Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1957
1
Nr 29
Utlåtande i anledning av väckta motioner om lagändring i
syfte att bidraga till en vederhäftig konsumentupplysning
m. m.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 140 i första kammaren av
fru Hamrin-Thorell m. fl. samt nr 176 i andra kammaren av fröken
Elmén m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en översyn av lagen om illojal
konkurrens i syfte att stävja sådana felaktiga upplysningar och uppenbara
överdrifter, vilka står i uppenbar strid med god affärssed i reklamen,
och genom lagändring bidraga till en vederhäftig konsumentupplysning
och tillvaratagandet av konsumentintresset».
Beträffande de skäl, som motionärerna åberopat till stöd för sitt
yrkande, får utskottet hänvisa till motionen I: 140.
över motionerna har efter remiss yttranden avgivits av kungl. kommerskollegium,
statens institut för konsumentfrågor, statens konsumentråd,
Kooperativa förbundet (styrelsen), Landsorganisationen i Sverige,
Näringslivets opinionsnämnd, Svenska försäljnings- och reklamförbundet,
Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund och Tjänstemännens
centralorganisation. Yttrande över motionerna har därjämte avgivits av
Svenska tidningsutgivareföreningen.
Huvuddragen av gällande bestämmelser
Lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens
innehåller hl. a. ett stadgande om påföljd vid illojal reklam. Enligt lagens
1 § kan straff sålunda drabba den, som i utövning av näringsverksamhet
genom meddelande å vara, anslag eller skylt eller i annons, cirkulär, prospekt
eller priskurant eller genom annat för ett större antal personel avsett
meddelande i uppenbar strid mot god affärssed angående verksamheten
eller däri utbjudna varor eller prestationer lämnar oriktig uppgift,
som är ägnad att framkalla uppfattningen om ett fördelaktigt anbud. Det
1—069 57 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 2 avd. Nr 29
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 29 är 1957
fordras ej att någon blivit vilseledd genom den felaktiga uppgiften, blott
att den varit ägnad att vilseleda. För straffbarhet fordras därjämte att
den som lämnat meddelandet känt till eller bort känna till att uppgiften
var oriktig.
I lagens 2 § finns ett stadgande om förbud i vissa fall mot s. k. kombinationsutbud.
Enligt detta lagrum kan straffpåföljd inträda för den,
som vid utövning av detaljhandel utan ersättning eller för särskilt lågt
beräknat pris lämnar eller erbjuder viss vara eller i varor inlösbart rabattmärke
under förutsättning att köp sker av annat slags vara. En ytterligare
förutsättning för straffbarhet är att förfarandet innebär utnyttjande
av allmänhetens godtrogenhet.
Rätt att föra talan i fall som avses i 1 och 2 §§ tillkommer allmän
åklagare samt varje näringsidkare inom samma eller likartad yrkesgren
som den, inom vilken brottet begåtts, ävensom, utom beträffande skadestånd,
varje sammanslutning för främjande av yrkesintressen, under förutsättning
att näringsidkare, varom nu nämnts, är företrädda inom sammanslutningen
och denna äger rätt att kära inför domstol.
Bestämmelser med anknytning till stadgandet i 1 § lagen om illojal
konkurrens återfinnes i lagen den 9 oktober 1914 angående förbud i vissa
fall mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande
av oriktigt märkta varor. I 1 § sistnämnda lag stadgas straff för
dels den, som här i riket å utländsk vara, avsedd för försäljning, eller
å emballage, däri dylik vara skall saluhållas, i avsikt att vilseleda i fråga
om varans ursprung anbringar beteckning, som giver varan sken av att
ha frambragts eller tillverkats i Sverige, och dels den som med sådan
avsikt här i riket håller till salu utländsk vara, åt vilken genom någon
därå eller å dess emballage anbragt beteckning eller genom beteckning
å anslag eller skylt eller i annons, cirkulär, prospekt, priskurant eller
annat för ett större antal personer avsett meddelande gives sken av att
ha frambragts eller tillverkats i Sverige. Denna bestämmelse äger dock
icke tillämpning, om gärningen är straffbelagd enligt lagen om illojal konkurrens.
Förseelse mot 1914 års lag ligger under allmänt åtal.
I sammanhanget må även erinras om föreskriften i 1 § lagen den 4 juni
1913 angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning,
enligt vilken vara, med beteckning, som ger varan sken
av att ha frambragts eller tillverkats i Sverige, icke må från utrikes ort
hit till riket införas för försäljning.
Här må även nämnas att bestämmelserna i allmänna strafflagen om
ansvar för bedrägeri respektive oredligt förfarande i 21 kap. 1 och 7 §§
kan äga tillämpning vid vilseledande genom oriktig reklam. Straff för
bedrägeri ådömes om någon genom vilseledande förmår annan till handling
eller underlåtenhet, som innebär vinning för gärningsmannen och
skada för den vilseförde. Om förfarandet icke inneburit vinning men
Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1957
3
övriga för bedrägeribrottet angivna rekvisit är för handen, kan ansvar
för oredligt förfarande ifrågakomma. Oredligt förfarande föreligger även,
oaktat skada ej uppkommer, om vilseledandet sker i utövning av yrke eller
näring och avser beskaffenhet, myckenhet eller ursprung av vad som tillhandahålles
mot vederlag.
Varumärkes- och firmautredningen
Varumärkes- och firmautredningen tillkallades enligt Ivungl. Maj :ts bemyndigande
den 10 juni 1949 för att verkställa utredning rörande revision
av varumärkes- och firmalagstiftningen samt vad därmed äger samband.
Enligt de för utredningen utfärdade direktiven (anförande av statsrådet
Zetterberg till statsrådsprotokollet den 10 juni 1949) har utredningen
bl. a. att upptaga till övervägande frågan om införande av en s. k.
generalklausul, d. v. s. en allmän regel om förbud mot konkurrenshandlingar
i strid mot god affärssed.
Enligt årets riksdagsberättelse har utredningen beräknat kunna avlämna
betänkande med förslag till ny varumärkeslag i början av innevarande
år. Sedan detta betänkande avgivits avser utredningen att övergå till
den firmarättsliga delen av uppdraget.
Remissyttranden
De myndigheter och organisationer, som avgivit yttrande över motionerna,
har på två undantag när tillstyrkt motionärernas yrkande om översjm
av lagen om illojal konkurrens. Endast kommerskollegium har ansett
sig icke böra för närvarande tillstyrka motionerna. Därjämte har styrelsen
för Kooperativa förbundet funnit en utredning i detta fall mindre
angelägen.
Kommerskollegium motiverar sitt ställningstagande på följande sätt.
Under de senaste åren ha statsmakterna ägnat särskild uppmärksamhet
åt frågor som sammanhänga med konsumentupplysning. Bl. a. ha nyligen
två statliga myndigheter tillkommit, nämligen institutet för konsumentfrågor
samt pris- och kartellnämnden, envar med uppgift att i olika
hänseenden främja konsumenternas intressen. Såvitt kollegium kan bedöma,
måste i allt fall bland institutets arbetsuppgifter ingå att i möjlig
utsträckning följa reklamen inom näringslivet och undersöka i vad mån
den är vederhäftig och sålunda är till god vägledning för konsumenten.
Vidare må erinras om att näringslivet självt i hög grad har ögonen riktade
på de av motionärerna väckta spörsmålen. Dess strävanden att söka
få till stånd en i allo sund reklam äro påtagliga. Helt nyligen har denna
näringslivets vilja trätt särskilt tydligt i dagen. Kollegium åsyftar härvid
bildandet av den s. k. näringslivets opinionsnämnd, som fått till uppgift
bl. a. att inskrida mot den som begagnat sig av ovederhäftig eller
vilseledande reklam. Nämnden är sammansatt huvudsakligen av företrädare
för olika delar av näringslivet men också representanter för konsumenterna
ingå som medlemmar av nämnden. I stadgarna för nämnden
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1957
inskärpes, att den vid sin bedömning av dit hänskjutna ärenden skall beakta
också konsumentintressena. Dessutom bör uppmärksammas att allmänheten
kostnadsfritt äger hänvända sig till nämnden med klagomål,
som därefter prövas av denna.
Såsom framhållits i motionen är lagen om illojal konkurrens icke så
uppbyggd att ingripande kan ske i alla de fall där så skulle vara i och
för sig önskvärt. Vidare synes det som om lagen många gånger icke bringas
i tillämpning där så skulle kunna ske. Det förefaller dock som om motionärerna
åsyfta en väl långt gående utvidgning av lagens tillämplighetsområde.
I sin nuvarande utformning drager lagen en förhållandevis klar
gräns mellan straffbara och strafffria handlingar, medan den åsyftade
utvidgningen skulle sudda ut denna gräns, med påföljd att rättsosäkerhet
och onödigt krångel skulle uppstå. Framför allt skulle väl tolkningen av
lagen bli vansklig i sådana fall, där det borde vara uppenbart för envar
att reklamen är ovederhäftig.
Enligt kollegii mening är saken i vart fall ej så brådskande att den begärda
utredningen bör påbörjas redan nu. Erfarenheter från ovannämnda
båda myndigheters samt den nya opinionsnämndens verksamhet torde böra
avvaktas. Såvitt kollegium kan bedöma, äro förutsättningarna goda för
att de av motionärerna påtalade missförhållandena skola bli väsentligen
undanröjda till följd av denna verksamhet.
Statens konsumentråd anför.
I likhet med motionärerna anser konsumentrådet att oriktiga och för
konsumenterna skadliga yttringar av den växande moderna reklamen böra
beivras. Ävenså i likhet med motionärerna finner konsumentrådet att missförhållandena
i främsta rummet böra bekämpas upplysningsvägen. Det
är av en framgångsrik konsumentupplysning man har rätt att vänta den
största effekten när det gäller att motarbeta ohederlig reklam. De resultat
som kunna nås lagstiftningsvägen torde i jämförelse härmed framstå
som små.
Möjligheten att stävja reklammissbruk med andra medel än lagens har
även visats av den verksamhet, som bedrivits av Opinionsnämnden för
reklam och av Näringslivets opinionsnämnder i Stockholm, Göteborg och
Malmö. Här har blotta hotet om publicering av det felande företagets
reklammetoder i allmänhet varit tillräckligt för att åvägabringa en ändring.
I dessa dagar börjar Näringslivets opinionsnämnd, ett riksorgan
som bildats genom sammanslagning av de ovan angivna nämnderna, sin
verksamhet. Liksom fallet varit när det gäller Opinionsnämnden för
reklam men såsom en nyhet i förhållande till de övriga nämnderna har
kunden tillerkänts rätt att föra talan inför den nya nämnden.
Emellertid bör vad sålunda anförts icke hindra att bevisligen lögnaktig
och missledande reklam kriminaliseras. De grövsta yttringarna av
sådan reklam falla vid nuvarande lagstiftning under strafflagens tjugoförsta
kapitel, som kriminaliserar bedrägeri. Lagen den 29 maj 1931 med
vissa bestämmelser mot illojal konkurrens torde härvidlag snarast komplettera
strafflagen genom att bl. a. kriminalisera vissa mindre grova former
av vilseledande försäljningsreklam. Emellertid kan konsumentrådet icke
instämma med motionärerna i dessas syn på denna lags syfte. Motionärerna
utsäga sålunda, att lagen tillkom »i syfte att skydda konsumenterna».
De flesta bestämmelserna i lagen torde fastmera vara avsedda
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1957
som skydd för näringsidkare mot illojala affärsmetoder från konkurrenters
sida; hit höra bestämmelserna om yppande av yrkeshemligheter, om
bestickning och om illojal användning av kännetecken. Lagens två första
paragrafer, som ha en mer allmän syftning, straffbelägga vissa former
av illojal reklam. Även dessa bestämmelser torde dock i första rummet
ha tillkommit för att skydda näringsutövarna själva. Detta framgår bl. a.
av att en enskild kund icke tillerkänts självständig åtalsrätt, vilken förbehållits
dels »näringsidkare inom samma eller likartad yrkesgren, som
den inom vilken brottet begåtts» dels ock allmän åklagare. Departementschefen
synes också i propositionen ha förutsatt, att allmänhetens krav på
skydd mot illojal reklam härmed indirekt borde vara tillgodosett. Denna
lagens syftning och uppbyggnad kan vara en orsak till att den under sin
tillvaro icke verkat i av motionärerna önskad riktning.
En annan orsak härtill torde, såsom motionärerna framhäva, vara rekvisitens
stränghet. Vid lagens tillkomst dryftades bl. a. huruvida i dess
första paragraf borde inryckas en generalklausul, d. v. s. en allmän regel
om förbud mot konkurrenshandlingar i strid mot god affärssed. Införandet
av en sådan generalklausul torde måhända medföra en utvidgad tilllämpning
av lagen, vilket skulle tillgodose motionens syfte. För- och nackdelarna
av en sådan generalklausul låta sig emellertid inte bedömas utan
utredning, varför konsumentrådet vill nöja sig att på denna punkt hänvisa
till 1949 års firma- och varumärkesutredning. I direktiven för nämnda
utredning är frågan om intagande av en generalklausul i lagen om illojal
konkurrens uppmärksammad.
Sammanfattningsvis uttalar konsumentrådet, alt en överarbetning av
lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens synes
rådet påkallad. Utgångspunkten borde därvid enligt rådets mening denna
gång vara konsumenternas intresse av skydd mot ohederlig reklam. Både
frågan om kundens rätt att själv föra talan mot försäljare, som utan att
ha gjort sig skyldig till bedrägeribrott, likväl gjort ohederlig reklam för
sin vara, och frågan om rekvisiten i lagens två första paragrafer syntes
därvid böra tas upp till prövning.
Statens institut för konsumentfrågor uttalar inledningsvis, att institutet
varit i tillfälle att taga del av statens konsumentråds yttrande över motionerna
och att institutet ansluter sig till de i rådets yttrande framlagda
allmänna synpunkterna. För egen del anför institutet vidare.
Ofta framställs önskemål om tillstånd att begagna institutets namn vid
reklam. Principiellt intar institutet härvid den ståndpunkten att provningsutlåtanden
eller andra uttalanden från institutet ej får tryckas utan
institutets medgivande och att såväl text som layout måste godkännas av
institutet. Det vore givetvis önskvärt att detta ställningstagande hade klart
stöd i lagen. Såvitt institutet känner till, kan missbruk i detta avseende
i viss utsträckning beivras enligt strafflagen (21 kap. ang. bedrägeri), men
det vore önskvärt att lagen om illojal konkurrens finge den utformningen
att därav klart framginge möjlighet till beivrande av överträdelser av
dessa institutets villkor.
Institutet finner det sålunda synnerligen angeläget alt direkt missvisande
reklam beivras men ställer sig tvivlande inför möjligheten av all man
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1957
av lagtext skall få stöd för beivrande av uttryck som »gratis», »till bottenpriser»
o. s. v. eller att man skall kunna finna ett objektivt forum för
bedömning av relationen pris—kvalitet. Detta torde dock vara juridiska
överväganden, som ligger utanför institutets kompetens. Institutet finner
det sannolikt alt konsumentupplysning och verksamhet i stil med den
som bedrivits av Opinionsnämnden för reklam och Näringslivets opinionsnämnder
och som i fortsättningen skall bedrivas av Näringslivets opinionsnämnd
är den bästa vägen för att beivra osund reklam av denna art. Då
emellertid lagtexten synes föråldrad, yrkar institutet bifall till den i motionen
gjorda hemställan om översyn av lagen om illojal konkurrens.
Styrelsen för Kooperativa förbundet anför bl. a. följande.
Styrelsen vill obetingat ansluta sig till den av motionärerna uttalade
uppfattningen, att det är av väsentlig betydelse att den reklam, som ger
konsumenterna upplysning vid val av varor och prestationer, är sanningsenlig,
riktigt avvägd och vederhäftig. Styrelsen anser också i likhet med
motionärerna, att den moderna reklamen inom näringslivet i stort sett har
visat sig fylla de anspråk på vederhäftighet och god upplysning, som konsumenterna
har rätt att ställa på densamma. Emellertid förekommer,
såsom motionärerna också påpekat, jämväl sådan reklam, som hemfaller
icke endast åt påtagliga överdrifter utan som också innehåller direkt vilseledande
och oriktiga uppgifter. Sistnämnda slag av reklam kan i enskilda
fall vålla konsumenterna skada. Den bör därför med tjänliga medel
motarbetas.
Såsom motionärerna anfört, har näringslivet självt uträttat mycket i
syfte att sanera reklamen. Tidningarna utöva sålunda viss granskning
av innehållet i annonserna. De opinionsnämnder — Näringslivets opinionsnämnder
och Opinionsnämnden för reklam — som sedan många år tillhaka
verkat inom detta område, har lyckats stävja en hel del av felaktigheterna
och överdrifterna i reklamen. Styrelsen vill här framhålla, att
sedan dessa opinionsnämnder numera — med utökad anslutning från
näringslivet — sammanslagits till en nämnd, kallad Näringslivets opinionsnämnd,
vilken i dagarna börjar sin verksamhet, kan man förvänta att
denna nya nämnd skall bliva i stånd att på ett än effektivare sätt än de
förutvarande stävja osund reklam inom näringslivet.
Styrelsen vill också påpeka att de nyinrättade statliga organen Statens
konsumentråd och Statens institut för konsumentfrågor givits befogenhet
att till konsumenternas skydd påtala förekommande fall av illojal reklam.
Dessa organ kan alltså angripa ifrågavarande problem upplysningsvägen,
vilken metod även motionärerna förordat såsom den i första hand lämpliga.
Styrelsen erinrar i fortsättningen om att det enligt gällande lagstiftning
finns olika möjligheter att inskrida emot vissa avarter på reklamens område.
Efter en redogörelse för de viktigare lagbestämmelserna på detta område
uttalar styrelsen, att dessa icke kan anses vara speciellt otillräckliga
eller bristfälliga. Styrelsen fortsätter.
Den här ovan berörda lagstiftningen har emellertid fått en jämförelsevis
ringa tillämpning. Detta torde ha sin huvudsakliga grund däri att
svenska näringsidkare i allmänhet ej gärna vidtaga rättsliga åtgärder gentemot
sina konkurrenter och att vanligtvis ej heller konsumenterna äro
benägna för rättsliga ingripanden i de fall, då de finner sig lurade av alltför
smart reklam.
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1957
Med hänsyn till vad ovan sagts angående dels Opinionsnämndernas
verksamhet, dels de nya statliga konsumentorganens uppgifter och dels
möjligheterna att tillämpa nu gällande lagstiftning på förekommande fall
av illojal reklam, synes det styrelsen som om motmedlen mot dylik reklam
för närvarande är rätt så goda. Till hundraprocentig säkerhet vid stävjandet
av illojal reklam kan man aldrig komma, vilka åtgärder man än
vidtager. Redan det förhållandet, att mången gång uppfattningarna huruvida
en viss reklam är osund eller icke kan vara i hög grad motstridiga,
visar, att relativt stor frihet måste medges på detta område. Det är därför
alldeles riktigt, när motionärerna gör det uttalandet att »mycket måste
under alla förhållanden överlämnas åt den enskilda människans eget
omdöme».
Styrelsen finner det knappast sannolikt, att en närmare granskning av
hithörande lagbestämmelser kan ge vid handen att någon mer betydande
förändring av gällande lagstiftning befinnes erforderlig. Styrelsen anser
av nu anförda skäl, att en utredning i detta fall är mindre angelägen.
Skulle emellertid en utredning komma att begäras av riksdagen, önskar
styrelsen framhålla vikten av att i beslutet klart angives, att någon beskärning
av den fria konkurrensen icke, vare sig direkt eller indirekt,
åsyftas med en dylik översyn.
Styrelsen för Kooperativa förbundet uttalar avslutningsvis, att om en
utredning skall företagas, uppdraget att göra denna bör anförtros åt varumärkes-
och firmautredningen.
Landsorganisationen anför.
Det har ofta påtalats från konsumenthåll att reklamen i vissa fall utformas
på ett sätt som är ägnat att vilseleda köparna och försvåra för
dem att finna vägledning på den alltmer komplicerade varumarknaden.
En ytterligare sanering av reklamen såsom ett led i den konsumentupplysande
verksamheten är följaktligen ett viktigt önskemål från de stora
konsumentgrupperna.
Lagen om illojal konkurrens, av vilken motionärerna begär en översyn,
har uppenbarligen spelat en ganska underordnad roll vid stävjandet av
missbruk på reklamens område. Delvis kan detta måhända äga samband
med att lagen primärt avser att skydda konkurrerande företag och icke
de individuella köparna/konsumenterna. Indirekt medför dock en tilllämpning
av lagen att även den köpande allmänheten skyddas från reklammissbruk.
Viktigare torde emellertid ha varit att lagen tolkats så att man
bör ingripa endast mot de allvarligare fallen av reklammissbruk, vilket ej
heller skett så ofta. Med hänsyn till de starka reklamintressen som representeras
av tidningar m. m. har sannolikt många företag tvekat att utnyttja
lagen. Oftare har man vänt sig till Opinionsnämnden för reklam,
som är ett privaträttsligt organ.
LO förklarar sig vidare hysa den uppfattningen att reklamen bäst
saneras genom en ytterligare effektivisering av konsumentupplysningen
och genom en frivillig opinionsbildning för sund reklam. En översyn av
lagen om illojal konkurrens i syfte att bidraga till en vederhäftig konsumentupplysning
kunde dock vara behövlig. Någon ny utredning syntes
emellertid LO icke behöva tillsättas härför. Motionen borde enligt LO:s
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 29 dr 1957
mening kunna överlämnas till varumärkes- och firmautredningen, vilken
— om så erfordrades — kunde erhålla nödiga tilläggsdirektiv.
Näringslivets opinionsnämnd, i vars yttrande Svenska försäljnings- och
reklamförbundet, Svenska tidning sutgivar ef öreningen, Sveriges hantverksoch
småindustriorganisation samt Sveriges industriförbund instämt, uttalar
inledningsvis att nämnden självfallet delar motionärernas uppfattning
om värdet och vikten av en vederhäftig reklam, inriktad på att ge
konsumenterna ledning vid valet av varor och prestationer, och att nämnden
liksom motionärerna anser att det måste vara ett oavvisligt krav att
reklamen är sann och icke vilseleder dem till vilka den riktar sig. Nämnden
önskade emellertid samtidigt understryka, vad även framhållits i
motionerna, att svensk reklam i det stora hela stode på en — även internationellt
sett — hög nivå. De avarter på försäljningsområdet som uppmärksammats
i motionerna utgjorde enligt nämnden undantag från denna
regel. Nämnden ansåg sig även böra framhålla, att motionärerna syntes
ha underskattat möjligheterna för närvarande att med lagens hjälp inskrida
emot avarter på reklamens område. Efter en redogörelse för gällande
bestämmelser på området anför nämnden vidare.
Den lagstiftning för vilken ovan i korthet redogjorts har fått en förhållandevis
ringa tillämpning jämfört med motsvarande lagstiftning i främmande
länder, t. ex. i våra grannländer Danmark och Norge. En av orsakerna
härtill är att svenska näringsidkare ofta är ovilliga att påkalla
rättsligt inskridande emot sina konkurrenter. Det viktigaste skälet är
emellertid otvivelaktigt, att ärenden av hithörande slag i stor omfattning
hänskjutits till eller eljest behandlats av de olika nämnder som hittills
i självsanerande syfte arbetat inom näringslivet, i första hand Näringslivets
opinionsnämnder i Stockholm, Göteborg och Malmö, Opinionsnämnden
för reklam samt Stiftelsen Reklamgranskningen för fria läkemedel.
De fyra opinionsnämnderna har under åren 1935—1956 behandlat sammanlagt
inemot 800 ärenden avseende såväl reklam- som andra konkurrensåtgärder.
Reklamgranskningen för fria läkemedel, som började sin
verksamhet 1941, har till särskild uppgift att vaka över reklamen för bl. a.
varor som utan att vara apoteksvaror utbjudas såsom läkemedel (»fria
läkemedel») och därmed jämförliga varor, t. ex. diverse varor av medicinsk
och hygienisk karaktär. Reklamgranskningen hedriver en omfattande
verksamhet och övervakar kontinuerligt reklam för fria läkemedel
och närstående varor. Under åren 1941—1955 har sålunda stiftelsens verkställande
organ, Granskningsbyrån, granskat reklam för omkring 1 400
olika fria läkemedel och för 250 preparat av annat slag.
Tillkomsten av en för hela riket gemensam Näringslivets opinionsnämnd
utgör ett betydelsefullt initiativ från näringslivets sida i syfte att
ytterligare effektivisera kampen mot bl. a. vilseledande reklam.
Det kan emellertid icke bestridas att lagstiftningen på detta område
är behäftad med vissa brister. Till följd av den frivilliga saneringsverksamheten
har dock dessa i praktiken icke betytt så mycket.
Som en ur här aktuella synpunkter svag punkt i 1 § lagen mot illojal
konkurrens framstår dess krav på att reklamen skall innehålla en »oriktig
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1957
uppgift», vilket i praktiken ofta tolkas så, att uppenbart vilseledande uppgifter
eller överdrifter icke skulle träffas av lagen. .
Bestämmelsen om kombinationsutbud i 2 § lagen mot illojal konkurrens
har i praktiken visat sig vara synnerligen svårtolkad. En översyn av
densamma synes därför vara påkallad. I detta sammanhang fortjanar
även beaktas användningen av lockvaror i syfte att vilseleda allmänheten
beträffande säljarens prissättning över huvud taget. Nämnden ar icke beredd
att här uttala någon uppfattning i ämnet men anser tragan hora
utredas.
Näringslivets opinionsnämnd tillstyrker alltså en översyn av lagstiftningen
mot illojal konkurrens. Nämnden anser att det borde uppdragas
åt varumärkes- och firmautredningen, som redan hade vissa delar av
denna lagstiftning på sitt program, att företaga en sådan översyn, vilken
lämpligen kunde avse jämväl frågan om lagstiftningens systematik.
Även Sveriges grossistförbund tillstyrker en översyn av gällande lagstiftning
mot illojal konkurrens och anför härtill följande.
Såsom framhållits i motionerna har den moderna reklamen under de
senaste åren genomgått en omfattande och snabb utveckling, vilket me
fört, att den vuxit i betydelse som en faktor i konsumentupplysningens
tjänst. I stort sett har också — enligt motionärernas uppfattning — reklamen
inom näringslivet visat sig fylla de anspråk på vederhäftighet och
god upplysning, som konsumenterna ha rätt att ställa på densamma. Med
instämmande i vad motionärerna sålunda anfört vilja vi framhålla, att
frånsett vissa avarter, av vilka en del redovisats i motionerna, den svenska
reklamen i det stora hela måste anses stå på en relativt hög nivå. Utan
tvekan har härutinnan under de senaste årtiondena skett en utveckling,
som givit oss en vederhäftigare reklam till bättre ledning för konsumen
teiBerörda
utveckling bör givetvis ses mot bakgrunden av den lagstiftning
som förekommer på området och vars huvudbestämmelser återfinnas i 193
års lag om illojal konkurrens. I saneringssyfte har emellertid kanske
framför allt den verksamhet, som bedrivits inom näringslivets och pressens
organisationer och opinionsnämnder, varit av väsentlig betydelse.
Man bör kunna räkna med att tillkomsten helt nyligen av en för hela riket
gemensam Näringslivets opinionsnämnd konnner att ge möjligheter att
effektivare än tidigare vidtaga åtgärder mot vilseledande reklam.
Emellertid kan man icke bortse ifrån att gällande lagstiftning på området
i vissa avseenden torde kräva en översyn. Vi vilja erinra om att
frågan härom åtminstone under hand berörts inom varumärkes- och firmautredningen,
som bl. a. till diskussion tagit upp frågan om införandet av
en generalklausul rörande illojal konkurrens i svensk lagstiftning. Ovedersägligt
är också att vissa formuleringar i 1931 års lag äro ganska svårtolkade,
vilket måhända kan vara ett av skälen till att den svenska strafflagstiftningen
fått en relativt ringa tillämpning i praktiken. Det synes
även motiverat att söka klarlägga vilka fördelar, som kunna nas genom
en bättre systematisering av bestämmelserna i dels 1931 års lag, dels strafflagen
och dels vissa speciella lagar, i vilka illojala affärsmetoder kriminaliserats.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1957
Sveriges köpmannaförbund anför.
Som framhålles i motionerna torde den moderna reklamen inom näringslivet
i stort tylla de anspråk på vederhäftig och god upplysning som
konsumenterna har rätt att ställa. Vid sidan av den lojala reklamen har
emellertid i allt större utsträckning kommit att växa upp en reklam med
överdrifter och med direkt vilseledande och oriktiga uppgifter. Den exempelsamling
som återges i motionerna torde ge tillräcklig anvisning härom.
Förbundet instämmer helt i motionärernas uppfattning att av reklamen
måste krävas att den är »riktigt avvägd, faktafylld och upplysande» eller
med andra ord inriktad på att ge konsumenterna sann och vederhäftig ledning
vid valet av varor och prestationer. Att blott eu på detta sätt »konsumentlojal»
reklam accepteras ligger även i näringslivets eget intresse.
Den »flora av ogräs», lör att tala med motionärerna, som följt i den
vederhäftiga reklamens spår har otvivelaktigt givit utbyte för dem, som
^eSa8nar sig därav. Förhållandet kan lätt bli att andra nödgas tveka
mellan att i fortsättningen begagna sig av den sansade konsumentupplysande
reklam som vi är vana vid att hittills se i vårt land eller anlita
den mera »säljande» men samtidigt med god affärssed oförenliga reklamen.
Den här antydda anpassningsprocessen som har tagit allt större
spridning kan till såväl allmänhetens som näringslivets skada komma att
medföra en allt längre gående »inflation» i reklamens uttrycksmedel.
Mot en sådan utveckling ger i viss utsträckning redan gällande lagstiftning
möjligheter till inskridanden. Lagstiftningen har dock i förvånansvärt
ringa omfattning kommit till praktisk användning. Under de senaste
ai en har förbundet fäst aklagarnas uppmärksamhet på flera fall som ur
såväl allmänhetens som näringslivets synpunkt bedömts vara anmärknings\äida
men som av åklagarna praktiskt taget undantagslöst lämnats
utan åtgärd.
Åklagarnas obenägenhet att taga upp mål av det slag varom här är
fråga torde till viss del kunna avhjälpas genom en till åklagarna och även
till allmänheten riktad upplysning. Sådan upplysning övervägs f. n. av
Sveriges köpmannaförbund och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
gemensamt. En översyn av den gällande lagstiftningen synes dock
förbundet bäst medföra åsyftat resultat. Angeläget synes det härvid vara
att föi utsättningarna för lagstiftningens tillämpning bereder mindre bekymmersamma
tolkningsföreskrifter än vad f. n. är'' fallet.
Ett par omständigheter som enligt förbundets mening motiverar en
översyn av gällande lagstiftning skall här blott i korthet antydas.
När förbundet läst åklagares uppmärksamhet på anmärkningsvärt reklamfall
har åtgärden allt oftare av såväl berörda parter som omgivningen
bedömts vara betingad av »skråanda» eller »konkurrensavund». Förbundets
åtgärder har likväl vidtagits icke minst i konsumenternas intresse
och icke sällan efter direkt påstötning från konsumenthåll enär konsumenten
enligt gällande lagstiftning äger blott begränsade förutsättningar
att föra talan på området. Ifragasättas kan därför om icke konsumenterna
själva bör ges större möjligheter att påtala avarter inom reklamen.
En av förutsättningarna för tillämpligheten av 1 § i lagen med vissa
bestämmelser mot illojal konkurrens är att reklamen skall innehålla
»oriktig uppgift». I brist på närmare anvisningar i förarbetena eller genom
praxis har begreppet bedömts vara liktydigt med begreppet »osann uppgift»
med följd att uppenbart vilseledande uppgifter och uppenbara över
-
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1957
drifter inte tagits upp till granskning och därför blivit allt vanligare. Av
värde synes vara att lagrummet bleve så ändrat att det tveklöst komme
att omfatta även sådana uppgifter och överdrifter och därför bringades i
större överensstämmelse med de internationella grundreglerna för god
reklam.
Praktiska tolkningssvårigheter erbjuder även § 2 i samma lag där obehörigt
lämnande eller erbjudande av gåva regleras och skyddsobjektet är
allmänhetens godtrogenhet. Fällande domar har meddelats i högsta instans
då svaranden medgivit att priset på den försålda varan höjts så att
även den samtidigt erbjudna gåvan lämnat handelsvinst. Tveksamhet om
bestämmelsen är tillämplig råder redan då kunden kan anses ha tått full
valuta vid sill köp, d. v. s. då priset på den köpta varan kompenseras av
värdet (men inte mera) på den lämnade gåvan. Ytterligare fall där tveksamhet
råder på detta område uppstår t. ex. då presentgivningen som eu
nyhet finansieras med medel som tidigare använts för andra reklamåtgärder,
t. ex. annonsering, med följd att den nya presentgivningen inte medför
höjda varupriser jämfört med tidigare. Redan här antydda fall ger
förbundet anledning att starkt ifrågasätta om inte presentgivningen i vårt
land borde helt förbjudas på sätt som skett i dansk eller norsk rätt i syfte
att åstadkomma erforderlig sanering.
Sveriges köpmannaförbund uttalar avslutningsvis att förbundet tillstyrker
motionärernas hemställan om en översyn av lagen mot illojal konkurrens
för att stävja sådana felaktiga upplysningar och uppenbara överdrifter
som står i uppenbar strid med god affärssed i reklamen.
Tjänstcmännens centralorganisation anför i sitt remissyttrande följande.
Enligt en av Svenska försäljnings- och reklamförbundet nyligen publicerad
utredning om reklamens kostnader framgår, att dessa år 1953 beräknas
uppgå till cirka 535 milj. kronor. Den forskning som hittills bedrivits
i Sverige om reklamen har i främsta rummet syftat till att belysa
dess företagsekonomiska aspekter. Däremot har reklamens inflytande på
köpkraften och dess roll i samhällsekonomien icke blivit föremål för någon
ingående vetenskaplig belysning. De värderingar av reklamen, som under
senare år blivit allt vanligare, har därför av naturnödvändighet måst i
rätt hög grad bli subjektivt färgade. Rent allmänt torde dock kunna sägas,
att bl. a. den stora utbredning, som märkesvarorna fått inom vårt näringsliv,
medfört en förskjutning från priskonkurrens till reklamkonkurrens,
och att denna främst arbetar med påverkningsmedel av psykologisk art.
Detta kan lätt leda till att reklamen blir vilseledande och att konsumenternas
varuurval baseras på ytliga informationer om varornas kvalitet och
användningssätt. De exempel, motionärerna anfört för alt belysa ovederhäftigheten
i reklamen, avser i samtliga fall prisangivelser. Såvitt TCO
kan förstå begränsas emellertid inte problemen enbart till dylika missförhållanden.
I reklamen torde ävenledes vilseledande uppgifter förekomma
om varans ursprung, beskaffenhet och materialsammansättning
samt om olika beståndsdelars betydelse för varornas bruksvärde. Frågan
om vad som skall anses som illojal reklam är därför mycket vittfamnande.
Med hänsyn lill reklamens stora och med åren av allt att döma allt större
betydelse i samhället synes del TCO vara önskvärt, att problemkomplexen
kring reklamen närmare kunde utredas.
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1957
Såsom ett led i samhällets prispolitik har under senare år hl. a. ingått
att lämna bidrag till konsumentupplysning och konsumentvaruforskning.
De samhällsorgan, som fr. o. in. 1957 har till uppgift att bedriva sådan
verksamhet, är statens konsumentråd, statens institut för konsumentfrågor
samt varudeklarationsnämnden. I vilken utsträckning denna verksamhet
kommer att verka som ett korrektiv mot den ovederhäftiga reklam,
som i vissa fall förekommer, är det ännu för tidigt att kunna bilda sig
någon uppfattning om. Detta torde för övrigt vara intimt förknippat med
i vilken utsträckning statsmakterna i framtiden är beredda att tilldela
ifrågavarande samhällsorgan tillräckliga resurser.
De lagregler om reklamen och reklammetoderna, som finns intagna i
1 § i 1931 års lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens, syftar
i första hand till att skydda näringsidkarens intressen mot illojal konkurrens
från konkurrenternas sida. Enligt lagen är det sålunda endast
konkurrerande företag och icke den enskilde kunden, som anses ha lidit
skada i fall av illojal reklam. Konsumenterna kan dock sägas vara indirekt
skyddade, eftersom lagreglerna avser reklamen som sådan. Enligt
vad TCO erfarit har denna lagstiftning mycket sällan kommit till användning,
vilket delvis torde bero på att enskilda näringsidkare endast i undantagsfall
väljer vägen över allmänt åtal för att komma till rätta med
konkurrenter, som enligt näringsidkarens mening begagnat sig av illojala
metoder. Den nuvarande lagstiftningen om reklam måste i varje fall ur
konsumentens synpunkt anses begränsad och otillräcklig. Det är framför
allt de allvarligare fallen av illojal reklam och reklammissbruk, som lagen
åsyftar, vilket kommer till uttryck i bestämmelsen om att reklamen skall
vara i »uppenbar strid mot god affärssed». Eftersom lagen främst avser
att skydda den enskilde näringsidkarens intressen och innebörden i begreppet
»god affärssed» är nyansrikt och växlar från tid till annan, kan
lagens bestämmelser i vissa fall leda till en begränsning av en ur samhällelig
synpunkt i övrigt legitim reklam, samtidigt som en ur konsumentsynpunkt
tämligen värdelös reklam med användande av til! intet förpliktande
superlativer stimuleras.
Vid sidan av lagstiftningen finns på reklamens område även en till
Svenska försäljnings- och reklamförbundet knuten Opinionsnämnd för reklam.
Denna övervakar tillämpningen av Grundregler för god reklam, som
är den svenska versionen av en av Internationella handelskammaren utarbetad
s. k. Code of Standards of Advertising Practice. Enligt stadgarna
har nämnden till uppgift »att söka avstyra reklam (propagandai, som är
vilseledande, ovederhäftig eller eljest strider mot god affärssed». Huvudvikten
i Grundreglerna synes till skillnad från lagstiftningen ligga på reklamen
som kontaktmedel mellan säljaren och konsumenten. Under de
senaste fem åren har i genomsnitt cirka 50 ärenden årligen behandlats
inom Opinionsnämnden för reklam. Värdet av den självsanerande verksamhet,
som sålunda pågår inom reklamens område, har TCO dock svårt
att kunna bedöma.
På skäl som sålunda anförts tillstyrker TCO en översyn av lagen om
illojal konkurrens, dock att i direktiven för en dylik översyn borde föreskrivas,
att lagbestämmelserna icke finge verka hämmande på en ur samhällets
synpunkt önskvärd fri konkurrens utan i stället syfta till att främja
en sådan och att lagbestämmelserna utformades med större beaktande av
konsumenternas intressen än vad f. n. vore fallet.
Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1957
13
Utskottet
Såsom framhållits i motionerna har reklamen under senare år undergått
en omfattande och snabb utveckling. Den har i våra dagars samhälle
kommit att spela en allt större roll för konsumentupplysningen. Utskottet
vill instämma i motionärernas uttalande att reklamen inom näringslivet i
stort sett visat sig fylla de anspråk på vederhäftighet och god upplysning,
som man från konsumenternas sida har rätt att ställa på den. Det torde
alltså med fog kunna påstås att den svenska reklamen i allmänhet står på
relativt hög nivå.
Otvivelaktigt förekommer emellertid även mindre nogräknad, stundom
direkt sanningslös eller eljest vilseledande reklam. I motionerna har
framlagts vissa exempel på reklam av denna typ, avseende i samtliga fall
prisangivelser. Det må emellertid framhållas — vilket även under remissbehandlingen
påpekats — att ovederhäftig reklam inte är begränsad till
prisangivelsernas område. Vilseledande och oriktiga uppgifter torde förekomma
även när det gäller en varas ursprung, beskaffenhet och sammansättning
samt i fråga om de olika beståndsdelarnas betydelse för varans
bruksvärde. Det torde icke råda några delade meningar om att det både
för konsumenterna och för det stora flertal näringsidkare, som vinnlägger
sig om en i allo vederhäftig reklam, är av väsentligt intresse att reklam
av ovan antytt slag i möjligaste mån stävjas.
Det har av både motionärerna och remissinstanserna understrukits att
från näringslivets sida mycket gjorts för att komma till rätta med förevarande
problem. Här må särskilt framhållas de nämnder som verkat
inom näringslivet i syfte att sanera reklamen och vilka nyligen sammanslagits
till en för hela riket gemensam Näringslivets opinionsnämnd. Även
den verksamhet som bedrives av de nyligen bildade statens konsumentråd,
statens institut för konsumentfrågor, statens pris- och kartellnämnd
samt varudeklarationsnämnden torde vara ägnad att gagna en sund utveckling
på delta område. Utskottet vill med instämmande i under remissbehandlingen
framförda synpunkter framhålla önskvärdheten av att
strävandena att komma till rätta med olika former av'' avarter inom reklamen
i första hand inriktas på en ytterligare effektivisering av konsumentupplysningen
samt en frivillig opinionsbildning för sund reklam.
Som av den ovan i utlåtandet lämnade redogörelsen framgår finnes även
möjligheter att med stöd av lagbestämmelser ingripa mot vissa allvarligare
fall av oriktig eller eljest vilseledande reklam. Sa kan bl. a. ske med til 1—
läinpning av lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. Motionärerna
hävdar att de möjligheter att stävja osund reklam, som denna
lagstiftning erbjuder, i praktiken visat sig vara alltför begränsade och påyrkar
därför eu översyn av lagen i sylte att vidga möjligheterna alt i konsumenternas
intresse ingripa mot illojal reklam. En utväg vore härvid,
uttalas i motionerna, att varumärkes- och firmautredningen finge utökade
direktiv att ombesörja en sådan översyn.
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1957
Såsom motionärerna antytt är möjligheterna att ingripa mot ovederhäftig
reklam med stöd av förenämnda lag i varje fall ur konsumentsynpunkt
relativt begränsade. Frågan om en utvidgning av lagens tillämplighetsområde
har emellertid i så måtto uppmärksammats att åt varumärkes-
och firmautredningen, som har att verkställa utredning rörande
revision av varumärkes- och firmalagstiftningen, även uppdragits att upptaga
till övervägande frågan om införande av en s. k. generalklausul, d. v. s.
en allmän regel om förbud mot konkurrenshandlingar i strid mot god
affärssed. Utan att nu taga ståndpunkt till frågan huruvida en så långtgående
utvidgning av lagens tillämplighetsområde, som motionärerna synes
åsyfta, kan vara ur skilda synpunkter lämplig, vill utskottet förorda att
de i motionerna framförda problemen blir föremål för övervägande i samband
med en prövning av frågan om införande av en s. k. generalklausul.
I anslutning till vad från såväl motionärernas som några remissinstansers
sida framhållits vill utskottet betona att vid dessa överväganden en av
utgångspunkterna givetvis bör vara att några inskränkningar icke utan
tvingande skäl göres i en ur samhällets synpunkt önskvärd fri konkurrens.
Utskottet får föreslå att riksdagen hos Kungl. Maj :t anhåller, att motionerna
överlämnas till varumärkes- och firmautredningen att av densamma
övervägas vid fullgörandet av dess uppdrag.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville överlämna förevarande motioner, I: 140
och II: 176, till varumärkes- och firmautredningen, att av
denna övervägas vid fullgörandet av dess uppdrag.
Stockholm den 2 maj 1957
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel E. Svensson,
fru Carlqvist, fru Svenson, herr Huss, fru Hamrin-Thorell och herr
Eskilsson*;
från andra kammaren: fru Ekendahl, fröken Höjer, fröken Wetterström*,
herr Fredriksson*, fru Eriksson i Ängelholm, herrar Larsson i
Hedenäset*, Sundelin* och Jönsson i Jämtlands Sikås.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Sthlm 1957. K. L. Beckmans Boktr.