Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957
1
Nr 34
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag rörande beredskapslagring av olja, i vad propositionen
hänvisats till lagutskott, dels ock i
ämnet väckta motioner.
Genom en den 5 april 1957 dagtecknad proposition, nr 144, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden, föreslagit riksdagen att
dels godkänna av föredragande departementschefen enligt samma protokoll
förordade riktlinjer rörande beredskapslagring av olja;
dels ock antaga vid propositionen fogade förslag till
1) förordning om oljelagring in. m.; samt
2) förordning om oljeavgift m. m.
De vid propositionen fogade författningsförslagen är av följande lydelse.
Förslag
till
Förordning
om oljelagring in. m.
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelser
1 §■
För att trygga tillgång inom riket på mineralolja skola säljare och förbrukare
av sådan olja här hålla lager därav enligt vad i denna förordning stadgas.
Om skyldighet för statlig myndighet att hålla lager av mineralolja skall
dock, i stället för bestämmelserna i förordningen, gälla vad Kungl. Maj :t
därom förordnar.
Enligt vad i förordningen stadgas må ock stöd lämnas inhemskt oljeraffinaderi
genom åläggande för oljeimportör att inköpa där utvunnen olja.
2 §•
Lagrings- och inköpsskyldiglietcn avser mineralolja som tillhör någon av
följande grupper, nämligen:
bensin, dock icke flygbensin;
fotogen, dock icke flygfotogen;
1 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 2 avd. Nr 34
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957
motorbrännolja;
eldningsolja 1; samt
övriga slag av eldningsolja. .
Sådana slag av olja, som inrymmas under en och samma av de i törsta
stycket angivna grupperna, skola vid fullgörande av lagringsskyldighet ävensom
vid tillämpningen av denna förordning i övrigt anses likvärdiga. Där sa
finnes erforderligt, må Kungl. Maj :t förordna om annan gruppindelning.
Där ej annat utsäges, förstås i förordningen med olja allenast sådan mineralolja,
som angives i denna paragraf. .. ......
Vad i förordningen stadgas om lagringsskyldighet skall icke aga tillanipning
på olja som utvunnits ur inhemsk skiffer.
3 §•
Tillsyn å efterlevnaden av denna förordning utövas av en av Kungl. Maj :t
utsedd tillsynsmyndighet.
Lagringsskyldighet
4 §•
Kungl. Maj :t fastställer, enligt grunder som riksdagen godkänt, den
mängd olja, tillhörande var grupp, som sammanlagt skall hållas i lager.
Tillsynsmyndigheten skall före den 1 juli varje år pa sätt stadgas i denna
förordning bestämma huru mycket olja, tillhörande olika grupper, envar
som enligt förordningen är lagringsskyldig skall hålla i lager under nästkommande
kalenderår.
5 §•
Säljare är lagringsskyldig, därest han under kalenderåret närmast före
lagringsskyldighetens bestämmande (basåret) till avnämare inom riket salt
olja, som han infört från utrikes ort eller utvunnit vid inhemskt oljeraffinaderi.
. ......
Den som eljest under basåret sålt olja till avnämare inom riket ar lagringsskyldig,
därest han förvärvat oljan av säljare, som avses i första stycket,
samt hans hela försäljning av olja under basåret uppgått till nnnst
tjugutusen kubikmeter.
6 §.
Förbrukare är lagringsskyldig, därest han under basåret inom riket, annorledes
än vid fartygs drift i utrikes trafik, förbrukat olja, som han infort
från utrikes ort. Vad nu sagts skall dock ej gälla, om han infort oljan pa
annat transportmedel än fartyg för transportmedlets drift. °
Skyldig att lagra eldningsolja är ock den som under basåret vid anläggning
inom riket förbrukat sådan olja, därest vid anläggningen under basåret
och de två kalenderåren närmast dessförinnan förbrukats sammanlagt
minst femtontusen kubikmeter eldningsolja.
7 §-
1 mom Vid lagringsskyldighetens bestämmande enligt 4 § andra stycket
skall tillsynsmyndigheten mellan de lagringsskyldiga fördela de av Kungl.
Maj :t enligt samma paragraf första stycket för påföljande kalenderar lastställda
oljemängderna med undantag av vad som under sagda ar skall lagras
enligt sådan med tillsynsmyndigheten träffad överenskommelse, genom
vilken någon åtagit sig att, utöver vad som följer av denna förordning, halla
lager av olja. Fördelningen skall, med ledning av de enligt 2 mom. beraknade
basmängderna, ske så att inom varje grupp olja för envar tagungs
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 3''r år 1957 3
skyldig förhållandet mellan lagringsmängd och basmängd är i görlig mån
detsamma.
2 mom. Basmängd inom viss grupp av olja är den mängd olja, tillhörande
gruppen, som den lagringsskyldige under de i 5 eller 6 § angivna
omständigheterna sålt eller förbrukat under basåret eller, om han sålt eller
förbrukat olja både under basåret och året eller ettvart av de två åren närmast
dessförinnan, vad han under dylika omständigheter i genomsnitt för
år sålt eller förbrukat under angivna tid.
Vid beräkning av basmängd för säljare skall dock icke medräknas
a) olja som han sålt till statlig myndighet, vilken enligt Kungl. Maj :ts
beslut hade att vid tiden för försäljningen hålla lager av olja, tillhörande
samma grupp som den försålda oljan;
b) olja som han infört från utrikes ort eller utvunnit vid inhemskt oljeraffinaderi
och för vidareförsäljning sålt till någon, vars försäljning av
olja under kalenderåret närmast före försäljningen uppgått till sammanlagt
minst tjugutusen kubikmeter;
c) olja som han sålt till någon, vilken enligt överenskommelse med tillsynsmyndigheten
var skyldig att under kalenderåret närmast efter försäljningen
hålla lager av olja, tillhörande samma grupp som den sålda oljan;
d) eldningsolja som han sålt för förbrukning vid anläggning inom riket,
vid vilken under de tre försäljningen närmast föregående kalenderåren förbrukats
sammanlagt minst femtontusen kubikmeter eldningsolja; samt
e) olja som sålts för förbrukning vid fartygs drift i utrikes trafik.
8 §•
Olja, som lagras enligt denna förordning, skall förvaras inom riket på sätt
som tillsynsmyndigheten finner ur kontrollsynpunkt godtagbart. I lagret
må ej inräknas olja, som är upplagd å provianteringsfrilager eller är föremål
för transitering.
Kungl. Maj :t äger, enligt grunder som riksdagen godkänt, beträffande
olja av visst slag förordna, att bestämd del av lagret skall förvaras i bergrum
eller på annat sätt, som innefattar skäligt skydd mot förstöring genom
bombanfall eller beskjutning.
9 §•
Tillsynsmyndigheten äger, när skäl äro därtill, efter ansökan medgiva
dispens helt eller delvis från lagringsskyldigheten så ock från skyldighet,
varom sägs i 8 § andra stycket.
Om skyldighet att erlägga oljeavgift, då dispens medgives, gäller vad därom
stadgas i förordningen om oljeavgift in. in.
10 §.
Tillsynsmyndigheten må lämna lagringsskyldig tillstånd att fullgöra sin
lagringsskyldighet genom att till motsvarande myckenhet lagra olja tillhörande
annan grupp än som följer av vad ovan stadgas eller annan mineralolja
än som angives i 2 §. Medgivande må ock lämnas lagringsskyldig att enligt
närmare bestämmelser av tillsynsmyndigheten i stället för eldningsolja
lagra annat bränsle.
11 §■
Avbrytes eller försvåras tillförseln av olja till riket eller viss del därav,
äger Kungl. Maj:t medgiva, alt lagren må helt eller delvis tagas i anspråk.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 3i år 1957
Uppgiftsskyldighet
12 §.
Lagringsskyldig skall före den 1 februari närmast efter basåret lämna tillsynsmyndigheten
uppgift om den mängd olja, tillhörande olika grupper,
han under basåret sålt eller förbrukat under omständigheter som avses i 5
eller 6 §.
Har lagringsskyldig sålt olja, som enligt 7 § 2 mom. andra stycket icke
skall medräknas vid basmängdens beräkning, skall han tillika lämna tillsynsmyndigheten
uppgift om den sålda myckenheten samt, utom beträffande
försäljning för förbrukning vid fartygs drift i utrikes fart, om köparens
namn och adress.
13 §.
Under kalenderår, då lagringsskyldig har att hålla lager av olja, skall han,
om hans lagringsskyldighet grundas på 5 §, varje månad och eljest under
januari, april, juli och oktober månader lämna tillsynsmyndigheten uppgift
om den mängd olja, tillhörande varje grupp, som han vid utgången av
närmast föregående kalendermånad hade i lager inom riket, så ock om
platsen och sättet för oljans förvaring.
Lagringsskyldig, som erhållit tillstånd att i stället för olja lagra annat
bränsle, skall lämna motsvarande uppgift om vad han hade i lager därav.
Efter anmaning är han ock pliktig lämna tillsynsmyndigheten uppgift om
sin förbrukning av sådant bränsle.
14 §.
Efter anmaning är envar som inom riket sålt eller förbrukat eller från
utrikes ort infört olja skyldig lämna tillsynsmyndigheten de uppgifter om
försäljningen, förbrukningen eller införseln, som tillsynsmyndigheten finner
erforderliga för tillämpningen av denna förordning.
15 §.
Tillsynsmyndigheten skall för inventering och besiktning äga tillträde till
lager, som avses i denna förordning. Myndigheten äger ock granska lagringseller
uppgiftsskyldigs handelsböcker och affärshandlingar för kontroll av
hans lagerhållning och av riktigheten och fullständigheten av uppgifter som
han lämnat enligt denna förordning.
Inköpsskyldigliet
16 §.
På framställning av den som vid oljeraffinaderi inom riket utvinner eller
ämnar utvinna olja må Kungl. Maj:t, där raffineringen finnes önskvärd för
att trygga tillgång inom riket på olja samt anledning förekommer till antagande
att oljan eljest icke skulle vinna avsättning till skäligt pris, ålägga
lagringsskyldig, som för försäljning eller egen förbrukning inför olja från
utrikes ort, att från raffinaderiet inköpa olja till myckenhet och pris som
Kungl. Maj:t bestämmer. Kungl. Maj :t äger ock fastställa tid och plats för
leverans av oljan samt de villkor i övrigt, som kunna finnas erforderliga.
Oavsett vad därom i framställningen yrkats, må inköpsskyldigheten fördelas
mellan olika lagringsskyldiga efter vad som prövas skäligt.
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 3b år 1357
17 §.
Den, som utverkat åläggande enligt 16 §, är skyldig leverera oljan till myckenhet
och pris samt på villkor i övrigt, som bestämts av Kungl. Maj • •
Han är ock pliktig att med avseende å raffinaderiets anordnande underkasta
sig de bestämmelser, som Kungl. Maj :t finner gott meddela.
Ansvarsbestämmelser m. m.
18 §.
Försummar lagringsskyldig att hålla olja i lager i föreskriven myckenhet
och på sätt, som i denna förordning eller med stöd därav föreskrivits, forelägger
tillsynsmyndigheten honom vid vite att inom viss tid vidtaga rättelse.
°Öm skyldighet att i fall som avses i första stycket erlägga oljeavgift gäller
vad därom stadgas i förordningen om oljeavgift m. m.
19 §•
Försummar någon att inom föreskriven tid lämna uppgift, som sägs i
denna förordning, eller vägrar lagringsskyldig tillsynsmyndigheten tilltrade
till lagret eller underlåter någon att efter anmodan hålla handelsböcker ellei
affärshandlingar tillgängliga för granskning av myndigheten, straffes han
med dagsböter och äger tillsynsmyndigheten förelägga honom vite.
Lämnar någon vid fullgörande av uppgiftsskyldighet enligt denna förordning
uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är ringa, oriktig uppgift,
straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex manader.
20 §.
Vad som inhämtats genom uppgift enligt denna förordning eller vid inventering
eller besiktning av lager eller ock vid granskning av handelsbocker
eller affärshandlingar må ej yppas i vidare mån än som erfordras for
vinnande av det med uppgiften eller åtgärden avsedda syftet. Bryter någon
uppsåtligen eller av oaktsamhet häremot, dömes, där han ej för brottet ar
underkastad ansvar enligt allmän strafflag, till dagsböter eller fängelse.
21 §.
Brott, varom i 19 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast eftei anmälan
eller medgivande av tillsynsmyndigheten. .
Brott, varom i 20 § sägs, må ej åtalas av allmän åklagare utan att målsäganden
angivit det till åtal. Skall brottet straffas efter allmän strafflag,
gäller vad där stadgas i fråga om rätt till åtal.
Besvär m. m.
22 §.
över tillsynsmyndighetens beslut enligt denna förordning må klagan
föras hos Kungl. Maj :t genom besvär.
Beslut av tillsynsmyndigheten skall lända till efterrättelse utan hinder
av förd klagan, där ej annorlunda förordnas.
23 §.
Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, tillsynsmyndigheten
äger meddela närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna
förordning.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957
1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1958 i den mån annat
ej följer av vad nedan stadgas.
2. Genom förordningen upphäves förordningen den 10 juni 1938 (nr 367)
angående handel med vissa mineraloljor tillika med de föreskrifter, som
meddelats med stöd av samma förordning.
3. Tillsynsmyndighet enligt den nya förordningen skall utses jämväl för
erforderlig tid före den 1 januari 1958. Tillsynsmyndigheten skall före den
1 oktober 1957 på sätt i 7 § stadgas bestämma huru mycket olja, tillhörande
olika grupper, envar enligt punkt 4 lagringsskyldig skall hålla i lager
under år 1958.
4. Försäljning och förbrukning av olja, som skett åren 1956 och 1957
under omständigheter, som avses i 5 och 6 §§, skall grunda lagringsskyldighet
enligt vad som stadgas i dessa paragrafer. Vid avgörande huruvida lagringsskyldighet
föreligger enligt 6 § andra stycket och vid bestämmande
av lagringsskyldigheten skall i förekommande fall hänsyn tagas till försäljning
och förbrukning, som ägt rum under åren 1954—1957.
5. Den som under år 1956 sålt eller förbrukat olja under omständigheter,
som avses i 5 eller 6 §, skall före den 1 augusti 1957 lämna tillsynsmvndigheten
uppgift därom enligt 12 §. Har han under sådana omständigheter
sålt eller förbrukat olja jämväl under år 1955 eller åren 1954 och 1955, skall
han lämna motsvarande uppgift för ettvart av nämnda år.
Efter anmaning är jämväl eljest den som inom riket sålt eller förbrukat
olja skyldig lämna tillsynsmyndigheten de uppgifter om försäljningen eller
förbrukningen, vilka myndigheten finner erforderliga för tillämpningen av
vad ovan stadgats.
Beträffande uppgift, som lämnats enligt vad nu sagts, skola 20 och 21 §§
äga tillämpning även före den 1 januari 1958.
6. Försummar någon att lämna uppgift, som föreskrives i punkt 5 eller
med stöd därav, eller lämnar han uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är
ringa, oriktig uppgift, skola 19 och 21 §§ äga tillämpning även före den 1
januari 1958.
Förslag
till
Förordning
om oljeavgift in. m.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
I denna förordning förstås med
Lagringsskyldig: säljare eller förbrukare av mineralolja, som är lagringsskyldig
enligt förordningen om oljelagring in. in.;
olja: sådan mineralolja, som sägs i 2 § sistnämnda förordning; samt
tillsynsmyndigheten: den enligt 3 § samma förordning utsedda myndigheten.
2 §.
Lagringsskyldig är pliktig att till staten erlägga oljeavgift,
a) om han erhåller dispens från skyldigheten att hålla lager av olja eller
att förvara oljelager till viss del i bergrum eller på annat sätt, som inne
-
7
Andra lagutskottets utlåtande nr U år 1957
fattar skäligt skydd mot förstöring genom bombanfall eller besiktning;
elb) om han, utan erhållen dispens, försummar skyldighet, som nyss ar
^Oljeavgift utgår ock i fall, varom stadgas i 6 § andra stycket.
3 §•
Oljeavgiften beräknas med tillämpning av bestämmelserna i 4 och 5 § §
efter den myckenhet olja, beträffande vilken ^gnngsskyldighet eller skyldighet
att förvara olja i bergrum eller på därmed jämförligt satt icke fullgör
es! samt etter dTtid, under vilken fullgörandet ej sker. Del av kalendermånad
räknas som hel månad.
Oljeavgiften utgör för kubikmeter och ar
för bensin och fotogen tjuguåtta kronor, , .
för motorbrännolja och eldningsolja 1 tjuguen kionoi samt
för Övriga slag av eldningsolja tjugusju kronor , ... f.. ,
eller, såvitt rör olja som skall lagras i bergrum eller pa därmed jämförligt
sätt, nämnda belopp ökade med sex kronor. , ,
För månad utgör oljeavgiften en tolftedel av ovan angivna belopp.
4 §.
1 fall, som sägs i 2 § första stycket a), beräknas oljeavgiften efter den myckenhet
och den tid, som dispensen avser.
5 §•
1 fall, som avses i 2 § första stycket b), beräknas oljeavgittenefterden
brist, som framgår av avgiven uppgift varigenom bristen forst , e ,
om bristen upptäckts vid undersökning, den brist, som därvid konstaterats.
Oljeavgift skall i dylikt fall utgå för tiden från och med den kahmdermanåd
under vilken uppgiften skolat avgivas eller undersökningen skedde, till
och med den kalendermånad, under vilken enligt meddelat föreläggande ra -telse senast skall hava skett. Sker rättelse innan föreläggande meddelats, be
13Sker
ej ^ rättelse[°beräknas ny oljeavgift efter den brist, som först uppgives
eller konstateras efter det rättelsen senast skulle hava skett, och foi
tiden från och med kalendermånaden närmast etter samma tidpunkt.
6 §.
Inför någon olja från utrikes ort för försäljning till avnämare inom riket
och har han ej tidigare regelmässigt importerat olja, ager tillsynsmyndigheten
förelägga honom att hos myndigheten stalla säkerhet, som mynd gheten
kan godtaga, för den oljeavgift han kan bliva pliktig att erlagga.
Ställes icke säkerhet inom förelagd tid, är importoren pliktig att till staten
«enast erlägga oljeavgift med det belopp, vartill avgiften skolat uppgå,
där est ”i in p or t öreen under importåret eftersatt skyldighet att hålla lager svarande
mot den myckenhet olja han infört.
7 §•
Oljeavgiften debiteras och uppbäres av tillsynsmyndigheten.
8 §•
Är i fall, som avses i 2 § första stycket, med hänsyn till att den lagiingsskyldige
visar sig innehava erforderligt utrymme för förvaring av oljan eller
av a man anledning uppenbart, att oljeavgiften, beräknad enligt 8—5
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 3t år 1957
avsevärt överstiger den vinning den lagringsskyldige kan antagas göra "enom
underlåtenheten att hålla lager till myckenhet eller på sätt som föreskrivits,
skall tillsynsmyndigheten förordna om skälig nedsättning av avgiften.
När så finnes skäligt och den lagringsskyldige icke härigenom vinner
otillbörlig förmån, må i fall som nyss sagts avgiften helt eftergivas.
Frågan om nedsättning eller eftergift skall prövas innan avgiften debiteras.
9 §.
Visas i fall, som avses i 2 § första stycket, sedan oljeavgift debiterats, att
den lagringsskyldige fullgör vad som åligger honom i fråga om hållande eller
iorvarmg av lager, må tillsynsmyndigheten efter vad som prövas skäligt
forordna om återbäring av oljeavgift, vilken belöper på tid då skyldighet
som nu sagts fullgjorts.
När särskilda skäl äro därtill, må tillsynsmyndigheten förordna om återbäring
av oljeavgift, som utgått enligt 6 § andra stycket.
10 §.
Oljeavgift, som icke inbetalas inom föreskriven tid, må på framställning
av tillsynsmyndigheten utmätas. Är säkerhet ställd, må avgiften av tillsvnsmyndigheten
uttagas därur. Pant må av myndigheten försäljas i betrv"-gande ordning. • °
11 §•
Över tillsynsmyndighetens beslut enligt denna förordning må klagan
toras hos Kungl. Maj:t genom besvär.
®e.slVt, ?v tillsynsmyndigheten skall lända till efterrättelse utan hinder
av lord klagan, där ej annorlunda förordnas.
12 §.
Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, tillsynsmyndigheten
ager meddela närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna förordning.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1958; bestämmelserna om
beräkning, debitering, nedsättning och eftergift av oljeavgift samt om besvar
skola dock tillämpas även dessförinnan, där dispens medgivits från
skyldighet att efter ingången av år 1958 hålla lager av olja eller att förvara
oljelager till viss del i bergrum eller på annat sätt som innefattar skäligt
skydd mot förstöring genom bombanfall eller beskjutning.
Propositionen har hänvisats till bevillningsutskottet, såvitt angår förordningen
om oljeavgift in. in., och i övrigt till lagutskott. I vad propositionen
hänvisats till lagutskott har den behandlats av andra lagutskottet.
I samband med propositionen har utskottet behandlat sex i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen
de likalydande motionerna nr 527 i första kammaren av herr Osvald och
nr 672 i andra kammaren av herr Kollberg,
de likalydande motionerna nr 528 i första kammaren av herr Sveningsson
m. fl. och nr 670 i andra kammaren av herr Svensson i Ljungskile m. fl.,
samt
de likalydande motionerna nr 529 i första kammaren av herr Sveningsson
m. fl. och nr 671 i andra kammaren av herr Svensson i Ljungskile m. fl.
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957
9
I motionerna I: 527 och 11: 672 hemställes, »att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 144 måtte
1) beträffande den föreslagna lagringsplikten för större förbrukare för sin
del besluta en sådan utformning av det framlagda författningsförslaget, att
möjlighet i första hand öppnas till överenskommelser med de berörda företagen,
2) besluta sådan utformning av finansieringssystemet att ifrågavarande
större förbrukares del av de sammanlagda kostnaderna komma att utgöra
högst 30 procent av de årliga kostnaderna, samt
3) besluta att statsbidragen till anordnande av skyddade lagringsutrymmen
i princip måtte bibehållas och att bidragens utformning liksom anslagsbehovet
måtte omprövas till nästa års riksdag med hänsyn till finansieringen
i övrigt».
I motionerna 1: 528 och II: 670 hemställes, »att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:t proposition nr 144 måtte besluta
1) att den del av kostnaderna för utbyggnadsprogrammet, som enligt departementschefens
förslag skulle falla på statsverket och bestridas genom
beskattning av flytande bränslen, i princip skall — i likhet med vad oljelagringskommittén
föreslagit — i stället bestridas med särskilda pristillägg
eller i produktpriserna ingående beredskapsavgifter för lagringsändamål;
2) att beredskapsavgifterna skall för tiden 1 juli 1957—30 juni 1958 fastställas
högst till:
för bensin ........................ 2 öre per liter
för motorbrännolja ................ 1 öre per liter
för eldningsolja I och II ............ 0,5 öre per liter
för övriga eldningsoljor ............ 0,35 öre per liter;
3) att bemyndiga Kungl. Maj:t att förordna om uttagande av högst ovan
angivna avgifter att träda i kraft 1 juli 1957 och att gälla till den 1 juli
1958, efter vilken tidpunkt avgifterna skall uttagas med de högsta belopp
som fastställes av nästa års riksdag;
4) samt bemyndiga Kungl. Maj :t att — i enlighet med vad i motionerna
angivits — förordna om en särskild stiftelse för dispositionen av de genom
pristilläggen inflytande medlen för avsett ändamål, ävensom att fastställa
stadgar för nämnda stiftelse».
I motionerna I: 529 och II: 671 hemställes,
»A. att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition nr 144
måtte för sin del besluta sådan utformning av det framlagda författningsförslaget
1.
att, på sätt som oljelagringskommittén föreslagit, möjlighet i första
band öppnas till överenskommelser med de berörda företagen,
2. att rätten för raffinaderi alt till övervägande del fullgöra lagringsskyldigheten
i råolja blir införd i författningen,
It. samt att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till erforderlig
författningstext».
10
Andra lagutskottets utlåtande nr år 1957
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen
framlagda förslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat
till stöd för sina yrkanden får utskottet, i den mån redogörelse därför icke
lämnas i det följande, hänvisa till propositionen samt motionerna 11:670,
II: 671 och II: 672.
Till utskottet har inkommit dels en den 9 maj 1957 dagtecknad skrivelse
från Sveriges industriförbund och dels en den 13 maj 1957 dagtecknad skrivelse
från Landstingens inköpscentral.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen framlägges ett program för ökad lagring av mineraloljor
under femårsperioden 1958—1962. De i programmet uppställda lagringsmålen
har bestämts under beaktande av behoven dels under viss krigsperiod,
dels vid olika avbrott i oljetillförseln i fred. De bestämmelser, som erfordras
för att få till stånd den förutsedda lagerutbyggnaden, upptages i ett i propositionen
framlagt förslag till förordning om oljelagring m. in. Enligt denna
skall lagringsskyldighet åvila förutom oljehandeln och oljeraffinaderierna,
vilka redan enligt nu gällande bestämmelser är lagringspliktiga, även dem
som importerar olja för egen förbrukning samt vissa större, huvudsakligen
industriella förbrukare. Förordningen ger möjlighet föreskriva att viss del
av lagren skall förvaras i skyddade utrymmen. Enligt förslag till förordning
om oljeavgift in. in. skall sådan avgift erläggas av den, som icke fullgör sin
lagringsskyldighet.
Finansieringen av programmet, som för hela femårsperioden beräknas
draga en kostnad av ca 600 milj. kronor, förutsättes skola ske dels genom
att de lagringsskyldiga själva i viss utsträckning tillskjuter medel, dels genom
att de erhåller visst finansiellt stöd i form av statliga ränte- och amorteringsfria
lån.
Gällande bestämmelser om oljelagring
Gällande lagringsbestämmelser återfinnes i förordningen den 10 juni 1938
angående handel med vissa mineraloljor (nr 367). De oljor, som avses däri,
är bensin, nativ olja (crude oil), fotogen, motorbrännolja, pannbrännolja
samt andra raffinerade brännoljor.
Enligt förordningen skall den, som importerar olja för försäljning i oförändrat
skick här i landet, vara skyldig att — i den mån Kungl. Maj :t förordnar
därom — under hela året hålla lager av sådan olja. Lagret skall uppgå
till viss procentuell andel av den olja han sålt under nästföregående kalenderår.
Samma skyldighet åvilar den, som köper raffinerad olja från
svenskt oljeraffinaderi för försäljning inom landet, liksom också de inhemska
raffinaderierna för den olja de säljer direkt till förbrukare inom
landet. Vidare kan Kungl. Maj :t förordna, att inhemskt raffinaderi skall
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 3b år W57
lagra viss andel av den råolja, som under nästföregående år förbrukats vid
raffinering. Kungl. Maj:t kan också föreskriva lagringsskyldighet för den,
som i större omfattning inför olja för annat ändamål än försäljning eller
raffinering, exempelvis för egen förbrukning.
Den, som skall hålla lager, är enligt förordningen skyldig att använda
lagerplats, som Kungl. Maj :t anvisar. Han har även att regelbundet lämna
uppgift om sin försäljning av oljor samt om storleken av sina lager.
Om det inträder någon avsevärd förändring i förhållande till närmast föregående
kalenderår i fråga om de kvantiteter olja, som en viss importör inför
till riket eller som innehavare av ett inhemskt oljeraffinaderi förbrukar, kan
Kungl. Maj:t ■—- med avvikelse från vad som eljest gäller — meddela de
bestämmelser, som föranleds av de ändrade förhållandena. Även i andra fall
kan Kungl. Maj :t, när särskilda skäl föreligger, medge undantag från skyldigheten
att hålla lager.
Om någon, som är lagringsskyldig, icke håller tillräckliga lager av olja,
skall han föreläggas att inom viss tid fylla bristen. Gör han icke det, straffas
han med böter till belopp motsvarande 20—40 kronor för varje ton olja,
varmed han brister.
Förordningen innehåller vidare bestämmelser om skyldighet för importör
att inköpa raffinerad olja från inhemskt oljeraffinaderi. Förutsättning för
att skyldigheten skall inträda är, att raffineringen anses önskvärd för att
trygga tillgången inom landet av de oljor, som förordningen omfattar, samt
att det kan antagas, att den raffinerade oljan eljest icke skulle vinna avsättning.
Med stöd av förordningen har Kungl. Maj :t utfärdat bestämmelser angående
den lagringsprocent som skall gälla, senast genom kungörelse den 20
december 1946 (nr 792). Enligt denna skall lagringsprocenten för motorbrännolja
och pannbrännolja vara 15 procent samt för bensin och fotogen
25 procent. De bemyndiganden för Kungl. Maj :t, som förordningen i övrigt
innehåller, har utnyttjats endast i begränsad utsträckning. Sålunda förelåg
under åren 1939—1946 skyldighet för oljeraffinaderierna i landet att lagra
råolja. Däremot har möjligheten att föreskriva lagringsskyldighet för den,
som inför olja för annat ändamål än försäljning eller raffinering, icke utnyttjats.
Detta innebär, att alla s. k. direktimportörer, vilka inför olja för
egen förbrukning, undgått lagringsplikt. Icke heller har Kungl. Maj :t meddelat
åläggande att köpa olja från inhemskt raffinaderi eller föreskrivit, att
viss lagringsplats skall användas.
Under efterkrigsåren har svårigheter stundom förelegat att fullgöra den
författningsenliga lagringen. Sålunda tvingades oljebolagen under åren 1947—
1950 att minska sin lagerhållning till följd av importregleringen och ransoneringen
av flytande bränslen. Eftersom importsvårigheterna icke drabbade
alla företag i lika hög grad, medgavs dock icke någon generell nedsättning
av lagringsskyldighelen. I stället prövades företagens möjligheter alt
hålla lager från fall till fall. Svårigheter uppstod också i samband med eldliingsoljercgleringens
upphävande. I samband därmed uppdrog Kungl. Maj :t
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 3t år 1957
den 5 oktober 1951 åt tillsynsmyndigheten — riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap — att i den mån den aktuella försörjningssituationen beträffande
flytande bränslen i särskilda fall ansågs påkalla befrielse från eller
lättnad i lagringsskyldigheten medge dispens från föreskrifterna i 1938 års
förordning. Med stöd av detta beslut har riksnämnden sedan i viss utsträckning
lämnat dispenser, som motiverats huvudsakligen av otillräckliga cisterntillgångar.
Kungl. Maj :t har vidare den 11 januari 1952 bemyndigat riksnämnden
att, om i särskilt fall på grund av bristande cisternutrymme eller
av andra skäl ansågs nödvändigt, medge undantag från bestämmelserna om
lagringsskyldighet i vad denna hänförde sig till olja, som införts av importör
för att från tankbåt levereras direkt till förbrukarens egna cisternanläggningar.
I de fall, där riksnämnden icke enligt angivna beslut haft rätt att
bevilja dispens, har frågan därom — efter riksnämndens hörande — prövats
av Kungl. Maj :t.
Enligt 1938 års förordning föreligger icke någon skyldighet att förvara
lager i bombskyddade anläggningar. Det förutsattes emellertid vid förordningens
tillkomst, att sådana skulle utföras i statlig regi för att sedan kunna
uthyras till vederbörande företag. Betydande anslag av statsmedel har också
beviljats för att få till stånd en utbyggnad i förevarande hänseende. För att
stimulera till kommunala och enskilda initiativ utfärdades den 20 februari
1948 en kungörelse (nr 73) angående statsbidrag till uppförande av bombsäkra
cisternanläggningar för flytande bränslen. Enligt denna utgår statsbidrag
med belopp, som Kungl. Maj :t prövar skäligt med hänsyn till å ena
sidan de ökade kostnader, som betingas av att anläggningen göres bombsäker,
samt å andra sidan de fördelar av olika slag, som den ifrågavarande lagringsformen
medför för lagerhållaren. Beviljat statsbidrag utbetalas sedan riksnämnden
besiktigat och godkänt anläggningen. Förskott kan dock utbetalas
i viss utsträckning. Kostnaderna för statsbidragen bestrides från ett särskilt
anslag under tionde huvudtiteln. Av de sålunda för ändamålet anvisade
medlen har hittills ca 14,4 milj. kronor utbetalats. Den totala bidragsramen
utgör enligt beslut av 1956 års riksdag 30,4 milj. kronor.
1955 års oljelagringskommitté
Genom beslut den 12 september 1955 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för
handelsdepartementet att tillkalla åtta sakkunniga med uppgift att efter överläggningar
med oljebranschen och övriga berörda grenar av näringslivet
framlägga förslag rörande den fortsatta lagringen av oljeprodukter. Såsom
sakkunniga tillkallades numera regeringsrådet H. K. H. Holmgren, tillika
ordförande, verkställande direktören för Svenska Esso aktiebolag K. H. G:son
Bergstrand, ledamoten av riksdagens första kammare, direktören J. E. Ericsson,
kommerserådet A. Lindstedt, generaldirektören J. H. Qvistgaard, direktören
i Skånska cementaktiebolaget D. B. E. Werner, direktören i NynäsPetroleum
aktiebolag P. H. W. Ågren och byråchefen K. E. A. önnesjö.
13
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957
De sakkunniga, som antagit benämningen 1955 års oljelagringskommitté,
bär den 21 december 1956 avgivit ett hemligstämplat betänkande med förslag
i ämnet.1 Kommitténs förslag är icke enhälligt. Reservation har sålunda
avgivits av herr Werner. En redogörelse för innehållet i betänkandet lämnas
i det följande.
Behovet av ökad lagring
Vår oljelconsumtion, som nästan helt bygger på import, har särskilt under
senare år undergått en kraftig stegring. Under perioden 1946—1955
ökade den sålunda årligen med i genomsnitt ca 20 procent, och år 1955 hade
den mer än femdubblats i jämförelse med förkrigstiden. I absoluta tal steg
konsumtionen från 1,5 milj. m3 år 1939 till 8,9 milj. m3 år 1955. Därvid har
bortsetts från konsumtionen för vissa militära behov. Särskilt stark har ökningen
varit i fråga om eldningsoljorna, vilka allt mer kommit att ersätta kol
och koks som bränsle vid industriell drift och bostadsuppvärmning. Sålunda
har eldningsoljorna — trots att konsumtionen av drivmedel visat en icke
obetydlig stegring — Ökat sin andel av den totala förbrukningen av flytande
bränslen från 20 procent år 1939 till 71 procent år 1955. Vad beträffar den
fortsatta konsumtionsutvecklingen ter sig den stigande tendensen mycket
fast såväl beträffande eldningsoljor som drivmedel. Kommittén har under
sådana förhållanden räknat med att konsumtionen under de närmaste fem
åren — kommittén anger perioden 1958—1962 — skall komma att stiga från
nuvarande ca 9 milj. m3 till drygt 12 milj. in3. I sammanhanget erinras om
den framtidsbedömning, som bränsleutredningen 1951 gjort i sitt den 5 december
1956 dagtecknade betänkande »Bränsleförsörjningen i atomåldern»
(SOU 1956: 46). Bränsleutredningen har beräknat, att oljeimporten vid fortsatt
konsumtionsvänlig politik någon gång mellan 1965 och 1970 kommer
att vara dubbelt så stor som nu och omkring år 1980 tre gånger så stor. Härigenom
skulle oljeimporten, som för närvarande täcker hälften av vårt energibehov,
år 1980 komma att svara för drygt 70 procent därav.
Med det ökade importberoendet blir det i än högre grad än tidigare ett
starkt intresse för landet att genom ett ändamålsenligt lagringssystem säkerställa
oljekonsumtionen mot tillförselhinder av olika slag. Detta gäller
så mycket mer som de praktiska och ekonomiska möjligheterna att i ett
bristläge tillgripa alternativa inhemska bränslen är obetydliga. Rubbningar
i oljetillförseln — framhåller kommittén — är tänkbara icke endast vid
krigsfall. Sålunda kan isförhållandena längs våra kuster i vissa lägen medföra
avbräck i tillförseln och skapa åtminstone lokala försörjningsproblem.
Svårigheter kan också uppstå på grund av handels- och valutapolitiska föihållanden,
hamn- och transportstrejker samt rubbningar i exportländernas
oljeproduktion. Hur känslig vår oljeförsörjning är för den utrikespolitiska
händelseutvecklingen, har de senaste årens erfarenheter givit belägg för.
1 sammanhanget erinras om de problem, som uppstått i samband med den
1 Betänkandet har med vissa jämkningar och uteslutningar även utkommit i en offentlig
tryckt upplaga (SOU 1957:4).
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957
persiska oljekonflikten och Suez-krisen. Vid krigsfall utomlands kan det
— såsom fallet var för Sveriges del under andra världskriget •—- bli fråga
om ett mer eller mindre fullständigt avbrott i tillförseln. Detta gäller i ännu
högre grad i ett läge, då krigshandlingar riktas direkt mot vårt land.
Om sålunda en väsentlig förstärkning av vår oljeberedskap ter sig nödvändig,
torde det enligt kommittén dock icke vara ekonomiskt möjligt att
få till stånd en lagerhållning, som vid varje tillfälle säkerställer landet mot
samtliga här angivna risker. En avvägning av beredskapskraven på detta
område måste sålunda ske mot andra samhälleliga investeringsönskemål av
hög angelägenhetsgrad. Det lagringsprogram, kommittén under sådana förhållanden
ansett sig kunna framlägga för femårsperioden 1958—1962, motsvarar
därför ingalunda vad som ur beredskapssynpunkt i och för sig vore
önskvärt utan anger snarare vad som med hänsyn till investeringsutrymme
och tillgängliga resurser tett sig genomförbart. Ep sådan begränsning i målsättningen
sker emellertid under den förutsättningen, att lagringsbehoven
efter viss tid göres till föremål för nya överväganden.
De produkter, som omfattas av förslaget, är bensin, fotogen, motorbrännolja
samt eldningsolja. Flygdrivmedel har dock undantagits. Lagringen förutsättes
i detta fall ske vid sidan av programmet utan särskilda bestämmelser.
Staten tänkes därvid ombesörja den militära lagringen och oljehandeln
den kommersiella lagring, som motiveras av den civila luftfartens behov.
Oljelagringen enligt programmet omfattar dels vad som i ett läge då landet
indrages i krig kan beräknas komma att erfordras under en viss tidsperiod
— krigsreserven — dels vad som behövs med hänsyn till tänkbara
störningar i tillförseln under fredstid — försörjningsreserven. De behov,
som skall tillgodoses genom krigsreserven, är icke av enbart militär natur.
Den kommer sålunda i betydande utsträckning att avse, förutom civilförsvar
och kommunikationer, jordbruket samt den krigs- och försörjningsviktiga
industrien. Storleken av de i försörj ningsreserven ingående lagren har
bestämts med hänsyn till vad som ansetts erforderligt för att trygga försörjningen
under vintrar med svåra isförhållanden. Medan avbrottstiden i sådana
fall kan erfarenhetsmässigt bedömas, är det icke möjligt att förutse längden
av sådana avbrott i tillförseln, som kan orsakas av utrikespolitiska händelser,
handels- och valutapolitiska förhållanden etc. Enligt kommitténs mening
torde emellertid den lagringsram, som uppgjorts med hänsyn till isavspärrningsriskerna,
tills vidare få anses innefatta beredskap även mot andra
tänkbara störningar. — I den hemliga upplagan av betänkandet har de slutliga
lagringsmålen enligt programmet angivits. Dessa bär beräknats med utgångspunkt
från antagandet, att vår oljekonsumtion vid femårsperiodens
utgång uppgår till ca 12 milj. m3, därvid dock bortsetts från vissa militära
behov.
Ansvaret för genomförandet av ett lagringsprogram m. m.
Lagringen måste enligt kommitténs mening ske i anslutning till den löpande
omsättningen. Skälet är främst att i varje fall de lättare oljorna icke
15
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957
kan lagras under någon längre tid utan att kvalitetsförsämring inträder.
Lagringsskyldighet synes under sådana förhållanden -—■ i likhet med vad
som gäller enligt nuvarande lagringsbestämmelser — böra åvila oljehandeln
och raffinaderierna. De sistnämnda förutsättes därvid få redovisa viss
del av sina lager i råolja i stället för i färdiga produkter. Även återförsäljare
av olja med en försäljningsvolym överstigande 20 000 in3 om året liksom
de som importerar olja för egen förbrukning bör omfattas av lagringspliklen.
Med hänsyn till alt en avsevärd ökning av lagerhållningen förutses i
programmet har kommittén emellertid ansett det motiverat att ytterligare
vidga kretsen av lagringsskyldiga. Även om avsikten är att kostnaderna
skall täckas genom prispålägg är de med programmets genomförande förenade
planerings-, finansierings- och byggnadsuppgifterna liksom den fortsatta
lagringen i sig själv ett så omfattande företag, att bördan så vitt möjligt
bör fördelas. Lagringsplikten föreslås därför utsträckt till vissa större
konsumenter av eldningsolja, närmare bestämt sådana med en konsumtion
överstigande 5 000 in3 om året. Förslaget berör ca 125 industriföretag och
kraftverk samt möjligen några av de största bostadskollektiven. Kommittén
påpekar i sammanhanget, att de berörda induslrikonsumenterna redan
nu lagrar betydande kvantiteter och att de har lagringsanläggningar av avsevärd
storlek. Ett betydelsefullt skäl för en sådan utvidgning av lagringsplikten
är, att därigenom sannolikt en ur försvars- och transportsynpunkt bättre
spridning av lagren vinnes. Medan oljehandelns cisternutrymmen i huvudsak
koncentreras till importhamnarna, kan nämligen en lagring i storkonsumenternas
regi förväntas ske i anslutning till respektive anläggningar, vilka
i stor utsträckning är belägna i de inre delarna av landet. Någon ökad ekonomisk
belastning torde lagringsplikten på längre sikt icke medföra för vederbörande
företag, då de vid inköp av olja från oljehandeln bör kunna utverka
en prisreduktion motsvarande den besparing oljehandeln gör genom
att icke behöva hålla reservlager för ifrågavarande kvantiteter. Med hänsyn
till bl. a. de svårigheter, som under en övergångstid kan tänkas uppstå
för en del företag, föreslår kommittén, att lagringsskyldigheten för storkonsumenterna
icke grundas direkt på författningen i ämnet utan på ett
Kungl. Maj:t i författningen lämnat bemyndigande att förordna om sådan
skyldighet. Därigenom lämnas vägen öppen för frivilliga överenskommelser,
som möjliggör större hänsynstagande till omständigheterna i de särskilda
fallen. — Från tillämpningen av lagringsbestämmelserna undantages statliga
myndigheter. Den statliga lagringen bör liksom hittills fullgöras i den
ordning och omfattning Kungl. Maj :t i varje särskilt fall bestämmer. Kommittén
utgår emellertid ifrån alt myndigheterna ålägges lagra i minst samma
omfattning, som föreslås för enskilda.
Som tidigare nämnts har kommittén i den hemliga upplagan av betänkandet
angivit de lagringsmål, som bör uppnås under femårsperioden, i bestämda
kvantiteter. Uppställandet av ett fast lagringsprograin innebär, att
den hittills använda metoden att bestämma lagringen till viss procent av
försäljningen under nästföregående år anses böra frångås. Delta system
16 Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957
har visat sig vara förenat med flera nackdelar. Under perioder då konsumtionen
är i starkt stigande — såsom fallet är för närvarande — medför det
en viss eftersläpning i lagringen. Vidare medger det icke i tillräcklig utsträckning
en framtidsplanering, vilket är till olägenhet för såväl lagerhållare
som vederbörande myndigheter. Enligt förslaget skall det tillkomma
Kungl. Maj:t att enligt grunder, som riksdagen godkänt, bestämma de tolala
mängder olja av olika slag, som skall hållas i lager. Tillsynsmyndigheten
har därefter att fördela den för varje oljeslag fastställda lagringsmängden
på de lagringsskyldiga med hänsyn till deras försäljning respektive
förbrukning under viss basperiod. För att en mera långsiktig planering
skall bli möjlig förutsätter kommittén, att tillsynsmyndigheten under år
1957 lämnar de lagringsskyldiga preliminära besked om de kvantiteter de
förväntas böra hålla i lager vid kalenderårsskiftena under perioden. De
slutliga lagringsbeskeden skall gälla för år och utfärdas senast den 1 juli
året före det som avses. — Med hänsyn till att lagringsbehovet särskilt av
eldningsoljor uppvisar säsongmässiga variationer föreslår kommittén, att vid
bestämmandet av lagringsmängd skilda myckenheter må fastställas för
olika tider av löpande år. Beträffande eldningsoljorna anföres i sammanhanget,
att de föreskrivna lagren temporärt bör få nedbringas under senvintern
allteftersom den avspärrningsrisk som sammanhänger med isförhållandena
minskar. Graden av flexibilitet i lagerhållningen bör emellertid
i ett sådant fall vara generellt bestämd. Den regelmässiga sänkning av eldningsoljelagren,
som ansetts kunna tillåtas, har beräknats till 30 procent.
Skyddad lagring
Genomförandet av programmet kräver enligt kommittén en väsentligt
ökad tillgång på skyddade lagringsutrymmen. Särskilt den del av lagren,
som är avsedd att komma till användning i ett krigsläge, hör förvaras på
ett sådant sätt att tillfredsställande skydd erbjudes mot förstöring genom
bombanfall eller beskjutning. Även civilförsvars- och brandsäkerhetssynpunkter
gör sig här gällande. Vid bedömningen av frågan i vilken omfattning
utbyggnadsprogrammet bör inriktas på skyddade utrymmen får emellertid
bland annat beaktas, att de geografiska betingelserna för anläggningsarbeten
av detta slag varierar i olika delar av landet, att byggnadstiden
är avsevärt längre än för vanliga ovanjordsanläggningar samt att investeringskostnaderna
är betydande. Kommittén har vid sådana överväganden
sett sig nödsakad att även i denna del göra sitt program mindre omfattande
än som ur beredskapssynpunkt i och för sig vore önskvärt.
Särskilt angeläget har ansetts vara att bereda de i krigsreserven ingående
drivmedlen skyddad lagring. I den hemliga upplagan av betänkandet har de
beräkningar, som gjorts angående utbyggnadsbehovet, och därmed sammanhängande
spörsmål närmare redovisats. Beträffande frågan hur utbyggnaden
skall genomföras framhåller kommittén, att även de skyddade lagringsutrymmena
i så stor utsträckning som möjligt bör inordnas i den kommer
-
17
Andra lagutskottets utlåtande nr 3b år 1957
siella distributionen. Uttryck för en sådan uppfattning anges vara, att de
bergrumsanläggningar, som under senare år utförts i statlig regi, till betydande
del uthyrts till oljebolagen. Då någon skyldighet icke förelegat för
dessa att ombesörja skyddad lagring, har hyresbeloppens storlek därvid i
princip kommit att bestämmas av kostnaderna för lagring i anläggningar
ovan jord. En ordning där programmets genomförande blir en fråga om på
statligt initiativ tillkomna investeringar anses emellertid vara förenad med
betydande praktiska och kostnadsmässiga olägenheter. Kommittén förordar
därför, att bestämmelser införes, som föreskriver skyldighet för vederbörande
företag — i praktiken torde det endast bli fråga om oljebolagen —
att förvara viss del av lagren i skyddade utrymmen. Kostnaderna för den
dyrare lagringsformen får därvid bäras av priset på produkterna. Förslaget
innebär sålunda, att systemet med statsbidrag till bergrumsanläggningar
avvecklas.
I betänkandet framhålles, att skyddade anläggningar kräver en avsevärd
byggnadstid och att de knappast torde kunna utföras fortlöpande under perioden.
Kraven på skyddad lagring får därför anpassas efter de faktiska
möjligheterna att frambringa erforderliga utrymmen. Vad angår det tekniska
utförandet torde programmet icke undantagslöst behöva avse bergrumsanläggningar
av hittills sedvanlig typ. Det bör emellertid få ankomma
på tillsynsmyndigheten att från fall till fall pröva vilket skydd som kan
godtagas. Kommittén uppehåller sig också vid de problem som kan tänkas
uppstå till följd av att de enskilda lagerhållarnas kostnader för den skyddade
lagringen växlar. En kostnadstäckning via prissättningen kan därvid
försvåras. I sådana fall anses det i första hand böra överlåtas åt branschen
att genomföra den kostnadsutjämning, som kan visa sig nödvändig. Löses
icke problemen på ett tillfredsställande sätt genom branschens försorg, torde
det böra ankomma på Kungl. Maj :t att efter förslag av tillsynsmyndigheten
meddela erforderliga bestämmelser.
Oljeavgift
Den som försummar att hålla föreskriven mängd olja i lager eller underlåter
att iakttaga vad som föreskrivits i fråga om sättet för lagringen bör av
tillsynsmyndigheten föreläggas vite att inom viss tid vidtaga rättelse. Fall
kan dock tänkas inträffa, där det av olika skäl är omöjligt att fullgöra lagringsskyldigheten.
Dispens bör då kunna meddelas efter särskild ansökan
därom. Det anses emellertid olillfrcdsställande, alt vederbörande gör en ekonomisk
vinst genom att slippa de lagringskostnader, som andra lagringspliktiga
får vidkännas. Den som erhållit dispens bör därför i allmänhet 1''å
erlägga eu särskild s. k. oljeavgift. En sådan bär även uttagas av den som
åsidosätter sin lagringsskyldigbet utan att begära dispens. Oljeavgiften, som
avses verka kostnadsutjämnande, har av kommittén beräknats med utgångspunkt
från kostnaderna för lagring i cislernutrymmen vid eu befintlig anläggning.
För att undvika att någon avsiktligt försummar all lagra för att i ställt
liihang till riksdagens protokoll 1957. 9 stanI. 2 avd. Nr SI
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957
let erlägga avgift, har denna dock ansetts något böra överstiga de faktiska
kostnaderna. En uppräkning av dessa har därför skett med ca 10 procent.
För år och kubikmeter har avgiften bestämts till 28 kronor för bensin och
fotogen, 21 kronor för motorbrännolja och tunn eldningsolja samt 27 kronor
för övriga eldningsoljor. Vid underlåtenhet att förvara lager i skyddat
utrymme förhöjes de angivna beloppen med 6 kronor. Då den lagringspliktige
endast delvis brister i sin lagringsskyldighet, bör tillsynsmyndigheten
medgiva skälig nedsättning. Så tänkes även kunna ske i andra fall, där det
är uppenbart, att avgiften överstiger den vinst, som den lagringsskyldige
gör genom sin underlåtenhet att lagra. De medel, som inflyter" i oljeavgifter,
föreslås bli tagna i anspråk för att främja en ökad lagerhållning.
Tillsynsmyndighet m. m.
Tillsynsmyndighet för lagerhållningen bör enligt kommittén alltjämt vara
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, vars arbetsuppgifter vid
ett genomförande av de framlagda förslagen kan väntas undergå en icke
obetydlig ökning. Det torde sålunda få ankomma på riksnämnden att i enlighet
med de grunder riksdagen godkänt avgiva förslag till Kungl. Maj:t
om de kvantiteter olja av olika slag, som enligt Kungl. Maj:ts bestämmande
skall hållas i lager, att inom ramen för den sålunda fastställda planen bestämma
den exakta lagringsskyldigheten för varje lagerhållare, att besluta
om dispens från lagringsskyldigheten och om oljeavgifts uttagande jämte
storleken av sådan avgift, att avgöra om skyddade anläggningar motsvarar
uppställda säkerhetskrav samt att överhuvud tillse att bestämmelserna i
hithörande författningar efterleves. Kommittén understryker vikten av att
riksnämnden vid handläggningen av ifrågavarande ärenden håller god kontakt
med berörda kretsar inom näringslivet. För samråd med dessa föreslås
inrättandet av ett oljelagringsråd. Ledamöterna i detta torde böra vara
fem av Kungl. Maj :t för en tid av tre år utsedda personer, representerande
bland annat olika kategorier inom oljehandeln, de inhemska raffinaderierna
samt lagringspliktiga oljekonsumenter. Rådet sammanträder på kallelse av
tillsynsmyndighetens chef, som bör vara ordförande i rådet, eller då någon
av ledamöterna påkallar det.
Kostnadsberäkning och finansieringsförslag
Kostnaderna för genomförandet av oljelagringsprogrammet beräknas för
hela femårsperioden uppgå till sammanlagt nära 600 milj. kronor. Därvid
har hänsyn tagits till såväl utbyggnaden av lagringsanläggningarna som
inköpen av olja men icke till den löpande lagerhållningen, för vilken kostnaderna
avses täckta genom prissättningen på produkterna. Av kostnaderna
beräknas 500 milj. kronor falla på oljehandeln och ca 100 milj. kronor på
storkonsumenterna. De genomsnittliga årskostnaderna skulle sålunda i förra
fallet uppgå till ca 100 milj. kronor och i senare fallet till ca 20 milj.
19
Andra lagutskottets utlåtande nr M år 1957
I betänkandet framhålles, att det i nuvarande läge med stränga kreditrestriktioner
är förenat med svårigheter att anskaffa kapital i den omfatta
ning, som krävs för programmets genomförande. Kommittén anger emellertid
olika utvägar, som — ensamma eller i förening -— kan anlitas för finansieringsfrågans
lösning.
Vad först beträffar oljehandeln erinras om att den förväntade stegringen
i oljekonsumtionen under perioden redan vid en tillämpning av gällande
lagringsbestämmelser skulle ha framkallat en ökad lagerhållning. Den mer
eller mindre automatiska kostnadsökning, som följer härav, har av kommittén
beräknats till 125 milj. kronor för hela perioden eller 25 milj. för år.
Då den bör ha förutsetts av oljehandeln och även beaktats i dess finansieringsplaner,
synes det naturligt, att den häremot svarande kapitalanskaffningen
åvilar branschen. Vid bedömningen av frågan i vilken utsträckning
denna ytterligare bör bidraga till programmets genomförande anföres, alt
eftersom fullgörandet av lagringsskyldigheten är en av de förutsättningar
som ansetts böra uppställas för handeln med olja i riket, det i och för sig
kan hävdas, att oljehandeln bör svara för hela finansieringen. Representanterna
för branschen inom kommittén har dock gjort gällande, att investeringar
av här ifrågavarande storleksordning vida överstiger dennas bärkraft.
Med tvekan har de ansett sig kunna tillstyrka, att branschen utöver förutnämnda
25 milj. kronor anskaffar ytterligare 15 milj. kronor.
I övrigt har kommittén övervägt möjligheterna för oljebolagen att utnyttja
lånemarknaden. Detta har under nuvarande förhållanden ansetts
kunna ske endast i den formen, att de berörda företagen gemensamt upptager
ett årligt förlagslån på 20 milj. kronor.
I detta sammanhang understryker kommittén angelägenheten av att den
av riksdagen begärda utredningen om förlagsinteckningsinstitutet snarast
kommer till stånd och att därvid frågan om förlagsinteckning i oljebranschens
egendom uppmärksammas.
Under förutsättning att oljebranschen själv bidrager med 40 milj. kronor
av de 100 milj., som årligen fordras för programmets genomförande, och
ytterligare 20 milj. kronor erhålles genom ett för oljehandeln gemensamt
lån, återstår alt täcka ett årligt kapitalbehov av omkring 40 milj. kronor.
Kommittén föreslår, att ifrågavarande medel anskaffas genom en höjning
av produktpriserna. Det kan visserligen ur principiell synpunkt sägas vara
mindre tillfredsställande, att konsumenterna under loppet av några få år
skall betala anläggningar, vilka normalt avskrives på tjugu år eller mer.
Till försvar för en sådan i ett extraordinärt läge vald finansieringsväg kan
emellertid enligt kommittén anföras, att oljelagringen under tiden efter
andra krigets slut varit otillräcklig och att konsumtionen därför i alltför
liten omfattning fått bära sina naturliga lagringskostnader. Det kan då
icke hjälpas, att konsumtionen under tiden för lageruppbyggnaden får
vidkännas en viss extrakostnad orsakad av behovet alt på kort tid generera
en del av det erforderliga kapitalet. Prishöjningarna blir under alla förhållanden
av begränsad omfattning. Fördelas de jämnt på samtliga produkter
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957
■— med undantag av vad som kommer på storkonsumenterna -— skulle de
uppgå till 0,5 å 0,6 öre per liter räknat på 1955 års konsumlionssiffror.
För att markera den särskilda karaktären hos prispåläggen kunde dessa
eventuellt uttagas under namn av beredskapsavgift eller beredskapstillägg.
Enligt kommittén är det önskvärt, att en ordning skapas som ger säkerhet
för att de genom prishöjningarna uttagna beloppen reserveras för avsett
ändamål. Detta torde kunna ske på så sätt att de tillföres en särskild för oljebranschen
tillskapad stiftelse, vilken sedan fördelar medlen mellan företagen
allteftersom lagerökningen genomföres. Även de tidigare nämnda oljeavgifterna
bör i den mån de härrör från oljehandeln inbetalas till stiftelsen.
För att det allmännas och konsumenternas intresse skall bli behörigen tillgodosett
bör ordföranden och en ledamot av styrelsen liksom en av
revisorerna utses av Kungl. Maj :t, som även bör fastställa stadgarna.
I betänkandet förutsättes, att en stiftelse av här ifrågavarande slag icke blir
föremål för beskattning, då den icke bedriver på vinst inriktad verksamhet.
De medel, som stiftelsen utbetalar till de lagringsskyldiga, torde däremot
böra betraktas som intäkter för dessa. Kommittén förutsätter, att avskrivning
på gjorda investeringar fortlöpande kan ske i samma utsträckning
som bidrag erhålles från stiftelsen.
Frågan om finansieringen av den lagring, som tänkes åvila de s. k. storkonsumenterna,
ter sig enligt kommittén ur flera synpunkter annorlunda.
Kostnaderna under femårsperioden har för denna lagring uppskattats till
ca 100 milj. kronor. Lagerutbyggnaden betyder för ifrågavarande företag
— även om de redan nu disponerar betydande cisternutrymmen — ett nytt
åliggande, som i begynnelseskedet i vissa fall kan innebära en icke oväsentlig
börda. Detta torde särskilt gälla sådana företag, vilkas oljekonsumtion
är stor både absolut sett och relativt i förhållande till deras produktionskostnader.
Härvid bör dock beaktas, att de lagringspliktiga storkonsumenterna
vid den uppläggning kommittén föreslagit icke kommer att medverka
i den kapitalanskaffning till oljehandeln, som tänkes ske via prissättningen.
Redan genom det lägre inköpspris på olja, som de därigenom kan förväntas
åtnjuta, bör ett visst finansieringsunderlag för egen lagring erhållas.
För de mest trängda företagen förordas inrättandet av en statlig lånefond.
Denna torde lämpligen förvaltas av tillsynsmyndigheten, som efter prövning
i varje särskilt fall beslutar om utlåning. Då sådan endast bör ske när
särskilda finansieringssvårigheter föreligger, synes medelsbehovet för fonden
kunna begränsas till 20 milj. kronor. Fonden bör även tillföras de oljcavgifter,
som erlägges av företag inom gruppen. — I ett särskilt läge befinner
sig de bostadsföretag, som kan komma att räknas som storkonsumenter.
De torde för närvarande icke disponera egna cisternanläggningar.
Möjligen kan de lösa sin lagringsfråga genom att hyra erforderliga cisternutrymmen
bos statliga myndigheter eller hos oljebolagen.
Kommittén erinrar om att enligt förordningen den 23 november 1956 om
investeringsavgift för år 1957 sådan avgift skall utgå för investering inom
bland annat förvärvskällan rörelse. Med hänsyn till att lagringsbestämmel
-
21
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1357
serna är motiverade av beredskapsskäl bör emellertid, för den händelse investeringsavgift
skall uttagas även efter utgången av år 1957, sådana investeringar
som erfordras för att fullgöra föreskriven skyldighet att lagra olja
icke medföra avgiftsplikt. I sammanhanget beaktas även frågan om avskrivning
av lagringsanläggningar i berg. Medan för plåtbeklädnad, pumpar, rörledningar
och dylikt årlig avskrivning får ske med 20 procent, medges i
praxis för själva lagringsutrymmet i berg endast 2 procent. Då det är angeläget,
att så stor del som möjligt av oljelagren förvaras i skyddade utrymmen
och valet mellan sådana och vanliga ovan jordsanläggningar icke i alltför hög
grad bör påverkas av skattetekniska överväganden, föreslås en uppmjukning
av bestämmelserna i berörda hänseende.
Vad beträffar frågan om byggnadstillstånd, uppskattar kommittén det
genomsnittliga årsbehovet av byggnadskvot för cisternanläggningar under
den aktuella femårsperioden till ca 40 milj. kronor. Detta är ett minimibelopp,
som icke får underskridas, om de framlagda förslagen skall kunna
förverkligas. I kvoten har inedtagits även de anläggningar, som avses bli
utförda av lagringspliktiga storkonsumenter.
Herr Werners reservation
Reservanten säger sig dela uppfattningen, att lagringskapaciteten och följaktligen
även lagren i allmänhet är helt otillräckliga med hänsyn till den
omfattning, användningen av olja och oljeprodukter fått i vårt land under
efterkrigstiden. Det måste emellertid anses principiellt oriktigt att med lagtvång
pålägga näringslivet, representerat av oljebranschen och de industriella
storkonsumenterna, ansvaret och i väsentlig grad även kostnaderna för
en lagring, som avser krigs- och allmänna beredskapsändamål. Den omständigheten
att lagringsplikt redan nu i viss utsträckning åvilar oljebranschen
ändrar icke något i denna uppfattning. Icke heller vad kommittén anfört om
nödvändigheten att anknyta lagringen till den kommersiella distributionen
utgör skäl för ett tvångsmässigt genomförande av programmet. Genom överenskommelser
med oljeföretagen och de större konsumenterna kan staten
mycket väl både få till stånd erforderliga lagringsanläggningar och lager och
få dessa omsatta och skötta, överhuvud torde i varje fall industriens medverkan
bättre och effektivare kunna uppnås genom verkligt frivilliga avtal
än genom direkt eller indirekt lagtvång. Därigenom möjliggöres en anpassning
med hänsyn till de särskilda förutsättningar, under vilka de olika företagen
arbetar.
I fråga om finansieringen av programmet anför reservanten betänkligheter
mot att kostnaderna för den ökade lagringen delvis skall tagas ut genom
priserna. Genom prishöjningar försämras vårt penningvärde ytterligare och
därmed även vår redan förut hårt pressade konkurrenskraft i förhållande
till utlandet. Om kostnaderna för lagringen i stället föres över statsbudgeten
torde sådana konsekvenser kunna mildras. För industrien torde för övrigt
de faktiska möjligheterna att företaga prishöjningar vara mycket begränsa
-
22 Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957
de. Vad vidare angår kapitalanskaffningen, är den föreslagna statliga lånefonden
på 20 milj. kronor för industrien i nuvarande beträngda kapitalförsörjningsläge
helt otillräcklig, och sättet för anskaffning av återstående 80
milj. borde ha anvisats. Reservanten berör i detta sammanhang även frågan
om beräkningen av kostnaderna för programmets genomförande. Det framhålles
att då i betänkandet det totala kapitalbehovet angives till 600 milj.
kronor därmed endast avses det kapital som erfordras för de direkt föreslagna
åtgärderna under lagringsperioden. Vid uppställandet av lagringsmålen
har emellertid kommittén medräknat den lagerutbyggnad, som väntas ske
spontant fram till periodens början. Kostnaderna härför har icke beaktats.
Programmet säges vidare vara så konstruerat, att de kommersiella lager
som oljebolagen för närvarande disponerar helt tages i anspråk för tvångslagringen,
vilket nödvändiggör kompletterande utbyggnader med hänsyn till
de kommersiella behoven. För industriföretagen förhåller det sig i viss mån
pa liknande sätt. Några upplysningar om de härav föranledda kostnaderna
Jämnas icke heller.
Remissyttranden
Över oljelagringskommitténs betänkande har, efter remiss, yttranden avgivits
av överbefälhavaren, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, statskontoret, riksskattenämnden,
kommerskollegium, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,
statens handels- och industrikommission — vars yttrande avgivits av
den inom kommissionen inrättade bränslenämnden — statens pris- och
kartellnämnd, fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, Sveriges industriförbund,
Svenska petroleum institutet —< som bifogat yttranden från
Caltex oil aktiebolag och Svenska skifferoljeaktiebolaget — Svenska hamnförbundet
och Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO). Kommerskollegium
har vid sitt utlåtande fogat yttranden från Stockholms handelskammare,
Östergötlands och Södermanlands handelskammare, Smålands
och Blekinge handelskammare, Gotlands handelskammare, Skånes handelskammare,
handelskammaren i Göteborg, Västergötlands och norra Hallands
handelskammare, handelskammaren i Karlstad, handelskammaren
för Örebro och Västmanlands län, handelskammaren i Gävle samt Norrbottens
och Västerbottens läns handelskammare. Vidare har i anledning av
betänkandet yttranden avgivits av Svenska vattenkraftföreningen, Koppartrans
aktiebolag och Svenska gulf oil company aktiebolag.
Beträffande innehållet i remissyttrandena får utskottet hävisa till den
redogörelse, som lämnas å s. 23—31 i propositionen.
Departementschefen
Föredragande departementschefen, statsrådet Lange, har enligt det vid
propositionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet över handelsärenden
anfört bl. a. följande.
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957 23
»Frågan om vårt lands energiförsörjning har i olika sammanhang uppmärksammats
under de senaste åren, senast av bränsleutredningen 1951 och 1955
års oljelagringskommitté i ett par betänkanden, som avgavs i december 1956.
Vid alla dessa tillfällen har klart belysts hur sårbar energiförsörjningen är
i dagens svenska samhälle. Här må endast erinras om att vårt energibehov
till ungefär 75 procent täcks av importerade bränslen. Värdet av bränsleimporten
uppgick under föregående år till i runt tal 2 100 milj. kronor, och
bränsleimportcns relativa andel av energimängden tenderar att öka. Ett
markant drag i bränsleimporten är den kraftigt stegrade importen av flytande
bränslen, samtidigt som importen av kolbränslen avsevärt minskat.
Konsumtionen av flytande bränslen har sålunda stigit från 1,5 milj. m3 år
1939 till över 9 milj. m3 år 1956; denna ökning sammanhänger främst med
den vidgade användningen av eldningsoljor. En fortsatt kraftig ökning av
oljeimporten kan förutses under den närmaste tioårsperioden.
Med hänsyn till bränsleimportens roll för vår energiförsörjning är det
uppenbart, att beredskapsåtgärder — däribland lagring av bränsle — måste
vidtagas för att samhällslivet i åtminstone viss utsträckning skall kunna
hållas igång även då importen för kortare eller längre tid begränsas eller
upphör. Härvid uppstår särskilda problem i fråga om flytande bränslen,
vilka — till skillnad från kolbränslen — inte kan lagras om ej speciella
utrymmen härför iordningställts. För att trygga viss oljelagring har alltsedan
år 1938 förelegat skyldighet för oljehandeln och de inhemska oljeraffinaderierna
att lagra olja; lagringsskyldigheten omfattar nu i fråga om motorbrännolja
och pannbrännolja 15 procent samt i fråga om bensin och fotogen
25 procent av föregående års försäljning.
Vårt beroende av en jämn oljetillförsel underströks i samband med den
persiska oljekonflikten för några år sedan. Under den stränga vårvintern
1956, då isbeläggningen avsevärt hindrade sjöfarten, liksom i samband med
Suez-krisen i slutet av år 1956, har otillräckligheten i den nuvarande lagertillgången
på oljeprodukter tydligt framträtt. Redan hösten 1955 hade tillkallats
särskilda sakkunniga — 1955 års oljelagringskommitté — med uppgift
att efter överläggningar med oljebranschen och övriga berörda grenar av
näringslivet framlägga förslag rörande en ökad lagring av oljeprodukter.
Kommittén har — som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen —
förordat att det nuvarande systemet med lagring av viss procentuell andel
av föregående års import ersättes av ett system med ett till kvantiteten
fast angivet lagringsmål under den närmaste femårsperioden, 1958—1962;
det skall sedan ankomma på en särskild tillsynsmyndighet att för varje år
bestämma hur mycket olja varje lagringsskyldig skall lagra. Kommittén har
vid fastställandet av sitt lagringsprogram beaktat dels den mängd oljeprodukter,
som beräknas åtgå under viss krigsperiod, dels ock vad som kan behövas
vid olika avbrott i oljelillförseln i fred; i sistnämnda hänseende har
kommittén främst haft i åtanke isavspärrningsfallet. Närmare uppgifter om
de oljekvanliteter, som ingår i lagringsinålet, samt om fördelningen på olika
oljeslag torde få lämnas vederbörande utskott. Här bör emellertid nämnas,
24
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957
att kostnaderna för att genomföra detta program — efter prisläget hösten
1956 före Suez-krisen — av kommittén beräknats till 600 milj. kronor.
Det av kommittén angivna lagringsprogrammet har icke föranlett erinran
under remissbehandlingen. Även om lagringsmålet — som Sveriges industriförbund
framhåller — icke motsvarar vad som ur samhällets synpunkt i och
för sig vore önskvärt, torde enligt min mening med hänsyn till våra begränsade
resurser det icke vara möjligt att ytterligare utvidga lagringsprogrammet.
Jag tillstyrker därför att det av kommittén framlagda programmet lägges
till grund för bestämmande av lagerhållningen under åren 1958—1962.
En sådan lagerhållning bör enligt min mening — liksom hittills — i princip
grundas på en skyldighet att lagra olja. Kommitténs förslag att angiva
lagringsskyldigheten icke i procent utan i kvantiteter synes innebära vissa
fördelar och bör godtagas. Inom ramen för lagringsmålet torde kunna göras
vissa jämkningar mellan olika år under utbyggnadsperioden. Givetvis kan
lagringsprogrammet icke betraktas fristående från samhällsekonomien i
övrigt; om förutsättningarna för dess genomförande under den avsedda
tiden skulle avsevärt försämras, torde frågan om en förlängning av tiden
för genomförandet få anmälas för riksdagen. Jag vill emellertid understryka
angelägenheten av att programmet genomföres fram till 1963, då vår förbrukning
av flytande bränslen väntas vara väsentligt större än för närvarande.
Omfattningen av den lagring, som därefter bör komma till stånd, torde
få fastställas i god tid före utgången av den nu aktuella femårsperioden.
Kommittén har utgått från att lagringsskyldigheten inte skall avse flygdrivmedel,
eftersom lagringen härav i huvudsak ansetts vara en rent militär
angelägenhet. I några yttranden förordas, att lagringsskyldigheten skall omfatta
även flygdrivmedel för civil luftfart. Jag delar emellertid kommitténs
uppfattning i denna fråga. Den lagring av flygdrivmedel, som avses för militära
behov, bör sålunda alltjämt ombesörjas av militära myndigheter, varjämte
i anslutning till den löpande omsättningen viss lagring förutsättes ske
hos oljehandeln.
I detta sammanhang bör erinras om att enligt kommitténs förslag de föreskrivna
lagren av eldningsolja skall vara fyllda vid årets ingång, då lagerbehovet
är som störst, men att lagren därefter får reduceras med 30 procent
för att sedan på nytt vara fyllda vid årsskiftet. I några yttranden framhålles,
att denna säsongmässiga flexibilitet i alltför liten utsträckning tar hänsyn
till den geografiska belägenheten och andra förhållanden. Kommitténs förslag
grundas på en statistisk beräkning av den genomsnittliga normala lagernedgången
under vårvintern. Det är enligt min mening — inte minst av
rättviseskäl — angeläget att generella regler införes. Lagringsskyldigheten
bör således vara lika för alla och exempelvis inte göras mera omfattande i
Norrland, där behovet av oljelager i och för sig i flera hänseenden är större
än i andra delar av landet. Jag vill vidare erinra om att den av kommittén
föreslagna nedgången av lagren förutsättes efter beslut av Ivungl. Maj;t
kunna anpassas elter omständigheterna; vid en sträng vinter torde sålunda
en ytterligare reducering av lagren komma att medgivas. Jag biträder i princip
vad kommittén i denna del anfört.
25
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957
Som framgår av det förut nämnda innebär nu gällande förordning om
oljelagring att lagringsansvaret åvilar oljehandeln och de inhemska raffinaderierna.
Även enligt oljelagringskommitténs förslag skall näringslivet —
oljehandeln, raffinaderierna samt härjämte vissa större förbrukare —■ svara
för oljelagringen. Gentemot detta har i yttranden från sammanslutningar,
representerande näringslivet, hävdats, alt ansvaret för lagringen — och därmed
även kostnaderna — i princip bör åvila staten. Kommerskollegium har
för sin del uttalat, att staten bör ha ansvaret för krigsreserven. Självfallet
kan ett sådant system konstrueras, alt staten ansvarar för all oljelagring i
landet. Det är emellertid nödvändigt att lagren omsättes, och lagerhållningen
måste därför anknytas till den kommersiella distributionen. Om staten skall
ha ansvaret för den föreslagna omfattande oljelagringen ligger det nära till
hands alt ifrågasätta om inte staten själv i större utsträckning skall uppträda
som importör eller distributör av olja. Anledning att i dagens läge upptaga
detta principiella spörsmål till omprövning synes mig dock icke finnas. Jag
biträder därför kommitténs förslag att ansvaret för lagringen främst skall
åvila näringslivet — ett förslag som i denna del vad beträffar oljehandeln
endast innebär fortsatt tillämpning av rådande system och som biträtts av
representanterna för oljehandeln inom kommittén.
Kommitténs förslag innebär en utvidgning av kretsen av lagringsskyldiga
till att omfatta även dem, som importerar olja för egen förbrukning, samt
s. k. storkonsumenter, d. v. s. sådana som i genomsnitt förbrukar mer än
5 000 in3 eldningsolja per år. Också återförsäljare av olja, som sålt mer än
20 000 m3 om året, föreslås bli lagringsskyldiga. Kommittén har emellertid
förordat, att man i första hand söker få till stånd frivilliga överenskommelser
med storkonsumenterna om oljelagringen. Under remissbehandlingen
har överbefälhavaren och bränslenämnden betonat vikten av att oljelagren
sprides och på denna grund tillstyrkt, att även storkonsumenterna blir lagringsskyldiga.
I yttranden från företrädare för näringslivet har däremot
framhållits, att näringslivets medverkan för ökad lagring bör ske inte genom
tvång utan genom frivilliga avtal mellan företagen och vederbörande tillsynsmyndighet.
I detta sammanhang har understrukits betydelsen av att sådana
hinder som byggnads- och kredilrestriktioner, investeringsavgifter, skärpta
lagervärderings- och avskrivningsregler samt den nuvarande höga beskattningen
undanröjes.
Kommittén har beräknat antalet storkonsumenter i landet till omkring
125, tillhörande ca 80 olika företag. Vid bedömning av frågan huruvida storkonsumenterna
bör vara lagringspliktiga förtjänar det att beaktas, alt dessa
förhållandevis fåtaliga anläggningar likväl svarar för icke mindre än omkring
80 procent av industriens och kraftverkens totala konsumtion av
tyngre eldningsoljor. En utvidgning av lagringsplikten till storkonsumenter
innefattar visserligen en betydande avvikelse från nu gällande system.
Det är emellertid enligt min mening av beredskapsskäl ytterst angeläget alt
oljelagren blir spridda i landet; med hänsyn främst härtill anser jag mig icke
kunna undvika all förorda, all även storkonsumenterna blir skyldiga lagra
26
Andra lagutskottets utlåtande nr år 1957
olja. Jag vill i anslutning härtill erinra om att industriens konsumtion av
eldningsoljor under de senaste tio åren kraftigt ökat och att en fortsatt ökning
av förbrukningen är att förutse. Det är därför — inte minst för utvecklingen
på längre sikt — av betydelse att nu slå fast principen om förbättring
av vår bränsleberedskap genom lagring även hos större konsumenter.
Den föreslagna gränsen för att lagringsskyldighet skall föreligga — en
årsförbrukning av minst 5 000 in3 — synes väl avvägd. Det bör här framhållas
att åtskilliga industrier redan nu av kommersiella skäl har vissa oljelager.
En ökad lagerhållning torde i många fall visa sig vara förmånlig ur
företagets egen synpunkt. Genom att företaget självt blir lagringsskyldigt
och icke oljehandeln, synes företaget — som kommittén framhållit —kunna
förvärva oljan till billigare pris, varigenom lagerhållningen i vart fall på
något längre sikt knappast torde innebära någon större ekonomisk belastning
jämtört med vad som skulle ha blivit följden om motsvarande lagerhållning
skulle ha ombesörjts av oljehandeln. Jag vill här — i anslutning
till industriförbundets yttrande — erinra om att Kungl. Maj :t föreslagit årets
riksdag, att investeringsavgift för år 1957 ej skall uttagas för oljelagringsanläggningar
med en volym av minst 1 000 m3. I det följande kommer jag vidare
att förorda visst finansiellt stöd. Jag förutsätter också, att erforderlig
i)y§gnadskvot kommer att ställas till förfogande. Med anledning av vad härom
anförts i några yttranden bör framhållas, att storkonsumenternas lager
givetvis i främsta rummet avses skola tillgodose det lagrande företagets
eget behov.
Såväl av kommittén som i vissa yttranden har förordats, att man i första
hand bör söka få till stånd frivilliga avtal med storkonsumenterna. Härigenom
kan man givetvis i varje särskilt fall pröva omständigheterna; å andra
sidan kan ett system med frivilliga avtal medföra svårigheter för en rättvis
bedömning och innebära ett betydande administrativt arbete. För egen del
anser jag därför såväl ur rättvisesynpunkt som av praktiska skäl att alla
storkonsumenterna bör åläggas i princip lika lagringsplikt under samma betingelser
som oljehandeln. Om i vissa fall en avvikelse från lagringsskyldigheten
framstår som önskvärd, exempelvis på grund av att företagets huvudsakliga
oljekonsumtion är förlagd till annan tid på året än vintermånaderna
— i dessa fall är lagren som regel fyllda vid annan tidpunkt än årets ingång
— torde tillsynsmyndigheten efter därom gjord framställning böra äga
möjlighet att bestämma, att lagren skall vara fyllda vid annan tidpunkt än
årsskiftet. Jag är icke beredd förorda, att sådana bostadsföretag, som till
äventyrs faller inom storkonsumentgruppen, generellt befrias från lagringsskyldighet;
med anledning av vad Sveriges allmännyttiga bostadsföretag i
denna del anfört förutsätter jag emellertid att tillsynsmyndigheten beaktar
de särskilda omständigheterna i fråga om bostadsföretagen och — om så
påkallas — meddelar dispens.
Direktimportörer av olja bör givetvis ha samma lagringsskyldighet som
den egentliga oljehandeln. Jag har icke heller funnit anledning till erinran i
fråga om vad kommittén anfört om lagringsplikt för återförsäljare.
Andra lagutskottets utlåtande nr år 1957 27
Såsom kommittén framhållit, bör förordningen om skyldighet att lagra
olja icke göras tillämplig å statliga myndigheter. Jag förutsätter emellertid,
att sådana myndigheter, som importerar eller förbrukar olja, i administrativ
väg ålägges ordna lagerhållning i ungefär samma omfattning som föreslås
skola gälla för de lagringspliktiga. Härtill kommer den av militära skäl
betingade kompletteringen av lagerhållningen, som måste ombesörjas av de
militära myndigheterna.
För att få till stånd lagring i skyddade utrymmen — bergrum o. dyl. —■
har hittills tillämpats ett system med statsbidrag till sådana anläggningar.
Kommittén förordar, att detta system avvecklas och att i stället en obligatorisk
skyldighet att förvara viss del av lagren i skyddade utrymmen införes.
Denna skyldighet skulle i praktiken endast åvila oljeliandeln och icke storkonsumenterna.
Närmare uppgifter rörande omfattningen av denna lagringsskyldighet
torde få tillställas vederbörande utskott. I några yttranden förordas
ett bibehållande av nuvarande statsbidragssystem, bl. a. därför att
det då anses vara lättare att få till stånd skyddad lagring på sådana platser,
som ur beredskapssynpunkt framstår som lämpliga. I anledning härav
vill jag framhålla, att det under den förutsedda stegringen av oljelkonsumtionen
i vårt land såväl av militära skäl som med hänsyn till brandrisken
framstår som önskvärt, att en växande del av lagren förlägges på
spridda platser samt i skyddade utrymmen. För att i fortsättningen verkligen
få till stånd en skyddad lagring av tillräcklig omfattning bör enligt min
mening — som kommittén föreslagit — en obligatorisk skyldighet att lagra
vissa oljeprodukter i skyddade anläggningar nu införas. Det av kommittén
i denna del angivna lagringsmålet samt vad kommittén anfört om fyllnadsgraden
föranleder ej erinran från min sida. I anslutning härtill vill jag
understryka, att jag anser det vara en riktig princip att lagringen — såväl
vad beträffar ovanjordscisterner som skyddade anläggningar — i möjlig
mån anknytes till den kommersiella distributionen; härigenom kan lagringen
väntas komma till stånd på det ur samhällsekonomisk synpunkt mest
fördelaktiga sättet. Emellertid bör givetvis även beredskapsintressena tillmätas
betydelse; vid ett val mellan olika ur kommersiell synpunkt lämpliga
platser är det sålunda angeläget, att beredskapsskälen beaktas. Jag förutsätter,
att ett nära samarbete i dessa frågor kommer till stånd mellan tillsynsmyndigheten
och de lagringsskyldiga; härigenom torde det bli möjligt
att tillgodose olika synpunkter. Vidare bör — såsom jag tidigare antytt —
en kompletterande lagring komma till stånd genom myndigheternas försorg.
Jag biträder i allt väsentligt kommitténs förslag om oljeavgift, d. v. s.
sådan avgift som i princip skall erläggas av den, vilken icke fullgör sin
lagringsskyldighet och därigenom åtnjuter viss ekonomisk vinning.
Tillsynsmyndighet torde även i fortsättningen tills vidare vara riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap. Även om — som statskontoret framhåller
—• riksnämnden enligt sin instruktion har möjlighet att utse tekniska
rådgivare och sakkunniga, förefaller det lämpligt att såsom kommittén före
-
28
Andra lagutskottets utlåtande nr år 1957
slagit ett särskilt oljelagringsråd inrättas för överläggningar mellan tillsynsmyndigheten
och närmast berörda grupper. I det följande kommer jag att
föreslå, att detta råd får vissa uppgifter i samband med finansieringen av
oljelagringen. Med hänsyn härtill synes det lämpligt att rådet får en av
Kungl. Maj:t utsedd opartisk ordförande. Även övriga ledamöter i rådet,
företrädande oljehandeln, de inhemska raffinaderierna och lagringspliktiga
storkonsumenter, bör förordnas av Kungl. Maj:t. Närmare bestämmelser
om rådets verksamhet torde få meddelas av Kungl. Maj:t.
Jag övergår härefter till kostnaderna för att genomföra programmet. Kommittén
har, såsom tidigare nämnts, beräknat kostnaderna för lagringsprogrammet
under perioden 1958—1962 till 600 milj. kronor, varvid utgångspunkten
varit prisläget hösten 1956 före Suez-krisen. Under remissbehandlingen
har gjorts gällande, att detta belopp är för lågt beräknat och att merkostnader
uppstår för lagerutbyggnad för rent kommersiella behov, för investeringar
i hamnar o. s. v. Det är givetvis svårt att förutse prisutvecklingen
och närmare beräkna kostnaderna. Det bör emellertid framhållas, att åtskilliga
investeringar för utbyggnad av oljedistributionen under de närmaste
åren föranledes av den starkt ökande konsumtionen och icke direkt sammanhänger
med den nu föreslagna lagringen. De av kommittén beräknade
byggnadskostnaderna synes vidare inkludera även vissa kostnader för rörledningar
och andra gemensamma anordningar. Den av kommittén angivna
totalkostnaden för programmet torde därför kunna godtagas.
Kommittén har beräknat, att av de sammanlagda kostnaderna 500 milj.
kronor — eller 100 milj. kronor om året — kommer att falla på oljehandeln
och resterande 100 milj. kronor på storkonsumenterna. Beträffande finansieringen
av oljehandelns del av programmet har kommittén förutsatt att
branschen själv svarar för 40 milj. kronor om året. Ett sådant bidrag synes
mig rimligt särskilt med hänsyn till att huvuddelen av beloppet eller ca 25
milj. kronor representerar ett mer eller mindre automatiskt kapitaltillskott,
vilket branschen skulle fått vidkännas redan vid en fortsatt tillämpning av
de nuvarande lagringsbestämmelserna. Det resterande kapitalbehovet om 60
milj. kronor skulle enligt förslaget täckas till 40 milj. kronor genom höjning
av oljepriserna och till 20 milj. kronor genom ett för branschen gemensamt
förlagslån. Mot en finansiering via priserna torde i nuvarande
läge några vägande invändningar icke kunna göras. I likhet med flera remissmyndigheter
ställer jag mig emellertid tveksam till möjligheterna att
anlita lånevägen. Kreditmarknaden är redan nu hårt ansträngd, och utrymmet
kan även under de närmaste åren förväntas bli utomordentligt knappt.
Svårigheter torde därjämte föreligga att ställa erforderlig säkerhet för en
upplåning av den angivna omfattningen, då förlagsinteckning för närvarande
endast i begränsad utsträckning kan meddelas i oljebranschens egendom.
Under sådana förhållanden torde även de kapitalkostnader, som avsetts
täckta lånevägen, böra uttagas via priserna.
Enligt kommitténs förslag skulle de medel, som inflyter genom pristilläggen,
kunna fonderas av en särskild stiftelse, vilken sedan skulle utbetala beloppen
till de lagringsskyldiga. För egen del anser jag det vara lämpli
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957
29
gare, att pristilläggen tillföres statsverket genom beskattning. Förslag i
skattefrågan torde i annat sammanhang komma att föreläggas årets riksdag.
För utbyggnad av lagringsanläggningar torde årligen böra anvisas 60
milj. kronor — motsvarande vad som enligt kommittén skulle täckas via
priserna och genom förlagslån — å ett särskilt anslag under fonden för låneunderstöd.
Från anslaget bör till lagerhållarna utgå ränte- och amorteringsfria
lån, vilka successivt avskrives under en tid av tjugu år. Det synes nödvändigt
att använda låneformen för att kunna kräva återbetalning om lagringsskyldigheten
icke fullgöres, om lagerhållaren säljer anläggningen etc.
Det torde få ankomma på tillsynsmyndigheten att efter hörande av oljelagringsrådet
besluta om utbetalning av lån. Sådana synes kunna beviljas
efter generella grunder. För skyddade anläggningar erfordras därvid självfallet
högre belopp än för ovanjordscisterner. De närmare grunderna för
långivningen torde få bestämmas av Kungl. Maj :t efter förslag från tillsynsmyndigheten
och efter hörande av berörda grupper inom näringslivet.
Enligt kommitténs förslag skulle för underlättande av storkonsumenternas
lagring — vilken som förut nämnts kostnadsberäknats till ca 100 milj.
kronor under femårsperioden — inrättas en statlig lånefond på 20 milj.
kronor. Behov av en sådan synes dock icke föreligga, om storkonsumenterna
skattevägen erhåller motsvarande finansieringsstöd som oljehandeln. Jag
har nyss förordat, att för oljehandelns del anslås 60 procent av de sammanlagda
årliga kostnaderna eller 60 milj. kronor. På samma sätt bör storkonsumenterna
tillföras 60 procent av sina årliga kapitalkostnader — 20
milj. kronor — d. v. s. 12 milj. kronor. Anslaget bör således uppföras med
sammanlagt (60 -f- 12 =) 72 milj. kronor om året. Vad beträffar långivningen
till storkonsumenterna, synes denna i likhet med vad som föreslagits
för oljehandeln böra handhavas av tillsynsmyndigheten.
De oljeavgifter, som kan komina alt erläggas av företag inom oljehandeln
och inom oljekonsumentgruppen, torde böra tillföras inkomsttiteln Övriga
diverse inkomster. Härvid förutsättes, att nämnda kapitalbudgetanslag —
utöver vad enligt ovan avses anvisat — tillföres medel motsvarande vad som
sålunda inflyter i oljeavgifter.
Vad här anförts om skattefinansiering har närmast avsett att ange den
anslagsram, som bör uppställas, och de allmänna riktlinjer, som bör vara
vägledande för bidragsgivningen. Sedan riksdagens beslut i skattefrågan
föreligger synes hemställan om erforderligt anslag för finansiering av oljelagringsprogrammet
få göras hos riksdagen. Eftersom lagringsprogrammet
avses skola träda i kraft först med ingången av år 1958, torde erforderliga
medel få äskas å tilläggsstat för nästa budgetår.
Jag vill slutligen understryka angelägenheten av att åtgärder vidtages för
att underlätta genomförandet av del framlagda programmet. I detta sammanhang
kan nämnas, alt en översyn av förlagsinteckningsväsendet har påbörjats
inom justitiedepartementet. Från näringslivets sida har särskilt betonats
nödvändigheten av all sådana hinder för lagerutbyggnaden som investeringsavgiften
och de restriktiva avskrivnings- och lagervärderingsreg
-
30
Andra lagutskottets utlåtande nr 3å år i957
lerna undanröjes. Som förut nämnts har Kungl. Maj :t föreslagit årets riksdag,
att investeringsavgift för år 1957 ej skall uttagas för oljelagringsanläggningar
om minst 1 000 in3. Vad angår avskrivningsreglerna synes en uppmjukning
böra övervägas med hänsyn till den skyddade lagringen. Större
likställighet torde sålunda i avskrivningshänseende böra eftersträvas mellan
å ena sidan skyddade utrymmen och å andra sidan ovanjordsanläggningar.
Denna fråga torde få upptagas till prövning i annat sammanhang.
De föreslagna riktlinjerna för lagringsskyldigheten — innefattande lagringsprogrammet
och finanseringsformen — torde böra underställas riksdagen.
»
I anslutning till det framlagda förslaget till förordning om oljelagring
m. in. anför departementschefen bl. a. följande.
2 §•
»Jag vill ej motsätta mig att de inhemska raffinaderiernas lagringsplikt
huvudsakligen fullgöres genom lagring av råolja. Det är emellertid icke nödvändigt
att belasta författningstexten med en regel härom; med stöd av
10 §, till vars regler jag återkommer, kan tillsynsmyndigheten lämna raffinaderierna
medgivande att lagra råolja i stället för annan olja.
Lagringsplikt synes icke böra föreligga i fråga om olja, som utvinnes ur
de inhemska skiffertillgångarna; här finns ju själva råvaran lagrad inom
landet. Detta hör gälla icke blott för tillverkaren utan även för återförsäljare
och förbrukare av dylik olja, eftersom priset för denna icke kan göras
beroende av om avnämaren är lagringspliktig eller ej. I förordningen bör
alltså föreskrivas, att vad däri stadgas om lagringsskyldighet icke skall äga
tillämpning å olja, som utvunnits ur inhemsk skiffer.»
5 §•
»Denna paragraf innehåller reglerna om vilka säljare av olja som är lagringsskyldiga.
Detta skall som nämnts avgöras på grundval av förhållandena
under året före det då lagringsskyldigheten bestämmes, basåret. Lagringsskyldig
är i första hand den som under basåret sålt olja, som han importerat
eller utvunnit vid oljeraffinaderi inom landet, samt vidare säljare, som
köpt oljan från importör eller inhemskt oljeraffinaderi. I sistnämnda fall
inträder dock lagringsskyldighet blott om säljaren är ett större oljehandelsföretag,
varmed avses att företaget under basåret sålt sammanlagt minst
20 000 in3 olja. Exportförsäljning torde som för närvarande böra undantagas;
endast försäljning till avnämare inom riket bör medföra lagringsskyldighet.
»
6 §•
»Kretsen av lagringsskyldiga konsumenter anges i denna paragraf. Att lagringsplikt
skall gälla för den som förbrukar olja, som han själv importerat,
utsäges i första stycket. Förordningen torde, liksom den nu gällande, icke
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957
31
böra tillämpas å försäljning av bunkerolja för förbrukning vid fartygs drift
i utrikes trafik. Denna regel — som i förslaget återfinnes i 7 § — har ansetts
böra medföra, att användning av olja vid eget fartygs drift i utrikes fart
— vilken ju kan beröra svenska hamnar — icke skall medföra lagringsplikt.
Av praktiska skäl föreslås vidare, att lagringsskyldighet icke skall uppkomma
vid förbrukning av olja, som från utrikes ort medföres å annat transportmedel,
t. ex. bil, för dess drift.
Reglerna om uppkomsten av lagringsskyldighet för storkonsumenterna
återfinns i andra stycket. Storkonsument är som tidigare nämnts den som
förbrukar minst 5 000 in3 eldningsolja om året. För att tillfälliga variationer
i konsumtionen icke skall inverka i alltför hög grad bör lagringsplikt
uppkomma först då konsumtionen under tre kalenderår i följd uppgått till
i genomsnitt 5 000 m3. Beräkningen av genomsnittsförbrukningen bör anknytas
till anläggningen och icke till förbrukaren; överlåtelse av anläggningen
under treårsperioden kommer då icke att inverka på uppkomsten av lagringsskyldigheten.
Har förbrukningen omfattat eldningsoljor tillhörande olika
grupper, skall dessa sammanräknas. Regeln torde böra utformas så att
lagringsskyldighet skall föreligga, därest vid anläggningen under basåret
och de två kalenderåren närmast dessförinnan förbrukats sammanlagt
minst 15 000 m3 eldningsolja. Förbrukas minst 7 500 in3 per år inträder
alltså lagringsskyldighet redan efter två år. I extrema fall kan lagringsskyldighet
föreligga redan efter det första året. Nedgår sedermera förbrukningen
så att den utgör mindre än 15 000 m3 för en treårsperiod, uppkommer
enligt den sålunda föreslagna regeln icke lagringsskyldighet förrän
förbrukningen återigen stigit till sagda storlek. Den redan inträdda lagringsskyldigheten
måste dock självfallet fullgöras i vanlig ordning. Vid bedömandet
av förbrukningens storlek skall hänsyn tagas till oljeåtgången vid varje
särskild anläggning. Härmed bör, i vad gäller industriföretag, förstås varje
driftenhet (fabriksanläggning), sedd som en helhet, alltså även om det inom
anläggningen skulle finnas flera särskilda panncentraler. Har däremot ett
företag fabriker i olika orter, skall hänsyn icke tagas till företagets sammanlagda
oljeförbrukning utan endast till åtgången vid varje driftenhet för sig
i nyss angiven mening. Vad åter angår anordningar för bostadsuppvärmning
ger de yttre förhållandena anledning till eu annan bedömning. Med
anläggning bör här förstås varje särskild panncentral. För den, som äger
ett tlertal bostadsfastigheter inom samma ort med skilda uppvärmningsanordningar,
skall alltså icke uträknas den sammanlagda oljeförbrukningen,
utan hänsyn endast tagas till oljeåtgången vid varje panncentral för sig. I
överensstämmelse med det anförda kommer den, som levererar olja till förbrukare,
som här sägs, icke att undgå lagringsskyldighet annat än då oljan
levereras för användning vid anläggning, där förbrukningen grundar lagringsskyldighet
för köpanren.»
7 §•
»Lagringsmängden för varje lagringsskyldig torde böra bestämmas genom
att de totala myckenheterna inom varje grupp fördelas på de lagrings
-
32
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957
skyldiga efter deras försäljning eller förbrukning, deras basmängd. För att
variationer i den enskildes försäljning eller förbrukning de olika åren emellan
icke skall få för stor inverkan på lagerhållningen bör basmängden i princip
utgöras av den genomsnittliga försäljningen eller förbrukningen under
den treårsperiod, som slutar med basåret. Har vederbörande sålt eller förbrukat
olja blott under de två senaste åren är basmängden den genomsnittliga
årsomsättningen för dessa båda år och har försäljning eller förbrukning
ägt rum endast under basåret blir den under detta år försålda eller
förbrukade oljemängden basmängd. För undvikande av missförstånd vill
jag erinra om att frågan huruvida lagringsskyldighet över huvud föreligger
är beroende av förhållandena under basåret. Den som då icke sålt eller förbrukat
olja är ej lagringsskyldig; någon lagringsmängd skall följaktligen
icke bestämmas för honom.
Såsom jag förut nämnt skall lagringsmängden kunna variera under året.
Föreskrift härom torde Ivungl. Maj :t meddela i sitt beslut om de totala lagringsmängderna;
stadgande i ämnet erfordras således ej i förordningen.
En eventuellt förekommande mindre felaktighet i uppgiftsmaterialet —
betingad t. ex. av att någon lagringsskyldig lämnat oriktig uppgift om sin
försäljning eller förbrukning av olja — synes icke böra föranleda till att lagringsmängden
för den skull behöver omräknas för varje enskild lagringsskyldig.
Dessutom bör självfallet lagringsmängderna kunna avrundas. Enligt
förslaget skall därför den av Kungl. Maj :t bestämda totala lagringsmängden
fördelas så att det för alla lagringsskyldiga inom varje grupp i görlig
mån blir samma förhållande mellan vederbörandes basmängd och hans
lagringsmängd.
Om, såsom jag förordat, storkonsumenterna direkt i lagen ålägges skyldighet
att lagra, torde avtal om lagringsskyldighet få mindre betydelse än enligt
kommitténs förslag. Men det kan tänkas, alt ett företag, som icke är lagringsskyldigt,
exempelvis ett större bussföretag, finner det fördelaktigt att
självt svara för lagerhållningen för att därigenom komma i åtnjutande av
det lägre pris, som förutsättes utgå, när olja säljes till den som själv har att
stå för lagringen. Även sådant större oljehandelsföretag och sådana storkonsumenter,
som ligger på gränsen för lagringsskyldigheten och kanske det ena
året går över, det andra under gränsen och som sålunda ibland kan köpa olja
till det lägre priset men vissa år måste betala det högre, kan ha intresse av
att åtaga sig lagringsskyldighet även för år, då gränsen icke uppnås. Därigenom
kan nämnda ojämnhet i priset elimineras. Tillsynsmyndigheten bör
därför äga sluta avtal, varigenom någon frivilligt åtar sig att lagra olja utöver
vad som stadgas i förordningen. Den olja, som lagras enligt avtal, bör
ingå i de av Kungl. Maj :t fastställda myckenheterna. Den måste alltså avdragas,
innan tillsynsmyndigheten fördelar lagringsskyldigheten mellan dem
som är lagringsskyldiga enligt förordningen.
Några närmare bestämmelser om innehållet i dylika avtal om lagringsskyldighet
torde ej erfordras. Förordningen äger visserligen icke tillämpning
på dem men det synes självklart att lagringsskyldigheten enligt avta
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 3b år 1957
33
len i regel bör vara av samma omfattning som den i förordningen stadgade
skyldigheten och att avtalen även i övrigt i så stor utsträckning som möjligt
bör ansluta sig till förordningens regler.
All försäljning eller förbrukning av olja bör icke ingå i basmängden. Sålunda
bör endast försäljning eller förbrukning, som grundar lagringsskyldighet,
d. v. s. som ägt rum under omständigheter som avses i 5 eller 6 §,
tas med. Men dessutom bör en säljare ha rätt att räkna bort vad han har
sålt till någon som själv är lagringsskyldig. Lagringen för denna oljekvantitet
bör ankomma på köparen, vilket som jag förut anfört kan antagas komma
att påverka försäljningspriset för kvantiteten. Avdrag bör alltså få ske
för försäljning till en statsmyndighet, som vid tiden för försäljningen har
att hålla lager av olja enligt Kungl. Maj :ts beslut. Ej heller olja, som sålts
till den som genom avtal åtagit sig att lagra olja, bör medräknas. Detsamma
gäller försäljning från importföretag och oljeraffinaderi till sådant större
oljehandelsföretag, som under det föregående året haft en sammanlagd försäljning
av minst 20 000 m3 och alltså är lagringsskyldigt. Vidare bör avdrag
göras för försäljning till storkonsument, som under den senaste treårsperioden
förbrukat sammanlagt minst 15 000 in3 eldningsolja, dock endast
vid försäljning av eldningsolja. Såsom förut nämnts bör förordningen ej
äga tillämpning på bunkerolja som skall användas för fartygs drift i utrikes
fart. Även försäljning av sådan olja bör alltså räknas bort.
Basmängden bör helt naturligt fastställas för varje grupp av olja för sig
med beaktande blott av olja som hör till den gruppen. Detta innebär att förbrukning
eller försäljning av olja, tillhörande viss grupp, kommer att få
betydelse blott för skyldigheten att lagra olja av samma grupp. Detta torde
framgå av den föreslagna texten.
Det bör åligga tillsynsmyndigheten att tillhandahålla oljehandeln förteckning
över de lagringspliktiga, såväl handelsföretag vilka avses i 5 §
andra stycket som storkonsumenter och andra, till vilka leverans av olja
kan ske utan att lagringsplikt inträder för säljaren. Eftersom detta kan påverka
försäljningspriset, är det av stor vikt att tillsynsmyndigheten så snart
som möjligt uppför ett nytillkommet större oljehandelsföretag, en nytillkommen
storkonsument och den som slutit avtal om frivillig lagring på
förteckningen. Även statsmyndighet, som enligt Kungl. Maj :ts beslut har att
lagra olja, skall naturligen uppföras på förteckningen.
Observeras bör att avdrag för försäljning till en nytillkommen lagringspliktig
icke kan ske för försäljningen under hans första basår. Det blir möjligt
först under det andra året. Detta beror på att man icke förrän då kan
fastställa att han är lagringsskyldig och föra upp honom på förteckningen.
Någon olämplig verkan härav torde dock icke behöva befaras; han skall ju
icke fullgöra någon lagringsskyldighet förrän påföljande år.»
8 §•
»Det ligger i sakens natur, att de lager av olja, som skall hållas enligt förordningen,
måste förvaras inom riket. Förslaget beskär icke den enskilde
.‘5 liihrmg till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 2 and. Nr 34
34
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957
lagerhållarens möjlighet att själv bestämma var inom riket lagret skall förläggas.
I princip bör hinder icke möta ens mot att lagret redovisas i olja,
som är under transport till lands inom riket eller å fartyg inom svenskt
territorialvatten. Med hänsyn till de möjligheter till missbruk, som en obegränsad
frihet i sådant hänseende skulle medföra, bör dock som kommittén
föreslagit tillsynsmyndigheten äga utfärda föreskrifter om hur stor del av
lagret, som må redovisas i form av olja under transport, ävensom de ytterligare
bestämmelser, som må anses nödvändiga ur kontrollsynpunkt. Regeln
har uttryckts så, att oljan skall förvaras inom riket på sätt som tillsynsmyndigheten
finner ur kontrollsynpunkt godtagbart.
Den sålunda föreslagna regeln hindrar självfallet icke att en lagringsskyldig
uppdrar åt någon annan att för hans räkning fullgöra lagringsskyldigheten.
Det är sålunda fullt möjligt att den, som säljer olja till en lagringsskyldig,
i köpeavtalet åtar sig att fullgöra köparens lagringsskyldighet.
Lagringen sker emellertid på den lagringsskyldiges ansvar och det är alltså
mot denne tillsynsmyndighetens åtgärder skall riktas.
Liksom enligt gällande förordning bör i lagret icke få inräknas olja,
som är upplagd å provianteringsfrilager eller är föremål för transitering.
Andra stycket innehåller reglerna om skyddad lagring. Det synes lämpligt
att Kungl. Maj :t erhåller befogenhet att i enlighet med grunder som
riksdagen godkänt förordna hur stor del av lagret som skall hållas i skyddat
förvaringsutrymme. Närmare föreskrifter om sådant förvaringsutrymme
lian utfärdas med stöd av 23 §.
Det torde utan särskild föreskrift vara uppenbart, att förordningen icke
inverkar på de särskilda regler, som gäller för skydd mot eldfara vid lagring
av olja.»
9 §•
»Ehuru lagringsprogrammet genom en successiv uppbyggnad av lagringsmålen
söker förebygga att lagringen blir alltför betungande, kan man dock
icke bortse från att fall kan inträffa, där lagringsskyldigheten icke kan fullgöras.
Möjlighet måste därför finnas att ge dispens därifrån. Likaså måste
dispens kunna medgivas från skyldigheten att förvara lagret till viss del
i bergrum eller på annat därmed jämförligt sätt. Såsom framhållits i annat
sammanhang, bör den som erhåller dispens i regel vara skyldig att utgiva
oljeavgift. Därom stadgas i den föreslagna förordningen om oljeavgift m. in.
En erinran om denna skyldighet har ansetts böra göras i förevarande paragraf.
»
10 §.
»Denna paragraf öppnar möjlighet att, där olägenhet icke kan befaras uppkomma,
medge att lagringsskyldig fullgör sin skyldighet genom att lagra
olja tillhörande annan grupp än förordningen föreskriver eller sådan mineralolja,
som icke omfattas av förordningens regler. Med stöd härav kan
alltså ett oljeraffinaderi få tillstånd att lagra råolja i stället för en del
av de färdigprodukter, som företaget eljest skall lagra, önskar lagringsskyl
-
35
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 11)57
dig hålla i lager olja av högre kvalitet än den han är skyldig att lagra, synes
tillstånd härtill i allmänhet icke böra förvägras honom. Går åter önskemålen
i motsatt riktning, torde avgörandet få bero av omständigheterna i varje
särskilt fall. Stor vikt måste vid prövningen tillmätas de allmänt försörjningspolitiska
synpunkterna. Är det fråga om ett inhemskt oljeraffinaderi
torde i regel tillräckliga skäl för meddelande av tillstånd föreligga; raffinaderiet
förfogar ju över medel att utvinna färdigprodukter ur råoljan.
Paragrafen stadgar även rätt för tillsynsmyndigheten att medge lagringsskyldig
att i stället för eldningsolja lagra annat bränsle. Tillsynsmyndigheten
hör äga förknippa medgivandet med bestämmelser — utom om hur
stor del av lagret, som får ersättas med annat bränsle, samt vilken mängd
och vad slags bränsle, som skall lagras — för att säkerställa att lagret
i fråga icke tages i anspråk för annat ändamål. Medgivande torde i regel
böra lämnas endast förbrukare men icke oljehandelsföretag.»
Utskottet
I propositionen framlägges ett program för ökad lagring av mineraloljor
under femårsperioden 1958—1962. De i programmet uppställda lagringsmålen
har bestämts under beaktande av behoven dels under viss krigsperiod,
dels vid eventuella avbrott i oljetillförseln i fred. De bestämmelser,
som erfordras för att få till stånd den förutsedda lagerutbyggnaden, upptages
i ett i propositionen framlagt förslag till förordning om oljelagring
in. m. Enligt denna skall lagringsskyldigliet åvila förutom oljehandeln och
oljeraffinaderierna, vilka redan enligt nu gällande bestämmelser är lagringspliktiga,
även dem som importerar olja för egen förbrukning samt vissa
större, huvudsakligen industriella förbrukare. Förordningen ger möjlighet
föreskriva att viss del av lagren skall förvaras i skyddade utrymmen.
Enligt förslag till förordning om oljeavgift in. in. skall sådan avgift
erläggas av den, som icke fullgör sin lagringsskyldighet. Lagringsprogrammet
beräknas för hela femårsperioden draga en kostnad av 600 milj. kronor
fördelade med 500 milj. kronor på oljehandeln och 100 milj. kronor på
de s. k. storkonsumenterna. Finansieringen av projektet föreslås ordnad på
så sätt, att de lagringspliktiga själva svarar för 40 procent av kostnaderna,
medan återstoden tas ut via en höjning av oljepriserna. Därvid tänkes pristilläggen
tillföras statsverket genom beskattning samt medel för utbyggnad
av lagringsanläggningar — tillhopa 72 milj. kronor om året — anvisas å
ett särskilt anslag under fonden för låneunderstöd. Från fonden skall sedan
till lagerhållarna utgå ränte- och amorteringsfria lån, vilka successivt avskrives
under eu tid av ljugo år. Angående den närmare innebörden av de
föreslagna riktlinjerna får utskottet hänvisa till departementschefens framställning
återgiven ovan å s. 23—30.
I motionerna 1:527 och 11:672 samt 1:529 och 11:671 föreslås att lagringsskyldigheten
för storkonsumenterna icke skall grundas direkt på stad
-
36
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957
gande i den tilltänkta förordningen om oljelagring m. in. utan att författningen
i stället bör ges sådan utformning, att möjligheter i första hand
öppnas för frivilliga överenskommelser mellan konsumenterna och företrädare
för statsmakterna. I det sistnämnda motionsparet yrkes därjämte, att
i nämnda förordning införes ett uttryckligt stadgande om rätt för oljeraffinaderi
att till övervägande del fullgöra sin lagringsskyldighet genom
lagring av råolja. Med avseende å finansieringen av lagringsprogrammet
förordas i motionerna 1:527 och 11:672 att storkonsumenternas andel i
kostnaderna fastslås till 30 procent — i stället för som enligt propositionen
40 procent — ävensom att i fråga om lagring i skyddade utrymmen nuvarande
statsbidragssystem (jfr redogörelse å s. 12 ovan) bibehålies, varvid
anslagsbehovet härför omprövas vid nästa års riksdag med hänsyn till finansieringen
i övrigt. Vidare föreslås i motionerna 1:528 och 11:670 att
den del av kostnaderna för utbyggnadsprogrammet, som enligt propositionen
skulle falla å statsverket och bestridas genom beskattning av flytande
bränslen, i princip skall — i likhet med vad oljekommittén föreslagit —
i stället bestridas med särskilda pristillägg eller i produktpriserna ingående
beredskapsavgifter för lagringsändamål. I anslutning härtill föreslås att
Kungl. Maj :t bemyndigas att under tiden 1 juli 1957—30 juni 1958 uttaga
vissa beredskapsavgifter å flytande bränslen samt att i enlighet med vad
i motionerna angivits förordna om en särskild stiftelse för disposition av
de genom pristilläggen inflytande medlen för avsett ändamål ävensom att
fastställa stadgar för stiftelsen.
Vad angår utformningen av lagringsprogrammet finner utskottet, som
med avseende å i programmet ingående oljekvantiteter in. in. fått del av
vissa uppgifter utöver vad i propositionen anförts, ingen anledning till erinran
mot de av departementschefen förordade riktlinjerna. Detta innebär
bl. a. att utskottet icke kan ansluta sig till de motionsvis framförda yrkandena
om att för storkonsumenternas del lagringsskyldigheten i första hand
bör grundas på frivilliga överenskommelser. .Såsom departementschefen
framhållit skulle ett system med frivilliga avtal medföra svårigheter för en
rättvis bedömning och innebära ett betydande administrativt arbete. Det
är därför befogat såväl ur rättvisesynpunkt som av praktiska skäl att alla
storkonsumenter ålägges i princip lika lagringsskyldighet under samma betingelser
som oljehandeln.
Det motionsvis framförda förslaget att i förordningen om oljelagring
in. in. skall införas uttrycklig bestämmelse om rätt för raffinaderierna att
till övervägande del fullgöra lagringsskyldigheten i råolja kan utskottet
icke heller biträda. Utskottet vill i sammanhanget hänvisa till och även understryka
departementschefens uttalande, att han ej vill motsätta sig att
de inhemska raffinaderiernas lagringsskyldighet huvudsakligen fullgöres
genom lagring av råolja. Det synes emellertid inte nödvändigt eller lämpligt
att belasta författningstexten med regler i berörda avseende. Med stöd
av de i 10 § lämnade reglerna kan tillsynsmyndigheten lämna raffinaderierna
medgivande att lagra råolja i stället för annan olja.
Andra lagutskottets utlåtande nr 3b år 1957
37
Enligt de föreslagna riktlinjerna skall lagringsskyldigheten icke omfatta
flygdrivmedel. För den civila luftfartens del förutsättes därvid viss lagring
ske hos oljehandeln i anslutning till den löpande omsättningen. Utskottet
finner angeläget framhålla vikten av att Kungl. Maj:t noga följer utvecklingen
på detta område och att behörig hänsyn tages särskilt till de ökade
krav, som kan komma att ställas till följd av den kraftiga utvidgning av den
civila inrikes luftfarten, som ter sig sannolik under den närmaste framtiden.
Utskottet övergår härefter till frågan om lagringsprogrammets finansiering.
Därvid vill utskottet inledningsvis betona, att den stegring av investeringsbehoven,
som blir en följd av programmets genomförande, kommer att
innebära kraftigt ökade anspråk på landets reala resurser och i nuvarande
läge av full sysselsättning skapa avvägningsproblem. Med hänsyn till angelägenheten
av att tillgodose de behov som här föreligger bör emellertid enligt
utskottets mening det framlagda lagringsprogrammet ges hög prioritet.
Med utgångspunkt härifrån ansluter sig utskottet till de i propositionen
skisserade riktlinjerna för lagringsprogrammets finansiering. Därvid förutsätter
utskottet, att därest de kostnadskalkyler, vilka bildar underlag för i
propositionen redovisade beräkningar av de belopp, som skall anvisas av
skattemedel för utbyggnad av lagringsanläggningar, till följd av prisstegringar
eller andra oförutsedda omständigheter skulle visa sig i väsentlig mån
understiga de verkligen uppkommande kostnaderna, en anslagsmässig ökning
av lånebeloppen sker, så att den avsedda proportionella fördelningen
av lagringskostnaderna mellan staten och de lagringsskyldiga bibehålies.
Då utskottet sålunda ansluter sig till propositionens förslag jämväl med
avseende å finansieringen, innebär detta att utskottet avstyrker de i motionerna
I: 527 och II: 672 framställda yrkandena om en begränsning av storkonsumenternas
andel av de årliga kostnaderna till högst 30 procent samt
bibehållande av nuvarande statsbidragssystem beträffande skyddade anläggningar.
Vidare innebär utskottets ställningstagande att utskottet avstyrker
det i motionerna I: 528 och II: 670 framförda förslaget att bestrida den del
av kostnaderna för utbyggnadsprogrammet, som enligt departementschefens
förslag skulle falla på statsverket, med särskilda för ändamålet avsedda
beredskapsavgifter.
Härefter övergår utskottet till behandling av vad som framkommit vid
granskning av det framlagda förslaget till förordning om oljelagring m. in.
Beträffande den i 5 § andra stycket i förslaget intagna bestämmelsen om
lagringsskyldighet i vissa fall för den som till avnämare i riket sålt olja förutsätter
utskottet, att bestämmelsen är avsedd att beröra allenast oljehandelsföretag
i egentlig mening. Däremot skulle lagringsskyldighet på grund
av bestämmelsen icke uppkomma för exempelvis en konsumentsammanslutning
som har till uppgift att endast förmedla köp av olja mellan leverantörer
och konsumenter. I analogi härmed skulle då icke heller stadgandet i
7 § 2 inom. andra stycket b) åsyfta försäljning till sådan sammanslutning.
38
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957
Anmärkningar synes med fog kunna riktas mot avfattningen av den i
G § första stycket sista punkten angivna undantagsbestämmelsen av innehåll
att förbrukare icke skall vara lagringsskyldig för olja, som han på annat
transportmedel än fartyg infört till riket för transportmedlets drift. Genom
den utformning undantagsbestämmelsen erhållit blir förbrukare lagringsskyldig
för olja som han exempelvis på en motorbåt eller annan mindre farkost
infört för transportmedlets drift. En sådan tillämpning kan uppenbarligen
icke vara avsedd. Ej heller finner utskottet rimligt att lagringsplikt
skall föreligga för till exempel fiskefartyg i motsvarande fall. En annan utformning
av bestämmelsen är alltså påkallad. Skall man bibehålla lagringsskyldigheten
i förevarande fall med avseende å vissa typer av fartyg, inställer
sig emellertid svårigheter vid gränsdragningen. Det ur flera synpunkter
mest rationella synes vara att undantagsbestämmelsen utsträckes till att
avse alla fartyg, d. v. s. att den ges sådan utformning, att lagringsskyldighet
över huvud icke skall föreligga i fråga om olja som införes å transportmedel
lör transportmedlets egen drift. Några praktiska olägenheter med avseende
å vad man vill uppnå med den föreslagna regleringen torde icke uppkomma
till följd av att stadgandet ges sådan innebörd. Utskottet förordar därför att
bestämmelsen ändras i enlighet med vad sålunda angivits.
Utskottet finner vidare anledning framhålla att de i 19 § förordningen
stadgade påföljderna för försummelse att inom föreskriven tid lämna vissa
uppgifter även bör drabba underlåtenhet att efterkomma anmaning som
avses i 14 §. En förutsättning för att så skall kunna ske är dock att sådan
anmaning innehåller föreläggande att inkomma med begärda uppgifter inom
viss närmare preciserad tid. Utskottet utgår ifrån att detta förhållande kommer
att beaktas vid avfattningen av de anmaningar, som tillsynsmyndigheten
med stöd av 14 § kan komma att utfärda.
I övrigt ger det framlagda förslaget till förordning om oljelagring in. in.
icke anledning till erinran från utskottets sida.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen måtte godkänna av föredragande departementschefen
enligt propositionen bilagt utdrag ur statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den 5 april 1957
förordade riktlinjer rörande beredskapslagring av olja;
B. alt riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit
viss ändring böra företagas i det genom propositionen framlagda
förslaget till förordning om oljelagring in. in. — måtte
för sin del antaga förslaget med den ändringen, att 6 § erhåller
följande, som utskottets förslag betecknade lydelse;
(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)
6 §•
Förbrukare är lagringsskyldig, där- Förbrukare är lagringsskyldig, därest
han under basåret inom riket, an- est han under basåret inom riket, an
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 3b år 1957
39
(Kungl. Majrts förslag)
(Utskottets förslag)
norledes än vid fartygs drift i utrikes
trafik, förbrukat olja, som han infört
från utrikes ort. Vad nu sagts skall
dock ej gälla, om han infört oljan på
annat transportmedel än fartyg för
transportmedlets drift.
norledes än vid fartygs drift i utrikes
trafik, förbrukat olja, som han infört
från utrikes ort. Vad nu sagts skall
dock ej gälla, om han infört oljan på
transportmedel för transportmedlets
drift.
Skyldig att-----kubikmeter eldningsolja.
C. att förevarande motioner,
1) I: 527 och II: 672,
2) I: 528 och II: 670 samt
3) I: 529 och II: 671,
i den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet
ovan anfört och hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 16 maj 1957
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel E. Svensson,
Sunne, Mannerskantz, Grönkvist, Nils Theodor Larsson* och Edström;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg, fru
Ewerlöf*, herr Odlie, fru Sandström, herrar Carlsson i Bakeröd, Fredriksson
och Johansson i Norrköping.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Sunne, Mannerskantz, Edström, Jacobsson i Tobo, fru Ewerlöf
och fru Sandström, vilka ansett
a) att det avsnitt av utskottets yttrande, som å s. 36 börjar med »Vad angår»
och å s. 37 slutar med »avsedda beredskapsavgifter», bort ersättas med
text av följande lydelse:
40
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 dr 1957
»Vad gäller det föreslagna utbyggnadsprogrammets liksom den åsyftade
lagerhållningens kvantitativa omfattning och sammansättning, har utskottet
inget att erinra mot de av departementschefen förordade riktlinjerna.
Vad härefter angår frågan om ansvaret för lagringen, så synes starka skäl
kunna anföras för att detta — i likhet med vad tidigare tillämpats i fråga
om olika för folkhushållet viktiga förnödenheter -— i princip är ett riksintresse
och bör åvila samhället, som därmed också skulle stå för kostnaderna.
I förevarande fall tvingar emellertid läget till undantag från denna princip.
I likhet med oljelagringskommittén anser utskottet det sålunda ofrånkomligt,
att den ökade lagerhållningen anslutes till den löpande omsättningen av
oljeprodukterna. Det finns såsom kommittén framhåller också anledning
antaga, att den betydelsefulla samhällsuppgift, varom här är fråga, även
i fortsättningen blir bäst skött om den liksom hittills åtminstone till
större delen vilar på oljeföretagen. Om utskottet således av praktiska skäl
kan ansluta sig till den ståndpunkt som intagits av såväl kommittén som
departementschefen vad gäller ansvaret för lagerhållningens genomförande,
vill utskottet å andra sidan tillfoga att, då statsmakterna anser sig av dessa
skäl böra ålägga oljehandeln och andra att genomföra lagringen, bör samhället
samtidigt vinnlägga sig om att lagringens genomförande underlättas så
långt som möjligt i ekonomiskt hänseende för de lagringspliktiga.
Oljelagringskommittén har föreslagit en utvidgning av lagringsskyldiglielen
till att även omfatta vissa större konsumenter. Med hänsyn till att denna
kategori icke förut varit underkastad lagringsskyldigliet och att övergången
till en ordning med lagringsplikt kunde vålla svårigheter för en del av de
berörda företagen, föreslog emellertid kommittén, att lagringsplikt i detta
hänseende icke skulle grundas direkt på stadgande i förordningen utan i
stället på ett åt Kungl. Maj:t i förordningen lämnat bemyndigande att förordna
om dylik lagringsplikt. Därigenom skulle möjligheten öppnas att i
första hand söka få till stånd lagring via överenskommelser. Speciell hänsyn
skulle kunna tagas till de särskilda problem, som för enstaka företag kan
uppstå i början av en dylik lagring. Departementschefen har emellertid föreslagit
lagringsplikt även för denna helt nya kategori direkt i författningen
och detta oaktat t. ex. bränslenämnden, överbefälhavaren och kommerskollegium
understrukit värdet av att i första hand möjligheterna till frivilliga
uppgörelser med de berörda företagen utnyttjas. Utskottet anser att
oljelagringskommittén förebragt övertygande skäl för sin ståndpunkt och
föreslår därför att författningen på denna punkt utformas i anslutning till
kommitténs förslag, innebärande bifall i hithörande delar till motionerna
1:527 och 11:672 samt 1:529 och 11:671. Utskottets ställningstagande föranleder
ändringar i 6 och 7 §§ i det framlagda författningsförslaget.
Det i motionerna I: 529 och II: 671 framförda förslaget att i förordningen
om lagring av olja in. in. skall införas en uttrycklig bestämmelse om rätt för
raffinaderierna att till övervägande del fullgöra lagringsskyldigheten i råolja
kan utskottet däremot icke biträda. Utskottet vill i sammanhanget hänvisa
till och även understryka departementschefens uttalande, att han ej vill
Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957
41
motsätta sig att de inhemska raffinaderiernas lagringsskyldighet huvudsakligen
fullgöres genom lagring av råolja. Det synes emellertid inte nödvändigt
eller lämpligt att belasta författningstexten med regler i berörda avseende.
Med stöd av de i 10 § lämnade reglerna kan tillsynsmyndigheten lämna raffinaderierna
medgivande att lagra råolja i stället för annan olja.
Enligt de föreslagna riktlinjerna skall lagringsskyldigheten icke omfatta
flygdrivmedel. För den civila luftfartens del förutsättes därvid viss lagring
ske hos oljehandeln i anslutning till den löpande omsättningen. Utskottet
finner angeläget framhålla vikten av att Kungl. Maj :t noga följer utvecklingen
på detta område och att behörig hänsyn tages särskilt till de ökade
krav, som kan komma att ställas till följd av den kraftiga utvidgning av den
civila inrikes luftfarten, som ter sig sannolik under den närmaste framtiden.
Med avseende å lagringsprogrammets finansiering har utskottet inget att
erinra mot den av departementschefen föreslagna proportionella fördelningen
av de kostnader för lagringen i oskyddade anläggningar, som skall bestridas
genom prishöjningar på olja, och de, som skall bäras av de lagringspliktiga,
i vidare mån än att utskottet finner att — i enlighet med yrkande i
motionerna I: 527 och II: 672 — storkonsumenternas kostnadsandel icke bör
överstiga 30 procent. Vad härefter angår det i nyssnämnda motioner framställda
yrkandet om bibehållande av nuvarande statsbidragssystem i fråga
om lagring i skyddade utrymmen vill utskottet till eu början uttala, att
utskottet finner de i motionen framförda synpunkterna värda beaktande. Utskottet
vill härvid särskilt understryka vad av riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap anförts därom, att det är ovisst i vad mån den föreslagna
finansieringen gör det möjligt att ingripa reglerande i fråga om lokaliseringen
av de skyddade utrymmena. Trots detta finner dock utskottet att
övervägande skäl, främst av praktisk natur, talar för att beträffande dessa
anläggningar hör tillämpas samma finansieringssystem som i fråga om
övriga lagringsutrymmen. Härav följer att utskottet icke kan biträda sistnämnda
motionsyrkande. Utskottet finner dock anledning framhålla, att
därest det skulle visa sig att det nya systemet icke skulle göra det möjligt att
i önskvärd mån ernå en förläggning av de skyddade lagerutrymmena till ur
försvarssynpunkt lämpliga platser, man har att ta frågan om lämpliga åtgärder
för åstadkommande av ändrade förhållanden i berörda avseende under
övervägande.
Enligt propositionen skall de pristillägg på olja, som skall täcka den del
av lagringskostnaden, som ej skall bäras av de lagringsskyldiga, tillföras
statsverket genom beskattning och bidragen lill lagringskostnaderna därefter
utbetalas i form av statliga lån. Utskottet kan för sin del icke ansluta sig
lill tanken atl ta ut prishöjningarna i form av beskattning. I stället bör
man enligt utskottets mening följa den av oljekommitten anvisade vägen
all tillskapa eu särskild stiftelse för kontroll över och garanti för alt de medel
som inflyter genom pristilläggen användes för det avsedda ändamålet.
Kommittén synes ha avsclt all stiftelsen efter beräkning av de kostnader,
4 lUhatuj lill riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 9 and. Å r 34
42
Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1957
som skulle täckas med pristilläggen, själv skulle bestämma dessa. I detta
hänseende vill utskottet föreslå att riksdagen genom särskilt beslut fastställer
högsta belopp för avgifterna eller pristilläggen samt bemyndigar Kungl.
Maj :t att förordna om deras uttagande samt deras administrering genom
stiftelsen. Belopp motsvarande avgifterna skall alltså överföras till stiftelsen.
Denna skall enligt den av kommittén angivna principen fördela bidragen
till kostnaderna för lagringsprogrammets genomförande. Kungl. Maj:t bör
också av riksdagen i likhet med vad kommittén föreslagit bemyndigas att
fastställa stadgarna för stiftelsen. I stiftelsens styrelse skall ingå representanter
för de lagringsskyldiga till ett antal av förslagsvis tre eller fem utsedda
av Kungl. Maj:t, som därjämte skall äga själv utse en representant
samt en opartisk ordförande. Revision bör förrättas av en av Kungl. Maj :t
utsedd revisor.
Vad pristilläggens eller avgifternas storlek angår utgår utskottet från att
samma andel som den av departementschefen beräknade för statsverkets
del skall bekostas av avgifterna, d. v. s. 72 milj. kronor. Nämnda belopp skul
-
le erhållas genom en avgift av
a) 2 öre per liter bensin, som skulle ge .............. 34 milj. kr./år
b) 1 öre per liter motorbrännolja, som skulle ge........ 8 »
c) 0,5 öre per liter eldningsolja I och II, som skulle ge .... 15 »
d) 0,35 öre per liter övrig eldningsolja, som skulle ge ... .15 »
eller tillhopa 72 milj. kr./år
För att undvika ökad skattebelastning för den dieseldrivna tyngre trafiken
bör — i analogi med vad Kungl. Maj :t föreslagit i propositionen nr 175 i fråga
om energiskatten skattesatsen å motorbrännolja sänkas med 1 öre per
liter. Av liknande skäl bör på samma sätt som finansministern förutskickat
i proposition nr 175 kostnadsökningen för brännoljedrivna jordbrukstraktorer
kompenseras genom en schablonmässigt avvägd restitution.
De nämnda pristilläggen bör enligt utskottets mening uttagas i stället för
den av finansministern i proposition nr 175 föreslagna beskattningen av de
flytande bränslena.
Enligt förslaget om oljelagringsskyldighet förutsättes rätt att lägga upp
obeskattade lager av bränsle. Skatten skulle sålunda icke uttagas förrän
vid den lagrade petroleumproduktens förbrukning. Utskottet föreslår att detsamma
skall gälla i fråga om de nu förordade avgifterna.
Vad gäller stiftelsens ställning i skattehänseende förutsätter utskottet i
likhet med kommittén, att den icke blir föremål för beskattning, eftersom
den icke bedriver verksamhet som är inriktad på vinst. De medel som stiftelsen
i form av bidrag utbetalar till de lagringsskyldiga torde däremot böra
behandlas som intäkter för dessa.
De föreslagna pristilläggen eller beredskapsavgifterna torde böra uttagas
fr. o. in. 1 juli 1957 och gälla för ett år i sänder under tiden för lagringsprogrammets
genomförande, vilken i propositionen angivits till fem år. Stif
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 3b år 1957 43
telsens ställning efter programmets genomförande torde också böra omprövas
då.
De oljeavgifter, som under vissa förhållanden skall uttagas enligt den
särskilda förordningen härom, bör i enlighet med kommitténs förslag också
inbetalas till stiftelsen.
Erforderliga författningsbestämmelser rörande avgifternas antagande,
stiftelsens bildande och disposition av avgifterna för det med dem avsedda
ändamålet torde få utfärdas av Kungl. Maj:t med stöd av här föreslaget bemyndigande
från riksdagens sida.
I de delar som här icke närmare berörts ansluter sig utskottet till de av departementschefen
föreslagna riktlinjerna för lagring av olja.»
b) att utskottet bort hemställa,
A. att riksdagen måtte
1) godkänna av föredragande departementschefen enligt
propositionen bilagt utdrag ur statsrådsprotokollet över liandelsärenden
för den 5 april 1957 förordade riktlinjer rörande
beredskapslagring av olja med de ändringar som framgår
av vad utskottet ovan anfört;
2) besluta att beredskapsavgifterna å olja för tiden 1 juli
1957—30 juni 1958 skall fastställas högst till:
för bensin ......................... 2 öre per liter
för motorbrännolja.................. 1 öre per liter
för eldningsolja I och II.............. 0,5 öre per liter
för övriga eldningsoljor .............. 0,35 öre per liter
3) bemyndiga Kungl. Maj :t att förordna om uttagande
av högst ovan angivna avgifter att träda i kraft den 1 juli
1957 och att gälla till den 1 juli 1958;
4) bemyndiga Kungl. Maj:t att — i enlighet med vad utskottet
ovan anfört —■ förordna om en särskild stiftelse för
dispositionen av de genom beredskapsavgifterna inflytande
medlen för avsett ändamål ävensom att fastställa stadgar för
nämnda stiftelse;
B. att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit
vissa ändringar böra företagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning om oljelagring in. in.
— måtte för sin del antaga förslaget med den ändringen, att
0 och 7 §§ erhåller följande, som utskottets förslag betecknade
lydelse:
6 §.
(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)
Förbrukare är lagringsskyldig, där- Förbrukare är lagriiigsskyldig, därest
han under basåret inom riket, an- est han under basåret inom riket, an
-
44
Andra lagutskottets utlåtande nr 3b år 1957
(Kungl. Maj.ts förslag)
(Utskottets förslag)
norledes än vid fartygs drift i utrikes
trafik, förbrukat olja, som han infört
från utrikes ort. Vad nu sagts skall
dock ej gälla, om han infört oljan på
annat transportmedel än fartyg för
transportmedlets drift.
Skyldig att lagra eldningsolja är
ock den som under basåret vid anläggning
inom riket förbrukat sådan
olja, därest vid anläggningen under
basåret och de två kalenderåren närmast
dessförinnan förbrukats sammanlagt
minst femtontusen kubikmeter
eldningsolja.
norledes än vid fartygs drift i utrikes
trafik, förbrukat olja, som han infört
från utrikes ort. Vad nu sagts skall
dock ej gälla, om han infört oljan på
transportmedel för transportmedlets
drift.
Där Kungl. Maj:t så förordnar är
ock den som under basåret vid anläggning
inom riket förbrukat eldningsolja
skyldig att lagra sådan olja,
därest vid anläggningen under basåret
och de två kalenderåren närmast
dessförinnan förbrukats sammanlagt
minst femtontusen kubikmeter eldningsolja.
7 §•
1 mom.----------mån detsamma.
2 mom. Basmängd---------angivna tid.
Vid beräkning----------icke medräknas
a) olja som----------försålda oljan;
b) olja som-------tjugutusen kubikmeter;
c) olja som--------------sålda oljan;
d) eldningsolja som han sålt för d) eldningsolja som han sålt till
förbrukning vid anläggning inom ri- någon, vilken på grund av förordnanket,
vid vilken under de tre försälj- de som avses i 6 § andra stycket var
ningen närmast föregående kalender- skyldig att under kalenderåret näråren
förbrukats sammanlagt minst mast efter försäljningen hålla lager
femtontusen kubikmeter eldnings- av sådan olja; samt
olja; samt
e) olja som------------utrikes trafik.
C. att förevarande motioner,
1) I:527 och II: 672,
2) I: 528 och II: 670 samt
3) I: 529 och II: 671,
i den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet
ovan anfört och hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
570854 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag