Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1957

1

Nr 36

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag om folkomröstning i pensionsfrågan
m. m., i vad propositionen hänvisats till lagutskott,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 2 maj 1957 dagtecknad proposition, nr 177, vilken — utom
såvitt avser i propositionen äskade anslag — hänvisats till lagutskott och
behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t, under åberopande av
propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden,
föreslagit riksdagen att, såvitt nu är i fråga, antaga vid propositionen fogat
förslag till lag om folkomröstning i pensionsfrågan.

Lagförslaget är av följande lydelse.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 2 avd. Nr 36

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1957

Förslag

till

Lag

om folkomröstning i pensionsfrågan

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den 13 oktober 1957 skall genom allmän folkomröstning folkets mening
inhämtas om frågan huruvida folkpensionerna efter förhöjning böra utbyggas
med särskilda tilläggspensioner, utformade i enlighet med något av
följande förslag:

Förslag nr 1

Löntagare får lagfäst rätt till tilläggspensioner, som avpassas
efter tidigare lön och behåller sitt värde.

Andra förvärvsarbetande — företagare m. fl. — får möjlighet
att till begränsat belopp frivilligt försäkra sig för
tilläggspensioner, som med garanti av staten behåller sitt
värde.

Förslag nr 2

Löntagare, företagare och andra får möjlighet att till begränsat
belopp frivilligt försäkra sig för tilläggspensioner,
som med garanti av staten behåller sitt värde.

Förslag nr 3

Löntagare, företagare och andra får frivilligt försäkra
sig för tilläggspensioner, och i gällande lagstiftning genomföres
ändringar, som underlättar att tilläggspensionerna
utan garanti av staten behåller sitt värde. Anslutningen till
tilläggspensioneringen kan ske genom kollektivavtal eller
genom andra överenskommelser, enskilt eller gruppvis.

Ej må nagon rösta för mer än ett av nämnda förslag. Den som icke önskar
rösta för något av förslagen äger avlämna blank röstsedel.

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1957

2 §•

För omröstningen indelas riket i omröstningsdistrikt. Kommun eller del
av kommun, som vid val till riksdagens andra kammare bildar ett valdistrikt,
skall utgöra ett omröstningsdistrikt.

Omröstningsförrättare är inom varje omröstningsdistrikt den som vid
val till andra kammaren är valförrättare; och skall vad i lagen om val till
riksdagen finnes stadgat om sådan valförrättare äga motsvarande tillämpning
beträffande omröstningsförrättare.

3 §.

Vid omröstningen skall då gällande röstlängd för val till andra kammaren
lända till efterrättelse.

Varje röstande äger en röst.

4 §.

Kungörelse angående omröstningen skall utfärdas av länsstyrelsen sist
den 24 september 1957. Om kungörelsen skall anslag äga rum efter vad
därom stadgas i lagen den 13 mars 1942 med vissa bestämmelser om kungörande
i kyrka. Kungörelsen skall tillika i erforderlig omfattning införas
i ortstidningar.

I kungörelsen skall angivas:

a) de förslag som skola underställas de röstande och det sätt på vilket
de röstande äga giva sin mening till känna;

b) dag och tid för omröstningen;

c) omröstningsstället för varje omröstningsdistrikt; samt

d) erinran om rätt för röstande att i vissa fall utöva rösträtt inom riket
å postanstalt samt utom riket å svensk beskickning eller svenskt konsulat.

5 §.

Omröstningen förrättas å den tid på dagen, som i 58 § första stycket lagen
om val till riksdagen är stadgad för val till andra kammaren; dock skall
vad i andra stycket nämnda paragraf är föreskrivet om rätt för länsstyrelse
att förordna om annan tid äga motsvarande tillämpning.

Jämväl i övrigt skola beträffande ordningen för omröstningens förrättande
i tillämpliga delar gälla de bestämmelser som i lagen om val till riksdagen
givas med avseende å val till andra kammaren, såvida ej annat följer
av vad nedan stadgas.

I omröstningslokal skola finnas anslagna exemplar av lagen om val till
riksdagen och av denna lag ävensom av länsstyrelsens kungörelse angående
omröstningen.

6 §.

Vid omröstningen skall begagnas röstsedel av vitt papper utan kännetecken.

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1957

Röstsedel skall antingen i tryckt text upptaga — förutom en kortfattad
ingress — ett av de i 1 § nämnda förslagen med angivande att den röstande
röstar för detta förslag eller vara blank. Närmare bestämmelser angående
röstsedlarnas utformning meddelas av Konungen.

Vid omröstningstillfället skola röstsedlar, lika till storlek och beskaffenhet,
finnas tillgängliga för de röstande.

7 §•

Vid omröstningen skola användas särskilda röstkuvert. Om beskaffenheten
av dessa och deras tillhandahållande skall i tillämpliga delar gälla
vad om valkuvert för val till andra kammaren är stadgat.

8 §•

Omröstningen skall ske i den ordning, som för rösträtts utövande vid
andrakammarval är föreskriven; och äger äkta make, under villkor och på
sätt som för valsedelsförsändelse stadgas, avlämna röstsedel genom andra
maken med begagnande av röstsedelsförsändelse.

9 §.

När alla, som före det för omröstningens slut fastställda klockslaget
inställt sig till omröstningen, avlämnat sina röstsedlar, förklarar ordföranden
omröstningen avslutad.

Omedelbart därefter företages preliminär röstsammanräkning. Bestämmelserna
i 68 § lagen om val till riksdagen skola därvid äga motsvarande
tillämpning. Vid ordnande i grupper av sedlar, som avses under 3. d) av
nämnda paragraf, skall iakttagas att röstsedlar avseende förslag nr 1 sammanföras
i en grupp, röstsedlar avseende förslag nr 2 i en grupp, röstsedlar
avseende förslag nr 3 i en grupp samt blanka röstsedlar i en grupp; och
skall å omslag till varje sådan grupp av röstsedlar antecknas de inneliggande
röstsedlarnas antal samt den grupp de tillhöra.

Protokoll skall vid förrättningen föras enligt formulär, som av Konungen
fastställes.

10 §.

Sedan det vid omröstningsförrättningen förda protokollet upplästs och
dess riktighet bekräftats av ordföranden och två av de närvarande, förklaras
förrättningen i denna del avslutad.

Omröstningsförrättaren insänder därefter ofördröjligen till länsstyrelsen
röstomslagen, vilka skola vara omsorgsfullt förseglade under minst två
närvarandes sigill, samt omröstningsprotokollet och röstlängden. Sker insändandet
med posten, skall försändelsen anordnas som värdepost.

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1957

11 §•

Vad i 70 § lagen om val till riksdagen stadgas angående rätt för väljare
att vid val till andra kammaren i vissa fall avlämna valsedel å postanstalt,
beskickning eller konsulat skall äga motsvarande tillämpning å den som
vid omröstningen önskar avlämna röstsedel; och skola i fråga om förfarandet
i nämnda avseende gälla de i 71—75 §§ samma lag därom meddelade
bestämmelserna.

12 §.

Länsstyrelsen skall, sedan röstomslag, omröstningsprotokoll och röstlängder
inkommit från alla omröstningsdistrikt i länet, vid offentlig förrättning
verkställa sammanräkning av de inom länet avgivna rösterna.

Angående sådan förrättnings förberedande och verkställande skall, med
iakttagande jämväl av bestämmelserna i 13 och 14 §§ denna lag, vad i 76—
78 ävensom 83 och 84 §§ lagen om val till riksdagen är stadgat om röstsammanräkning
vid val till andra kammaren äga motsvarande tillämpning.

Röstsedlarna skola förvaras minst ett år efter det att omröstningsförrättningen
avslutats.

13 §.

Ogill är röstsedel:

till vilken använts annat än vitt papper;

å vilken finnes något kännetecken, som uppenbarligen blivit med avsikt
där anbragt;

vilken, om den ej är blank, avviker från bestämmelse som meddelats angående
röstsedlarnas utformning.

Finnas i ett röstkuvert två likalydande röstsedlar, skall allenast en sedel
räknas. Finnas i annat fall än nu sagts i ett röstkuvert två röstsedlar eller
finnas i ett röstkuvert flera än två röstsedlar, äro de alla ogilla. Där i röstkuvert
finnes jämte röstsedel annat än sådan sedel, är röstsedeln ogill.

14 §.

Omröstningens utgång kungöres omedelbart genom uppläsning av protokollet
över sammanräkningen. Med protokollets uppläsning är omröstningsförrättningen
avslutad.

Sedan tid för besvär mot förrättningen utgått, insändes till inrikesdepartementet
avskrift av sammanräkningsprotokollet jämte uppgift, huruvida
besvär anförts.

15 §.

Sedan till inrikesdepartementet från länsstyrelserna inkommit protokoll
över de av dem förrättade sammanräkningarna och omröstningsförrättningarna
vunnit laga kraft, verkställes inför chefen för nämnda departement
sammanräkning av de inom hela riket avgivna rösterna.

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1957

16 §.

Förmenar någon, att omröstningen icke försiggått i laga ordning, äger
han att däröver hos Konungen anföra besvär. För sådant ändamål äger klaganden
att hos länsstyrelsen äska behörigt protokollsutdrag. Protokoll bör
inom tre dagar därefter till klaganden utlämnas; och skall han vid förlust
av talan sist inom tio dagar efter omröstningsförrättningens slut med sina
till Konungen ställda besvär inkomma till länsstyrelsen, som genom tillkännagivande
i länskungörelserna och i ortstidning utsätter viss kort tid,
inom vilken förklaring över besvären må av vederbörande till länsstyrelsen
avgivas. Sedan denna tid tilländagått, har länsstyrelsen att besvären jämte
de förklaringar, som må hava inkommit, ofördröj ligen till Konungen insända
för att i Dess regeringsrätt skyndsamt föredragas och avgöras.

17 §.

Det åligger kommunerna att tillhandahålla lämpliga omröstningslokaler
och alt gälda kostnaden för de anordningar, som äga samband därmed.

Röstsedlar, kuvert och omslag skola på statsverkets bekostnad tillhandahållas;
och skola med avseende härå bestämmelserna i 96 § lagen om val
till riksdagen äga motsvarande tillämpning.

18 §.

Angående statlig upplysningsverksamhet i samband med omröstningen
skall gälla vad därom särskilt bestämmes.

I samband med propositionen har utskottet behandlat
dels sex i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen
de likalydande motionerna nr 531 i första kammaren av herr Bergman
in. fl. och nr 676 i andra kammaren av herr Persson i Växjö m. fl.,

de likalydande motionerna nr 532 i första kammaren av herr Werner
m. fl. och nr 675 i andra kammaren av herr Pettersson i Dahl m. fl., samt
de likalydande motionerna nr 533 i första kammaren av herrar Ewerlöf
och Ohlon samt nr 674 i andra kammaren av herrar Ohlin och Hjalmarson,
utom i vad motionerna rör anslagsfrågan,

dels ock två före propositionens avlämnande väckta motioner, nämligen de

likalydande motionerna nr 382 i första kammaren av herr Andersson,
Alvar, och nr 470 i andra kammaren av herr Weden.

I motionerna I: 531 och II: 676 yrkas, »att rikdagen måtte besluta att
folkomröstningen rörande principerna för en pensionsreform anordnas söndagen
den 13 oktober och måndagen den 14 oktober 1957».

I motionerna I: 532 och II: 675 hemställes, »att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 177 måtte hemställa hos Kungl. Maj it, att den

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1957

likalydande ingressen på röstsedlarna vid den rådgivande folkomröstningen
i pensionsfrågan den 13 oktober 1957 må formuleras sålunda:

''Avsikten är att höja folkpensionerna enligt pensionsberedningens förslag
till 5 400 kronor för två ålderspensionsberättigade makar och till 3 600
kronor för ensamstående pensionstagare. Avsikten är vidare att bygga på
dem med särskilda tilläggspensioner. Tre olika förslag har lagts fram om
utformningen av sådana tilläggspensioner.’»

I motionerna I: 533 och 11: 67b, såvitt nu är i fråga, hemställes,

»att fjärde stycket i § 1 i Lag om folkomröstning i pensionsfrågan måtte
få följande lydelse:

Förslag nr 3.

En frivillig, valfritt utformad tilläggspensionering, som utan statsbidrag
behåller sitt värde. Pensioneringen kan ordnas enskilt eller gruppvis, genom
avtal eller på annat sätt. Värdebeständigheten möjliggöres genom ändringar
i gällande lagstiftning.

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala att ingressen till
röstsedlarna bör lyda:

Avsikten är att successivt höja folkpensionerna så att de i fast penningvärde
år 1968 uppgår till 5 400 kronor för makar och 3 600 kronor för ensamstående.
Enighet råder härom. Däremot föreligger tre olika förslag om
tilläggspensionering.»

Motionerna 1:382 och II: 470 utmynnar i yrkande »att riksdagen måtte
besluta att folkomröstning skall äga rum om de olika huvudalternativen
till lösning av pensionsfrågan». Om den vilande författningsändringen avseende
folkomröstningsinstitutet icke vore definitivt genomförd, då beslut
om folkomröstning i pensionsfrågan kunde vara önskvärt att fatta, hemställes
alternativt, »att riksdagen för sin del ville besluta en lag om folkomröstning
i ovan angivet ämne».

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden
får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna 11:470, 11:674, 11:675 och 11:676.

I vad propositionen och motionerna 1:533 och 11:674 icke behandlas
i detla utlåtande har de hänvisats till statsutskottet och behandlas i dess
utlåtande nr 130.

Inledning

År 1944 hemställde riksdagen om en förutsättningslös utredning angående
möjligheten och lämpligheten av en obligatorisk pensionering av i
enskild tjänst anställda. Chefen för handelsdepartementet tillkallade år 1947

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1957

ett antal utredningsmän för att verkställa utredning rörande ordnandet av
en pensionering av anställda i privat tjänst. Sedermera fick utredningsmännen,
som antog benämningen pensionsutredningen, bemyndigande att
undersöka även de självständiga företagarnas pensioneringsproblem. Pensionsutredningen
avgav år 1950 ett principbetänkande om allmän pensionsförsäkring
(SOU 1950:33). Över detta principbetänkande hördes ett stort
antal myndigheter och organisationer.

År 1951 tillkallade chefen för handelsdepartementet vissa sakkunniga för
att med beaktande av bl. a. kritiken i remissyttrandena utarbeta ett slutligt
förslag till allmän pensionsförsäkring. Dessa sakkunniga, som likaledes
antog beteckningen pensionsutredningen, avlämnade år 1955 betänkande
med förslag till allmän pensionsförsäkring (SOU 1955:32).

Medan detta betänkande ännu var föremål för remissbehandling tillkallades
i januari 1956 en beredning bestående av åtta ledamöter med uppdrag
att inom socialdepartementet biträda vid fortsatt handläggning av frågan
om en förbättrad pensionering och därmed sammanhängande spörsmål. De
sakkunniga, som antog benämningen allmänna pensionsberedningen, har
varit landshövdingen Per Eckerberg, ordförande, ledamoten av riksdagens
första kammare Nils Aastrup, ledamöterna av riksdagens andra kammare
Ernst Ahlberg och Harald Almgren, ledamoten av riksdagens första kammare
Georg Carlsson, biträdande direktören i Svenska arbetsgivareföreningen
Sven Hydén, sekreteraren i Landsorganisationen i Sverige Nils Kellgren
och förste sekreteraren i Tjänstemännens centralorganisation Otto Nordenskiöld.

Allmänna pensionsberedningen, som utgivit ett sammandrag (SOU
1956: 31) av remissyttrandena över pensionsutredningens slutliga förslag,
har den 6 februari 1957 överlämnat betänkande om förbättrad pensionering
(SOU 1957:7). över detta betänkande har efter remiss yttranden
avgivits av statskontoret, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,
riksräkenskapsverket, pensionsstyrelsen, försäkringsinspektionen, riksskattenämnden,
överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, utom
länsstyrelserna i Östergötlands och Gävleborgs län, vidare av statens organisationsnämnd,
centrala uppbördsnämnden, statistiska centralbyrån,
fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska landstingsförbundet,
Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,
Svenska arbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Kooperativa förbundet,
Riksförbundet Landsbygdens folk, Landsorganisationen i Sverige,
Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation,
Statstjänstemännens riksförbund, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Svenska Personal-Pensionskassan (SPP), Sveriges folkpensionärers
riksorganisation, Svenska bankföreningen och Sveriges lantbruksförbund.
Vidare har ett antal organisationer inkommit med yttranden i

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1957

ärendet. I propositionen uttalas att avsikten är att de omkring 60 yttrandena
över betänkandet inom en nära framtid skall publiceras.

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Nilsson, har i propositionen
anfört bl. a. följande.

»De förslag som framlagts i allmänna pensionsberedningens
betänkande skall jag här beröra endast i de delar
som är väsentliga i detta sammanhang. Rörande innehållet i övrigt får jag
hänvisa till betänkandet.

Enligt allmänna pensionsberedningens mening bör en pensionsreform
medföra en allmän förbättring av pensionsförhållandena för dem som har
behov därav. Beredningen har funnit det naturligt att lösningen av pensionsfrågan
sker med utgångspunkt i folkpensioneringen. Dess ledamöter
har framlagt ett gemensamt förslag om förbättringar av folkpensioneringen
avseende i främsta rummet vissa höjningar av pensionsbeloppen, vilka jag
kommer att beröra i det följande, jämte en viss avveckling av den nuvarande
inkomstprövningen. Man har emellertid varit på det klara med att
enbart en reformering av folkpensioneringen inte är tillfyllest för att lösa
pensionsfrågan.

Då det gäller spörsmålet hur de pensionsanordningar bör vara beskaffade
som är önskvärda för vissa befolkningsgrupper eller enskilda individer såsom
komplettering av förmånerna från folkpensioneringen, har emellertid
olika meningar yppats inom beredningen. Sålunda har tre olika förslag till
tilläggspensionering framlagts. Samtliga förslag är av principkaraktär. Visserligen
har betänkandet i vissa avseenden fått en tämligen detaljerad
utformning, men detta har skett i syfte att ge önskvärd åskådlighet åt förslagens
innebörd. Beredningens avsikt har sålunda varit att ge statsmakterna
underlag för ett avgörande i frågan efter vilka riktlinjer en pensionsreform
bör gestaltas.

Även för egen del finner jag det lämpligt att ett principbeslut fattas i pensionsfrågan,
innan mera detaljerade förslag framlägges för riksdagen. Av
skäl som beröres i det följande anser jag emellertid att före detta beslut bör
anordnas en rådgivande folkomröstning rörande principerna för en pensionsreform.

Jag övergår nu till att redogöra för huvuddragen i de tre förslagen och
för de principiella överväganden, som legat till grund för dem.

Ordföranden herr Eckerberg samt ledamöterna herrar Almgren, Kellgren
och Nordenskiöld har inte funnit det möjligt att på annat sätt än genom
en förfatlningsreglcrad obligatorisk tilläggspensionering lösa frågan om en
tillfredsställande pensionering för löntagarna. De bar förordat att inom

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1957

folkpensioneringens ram anordnas en obligatorisk tilläggspensionering för
löntagarnas del. Tilläggspensionerna skall vara värdebeständiga, varvid
förutsättes att samma automatiska indexreglering, som gäller för bottenpensioneringen
(folkpensioneringen), skall tillämpas på tilläggspensioneringen.
De värdebeständiga tilläggspensionerna skall bekostas genom årliga
avgifter, vilka erlägges av arbetsgivarna som ett kollektiv, och genom avkastningen
av fonderade avgifter.

I syfte att tillgodose även andra förvärvsarbetande, som kan anses ha
särskilt behov av en tilläggsförsäkring till folkpensioneringen, har dessa
fyra ledamöter föreslagit att inom folkpensioneringssystemet dessutom
skall finnas en mera begränsad, kompletterande pensionering av frivillig
natur. Denna tilläggspensionering skall bekostas genom avgifter av de försäkrade.
Tilläggspensionerna skall vara värdebeständiga. I den mån försäkringsavgifter
och fondavkastning inte förslår -— särskilt på grund av pensionernas
värdebeständighet — erfordras bidrag av statsmedel.

Som allmän motivering för sin ståndpunkt har de fyra förslagsställarna
anfört i huvudsak följande (betänkandet avd. III sid. 63—65).

EU betydande antal löntagare äger rätt till tjänstepension vid sidan av
folkpensionen. Detta gäller i stor utsträckning tjänstemännen, medan arbetarna
i betydligt mindre omfattning erhållit pensionsrätt. Pensionsförmånerna
är vidare av mycket olika beskaffenhet. På tjänstemannasidan har de
i många fall nått en relativt gynnsam nivå men även här är de mycket
splittrade med olika utformning för skilda förelag och branscher. På arbetarsidan
är, där pensioner förekommer, dessa som regel mycket blygsamma
och säkerheten för lämnade utfästelser mindre. De enda större grupper,
för vilka enhetliga pensionssystem med i stort sett goda förmåner uppbyggts,
är de stats- resp. kommunalanställda. Det system som gäller för dessa
grupper medför även en viss följsamhet till värde- och standardutveckling,
medan anpassning i detta hänseende i mycket ringa utsträckning innefattas i
de pensionssystem som förekommer inom det privata näringslivet.

Från löntagarnas sida har det ansetts naturligt att pensionerna, i den mån
de går utöver en rimlig minimistandard, ställes i viss relation till de inkomstförhållanden
som gällt för vederbörande såsom aktiv. I detta avseende är
såsom nedan framhålles behoven ej lika enhetliga för de självständiga företagarna.

5 id ett ställningstagande till frågan hur ett efter den tidigare inkomsten
differentierat pensionsskydd bör utformas kan olika principiella synpunkter
framhållas. Å ena sidan har i remissyttrandena över pensionsutredningens
förslag gjorts gällande, att samhället ej bör befatta sig med annat än att
garantera varje medborgare ett visst måttligt minimiskydd i pensionshänseende
och att vad som därutöver krävs för ett tillfredsställande skydd bör
lämnas till de enskilda individerna eller parterna på arbetsmarknaden att
avgöra och ordna. A andra sidan har framhållits, att frågan om samhällets
medverkan icke kan göras till en principfråga, utan att denna fråga främst
gäller hur ett för olika samhällsgrupper erforderligt pensionsskydd lämpligast
kan uppnås. Den sistnämnda synpunkten synes vara av avgörande betydelse.

Det bör här erinras om att samhället i andra avseenden, exempelvis i fråga

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1057

om trygghet mot inkomstbortfall vid sjukdom och yrkesskada, icke ansett
hinder föreligga mot att lagstiftningsvägen anordna en försäkring för förmåner
som differentierats efter inkomst. För den enskilde löntagaren måste
det vara vida svårare att själv skapa ett tillfredsställande pensionsskydd vid
ålderdom, död eller invaliditet än att trygga försörjningen vid mera kortvarig
sjukdom. Pensioneringen är nämligen normalt av långtidskaraktär och
kräver därför, i motsats till sjukförsäkringen, sådana anordningar som endast
kan åstadkommas genom planering på längre sikt.

Skulle till parterna å arbetsmarknaden överlämnas att avtalsvägen besluta
rörande pensioneringen, kan befaras, att pensionssystemen skulle få en
mycket splittrad karaktär med olika utformning för skilda företag och branscher.
Erfarenheten från gällande pensionssystem pekar i denna riktning.
Vidare bör framhållas att trots den utbredning, som arbetsmarknadens organisationer
har, icke obetydliga grupper står utanför de fackliga organisationerna
eller arbetsgivarsammanslutningarna.

I detta sammanhang bör framhållas, att i den mån pensioneringen ordnas
efter likartade grunder för alla löntagare, så blir det lättare för en anställd
att byLa anställning eller att övergå till verksamhet som självständig företagare
utan att hänsyn till pensionen behöver inverka. Ur samhällets synpunkt
måste det anses betydelsefullt, att en önskvärd omställning av arbetskraft
inte skall påverkas av pensionsförhållandena.

På längre sikt bör det även vara en fördel ur administrativ synpunkt, att
ett pensionssystem skapas som endast i relativt ringa omfattning tarvar
kompletteringar genom den enskildes eller hans arbetsgivares försorg. Å
andra sidan torde inget pensionssystem, hur fullkomligt det än kan synas
vara, onödiggöra alla kompletteringar med hänsyn till speciella yrkesgruppers
ställning. Delta kan gälla både ifråga om pensionsålder och andra förmåner.

De hittillsvarande pensionssystemen inom det privata näringslivet har endast
i mycket ringa utsträckning löst frågan om värdebeständighet av pensionsförmånerna.
Denna fråga, som under senare tid kommit att tilldra sig
ökad uppmärksamhet med hänsyn till osäkerheten i penningvärdeutvecklingen
och de erfarenheter som inte minst efterkrigstiden fört med sig, låter
sig lättast lösas inom ramen för eif obligatoriskt system, byggt i första hand
på fördelningsteknikens grundval. Införande av värdebeständighet i ett frivilligt
system av stor omfattning kräver åtgärder inom den ekonomiska
politiken, vilkas verkningar inte kan bedömas, samt föranleder ingrepp på
många lagstiftningsområden.--—

En begränsning av den obligatoriska tilläggspensioneringen till att avse
löntagare kan motiveras med att en mycket betydande del av de självständiga
företagarna innehar tillgångar i form av fastigheter eller rörelse, som ger
avkastning även då vederbörandes egen arbetsinsats minskas eller upphör.
Det torde också ofta förhålla sig så att företagarna finner det förmånligare
att i sin rörelse investera vad som motsvarar de pensionsavgifter, som skulle
uttagas av dem i ett obligatoriskt system, än alt erlägga dessa medel till pensionssystemet.
Till vad nu sagts kommer att det kunde bli svårt alt av vissa
mindre företagare uttaga de premier, som skulle vara erforderliga för att
täcka kostnaderna för deras obligatoriska försäkring. Med hänsyn till att ett
behov av eu pensionsförsäkring utöver bottenförsäkringen föreligger hos ett
inte obetydligt antal företagare bör dock inom försäkringssystemet inrymmas
en frivillig pensionsförsäkring. Denna måste emellertid begränsas rela -

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1957

tivt starkt i fråga om förmånernas storlek, om staten skall garantera värd ebeständigheten
av dessa, något som synes önskvärt.

Ledamöterna herrar Aastrup, Ahlberg och Hydén har funnit övervägande
skäl tala mot en allmän eller en till löntagare begränsad obligatorisk pensionsförsäkring.
Enligt deras mening bör frågan, huruvida löntagare och
andra skall utnyttja en del av sina inkomster till komplettering av folkpensionen
liksom formerna för denna påbyggnad bestämmas av dem själva,
gruppvis genom deras organisationer eller individuellt. I anslutning härtill
har de utformat ett förslag till ett system för frivillig påbyggnad av folkpensioneringen
huvudsakligen genom kollektivavtal eller andra kollektiva
anslutningsplaner. Förslaget innebär att genom medverkan av de stora arbetsmarknadsparterna
m. fl. upprättas en eller ev. flera försäkringsinrättningar,
i vilka kollektivt eller enskilt tecknade pensionsförsäkringar kan erhållas.
Det framhålles, att en bestående försäkringsinrättning därvid kan
utnyttjas, exempelvis SPP. Vidare förutsättes att, sedan en detaljerad plan
för den frivilliga pensioneringen utarbetats, arbetsmarknadens topporganisationer
i ett s. k. ramavtal åtager sig att verka för planens realiserande och
för anslutning av vederbörande underorganisationer. Värdebeständighet av
pensionerna anges kunna åstadkommas genom den samlade effekten av:
1) premier som följer levnadskostnaderna, 2) lån till företag av deras egna
premier mot värdefasta skuldbevis, 3) friare placeringsregler för fondmedlen
i övrigt, bl. a. utnyttjande av en framtida kapitalmarknads möjligheter till
placering i värdefasta obligationer och reverser, samt 4) disposition av vissa
överskott på försäkringsrörelsen. Härutöver förutsättes att en tillfällig höjning
av premierna kan göras för att helt eller i huvudsak trygga pensionernas
värdebeständighet i vissa krissituationer.

Inom detta pensioneringssystem bör vidare möjlighet öppnas för försäkringsinrättningar
att meddela individuella pensionsförsäkringar för dem
som inte har tillfälle till ett kollektivt uppträdande. I denna del anvisar förslaget
vägar för hur pensionerna skall ges i möjligaste mån värdebeständig
karaktär genom indexreglerade premier, överföring av ränteöverskott
till premiereserven samt friare placeringsmöjligheter för fondmedlen ävensom
utnyttjande av värdefasta obligationslån och andra sådana skuldbevis,
om dylika tillföres kapitalmarknaden.

De tre förslagsställarna har allmänt motiverat sitt ställningstagande på
följande sätt (betänkandet avd. IV sid. 121—124).

Med den reformerade folkpensioneringen som grund är det möjligt att
bygga upp en tilläggsförsäkring med rikt utrymme för de variationer i
skilda avseenden, som anpassningen efter olika behov kräver. Detta kan ske
i en frivillig men inte i en obligatorisk försäkring.

Genom en valfri komplettering av folkpensionen undvikes såvitt angår
tilläggspensioneringen en rad besvärliga anpassningsproblem som uppkommer
när en obligatorisk löntagarförsäkring omsluter stora grupper, som

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 är 1957

13

redan på annat sätt tillförsäkrats för dem acceptabla pensionsförmåner.
Detta gäller för betydande grupper av stats- och kommunalanställda med
reglerad pensionsrätt, för tjänstemän vid halvstatliga monopolföretag in. fl.
men jämväl i viss utsträckning för arbetstagare inom det enskilda näringslivet.
—

Det är angeläget att erinra om att förutsättningen för en väsentlig förbättring
av pensionärernas materiella standard nu och framdeles beror inte
allenast av den under varje tid aktiva generationens beredvillighet att påtaga
sig härför erforderliga uppoffringar utan i lika hög grad av folkhushållets
förmåga att genom ökad produktion och produktivitet säkra det ekonomiska
underlaget. Då här förordas en frivillig, på premiereservsystem
uppbyggd komplettering av folkpensionen framför en obligatorisk, i princip
på fördelningssystem grundad försäkring, göres detta även av det
skälet, att premiereservsystemet, vid i övrigt lika förutsättningar, medför
ett större och därtill vid stigande nationalinkomst permanent sparande.
Härjämte ökas garantierna för att sparmedlen i skälig utsträckning kommer
den utvecklingsfrämjande produktionen till del, vilket även ur pensionärssynpunkt
är av största betj^delse.

Enligt en numera allmänt omfattad åsikt är pensionen successivt intjänad
lön. Eu obligatorisk pensionsförsäkring av föreslagen typ innebär alltså,
att en del av arbetsersättningen eller i varje fall dess fördelning på lön och
pension regleras i lag. Arbetsmarknadens parter har hittills energiskt sökt
värja sig mot varje statligt intrång i sin rätt att obundna förhandla och
träffa uppgörelser om arbetsersättningen. En uppluckring av denna för
arbetsmarknadsparternas verksamhet grundläggande regel inger allvarliga
betänkligheter.

Bedömningen av ett frivilligt system beror givetvis i hög grad på den
omfattning i vilken pensionsfrågan för i detta avseende eftersatta arbetstagargrupper
kan förväntas bli löst. Det torde finnas all anledning att
räkna med en snabb utveckling. Härför talar redan den utbredning som
den frivilliga tjänstepensioneringen fått under senare tid trots inflationens
tillbakahållande verkan och de hinder, som inkomstprövningen av en del
av folkpensioneringen utgjort, och trots att pensionsfrågan under nära tio
år legat under utredning, vilket kommit många företagare att ställa sig
avvaktande.---Ett stöd för en gynnsam prognos utgör också det för hållandet

att arbetarna på senare tid visat ett starkt och växande intresse
för denna anställningsförmån och att arbetsgivarna numera allmänt önskar
lösa de anställdas pensionsproblem. Att så är fallet framgår bl. a. av ett år
1954 av Svenska arbetsgivareföreningen publicerat förslag.

Frågan om hur pensionstagarna skall kunna skyddas möt inflationsrisker
är av central betydelse. I bedömningen av ett pensionssystem — även ett sådant
byggt på frivillig grund — måste alltså ingå eu granskning av dess möjligheter
alt bereda de försäkrade ett tillfredsställande skydd mot verkan av
penningvärdeförsämringar.---

I det obligatoriska systemet kan pensionstagarnas förmåner och därmed
dessas anpassning till förskjutningar i levnadskostnaderna visserligen formellt
säkerställas genom lagstiftning, men detta allenast så länge denna i
nu ifrågavarande avseende förblir oförändrad. Eftersom statsmakterna är
oförhindrade all ändra dessa grunder blir värdebeständigheten även i detta
fall till sist beroende av deras vilja och förmåga att beakta pensionstagarnas
intressen och moraliska rätt. Vad åter beträffar försäkringsföretag med till -

14 Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1957

stånd att meddela föreslagen frivillig pensionsförsäkring enligt premiereservsystem
svarar detta med alla sina tillgångar för gjorda åtaganden. Den
försäkrade har gentemot försäkringsinrättningen samma civilrättsliga skydd
för sina intressen, som eljest gäller för avtal och i andra ekonomiska sammanhang.
---Den försäkrades rätt till förmåner till visst nominellt

belopp kan sålunda sägas vara hundraprocentigt tryggad. Någon garanti för
försäkringsförmånernas realvärde ger däremot inte premiereservsystemet
i dess hittills tillämpade form. Därför erfordras härvidlag vissa reformer.
Att trygga värdebeständigheten av den frivilliga försäkringens pensionsförmåner
är av väsentlig betydelse, även om folkpensionen ger trygghet för en
viss grundpensions realvärde, när den föreslagna folkpensionsreformen genomförts.
—

Rätt till friare placering av försäkringsbolagens fondmedel kan förbättra
förutsättningarna för en lösning av värdesäkringsproblemet. Än större betydelse
har dock ökade möjligheter till placering i värdefasta skuldbevis eller
reala tillgångar. I sammanhanget bör därför understrykas önskvärdheten av
att kapitalmarknaden tillföres värdebeständiga obligationer. I föreliggande
situation förutsättes att i koncessionen för försäkringsinrättningar av nu
ifrågavarande slag en liberalisering medgives av placeringsreglerna enligt
lagen om försäkringsrörelse.

Ledamoten herr Carlsson har i särskilt yttrande förklarat sig inte kunna
biträda vare sig förslaget om obligatorisk tilläggspensionering eller vad som
föreslagits av sistnämnda tre ledamöter. Denne har i stället förordat att genom
statens försorg skall anordnas en i fråga om pensionsbeloppens storlek
mera begränsad och från individens synpunkt frivillig pensionering till
komplettering av folkpensioneringen.

Herr Carlsson har rörande sin ståndpunkt till pensionsfrågan anfört bl. a.
följande (betänkandet sid. 158—160).

Det är icke endast den ekonomiska tryggheten på ålderdomen, som det är
angeläget att tillgodose. Antalet åldringar ökar hastigt under kommande
årtionden. Av den prognos, som pensionsberedningen framlägger, framgår
att denna ökning kan väntas bli större än vad man tidigare räknat med. Redan
nu är vårdresurserna för åldringarna i vårt land otillräckliga. Vi står
inför växande anspråk på vårdmöjligheter i form av kronikerhem, sjukhus
och ålderdomshem. Åldringarnas bostadsproblem kräver ökade insatser.
Även om pensionerna spelar en viktig roll för de gamlas möjligheter att reda
sig på ålderdomen, är det uppenbart att en rad av de antydda vårdbehoven
måste tillgodoses genom samhällets försorg. Samhället kan endast göra detta,
om det får tillräckliga ekonomiska resurser till sitt förfogande. Det måste
därför enligt min mening ske en avvägning mellan utgifterna för pensionsändamål
och utgifterna för andra former av stöd, hjälp och vård åt pensionärer.

Genom den av beredningen enhälligt förordade förbättringen av folkpensionerna
kommer medborgarna att garanteras en relativt tillfredsställande
ekonomisk trygghet på ålderdomen. För stora medborgargrupper
torde de föreslagna folkpensionerna tillsammans med eventuella besparingar
eller avkastning av fastighet eller rörelse medgiva en tillfredsställande levnadsstandard
även på ålderns dagar. Den i avd. III förordade obligatoriska

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1957

15

tilläggsförsäkringen för löntagare kan jag ej biträda framförallt med hänsyn
till de bekymmersamma ekonomiska förhållanden under vilka ett stort
antal mindre företag inom låglönegrupperna arbetar. Kostnaderna för den
obligatoriska tilläggspensioneringen kommer för vissa av dessa företag att
vålla oöverstigliga svårigheter, därest de skall bäras av företagen.

Jag kan icke heller biträda den i avd. IV föreslagna s. k. frivilliga tilläggspensioneringen.
I ett land, där man för en politik som syftar till full
sysselsättning, visar redan nu erfarenheterna på arbetsmarknaden att en
frivillig pensionsförsäkring i stort sett kommer att få samma verkningar
för de små, ekonomiskt svaga företagen som en obligatorisk försäkring.
Förslagsställarna räknar själva med att försäkringen snabbt skall byggas
ut. Frivilligheten är i viktiga avseenden endast skenbar, sedd ur såväl den
enskilde företagarens som den anställdes synpunkt, enär pensionsförmånernas
omfattning kommer att fastställas genom kollektivavtal. Därtill kommer
att kostnaderna för det frivilliga systemet, särskilt under de första årtiondena,
förefaller att bli högre än kostnaderna för det obligatoriska. Här
står man emellertid inför en, enligt min mening, grundläggande svaghet och
oklarhet i det s. k. frivilliga systemet. Man vet icke på förhand vad det i
framtiden kan leda till. Pensionsförmånerna är icke definitivt bestämda
utan väntas successivt öka och samtidigt eftersträvas en värdebeständighet
inom pensionssystemet, vars ekonomiska konsekvenser icke kan överblickas.

Eu säkrare grund för en ytterligare förbättrad framtida ålderdomspensionering
än de ovannämnda alternativen utgör enligt min mening ökade
möjligheter till investeringar inom såväl näringslivet som inom den offentliga
sektorn och ökade anslag till forskning in. m.

Med hänsyn till det anförda kunde det enligt herr Carlssons mening ligga
nära till hands att stanna vid den av beredningen enhälligt förordade förbättringen
av folkpensioneringens grundbelopp. Då han emellertid funnit,
att det råder en betydande grad av optimism rörande den möjliga framstegstakten
och de inom räckhåll liggande standardhöjningarna för vårt folk
och då han samtidigt är medveten om att de föreslagna pensionsbeloppen
i vissa fall kan anses otillräckliga, har han stannat för att förorda, att den
av herrar Eckerberg, Almgren, Kellgren och Nordenskiöld behandlade frivilliga
kompletteringsförsäkringen icke inskränkes till sin omfattning på
det sätt, som av dem förordats. Denna borde i stället utbyggas i form av
en allmän kompletteringsförsäkring till folkpensioneringen och stå öppen
för alla och envar. Det bör sålunda enligt berr Carlssons mening öppnas
möjlighet för alla löntagare eller företagare att individuellt och kollektivt
inbetala premier till denna försäkring, som skall göra det möjligt för dem
att utöver utgående grundförmåner från folkpensioneringen tillförsäkra
sig tilläggspensioner av viss omfattning. Denna begränsade frivilliga försäkring
skulle genom den föreslagna värdebeständighetsgarantin komma
att bibehålla sitt realvärde på samma sätt som folkpensionen.

Herr Carlsson har understrukit, att premiesättningen bör ske efter försäkringsmässiga
grunder och att staten bör garantera värdebeständigheten.
Därest kostnaderna visade sig medföra så höga premier, alt de små inkomst -

16 Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1957

tagarna endast med svårighet kunde använda sig av den förmån, som samhället
här skulle ställa till förfogande, borde dock enligt hans mening möjligheterna
att reducera den enskildes kostnader genom ett lämpligt utformat
statsbidrag beaktas vid utarbetandet av förslagets detaljer. Herr Carlsson
har vidare betonat, att den betydande förmån, som den av samhället garanterade
värdebeständigheten utgör, av ekonomiska skäl synes kunna beredas
endast i begränsad utsträckning.

Som en anmärkning till alla alternativen må nämnas, att beredningen
har förutsatt, att pensionsstyrelsens nuvarande frivilliga försäkring skall
bestå även i fortsättningen. Huruvida den kan behöva utbyggas eller eljest
reformeras torde enligt beredningens mening inte kunna närmare bedömas
förrän statsmakterna tagit ställning till de frågor om tilläggspensionering
som upptagits i samband med beredningens arbete.

I enlighet med min i det föregående deklarerade ståndpunkt har jag här
endast återgivit de principiella avsnitten av beredningens betänkande. Därutöver
har i betänkandet behandlats en rad frågor som avser den närmare
utformningen av de föreslagna pensionssystemen. Vad angår pensionsnivån
kan nämnas, att beredningen som mål för höjningen av folkpensioneringens
förmåner uppställt, att en ensamstående pensionstagares allmänna
ålderspension successivt skall höjas från nuvarande 2 150 kr om
året till 3 600 kr den 1 juli 1968. För två ålderspensionsberättigade makar,
vilka nu tillsammans erhåller 3 440 kr om året i allmän ålderspension,
borde eftersträvas ett belopp av 5 400 kr vid nyssnämnda tidpunkt. I fråga
om tilläggspensioneringen har herrar Eckerberg, Almgren, Kellgren och
Nordenskiöld föreslagit sådana regler för pensionsberäkningen inom den
obligatoriska tilläggspensioneringen för löntagare, att den sammanlagda
botten- och tilläggspensionen för en ålderspensionär uppgår till minst 65 %
av den på visst sätt beräknade medellönen. Inom den av dessa fyra ledamöter
föreslagna frivilliga tilläggspensioneringen för andra förvärvsarbetande
får tilläggspensionen uppgå till högst ca 3 000 kr räknat i nuvarande
penningvärde. En begränsning till 3 000 kr har vidare föreslagits av herr
Carlsson för den av honom förordade tilläggspensioneringen för löntagare,
företagare och andra. Herrar Aastrup, Ahlberg och Hydén har helt naturligt
inte kunnat göra några motsvarande uttalanden om pensionsnivån, eftersom
denna enligt deras alternativ skall fastställas genom förhandlingar mellan
arbetsmarknadens parter eller eljest genom överenskommelser.

Pensionsnivån är självfallet en fråga av stor ekonomisk och praktisk
betydelse, men den synes inte ligga på det principiella planet utan torde
närmast utgöra en avvägningsfråga. De spörsmål som rör fonderingen inom
pensionssystemen och förvaltningen av uppkommande pensionsfonder är
också mycket betydelsefulla. De får emellertid i förevarande sammanhang

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1957

17

anses vara sekundära i förhållande till valet av grunder för pensioneringen.
Jag har följaktligen inte här ansett mig böra gå närmare in på dessa frågor.

Vid remissbehandlingen av beredningens betänkande
har man allmänt intagit en positiv hållning till tanken på förbättringar av
folkpensioneringen, ehuru olika meningar framförts beträffande förutsättningarna
för genomförandet av det av beredningen föreslagna programmet
för dessa förbättringar. Beredningens uppfattning att en förbättrad folkpensionering
bör utgöra grundvalen för en lösning av pensionsfrågan delas
av de flesta remissorganen.

Vad åter angår principerna för utformningen av tilläggspensioneringen
har flertalet remissorgan funnit, att lösningen bör sökas efter någon av de
linjer, som de framlagda alternativen erbjuder. Opinionen i den mån den
återspeglas i remissen är mycket splittrad inför de förslag som presenterats.
En del önskar, att det av herrar Eckerberg, Almgren, Kellgren och
Nordenskiöld framlagda förslaget genomföres mer eller mindre oförändrat,
under det att några finner att det bör överarbetas. Andra åter anser, att det
av herrar Aastrup, Ahlberg och Hydén förordade alternativet bör realiseras
efter större eller mindre överarbetning. Några önskar att de av herr Carlsson
angivna riktlinjerna bör göras till föremål för ytterligare bearbetning.

Vidare finns bland remissorganen å ena sidan sådana, som tar ställning
till frågan hur tilläggspensioneringen i princip bör ordnas men som inte
anser sig kunna förorda något av de framlagda förslagen, och å andra sidan
sådana, som anser att man bör undersöka möjligheterna till en samlande
lösning i pensionsfrågan och därför förordar en kompromiss.

Slutligen har ett mindre antal remissorgan inte tagit någon bestämd
ståndpunkt till principfrågan hur tilläggspensioneringen bör ordnas.

Någon närmare redovisning av de olika remissorganens ståndpunktstaganden
och synpunkter finner jag inte vara erforderlig i detta sammanhang.
Jag vill erinra om att samtliga yttranden kommer att publiceras
inom en nära framtid.

Av den allmänna diskussion som förts i pensionsfrågan framför allt under
innevarande år har framgått, att denna fråga väckt stort intresse bland
medborgarna. Allmän enighet synes råda om förbättringen av folkpensionerna.
Däremot har debatten visat, att meningarna är synnerligen delade om
vilka principer som bör vara vägledande för en pensionsreform i övrigt. Förespråkare
finns för vart och ett av de tre alternativ i fråga om tilläggspensioneringen,
vilka angivits i allmänna pensionsberedningens betänkande. I
olika sammanhang — bl. a. i motioner som väckts till årets riksdag redan
innan pensionsberedningen avlämnat sitt betänkande — har framförts
förslag om all medborgarnas uppfattning skall inhämtas genom en rådgivande
f o 1 k o in röstning i frågan.

2 — liihang till riksdagens protokoll 1957. 9 sand. 2 and. Nr 36

18 Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1957

Det kan visserligen göras gällande att pensionsfrågan är så komplicerad
att den mindre väl lämpar sig för en folkomröstning. Med hänsyn till de
starka önskemål, som framkommit om att folkets mening i denna ordning
inhämtas före statsmakternas ställningstagande, vill jag emellertid för egen
del ej tillmäta invändningarna mot en folkomröstning avgörande betydelse.
Den upplysningsverksamhet som kommer att föregå omröstningen bör
kunna ge medborgarna erforderligt underlag för en bedömning av frågan.
Jag förordar därför att en allmän folkomröstning anordnas rörande principerna
för en pensionsreform. Folkomröstningen bör enligt min mening
gälla de grundsatser varpå de tre framlagda förslagen till pensionsfrågans
lösning vilar.

Det synes mig angeläget att omröstningen äger rum utan onödigt uppskov.
Emellertid måste en inte alltför kort tid reserveras för att förbereda
och genomföra den av mig nyss berörda upplysningsverksamheten. Själva
omröstningen kräver uppenbarligen också vissa förberedelser. Jag föreslår
såsom lämplig dag för omröstningen söndagen den 13 oktober 1957.

Jag vill erinra om att det grundläggande stadgandet om rådgivande folkomröstning
upptages i 49 § 2 mom. regeringsformen. Vid 1954 års riksdag
antogs såsom vilande ändrad lydelse av nämnda stadgande jämte därtill
anslutande bestämmelser i riksdagsordningen. Denna författningsändring,
som syftade till ett utbyggande av folkomröstningsinstitutet i viss omfattning,
är emellertid alltjämt beroende på vidare grundlagsenlig behandling. I en
den 29 mars 1957 avlåten proposition, nr 168, har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen, att beslut över nämnda författningsändring skall uppskjutas till
1960 års riksdag.

Enligt den lydelse av 49 § 2 mom. regeringsformen, som fortfarande gäller,
ankommer det på Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt att besluta
om allmän folkomröstning, när det i ärende av särskild vikt prövas nödigt
att före dess avgörande inhämta folkets mening. Beslutet skall ges formen
av samfällt stiftad lag, vilken skall innehålla bestämmelser om den eller de
frågor som skall besvaras samt om tid och sätt för omröstningen.

Vid folkomröstningen i höst bör envar få tillfälle att ange vilket av de
tre förslagen till pensionsfrågans lösning som han föredrar. Det kan diskuteras
huruvida därvid bör begagnas en gemensam röstsedel för de tre alternativen
eller tre skilda röstsedlar. Det kan nämnas, att 1950 års folkomröstnings-
och valsättsutredning i sitt betänkande angående allmän folkomröstning
(del II, SOU 1952: 7) ansett, att man då alternativa frågor framställes
vid omröstningen bör begagna röstsedlar av enhetlig typ, på vilka samtliga
alternativ anges med utrymme för markering av den röstandes ställningstagande.
Jag anser emellertid, att det med ett sådant förfarande skulle föreligga
betydande risker för att de röstande gör misstag vid markeringen på
röstsedeln eller av förbiseende underlåter att göra någon markering. Denna
synpunkt har även framkommit vid remissbehandlingen av betänkandet.

19

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år t957

Jag vill i stället förorda, att skilda röstsedlar användes och att den röstande
ges tillfälle att ange sin mening genom att avlämna en röstsedel, som
innehåller en kort beskrivning av huvuddragen i det förslag, till vilket han
ansluter sig. Den röstande synes emellertid även böra ges möjlighet att
genom avlämnande av blank röstsedel ange, att han inte önskar rösta för
något av förslagen.

Vad beträffar texten på röstsedlarna bör beaktas att de tre förslagen har
det gemensamt, att förbättringar av den nuvarande folkpensioneringen
förutsättes komma till stånd och att den förbättrade folkpensionen skall
utgöra grunden för tilläggspensioner. Det synes lämpligt att detta förhållande
kommer till uttryck i en likalydande ingress på var och en av de
ifrågavarande röstsedlarna.

Röstsedlarna för de tre förslagen synes lämpligen böra numreras.

Som nummer 1 bör upptagas det förslag, som förutsätter medverkan
från staten i relativt betydande utsträckning, d. v. s. det av herrar Eckerberg,
Almgren, Kellgren och Nordenskiöld förordade alternativet. Här krävs
nämligen lagstiftning om rätt till värdebeständig tilläggspension för löntagare
och vidare lagstiftning om frivillig försäkring för tilläggspension av
begränsad omfattning för andra förvärvsarbetande, i det senare fallet med
ekonomisk garanti från staten i fråga om värdebeständigheten.

Som nummer 2 bör upptagas det av herr Carlsson föreslagna alternativet,
vilket kräver statens medverkan genom lagstiftning om frivillig försäkring
för tilläggspension av begränsad omfattning för löntagare, företagare och
andra, varvid staten ekonomiskt garanterar värdebeständigheten.

Som nummer 3 bör slutligen upptagas det alternativ, som förordats av
herrar Aastrup, Ahlberg och Hydén. Statens medverkan inskränkes här till
vissa ändringar i redan gällande lagstiftning. Dessa lagändringar skall dels
jämna vägen för tilläggspensionering genom frivilliga anordningar — genom
kollektivavtal eller på annat sätt — och dels skapa formella möjligheter för
ordnande av värdebeständighet på tilläggspensionerna. Staten skall dock
inte ikläda sig någon värdebeständighetsgaranti, utan det får ankomma på
parterna att ordna värdebeständighet i den omfattning som de önskar och
som visar sig möjlig.

Under åberopande av det anförda förordar jag, att röstsedlarna nr 1—3
förses med en likalydande ingress, som lämpligen kan formuleras sålunda:

Avsikten är att höja folkpensionerna. Avsikten är vidare
att bygga på dem med särskilda tilläggspensioner. Tre olika
förslag har lagts fram om utformningen av sådana tilläggspensioner.

Den efterföljande texten på de olika röstsedlarna synes böra ges följande
lydelse.

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1957

Röstsedel nr 1:

Jag röstar för
Förslag nr 1
Detta förslag innebär:

Löntagare får lagfäst rätt till tilläggspensioner, som avpassas
efter tidigare lön och behåller sitt värde.

Andra förvärvsarbetande — företagare m. fl. — får möjlighet
att till begränsat belopp frivilligt försäkra sig för
tilläggspensioner, som med garanti av staten behåller sitt
värde.

Röstsedel nr 2:

Jag röstar för
Förslag nr 2
Detta förslag innebär:

Löntagare, företagare och andra får möjlighet att till begränsat
belopp frivilligt försäkra sig för tilläggspensioner,
som med garanti av staten behåller sitt värde.

Röstsedel nr 3:

Jag röstar för
Förslag nr 3
Detta förslag innebär:

Löntagare, företagare och andra får frivilligt försäkra
sig för tilläggspensioner, och i gällande lagstiftning genomföres
ändringar, som underlättar att tilläggspensionerna
utan garanti av staten behåller sitt värde. Anslutningen till
tilläggspensioneringen kan ske genom kollektivavtal eller
genom andra överenskommelser, enskilt eller gruppvis.

I enlighet med det anförda har jag låtit utarbeta ett förslag till lag om
folkomröstning i pensionsfrågan. Förslaget har uppgjorts efter mönster
av lagen den 27 maj 1955 (nr 265) om folkomröstning angående högertrafik1,
vilken lag i fråga om förfarandet vid röstningen och de yttre anordningarna
i samband därmed anslöt sig till bestämmelserna för val till
riksdagens andra kammare. Det uppgjorda förslaget skiljer sig från 1955
års folkomröstningslag endast i de avseenden som föranledes av att frågeställningen
denna gång blir annorlunda än vid trafikomröstningen (1, 4
och 6 §§, 9 § 2 st. samt 13 § 1 st.).»

1 Jfrprop. 1955:112.

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1957

21

Utskottet

Pensionsfrågan har varit föremål för livlig debatt och väckt stort intresse
i vida kretsar. Diskussionen har på senare tid helt naturligt främst anknutits
till de förslag till frågans lösning, som presenterats i allmänna pensionsberedningens
i februari innevarande år framlagda betänkande angående
förbättrad pensionering. Av den förda debatten synes framgå att enighet i
stort sett råder om att en förbättring av folkpensionerna bör komma till
stånd. Däremot föreligger starka meningsmotsättningar rörande vilka principer
som bör vara vägledande när det gäller en pensionsreform i övrigt.
Att så är fallet framgår bl. a. av att mycket delade meningar i frågan rått
såväl inom pensionsberedningen som under remissbehandlingen av beredningens
betänkande. Det kan således konstateras, att förespråkare finns för
vart och ett av de tre förslag i fråga om tilläggspensioneringen, som angivits
i betänkandet.

I skilda sammanhang har den tanken förts fram, att medborgarnas uppfattning
i pensionsfrågan borde inhämtas genom en rådgivande folkomröstning.
Förslag härom har bl. a. framlagts i de i början av årets riksdag
väckta, i detta utlåtande behandlade likalydande motionerna 1:382 och
II: 470. Föredragande departementschefen har i förevarande proposition
framhållit, att ehuru det visserligen kunde göras gällande, att pensionsfrågan
vore så komplicerad att den mindre väl lämpade sig för en folkomröstning,
han dock med hänsyn till de starka önskemål som framkommit om att
folkets mening i denna ordning inhämtades före statsmakternas ställningstagande,
för sin del icke ville tillmäta invändningarna mot en folkomröstning
avgörande betydelse. Utskottet ansluter sig till denna uppfattning. Med
hänsyn till de synnerligen delade uppfattningar som råder om utformningen
av tilläggspensioneringen samt pensionsfrågans utomordentligt stora betydelse
för såväl den enskilde medborgaren som för samhället är det enligt
utskottets mening motiverat att folket får ge sin mening till känna i en rådgivande
omröstning, innan statsmakterna tar ståndpunkt i frågan. Vad åter
angår de betänkligheter, som med hänsyn till frågans komplicerade natur
kan anföras mot en folkomröstning, instämmer utskottet i departementschefens
uttalande att den upplysningsverksamhet som avses skola föregå
omröstningen bör kunna ge medborgarna erforderligt underlag för en bedömning
av frågan. Föreliggande förslag att en allmän folkomröstning skall
äga rum rörande principerna för en pensionsreform vinner sålunda utskottets
anslutning. Utskottet anser att folkomröstningen bör gälla de grundsatser,
varpå de tre framlagda förslagen till lösning av frågan om tilläggspensionering
vilar.

Det är som departementschefen uttalat angeläget alt omröstningen äger
rum utan onödigt uppskov, samtidigt som erforderlig tid reserveras både
för förberedelserna för omröstningen och för den upplysningsverksamhet,

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1957

som skall föregå denna. Ur dessa och andra synpunkter finner utskottet
propositionens förslag att omröstningen skall äga rum söndagen den 13 oktober
1957 vara lämpligt. I de likalydande motionerna 1:531 och 11:676
har föreslagits, att riksdagen måtte besluta, att omröstningen skall äga
rum, förutom nyssnämnda dag, jämväl måndagen den 14 oktober 1957.
Såsom skäl för yrkandet har framhållits angelägenheten av ett talrikt deltagande
i omröstningen, vilket med hänsyn till såväl anställda med söndagsarbete
som medborgarnas fritidsvanor bäst främjades om för omröstningen
kunde anslås två dagar. Förslaget har av motionärerna vidare motiverats
med att det funnes anledning att i ett större sammanhang upptaga
frågan om tiden för val till riksdagens andra kammare och för kommunalvalen
till prövning och att det därvid kunde vara av värde att ha erfarenhet
att tillgå från ett försök med röstning under två dagar.

Enligt gällande bestämmelser äger allmänna val genomgående rum under
allenast en dag och därvid alltid på en söndag. Utskottet, som icke finner
anledning att i detta sammanhang överväga spörsmålet om utsträckning av
tiden för de allmänna valen — en fråga som för övrigt faller inom annat
utskotts kompetensområde — anser det icke motiverat att i fråga om den
föreslagna folkomröstningen i pensionsfrågan härutinnan frångå de principer
som gäller vid allmänna val och vilka även tillämpades vid folkomröstningen
i högertrafikfrågan år 1955. Utskottet avstyrker alltså motionerna.

Det grundläggande stadgandet om rådgivande folkomröstning upptages
i 49 § 2 mom. regeringsformen. Vid 1954 års riksdag antogs såsom vilande
ändrad lydelse av nämnda stadgande jämte därtill anslutande bestämmelser

1 riksdagsordningen, syftande till ett utbyggande av folkomröstningsinstitutet
i viss omfattning. Innevarande års riksdag har emellertid bifallit av
Kungl. Maj :t framlagt förslag om att beslut över nämnda författningsändring
skall uppskjutas till 1960 års riksdag. Enligt gällande lydelse av 49 §

2 inom. regeringsformen ankommer det på Kungl. Maj:t och riksdagen
gemensamt att besluta om allmän folkomröstning, när i ärende av särskild
vikt prövas nödigt att före dess avgörande inhämta folkets mening. Beslutet
skall ges formen av samfällt stiftad lag, vilken skall innehålla bestämmelser
om den eller de frågor som skall besvaras samt om tid och sätt för omröstningen.

Som ovan anförts skall höstens folkomröstning gälla de grundsatser, å
vilka de tre inom allmänna pensionsberedningen framförda förslagen till
lösning av frågan om tilläggspensionering vilar. Departementschefen har
förordat att härvid tre skilda röstsedlar bör komma till användning. Även
utskottet finner vid denna omröstning detta vara att föredraga framför en
ordning med en gemensam röstsedel för de tre alternativen. Utskottet ansluter
sig även till departementschefens mening att de olika röstsedlarna
bör vara försedda med en kortfattad likalydande ingress samt därefter upptaga
en kort beskrivning av huvuddragen av respektive förslag.

I såväl de likalydande motionerna I: 532 och II: 675 som de likalydande

23

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1957

motionerna I: 533 och II: 674 föreslås att ingressen å röstsedlarna erhåller
en annan lydelse än den av departementschefen i propositionen förordade.

I de båda inotionsparen framlägges därvid sinsemellan olika utformade förslag
till formulering av ingressen. I motionerna 1:532 och 11:675 anföres
bl. a., att det vid folkomröstningen om tilläggspensionerna borde vara klart
uttalat på vilket grundpensionsbelopp tilläggspensionen skall utgöra påbyggnad.
En precisering av detta belopp borde därför ske i ingressen. I
motionerna I: 533 och II: 674 föreslås, att den av pensionsberedningen angivna
målsättningen för folkpensionernas storlek år 1968 anges i ingressen.

I båda motionsparen uttalas, att riksdagen på så sätt borde ansluta sig till
den av beredningen föreslagna höjningen av folkpensionerna.

För att de röstande skall kunna bedöma behovet av en tilläggspension
och hur en sådan pensionering på lämpligaste sätt bör ordnas, är det givetvis
av vikt att största möjliga klarhet råder angående de förutsättningar man
härvid har att utgå från. Det bör beaktas, att de tre inom pensionsberedningen
framförda förslagen till pensionsfrågans lösning har det gemensamt,
att förbättringar av den nuvarande folkpensioneringen förutsättes komma
till stånd och att den förbättrade folkpensionen skall utgöra den grund på
vilken en tilläggspensionering skall bygga. Syftet att ge uttryck åt nämnda
förutsättning har i propositionen ansetts kunna tillgodoses på så sätt att i
den likalydande ingressen till röstsedlarna bl. a. anges att avsikten är att
höja folkpensionerna och att bygga på dem med särskilda tilläggspensioner.
Utskottet anser, att den föreslagna lydelsen icke ger en tillräckligt klarläggande
bild av den gemensamma grundförutsättningen för de tre förslagen
till kompletteringsförsäkring, och förordar därför en annan formulering på
denna punkt. I ingressen torde på sätt nedan närmare anges böra upptagas
huvuddragen av förslaget till förbättrade folkpensioner, nämligen avsikten
att genomföra höjningen successivt, målsättningen i fråga om pensionsbeloppens
storlek samt den tidpunkt då höjningen avses vara helt genomförd.
Med hänsyn till det anförda förordar utskottet, att ingressen ges följande
lydelse: »Avsikten är alt successivt höja folkpensionerna, enligt pensionsberedningens
enhälliga förslag så att de år 1968 uppgår till 5 400 kronor för
två pensionsberättigade makar och 3 600 kronor för ensamstående. Avsikten
är vidare att bygga på dem med särskilda tilläggspensioner. Tre olika förslag
bar lagts fram om utformningen av sådana tilläggspensioner.»

I motionerna I: 533 och II: 674 yrkas den ändringen i 1 § i det framlagda
lagförslaget, att det som nr 3 betecknade förslaget rörande tilläggspensioneringens
utformning, vilket motsvarar det inom pensionsberedningen av
herrar Aastrup, Ablberg och Hydén förordade alternativet, måtte anges på
följande sätt: »En frivillig, valfritt utformad tilläggspensionering, som
utan statsbidrag behåller sitt värde. Pensioneringen kan ordnas enskilt eller
gruppvis, genom avtal eller på annat sätt. Värdebeständigheten möjliggöres
genom ändringar i gällande lagstiftning.»

I motionerna kritiseras den beskrivning, som i del framlagda lagförslaget

24 Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1957

lämnas av huvuddragen i de olika alternativen, och hävdas, att formuleringarna
i propositionen gjorts på ett helt otillfredsställande sätt och utan
en enligt motionärernas mening önskvärd precisering av förslagens innebörd.
Beträffande förslagen nr 1 och 2 framställes i motionerna icke något
yrkande om annan formulering än den i propositionen förordade.

Utskottet finner det naturligt, att det kan råda olika uppfattningar om
hur man med en kort beskrivning bäst skall kunna återge det som är
karakteristiskt för de föreliggande tre olika förslagen. Enligt utskottets
mening uppfyller de i propositionen upptagna formuleringarna de krav på
rättvisande beskrivning, som rimligen kan ställas. Utskottet tillstyrker därför,
att de olika alternativen på röstsedlarna anges i enlighet med vad i propositionen
föreslagits.

Ej heller i övrigt har utskottet vid sin granskning av det föreliggande förslaget
till lag om folkomröstning i pensionsfrågan funnit anledning till
erinran mot detsamma. Utskottet får därför hemställa,

A. att riksdagen måtte antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag om folkomröstning i pensionsfrågan;

B. att riksdagen i anledning av motionerna I: 532 och
11:675 samt 1:533 och 11:674, sistnämnda båda motioner
såvitt nu är i fråga, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att den likalydande ingressen å röstsedlarna måtte
formuleras sålunda: »Avsikten är att successivt höja folkpensionerna,
enligt pensionsberedningens enhälliga förslag
så att de år 1968 uppgår till 5 400 kronor för två pensionsberättigade
makar och 3 600 kronor för ensamstående. Avsikten
är vidare att bygga på dem med särskilda tilläggspensioner.
Tre olika förslag har lagts fram om utformningen av
sådana tilläggspensioner.»

C. att motionerna I: 382 och II: 470 måtte anses besvarade
genom vad utskottet ovan anfört och hemställt; samt

D. att motionerna

1. I: 531 och II: 676,

2. 1:532 och 11:675 samt

3. I: 533 och II: 674, såvitt nu är i fråga,

i den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet
ovan anfört och hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 maj 1957

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STBAND

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1957

25

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel E. Svensson,
Sunne, fru Carlqvist, herrar Mannerskantz, Alvar Andersson och
Aastrup;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg,
Lundberg, Odhe, fru Sandström, fru Ekendahl, herrar Carlsson i Bakeröd
och Ahlberg.

Reservationer

1) av herr Lundberg, som

dels anfört:

Den i proposition nr 177 föreslagna folkomröstningen gäller den principiella
frågan om laglig rätt till pension eller ej och omfattar icke något
preciserat materiellt innehåll. Att denna fråga är av särskilt stor vikt för
land och folk och ur denna synpunkt kan anses lämplig för en folkomröstning
torde knappast kunna bestridas. Starka meningsmotsättningar
rörande principerna och frågans komplicerade natur medför dock att frågan
inte lämpligen bör göras till föremål för en folkomröstning. Riksdagen
bör därför avslå den föreliggande propositionen och de i ämnet väckta
motionerna.

En folkomröstning förutsätter preciserade frågor och de röstande skall
relativt lätt kunna tillägna sig upplysning om deras sakliga innehåll. Det
bör även klargöras att omröstningen är av rådgivande karaktär och att
den inte kan påverka riksdagens politiska sammansättning. Motsättningarna
med avseende å de principer som bildar underlag för frågan utvisar,
att problemet är av starkt partiskiljande natur och därför icke bör gå till
folkomröstning utan om så anses påkallat i stället underställas folket i ett
allmänt val.

I motionen 11:674 av herrar Ohlin och Hjalmarson, som företräder
arbetsgivarintressena i frågan, liksom i andra uttalanden i pensionsfrågan,
göres gällande, att huvudfrågan gäller principerna om frivillighet eller
statlig, tvingande lagstiftning; valfri utformning av pensionen eller pension
efter ett stelt likriktat schema som staten bestämmer, ävensom statsbidrag
till tilläggspensioner eller inte. Det anges även att det är klart att
frivillighet, valfrihet och inga statliga subventioner är den väg vi hör gå.
Detta förslag tolkas av Arbetsgivareföreningen i en skrift som »Jo till avtalslinjen
i pensionsfrågan». Arbetsgivareföreningens uttalande visar att de
formuleringar, som förordas i motionen, inte motsvarar motionens krav
3 — liihang till riksdagens protokoll 1957. 9 sand. 2 avd. Nr 36

26 Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1957

att frågorna bort formuleras så »att det av själva formuleringarna tydligt
tramgått vilka principer det är som omröstningen gäller».

Men trots dessa principiella deklarationer, som ur folkpensionärssynpunkt
skulle föra till en social katastrof, då folkpensionen utgår under
former som i dess helhet strider mot herrar Ohlins och Hjalmarsons i
frågan framförda krav på en ur rätts- och frihetssynpunkter oantastbar
pension, förordas i samma motion att ingressen på de föreslagna röstsedlarna
skall understryka en lagfäst rätt till de av pensionsberedningen
föreslagna förbättringarna av folkpensionen. Utskottet har även i huvudsak
godtagit detta förslag.

Denna ingress sammanfaller visserligen helt med det principiella innehållet
i fråga 1, men när det gäller frågorna 2 och 3 blir följden den, att
ingresserna på dessa röstsedlar principiellt ansluter sig till fråga 1 om
laglig rätt till pension, under det att frågorna på samma valsedlar tar avstånd
från denna princip. Detta medför att röstberättigade, som eventuellt
önskar använda valsedlarna 2 och 3, icke kan avge en principiell anslutning
till frågorna, såvida den röstande inte stryker ingressen.

I motionerna, som skall prestera ett motförslag till propositionen, klargöres
icke heller om »frivilligheten» och motståndet till lagfäst rätt till
pension innebär ett allmänt principiellt ställningstagande, eller om det är
begränsat till löntagargrupper i enskild eller annan tjänst, som icke har
sin pensionsfråga ordnad. Det borde därför såväl i propositionen som i
motion 11:674 klart ha angivits, att om alla röstberättigade har rätt att
deltaga i folkomröstningen måste den även betraktas som ett principiellt
ställningstagande till pensioner över huvud taget och omfatta folkpensioner
samt pensioner för stats- och kommunalanställda och andra, som redan
nu har en författningsreglerad pension.

Det måste även för de röstberättigade te sig ganska godtyckligt, att
herrar Ohlin och Hjalmarson i motion 11:674 av principiella och ekonomiska
skäl yrkar avslag på laglig rätt till tilläggspension, som dels helt
skall betalas av arbetsgivarna, och dels kostnadsmässigt är en mindre del
i förhållande till folkpensionens kostnader men samtidigt förordar att
denna för folkpensionärer och ur ekonomisk synpunkt viktiga fråga om
höjd folkpension skall behandlas i en ingress på en röstsedel utan att
utskottet och riksdagen haft möjlighet till en ingående sakprövning av
förslaget.

Meningsmotsättningarna rörande vilka principer som bör vara vägledande
för en folkomröstning visar att frågan är så komplicerad att de
som från början krävde att frågan skulle gå ut till omröstning, såväl som
propositionen, icke kan ge ett nöjaktigt svar på varken den principiella
frågeställningens innehåll eller de slutsatser som en folkomröstning bör
kunna leda fram till. Under dessa förhållanden hade utskottet bort avstyrka
både den föreliggande propositionen och de i ämnet väckta motionerna.

27

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1957

dels ock ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen — med avslag jämväl å motionerna I: 328
och II: 470, I: 531 och II: 676, I: 532 och II: 675 samt I: 533
och II: 674, sistnämnda båda motioner såvitt nu är i fråga
— måtte avslå det vid propositionen fogade förslaget till lag
om folkomröstning i pensionsfrågan.

2) av herrar Sunne, Mannerskantz, Aastrup, Jacobsson i Tobo, fru Sandström
och herr Ahlberg, vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 24, som börjar med
orden »Utskottet finner» och slutar med orden »mot detsamma», bort ha
följande lydelse:

Det kan givetvis råda olika uppfattningar om hur man med en kort
beskrivning bäst skall kunna återge det som är karakteristiskt för de föreliggande
förslagen. Enligt utskottets mening fyller propositionens förslag
till formuleringar på intet sätt de krav på en rättvisande beskrivning, som
bör ställas för att de röstande skall få en riktig bild av frågornas rätta
innebörd. Som i motionerna I: 533 och II: 674 påvisas gäller detta för alla
tre frågorna, men i motionerna framföres yrkande om ändring blott för
fråga nr 3.

Utskottet, som finner det i motionerna framförda förslaget till fråga
nr 3 på ett riktigt sätt redovisa det alternativ beträffande statens åtgärder
till främjande av tilläggspensionering, som i pensionsberedningen företrätts
av herrar Aastrup, Ahlberg och Hydén, vill alltså förorda denna formulering.

I övrigt har utskottet vid sin granskning av det föreliggande förslaget till
lag om folkomröstning i pensionsfrågan icke funnit anledning till erinran.

dels ock att utskottet under A bort hemställa,

A. att riksdagen, med förklaring att riksdagen funnit
viss ändring böra vidtagas i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om folkomröstning i pensionsfrågan,
måtte för sin del antaga förslaget med den ändringen att
den del av 1 § som börjar med orden »Förslag nr 3» och
slutar med orden »eller gruppvis» erhåller följande, som
reservanternas förslag betecknade lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag) (Reservanternas förslag)

Förslag nr 3 Förslag nr 3

Löntagare, företagare och andra En frivillig, valfritt utformad tillfår
frivilligt försäkra sig för till- läggspensionering, som utan statsläggspensioner,
och i gällande lag- bidrag behåller sitt värde. Pensio -

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1957

(Kungl. Maj:ts förslag)
stiftning genomföres ändringar, som
underlättar att tilläggspensionerna
utan garanti av staten behåller sitt
värde. Anslutningen till tilläggspensioneringen
kan ske genom kollektivavtal
eller genom andra överenskommelser,
enskilt eller gruppvis.

(Reservanternas förslag)
neringen kan ordnas enskilt eller
gruppvis, genom avtal eller på annat
sätt. Värdebeständigheten möjliggöres
genom ändringar i gällande lagstiftning.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 87
705753