Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957
1
Nr 11
Utlåtande i anledning dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr
346) angående statsmonopol å tillverkning och import
av tobaksvaror, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.
Genom en den 18 januari 1957 dagtecknad proposition, nr 50, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att
dels antaga vid propositionen fogade förslag till
1) lag om ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror;
2) lag om ändring i butikstängningslagen den 21 juli 1948 (nr 608);
3) förordning om ersättning i vissa fall åt tobakshandlare; och
4) förordning om skattefrihet för vissa engångsersättningar till tobakshandlare;
dels
ock bemyndiga Kungl. Maj:t att med Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet
träffa avtal därom, att av bolagets medel skall utgå de ersättningar,
som jämlikt den föreslagna ersättningsförordningen kan komma alt tilldelas
tobakshandlare, ävensom bestridas i samband med ersättningsförfarandet
uppkommande administrationskostnader.
De vid propositionen fogade författningsförslagen är av följande lydelse: 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 2 avd. Nr 11
2
Andra lagutskottets utlåtande nr It år 1957
Förslag
till
lag om ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror
Härigenom förordnas, att 4, 15, 16, 17 a, 19—21, 28, 29 och 41 §§ lagen den
11 juni 1943 angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
4 §. 4 §.
Monopolets utövare tillhandahåller
på lämpligt sätt åt enskilda återförsäljare
såväl inom riket tillverkade
som ock importerade tobaksvaror.
Därvid skall monopolets utövare i
samråd med den nämnd, varom förmötes
i 5 kap., söka anpassa försäljningsställenas
antal med hänsyn till
möjligheten för de återförsäljare, vilkas
rörelse företrädesvis omfattar
försäljning av tobaksvaror, att uppnå
skälig omsättning, i den mån så
kan ske utan åsidosättande av allmänhetens
och monopolets utövares
intressen.
15 §.
Det pris, som tobaksvara skall betinga
vid försäljning till allmänheten
(priskurantpriset), äger monopolets
utövare bestämma i enlighet med vad
i denna lag stadgas jämte av Konungen
godkända grunder.
16 §.
I varje tobaksvaras priskurantpris
skall skatt ingå dels med ett belopp,
vilket motsvarar nedanstående procent
av priskurantpriset, dels ock
med nedan angivna, i förhållande till
varans myckenhet bestämda belopp,
nämligen:1 2
Monopolets utövare tillhandahåller
på lämpligt sätt åt enskilda återförsäljare
såväl inom riket tillverkade
som ock importerade tobaksvaror.
Därvid skall monopolets utövare i
frågor av principiell natur eller eljest
av större betydelse rådgöra med den
nämnd, varom förmäles i 5 kap.
15 §.
Monopolets utövare skall, i enlighet
med vad i denna lag stadgas och
av Konungen godkända grunder, för
tobaksvara bestämma visst pris att
utan bindande verkan gälla till ledning
vid försäljning av varan till allmänheten
( rikt pris).
16 §.
I varje tobaksvaras riktpris skall
skatt ingå dels med ett belopp, vilket
motsvarar nedanstående procent av
liktpriset, dels ock med nedan angivna,
i förhållande till varans myckenhet
bestämda belopp, nämligen:2
1 Senaste lydelse av 16, 17 a och 29 §§ se 1954: 76, av 28 § se 1948: 230.
2 Den följande tabellen har lydelse enligt propositionens förslag. Vidtagen ändring inskränker
sig till att ordet priskurantpris i förekommande fall ersatts med riktpris.
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957
3
Varuslag |
Vikt för 1 st. |
För inom |
riket vara |
För till riket införd |
|||||
Procent |
Belopp för |
Procent |
Belopp för |
||||||
1 st. |
1 kg |
1 st. |
1 kg |
||||||
Cigarrer ......... |
.. grupp |
I |
t. o. m. 5,0 |
35 |
4,3 |
_ |
35 |
12,4 |
— |
> ......... |
II |
över 5,0 |
35 |
5,6 |
— |
35 |
15,6 |
— |
|
Cigarrcigarretter... |
I |
t. o. m. 1,7 |
35 |
4,0 |
— |
35 |
6,6 |
— |
|
J ... |
II |
över 1,7 |
35 |
6,0 |
— |
öb |
9,5 |
— |
|
Cigarretter ....... |
I |
t. o. m. 0,75 |
40 |
2,5 |
— |
40 |
3,5 |
— |
|
> ....... |
It |
över 0,75 |
40 |
4,3 |
— |
40 |
5,65 |
— |
|
Röktobak ......... |
— |
40 |
24:60 |
40 |
— |
31: — |
|||
Tuggtobak........ |
— |
40 |
— |
3: 70 |
40 |
— |
7: — |
||
Snus ............ |
— |
40 |
— |
3:80 |
40 |
— |
5: — |
(Gällande lydelse)
I skattehänseende — — — 3,3
gram.
17 a §.
Har försåld tobaksvara av monopolets
utövare återtagits för förstöring
eller nedsättning av fastställt
priskurantpris eller har varan genom
olyckshändelse gått förlorad under
transport till eller förvaring hos
återförsäljare, må den å varan belöpande
skatten återbäras.
19 §.
Tobaksvaras priskurantpris skall
utsättas å varje förpackning.
20 §.
Tobaksvara må — — — fastställd
kontrollstämpel.
Ur sådan---varje cigarrett.
Därest å restaurant, hotell eller liknande
lokal försäljning av tobaksvara
till gäst förmedlas genom servitör eller
annan å lokalen anställd person,
må försäljningen, därest den avser
mindre myckenhet än hel förpackning,
ske endast så, att varan av gästen
själv eller i dennes åsyn upptages
ur originalförpackningen.
21 §.
Tobaksvara må icke vare sig i hel
förpackning eller såsom del av innehållet
i förpackning till allmänheten
(Föreslagen lydelse)
I skattehänseende — — — 3,3
gram.
17 a §.
Har försåld tobaksvara av monopolets
utövare återtagits för förstöring
eller nedsättning av fastställt
riktpris eller har varan genom olyckshändelse
gått förlorad under transport
till eller förvaring hos återförsäljare,
må den å varan belöpande skatten
återbäras.
19 §.
Tobaksvaras riktpris skall utsättas
å varje förpackning.
20 §.
Tobaksvara må---fastställd
kontrollstämpel.
Ur sådan — — — varje cigarrett.
21 §.
Därest å restaurant, hotell eller liknande
lokal försäljning av tobaksvara
till gäst förmedlas genom servitör
eller annan å lokalen anställd person,
må försäljningen, därest den avser
mindre myckenhet än hel förpackning,
ske endast så, att varan av
gästen själv eller i dennes åsyn upptages
ur originalförpackningen.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957
(Gällande lydelse)
försäljas efter annat pris än det å
förpackningen utsatta priskurantpriset.
28 §.
Prov å färdiga tobaksvaror, som
medföras av vederbörligen legitimerad
handelsresande, må till riket införas
i vanlig ordning mot erläggande
av stadgad tull.
29 §.
1. Den, som av monopolets utövare
antagits till återförsäljare, må till riket
införa färdig tobaksvara för försäljning,
såvitt icke å varan eller å
förpackning för densamma finnes anbragt
varumärke, som är för monopolets
utövare registrerat eller erbjuder
så stor likhet med dylikt varumärke,
att, oaktat skiljaktigheter i vissa delar,
märkena i sin helhet lätt kunna
förväxlas.
Priskurantpriset å vara, som enligt
denna paragraf införes till riket, fastställes
av monopolets utövare efter
framställning av importören i den
ordning, Konungen bestämmer, och
skall utgöra summan av varans inköpspris,
kostnaden för dess införande
till riket, den å varan belöpande
skatten samt ett belopp motsvarande
den återförsäljarrabatt, som skolat
utgå därest varan tillhandahållits av
monopolets utövare. Priskurantpriset
beräknas efter de grunder, som gälla
den dag framställning om dess
fastställande göres.
Till ledning vid priskurantprisets
fastställande har importören att för
monopolets utövare förete sin inköpsfaktura
och de övriga handlingar rörande
införseln, som monopolets utövare
finner erforderliga.
2. Tobaksvara, som enligt denna
paragraf införes till riket, skall vara
förpackad. Innan förpackningen på
importörens bekostnad försetts med
kontrollstämpel och åsatts priskurantpris
samt importören erlagt den
på varan belöpande skatten, må importören
icke förfoga över varan;
dock må importör, i avvaktan på varans
förbrukning inom riket eller ut
-
(Föreslagen lydelse)
28 §.
Prov å färdiga tobaksvaror, som
medföras av handelsresande, må till
riket införas i vanlig ordning mot erläggande
av stadgad tull.
29 §.
1. Återförsäljare av tobaksvaror må
till riket införa färdig tobaksvara för
försäljning, såvitt icke å varan eller
å förpackning för densamma finnes
anbragt varumärke, som är för monopolets
utövare registrerat eller erbjuder
så stor likhet med dylikt varumärke,
att, oaktat skiljaktigheter
i vissa delar, märkena i sin helhet lätt
kunna förväxlas.
Riktpriset å vara, som enligt denna
paragraf införes till riket, fastställes
av monopolets utövare efter
framställning av importören i den
ordning Konungen bestämmer. Riktpriset
skall bestämmas enligt samma
grunder som för vara, vilken införes
av monopolets utövare.
Till ledning vid riktprisets fastställande
har importören att för monopolets
utövare förete sin inköpsfaktura
och de övriga handlingar rörande införseln,
som monopolets utövare finner
erforderliga.
2. Tobaksvara, som enligt denna
paragraf införes till riket, skall vara
förpackad. Innan förpackningen på
importörens bekostnad försetts med
kontrollstämpel och åsatts riktpris
samt importören erlagt den på varan
belöpande skatten, må importören
icke förfoga över varan; dock må importör,
i avvaktan på varans förbrukning
inom riket eller utförsel till
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957
5
(Gällande lydelse)
försel till svensk frihamn eller utrikes
ort, utan erläggande av å varan
belöpande skatt upplägga densamma
under importörens och monopolets
utövares läs å särskilt lager (tobaksskattelager)
samt därstädes förfoga
över varan.
3. På framställning av importör
må monopolets utövare, när skäl därtill
äro, medgiva nedsättning av fastställt
priskurantpris å importerad vara
och därvid bevilja återbäring av
skatt med skillnaden mellan den för
varan erlagda skatten och den skatt,
som skall utgå å det nedsatta priskurant
priset.
Importör må--— för förstö
ring.
Därest å tobaksskattelager upplagd
vara genom olyckshändelse går förlorad,
må befrielse åtnjutas från den
å varan belöpande skatten. Går varan
annorledes förlorad, skall ägaren ändock
vidkännas skatt för varan efter
det priskurantpris, som enligt föreliggande
handlingar eller eljest skäligen
kan antagas, att varan skolat åsättas.
För vara, vilken såsom obrukbar uttages
från tobaksskattelager, må befrielse
från skatt åtnjutas, därest varan
omedelbart i betryggande ordning
förstöres.
41 §.
Saluhåller någon tobaksvara, som
icke är försedd med behörig kontrollstämpel,
eller ändrar någon det å tobaksvara
anbragta priskurantpriset,
straffes med dagsböter eller fängelse,
varförutom varan skall dömas förbruten.
(Föreslagen lydelse)
svensk frihamn eller utrikes ort, utan
erläggande av å varan belöpande
skatt upplägga densamma under importörens
och monopolets utövares
läs å särskilt lager (tobaksskattelager)
samt därstädes förfoga över varan.
3. På framställning av importör
må monopolets utövare, när skäl därtill
äro, medgiva nedsättning av fastställt
riktpris å importerad vara och
därvid bevilja återbäring av skatt med
skillnaden mellan den för varan erlagda
skatten och den skatt, som skall
utgå å det nedsatta riktpriset.
Importör må — — — för förstöring.
Därest å tobaksskattelager upplagd
vara genom olyckshändelse går förlorad,
må befrielse åtnjutas från den å
varan belöpande skatten. Går varan
annorledes förlorad, skall ägaren ändock
vidkännas skatt för varan efter
det riktpris, som enligt föreliggande
handlingar eller eljest skäligen kan
antagas, att varan skolat åsättas. För
vara, vilken såsom obrukbar uttages
från tobaksskattelager, må befrielse
från skatt åtnjutas, därest varan omedelbart
i betryggande ordning förstöres.
41 §.
Saluhåller någon tobaksvara, som
icke är försedd med behörig kontrollstämpel,
eller ändrar någon det å tobaksvara
anbragta riktpriset, straffes
med dagsböter eller fängelse, varförutom
varan skall dömas förbruten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1959. Priskurantpris, som enligt
äldre bestämmelser är åsatt tobaksvara,
skall därefter anses såsom
riktpris. Beträffande brott, vilket
före lagens ikraftträdande begåtts
mot föreskrift som genom de nya
bestämmelserna upphört att gälla,
skall dock vad tidigare varit stadgat
äga tillämpning.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957
Förslag
till
lag om ändring i butikstängningslagen den 21 juli 1948 (nr 608)
Härigenom förordnas, att 2 §, 11 § 1 och 3 mom. samt 18 § butikstängningslagen
den 21 juli 19481 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
2 §.
Denna lag äger icke tillämpning å:
1) försäljning, som bedrives under
utövning av eller i samband med ordnad
restaurang-, kafé- eller konditorirörelse,
såframt därvid till avhämtning
eller för sändning icke försäljas
andra varor än lagad mat, bageri- och
konditorivaror, alkoholfria drycker
eller tryckta skrifter; 2 * * * * 7
2) försäljning å--- —- andra nö
jeslokaler;
6)
försäljning från automatapparat
som bedrives
a) i anslutning till egen butik, där
samma slag av varor saluföras,
b) i järnvägs väntsal eller inom annan
huvudsakligen för de resande avsedd
del av järnvägs stationsområde,
eller
c) å annan plats än under a) och
b) sägs och ej sker i anslutning till
annan tillhörig butik, där samma
slag av varor saluföras,
allt under förutsättning tillika att
automatapparaten är av typ som godkänts
av den myndighet Konungen
därtill förordnar samt, såvitt fråga är
om försäljning av tobaksvaror, att
tillstånd därtill lämnats av den i lagen
den 11 juni 19b3 angående statsmonopol
å tillverkning och import av
tobaksvaror omförmälda monopolutövaren;
7)
julgransförsäljning ävensom —
— — dessa konstverk.
1 Senaste lydelse av 2 § se 1956: 320.
2 §•
Denna lag äger icke tillämpning å:
1) försäljning, som bedrives under
utövning av eller i samband med ordnad
restaurang-, kafé- eller konditorirörelse,
såframt därvid till avhämtning
eller försändning icke försäljas
andra varor än lagad mat, bageri-
och konditorivaror, alkoholfria
drycker, tobaksvaror eller tryckta
skrifter;
2) försäljning å —---andra nö
jeslokaler;
6)
försäljning från automatapparat
som bedrives
a) i anslutning till egen butik, där
samma slag av varor saluföras,
b) i järnvägs väntsal eller inom annan
huvudsakligen för de resande avsedd
del av järnvägs stationsområde,
eller
c) å annan plats än under a) och
b) sägs och ej sker i anslutning till
annan tillhörig butik, där samma
slag av varor saluföras,
allt under förutsättning tillika att
automatapparaten är av typ som godkänts
av den myndighet Konungen
därtill förordnar;
7) julgransförsäljning ävensom —---dessa konstverk.
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957
(Gällande lydelse)
11 §•
1 mom. Under de förutsättningar
som angivas i denna paragraf må tillstånd
meddelas näringsidkare att hålla
Butik öppen för allmänheten eller
att annorstädes idka försäljning till
allmänheten å tid, då sådant eljest
icke är förenligt med bestämmelserna
i denna lag. Tillstånd till försäljning
som avses i 3 mom. A) meddelas
i Stockholm av överståthållarämbetet,
i annan stad av magistraten eller
kommunalborgmästaren samt å
landet av polismyndigheten. I övriga
fall meddelas tillstånd av länsstyrelsen.
Ansökning om---äga rum.
Tillfälle att--- — sådant ytt
rande.
Avser ansökning försäljning av tobaksvaror
i stad eller stadsliknande
samhälle, skall länsstyrelsen före
ärendets avgörande inhämta utlåtande
över ansökningen från statens tobaksnämnd.
3 mom. Föreligger ej — — -— till
framställningen:
1) försäljning av konfektyrer, kex,
alkoholfria drycker, frukt, produkter
av frukt, honung, levande blommor,
tryckta skrifter, vykort, fotografisk
film och tändstickor, vilken bedrives
från särskilt försäljningsställe, där
under den vanliga affärstiden endast
dessa varor saluhållas, må medgivas,
såframt icke särskilda skäl till annat
föranleda, i allmänhet dock icke någon
veckodag längre än till klockan
22; sådant medgivande må ock lämnas
för försäljning av dessa varor annorledes
än från särskilt försäljningsställe,
om försäljningen icke är förbunden
med handel med andra varor
och i övrigt skäl därtill anses föreligga;
-
(Föreslagen lydelse)
11 §.
1 mom. Under de förutsättningar
som angivas i denna paragraf må tillstånd
meddelas näringsidkare att hålla
butik öppen för allmänheten eller
att annorstädes idka försäljning till
allmänheten å tid, då sådant eljest
icke är förenligt med bestämmelserna
i denna lag. Tillstånd till försäljning
som avses i 3 mom. 3) meddelas
i Stockholm av överståthållarämbetet,
i annan stad av magistraten
eller kommunalborgmästaren samt å
landet av polismyndigheten. I övriga
fall meddelas tillstånd av länsstyrelsen.
Ansökning om--— äga rum.
Tillfälle att---sådant ytt
rande.
3 mom. Föreligger ej---- till
framställningen:
1) försäljning av konfektyrer, kex,
alkoholfria drycker, frukt, produkter
av frukt, honung, levande blommor,
tryckta skrifter, vykort, fotografisk
film, tändstickor, tobaksvaror, tobaksutensilier,
tvålar, kammar, tandborstar,
tandkräm, rakblad, resesouvenirer,
papper sartiklar, pennor och
bläck, vilken bedrives från särskilt
försäljningsställe, där under den vanliga
affärstiden endast dessa varor saluhållas,
må medgivas, såframt icke
särskilda skäl till annat föranleda, i
allmänhet dock icke någon veckodag
längre än till klockan 22 eller, vid
försäljning i anslutning till trafikinrättning,
den senare tidpunkt som är
påkallad av de resandes behov; sådant
medgivande må ock lämnas för
försäljning av dessa varor annorledes
än från särskilt försäljningsställe,
om försäljningen icke är förbunden
med handel med andra varor
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957
(Gällande lydelse)
2) försäljning i samband med nöjestillställning,
idrottstävling, friluftsbad
eller dylikt må medgivas under
den utsträckta tid, som med hänsyn
till förhållandena anses erforderlig;
dock må tillståndet i regel avse
försäljning endast av de under 1)
nämnda varuslagen samt lagad mat
och tobaksvaror;
3) försäljning i direkt anslutning
till station för järnvägs- eller lufttrafik
eller för mer betydande sjö-, spårvägs-
eller busstrafik må medgivas
under den utsträckta tid, som kan anses
betingad av de resandes behov;
dock må tillståndet i regel avse försäljning
endast av de under 1) nämnda
var uslagen samt tobaksvaror, piprensare,
mindre pappersartiklar, pennor
och bläck;
4) försäljning utomhus av varm
korv, varm fisk eller varm buljong
samt bröd, potatis och senap, som
tillhandahållas i samband därmed,
må medgivas i den utsträckning, som
anses lämplig, dock endast från fastställd
plats;
5) öppethållande eller försäljning
i andra fall må medgivas, då synnerliga
skäl därtill äro.
18 §.
Klagan över---ämbetsverks
beslut.
över beslut av länsstyrelse enligt
denna lag må klagan föras hos Konungen
i vederbörande statsdepartement
inom tid som i första stycket
sägs. Talan må dock icke föras mot
beslut, som i ärende om tillstånd enligt
11 § 3 mom. 4) meddelas av överståthållarämbetet
eller, efter besvär,
av länsstyrelse.
Innefattar beslut tillstånd jämlikt
11 § till försäljning av tobaksvaror i
stad eller stadsliknande samhälle,
äger tobaksnämnden föra talan mot
beslutet.
(Föreslagen lydelse)
och i övrigt skäl därtill anses föreligga;
2)
försäljning i samband med nöjestillställning,
idrottstävling, friluftsbad
eller dylikt må medgivas under
den utsträckta tid, som med hänsyn
till förhållandena anses erforderlig;
dock må tillståndet i regel avse
försäljning endast av de under 1)
nämnda varuslagen samt lagad mat;
3) försäljning utomhus av varm
korv, varm fisk eller varm buljong
samt bröd, potatis och senap, som tillhandahållas
i samband därmed, må
medgivas i den utsträckning, som anses
lämplig, dock endast från fastställd
plats;
4) öppethållande eller försäljning
i andra fall må medgivas, då synnerliga
skäl därtill äro.
18 §.
Klagan över---ämbetsverks
beslut.
Över beslut av länsstyrelse enligt
denna lag må klagan föras hos Konungen
i vederbörande statsdepartement
inom tid som i första stycket
sägs. Talan må dock icke föras mot
beslut, som i ärende om tillstånd enligt
11 § 3 mom. 3) meddelas av överståthållarämbetet
eller, efter besvär,
av länsstyrelse.
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957
9
(Gällande lydelse)
Beslut, varigenom — — — vara
förordnat.
över arbetarskyddsstyrelsens —
— — icke föras.
(Föreslagen lydelse)
Beslut, varigenom — — — vara
förordnat.
Över arbetarskyddsstyrelsens —
— — icke föras.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1959.
Förslag
till
förordning om ersättning i vissa fall åt tobakshandlare
Härigenom förordnas som följer.
1 §-
Med anledning av de bestämmelser angående detaljhandeln med tobaksvaror,
som föreskrivits i lagen den om ändring av lagen
den 11 juni 1943 angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror,
må ersättning i enlighet med nedan angivna grunder beviljas tobakshandlare,
som till följd av de ändrade villkoren för detaljhandeln med tobaksvaror
icke kan fortsätta sin rörelse. Ersättning må endast utgå till den,
som efter nedläggandet av rörelsen på grund av ålder, sjukdom, lyte eller eljest
bristande kropps- eller själskrafter saknar möjlighet att försörja sig
genom annat arbete och tillika är i behov av kontant understöd för sin försörjning.
2 §•
Med tobakshandlare förstås i denna förordning återförsäljare av tobaksvaror,
vilken hos monopolets utövare är inregistrerad som specialtobakshandlare.
3 §•
Tobakshandlare, som under minst 15 år drivit specialtobakshandel, må
beviljas ersättning i form av årlig livränta.
Livräntans belopp skall bestämmas så att det motsvarar högst 60 procent
av den genomsnittliga nettointäkten av rörelsen för beskattningsåren 1956,
1957 och 1958; dock att livräntan icke må överstiga 3 000 kronor. Där särskilda
skäl icke föranleda till annat, skall vid beviljandet av livränta föreskrivas,
att livräntan från och med den månad, under vilken livräntetagaren
fyller sextiosju år, skall utgå med nedsatt belopp eller ock att rätten till livränta
då skall upphöra. Jämväl eljest må, då förhållandena därtill föranleda,
föreskrivas att livräntan skall utgå allenast under viss tid så ock att livräntan
till beloppet skall vara rörlig i förhållande till livräntetagarens ålder.
4 §.
Tobakshandlare, som ej beviljas livränta, må tilldelas ersättning med ett
belopp för en gång, uppgående till högst 10 000 kronor.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957
5 §.
Frågor om ersättning enligt denna förordning skola avgöras av en av
Kungl. Maj:t utsedd kommission.
Kommissionen skall bestå av tre ledamöter jämte suppleanter för dem.
Ordföranden och dennes suppleant skola vara lagkunniga och i domarvärv
erfarna. Övriga ledamöter utses den ene efter förslag av monopolets utövare
och den andre efter förslag av Tobakshandlarnas riksförbund. Suppleanter
för dessa båda ledamöter utses i enahanda ordning.
Kommissionen bör, när skäl därtill äro, bereda den, som ansöker om ersättning,
tillfälle att själv eller genom ombud inställa sig inför kommissionen.
Det åligger kommissionen att föra protokoll över behandlingen av ersättningsfrågor
samt däri upptaga sitt beslut jämte motivering för detsamma.
Mot kommissionens beslut må klagan icke föras.
6 §.
Ansökan om ersättning skall, vid äventyr att den icke upptages till prövning,
ingivas till kommissionen senast före utgången av år 1961.
7 §•
Angående utbetalning av fastställda ersättningsbelopp förordnar Kungl.
Maj :t.
8 §•
Kostnaden för kommissionens arbete bestrides i den ordning Kungl. Maj :t
bestämmer.
De närmare föreskrifter angående kommissionens verksamhet, som må
finnas erforderliga, utfärdas av Kungl. Maj:t.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1959.
Förslag
till
förordning om skattefrihet för vissa engångsersättningar
till tobakshandlare
Härigenom förordnas, att belopp, som tilldelats någon enligt 4 § förordningen
den om ersättning i vissa fall åt tobakshandlare,
ej skall vid taxering enligt kommunalskattelagen och förordningen om statlig
inkomstskatt utgöra skattepliktig inkomst.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1959.
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957
I samband med propositionen har utskottet förehaft sju i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 393 av fru Nilsson m. fl.,
nr 395 av lierr Huss m. fl., och
nr 402 av fru Carlqvist m. fl. samt
inom andra kammaren
nr 491 av herr Andersson i Björkäng m. fl.,
nr 492 av herr Rimmerfors m. fl.,
nr 497 av herr Brandt m. fl. och
nr 498 av herr Magnusson i Borås m. fl.
Av motionerna är följande likalydande, nämligen I: 393 och II. 491, I. 395
och 11:492 samt I: 402 och II: 498.
Motionärernas yrkanden återges i det följande i samband med utskottets
behandling av motsvarande delar av propositionen.
Beträffande de skäl, som ligger till grund för de genom propositionen
framlagda förslagen, ävensom i fråga om de skäl, motionärerna åberopat
till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke
lämnas i det följande, hänvisa till propositionen och motionerna 1:393,
I: 395, II: 497 och II: 498.
I. Inledning
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 oktober 1952 tillkallade
dåvarande chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, numera häradshövdingen
Erik Alexanderson för att såsom särskild utredningsman
verkställa en utredning om detaljhandeln med tobaksvaror. Tillika uppdrog
departementschefen åt särskilt tillkallade sakkunniga att stå till utredningsmannens
förfogande för samråd.
Utredningen antog benämningen 1952 års tobakshandelsutredning.
Utredningsmannen har med skrivelse den 7 november 1955 avgivit betänkande
»Tobakshandelsregleringen» (SOU 1955: 38). I betänkandet framlägges
två olika alternativ till det framtida anordnandet av detaljhandeln
med tobaksvaror, det ena i huvudsak innebärande ett avskaffande av den
offentliga regleringen av denna handel och det andra innefattande en mera
begränsad liberalisering därav. Utredningsmannen har för sin del förordat
genomförande av sistnämnda alternativ.
Till utredningsmannens förslag har fogats särskilda yttranden, nämligen
av var och en av herrar Brandt, Lundgren och Sandberg samt ett gemensamt
yttrande av herrar Dahlgren, Edstam, Frisk, Holsti och Meijer.
över betänkandet bär, efter remiss, yttranden inkommit från statskontoret,
kommerskollegium, arbetarskyddsstyrelsen, näringsfrihctsrådet, ombudsmannaämbete!
för näringsfrihetsfrågor, statens tobaksnämnd, statens
12 Andra lagutskottets utlåtande nr il år 1957
priskontrollnämnd, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms län,
Södermanlands län, Östergötlands län, Jönköpings län, Kronobergs län,
Kalmar län, Malmöhus län, Göteborgs och Bohus län, Skaraborgs län, Värmlands
län, Örebro län, Västmanlands län, Kopparbergs län, Gävleborgs län,
Västernorrlands län, Jämtlands län, Västerbottens län och Norrbottens län,
Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet, Landsorganisationen i Sverige,
Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges
grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Tobakshandlarnas riksförbund,
Aktiebolaget Svenska pressbyrån, Sveriges kioskidkares riksförbund,
Svenska kioskhandlareförbundet, Sveriges hotell- och restaurantförbund
samt Kooperativa förbundet.
Kommerskollegium har bifogat yttranden från rikets samtliga handelskammare,
Landsorganisationen i Sverige har bifogat och i vissa delar åberopat
ett yttrande av Svenska handelsarbetareförbundet. Härutöver har i
ett par fall de hörda myndigheterna bifogat till dem inkomna utlåtanden i
ämnet.
Sedan remissbehandlingen avslutats, har inom finansdepartementet frågor
om ekonomiskt bistånd åt tobakshandlare i samband med ett upphävande av
detaljhandelsregleringen varit föremål för särskild bearbetning.
II. Propositionens huvudsakliga innehåll
Propositionens förslag innebär att de nuvarande begränsningarna i den
fria konkurrensen inom detaljhandeln med tobaksvaror undanröjes. Sålunda
föreslås att den av Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet i samråd
med statens tobaksnämnd upprätthållna nyetableringskontrollen skall avskaffas.
Beträffande handeln utom vanlig affärstid innebär den föreslagna
reformen, att tobaksvaror upptages bland de s. k. kioskvarorna samt att
restriktionerna med avseende på försäljning från tobaksautomat upphäves.
Vidare föreslås att näringsställen får möjlighet att sälja tobaksvaror även
till andra än serverade gäster.
Systemet med fasta priser skall enligt förslaget upphöra. I dess ställe
förordas en ordning innebärande att monopolbolaget åsätter varuförpackningarna
riktpriser, vilka utan bindande verkan skall tjäna till ledning vid
försäljning till allmänheten. Riktpriserna skall ligga till grund för beräkningen
av tobaksskatt.
För att möjliggöra för den s. k. specialtobakshandeln att under relativt
lugna förhållanden anpassa sig inför det nya konkurrensläget föreslås, att
den nuvarande detaljhandelsregleringen tillämpas även under år 1958 och
att den föreslagna ordningen följaktligen skall tillämpas först från och med
den 1 januari 1959.
I förslaget tages hänsyn till att en övergång till fria konkurrensförhållanden
för vissa detaljister, vilka har oproportionerligt stora omkostnader eller
eljest mindre goda förutsättningar att hävda sig i konkurrens med andra,
13
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957
kan innebära sådant ekonomiskt avbräck att de ser sig nödgade att nedlägga
sin rörelse. Genom en särskild förordning beredes möjlighet för tobakshandlare,
som i följd av reformen tvingas upphöra med sin rörelse, att
i särskilda fall erhålla visst ekonomiskt bistånd. Härav föranledda kostnader
avses skola bestridas av monopolbolagets medel.
III. Tobakshandelsregleringen enligt gällande lagstiftning
De bestämmelser, som reglerar detaljhandeln med tobaksvaror, återfinns
i lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol å tillverkning och
import av tobaksvaror och i Kungl. Maj:ts instruktion samma dag, nr 350,
för statens tobaksnämnd samt vidare i butikstängningslagen den 21 juli
1948 (nr 608).
I 4 § monopollagen meddelas den grundläggande bestämmelsen, att monopolbolaget
i samråd med statens tobaksnämnd skall söka anpassa försäljningsställenas
antal med hänsyn till möjligheten för de återförsäljare, vilkas
rörelse företrädesvis omfattar försäljning av tobaksvaror, att uppnå skälig
omsättning, i den mån så kan ske utan åsidosättande av allmänhetens och
monopolbolagets intressen. I instruktionen för tobaksnämnden har i anslutning
härtill de närmare riktlinjerna för den avsedda rationaliseringen av
lobakshandeln uppdragits. Att märka är att den genomförda regleringen
endast avser detaljhandeln med tobaksvaror i städer och stadsliknande
samhällen.
Enligt sin instruktion har tobaksnämnden att verka för en sund utveckling
av handeln med tobaksvaror samt att vid behandling av frågor rörande
importen av utländska tobaksvaror beakta allmänhetens och återförsäljarnas
skäliga anspråk på urval av olika varuslag och märken av god beskaffenhet
(1 o. 2 §§). För nämndens verksamhet meddelas härefter i 3 § bestämmelser
av följande innebörd: Nämnden skall verka för att all varsamhet,
som är förenlig med allmänhetens berättigade anspråk på bekväm tillgång
till tobaksvaror och monopolbolagets intressen, iakttages vid beviljande
av inköpsrätt samt att dylik rätt företrädesvis beviljas personer med
kännedom om tobakshandel eller med annan affärskunskap. Då det gäller
fråga om inrättande av ny specialtobakshandel å nybebyggt område i stad
eller stadsliknande samhälle uppdrages åt tobaksnämnden alt undersöka,
huruvida icke i första hand innehavare av en gammal rörelse inom annan
del av samhället bör beredas tillfälle att överflytta sin rörelse till det nya
området. I fråga om överlåtelse av redan befintlig specialtobaksaffär till ny
innehavare uppdrages åt nämnden att undersöka, huruvida med hänsyn
till den överlåtna affärslokalens belägenhet och andra omständigheter nöjaktiga
förutsättningar för rörelsens hedrivande kan anses vara för handen.
Nämnden har formellt endast ställning såsom rådgivande organ till
monopolbolaget, och slutliga heslut om antagande av återförsäljare fattas
av monopolbolaget. Nämnden består av sju ledamöter. Ordföranden, vice
14 Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957
ordföranden och ytterligare en ledamot utses av Kungl. Maj :t, två ledamöter
utses av kommerskollegium bland personer, vilka företräder de enskilda
återförsäljarna, samt två av monopolbolaget. De av kommerskollegium utsedda
ledamöterna representerar för närvarande tobakshandlarna respektive
specerihandeln. Såsom suppleanter för de sistnämnda har utsetts en företrädare
för Sveriges kioskidkares riksförbund och en för Kooperativa förbundet.
Den rationalisering av tobaksdetaljhandeln, som 1943 års lagstiftning
åsyftar, söker statens tobaksnämnd i samråd med monopolbolaget förverkliga
på i huvudsak tre sätt. I enlighet med de i nämndens instruktion angivna
direktiven utövas kontroll över etableringen av nya försäljningsställen
för tobaksvaror inom städer och stadsliknande samhällen i syfte att
förhindra tillkomsten av sådana försäljningsställen, som är överflödiga ur
distributionssynpunkt. Då ett påtagligt behov av nya tobaksaffärer uppkommer
genom tätorternas tillväxt, strävar nämnden i första hand att få
till stånd utflyttning av olämpligt belägna tobaksaffärer i ortens centrala
delar i syfte att åstadkomma en förbättring av förhållandena såväl för den
affär som flyttas som för de kvarvarande. I enlighet med av Kungl. Maj:t
och riksdagen i samband med tillkomsten av 1943 års lagstiftning uttalade
önskemål erbjudes vidare sådana tobakshandlare, vilka innehar såsom icke
bärkraftiga bedömda affärer, att nedlägga rörelsen mot erhållande av livränta
eller engångsersättning från monopolbolaget. Då det gäller överlåtelse
av befintlig specialtobakshandel prövar tobaksnämnden, huruvida den
ifrågavarande butiken har en sådan omsättning att densamma bör få bestå.
I fråga om affärer med alltför liten omsättning medgives ej överlåtelse, utan
i stället erbjudes vederbörande inlösen, såvida han ej själv önskar fortsätta
rörelsen. Anses rörelsen ha en sådan omfattning att densamma bör bestå,
prövas skäligheten av den goodwillersättning, som betingas för överlåtelsen.
Hä^id söker man hindra, att säljaren betingar sig för hög ersättning. 1
detta syfte begär nämnden att få del av det mellan säljare och köpare upprättade
köpekontraktet och avfordras tillika parterna en skriftlig försäkran
på heder och samvete, att ej andra villkor för överlåtelsen avtalats än de
i kontraktet angivna. Parterna erinras därvid om att lämnande av vilseledande
uppgifter medför risk för indragning av inköpsrätten. — Nämnden
torde numera vid prövning av ansökan om inköpsrätt endast i undantagsfall
taga hänsyn till huruvida sökanden är en person med kännedom om tobaksbranschen
eller med annan affärskunskap.
De huvudregler, som antagits för inlösningsförfarandet, innebär att affärer
med en årsomsättning om högst cirka 80 000 kronor kan inlösas. Livränta
kan beviljas den, som uppnått 60 års ålder och har minst 15 års
verksamhet i branschen, med högst 1 000 kronor om året, vilket belopp dock
nedsättes till 550 kronor då den berättigade fyller 67 år. Å livräntebeloppen
utgår rörligt tillägg med för närvarande 69 procent. Den som icke fyller villkoren
för att erhålla livränta kan beviljas en engångsersättning om 1 000__
8 000 kronor.
15
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957
Ända sedan monopolets införande år 1914 har all priskonkurrens i detaljhandeln
med tobaksvaror varit utesluten. I 1943 års monopollag stadgas, att
monopolbolaget äger bestämma det pris som tobaksvara skall betinga vid
försäljning till allmänheten i enlighet med de närmare bestämmelserna i
lagen jämte av Kungl. Maj:t godkända grunder (15 §). Enligt lagen må tobaksvara
icke säljas till allmänheten efter annat pris än det å förpackningen
utsatta priskurantpriset (21 §). överträdelse av bestämmelsen är straffbelagd.
Rätten att till riket införa tobaksvaror tillkommer enligt 1 § monopollagen
uteslutande staten, d. v. s. monopolbolaget. Enligt 29 § samma lag
må dock av monopolbolaget antagen återförsäljare på vissa villkor till riket
införa färdig tobaksvara för försäljning. Priskurantpriset å sådan vara
fastställes av monopolbolaget och skall utgöra summan av varans inköpspris,
kostnaden för dess införande till riket, den å varan belöpande skatten
samt ett belopp motsvarande den återförsäljarrabatt, som skolat utgå om
varan tillhandahållits av monopolbolaget. Importerade varor må i avvaktan
på förbrukning inom riket eller utförsel skattefritt uppläggas å särskilt
lager, tobaksskattelager.
Det särskilda hänsynstagandet till specialtobakshandeln, som 1943 års
monopollag föreskriver, har även kommit till uttryck i butikstängningslagens
bestämmelser om handeln med tobaksvaror utom den vanliga butikstiden.
Butikstängningslagens reglering i dessa hänseenden kan i det väsentligaste
helt ledas tillbaka till de bestämmelser, som på sin tid upptogs i
1939 års butikstängningslag. Då fråga är om sådan handel i stad eller stadsliknande
samhälle åligger det den tillståndsgivande myndigheten, länsstyrelsen,
att före ärendets avgörande inhämta utlåtande från statens tobaksnämnd,
som även äger rätt att i sådana ärenden hos Kungl. Maj :t anföra
besvär över länsstyrelsens beslut. Tobakshandeln under och utom vanlig
affärstid regleras sålunda på olika sätt. Då fråga är om försäljning av
tobaksvaror från butik, som hålles öppen allenast under vanlig affärstid,
är det monopolbolaget som efter samråd med tobaksnämnden bestämmer,
vem som skall antagas till återförsäljare av tobaksvaror. Vid tobaksförsäljning,
som med stöd av It § butikstängningslagen medgives utöver den vanliga
affärstiden, är det däremot länsstyrelserna och i sista hand Kungl.
Maj :t, som har bestämmanderätten. Monopolbolaget anser sig icke böra
vägra inköpsrätt åt den, som genom lagakraftvunnet beslut jämlikt nämnda
paragraf erhållit tillstånd till försäljning av tobaksvaror.
Beträffande rätten att under utsträckt affärstid försälja tobaksvaror från
butik må först nämnas att enligt butikstängningslagen de varor som kan
komma i fråga för sådan försäljning är klassificerade i olika grupper. Gemensamt
för alla ifrågakommande varor är hl. a. att tillstånd till försäljning
är beroende av en prövning, därvid hänsyn skall tagas å ena sidan
till det gagn för allmänheten och å andra sidan till de olägenheter för annan
handel, som skulle uppkomma därest tillstånd meddelades. I 11 § 3
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957
mom. 1) har uppräknats de varor som — därest hinder icke föreligger på
grund av det nyss anförda — får säljas efter vanlig affärstid såframt icke
särskilda skäl föranleder till annat. Det är här fråga om konfektyrer, kex,
alkoholfria drycker, frukt, produkter av frukt, honung, levande blommor,
tryckta skrifter, vykort, fotografisk film och tändstickor. I varusortimentet
vanligen benämnt kiosksortimentet — upptages således icke tobaksvaror.
För tillstånd till försäljning av tobaksvaror fordras att särskilda förhållanden
föreligger, nämligen antingen att försäljningen skall äga rum i samband
med nöjestillställning, idrottstävling, friluftsbad och dylikt [11 § 3 mom.
2)] eller i direkt anslutning till station för järnvägs- eller lufttrafik eller
föi mer betydande sjö-, spårvägs- eller busstrafik i den mån försäljningen
kan anses betingad av de resandes behov [11 § 3 mom. 3)]. Även i andra
än de nu angivna fallen kan dock tillstånd, varom här är fråga, meddelas,
om synnerliga skäl därtill föreligger [11 § 3 mom. 5)].
Enligt 2 § 1) butikstängningslagen står det fritt att under utsträckt tid
i samband med ordnad restaurant-, kafé- eller konditorirörelse sälja tobak
till serverade gäster. Däremot kan försäljning från serveringslokal av
tobaksvaror till avhämtning eller försändning icke ske utan särskilt tillstånd.
I visst avseende ingriper butikstängningslagen reglerande även beträffande
automathandeln med tobaksvaror. För att automatförsäljningen skall
vara undantagen från butikstängningslagens tillämpningsområde fordras,
att monopolbolaget lämnat tillstånd till sådan försäljning.
IV. Nyetableringskontrollen
Utredningsmannen
Vad beträffar nyetableringskontrollen inom tobakshandeln innebär de av
utredningsmannen framlagda båda alternativen i huvudsak följande.
Såsom tidigare nämnts innefattar alternativ I ett slopande av den offentliga
nyetableringskontrollen. Detta behöver, framhåller utredningsmannen,
icke innebära, att vem som helst får möjlighet att etablera sig som tobakshandlare
med rätt att hos monopolbolaget inköpa tobaksvaror mot fastställd
åter försälj arrabatt eller eventuellt till fastställda nettopriser. Stadgandet i
1914 års monopolförordning alt »handeln med tobaksvaror är fri» har ju
icke ansetts innefatta någon förpliktelse för monopolbolaget att utan restriktioner
bifalla alla ansökningar från personer, som önskat bli antagna
till återförsäljare. Bolaget bör även efter upphävandet av gällande regleringsbestämmelser
ha rätt att begränsa sin direktförsäljning i den utsträckning,
som enligt ekonomiska och affärsmässiga grundsatser må krävas till
nedbringande av försäljningskostnaderna eller som eljest får anses förenlig
med en sund utveckling av tobakshandeln. Härvid bör dock noga beaktas
allmänhetens intresse av bekväm tillgång till tobaksvaror.
17
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957
En konsekvens av den offentliga kontrollens avskaffande torde bli, att
inlösen eller utflyttning av icke bärkraftiga tobaksaffärer icke längre bör
förekomma. Kontrollen över sådan etablering som grundar sig på andrahandsförsäljning
upphör.
Ett upphävande av den offentliga nyetableringskontrollen beträffande
detaljhandeln med tobaksvaror i allmänhet medför, att frågan om tillstånd
till handel med tobaksvaror å icke affärstid kommer i ett nytt läge. Till en
början är det tydligt, att regleringens avskaffande medför ökade möjligheter
till tobaksförsäljning i sådana fall, där gällande butikstängningslag icke
är tillämplig, d. v. s. i restaurant-, kafé- och konditorirörelse till serverade
gäster [2 § 1) butikstängningslagen] och från automat i anslutning till
butik, dar tobak saluföres [2 § 6) samma lag]. Eftersom någon särskild
reglering av enbart automathandeln med tobaksvaror icke gärna kan vara
påkallad, slopas kravet på att tillstånd till försäljningen skall ha lämnats av
monopolets utövare.
1 det s. k. ordinära kiosksortimentet i 11 § 3 mom. 1) butikstängningslagen
upptages även tobaksvaror. Utredningsmannen har därutöver föreslagit
en ytterligare utvidgning av kiosksortimentet till vissa andra varuslag,
som vanligen saluföres i specialtobaksaffärerna, nämligen tobaksutensilier,
mindre pappersartiklar, pennor och bläck, samt möjligen ännu någon typisk
»tobaksaffärsvara» såsom rakblad, tandkräm e. dyl. Genom den föreslagna
utökningen av varuslagen i 11 § 3 mom. 1) butikstängningslagen
skulle vidgade möjligheter skapas för specialtobakshandlarna att erhålla
tillstånd till öppethållande även efter vanlig butikstängningstid och således
att konkurrera med den egentliga kioskhandeln. Å andra sidan får naturligtvis
icke förbises, att det här föreslagna arrangemanget medför ökad
konkurrens för bl. a. tobakshandlarna från kioskernas sida i fråga om de
nytillkomna varuslagen såväl under som utom vanlig affärstid.
Därest kioskerna regelmässigt kommer att få sälja tobaksvaror å icke
affärstid, anser utredningsmannen anledning ej föreligga att i fortsättningen
vägra serveringsställena rätt att sälja dylika varor till avhämtning eller
försändning. Enligt alternativ I införes därför tobaksvaror bland varuslagen
i 2 § 1) butikstängningslagen.
Vad gäller principerna för antagande av återförsäljare bör för kioskerna
och annan fritidshandel tillämpas vad som ovan sagts rörande handel å vanlig
affärstid.
Vad slulligen angår tiden för ikraftträdandet av en lagstiftning i enlighet
med de i detta alternativ uppdragna riktlinjerna finner utredningsmannen
det rimligt, att specialtobakshandlarna under en tämligen lång övergångstid
lämnas tillfälle att — t. ex. genom att utöka sortimentet av andra varor
än tobaksvaror — förbereda sig för den hårdare konkurrens, som säkerligen
kommer till stånd i fråga om tobaksförsäljningen, särskilt från fritidshandelns
sida. Den offentliga nyelableringskontrollens slopande innebär, alt ett
genom lagstiftning infört skydd för eu viss grupp näringsidkares ckono
2
Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 2 avd. Nr 11
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957
miska intressen borttages. Tiden mellan den nya lagstiftningens antagande
och dess slutliga ikraftträdande bör därför vara ordentligt tilltagen (minst
ett år).
Enligt alternativ II bibehålies såsom förut nämnts nyetableringskontrollen,
ehuru i modifierat skick. Uppmjukningen av regleringen kommer främst
till uttryck i den omformulering av de i 4 § monopollagen givna direktiven
för monopolbolagets försälj ningspolitik, som utredningsmannen föreslagit.
I nämnda lagrum skulle i fortsättningen endast föreskrivas att försäljningsställenas
antal och beskaffenhet skall anpassas med hänsyn till att distributionen
anordnas, å ena sidan efter rationella och affärsmässiga principer
och till låga kostnader, samt å andra sidan på ett för konsumenterna bekvämt
och i övrigt tillfredsställande sätt.
Rörande innebörden av de föreslagna direktiven anför utredningsmannen,
att det synes vara mera förenligt med nutida betraktelsesätt att — i
motsats till nuvarande avfattning av 4 § monopollagen — skjuta i förgrunden
monopolbolagets intresse av största möjliga avsättning och konsumenternas
intresse av god tillgång till tobaksvaror och betrakta upprätthållandet
av en specialtobakshandel av god standard som ett medel att främja
avsättningen och distributionsekonomin samt konsumenternas intresse av
bekväm tillgång till tobaksvaror i god sortering och god kondition. Med hänsyftning
på de föreslagna riktlinjerna och där uttalade syften anför utredningsmannen
vidare.
Det skulle emellertid förutsättas, att sasom ett viktigt medel att uppnå
dessa syften skulle ingå upprätthållandet av en väl kvalificerad kår av specialtobakshandlare.
Inom ramen för dessa riktlinjer kan även i viss utsträckning
rymmas ett fortsättande av de hittillsvarande åtgärderna för
att, där så är påkallat, utglesa det befintliga beståndet av specialtobakshandlare
genom utflyttning till nybebyggda områden eller eventuellt genom
inlösen. Det måste nämligen på längre sikt vara till fördel för distributionen
att de existerande försäljningsställen, vilka i och för sig fyller de anspråk
som bör ställas, beredes tillfredsställande villkor ur ekonomisk synpunkt
och en viss trygghet. Utflyttningen bör emellertid icke i allo ske
efter de linjer, som hittills tillämpats, utan bör mera fritt anknyta sig till
de allmänna riktlinjer för nyetableringskontrollen, som ovan uppdragits.
En nyetableringskonlroll efter angivna riktlinjer torde i övrigt icke i
någon högre grad avvika från den, som för närvarande tillämpas''i praktikern
Den skulle emellertid innefatta större möjligheter att pröva nya distributionsformer
och tillvarataga, vad som däri kan vara av värde. Särskilt
i helt nya stadsdelar eller bostadsområden och vid genomgripande omdaningar
av centrala stadsdelar bör förutsättningslöst prövas, vilka distributionsformer
som kan anses bäst tillgodose de här ovan angivna syftemålen.
Såsom i den tidigare redogörelsen för den gällande regleringen anmärkts,
bör tobaksnämnden enligt sin instruktion vid prövning av ansökan om inköpsrätt
hos monopolbolaget taga hänsyn till huruvida sökanden är en
person med kännedom om tobakshandeln eller med annan affärskunskap.
Under hänvisning till de allmänna erinringar, som under förarbetena till
1953 års lagstiftning mot konkurrensbegränsning riktats mot en sådan
19
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957
prövning av den personliga kompetensen, föreslår utredningsmannen att
bestämmelsen härom utgår.
Vidare innebär denna alternativa utformning av tobakshandelsregleringen
att övervakningen av goodwillersättningarna vid affärsöverlåtelser upphör.
Med undantag för automatförsäljningen föreslår utredningsmannen icke
någon förändring i den gällande regleringen av fritidshandeln med tobaksvaror.
Beträffande automatförsäljningen innebär alternativ II en ändring av
direktiven för monopolbolagets tillståndsgivning därhän att — om icke undantagsvis
särskilda skäl föranleder till annat — varje av monopolbolaget
för försäljning till avhämtning antagen återförsäljare, oavsett vilken kategori
han tillhör, skall få rätt att själv avgöra, om han vill sälja tobaksvarorna
genom en i anslutning till försäljningsstället uppsatt automat. Utredningsmannen
framhåller, att det varken med hänsyn till specialtobakshandelns
nuvarande ekonomiska läge eller enligt de här föreslagna linjerna
för den fortsatta nyetableringskontrollen kan anses motiverat att behålla
specialtobakshandelns privilegium i fråga om automathandeln.
Beträffande ikraftträdandet av en lagstiftning enligt alternativ II innebär
utredningsmannens förslag att tiden härför bestämmes till årsskiftet
efter det att författningsändringarna antagits av riksdagen.
Utredningsmannen har vid sitt slutliga ståndpunktstagande i frågan om
nyetableringskontroll ansett sig med viss tvekan böra förorda ett bibehållande
av den nuvarande kontrollen efter de i viss mån ändrade riktlinjer,
som ett genomförande av alternativ II skulle innebära. Beträffande den
närmare motiveringen till utredningsmannens ställningstagande må hänvisas
till den redovisning härav som skett i propositionen (s. 38—51).
Departementschefen
Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, har vid remissen av
de vid propositionen fogade båda lagförslagen till lagrådet anfört följande.
»Den reglering av handeln med tobaksvaror som infördes genom 1943 års
inonopollagsliftning tillkom av i huvudsak rent sociala skäl. Statsmakternas
ingripanden till förmån för tobakshandlarna skall ses mot bakgrunden av den
utveckling, som tobakshandelsbranschen uppvisade under 1930-talet och
början av 1940-talet, och vilken kännetecknades av ett växande antal tobaksaffärer
med i stor utsträckning synnerligen låg varuomsättning. De
bekymmersamma förhållanden, under vilka många tobakshandlare då utövade
sin näring, ansågs nödvändiggöra en sanering av detaljhandeln, varigenom
i första hand tillväxten av nya försäljningsställen begränsades. Detta
fann man böra ske främst genom en nyetableringskontroll utövad av monopolholaget
i samråd med ett särskilt organ, statens tobaksnämnd. Monopolbolaget
ålades genom en uttrycklig bestämmelse i monopollagen att anordna
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957
sin varudistribution på sådant sätt, att försäljningsställenas antal anpassades
med hänsyn till möjligheten för tobakshandlarna att uppnå en rimlig
omsättning, i den mån detta kunde ske utan åsidosättande av konsumenternas
och monopolbolagets intressen. För att syftet med 1943 års regleringslagstiftning
icke skulle äventyras medgavs monopolbolaget även rätt
att öva kontroll över den etablering, som oberoende av inköpsrätt hos bolaget
grundades på inköp av varor i andra hand från sådana återförsäljare,
som antagits av bolaget och följaktligen ägde att därifrån köpa tobaksvaror
mot rabatt. För den händelse en tobakshandel etablerades oaktat monopolbolaget
vägrat affärens innehavare inköpsrätt, borde lämpligen den återförsäljare,
som befunnes genom andrahandsförsäljning förse den nya affären
med varor, tillhållas alt upphöra därmed vid äventyr att eljest icke få kvarstå
som återförsäljare åt bolaget. Man räknade med att blotta vetskapen om
en sådan risk skulle verka återhållande för den, som kunde tänkas överväga
att på angivet sätt motverka de då aktuella strävandena inom tobakshandeln.
Tobakens särställning i butikstängningslagen uppbäres av i det väsentligaste
samma motiv som regleringen i övrigt av detaljhandeln med tobaksvaror.
Den tid, som förflutit sedan regleringen infördes, har såsom framgår av
den nu föreliggande utredningen avsevärt ändrat de förutsättningar, under
vilka regleringen av detaljhandeln med tobaksvaror en gång tillkom. Under
denna tid har även insikten om betydelsen av fri konkurrens för näringslivets
sunda utveckling kommit att på ett annat sätt prägla statsmakternas
syn på det ekonomiska livet. Jag tänker här främst på 1953 års lagstiftning
mot konkurrensbegränsning inom näringslivet. Det är enligt min
mening ofrånkomligt, att man i del förändrade läge, som inträtt sedan tobakshandelsregleringen
infördes, från grunden omprövar skälen för ett bibehållande
av regleringen i nuvarande eller eventuellt förändrad utformning.
Fn sådan omprövning är även betingad av den kritik, som också på
andra grunder kommit att riktas mot regleringen.
Genom det föreliggande betänkandet har två alternativ till lösningar framlagts.
Det ena, alternativ I, innebär att den offentliga nyetableringskontrollen
slopas. Enligt den andra lösningen, alternativ II, skulle nyetableringskontrollen
kvarstå i visst modifierat skick. Utredningsmannen har för egen
del ansett sig med viss tvekan böra förorda det senare alternativet.
Av de till utredningen knutna experterna har emellertid flertalet uttalat
sig för den friare ordningen medan företrädaren för tobakshandlarna, köpmannaförbundets
representant och ordföranden i tobaksnämnden förordat
en bibehållen nyetableringskontroll i huvudsak enligt alternativ II.
Vid remissbehandlingen har såsom framgår av vad jag tidigare anfört det
övervägande antalet remissinstanser uttalat sig för att den offentliga nyetableringskontrollen
slopas.
Liksom flertalet av de hörda myndigheterna anser jag, att såsom en utgångspunkt
vid bedömningen av frågan om regleringens fortbestånd bör
21
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957
tjäna den principiella ställning, som statsmakterna intagit genom 1953 års
lagstiftning mot konkurrensbegränsande företeelser inom näringslivet. Denna
lagstiftning, vilken i vissa avseenden skärpts genom beslut av 1956 års
vårriksdag, bär visserligen icke sin tillämpning å sådana konkurrensbegränsningar
som upprätthålles genom offentlig reglering. Det är a andi a sidan
självfallet, att staten icke bör medverka till att inom en näringsgren
upprätthålla en konkurrensbegränsning, som ej från samhällelig synpunkt
framstår såsom nödvändig. Så långt det är möjligt bör staten på alla områden
verka för en fri konkurrens inom näringslivet och därmed bana väg
för nyttiga rationaliseringar. En sådan offentlig konkurrensbegränsning som
nyetableringskontrollen inom tobakshandeln bör därför bibehållas endast
om vägande skäl därför kan anföras.
Av det tidigare sagda framgår, att betingelserna för tobakshandeln numera
är helt annorlunda än vid tiden för nyetableringskontrollens införande.
Här skall endast erinras om några huvuddrag i utvecklingen. Tobakskonsumtionen
har såväl värde- som viktmässigt ökat betydligt. Samtidigt har
antalet specialtobakshandlare icke undergått några större förändringar utan
uppgår fortfarande till i runt tal 3 000. Specialtobakshandlarnas andel i monopolbolagets
försäljning har sedan 1943 minskat något och utgjorde 1954
drygt 37 procent. Däremot har kioskernas andel i omsättningen ökat kraftigt
under nämnda period och dessa svarade sistnämnda år för nära en fjärdedel
av monopolbolagets hela försäljning. — För lönsamheten inom tobakshandeln
har åren efter 1943 inneburit en högst avsevärd förändring till det bättre.
Den totala omsättningen per tobaksaffär har ökat från i genomsnitt
60 600 kronor år 1943 till i medeltal 149 500 kronor år 1953. De kraftigt
höjda omsättningssiffrorna avspeglar sig i en betydande inkomstförbättring
för tobakshandlarna. Under den nyssnämnda tioårsperioden har nettoinkomsten
per tobaksaffär — varmed här förstås ersättning till butiksinnehavaren
själv för eget arbete och insatt kapital jämte ersättning till oavlönade
familjemedlemmar — realiter fördubblats. Tages ej hänsyn till den
under tiden inträffade stegringen av levnadskostnaderna har nettoinkomsten
ökat med 175 procent, d. v. s. från en medelinkomst per affär om ungefär
4 700 kronor år 1943 till en nettoinkomst år 1953 om genomsnittligt 12 950
kronor. Det är att märka att återförsäljarrabatten under dessa tio år sänkts
från i genomsnitt 10,6 procent till 8,5 procent. Å andra sidan har inkomsten
av annat än tobaksvaror, särskilt tipsprovisionen, ökat kraftigt.
Grunden till tobaksbandelns allmänt förbättrade läge kan i första rummet
föras tillbaka på konjunkturförändringarna, som skett efter kriget. Den
ökade konsumtionen, inte bara av tobaksvaror utan även vad gäller annat
som lämpligen kan tillhandahållas i tobaksaffärerna, har möjliggjort avsevärt
ökad omsättning. Samtidigt har — vid sidan om den offentliga regleringen
— högkonjunkturen med dess fulla sysselsättning och knapphet på
arbetskraft varit ägnad att verka återhållande på etableringen av nya tobaksaffärer.
I samma riktning har den rådande brislen på lämpliga butikslokaler
verkat. Den konjunkturmässigt betingade begränsningen i nyetableringen
22
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957
skulle med nu rådande förhållanden komma att bestå även om den offentliga
kontrollen avskaffades. Trots det allmänt förbättrade inkomstläget för tobakshandlarna
finns för visso fortfarande exempel på affärer, som saknar
verklig ekonomisk bärkraft. I nuvarande konjunkturläge med dess stora
efterfrågan på arbetskraft har dock skälen för att genom en särskild reglering
av detaljhandeln slå vakt om de mindre lönande tobaksaffärerna minskat
i hög grad. Det behov från tobakshandlarnas sida av skydd mot konkurrens,
som en gång motiverade införandet av den offentliga nyetableringskontrollen,
kan på grund av det förut anförda enligt min mening i nuvarande
läge inte åberopas såsom tillräckligt skäl för att upprätthålla regleringen.
En anledning att bibehålla nyetableringskontrollen skulle vara om man
kunde göra sannolikt att regleringen innebar påtagbara fördelar för konsumenterna.
Här syftar jag närmast på den diskussion, som förts angående
kontrollens inverkan på kostnaderna för distributionen av tobaksvaror och
kontrollens betydelse för prissättningen av dessa varor. Under den tid nyetableringskontrollen
tillämpats har, såsom framhållits från flera håll, distributionskostnaderna
nedbringats betydligt. Ett upphörande av kontrollen
kommer även med all sannolikhet att medföra att antalet försäljningsställen,
där tobaksvaror tillhandahålles, utökas betydligt. Emellertid behöver detta
ingalunda medföra att distributionen fördyras. Såsom bl. a. kommerskollegium
anfört kan antagas, att åtskilliga detaljhandlare som efter ett upphävande
av nyetableringsspärren vill upptaga tobaksförsäljning som ett kompletterande
inslag i sin rörelse, kan göra detta utan någon nämnvärd ökning
av de fasta kostnaderna i rörelsen. För monopolbolagets del kan en ansvällning
av kundkretsen tendera till en ökning av distributionskostnaderna. En
sådan utveckling kan dock förhindras genom skilda åtgärder i syfte att
efter rationella principer begränsa bolagets direktförsäljning. Sådana begränsningsåtgärder
får givetvis icke taga formen av diskriminering av viss
eller vissa kategorier köpare. Det är emellertid rimligt, att monopolbolaget
kräver att varje kund betalar de kostnader av exempelvis expeditionell natur,
som är förenade med den önskade leveransen av varor. Detta kan tänkas ske
genom ett system med särskilda expeditionsavgifter, genom kvantitetsrabatter
eller på liknande sätt.
På grund av det anförda vill jag ansluta mig till den av kommerskollegium
och näringsfrihetsrådet in. fl. uttalade uppfattningen, att ett bibehållande
av nyetableringskontrollen icke låter sig motiveras av en önskan att begränsa
distributionskostnaderna.
Såsom framgår av utredningsmannens betänkande och även belyses i flera
av remissyttrandena har nyetableringskontrollen medfört en viss fastlåsning
i en gång givna distributionsformer. Under de senaste åren har tobakskonsumtionen
alltmer inriktats på den ur distributionssynpunkt enklaste varan,
förpackade cigarretter. Samtidigt har distributionsutvecklingen på andra
områden frambringat nya butikstyper, affärer med självbetjäning. Från konsumentsynpunkt
vore det naturligt att dessa självbetjäningsbutiker även tillhandahölle
cigarretter av standardmärken, men hittills har nyetablerings
-
23
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957
kontrollen ofta lagt hinder i vägen för en sådan utveckling. Särskilt i nybyggda
områden har dessa verkningar av nyetableringskontrollen kunnat
inkräkta på allmänhetens intresse av bekväm tillgång på tobaksvaror.
Från tobakshandlarehåll har understrukits nyetableringskontrollens betydelse
för att kunna upprätthålla en kår av kunniga och intresserade specialtobakshandlare.
För såväl monopolbolaget som allmänheten är det viktigt
att distributionen av tobaksvaror även sker genom detaljister, vilkas försäljning
är särskilt inriktad på tobaksvaror i rikhaltigt sortiment. Det är naturligt
att en sådan återförsäljargrupp med viktiga funktioner i distributionen
särskilt stimuleras. Härför är emellertid nyetableringskontrollen ingalunda
oundgänglig. Uppmuntran och stöd åt denna yrkeskår kan lämnas
inom ramen för en framtida rationell försäljningspolitik från monopolbolagets
sida. Det kan erinras om att specialaffärer redan nu stimuleras genom
en alltmer utvidgad konsulentverksamhet och annan mera direkt kundservice.
Av vad jag här anfört följer att jag finner tiden mogen för att avveckla
den nuvarande nyetableringskontrollen. En sådan avveckling kan tänkas
ske på olika sätt. En möjlighet är att i principiell överensstämmelse med det
av utredningsmannen förordade förslaget modifiera nyetableringsspärren
och ge kontrollen en mindre skråbetonad inriktning. En sådan förändring
av regleringen skulle kunna på längre sikt ses såsom en övergångsform till
en friare ordning. Det är dock tydligt, att en sådan anordning icke avlägsnar
de betänkligheter av principiell och praktisk natur som nu kan riktas
mot den bestående nyetableringskontrollen. En reform på området bör därför
enligt min mening i stället taga sikte på att helt avskaffa denna kontroll.
Detta innebär, att den nuvarande inlösningen och utflyttningen av
icke bärkraftiga tobaksaffärer icke längre skall förekomma. Likaså bortfaller
givetvis kontrollen över andrahandsförsälj ningen liksom även övervakningen
av de ekonomiska villkoren vid överlåtelser av tobaksaffärer. I
konsekvens härmed bör i butikstängningslagen undanröjas de hinder i den
fria tobakshandeln som kan betraktas såsom ett led i den nuvarande offentliga
konkurrensbegränsningen.
Tobakshandelns särställning i butikstängningslagen kan, såsom jag förut
redogjort för, sägas ta sig uttryck i tre skilda hänseenden. Tobaksvarorna har
sålunda lämnats utanför den grupp varor, som brukar sammanfattas under
benämningen kiosksortimentet och vilka i allmänhet får säljas utom
vanlig affärstid. För tillstånd att sälja tobaksvaror under utsträckt tid
fordras speciella skäl, nämligen att försäljningen skall äga rum från en
trafikkiosk eller i samband med nöjestillställning, idrottstävling in. in. Vidare
innebär butikstängningslagens bestämmelser, att försäljning av tobak
på näringsställen under utsträckt tid kan utan vidare ske till serverade
gäster medan försäljning av sådana varor icke utan tillstånd får äga rum
till avhämtning eller försändning. Slutligen innefattar butikstängningslagen
den särbestämmelsen beträffande automathandeln att försäljning av tobaksvaror
från automat endast får ske efter tillstånd av monopolbolaget.
24
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957
Vad först beträffar frågan huruvida tobaksvaror bör inräknas bland de
varuslag som skall ingå i det s. k. kiosksortimentet, torde tobakens nuvarande
undantagsställning vara helt betingad av de särskilda konkurrenshänsyn,
vilka uppbär nyetableringskontrollen i stort. Det kan därför enligt
min mening icke gärna ifrågakomma att bibehålla restriktiviteten på denna
punkt därest nyetableringskontrollen eljest upphäves. Härtill kommer,
att just begränsningen i rätten att sälja tobaksvaror under utsträckt tid för
konsumenterna torde ha framstått såsom särskilt obekväm. För länsstyrelserna
har ärendena om tillstånd till tobaksför sälj ning efter vanlig affärstid
varit arbetskrävande och besvärliga. Butikstängningslagen har i detta avseende
även visat sig kunna medföra mindre tilltalande konsekvenser när
det gäller detaljhandelns struktur, såsom att bland flera kiosker i ett samhälle
trafikkiosken ulan sakligt vägande skäl får monopol på försäljning
av tobaksvaror. Utvidgas kiosksortimentet alt i enlighet med det anförda
omfatta även tobaksvaror, bör emellertid tillses att tobakshandeln gives
möjligheter att konkurrera med kioskhandeln även under utsträckt tid. Detta
förutsätter, att kiosksortimentet upptager också de varuslag, som vid sidan
om tobak allmänt saluföres i de typiska tobaksaffärerna.
Reformeringen av butikstängningslagens bestämmelser rörande tobakshandeln
bör även medföra att det nuvarande förbudet mot tobaksförsäljning
från serveringsställen till avhämtning upphäves. Även från remisshåll, där
man eljest förordat ett bibehållande av nyetableringskontrollen, har framhållits
hur förbudet skapar irritation hos allmänheten och att överträdelser
i icke ringa utsträckning förekommer. Möj liggöres i större utsträckning än
nu kioskförsäljning av tobaksvaror och släppes automathandeln fri, såsom
jag i det följande ämnar förorda, skulle ett fortsatt försäljningsförbud för
näringsställen te sig helt meningslöst.
Ett friare system för tobakshandeln utan nyetableringskontroll bör innebära
full frihet för var och en, som handlar med tobaksvaror, att bedriva
sådan försäljning från automat. Något fortsatt gynnande i detta hänseende
av en viss grupp detaljister bör alltså icke komma i fråga. För automatförsäljning
av tobaksvaror bör därför icke heller såsom nu är fallet krävas tillstånd
av monopolbolaget.
På grund av det anförda vill jag förorda, att den offentliga nyetableringskontrollen
inom tobakshandeln i sin helhet upphäves och att i överensstämmelse
härmed butikstängningslagens reglering av tobaksförsäljning jämkas
såsom jag tidigare nämnt. Distributionen av tobaksvaror bör i fortsättningen
ske efter rationella och affärsmässiga principer och vara grundad på
fria konkurrensförhållanden i detaljhandelsledet. Därmed skapas en viktig
förutsättning för att konsumenternas intresse av en bekväm och tillfredsställande
tillgång på tobaksvaror skall på bästa sätt tillgodoses.
Såsom framgår av vad jag tidigare anfört finns enligt min mening icke
någon anledning att räkna med att ett borttagande av nyetableringskontrollen
skall medföra något återgående till de svåra förhållanden, som en gång
föranledde regleringens införande. Den nuvarande s. k. specialtobakshan
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1057
25
deln erbjuder ett rikt specialiserat sortiment av tobaksvaror, som ej kan beräknas
komma att saluföras i kiosker och övriga butiker. Därutöver t i 11-handahålles i specialtobaksaffärerna även andra varor än tobaksvaror och utvecklingen
mot mindre sträng marknadsuppdelning skapar goda förutsättningar
för handeln att utvecklas vidare trots ett mera utsatt konkurrensläge
vad gäller tobaksvaror. Detta får emellertid icke undanskymma de svårigheter,
som ett plötsligt upphävande av det nuvarande konkurrensskyddet skulle
kunna komma att medföra för vissa tobakshandlare. I möjligaste mån bör
specialtobakshandeln givas tid att anpassa sig efter de nya förhållandena,
exempelvis genom utvidgning av varusortimentet. Monopolbolaget har i sitt
remissyttrande föreslagit en övergångstid av högst fem år, under vilken en
modifierad reglering av detaljhandeln enligt utredningsmannens alternativ II
skulle tillämpas. Det synes mig emellertid tveksamt huruvida några reella
fördelar står att vinna genom att under en begränsad övergångstid tillämpa
nya principer för detaljhandelsregleringen, om vilkas faktiska verkningar
man saknar erfarenhet. Med en övergångsvis tillämpad särskild reglering
följer givetvis ökat administrativt arbete. I detta sammanhang är att märka
att den ifrågasatta ordningen förutsätter, att monopolbolaget under en ganska
lång övergångstid skulle liksom nu övervaka att partiförsäljning av tobaksvaror
i andra hand icke sker till affärsinnehavare som saknar inköpsrätt
hos bolaget. Enligt min mening är det emellertid knappast sannolikt, att
någon respekt i längden kan vinnas för förbudet mot andrahandsförsäljningen
i ett läge där det står klart att tobakshandeln kommer att helt frisläppas.
I stället synes vara att föredraga, att tobakshandlarna medan det
nuvarande konkurrensskyddet ännu helt består får en väl tillmätt förberedelsetid
och att därefter regleringen av tobakshandeln till alla delar upphäves.
Specialtobakshandelns intresse av att under relativt lugna förhållanden
få planera inför det ändrade konkurrensläget torde tillgodoses därest
detaljhandelsregleringen tillämpas även under år 1958 och att handeln
följaktligen frisläppes först från och med den 1 januari 1959.
Den rationalisering av distributionen, vartill man ytterst syftar vid ett
upphävande av tobakshandelsregleringen, innebär givetvis ekonomiska påfrestningar
för de näringsidkare, vilka dragés med oproportionerligt stora
omkostnader eller eljest har mindre goda förutsättningar att hävda sig i
konkurrens med andra. Även om det generellt beträffande tobakshandelns
lönsamhet kan sägas, att denna icke längre är avhängig av det konkurrensskydd,
som nyetableringskontrollen erbjuder, måste tas i betraktande
alt i undantagsfall en tobaksaffär kunnat existera endast på grund av att
konkurrerande försäljning till följd av nyetableringskontrollen saknats. För
innehavaren av en sådan ekonomiskt svag rörelse skulle en övergång till fria
konkurrensförhållanden kunna innebära sådant avbräck alt han tvingades
nedlägga rörelsen. Såsom jag i ett följande avsnitt avser alt närmare utveckla,
finner jag det ganska rimligt, att man vid en avveckling av nyetableringskontrollcn
beaktar dess ursprungliga karaktär av social skyddsåtgärd
och öppnar en möjlighet för tobakshandlare, vilkas rörelse under de nya för
-
26
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957
hållandena icke kan drivas lönande, att i särskilt ömmande fall erhålla ekonomiskt
bistånd. Jag vill därför förorda, att man med sikte på dessa övergångssvårigheter
inom tobakshandelsbranschen skapar ett ersättningsförfarande,
som tillgodoser nyssnämnda synpunkter.»
Lagrådet
Lagrådet har i lagstiftningsfrågan gjort följande allmänna uttalande.
»Lagrådet anser sig icke ha anledning att gå närmare in på frågan om ändamålsenligheten
av den föreslagna nya ordningen men vill framhålla, att
betydelsen av att tobakshandeln ordnas på ena eller andra sättet icke blivit
belyst ur hälsovårdssynpunkt. Om ett ingripande mot tobaksmissbruk bland
ungdom eller mot försäljning av olämpliga varuslag skulle finnas önskvärt,
synes den nuvarande organisationen kunna erbjuda ett gynnsammare utgångsläge.
»
Departementschefen
I samband med beslutet om proposition till riksdagen anförde föredragande
departementschef en, med hänsyftning på lagrådets nämnda uttalande,
följande.
»I anledning av lagrådets yttrande på denna punkt vill jag understryka, att
detaljhandelsregleringen beträffande tobaksvaror helt förestavats av de ekonomiska
hänsynen till specialtobakshandlarna och att den nuvarande lagstiftningen
på detta område enligt min mening icke kan utnyttjas för sådana
ingripanden som lagrådet synes åsyfta. Icke heller kan den gällande ordningen
sägas inrymma speciella förutsättningar för att begränsa tobaksbruket
bland ungdom. Detta belyses kanske bäst av att distributionen av tobaksvaror
redan nu sker genom cirka 33 000 försäljningsställen. Härtill
kommer ett växande antal tobaksautomater. De problem som berörts i lagrådets
utlåtande bör därför bedömas för sig och icke sammankopplas med
den nu aktuella frågan huruvida de gällande konkurrensbindningarna inom
tobakshandeln skall bestå eller icke.»
Motionerna
I motionerna I: 393 och 11: 491 hemställes att riksdagen med ändring av
det genom propositionen framlagda förslaget måtte besluta »att tobaksvaror
icke må upptagas bland kioskvarorna, att nuvarande restriktioner för försäljning
från tobaksautomat fortfarande må gälla samt att näringsställen
icke må äga rätt att sälja tobaksvaror till andra än serverade gäster».
I motionerna 1:395 och II: 492 framhäves hälsovårdssynpunkter och
hemställes att riksdagen måtte
1) »besluta antaga det i propositionen såsom alternativ II betecknade
förslaget till nyordning av tobakshandelns organisation med de undantagen,
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957
27
att i 4 § monopollagen en föreskrift intages om att försäljningsställenas
antal anpassas så, alt minsta möjliga skada för folkhälsan åstadkommes, att
nuvarande bestämmelser rörande tobaksförsälj ningen i automater bibehålies
samt att förbud mot styckeförsäljning av cigarretter införes i monopollagstiftningen»;
samt
2) »i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att åtgärder snarast vidtas för
begränsning av tobaksbruket och att förslag om eventuellt erforderliga anslag
för detta ändamål förelägges riksdagen».
Härjämte anhåller motionärerna att utskottet måtte utarbeta den författningstext,
som erfordras vid bifall till de i motionerna framlagda förslagen.
I motionen 11: i97 hemställes, att riksdagen måtte
1) antaga det vid propositionen fogade förslaget till lag om ändring i
lagen angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror med
följande ändringar, nämligen:
att 4 § erhåller följande lydelse. »Monopolets utövare tillhandahåller på
lämpligt sätt åt enskilda återförsäljare såväl inom riket tillverkade som ock
importerade tobaksvaror. Därvid skall monopolets utövare i samråd med
den nämnd, varom förmäles i 5 kap., söka anpassa försäljningsställenas antal
och beskaffenhet med hänsyn till att distributionen anordnas, å ena sidan,
efter rationella och affärsmässiga principer och till låga kostnader
samt, å andra sidan, på ett för konsumenterna bekvämt och i övrigt tillfredsställande
sätt.»
samt att lagen skall träda i kraft den 1 januari 1961 i stället för den 1
januari 1959;
2) avslå propositionens förslag till lag angående ändring i butikstängningslagen.
Utskottet
Den genom 1943 års monopollagstiftning genomförda regleringen av detaljhandeln
med tobaksvaror syftade i första hand till att genom en offentlig
kontroll över nyetableringen inom branschen begränsa antalet tobaksaffärer.
Därmed avsågs att förbättra omsättningen av tobaksvaror per tobaksaffär
och sålunda skapa bättre ekonomiska villkor för specialtobaksliandeln.
De förhållanden under vilka nyetableringskontrollen tillkom har, såsom
belysts i propositionen, avsevärt förändrats under den tid regleringen varit
i tillämpning. Den offentliga begränsning i konkurrensen inom tobakshandeln,
som nyetableringskontrollen utgör, måste också bedömas med beaktande
av statsmakternas strävanden att avlägsna konkurrenshämmande
bindningar inom näringslivet. Det ändrade konjunkturläget liksom den
starka kritik som från näringsfrihetssynpunkter kommit att riktas mot
regleringen måste enligt utskottets mening medföra en omprövning av de
motiv som hittills uppburit denna. Härvidlag torde såsom eu naturlig följd
28
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957
av den principiella ställning, som statsmakterna intagit genom 1953 års lagstiftning
mot konkurrensbegränsning inom näringslivet, gälla att nyetableringskonlrollen
inom tobakshandeln bör bibehållas endast om vägande skäl
därför kan påvisas.
Vid granskningen av tänkbara skäl för att bibehålla nyetableringskontrollen
redovisar departementschefen först sin syn på tobakshandelns ekonomiska
läge och drar slutsatsen att det behov från tobakshandlarnas sida av
skydd mot konkurrens, som en gång motiverade införandet av kontrollen, i
nuvarande läge icke kan åberopas som tillräckligt skäl för att upprätthålla
regleringen. I motionen II: 497 uttryckes allvarlig oro för tobakshandlarnas
framtida försörjningsmöjligheter därest nyetableringskontrollen slopas och
anföres, att kåren av specialtobakshandlare genom en sådan åtgärd återigen
skulle komma i ett nödläge. Det av tobakshandelsutredningen redovisade
materialet rörande specialtobakshandelns ekonomiska villkor under efterkrigstiden
torde emellertid visa, att näringens lönsamhet i stort icke kan
anses vara beroende av det konkurrensskydd regleringen erbjuder. De sociala
hänsyn till tobakshandlarna som vid 1943 års lagstiftning var avgörande
synes enligt utskottets mening i nuvarande läge icke med tillnärmelsevis
samma styrka kunna göras gällande. Tobakshandelns intresse av konkurrensskydd
utgör därför icke längre något bärande skäl för att vidmakthålla
nyetableringskontrollen.
Icke heller synes intresset av att distributionskostnaderna i möjligaste
män hålles nere kunna med fog åberopas för att bibehålla den nuvarande
spärren mot nyetablering. För konsumenternas del torde påtagliga förbättringar
vara att vänta om kontrollen häves.
Från konsumentsynpunkt torde anledning finnas att understryka betydelsen
av att det även vid en fri tobakshandel finnis specialaffärer, där försäljningen
är särskilt inriktad på ett rikhaltigt sortiment av tobaksvaror.
Även för monopolbolagets del är givetvis förekomsten av sådana specialaffärer
av synnerligt värde. Såsom departementschefen anfört är emellertid
nyetableringskontrollen ingalunda något oundgängligt medel för att skapa
de nödvändiga förutsättningarna för den yrkeskår som det här gäller.
I diskussionen rörande nyetableringskontrollen har sedan tobakshandelsutredningen
avlämnade sitt betänkande införts en ny synpunkt, nämligen
tanken att den nuvarande regleringen erbjöde bättre möjligheter när det
gäller att motverka tobaksmissbruk — särskilt bland ungdom — än en fri
tobakshandel. Denna syn på frågan har antytts av lagrådet och utvecklas
närmare i motionerna I: 395 och II: 492. Motionärerna erinrar om det samband
mellan tobaksbruk och cancer, som forskningen ansett sig kunna påvisa,
och hemställer att i monopollagen skall intagas föreskrift om att
antalet försäljningsställen i fortsättningen skall anpassas så, att minsta
möjliga skada för folkhälsan åstadkommes. Hälsovårdssynpunkterna framhålles
även i motionen 11:497 till stöd för fortsatt nyetableringskon troll
och återkommer i delvis annat sammanhang i motionerna I: 393 och II: 491.
Tobaksrökningens skadliga verkningar påkallar otvivelaktigt skärpt upp -
Andra lagutskottets utlåtande nr It är 11)57
29
märksamhet från samhällets sida. Särskilt är ett tilltagande tobaksbruk i
yngre åldrar ägnat alt inge oro. Tobaksvanorna hos det uppväxande släktet
bör emellertid vara ett område där intensifierad upplysning och propaganda
kan beräknas ha god verkan. Det måste å andra sidan framhållas, att den
nuvarande nyetableringskontrollen i intet avseende låter sig utnyttjas för
att genomföra en av hälsovårdssynpunkter betingad begränsning av konsumtionen.
Den nuvarande regleringen kan tvärtom, genom sitt syfte att
verka för en höjning av tobakshandlarnas omsättning, sägas vara grundad
på i princip fria avsättningsmöjligheter. En restriktiv ordning av den karaktär,
som åsyftas i motionerna I: 395 och II: 492, torde förutsätta en lagstiftning
av helt annan typ än den som 1943 års monopol lag representerar. Såsom
departementschefen framhållit i anledning av lagrådets uttalande kan
icke heller den gällande ordningen anses inrymma speciella förutsättningar
för att begränsa tobakshruket bland ungdom.
På grund av det nu anförda ansluter sig utskottet till departementschefens
mening att nyetableringskontrollen bör helt avvecklas. Beträffande de
anförda hälsovårdssynpunkterna må tilläggas, att — såsom erinrats i motionerna
1:395 och II: 492 — Kungi. Maj :t redan i fjol våras i anledning
av en framställning från med. dr docenten Börje Ejrup in. fl. uppdragit åt
statens medicinska forskningsråd att framlägga utredning och förslag om
hur en utökad forskning rörande rökningens biologiska verkningar bör organiseras
och om storleken av härför behövliga medel. I nämnda framställning
hemställdes även att ett organ skulle skapas för information i tobaksfrågan
samt att åtgärder skulle vidtagas för att söka minska tobaksrökningen,
särskilt bland ungdomen. I denna del är framställningen föremål för remissbehandling
och överväges för närvarande inom medicinalstyrelsen och statens
institut för folkhälsan. Utskottet vill understryka betydelsen av att den
utvidgade forskning som här åsyftas kommer till stånd och att vunna resultat
lägges till grund för åtgärder, som kan finnas påkallade från hälsovårdssynpunkt.
Frågan huruvida staten, såsom föreslagits i motionerna I: 395
och 11:492, bör ingripa för att begränsa tobakskonsumtionen synes böra
upptagas till närmare prövning först sedan tobakens skadeverkningar blivit
ytterligare utforskade.
Vad utskottet hittills anfört har närmast varit att hänföra till den begränsning
i rätten att saluföra tobaksvaror som grundas på monopollagens
bestämmelser. Tydligt är emellertid, alt de skäl som talar för att slopa nyetableringskontrollen
vid tobaksförsäljning under vanlig affärstid gör sig
gällande även i fråga om de speciella konkurrensbegränsningar, varom stadgats
i butikstängningslagen.
De särskilda hänsynen till specialtobakshandeln framträder i butikstängningslagen
i tre olika avseenden. Dels har tobaksvarorna icke medtagits
bland de varor som i allmänhet får säljas på kvällar och söndagar, det s. k.
kiosksortimentet. Dels innefattar butikstängningslagens regler hinder för
näringsställen att sälja tobaksvaror till andra än serverade gäster. Slutligen
krävs enligt lagen särskilt tillstånd av monopolbolaget för alt försäljning
30
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957
skall få ske från automatapparat, vilket i praktiken innebär att automathandeln
i stort sett är förbehållen specialtobakshandeln.
Enligt propositionens förslag undanröjes helt tobakshandelns särställning
enligt butikstängningslagen. I motionerna 1:393 och 11:491 ävensom
i motionen 11:497 yrkas avslag på propositionen såvitt gäller föreslagna
ändringar i butikstängningslagen. I förstnämnda båda motioner uttalas farhågor
för att reformen i denna del skall medföra ytterligare frestelser till
tobaksrökning för ungdomarna i de lägre åldrarna. Motionärerna befarar
vidare att den ökning av försäljningsställen och automater, som kan väntas
bli följden, kommer att leda till att pojkgäng söker skaffa sig tobak genom
inbrott. I detta sammanhang anföres även de hälsorisker som följer av tobaksbruk
redan i tidig ålder och påpekas att cigarrettrökningen dessutom
många gånger är ödeläggande för ungdomarnas ekonomi.
Enligt utskottets mening är det från bl. a. principiella synpunkter av vikt
att frågan om fortsatt begränsning av antalet försäljningsställen löses enhetligt
för handeln såväl på vanlig affärstid som under kvällar och på söm
dagar. De skäl departementschefen anfört för att i kiosksortimentet upptaga
tobaksvaror synes utskottet bärande. I enlighet med propositionens
förslag bör i sortimentet medtagas vissa ytterligare varor för att underlätta
för tobakshandeln att hålla Öppet efter vanlig affärstid och sålunda i konkurrenshänseende
jämställa den med kioskhandeln.
Det nuvarande hindret för exempelvis konditorier och kaféer att jämte
bakverk, läskedrycker in. m. saluföra även tobaksvaror har helt varit betingat
av nyetableringskontrollen. Släppes spärren för såväl handeln under
vanlig affärstid som kioskhandeln bör därav följa att tobaksvaror uppräknas
bland de artiklar, som näringsställen utan hinder av butikstängningsreglerna
får fritt sälja till avhämtning eller försändning.
Även specialtobakshandlarnas privilegierade ställning när det gäller automathandeln
har helt förestavats av det ekonomiska hänsynstagandet till
denna yrkeskategori. Från en speciell synpunkt kan emellertid automatförsäljningen
av tobaksvaror sägas skilja sig från övriga distributionsformer,
nämligen därigenom att det här är fråga om ett saluhållande utan den urskillning
som beträffande de minderåriga kunderna kan iakttagas vid försäljning
över en butiksdisk. En kraftig ansvällning av antalet tobaksau tomater
skulle följaktligen kunna antagas minska utsikterna att hindra okynnesköp
från barns sida, något som kunde anföras till stöd för tanken att
framdeles förbehålla automathandeln åt de nuvarande specialtobakshandlarna.
Det måste emellertid klargöras, att, om nyetableringskontrollen slopas,
butikstängningslagens bestämmelser icke innefattar någon egentlig begränsning
av antalet tobaksautomater även om dessa i fortsättningen finge
uppsättas endast av vissa tobakshandlare. Efter den ändring av butikstängningsreglerna
om automatförsäljning som genomfördes vid fjolårets riksdag
står det nämligen affärsmannen fritt att uppsätta automat, icke blott
i anslutning till sin butik utan varhelst apparaten kan uppsättas utan alt
det sker alltför nära en konkurrentbutik. För den som erhållit tillstånd alt
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957
31
uppsätta tobaksautomat skulle följaktligen butikstängningslagen icke lägga
hinder i vägen för att försäljningen framdeles skedde genom en omfattande
automatrörelse. F. n. tillämpas visserligen — till följd av nyetableringskontrollen
— en restriktiv tillståndsgivning i fråga om automatförsäljning i
sådana former att i själva verket nya försäljningsställen upprättas, men
monopolbolagets möjligheter att framdeles verka för en likartad begränsning
av antalet automater torde vara helt betingade av att den mera generella
spärren mot nyetablering bibehålies.
Därest man önskar framdeles bibehålla möjlighet att begränsa antalet
tobaksautomater synes detta därför få ske genom särskild lagstiftning. Sådan
torde icke kunna komma till stånd utan föregående utredning, och utskottet
är icke berett att i detta sammanhang taga ställning till de skilda
problem, som har samband med en särskild reglering av automathandeln
med tobaksvaror. Utskottet vill emellertid framhålla, att det i propositionen
framlagda förslaget kan tänkas främja en icke önskvärd utveckling av
denna försäljningsform. En helt okontrollerad försäljning i stor skala från
ymnigt förekommande automater skulle i betänklig mån kunna motverka
strävandena att förhindra att barn och ungdom skaffar sig tobaksvanor.
Utskottet förutsätter att utvecklingen av automatförsäljningen sedan liberaliseringen
genomförts kommer att följas med uppmärksamhet och med
beaktande av de rön som framkommer vid den fortsatta medicinska forskningen
rörande tobakens skadeverkningar. Skulle därvid visa sig att automathandeln
får en från hälsovårdssynpunkt särskilt ogynnsam omfattning
och inriktning torde frågan om åtgärder för begränsning av distributionen
i denna form få upptagas till övervägande.
Av det ovan sagda följer, att utskottet biträder förslaget att upphäva nyetableringskontrollen
jämte de inskränkningar i tobakshandeln som har
sin grund i nuvarande utformning av butikstängningslagen. Beträffande
tidpunkten för reformens genomförande har departementschefen förordat,
att den nuvarande regleringen tillämpas t. o. in. utgången av år 1958, och
att tobakshandeln följaktligen frisläppes först fr. o. m. den 1 januari 1959.
I motionen II: 497 hemställes, att ikraftträdandet uppskjutes ytterligare två
år till den 1 januari 1961.
Specialtobakshandeln bör självfallet ges tillräcklig tid att medan nyetableringsspärren
ännu består förbereda sig inför den förestående omläggningen.
För de flesta tobakshandlare torde den i propositionen tillmätta
övergångstiden — drygt ett och ett halvt år från riksdagens beslut — få
anses tillräcklig. Emellertid kan sådana fall länkas föreligga, där förberedelserna
inför del nya konkurrensläget synes kunna kräva något längre lid.
Del må betonas, alt övervägandena i frågan om vad som skall anses vara
skälig förberedelsetid ytterst måste falla tillbaka på osäkra bedömanden
rörande de svårigheter som inför omställningen kan möta i det enskilda
fallet. Vid granskningen av de skilda synpunkter, som här kan anföras, har
vägande skäl dock funnits tala för att övergångstiden utsträckes ytterligare
ett år, och utskottet förordar därför att detaljhandelsregleringen upphävcs
först från och med den 1 januari 1960.
32
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957
V. Prisbindningen
Utredningsmannen
Enligt utredningsmannens förslag slopas det nuvarande fasta bruttoprisel
å tobaksvaror såväl vid genomförande av en ordning överensstämmande
med alternativ I som vid ett bibehållande av nyetableringskontrollen enligt
alternativ II. Förslaget innebär beträffande prissättningen, att ett av monopolbolaget
fastställt priskurantpris fortfarande skall finnas utsatt på varuförpackningarna
men att detta pris skall vara ett maximipris, som det står
återförsäljarna fritt att underskrida. Det föreslås vidare, att ett högre priskurantpris
skall kunna fastställas för styckeförsäljning av cigarrer, cigarrcigarretter
och cigarretter än för försäljning i hel förpackning.
Departementschefen
Föredragande departementschefen har anfört.
»Alltsedan tillverkningen av tobaksvaror inom landet monopoliserades
har priserna på dessa varor i detaljhandeln varit bundna. Enligt nu gällande
monopollagstiftning åligger det sålunda monopolbolaget att fastställa det
pris, som tobaksvara skall betinga vid försäljning till allmänheten. Detta
tobaksvarans priskurantpris skall utsättas på varje förpackning, och det
är belagt med straff att försälja varan till annat pris. Det fasta bruttopriset
på tobaksvaror har motiverats dels med hänvisning till skattesystemet
— ett överskridande av priskurantpriset skulle innebära, att staten fick
för litet skatt i förhållande till utförsäljningspriset — och dels med hänsyn
till tobakshandlarna, som genom ett fastställt minimipris skulle förskonas
från osund priskonkurrens.
I likhet med utredningsmannen kan jag icke finna de skäl, som en gång
föranledde bestämmelserna om fasta bruttopriser, bärande i nuvarande läge.
Vad först gäller den rent skattetekniska sidan av saken föreligger intet hinder
mot alt beräkna skatten efter annan norm än den gällande, exempelvis
i förhållande till ett av monopolbolaget bestämt nettopris eller ett riktpris.
Synpunkten att bruttoprissystemet skulle innebära ett skydd för tobakshandlarna
mot osund konkurrens har sin förklaring i de särpräglade förhållanden
som rådde vid monopolets införande men kan i dag icke tillmätas
nämnvärd betydelse. Tvärtom står systemet med fasta priser, som ej får
underskridas, i direkt strid mot de tankegångar, som ligger bakom 1953 års
lagstiftning mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning. Det kan självfallet
icke heller förenas med strävandena att skapa fria konkurrensförhållanden
inom detaljhandeln med tobaksvaror. Jag kan alltså helt ansluta mig
till de synpunkter som utredningsmannen anfört till stöd för sin mening
att monopolbolaget icke bör äga fastställa minimipriser på tobaksvarorna.
Utredningsmannen har emellertid icke velat helt släppa den nuvarande prisbindningen
utan föreslagit, att monopolbolaget i fortsättningen skall åsätta
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957
33
varorna detalj handelspriser, vilka skall tjäna såsom maximipriser och alltså
ej får överskridas. Såsom huvudsakligt skäl för denna ståndpunkt anför
utredningsmannen, att staten och monopolbolaget genom monopoliseringen
har ansvar för att tobaksvarorna tillhandahålles allmänheten till det pris,
som med hänsyn till tillverknings- respektive importkostnaden samt skattebestämmelscrna
kan anses skäligt. Vid remissbehandlingen har meningarna
varit mycket delade om lämpligheten av ett system med maximipriser. Såväl
kommerskollegium jämte handelskamrarna som priskontrollnämnden
och de myndigheter som speciellt har att tillvarataga näringsfrihetsintressen
har samtliga bestämt förordat en helt fri prissättning. I samma riktning
har monopolbolaget, åtskilliga länsstyrelser samt enskilda organisationer
och företag uttalat sig. För egen del finner jag principiellt starka skäl tala
för att prissättningen icke ensidigt bindes. Detaljhandelspriset bör få bero
av säljarens prestation, d. v. s. växla alltefter de kostnader säljaren har eller
den kundservice han lämnar. Detta innebär icke att staten eller monopolbolaget
frånsäger sig ansvar för att detaljhandelspriserna på tobaksvaror
blir skäliga. Såsom bl. a. kommerskollegium yttrat, kommer de fria konkurrensförhållandena
inom tobakshandeln säkerligen att borga för att konsumenterna
kan köpa tobaksvaror till skäliga priser. Det kan emellertid i detta
sammanhang icke bortses från att allmänheten i vårt land sedan lång tid
tillbaka har vant sig vid att kunna lita till fasta priser på tobaksvaror. Ett
slopande av varje form av central prissättning skulle med hänsyn till lobaksdistributionens
struktur kunna leda till att allmänhetens kunskap om
prisförhållandena bleve lidande. Enligt min uppfattning motiverar därför de
särskilda förhållanden, som är betingade av monopolsituationen, att monopolbolaget
framdeles åsätter här i landet saluförda tobaksvaror riktpriser
att tjäna till ledning vid försäljning till allmänheten. Skattetekniska synpunkter
talar även för riktprissättning. Det är att antaga, att dessa riktpriser
kommer att överskridas endast i undantagsfall nar så ar motiverat av
särskilda distributionskostnader såsom vid försäljning på vissa restauranger
otc.
Från statens tobaksnämnd och monopolbolaget har under remissbehandlingen
väckts förslag om att i monopollagstiftningen införa förbud mot
styckeförsäljning av cigarretter. Remissinstanserna bär härvid åberopat hygieniska
synpunkter och det extrabesvär för återförsäljarna, som ar förenat
med styckeförsäljningen. Förbud mot sådan försäljning skulle aven vara
ägnat att försvåra för minderåriga att anskaffa cigarretter. For egen de
kan jag icke finna tillräckliga skäl för ett sådant försäljningsförbud. Såvitt
mig är bekant har några mer betydande olägenheter av styckeforsalj ningen
från hygienisk synpunkt icke försports. Det vore för övrigt knappast följdriktigt
att från denna synpunkt förbjuda styckeförsäljning av cigarretter
men^tillåta sådan försäljning av andra rökverk. 1 den män försäljningen av
cigarretter styckevis orsakar betydande merarbete för återforsaljarna står
det dessa fritt att uttaga ett däremot svarande högre pris vid försäljning per
styck. Den fria prissättningen hör följaktligen här kunna medföra eu na
!{
Ililiang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 2 avd. Nr 11
34
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957
turlig minskning av styckeförsäljningen. Det är även att räkna med att
åtskilliga återförsäljare icke alls kommer att befatta sig med styckeförsäljning.
Den fria handeln med tobaksvaror kan sålunda antagas innebära att
möjligheterna för minderåriga att köpa enstaka cigarretter minskas något
eller i vart fall icke längre blir lika lockande. Att söka stävja tobaksmissbruk
i unga år genom ett generellt förbud mot styckeförsäljning torde dock
knappast kunna väntas ge nämnvärt resultat eftersom cigarretter även i
småpaket måste bedömas vara en mycket lättåtkomlig vara. Även om
vissa fördelar kan vara att vinna med det föreslagna förbudet är jag sålunda
för närvarande icke beredd att förorda en sådan åtgärd som att
särskilt kriminalisera cigarrettförsälj ning styckevis. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att en förutsättning för att cigarretter skall få säljas
styckevis är att å varje cigarrett finnes anbragt kontrollstämpel. Sådan
kontrollstämpling kan betraktas såsom en serviceåtgärd från monopolbolagets
sida i syfte att möjliggöra köp av enstaka cigarretter. Skulle bolaget
exempelvis finna att styckeförsäljningen hindrar en från allmän synpunkt
önskvärd rationalisering av distributionen synes något hinder icke föreligga
mot att efter band inskränka kontrollstämplingen till hela förpackningar.»
Beträffande tobaks varuimporten tillägger departementschefen
bl. a. följande.
»Den fria prisbildningen bör omfatta såväl de varor som monopolbolaget
tillhandahåller som dem, vilka införes till landet genom enskilda importörer.
Icke heller bör någon skillnad göras mellan dessa olika kategorier
varor när det gäller riktprissättningen. Monopolbolaget bör sålunda åläggas
att bestämma riktpriser även å varor, som importeras enskilt av återförsäljare.
Sådant riktpris skall beräknas efter samma grunder som monopolbolaget
självt tillämpar vid bestämmande av riktpriser för den egna importen.
Detta kommer att i det väsentliga innebära att riktpriset fastställes
efter samma normer, som nu gäller priskurantpriset. Riktpriset kommer
alltså i stort sett att utgöra summan av varans inköpspris, kostnaden
för dess införande till riket, den å varan belöpande skatten samt ett belopp
motsvarande normal vinstmarginal vid återförsäljning av liknande vara av
monopolbolagets egen import eller tillverkning. I riktpriset bör, i överensstämmelse
med utredningsmannens förslag, i förekommande fall även inräknas
sådana lagrings- och transportkostnader som normalt icke skall täckas
av vad som motsvarar den vanliga vinstmarginalen vid försäljning av
monopolets egna varor. Den nu föreslagna ordningen innebär, att de enskilt
importerade tobaksvarorna även i beskattningshänseende behandlas lika
med de av monopolbolaget tillverkade eller importerade, d. v. s. att skatten
beräknas i förhållande till bl. a. riktpriset.»
Utskottet
Propositionens förslag innebär, att den nuvarande bruttoprisbindningcn
upphör och ersättes med ett riktprissystem. Enligt den föreslagna ordningen
35
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957
skall monopolbolaget sålunda åsätta varje varuförpackning riktpris, d. v. s.
ett av bolaget rekommenderat pris, avsett att utan bindande verkan tjäna
till ledning vid försäljning av tobaksvaran till allmänheten.
Den nuvarande regleringen med fasta priser, som icke får frångås i detaljhandeln,
står principiellt i strid mot det förbud mot fasta bruttopriser
som 1953 års lagstiftning mot konkurrensbegränsning upptager. Samtidigt
kan det nuvarande prissystemet icke längre anses motsvara något verkligt
behov. Varken skattetekniska skäl eller synpunkten att de fasta priserna behövs
för att skydda tobakshandlarna från en osund inbördes priskonkurrens
torde kunna med fog förebäras för den nuvarande prislåsningen. Utskottet
tillstyrker därför förslaget att slopa prisbindningen i detaljhandeln.
De skäl departementschefen anfört för att införa rilctpriser på tobaksvaror
finner utskottet böra godtagas. Bl. a. vinnes genom en sådan form av central
prissättning en enkel beräkningsgrund för tobaksskatten.
I motionerna I: 395 och II: 492 tages upp frågan om styckeförsäljning av
cigarretter och hemställes om förbud mot sådan försäljning. Såsom motivering
anföres, att det åsyftade förbudet skulle starkt begränsa tobaksbruket
bland ungdom. Även praktiska skäl anföres för förslaget. Departementschefen,
som utförligt diskuterat problemet med försäljningen av cigarretter
styckevis, förklarar sig icke för närvarande beredd att förorda, att detta
slags försäljning skall särskilt kriminaliseras. Även enligt utskottets mening
synes en sådan åtgärd knappast nödvändig. Utskottet vill emellertid understryka
vad departementschefen anfört om monopolbolagets möjligheter att
begränsa styckeförsäljningen av cigarretter genom att inskränka kontrollstämplingen
till hela förpackningar. Genom att låta monopolbolaget avgöra
denna i sig själv distributionstekniska fråga vinnes den fördelen att en förändring
av cigarrettförsäljningen till att avse enbart hela förpackningar
smidigare kan genomföras. Enligt utskottets mening bör monopolbolaget vid
sitt ställningstagande i dessa spörsmål tillmäta de skäl mot en styckeförsäljning,
soin hänför sig till önskemålet att motverka utbredning av tobaksbruk
bland barn och ungdom, tillbörlig vikt.
VI. Statens tobaksnämnd
Utredningsmannen
Enligt båda de i betänkandet framlagda alternativen rörande den framtida
detaljhandeln med tobaksvaror skall statens tobaksnämnd kvarstå.
Dess uppgifter vid en friare ordning enligt alternativ I skiljer sig emellertid
väsentligt från den verksamhet nämnden tänkes få vid ett genomförande av
alternativ II. För båda fallen föreslås en utökning av antalet ledamöter
i tobaksnämnden till tio. Såsom av det tidigare anförda framgått består de
av kommerskollegium utsedda ledamöterna, vilka skall företräda de enskilda
återförsäljarna, för närvarande av en representant för tobakshan
-
36
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957
deln och en för specerihandeln. Samtliga de i utredningen deltagande sakkunniga
är eniga om att därest nämnden skall fortsätta sin verksamhet i
en eller annan form, plats inom nämnden bör beredas jämväl för en ordinarie
representant från vardera kioskhandeln och konsumentkooperationen.
Till undvikande av att återförsäljargrupperna blir alltför dominerande föreslås
att antalet statsvalda ledamöter utökas från tre till fyra. En av dessa
bör utses bland personer, som kan anses företräda de speciella konsumentintressena.
Vid ett slopande av nyetableringskontrollen enligt alternativ I anser
utredningsmannen det lämpligt, att tobaksnämnden kvarstår som ett
rådgivande organ till bolaget och ett diskussionsforum i vad gäller principerna
för antagande av återförsäljare, prispolitiken o. d.
För det fall att nyetableringskontroll bibehålies enligt alternativ
11, innebär utredningsmannens förslag beträffande tobaksnämnden i huvudsak
den förändringen i förhållande till vad nu gäller att nämnden från
länsstyrelserna övertager beslutanderätten i frågor om tillstånd till tobakshandel
utom vanlig affärstid.
Departementschefen
Föredragande departementschefen har anfört bl. a. följande.
»Ett upphävande av nyetableringskontrollen och den särskilda regleringen
av tobaksförsäljningen enligt butikstängningslagen innebär att tobaksnämndens
huvudsakliga arbetsuppgifter försvinner. Åtskilliga remissinstanser,
bl. a. kommerskollegium och näringsfrihetsrådet, finner också utrymmet för
fortsatt verksamhet från nämndens sida förhållandevis litet och önskar att
nämnden avskaffas i samband med reformen. Den kritiska synpunkten
framföres även, att ett bibehållande av tobaksnämnden skulle kunna medföra
svårigheter för monopolbolaget att fritt lämpa sin distribution efter vad
bolaget finner företagsekonomiskt riktigt och därmed mest gagneligt för den
stora gruppen konsumenter. Gentemot dessa synpunkter har monopolbolaget
i sitt remissyttrande förklarat sig bestämt förorda, att tobaksnämnden
kvarstår i enlighet med utredningsmannens förslag.
De föreslagna förändringarna beträffande tobaksvarudistributionen medför,
att tobaksnämndens framtida ställning får prövas från helt nya utgångspunkter.
Tillräckliga förutsättningar för att allsidigt bedöma behovet
av att vid sidan om monopolbolaget ha ett offentligt organ med huvudsakligen
konsultativa uppgifter torde icke föreligga förrän man haft någon tids
erfarenhet av de friare förhållandena. Enligt min mening bör det dock icke
råda något tvivel om att nämnden under övergångsskedet till en fri tobakshandel
kan komma att utgöra ett behövligt kontaktorgan mellan monopolbolaget
och dess kunder. Nämndens stora erfarenhet av tobakshandelns speciella
förhållanden bör kunna bidraga till att göra övergången så friktionsfri
som möjligt. Med hänsyn härtill har jag funnit mig böra föreslå att tobaksnämnden
bibehålies tills vidare. Det synes lämpligt att någon tid efter re
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957
37
formens genomförande ånyo pröva frågan huruvida ett särskilt administrativt
organ behövs för de uppgifter som kvarstår för tobaksnämnden eller om
icke syftet med nämnden likaväl kan uppnås ulan lagstiftning men genom
förhandlingar i vanlig ordning mellan monopolbolaget och berörda intressenter.
Jag vill dock redan i detta sammanhang ha sagt, att åtskilligt talar
för att ifrågavarande uppgifter bör vara knutna till en relativt fast institution.
Med hänsyn till den oklarhet, som sålunda råder rörande tobaksnämndens
funktioner i fortsättningen, är jag icke beredd att i detta sammanhang
taga ställning till frågan om nämndens sammansättning. Även på denna
punkt synes man böra avvakta erfarenheterna av den nya ordningen.»
Utskottet
Tobaksnämnden har hittills huvudsakligen fungerat som ett särskilt administrativt
organ vid tillämpningen av tobakshandelsregleringen. I det föregående
bär utskottet förordat, att såväl nyetableringsspärren som de speciella
konkurrensbegränsningar inom tobakshamdeln vilka grundas på butikstängningsreglerna
skall upphävas. Efter en sådan reform kommer följaktligen
icke att finnas behov av en administrativ instans med de uppgifter
nämnden nu har. Vid remissbehandlingen av tobakshandelsutredningens
betänkande restes från åtskilliga håll krav på att tobaksnämnden skulle avskaffas
i samband med övergången till en fri tobakshandel. Även enligt utskottets
mening är det önskvärt, att den administrativa apparat, som betingats
av den hittillsvarande regleringen, i möjligaste mån avvecklas när
regleringen upphör. Likväl kan icke förnekas, att nämnden under övergångsskedet
till en fri handel synes väl lämpad att utgöra ett behövligt kontaktorgan
mellan monopolbolaget och dess kunder. Såsom departementschefen
anfört bör nämndens stora erfarenhet av tobakshandelns speciella
förhållanden kunna bidraga till att göra övergången så friktionsfri som
möjligt. Utskottet anser sig på grund härav böra godtaga, att tobaksnämnden
bibehålies tills vidare. Sedan någon tids erfarenhet vunnits av den nya
ordningen torde emellertid, i enlighet med departementschefens uttalande
härom, nämndens ställning böra omprövas.
VII. Frågan om ersättning i vissa fall åt tobakshandlare
Utredningsmannen
Betänkandet innehåller icke något definitivt förslag om ekonomiskt stöd
åt tobakshandlare, som till följd av att detaljhandelsregleringen borttages
icke kan fortsätta sin verksamhet. I anslutning till sin redogörelse för utformningen
av alternativ I framför utredningsmannen emellertid vissa synpunkter
på ersättningsfrågan. Utredningsmannen framhåller, att borttagandet
av konkurrensskyddet inom tobakshandcln medför risk för alt en del av
de mindre bärkraftiga affärerna icke kan drivas under de nya villkoren
38
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957
och ifrågasätter om icke den hittillsvarande inlösningsverksamheten bör
fortsättas under någon ytterligare övergångstid. Det syntes dock utredningsmannen
erforderligt att utarbeta andra grunder för dessa ersättningar
än de, som gäller för det nu tillämpade inlösningsförfarandet.
Departementschefen
Föredragande departementschefen har anfört.
»Såsom bl. a. näringsfrihetsrådet framhållit, kan på juridiska grunder
några ekonomiska anspråk icke riktas mot staten enbart av den anledningen
att näringsidkare vållas förlust till följd av att staten avlägsnar ett konkurrensskydd
— detta må ha bestått i en tull, importreglering eller, såsom
nu är aktuellt, en offentlig nyetableringskontroll. Jag har emellertid redan
i det tidigare anförda givit uttryck åt den meningen, att den sociala karaktären
hos 1943 års monopollagstiftning motiverar, att de tobakshandlare,
vilka efter övergången till en fri handel icke finner sig kunna fortsätta
sin näringsutövning på grund av den hårdare konkurrensen, i vissa fall
skall kunna få ekonomiskt bistånd. Den ekonomiska hjälp, som sålunda
må komma att utgå, kan därför betraktas såsom en avslutande fas i det
sociala skydd som 1943 års lagstiftning avsåg att ge tobakshandlarna.
Vid bedömningen av de former, i vilka hjälp i vissa fall skall kunna lämnas
tobakshandlarna, uppställer sig i huvudsak två alternativ. Man kan såiunda
överväga att, såsom ifrågasatts av utredningsmannen och förordats
av några remissinstanser, under en övergångstid efter omläggningen till en
fri handel fortsätta med den hittillsvarande inlösningsverksamheten. Det
andra alternativet är att i särskild ordning lämna ekonomisk gottgörelse i
fall, där tobakshandlare i följd av de ändrade konkurrensförhållandena
vållas svårt avbräck i sin affärsrörelse. I praktisk tillämpning skulle de
båda alternativen kanske icke skilja sig så mycket från varandra. Syftet
med den ifrågasatta hjälpen åt tobakshandlarna skiljer sig emellertid från
vad som avses med den nuvarande inlösningsverksamheten, vilken närmast
tar sikte på detaljhandelns rationalisering. Såsom utredningsmannen också
antytt skulle reglerna för det nuvarande inlösningsförfarandet icke utan
grundlig omarbetning kunna tjäna till ledning vid sådana åtgärder till
tobakshandlarnas bistånd som nu ifrågasättes. Jag finner därför ändamålsenligt,
att frågan om ersättning till tobakshandlarna regleras i särskild ordning.
Såsom en förebild härvid kan i viss utsträckning tjäna den ordning,
i vilken vissa i tobaksbranschen verksamma tillerkändes ersättningar vid
införandet år 1943 av statsmonopol å importen av tobaksvaror.
Den ifrågasatta ekonomiska ersättningen till tobakshandlarna bör som
jag redan anfört i viss mån ses såsom en avslutning av 1943 års lagstiftning.
Därav följer, att ersättning icke skall ifrågakomma till andra detaljister
än dem, som nämnda lagstiftning särskilt avsåg att värna om, nämligen
de s. k. specialtobakshandlarna. Ersättning bör dessutom utgå endast där
de ändrade konkurrensförhållandena medfört ett påtagligt behov av eko
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957
39
nomisk hjälp. Ersättningen bör förbehållas de affärsidkare, vilkas rörelse
är så svag, att den icke kan beräknas bära sig under de nya förhållandena.
En förutsättning för att gottgörelse skall ifrågakomma bör därför vara att
tobakshandlaren till följd av det ändrade konkurrensläget ser sig nödsakad
att upphöra med sin rörelse samt att han på grund av ålder, sjukdom, lyte
eller eljest bristande kropps- eller själskrafter icke har möjlighet att försörja
sig på annat sätt. I sådana fall, där försörjningsmöjligheter vid sidan om
tobaksrörelsen icke helt saknas men framstår såsom i avsevärd män begränsade,
bör ersättning kunna givas såsom utfyllnad av inkomst, som kan komma
att förvärvas.
Vid bedömningen av de ekonomiska förutsättningarna för erhållande av
ersättning skall självfallet avseende icke fästas vid behovsprövade sociala
förmåner, som tobakshandlaren kan komma i åtnjutande av. Avgörande för
rätten till ersättning bör vara förhållandena vid den tidpunkt då ersättningsfrågan
upptages till avgörande. Detta innebär, att man i ärendet har
möjlighet att beakta förändringar, exempelvis inträffad sjukdom, som skett
under den tid, som hunnit förflyta mellan rörelsens nedläggande och prövningen
av ansökan om ersättning. För prövning av uppkommen fråga om
ersättning bör dock icke krävas att vederbörande sökande redan nedlagt sin
rörelse. Det bör sålunda icke föreligga något hinder mot att sökanden innan
tobaksrörelsen upphört får ett preliminärt besked om ersättning. Innan definitivt
beslut meddelas bör dock konstateras att tobakshandeln verkligen
nedlägges såsom förutsatts. En överlåtelse av affärsrörelsen på annan, som
fortsätter densamma, kan som regel icke anses innefatta ett sådant nedläggande
av rörelsen som utgör ett villkor för ersättning.
Formen för ersättning bör vara livränta eller engångsersättning.
För att livränta skall tilldelas någon bör i likhet med vad som nu tilliämpas
vid inlösningsförfarandet fordras att han varit under minst 15 år
verksam i branschen. Vad beträffar livräntans storlek finner jag denna skäligen
böra avvägas så att den uppgår till högst 00 procent av den genomsnittliga
nettointäkten av rörelsen för beskattningsåren 1956, 1957 och 1958.
I intet fall bör dock det årliga beloppet av livräntan överstiga 3 000 kronor.
Såsom regel bör vid bestämmande av livränta hänsyn tagas till den allmänna
ålderspensionen och livräntebeloppet följaktligen förklaras utgå med
ett nedsatt belopp under tid, då livräntetagaren uppbär sådan pension. I
vissa fall torde förhållandena medföra att rätten till livränta bör helt upphöra
i och med att livräntetagaren uppnår folkpensionsålder. Svårigheterna
att på förhand bedöma de ersättningsfall, som kan komma att aktualiseras,
medför alt den beslutande myndigheten icke bör bindas med mera ingående
regler för beräkningen av livränta. Det bör slå myndigheten fritt att i
särskilda fall när hjälpbehovet kan bedömas vara av mera övergående natur
bestämma att livränta skall utgå allenast under viss lid. Icke heller bör
hinder föreligga mot att livräntebeloppet — där så prövas lämpligt — gives
viss rörlighet. Tänkbart är sålunda att livräntan bestämmes så alt dess belopp
efter hand sjunker för att till slut helt upphöra att utgå. Någon rätt att
få livränta utbetalad i form av kapitalbelopp bör icke föreligga.
40
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957
I de fall, där livränta icke finnes böra utgå, bör — givetvis under förutsättning
att de allmänna villkoren för att få ersättning är uppfyllda —
ekonomisk hjälp kunna lämnas i form av ett engångsbelopp. Sådan ersättning
bör dock icke kunna bestämmas till högre belopp än 10 000 kronor.
De ersättningsfrågor, som kan bli aktuella efter övergången till en fri
handel, synes kunna avgöras utan att någon vidlyftig administrativ apparat
behöver tas i anspråk. Det kan tyckas ligga nära till hands att överlåta dessa
ärenden på den redan existerande tobaksnämnden. Denna är emellertid
tillkommen för helt andra uppgifter och torde med sin representation av intressen,
som är helt ovidkommande för bedömningen av ersättningsfrågorna,
vara mindre lämpad såsom organ för prövning av dylika frågor. Mest ändamålsenligt
torde därför vara att i likhet med vad som skedde i anslutning
till 1943 års monopolisering av tobaksimporten skapa en särskild kommission
med uppdrag att handlägga ifrågavarande ärenden. Det synes tillfyllest att
monopolbolaget och tobakshandlarna är representerade i kommissionen genom
var sin ledamot. Såsom tredje ledamot och ordförande i kommissionen
bör utses någon som är lagkunnig och erfaren i domarvärv. Kommissionens
ledamöter bör förordnas av Kungl. Maj :t, beträffande partsrepresentanterna
efter förslag från monopolbolaget respektive Tobakshandlarnas riksförbund.
Över kommissionens beslut bör i överensstämmelse med vad som tidigare
gällt i sådana sammanhang talan icke kunna föras.
Ersättningsreglerna bör upptagas i en särskild förordning, som träder
i kraft den 1 januari 1959. I förordningen bör anges viss tid efter ikraftträdandet,
inom vilken ansökningar om ersättning skall vara ingivna till kommissionen.
Ansökningstiden bör utmätas så att tobakshandlarna får tillfälle
att någorlunda tillförlitligt bedöma sina utsikter att fortsätta affärsverksamheten
under de nya förhållandena. Den tobakshandlare, som överväger att
nedlägga sin rörelse och begära ersättning, skall regelmässigt kunna bedöma
frågan härom med tillgång till bokslutet för ett räkenskapsår utan detaljhandelsreglering.
Dessa synpunkter tillgodoses om tiden för ingivande av
ansökningar om ersättning utlöper först i och med utgången av år 1961.
Beloppet av de ersättningar, som sammanlagt kan komma att utbetalas
i enlighet med det förfarande som jag här förordat, låter sig icke med någon
grad av tillförlitlighet beräknas. Såväl antalet ersättningsfall som ifrågakommande
ersättningsbelopp i de enskilda fallen beror av förhållanden
som för närvarande icke kan bedömas. Ett försök till grov uppskattning kan
visserligen göras på grundval av antalet affärer med särskilt låg omsättning
jämte ett antagande av att vissa genomsnittsbelopp kommer att utbetalas
men för en bedömning av den verkliga utvecklingen torde en sådan
beräkning sakna egentligt värde. Det kan dock ha sitt intresse att nämna,
att därest antalet livräntefall kommer att uppgå till 250 och den genomsnittliga
livräntan belöper sig till 2 000 kronor, de totala kostnaderna för livräntefallen
— vid eu kapitalisering efter en räntefot av 5 procent och med
en genomsnittlig levnadsålder hos livräntetagaren av 65 år — utgör cirka
4,4 miljoner kronor. Antages vidare att 250 engångsersättningar om genom
-
41
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957
snittligt 5 000 kronor kommer att utbetalas stiger summan med en och en
kvarts miljon till i runt tal 5,6 miljoner kronor.
Vid de tidigare utbetalningar av ersättningar i anledning av monopolbolagets
verksamhet, som vid skilda tillfällen förekommit, har bolaget burit
kostnaden härför. Jämväl nu ifrågavarande ersättningar och uppkommande
administrationskostnader synes böra utgå av bolagets medel. Kungl. Maj :t
torde böra utverka bemyndigande av riksdagen att träffa avtal härom med
bolaget.
De ersättningar, som utgår i form av engångsbelopp, bör såsom varit
fallet med liknande ersättningar tidigare, undantagas från skattepliktig inkomst.
Motionerna I: 402 och II: 498
Motionärerna hemställer, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om ytterligare utredning av frågan om ersättning till tobakshandlarna
i syfte att ersättning må kunna utgå efter liknande grunder som tilllämpades
vid införande av statsmonopolet å importen av tobaksvaror samt
att denna utredning måtte företagas så skyndsamt att den förelägges redan
nästkommande riksdag».
Utskottet
Den i propositionen föreslagna avvecklingen av nyetableringskontrollen
jämte övriga konkurrensbegränsningar inom detaljhandeln med tobaksvaror
har kombinerats med ett ersättningsförfarande varigenom ekonomiskt
bistånd skall kunna lämnas tobakshandlare som under de nya förhållandena
tvingas nedlägga sin rörelse utan att ha sin utkomst tryggad. Departementschefen
har understrukit, att på juridiska grunder några ekonomiska
anspråk icke kan riktas mot staten av den anledningen att ett konkurrensskydd
bortfaller. Det anses emellertid ganska rimligt, att man vid avvecklingen
av nyetableringskontrollen beaktar dess ursprungliga sociala syfte
och möjliggör för specialtobakshandlare, vilkas rörelse under de nya förhållandena
visar sig sakna konkurrenskraft, att i särskilda fall få ekonomisk
hjälp. Utskottet delar denna syn på ersättningsfrågans principiella
sida.
De föreslagna ersättningsreglerna tar sikte endast på sådana fall, där det
föreligger ed påtagligt behov av ekonomisk hjälp. Ersättning förbehålles
affärsidkare med så svag rörelse att den icke kan beräknas bära sig under
de fria konkurrensförhållandena, och vidare förutsättes att innehavaren av
rörelsen efter nedläggandet av denna kommer att sakna möjlighet alt fullt
ut försörja sig genom annat arbete. Av det ovan anförda följer även att den
som på grund av egen förmögenhet eller eljest är ekonomiskt oberoende icke
skall ifrågakomma för ersättning.
Beträffande ersättningsformerna anknyter förslaget i mycket till det nuvarande
inlösningsförfarandet. Ersättning föreslås kunna beviljas i form
42
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957
av livränta eller med engångsbelopp. Livränta skall kunna utgå till tobakshandlare,
som under minst 15 år drivit tobakshandel. Det årliga beloppet
av livräntan får uppgå till högst 3 000 kronor. Tobakshandlare som ej får
livränta kan beviljas ersättning med ett belopp för en gång, uppgående till
högst 10 000 kronor. Det må anmärkas, att de föreslagna maximibeloppen
i förhållande till motsvarande belopp enligt nu tillämpade inlösningsregler
innebär en uppräkning, för livränta med drygt 75 procent och för engångsersättning
med 25 procent.
I motionerna 1:402 och 11:498 anföres, att ersättningsreglerna är för
snävt utformade och att skäl talar för att blivande ersättningar bör beräknas
efter grunder liknande dem som fastställdes vid monopoliseringen år 1943
av tobaksimporten. Förslag i denna riktning skulle enligt motionärernas
förslag, efter ytterligare utredning av ersättningsfrågan, föreläggas nästkommande
års riksdag.
I anledning av nämnda motioner vill utskottet påpeka att de förhållanden,
som nu finnes motivera ersättning i vissa fall till specialtobakshandlare,
väsentligen skiljer sig från den situation som uppstod när den enskilda tobaksimporten
år 1943 monopoliserades. Statsingripandet då innebar, att någon
grossistimport av tobak icke vidare skulle få förekomma, och de då beslutade
ersättningsreglerna syftade till att gottgöra importörerna för förlorad
näringsverksamhet. Därvid skulle i princip det i tobaksimporten arbetande
kapitalet återställas samt goodwill ersättas. I detta sammanhang utgick
även ersättning för mistad anställning inom importhandeln. Enligt utskottets
mening kan det icke gärna ifrågakomma att på likartat sätt söka
kompensera specialtobakshandeln för inkomstminskning eller eljest ogynnsamma
ekonomiska verkningar, som den nu föreslagna reformen kan komma
att medföra. Frånsett de uppenbara vanskligheterna att fastställa rättvisa
normer för bedömning av påstådda ekonomiska konsekvenser av detaljhandelsregleringens
bortfallande, anser utskottet statsmakternas åtgärd härvidlag
icke vara av den ingripande natur att en tillämpning av de ersättningsgrunder,
som godtogs i samband med förstatligandet av engrosimporten,
ter sig befogad. Utskottet kan följaktligen icke förorda motionärernas
förslag utan tillstyrker den utformning som ersättningsreglerna fått enligt
propositionens förslag.
L tskottet biträder förslaget att överlåta handläggningen av uppkommande
ersättningsärenden på en särskild kommission, bestående av en representant
från vardera monopolbolaget och Tobakshandlarnas riksförbund samt
eu lagkunnig och erfaren domare såsom tredje ledamot och ordförande.
Av vad utskottet i det föregående anfört rörande tiden för ikraftträdandet
av den föreslagna lagstiftningen följer att ersättningsärendena bör kunna
anhängiggöras intill den 1 januari 1963. Innehållet i 6 § i förslaget till ersättningsförordning
bör jämkas i enlighet härmed.
Vad departementschefen slutligen anfört rörande de kostnader som kan
komma att bli förenade med det föreslagna ersättningsförfarandet har icke
föranlett någon erinran från utskottets sida. I enlighet härmed bör Kungl.
43
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957
Maj:t bemyndigas att med monopolbolaget träffa avtal om att beviljade ersättningsbelopp
skall ntgå av bolagets medel samt att bolaget även skall
bestrida kostnaderna för kommissionens arbete och övriga administrationskostnader.
De förslag i övrigt som propositionen innehåller, liksom de uttalanden
av departementschefen, som här icke närmare berörts, har icke givit utskottet
anledning till erinran.
VIII. Utskottets hemställan
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen måtte — med avslag å motionerna T: 395
och II: 492, såvitt gäller ändring i förslaget till lag om ändring
i lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror samt å motionen
II: 497, i vad avser ändrad lydelse av 4 § nämnda lagförslag
och med förklaring att riksdagen i anledning av motionen
II: 497 funnit viss ändring böra vidtagas i förslaget,
såvitt gäller tiden för ikraftträdandet — för sin del antaga
nämnda förslag med den ändringen att lagen träder i kraft
den 1 januari 1960;
B. att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit
viss ändring böra vidtagas i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i butikstängningslagen
den 21 juli 1948 (nr 608) — måtte, med avslag å motionerna
1:393 och 11:491 samt, i hithörande delar, å motionerna
I: 395 och II: 492 ävensom II: 497, för sin del antaga nämnda
förslag med den ändringen att lagen träder i kraft den 1
januari 1960;
C. att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning om ersättning i vissa fall
åt tobakshandlare — måtte, med avslag å motionerna I: 402
och II: 498, för sin del antaga nämnda förslag med de ändringarna
dels att 6 § erhåller följande, såsom utskottets
förslag betecknade lydelse:
(Kungl. Maj.ts förslag)
6 §.
Ansökan om ersättning skall, vid
äventyr alt den icke upptages till
prövning, ingivas till kommissionen
senast före ulgången av år 1961.
(Utskottets förslag)
6 §.
Ansökan om ersättning skall, vid
äventyr att den icke upptages till
prövning, ingivas till kommissionen
senast före utgången av år 1962.
44
Andra lagutskottets utlåtande nr It år 1957
dels ock att förordningen träder i kraft den 1 januari 1960;
D. att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit
viss ändring böra vidtagas i det genom propositionen framlagda
förslaget till förordning om skattefrihet för vissa engångsersättningar
till tobakshandlare — måtte för sin del
antaga nämnda förslag med den ändringen att förordningen
träder i kraft den 1 januari 1960;
E. att riksdagen måtte med bifall till propositionen i denna
del bemyndiga Kungl. Maj :t att med Aktiebolaget Svenska
tobaksmonopolet träffa avtal därom, att av bolagets medel
skall utgå de ersättningar, som jämlikt den föreslagna ersättningsförordningen
kan komma att tilldeles tobakshandlare,
ävensom bestridas i samband med ersättningsförfarandet
uppkommande administrationskostnader;
F. att motionerna I: 395 och II: 492, i den mån de icke
kan anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört och
hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 14 mars 1957
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Sunne, fru Carlqvist,
fru Svenson, herrar Huss, Mannerskantz och Grönkvist;
från andra kammaren: herrar Nilsson i Göteborg, Lundberg, fru Ewerlöf,
herrar Carlsson i Bakeröd, Johansson i Södertälje, Rimmerfors, Jönsson
i Jämtlands Sikås och fru Svensson.
Reservationer
I. vid utskottets hemställan under A.
av herrar Nilsson i Göteborg, Lundberg och Johansson i Södertälje, vilka
ansett,
a) att utskottets yttrande bort ha annan lydelse såtillvida som
dels det stycke i utskottets yttrande å s. 29, som börjar respektive slutar
med orden »På grund---ytterligare utforskade», bort ersättas av föl
jande
uttalande.
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957
45
»På grund av det nu anförda ansluter sig utskottet till departementschefens
mening att nyetableringskontrollen bör helt avvecklas. Beträffande de
anförda hälsovårdssynpunkterna må tilläggas, att — såsom erinrats i motionerna
I: 395 och II: 492 — Kungl. Maj :t redan i fjol våras i anledning av
en framställning från med. dr docenten Börje Ejrup m. fl. uppdragit åt statens
medicinska forskningsråd att framlägga utredning och förslag om hur
en utökad forskning rörande rökningens biologiska verkningar bör organiseras
och om storleken av härför behövliga medel. I nämnda framställning
hemställdes även att ett organ skulle skapas för information i tobaksfrågan
samt att åtgärder skulle vidtagas för att söka minska tobaksrökningen, särskilt
bland ungdomen. I denna del är framställningen föremål för remissbehandling
och överväges för närvarande inom medicinalstyrelsen och statens
institut för folkhälsan. Det synes utskottet i detta läge icke finnas anledning
för riksdagen att, såsom föreslagits i motionerna I: 395 och II: 492,
taga något initiativ till åtgärder på detta område.»
dels de stycken i yttrandet å s. 30—31, vilka börjar respektive slutar med
orden »Även specialtobakshandlarnas---nyetablering bibehålies» och
»Därest man---till övervägande», bort ersättas av följande uttalande.
»Även specialtobakshandlarnas privilegierade ställning när det gäller
automathandeln har helt förestavats av det ekonomiska hänsynstagandet till
denna yrkeskategori. Ett upphävande av nyetableringskontrollen beträffande
butiksförsäljning av tobaksvaror bör därför medföra, att var och en som
handlar med tobaksvaror får full frihet att bedriva sådan försäljning från
automat. Den nuvarande bestämmelsen om särskild tillståndsgivning i fråga
om sådan handel torde sålunda få upphävas.»
dels ock det stycke i utskottets yttrande å s. 31, som börjar respektive slutar
med orden »Specialtobakshandeln bör--- ■—■ 1 januari 1960», bort er
sättas
av följande uttalande.
»Specialtobakshandeln bör självfallet ges tillräcklig tid att medan nyetableringsspärren
ännu består förbereda sig inför den förestående omläggningen.
Utskottet finner emellertid specialtobakshandelns intressen i detta hänseende
väl tillgodosedda genom propositionens förslag.»
b) att utskottet bort hemställa,
A. att riksdagen måtte — med avslag i hithörande delar å
motionerna I: 395 och II: 492 samt II: 497 — för sin del antaga
det vid propositionen fogade förslaget till lag om ändring
i lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående slatsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror.
II. vid utskottets hemställan under B.
1) av herrar Nilsson i Göteborg, Lundberg och Johansson i Södertälje,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
B. att riksdagen måtte — med avslag å motionerna 1: 393
och 11:491 samt, i hithörande delar, å motionerna 1:395
46
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957
och 11:492 ävensom 11:497 -— för sin del antaga det vid
propositionen fogade förslaget till lag om ändring i butikstängningslagen
den 21 juli 1948 (nr 608).
2) av lierrar Sunne och Rimmerfors.
III. vid utskottets hemställan under C.
1) av herrar Nilsson i Göteborg och Johansson i Södertälje, vilka ansett
a) att de stycken i utskottets yttrande å s. 42, som börjar respektive slutar
med orden »Utskottet biträder — —--och ordförande» och »Av vad
--- — enlighet härmed», bort ersättas med text av följande lydelse.
»Utskottet biträder förslaget att överlåta handläggningen av uppkommande
ersättningsärenden på en särskild kommission, bestående av en representant
från vardera monopolbolaget och Tobakshandlarnas riksförbund
samt en lagkunnig och erfaren domare såsom tredje ledamot och ordförande.
De skäl som anförts för att ersättningsärendena skall kunna anhängiggöras
under så lång tid som intill den 1 januari 1962 finner utskottet vara
bärande.»
b) att utskottet bort hemställa,
C. att riksdagen måtte — med avslag å motionerna I: 402
och II: 498 — för sin del antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ersättning i vissa fall åL
tobakshandlare.
2) av herr Lundberg, som ansett
a) att utskottets motivering beträffande frågan om ersättning i vissa fall
åt tobakshandlare å s. 41—43 bort ha följande lydelse.
»Det måste betraktas som principiellt oriktigt att staten i direkt motsats
till enskild företagsamhet ikläder sig ekonomiskt ansvar för inkomstminskning
eller andra ogynnsamma ekonomiska verkningar som kan uppkomma
för enskilda medborgare till följd av att staten genom ändrad lagstiftning
eller på annat sätt vidtager rationaliseringsåtgärder som förestavas av hänsyn
till det allmännas bästa. Mot bakgrunden härav finner sig utskottet
böra motsätta sig propositionens förslag om särskild ekonomisk gottgörelse
till vissa tobakshandlare, som kan missgynnas ekonomiskt av föreliggande
reformering av tobakshandeln. Utskottet avstyrker därför förslaget till förordning
om ersättning i vissa fall till tobakshandlare. Härav följer alt utskottet
jämväl avstyrker motionerna 1:402 och 11:498.
De förslag — -----(lika med utskottet) — ---till erinran.»
b) att utskottet bort hemställa,
C. att riksdagen måtte — med avslag jämväl å motionerna
1: 402 och II: 498 — avslå det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ersättning i vissa fall åt tobakshandlare.
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957
47
IV. vid utskottets hemställan under D.
1) av herrar Nilsson i Göteborg och Johansson i Södertälje, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa,
D. att riksdagen måtte för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning om skattefrihet för
vissa engångsersättningar till tobakshandlare;
2) av herr Lundberg, som under åberopande av sin reservation vid utskottets
hemställan under C. ansett, att utskottet bort hemställa,
D. att riksdagen måtte avslå propositionens förslag till
förordning om skattefrihet för vissa engångsersättningar till
tobakshandlare.
V. vid utskottets hemställan under E.
av herr Lundberg, som under åberopande av sin reservation vid utskottets
hemställan under C. ansett, att utskottet bort hemställa,
E. att riksdagen måtte avslå propositionens förslag om
bemyndigande för Kungl. Maj :t att i visst hänseende träffa
avtal med Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet.
VI. vid utskottets hemställan under F.
av herrar Sunne. Rimmerfors och Jönsson i Jämtlands Sikås.
570-119
Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag