Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

1

Nr 19

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen om socialhjälp.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 85 i första kammaren av herrar Huss
och Anderberg samt nr 108 i andra kammaren av fröken Höjer m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte
besluta vissa i motiveringen till motionerna angivna förslag till ändringar i
22 § lagen om socialhjälp. Motionärerna har sålunda föreslagit,

1) »att undantagsbestämmelsen i 22 § omarbetas så, att den kommer att
innebära dels att mantalsskrivning på grund av bosättning som föranletts av
familjevård (vård i fosterhem) inte kan ge upphov till ersättningsskyldighet
för kommunen, dels att, därest denna bestämmelse är tillämplig på den
aktuella mantalsskrivningen, ersättningsskyldigheten i stället skall vila på
den kommun, inom vilken personen senast mantalsskrivits under omständigheter
av annat slag än nyss angivits (alltså icke i samband med familjevård
eller vård i fosterhem) »; samt

2) »att huvudregeln om mantalsskrivningskommunen som ersättningskom mun

förses med ett nytt undantag, innebärande att för barn under 16 år inte
barnets egen utan en av föräldrarnas mantalsskrivning skall vara avgörande».

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen 11:108.

Gällande bestämmelser

Lagen den 4 januari 1956 om socialhjälp trädde i kraft den 1 januari 1957.
Samtidigt upphävdes lagen den 14 juni 1918 om fattigvården.

Den för socialhjälpslagstiftningen grundläggande principen att skyldighet
att utge socialhjälp skall föreligga för viss kommun har upptagits i socialhjälpslagens
1 §. Enligt detta lagrum skall sålunda varje kommun sorja
för att den som vistas i kommunen och som finnes vara i behov av hjälp
erhåller sådan enligt vad i lagen sägs. Socialhjälpen uppdelas i obligatorisk
hjälp, som den enskilde har rätt att kräva och kommunen skyldighet att
lämna, samt frivillig hjälp, som det står kommunen fritt att lämna. Den obligatoriska
socialhjälpen behandlas i lagens 12 §, medan bestämmelserna

Iiihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 2 and. Nr 19

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

om den frivilliga socialhjälpen återfinnes i 13 §. Frågan om kommuners inbördes
ersättningsskyldighet regleras i 22 §. Enligt huvudregeln i paragrafens
första stycke gäller, att kommun som enligt 12 § lämnat socialhjälp åt
svensk medborgare, vilken för det år hjälpen utgivits mantalsskrivits inom
annan kommun, äger erhålla ersättning därför av denna kommun. Från
denna regel stadgas i lagrummets andra stycke ett undantag av följande
innehåll. Om svensk medborgare a) efter att hava varit intagen å sjukvårdsinrättning
eller förbättrings- eller uppfostringsanstalt genom inrättningens
eller anstaltens försorg för fortsatt vård eller fostran överlämnats till enskilt
hem eller vårdhem under villkor, att han fortfarande skall stå under
inrättningens eller anstaltens tillsyn, eller b) såsom fosterbarn överlämnats
till enskilt hem eller, efter att hava omhändertagits enligt barnavårdslagen,
inackorderats i sådant hem, eller c) i annat fall än som avses under a) eller
b) mot ersättning mottagits i enskilt hem eller vårdhem för erhållande av
vård för sjukdom eller annan kroppslig eller själslig brist eller svaghet, och
utgives socialhjälp enligt 12 § till honom under tid, då han på grund av vistelsen
i hemmet mantalsskrivits i den kommun, där hemmet är beläget, är
den kommun som lämnat hjälpen berättigad att, såframt hjälptagaren för
det år han mottagits i hemmet — eller, om han omedelbart dessförinnan under
omständigheter, som under a)—c) sägs, vistats eller varit inackorderad
i annat enskilt hem eller vårdhem, för det år han mottagits i detta — var
mantalsskriven i annan kommun, av denna erhålla ersättning för hjälpen.

I fråga om frivillig socialhjälp gäller, att kostnaden härför alltid skall
stanna å den kommun som lämnat hjälpen.

Barn, som till följd av sin ålder ej blivit mantalsskrivet, skall enligt 22 §
första stycket andra punkten socialhjälpslagen vid tillämpningen av lagen
anses mantalsskrivet där det har sin födelsehemort.

Enligt 62 § lagen den 6 juni 192U om samhällets barnavård och ungdomsskydd
(barnavårdslag) skall bestämmelserna i 22 § socialhjälpslagen om
rätt för kommun att av annan kommun erhålla ersättning för obligatorisk
socialhjälp äga motsvarande tillämpning i fråga om kommuns rätt att erhålla
ersättning för utgift för omhändertaget barn.

I folkbokföringsförordningen den 28 juni 19i6 finns bestämmelser om
registrering av rikets invånare. I denna förordning skiljes mellan kyrkobokföring
och mantalsskrivning. Huvudregeln i fråga om kyrkobokföringen
är, att var och en skall bokföras i den församling, där han är bosatt (13 § 1
mom.). En person anses utom i vissa specialfall, som saknar större intresse
i detta sammanhang, bosatt å den fastighet där han regelmässigt vistas eller,
då ombyte av bostad skett, kan antagas komma att regelmässigt vistas under
nattvilan eller motsvarande vila (13 § 2 inom.). Från huvudregeln att kyrkobokföringen
skall ske i bosättningsförsamlingen stadgas vissa undantag,

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

av vilka ett särskilt berör socialvården. Det åsyftade undantagsstadgandet
innehåller, att om någon intages å sjukvårdsinrättning eller å förbättrings-,
uppfostrings-, tvångsarbets- eller straffanstalt, detta inte medför ändring i
avseende å hans kyrkobokföring, såvida inte under tiden sådana förhållanden
inträffar, att han på grund därav bort, därest han ej varit intagen å
inrättningen eller anstalten, kyrkobokföras annorstädes; i fråga om kyrkobokföring
av den som villkorligt eller på prov frigivits eller utskrivits från
fångvårdsanstalt skall under prövotiden så anses som vore han fortfarande
intagen å anstalten (14 § 6 mom.).

Mantalsskrivningen sker årligen av de lokala skattemyndigheterna, som
därvid i mantalslängder uppför bl. a. alla fysiska personer, vilka den 1 november
förrättningsåret skall vara kyrkobokförda i riket. Mantalsskri\-ningen gäller för nästkommande kalenderår (mantalsåret). Som regel gäller,
att fysisk person skall mantalsskrivas där han den 1 november förrättningsåret
rätteligen skall vara kyrkobokförd (32, 33, 35 och 36 §§).

Historik

Enligt den tidigare gällande fattigvårdslagen var den kommun, där en
hjälpbehövande person vistades, skyldig att lämna honom fattigvård oavsett
om han tillhörde kommunen eller ej. Om hjälpen hade karaktär av
frivillig fattigvård, fick vistelsekommunen alltid själv bära kostnaderna därför.
Var hjälpen däremot att betrakta som obligatorisk fattigvård, åvilade
del slutliga ansvaret för hjälpkostnaderna i regel den kommun, dar hjalptagaren
hade hemortsrätt. En kommun, som utgivit obligatorisk fattigvård
till någon som hade hemortsrätt i annan kommun, kunde därför med vissa
undantag vända sig mot denna för att få ersättning för sina utgifter. På
motsvarande sätt ägde en kommun som jämlikt barnavårdslagen fått vidkännas
kostnader för ett barn, vilket hade hemortsrätt i annan kommun, erhålla
ersättning av denna.

Vad beträffar hemortsrätten gällde enligt fattigvårdslagen som huvudregel
alt svensk medborgare ägde hemortsrätt i den kommun, inom vilken
han blivit mantalsskriven för det senaste år, under vilket han ej åtnjutit
fattigvård. Minderåriga barn — dvs. barn under 16 år — hade från en av
föräldrarna härledd hemortsrätt. En särskild regel gällde även för dels den
som varit intagen å sjukvårdsinrättning eller förbättrings- eller uppfostringsanstalt
och som genom inrättningens eller anstaltens försorg för fortsatt
vård eller fostran överlämnats till enskilt hem under villkor att han
fortfarande skulle stå under inrättningens eller anstaltens tillsyn och dels
den som eljest mot ersätlning mottagits i enskilt hem för erhållande av vård
för sjukdom eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet, som intygats
av läkare. I fråga om dylik person stadgades, all om han på grund

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

av vistelsen i hemmet mantalsskrivits i det fattigvårdssamhälle, där hemmet
var beläget, denna mantalsskrivning ej skulle gälla till bestämmande
av hans hemortsrätt (48 §).

Socialvårdskommittén, som tillkallades år 1938 för att verkställa en översyn
av den svenska socialvårdslagstiftningen, avlämnade år 1950 sitt betänkande
nr XVII med utredning och förslag angående lag om socialhjälp m. m.
(SOU 1950:11). På detta betänkande bygger den proposition med förslag
till lag som socialhjälp m. m., som förelädes 1955 års riksdag och som resulterade
i antagandet av nu gällande lag på området.

Socialvårdskommittén ansåg att hemortsrätten även i fortsättningen borde
grunda sig pa mantalsskrivningen och förordade en huvudregel av innebörd
att varje medborgare skall äga hemortsrätt i den kommun, där han är
mantalsskriven. Beträffande barn under 16 år föreslog kommittén att man
i fråga om socialhjälp liksom i fråga om samhällsvård borde bibehålla
regeln, att barnets hemortsrätt härledes från en av föräldrarna.

I förenämnda proposition nr 177 år 1955 tillstyrkte föredragande departementschefen,
statsrådet Sträng, den av kommittén föreslagna huvudregeln,
att varje medborgare skall ha hemortsrätt i den kommun, där han
är mantalsskriven. Beträffande kommitténs förslag om bibehållande av den
härledda hemortsrätten för minderåriga barn anförde departementschefen
följande.

Enligt kommitténs förslag skall barn under 16 år även i fortsättningen
ha en härledd hemortsrätt. De regler härom, som förordats av kommittén,
avviker endast i fråga om vissa detaljer från vad som nu gäller. Under
remissbehandlingen har åtskillig kritik framkommit mot kommitténs förslag
alt lösa hithörande spörsmål men det har inte från något håll ifrågasatts
annat än att barnen liksom hittills skulle ha en från föräldrarna
härledd hemortsrätt, bör egen del har jag emellertid inte blivit övertygad
om lämpligheten av att bibehålla denna anordning.

Genom mantalsskrivningen sker varje år en registrering av rikets innevånare,
vuxna såväl som barn. Härvid fördelas befolkningen mellan de
olika kommunerna på ett sätt, som är avsett att så troget som möjligt
återspegla de faktiska bosättningsförhållandena. Denna registrering är för
närvarande inte avgörande för hur fattigvårdskostnaderna skall fördelas
mellan kommuner; till följd av kravet på ett fattigvårdsfritt år kan en
person mycket väl vara mantalsskriven i en kommun men ha hemortsrätt
i en annan. Enligt den huvudregel, som jag föreslagit i det föregående,
skall emellertid varje medborgare anses ha hemortsrätt i den kommun,
där han är mantalsskriven, och kostnaderna för obligatorisk socialhjälp
kommer till följd härav att fördelas så, att varje kommun får slutligen
svara lör vad som utgivits till dem som är mantalsskrivna inom kommunen.

Kommittén har i huvudsak anfört två skäl, varför denna enkla fördelningsregel
inte borde gälla i fråga om kostnader för socialhjälp åt barn.
Det ena skälet är, att den kommunala andelen i kostnaderna för särskilda

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

5

barnbidrag och bidragsförskott fördelas med hänsyn till faderns eller moderns
mantalsskrivning. Detta skäl synes mig inte övertygande. Visserligen
bör en sådan ordning eftersträvas, att en och samma kommun såvitt möjligt
kommer att svara för samtliga kostnader, som hänför sig till ett och
samma barn, men därmed är inte sagt att de regler, som gäller för nyssnämnda
speciella hjälpformer och som f. ö. inte helt överensstämmer vare
sig sinsemellan eller med kommitténs förslag, bör tas som mönster vid
utformningen av socialhjälpslagen. Det förefaller mig i stället mera naturligt
att söka anpassa ifrågavarande regler till de bestämmelser, som kan
befinnas mest ändamålsenliga för socialhjälpens vidkommande. I vad mån
en sådan anpassning bör komma till stånd, bör dock prövas i ett annat
sammanhang än det nu förevarande.

Det andra skälet, som av kommittén anförts för att bibehålla systemet
med härledd hemortsrätt för barn, är att en familjs hemortsrättsförhållanden
eljest skulle kunna splittras i alltför hög grad. Kommittén nämner
som exempel, att om barnen utackorderats i fosterhem i skilda kommuner
och varje barn finge hemortsrätt på sitt håll, flera kommuner kunde få
fordran hos föräldrarna. Vidare framhåller kommittén, att anskaffningen
av fosterhem skulle kunna försvåras, om ett barn snabbt finge hemortsrätt
i den kommun, där fosterhemmet låge. Dessa synpunkter är enligt
min mening beaktansvärda. Men just beträffande fosterbarn och barn, som
omhändertagits för skyddsuppfostran, kan allvarliga invändningar riktas
även mot kommitténs eget förslag. Såsom påtalats under remissbehandlingen
skulle ett genomförande av delta förslag leda till att ett fosterbarn
eller ett omhändertaget barn komine att växla hemortsrätt allteftersom
fadern eller modern ändrade mantalsskrivningsort. Särskilt för de större
kommunerna, som har många barn tillhörande dessa kategorier, måste det
bli elt tidsödande och kostnadskrävande arbete att år från år följa för
åldrarnas mantalsskrivningar och bevaka kommunens ekonomiska intressen
gentemot andra kommuner. Det kan vidare befaras, att ett dylikt
system skulle ge upphov till irritation och tvister mellan olika kommuner.
Om än den ena än den andra kommunen konnne att slutligen svara för
kostnaderna för ett fosterbarn eller ett omhändertaget barn, kan man inte
heller bortse från risken att barnets intressen bleve åsidosatta. Vad särskilt
angår de av kommittén uttalade farhågorna för att det skulle bli svårare
alt skaffa fosterhem om barnet snabbt finge hemortsrätt i fosterhemskommunen,
må påpekas, alt de av kommittén föreslagna reglerna om härledd
hemortsrätt endast avser barn under IG år; fr. o. in. den dag barnet
fyllt IG år skulle det enligt förslaget få hemortsrätt i den kommun, där
det själv vore mantalsskrivet. Elt barn, som efter fyllda IG år av barnavårdsnämnden
i en kommun omhändertagits för skyddsuppfostran och inackorderats
i elt enskilt hem i en annan kommun, skulle alltså enligt förslaget
mycket snabbi få hemortsrätt i sistnämnda kommun. Ett sådant
system måste enligt min mening medföra en betydande risk för all anskaffningen
av lämpliga inackorderingshem åt dylika barn försvårades.

Kommittén har övervägt, huruvida inte ett omhändertaget barn borde,
så länge omhändertagandet består, behålla den hemortsrätt det ägde då det
omhändertogs. Tanken härpå har emellertid avvisats av kommittén, som
befarat, att en dylik regel skulle kunna leda till alt barn, som borde omhändertagas,
inte bleve omhändertagna utan i stället tilldelades socialhjälp.

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

Kommittén har med andra ord räknat med möjligheten att de kommunala
socialvårdsorganen skulle vara benägna att låta kommunens ekonomiska
intressen vara avgörande för vilken hjälpform, som i det enskilda fallet
borde komma till användning. Måhända kunde man inte helt bortse från
risken härför, så länge en mängd småkommuner med ringa ekonomisk
bärkraft hade att var för sig svara för sin barna- och fattigvård. Men under
nu rådande förhållanden är denna risk enligt min mening så försvinnande
liten, att man inte behöver räkna därmed.

Vid övervägande av hithörande spörsmål har jag kommit till den uppfattningen,
att den föreslagna huvudregeln, enligt vilken varje svensk medborgare
skall anses ha hemortsrätt i den kommun där han är mantalsskriven,
bör gälla för såväl vuxna som barn men att en undantagsregel
hör finnas för fosterbarn och barn, som efter alt ha omhändertagits enligt
barnavårdslagen är inackorderade i enskilt hem. För båda dessa kategorier
av barn synes undantagsregeln böra ges sådan innebörd att barnet, så
länge det vistas i fosterhemmet eller inackorderingshemmet, behåller den
hemortsrätt det ägde då det mottogs därstädes. Jag förutsätter härvid, alt
uttrycket fosterbarn ges samma innebörd som det har i barnavårdslagen.

I anslutning till ett av kommittén framlagt förslag att en anknytning
av hemortsrätten till mantalsskrivningskommunen borde föranleda ändring
i folkbokföringsreglerna uttalade departementschefen bl. a.

Vad angår personer, som för att erhålla vård vistas i annat enskilt hem
än sitt eget, vill jag erinra om att 48 § fattigvårdslagen innehåller vissa
specialregler, som är avsedda att underlätta möjligheterna att bereda vårdbehövande
s. k. familjevård. Stadgandet avser dels den, som varit intagen å
sjukvårdsinrättning eller å förbättrings- eller uppfostringsanstalt och som
genom inrättningens eller anstaltens försorg för fortsatt vård eller fostran
överlämnats till enskilt hem under villkor att han fortfarande står under
inrättningens eller anstaltens tillsyn, och dels den, som eljest mot ersättning
mottagits i enskilt hem för erhållande av vård för sjukdom eller annan
kroppslig eller andlig brist eller svaghet, som blivit intygad av läkare. I fråga
om dylik person stadgas, att om han på grund av vistelsen i hemmet mantalsskrivits
i den kommun, där hemmet är beläget, denna mantalsskrivning
ej gäller till bestämmande av hans hemortsrätt.

Enligt min mening bör föreskrifterna i 48 § fattigvårdslagen överföras
till socialhjälpslagen utan annan ändring i sak än att de utvidgas till att avse
även sådana fall, då vederbörande mottages i ett privat vårdhem. Om så
sker uppnås för socialhjälpens vidkommande samma effekt, som kommittén
för samtliga vårdgrenar velat uppnå genoin ändring av folkbokföringsförordningen.

I fråga om kommuners inbördes ersättningsskyldighet erhöll i propositionens
förslag undantagsbestämmelsen i 22 § andra stycket följande lydelse.

Utgives socialhjälp enligt 12 § till svensk medborgare, medan han

a) efter att hava varit intagen å sjukvårdsinrättning eller förbiittringseller
uppfostringsanstalt vistas i enskilt hem, dit han för fortsatt vård eller
fostran överlämnats av inrättningen eller anstalten under villkor, att han
fortfarande skall stå under dess tillsyn, eller

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

7

b) såsom fosterbarn vistas i enskilt hem eller, efter att hava omhändertagits
enligt barnavårdslagen, är inackorderad i sådant hem, eller

c) i annat fall än som avses under a) eller b) mot ersättning vistas i enskilt
hem eller vårdhem för erhållande av vård för sjukdom eller annan
kroppslig eller själslig brist eller svaghet,

är den kommun som lämnat hjälpen berättigad att, såframt hjälptagaren
för det år han mottagits i hemmet — eller, om han omedelbart dessförinnan
under omständigheter, som under a)—c) sägs, vistats eller varit inackorderad
i annat enskilt hem eller vårdhem, för det år han mottagits i detta —-var mantalsskriven i annan kommun, av denna erhålla ersättning för
hjälpen.

Propositionen och i anledning av densamma väckta motioner behandlades
i andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955. I fråga om vissa särskilda
spörsmål beträffande fosterbarn, vilka vistas i enskilt hem, och enligt barnavårdslagen
omhändertagna barn, som inackorderats i sådant hem, anförde
utskottet följande.

Beträffande fosterbarn och enligt barnavårdslagen omhändertagna barn
vilka placerats i enskilt hem föreslås i propositionen, att den kommun, i
vilken hemmet är beläget, även om barnet mantalsskrivits där, icke skall
slutligt svara för socialhjälpskostnaderna om barnet för det år det mottagits
i hemmet var mantalsskrivet i annan kommun. Anledningen härtill
är att en regel om ansvar för den kommun där hemmet är beläget befaras
medföra svårigheter att anskaffa dylika hem. I denna fråga har framlagts
olika förslag till lösning. I propositionen föreslås, att den kommun slutligt
skall svara för socialhjälpen, i vilken barnet var mantalsskrivet, när det
först placerades i sådant hem. I motioner yrkas att frågan löses genom
att en härledd hemortsrätt stadgas för alla barn. I motionerna I: 547 och
II: 679 uttalas, att lämpligheten av moderns mantalsskrivningskommun
såsom ersättningskommun bör övervägas. I motionerna I: 552 och II: 682
åter yrkas, att ersättningsskyldighet för barn under 16 år skall åvila den
kommun, där den av föräldrarna som har vårdnaden om barnet är mantalsskriven
eller, om båda föräldrarna har vårdnaden, den kommun där fadern
är mantalsskriven eller om ingen av dem har vårdnaden den kommun där
den som senast hade vårdnaden då var mantalsskriven. I sistnämnda motioner
uttalas, att det är uppenbart, att såväl motionärernas som propositionens
förslag är behäftat med olägenheter och att man har att väga föroch
nackdelar mot varandra.

Som utskottet ovan antytt är den väsentliga frågan hur man skall kunna
underlätta anskaffandet av sådana hem som här är i fråga. Propositionens
förslag erbjuder härutinnan enligt utskottets mening vissa väsentliga fördelar.
Den kommun i vilken hemmet är beläget får om propositionens förslag
godtages att göra med endast en kommun. Väljes lösningen med härledd
hemortsrätt skulle den kommun i vilken hemmet är beläget, om föräldrarna
flyttade, nödgas rikta sina anspråk mot olika kommuner alltefter
flyttningarna. Även det förhållandet att olika kommuner kan ha olika
praxis beträffande storleken av fosterlegan kan härvid medföra risk för
processer. Dessa nackdelar undvikes med propositionens förslag. Mot detta
förslag åter har i motionerna gjorts invändningar av innebörd, att den

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

barnavårdsnämnd, på vilken det ankommer att omhändertaga ett barn,
skulle kunna komma att spekulera i att sådana omständigheter skulle
inträffa, att kommunen bleve fri från ansvar, och därvid skulle låta tidpunkten
för omhändertagandet påverkas av ovidkommande hänsyn. Enligt
utskottets mening är dessa farhågor överdrivna, och utskottet förmenar
att man har all anledning att förvänta, att barnavårdsnämnderna skall sätta
barnets behov av vård före kommunens intresse av att slippa kostnaderna
härför. Skulle misstron mot barnavårdsnämnderna vara berättigad, bör för
övrigt andra medel tillgripas för att tillse att barnets intressen blir tillgodosedda.
I sammanhanget må erinras om att barnavårdslagen är föremål
för omprövning.

Ej heller vad som i övrigt anförts i motionerna har enligt utskottets
mening sådan styrka, att det uppväger de fördelar som propositionens
förslag erbjuder. Utskottet tillstyrker därför att frågan löses på det sätt
som föreslås i propositionen och avstyrker alltså motionsyrkandena.

Beträffande den föreslagna lydelsen av undantagsbestämmelsen i 22 §
andra stycket anförde utskottet i anslutning till ett motionsyrkande
följande.

I motionerna 1:552 och 11:682 påpekas, att om en person blivit mantalsskriven
i sådant hem som avses i 22 § andra stycket och blir i behov av
socialhjälp efter det vistelsen där upphört men medan han alltjämt på
grund av sådana omständigheter som avses i nämnda stadgande är mantalsskriven
i hemmet, socialhjälp i enlighet med huvudregeln komme att slutligen
belasta den kommun där hemmet är beläget. I motionerna yrkas
sådan ändring, att mantalsskrivningen i hemmet ej skall gälla till bestämmande
av ersättningsskyldighet i här avsedda fall. Utskottet tillstyrker att
22 § andra stycket erhåller sådan lydelse, att den av motionärerna berörda
konsekvensen ej uppkommer.

På förslag av utskottet antog riksdagen paragrafen i dess sedermera lagfästa,
nu gällande lydelse.

Motionerna

I motionerna uttalas, att syftet med undantagsbestämmelsen i 22 § andra
stycket socialhjälpslagen är att förebygga att huvudregeln i paragrafens
första stycke försvårar anskaffandet av fosterhem och andra hem för familjevård.
Denna synpunkt vore av stor betydelse för alla ålderskategorier men
starkast framträdande för barnens del. Enligt gällande bestämmelser riskerar
emellertid, framhålles vidare i motionerna, den kommun, inom vilken en
familj öppnat sitt hem för att där för vård mottaga ett fosterbarn eller
annan vårdbehövande, att få ersätta kostnaderna för socialhjälp eller barnavård.
Man hade sålunda misslyckats med att undvika försvårandet av fosterbarnsvården
och annan familjevård. Det måste befaras, att socialhjälpslagens
bestämmelser om ersättningskommun komme att bereda stora svårig -

9

Andra lagutskottets utlåtande nr i9 år 1957

heter för anskaffningen av familjcvårdshem och i synnerhet av fosterhem.
Detta förhållande är enligt motionärerna så allvarligt, att det utan dröjsmål
bör undanröjas genom lagändring. I fortsättning anför motionärerna.

För alt demonstrera bristerna i lagen må följande anföras. Vid den omtalade
överflyttningen av 48 § fattigvårdslagen till socialhjälpslagen har i
själva verket en ändring av bestämmelsens form vidtagits, sa att aven innehållet
blivit förändrat. Enligt fattigvårdslagen kunde under angivna vårdförhållanden
mantalsskrivningen aldrig ge anledning till hemortsrätt; enligt
socialhjälpslagen åler skall visserligen under pågående familjevård
den aktuella mantalsskrivningskommunen icke vara ersättningskommun
utan i stället den kommun, där vederbörande var mantalsskriven, när familjevården
(vård i fosterhem) log sin början. Till möjligheten av att sistnämnda
mantalsskrivning även den tillkommit på grund av familjevård
(vård i fosterhem) tages i lagen ingen hänsyn. Vidare synes man ha förbisett,
att en person blir mantalsskriven i en viss kommun för ett bestämt
år, så snart han är bosatt där den 1 november året förut. Normalt gäller
alltså att även om vederbörande inflyttar från en kommun under november
eller december, så blir han mantalsskriven i uttlyttningskommunen för det
följande kalenderåret.

Om vi i första hand tager det sista förhållandet till utgångspunkt, misslyckas
undantagsbestämmelsen i att nå det avsedda målet i följande sammanhang.
En person åtnjuter familjevård (vård i fosterhem), som avbrytes
efter den 1 november ett visst år. Han har då blivit mantalsskriven i vårdkommunen
för det följande året. Uppkommer för personen kostnad för
socialhjälp eller barnavård under november och december är vårdkommunen
icke ersättningskommun, men från den 1 januari det följande året blir
den ersättningskommun, och detta förhållande kommer att beslå i varje
fall under hela detta år. Detta har uppenbarligen icke varit meningen med
bestämmelsen.

Övriga brister i bestämmelsen avser de fall, då familjevård (vård i fosterhem)
förekommer i två eller flera perioder utan att dessa följer så nära
på varandra som i lagen avses med ordet omedelbart, i vilket fall de skall
betraktas som en enda period. De här oftast förekommande fallen torde
gälla vård i fosterhem. Det är allt annat än ovanligt att en moder, som haft
sitt barn i fosterhem och gärna vill åter få taga det till sig, felbedömer sina
möjligheter att klara detta. Hon tar barnet till sig — men endast för att
efter kanske några månader se sig nödsakad all på nytt lämna barnet till
samma eller till annat fosterhem. Antag att hon är bosatt och mantalsskriven
jämte barnet i Stockholm och lämnat barnet till fosterhem i A
kommun på landet vid sådan lid under 1955, att barnet blivit mantalsskrivet
där för 195(3. Måste barnet omhändertas av barnavårdsnämnden i
A, som då betalar fosterlönen, får denna ersättning av Stockholm, som är
ersättningskommun. Del gör ingen skillnad, om vi i stället antager, att
barnet från början på moderns önskan blivit omhändertaget av barnavårdsnämnden
i Stockholm och placerat av nämnden i samma fosterhem
i A kommun. Stockholm får även då stå för kostnaden. I september 1956
yrkar modern att få återtaga sitt barn, vilket sker, men i december 1956
"ser hon sig åter nödsakad att få barnet placerat i fosterhem. Hon vänder
sig till barnavårdsnämnden i Stockholm med anhållan, att denna på nytt

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

skall omhändertaga barnet för samhällsvård, vilket sker. Barnet placeras
i december i bästa fall i samma fosterhem i A kommun eller eljest i ett
annat fosterhem, låt säga i B kommun. I vilket fall som helst kan Stockholms
barnavårdsnämnd nu utkräva ersättning av A kommun, som var
mantalsskrivningskommun, när denna aktuella fosterbarnsvård började.

De båda anförda omständigheterna leder sålunda till att varje person,
som överväger att mottaga en vårdbehövande vuxen eller ett fosterbarn i
sitt hem, måste säga sig, att han därigenom riskerar att ådraga sin kommun
kostnaden för socialhjälp (barnavård) för vederbörande. De kommunala
myndigheter, som har ansvaret för kommunens ekonomi, påverkas
härigenom till att se på familjevård (vård i fosterhem) inom kommunen
såsom riskabel för kommunens ekonomi.

Motionärerna förordar i anslutning till det anförda att 22 § andra stycket
socialhjälpslagen omarbetas i enlighet med det ovan i utlåtandet under 1)
redovisade förslaget.

I fortsättningen anföres i motionerna.

Även om man på detta sätt undanröjer, såvitt vi kan se, åtminstone de
väsentliga bristerna i nuvarande undantagsbestämmelse, är det fråga om
det icke vore säkrast att för den viktigaste kategorien, nämligen fosterbarnen,
återgå till fattigvårdslagens ordning, d.v.s. att låta barnen följa en
av föräldrarna. Så är fallet i fråga om kommuns ersättningsskyldighet för
särskilt barnbidrag eller för bidragsförskott, och det är egentligen egendomligt,
att man i socialhjälpslagen frångått denna princip. På den vägen
skulle man erhålla fullständiga garantier för att kostnader för fosterbarn
inte skulle belasta vårdkommunen. Det finns ytterligare ett viktigt skäl
för en sådan åtgärd, nämligen de svårigheter vid tillämpningen av 22 §
som ligger dolda i föreskriften att två perioder av familjevård (vård i
fosterhem) skall betraktas som en, om de följer »omedelbart» på varandra.

Det måste med hänsyn till denna bestämmelse bli nödvändigt att utreda
huruvida en flyttning från fosterhem till annat, som ägt rum för många
år sedan, verkligen skett utan uppehåll. Även om man efter hand erhåller
rättsfall, som ger klarhet i hur lång tid, som måste förflyta, för att en
sammanslagning av vårdperioderna skall vara utesluten, så kommer alltså
stora svårigheter alltid att vållas av att kunna utreda dagarna för den första
periodens avslutande och den andras påbörjande, eftersom behovet av utredning
många gånger blir aktuellt först efter flera år. En annan svårighet
ligger i frågan, huruvida barnet verkligen under en mellanperiod varit fosterbarn
eller inte. Om en mor måste ta sitt barn från ett fosterhem, t. ex.
på grund av fostermoderns sjukdom eller död, kanske hon placerar det
helt tillfälligt hos sin egen mor, medan hon söker efter ett nytt fosterhem.
Om barnet sålunda vistas låt oss säga tre månader hos sin mormor, innan
det på nytt kommer i ett fosterhem hos oskylda, så blir det avgörande för
frågan om den förstnämnda och den sistnämnda fosterhemsperioden skall
få räknas samman, huruvida även vistelsen hos mormor skall anses vara
vård i fosterhem. Var och en som har erfarenhet av fosterbarnsbestämmelserna
och deras tillämpning vet, att det är mycket svårt att avgöra, huruvida
ett barn under sådan tillfällig vistelse, även om den varar flera månader,
kan anses såsom fosterbarn. Det vore ur de anförda synpunkterna

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

synnerligen önskvärt, om man för barnens del kunde undgå hela frågan
om sammanräkning av vårdperioder. *

De beträffande barnen sålunda aktuella synpunkterna skulle tillgodoses,
om man följde linjen att för deras del huvudregeln om mantalsskrivning
för bestämmande av ersättningskommun inte skall gälla barnets egen mantalsskrivning
utan endera av föräldrarnas mantalsskrivning, lämpligen den
av föräldrarna, som har vårdnaden om barnet, eller om båda föräldrarna
har vårdnaden fadern eller om ingen har vårdnaden den som senast hade
detta. Därmed skulle även frågan om mantalsskrivningskommun på ett
smidigt sätt lösas för barn, födda före den 1 januari 1947, vilka blivit fosterbarn
redan innan de hunnit bli mantalsskrivna och för vilka socialhjälpslagens
bestämmelser om födelsehemort ej är tillämpliga på grund av
att detta nu gällande folkbokföringsrättsliga begrepp först med 1946 års
folkbokföringsförordning trädde i kraft.

Motionerna utmynnar i denna del i det ovan i utlåtandet under 2) angivna
förslaget att, när det gäller barn under 16 år, vid bestämmande av ersättningskommun
en av föräldrarnas mantalsskrivning skall vara avgörande.

Utskottet

Förevarande motioner syftar till vissa ändringar av reglerna i 22 § socialhjälpslagen
om kommuners inbördes ersättningsskyldighet för utgiven socialhjälp.
Enligt nämnda paragraf äger kommun, som lämnat obligatorisk
socialhjälp åt svensk medborgare, vilken för det år hjälpen utgivits mantalsskrivits
inom annan kommmun, erhålla ersättning därför av sistnämnda
kommun. Från denna huvudregel har vissa undantag gjorts. Undantagen
avser fall, då obligatorisk socialhjälp utgivits till någon som under i lagrummet
närmare angivna omständigheter för vård eller fostran mottagits i enskilt
hem eller vårdhem. Om hjälpen utgivits under tid då hjälptagaren
på grund av vistelsen i hemmet mantalsskrivits i den kommun, där hemmet
är beläget, åvilar ersättningsskyldigheten sålunda i stället den kommun,
där han var mantalsskriven för det år då han mottogs i hemmet. Om hjälptagaren
omedelbart före vistelsen i hemmet under angivna omständigheter
vistats eller varit inackorderad i annat enskilt hem eller vårdhem, gäller på
motsvarande sätt att den kommun, där han var mantalsskriven då han
mottogs i sistnämnda hem, är ersättningskommun.

Enligt barnavårdslagen äger bestämmelserna motsvarande tillämpning i
fråga om kommuns rätt att erhålla ersättning för utgift för omhändertaget
barn.

Mot utformningen av undantagsbestämmelsen har i motionerna framställts
vissa erinringar. Motionärerna hävdar till en början att hänsyn icke
tagits till det förhållandet att varje års mantalsskrivning sker med utgångspunkt
från förhållandena den 1 november föregående år. Om en person

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

åtnjutit vård i fosterhem eller annan familjevård, som avbrutits efter den
1 november, skulle därför för honom under nästföljande år uppkommande
kostnader för socialhjälp eller barnavård få ersättas av den kommun, där
hemmet är beläget.

I anledning av vad motionärerna sålunda gjort gällande får utskottet
framhålla, att den hjälp, som i det anförda exemplet kan komma att lämnas
under året efter det då vården upphört, utgives under tid då hjälptagaren
»på grund av vistelsen i hemmet mantalsskrivits i den kommun, där hemmet
är beläget». Med tillämpning av undantagsbestämmelsen kommer ersättningsskyldighet
alltså i detta fall att åvila icke — som motionärerna
hävdat — den kommun, där hemmet är beläget, utan den kommun, där
hjälptagaren var mantalsskriven för det år då han mottogs i hemmet.

Erinran mot undantagsbestämmelsens utformning framställes emellertid
även från en annan utgångspunkt. Motionärerna uttalar, att då någon åtnjutit
vård i fosterhem eller annan familjevård i två eller flera perioder,
utan att dessa följer omedelbart efter varandra, en tillämpning av bestämmelsen
i vissa fall kan leda till att ersättningsskyldighet kommer att åvila
kommun, där mantalsskrivning skett på grund av vistelse under en tidigare
vårdperiod i hem av ovan angivet slag. Risken för att en kommun på
så sätt skulle bli ersättningsskyldig för kostnader för socialhjälp eller barnavård
inverkade enligt motionärernas mening hämmande på kommunernas
beredvillighet att medverka till anordnandet av vård i fosterhem och annan
familjevård inom kommunen. Härigenom motverkades bestämmelsens syfte.

För att belysa hur förevarande bestämmelse verkar i fall då någon åtnjutit
vård i fosterhem eller annan familjevård i två perioder utan omedelbart
sammanhang framlägges i motionerna följande exempel: En moder
är jämte sitt barn bosatt och mantalsskriven i Stockholm. Modern lämnar
barnet till fosterhem i A kommun vid sådan tid under år 1955 att barnet
blir mantalsskrivet där för år 1956. I september 1956 återtager modern barnet,
men i december samma år placeras barnet åter i fosterhem. I motionerna
hävdas att A kommun härvid skulle vara ersättningskommun.

I anledning av detta exempel må följande anföras. Den hjälp, som i det
skisserade fallet kan komma att lämnas under december 1956, utgives under
tid, då hjälptagaren på grund av vistelsen under den första vårdperioden
i fosterhemmet i A kommun blivit mantalsskriven där. För ifrågavarande
kostnader är följaktligen den kommun ersättningsskyldig, i vilken
hjälptagaren var mantalsskriven för det år, då han vid det första tillfället
mottogs i fosterhemmet, d. v. s. Stockholm. Vad beträffar kostnader som
kan uppkomma under år 1957 gäller att dessa slutligt skall ersättas av
Stockholms stad, där hjälptagaren, som ju vistades där den 1 november
1956, blivit mantalsskriven för år 1957. Då sistnämnda mantalsskrivning
icke skett på grund av vistelse i fosterhem, kan undantagsbestämmelsen gi -

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

13

vetvis icke bli tillämplig i fråga om kostnader för år 1957. — Av det anförda
torde framgå att vid tillämpning i det i motionerna skisserade fallet av socialhjälpslagens
ersättningsregler de av motionärerna påstådda icke önskvärda
konsekvenserna ej inträder.

Det av motionärerna påtalade fallet att vid vård i två eller flera perioder
utan omedelbart sammanhang ersättningsskyldighet kan komma att åvila
kommun, i vilken mantalsskrivning skett på grund av vistelse under en
tidigare vårdperiod i hem som här avses, kan emellertid under vissa förhållanden
uppkomma. Så sker om en senare vårdperiod börjar under ett år,
för vilket hjälptagaren på grund av vistelse under en tidigare period mantalsskrivits
i den kommun, där det då aktuella hemmet är beläget, samt den
senare perioden leder fram till en av denna vistelse föranledd mantalsskrivning
i den kommun, där det senare hemmet är beläget. Om det av motionärerna
anförda exemplet ändras så, att den nya vårdperioden tar sin början
i oktober 1956, blir A kommun ersättningskommun med avseende å
kostnader för år 1957. Om exemplet i stället byggs ut så, att den senare
vårdperioden föranleder mantalsskrivning för år 1958 i den kommun där
ifrågavarande hem är beläget, blir A kommun ersättningsskyldig för kostnader
som belöper å sistnämnda år. Att sådana fall, som motionärerna
åsyftat, sålunda kan inträffa ger utskottet anledning att närmare granska
de överväganden som ledde fram till att den ifrågavarande undantagsbestämmelsen
infördes.

Av den ovan i utlåtandet lämnade redogörelsen för förarbetena till denna
bestämmelse framgår att syftet med densamma är att underlätta möjligheterna
att anskaffa hem för fosterbarn och enligt barnavårdslagen omhändertagna
barn och i övrigt bereda vårdbehövande s. k. familjevård. För
att detta syfte skall kunna uppnås är det av vikt att bestämmelsen är så
utformad att det icke i något fall kan inträffa att mantalsskrivning på
grund av vistelse i här avsett hem medför att den kommun, där hemmet är
beläget, blir ersättningsskyldig för kostnader avseende socialhjälp eller
barnavård. Att föredragande departementschefen avsett att ge bestämmelsen
sådant innehåll att den ovan berörda konsekvensen icke komme att inträda
synes framgå av det ovan i utlåtandet redovisade uttalandet i den proposition,
varigenom förslaget till lag om socialhjälp förelädes riksdagen, att
föreskriften i 48 § fattigvårdslagen med viss utvidgning borde överföras till
socialhjälpslagen. Nämnda bestämmelse innebar att om en person under
i lagrummet närmare angivna omständigheter för erhållande av vård vistats
i annat enskilt hem än sitt eget och på grund av vistelsen i hemmet mantalsskrivits
i den kommun, där hemmet var beläget, så skulle denna mantalsskrivning
icke gälla till bestämmande av hans hemortsrätt.

Av det anförda framgår, att det för uppnående av det med bestämmelsen
avsedda syftet torde vara erforderligt att densamma omformuleras. Utskot -

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

tet tillstyrker därför att så sker. Bestämmelsen torde därvid lämpligen böra
ges det innehållet att ersättningsskyldighet för obligatorisk socialhjälp,
som utgives under tid, då hjälptagaren på grund av vistelse eller inackordering
i enskilt hem eller vårdhem under i 22 § andra stycket socialhjälpslagen
angivna omständigheter mantalsskrivits i den kommun, där hemmet
är beläget, skall åvila den kommun, där han senast mantalsskrivits på annan
grund än nyss nämnts. På grund av hänvisning i barnavårdslagen till
nämnda lagrum kommer motsvarande att gälla i fråga om ersättningsskyldighet
för utgift för omhändertaget barn.

Den föreslagna ändringen torde böra träda i kraft den 1 juli 1957 och äga
tillämpning jämväl med avseende å kostnader för socialhjälp och barnavård
under första halvåret 1957.

Motionärerna har vidare föreslagit återinförande av den enligt fattigvårdslagen
gällande bestämmelsen att för barn under 16 år icke barnets utan
en av föräldrarnas mantalsskrivningskommun skall vara ersättningskommun.

Detta spörsmål behandlades ingående av såväl departementschefen i förenämnda
proposition som, i anslutning till väckta motioner, av andra lagutskottet
i det över propositionen och motionerna avgivna utlåtandet. I fråga
om de överväganden, som härvid gjordes, får utskottet hänvisa till den redogörelse
därför, som lämnats ovan i utlåtandet. Utskottet uttalade bl. a. att
vad i motioner anförts för bibehållande av den härledda hemortsrätten för
barn icke ägde sådan styrka att det uppvägde de väsentliga fördelar, som
propositionens förslag erbjöd när det gällde frågan hur man skulle kunna
underlätta anskaffandet av fosterhem och andra hem för familjevård. Vad
utskottet härvid anförde äger alltjämt giltighet. Till detta kommer att ett
genomförande av det förslag till ändrad lydelse av undantagsbestämmelsen
i 22 § andra stycket socialhjälpslagen, för vilket utskottet ovan uttalat sig,
i allt väsentligt torde tillgodose de synpunkter som i förevarande motioner
anförts till stöd för förslaget om återinförande av en härledd hemortsrätt
för barn.

Till motivering av sistnämnda förslag göres i motionerna bl. a. ett uttalande
av innebörd att bestämmelsen i 22 § första stycket andra punkten
socialhjälpslagen enligt vilken barn, som till följd av sin ålder ej blivit
mantalsskrivet, vid tillämpningen av lagen skall anses mantalsskrivet, där
det har sin födelsehemort, icke skulle vara tillämplig beträffande barn
födda före den 1 januari 1947. Därvid har motionärerna utgått ifrån att begreppet
födelsehemort »först med 1946 års folkbokföringsförordning trädde
i kraft». Motionärernas tolkning av ifrågavarande bestämmelse i socialhjälpslagen
är emellertid icke riktig. Visserligen ges definitionen på begreppet
födelsehemort i folkbokföringsförordningen av den 28 juni 1946, vilken

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1957

15

trädde i kraft den 1 januari 1947. Härav följer dock icke att vid tillämpning
av socialhjälpslagen begreppet födelsehemort icke kan användas även i
fråga om barn födda före förordningens ikraftträdande. En helt annan sak
är att det möjligen någon gång kan vara förenat med praktiska svårigheter
att beträffande barn som är fött före den 1 januari 1947 utreda vilken ort
som utgör barnets födelsehemort. Nämnda förhållande utgör dock enligt utskottets
mening icke någon bärande motivering för den föreslagna ändringen.

På nu anförda skäl avstyrker utskottet förslaget om återinförande av härledd
hemortsrätt för barn under 16 år.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen i anledning av förevarande motioner,
I: 85 och II: 108,måtte för sin del antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 22 § lagen den 4 januari 1956 (nr 2)
om socialhjälp

Härigenom förordnas, att 22 § lagen den 4 januari 1956 om socialhjälp
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

22

Kommun, som--— ----sin

Har svensk medborgare

a) efter att hava varit intagen å sjukvårdsinrättning
eller förbättrings- eller
uppfostringsanstalt genom inrättningens
eller anstaltens försorg för
fortsatt vård eller fostran överlämnats
till enskilt hem eller vårdhem under
villkor, att han fortfarande skall stå
under inrättningens eller anstaltens
tillsyn, eller

b) såsom fosterbarn överlämnats till
enskilt hem eller, efter att hava omhändertagits
enligt barnavårdslagen,
inackorderats i sådant hem, eller

c) i annat fall än som avses under

a) eller b) mot ersättning mottagits
i enskilt hem eller vårdhem för erhållande
av vård för sjukdom eller

§.

födelsehemort.

Har svensk medborgare

a) efter att hava varit intagen å sjukvårdsinrättning
eller förbättrings- eller
uppfostringsanstalt genom inrättningens
eller anstaltens försorg för
fortsatt vård eller fostran överlämnats
till enskilt hem eller vårdhem under
villkor, att han fortfarande skall stå
under inrättningens eller anstaltens
tillsyn, eller

b) såsom fosterbarn överlämnats till
enskilt hem eller, efter att hava omhändertagits
enligt harnavårdslagen,
inackorderats i sådant hem, eller

c) i annat fall än som avses under
a) eller b) mot ersättning mottagits
i enskilt hem eller vårdhem för erhållande
av vård för sjukdom eller

16

Andra lagutskottets u

(Gällande lydelse)

annan kroppslig eller själslig brist
eller svaghet,

och utgives socialhjälp enligt 12 §
till honom under tid, då han på grund
av vistelsen i hemmet mantalsskrivits
i den kommun, där hemmet är
beläget, är den kommun som lämnat
hjälpen berättigad att, såframt
hjälptagaren för det dr han mottagits
i hemmet — eller, om han omedelbart
dessförinnan under omständigheter,
som under a)-c) sägs, vistats
eller varit inackorderad i annat
enskilt hem eller vårdhem, för
det år han mottagits i detta — var
mantalsskriven i annan kommun, av
denna erhålla ersättning för hjälpen.

Ersättning, som------fö

tlåtande nr 19 år 1957

(Föreslagen lydelse)

annan kroppslig eller själslig brist
eller svaghet,

och utgives socialhjälp enligt 12 §
till honom under tid, då han på grund
av vistelsen i hemmet mantalsskrivits
i den kommun, där hemmet är
beläget, skall i stället för vad i första
stycket första punkten sågs gälla,
att den kommun som lämnat hjälpen
är berättigad till ersättning därför
av den kommun, där han senast
mantalsskrivits på annan grund än
vistelse eller inackordering i enskilt
hem eller vårdhem under omständigheter,
som under a)-c) sägs.

hjälpen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1957 och äger tillämpning jämväl
beträffande socialhjälp, som utgivits
under första halvåret 1957.

B) att motionerna I: 85 och II: 108, i den mån de icke kan
anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört och hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 april 1957

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Axel E. Svensson, fru Carlqvist,
fru Svenson, herrar Grönkvist, Åkesson*, Edström och Eskilsson-''-,
från andra kammaren: herr Nilsson i Göteborg, fru Ewerlöf*, herr
Odhe, fru Ekendahl*, herr Carlsson i Bakeröd, fröken Höjer, herr Rimmerfors
och fru Eriksson i Ängelholm*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1957

570322