Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

Nr 34

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om prästval, m.m., dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 29 mars 1957 dagtecknad, till lagutskott hänvisad propoposition,
nr 152, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
förslag till

1) Lag
om prästval

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Tjänst som domprost, kyrkoherde eller komminister i territoriellt pastorat
så ock, i den mån Konungen förordnar därom, motsvarande tjänst i
icke-territoriellt pastorat tillsättes i den ordning nedan sägs.

Om tillsättning av kyrkoadjunktstjänst är särskilt stadgat.

2 §.

Prästerlig tjänst som avses i denna lag tillsättes efter val, såvitt ej annat
följer av 3—5 §§.

Rösträtt vid sådant val tillkommer envar, som äger rösträtt å kyrkostämma
i församling inom pastoratet.

Valet sker mellan sökande, som av domkapitlet uppförts på förslag till
tjänsten. Före val, som avser domprost- eller kyrkoherdetjänst, äga dock de
röstberättigade kalla präst att uppföras på förslaget.

3 §.

I fråga om domprosttjänst skall val äga rum, om ej Konungen till tjänsten
förflyttar präst, som innehar annan dylik tjänst.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1057. 9 saml. 1 avd. Nr Sb

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

När val ägt rum, utnämner Konungen till tjänsten antingen präst, som
stått under val, eller präst, som sökt tjänsten jämlikt 30 §.

4 §.

Kyrkoherdetjänst tillsättes utan val var tredje gång tjänsten är ledig,
genom att Konungen utnämner präst, som sökt tjänsten, eller till tjänsten
förflyttar präst, som innehar domprost- eller kyrkoherdetjänst.

Är jämlikt 16 § andra stycket eller 19 § andra stycket särskild valförrättning
ej erforderlig, utnämner domkapitlet den präst som skall anses
våld.

Har under val jämte annan stått präst, som kallats av de röstberättigade,
utnämner Konungen en av dem som stått under val.

Efter val till kyrkoherdetjänst i annat fall än ovan sägs utnämner domkapitlet
den som vid valet erhållit de flesta rösterna eller, om flera fått
högsta röstetal, den av dem som domkapitlet finner böra erhålla företräde.

5 §.

Var tredje gång komministertjänst är ledig i pastoratet sker tillsättningen
utan val, antingen genom att domkapitlet utnämner präst, som sökt tjänsten,
eller genom att Konungen till tjänsten förflyttar präst, som innehar
annan prästerlig tjänst.

Om tillsättning utan val i visst fall, då präst är ensam behörig sökande,
stadgas i 16 § tredje stycket.

Efter val till komministertjänst tillsätter domkapitlet tjänsten enligt vad
i 4 § fjärde stycket stadgas om kyrkoherdetjänst.

Behörighet och befordringsgrunder

6 §.

Till prästerlig tjänst må ifrågakomma endast den som äger utöva prästämbetet
och som prövas hava den förmåga och de egenskaper, vilka erfordras
för tjänstens nöjaktiga bestridande.

7 §.

Särskilda villkor för behörighet äro

a) i fråga om domprost- eller kyrkoherdetjänst: att hava fyllt trettio år
och att under minst tre år hava fullgjort prästerlig tjänstgöring inom
svenska kyrkan;

b) i fråga om komministertjänst: att under minst aderton månader hava
fullgjort tjänstgöring som nyss sagts.

Från dessa behörighetsvillkor må dock Konungen medgiva undantag.

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

8 §.

Ej må på förslag uppföras

a) den som står på eller vid ansökningstidens utgång stod på förslag till
annan prästerlig tjänst eller som över sådant förslag anfört besvär, vilka
äro eller vid nämnda tidpunkt voro oavgjorda;

b) den som är eller vid ansökningstidens utgång var sökande till kyrkoherde-
eller komministertjänst, vilken skall tillsättas utan val.

I fråga om präst, som kallats av de röstberättigade, skall första stycket
äga motsvarande tillämpning, om prästen, när han kallades, stod på förslag
eller anfört besvär som avses under a) eller, när han antog kallelse, var
sökande till tjänst som under b) sägs.

När kyrkoherde- eller komministertjänst skall tillsättas utan val och
fråga ej är om tillsättning genom förflyttning, må icke ifrågakomma präst,
som vid ansökningstidens utgång stod på förslag till annan prästerlig tjänst
eller som över sådant förslag anfört besvär, vilka vid nämnda tidpunkt voro
oavgjorda.

9 §.

Äro tre sökande uppförda på förslag till domprost- eller kyrkoherdetjänst,
må präst, som kallats av de röstberättigade, ej uppföras därå, om han icke
har minst tio tjänstår eller minst samma tjänstålder som någon på förslaget.

10 §.

Har präst ej under minst fem år fullgjort prästerlig tjänstgöring inom det
stift, till vilket han efter prästvigningen först knutits, må han endast under
villkor, som Konungen föreskriver, på grund av egen ansökan komma i
fråga till prästerlig tjänst inom annat stift.

11 §.

Domprost eller kyrkoherde, som ej under minst fem år innehaft den
tjänst till vilken han senast blivit utnämnd, må ej utan Konungens tillstånd
på grund av egen ansökan komma i fråga till annan prästerlig tjänst.

Vad i första stycket sägs skall även gälla komminister, när fråga är om
tillsättning av tjänst i annat pastorat. Minsta tiden skall dock vara tre år.

12 §.

På förslag till prästerlig tjänst skola behöriga sökande uppföras efter
som de, med hänsyn jämväl till tjänstens särskilda behov, finnas äga företräde
i förtjänst och skicklighet. Därvid böra tagas i betraktande såväl det
nit, det allvar och den skicklighet som sökande visat i honom dittills anförtrott
kall, jämte hans tjänstålder, som ock den lärdom han ådagalagt
genom examina, utgivna skrifter eller annorledes.

Samma befordringsgrunder skola gälla vid avgivande av förord, som i
35 § sägs, och vid utnämning jämlikt 36 §.

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

Tillsättning efter val

Om ansökan och förslag

13 §.

Prästerlig tjänst som skall tillsättas efter val sökes hos domkapitlet inom
förelagd tid.

14 §.

Domkapitlet har att, om så kan ske, uppföra tre behöriga sökande på
förslag.

15 §.

Anmäler sig ingen behörig sökande, skall domkapitlet utsätta ny ansökningstid.
Kommer ej heller då behörig sökande, förordnar Konungen, huru
med tjänsten skall förfaras.

16 §.

Kunna ej flera än två sökande uppföras på förslag, skall likväl med tillsättningen
förfaras som om förslaget vore fullständigt.

Vad i första stycket sägs skall även gälla, då på förslag till domprosteller
kyrkoherdetjänst kunnat uppföras endast en sökande. Om i dylikt fall
präst ej kallas av de röstberättigade eller fråga om kallelse förfaller jämlikt
25 §, skall den som uppförts på förslaget anses vald.

Finnes till komministertjänst endast en behörig sökande och har ej ny
ansökningstid redan varit utsatt jämlikt 15 §, skall domkapitlet ånyo
utsätta sådan tid. Om efter förnyat ledigförklarande endast en behörig
sökande finnes, äger domkapitlet utnämna honom till tjänsten. Komma
flera sökande, är den som sökt tjänsten vid första ledigförklarandet städse
berättigad att uppföras på förslag.

17 §.

Präst, som uppförts på förslag, må ej frånträda detta före valet, utan så
är att han erhållit annan befattning.

Efter valet må präst, som ej erhållit högsta röstetalet, frånträda förslaget.

18 §.

Har präst, som uppförts på förslag, före valet blivit obehörig till tjänsten,
skall domkapitlet skilja honom från förslaget.

19 §.

Har sökande, som uppförts på förslag, före valet avlidit eller jämlikt
17 § frånträtt förslaget eller blivit skild därifrån, skall domkapitlet på förslaget
uppföra annan behörig sökande, om sådan finnes. Vad nu sagts skall
dock ej gälla, om präst efter kallelse uppförts på förslaget.

Första lagutskottets utlåtande nr SJj år 1957

Kvarstår på förslag endast präst som kallats, skall han anses vald.
Domkapitlet skall genast underrätta de röstberättigade härom.

Finnes efter avgång från förslag ingen behörig sökande och är ej fall, som
i andra stycket sägs, skall tjänsten ånyo förklaras ledig. Kommer då ingen
behörig sökande, förordnar Konungen, huru med tjänsten skall förfaras.

I övrigt skall 16 § äga motsvarande tillämpning efter avgång från förslag.

Om grov

20 §.

Prov med predikan och altartjänst skall avläggas av envar på förslaget
uppförd sökande, som ej i sin ansökan förklarat sig avstå därifrån. Sådant
prov skall äga rum vid högmässogudstjänst inom pastoratet.

Domkapitlet bestämmer, om prov skall avläggas i en eller två kyrkor,
samt utsätter dag för prov.

Är sökande, som uppförts på förslag, ej anställd i pastoratet och finnes
annan präst att tillgå, må sökanden ej i pastoratet utföra annan prästerlig
förrättning än i första stycket sägs.

21 §.

Hindras präst av laga förfall att å utsatt dag fullgöra prov, skall han
genast anmäla detta hos domkapitlet. Kan han ej inom fyra veckor efter
nämnda dag inställa sig till prov, skall han likväl komma under omröstning.
Uteblir präst utan laga förfall, skall domkapitlet skilja honom från
förslaget.

22 §.

Ej må präst i annat fall än i 20 § sägs anvisas tjänstgöring inom pastorat,
där han söker prästerlig tjänst och icke redan är anställd.

Om kallelse till domprost- eller kyrkoherdetjänst

23 §.

Innan val till domprost- eller kyrkoherdetjänst äger rum, skall frågodag
hållas.

24 §.

Väcker röstberättigad å frågodag förslag om att präst skall kallas, skall
omröstning företagas sålunda, att den som ej vill att kallelse skall ske
röstar nej, och den det vill på sin röstsedel uppför namnet på den präst han
anser böra kallas. Därest nejrösterna understiga hälften av de avgivna
rösterna samt röstsiffran för den präst som erhållit högsta röstetalet
antingen uppgår till minst en femtedel av samtliga i röstlängden upptagna
röstberättigade eller utgör minst fyrahundra, är denne kallad. Hava flera

Första lagutskottets utlåtande nr 3J+ år 1957

präster var för sig erhållit högsta röstetalet och sådan röstsiffra, som nu är
sagd, skiljer lotten mellan dem. Uppgå nejrösterna till hälften av de avgivna
rösterna eller har ej tillräckligt röstetal tillfallit någon av de präster
som varit under omröstning, är frågan om kallelse förfallen.

Beträffande omröstningen skall i övrigt gälla vad i denna lag stadgas
om val.

25 §.

Avböjer präst kallelse eller finner domkapitlet genom beslut, som vinner
laga kraft, den kallade obehörig att uppföras på förslaget, förfaller frågan
om kallelse. Domkapitlet skall genast underrätta de röstberättigade härom.

26 §.

Antager präst kallelse och finnes han behörig, skall domkapitlet uppföra
honom på förslaget.

Vill präst som antager kallelse avstå från prov, skall han avgiva förklaring
härom vid antagandet av kallelsen. I övrigt skola 20—22 §§ äga
motsvarande tillämpning i fråga om honom.

27 §.

Har efter frågodag, varå kallelse ej kommit till stånd, någon avgått från
förslaget, skall, efter tillämpning av 19 § första stycket, ny frågodag hållas.

Därest präst, som kallats, före valet avlidit eller förlorat behörighet, som
han hade å frågodagen, skall ny frågodag likaledes hållas.

Om val
28 §.

Varje röstberättigad äger vid valet en röst.

Rösträtt må ej utövas av annan än den som personligen infinner sig vid
valförrättningen. Make äger dock genom fullmakt överlåta sin rösträtt till
andra maken. Fullmakt skall vara ställd till andra maken samt av utställaren
egenhändigt underskriven med angivande av den dag underskrivandet
skett ävensom bevittnad av en person. Till vittne må ej tagas utställarens
make och ej heller barn till utställaren eller hans make. Är fullmakt ej så
underskriven och bevittnad som nu angivits, är den ogill.

29 §.

Vid valet skall den röstlängd följas, som gäller för omröstning å kyrkostämma,
samt jämväl i övrigt tillämpas vad om sådan röstlängd finnes
stadgat.

Valet skall ske med slutna sedlar.

Första lagutskottets utlåtande nr 84 år 1957 7

Om särskild ansökan till domprosttjänst m.m.

30 §.

Domprosttjänst må sökas jämväl utom förslag. Ansökan skall ingivas till
domkapitlet inom klagotiden för valet eller, därest jämlikt 16 § andra
stycket eller 19 § andra stycket särskild valförrättning ej erfordras, inom
klagotiden för frågodagsförrättningen.

Domkapitlet skall till Konungen avgiva yttrande angående dem som
kunna komma i fråga till tjänsten.

31 §.

Har under val till kyrkoherdetjänst jämte annan stått präst, som kallats,
skall domkapitlet till Konungen avgiva yttrande i ärendet.

Tillsättning utan val

32 §.

Vid tillsättning av kyrkoherde- eller komministertjänst utan val skall
tjänsten, såvitt ej annat följer av 38 §, sökas hos domkapitlet inom förelagd
tid.

33 §.

Anmäler sig ingen behörig sökande, skall domkapitlet utsätta ny ansökningstid.
Kommer ej heller då behörig sökande, förordnar Konungen, huru
med tjänsten skall förfaras.

34 §.

Finnes en eller flera behöriga sökande, skall domkapitlet bereda kyrkorådet
i envar församling inom pastoratet tillfälle att yttra sig om dem.

Har sökande, efter det kyrkoråd yttrat sig, avlidit eller återkallat sin
ansökan eller blivit obehörig, skall domkapitlet, om skäl äro därtill,
bereda kyrkorådet nytt tillfälle att yttra sig.

35 §.

Sedan yttranden inkommit eller därför bestämd tid utgått, har domkapitlet
i fråga om kyrkoherdetjänst att i yttrande till Konungen angiva,
vem av de sökande domkapitlet förordar till tjänsten. Om skäl äro därtill,
må domkapitlet jämväl angiva, vilka domkapitlet anser böra komma i
fråga i andra och tredje rummen.

36 §.

Är fråga om komministertjänst, äger domkapitlet, sedan yttranden inkommit
eller därför bestämd tid utgått, till tjänsten utnämna behörig
sökande.

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957
37 §.

Prästerlig tjänst må tillsättas genom förflyttning endast om det påkallas
av att annan prästerlig tjänst indrages eller eljest synnerliga skäl äro att
innehavare av dylik tjänst förflyttas.

38 §.

Uppkommer fråga om att tillsätta prästerlig tjänst genom förflyttning,
förordnar Konungen, att tjänsten ej skall ledigf örklar as.

39 §.

Domkapitlet skall bereda kyrkorådet i envar församling inom pastoratet
tillfälle att yttra sig angående präst, om vars förflyttning är fråga, samt till
Konungen avgiva eget yttrande i ärendet.

Besvär

40 §.

Över frågodagsförrättning må, därest jämlikt 16 § andra stycket eller
19 § andra stycket särskild valförrättning ej erfordras, besvär hos domkapitlet
anföras av röstberättigad.

Besvären skola hava inkommit till domkapitlet, därest å frågodagen ej
kallats präst att uppföras på förslaget, inom tre veckor från den dag, då
förrättningen avslutades, samt eljest inom samma tid från det klaganden
erhöll del av underrättelse enligt 19 § andra stycket eller 25 §.

I annat fall än i första stycket sägs må klagan över frågodagsförrättning
föras endast i sammanhang med besvär över valförrättningen.

41 §.

Över valförrättning må besvär hos domkapitlet anföras av röstberättigad
och av präst, som stått under omröstning vid valet.

Besvären skola hava inkommit till domkapitlet inom tre veckor från
den dag, då förrättningen avslutades.

42 §.

I domkapitlets beslut i fråga om tillsättning av prästerlig tjänst må
ändring sökas genom besvär hos Konungen.

Besvären skola ingivas till ecklesiastikdepartementet inom tre veckor
från den dag, då beslutet tillkännagavs genom anslag i domkapitlets lokal.

Över beslut om förslag så ock över beslut om förord, som i 35 § sägs,
eller om utnämning jämlikt 36 § må besvär anföras endast av sökande;
dock må besvär över beslut, varigenom präst, som kallats att uppföras på
förslag, förklarats obehörig därtill, anföras av den kallade och av röstberättigad.

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

Särskilda bestämmelser

43 §.

Kyrkoherdetjänsten i Visby pastorat tillsättes i och med tillsättning
av biskopstjänsten i stiftet.

44 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1958.

2. Genom lagen upphävas lagen den 7 december 1934 (nr 573) om tillsättning
av prästerliga tjänster, 19 kap. 11 § kyrkolagen samt §§ 6, 7, 8 och
10 reglementet den 31 januari 1896 (nr 3) för Lappmarks ecklesiastikverk.

3. Med tillsättning av prästerlig tjänst, som före denna lags ikraftträdande
kungjorts till ansökan ledig, skall förfaras efter hittills gällande lag.

4. Den indelning av kyrkoherdetjänsterna, som gjorts för tillämpning av
41 § 4 mom. i 1934 års lag, skall ligga till grund för tillämpning av 4 §
första stycket i den nya lagen. Beträffande kyrkoherdetjänster, som ej omfattas
av nämnda indelning, bestämmer Konungen indelningen.

5. För att bestämma den ordning, i vilken 5 § första stycket i den nya
lagen skall tillämpas, skola domkapitlen, vart inom sitt stift, medelst lottning
fördela de pastorat inom stiftet, i vilka vid lagens ikraftträdande
komministertjänst är inrättad, i tre så långt möjligt jämstora, med A, B
och C betecknade grupper; och skall stadgandet första gången tillämpas
beträffande pastorat, som hänförts till gruppen A, första gången komministertjänst
i pastoratet efter denna lags ikraftträdande blir ledig, beträffande
pastorat, som hänförts till gruppen B, andra gången dylik ledighet
föreligger samt beträffande pastorat, som hänförts till gruppen C, tredje
gången detta inträffar. Inrättas komministertjänst i pastorat, där dylik
tjänst ej tidigare funnits, bestämmer Konungen, i vilken ordning 5 § första
stycket skall tillämpas beträffande pastoratet.

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

2) Lag

angående ändrad lydelse av 7 § 1 mom. och 13 § lagen
den 13 november 1936 (nr 567) om domkapitel

Härigenom förordnas, att 7 § 1 mom. lagen den 13 november 1936 om
domkapitel skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, att i 13 §
samma lag1 skall införas ett nytt moment, betecknat 6 mom., av nedan
angiven lydelse samt att nuvarande 6 mom. av sistnämnda paragraf skall
betecknas 7 mom. och erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

7 §.

1 mom. Över val av ledamöter och
suppleanter i domkapitel må anföras
besvär, vilka, ställda till Konungen,
skola sist före klockan tolv å tjugonde
dagen efter valets avslutande ingivas
till domkapitlet, som efter inhämtande
av vederbörandes förklaringar
samt efter infordrande av valsedlar
och övriga valhandlingar, i
den mån de ej äro för domkapitlet
tillgängliga, har att med eget yttrande
till Konungen insända besvären
jämte de förklaringar, som inkommit,
ävensom protokoll, valsedlar
och övriga handlingar rörande
valet. Om besvär över val, som förrättats
av teologisk fakultet, gälle
dock vad särskilt är stadgat.

13 §.

(Föreslagen lydelse)

7 §.

1 mom. Över val av ledamöter och
suppleanter i domkapitel må anföras
besvär, vilka, ställda till Konungen,
skola inom tre veckor från den dag,
då valet avslutades, ingivas till domkapitlet,
som efter inhämtande av vederbörandes
förklaringar samt efter
infordrande av valsedlar och övriga
valhandlingar, i den mån de ej äro
för domkapitlet tillgängliga, har att
med eget yttrande till Konungen insända
besvären jämte de förklaringar,
som inkommit, ävensom protokoll,
valsedlar och övriga handlingar
rörande valet. Om besvär över val,
som förrättats av teologisk fakultet,
gälle dock vad särskilt är stadgat.

13 §.

6 mom. I fråga om innehavare av
prästerlig befattning, som ej lyder
under domkapitel, och präst utan
prästerlig befattning tillkommer befogenhet,
som i 4 och 5 mom. sägs,
domkapitlet i det stift, inom vilket

Senaste lydelse av 13 § 6 mom., se 1948: 490.

Första lagutskottets utlåtande nr 84 år 1957

(Gällande lydelse)

6 mom. Den som icke åtnöjes med
domkapitels beslut i något av de i
2—5 mom. angivna hänseenden äger
hos Konungen söka ändring genom
besvär, vilka skola hava inkommit
till ecklesiastikdepartementet inom
en månad från det han erhöll del av
beslutet.

(Föreslagen lydelse)

prästen har sitt hemvist. Äger han
ej hemvist inom riket, tillkommer
dylik befogenhet Uppsala domkapitel.

7 mom. Den som icke åtnöjes med
domkapitels beslut i något av de i
2—5 mom. angivna hänseenden äger
hos Konungen söka ändring genom
besvär, vilka skola ingivas till ecklesi
astikdepar tementet.

Beslut som---annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1958.

I fråga om besvär över beslut, som avses i 13 § 7 mom., skall, om det
meddelats före denna lags ikraftträdande, äldre lag gälla.

I samband med propositionen har utskottet behandlat fyra i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna I: 516 av herr Mannerskantz samt II: 650 av
herr Staxäng m. fl.;

motionen II: 651 av herrar Olof son och Nilsson i Lönsboda; ävensom
motionen II: 652 av herr Svenungsson m. fl.

Beträffande de skäl, som anförts för de genom propositionen framlagda
förslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat till stöd
för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i
det följande, hänvisa till propositionen samt motionerna.

Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 3 mars 1950 tillkallade
dåvarande statsrådet N. Quensel den 15 april samma år särskilda sakkunniga
— 1950 års prästvalslcommitté — för att inom ecklesiastikdepartcmen -

12 Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

tet biträda med en översyn av prästvalslagstiftningen och därmed sammanhängande
frågor.1

Tillkallandet av de sakkunniga får ses mot bakgrunden av det vid 1949
års riksdag fattade principbeslutet om en prästlönereform (prop. 1949: 204;
SIdU 2; Rskr 399). Detta innebar bland annat att för ordinarie församlingspräster
skulle införas en förflyttning sskyldighet av i princip samma räckvidd
som den för civilstatstjänstemän i allmänhet stadgade. Under förarbetena
till prästlönereformen hade framhållits, att frågan om förflyttning
av ordinarie präster icke kunde regleras endast genom bestämmelser i ett
avlöningsreglemente utan för sin lösning förutsatte sådan ändring i gällande
prästvalslagstiftning, att ett pastorat förpliktades att — även utöver nu
förekommande fall — såsom ordinarie prästman mottaga präst, vilken pastoratsmenigheten
icke själv valt. Spörsmålet om en uppmjukning av prästvalsbestämmelserna
på denna punkt borde lösas, så snart det hunnit nöjaktigt
utredas. I direktiven för de sakkunniga erinrades om dessa uttalanden.
Vidare anfördes i direktiven, att principbeslutet om en prästlönereform
tvingade fram ett slutligt ställningstagande till ett annat spörsmål på prästvalsområdet
— ett spörsmål av ojämförligt större praktisk räckvidd —
nämligen det om stiftsbandet. Ovedersägligt vore, att avlöningsreformen
på flera väsentliga punkter skapat ett nytt läge för denna gamla frågas allsidiga
bedömande, och frågan borde därför nu tagas upp till ny prövning.
Slutligen framhölls i direktiven, att utredningen erbjöde ett naturligt tillfälle
att även undersöka frågan om de s. k. prästvalsprivilegierna.

Med anledning av en framställning från Sveriges yngre prästers förbund
beslöt Kungl. Maj:t den 24 april 1953 utvidga prästvalskommitténs uppdrag
till att omfatta även spörsmålet, huruvida särskilda bestämmelser borde
gälla vid tillsättning av komministertjänst var tredje gång den är ledig,
ävensom de övriga spörsmål avseende ändringar i gällande prästvalslagstiftning,
som kunde uppkomma under utredningsarbetet och icke rörde
huvudgrunderna i lagstiftningen.

Prästvalskommitténs arbete har sedermera också inriktats på vissa spörsmål
i anslutning till den ifrågasatta pastoratsindelningsreformen. Med anledning
av remiss — i viss del — av pastoratsindelningssakkunnigas betänkande
med förslag till allmänna riktlinjer för den territoriella pastoratsindelningen
och församlingsprästerliga organisationen m. m. (SOU 1953:11)
överlämnade kommittén den 17 juni 1953 en promemoria rörande erforderliga
övergångsanordningar i avseende å tjänstinnehavarens förflyttning

1 De sakkunniga utgjordes av dåvarande ledamoten av riksdagens första kammare, överdirektören
i fångvårdsstyrelsen H. Göransson, tillika ordförande, kanslirådet i Kungl. Maj:ts kansli
N.-E. Brolin, ledamoten av riksdagens andra kammare E. Gustafsson i Bogla, domkyrkosysslomannen
O. Hassler och numera biskopen E. Malmeström. Den 24 mars 1954 blev Brolin på egen
framställning entledigad och som sakkunnig i hans ställe tillkallades numera byråchefen i ecklesiastikdepartementet
N. Hörjel.

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

in. m. vid en reform av nyss angivet slag. Denna promemoria har i huvudsak
återgivits i Kungl. Maj:ts skrivelse till kyrkomötet den 12 augusti 1953 (nr
2). Därefter har kommittén den 12 februari 1954 avgivit ett särskilt betänkande
med förslag till vissa övergångsanordningar vid en allmän reform
av pastoratsindelningen (stencilerat). I detta betänkande har bland annat
framlagts förslag till lag med särskilda bestämmelser om tillsättning av
prästerliga tjänster i samband med nyindelning av riket i pastorat. Betänkandet
har remissbehandlats i vanlig ordning men har sedan — i avvaktan
på ett ställningstagande till hela frågan om pastoratsindelningsreformen —
icke föranlett någon åtgärd.

Den 28 juli 1956 har prästvalskommittén avgivit sitt slutbetänkande med
förslag till ny lagstiftning om tillsättning av ordinarie församlingsprästtjänster
samt till bestämmelser om prästerliga disponibilitetsbefattningar
(SOU 1956: 30). Betänkandet innehåller — utom förslag till ny prästvalslag
och till kungörelse om prästerliga disponibilitetsbefattningar — även förslag
till ny prästvalsstadga och till flera följdändringar i författningar på den
kyrkliga lagstiftningens område. — Kommitténs förslag är i huvudsak enhälligt.
Två reservationer föreligger dock beträffande frågan om stiftsbandet.

Över betänkandet i dess helhet har efter remiss yttranden avgivits av
kammarkollegiet, statskontoret, samtliga domkapitel och stiftsnämnder,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kronobergs, Värmlands, Örebro och
Norrbottens län samt styrelserna för Svenska stadsförbundet, Svenska
landskommunernas förbund, Svenska pastoratens riksförbund och Svenska
prästförbundet.

Domkapitlen har jämväl överlämnat av dem infordrade yttranden från
ett trettiotal kontraktsprostar och andra präster samt ett sjuttiotal kyrkoråd
i icke-privilegierade församlingar. Vidare har domkapitlen i stift med
privilegierade församlingar bifogat från kyrkoråden i dessa församlingar infordrade
yttranden beträffande frågan om prästvalsprivilegierna; och länsstyrelsen
i Norrbottens län har överlämnat yttranden från drätselkammaren
i Kiruna stad samt kommunalfullmäktige i Pajala och Edefors kommuner.

Infordrade yttranden över vissa delar av betänkandet har avgivits av
justitiekanslersämbetet (i fråga om prästvalsprivilegierna), chefen för marinen
(beträffande tillsättning av prästerliga tjänster i Skeppsholms församling
och Karlskrona amiralitetsförsamling) och skolöverstyrelsen (såvitt
angår befordringsgrunder och tjänstårsberäkning) samt av riksräkenskapsverket
och statens lönenämnd (i fråga om resekostnadsersättning åt provpredikant,
tillsättning av tjänst genom förflyttning, prästerliga disponibilitetsbefattningar
m.m.).

Chefen för marinen har överlämnat yttranden från kyrkoråden i Skeppsholms
församling och Karlskrona amiralitetsförsamling.

Första lagutskottets utlåtande nr år 1957

Slutligen har en skrift i ärendet inkommit från styrelsen för Skara stifts
pastoratsf örbund.

Här må anmärkas att i förevarande proposition endast framlägges förslag
till varaktiga bestämmelser om tillsättning av prästtjänster. I proposition
samma dag, nr 153, angående en reform av den territoriella pastoratsindelningen
och den församlingsprästerliga organisationen i riket in. m. — vilken
proposition hänvisats till statsutskottet — behandlas vissa spörsmål
rörande särskilda bestämmelser om tillsättning av prästerliga tjänster i
samband med nyindelning av riket i pastorat.

Huvudgrunderna för den föreslagna
prästvalslagstiftningen

Gällande bestämmelser

Prästvalslagstiftningens konstitutionella karaktär av kyrkolag fastslås i
§ 30 regeringsformen, där det heter.

Om tillsättning av prästerliga tjänster i församlingarna och den rätt, som
därvid tillkommer Konungen och församlingarna, stadgas i särskild lag,
stiftad i den ordning 87 § 2 mom. föreskriver.

Den nu gällande huvudförfattningen på prästvalsområdet är lagen den 7
december 1934 (nr 573) om tillsättning av prästerliga tjänster (PVL). Tilllämpningsföreskrifter
till lagen och kompletterande stadganden i övrigt
finns i ett flertal författningar, bland annat kungörelsen den 7 december
1934 (nr 774) med vissa föreskrifter angående vad som bör iakttagas vid
ledighet i prästerlig tjänst samt ansökning till sådan tjänst, stadgan
samma dag (nr 575) om prästval, kungörelsen samma dag (nr 577) om insändande
i vissa fall till Kungl. Maj:t av ansökningshandlingar till kyrkoherdetjänst
m. m. samt kungörelsen samma dag (nr 578) om särskild ordning
vid tillsättning av vissa prästerliga tjänster.

PVL:s tillämpningsområde är i huvudsak begränsat till ordinarie ''prästerliga
tjänster i pastorat, d. v. s. domprost-, kyrkoherde- och komministertjänster.
I fråga om tillsättning av »extra ordinarie prästerlig tjänst--

— i församling» hänvisas i 47 § 2 mom. till särskilda bestämmelser. Motsvarande
hänvisning göres där också beträffande tillsättning av »prästerlig
tjänst, som vid sjukhus eller ock vid bruk, fabrik eller annat verk eller vid
arbetsföretag av större omfattning må vara inrättad eller med Konungens
tillstånd inrättas.» Och enligt 47 § 1 mom. skall om tillsättning av prästerlig
tjänst vid krigsmakten, utländsk beskickning, fängelse eller hospital
lända till efterrättelse vad Kungl. Maj:t förordnar.

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

PVL:s bestämmelser är emellertid ieke utan vidare tillämpliga på alla
ordinarie prästerliga tjänster i pastorat. Om en församling blivit tillförsäkrad
någon särskild rätt eller förmån i fråga om tillsättning av prästerlig
tjänst eller om Kung], Maj:t. meddelat särskilda bestämmelser rörande domkapitlets
förfarande vid tillsättning av viss kyrkoherde- eller komministertjänst,
ingriper detta modifierande på PVL:s bestämmelser (46 §). Här
åsyftas främst de särskilda bestämmelserna om tillsättning av prästerliga
tjänster i privilegierade församlingar. Dessa bestämmelser skall närmare
beröras i det följande. Det må vidare anmärkas, att särskilda regler gäller
beträffande prästtillsättning i icke-territoriella församlingar.1

Prästvalslagstiftningen innehåller ett mycket detaljrikt komplex av regler.
Tillsättningsförfarandet är uppdelat i olika — var för sig noggrant reglerade
— led och har sedan gammalt krävt avsevärd tid. Här skall till en
början endast behandlas vissa huvudprinciper för lagstiftningen och de
väsentligaste punkterna i förfarandet.

En huvudprincip för PVL kan sägas ligga i bestämmelserna om stiftsbandet
(3 §). Enligt dessa äger präst befordringsrätt endast inom det stift
han tillhör. Regeln härom är emellertid försedd med åtskilliga undantag,
som närmare behandlas i ett senare sammanhang.

En annan huvudprincip får anses vara den, att pastoratsmedlemmarna
skall själva välja innehavare av prästerlig tjänst. Även denna valprincip
är emellertid underkastad viktiga modifikationer. Valfriheten begränsas under
alla omständigheter av bestämmelser om myndighetsinflytande vid
upprättande av förslag m. m. Längst är valprincipen genomförd i fråga om
komministertjänster. Efter val till sådan tjänst skall den, som vid valet fått
de flesta rösterna, av domkapitlet utnämnas till tjänsten. Detsamma gäller
visserligen som huvudregel även beträffande kyrkoherdetjänster, men här
stadgas flera undantag. Har fjärde provpredikant varit under omröstning
eller gäller det en s. k. tredjegångstillsättning, tillkommer utnämningsrätten
Kungl. Maj:t, som dessutom alltid har att utnämna innehavare av
domprosttjänst. Kungl. Maj:t är därvid icke bunden av valutgången och
kan i regel utnämna även präst, vilken direkt hos Kungl. Maj:t anmält sig
som sökande till tjänsten (41 § 1—5 mom.).

Huvudleden i själva tillsättningsförfarandet är 1) ledigkungörande, ansökningsförfarande
och upprättande av förslag, 2) predikoprov samt, vid
tillsättning av domprost- och kyrkoherdetjänster, frågodagsförrättning, 3)
valförrättning samt 4) utnämning.

Förfarandet inleds med att domkapitlet genom anslag och tillkännagivande
i allmänna tidningarna kungör tjänsten till ansökning ledig (1 §).
Ansökan skall ingivas till domkapitlet inom 30 dagar från anslagsdagen

1 Ilovförsamlingcn, Skeppsholms församling, Karlskrona amiralitetsförsamling, finska församlingen
i Stockholm samt tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg. Karlsborgs församling
är blandat territoriell och icke-territoricll.

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

räknat. Sedan ansökningstiden gått till ända, skall domkapitlet så snart
ske kan och senast inom 30 dagar uppgöra förslag till tjänstens besättande
(2 §). Beträffande behörighetskrav och befordringsgrunder lämnas i 3—
10 §§ ingående föreskrifter. Förslaget skall i princip omfatta tre behöriga
sökande. Har ej tre sådana anmält sig, utsättes ny ansökningstid (13 §).
Den som uppförts på förslag äger ej före valet återkalla sin ansökan av
annan grund än att han blivit befordrad till annan tjänst (14 §). Domkapitlets
förslag kan särskilt överklagas hos Kungl. Maj:t.

Sedan förslaget vunnit laga kraft eller däröver anförda besvär blivit avgjorda,
börjar nästa led i förfarandet genom att domkapitlet utsätter provdagar
att äga rum tre söndagar i följd samt förordnar en ojävig valförrättare
(17 §; 22 § 1 mom). Den som uppförts på förslag är i princip skyldig
att avlägga predikoprov (18 och 19 §§). Gäller valet domprost- eller kyrkoherdetjänst,
skall söndagen efter sista provdagen vara frågodag (23 §). Vid
frågodagsförrättning äger församlingen kalla fjärde provpredikant. Kallelseförslag
kan väckas av varje röstägande. Har dylikt förslag väckts, vidtar
en särskild sluten omröstningsprocedur. Den som motsätter sig kallelse röstar
nej, medan den som vill kalla fjärde provpredikant på sin sedel uppför
namnet på den han vill kalla. För att kallelseförslag skall anses godkänt
fordras, dels att antalet nejröster ej uppgår till hälften eller fler av samtliga,
dels att kallelseförslaget erhåller minst 300 röster eller, om 1/5 av pastoratets
hela röstetal skulle vara mindre, så många röster som svarar mot denna
andel (28 § 1 mom). Förklarar sig den kallade villig att efterkomma kallelsen
och finnes han vara behörig till tjänsten, uppför domkapitlet honom
som fjärde provpredikant på förslaget och utsätter provdag för honom.
Över domkapitlets beslut att uppföra den kallade på förslaget kan särskilda
besvär anföras.

Härefter följer så själva valförrättningen (31 §). Valet sker med slutna
sedlar. Rösträtt vid valet — liksom vid frågodagsförrättning — tillkommer
envar som inom församlingen äger att deltaga i kyrkostämmas överläggningar
och beslut (26 §). Även över valförrättningen kan särskilda besvär
anföras.

Det sista ledet i tillsättningsförfarandet, utnämningen, har tidigare kortfattat
berörts. Här skall endast anmärkas, att vid domprosttillsättningar
och i flertalet fall, då kyrkoherdetjänst skall tillsättas av Kungl. Maj:t, ett
nytt ansökningsförfarande skall äga rum, efter det att valet vunnit laga
kraft.

I de ''privilegierade församlingarna avviker förfarandet vid tillsättning av
kyrkoherdetjänst helt från det normala. Något ansökningsförfarande äger
icke rum. Församlingsvalet står mellan präster, som församlingen — utan
någon begränsning av stiftsband — kallat att avlägga prov. Efter valet
uppföres de tre, som fått de flesta rösterna, på förslag till tjänsten; och
Kungl. Maj:t äger sedan utnämna en av de på förslaget uppförda. — Be -

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

träffande tillsättning av komministertjänst i privilegierad församling föreligger
endast de avvikelserna från det normala, att befordringsrätt som regel
står öppen för hela rikets prästerskap samt att församlingen äger på
frågodag kalla fjärde provpredikant.

Kommittéförslaget

Såsom framgått av den inledningsvis lämnade redogörelsen för prästvalskommitténs
uppdrag har i detta icke ingått att verkställa en förutsättningslös
utredning rörande prästvalslagstiftningen i dess helhet.

Kommittén understryker i sitt betänkande, att den icke haft att överväga
frågan om ett fullständigt avskaffande av prästvalen. Emellertid berör
kommittén i korthet de önskemål om en reform av dylik innebörd, som
tid efter annan framkommit, och riktar därvid uppmärksamheten bland
annat på en motion till 1951 års kyrkomöte samt ett uttalande av Svenska
prästförbundets centralstyrelse i ett remissyttrande den 31 maj 1954. Kommittén
anför därefter följande.

Enligt prästvalskommitténs mening har sedan nuvarande prästvalslag
tillkom intet skett, som motiverar att man nu skulle frångå den hävdvunna
ordningen, att kyrkoherde- och komministertjänst som regel tillsättes genom
att församlingen till ny innehavare av tjänsten genom ett allmänt val
utser en av dem som sökt tjänsten. Kommittén är även övertygad om att
ett förslag om prästvalens avskaffande i nyssberörda utsträckning skulle
sakna allmän förankring — detta oavsett huru ett system med myndighetstillsättning
utformades och i vilka nya former än församlingen finge tillfälle
att giva sin mening tillkänna. Då kommittén haft att överväga lämpligheten
av jämkningar i nuvarande avvägning mellan menighets- och myndighetsinflytande
på tillsättningen av ordinarie församlingsprästtjänster
och ur dessa överväganden i någon mån måst framgå förslag om en förskjutning
emot sistnämnda faktor, är kommitténs förslag icke avsedda såsom
ett led i någon tänkt, successiv avveckling av församlingarnas valrätt.

Kommitténs förslag till ny prästvalslag innebär alltså, att kyrkoherdar
och komministrar alltjämt i flertalet fall skall utses genom direkta val av
pastoratsmenigheten men att den nuvarande avvägningen mellan menighetens,
domkapitlets och Kungl. Maj:ts inflytande vid tillsättningarna förskjutes
något i syfte att prästernas intresse av rättvis befordran efter förtjänst
och skicklighet skall bli bättre tillgodosett. Den största nyheten är
här, att tredjegångstillsättning införes även beträffande komministertjänster.
Var tredje gång dylik tjänst är ledig i ett pastorat skall tjänsten — enligt
förslaget — tillsättas av domkapitlet utan föregånget val. Församlingskyrkoråden
i pastoratet skall emellertid beredas tillfälle att yttra sig över
de sökande, innan domkapitlet fattar sitt beslut. — I fråga om kyrkoherdetjänsterna
föreslår kommittén bland annat, att val ej heller skall äga
rum vid tredjegångstillsättning av dylik tjänst utan på motsvarande sätt
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 1 avd. Nr 3k

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

ersättas med yttranden från församlingskyrkoråden.Utnämningsrätten skall
vid tredjegångstillsättning av kyrkoherdetjänst fortfarande ankomma på
Kungl. Maj:t; och detsamma skall vara fallet, när »fjärde provpredikant»
kallats. Emellertid föreslås här den ändringen, att präst ej vidare skall ha
möjlighet att efter valet söka kyrkoherdetjänst direkt hos Kungl. Maj:t.
— Beträffande tillsättning av domprosttjänst innehåller kommittéförslaget
inga väsentliga ändringar.

Den viktigaste av de frågor kommittén enligt sina direktiv haft att överväga
är den om stiftsbandet. Kommittémajoriteten förordar nu, att stiftsbandet
i princip skall avskaffas. Av flera skäl — bland annat för att hindra
att det i tider av prästbrist skall inträda markanta ojämnheter stiften
emellan i fråga om tillgång på prästerlig arbetskraft — föreslås dock en
viss inskränkning i prästernas rörelsefrihet i form av en tidsbegränsad
stiftsbundenhet. Enligt förslaget skall en präst sålunda under de första fem
åren efter sitt inträde i prästerlig verksamhet som regel icke äga söka sig
till annat stift.

I ett särskilt avsnitt av sitt betänkande behandlar kommittén den sedan
länge omdiskuterade frågan om provpredikningarna. Kommittén föreslår,
att provpredikningarna skall bibehållas vid sådana tjänstetillsättningar, som
föregås av val, men därvid bli frivilliga. Sökande till tjänst skall i sin ansökan
uppge, huruvida han önskar avlägga prov. Denna förklaring skall sedan
vara bindande, vare sig den har positivt eller negativt innehåll. I detta
sammanhang föreslår kommittén också, att provpredikant skall få ersättning
ur kyrkofonden för sina kostnader.

Enligt direktiven har kommittén också haft till uppdrag att utreda frågan
om sådan ändring i prästvalslagstiftningen som erfordras för att prästlönereglementets
bestämmelser om prästs förflyttningsskyldighet skall kunna
tillämpas. Kommittén föreslår nu, att alla domprost-, kyrkoherde- och komministertjänster
skall kunna tillsättas genom förflyttning av präst. Beträffande
kyrkoherde- och komministertjänster skall detta dock kunna ske endast
vid »tredjegångsledighet». Beslutanderätten skall i samtliga fall —
sålunda även i fråga om komministertjänst — tillkomma Kungl. Maj :t som,
då viss tjänst behöver tagas i anspråk för förflyttning, förordnar att tjänsten
ej skall ledigförklaras. Tillfälle skall sedan beredas vederbörande församlingskyrkoråd
att yttra sig över präst, om vars förflyttning till tjänsten
är fråga.

Kommitténs översyn av gällande regler om behörighet till prästerlig
tjänst och om befordringsgrunder har resulterat i förslag till ändrade bestämmelser,
bland annat rörande tjänstålder och tjänstårsberäkning.

Slutligen föreslår kommittén, att prästvalsprivilegierna skall upphävas
och att den nya prästvalslagen alltså skall bli helt tillämplig även på tjänster
i de nuvarande privilegierade församlingarna.

Efter denna översikt över huvudpunkterna i kommitténs förslag kan det

Föista lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

vara på sin plats att något beröra vissa allmänna strävanden, som präglat
kommitténs arbete vid utformningen av förslagets detaljer.

Till en början bör då framhållas, att kommittén sökt förenkla tillsättning
sproceduren och minska den nuvarande — enligt kommittén anmärkningsvärt
stora — tidsåtgången vid tjänstetillsättningarna. Kommittén påvisar
(betänkandet s. 105 f), att tillsättningen av en komministertjänst för
närvarande normalt kräver omkring fem månader och tillsättningen av en
kyrkoherdetjänst — allt efter vilka huvudregler som blir tillämpliga —
mellan fem och nio månader samt att inträffandet av ett flertal tänkbara
omständigheter kan medföra ytterligare utsträckning av proceduren. Långsamheten
i tillsättningsordningen medför enligt kommitténs mening påtagliga
olägenheter. Kommittén anför i denna del.

Minst kännbart torde förhållandet vara för församlingarna, änskönt det
kyrkliga arbetet stundom torde kunna påverkas på ett ofördelaktigt sätt.
För domkapitlen uppstå svårigheter med vakanser och med tvång att i
många fall förordna vikarier i avbidan på att ny innehavare till ifrågavarande
tjänst blir utnämnd. Särskilt besvärande är den långsamma proceduren
för de präster, som söka den lediga tjänsten. De få känna en långvarig
ovisshet. Men härtill kommer att ett tillsättningssystem, som är fotat på
avläggande av prov och på menighetsval ansetts kräva — och även enligt
prästvalskommitténs mening kräver — såväl att präst, vilken sökt viss
tjänst, i regel kvarstår som sökande ända till dess valet förrättats som att
präst ej må samtidigt ha förslagsrum till flera tjänster. Systemet^ innebär
sålunda normalt en långvarig bundenhet för präst som uppförts å förslag
till en ledig tjänst.

Kommitténs strävanden efter att förenkla och förkorta tillsättningsordningen
avspeglas på flera punkter i förslaget. Sålunda har de nya bestämmelserna
om »tredjegångstillsättning» utformats under beaktande av bland
annat intresset att få en tämligen enkel och snabb procedur. Vidare kan i
detta sammanhang nämnas, att kommittén föreslår förkortning av ansökningstider
och begränsning av skyldigheten att på nytt ledigförklara tjänst,
till vilken fullständigt förslag på tre präster ej kunnat upprättas. Till ytterligare
förslag i nu nämnd riktning finns det anledning att återkomma i det
följande.

Ett annat utmärkande drag i kommitténs förslag till ny prästvalslag och
ny prästvalsstadga är en strävan att åstadkomma större systematisk reda,
enkelhet och överskådlighet än som präglar nu gällande författningar i ämnet.
Kommittén framhåller, att den nuvarande uppdelningen mellan PVL
och administrativt utfärdade författningar kan följas tillbaka ända till 1883
års prästvalslag och att nu gällande lagstiftning i formellt hänseende står i
starkt beroende av denna. Härefter anför kommittén.

Ehuru sålunda den en gång tillkomna uppdelningen av komplexet av bestämmelser
rörande det prästerliga befordringssystemet fasthållits vid upprepade
reformer av lagstiftningen, synes det prästvalskommittén att denna

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

uppdelning är föga lyckad. Prästvalslagen innehåller, utöver bestämmelser
av grundläggande karaktär, en mångfald detaljbestämmelser med mer eller

mindre perifert innehåll. Detta medför---att även den som har lång

erfarenhet av att tillämpa denna lagstiftning ofta måste fråga sig om regleringen
av ett visst förhållande står att finna i lagen eller i någon av de
administrativa författningarna. Hela denna lagstiftning synes kommittén
vara präglad av brist på systematisk reda.

Kommittén drar sedan upp riktlinjer för en ny uppdelning mellan lag
och stadga och finner det därvid tydligt att den nya prästvalslagen bör
innehålla den grundläggande kompetensregleringen mellan Kungl. Maj:t,
domkapitlen och församlingarna. För Kungl. Maj:ts och församlingarnas
del följer detta av grundlagens ordalydelse. I fråga om församlingarna
måste i lagen sålunda angivas i vad mån de har att medverka vid en tjänstetillsättning
genom allmänt val, genom kallande av präst att uppföras å
förslag till tjänsten eller genom att avge yttrande. Föreskrifter om rösträtt
vid prästval, om personlig inställelse av röstberättigad och om tryggande
av valhemligheten måste enligt kommitténs mening också finnas. Vidare
anser kommittén, att av lagen bör framgå, om tillfälle skall beredas valmenigheten
att taga del av prov av dem som söker tjänsten. Domkapitlens
befogenhet och skyldighet i fråga om upprättande av förslag, utnämnande
ävensom, då utnämningsrätten ligger hos Kungl. Maj:t, avgivande av yttrande
bör vara inskrivna i lagen. Slutligen bör lagen enligt kommitténs
mening innehålla vissa andra bestämmelser av betydelse, i första hand befordringsgrunder
men också i vissa regler minimikompetens vid olika slag
av tjänster och om sökandens bundenhet vid gjord ansökning, samt besvärsregler.

Departementschefen

Vid remiss till lagrådet av ett inom ecklesiastikdepartementet upprättat
förslag till lag om tillsättning av prästerliga tjänster i pastorat (prästvalslag)
anförde föredragande departementschefen, statsrådet Persson, följande
allmänna synpunkter på lagstiftningsärendet:

»Den gällande svenska prästvalslagstiftningen är resultatet av en flerhundraårig,
delvis egenartad utveckling. Inflytandet över de prästerliga
tjänstetillsättningarna har under skilda tider varit på olika sätt fördelat
mellan Kungl. Maj:t, stiftsstyrelsen och församlingarna; länge spelade också
adelns patronatsrätt en icke obetydlig roll. Mellan de olika intressenterna
har tidvis rått kamp om inflytandet. En faktor som därvid också varit av
betydelse är prästerskapets strävanden att få vissa garantier för rättvis befordran
efter förtjänst och skicklighet.

Sedan 1910 års prästvalsreform har församlingarnas inflytande framstått
som det dominerande. Som förut framhållits får det anses vara en — visser -

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

ligen av flera undantag genombruten — huvudprincip i prästvalslagstiftningen,
att pastoratsmedlemmarna skall själva välja innehavare av prästerlig
tjänst. Det nuvarande prästvalssystemet har icke utan skäl betecknats
som präglat av demokratiska principer.

När prästvalskommittén tillkallades för att överse gällande prästvalslagstiftning,
ingick det — som kommittén själv understrukit — icke i dess
uppdrag att överväga frågan om ett fullständigt avskaffande av prästvalen.
Kommittén har emellertid kortfattat berört denna fråga och därvid bestämt
avvisat tanken på en reform i sådan riktning. Kommitténs förslag
innebär på denna grundläggande punkt, att kyrkoherdar och komministrar
alltjämt i flertalet fall skall utses genom direkta menighetsval men att den
nuvarande avvägningen mellan Kung], Maj:ts, domkapitlets och menigheternas
inflytande vid tillsättningarna förskjutes något i syfte att prästernas
intresse av rättvis befordran skall bli bättre tillgodosett.

Grundtanken att lagstiftningen om tillsättning av prästerliga tjänster
alltjämt bör bygga på valprincipen som huvudregel har vid ärendets remissbehandling
vunnit så gott som enhällig anslutning, och jag vill redan nu
uttala, att jag bestämt delar denna uppfattning. Prästvalen innebär enligt
min mening en värdefull demokratisk ordning inom den svenska kyrkan —
en ordning som det ej finns anledning frångå.

Även om prästvalskommittén sålunda i fråga om valprincipen icke brutit
mot grunderna för den nuvarande ordningen, har kommittén —såsom framgått
av den tidigare lämnade översikten — föreslagit flera reformer, vilka
för kyrkan och dess prästerskap är av stor praktisk betydelse. Också på
dessa punkter har kommitténs betänkande i stort sett fått ett gott mottagande
vid remissbehandlingen, och jag finner för egen del förslagen i huvudsak
väl ägnade att läggas till grund för en ny prästvalslagstiftning.

Innan jag går närmare in på dessa förslag vill jag något beröra vissa allmänna
strävanden, som präglat kommitténs arbete vid utformningen av
förslagens detaljer. Påfallande är att kommittén sökt förenkla tillsättningsproceduren
och minska den nuvarande tidsåtgången vid tjänstetillsättningarna.
Som jag förut antytt avspeglas detta på flera punkter i förslagen. Ett
annat utmärkande drag är att kommittén strävat efter att åstadkomma
större systematisk reda, enkelhet och överskådlighet. Därvid har kommittén,
som jag också tidigare nämnt, förordat en ny uppdelning mellan prästvalslag
och prästvalsstadga på det sättet, att vissa detaljbestämmelser överföres
från lag till stadga. Vid remissbehandlingen har dessa kommitténs
strävanden mottagits med stor uppskattning. I allt väsentligt kan jag här
ansluta mig till kommittén.»

Första lagutskottets utlåtande nr 3J+ år 1957

Lagrådet m. m.

Lagrådet har inledningsvis uttalat följande:

»Det remitterade förslaget till ny prästvalslag föranleder ej någon väsentlig
erinran från lagrådets sida. Beträffande förslaget i stort har lagrådet
endast det redaktionella önskemålet, att avfattningen förenklas där det
låter sig göra utan att kravet på tydlighet åsidosättes. Vidare synes lagen,
oaktat den upptager även vissa regler för de fall då tillsättning skall ske
utan val kunna erhålla enbart den korta rubriken lag om prästval.»

Härutöver har lagrådet förordat ändringar av övervägande formell natur
i särskilda paragrafer.

Vad lagrådet sålunda förordat har med ett undantag beaktats i propositionen.
Beträffande undantaget, vilket hänför sig till 8 §, må här hänvisas
till s. 141 och 144 i propositionen.

Utskottet

Formerna för tillsättning i Sverige av ordinarie församlingsprästtjänster
har av ålder förändrats endast med stor försiktighet. I regel har lagstiftningen
med några årtiondens mellanrum anpassats efter framkomna behov
och önskemål. Några huvudprinciper har dock alltid lämnats orubbade,
nämligen å ena sidan principen om menighetsval som den normala formen
för tillsättning och å den andra principen, att menighetsinflytandet skall balanseras
genom vissa befogenheter för domkapitlen och Kungl. Maj:t. Också
den nya prästvalslag, vartill förslag nu framlagts, vilar på dessa traditionella
grunder. Utskottet finner det uppenbart att så bör ske och ansluter
sig helt till departementschefens uttalande, att prästvalen innebär en värdefull
demokratisk ordning inom den svenska kyrkan.

Inom den ram som anvisas av det sagda föreslås nu att flera sedan länge
omdiskuterade problem skall få en delvis ny lösning. Detta gäller om förslaget
att menighetsvalet skall vid tredjegångstillsättning av kyrkoherdetjänst
ersättas med en rätt för församlingskyrkoråden att yttra sig över de
sökande. Likaså gäller det om förslaget att provpredikningarna väl skall behållas
men bli frivilliga. För båda dessa förslag har vid remissbehandlingen
av betänkandet vunnits övertygande majoritet, och utskottet finner för sin
del intet att erinra mot desamma.

Andra förslag i propositionen kan sägas innebära en anpassning av prästvalslagstiftningen
efter förändringar i andra hänseenden inom den kyrkliga
organisationen. Hit hör förslaget om tredjegångstillsättning av komministertjänst
och — i viss mån — förslaget om borttagande av de s. k. prästvalsprivilegier,
som hittills tillkommit enstaka församlingar. Även dessa
förslag har utskottet funnit sig böra biträda.

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

Det spörsmål, som under beredningen av detta lagstiftningsärende blivit
mest omstritt, är spörsmålet om stiftsbandet. Till detta återkommer utskottet
i det följande.

Utskottet finner det värdefullt att den materiella översynen av prästvalsreglerna
fått ge anledning till en genomgripande formell revision av
lagstiftningen.

Särskilda frågor rörande prästvalslagstiftningen

Vad beträffar de särskilda stadgandena i förslaget till lag om prästval
redovisas propositionens innehåll nedan endast på de punkter där utskottet
på grund av väckta motioner eller eljest funnit anledning göra något uttalande.

I de avsnitt som ej särskilt beröres har utskottet ansett sig kunna biträda
propositionens förslag. Utskottet vill dock anmärka att det funnit de med
den prästvalsrättsliga tjänstårsberäkningen sammanhängande detaljspörsmålen
(propositionen s. 80—89) ej påkalla något ståndpunktstagande från
riksdagens sida.

Stiftsbandet

Gällande bestämmelser

Enligt 3 § PVL äger präst befordringsrätt till ordinarie församlingsprästtjänst
endast inom det stift han tillhör, d. v. s. i allmänhet endast inom det
stift, vari han i samband med prästvigningen vunnit anställning. Följande
undantag från denna huvudregel gäller dock. Ansökningsrätt för hela rikets
prästerskap föreligger: 1) vid tillsättande av domprosttjänst och av prästerlig
tjänst i Stockholm; 2) vid tillsättande av komministertjänst i flertalet
privilegierade församlingar; samt 3) när tjänst på grund av otillräckligt
antal sökande ånyo ledigförklarats. Utan hänsyn till stiftsbandet kan tjänst
sökas 4) av präst som under minst åtta år tjänstgjort såsom missionär, sjömanspräst,
utlandspastor, sekreterare i svenska kyrkans missionsstyrelse,
sjömansvårdsstyrelse eller diakonistyrelse, heltidsanställd fängelsepredikant
m. m.; 5) av präst, som tillhör Visby stift och där fullgjort prästerlig tjänstgöring
under minst tio år. — 6) Kungl. Maj:t äger på grund av stadgande
i 42 § 2 mom. i särskilt fall meddela rätt åt präst av framstående förtjänst
att utom förslag hos Kungl. Maj:t söka kyrkoherdetjänst inom vilket stift
som helst. Denna bestämmelse tillämpas sedan länge icke. Däremot medgiver
Kungl. Maj:t med stöd av 3 § 1 mom. icke sällan präst rätt att söka
viss tjänst i annat stift eller att i befordringshänseende övergå till annat
stift. Under någon tid kan prästen då ha befordringsrätt inom två stift. —
Rätt att mottaga kallelse är medgiven utan hänsyn till stiftsbandet 7) när

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

fråga är om fjärde provpredikant och 8) vid tillsättande av kyrkoherdetjänst
i privilegierade pastorat. — 9) Slutligen äger präst, som tillhör Härnösands
eller Luleå stift, befordringsrätt inom båda dessa stift.

Departem entsch efe n

»Alltsedan 1600-talet har i Sverige gällt såsom en av huvudreglerna för
det kyrkliga befordringsväsendet att vart stift för sig utgör ett slutet rekryterings-
och befordringsområde för prästerskapet. Samma princip gällde
länge även för läroverkslärartjänsterna.

Genom reformer omkring mitten av 1800-talet blev stiftsbandsprincipen
helt avskaffad för läroverkens del. För prästerna ändrades stiftsbandet år
1876 från en regel om att den som var född inom stiftet skulle äga företrädesrätt
till prästvigning och befordran inom stiftet till regeln, att blott
den som prästvigts för tjänstgöring inom stiftet ägde befordringsrätt —
d. v. s. rätt att söka tjänst — inom detsamma. Från denna tid har sålunda
icke födelseorten utan endast prästvigningsstiftet betydelse ur befordringssynpunkt.

Stiftsbandet har för prästerna aldrig varit utan undantag. Av ålder har
sålunda befordringsrätt till prästerlig tjänst i Stockholms stad stått öppen
för hela rikets prästerskap. För att undvika en faktisk skärpning av stiftsbandet
bestämdes vid det gamla Härnösands stifts delning att prästerna i
Härnösands och Luleå stift skulle äga befordringsrätt inom båda stiften.
Och även i övrigt har stiftsbandet efter hand uppmjukats utan att därför
förlora sin ställning av huvudregel. Resultatet av dessa ändringar har, såsom
prästvalskommittén framhållit, blivit ett anmärkningsvärt invecklat
system.

Uppmjukningarna av stiftsbandet har icke hindrat att det gång efter
annan framförts önskemål om stiftsbandets totala slopande. Frågan härom
har vid åtskilliga tillfällen behandlats av kyrkomötet och riksdagen. I
riksdagsskrivelser åren 1909 och 1919 begärdes utredning angående stiftsbandets
upphävande. Vid tillkomsten av gällande prästvalslag blev stiftsbandet
i allt väsentligt orubbat. Detta torde sammanhänga med att den
fråga, som då stod i blickpunkten, var önskemålen att tillgodose prästerskapets
intresse av befordran efter förtjänst och skicklighet.

Prästvalskommittén har nu föreslagit att stiftsbandet i princip skall avskaffas.
Enligt kommitténs förslag skall en stiftsbundenhet bestå endast så
till vida, att en präst regelmässigt skall under de första fem åren efter prästvigningen
vara bunden att tjänstgöra i ett och samma stift.

Såväl kommitténs behandling av stiftsbandet som den omfattande argumenteringen
i många remissyttranden framhäver, att stiftsbandets avskaffande
är en för kyrkan och prästerskapet principiellt och praktiskt betydelsefull
reform. I stort sett kan opinionen bland remissmyndigheterna sägas

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

vara den, att de kyrkliga myndigheterna stå delade med någon övervikt för
meningen att stiftsbandet bör bevaras, medan övriga remissmyndigheter
allmänt förordar ett slopande.

Nuvarande stiftsbandsregler innebär — trots de uppmjukningar som
efter hand tillkommit — att den blivande prästen redan i samband med sin
prästvigning skall bestämma sig för att allt framgent verka i en och samma
landsdel. Endast under särskilda förutsättningar, som åtminstone delvis är
av den art att ingalunda varje präst kan räkna med dem för sitt vidkommande,
öppnar sig för prästen möjlighet att söka ett verksamhetsfält i en
annan del av landet. Prästerna intar i detta hänseende en särställning i förhållande
till övriga befattningshavare i allmän tjänst. Enligt min mening
talar starka principiella skäl för att en präst bör ha samma möjligheter som
andra tjänstemän att få utöva sin verksamhet inom den del av landet han
själv önskar. Detta synes mig vara en fundamental rättighet.

Men stiftsbandsreglerna inbjuder icke blott till invändningar av principiell
art. Också i sina detaljer rymmer de oformligheter såsom att Stockholms
stifts prästerskap saknar ansökningsrätt till tjänster i andra stift
men har att möta konkurrens till kyrkoherde- och komministertjänsterna
i Stockholms stad från präster inom hela riket.

Jag har här uppehållit mig endast vid ett par — enligt min mening särskilt
vägande — skäl för stiftsbandets slopande. Både i prästvalskommitténs
betänkande och i den allmänna debatten har anförts även andra skäl,
som talar i samma riktning. Det synes mig icke erforderligt att nu upprepa
denna argumentering. Jag vill sammanfattningsvis endast framhålla, att
jag finner stiftsbandets upphävande vara starkt motiverat icke blott med
hänsyn till prästernas intressen utan även från allmänna samhällssynpunkter.

De invändningar som rests mot förslaget att upphäva stiftsbandet går
i huvudsak ut på att åtgärden skulle medföra svårigheter för kyrkan och
för det kyrkliga livet inom stiften. Flertalet av dessa invändningar har
prästvalskommittén redan på förhand bemött, och jag kan även här i allt
väsentligt ansluta mig till kommitténs synpunkter. Jag finner sålunda icke
fog för de farhågor som från vissa domkapitels sida framförts om att stiftsbandets
slopande skulle komma att väsentligt försvåra för församlingarna
och domkapitlen att medverka vid tillsättningen av prästerliga tjänster.
Icke heller tror jag, att betingelserna kommer att försämras för de kyrkliga
arbetsorgan, som har stiften till verksamhetsområden. Och även om i enstaka
fall lokala olägenheter kan tänkas uppkomma, måste enligt min övertygelse
fördelarna av stiftsbandets slopande komma att för kyrkan i dess
helhet vida uppväga nackdelarna.

Jag förordar sålunda att stiftsbandet nu avskaffas.

I likhet med prästvalskommittén och det stora flertalet remissinstanser

26 Första lagutskottets utlåtande nr SJ+ år 1957

anser jag det emellertid nödvändigt att genom en tidsbegränsad stiftsbundenhet
trygga att den nyinvigde prästen som regel fullgör de första årens
prästtjänstgöring i ett och samma stift. Olika förslag har framkommit om
huru lång tid denna stiftsbundenhet bör omfatta. För egen del anser jag att
det ej bör komma i fråga att bestämma denna tidrymd olika för skilda stift.
Stiftsbandets principiella slopande innebär nämligen bland annat att man
befriar sig från ett antal särregler för enstaka stift. Man bör då icke utan
tvingande skäl införa nya rättsliga skiljaktigheter mellan stiften. Tilläggas
må att en stiftsbundenhet — vilken under alla förhållanden måste begränsas
genom dispensmöjligheter — knappast skulle bli effektiv under den tid
den i vissa stift överskjuter den allmänna tidslängden. Bedömes frågan sålunda
gemensamt för alla stift synes kommitténs förslag om en femårstid
väl avvägt. En längre tid är tydligtvis olämplig för de svårrekryterade stiften
och en kortare skulle kunna starkt försvåra för domkapitlen att trygga
en någorlunda jämn tillgång på prästerlig arbetskraft.

Det sakliga innehållet i kommitténs detaljförslag beträffande femårsregeln
synes mig i huvudsak lämpligt. Jag anser sålunda att präst icke förrän
efter fem års tjänstgöring i det stift, vartill han först knutits, skall få söka
ordinarie tjänst i annat stift utan medgivande av domkapitlet i ’hemstiftet’.
Ej heller skall domkapitlet i annat stift dessförinnan kunna utan sådant
medgivande förordna honom att uppehålla icke-ordinarie tjänst. Någon inskränkning
av denna art skall icke göras i prästs rätt att mottaga kallelse
av församling att uppföras på kyrkoherdeförslag. Så långt biträder jag alltså
konnnittéförslaget. Däremot skulle det enligt min mening icke vara befogat
att — såsom kommittén föreslagit — låta bundenheten vid ''hemstiftet’
upphöra i och med att prästen erhåller ordinarie tjänst. Vidare anser
jag det böra övervägas, om icke med tjänstgöring i prästens ''hemstift’ bör
likställas tjänstgöring i vissa utom stiftsorganisationen förekommande befattningar
eller anställningar. Härmed åsyftar jag huvudsakligen de verksamhetsposter
som — enligt 3 § 4 mom. PVL — ger innehavaren rätt att
söka kyrkoherde- och komministertjänst utan hinder av stiftsband. Kommitténs
förslag att från femårsregeln undantaga präst, som fullgjort godkända
prov för teologie doktorsgrad biträder jag. Regeln synes mig motiverad
icke blott som en viss stimulans till högre studier utan även av det
skälet att för en präst, som i följd av sådana studier kommer senare ut i
församlingsprästerligt arbete, bundenhet under fem år skulle vara relativt
sett hårdare. Förslaget har också lämnats utan anmärkning av domkapitlen.

Enligt kommitténs förslag skulle den tidsbegränsade stiftsbundenheten
helt regleras i administrativ författning. Häremot har några remissmyndigheter,
bland annat kammarkollegiet, anfört att frågan har en sådan
principiell betydelse, att cn materiell bestämmelse bör intagas i prästvalslagen.
Denna invändning synes mig riktig. Jag förordar därför, att i prästvalslagen
upptages ett stadgande av innehåll, att om präst ej inom ''hem -

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

stiftet’ under minst fem år bestritt tjänst, varå prästlönereglementet är tilllämpligt,
får han endast under villkor, som Kungl. Maj:t föreskriver, efter
egen ansökan komma i fråga till prästerlig tjänst inom annat stift. Vid
detaljutformningen av undantagen från denna femårsregel får Kungl. Maj:t
bland annat taga ställning till det nyss berörda spörsmålet om i vad mån
tjänstgöring å befattningar av rikskyrklig karaktär lämpligen bör i författningsväg
och sålunda oberoende av domkapitels medgivande likställas
med tjänstgöring inom ’hemstiftet’.

Kommitténs förslag att pastoratsadjunkt skall vara skyldig att, där så
påkallas av markant ojämnhet stiften emellan i fråga om tillgång på prästerlig
arbetskraft, tjänstgöra under sammanlagt högst två år i annat stift än
sitt ''hemstift’ har vid remissbehandlingen godtagits och torde böra genomföras.
Jag vill i detta sammanhang endast anmärka, att sådan tjänstgöring
som pastoratsadjunkt ålagts att fullgöra inom annat stift bör räknas
lika med tjänstgöring inom ''hemstiftet’, när det gäller tillämpning av regeln
om femårig stiftsbundenhet.»

Motioner

I de likalydande motionerna 1:516 och 11:650 hemställes, att riksdagen
måtte för sin del besluta om bevarande av stiftsbandet i dess nuvarande
form. Enligt motionärerna kan det icke visas, att nuvarande ordning med
stiftsband varit till skada för kyrkans andliga liv och verksamhet. Stiften
är, framhåller motionärerna, effektiva arbetsenheter, och den i varje stift
särpräglade andliga traditionen har visat sig ha ett bestämt och bestående
värde. Stiftets söner har visat sig äga den bästa förståelsen och det bästa
handlaget, när det gällt att möta de andliga behoven i det stift, där de
fått sin fostran och sin grundläggande utbildning. Däremot har man ofta
kunnat konstatera, att en präst, som kommit till en församling med en
stark och särpräglad men för honom främmande andlig tradition, misslyckats
i sin ämbetsgäming. Vidare framhålles i motionerna, att stiftsbandets
avskaffande skulle draga svårigheter för de vid prästval röstberättigade
att få vederhäftiga förhandsinformationer om de sökande liksom
för domkapitlpn att uppgöra förslag till återbesättande av lediga prästtjänster.

Motionen 11:652 utmynnar, i vad den — under punkt 1 — berör stiftsbandet
i yrkandet, att riksdagen måtte besluta att präst som ej under minst
tio år fullgjort prästerlig tjänstgöring inom det stift, till vilket han vid
prästvigningen först knutits, endast efter särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t
på egen ansökan må komma i fråga till prästerlig tjänst inom annat stift.
Motionärerna uttalar, att de olika stiften alltmer kommit att framstå som
arbetsenheter med en rad lokala organ och att ett stiftsmedvetande vuxit

28 Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

fram. Den nuvarande ordningen har enligt motionärerna gjort det möjligt
för stiftledningarna att beräkna tillgången på prästerliga krafter och lösa
stiftets rekryteringsproblem. Alla dessa omständigheter synes motionärerna
motivera varsamhet, när det gäller en nyordning i fråga om stiftsbandet.

Utskottet

Stiftsbandet är det mest säregna draget hos systemet för tillsättning av
prästtjänster inom svenska kyrkan. Härmed sammanhänger att det av
ålder är mycket omstritt. Genom dess centrala ställning i det prästerliga
befordringsväsendet har — såsom framgår av propositionen — till detsamma
knutits åtskilliga föreställningar.

Som inskränkning i en offentlig tjänstemans rätt att fritt söka sitt verksamhetsfält
i en annan del av riket än där han dittills arbetat är det prästerliga
stiftsbandet utan motstycke inom svenskt samhällsliv. Enligt utskottets
mening låter det sig vid ett rent principiellt bedömande icke försvara.
Emellertid är dess upphävande en så ingripande åtgärd att saken
icke bör avgöras på endast schematiska grunder.

För stiftsbandets bevarande plägar åberopas, att det är värdefullt eller
oundgängligt för stiftsledningens handhavande av rekryteringen av nyvigda
präster. Vidare anföres att varken domkapitlens eller församlingarnas
funktioner vid prästtillsättningarna skulle kunna tillfredsställande fullgöras
om stiftsbandet avskaffas. Intet av dessa argument synes utskottet bärkraftigt.
Vore de anförda synpunkterna riktiga, skulle de hittills gjorda
uppmjukningarna i stiftsbandet knappast kunnat tillåtas.

Däremot torde icke böra ifrågasättas riktigheten av att provinsiell egenart
i kyrkligt och religiöst hänseende stått och alltjämt står i samband med
stiftens karaktär av var för sig slutna befordringsområden för prästerskapet.
Det sagda får förmodas gälla såväl som exempel på stark kyrklighet
inom ett stift som om motsatsen. Med denna utgångspunkt anser utskottet,
att det samlade arbetsresultatet för prästerskapet i riket blir störst om envar
präst för söka sig till den landsdel och det verksamhetsfält, vartill han
känner den starkaste dragningen.

Ytterligare har som skäl för stiftsbandets bevarande anförts att stiftet
i allt högre grad kommit att utgöra arbetsområde för talrika frivilliga
kyrkliga organisationer. Tanken synes vara att prästerskapets sammanhållande
genom stiftsbandet är en förutsättning eller ett stöd för denna
utveckling. Utskottet vill för sin del ifrågasätta om icke här föreligger ett
överbetonande av stiftsbandets betydelse. Den obestridliga utvecklingen
under senare tid av det till stiftet knutna kyrkliga arbetet och den därmed
sammanhörande ökningen av lekmännens insats torde snarast visa att
stiften såsom kyrkliga och religiösa enheter icke är beroende av inskränkningar
i prästerskapets rörelsefrihet utan väsentligen beroende av andra
faktorer.

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

Av vad utskottet här anfört framgår att utskottet anser stiftsbandet
vara moget att avskaffas. I likhet med departementschefen anser utskottet
dock att praktiska skäl talar för att den nyvigde prästen skall under ett
antal år vara bunden till ett visst stift. Längden av denna stiftsbundenhet
föreslås i propositionen till fem år men i en motion — vilken härutinnan
anknyter till en reservation inom prästvalskommittén och till talrika remissyttranden
— till tio år.

Propositionen visar att de norrländska domkapitlen för sin del icke
ansett sig kunna godtaga en längre stiftsbundenhet än fem år. Departementschefen
har menat att en föreskrift om längre bundenhet för präster
i övriga stift då icke skulle bli effektiv.

Enligt utskottets mening talar starka positiva skäl för att stiftsbundenheten
begränsas till fem år. Utskottet håller nämligen före att det är
angeläget att prästerna i unga år har möjlighet att genom verksamhet i
olika landsdelar skaffa sig en rikare och mera nyanserad bild av landets
kyrkliga och religiösa struktur. Å andra sidan kan prästerna därvid giva
impulser åt det andliga livet i den trakt, där de sålunda under någon tid
vistas. Efter tio års yrkesverksamhet torde många präster vara alltför
bundna av miljö och yttre levnadsförhållanden för att kunna till fullo tillgodogöra
sig själva och kyrkan fördelarna av att stiftsbandet upphävts.

Utskottet förordar sålunda propositionens förslag på denna punkt.

Mot vad i propositionen föreslås om skyldighet för pastoratsadjunkt att
under sammanlagt högst två år tjänstgöra i annat stift finner utskottet
intet att invända.

Kallande av präst till domprost- eller kyrkoherdetjänst

Gällande bestämmelser

Såsom redan nämnts kan församling vid tillsättning av domprosttjänst
och kyrkoherdetjänst å frågodag kalla präst att såsom fjärde provpredikant
uppföras å förslaget till tjänsten jämte de av domkapitlet därå uppförda.
För att kallelse skall komma till stånd fordras i första hand att vid
omröstning om förslaget dels antalet nejröster ej uppgår till hälften eller
fler av samtliga och dels kallelseförslaget erhåller minst 300 röster eller,
om 1/5 av pastoratets hela röstetal skulle vara mindre, så många röster
som svarar mot denna andel (28 § 1 mom. PVL).

För att präst skall få efter kallelse uppföras på förslag till domprost- eller
kyrkoherdetjänst krävs att han innehar antingen minst samma prästerliga
tjänstålder som den med lägsta antalet tjänstår å förslaget (efter ansökan)
uppförda eller ock minst tio tjänsteår (7 § 2 mom. PVL). Detta gäller
dock icke om endast en eller två präster uppförts på förslaget efter ansökning
(13 § 2 mom. PVL).

30 Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

Kallelse av fjärde provpredikant till kyrkoherdetjänst medför — då
fråga icke är om tredjegångstillsättning — att utnämningsrätten övergår
till Kungl. Maj:t. Valet blir med andra ord ej avgörande för tjänstetillsättningen.
Har vid valet någon av de å förslaget uppförda fått mer än
hälften av de avgivna rösterna, och har minst en femtedel av samtliga röstberättigade
deltagit i valet, skall en av de å förslaget uppförda utnämnas;
i annat fall kan även präst, som efter valet sökt tjänsten direkt hos Kungl.
Maj:t komma i fråga.

Departementschefen

Den särskilda regeln om minimiantal tjänstår för behörighet att bli efter
kallelse uppförd å förslag har upptagits i sak oförändrad såväl i kommittéförslaget
som i 9 § av propositionens lagförslag. Regeln har icke föranlett
något uttalande av departementschefen.

Om förutsättningarna i övrigt för kallelse och om verkan vid kyrkoherdeval
av att församlingen kallar präst anför departementschefen följande:

»Får tredjegångstillsättningarna framdeles ske utan val, kommer anledning
uppenbarligen att saknas att vid sådan ledighet möjliggöra, att
kyrkoherdetjänst får sökas vid två skilda stadier av förfarandet. Prästvalskommittén
har emellertid även föreslagit, att för en annan situation
gällande regel om förnyat ledigförklarande skall försvinna, nämligen bestämmelsen
i 41 § 3 mom. prästvalslagen, att då församling kallat fjärde
provpredikant till kyrkoherdetjänst men valutfallet ej visar en på visst
sätt bestämd röstmajoritet och röstningsprocent, tjänsten får sökas utom
förslag hos Kungl. Maj:t. Detta förslag, varemot ingen röst höjts vid
remissbehandlingen, kan jag biträda. Det innebär — förutom en förkortning
av tillsättningsproceduren — i viss mån ett ytterligare renodlande
av intresseavvägningen i prästvalslagstiftningen: myndighetsinflytandet
minskas i fråga om tillsättningar som föregås av menighets val.

Frånsett sistberörda förslag har prästvalskommittén lämnat nuvarande
regler om kallande av fjärde provpredikant i huvudsak orubbade. Såsom
framgår av redogörelsen för gällande rätt kräves nu för att kallelse skall
komma till stånd, att vid frågodagsförrättningen antalet nejröster ej uppgår
till hälften av samtliga samt att förslaget om kallelse av viss präst
erhåller minst 300 röster eller, om 1/5 av pastoratets hela röstetal skulle
vara mindre, så många röster som svarar mot denna andel. I sak skedde
härutinnan ingen ändring vid tillkomsten av 1934 års lag; ett i 1932 års
sakkunnigbetänkande framfört förslag om höjning av siffran 300 till 500
vann ej bifall.

Spännvidden mellan de stora stadspastoraten och de små landsbygdspastoraten
gör det svårt att bestämma förutsättningarna för kallelse
på ett sätt som är på en gång enkelt och för alla pastorat lämpligt. Vid
övervägande av detta spörsmål har jag stannat för den meningen, att

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

kraven bör skärpas för alla pastorat utom de minsta. Av flera skäl bör
dock endast en varsam ändring ske. Det är knappast önskvärt att förutsättningarna
för kallelse sättes så högt att i de stora stadspastoraten framgången
av ett kallelseförslag regelmässigt skulle kräva en intensiv bearbetning
av de röstberättigade — något som, såvitt jag förstår, skulle
erfordras vid genomförande av det av styrelsen för Svenska prästförbundet
framlagda förslaget. Mot ett kraftigare försvårande av kallelse talar
också, såsom jag i ett senare sammanhang skall utveckla, att förekomsten
av detta institut gör det möjligt att inskränka de fall då kyrkoherdetjänst
skall i följd av brist på sökande förklaras ånyo ledig. På dessa
grunder förordar jag, att förutsättningarna för kallelse ändras endast på
det sättet att minimiantalet röster höjes från 300 till 400. Förslaget innebär
för pastorat med högst 1 500 röstberättigade ingen förändring, för
pastorat med 1 500—2 000 röstberättigade en successiv höjning av minimisiffran
till 400 samt för större pastorat att sistnämnda rösttal alltid kräves.»

Motion

I motionen 11:651 föreslås dels att i den nya lagen 4 § sista momentet
erhåller följande lydelse: »Har under val jämväl stått annan präst, som kallats
av de röstberättigade, skall den kallade erhålla ämbetet, därest han
vid valet fått klar majoritet över de medsökande och minst det röstetal,
varmed hans kallande beslutats. I annat fall utnämner Konungen en av
dem som statt under val.» dels ock att i 9 § orden »--eller minst sam ma

tjänsteålder som någon på förslaget» skall utgå. Motionärerna framhåller
att vid kallelse är det oftast fråga om någon prästman, som under
tjänstgöring inom församlingen gjort sig mycket omtyckt och som man
vill ha till kyrkoherde, även om hans formella meriter inte är så stora, att
han kan bli uppförd på förslag. Det kan enligt motionärerna inte väcka
någon erinran, att kravet på uppslutning kring en sådan kallelse skärpts.
Regeln att den som kallas skall ha minst tio tjänsteår eller minst samma
tjänstålder som någon på förslaget torde enligt motionärerna komma att
utesluta åtskilliga yngre prästmän. Bestämmelsen om Kungl. Maj:ts fria
utnämningsrätt innebär, framhålles vidare, att församlingen inte har någon
som helst säkerhet att till kyrkoherde få den som man kallat, även om man
sluter upp kring honom med mycket stora röstmajoriteter. Den möjlighet,
som församlingen har att själv utse sin kyrkoherde, blir sålunda högst
beskuren genom de rigorösa bestämmelser, med vilka kallandet av »fjärde
provpredikant» omgetts. Det vore enligt motionärerna därför ur skilda
synpunkter lyckligt, om bestämmelserna om kallandet av »fjärde provpredikant»
fick en annan utformning, som gav församlingarna större garantier
för att deras självbestämningsrätt respekterades — de har redan för
den prästerliga befordringsgångens skull avstått från varje inflytande var
tredje gång.

Fm sta lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

Utskottet

Reglerna i gällande prästvalslag om kallande av fjärde provpredikant till
kyrkoherdetjänst ger åt detta institut en i viss mån förmedlande ställning
mellan de olika intressen som är knutna till prästvalen. Å ena sidan får
församlingen möjlighet att vid valet gå utanför kretsen av de sökande, som
domkapitlet uppfört på förslag till tjänsten. Mången gång kan församlingen
därvid ställa under val en präst, som sökt tjänsten men som på
grund av underlägsenhet i merithänseende icke fått något av de tre förslagsrummen.
Å andra sidan får församlingen avstå från det bestämmande inflytande
som eljest vid två utnämningar av tre framträder däri, att valets
utgång avgör tjänstetillsättningen. Till förhindrande av att församling beslutar
kallelse, som skulle stå i alltför bjärt motsats till prästerskapets intresse
av befordran efter förtjänst och skicklighet, stadgas att i de fall, då det av
domkapitlet uppgjorda förslaget är fullständigt, präst ej får kallas med
mindre han har minst samma prästerliga tjänstålder som den med lägsta
antalet tjänstår å förslaget uppförde eller ock minst tio tjänstår.

Borttages församlingsvalen vid tredjegångstillsättning av kyrkoherdetjänst,
inskränkes utrymmet för kallelseförfarandet till övriga kyrkoherdetillsättningar.
I propositionen föreslås nu den ändringen i fråga om verkan
av att församling kallar präst, att Kungl. Maj:t vid utnämning av kyrkoherde
skall, oavsett hur valet utfaller, vara bunden till kretsen av de präster
som — efter ansökning eller kallelse — stått under val. Detta innebär
att församlingsmedlemmarna aldrig skall som för närvarande löpa risken
att en kallelse skulle kunna leda till att tjänsten tillsättes varken med
någon av dem som ursprungligen sökt tjänsten eller med den som kallats
utan med en präst, som först efter valet sökt tjänsten direkt hos Kungl.
Maj:t och beträffande vilken församlingen eller något dess organ icke fått
yttra sig.

Den föreslagna ändringen synes utskottet lämplig. Tillsättningssystemet
blir mera rätlinjigt, och det starkt fördröjande moment i en tillsättningsprocedur,
som förnyat ledigförklarande innebär, försvinner för dessa fall.

Utskottet tillstyrker också Kungl. Maj:ts förslag om höjning av minimisiffran
röster för kallelse från 300 till 400. Såsom framgår av den redogörelse
utskottet ovan lämnat för förslaget inverkar ändringen ej i de
minsta pastoraten.

I motionen II: 651 föreslås en ytterligare och mera genomgripande ändring
av reglerna rörande kallande av präst. Enligt motionen skall Kungl.
Maj:ts fria utnämningsrätt borttagas och den kallade ovillkorligen utnämnas
till tjänsten, »därest han vid valet fått klar majoritet över de medsökande
och minst det röstetal, varmed hans kallande beslutats».

Utskottet avstyrker detta förslag. Det måste antagas att vetskapen
därom, att genom kallelse av präst det avgörande inflytandet å tillsätt -

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

ningen överföres från församlingen till Kungl. Maj:t, verkar återhållande
på utnyttjandet av kallelsemöjligheten. Borttages eller försvagas detta tillbakahållande
moment, kan kallelseinstitutet få en starkt vidgad användning.
Härmed skulle prästvalen allmänt förryckas och syftet med den i propositionen
föreslagna nya avvägningen mellan menighets- och myndighetsinflytande
förfelas. Vidare skulle vid en sådan utveckling den genomsnittliga
tidsåtgången för tjänstetillsättningarna öka — också detta något som
strider mot en allmän strävan i propositionsförslaget. Utskottet vill tillägga
att det skulle möta ganska stora svårigheter att på ett invändningsfritt sätt
avgränsa de fall, då valet skulle vara avgörande trots att församlingen
kallat präst.

I samma motion föreslås en jämkning i den från gällande prästvalslag
utan saklig ändring i 9 § av lagförslaget upptagna regeln, att präst för att
få efter kallelse uppföras å fullständigt förslag till domprost- eller kyrkoherdetjänst
skall ha minst tio tjänstår eller minst samma tjänstålder som
någon på förslaget. I syfte att underlätta kallelse av yngre präster föreslås
i motionen att orden »eller minst samma tjänstålder som någon på förslaget»
skall utgå. Motionärerna synes åsyfta att underlätta för församlingarna
att kalla en yngre präst som församlingen särskilt fäst sig vid.
Utskottet har förståelse för detta syfte. Emellertid skulle ett bifall till
motionsyrkandet få en effekt, rakt motsatt den motionärerna önskar åstadkomma.
Det är nämligen att märka, att 9 § i propositionens lagtext innebär,
att den präst, som församlingen önskar kalla, måste i tjänståldershänseende
uppfylla den av de två alternativa förutsättningarna, som i det
föreliggande fallet är lindrigast. Bifall till motionsyrkandet skulle därför
icke i något fall underlätta kallelse men däremot, så snart å ett fullständigt
förslag är uppförd någon präst med mindre än tio tjänstår, försvåra kallelse.

Rätt för präst att återkalla ansökning till tjänst

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 1 § 2 mom. och 14 § PVL samt 5 § kungörelsen 1934: 574 gäller att
präst ej får efter ansökningstidens utgång återkalla ansökning till prästerlig
tjänst. Har prästen blivit uppförd å förslaget, är han bunden vid sin ansökning
till dess valet förrättats.

Prästvalskommittén föreslog, att ansökning skulle få återkallas intill
dess att förslag vore upprättat. Härigenom minskades, framhöll kommittén,
risken av att en präst blev — på grund av en ansökning som han ingivit
utan att äga kännedom om vilka andra präster som avsåge att i sista stund
inlämna sina ansökningar — bunden vid ett förslag, som icke innebure
någon reell utsikt för honom att erhålla tjänsten.

3 — B ihan g till riksdagens ''protokoll 1957. 9 sand. 1 avd. Nr

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

Departe?nentschefen

Om nu ifrågavarande bestämmelse — 17 § första stycket i propositionens
lagförslag — anför departementschefen:

»I några remissyttranden har yrkats att prästs bundenhet alltjämt skulle
inträda med utgången av ansökningstiden. Härvid har anförts, att den av
kommittén föreslagna regeln skulle möjliggöra för en präst att genom en
taktisk, ej allvarligt menad ansökning gynna viss annan prästs intressen
samt att en sökande skulle kunna bli utsatt för otillbörlig påverkan att
återkalla sin ansökning.

Möjligheten av dylika förfaranden synes mig icke böra hindra den av
kommittén föreslagna — för en präst otvivelaktigt mången gång värdefulla
— minskningen av bundenheten vid ansökning.»

Motion

I motionen II: 652 hemställes under punkt 2 att riksdagen måtte besluta
»att sökande till prästerlig tjänst skall vara bunden vid sin ansökan i och
med ansökningstidens utgång». Till stöd härför framhålles att den ändring,
som propositionen härutinnan innebär, ger möjligheter för obehörig påverkan
på sökande att återtaga sin ansökan till förmån för annan medsökande.

Utskottet

En ny prästvalslag måste otvivelaktigt liksom gällande lag i ämnet upptaga
bestämmelser som hindrar sökande till prästtjänst, vilken skall tillsättas
efter val, att återkalla sin ansökning på ett så sent stadium av tillsättningsproceduren,
att denna måste göras om. Reglerna om prästs bundenhet
vid gjord ansökning bör dock icke vara hårdare än nödvändigt. I
propositionen föreslås den lättnaden att präst skall bli bunden vid sin
ansökan icke — såsom enligt gällande lag — med ansökningstidens utgång
utan först med att domkapitlet uppfört honom på förslag till tjänsten. I
motionen II: 652 hemställes emellertid att nuvarande ordning skall bevaras.

Med anknytning till vad i propositionen anföres vill utskottet framställa
skälen för en minskning av sökandes bundenhet sålunda. Präst som
söker tjänst vet i regel först efter ansökningstidens utgång vilka medsökande
han har. Först då kan han i någon mån bedöma sina utsikter till
framgång vid valet. I synnerhet gäller detta om den som söker är från
annan ort. Får han ej vid denna senare tidpunkt återtaga sin ansökan,
riskerar han att efter sina meriter bli uppförd på förslaget, ehuru han på
grund av exempelvis förekomsten av medsökande, som är välbekanta för
de röstberättigade, ej kan räkna med att bli vald. Intill dess valet är förrättat
— sålunda under en tid som kan omfatta åtskilliga månader — är

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

han hindrad att söka annan tjänst. Tydligtvis kan under denna tid bli
ledig annan tjänst, som han skulle haft bättre utsikter att vinna. Ytterligare
må framhållas att det för en präst kan på skilda sätt utgöra en
belastning att upprepade gånger ha ställt sig under val och därvid fått
endast helt få röster.

Bakgrunden till den i ämnet väckta motionen är, enligt vad inom utskottet
upplysts, att det stundom förekommer att präst, som sökt ledig
tjänst, av röstberättigad eller grupp av röstberättigade uppmanas att
återtaga sin ansökning för att icke hindra annan prästs befordran till
tjänsten. I en sådan situation är det — uppgives det — förmånligt för den
förstnämnde prästen att kunna hänvisa till att han ej är berättigad återkalla
sin ansökning.

Det bör här påpekas att i motionen ej yrkas någon ändring i propositionens
förslag att sökande vid tredjegångstillsättning av kyrkoherdeoch
komministertjänst skall äga att när som helst återtaga ansökningen.
I följd härav har motionsförslaget, såvitt utskottet kan bedöma, praktisk
betydelse endast om sökande vid annan tillsättning uppmanas återtaga
sin ansökning för att bereda rum å förslaget för präst som eljest icke skulle
bli uppförd därå.

Enligt utskottets mening är de här ovan upptagna skälen för Kungl.
Maj:ts förslag vida mera förtjänta av beaktande än synpunkten, att präst
under speciella förhållanden kan anse det mera förmånligt att motivera
sitt kvarstående som sökande med att han är nödgad därtill än att hänvisa
till sin önskan att erhålla tjänsten. Utskottet tillstyrker förty propositionens
förslag på denna punkt.

Tillsättning av tjänst genom förflyttning

Departementschefen

»Redan då statsmakterna år 1949 fattade principbeslut om en lönereform
för prästerna, stod det klart att det skulle bli nödvändigt att genom ändringar
i prästvalslagstiftningen öppna möjligheter att tillsätta prästtjänst
genom förflyttning. Detta var en av de omständigheter som föranledde tillsättande
av prästvalskommittén.

I samband med lönereformen diskuterades ingående i vilka fall förflyttning
av präst till annan tjänst skall kunna ske. Resultatet av dessa överväganden
finns i 12 § prästlönereglementet, enligt vilket författningsrum
präst är skyldig att låta sig förflytta icke blott när organisatoriska skäl påkallar
detta utan även eljest, när synnerliga skäl är därtill. Den sistnämnda
förflyttningsskyldighetcn infördes med tanke bland annat på uppkomna
motsättningar mellan präst och församlingsbor. Åt möjligheten att lösa en

36 Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1957

sådan situation genom förflyttning av prästen till tjänst i annat pastorat
ägnades åtskillig uppmärksamhet.

Prästvalskommittén har icke upptagit någon ny diskussion om förflyttningsinstitutets
tillämplighet i fråga om församlingsprästtjänster utan inskränkt
sig till att anvisa, vid vilka ledighetstillfällen en ordinarie församlingsprästtjänst
skall kunna tillsättas genom förflyttning och vilken procedur
som då skall iakttagas. Också enligt min mening saknas anledning att
nu återupptaga några redan vid lönereformen avgjorda spörsmål. Jag kan
sålunda icke biträda de remissinstanser som nu föreslår att de formella
möjligheterna att tillsätta tjänst genom förflyttning skall göras snävare än
vad som förutsattes vid lönereformen.

I detta sammanhang vill jag erinra om att sammansatta stats- och första
lagutskottet år 1951 vid sin behandling av prästlönefrågan uttalade, att
det vore angeläget att en särskild prästerlig avgångsstat komme till stånd
efter förebild av de motsvarande stater, som finns inrättade inom utrikesförvaltningen,
försvarsväsendet och det statliga polisväsendet. Enligt utskottet,
som ansåg att det vid fall av personlig olämplighet å prästens sida
i regel icke torde vara något att vinna genom en förflyttning, borde utvägen
här i stället vara att överföra prästen på avgångsstat. Behovet av en
prästerlig avgångsstat har prästvalskommittén ansett böra täckas genom
inrättande av prästerliga disponibilitetsbefattningar. På grund av det nära
sambandet mellan kommitténs förslag härom och dess förslag till olika
övergångsanordningar vid en allmän pastoratsindelningsreform avser jag
att anmäla förslaget om disponibilitetsbefattningar i anslutning till frågan
om en indelningsreform. Därför vill jag nu inskränka mig till att uttala att
det, oavsett om en avgångsstat eller liknande anordning kommer till stånd
eller ej, måste anses nödvändigt att i prästvalslagen införa regler, som motsvarar
lönereglementets förflyttningsbestämmelser.

Såsom kommittén föreslagit bör bestämmelserna om tjänstetillsättning
genom förflyttning vara tillämpliga å alla domprost-, kyrkoherde- och komministertjänster.
Också i detta hänseende maste nämligen prästvalslagens
bestämmelser svara mot lönereglementets.

Kommittén har ansett att det behov att på en gång tillsätta ett större
antal prästtjänster genom förflyttning, som gör sig gällande vid en allmän
indelningsreform, bör mötas genom en tillfällig lagstiftning. Med denna
utgångspunkt har kommittén funnit att det varaktiga behovet av att
kunna disponera kyrkoherde- och komministertjänster för förflyttningstillsättningar
kan tillgodoses inom ramen för tredjegångsinstitutet. Även i
denna del kan jag ansluta mig till kommittén.

Befogenheten att tillsätta prästerliga tjänster genom förflyttning bör,
som kommittén föreslagit, tillkomma Kungl. Maj:t.

I några remissyttranden har man kritiserat förslaget att tillfälle skall
beredas kyrkoråden i pastorat att yttra sig rörande präst, om vars förflytt -

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

ning är fråga. Jag saknar icke förståelse för de betänkligheter som därvid
kommit till uttryck. Att helt avskära församlingen från möjlighet att inverka
på ärendets avgörande synes mig emellertid av principiella skäl ej
böra komma i fråga. I särskilda fall torde vidare församlingskyrkorådens
medverkan vara ägnad att främja en lycklig lösning av omplaceringsfrågan.
»

Utskottet

I likhet med departementschefen finner utskottet det ofrånkomligt att
i prästvalslagstiftningen införes regler om tillsättning genom förflyttning
av ordinarie församlingsprästtjänster. Någon tvekan kan ej råda om att
dessa regler bör ha sådan räckvidd att de motsvarar de bestämmelser om
förflyttningsskyldighet för präst, som efter ingående överväganden tillkom
vid 1951 års prästlönereform.

Kyrkoherde- och komministertjänst skall vid tredjegångsledighet kunna
tillsättas genom att till tjänsten förflyttas präst, vars tjänst blivit indragen.
Härmed undanröjes omsider den ordningen, att en beslutad ändring i pastoratsindelning
eller församlingsprästorganisation kan träda i kraft först
sedan de av beslutet berörda prästtjänsterna blivit lediga genom innehavarnas
avgång. I denna del har förslaget icke varit föremål för några
meningsskilj aktigheter.

Tanken att präst skall kunna förflyttas till annan tjänst av det skälet
att han icke lyckats i sin innehavda tjänst väckte däremot åtskilliga gensagor
vid lönereformens tillkomst. Också vid behandlingen av prästvalskommitténs
förslag har denna tanke mött motstånd. Enligt utskottets
mening har sedan år 1951 intet inträffat som förringar riktigheten av sammansatta
stats- och första lagutskotts då gjorda uttalanden, att vid fall
av personlig olämplighet å prästens sida i regel icke torde vara något att
vinna genom en förflyttning samt att det vore angeläget att en särskild
prästerlig avgångsstat komme till stånd. Då nu föreslås, att i prästvalslagen
skall öppnas möjlighet till förflyttning av sistberörda orsaker, utan att
frågan om en avgångsstat samtidigt löses, finner utskottet sig böra inskärpa
vikten av att förflyttning av präst av sådant skäl endast tillgripes
med synnerlig försiktighet. Detta är påkallat av hänsyn både till församlingarna
och till prästerna.

Detaljutformningen av förflyttningsreglerna i förslaget till prästvalslag
föranleder ej erinran eller yttrande av utskottet.

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 7 §
1 mom. och 13 § lagen den 13 november
1936 (nr 567) om domkapitel

I 13 § 4 och 5 mom. domkapitelslagen finns intagna bestämmelser om
den ordning, vari präst under vissa förutsättningar skall av domkapitlet
skiljas eller avstängas från det prästämbete som förlänats honom genom
prästvigningen. Vidare har i 5 mom. stadgats att det tillkommer domkapitlet
att upptaga och avgöra fråga om skyldighet för prästerlig befattningshavare
att avgå från sin befattning på den grund att han övergivit
svenska kyrkans lära. För den händelse fråga är om präst, som innehar
eller avsatts från eller avgått från befattning, som lyder under domkapitel,
är det detta domkapitel som har att företaga dylik åtgärd eller prövning.
Beträffande präst, som innehar eller innehaft prästerlig befattning vilken
icke lyder under domkapitel — dock ej biskop — liksom beträffande präst
som ej innehar respektive innehaft prästerlig befattning, ankommer enligt
ett av chefen för justitiedepartementet vid tillkomsten av 1948 års ändringar
i domkapitelslagen gjort uttalande vidtagandet av åtgärd av nu
ifrågavarande art på domkapitlet i det stift, prästmannen genom prästvigningen
kommit att tillhöra eller till vilket han senare må ha överförts
(prop. 1948: 94 s. 45).

Med hänsyftning på detta uttalande har kommittén anfört följande.

Efter ett upphävande av stiftsbandet kommer den så att säga rättsliga
anknytningen till ett visst stift att för en präst, vilken innehar en prästerlig
befattning, som ej lyder under domkapitel, eller som ej har någon prästerlig
befattning, att bliva mycket svag. Åtminstone under vissa omständigheter
kan det till och med te sig tveksamt om man alls kan anse att sådan
prästman i sin egenskap av präst tillhör ett visst stift. I vart fall synes det
icke lämpligt att avgörandet av frågan, vilket domkapitel som skall vara
behörigt att vidtaga åtgärd enligt 4 och 5 mom., skall bero av en prövning
av spörsmålet vilket stift prästen finge anses närmast tillhöra. Kommittén
föreslår på dessa grunder, att i 13 § såsom ett nytt 6 mom. införes ett stadgande
om att befogenhet, varom nu är fråga, skall tillkomma domkapitlet
i det stift, varinom prästen har sitt hemvist. Då nu ifrågavarande regel har
en tydlig karaktär av forumregel, lärer någon tvekan ej kunna uppstå därom,
att prästs hemvist är att bedöma efter 10 kap. 1 § andra och sista
styckena rättegångsbalken.

Departementschefen

I 6 mom., som i övrigt utformats enligt kommitténs förslag, har med
beaktande av ett påpekande från Västerås domkapitel även stadgats, att
ifrågavarande befogenhet tillkommer Uppsala domkapitel i det fall, att
prästen icke äger känt hemvist inom riket.

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

Då nuvarande 6 mom. i 13 § domkapitelslagen beröres av ifrågavarande
lagändring, synes det lämpligt att i detta sammanhang låta det där meddelade
stadgandet om en månads besvärstid utgå och sålunda göra lagen
den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut
tillämplig.

Det synes vidare lämpligt att även i 7 § 1 mom. domkapitelslagen införa
tre veckors besvärstid.

Lagrådet

Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.

Utskottet

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottets hemställan

På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen — med avslag å motionerna I: 516 och
II: 650, II: 651 samt II: 652 — måtte antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om prästval;

B) att riksdagen måtte antaga det likaledes vid propositionen
fogade förslaget till lag angående ändrad lydelse
av 7 § 1 mom. och 13 § lagen den 13 november 1936 (nr
567) om domkapitel.

Stockholm den 16 maj 1957

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Branting, Lindblom, Lodenius, fru
Sjöström-Bengtsson, herr Domö, fru Wallentheim och herr Ollén;

från andra kammaren: herrar Rylander, Hedqvist, Gustafsson i Borås,
fru Boman*, herr Onsjö, fru Johansson, fröken Bergegren och fru
Lidman-F rostenson.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Första lagutskottets utlåtande nr 84- år 1957

Reservation

av herr Domö och fru Lidman-Frostenson, vilka ansett

dels att utskottets yttrande under rubriken »Stiftsbandet» bort ha
följande lydelse:

Stiftsbandet har av ålder utgjort en väsentlig faktor i systemet för tillsättning
av prästtjänster inom svenska kyrkan. Sedan länge har det varit
omstritt.

Enligt utskottets mening vore det icke försvarligt att vid en reform av
prästvalslagstiftningen bevara en principiellt livsvarig stiftsbundenhet för
prästerna. Utskottet biträder sålunda förslaget att stiftsbandet bör avskaffas.

Emellertid har i den långvariga diskussionen kring stiftsbandet påvisats
åtskilliga för kyrkan — för församlingslivet liksom för prästerskapet —
värdefulla verkningar av detta institut. Det är enligt utskottets mening
angeläget att då stiftsbandet avskaffas detta sker på sådant sätt att dessa
positiva värden icke onödigtvis äventyras. Reformen — av Uppsala domkapitel
betecknad som det mest betydande ingreppet i nuvarande ordning
— bör därför genomföras med försiktighet. Såsom också föreslås i propositionen
bör vid stiftsbandets principiella upphävande en tidsbegränsad
stiftsbundenhet stadgas för de nyvigda prästerna.

I valet mellan femårig och tioårig stiftsbundenhet har flertalet domkapitel
givit ett mycket bestämt företräde åt den längre tiden. På grund av
det ansvar som åvilar domkapitlet för nyrekryteringen av präster till stiftet
och för att församlingarna alltid skall bli tillfredsställande betjänade
anser utskottet att den största vikt måste fästas vid denna inställning hos
domkapitlen. Utskottet kan icke underlåta att påpeka att prästvalskommitténs
antagande, att stiftsbandets avskaffande icke kommer att föranleda
någon stor omflyttning av präster från det ena stiftet till det andra,
är mycket ovisst.

Avgörande för departementschefen vid valet av femårstiden synes ha
varit hänsyn till de norrländska stiften. Domkapitlen i Härnösand och
Luleå har nämligen befarat att en tioårig stiftsbundenhet skulle avskräcka
prästkandidaterna från att ta anställning i dessa stift. Också för utskottet
står det klart att rekryteringen till norrlandsstiften långt ifrån att få försvåras
fast hellre bör underlättas. Härvidlag är emellertid att märka att
redan enligt propositionens förslag domkapitlet skall äga dispensera från
bundenheten vid »hemstiftet». Fastställes i lagen en tioårig bundenhet,
kommer intet att hindra domkapitlen i Härnösand och Luleå att — så
långt de finner sig därmed kunna främja rekryteringen till stiftet — genom
en generös dispensgivning borttaga det eventuellt avskräckande i en tioårsregel.
Det sagda strider självfallet icke mot departementschefens stånd -

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957 41

punkt att några legala olikheter i befordringssystemet framdeles ej skall få
finnas mellan stiften.

Slutligen vill utskottet som ett skäl för att nu antaga en tioårsregel framhålla,
att det icke kommer att möta svårigheter att — därest så visar sig
önskvärt — senare övergå till en femårig stiftsbundenhet. En förändring i
motsatt riktning skulle däremot, vilka erfarenheterna än blir av stiftsbandets
avskaffande, bli mer komplicerad och skulle inge betänkligheter
av principiell art.

På anförda skäl biträder utskottet yrkandet i motionen II: 652 första
punkten, vilket föranleder en ändring i 10 § förslaget till lag om prästval.

dels ock att utskottet bort under A hemställa,

att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit viss
ändring böra vidtagas i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om prästval — måtte, med bifall
till yrkandet under 1 i motionen II: 652 ävensom med avslag
å samma motion i övrigt samt å motionerna I: 516
och II: 650 samt II: 651, för sin del antaga nämnda förslag
med den ändringen, att 10 § erhåller följande lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag)

10 §.

Har präst ej under minst fem år
fullgjort prästerlig tjänstgöring inom
det stift, till vilket han efter prästvigningen
först knutits, må han endast
under villkor, som Konungen
föreskriver, på grund av egen ansökan
komma i fråga till prästerlig
tjänst inom annat stift.

(Utskottets förslag)

10 §.

Har präst ej under minst tio år
fullgjort prästerlig tjänstgöring inom
det stift, till vilket han efter prästvigningen
först knutits, må han endast
under villkor, som Konungen
föreskriver, på grund av egen ansökan
komma i fråga till prästerlig
tjänst inom annat stift.

4 — B ihan g till riksdagens protokoll 1057. 0 samt. 1 avd. Nr 31f

Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1957

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Inledning .......................................................... 11

Huvudgrunderna för den föreslagna prästvalslagstiftningen.............. 14

Gällande bestämmelser ............................................ 14

Kommittéförslaget ................................................ 17

Departementschefen ............................................... 20

Lagrådet m.m.................................................... 22

Utskottet ........................................................ 22

Särskilda frågor rörande prästvalslagstiftningen ........................ 23

1. Stiftsbandet ................................................... 23

Gällande bestämmelser ....................................... 23

Departementschefen .......................................... 24

Motioner .................................................... 27

Utskottet ................................................... 28

2. Kallande av präst till domprost- eller kyrkoherdetjänst............ 29

Gällande bestämmelser ....................................... 29

Departementschefen .......................................... 30

Motion ...................................................... 31

Utskottet ................................................... 32

3. Prästs rätt att återkalla ansökning till tjänst...................... 33

Gällande bestämmelser m. m................................... 33

Departementschefen .......................................... 34

Motion ...................................................... 34

Utskottet ................................................... 34

4. Tillsättning av tjänst genom förflyttning ..................... 35

Departementschefen ......................................... 35

Utskottet ................................................... 37

Domkapitelslagen ................................................... 38

Utskottets hemställan ............................................... 39

Reservation ........................................................ 40

Ivar Hrcggströms Boktryckeri AB . Stockholm 1957

671136