkomstprövningen för invaliderna.

Utskottet hemställde därför, att motionen icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Andra lagutskottet hade vid 19i9 års riksdag att taga ställning till ett
motionsvis framställt yrkande om ändring av reglerna för invalidpension
för det fall att make åtnjuter ålderspension. I sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 12 framhöll utskottet inledningsvis bl. a. att lagen om folkpensionering
vilade på bl. a. de principerna, att folkpensioneringen är en
familjepensionering och att invalidpensionen, frånsett visst grundbelopp,
utgår efter inkomstprövning. Att frångå dessa principer kunde enligt utskottets
mening uppenbarligen ej ifrågakomma.

Vid 1950 års riksdag hemställdes i motionen II: 119 av herr Senander
m. fl. att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte anhålla att Kungl. Maj :t måtte
låta verkställa en översyn av lagen om folkpensionering i syfte att rätta
till bristfälligheterna i lagen och snarast för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda. I motionen uttalades bl. a. att
invalidpensionerna i likhet med ålderspensionerna borde utgå utan inkomstprövning.
Andra lagutskottet avstyrkte i sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 40 ifrågavarande utredningskrav.

Även vid 1952 års riksdag framfördes yrkanden i syfte att slopa inkomstprövningen
av invalidpensionerna. I de i anledning av proposition nr
215 väckta likalydande motionerna I: 490 av herr öhman och herr Persson,
Ola, samt II: 655 av herr Holmberg m. fl. hemställdes, att bestämmelserna
om invalidpension och sjukbidrag skulle ändras så, att de som uppbar
dessa pensionsförmåner befriades från inkomstprövning i samma utsträckning
som ålderspensionärerna är befriade från sådan prövning. Sammansatta
stats- och andra lagutskottet som behandlade propositionen och
motionerna i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 5 år 1952 framhöll

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1957 9

bl. a. att det må framstå som ett slutligt mål att helt avskaffa all inkomstprövning
inom folkpensioneringen men att detta i dåvarande statsfinansiella
läge icke kunde komma i fråga med hänsyn till de avsevärda kostnader,
som en sådan reform skulle medföra. Utskottet anförde vidare att
utskottet redan av kostnadsskäl icke kunde tillstyrka det i motionerna
I: 490 och II: 655 framförda yrkandet om slopande av inkomstprövningen
såvitt anginge invalidpensioner och sjukbidrag. Vidare hänvisade utskottet
till att 1950 års folkpensionsrevision mot att slopa inkomstprövningen
beträffande invalidpensioner och sjukbidrag jämväl åberopat de svårigheter
detta skulle medföra, då det gällde att anpassa pensionernas storlek
efter försörjningsförmågans nedsättning. I vad mån möjligheter funnes
att komma till rätta med dessa svårigheter kunde, uttalade utskottet i fortsättningen,
icke bedömas utan utredning.

I de vid 1956 års riksdag i samband med propositionen nr 107, vari
förslaget om standardhöjning av folkpensionerna förelädes riksdagen, behandlade
likalydande motionerna I: 512 av herr Mannerskantz och II: 678
av herr Hagård in. fl. samt motionen II: 698 av herr Rinnnerfors yrkades
viss utredning i syfte att höja den i invalidpensionen och sjukbidraget ingående
grundpensionens belopp. Sammansatta stats- och andra lagutskottet
avstyrkte i utlåtande nr 2 år 1956 de ifrågavarande utredningsyrkandena
och hänvisade därvid till det pågående arbetet på en allmän pensionsreform.
Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

Pensionsfrågans nuvarande läge

Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 24 januari 1947 tillkallades
vissa utredningsmän med uppdrag att verkställa utredning och avgiva
förslag rörande ordnandet av pensionering för anställda i privat tjänst.
Dessa utredningsmän antog benämningen pensionsutredningen. Utredningen
avgav den 21 september 1950 ett principbetänkande om allmän
pensionsförsäkring (SOU 1950:33), vilket i sedvanlig ordning remissbehandlades.

Till fullföljande av det arbete pensionsutredningen påbörjat tillkallades
härefter enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 23 november 1951 särskilda
sakkunniga för utarbetande av slutligt förslag till allmän pensionsförsäkring.
Även dessa sakkunniga antog benämningen pensionsutredningen.
Sedan utredningen avslutat sitt arbete avgav densamma ett den
17 september 1955 dagtecknat betänkande om allmän pensionsförsäkring
(SOU 1955: 32). Betänkandet utmynnade i förslag till lag om allmän pensionsförsäkring.
Sistnämnda betänkande har varit föremål för en omfattande
remissbehandling, vilken avslutades under våren 1956.

Slutligen tillkallades, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27
2—368 67 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 2 avd. Nr 8

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1957

januari 1956, en särskild beredning med uppdrag att inom socialdepartementet
biträda vid fortsatt handläggning av frågan om en förbättrad pensionering
och därmed sammanhängande spörsmål. Beredningen, som antog
benämningen allmänna pensionsberedningen, avgav den 1 februari 1957
ett betänkande om förbättrad pensionering (SOU 1957: 7). Beredningen
har däri framlagt bl. a. ett gemensamt förslag om förbättring av det grundläggande
pensionsskyddet. Beträffande förslagets innehåll i denna del får
utskottet hänvisa till betänkandet s. 23—62. Betänkandet remissbehandlas
f. n. I årets statsverksproposition (V ht, p. 109, s. 324) har föredragande
departementschefen förklarat sig räkna med att en på allmänna
pensionsberedningens betänkande grundad proposition skall kunna föreläggas
innevarande års riksdag.

Utskottet

De i förevarande utlåtande behandlade motionerna syftar till ändringar
i skilda hänseenden i fråga om förmånerna enligt folkpensioneringslagen
och den därtill anknutna lagen om bidrag till änkor och änklingar med
barn. I de likalydande motionerna I: 325 och II: 393 yrkas en provisorisk
förbättring av folkpensionerna samt änke- och änklingsbidragen, motsvarande
den vid 1956 års riksdag beslutade standardförhöjningen av dessa
förmåner. Vidare föreslås i motionen II: 55 att riksdagen hos Kungl.
Maj :t skall anhålla om förslag i syfte att invalidpensionerna, i likhet med
vad som gäller i fråga om ålderspensionerna, skall utgå utan inkomstprövning.
I motionen II: 1 hemställes, att riksdagen måtte besluta sådan
ändring i lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn, att rätt till
sådant bidrag skall tillkomma även änka eller änkling, som handhar den
faktiska vården om ett barn utan att dock vara vårdnadshavare i rättslig
mening för barnet.

De sålunda framförda förslagen äger alla samband med den mångfald
frågor, vilka inrymmas i det förslag till förbättring av det grundläggande
pensionsskyddet, som allmänna pensionsberedningen framlagt i sitt innevarande
månad offentliggjorda principbetänkande. Chefen för socialdepartementet
har i årets statsverksproposition ställt i utsikt att en på
detta betänkande grundad proposition skall föreläggas innevarande års
riksdag.

Vad beträffar förslaget i motionerna 1:325 och 11:393 om en provisorisk
förbättring av folkpensionerna må framhållas, att beredningen föreslagit
en successiv höjning av dessa förmåner med början den 1 juli 1958.
Mot bakgrunden av den vid fjolårets riksdag beslutade standardhöjningen
av folkpensionerna samt då innevarande års riksdag sålunda torde ha att
taga principiell ståndpunkt till frågan om den framtida utformningen av
det grundläggande pensionsskyddet, saknas det enligt utskottets mening
anledning att nu besluta om en provisorisk förbättring av folkpensionerna.
Utskottet avstyrker därför motionerna 1:325 och 11:393.

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1957 11

I fråga om invalidpensioneringen liar beredningen uttalat, att dennas
placering inom socialförsäkringssystemet krävde ingående överväganden.
Särskilda undersökningar borde enligt beredningens mening göras rörande
detta problemkomplex, vilket även inrymde bl. a. frågorna om samordningen
mellan denna pensioneringsgren och övriga socialförsäkringar, invaliditetsbegreppet
och inkomstprövningens avveckling.

Även enligt utskottets mening kan vissa invändningar göras mot den
nuvarande utformningen av invalidpensioneringen. Med hänsyn till det
principförslag rörande det grundläggande pensionsskyddet som är att
vänta och vid vars behandling även frågan om invalidpensioneringens ställning
inom socialförsäkringssystemet samt behovet av särskilda undersökningar
rörande detta spörsmål torde få övervägas, bör det enligt utskottets
mening icke komma i fråga att riksdagen nu hemställer om särskilt förslag
i sådant syfte som angives i motionen II: 55. Även denna motion
avstyrkes alltså av utskottet.

Vad avser det i motionen II: 1 framlagda förslaget om viss utvidgning
av rätten till änke- och änklingsbidrag vill utskottet framhalla, att allmänna
pensionsberedningen i sitt betänkande uttalat sig för att de olika
bestämmelserna angående familjepensioneringen borde sammanföras och
göras enhetligare, varigenom en rationellare ordning härutinnan kunde
uppnås. Beredningen har i anslutning härtill föreslagit vissa förändringar
med avseende å de i lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn
reglerade förmånerna. Då det alltså kan väntas, att riksdagen inom kort
har att taga ståndpunkt till den ifrågavarande lagstiftningens ställning
inom pensionssystemet, är det enligt utskottets mening icke lämpligt att i
enlighet med det i motionen II: 1 framförda förslaget nu överväga viss
utvidgning av lagens tillämplighetsområde. Ej heller denna motion bör
därför föranleda någon riksdagens åtgärd.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att förevarande motioner,

1. I: 325 och II: 393,

2. II: 1 samt

3. 11:55,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 februari 1957

På andra lagutskottets vägnar:
EDVIN JACOBSSON

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 8 år 1957

Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Sunne, fru Carlqvist,
fru Svenson, herrar Mannerskantz, Grönkvist, Lars Larsson och Edström;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo*, Nilsson i Göteborg,
fru Ekendahl, herr Bengtsson i Varberg*, fröken Höjer*, fru Eriksson i
Ängelholm, herrar Larsson i Hedenäset och Lothigius*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Sthlm 1957. K. L. Beckmans Boktr.