Nr 23—24

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 dr 1957

1

Nr 23

Utlåtande i anledning av väckt motion angående visst förtydligande
av semesterlagen.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
473, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Henning Nilsson i
Gävle m. fl. hemställt, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om förslag till sådant förtydligande av semesterlagen, att
i motionen nämnda »försök att kringgå lagens anda och mening omöjliggör
es».

En redogörelse för innehållet i motionen lämnas i det följande.

över motionen har på utskottets begäran avgivits yttranden av Svenska
arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige och Tjänstemännens
centralorganisation.

Motionen

I motionen anföres bl. a.:

Den senaste ändringen i semesterlagen innebär, att även frånvaro på
grund av vanlig sjukdom motsvarande 90 arbetsdagar skulle kvalificera
"för erhållande av semester. Denna lagändring har föranlett vissa företag att
tidigare än eljest avskeda arbetare, som är frånvarande på grund av sjukdom,
för att slippa utbetala den semesterlön, som den nya semesterlagen
föreskriver.

Verkstadsföreningen har utfärdat vissa regler för avskedande av s. k.
långtidssjuka arbetare, vilka i stort sett överensstämmer med Arbetsgivareföreningens
ståndpunkt.---

Dessa rekommendationer är av sådan karaktär att arbetarnas fackförbund
tagit avstånd från desamma. De strider mot den anda och mening, som de
anställda inlägger i semesterlagen och i kollektivavtalet.

Innehållet i Verkstadsföreningens av motionärerna åberopade rekommendation
återges nedan i samband med redogörelsen för Svenska arbetsgivareföreningens
remissvar.

Gällande bestämmelser m.m.

Lagen den 29 juni 1945 om semester äger enligt 1 8 tillämpning å arbetstagare
i allmän eller enskild tjänst med undantag av sådana arbetstagare
bos staten, för vilka gäller särskilda föreskrifter rörande semester. Arbets lliluing

till riksdagens protokoll 19.17. 9 samt. 2 avd. Nr 23—24

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1957

tagaren äger enligt 3 § på grund av det arbete, som han under ett kalenderår
(kvalifikationsår) utfört för arbetsgivarens räkning, rätt att av denne erhålla
semster. Denna skall utgå under nästföljande år, dock att parterna
äger överenskomma om att semestern helt eller delvis må åtnjutas tidigare.

7 § har följande lydelse:

Semester utgår med en och en halv dag för varje kalendermånad av kvalifikationsåret,
under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört
arbete å minst sexton dagar. Uppstår vid beräkningen av semesterns längd
brutet dagantal, skall semestern utgå med närmast högre antal dagar.

Med dag, å vilken arbete utförts, jämställes dag, varunder arbetstagaren
under pågående anställning

a) åtnjutit semester;

b) varit oförmögen till arbete på grund av sjukdom, dock att dag, som infaller
efter det att arbetstagaren till följd av sjukdom varit frånvarande från
arbetet under sammanlagt nittio dagar av kvalifikationsåret, jämställes endast
om arbetsoförmågan föranletts av yrkesskada;

c) i samband med havandeskap eller barnsbörd avhållit sig från arbetet,
i den mån bortovaron icke överstigit tolv veckor; eller

d) fullgjort sådan i 27 § värnpliktslagen eller med stöd därav föreskriven
militärövning om högst sextio dagar, som ej är beredskapsövning eller direkt
ansluter sig till första tjänstgöring, dock att av tid för militärövning högst
sextio dagar under varje kvalifikationsår må räknas arbetstagaren till godo.

Dag, under vilken arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av anledning,
som i andra stycket b)—d) sägs, skall icke jämställas med dag å vilken
arbete utförts, därest arbete eljest uppenbarligen icke kunnat beredas arbetstagaren
å sådan dag.

I fall som avses i andra stycket b) är arbetstagaren skyldig att, om arbetsgivaren
så påfordrar, genom intyg av läkare eller allmän sjukkassa styrka
att han på grund av sjukdom varit oförmögen till arbetet.

Om förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete stadgas
i särskild lag.

Andra stycket b) i sist berörda paragraf erhöll sin nuvarande lydelse genom
en år 1954 genomförd lagändring, som trädde i kraft den 1 januari 1955.
Enligt lagrummets lydelse dessförinnan skulle med dag, å vilken arbete
utförts, jämställas dag, varunder arbetstagaren under pågående anställning
»varit oförmögen till arbetet på grund av däri inträffat olycksfall eller sådan
däri ådragen sjukdom, som avses i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar».

Historik

1936 års semestersakkunniga anförde i sitt betänkande med förslag till
lag om semester (SOU 1937:49) — vilket förslag låg till grund för vår
första, år 1938 utfärdade semesterlag — bl. a. följande:

Även om en arbetstagare under viss månad ej utfört arbete under minst
aderton dagar, kunna omständigheterna vara sådana, att den å månaden

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1957

3

belöpande semesterrätten skäligen ej bör gå förlorad. Hland de orsaker till
bortovaro från arbete, som böra privilegieras på sådant sätt, att bortovaron
jämställes med arbetad tid, då det gäller kvalificering för semester, är
främst att märka åtnjutande av semester. Detta överensstämmer med hittills
på alla områden tillämpad praxis. Vidare torde böra privilegieras
bortovaro, som orsakats av olycksfall i arbetet, eller sådana yrkessjukdomar,
som falla under lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar.
Det kan nämligen icke anses vara skäligt, att en arbetstagare, som
skadats i arbetet och till följd därav blir arbetsoförmögen, skulle gå förlustig
någon del av sin semesterrätt. Det kan ej heller anses föreligga skäl
att tidsbegränsa rätten till semester vid längre bortovaro från arbetet av nu
nämnda orsaker. Så länge arbetsavtalet kan anses gälla, bör den skadade
sålunda få beräkna semesterrätt.---

Beträffande vissa andra fall kan tvekan anses råda, om privilegiering av
viss orsak till bortovaro från arbetet bör ske. Detta gäller främst sådan
sjukdom, som ej förorsakats av olycksfall i arbetet och som ej kan betecknas
såsom yrkessjukdom. Härvidlag föreligga visserligen ömmande skäl
och ofta nog är behovet av rekreation efter en genomgången sjukdom mycket
stort. Det måste emellertid ihågkommas, att det här gäller en ekonomisk
belastning för arbetsgivarna. De sakkunniga anse det icke gärna vara
tänkbart, att man genom en lagbestämmelse skulle ålägga arbetsgivarna
att låta arbetstagarna åtnjuta semester, belöpande på sjukdomstid, i vidare
mån än arbetsgivarna kunna anses vara skyldiga att utgiva lön under sjukdomen.
Uttryckliga regler härom finnas endast i sjömanslagen.

I propositionen nr 286 till 1938 års riksdag med förslag till lag om semester
m. m. anförde föredragande departementschefen, att han gärna sett,
att det varit möjligt att med någon tidsbegränsning privilegiera även annan
sjukdomstid än den i sakkunnigförslaget omnämnda. I likhet med de sakkunniga
befarade emellertid departementschefen, att en bestämmelse härom
skulle medföra risk för uppsägning från arbetsgivarens sida.

1942 års semesterkommitté föreslog i sitt betänkande med förslag till
ändrad semesterlagstiftning (SOU 1944: 59) inga andra ändringar i då gällande
privilegieringsbestämmelser än att till privilegierad frånvaro skulle
hänföras även tid, då arbetstagaren i samband med havandeskap eller barnsbörd
avhållit sig från arbetet i den mån bortovaron ej överstigit 12 veckor.

I propositionen nr 273 till 1945 års riksdag med förslag till lag om semester
yttrade föredragande statsrådet bl. a.

Hur långt man bör utsträcka möjligheten för arbetstagare, som är förhindrad
att utföra sitt arbete, att det oaktat kvalificera sig för semester,
kan givetvis vara föremål för delade meningar, och vissa skäl kunna onekligen
anföras för att, åtminstone i någon utsträckning, privilegiera även
vanlig sjukdomstid. Å andra sidan måste emellertid uppfattningen av semestern
såsom en genom arbete intjänad förmån beaktas. För arbetsgivaren
innebär varje utsträckning av de privilegierade frånvaroorsakerna en
motsvarande ekonomisk belastning. Även för arbetstagarparten kan en sådan
utsträckning vara till nackdel, då den kan göra arbetsgivarna mera

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1957

benägna att tillgripa ett avskedande än eljest. Vid övervägande av denna
fråga har jag därför stannat för att icke nu föreslå någon lagändring i
förevarande hänseende och att således icke medgiva något tillgodoräknande
i semesterhänseende av vanlig sjukdomstid.

Vid 1948 års riksdag väcktes en motion (II: 113), vari föreslogs, att riksdagen
skulle besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om förslag
till sådan ändring av 7 § andra stycket b) semesterlagen, att även annan
sjukdom än yrkessjukdom eller sjukdom i anledning av olycksfall i arbete
komine att anses som privilegierad bortovaro.

Andra lagutskottet hemställde i sitt utlåtande nr 27, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t ville verkställa utredning
av frågan om att i semesterhänseende i viss utsträckning med arbetad
tid jämställa frånvaro från arbetet på grund av annat olycksfall än olycksfall
i arbetet eller annan sjukdom än sådan i arbetet ådragen sjukdom, som avsåges
i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar, samt att Kungl. Maj:t
ville för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1952 års riksdag aktualiserades frågan åter genom en motion (II: 26).
Motionen föranledde ingen riksdagens åtgärd.

I propositionen nr 46 till 1954 års riksdag framlades förslag till nu gällande
lydelse av 7 § andra stycket b) semesterlagen. Till grund för propositionen
låg en inom socialdepartementet upprättad promemoria. I denna
promemoria erinras inledningsvis om de tidigare gjorda övervägandena rörande
ifrågavarande spörsmål varjämte framhålles att ikraftträdandet den 1
januari 1955 av den allmänna sjukförsäkringen och en därmed samordnad
yrkesskadeförsäkring synes böra föranleda att frågan tages under omprövning.
Härefter anföres i promemorian följande:

För närvarande förhåller det sig så, att frågan huruvida sjukdomstid
skall utgöra privilegierad frånvaro i semesterlagens mening är att bedöma
enligt bestämmelserna i 1916 års olycksfallsförsäkringslag och 1929 års
yrkessjukdomsförsäkringslag. Är en skada eller en sjukdom ersättningsgill
enligt någon av dessa lagar, följer därav, att den frånvaro från arbetet, som
föranledes av skadan eller sjukdomen, också är privilegierad enligt semesterlagen.
I semesterhänseende bygger man således på de avgöranden rörande
skadans eller sjukdomens karaktär, som träffas av olycksfallsförsäkringen.
Några utredningssvårigheter uppkomma därför ej för semesterlagens
del.

Den samordning av den allmänna sjukförsäkringen och den obligatoriska
yrkesskadeförsäkringen, varom beslut fattats vid årets riksdag, innebär, att
yrkesskador — d. v. s. olycksfall i arbetet och yrkessjukdomar — och
andra (»vanliga») sjukdomar i fortsättningen komma att under en tid av
90 dagar, räknat vid olycksfall från olycksfallsdagen och eljest från dagen,

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1957

5

då skadan yppades, försäkringsmässigt behandlas enligt i stort sett samma
ordning, vanligen enligt sjukförsäkringens bestämmelser. Som regel kommer
yrkesskadeförsäkringen att ingripa först efter denna tid, och ej fou an
i samband därmed kommer det att bli anledning att pröva, huruvida eu
sjukdom föranletts av yrkesskada eller ej.

Av vad nu anförts följer, att semesterlagen i det hänseende det nu gäller
ej i samma utsträckning som hittills kan bygga på yrkesskadeförsäkringen.
För det alldeles övervägande flertalet fall måste frågan om sambandet mellan
sjukdom och arbete utredas och avgöras i semesterärendet. Att detta
kan komma att medföra stora besvärligheter ligger i öppen dag. Dessa
besvärligheter försvinna emellertid om alla sjukdomar såvitt det nu gäller
i semesterlagen behandlas lika under den angivna samordningstiden.

I promemorian diskuteras härefter de skäl, som främst åberopats mot att
räkna sjukdomstid som semesterkvalificerande tid, nämligen att detta skulle
strida mot den princip, efter vilken semesterlagen utformats, samt medföra
sådan ekonomisk belastning för arbetsgivarna att dessa — inför risken att
behöva utgiva semester (resp. betala semesterersättning) för tid då arbetstagaren
till följd av sjukdom varit borta från arbetet — skulle bli benägna
att avskeda arbetstagare, som insjuknat. Härvid framhålles att semesterlagen
i princip är uppbyggd så, att semestern utgör en förmån som arbetstagaren
successivt intjänar genom att utföra arbete för arbetsgivarens räkning.
Från denna princip hade emellertid, delvis av rena billighetsskäl,
stadgats vissa undantag. Som arbetad tid räknades sålunda som regel även
tid, varunder arbetstagaren varit frånvarande från arbetet på grund av vissa
orsaker (s. k. privilegierad frånvaro), nämligen semester, olycksfall i arbetet,
yrkessjukdom, havandeskap och barnsbörd samt militärtjänstgöring av
viss beskaffenhet. Vidare anföres:

Samma skälighetshänsyn, som ansetts tala för att arbetstagarna ta i
semesterhänseende tillgodoräkna sig den nu privilegierade frånvarotiden,
kunna uppenbarligen åberopas även när det gäller vanlig sjukdom av ej
alltför långvarig beskaffenhet. Genom en begränsad privilegiering av de
vanliga sjukdomarna förlora naturligen också de invändningar i betydelse,
som taga sikte på den ekonomiska merbelastningen för arbetsgivarna och
den därav föranledda risken för uppsägning av arbetstagare vid sjukdom.
Det förefaller för övrigt icke sannolikt att en viss privilegiering av vanlig
sjukdom kommer att bli så ekonomiskt kännbar för arbetsgivarna att skjldigheten
för arbetsgivare att bereda arbetstagare någon eller några ytterligare
semesterdagar kominer att medföra risk för uppsägning.

Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, anförde vid remissen
av lagförslaget till lagrådet bl. a. följande:

Mot eu privilegiering av frånvaro från arbetet, orsakad av vanlig sjukdom,
har främst anförts, alt en sådan åtgärd skulle strida mot semesterlagens
princip — att semestern är en genom arbete för arbetsgivarens
räkning successivt intjänad förmån — samt medföra sådan ekonomisk
belastning för arbetsgivarna att risken att behöva utge semester for tid,

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 2,3 år 1957

då arbetstagare till följd av sjukdom vore borta från arbetet, kunde göra
arbetsgivarna benägna att ej anställa arbetstagare med mindre god hälsa
och att avskeda arbetstagare som insjuknat. Det har härjämte ifrågasatts,
huruvida icke en lagändring i det hänseende varom nu vore fråga" skulle
förrycka den ekonomiska avvägningen mellan de i fråga om sociala förmåner
bättre ställda grupperna och andra kategorier.

De skäl, som sålunda åberopats mot en utvidgning av den enligt semesterlagen
privilegierade frånvaron till att omfatta även tid för frånvaro på
grund av vanlig sjukdom, förlorar emellertid i bärkraft om privilegieringen
begränsas, varjämte tillkommit ytterligare ett skäl, som enligt min mening
gör att — även om statsmakterna hittills ställt sig avvaktande i detta hänseende
— skälen för en sådan utvidgning i allt fall numera måste anses
väga betydligt tyngre än skälen däremot. Jag syftar härvid på den samordning
mellan den allmänna sjukförsäkringen och en reviderad yrkesskadeförsäkring,
varom statsmakterna redan fattat principbeslut.

Andra lagutskottet tillstyrkte i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr
43 år 1954 propositionen.

Remissyttrandena

Svenska arbetsgivareföreningen förklarar i sitt yttrande, att den av motionärerna
berörda rekommendationen har tillkommit efter överläggningar
mellan Sveriges verkstadsförening och Svenska metallindustriarbetareförbundet
samt att den därefter utsänts till verkstadsföreningens medlemmar
och tillämpats utan att något missnöje därmed försports från arbetarsidan.
Föreningen anför vidare:

Det saknas sålunda varje grund för påståendet i motionen, att arbetarnas
fackförbund tagit avstånd från rekommendationen. På såväl arbetsgivar-
som arbetstagarhåll har man ansett det lämpligt med vissa praktiska
riktlinjer för reglering av anställningsförhållandet vid sjukfrånvaro av särskilt
lång varaktighet. Riktlinjerna strida på intet sätt mot semesterlagen
eller dess »anda och mening».

Enligt en av föreningen bifogad avskrift är rekommendationen av följande
lydelse:

Frågan om rätt till fortsatt anställning för arbetare som tillfrisknat efter
sjukdom regleras i § It i verkstadsavtalet. Annan regel har icke ifrågasatts,
inen önskemål ha framförts om jämnare praxis i fråga om semesterlagens
tillämpning på arbetare som under längre tid är frånvarande från arbetet
på grund av sjukdom eller olycksfall utom arbetet.

I anslutning härtill rekommenderar Verkstadsföreningen sina medlemmar
följande ordning. Rekommendationen inverkar självfallet icke på arbetsgivarens
avtalsenliga rätt att antaga och avskeda arbetare.

1) Den som vid insjuknandet varit anställd kortare tid än 9 månader
eller som i anslutning till bortovaro för sjukdom tar varaktig anställning
hos annan arbetsgivare eller som på grund av nedsatt arbetsförmåga icke

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1957

7

beräknas komina tillbaka till arbetet inom överskådlig tid, kan uppsägas
med iakttagande av den uppsägningstid som gäller vid företaget.

2) Andra arbetare som kunna antagas komma åter i arbete efter tillfrisknandet
strykas i personalregistret tidigast efter

a) 12 månader om arbetaren vid insjuknandet arbetat högst fyra år vid
verkstaden;

b) 24 månader om arbetaren vid insjuknandet arbetat längre än fyra
år vid verkstaden.

3) I fråga om arbetare med särskilt lång anställningstid ha vi icke någonting
emot att företagen efter prövning i det särskilda fallet tillämpa en gynnsammare
ordning.

4) Rekommendationen avser icke arbetare som ådragit sig yrkesskador
(olycksfall i arbetet och yrkessjukdom). Frågan om när en yrkesskadad
arbetare bör avföras ur anställningsregistret får prövas med hänsyn till
omständigheterna i det enskilda fallet. Många företag avföra icke sådana
arbetare förrän vederbörande antingen tillfrisknat eller invaliditetsfrågan
slutligt avgjorts. Vi ha icke någonting emot att företagen tillämpa hittillsvarande
praxis i sådana fall.

5) Därest särskilda problem skulle uppstå i fråga om t. ex. tjänstebostäder
eller hjälpkassor, böra dessa lösas efter samråd med Verkstadsföreningen.

Arbetare är under bortovaro för sjukdom eller olycksfall skyldig hålla
arbetsgivaren underrättad om sin adress och om sitt hälsotillstånd.

Arbetare som strykes i personalregistret bör utan dröjsmål underrättas
om åtgärden och ev. tillställas slutbetyg samt informeras om att han, såvida
han önskar återanställning, har att omedelbart efter tillfrisknandet anmäla
sig hos arbetsgivaren.

Landsorganisationen förklarar i sitt yttrande, att den av motionärerna berörda
frågan är föremål för utredning inom organisationen, som i januari
1957 hemställt om de anslutna förbundens yttranden dels huruvida och i
så fall på vad sätt frågan reglerats inom förbunden, dels rörande den enligt
förbundens mening lämpligaste formen för en reglering — förbundsavtal,
centralt avtal (rekommendation) eller lagstiftning. Då samtliga förbundsvttrandcn
ej inkommit, heter det vidare i yttrandet, har Landsorganisationen
ännu icke tagit ställning till frågan om vilka åtgärder som från organisationens
sida bör vidtagas i saken. I avbidan på utredningens resultat
synes remitterade motionen icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd,
slutar organisationen.

Tjänstemännens centralorganisation anför bl. a.:

TCO vill först konstatera, att uppsägning av sjuka tjänstemän i syfte att
reducera semesterns längd icke torde förekomma. Vad avser de av Verkstadsföreningen
utfärdade uppsägningsreglerna för långtidssjuka arbetare
har dessa huvudsakligen karaktären av direktiv, innebärande att avskedande
får ske tidigast efter viss tid. Motionärerna bar icke gjort gällande
att dessa tillämpas så, att uppsägning skall ske efter angiven tid.

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1957

TCO vill emellertid uttala, att det ur sociala synpunkter synes synnerligen
otillfredsställande, om semesterlagens stadganden helt eller delvis sättes
ur kraft genom missbruk av uppsägningsmöjligheterna. Avskedande under
sjukdom är allmänt sett stötande och bör icke ske annat än då särskilda
skäl därtill föranleder. Frågan är emellertid av sådan karaktär, att den icke
bör prövas i samband med ändringar i semesterlagen utan bör lösas i samma
sammanhang som arbetstagarnas anställningstrygghet i övrigt, och organisationen
hänvisar därför till vad som anförts i dess denna dag avgivna yttrande
över motionerna I: 331 och II: 411 resp. II: 119.

Utskottet

Enligt den lydelse semesterlagen hade före år 1955 ägde arbetstagare rätt
att såsom kvalificerande tid för semester räkna frånvaro från arbetet på
grund av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom; annan sjukdomstid var
däremot ej semesterkvalificerande. Genom en år 1954 beslutad lagändring,
som trädde i kraft den 1 januari 1955, infördes rätt för arbetstagare att såsom
semesterkvalificerande tid jämväl räkna tid, då arbetstagaren till följd
av sjukdom — av vad slag den vara må — varit oförmögen till arbete; dock
att sjukdomsdag, som infaller efter det att arbetstagaren till följd av sjukdom
varit frånvarande från arbetet under sammanlagt 90 dagar av kvalifikationsåret,
skall vara semesterkvalificerande endast om arbetsoförmågan
föranletts av yrkesskada.

I förevarande motion göres gällande att nämnda lagändring föranlett
vissa företag att tidigare än eljest avskeda arbetstagare, som är frånvarande
på grund av sjukdom, för att undgå att utbetala semesterlön för tid då arbetstagaren
på så sätt är borta från arbetet. Under hänvisning härtill hemställer
motionärerna om sådant förtydligande av semesterlagen, att förfarande
av angivet slag från arbetsgivares sida omöjliggöres. Med anledning
härav får utskottet anföra följande.

Den av motionärerna åsyftade bestämmelsen i semesterlagen har varit i
kraft under relativt kort tid, varför några mera omfattande erfarenheter om
de konsekvenser bestämmelsen medfört ännu icke vunnits. Därest av motionärerna
angivna förfarande skulle praktiseras på ett sätt, som icke är
förenligt med rätt och billighet, torde vara att förvänta, att arbetstagarnas
organisationer tar upp spörsmålet med berörda organisationer på arbetsgivarsidan
för att söka få till stånd ändrade förhållanden. De resultat som
därigenom kan nås bör avvaktas innan ställning tas till behovet av lagstiftningsåtgärder
på området. Det må i anslutning härtill bemärkas att det
föreliggande spörsmålet, som berör frågan om ett anställningsförhållandes
bestånd, icke i första hand synes vara att betrakta som en fråga om tillämpning
av semesterlagen utan torde närmast vara att hänföra till problemet
om skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar. Att, såsom motio -

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1957

9

närerna förutsatt, lösa detta spörsmål genom ändring av semesterlagen
kan enligt utskottets mening icke lämpligen komma i fråga, då semesterlagen
icke är avsedd att reglera frågan om anställningsförhållandenas bestånd.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion II: 473 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 maj 1957

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel E. Svensson,
fru Carlqvist, fru Svenson, herrar Huss, Mannerskantz* och fru Hamrin-Thorell; från

andra kammaren: herr Nilsson i Göteborg, fru Ekendahl, herr
Bengtsson i Varberg, fröken Höjer, herrar Königson, Larsson i Hedenäset*,
Lothigius och fru Svensson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.