Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1957
l
Nr 12
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 1944
(nr 536).
Genom en den 8 februari 1957 dagtecknad proposition, nr 70, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536)
Härigenom förordnas, att 24 § 2 mom. och 59 b § civilförsvarslagen den
15 juli 19441 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
24 §.
2 mom. För två eller flera närbelägna
anläggningar eller byggnader
skall gemensamt skyddsrum vara anordnat,
där anläggningarna eller
byggnaderna ej lämpligen kunna
var för sig förses med skyddsrum.
59 b §.
Har länsstyrelse -------
Då synnerliga skäl därtill äro, äger
länsstyrelsen att efter civilförsvarsstyrelsens
allmänna anvisningar
medgiva befrielse helt eller delvis
från bidragsplikt enligt första stycket.
Konungen bestämmer----— —
(Föreslagen lydelse)
24 §.
2 mom. För två eller flera närbelägna
anläggningar eller byggnader
må gemensamt skyddsrum anordnas,
där det kan ske utan eftergivande av
skäliga anspråk på skydd mot skada
av fientlig verksamhet.
59 b §.
fråga är.
Länsstyrelsen äger att efter civilförsvarsstyrelsens
allmänna anvisningar
medgiva befrielse helt eller
delvis från bidragsplikt enligt första
stycket.
--dess erläggande.
Denna lag träder i kraft den 1
juli 1957.
1 Nuvarande lydelse av 59 b §, se SFS 1951: 289.
Rihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 2 avd. Nr 12
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1957
Inledning
I propositionen föreslås vissa lättnader i bestämmelserna om inrättande
av gemensamma enskilda skyddsrum och om befrielse från skyldighet att
utge s. k. fastighetsägarbidrag.
Såsom förutskickades i propositionen nr 185 till 1956 års riksdag har inom
inrikesdepartementet sedan sistnämnda proposition avlämnades dels behandlats
ett av civilförsvarsstyrelsen den 12 juni 1956 överlämnat förslag
avseende bl. a. vissa åtgärder för att nedbringa kostnaderna för normalskyddsrum,
dels viss utredning gjorts rörande de övergångssvårigheter, som
de i propositionen uppdragna nya riktlinjerna för skyddsrumsbyggandet
kunde förväntas medföra beträffande skyldigheten att utge s. k. fastighetsägarbidrag.
Det av civilförsvarsstyrelsen överlämnade förslaget angående normalskyddsrum
inbegriper en ändring i civilförsvar slagen avsedd att möjliggöra
inrättande av gemensamma enskilda skyddsrum i större utsträckning än vad
som nu är medgivet. Till grund för förslaget ligger en teknisk-ekonomisk utredning,
som på styrelsens uppdrag fullgjorts av en samarbetskommitté,
vari — förutom styrelsen — varit representerade byggnadsstyrelsen, bostadsstyrelsen,
fortifikationsförvaltningen, Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsföreningars
Riksförbund u. p. a. HSB och Svenska Riksbyggen. Utredningen
benämnes i det följande nonnalskyddsrumsutredningen.
över nämnda förslag har efter remiss yttranden avgivits av överbefälhavaren,
byggnadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, fortifikationsförvaltningen,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Gävleborgs och Västernorrlands län, 1953 års civilförsvarsutredning,
hyresgästernas riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund och
civilförsvarsingenjörers förening.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för ifrågavarande lagförslag, får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till nu förevarande proposition.
Departementschefen
Vid remissen av förslaget till lagrådet har föredraganden, t. f. chefen för
inrikesdepartementet, statsrådet Hjalmar Nilson, anfört följande.
»Båda de frågor som jag här tagit upp till behandling berör kostnaderna
för anordnande av skyddsrum. Vad först angår gemensamma skyddsrum
så må enligt 24 § 2 mom. civilförsvarslagen sådant skyddsrum för två eller
flera närbelägna anläggningar eller byggnader visserligen redan nu inrättas
men endast om varje anläggning eller byggnad inte lämpligen kan var för
sig förses med skyddsrum. Såvitt framgår av förarbetena till lagrummet,
Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1957
;t
torde den omständigheten att skyddsrumskostnaderna skulle kunna avsevärt
nedbringas om gemensamt skyddsrum finge anordnas icke i och för
sig utgöra tillräckligt skäl för tillstånd härtill. Skulle kostnaderna för inrättande
av normalskyddsrum i något fall bli oskäligt höga, äger dock länsstyrelsen
enligt 28 § samma lag medge undantag från bestämmelserna om anordnande
av skyddsrum över huvud taget.
Den utredning som på föranstaltande av civilförsvarsstyrelsen verkställts
rörande möjligheterna att minska skyddsrumskostnaderna har visat, att
åtskilligt står att vinna om gemensamma skyddsrum får inrättas i större
utsträckning än vad nu är fallet, inte bara i form av minskade direkta
kostnader utan även därigenom att i en del hus lokaler kan friställas
för användning på ekonomiskt fördelaktigare sätt.
Jag anser, liksom de flesta remissmyndigheterna, att en viss uppmjukning
av ifrågavarande bestämmelse bör göras. Min ståndpunkt i denna fråga
grundar jag i första hand därpå, att det — som också framhållits i propositionen
nr 185/1956 — med hänsyn till de osäkra förvarningsmöjligheterna
och riskerna för skador av kvardröjande radioaktiv strålning från stoftbeläggning
efter en atombombsdetonation kan bli nödvändigt att människorna
uppehåller sig i skyddsrummen flera dygn i sträck. Utrymmet för
varje skyddssökande måste då för att medge vila ökas till åtminstone det
dubbla, mot vad som nu beräknas. Det är uppenbart, att svårigheterna därigenom
stegras, när det gäller att passa in skyddsrummen i de särskilda
byggnaderna. Jag anser emellertid inte att sådan frihet bör gälla vid val
av skyddsrummets läge att det innebär ett uppgivande av det i 27 § civilförsvarslagen
upptagna kravet, nämligen att skyddsrum skall vara anordnat
på sådan plats att det utan tidsutdräkt kan uppnås av dem för vilka det är
avsett.
Stor betydelse vid bedömningen av förevarande fråga tillmäter jag också
det förhållandet, att man genom att vidga möjligheterna att inrätta gemensamma
skyddsrum kan nedbringa kostnaderna för skyddsrumsbyggandet.
I likhet med det stora flertalet remissinstanser kan jag dock inte på grundval
av föreliggande utredning förorda att skyddsrummen dimensioneras
för ett väsentligt större antal personer än vad som nu är medgivet. Helt
uteslutet synes det mig vara att normalskyddsrum, såsom förutsättes i
vissa av utredningen undersökta projekt, skulle få inrättas för ända upp
till 900 personer. Vad man däremot bör kunna tillåta är att de mindre och
per skyddsplats mest kostnadskrävande skyddsrummen i den mån det är
möjligt utan att efterge skäliga anspråk på skydd ersättes med större gemensamma
skyddsrum.
Jag föreslår därför, att 24 § 2 mom. civilförsvarslagen ändras så att gemensamma
skyddsrum må anordnas för två eller flera närbelägna anläggningar
eller byggnader, där det kan ske utan eftergivande av skäliga anspråk
på skydd mot skada av fientlig verksamhet.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 12 är 1951
Beträffande härefter frågan om fastighetsägarbidragen erlägges dessa av
ägare till anläggningar och byggnader såsom bidrag till det allmännas kostnader
för befolkningsskyddsrum i sådana fall, då vederbörande ägare befrias
från skyldigheten att inrätta skyddsrum för dem som vistas inom anläggningen
eller byggnaden, och dessas skydd i stället tillgodoses genom befolkningsskyddsrum.
Vid införandet av fastighetsägarbidragen avsåg man inte
bara att minska det allmännas kostnader för befolkningsskyddsrummen, i
vilket hänseende bidragen bedömdes få mindre betydelse, utan framför allt
att åstadkomma inbördes rättvisa i fråga om skyddsrumskostnaderna olika
fastighetsägare och hyresgäster emellan.
De nya riktlinjerna för skyddsruinsbyggandet går bl. a. ut på att befolkningsskyddsrum
skall byggas i första hand för dem som efter slutlig utrymning
blir kvar för att uppehålla även under krig oundgänglig verksamhet
i de särskilt riskfyllda delarna av de mest utsatta städerna samt att skyldigheten
att inrätta enskilda skyddsrum skall upphävas genom generella
beslut i de områden, där befolkningsskyddsrum anordnas. Fråga om dispens
som grundar bidragsplikt kommer alltså icke vidare upp i dessa områden,
sedan nämnda beslut meddelats.
Som berördes i propositionen nr 185/1956 uppstår emellertid vissa övergångsproblem
i sådana fall, då dispens från skyddsruinsbyggnadsskyldigheten
givits, innan det generella beslutet utfärdats. För dessa fall kan ifrågasättas
om vederbörande fastighetsägare rimligen bör bidraga till kostnaden
för befolkningsskyddsrum, som icke längre avses för hans fastighet eller
anläggning och som i ett beredskapsläge endast undantagsvis och ytterst
tillfälligt kan komma att användas till skydd för i denna boende eller sysselsatta
personer.
Problemfallen kan indelas i tre grupper, nämligen 1) dispens har beviljats,
men fastighetsägarbidrag har ännu ej bestämts; 2) bidraget har fastställts;
och 3) bidraget har även erlagts. I vissa av dessa fall torde skälighetsöverväganden
leda till att bidragsskyldigheten bör avlyftas, i grupperna 1) och 2)
genom befrielse från att utge bidrag och i grupp 3) genom återbetalning av
erlagt bidrag. Dispensfrågan skall enligt gällande föreskrifter prövas av
länsstyrelsen, innan ansökan om byggnadslov upptages av byggnadsnämnden.
Den som fått byggnadslov före generellt beslut om skyddsrumsskyldighetens
upphörande bör i fråga om skyddsrumskostnaden i princip komma
i samma läge, oavsett om han erhållit dispens eller haft att inrätta
skyddsrum. Har byggnadslovet beviljats kort före det generella beslutet,
kan det antagas att den som inte fått dispens i många fall kan anpassa sina
byggplaner så att han ändock slipper bekosta skyddsrum. Den som i motsvarande
läge erhållit dispens bör då principiellt sett ha samma möjligheter
att undgå skyddsrumskostnaden. Svårigheten är att finna en lämplig norm
för avgränsning av de fall, där bidraget bör efterges. Fn utväg vore alt anknyta
till bestämmelsen i 73 a § civilförsvarskungörelsen om när fastighets
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 12 dr 1957 5
ägarbidraget senast skall erläggas och sålunda låta bidragsplikten bestå
blott i de fall slutbesiktning skett eller, om sådan ej erfordras, anläggningen
eller byggnaden tagits i bruk, då det generella beslutet om skyddsrumsskyldighetens
upphörande meddelas. En sådan regel skulle vara enkel i
tillämpningen och medföra å ena sidan att fastighetsägarbidrag icke utkrävdes
i sådana fall där det skulle te sig särskilt stötande, och å andra sidan
att fastighetsägare, som fått dispens, icke i alltför stor utsträckning gynnas
framför övriga fastighetsägare.
Dispens kan ges inte bara från skyldigheten att inrätta enskilt skyddsrum
utan jämväl från plikten att utrusta och underhålla dylikt skyddsrum.
Även en dispens med sistnämnda innebörd medför skyldighet att utge fastighetsägarbidrag.
Åtminstone i ett fall har de ovan redovisade dispenserna
avsett underhållet. Allmänt beslut om skyddsrumsbyggnadsskyldighetens
upphörande synes icke i och för sig böra föranleda befrielse från eller återgång
av fastighetsägarbidrag i nu berörda fall. Enligt den nya ordningen
äger nämligen Konungen eller efter Konungens bemyndigande civilförsvarsstyrelsen
förordna, att utrustnings- och underhållsskyldigheten i fråga
om befintliga skyddsrum skall kvarstå inom område, där enskilda skyddsrum
icke vidare skall inrättas. Först om också underhållsplikten generellt
upphört, synes det böra komma i fråga att efterge fastighetsägarbidrag, som
endast avser underhållet. Eljest skulle de fastighetsägare som fått dispens
från underhållsskyldigheten bli alltför gynnade i förhållande till andra.
De i detta avsnitt hittills behandlade spörsmålen har avsett områden, där
skyddsrumsskyldigheten genom generellt beslut upphävs. Emellertid förefaller
det troligt, att vissa områden där skyddsbehovet enligt nuvarande
organisationsplan skall tillgodoses genom befolkningsskyddsrum inte kommer
alt omfattas av sådant beslut. Avgörande för frågan hur man bör förfara
med de dispenser, som avser fastigheter inom dessa områden, synes
böra vara, vilken användning befolkningsskyddsrummen där skall få. Om
?let är meningen, att skyddsrummet även i fortsättningen primärt skall tillgodose
skyddsbehovet för den inom dess upptagningsområde i fred bosatta
och verksamma befolkningen och i detta hänseende sålunda ersätta normalskyddsrummen,
synes skäl saknas för att efterge fastighetsägarbidragen.
Avses befolkningsskyddsruinmet däremot skola primärt utnyttjas allenast
av personer, som efter slutlig utrymning är verksamma inom området och
alltså icke av alla dem som i fred är bosatta eller sysselsatta där, bör det
i princip kunna ifrågakomma att efterskänka eller återbetala bidragen.
Eftersom ett återbetalande eller efterskänkande av fastighetsägarbidrag
av förut anförda skäl bör grundas på skälighetsöverväganden, synes det
följdriktigast att omständigheterna i varje särskilt fall upptas till prövning,
därvid frågan om de redan inrättade eller under byggnad varande befolkningsskyddsruminens
framtida användning blir av väsentlig betydelse. Det
6 Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1957
är icke möjligt att redan nu ta ställning till varje enskilt befolkningsskyddsrums
utnyttjande efter de nya riktlinjerna. Ett sådant ställningstagande
måste föregås av vissa utredningar, som ännu icke hunnit slutföras.
I avvaktan på att berörda prövning av de enskilda fallen kan komma till
stånd bör länsstyrelserna beredas möjlighet att medge anstånd med erläggandet
av redan fastställda fastighetsägarbidrag (förenämnda grupp 2)
utan iakttagande av de bestämmelser härutinnan, som meddelats i 73 a § 2
mom. civilförsvarskungörelsen. Konungen torde med stöd av 59 b § sista
stycket civilförsvarslagen kunna utfärda erforderliga föreskrifter för att
möjliggöra sådant anståndsbeslut.
I de fall där dispens meddelats men fastighetsägarbidrag ännu ej fastställts
(förenämnda grupp 1) och dispensen avser skyldighet att inrätta
skyddsrum för anläggning eller byggnad belägen inom område, som inbegripes
i generellt beslut om skyddsrumsbyggnadsskyldighetens upphörande,
torde dock befrielse från bidragsplikten böra medges utan prövning av
omständigheterna i det särskilda fallet. Det synes nämligen över huvud
taget inte böra komma i fråga att fastställa fastighetsägarbidrag, då grunden
för bidragsplikten bortfallit. I propositionen nr 185/1956 anfördes, att
länsstyrelserna med stöd av 59 b § andra stycket civilförsvarslagen torde
kunna medge befrielse från bidragsplikten i dessa fall. Vid lagrummets tillkomst
synes man emellertid enligt förarbetena närmast haft i åtanke sådana
skäl för befrielsen, som hänför sig till omständigheterna i det enskilda fallet.
För att klart markera, att hinder icke föreligger att befria från bidragsplikten
även på här åsyftade principiella grunder, bör lagrummet ändras på
det sättet, att den däri angivna förutsättningen för befrielse, nämligen alt
synnerliga skäl skall föreligga, får utgå. Länsstyrelsens befogenhet att medge
befrielse från bidragsplikten är visserligen därefter begränsad allenast av att
länsstyrelsen har att följa av civilförsvarsstyrelsen härutinnan utfärdade
allmänna anvisningar. Någon olägenhet härav synes dock icke behöva
befaras, i synnerhet som bestämmelserna om fastighetsägarbidrag endast undantagsvis
kommer att bli tillämpliga, sedan sådana generella beslut jag
förut talat om meddelats i avsedd utsträckning.
En reglering i enlighet med vad sålunda föreslagits får till följd att vederbörande
kommun går miste om det belopp som motsvarar kommunandelen i
de fastighetsägarbidrag vilka efterges. Vad beträffar de fall jag sist behandlat,
där dispens meddelats men fastighetsägarbidrag ännu ej fastställts,
föreslog 1953 års civilförsvarsutredning i det betänkande, som låg till grund
för propositionen nr 185/1956, att i avvaktan på lagändring allmänna
anvisningar om befrielse från bidragsplikten skulle utfärdas. Berörda kommunförbund
gjorde i sitt yttrande över betänkandet intet förbehåll om
ersättning till kommunerna för den inkomstminskning, som skulle bli
följden av en reglering i enlighet med nämnda förslag. Den ekonomiska
betydelsen för varje kommun av den föreslagna åtgärden torde också vara
Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1957 7
ringa. Jag anser det därför inte behöva övervägas någon gottgörelse till
kommunerna i samband med det nu aktuella eftergivandet av fastighetsägarbidrag.
Som nyss antytts bör civilförsvarslagen i ifrågavarande hänseende på ett
mera definitivt sätt än vad här åsyftas anpassas till det nya läget. Detta synes
emellertid kunna anstå till dess i anledning av civilförsvarsutredningens
slutbetänkande andra ändringar i lagen måste göras. Innan fastighetsägarbidragen
efterges i de fall där en särskild prövning förutsättes, kommer
kommuner och andra berörda att i samband med yttrande över sistnämnda
betänkande ånyo få göra sin mening hörd om den nya ordningen.
De ändringar i 24 § 2 mom. och 59 b § civilförsvarslagen, som jag sålunda
nu föreslår, torde böra träda i kraft den 1 juli 1957.»
Lagrådet
Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.
Utskottet
Utskottet har ej funnit anledning till erinran mot det i propositionen
framlagda lagförslaget och får därför hemställa,
att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition, nr 70.
Stockholm den 12 mars 1957
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Axel E. Svensson, fru Carlqvist,
herrar Huss, Mannerskantz, Grönkvist, Nils Theodor Larsson och
Åkesson;
från andra kammaren: herr Nilsson i Göteborg*, fru Ewerlöf, herrar
Odhe*, Carlsson i Bakeröd, fröken Höjer*, fröken Sandell, herr Rimmerfors
och fru Eriksson i Ängelholm.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.