Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

t

Nr 21

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring av 25 § 1 mom.

förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
182, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herrar Sundelin och Asp
hemställt, »att riksdagen måtte besluta sådan ändring av förordningen angående
yrkesmässig automobiltrafik m. in., att föreskrifterna om godkännande
av lastbil och släpvagn slopas».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sin hemställan får
utskottet hänvisa till motionen.

Över motionen har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
statens biltrafiknämnd samt länsstyrelserna i Värmlands och Västernorrlands
län. Yttranden över motionen har därjämte på utskottets begäran avgivits
av Svenska lastbil aktiebolag och Svenska lasttrafikbilägareförbundet.

Gällande bestämmelser

Enligt förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m. förstås med yrkesmässig biltrafik trafik, i vilken bil
jämte förare mot ersättning tillhandahålles allmänheten för person- eller
godsbefordran. Skillnad göres därvid mellan linjetrafik och beställningstrafik.
Med linjetrafik förstås yrkesmässig trafik för regelbunden befordran
av passagerare eller gods å viss vägsträcka eller mellan vissa orter
under sådana omständigheter att bestämmanderätt i fråga om bilens utnyttjande
icke tillkommer viss trafikant eller vissa trafikanter gemensamt.
Yrkesmässig trafik, som icke är att hänföra till linjetrafik, benämnes beställningstrafik.

För bedrivande av yrkesmässig biltrafik fordras särskilt tillstånd, trafiktillstånd.
Beslutanderätten i trafiktillståndsärendena är enligt gällande bestämmelser
fördelad mellan biltrafiknämnden, länsstyrelserna samt polismyndigheterna
i städerna. Ä biltrafiknämnden ankommer att pröva frågor
om tillstånd att bedriva linjetrafik å vägsträcka, som är belägen
inom mer än ett län, eller mellan orter inom skilda län eller att i be Bihang

till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 2 avd. Nr 21

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

ställningstrafik för godsbefordran använda lastbil med maximilast överstigande
4 500 kg eller att i sådan beställningstrafik använda lastbil jämte
släpvagn, vilkas sammanlagda maximilast överstiger 5 500 kg. Tillstånd
till beställningstrafik för personbefordran med stationsort i stad meddelas
av polismyndigheten i staden. I Övriga fall meddelas trafiktillstånd
av länsstyrelsen i det län, varest linjetrafik skall äga rum eller där
stationsort för beställningstrafik skall förläggas. Trafiktillstånd, skall, så
vitt ej angår linjetrafik för personbefordran, innefatta föreskrift om det
antal automobiler och släpfordon, varmed trafiken må bedrivas, samt om
den största last eller det högsta antal personer, som må med varje automobil
eller släpfordon befordras. Släpfordon, som icke är inrättat för person-
eller godsbefordran, må utan särskilt tillstånd brukas i yrkesmässig
trafik. (5 §.)

Vad i förordningen stadgas angående trafiktillstånd gäller i tillämpliga
delar jämväl beträffande tillstånd till ökning av det antal automobiler, med
vilket yrkesmässig trafik må av tillståndshavare bedrivas, eller till insättande
av släpfordon för person- eller godsbefordran i sådan trafik eller till
sådant utbyte av automobil eller släpfordon, som medför höjning av den
största last eller det största antal passagerare, som enligt meddelat tillstånd
må befordras med fordon i trafiken. (6 §.)

25 § 1 mom. i förordningen lyder:

Automobil må icke användas i yrkesmässig trafik utan att vara för sådan
trafik godkänd av myndighet, som meddelat trafiktillståndet, eller, i
fråga om trafik, vartill tillstånd medgivits av biltrafiknämnden, av länsstyrelse,
som nämnden bestämmer. Då godkännande sökes skall företes
intyg av besiktningsman att automobilen är för trafiken lämplig samt,
därest automobilen icke är registrerad, meddelas sådana uppgifter om
automobilens beskaffenhet, som enligt vad därom är stadgat skola införas
i automobilregistret. Sökes godkännande av registrerad automobil hos annan
länsstyrelse än den, där automobilen registrerats, skall sökanden dessutom
förete vederbörligt utdrag ur automobilregistret. Ej heller må i yrkesmässig
trafik användas släpfordon för person- eller godsbefordran utan att
fordonet blivit i angiven ordning för trafiken godkänt. Vid godkännande,
som ovan sägs, skall bestämmas det högsta antal passagerare eller den
största last, som må i yrkesmässig trafik befordras med automobilen eller
släpfordonet.

För befordran av personer i yrkesmässig trafik må lastautomobil godkännas
allenast, då särskilda förhållanden därtill föranleda. Därvid skola
för trafiken påkallade anordningar å lastautomobilen godkännas av länsstyrelsen
eller i fråga om trafik, vartill tillstånd meddelats av polismyndighet,
av denna. Tillika skall bestämmas det högsta antal passagerare,
som må befordras med fordonet.

Ej må automobil godkännas, med mindre det visas, att försäkringsplikten
fullgjorts.

Godkännande, varom ovan sägs, kan, när anledning därtill föreligger, avvederbörande
myndighet återkallas.

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

Historik

Såväl 1906 och 1916 års förordningar om automobiltrafik som motorfordonsförordningen
1923 upptog stadganden att automobil för att få brukas
i yrkesmässig trafik skulle vara härför godkänd av myndighet, som meddelat
trafiktillstånd.

I 27 § 4 mom. 1930 års motorfordonsförordning lämnades följande föreskrifter
om godkännande av automobil för yrkesmässig trafik.

Automobil må icke användas i yrkesmässig trafik utan att vara för sådan
trafik godkänd av myndighet, som har att meddela trafiktillståndet. Ej
heller må yrkesmässig trafik med tillkopplad släpvagn bedrivas, utan att
detta medgivits av nämnda myndighet och släpvagnen blivit i angiven ordning
för trafiken godkänd. Vid godkännande, varom ovan sägs, skall bestämmas
det högsta antal passagerare eller den största last, som må befordras
med fordonet. Avses att i yrkesmässig trafik bruka lastvagn för befordran
av personer, skola härför påkallade anordningar å lastvagnen godkännas
av myndighet, som har att meddela trafiktillstånd. Därvid skall
bestämmas det högsta antal passagerare, som må befordras med fordonet.

I propositionen nr 161 till 1936 års riksdag varigenom Kungl. Maj:t anhöll
om riksdagens yttrande över ett förslag till förordning angående yrkesmässig
trafik med automobil, upptogs i § 32 mom. 1 i huvudsaklig anslutning
till vad 1932 års utredning föreslagit då gällande bestämmelser med vissa
avvikelser. Avvikelserna innebar i huvudsak följande. I 27 § 4 mom. i 1930
års förordning föreskrevs, att, då godkännande av bil för användning i
yrkesmässig trafik söktes, skulle företes intyg av besiktningsman, att bilen
var för trafik lämplig. Denna bestämmelse hade ansetts böra kompletteras
med ett stadgande av innehåll, att jämväl vederbörligt utdrag ur automobilregistret
skulle företes eller, om bilen icke vore registrerad, sådana uppgifter
om bilens beskaffenhet meddelas, som enligt vad därom vore stadgat skulle
införas i automobilregistret. Anledningen härtill var, att man ansett sig
icke böra bibehålla den då i 26 § 1 mom. stadgade skyldigheten för sökande
av trafiktillstånd att vid ansökan foga vederbörligt utdrag ur automobi!-registret eller meddela nyss omförmälda uppgifter. Härav följde, att denna
skyldighet i stället borde inträda i samband med att godkännande av bilen
söktes. Syftet med medgivandet att lämna uppgifter i stället för att förete
utdrag ur automobilregistret var att förhindra, att sökanden skulle vara
tvungen att binda sig för inköp av bil, innan det definitivt bestämts, huruvida
han skulle få rätt att använda bilen i yrkesmässig trafik.

1936 års trafikutredning upptog i 25 § mom. 1 i sitt författningsförslag
bestämmelser, vilka i huvudsak överensstämde med vad propositionen nr
161 i denna del innehöll. Det genom propositionen till 1940 års riksdag
framlagda förslaget avfattades jämväl i enlighet härmed.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

Decentraliseringsutredningen förordade i sin den 27 januari 1948 avgivna
promemoria nr 10, att de gällande bestämmelserna om godkännande av
lastbil såsom obehövliga helt slopades.

1950 års besparingsutredning anslöt sig till decentraliseringsutredningens
ståndpunkt.

Vid föredragningen av ovannämnda promemorior i kommunikationsdepartementet
i juni 1951 anförde föredraganden bl. a. följande angående lastfordon: Givetvis

kan man icke med bibehållande av nuvarande system för tillståndsgivningen
slopa den nu stadgade skyldigheten att söka godkännande
av fordonet och överlåta åt tillståndshavaren att, mot anmälningsplikt,
själv bestämma vilket fordon han vill insätta i trafiken. Detta skulle nämligen
leda till att de med trafiktillståndet avsedda begränsningarna bleve
verkningslösa och att tillståndshavaren kunde, oavsett att den medgivna
lasten begränsats till viss siffra, opåtalt i trafiken insätta och använda en
bil, med vilken högre maximilast som helst under förutsättning att gällande
begränsning om hjultryck, fordonsbredd och högsta last icke överskredes.
Uppenbarligen skulle härigenom den genom tillståndsgivningen åsyftade
hushållningen med transportmedlen omintetgöras.

Sammanfattningsvis torde alltså beträffande förslaget om utbyte av godkännandeförfarandet
beträffande lastbilar mot ett anmälningsförfarande
kunna sägas, att ett sådant utbyte i och för sig är möjligt, men att detsamma
förutsätter en ändring av de beprövade principer, på vilka tillståndsgivningen
och ansökningsförfarandet för närvarande vilar, att det medför
en minskad kontroll över kännedomen om det i trafiken använda fordonsbeståndet,
ett icke oväsentligt arbete för att kontrollera att anmälningsskyldighet
fullgöres och för korrespondens med anledning av gjorda anmälningar
samt att, därest över huvud någon arbetsbesparing därigenom
ernås, denna besparing knappast torde uppväga de olägenheter, som en
ändring av systemet i andra avseenden medför.

Utredningarnas förslag i nu förevarande del har icke föranlett någon
Kungl. Maj :ts åtgärd.

I de likalydande motionerna I: 309 och II: i03 vid 1952 års riksdag hemställdes
bl. a., att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj it måtte uttala sig för
en sådan omarbetning av 25 § 1 mom. förordningen den 25 oktober 1940
angående yrkesmässig automobiltrafik m. in., att det måtte tillkomma »trafikinspektör»
att godkänna bil, som skall brukas i yrkesmässig trafik.

Andra lagutskottet avstyrkte i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr
12 motionerna och anförde därvid bl. a. följande.

Frågan om godkännande av bil, som avses skola brukas i yrkesmässig
trafik, bör ses mot bakgrunden av nu gällande principer för meddelande
av trafiktillstånd. Genom det nuvarande förfarandet har tillståndsmyndigheten
beretts möjlighet till en fortlöpande och gagnande kontroll av fordonsstandarden
inom den yrkesmässiga trafiken. Tillstånd till yrkesmässig last -

Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

b

bilstrafik skall innefatta föreskrifter om det antal bilar, varmed trafiken
må bedrivas, och den största last, som må med varje bil befordras. Gällande
ordning medger således tillståndsmyndigheten möjlighet att förhindra, att
på grund av givet trafiktillstånd godkännande meddelas för lastbil, vars
lastkapacitet icke står i rimlig överensstämmelse med trafiktillståndets föreskrifter.
Även om en motsvarande kontroll kunde tänkas utövas av bilbesiktningsmännen,
synes en sådan anordning förutsätta ett kommunikationsförfarande
mellan tillståndsmyndigheten och vederbörande besiktningsman.
Möjligheterna till ett enhetligt bedömande av ifrågavarande ärenden
skulle minskas, och det synes kunna sättas i fråga, huruvida det av motionärerna
framlagda förslaget innebure en förenkling av handläggningen av
dessa.

Remissyttranden

Kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller i sitt yttrande över
föreliggande motion inledningsvis, att besiktningen vid registreringsbesiktning
av lastbil sker uteslutande ur teknisk synpunkt för att fastställa att
fordonet är i föreskrivet och tillfredsställande skick. Någon bedömning av
fordonet ur transportekonomisk synpunkt sker icke, fortsätter styrelsen,
och hinder möter således icke att låta besiktiga och få godkänd lastbil, som
vid maximilast har högre axel- eller boggietryck än som är medgivet på de
vägar, där bilen skall användas. Samma är förhållandet med den förrättning
vid statens bilinspektion, som föregår utfärdandet av lämplighetsintyg för
yrkesmässig trafik.

Styrelsen framhåller vidare, att statens biltrafiknämnd vid sin handläggning
av hithörande ärenden i ett stort antal fall infordrar styrelsens yttrande
över framställning om godkännande av lastbilar i yrkesmässig trafik.
För att närmare klargöra de vid remissernas besvarande tillämpade synpunkterna
översände styrelsen, heter det vidare, den 8 december 1948 till
statens biltrafiknämnd en skrivelse med en närmare redogörelse, vilken i
avskrift tillställts jämväl samtliga länsstyrelser och vägförvaltningar.
Nämnda skrivelse, som i avskrift bifogats styrelsens yttrande, innehöll bl. a.:

Lastbil sbeståndet har efter krisåren undergått en mycket markant utveckling
mot tyngre enheter. Detta gäller såväl lastbilar i privat som i yrkesmässig
trafik. Inom vägväsendet har emellertid om- och nybyggnader av
vägar och broar icke kunnat ske i motsvarande grad. Huvudparten av vägnätet
har alltjämt en för tyngre lastbilstrafik otillfredsställande bärighet.
I all synnerhet gäller detta broarna. En verkställd utredning har givit vid
handen att av landets ca 10 000 broar med en spännvid större än 8 in. endast
68 procent förmå upptaga trafik med fordon med ett hjultryck av 2,5
ton. Många broar äro redan nu överbelastade, och det torde icke vara uteslutet
att en genomgripande nedsättning av tillåtna trafikbelastningar på
broarna måste tillgripas, om eftersläpningen i brobyggnadsverksamheten
skall fortsätta.

Med hänsyn till ovannämnda förhållanden har väg- och vattenbyggnads -

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

styrelsen ansett det vara nödvändigt att vid avgivande av yttrande i ärende,
som avser godkännande av lastbil för yrkesmässig trafik, klarlägga, huruvida
väg- och broförhållandena kring hilens stationsort eller längs den uppgivna
transportrouten äro sådana att de tillåta framförandet av bil av den
storlek, som ansökan avser. Någon dispens från de av vederbörande länsstyrelse
fastställda hjultrycksbestämmelserna har styrelsen därvid icke ansett
sig böra räkna med. Därest bilens största hjultryck är större än som
medgives enligt länsstyrelsens kungörelse måste lasten så begränsas att
tillåtet hjultrvck icke överskrides. Denna reducering av maximilasten får
dock icke vara så stor, att bilen icke kan anses bliva tillfredsställande utnyttjad.
Styrelsen har för sin del ansett sig kunna godtaga en reducering
av maximilasten av högst 25 procent, såvida icke särskilda förhållanden
förelegat, vilka motiverat avsteg från denna princip.

Styrelsen uppger i sitt yttrande, att de i berörda skrivelse redovisade
principerna tillämpas fortfarande, samt tillägger, att styrelsen efter ikraftträdandet
den 1 januari 1952 av nu gällande vägtrafikförordning därjämte
tager hänsyn till att maximilasten icke får reduceras med mera än 25 procent
under hänsynstagande till bestämmelserna i 54 § samma författning om
största tillåtna bruttovikt hos fordon eller fordonståg med hänsyn tagen
till avståndet mellan första och sista hjulaxeln. Därefter anför styrelsen:

Under senare år ha vissa länsstyrelser genom särskilda vinterkungörelser
upplåtit vägarna för högre axel- och boggietryck än vad som tillätes under
övriga årstider. Vid avgivande av yttrande till biltrafiknämnden har vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen tagit hänsyn till dessa förhållanden och tillstyrkt
godkännande, även om fordonets lastförmåga endast med tillämpning
av vinterkungörelse kan anses vara tillfredsställande utnyttjad.

Varken ur teknisk synpunkt eller med hänsyn till trafiksäkerheten, finnes
enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens mening anledning att vid besiktning
behandla lastbil olika, beroende på om den skall framföras i yrkesmässig
trafik eller icke. Det särskilda lämplighetsintyget för yrkesmässig
trafik synes därför kunna slopas. De uppgifter, som kunna vara erforderliga
för bedömning av fordonets lämplighet ur transportekonomisk synpunkt
kunna — därest sådan bedömning skall verkställas även framdeles, vilket
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen icke ansett sig böra yttra sig över — erhålles
direkt ur besiktningsinstrumentet.

Statens biltrafiknämnd hänvisar i sitt yttrande till att nämnden har, sedan
Kungl. Maj:t den 6 juni 1947 anbefallt nämnden att undersöka möjligheterna
att inom nämndens verksamhetsområde ernå ett snabbare och enklare
förvaltningsförfarande, i skrivelse den 26 september 1947 framlagt
vissa förslag i detta syfte, därvid jämväl upptagits frågan om möjligheten
att slopa de i 25 § förordningen om yrkesmässig automobiltrafik givna föreskrifterna
angående godkännande av fordon i vad avsåge lastbilar. I berörda
skrivelse av den 26 september 1947, som i avskrift bifogats nämndens
yttrande, lämnas till en början en redogörelse för tillkomsten och
innebörden av sagda författningsrum, varefter det heter:

Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

7

Av det anförda framgår, att de nuvarande bestämmelserna om att automobil
skall vara godkänd för yrkesmässig trafik, innan den må begagnas
i dylik trafik, härleda sig från motsvarande bestämmelser i 1906 års förordning
om automobiltrafik. Avsikten med bestämmelserna har varit att
skapa större säkerhet för att de i yrkesmässig trafik begagnade automobilerna
vore lämpliga härför än som ligger i den besiktning, vilken bilar i
allmänhet skola undergå för att få registreras. Av de tillståndsgivande myndigheterna
lära jämväl vissa föreskrifter om beskaffenheten av de bilar,
som användas i yrkesmässig trafik, ha uppställts. Sålunda torde i fråga om
personbilar i yrkesmässig trafik finnas av länsstyrelserna, resp. polismyndigheterna
i städer utfärdade dylika föreskrifter. Beträffande omnibus i
yrkesmässig trafik har Kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 24 september
1945 meddelat tekniska bestämmelser angående dylikt fordon. Jämväl
i fråga om lastbilar lära av länsstyrelserna på sin tid ha utfärdats föreskrifter
med tekniska bestämmelser in. m. Dessa sistnämnda föreskrifter
torde dock numera vara föråldrade och med hänsyn till automobilernas tekniska
utveckling icke längre kunna efterföljas. Någon anledning att kräva
särskild utrustning eller konstruktion beträffande de i yrkesmässig trafik
begagnade lastbilarna torde numera icke förefinnas. De skäl, som föranleda
uppställandet av speciella krav på beskaffenhet av personbilar och
omnibusar, nämligen passagerares krav på bekvämlighet och säkerhet in. m.,
föreligga nämligen icke med avseende å lastbilar.

Det vill med hänsyn till det anförda synas, som om föreskrifterna om godkännande
av lastbil för godsbefordran i yrkesmässig trafik skulle kunna
utan olägenhet helt bortfalla. Därest så skedde skulle detta medföra en
icke ringa lättnad för länsstyrelserna samtidigt som trafikutövarna skulle
besparas kostnad och besvär för anskaffande av de av länsstyrelserna utfärdade
expeditionerna i ärenden angående godkännanden. Godkännanden
av lastbil torde endast i begränsad omfattning äga rum i samband med beviljande
av trafiktillstånd. I de ojämförligt flesta fall sker godkännande av
lastbil icke samtidigt med beviljandet av trafiktillståndet. Hos varje länsstyrelse
torde årligen ett betydande antal särskilda beslut om godkännande
meddelas.

Även för besiktningsmännen för motorfordon torde ett bortfallande av
bestämmelserna om godkännande av lastautomobil medföra en viss lättnad,
därest samtidigt den till stöd för beslut om godkännande av lastbil företagna
undersökningen genom besiktningsman av lastbils lämplighet för
yrkesmässig trafik upphävdes. Visserligen torde ofta förekomma, att den av
besiktningsmannen verkställda undersökningen av lastbils lämplighet för
yrkesmässig trafik företages i samband med besiktning av fordonet. I dylikt
fall torde knappast något nämnvärt besvär för besiktningsmannen att
jämväl utfärda intyg rörande bilens lämplighet för yrkesmässig trafik
uppstå. Men i åtskilliga fall lärer förekomma, att undersökning om fordons
lämplighet för yrkesmässig trafik äger rum utan samband med besiktning.
En dylik undersökning, som medför en utgift för förrättningssökanden,
torde, som förut nämnts, i själva verket numera icke tjäna något ändamål.

Länsstyrelserna torde anse sig genom godkännanden äga en viss möjlighet
att övervaka, att tillståndshavare icke använder större bil än som medgivits
i trafiktillståndet och att tillståndshavaren icke använder flera bilar än lian
enligt tillståndet äger på eu gång begagna i trafiken. Samma möjlighet till

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

kontroll i dessa hänseenden synes dock, om godkännandena bortfalla, kunna
ernås, genom en föreskrift att trafikutövare skall vara skyldig att till länsstyrelsen
inkomma med skriftlig uppgift rörande registreringsmärke för
den eller de automobiler, som han avser att insätta i trafiken.

Vidare torde i vissa fall länsstyrelse vid prövning av ansökningar om godkännande
av automobil ha tagit hänsyn till beskaffenheten av de vägar,
vilka antagits komma att trafikeras med bilen. Nämnden finner icke denna
omständighet böra inverka på bedömandet av frågan om bortfallandet av
godkännandena. Den yrkesmässiga trafikens utövare äro underkastade de
för trafikanter i allmänhet stadgade bestämmelserna i fråga om fordons
hjultryck och bredd m. m. Någon anledning att beträffande lastbilar i yrkesmässig
trafik företaga en särskild prövning för varje särskilt fall rörande
bilarnas lämplighet med hänsyn till vägarnas beskaffenhet synes icke föreligga.
Tillåta de för vägarna gällande föreskrifterna beträffande hjultryck
och bredd, att viss bil framföres på dem, bör så ske, även om bilen begagnas
i yrkesmässig trafik och detta utan att särskild prövning av denna fråga
äger rum. Anskaffar trafikutövare bil, vars hjultryck och bredd överstiger
vad som är medgivet för de vägar, han önskar befara, är han däremot liksom
andra trafikanter skyldig att från vederbörande myndighet inhämta
medgivande att trafikera vägen. Ett godkännande av automobilen för användning
i yrkesmässig trafik kan icke utan uttrycklig föreskrift därom
anses innefatta sådant medgivande.

Nämnden förklarar i sitt yttrande, att nämnden alltjämt är av den uppfattning,
att föreskrifterna om godkännande av lastbil för godsbefordran i
yrkesmässig trafik kan utan olägenhet borttagas, samt att detta skulle innebära
en lättnad såväl för länsstyrelserna och besiktningsmyndigheten som
för vederbörande trafikutövare. Därest ifrågavarande föreskrifter bortfalla,
torde emellertid, slutar nämnden, såsom nämnden i skrivelsen den 26 september
1947 framhållit böra föreskrivas, att trafikutövare skall vara skyldig
att till länsstyrelse anmäla, vilket eller vilka fordon, som nyttjas i den trafik,
för vilken tillstånd meddelats.

Länsstyrelsen i Värmlands län berör den i kungi. väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
ovan nämnda skrivelse av den 8 december 1948 lämnade
uppgiften att styrelsen som regel icke godtager, att ett fordons maximilast
reduceras mer än 25 procent, samt anför därefter:

Tillämpning av den angivna principen medför i många fall, att en reducering
av maximilasten måste göras i samband med lastbilarnas godkännande
för yrkesmässig trafik. Om reduceringen skulle överstiga 25 procent
måste fordonsägaren låta »klassa ned» bilen så att den teoretiskt kan anses
bliva tillfredsställande utnyttjad även vid en ytterligare nedskärning av
maximilasten i samband med godkännandet. Trafikutövaren har att i sådant
fall hos bilfabrikanten anskaffa en ny så kallad totalviktsplåt, angivande
en lägre garanterad totalvikt hos bilen, för vilken därefter utfärdas
nytt besiktningsinstrument, upptagande bl. a. den lägre maximilast, som
följer av den minskade totalvikten.

Såsom framhållits i motionen medför sådan reducering, att trafikutövaren

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

merendels icke utan ny besiktning och nytt godkännande av fordonet kan
utnyttja detsamma för den belastning, som eljest motsvarar det högre axeltryck,
som kan komma att medgivas genom de så kallade vinterkungörelserna.
Även under normala förhållanden är en reducering av maximilasten
till nackdel för trafikutövare, vars bil är stationerad vid väg, som i förhållande
till anslutande vägar har ett lägre tillåtet axeltryck. Trafikutövaren
har ej heller i detta fall möjlighet att utnyttja bilens lastförmåga vid utförande
av transporter å vägar med högre tillåtet axeltryck.

Enbart den omständigheten att ett fordon enligt nuvarande bestämmelser
icke må brukas i yrkesmässig trafik utan att vara godkänt för detta
ändamål, behöver dock ej nödvändigtvis medföra att trafikutövaren kommer
i ett sämre läge än den, som utför transporter i egen regi, då ju
trafikant måste iakttaga gällande trafikföreskrifter. Däremot torde den i
samband med godkännandet verkställda reduceringen av maximilasten i
många fall vara till hinder för trafikutövarnas möjligheter att effektivt utnyttja
sina bilar.

Enligt länsstyrelsens mening torde det vara riktigast, att en lastbil besiktigas
för den största last, för vilken den är inrättad, och att eventuellt
godkännande för användning i yrkesmässig trafik — oavsett stationsortens
belägenhet — omfattar bilens hela lastförmåga. Det ankommer sedan på
trafikutövaren att med ledning av uppgifterna i besiktningsinstrumentet
anpassa bilens last i förhållande till de axeltryck, som tillåtits för resp.
vägar.

Vid förfrågan hos statens bilinspektion här i länet har upplysts, att speciella
bestämmelser icke finnas utfärdade i fråga om beskaffenheten hos
de lastbilar och släpfordon, som skola användas i yrkesmässig trafik för
godsbefordran. Man torde därför kunna utgå från att dessa fordon äro lämpliga
för sådan trafik så snart desamma av besiktningsman godkänts vid registreringsbesiktning.
Därest godkännandeförfarandet bibehålies, synes det
därför icke vara nödvändigt att trafikutövaren skall behöva förete särskilt
bevis rörande fordonets lämplighet.

Genom godkännandena ha länsstyrelserna fått kännedom om de fordon,
som brukas i yrkesmässig trafik och detta är av olika anledningar av värde.

Även om det i motionen angivna syftet torde kunna tillgodoses inom ramen
för nu gällande bestämmelser angående godkännande av fordon för
användning i yrkesmässig godstrafik, därest fordonen besiktigas och — oavsett
stationsortens belägenhet — godkännas för den största last, för vilka de
äro inrättade, har länsstyrelsen för sin del icke något att erinra mot att
bestämmelserna i fråga slopas, då de numera icke synas fylla något synnerligen
angeläget behov. För att möjliggöra kontroll över den yrkesmässiga
fordonsparken, bör dock i stället föreskrivas, att trafikutövare skall vara
skyldig att till vederbörande länsstyrelse inkomma med skriftlig uppgift om
vilket eller vilka fordon, som avses att brukas i den trafik han berättigats
bedriva.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller bl. a., att enligt ett av
förste bilinspektören i länet avgivet yttrande den av besiktningsman företagna
prövningen i fråga om lastbilar är av exakt samma omfattning vare
sig fordonet skall användas i yrkesmässig tralik eller ej. Det lämplighets -

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

intyg, som i förstnämnda fall måste utfärdas för att författningsenligt bifogas
ansökan om godkännande, innehåller i allmänhet endast vissa från
besiktningsinstrumentet överförda uppgifter, varför länsstyrelserna i bilregistret
har tillgång till samma uppgifter. Härefter fortsätter länsstyrelsen:

Beträffande släpvagnar torde lämplighetsbesiktningen vara av något
större värde. Besiktningsmannen har nämligen i detta fall att undersöka,
huruvida kopplingsanordningarna mellan släpvagnen och det dragande
fordonet äro tillfredsställande samt att i lämplighetsintyget angiva de uppgifter
om axelavstånd, som jämlikt 54 § vägtrafikförordningen inverka på
bestämmandet av fordonskombinationens största tillåtna bruttovikt. Motsvarande
undersökning anses emellertid icke nödvändig i fråga om fordonskombinationer,
som användas i annan trafik än yrkesmässig. Den bör därför
kunna undvaras även i fråga om den yrkesmässiga trafiken.

Godkännandeförfarandet innefattar enligt allmän praxis en prövning
även i andra avseenden än dem, som besiktningsmannen har att beakta vid
utfärdandet av lämplighetsintyg. Enligt av Kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i skrivelse till statens biltrafiknämnd den 8 december 1948 angivna
riktlinjer bör lastbil icke godkännas för användning i yrkesmässig
trafik, därest bilens maximilast på grund av gällande bestämmelser om axeltryck
regelmässigt måste reduceras med mer än 25 procent. I detta län tilllampas
denna regel numera så, att godkännande av fordonet vägras därest
dess totala lastförmåga icke kan utnyttjas till minst 75 procent på väg
dar 7 tons axeltryck och 10 tons boggietryck tillätes. Avsikten härmed är
givetvis att soka förhindra användandet av fordon, som icke kunna ekonomiskt
utnyttjas inom ramen för gällande axeltrycksbestämmelser och
som, \id bestämmelsernas åsidosättande, kunna äventyra vägarnas och
broarnas bestånd. I förste bilinspektörens yttrande framhålles, att vad som
åstadkommes i detta hänseende ofta inskränker sig till att fordonen utan
förändring i övrigt åsättas annan typbeteckning med andra data beträffande
totalvikt, maximilast och axeltryck. Vid detta förhållande torde den företagna
provningen vara tämligen illusorisk. Även här gäller, att motsvarande
provning icke förekommer beträffande fordon i annan trafik än yrkesmässig.
Några bärande skäl synes icke kunna förebringas för att på detta sätt
låta den yrkesmässiga trafiken till skillnad från annan trafik vara underkastad
bestämmelser i avseende å fordonens utnyttjande utöver vad gällande
vägtrafikkungörelser innehålla.

Trafiktillstånd för godsbefordran avse fordon med i tillstånden angiven
största last och dennas storlek är — såvitt angår beställningstrafik — avgörande
för huruvida tillståndet skall beviljas av länsstyrelse eller av statens
biltrafiknämnd. En viss övervakning över att större fordon än tillståndet
medger icke användas torde vara nödvändig. Även ur andra synpunkter
bl. a. för biluttagningsmyndighetens arbete och för den vid länsstyrelserna
fortgående planläggningen för den civila trafiken i krig, måste anses
önskvärt med kännedom om, vilka fordon som användas i yrkesmässig traiik.
I dessa hänseenden får anses tillräckligt med viss uppgiftsskyldighet
för tillståndshavaren.

Såvitt länsstyrelsen kan bedöma torde sålunda ett upphävande av bestämmelserna
om godkännande av lastbil och släpvagn i yrkesmässig trafik
för godsbefordran icke medföra några påvisbara olägenheter. Däremot skulle

Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

11

en sådan åtgärd i flera avseenden innebära betydande lättnader. Vid denna
länsstyrelse handlades under år 1956 ca 450 ärenden rörande godkännande
av lastbilar och släpvagnar. Härtill kommer ett ganska betydande antal godkännanden,
som meddelades i samband med utfärdande av trafiktillstånd.
För länsstyrelserna, som på grund av motorfordonsparkens tillväxt ha
svårigheter att inom ramen för tillgängliga anslag hålla för bil- och trafikärendenas
handläggning erforderlig personal, skulle bortfallet av nämnda
ärendegrupp innebära lättnad i arbetsbördan. Samma förhållande torde
gälla för statens bilinspektion. Härtill kommer att bestämmelsernas borttagande
skulle medföra vissa lättnader och minskad omgång i ansökningsförfarandet
även för trafikutövarna.

På grund av vad här anförts får länsstyrelsen tillstyrka, att föreskrifterna
om godkännande av fordon i yrkesmässig trafik icke skall avse lastbil
eller släpvagn, som användes uteslutande för godsbefordran, samt att
beträffande dessa fordon i stället föreskrives skyldighet för trafikutövarna
att, då han i trafiken ämnar insätta eller upphöra att bruka visst fordon,
göra anmälan härom till länsstyrelsen med angivande av fordonets registreringsnummer.

Såväl Svenska lastbil aktiebolag som Svenska tasttrafikbilägareförbundet
tillstyrker motionerna. Lasttrafikbilägareförbundet anför bl. a.:

I motionen har särskilt framhållits svårigheterna att för de yrkesmässiga
lastbilarna erhålla en smidig anpassning till de, genom de av länsstyrelserna
utfärdade s. k. vintervägskungörelserna, förhöjda, tillåtna axeltrycken. Förbundet
finner i anslutning härtill angeläget framhålla att enahanda svårigheter
göra sig gällande jämväl i andra sammanhang. Ett helt nyligen aktuellt
fall må tjäna som exempel på de komplikationer, som kunna uppstå genom
tillämpningen av 25 § 1 mom. i yrkestrafikförordningen:

I samband med ett vägbygge i Norrland lämnade vederbörande länsstyrelse
dispens för 8 tons axeltryck på en väg, å vilken grustransporter skulle
äga rum. Flertalet av de åkeribilar, som skulle användas för transporterna
i fråga, hade tidigare för erhållande av trafiktillstånd och därmed sammanhängande
godkännande blivit »nedklassade», d. v s. försetts med lämplig
totalviktsplåt och i anslutning härtill erhållit en lastförmåga som korresponderade
mot de å fordonens stationsort tillåtna axeltrycken. För att kunna
utnyttja det genom dispensen medgivna, förhöjda axeltryckct hade vederbörande
åkeriägare haft att

1. besiktiga om fordonen för fastställande av förhöjd lastförmåga (högre
totalvikt);

2. anhålla om nytt trafiktillstånd på grund av fordonens förhöjda lastförmåga; 3.

ansökan om nytt godkännande av fordonen.

På grund av den tidsutdräkt, som angivna åtgärder skulle ha medfört,
kunde vederbörande åkeriägare icke utnyttja dispensen och därmed ej heller
tillmötesgå befraktarens (vägförvaltningens) önskemål i fråga om transporternas
utförande.

Generellt kan sägas att de justeringar uppåt av tillåtna axeltrycken, som
under senare år successivt genomförts av länsstyrelserna, för åkeriägarnas
del varit förknippade med härförut exemplifierade svårigheter i anpass -

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

ningshänseende på grund av de speciella bestämmelser om godkännande
av fordon, som återfinnas i yrkestrafikförordningen.

Med avseende å den i motionen berörda och jämväl härovan nämnda »nedklassningen»
av fordon i yrkesmässig trafik må framhållas, att dylikt fordon
i allmänhet icke i tekniskt avseende skiljer sig från motsvarande fordonstyp,
använd i icke yrkesmässig trafik. I realiteten lär förhållandet vara
det, att bilfabrikanterna i avsikt att underlätta för yrkestrafikutövarna att
få sina fordon »godkända» för yrkesmässig trafik fastställt varierande totalvikter
för lastbilar av samma typ. Den icke yrkesmässige trafikutövaren
(industriföretaget, skogsbolaget, o. s. v.) kan alltså registrera sin lastbil
med högsta av fabrikanten garanterade lastförmåga/totalvikt, medan åkeriägaren
måste registrera sin bil med hänsynstagande till vägarnas kring hans
stationsort tillåtna axeltryck och däremot svarande lastförmåga/totalvikt.
Sistnämnda förhållande, beroende av godkännandeförfarandet, kringskär
åkeriägarens möjligheter att anpassa utnyttjandet av fordonet efter olika
vägars bärighet.

Utskottet

I motionen förordas slopande av nu gällande bestämmelser om särskilt
godkännande av lastbil eller släpfordon för godsbefordran i yrkesmässig
trafik.

De nuvarande bestämmelserna om att automobil skall ha underkastats
särskilt godkännande, innan den må begagnas i yrkesmässig trafik, kan ledas
tillbaka till de bestämmelser i ämnet som fanns i 1906 års förordning om
automobiltrafik. Avsikten med bestämmelserna har ursprungligen varit att
för automobiler i yrkesmässig trafik skapa en säkerhet för att de är lämpade
för sitt ändamål utöver den som erhålles genom den besiktning, som
sker i samband med bilarnas registrering. Med hänsyn till den standard
bilfabrikationen nått under senare år torde emellertid enligt utskottets mening
någon anledning icke längre förefinnas att beträffande de i yrkesmässig
trafik begagnade lastbilarna med tillhörande släpfordon kräva annan
utrustning och konstruktion än beträffande övriga lastfordon av motsvarande
slag.

Ett skäl för bibehållande av nuvarande ordning skulle kunna vara att länsstyrelserna
genom godkännandena erhåller ökad möjlighet att övervaka, att
tillståndshavaren icke använder större fordon än som medgivits i trafiktillståndet
eller flera fordon än han enligt tillståndet äger på en gång begagna
i trafiken. Bl. a. kan genom godkännandena på så sätt ernås en viss kontroll
över att misshushållning med trafikmedlen icke sker. Samma möjlighet
till kontroll i dessa hänseenden synes dock, om godkännandena bortfaller,
kunna ernås genom en föreskrift att trafikutövare skall vara skyldig att
till vederbörande länsstyrelse inkomma med skriftlig uppgift rörande
registreringsnummer för det eller de fordon, som han avser att insätta i
trafiken.

Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1957

13

Vidare torde i vissa fall länsstyrelserna vid prövning av ansökningar om
godkännande av automobil ha beaktat huruvida väg- och broförhållandena
kring fordonets stationeringsort eller längs den uppgivna trafikrouten är
sådana, att de tillåter framförande av fordon av den storleksordning, som
ansökan avser. Utskottet finner dock icke sistnämnda omständighet böra
inverka på bedömandet av frågan om särskilt godkännande skall erfordras.
Den yrkesmässiga trafikens utövare är underkastade de för trafikanter i
allmänhet stadgade bestämmelserna i fråga om fordons axeltryck och bredd
in. in. Någon anledning att beträffande lastbilar i yrkesmässig trafik företaga
en särskild prövning rörande bilarnas lämplighet med hänsyn till
vägarnas beskaffenhet synes därför icke föreligga.

Det synes utskottet med hänsyn till det anförda som om föreskrifterna
om godkännande av lastfordon för godsbefordran i yrkesmässig trafik utan
olägenhet kan utgå. Därest så sker torde detta komma att medföra en icke
ringa lättnad för länsstyrelserna och bilbesiktningsmännen samtidigt som
trafikutövarna besparas kostnader och besvär. Utskottet förordar följaktligen
att nämnda föreskrifter utgår ur förordningen om yrkesmässig automobiltrafik;
dock torde i sådant fall för möjliggörande av erforderlig kontroll
över fordonsparken i stället böra föreskrivas att trafikutövare skall vara
skyldig att till vederbörande länsstyrelse anmäla vilket eller vilka fordon
han avser att bruka i trafik.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen i anledning av förevarande motion,
II: 182, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om sådan
ändring i kungl. förordningen den 25 oktober 1940 angående
yrkesmässig automobiltrafik m. m. att lastbil och för godsbefordran
avsett släpfordon får användas i yrkesmässig trafik
utan särskilt godkännande härför;

B) att motionen II: 182, i den mån den icke kan anses
besvarad genom vad utskottet ovan hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 11 april 1957

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel E. Svensson,
fru Svenson, herrar IIuss, Grönkvist, fru Hamrin-Thorell och herr
Eskilsson;

från andra kammaren: fröken Höjer, fröken Wetterström, herrar Johansson
i Södertälje, Fredriksson, Larsson i Iledcnäsct, Sundelin, Jönsson i
Jämtlands Sikås och fru Svensson.