Bankoutskottets utlåtande nr 5 är 1957
1
Nr 5
Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens
och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.
Enligt § 4 i den för bankoutskottet gällande instruktionen har utskottet
att undersöka och granska riksbankens tillstånd och huru densamma styrd
och förvaltad blivit, och bör utskottet därvid med synnerlig uppmärksamhet
följa de fullmäktiges åtgärder, som avser metalliska kassans upprätthållande
samt myntutväxlingens fortgång och bestånd.
För granskningens verkställande har utskottet tagit del av dels fullmäktiges
i riksbanken allmänna och särskilda protokoll samt direktionens
och industristyrelsens protokoll ävensom protokoll från gemensamma
sammanträden med fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, samtliga
protokoll för tiden från och med den 10 januari 1956, intill vilken dag
ansvarsfrihet beviljats för fullmäktiges i protokollen antecknade beslut
och åtgärder, och till början av innevarande års riksdag, dels den av riksdagens
revisorer avgivna berättelsen om verkställd granskning av riksbankens
tillstånd och förvaltning under år 1955, dels ock fullmäktiges med utskottets
memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse angående
riksbankens tillstånd, rörelse och förvaltning under år 1956, ävensom de
redogörelser, som av styrelserna för riksbankens avdelningskontor lämnats
i avseende å dessa kontors förvaltning under samma år.
Vid granskningen har för utskottet varit tillgängliga jämväl särskilda
redogörelser för verksamheten vid riksbankens pappersbruk vid Tumba och
vid riksbankens sedeltryckeri under år 1956.
I fråga om metalliska kassans ställning, sedelutgivning, in- och utlåningsrörelse
ävensom övrig verksamhet vid riksbankens huvud- och avdelningskontor
samt vid riksbankens pappersbruk och sedeltryckeri tilllåter
sig utskottet att för en närmare kännedom om hithörande förhållanden
hänvisa till de redogörelser, som lämnats i de berättelser, vilka avgivits
av riksdagens revisorer och fullmäktige i riksbanken.
Å sin utlånings- och övriga rörelse under år 1956 har riksbanken
erhållit en nettovinst av 30 866 733 kronor och 65 öre.
I avseende härå hänvisas till de specificerade uppgifter beträffande riksbankens
vinst- och förlusträkning, som förekommer i fullmäktiges nyssnämnda,
av utskottet med memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse.
401 57 Bibang till riksdagens protokoll 1957. 8 samt. Nr 5
2
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1957
För den granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning, som
åligger innevarande års riksdags bankoutskott, har utskottet tagit del av
dels de allmänna och särskilda protokoll, som blivit förda hos fullmäktige
i riksgäldskontoret från och med den 10 januari 1956, intill vilken dag
ansvarsfrihet tillerkänts fullmäktige för deras i protokollen antecknade
beslut och åtgärder, till och med den 9 januari 1957, ävensom de protokoll,
som under samma tid blivit förda vid gemensamma sammanträden med
fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, dels den av riksdagens
revisorer avgivna berättelsen om granskning av riksgäldskontorets tillstånd
och förvaltning för tiden 1 juli 1955—30 juni 1956, dels ock fullmäktiges
med utskottets memorial nr 2 överlämnade, till 1957 års riksdag avgivna
berättelse.
Sedan utskottet numera fullgjort sitt granskningsuppdrag, får utskottet
avgiva berättelse över den verkställda granskningen.
Iso) Penning- och valutapolitiken
Den ekonomiska utvecklingen i Sverige under 1956 präglades av en
fortsatt realekonomisk expansion, ehuru ökningstakten var väsentligt dämpad
i jämförelse med föregående år. Den totala produktionen beräknas sålunda
ha stigit med omkring 2 % mot 4—41/* % under 1954 och 1955.
Den uppbromsning av expansions takten inom industrien, som kunde förmärkas
redan under 1955, förstärktes under 1956. Industriens totala produktionsvolym
var under 1956 ca 2 % högre än under 1955, vilket är en
avsevärt lägre ökning än genomsnittligt under efterkrigsåren. Utvecklingen
var emellertid icke enhetlig. Medan t. ex. järn- och stålindustrien
uppvisade en ökning av 12 %, sjönk produktionen i träindustrien på
grund av minskad exportefterfrågan med 10 %. Den lägre expansionstakten
har å andra sidan medfört en förbättring av balansen mellan tillgång
och efterfrågan på arbetskraft. Trots detta blev lönestegringen betydande
under året. De genomsnittliga timförtjänsterna för manliga industriarbetare
steg nämligen från november 1955 till november 1956 med
drygt 8 % eller i det närmaste lika mycket som mellan 1954 och 1955.
Prisutvecklingen under året var däremot lugnare än under 1955: konsumentprisernas
stegring under 1956 uppgick till något över 3V2 % mot
drygt 6 % under 1955. Beträffande användningen av det ökade produktionsresultatet
märkes att den privata konsumtionen och de privata investeringarna
båda stigit med omkring 2 % räknat i fasta priser. Detta innebär
en viss förskjutning åt investeringssidan med hänsyn till att konsumtionen
under 1955 steg snabbare än investeringarna. De offentliga investeringarnas
volym låg under 1956 liksom under 1955 kvar på en oförändrad
nivå, medan den offentliga konsumtionen fortsatte att öka.
Det mest expansiva inslaget i bilden av den ekonomiska utvecklingen
under 1956 utgöres av utrikeshandeln. Exporten låg i volym 10 % och
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1957
3
importen 6 % högre än 1955. Eftersom importpriserna steg mer än exportpriserna
under året, reducerades importöverskottet (= handelsbalansens
saldo) endast i obetydlig grad. Importöverskottet sjönk nämligen från 1 404
miljoner kronor 1955 till 1 370 kronor miljoner 1956. Tack vare en betydande
ökning i sjöfartsinkomsterna sjönk dock det totala underskottet i de löpande
utlandstransaktionerna (— bytesbalansens saldo) från 414 miljoner kronor
till 195 miljoner kronor. Trots detta underskott och trots att de kända
kapitaltransaktionerna likaledes resulterade i ett underskott, som uppgick
till 100 miljoner kronor, sjönk inte valutareserven under året utan uppvisade
tvärtom en stegring på 214 miljoner kronor. En förskjutning i betalningsterminerna
till svensk favör inträffade således även under 1956.
Den dämpning av konjunkturen som den ekonomiska utvecklingen
under 1956 bär vittne om, får i stor utsträckning tillskrivas den restriktiva
ekonomiska politik som förts och vars verkningar successivt gjort sig
gällande. Ett väsentligt led i denna politik har utgjorts av en fortsättning
och delvis ytterligare skärpning av den restriktiva penningpolitik som inleddes
under 1955. Den kraftiga expansion av bankernas utlåning, som ägt
rum under 1954 och början av 1955, avstannade under loppet av år 1955,
såsom närmare redovisats i utskottets utlåtande nr 4 till 1956 års riksdag.
Det »tak» för bankernas utlåning (exkl. bostadsbyggnadskrediter) som
vid överenskommelse mellan riksbanken och affärsbankerna i september
1955 fastställts till 99 % av motsvarande utlåning vid utgången av juli
månad 1955, erhöll förlängd giltighet tills vidare genom en förnyad överenskommelse
i januari 1956. Den uppgång i bankutlåningen, som delvis av
säsongmässiga skäl inträdde efter mars månad, föranledde riksbanken att
hos affärsbankerna hemställa om en successiv sänkning av det ovannämnda
utlåningstaket till 95 % till utgången av augusti månad. Motsvarande
överenskommelse för sparbankernas del innebar ett åtagande för
dessa att begränsa den del av nyutlåningen, som icke avsåg nyproduktion
av bostäder, till 30 c/0 av medeltalet för denna del av nyutlåningen under
1953 och 1954. Centralkassorna å sin sida förbundo sig att hålla utlåningen
vid den nivå, som uppnåtts per ultimo mars 1956.
Den rekommenderade begränsningen av utlåningen uppnåddes i stort
sett vid utgången av augusti månad. För affärsbankernas del hade då den
av överenskommelsen berörda utlåningen från slutet av maj sjunkit från
9 538 till 8 930 miljoner kronor eller med drygt 600 miljoner kronor. Det
ekonomiska läget gjorde en fortsatt åtstramning påkallad. Riksbanken
rekommenderade därför i september 1956 affärsbankerna att hålla utlåningstaket
oförändrat, medan sparbankernas nyutlåning för andra ändamål
än nyproduktion av bostäder under den kommande sexmånadersperioden
gjordes beroende av inflytande amorteringar och centralkassornas utlåning
av den samtidiga inlåningsökningen.
I avsikt att stödja den åtstramande penningpolitiken och med hänsyn
4
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1957
till de balansrubbningar, som alltjämt kvarstod inom ekonomien inte
minst på lönebildningens område, och till de nya risker som skärpningen
av det internationella läget innebar, höjdes diskontot den 22 november
med 1/a % till 4 %. Samtidigt tillkännagavs emissionen av ett statligt
obligationslån till 4 3A %• En ytterligare åtgärd i syfte att minska bankernas
likviditet utgjorde det s. k. skattepremielånet. Det förändrade
ränteläget föranledde en höjning av bl. a. inteckningslåneräntan för bottenlån
i bostads- och affärsfastigheler till högst 5 % för obundna och
4,85 % för bundna lån.
Effekterna av den skärpta penningpolitiken har i första hand gjort sig
gällande för den privata investeringsefterfrågan. Den avmattning i investeringsökningen,
som varit märkbar under 1955 och 1956, får ses mot bakgrunden
av vidtagna åtgärder inom såväl finans- som penningpolitiken
samt av den allmänna konjunkturutvecklingen. Vilken roll just penningpolitiken
härvidlag spelat låter sig inte direkt fastställas, men det är otvivelaktigt
att den varit betydande. De privata bruttoinvesteringarna har sålunda
under 1955 och 1956 stigit i volym med 2 % per år mot 9 % 1954. För
industriens del var ökningen 1954 21 %. Den sjönk sedan till 1 % 1955, och
under 1956 var investeringsvolymen oförändrad. Investeringsbegränsningen
inom industrien har varit mest markant bland de mindre företagen (d. v. s.
företag med mindre än 50 arbetare), vilkas investeringar under 1956 sjunkit
med ca 18 %, medan de störfe företagen uppvisade en ökning på 2—3 %.
Det är uppenbart att den skärpta kreditpolitiken vållar betydande svårigheter
för stora grupper av speciellt mindre företagare och jordbrukare.
Utvecklingen av industriföretagens investeringar tyder också på att de
mindre företagen drabbats relativt sett hårdare än de större. Det är därför
ett naturligt komplement till kreditpolitiken att speciella låneformer genom
statens försorg inrättas för jordbrukare och andra småföretagare.
För kommunernas del har utvecklingen på kreditmarknaden medfört
minskade möjligheter till lånefinansiering, vilket gjort en högre grad av
skattefinansiering nödvändig, om den åsyftade investeringsvolymen skall
realiseras. En omprövning av inkomst- och utgiftspolitiken inför det förändrade
läget på lånemarknaderna torde också äga rum inom åtskilliga kommuner.
En ökad skattefinansiering av de kommunala investeringarna i de
kommuner, som tidigare icke i större utsträckning beträtt denna väg, framstår
i och för sig som angelägen. Å andra sidan har utskottet uppmärksammat,
att svårigheterna alt erhålla lån försatt en del kommuner i svårbemästrade
situationer.
Det statliga lånebehovet under kalenderåret 1956 uppgick till 885 miljoner
kronor mot 1 022 miljoner kronor under 1955. Av denna upplåning
placerades 208 miljoner kronor utanför banksystemet, 175 miljoner kronor
i affärsbankerna och slutligen 502 miljoner kronor i riksbanken (nominella
belopp). Eftersom på särskilt konto i riksbanken samtidigt av budget
-
Bankoutskottets utlåtande nr 5 är 1957
5
utjämningsfondmedel insattes 246 miljoner kronor, kan riksgäldskontorets
skuld till riksbanken netto beräknas ha ökat med 256 miljoner kronor
under året. Mot denna ökning bland riksbankens tillgångar står på skuldsidan
en ökning i sedelomloppet, som är större eller 279 miljoner kronor.
Skillnaden beror bl. a. på att affärsbankernas girotillgodohavanden under
året minskade med i runt tal 180 miljoner kronor och på att riksbanken
minskade sitt innehav av andra än statliga obligationer. För en diskussion
av den »påspädning» av kreditmarknaden, som ägt rum under året, är det
utvecklingen av affärsbankernas likvida tillgångar som ur penningpolitik
synpunkt är av intresse. Om man till dessa tillgångar hänför bankernas
kassa, riksbanksgiro och skattkammarväxlar, har summan härav sjunkit
både under 1956 och under 1955 (— 29 miljoner kronor år 1956 och — 13
miljoner år 1955).
Såsom framgått av den ovan lämnade redogörelsen har den penningpolitik,
som förts under 1955 och 1956, präglats av en avsevärd hårdhet.
Graden av restriktivitet liksom de medel som använts för att uppnå densamma
har betingats av nödvändigheten att så snabbt som möjligt dämpa
överexpansionen i ekonomien. Den förda politiken har i stor utsträckning
haft avsedda verkningar. En dämpande effekt på investeringsverksamheten
blev sålunda märkbar redan 1955 och har sedan dess förstärkts.
Priset för den stabilisering, som uppnåtts, har varit en avmattning i
produktionens stegring och en begränsning av bl. a. näringslivets investeringar.
Det är därför angeläget, att samhällsekonomien snarast stabiliseras
så att en grund lägges för en utvidgad investeringsverksamhet och en ny
uppgång i produktionsökningen. Den omedelbara effekten av en skärpning
i penningpolitiken tenderar visserligen alt i första hand rikta sig mot
investeringsefterfrågan. Å andra sidan bör begränsningen av möjligheterna
att erhålla lån leda till ett ökat sparande för finansiering av investeringarna
med egna medel både inom den privata sektorn och inom den offentliga.
Beträffande kommunerna har detta redan delvis ägt rum, och uppläggningen
av den statliga budgetpolitiken utgår från samma riktmärke,
när den genom en stram finanspolitik syftar till att öka utrymmet för de
totala investeringarna i samhället. Först när balansen mellan sparande
och investeringsbehov förbättrats, kan en lättare och smidigare penningpolitik
praktiseras. Att en sådan inte minst ur de mindre företagens och
jordbrukets synpunkt är ett synnerligen angeläget önskemål, behöver inte
särskilt understrykas.
Vad i detta ärende förekommit har utskottet härigenom velat för riksdagen -
omförmäla.
6
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1957
2:o) Protokoll och berättelser
Vid granskning av ovannämnda protokoll och berättelser har utskottet
i övrigt icke funnit något förhållande, som påkallat särskilt yttrande från
utskottets sida; vilket utskottet härmed får för riksdagen
anmäla.
3:o) Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken
Efter granskning av riksbankens räkenskaper för år 1955 har riksdagens
revisorer i sin därom avgivna berättelse meddelat, att de för sin del
ansåge, att ansvarsfrihet borde beviljas fullmäktige i riksbanken.
I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen
vill utskottet meddela, att med avseende å riksbankens tillstånd,
styrelse och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet
för sin del anser, att ansvarsfrihet bör beviljas fullmäktige.
Utskottet hemställer alltså,
att ansvarsfrihet må beviljas fullmäktige i riksbanken
dels för förvaltningen under år 1955 av bankens såväl huvudkontor
som samtliga avdelningskontor i orterna, dels ock
för de beslut och åtgärder, som finnes antecknade i fullmäkmäktiges
protokoll från och med den 10 januari 1956 till och
med den 9 januari innevarande år.
4 so) Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksgäldskontoret
Revisorerna har för sin del tillstyrkt, att ansvarsfrihet måtte beviljas
fullmäktige i riksgäldskontoret för den tid, revisionen omfattat.
I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen
vill utskottet meddela, att med avseende å riksgäldskontorets ställning
och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet
för sin del anser, att ansvarsfrihet bör beviljas fullmäktige.
Utskottet hemställer alltså,
att fullmäktige i riksgäldskontoret må tillerkännas ansvarsfrihet
ej mindre för den av riksdagens revisorer granskade
förvaltningen av riksgäldskontoret under tiden 1 juli
1955—30 juni 1956 än även för alla beslut och åtgärder, som
finnes antecknade i fullmäktiges protokoll från och med den
10 januari 1956 till och med den 9 januari innevarande år.
Stockholm den 12 mars 1957
På bankoutskottets vägnar:
K. G. EWERLÖF
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1957
7
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ewerlöf, Boo, Fahlander, De Geer,
Werner, Krugel, Ståhle och Mannerskantz;
från andra kammaren: herrar Sköldin, Schmidt, Nordqvist i Karlskoga,
Andersson i Ronneby, Svensson i Stenkyrka, Persson i Appun^
Adamsson och Löfgren.
Reservation
av herrar Ewerlöf, De Geer, Mannerskantz, Schmidt, Nordqvist i Karlskoga
och Löfgren, vilka ansett, att utskottets utlåtande under punkten
1 :o bort ha följande lydelse:
Penning- och valutapolitiken
Det mest karakteristiska i 1956 års svenska, ekonomiska förlopp är att
den realekonomiska utvecklingstakten minskade väsentligt.
Stegringen i den totala produktionen blev mindre än vi mot internationell
bakgrund och med stöd av erfarenheterna främst från efterkrigstiden
vant oss vid att betrakta som normalt. Produktionsutvecklingen var icke
enhetlig utan starkt splittrad.
En tillfällig stagnation i ett starkt progressivt produktionsliv är i och
för sig ingenting, som behöver väcka oro. Det ekonomiska framåtskridandet
går sällan alldeles jämnt, saknar sällan perioder av stagnation och
återhämtning. Avgörande är icke vad som sker under en kortare, begränsad
tid utan trenden i utvecklingen. Tecken tyder emellertid på att utvecklingen
under förra året började ta en vändning, som gör det nödvändigt att
se på produktionens sjunkande ökningstakt med större allvar än detta
fenomen som isolerad företeelse skulle motivera.
De omedelbart och direkt produktiva investeringarnas volym torde ha
ökat endast obetydligt. Den frågan uppställer sig om investeringsutvecklingen
varit sådan att det med hänsyn till den snabba tekniska utvecklingen
ofrånkomliga investeringsbehovet kunnat tillgodoses. I annat fall försämrades
vårt produktiva underlag, vilket i betraktande av internationella
integrationssträvanden och väntade påfrestningar av bland annat socialpolitisk
natur av utskottet bedömts som riskfyllt, särskilt eftersom den
direkt produktiva investeringsverksamheten ej heller under 1955 kan betraktas
som tillfredsställande. Uppenbarligen var de gjorda investeringarnas
omfattning alldeles särskilt begränsad i mindre och medelstora företag.
Detta torde innebära att nyföretagsamheten och ansträngningarna
i syfte att utveckla smärre företagsenheter arbetade under speciellt
ogynnsamma förhållanden. Ur synpunkten om produktionslivets vitalitet,
den latenta konkurrensens nödvändighet och företagsamhetens smidiga
8
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1957
anpassning till ändrade förhållanden är detta ägnat att ingiva betänkligheter.
Utskottet, som saknar material för att med tillfredsställande grad
av säkerhet kunna uttala sig om hela det orsakssammanhang, som kan
ligga bakom denna snedvridning, kan dock ej uraktlåta att erinra om den
hämmande effekten för allt risktagande, som härrör ur en stel och för
högt tilltagen företagsbeskattning.
Balansen på arbetsmarknaden torde ha förbättrats under år 1956 men
en betydande löneglidning överstigande den man vid avtalens uppgörande
väntade sig har likväl ägt rum. Fortskrider denna, samtidigt som investeringar
i rationaliserings- och eljest produktivitetsfrämjande syfte tvingas
sacka efter i relation till vad som i dessa avseenden uträttas i våra konkurrentländer,
måste vår internationella konkurrenskraft försämras, varav följer
ökade svårigheter att vidmakthålla och förstärka valutareserven. Dessa
svårigheter blir särskilt markanta om våra terms of trade ytterligare försämras.
Under 1956 steg exportvolymen kraftigt, trots vikande efterfrågan på
några av de stapelvaror skogsindustrien levererar. Importvolymen ökade
emellertid också, ehuru icke lika starkt. Försämrade terms of trade medförde
dock — värdemässigt sett — att importöverskottet blev praktiskt
taget lika stort som 1955, vilket betyder att underskottet i handelsbalansen
alltjämt är så betydande att man däri kan se ett tecken på bristande intern
samhällsekonomisk balans. De sammanlagda sjöfartsinkomsterna steg
på grund av både ökad transportvolym och stigande frakter. Härigenom
förbättrades bytesbalansens saldo väsentligt, dock ej tillräckligt för att betalningsbalansen
skulle bli positiv. Tvärtom blev resultatet av 1956 års
internationella transaktioner ur svensk synpunkt starkt negativt. Det har
således icke heller under detta år varit möjligt att realisera ens till någon
del den av alla omfattade målsättningen att stärka valutareserven. Rent
kassamässigt steg visserligen denna under året men allmän enighet råder
om att denna utveckling endast återspeglar »betalningsförskjutningar»,
d. v. s. kortfristiga kredittransaktioner, icke verkliga förbättringar. Utskottet
har observerat den omfattning dessa betalningsförskjutningar av
alla kalkyler att döma måste ha fått under senare år. I den mån de uttrycker
en kortfristig och obunden svensk upplåning i utlandet, prolongerade,
kommersiella krediter, förskott på leveranser, representerar de anspråk
på den svenska valutabehållningen, som snabbt kan aktualiseras.
Utskottet finner detta problem vara av sådan storleksordning och sådan
natur att det bör vara riksbanken angeläget att närmare undersöka detsamma.
Den minskande takten i produktionsökningarna och den enligt utskottets
mening för framtiden riskfyllda begränsningen i den produktiva investeringsverksamheten
under år 1956 ledde icke till prisstabilitet. Den allmänna
prisnivån fortsatte att stiga, visserligen något saktare än under år
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1957
9
1955 men alltjämt för mycket för att en stabilitet, som kan vara underlag
för ett allmänt förtroende till penningvärdet, kan sägas ligga inom omedelbart
räckhåll.
Främst åligger det bankoutskottet att tillkännagiva sin mening om vad
som företagits inom den sektor av den ekonomiska politiken för vilken
riksbanken bär direkt ansvar. Ehuru utskottet bestämt hävdar att centralbanken
har en självständig uppgift inom den ekonomiska politikens ram
och inte kan låta sig förvandlas till en verkställande instans med uppgift
att närmast tekniskt svara för vissa element i eu annorstädes fixerad politik,
är det medvetet om att penning- och kreditpolitiken till sina verkningar
och biverkningar endast kan bedömas mot den mera allmänna bakgrund,
som i hög grad påverkas av den förda finans- och skattepolitiken.
Skattepolitiska ingripanden och vid olika tidpunkter från auktoritativt
håll framkastade tankar på olika former av obligatoriskt sparande har
förstärkt den effekt som ett bristande förtroende till penningvärdets fasthet
utövat på sparandet. Detta har varit otillräckligt med hänsyn till behoven.
Mest påtagligt har sparandets otillräcklighet kommit till uttryck däri att
ett statligt lånebehov väsentligen måst täckas genom upplåning i riksbanken.
Denna upplåning har betytt en påspädning av marknadens likviditet,
vilket kan bilda underlag för en kreditexpansion. Då kreditrestriktionerna
och sättet att utforma dem — regleringstekniken — hindrat en
expansion att komma fram genom kreditinstituten, måste den ha tagit
andra vägar. Sådana krediter är fullkomligt okontrollerbara, både vad det
gäller omfattning, inriktning och i fråga om räntor och andra kreditvillkor.
Det är enligt utskottets mening ett samhällsintresse att det allmänna inte
ingriper på ett sätt som vänder kreditförmedlingen bort från de institutioner
för vilkas verksamhet fasta regler finns och vilkas räntesatser är
allmänt kända.
Den proklamerade finanspolitiska målsättningen —- det statliga upplåningsbehovets
reduktion till mindre än noll — för det budgetår, som
började den första juli 1956, kan uppenbarligen icke uppnås, trots de
speciella skatteingripanden som skulle medverka till detta resultat. Investeringsavgift,
skärpt bolagsskatt, skärpta regler för avskrivningar och
varulagervärdering har avsevärt försämrat företagssparandets villkor och
har till det allmännas disposition överfört betydande kvantiteter företagssparande,
vilket eljest skulle stått till förfogande för fullföljande av planerade
investeringsprogram. Det förtjänar enligt utskottets mening erinras
om att den produktiva investeringsverksamheten under en viss avgränsad
tidsperiod ofta endast är en del av ett långsiktigt investeringsprogram i
vilket ett avbrott såväl företagsekonomiskt som samhällsekonomiskt medför
förluster och extra kostnader.
Åtgärder i syfte att hålla ned övertrycket i svensk ekonomi under 1950
torde ha varit ofrånkomliga. Att dessa också måste drabba den produktiva
2—461 67 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 8 sand. Nr 5
10
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1957
investeringsverksamheten ligger i sakens natur. Å andra sidan är det under
sådana förhållanden särskilt viktigt att de åtstramande åtgärderna kompletteras
med positiva, som i varje fall på något längre sikt kan medverka
till en naturlig balans — en balans utan kvantitativa restriktioner. Det är
därtill av stor betydelse att restriktiviteten ej koncentreras till ett enda
område — detta redan av det skälet att den då där måste ges en eljest ej
behövlig skärpa. Utskottet förmenar således att ett långt större eftertryck
i den ekonomiska politiken bort ges åt de sparfrämjande inslagen, att sättet
att genomföra behövlig kreditrestriktivitet och regleringstekniken i förhållande
till kapitalmarknaden bort omprövas. Utskottet vill också framhålla
att de offentliga utgifterna i vårt land — såväl för förbrukning som
för investering — kommit upp på en så hög nivå, att redan därigenom
stora svårigheter möter för upprätthållande av samhällsekonomisk balans.
Det är därför angeläget att söka bryta den utveckling som lett till en ständigt
ökad omfattning av den offentliga sektorn i förhållande till den enskilda.
Vägande principiella invändningar kan göras mot metoden att — särskilt
under längre tid — bygga kreditpolitiken på »frivilliga överenskommelser»
mellan riksbanken och kreditinstituten. Det är dock närmast den
teknik, som legat till grund för överenskommelsernas innehåll, vilken utskottet
finner det angeläget att yttra sig om. Utskottet har observerat att
frågeställningen varit föremål för bankofullmäktiges uppmärksamhet men
noterar att detta ej lett till redovisade resultat.
De kreditpolitiska överenskommelserna innebär i huvudsak att ett
»tak» för utlåningen fastställts. En sådan anordning kan godtagas i en
prekär situation som ett kortfristigt övergångsingripande på det att de
ansvariga instanserna skall vinna tid för en naturligt sanerande politik.
Detta behov av andrum får emellertid ej permanentas och följaktligen ej
heller den provisoriska, kreditpolitiska tak-konstruktionen.
Systemet är stelt och till sina verkningar schematiskt. Det leder lätt
till en fastfrysning av marknaden och minskar därmed möjligheterna till
anpassning efter det ekonomiska livets snabbt skiftande förhållanden. Det
skapar speciella svårigheter för ny företagsamhet att få sina kreditbehov
tillgodosedda, då det efter en godtyckligt vald norm och utan hänsyn till
andra förhållanden rent kvantitativt maximerar utlåningsrätten. Näringslivets
kreditbehov har i vårt land en påtaglig säsongvariation. Kan inte
kreditinstituten — vilket starkt försvåras av ett fixerat utlåningstak —
utjämna denna, riskerar man störningar i det normala produktionslivet.
Denna risk uppstår också då detta tak hindrar kreditinstituten att förse
ett naturligt expanderande näringsliv med rena rörelsekrediter. Över huvud
taget minskar systemet med rigorösa fastlåsningar viljan och förmågan
till normal konkurrens mellan bankerna. Det leder till nödvändigheten
av en centraliserad kreditprövning och motverkar försöken att vidga
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1957
11
de lokala organens beslutanderätt och att ta största möjliga hänsyn till
bygdernas skiftande behov. Utlåningstaket försvagar de ordinära kreditinstitutens
förmåga att konkurrera med en oorganiserad och okontrollerbar
kreditgivning och kreditförmedling.
Sammanfattande anser sig utskottet böra framhålla att den metod som
även under 1956 tillämpats för att åstadkomma nödig grad av kreditrestriktivitet
— tekniken med ett till ett visst datum knutet utlåningstak —
endast är användbar utan alltför besvärande biverkningar som medel på
mycket kort sikt, att den utnyttjad under längre tid får ensidiga och snedvridande
verkningar och förhållandevis snabbt skapar risker för en desorganisation
av kreditmarknaden. Den ingriper därmed mot den dynamik,
som är en av förutsättningarna för ett progressivt näringsliv. Riskerna för
stagnation har skärpts av såväl den förda skattepolitiken som av regleringarna
på kapitalmarknaden.
Sedan 1952 reglerar riksbanken rätten att emittera obligationslån. Den
äldsta, icke bifallna framställningen om rätt att på kapitalmarknaden få
täcka ett lånebehov daterar sig från februari 1952. Vid utgången av år 1956
förelåg omkring sjuttiofem stycken ej beviljade ansökningar. Alla dessa
har naturligtvis inte kvar sin aktualitet incn högst betydande och säkerligen
till stor del väsentliga lånebehov står sedan år i ko. Efter att ha inhämtat
uppgifter om hur emissionstillstånden fördelats på olika ändamål, finner
utskottet att industrien praktiskt taget utestängts från denna sin traditionella
lånemarknad. Kraftverkslån har släppts igenom men i starkt begränsad
omfattning. Företagen drivs att söka andra, dyrbarare och mindre
rationella former för sin kapitalförsörjning. De blir alltmer beroende av
självfinansiering eller av möjligheten att prolongera erhållna rörelsekrediter.
Bankutlåningen immobiliseras härigenom, vilket medför växande
svårigheter för bankerna att möta anspråken på rörelsekrediter. Bankväsendets
rationella funktion försvåras. Skiljelinjerna mellan penningmarknad
och kapitalmarknad suddas ut. Prioriteringen av vissa lånebehov
begränsar området, där räntabiliteten fäller utslaget.
Självfallet låter sig en fritt och smidigt fungerande kapitalmarknad
icke återställas i ett slag. Det tar tid innan tillflödet av placeringssökande
sparande hinner öka tillräckligt och innan efterfrågan anpassar sig efter
tillgången. Enligt utskottets mening gör emellertid just denna omständighet
det särskilt angeläget att en gradvis avveckling av regleringen påbörjas.
En omläggning i denna riktning i syfte att öka smidigheten hade
bort ske under 1956.
Utvecklingen under 1956 har än ytterligare markerat den strategiska
roll en snabb och realistisk penning- och kreditpolitik har i ett inflationsförsvar
och därmed också i cn politik, som vill bidra till förutsättningarna
för hög, jämn och lönande sysselsättning. Riksbankens åtgärd att den 22
november justera det räntemässiga underlaget för sin penningpolitik och
12
Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1957
att signalera en kärvare hållning framstår för utskottet som ett uttryck
för denna uppfattning. Utskottet finner för sin del i detta sammanhang
endast anledning att framhålla att rent principiellt sett en ränteförändring
bör vara sådan att den ej måste följas upp av räntestödjande åtgärder av
sådan omfattning och varaktighet att de motverkar den förda politikens
syfte samt att rörligheten framstår som en rörlighet både uppåt och nedåt.
Att penningpolitikens verkningsförmåga är beroende av de yttre förhållanden
under vilka den arbetar är givet. Särskilt vill utskottet fästa uppmärksamheten
på det faktum att endast när det frivilliga sparandet har erforderlig
omfattning kan penningpolitiken fylla sin uppgift utan besvärande
grad av restriktivitet och med smärre variationer i räntenivån. Att skapa
denna förutsättning framstår som en angelägenhet av största betydelse,
ja, som en avgörande förutsättning för en tillfredsställande ekonomisk utveckling.
Vad i detta ärende förekommit har utskottet härigenom velat för riksdagen
omförmäla.
Sthlm 1957. K. L. Beckmans Boktr.