Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1957

1

Nr 3

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner
om ändrade grunder för fastställande av landstingsvalkretsarnas
storlek.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 247
i första kammaren av herr Aastrup och nr 294 i andra kammaren av herr
Gustafsson i Skellefteå och herr Gustafson i Göteborg hemställes, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en snabb utredning
av frågan om ändrade grunder för fastställande av landstingsvalkretsarnas
storlek i syfte att uppnå en representation, som bättre överensstämmer med
väljaropinionen, och att resultatet av denna utredning måtte underställas
riksdagen i så god tid, att eventuella ändringar av landstingsvalkretsarna
kan ske före 1958 års val».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.

Gällande rätt

Bestämmelserna om valkretsindelning vid landstingsval återfinnas i 1954
års landstingslag.

Landstingskommuns verksamhetsområde omfattar i regel ett län. Stockholm,
Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle stå emellertid
utanför landsting, varjämte Kalmar län är delat på två landstingskommuner.

Enligt 10 § landstingslagen indelas för val av landstingsmän landstingskommunen
i valkretsar. För varje valkrets utses, oavsett dess folkmängd,
en landstingsman och därutöver efter folkmängden en landstingsman för
varje påbörjat tal av 5 000. Valbarhet är ej inskränkt inom valkrets.

I 11 § stadgas att valkrets skall omfatta en eller flera kommuner. Vid
indelning i valkretsar skall såsom huvudregel iakttagas, att för varje valkrets
komma att utses minst sju landstingsmän och att kommuner ej må
gemensamt utgöra en valkrets, där flera än tretton landstingsmän skola
utses för kretsen.

Som undantag från huvudregeln stadgas i samma paragraf, att stad med
mer än 20 000 invånare bildar egen valkrets, såvida ej särskilda skäl finnas
att med staden sammanföra en eller flera kommuner till en valkrets.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 5 samt. 2 avd. iVr 3

2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1957

Stad med mindre invånarantal än 20 000 förenas med annan stad eller
andra städer eller med angränsande landsbygd till en valkrets. Såvitt angår
landsbygden verkställes valkretsindelningen, där så lämpligen kan ske, efter
domsaga eller tingslag. Annan valkrets än den, vari två eller flera städer
ingå, skall såvitt möjligt utformas så, att den kan omslutas med en sammanhängande
gränslinje. Område med mindre invånarantal än ovan sagts
må undantagsvis — då särskilda skäl äro därtill — utgöra valkrets, doek
att sådan valkrets skall ha mer än 15 000 invånare.

Därest det antal landstingsmän, som med tillämpning av de i 10 och
11 §§ meddelade föreskrifterna skulle utses inom en landstingskommun,
icke uppgår till tjugu, skall enligt 12 § såsom grund för rättigheten att efter
folkmängden välja landstingsmän bestämmas lägre tal än det i 10 § angivna,
på det att landstingsmännens antal för hela landstingskommunen
må uppgå till minst tjugo. Därvid skall med tillämpning av häremot svarande
reduktion av folkmängdssiffrorna i övrigt gälla vad i 11 § stadgas.

Indelningen i valkretsar och det antal landstingsmän som skall utses för
varje valkrets bestämmes enligt 13 § av landstinget efter angivna grunder.
Förslag till sådan indelning avges av länsstyrelsen efter kommunernas hörande.
Landstingets beslut skall underställas Konungens prövning och fastställelse.

Valmetoden vid landstingsval anges i kommunala vallagen, som emellertid
på sätt nedan angives i vissa delar satts ur kraft genom provisorisk lagstiftning
såvitt rör mandatperioden 1955—1958. Den proportionella valmetod,
som föreskrives i kommunala vallagen, grundar sig på en av belgiern
d’Hondt anvisad fördelningsregel och överensstämmer med den metod, som
tillämpas vid val till riksdagens första kammare och som under tiden 1909
—1948 använts vid val till andra kammaren.

I 45 § kommunala vallagen stadgas att vid röstsammanräkningen valsedlarna
till en början skola ordnas efter välj arbeteckning (kartell-, parti- och
fraktionsbeteckning). Därvid sammanföras valsedlar med samma första
beteckning i särskilda grupper (A-gruppen). Förekommer vidare inom Agrupp
en andra välj arbeteckning, ordnas valsedlarna i nya grupper efter
sådan beteckning (B-gruppen). I den mån valsedlarna även upptaga en
tredje beteckning, uppdelas B-grupperna på liknande sätt i C-grupper.

Ordnandet av namnen inom de olika grupperna regleras i 46 §. Först fastställes
därvid i erforderlig utsträckning ordningsföljden mellan kandidaterna
inom C-, B- och A-grupperna, varefter mandatfördelningen mellan
A-grupperna bestämmes. Denna fördelning göres med ledning av särskilda
för grupperna beräknade jämförelsetal. Därvid tilldelas platserna i tur och
ordning den grupp, som utvisar det största jämförelsetalet. Så länge gruppen
ännu ej fått någon plats, är jämförelsetalet lika med gruppens rösttal.
Därefter erhålles gruppens jämförelsetal för varje gång genom delning av

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1957

3

rösttalet med antalet redan erhållna platser, ökat med 1 (d’Hondts fördelningsregel).
Samma princip — dock på särskilt sätt utbyggd — ligger också
till grund för bestämmandet av ordningsföljden inom de olika grupperna.

Den kommunala vallagens bestämmelser om valmetod ha som ovan
nämnts genom provisorisk lagstiftning avseende kommunalvalen för perioden
1955—1958 satts ur kraft och ersatts med den så kallade jämkade uddatalsmetoden.
Denna innebär, att mandaten i tur och ordning tilldelas den
grupp eller det parti, som uppvisar det största jämförelsetalet, erhållet genom
att successivt dividera rösttalet med 1,4, 3, 5, 7 o. s. v. Divisorerna utgöras
— bortsett från den första divisorn — med andra ord av det dubbla
antalet erhållna mandat ökat med ett. I den provisoriska lagstiftningen stadgades
därjämte, att å valsedel skulle utsättas partibeteckning, men att ingen
annan väljarbeteckning finge finnas därå.

Historik

Tidigare gällande rätt. De bestämmelser, som innehållas i 1954
års landstingslag och för vilka redogörelse lämnats här ovan, antogos i sak
först genom ändringar år 1954 i den tidigare gällande lagen den 20 juni 1924
om landsting. De då antagna reglerna överfördes sedermera med endast
redaktionella jämkningar till 1954 års lag.

I fråga om landstingsområdes indelning i valkretsar gällde före år 1954
om kretsarnas storlek följande.

För varje valkrets utsågs — oavsett dess folkmängd — en landstingsman
och därutöver efter folkmängden en landstingsman för varje fullt tal av
5 000. Valbarhet var ej inskränkt till valkrets. Vid landstingsområdes indelning
i valkretsar skulle i allmänhet iakttagas att för varje valkrets komme
att utses minst 5 och högst 9 landstingsmän. Stad, vars folkmängd utgjorde
minst 15 000, bildade dock alltid en valkrets. Stad med mindre folkmängd än
15 000 förenades med en eller flera andra städer eller, då särskilda skäl
därtill föranledde, med angränsande landsbygd till en valkrets. I valkrets,
som utgjordes endast av städer, skulle folkmängden uppgå till minst 15 000.
Delar av samma stad fingo icke ingå i olika valkretsar. De för städerna meddelade
bestämmelserna inneburo delvis undantag från den allmänna regeln
om antalet landstingsmän i varje valkrets. Stad skulle således utgöra en valkrets
även om den till följd av sin storlek var berättigad att välja flera
landstingsmän än 9 eller om den endast utsåg 4 landstingsmän.

Från dessa regler stadgades vissa undantag. Om bildande av valkrets
enligt de angivna bestämmelserna skulle vållat synnerlig olägenhet, fick
nämligen område med mindre invånarantal utgöra valkrets. Sådan krets
skulle dock, om landsbygd ingick i den, ha en folkmängd av minst 10 000.
Enligt denna undantagsbestämmelse kunde valkrets vari landsbygd ingick

4

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1957

ha att utse endast 3 landstingsman och stadsvalkrets ett än mindre antal.
Vidare skulle, för den händelse det antal landstingsledamöter som efter
huvudregeln borde utses inom ett landstingsområde icke uppgick till tjugu,
antalet ledamöter ökas, så att det för hela landstingsområdet uppgick till
minst tjugu.

Vid 1950 års landstingsval utgjorde antalet valkretsar i riket 193 (92
landsbygdskretsar, 55 stadskretsar och 46 kretsar bestående av städer och
landsbygd i förening). 43 städer bildade egna valkretsar, medan i envar
av de återstående 12 stadskretsarna sammanförts 2—5 städer. Antalet städer
som tillsammans med landsbygd bildade valkretsar var 49.

1950 års folkomröstnings - och valsättsutredning. Med
stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 26 januari 1951 uppdrog chefen
för justitiedepartementet åt 1950 års folkomröstnings-och valsättsutredning,
som tillsatts för utredning av bl. a. frågan om utformning av det proportionella
valsystemet vid andrakammarvalen, att jämväl överse frågan om reformering
av det proportionella valsystemet vid val av landstingsmän. Med
anledning härav avlämnade utredningen den 1 juli 1953 betänkande, del V,
angående det proportionella valsättet vid landstingsval.

Utredningen framlade här bl. a. resultatet av en företagen undersökning
beträffande verkningarna av det gällande valsystemet vid landstingsvalen.
Prövningen avsåg frågan, hur vid hållna val systemet verkat i proportionellt
avseende dels inom de särskilda landstingsområdena, sedda vart för sig som
en enhet, därvid det totala antalet avvikelser för hela riket uträknats genom
summering av avvikelserna inom varje landstingsområde — den s. k. landstingsproportionaliteten
— och dels för hela riket såsom en enhet, därvid
jämförelse gjorts mellan varje partis samfällda mandatinnehav och en proportionell
fördelning efter partiernas sammanräknade röstunderlag inom
alla landstingsområden — den s. k. riksproportionaliteten. Därvid visade sig
riksproportionaliteten avvika från de faktiska resultaten med ± 49 mandat
vid 1942 års val, med ± 75 mandat vid 1946 års val och med ±71 mandat
vid 1950 års val.

Motsvarande siffror vid en jämförelse mellan landstingsproportionaliteten
och de faktiska resultaten voro ± 37, ± 66 och ± 55. Avvikelsen utgjorde
i genomsnitt per landsting 2,84 mandat år 1942, 3,32 mandat år
1946 och 3,16 mandat år 1950. Anmärkas bör i detta sammanhang att antalet
landstingsledamöter utgjorde för hela riket 1 154 år 1942, 1 181 år
1946 och 1 212 år 1950.

Utredningen undersökte vidare verkningarna i proportionalitetshänseende
av förekomsten av valkarteller. Undersökningen visade att kartellbildningen
vid samtliga tre ovan angivna val föranlett en omfördelning av partiernas
representation med sammanlagt omkring 90 mandat för varje val.

Även beträffande fördelningen inom de olika landstingsområdena skulle

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1957

5

enligt utredningen d’Hondts metod utan karteller ha medfört betydande
ojämnheter. Den genomsnittliga avvikelsen från landstingsproportionaliteten
skulle sålunda år 1950 ha uppgått till 4,12 mandat per landsting. I icke
mindre än 14 av de 25 landstingen skulle proportionalitetsavvikelsen ha utgjort
4 mandat eller mera.

Vid övervägande av de allmänna utgångspunkterna för en reform framhöll
utredningen, att den verkställda undersökningen av det då gällande valsystemets
verkningar visade, att d’Hondts metod, tillämpad i förening med
valkartcller i den utsträckning som skett, i stort sett fungerat tämligen väl
från proportionell synpunkt. Uppkomna avvikelser från en strikt proportionell
fördelning måste sålunda enligt utredningens mening i allmänhet
betecknas som förhållandevis små.

Ojämnheterna i mandatfördelningen — stundom utfallande så att ett
parti erhållit flera mandat utöver sin proportionella andel än ett väsentligt
större parti — hade enligt utredningen till väsentlig del sin grund i valkretsindelningen.
Denna gåve, särskilt för det fall att få landstingsmän utsåges
i en valkrets, ökat spelrum för slumpmässiga avvikelser till det ena
eller andra partiets förmån. Tendensen hos d’Hondts metod att gynna
större väljargrupper på bekostnad av de mindre gjorde sig också starkare
gällande i kretsar med endast få mandat. Detta kunde i sin tur medföra, att
partier med särskilt stark anslutning bland väljarna inom vissa lokala områden
lättare hävdade sig vid valen än partier med ett geografiskt mera
jämnt fördelat väljarunderlag.

Utredningen erinrade vidare om att kartellväsendet efter hand fått i stort
sett lika omfattande tillämpning vid landstingsvalen som i fråga om andrakammarvalen
före 1952. Den genom kartellerna erhållna utjämningen hade
emellertid icke varit fullständig. I vissa fall hade kartellerna föranlett nya
eller ökade ojämnheter. Även invändningar av annat slag kunde riktas mot
kartellväscndet. Sålunda kunde ett parti ställas inför valet att antingen
ingå kartell med ett annat parti, oaktat dettas politiska inriktning vore sådan
att en dylik samverkan icke för partiet framstode som naturlig och
önskvärd, eller riskera att bli avsevärt underrepresenterat. För utredningen
hade därför framstått som ett väsentligt intresse att valordningen utformades
så att kartellväsendet bleve överflödigt.

Vid sidan av proportionalitetskravet hade man, framhöll utredningen, att
tillgodose önskemålet att skilda ortsintressen skulle kunna göra sig gällande
vid handläggningen av landstingets uppgifter. Olika delar av landstingsområdet
borde därför garanteras en skälig representation i tinget. Den vid
olika tider gällande regleringen av kretsarna vid landstingsvalen bestyrkte
ock den vikt man sedan gammalt tillmätt de lokala intressena vid dessa val.
Den allmänna utvecklingen i fråga om bosättning, samfärdsel och samhällsförhållanden
i övrigt hade emellertid otvivelaktigt skapat delvis andra för -

6

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1957

utsättningar än dem som tidigare förelegat, när det gällde att bedöma riktlinjerna
för valkretsindelningen.

Av åtskilliga skäl sade sig utredningen icke kunna ansluta sig till den vid
olika tillfällen framförda tanken att för åstadkommande av full proportionalitet
vid landstingsvalen helt upphäva valkretsindelningen. Icke heller
om en för landstingsområdet gemensam mandatfördelning kombinerades
med någon form av kandidatnominering i mindre, särskilt för detta ändamål
inrättade kretsar kunde utredningen ansluta sig till en dylik lösning.
Mot valkretsindelningens upphävande talade den ofta mycket betydande utsträckningen
av landsbygdsområdena ävensom de ofta mycket starkt framträdande
lokala synpunkterna i fråga om en väsentlig del av landstingets
arbetsuppgifter t. ex. beträffande hälso- och sjukvård. Även det förhållandet,
att vid valen till de större landstingen ett betydande antal ledamöter
utsågs, gjorde en viss uppdelning i valkretsar önskvärd. Nu anförda omständigheter
syntes över huvud taget böra föranleda en viss försiktighet vid
bestämmandet av frågan om förstoring av de dåvarande landstingskretsarna.

Emellertid hade utredningen funnit angeläget att närmare undersöka betydelsen
för valkretsindelningen av de ändrade yttre förhållandena samt i
vad mån en proportionellt jämnare fördelning av mandaten kunde erhållas
genom en utvidgning av valkretsarna.

För åstadkommande av bättre proportionalitet vid landstingsvalen erbjöde
sig enligt utredningen, utöver en valkretsförstoring, även utvägen att
ersätta den d’Hondtska metoden med någon annan regel för mandatfördelningen
mellan partierna. En därmed sammanhängande möjlighet vore att
kombinera fördelningen — enligt d’Hondts eller annan metod — med ett
särskilt utjämningsförfarande.

I detta sammanhang behandlade utredningen frågan i vad mån samma
tekniska förfarande för mandatens fördelning borde tillämpas vid de skilda
slagen av allmänna val. Utredningen framhöll därvid, att i tidigare reformer
ådagalagd strävan att uppställa enhetliga regler för skilda slag av allmänna
val måste anses naturlig. För väljarna kunde det framstå som svårförklarligt
om deras röster toges i beräkning efter skilda principer vid olika slag
av val. Myndigheternas arbete kunde också underlättas genom enhetlighet
i förfarandet. Emellertid kunde icke bortses från att förhållandena vid
andrakaminarval, landstingsval och fullmäktigval avveke från varandra i
vissa hänseenden, såsom i fråga om valkretsindelning och mandatantal, och
därför borde motivera skilda lösningar. Utan vidare torde dock enligt utredningen
framstå som klart att största möjliga överensstämmelse mellan
andrakammarvalen och landstingsvalen vore önskvärd. Utredningens arbete
hade därför i första hand inriktats på en undersökning, huruvida sådana
metoder för mandatens fördelning mellan partierna, som komme i
fråga för andrakammarvalen, lämpligen kunde vinna tillämpning även vid

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1957

7

landstingsval. Hänsyn hade därvid måst tagas till rådande ovisshet om hur
valordningen för valen till andra kammaren för framtiden komme att utformas.

Av den historiska översikt, som utredningen lämnade, framgick hurusom
dels valkretsarna vid landstingsvalen tid efter annan förstorats och dels
den ursprungligen stränga åtskillnaden mellan landsbygden och städerna
vid valkretsbildningen med tiden uppmjukats. Utredningen framhöll, att de
dåvarande landstingsvalkretsarna skiftade avsevärt i fråga om befolkningens
storlek samt att därmed sammanhängde, att antalet mandat i kretsarna
varierade betydligt, nämligen från lägst 2 till högst 13. I 21 av de sammanlagt
193 kretsarna vore mandatantalet så lågt att det ej ens uppnådde det
enligt huvudregeln stadgade minimiantalet 5. Uppenbarligen vore därigenom
— fortsatte utredningen — utsikterna att vid valen erhålla en från
proportionell synpunkt jämn fördelning av mandaten mycket begränsade.
Om således utan vidare önskvärdheten av en utvidgning av valkretsarna,
särskilt de mindre av dem stode klar, krävde å andra sidan frågan i vilken
omfattning och efter vilka riktlinjer en valkretsförstoring borde äga rum en
närmare undersökning.

Beträffande riktlinjerna för en lämplig valkretsindelning framhöll utredningen,
att man självfallet hade att utgå från att valkretsarna så långt möjligt
skulle utgöra naturliga enheter med hänsyn till befolkningsförhållandena,
samfärdseln m. m. Framför allt i två hänseenden påkallades uppmärksamheten,
nämligen dels i fråga om de övre och undre gränserna för valkretsarnas
storlek och dels beträffande städernas ställning vid valkretsindelningen.
Utredningen påpekade de ändrade förhållanden, som sedan tillkomsten
av gällande valkretsbestämmelser inträtt i fråga om folkökning,
särskilt städernas betydande tillväxt liksom den starkt ökade bosättningen
i tätorter utanför städerna. Vidare framhölls, att kommunikationernas utveckling
och befolkningens ökade rörlighet samtidigt kommit skälen för
en uppdelning på vissa håll att framstå med mindre styrka än förr. Utvecklingen
torde även ha medfört en utjämning av föreliggande motsättningar
mellan framför allt de mindre städerna och områden på landsbygden.

Vid sin undersökning av möjligheterna att anordna större valkretsar
hade utredningen inhämtat yttranden från länsstyrelserna och landstingens
förvaltningsutskott samt med ledning av dem upprättat två olika utkast
till ändrad valkretsindelning. Enligt det ena utkastet, vilket innefattade
mera begränsade jämkningar i gällande valkretsindelning och vilket benämnts
utkast A, hade en indelning i 159 valkretsar skisserats i stället för
193 vid 1950 års val. Det andra utkastet, som innehar en mera långtgående
omläggning av valkretsindelningen, utkast B, avsåg en minskning av valkretsarnas
antal till 139.

8

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1957

Denna undersökning visade enligt utredningen, att om än en viss utjämning
i proportionell riktning erhölles genom den förstoring av valkretsarna,
som utkasten avsåge, utjämningen dock ingalunda vore fullständig, utan då
förefintliga proportionalitetsavvikelser kvarstode till icke oväsentlig del
även efter de ifrågasatta valkretsutvidgningarna.

Vad de särskilda landstingen anginge skulle proportionalitetsavvikelserna
vid 1950 års val i genomsnitt per landstingsområde vid fördelning enligt
d’Hondts metod med karteller ha nedgått från 3,16 mandat vid rådande
indelning till 2,44 mandat vid indelning A och 2,40 mandat vid indelning B.
Om mandatfördelning skett enligt d’Hondts metod utan karteller, skulle
motsvarande avvikelser ha varit 4,12 respektive 3,40 och 3,20 mandat.

I sitt ställningstagande till den verkställda undersökningen fann utredningen,
att en omreglering av valkretsindelningen icke borde sträckas längre
än enligt i huvudsak de riktlinjer, som legat till grund för utkast A. Med
detta alternativ erhölles en icke oväsentlig förbättring i proportionellt hänseende,
medan den ytterligare utjämning, som skulle erhållas med en valkretsutvidgning
enligt utkast B, vore jämförelsevis obetydlig. Icke något av
alternativen kunde väntas medföra kartellernas försvinnande.

Som grundregel för valkretsindelningens genomförande borde enligt utredningen
alltjämt uppställas, att landstingsvalkrets skulle omfatta en eller
flera kommuner. Vidare borde för landsbygdens del indelningen liksom dittills
anslutas till domsagor och tingslag.

Av särskild vikt vore enligt utredningen att antalet mindre valkretsar så
långt möjligt begränsades. Som allmän regel borde liksom dittills gälla,
att valkretsar med mindre folkmängd än 20 000 icke skulle bildas, motsvarande
ett lägsta mandatantal av 5. Att helt utan undantag upprätthålla den
nu angivna normen för valkretsarnas storlek kunde i vissa fall enligt utredningen
bereda svårigheter vid försök att åstadkomma en även i övrigt
lämplig valkretsindelning. Emellertid vore enligt utredningens mening möjligt
att långt mera än dittills skett begränsa utläggandet av kretsar, som ej
uppfyllde nämnda krav. Därför borde, såsom förutsatts vid utarbetandet avutkast
A, endast i enstaka fall, om synnerliga skäl därtill förelåge, bildas
valkrets med en folkmängd understigande 20 000. Med hänsyn till den ökade
befolkningstätheten i landet torde för dylika undantagsfall kunna krävas,
att folkmängden inom valkretsen dock alltid skulle uppgå till minst 15 000.

Utredningen diskuterade därefter frågan om maximigräns för valkretsarnas
storlek. Detta spörsmål ägde enligt utredningen varken från proportionell
synpunkt eller eljest samma vikt som fastställandet av en nedre
gräns. Då därjämte de redan nu föreliggande möjligheterna att inrätta valkretsar
av ganska betydande omfattning endast sparsamt utnyttjats skulle
t. o. m. kunna ifrågasättas, om det kunde anses nödvändigt att i lag fixera
en övre storleksgräns. Den verkställda undersökningen visade emellertid, att

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1957 9

åtminstone för det dåvarande behov i allmänhet icke förelåge att inratta
valkretsar med högre invånarantal än något över 50 000. Då det vidare vore
önskvärt att valkretsarna inom samma landstingområde såvitt möjligt icke
alltför mycket skilde sig från varandra i fråga om folkmängd och mandatantal,
syntes utredningen lämpligt att stadga en övre gräns för valkretsarnas
storlek. Utredningen föreslog, att maximiantalet landstingsman for valkrets
i princip fastställdes till 11, motsvarande en folkmängd intill 55 000.
Med hänsyn till den alltjämt pågående folkökningen torde dock enligt utredningen
böra medgivas att valkretsar i särskilda fall finge bibehållas eller
bildas, oaktat folkmängden överstege nämnda tal.

Beträffande frågan huruvida skilda regler för valkretsbildningen alltfort
borde gälla för landsbygd och stad anförde utredningen bl. a. följande. Även
om den förut antydda befolkningsutvecklingen medfört, att olikheter, som
tidigare verkat skiljande mellan landsbygd och stad, numera i viss utsträckning
försvunnit eller minskats, särskilt i fråga om mindre städer, kunde
utvecklingen dock icke anses ha verkat i enbart utjämnande riktning. Principen
om en åtskillnad mellan landsbygden och städerna borde därför alltjämt
bibehållas i viss utsträckning. Dock syntes bl. a. en viss uppmjukning
av bestämmelserna om bildande av särskilda stadsvalkretsar vara påkallad.

Utredningen ansåg för sin del starka skäl tala för att gränsen för de fall,
då städer borde utgöra egna valkretsar, höjdes och föreslog, att den sattes
vid invånarantalet 20 000. Därmed koinme bestämmelsen att överensstämma
med den allmänna regeln om minsta storlek för valkrets.

Speciella omständigheter torde emellertid i vissa fall fortsatte utredningen
— kunna tala för att även en större stad finge bilda valkrets tillsammans
med ytterligare en eller flera kommuner. Härvid syftades särskdt
på sådana ibland förekommande fall, där ett visst område i fråga om bebyggelse,
förbindelser och arbetsliv nära sammanhängde med staden utan
att vara införlivat därmed i kommunalt avseende. Om särskilda förhållanden
av denna natur förelåge och det eljest befunnes lämpligt, borde enligt
utredningen även en dylik större stad tillåtas inga i en av flera kommuner
bildad valkrets.

Städer med mindre folkmängd än 20 000 borde — yttrade utredningen
vidare — i allmänhet förenas till en valkrets med annan stad eller andra
städer eller med angränsande landsbygd. Emellertid skulle enligt utredningen
stad med en folkmängd mellan 20 000 och 15 000 undantagsvis kunna bilda
egen valkrets. Undantaget föranleddes av att i några enstaka fall påtagliga
svårigheter förelåge att anordna en lämplig valkretsindelning genom att
låta en sådan stad ingå i en större valkrets.

Utredningen övergick härefter till en undersökning rörande valmetoden
vid landstingsval och då särskilt möjligheterna att, med bibehållande av dåvarande
grunder för valkretsindelningen eller med mindre langt gaende ju -

10 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1957

stering uppåt av kretsarnas storlek, utbyta den d’Hondtska fördelningsregeln
mot en annan valmetod. Därvid behandlades i första hand sådana
metoder, som vid direkt fördelning av samtliga mandat i valkretsarna kunde
leda till en bättre proportionell rättvisa, samtidigt som kartellsystemet onödiggjordes.
Därefter upptogs frågan om införandet av någon form av mandatutjämning
mellan partierna inom landstingsområdet som helhet.

Vad angår metoderna för direkt fördelning av samtliga mandat i valkretsarna
inriktade utredningen i första hand sin undersökning på skilda
varianter av den så kallade uddatalsmetoden (Sainte-Lagues metod), vilken
lagts till grund för det år 1952 provisoriskt införda valsystemet för andrakammarvalen.
Uddatalsmetoden innebär, att mandaten i tur och ordning
tilldelas den grupp eller det parti, som uppvisar det största jämförelsetalet,
erhållet genom att successivt dividera rösttalet med 1, 3, 5, 7 o. s. v. Regeln
kan också uttryckas så, att divisorn utgöres av det dubbla antalet erhållna
mandat ökat med ett.

Uddatalsmetoden kunde emellertid ihland medföra, att mindre gruppbildningar
alltför lätt komme till mandat, i följd varav metoden icke tillräckligt
motverkade partisplittring. Fördenskull hade försök gjorts att komplettera
metoden med olika spärranordningar i syfte att skärpa kravet på rösttal
för första mandat.

Uddatalsmetoden med spärr vid 60 procent av valkvoten, d. v. s. det system
som utredningen förordade för valen till andra kammaren, innebar
en sådan jämkning. Metoden kräver för mandat, att ett partis rösttal motsvarar
minst en röst utöver 60 procent av valkvoten.

Ett annat sätt att skärpa fordringarna för första mandat vore att låta icke
hela rösttalet utan blott en del därav utgöra jämförelsetal vid besättandet av
första platsen. Denna effekt uppnåddes genom att låta första divisorn vara
ett större tal än 1, t. ex. 1,5. En sådan lösning benämndes i utredningens betänkande
den jämkade uddatalsmetoden. Under förarbetena till ny valmetod
för valen till andra kammaren prövade sig utredningen fram med
bl. a. talen 1,25, 1,3 och 1,4 som första divisorer. De sålunda jämkade metoderna
benämndes av utredningen respektive jämkad uddatalsmetod I,
jämkad uddatalsmetod II och jämkad uddatalsmetod III. Den sistnämnda
metoden med 1,4 som första divisor hade på förslag av departementschefen
blivit den för 1952 års andrakammarval slutligt antagna metoden.

Ytterligare en av utredningen till behandling upptagen valmetod med
direkt fördelning av samtliga mandat i valkretsarna utgjorde Droops metod.
Denna bygger på principen om fördelning efter valkvot, dock att det tal,
varmed ett partis rösttal divideras för att få fram partiets mandattal erhålles
efter division av antalet giltiga röster i valkretsen med antalet tillgängliga
mandat ökat med 1. varefter den sålunda erhållna kvoten höjes till när -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1957

11

mast högre ental eller, om kvoten utgör ett heltal, med en enhet. Då emellertid
sällan alla platser bli fördelade med denna regel, fordras en tilläggsregel
för besättandet av restmandaten. Enligt denna tilläggsregel tilldelas
restmandaten partierna allteftersom de efter ovannämnda divisioner uppvisa
det största röstöverskottet.

En prövning av några av de ifrågasatta metoderna vid de förut diskuterade
alternativen till ny valkretsindelning utvisade avvikelser från landstingsproportionaliteten
beträffande d’Hondts metod med vid valen tillämpade
karteller med ± 45 mandat vid indelning enligt utkast A och med ± 43
mandat enligt utkast B. Motsvarande siffror vid användning av d’Hondts
metod utan karteller blevo ± 69 och ± 65, vid användning av jämkad uddatalsmetod
I ± 16 och ± 18, jämkad uddatalsmetod II ± 20 och ± 22, jämkad
uddatalsmetod III ± 32 och it 30 samt med användning slutligen av
Droops metod ± 30 och ± 26.

Sammanfattningsvis uttalade utredningen, att sådana valkretsförstoringar,
som övervägts, vid mandatfördelning enligt nyss angivna nya metoder
ledde till ett från proportionell synpunkt avsevärt jämnare resultat.

Den företagna undersökningen visade emellertid, att den jämkade uddatalsmetoden
I icke garanterade full representation i landstingen ens åt ett
mycket stort parti. Detsamma gällde, ehuru ej i fullt samma utsträckning,
uddatal smetoden II. Detta vore även i och för sig naturligt, eftersom den i
metoderna liggande spärren finge allt mindre betydelse ju större valkretsarna
blevo. Uddatalsmetoderna med relativt lågt första divisionstal kom
därför allteftersom kretsarna förstorades att få i viss mån liknande verkningar
som den oförändrade uddatalsmetoden. Jämkad uddatalsmetod III
och Droops system kunde däremot endast sällan medföra att ett mycket stort
parti bleve underrepresenterat ens i enstaka landsting. Särskilt gällde detta
om Droops metod. Dessa sistnämnda båda metoder lämnade därjämte möjligheter
att fördela mandaten avsevärt jämnare än d’Hondts metod med
karteller i samma valkretsar.

Då utredningen därefter gick att taga slutlig ställning till frågan om reformering
av mandatfördelningsmetoden yttrade utredningen efter en del
principiella överväganden, att av de diskuterade valmetoderna den rena
uddatalsmetoden och uddatalsmetoden med spärr, bestämd till viss procent
av valkvoten, icke borde komma i fråga. Utredningen behandlade därefter
mera ingående verkningarna ur proportionell synpunkt av de fyra övriga
metoderna — de jämkade uddatalsmetoderna I, II och III samt Droops metod.
Av vad utredningen därvid anförde framgick hl. a., att de största väljargrupperna
bäst tillgodosåges vid tillämpning av jämkad uddatalsmetod
III och Droops metod, medan enligt de jämkade uddatalsmetoderna I och
II de största partierna erhölle något mindre säkerhet för en fullt proportionell
fördelning. Vidare diskuterades metodernas förmåga att göra valkartel -

12

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1957

ler onödiga, varom uttalades att envar av de fyra metoderna torde uppfylla
ändamålet att i huvudsak göra kartellerna överflödiga. Likaså behandlades
risken för partisplittring vid användning av någon av de fyra metoderna.
Härutinnan anfördes, att möjligheter till mandatgivande partiuppdelningar
icke syntes föreligga annat än i undantagsfall. Utredningen anmärkte därjämte,
att Droops metod i tekniskt avseende företedde vissa från uddatalsmetoderna
avvikande grunddrag, innebärande bl. a. att en fullständig fördelning
av mandaten icke alltid medgåves utan en särskild kompletterande
regel samt att mandatfördelningen i viss mån bleve beroende av det totala
röstutfallet i valkretsen. I dessa avseenden vore uddatalsmetoderna att föredraga
framför Droops system.

Sin slutliga ståndpunkt angav utredningen sålunda: »På sätt redan påpekats
vid angivande av de allmänna utgångspunkterna för en valreform
tala starka skäl för att samma grundprinciper i fråga om fördelningsmetoden
såvitt möjligt skola gälla vid andrakammar- och landstingsvalen. Den
verkställda undersökningen visar att — ehuru vissa skiljaktigheter föreligga
mellan de här behandlade metoderna — var och en av de jämkade
uddatalsmetoderna I, II och III med resp. 1,25, 1,3 och 1,4 som första divisionstal
samt Droops metod från olika synpunkter kan anses lämplig att vid
en reform av valordningen för landstingsvalen ersätta den hittills gällande
d’Hondtska fördelningsregeln. De olika avseenden i vilka den ena eller den
andra av dessa valmetoder kan anses äga ett visst företräde ha i det föregående
redovisats. I sitt förslag till valsystem för andrakammarvalen har
utredningen stannat för uddatalsmetoden kombinerad med en spärranordning,
enligt vilken minst 60 procent av den s. k. valkvoten erfordras för
erhållande av ett mandat. Som i detta betänkande tidigare framhållits motsvarar
detta nära jämkad uddatalsmetod II (1,3 som första divisionstal).
Det hade med utgångspunkt därifrån givetvis legat närmast till hands för
utredningen att stanna för denna jämkade uddatalsmetod beträffande
landstingsvalen. Emellertid har jämkad uddatalsmetod III (1,4 som första
divisionstal) godkänts för andrakammarvalen under innevarande mandatperiod,
och beslut om vilken valmetod, som skall tillämpas efter periodens
utgång, kommer att fattas inom närmaste tiden. Vidare tala mycket starka
skäl för att samma valmetod bör gälla vid andrakammar- och landstingsval.
Med hänsyn till dessa omständigheter anser sig utredningen nu icke böra
generellt förorda någon av de nämnda valmetoderna för tillämpning vid
landstingsvalen.»

Utredningen ansag, att slutlig ställning till frågan om valmetoden för
landstingsval borde tagas först i samband med den definitiva utformningen
av valordningen för valen till andra kammaren, varvid även de av utredningen
framförda synpunkterna kunde vinna beaktande. Vid en sådan reform
av valsättet vid landstingsvalen borde enligt utredningens åsikt även

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1957 13

frågan om en eller flera väljarbeteckningar skulle tillåtas vid valen upptagas
till prövning.

Mot utredningens förslag avgåvos reservationer av herr Wallentheim samt
herrar Bergvall och Håstad. Herr Wallentheim ansåg på anförda skäl att
mera betydande ändringar i bestående valkretsindelning och mandatfördelningsmetod
vid landstingsval icke borde ske. Herrar Bergvall och Håstad
reserverade sig främst mot den av utredningen förordade valmetoden och
förordade för sin del under framhållande bl. a. att valsättet till landstingen
borde utformas på ett sådant sätt att det garanterade största möjliga rättvisa
mellan partierna, ett system med tilläggsmandat. De förklarade därjämte,
att om valsättsproblemet icke löstes på ett sådant sätt, som möjliggjorde
en rättvis mandatfördelning, valkretsarna enligt deras mening måste
göras betydligt större än som i betänkandet föreslagits.

Proposition nr 71 år 195 4. I denna framlades förslag till riksdagen
om lagändringar beträffande lagen den 20 juni 1924 om landsting
samt provisoriskt den kommunala vallagen.

I fråga om valkretsindelningen innehöll propositionen i sak förslag till
införande av de bestämmelser, som nu innehållas i 1954 års landstingslag
och för vilka redogörelse lämnats härovan. Beträffande valmetoden föreslogs,
att vid landstingsvalen för perioden 1955—1958 den dåvarande
d’Hondtska regeln för mandatfördelning mellan partierna skulle ersättas
av samma metod, som provisoriskt införts med avseende å andrakammarvalen
1952, och att den dåvarande möjligheten till teknisk valsamverkan genom
kartellbildning skulle borttagas. I denna del utsträcktes den föreslagna
reformen att avse även de kommunala fullmäktigvalen för samma period.

I sin motivering till lagförslagen erinrade departementschefen till en början
om de synpunkter som i samband med den provisoriska reformen år
1952 av valsystemet vid andrakammarvalen anlades på frågan om ny valmetod.
Det syntes departementschefen principiellt följdriktigt, att en så
genomgripande reform av andrakammarvalen som ett borttagande av förutsättningen
för kartellväsendet följdes av en motsvarande ändring för
landstingens del, bl. a. med tanke på landstingens uppgift att välja ledamöter
av första kammaren. För att vinna erforderlig proportionalitet utan
att kartellbildning behövde tillgripas funne departementschefen av utredningens
siffermaterial och analys av det dåvarande systemets verkningar
klart framgå att valsättet vid landstingsvalen behövde reformeras.

Departementschefen förklarade sig vidare på de av utredningen anförda
skälen ansluta sig till utredningens uppfattning, att en valkretsindelning
alltjämt borde bestå och att en mycket stor utvidgning av kretsarna icke
borde ske liksom att utjämningsförfarande ej borde tillämpas. Beträffande
utjämningsförfarande åberopades särskilt, att 1952 års beslut innebar un -

14

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1957

derkännande av en dylik valmetod för andrakammarvalen och att skälen
därför gjorde sig gällande även i förevarande sammanhang.

Departementschefen övergick därefter att behandla utredningens förslag
till valkretsindelning och uttalade som sin uppfattning, att utredningen
gjort en i stort sett lämplig avvägning, då den såsom principlösning upprättat
utkast till en indelning i 159 valkretsar. Genom en sådan förstoring
vunnes en avsevärd förbättring i proportionellt hänseende samtidigt som
förstoringen icke ginge så långt att nackdelarna med mycket stora kretsar
behövde uppstå. Man borde därför eftersträva en indelning av i stort sett
den karaktär som angåves i utkast A.

Även andra möpligheter än dem som återgåves i betänkandet kunde enligt
departementschefen tänkas för att nå större proportionell rättvisa med
onödiggörande av kartellväsendet. Härutinnan anförde departementschefen
följande:

»Jag har låtit pröva olika sådana lösningar och därvid funnit att man
vid en ändring beträffande valkretsindelningen lämpligen kan gå något
längre än utredningen föreslagit. På några punkter vill jag därför föreslå
ändring i utredningens lagförslag utan att dock detta innebär att den allmänna
karaktären av indelningsreformen ändras.

ökning av antalet mandat i en valkrets kan ske antingen genom att vidga
kretsen och därigenom öka befolkningstalet, som ju ligger till grund för
mandattilldelningen, eller genom att vid oförändrat befolkningstal ändra
grunderna för tilldelningen av mandat. Utredningen har såsom framgår avvad
jag förut sagt prövat möjligheten att låta tilldelningen ske så, att varje
valkrets erhåller ett mandat jämte, efter befolkningstal, ett mandat för
varje fullt tal av 4 000. Detta skulle emellertid leda till en så avsevärd ökning
av antalet ledamöter i de olika landstingen att utredningen icke velat
förorda en sådan ändring, ehuru utredningen ansett att för de minsta landstingen
någon förstärkning från vissa synpunkter kunde anses önskvärd. Ett
sätt att åstadkomma en mindre ökning, mot vilken inga sådana betänkligheter
gärna kan hysas, är att låta tilldelningen ske, icke som nu efter fullt
5 000-tal, utan efter påbörjat tal av 5 000. Därigenom skulle varje valkrets
erhålla ett mandat mer än enligt den nuvarande regeln. Även en sådan ökning
av mandattalet är givetvis ägnad att påverka fördelningen i en sådan
riktning att kartellväsendet förlorar i betydelse. Jag förordar att reglerna
om mandattilldelning till valkrets ändras så, att i valkrets skall utses en
landstingsman jämte, efter folkmängden, en landstingsman för varje påbörjat
tal av 5 000.»

Departementschefen behandlade därefter utredningens förslag om minimigräns
för valkretsarnas storlek. Han framhöll, att de i utkast A upptagna
valkretsarna i allmänhet hölle sig betydligt över 20 000-gränsen samt att
befolkningstalet merendels översteg 25 000. Undantag utgjorde ett tjugutal

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1957

15

städer eller valkretsar, bildade av flera städer, och vidare några få landsbygdsvalkretsar,
av vilka två voro belägna på Gotland, där speciella förhållanden
rådde, och tre i Norrland. Han fortsatte:

»Eftersom jag anser att utkast A utgör en i princip lämplig lösning finner
jag det angeläget att lagreglerna utformas så, att i allmänhet icke mindre
valkretsar bildas än som förutsatts i utkastet. På grund härav vill jag föreslå,
att minimigränsen för valkrets, som icke utgöres av en stad, sättes till
25 000 invånare. Med hänsyn till den nyssnämnda jämkningen av tilldelningsregeln
bör i lagen minimigränsen anges så, att i valkrets, som här avses,
skall utses minst sju landstingsmän. Den av utredningen föreslagna
undantagsregeln innebär, att om iakttagandet av bestämmelsen om minimigräns
skulle medföra synnerlig olägenhet, så får område med lägre invånarantal,
dock minst 15 000, utgöra valkrets. Även enligt min mening är det
erforderligt att i särskilda fall kunna gå ned under den vanliga minimigränsen.
Detta kan t. ex. komma att visa sig nödvändigt inom glesbebyggda
trakter, där tillämpning av huvudregeln skulle innebära att valkretsen fick
en alltför stor geografisk utsträckning. Jag förordar därför att det stadgas,
att om särskilda skäl därtill äro, område med mindre folkmängd än som
eljest fordras må utgöra valkrets, men att dylik krets dock skall ha mer
än 15 000 invånare. Vid prövningen huruvida i ett visst fall särskilda skäl
föreligger för tillämpning av undantagsregeln bör även viss hänsyn kunna
tagas till ett önskemål att bevara en bestående valkrets, som väljarna vid
tidigare val vant sig vid att räkna med, särskilt om valkretsens invånarantal
ligger nära det i lagen föreskrivna minimiantalet.»

Beträffande maximiregel för valkretsbildningen fann departementschefen
med hänsyn till den av honom föreslagna höjningen av minimigränsen
motiverat att höja även maximigränsen något. Han förordade därför, att
den bestämdes till 13 mandat.

I övrigt fann departementschefen utredningens förslag lämpligt och förordade
att det genomfördes.

En valkretsförstoring enligt angivna riktlinjer vore emellertid enligt departementschefen
icke tillfyllest för att undanröja förutsättningarna för
kartellväsendet. Reformen måste därför kombineras med en ändring av
valmetoden.

Beträffande denna fråga gjorde departementschefen till en början en kort
återblick på förarbetena till 1952 års provisoriska reform beträffande valmetoden
vid andrakammarvalen och erinrade att därvid olika meningar
och stor tveksamhet gjort sig gällande med påföljd att det syntes vanskligt
att slutgiltigt taga ställning till spörsmålet hur valsättet borde vara utformat
för framtiden. Därefter anförde departementschefen:

»Jag har redan förut uttalat, att enligt min mening likformighet mellan
ifrågavarande slag av proportionella val bör eftersträvas. Eftersom man i

16

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1957

fråga om andrakammarvalen bestämde sig för en prövotid innan definitivt
beslut fattades, anser jag att detsamma bör ske även nu. Den jämkade uddatalsmetoden
III, som tillämpades vid andrakammarvalen 1952, synes icke
vara till sina verkningar eller sin konstruktion underlägsen de övriga metoder
som prövats i detta ärende. Snarare synes den ha det försteget framför
de andra att den dels — liksom Droops metod — bättre än de jämkade
metoderna I och II ger garantier mot uppdelning av partier, verkställd av
valtaktiska eller andra skäl, och dels är överlägsen Droops metod i konstruktivt
hänseende. Av nu anförda skäl vill jag föreslå, att genom en provisorisk
lag, avseende mandatperioden 1955—1958, den jämkade uddatalsmetoden
III (med 1,4 som första divisor) prövas för landstingsvalens del.»

En genom departementschefens försorg verkställd prövning av den föreslagna
valmetoden på 1946 och 1950 års val vid en valkretsindelning enligt
utredningens utkast A och med tillämpning av den utav departementschefen
förordade regeln om antalet mandat i valkretsarna utvisade en avvikelse
från landstingsproportionaliteten av ± 23 mandat beträffande 1946 års val
och av ± 36 mandat beträffande 1950 års val.

Departementschefen ansåg, att en så genomgripande reform som den att
borttaga förutsättningen för kartellbildning vid andrakammar- och landstingsval
om möjligt borde föranleda motsvarande ändring beträffande fullmäktigvalen
i kommunerna. Icke minst ur praktisk synpunkt hade tidigare
rådande likformighet vid alla nu nämnda slag av val varit en stor fördel.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 195 4. I utlåtandet
hemställde utskottet, att riksdagen måtte antaga de i propositionen
framlagda förslagen. Utskottet framhöll bl. a., att en bättre proportionell
rättvisa vid landstingsvalen borde eftersträvas med onödiggörande av karteller.

På de av utredningen anförda skälen fann utskottet i likhet med departementschefen,
att en valkretsindelning alltjämt borde bestå vid landstingsvalen
samt att en så stor utvidgning av kretsarna ej borde ske, att valens
lokala anknytning ginge förlorad. Kretsarna borde vidare i möjligaste mån
utgöra naturliga enheter. Enligt utskottets mening hade utredningen gjort
en i stort sett lämplig avvägning, då den på grundval av angivna riktlinjer
såsom principlösning upprätttat utkast till en indelning i 159 valkretsar.
Såsom utredningen visat vunnes genom en sådan förstoring å ena sidan en
avsevärd förbättring i proportionellt hänseende vid fördelning av mandaten
enligt den då tillämpade d’Hondtska regeln. Å andra sidan ginge förstoringen
icke så långt, att nackdelarna med mycket stora valkretsar behövde
uppstå. Även utskottet ansåg därför utkast A vara en lämplig lösning, varmed
utskottet givetvis lika litet som departementschefen velat uttala sig om
detaljerna i detta utkast. Utskottet biträdde sålunda tankegången att lagreglerna
borde utformas så, att i allmänhet icke mindre valkretsar bildades

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1957 17

än som förutsatts av utredningen. Utskottet framhöll vidare, att en valkretsförstoring
enligt föreslagna riktlinjer icke vore tillfyllest för att med då
gällande valmetod vid landstingsvalen möjliggöra tillfredsställande proportionell
rättvisa och samtidigt onödiggöra kartellsystemet. En ändrad valkretsindelning
måste därför i denna del —- med hänsyn till den förordade
valkrets- och mandatregleringen samt till önskvärdheten av likformighet
mellan andrakammarvalen och landstingsvalen — kombineras med en reform
av valmetoden. Utskottet tillstyrkte därför, att den föreslagna metoden
prövades jämväl vid landstingsvalen för mandatperioden 1955—1958. Definitivt
ställningstagande till valmetod vid såväl landstingsvalen som andrakammarvalen
borde därefter kunna äga rum.

Liksom fallet var vid 1952 års reform och i enlighet med vad departementschefen
anfört borde enligt utskottets mening införandet av en ny
fördelningsregel, som syftade till att göra kartellväsendet överflödigt, kompletteras
med förbud mot att å valsedel använda mer än en väljarbeteckning.
Utskottet biträdde därför förslaget att vid landstingsvalen för den ifrågavarande
perioden valsedlarna skulle vara försedda med partibeteckning men
icke få innehålla annan väljarbeteckning.

Beträffande de primärkommunala valen förklarade utskottet, att de skäl,
vilka motiverade ett nytt system för landstingsvalen, icke gjorde sig gällande
med samma styrka. Med hänsyn till önskvärdheten av likformighet
vid de olika slagen av val ansåg utskottet emellertid, i likhet med departementschefen,
att den för landstingsvalen förordade valmetoden borde göras
tillämplig även å övriga kommunalval för samma mandatperiod.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagens båda kamrar.

1956 års andrakamm arval. Beträffande den för landstingsvalet
år 1954 antagna provisoriska valmetoden kan anmärkas, att densamma som
redan tidigare — likaledes provisoriskt — använts för andrakammarvalet
1952, på grund av en år 1956 antagen lag tillämpats även vid val till andra
kammaren för perioden 1957—1960. Konstitutionsutskottet erinrade i sitt utlåtande
nr 4 år 1956 i anledning av väckta motioner bl. a., att frågan om
valsättet intog en central plats bland de spörsmål som den år 1954 tillsatta
författningsutredningen fått i uppdrag att utreda samt att utskottet icke
utan tungt vägande skäl kunde tillstyrka något förslag, som syftade till
sådana grundlags- eller vallagsändringar, vilka kunde framstå som ett föregripande
av utredningens resultat. Utskottet underströk i detta sammanhang,
att den provisoriska ordningen snarast borde ersättas med ett definitivt
system.

2 — Dihang till riksdagens protokoll 1957. 5 saml. 2 avd. Nr 3

18

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1957

Utskottet

Såsom framgår av redogörelsen här ovan hade före 1954 års lagstiftning
mot valsystemet vid landstingsvalen anmärkts, att de olika partiernas representation
i landstingen i vissa fall kommit att ganska betydligt avvika
från vad som med hänsyn till den anslutning partierna vunnit bland väljarna
vore proportionellt rättvist. Avvikelserna från proportionaliteten hade
åtminstone delvis sammanhängt med att valen förrättades i relativt många
och små valkretsar. Vid 1950 års val voro således valkretsarnas antal för
hela riket 193. Även när partier vid valen samverkat i karteller för att söka
utnyttja så många röster som möjligt, kunde såsom nyssnämnda val utvisat
ändock påfallande ojämnheter i mandatfördelningen uppkomma. Sålunda
var avvikelsen mellan det faktiska valresultatet och landstingsproportionaliteten
vid sagda val för hela riket ± 55 mandat och genomsnittligt per
landsting 3,16 mandat.

I syfte att nå en bättre proportionell rättvisa och samtidigt onödiggöra
kartellväsendet fastställdes genom 1954 års lagstiftning nya grunder för
valkretsindelningen, samtidigt som valmetoden provisoriskt ändrades.

De år 1954 antagna bestämmelserna om valkretsarnas bildande byggde på
uppfattningen, att en valkretsindelning fortfarande borde bestå och att en
så stor utvidgning av kretsarna icke borde ske, att valens lokala anknytning
ginge förlorad; kretsarna borde vidare i möjligaste mån utgöra naturliga
enheter. Efter dessa riktlinjer hade såsom principlösning upprättats utkast
till en indelning i 159 valkretsar. Denna lösning godtogs av statsmakterna
såsom grundval för lagstiftningen, utan att de därmed velat uttala sig om
detaljerna i utkastet. En viss avvikelse från utkastets antal valkretsar hade
således förutsatts vid den valkretsindelning som före 1954 års landstingsval
skulle äga rum enligt de nya reglerna. Kretsarnas antal blev också något
större eller 166. Inom tjugotvå kretsar utsågos färre landstingsmän än sju.
Av dessa voro nio enstadsvalkretsar med över 20 000 invånare och sex landstingsmän.
De övriga tretton valkretsarna med mindre än sju landstingsmän
utgjordes av dels åtta valkretsar (sex städer och två domsagor) med endast
fem landstingsmän och dels två flerstads- och tre landsbygdsvalkretsar med
sex landstingsmän. För hela riket utsågos 1 385 landstingsmän.

Som nämnts kombinerades de ändrade bestämmelserna om valkretsbildningen
med en provisorisk reform av valmetoden, i det att samma metod
som använts vid andrakammarvalet 1952 gjordes tillämplig även beträffande
de kommunala valen 1954.

Den prövning, som departementschefen under förarbetena till 1954 års
proposition låtit verkställa av ifrågavarande metod på 1950 års val vid en
valkretsindelning enligt nämnda utkast och med tillämpning av de sedermera
antagna reglerna om antalet mandat i kretsarna, utvisade en avvikelse

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1957

19

från landstingsproportionaliteten med ± 36 mandat av 1 340 och genomsnittligt
per landsting med 2 mandat. Vid 1954 års landstingsval utvisade
det faktiska resultatet i jämförelse med landstingsproportionaliteten en avvikelse
med ± 47 mandat. Den genomsnittliga avvikelsen från landstingsproportionaliteten
utgjorde 2,44 mandat per landsting (5 mandat i en landstingskommun,
4 mandat i tre, 3 mandat i sju, 2 mandat i nio och 1 mandat
i fem landstingskommuner).

Av den tidigare redogörelsen för tillkomsten av gällande bestämmelser
om valkretsindelningen vid landstingsval framgår, att den i förevarande
motioner väckta frågan, som är av betydelse icke endast för landstingens
utan även för första kammarens sammansättning, måste ses mot bakgrunden
av den valmetod, som tillämpas vid landstingsvalen. Vid 1954 års landstingsval
användes samma metod som vid andrakammarvalet 1952. Anledningen
härtill var, såsom konstitutionsutskottet i tidigare sammanhang
understrukit, att samma valmetod borde tillämpas åtminstone vid dessa val,
som direkt eller indirekt ha rikspolitisk betydelse. Metoden har också tilllämpats
vid 1956 års andrakammarval. Frågan om valmetod vid andrakammarvalen
intager emellertid liksom frågan om en- eller tvåkammarsystem
en central plats bland de spörsmål, som den år 1954 tillsatta författningsutredningen
fått i uppdrag att utreda (angående direktiven, se Berättelse
till 1955 års riksdag om vad i rikets styrelse sig tilldragit, sid. 40). Med hänsyn
till önskvärdheten av likformighet i fråga om valmetod mellan andrakammarvalen
och landstingsvalen bör slutlig ställning till valmetod vid
sistnämnda slag av val därför ej tagas, förrän författningsutredningen slutfört
sitt arbete. Spörsmålet om ändring av de bestämmelser om landstingsvalkretsarnas
utseende, vilka utan meningsskiljaktigheter i riksdagen antogos
så sent som år 1954, bör såsom nära förbundet med frågan om valmetoden
vid dessa val lösas i samband med att sådan metod vid val av
ifrågavarande slag kan slutgiltigt fastställas. Utskottet kan därför icke
nu tillstyrka en utredning, som syftar till en omprövning av de år 1954 antagna
bestämmelserna om landstingsvalkretsarnas bildande. Utskottet hemställer
alltså,

att motionerna nr I: 247 och II: 294 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 14 mars 1957

På konstitutionsutskottets vägnar:

HARALD HALLÉN

20

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 är 1957

Närvarande

från första kammaren: herrar Elmgren,* Damström, Englund,* Georg
Pettersson, Olsén, Ragnar Bergh, Fritiof Karlsson,* Aspling, Alvar Andersson
och Lundström; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, Norén,*
Spångberg, Swedberg, Jonsson i Haverö,* Gustafsson i Bogla, Magnusson i
Tumhult ** och Olofson.

* Ej närvarande vid justeringen.

** Avstod från att rösta vid ärendets avgörande och deltog ej i justeringen.

Särskilt yttrande

av herr Magnusson i Tumhult, som anfört följande:

Jag delar motionärernas mening, att en rättvisare mandatfördelning bör
åstadkommas även vid landstingsmannavalen. Men då landstingsvalkretsarna
senast till 1954 års landstingsmannaval reducerades från ett antal
av 193 till 166, och en ytterligare minskning ej synes mig kunna ske utan
på bekostnad av landstingsmannavalens lokala betoning, har jag icke kunnat
ansluta mig till motionärernas hemställan om ändrade grunder för fastställande
av landstingsvalkretsarnas storlek. Enligt mitt förmenande skulle
syftet i motionerna kunna uppnås genom en både enklare och säkrare åtgärd,
nämligen genom en tillämpning av ett utjämningssystem med tillläggsmandat
för varje valkrets. Jag anser således, att en ändring av valmetoden
är det väsentligaste, men eftersom motionerna icke syfta till sådan
ändring, har utskottet icke kunnat framställa förslag härom, varför
jag i utskottet icke tagit ställning vid ärendets avgörande.

Reservation

av herrar Englund, Ragnar Bergh, Lundström, Swedberg och Olofson,
vilka ansett att utskottets utlåtande och hemställan bort ha följande lydelse:

Såsom framgår av redogörelsen---— lika med utskottet, sid. 18, de

två första styckena---samtidigt som valmetoden provisoriskt änd rades.

Den vid 1954 års riksdag genomförda ändringen av valkretsindelningen
vid val till landsting grundade sig på en strävan att öka möjligheterna till
rättvis mandatfördelning mellan partierna. Den provisoriska reform av valmetoden
som samtidigt genomfördes motiverades därjämte av önskemålet
att samma metod som redan gällde för val till andra kammaren också skulle

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1957

21

gälla vid kommunala valen. En viss förbättring i proportionaliteten vid fördelningen
av mandaten mellan partierna uppnåddes genom dessa åtgärder.
Den kan dock icke sägas vara av sådan grad att resultatet av 1954 års reform
i och för sig är tillfredsställande. De faktiska valutslagen vid 1946 och
1950 års landstingsval avvek (enligt d’Hondts metod) från landstingsproportionaliteten
med ± 66, resp. ± 55 mandat. Enligt den till Kungl. Maj:ts
proposition nr 71/1954 fogade bil. B skulle i propositionen föreslagna anvisningar
för landstingsvalkretsarnas storlek och valsystemet vid 1946 års
landstingsval ha inneburit en avvikelse från landstingsproportionaliteten
med ± 23 mandat och vid 1950 års landstingsval med ± 36 mandat. En
sådan generell förbättring i den proportionella fördelningen, som man av
dessa exempel kunde hoppas på, synes reformen dock icke ha medfört.
Landstingen följde icke helt riksdagens intentioner i fråga om valkretsindelningen
och valkretsarnas antal blev 166 i stället för beräknade 159. Vid
1954 års landstingsval utvisade det faktiska resultatet i jämförelse med
landstingsproportionaliteten en avvikelse med ± 47 mandat. Den genomsnittliga
avvikelsen från landstingsproportionaliteten utgjorde 2,44 mandat
per landsting (5 mandat i eu landstingskommun, 4 mandat i tre, 3 mandat i
sju, 2 mandat i nio och 1 mandat i fem landstingskommuner).

En av utskottet gjord sammanställning rörande valkretsarnas fördelning
efter folkmängd och antalet valda landstingsmän år 1954 visar beträffande
landsbygden att av sammanlagt 124 valkretsar utgöres ej mindre än 95 av
sådana som väljer högst 9 landstingsmän. Möjligheten att gå upp till 13
mandat har intet landsting begagnat sig av. Sexton valkretsar hade 10, nio
hade 11 och fyra hade 12 mandat. Även flertalet av stadsvalkretsarna utgöres
av sådana med lågt mandatantal; av tillhopa 42 stadsvalkretsar har
29 högst 7 landstingsmän. Uppenbarligen är det härvidlag bestämmelsen
rörande den gräns då stad kan eller skall vara egen valkrets, som förorsakat
de många små stadsvalkretsarna.

Även om en fullständigt rättvis mandatfördelning icke kan ernås, delar
utskottet dock motionärernas uppfattning att bättre förutsättningar för
rättvisa i förevarande hänseende måste eftersträvas. En definitiv lösning av
problemet kräver mer genomgripande förändringar, exempelvis genom införande
av något mandatfördelningssystem som bygger på utjämningsförfarande.
Detta torde dock kräva en mer omfattande utredning. Frågan om
valsystemet vid landstingsval lär icke kunna prövas förrän författningsutredningen
är klar med frågorna om riksdagens sammansättning (en- eller
tvåkammarsystem) och den eller de valmetoder, som skall tillämpas vid val
till riksdagen. Då sålunda en definitiv omprövning av valmetoden för landsting
sannolikt kommer att dröja ännu flera år, föreligger skäl att närmare
undersöka vilka ytterligare provisoriska förbättringar av mandatfördelningen
som utan dröjsmål kan ske inom ramen för nuvarande system.

3 — Bihanq till riksdagens protokoll 1957. 5 samt. 2 and. Nr 3

22 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3 år 1957

De av motionärerna påpekade möjligheterna till förstoring av valkretsarna
förefaller därvid i första hand böra övervägas. Det förtjänar i detta sammanhang
erinras om att en liknande tanke redan förelåg i den utredning
som föregick 1954 års reform. Denna utredning innehöll parallellt med utkastet
om en indelning av landstingsområdena i 159 valkretsar jämväl ett
andra alternativ, som avsåg en minskning av valkretsarnas antal till 139.
Av utskottets sammanställning rörande valkretsarnas nuvarande storlek
framgår, att en avsevärd förbättring skulle ske redan om den nedre gränsen
för valkretsarnas mandatantal, resp. invånareantal justerades, så att en
valkrets normalt skall välja t. ex. lägst 9 i stället för nu 7 landstingsmän
och att stad skall vara egen valkrets först vid 25 å 30 000 invånare i stället
för nuvarande 15 å 20 000. Av praktiska skäl torde emellertid även den
övre gränsen för landstingsvalkretsarnas storlek i så fall behöva justeras,
varvid lämpligen bör undersökas, huruvida icke den övre gränsen helt kan
borttagas.

En reform av här skisserat slag skulle kunna genomföras utan att valens
lokala anknytning går förlorad. Den bevakning av skilda orters intressen
som förekommer vid partiernas nomineringar av kandidater, torde utgöra
en fullt tillfredsställande garanti härför. Dessutom har de förbättrade kommunikationsförhållandena
ökat möjligheterna till kontakt mellan olika
orter på ett sådant sätt, att det numera faller sig naturligt att sammanföra
större områden till enheter av här ifrågavarande art.

Såsom påpekats i motionerna är frågan om valkretsindelningen vid landstingsval
av betydelse icke endast för landstingens del utan även för sammansättningen
av första kammaren. Så länge nuvarande regler för val av
ledamöter till första kammaren tillämpas, utgör detta samband alltså en
ytterligare anledning att eftersträva en rättvisare mandatfördelning i landstingen.
Även av detta skäl bör — som motionärerna påpekat — en utredning
rörande grunderna för fastställande av landstingsvalkretsarnas storlek
ske i så god tid, att landstingen har möjlighet att redan före 1958 års val vidtaga
här åsyftade förändringar.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen med bifall till motionerna I: 247 och II: 294
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om en snabb
utredning av frågan om ändrade grunder för fastställande
av landstingsvalkretsarnas storlek i syfte att uppnå en representation,
som bättre överensstämmer med väljaropinionen,
och att resultatet av denna utredning måtte underställas
riksdagen i så god tid, att eventuella ändringar av landstingsvalkretsarna
kan ske före 1958 års val.

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1957

570426