Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1957

1

Nr 20

Utlåtande i anledning av väckt motion angående enhetliga körriktningsvisare
på bilar.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 106,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herrar Henningsson och Nilsson
i Göteborg hemställt, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om en utredning med uppgift att snabbt inkomma med förslag
till bestämmelser för användning av enhetliga, väl synliga anordningar
för angivande av färdriktning på bilar».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sin hemställan
får utskottet hänvisa till motionen.

över motionen har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Gällande bestämmelser

Ä bil skall enligt 3 § 1 mom. h) i gällande vägtrafikförordning den 28
september 1951 finnas »med lyse försedd anordning, som kan tydligt visa
ändrad körriktning och vid användning är väl synlig såväl framifrån som
bakifrån (körriktningsvisare)». Körriktningsvisare är däremot icke obligatorisk
för övriga fordon, alltså ej för t. ex. motorcykel, traktor och motorredskap.
Ej heller erfordras körriktningsvisare på bil, som består av chassi
utan förarhytt.

Närmare bestämmelser om körriktningsvisares beskaffenhet och placering
har utfärdats av kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med stöd av
1 § vägtrafikkungörelsen den 7 december 1951. Dessa bestämmelser, som i
stort sett överensstämmer med motsvarande bestämmelser i den i Geneve
den 19 september 1949 undertecknade konventionen rörande vägtrafik, vilken
Sverige biträtt år 1952, är av följande lydelse.

»Som körriktningsvisare må följande anordningar godtagas.

a) På fordonets sidor anbringade armar, vilka vid användningen fällas
ut så att de sträcka sig minst 10 cm utanför fordonets bredaste del, mätt
på samma höjd som armen är placerad. Den utfällda armen må vara fast
eller pendlande. Den skall vara försedd med lyse, avgivande orangefärgat
sken.

Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 saml. 2 and. Nr 20

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1957

b) På fordonets sidor anbringade anordningar, som vid användningen
avger regelbundet blinkande orangefärgat sken.

c) Baktill och framtill på varje sida av fordonet anbringade anordningar,
vilka vid användningen avger regelbundet blinkande sken, framåt vitt eller
orangefärgat, bakåt rött eller orangefärgat.

d) På taket av bil anbringad anordning, som vid användning visar såväl
framåt som bakåt fast blått sken och i närheten därav blinkande orangefärgat
sken.

Anordningarna skola vara så placerade, att de äro väl synliga för en person
som befinner sig 5 m framför eller bakom fordonet på en linje genom
fordonets yttersta del på den sida, där körriktningsvisaren i fråga är placerad.

Ljuset från sådana körriktningsvisare som under b—d angives skall även
vid solsken vara väl synligt på 30 m avstånd. Ljuset får under mörker icke
blända andra vägtrafikanter.

Därest föraren icke kan från förarplatsen iakttaga, huruvida körriktningsvisare
fungerar tillfredsställande, skall lämplig kontrollanordning finnas
för ändamålet.»

Beträffande användningen av körriktningsvisare finnes bestämmelser i
50 § 1 mom. vägtrafikförordningen. Efter en allmän föreskrift i första
stycket, att förare av fordon, då så i särskilt fall erfordras till förebyggande
av fara för person eller egendom, skall genom ljud- eller ljussignal
eller på annat lämpligt sätt väcka andra vägtrafikanters uppmärksamhet,
stadgas i andra stycket följande: »Fordonsförare, som ämnar sätta i gång
från kanten av väg, svänga i vägkorsning, vända på väg eller eljest så ändra
fordonets plats i sidled på väg, att fara eller hinder kan uppstå i trafiken,
skall till ledning för andra vägtrafikanter genom körriktningsvisare eller
utsträckande av arm eller på annat lämpligt sätt i god tid tydligt angiva
den nya riktning, han ämnar taga. Efter användning av körriktningsvisare
skall föraren tillse, att densamma upphör att visa ändring i körriktningen.»

Före ikraftträdandet den 1 januari 1952 av 1951 års vägtrafikförordning
var körriktningsvisare icke obligatorisk för vare sig bil eller annat fordon.
I särskild ordning hade dock körriktningsvisare föreskrivits som obligatorisk
för buss i yrkesmässig trafik.

Historik

193i års vägtrafiksakkunniga upptog i sitt betänkande frågan om körriktningsvisare
till behandling (SOU 1935:23, s. 77—78). I två särskilda,
till chefen för kommunikationsdepartementet ställda skrivelser, vilka överlämnats
till de sakkunniga, hade Svenska transportarbetareförbundet föreslagit,
att i motorfordonsförordningen måtte införas bestämmelse om att
alla fordon obligatoriskt skulle vara försedda med riktningsvisare, som

Andru lagutskottets utlåtande nr 20 år 1!)57 3

efter mörkrets inbrott visade rött sken. Vidare hade i en jämväl till chefen
för kommunikationsdepartementet ställd, till de sakkunniga överlämnad
skrivelse besiktningsmannen i Borås A. Nyländer framhållit, att av förefintliga
typer av körriktningsvisare en del vore uppenbart olämpliga antingen
till sin konstruktion eller till sin placering eller i bägge dessa hänseenden,
samt hemställt om utredning rörande de typer av körriktningsvisare,
som lämpligen kunde godtagas. De sakkunniga upptog emellertid
i sitt förslag till motorfordonsförordning icke någon bestämmelse om skyldighet
att å bil föra körriktningsvisare. Däremot ansåg de sakkunniga det
icke möta samma betänkligheter att, såsom föreslagits av väg- och brosakkunniga,
föreskriva sådan skyldighet i de särskilda bestämmelserna för
bussar i yrkesmässig trafik. Liksom de sakkunniga icke velat tillstyrka en
allmän skyldighet att föra körriktningsvisare å bil, fann de sakkunniga
ej heller anledning att föreslå bestämmelser om beskaffenheten av dylika
anordningar.

Ej heller 19U års irafikförfattningssakkunniga ansåg sig böra föreslå en
allmän föreskrift om skyldighet att å bil föra körriktningsvisare. Härvid
vore att märka, anförde de sakkunniga bl. a., att föreskrifter av angiven
innebörd komme att avse endast svenska fordon. I den gällande av Sverige
tillträdda internationella konventionen rörande automobiltrafik vore körriktningsvisare
icke påbjudna. Från Sveriges sida torde förty kravet icke
kunna upprätthållas beträffande bilar, som från utlandet infördes för tillfälligt
brukande här i riket. Emellertid upptog de sakkunniga i sitt förslag
till vägtrafikförordning en föreskrift av innehåll att, om på bil föres körriktningsvisare,
densamma vid användning under mörker skall vara upplyst.

I proposition nr 30 till 1951 års riksdag, vari bl. a. anhölls om riksdagens
yttrande över förslag till vägtrafikförordning, upptogs mot de sakkunnigas
förslag en bestämmelse om obligatorisk körriktningsvisare för bil. Av de
skäl föredragande departementschefen anförde för att körriktningsvisare
borde göras obligatorisk torde följande vara av intresse jämväl i den av
motionärerna väckta frågan om enhetliga, väl synliga körriktningsvisare:

Utomlands användas i regel bilar, som äro byggda för den trafikregel,
som gäller i bilens hemland. Sålunda är vanligen ratten placerad till vänster
på bilar från länder med högertrafik, t. ex. Amerikas förenta stater, och
till höger på bilar, vilkas hemland har vänstertrafik, exempelvis England.
Vid sådan rattplacering är det lättare för bilförare att, när han skall företaga
den med egentlig risk förenade kursändringen — vänstersväng vid
högertrafik och högersväng vid vänstertrafik — tydligt tillkännagiva den
avsedda kursen genom att sträcka ut handen. Ämnar bilföraren vända åt
andra hållet, är däremot risken för kollision med andra fordon i regel obetydlig,
eftersom annan trafik ej korsas. Behovet av teckengivning är därför
i detta fall ej så stort.

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1957

I Sverige är däremot förhållandet ett annat. Det långt övervägande antalet
bilar i vårt land äro vänsterstyrda, trots att vi ha vänstertrafik. För
den som kör en vänsterstyrd bil ställer det sig ofta svårt, särskilt i mörker,
att utan särskild körriktningsvisare tydligt tillkännagiva den kursändring,
som hos oss är mest riskylld, nämligen högersväng. Olägenheten härav ur
trafiksäkerhetssynpunkt är uppenbar.

Frågan om enhetliga körriktningsvisare berördes emellertid ej närmare
i propositionen eller eljest under ärendets behandling i riksdagen.

Frågan om enhetliga körriktningsvisare på bilar togs emellertid upp
vid 195b års riksdag i motionen II: i54, vari hemställdes, »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att åtgärder måtte vidtagas för
användning av enhetliga, väl synliga anordningar på bilar för angivande av
körriktning».

Andra lagutskottet avstyrkte i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr
9 motionen och anförde därvid:

Ur trafiksäkerhetssynpunkt skulle det uppenbarligen vara en fördel, om
enhetlighet kunde åstadkommas i fråga om placering och beskaffenhet av
körriktningsvisare. Spörsmålet bör emellertid övervägas också ur ekonomiska
och andra synpunkter. Enligt vad utskottet inhämtat torde den i
motionen väckta frågan komma att upptagas till övervägande av 1953 års
trafiksäkerhetsutredning. Med hänsyn härtill anser utskottet, att riksdagen
icke nu bör taga ställning i frågan.

1953 års trafiksäkerhetsutredning upptog icke frågan om enhetliga körriktningsvisare
i sitt den 15 december 1954 framlagda betänkande (SOU
1954:38). Utredningen torde ej heller kunna förväntas framdeles upptaga
spörsmålet till behandling.

Remi ssy ttrande

Kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför i sitt yttrande över förevarande
motion bl. a., att utvecklingen beträffande såväl i Sverige som i
utlandet tillverkade personbilar synes vara på väg mot körriktningsvisare
bestående av framtill och baktill placerade blinkanordningar. Dock förekommer
fortfarande, fortsätter styrelsen, ett stort antal bilar med körriktningsvisare
i olika utföranden placerade på fordonets sidor, medan körriktningsvisare
placerade på fordonets tak ej tillverkas längre. Vidare framhåller
styrelsen, att ljusfärgerna — såsom framgår av ovannämnda av styrelsen
utfärdade bestämmelser — numera är fastställda i det att framåt
skall visas vitt eller orangefärgat och bakåt rött eller orangefärgat sken.
Härefter heter det i yttrandet bl. a.:

Vid sammanträden med det inom Europakommissionen i Geneve arbetande
utskottet för konstruktion av fordon har förslag framlagts, att körriktningsvisare
skulle visa en och samma färg, oavsett placeringen. Förslå -

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1957 5

get, till vilket Sveriges representant anslöt sig, avvisades emellertid av flera
länder.---

Vid upprättandet av bestämmelserna rörande körriktningsvisare har styrelsen
eftersträvat så stor enhetlighet som lämpligen kan ernås utan att ingreppen
på och kostnaderna för omändring av importerade bilar bli alltför
omfattande. Det viktigaste i detta sammanhang torde vara, att körriktningsvisarna
äro av sådant utförande att de bli tydligt synliga under alla belysningsförhållanden
och på tillräckligt avstånd, oavsett placeringen på fordonet.

I fråga om körriktningsvisarnas synlighet kunna de av styrelsen utfärdade
bestämmelserna (väl synligt även i solsken på 30 m avstånd) synas
vara väl vaga. Om emellertid egenskaperna skola närmare fastställas, leder
detta till invecklade ljustekniska bestämmelser, som icke kunna kontrolleras
annat än på ett laboratorium. Om sådana föreskrifter skola få någon
effekt, synes enda utvägen vara att kräva typprovning och typgodkännande
för alla slag av körriktningsvisare. Det kan framhållas, att det internationella
organet för standardisering av bl. a. belysnings- och signalanordningar
på motorfordon, International Organization for Standardization (ISO), ännu
icke fastställt några regler i detta avseende.

På grund av det ovan anförda anser styrelsen att det i förevarande motion
framförda förslaget icke bör föranleda någon åtgärd för närvarande.

Utskottet

I motionen föreslås att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer
om en utredning med uppgift att lägga fram förslag till bestämmelser om
enhetliga, väl synliga körriktningsvisare på bilar.

Utskottet kan väl dela motionärernas uppfattning, att problemet att åstadkomma
likformiga och ur trafiksäkerhetssypunkt godtagbara körriktningsvisare
på bilar icke ännu nått en tillfredsställande lösning. Utvecklingen
på området har dock inte avstannat. Bl. a. är inom olika internationella
organisationer och sammanslutningar strävanden inriktade på att få
till stånd bättre förhållanden. Oaktat en del svårbemästrade problem möter,
synes det vara att vänta, att utvecklingen skall gå hän mot alltmera ändamålsenliga
anordningar i berörda hänseende. Utskottet vill i detta sammanhang
betona värdet av att förevarande spörsmål löses i samförstånd med
andra länder till fromma för den växande internationella trafiken.

Det är att förvänta att de myndigheter som närmast har att vaka över
förhållandena på förevarande område i vårt land med uppmärksamhet följer
utvecklingen och vidtager de åtgärder, som kan befinnas påkallade och
lämpliga. Här må anmärkas att kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
enligt gällande författningar har att utfärda de närmare bestämmelser angående
körriktningsvisare — och därmed också angående dessas placering och
utseende — som kan befinnas erforderliga.

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1957

Mot bakgrunden av det anförda finner utskottet ej skäl att tillstyrka den
av motionärerna begärda utredningen. Utskottet får därför hemställa,

att riksdagen måtte lämna förevarande motion II: 106
utan åtgärd.

Stockholm den 11 april 1957

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel E. Svensson,
fru Carlqvist, fru Svenson, herr Huss, fru Hamrin-Thorell och herr
Eskilsson;

från andra kammaren: fröken Höjer, fröken Wetterström, herrar Johansson
i Södertälje, Fredriksson, Larsson i Hedenäset, Sundelin, Jönsson i
Jämtlands Sikås och fru Svensson.