Dankoutskottets utlåtande nr 21 år 1957

1

Nr 21

Utlåtande i anledning av dels Kungi. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350) så ock om fortsatt giltighet av samma
lag, dels ock i ämnet väckta motioner.

1 en den 22 mars 1957 dagtecknad proposition, nr 142, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj :t, under åberopande
av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen antaga vid propositionen fogat förslag till lag om ändring
i valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) så ock om fortsatt giltighet av
samma lag.

Berörda lagförslag är av följande lydelse:

Förslag

till

lag om ändring i valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) så ock
om fortsatt giltighet av samma lag

Härigenom förordnas, dels att 2 och 6 §§ valutalagen den 22 juni 1939
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att i nämnda lag
skall införas en ny paragraf, benämnd 6 a §, av nedan angiven lydelse dels
ock att lagen, vilken jämlikt lag den 27 april 1958 (nr 149) gäller till och
med den 30 juni 1957, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni
1958.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §•

I förordnande, som Konungen jämlikt 1 § meddelar, må föreskrivas:

1) att allenast riksbanken och bankaktiebolag, som riksbanken därtill
bemyndigar (valutabank), må driva handel med utländska sedlar och skiljemynt,
med växlar, checkar, andra penninganvisningar och fordringar, som
innefatta rätt till betalning i utländskt mynt (utländska betalningsmedel
och utländska fordringar), ävensom med aktier, obligationer och likartade
värdepapper, vilka äro utfärdade av någon, som är bosatt i utlandet (utländska
värdepapper);

2) att utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska
värdepapper må, mot vederlag som bestämmes i svenskt mynt, förvärvas och
föryttras allenast i den omfattning och på de villkor Konungen eller, efter
Konungens bemyndigande, riksbanken bestämmer;

3) att dylika tillgångar skola erbjudas riksbanken eller valutabank till inlösen
mot kontant ersättning i svenskt mynt;

1 Biliang till riksdagens protokoll 19ö7. 8 samt. Nr 21

2

Bankoutskottets utlåtande nr 21 år 1957

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4) att svenska och utländska betalningsmedel, fordringar och värdepapper
icke utan särskilt tillstånd må utföras ur riket eller på annat sätt överföras
till utlandet eller överlåtas å den, som är bosatt i utlandet;

5) att dylika tillgångar icke utan 5) att dylika tillgångar icke utan
särskilt tillstånd må införas till riket; tillstånd av riksbanken må införas

till riket;

6) att över värdepapper, som införi
den, som är bosatt i utlandet, så ock c
sälj ning av sådana värdepapper, ej m
eller, efter Konungens bemyndigande,

7) att i annat hänseende än under
2)—6) sägs ej må över utländska betalningsmedel,
utländska fordringar
och utländska värdepapper utan särskilt
tillstånd förfogas annorledes än
genom föryttring till riksbanken eller
till valutabank.

Genom förordnande------

6

Konungen åge uppdraga åt riksbanken
att giva närmare föreskrifter
rörande tillämpningen av meddelat
förordnande.

Konungen må ock uppdraga åt
riksbanken att pröva och avgöra ansökningar
om tillstånd, vartill förordnandet
giver anledning, samt att
i övrigt handlägga de ärenden, som
föranledas av förordnandet, och vare
riksbanken skyldig ställa sig till efterrättelse
av Konungen därutinnan
meddelade särskilda föreskrifter.

Js till riket eller som här förvaras för
iver köpeskilling, som influtit vid förå
förfogas i vidare mån än Konungen
riksbanken bestämmer; och

7) att i annat hänseende än under
2)—6) sägs ej må över utländska betalningsmedel,
utländska fordringar
och utländska värdepapper utan tillstånd
av riksbanken förfogas annorledes
än genom föryttring till riksbanken
eller till valutabank .
tillkommande befogenheter.

§•

Riksbanken må meddela närmare
föreskrifter rörande tillämpningen av
meddelat förordnande.

Ärenden som föranledas av förordnandet
skola prövas och avgöras av
riksbanken.

6 a §.

Riksbankens beslutanderätt enligt
denna lag utövas inom riksbanken av
en styrelse (valutastyrelsen), bestående
av s ju ledamöter. Fyra av ledamöterna
jämte suppleanter för dem utses
av Konungen. Övriga ledamöter
jämte suppleanter utses av fullmäktige
i riksbanken.

Valutastyrelsens beslut må överklagas
hos fullmäktige i riksbanken
inom tre veckor från det klaganden
fick del av beslutet.

Av fullmäktige utsedd ledamot eller
suppleant, som deltagit i styrelsens
beslut, äger påfordra att beslutet
underställes fullmäktige för prövning.
Yrkande härom skall framställas genast
efter beslutets fattande.

Bankoutskoltets utlåtande nr 21 år 1957

''6

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Mot fullmäktiges beslut må talan ej
föras.

Närmare bestämmelser rörande valutastyrelsen
meddelas i bankoreglementet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1957.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två
i anledning av propositionen inom andra kammaren väckta motioner, nr 629
av herr Magnusson i Borås m. fl. samt nr 641 av herr Stenberg m. fl.

I motionen II: 629 hemställes, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts i
proposition nr 142 framförda förslag att valutakontorets befattning med
valutaregleringsärenden skall överflyttas till riksbanken för handläggning
av en särskild valutastyrelse.

Motionen II: 641 utmynnar i en hemställan, att riksdagen måtte avslå proposition
nr 142 till den del den innefattar förslag till ändring av den nuvarande
administrativa ordningen för handläggning av valutaregleringsärenden.

Beträffande motiveringen för de i motionerna framförda yrkandena hänvisas,
i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, till motionerna.

I. Inledning

Genom valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) har Kungl. Maj :t erhållit
befogenhet att, när riksdagen ej är samlad, under vissa förutsättningar förordna
om inskränkning i olika hänseenden av förfoganderätten över utländska
betalningsmedel m. in. Under tid, då riksdagen är samlad, äger Kungl.
Maj :t enahanda befogenhet efter inhämtande av riksdagens samtycke. Lagen
gällde ursprungligen till och med den 31 mars 1940 men har därefter
erhållit fortsatt giltighet, senast genom lag den 27 april 1956 (nr 149), enligt
vilken giltighetstiden utsträckts till och med den 30 juni 1957. Genom lag
den 28 juni 1940 (nr 613) erhöll 5 § valutalagen ändrad lydelse.

Med stöd av valutalagen utfärdades efter inhämtande av riksdagens samtycke
valutaförordningen den 25 februari 1940 (nr 97). I denna förordning,
vilken jämlikt valutalagen icke gäller längre än sagda lag äger giltighet, har
vissa ändringar genomförts genom förordningar den 17 maj 1940 (nr 348),
den 28 juni 1940 (nr 614), den 9 maj 1941 (nr 244), den 20 oktober 1944
(nr 693), den 26 januari 1945 (nr 16), den 3 juni 1949 (nr 312) och den 3
juni 1955 (nr 303).

De ärenden, vilka föranlcdes av valutaregleringen, upptages och avgöres
av valutakontoret, som enligt särskilt utfärdad instruktion den 25 februari

4

Bankoutskottets utlåtande nr 21 dr 1057

1940, nr 125, utgör riksbankens organ för handläggning av frågor rörande
tillämpningen av valutaförordningen.

Mot bakgrunden av den ekonomiska utvecklingen och de därav betingade
förändringarna i de faktiska förutsättningarna för upprätthållandet av en
valutareglering tillsatte fullmäktige i riksbanken år 1954 en särskild kommitté
med uppdrag att utreda frågan om valutaärendenas handläggning m. m.
Efter slutfört arbete överlämnade kommittén med skrivelse den 30 juni 1955
till fullmäktige en promemoria med utredning och förslag angående valutaregleringens
handhavande in. in. Det i promemorian upptagna förslaget
innebar i huvudsak att valutakontorets befattning med valutaärendena skulle
upphöra och att dessa ärenden skulle överflyttas på riksbanken och där
handläggas av en särskild valutastyrelse. Promemorian innefattade härjämte
törslag om ett särskilt besvärsförfarande i valutaärenden. Slutligen ifrågasatte
kommittén översyn i vissa hänseenden av valutalagstiftningen.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 13 oktober 1955 anslöt sig bankofullmäktige
till vad kommittén anfört samt hemställde om den förändring av
organisationen för valutaärendenas handläggning jämte den översyn av lagstiftningen
som kommittén ifrågasatt, över bankofullmäktiges skrivelse avgavs
på sin tid, efter remiss, yttranden av justitiekanslersämbetet, bank- och
fondinspektionen, besvärssakkunniga, fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska
bankföreningen, Sveriges allmänna exportförening och Sveriges grossistförbund.
Härjämte inkom Sveriges industriförbund med en skrift i ärendet.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 18 maj 1956 tillkallade föredragande
departementschefen regeringsrådet Frank Öhman, tillika ordförande,
ledamoten av riksdagens andra kammare, ombudsmannen Sture
Henriksson, och t.f. bankdirektören hos riksbanken Sven Joge att såsom
sakkunniga verkställa en översyn i vissa hänseenden av valutalagstiftningen.

Vid fullgörandet av sitt uppdrag har de sakkunniga, i fortsättningen benämnda
1956 års utredning, först upptagit de lagstiftningsfrågor, som sammanhänger
med de av bankofullmäktige föreslagna organisatoriska förändringarna,
samt därvid speciellt behandlat spörsmålet om besvärsrätten
i valutaärenden. Med skrivelse den 12 december 1956 har utredningen i särskild
promemoria (stencilerad) framlagt förslag i nu berörda delar.

Över promemorian har, efter remiss, yttranden inkommit från justitiekanslersämbetet,
fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret,
bank- och fondinspektionen, besvärssakkunniga, Sveriges allmänna exportförening,
Svenska bankföreningen, Sveriges grossistförbund och Sveriges industriförbund.

Fullmäktige i riksbanken har i sitt över promemorian avgivna yttrande,
dagtecknat den 10 januari 1957, tillika hemställt, att valutalagen — med
de ändringar som kunde komma att genomföras i anledning av de sakkunnigas
nu föreliggande förslag — måtte förlänas fortsatt giltighet för ytterligare
ett år eller till utgången av juni 1958. Styrelsen för valutakontoret
bär i en till finansdepartementet den 23 januari 1957 inkommen särskild
skrivelse likaledes begärt förlängning av valutalagens giltighetstid.

Bankoutskottets utlåtande nr 21 år 1957

5

Beträffande nu gällande bestämmelser torde få hänvisas till den i delta
hänseende intagna redogörelsen i propositionen.

II. Handläggningen av valutaärenden

I sin framställning till Konungen av den 13 oktober 1955 anslöt sig bankofullmäktige,
i vad avsåg organisationen för handhavandet av valutaregleringen,
till det förslag som framlagts av den tidigare omnämnda 1954 års
kommitté inom riksbanken. Såväl kommittén som bankofullmäktige utgick
vid sitt ställningstagande till de organisatoriska frågorna från att man för
de närmaste åren sannolikt skulle komma att bibehålla en valutareglering.

1954 års kommitté

Kommittén erinrade inledningsvis om att valutakontoret tillkom utan att
bankofullmäktige tagit initiativ härtill och utan fullmäktiges hörande. Enligt
kommitténs mening medförde den nuvarande organisationen för valutaregleringen
oklarhet beträffande gränsen mellan riksbankens
och valutakontorets befogenheter. Sålunda pekades
bl. a. på att valutakontoret enligt praxis givit tillstånd till valutaköp i
vissa fall, ehuru ärendena härom direkt fölle inom det riksbanken tillagda
valutahandelsområdet. Kommittén anförde vidare.

Även på andra områden har den nuvarande organisationen av valutaregleringen
visat sig medföra ovisshet om vem som har att utöva beslutanderätten,
riksbanken eller valutakontoret, och i vissa fall måste man förutsätta
ett samråd om en samstämmighet i uppfattningen. Det kan sålunda
principiellt ifrågasättas, om icke i vad gäller valutatilldelning valutakontorets
egentliga funktion borde ha bestått i fördelning för olika behov av valutor
inom de gränser, som fullmäktige skulle fastställa. En sådan uppdelning
av arbetsuppgifterna är emellertid ej praktiskt möjlig exempelvis när
det gäller valutatilldelningen för investeringar utomlands. I praktiken har
även förekommit fall, där de faktiska avgörandena utan tvekan böra ligga
hos riksbanken. Här kan nämnas exempelvis gränsdragningen mellan tilllämpning
av gamla och nya kurser för betalningar i utländska valutor vid
kursändringar samt utnyttjande av vissa dragningsrätter i riksbanken. I
praktiken ha i sådana fall riksbankens intressen tillgodosetts genom riksbanksrepresentanternas
inflytande på valutaregleringens handhavande. Detta
har emellertid måst ske utan att fullmäktige kunnat beredas tillfälle ta
ställning till frågorna.

Oklarheten beträffande valutakontorets ställning medförde enligt kommitténs
mening också ovisshet, huruvida Kungl. Maj:t, därest beslut av valutakontorets
styrelse överklagades, kunde vidtaga ändring i beslutet. Det
ville enligt kommittén synas som om sådan möjlighet måste anses föreligga
i de fall, då en ändring icke hade konsekvenser beträffande riksbankens
valutaställning. Skulle däremot beslutet få dylika konsekvenser, kunde det
göras illusoriskt ur klagandens synpunkt genom att riksbanken vägrade att

6

Bankoutskottets utlåtande nr 21 år 1957

tillhandahålla den erforderliga valutan eller att mottaga den. Det föreföll
kommittén uppenbart, att ett sådant förhållande ur alla synpunkter måste
te sig otillfredsställande. Kommittén tilläde, att saken icke ställde sig annorlunda,
om valutabank hade möjlighet att tillhandahålla valutan, respektive
vore beredd att förvärva densamma.

Utifrån de synpunkter, som sålunda redovisats angående valutakontorets
ställning, diskuterade kommittén två alternativ till lösning av organisationsfrågan.
Den ena tänkbara lösningen var att bibehålla valutakontoret
med dess nuvarande organisation samt närmare reglera gränserna
för organets befogenheter. Det andra alternativet var att låta riksbanken
överta det direkta ansvaret för valutaregleringen och därvid inom banken
skapa en organisation för handläggning av valutaärenden. Kommittén
uttalade, att för den förra lösningen skulle, utifrån sett, kunna tala, att valutakontoret
i sin nuvarande form vunnit organisatorisk stadga och samlat
en betydande fond av erfarenhet beträffande valutaregleringen och dess
handhavande. Ett annat skäl vore att valutakontorets styrelse inom sig rymde
representanter för det enskilda näringslivet förutom för de allmänna intressena.
Det vore emellertid enligt kommitténs mening att märka, att valutakontoret
åtminstone numera hade föga att skaffa med direkt handelsreglerande
frågor. Ytterligare kunde för en sådan lösning anföras att styrelsen
i sin nuvarande sammansättning, såvitt kommittén kunde bedöma, på
det hela taget tillvunnit sig allmänhetens förtroende, vilket bidragit till att
minska kritiken mot valutaregleringen som sådan och mot den konkreta
handläggningen av valutaärendena.

Kommittén fann dock övervägande skäl tala för att valutakontoret inordnades
i riksbanken och underställdes bankofullmäktige. Detta förutsatte att inom
banken skapades ett speciellt organ som övertog ansvaret för den löpande handläggningen
av valutaärendena. Kommittén föreslog i detta hänseende att man
skulle inom riksbanken inrätta en särskild valutastyrelse
med bl. a. representanter för näringslivet.

I sin motivering till den föreslagna ordningen framhöll kommittén, att
man hade anledning förutsätta att inom en tämligen snar framtid den ordning
helt genomförts, som sedan länge eftersträvats, nämligen att valutabankerna
handlade praktiskt taget alla valutaärenden av löpande natur enligt
generellt lämnade föreskrifter. Kommittén anförde vidare bl. a.

De ärenden, som därefter komma alt kvarstå, torde till huvudsaklig del
falla inom området för riksbankens ordinarie penningvårdande verksamhet.
Det synes under sådana förhållanden vara mest naturligt, att den valutareglering,
som sålunda kommer att för mera avsevärd tid bibehållas, administreras
av riksbanken själv. Man skulle därigenom komma ifrån den anomali
som föreligger i det att riksbanken har ansvaret för och vården av landets
valutatillgångar medan faktiskt ett fristående organ genom sina beslut
kan direkt påverka dessa tillgångar och ställa riksbankens högsta organ,
nämligen bankofullmäktige, utan reellt inflytande.

Kurssättningen på valutamarknaden tillhör centralbankspolitiken. Genom
sitt medlemskap i valutafonden har Sverige åtagit sig förpliktelser rörande
kurssättningen, som det faller på riksbanken att fullgöra. I dagens läge är

Bankoutskottets utlåtande nr 21 år 1957

7

valutaregleringen ett av de viktigaste instrumenten för inverkan på kursbildningen;
det är väl sålunda tydligt, att nuvarande dollarkurs upprätthålles
dels genom övervakning av dollarbetalningarna för svenska behov, dels
genom att binder reses mot konvertering i Sverige av intäkter härifrån, som
erhålles av länder utanför dollarområdet. Riksbankens roll i detta avseende
har på senare tid illustrerats av att bankofullmäktige godkänt införande av
eu transitdollarordning, ehuru tillämpningsbestämmelserna sedan utformats
i valutakontorets regi.

Sammanvävnaden mellan riksbankens direkta intresse och valutaregleringen
kan illustreras genom andra exempel. Sålunda anförde bankföreningen
i silt utlåtande över herr Wehtjes motion till 1954 års vårriksdag som
exempel på möjligheterna att minska nackdelarna av valutaregleringen, önskemål
om uppmjukning av de för affärsbankerna gällande bestämmelserna
om multilaterala terminsaffärer samt om rätt att göra kortfristiga placeringar
i utländska obligationer. Utformningen och tillämpningen av bestämmelserna
om terminsaffärer omhänderhas i praktiken helt av riksbanken
redan nu (enbart redovisning och kontroll utföres i valutakontoret),
någonting som är tämligen naturligt med hänsyn till i vilken utsträckning
bestämmelserna om terminsaffärer påverka riksbankens förlustrisker. Reglerna
om ändring i bankernas placeringsmöjligheter är också främst en riksbanksfråga.
— Ett annat exempel på valutaregleringens betydelse för riksbankens
risktagande finner man i vissa lägen, när från utländsk sida betalningar
fullgöras med direkt eller indirekt utnyttjande av dragningsrätter i
form av s. k. svvingfunder.

Genom att riksbanken övertoge del direkta ansvaret för valutaregleringen
skulle man få en naturlig lösning av kompetensfrågan. Att skapa regler som
skulle uppdra skiljelinjen mellan riksbankens och valutakontorets befogenhet
kommer säkerligen att ställa sig svårt, särskilt som ärendenas art kan
växla.

Under tidigare skeden hade valutakontoret, såsom förut nämnts, att handlägga
ett betydande antal konkreta ärenden, som direkt berörde den stora
allmänheten. Härutinnan har en ändring skett och de frågor som kvarstå
äro i regel av mera allmän betydelse ur valutasynpunkt och kunna sägas
ligga närmare riksbankens normala verksamhet än den tidigare detaljregleringen.
Ett organisatoriskt inpassande av valutakontoret i riksbanken
skulle också underlätta anpassningen av personalbeståndet till föreliggande
uppgifter. Det är nämligen möjligt att inom riksbanken i viss utsträckning
sysselsätta övertalig personal från valutakontoret genom att bankens personalorganisation
är elastisk och denna elasticitet öppnar också viss möjlighet
för banken att påtaga sig ökade arbetsuppgifter. I den mån valutakontorets
personal kan inrymmas inom riksbankens lokaler, vinnas också fördelar
när det gäller arbetsledning och samarbetet mellan dem som i olika
egenskaper hava all taga befattning med valutaärenden.

Beträffande den framtida ledningen av valutaregleringen
framhöll kommittén, att denna enligt sakens natur måste utövas av bankofullmäktige.
Enligt kommitténs mening kunde emellertid förutsättas att
fullmäktige skulle inskränka sig till alt taga befattning med allmänna principiella
frågor som berör valutaregleringen eller som har direkt samband
med riksbankens egen verksamhet. Konkreta ärenden som hänför sig till
framställningar från företag eller enskilda eller som eljest avser tillämpningen
av uppdragna riktlinjer borde däremot handläggas av valutastyrelsen.

8

Bankontskottets utlåtande nr 21 år 1957

Valutastyrelsen borde enligt kommitténs mening icke utses enbart inom
bankofullmäktige eller riksbanksledningens krets, utan i styrelsen borde
även ingå representanter för näringslivet och för det allmänna. Styrelsen
föreslogs skola bestå av sju ledamöter. Kommittén utvecklade sin syn på
valutastyrelsens sammansättning och organisation sålunda.

Det förefaller naturligt, att vice riksbankschefen samt eu av bankdirektörerna
ingå i styrelsen. Vidare torde en fullmäktig eller suppleant för fullmäktig
böra vara ledamot. Därjämte bör det enskilda näringslivet representeras
av två personer, som äga erfarenhet på hithörande områden. Valutabankerna,
vilka förutsättas i stort sett komma att bibehålla sin nuvarande
funktion inom valutaregleringen, synas böra erhålla en representant. Därjämte
kan det vara lämpligt att allmänna intressen utanför riksbanken också
få en representant i styrelsen. De ledamöter i styrelsen, som icke äro tjänstemän
i riksbanken, torde jämte suppleanter böra utses av fullmäktige. De
böra även beredas möjlighet att löpande följa inkommande valutaansökningar.
Vice riksbankschefen torde böra vara styrelsens ordförande med utslagsröst
vid lika röstetal. De rent löpande ärendena synas liksom hittills
böra handläggas av de härtill avdelade tjänstemännen. Delegering av beslutanderätten
i vissa ärenden till ordföranden och bankdirektören synes
böra ske. Man kan därför utgå från alt valutastyrelsen icke skall behöva
sammanträda varje vecka utan kanske endast varannan, vissa tider med
ännu längre intervaller.

Bankofullmäktiges framställning

Bankofullmäktige fann i likhet med kommittén att övervägande skäl talade
för att handläggningen av valutaärendena övertogs av
riksbanken samt anslöt sig till vad kommittén i denna del anfört. Fullmäktige
uttalade, att det framstod såsom naturligast och riktigast, att valutaregleringen
ingick som ett led i riksbankens egen verksamhet. Enligt bankofullmäktiges
mening borde stor vikt fästas — förutom vid de gränsdragningsproblem
som kommittén berört — även vid den synpunkten, att de
valutaärenden, som kunde beräknas kvarstå sedan möjliga förenklingar i
fråga om valutaärendenas handläggning genomförts, i stort sett torde komma
att falla inom ramen för riksbankens normala arbetsuppgifter som vårdare
av landets valutareserv. Bankofullmäktige anförde bl. a.

Valutakontoret har tidigare som eu väsentlig uppgift haft alt i fråga om
löpande s. k. osynliga betalningar, d. v. s. i första hand betalningar för
tjänster av olika slag, åstadkomma en begränsning i förbrukningen av utländsk
valuta, medan på varusidan de licensgivande myndigheterna, främst
Statens handels- och industrikommission, eftersträvat motsvarande effekt
genom importreglering. Framförallt begränsades utgifterna i dollarvaluta.
Förhållandena ha emellertid numera väsentligt ändrats. Importen från
OEEC-området är i huvudsak frilistad eller föremål för obegränsad licensgivning.
Jämvikt i det löpande handels- och betalningsutbytet med utlandet
måste därför upprätthållas med andra medel än s. k. fysiska kontroller. Dollarimporten
behandlas visserligen fortfarande på annat sätt än import från
OEEC-området. Landets dollarintäkter sätter nämligen en gräns för frälistning
av och licensgivning i normal ordning för varor från dollarområdet.
Med hänsyn bl. a. till att alternativ importmöjlighet i allmänhet finnes från

Bankoutskottets utlåtande nr 21 år 1957 9

OEEC-länderna eller andra icke-dollarländer, torde emellertid någon egentlig
besparing i den totala valutaförbrukningen icke uppnås genom begränsning
av den import, som betalas i dollarvaluta.

Utvecklingen på valutamarknaderna har gått i sådan riktning att man ej
är långt från ett läge med de facto konvertibilitet för de västeuropeiska centralbankernas
utländska tillgodohavanden. Den europeiska betalningsorganisationen
(EPU) har härvidlag haft den största betydelsen. Från och med
aususti månad i år sker reglering av månatliga överskott och underskott i
EPU till 75 % i guld eller dollar. Det förtjänar framhållas, att största delen
av Sveriees utrikesbetalningar sker i EPU-valuta. År 1954 utgjorde betalningarna
till utlandet i sådan valuta 77 % av de totala betalningarna till utlandet.
, , , .... . -..

Valutakontoret har givetvis haft att beakta de ändrade förutsättningar tor
dess arbete, som ovan i korthet antytts. Löpande »osynliga» betalningar till
OEEC-området kunna nu regelmässigt få fullgöras utan inskränkning. I
konsekvens härmed har valutatilldelningen för resor till länder utanför dollarområdet
höjts till en nivå, som torde täcka normala behov. Också grunderna
och praxis för dylika betalningar i dollar ha uppmjukats, ä\en om
det fortfarande ansetts lämpligt att hålla tilldelningen av turistvaluta för
resor till sistnämnda område på en lägre nivå. I detta sammanhang må erinras
om att Sverige givetvis ej kan tillgodose utländsk efterfrågan pa do
larvaluta, vare sig i form av betalningsmedel eller dollarvaror, innan allmän
och full konvertibilitet genomförts.

övervakningen av kapitalrörelser och därmed av spekulativa förändringar
i betalningsvanorna blir därför mer och mer valutaregleringens kvarstående
huvuduppgift. Det är sannolikt också en uppgift som kommer att kvarstå
för den tid som nu kan överblickas. Valutaregleringens uppgift att fördela
och ransonera valutor för löpande betalningar har berört den stora
allmänheten på ett helt annat sätt än övervakningen av kapitalrörelserna
kan väntas göra, samtidigt som möjligheterna för samt omfattningen och
arten av sådana rörelser ha en mera central betydelse för riksbanken, bl. a.
genom deras betydelse för och inverkan på penning- och kapitalmarknaden.

Remissyttrandena över bankofullmäktiges framställning

Det av bankofullmäktige framlagda förslaget angående överflyttning
av handläggningen av valutaärenden till en valutastyrelse
inom riksbanken lämnades av fullmäktige i riksgäldskontoret utan
erinran. Flertalet av övriga remissinstanser ställde sig emellertid kritiska
till den föreslagna ordningen.

Departementschefen

Valutalagens giltighetstid utlöper den 30 juni innevarande år. Fullmäktige
i riksbanken har, med instämmande från styrelsen för valutakontoret,
hemställt att lagen måtte ges fortsatt giltighet under ytterligare ett år. Det
synes uppenbart att möjlighet bör finnas att även i fortsättningen bibclialla
valutareglering, och jag biträder förslaget att valutalagens giltighetstid för1
än ges till och med utgången av juni 1958.

10

Bankoutskottets utlåtande nr 21 år 1957

I detta sammanhang torde de frågor rörande den administrativa sidan
av valutaregleringen som bankofullmäktige behandlat i sin framställning
hösten 19ä5 få upptagas till prövning.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för valutalagstiftningens
innehåll finns bestämmelser om administrationen på detta område
intagna i så\äl valutalagen och valutaförordningen som instruktionen för
valutakontoret. Enligt valutalagen (6 §) förutsättes att Kungl. Maj:t vid
meddelandet av förordnande om valutareglering uppdrager åt riksbanken att
giva näiinare föreskrifter rörande tillämpningen av förordnandet. Lagens
mening är också att riksbanken, efter Kungl. Maj :ts uppdrag, skall handlägga
förekommande valutaärenden rörande tillståndsprövning in. in. som
föranleds av regleringen, och att banken i detta hänseende skall ställa sig till
efterrättelse av Kungl. Maj :t meddelade särskilda föreskrifter. I valutaförordningen
har, i överensstämmelse med valutalagens bestämmelser, de administrativa
uppgifterna med avseende på valutaföreskrifternas tillämpning
ålagts riksbanken. I viss motsättning härtill har inrättats ett valutakontor,
som enligt säl skilt utfärdad instruktion förklarats skola utgöra riksbankens
organ för handläggningen av frågor rörande tillämpningen av valutaförordningen.
Enligt instruktionen skall finnas en styrelse för valutakontoret bestående
av högst åtta personer. Riksbankschefen är ordförande medan Övriga
ledamöter jämte suppleanter för dessa förordnas av Kungl. Maj:t, som
också utser en av ledamöterna att vara vice ordförande. För valulakontorets
kostnader har särskilda anslag upptagits under VII huvudtiteln i riksstaten.
Till följd av bl. a. styrelsens sammansättning har valutakontoret
kommit att i förhållande till riksbanken intaga en relativt självständig ställning.
I detta sammanhang må anmärkas, att besvär ansetts kunna fullföljas
mot beslut, som meddelats av kontorets styrelse i valutaärenden, och att, i de
relativt få fall där sådan talan förts, besvären prövats av Kungl. Maj :t i statsrådet.

I sin förenämnda framställning rörande ändrad organisation för handläggning
av valutaärenden har fullmäktige i riksbanken riktat kritik mot
den nuvarande ordningen att dessa ärenden handlägges av valutakontoret
och föreslagit att behandlingen av ärendena i fortsättningen skall ske inom
riksbanken. Kritiken riktar sig bl. a. mot den oklarhet, som i olika avseenden
kommit att råda beträffande gränsen mellan riksbankens och valutakontorets
befogenheter. Sålunda har påpekats att valutakontoret enligt
Piaxis givit tillstånd till valutaköp i vissa fall ehuru frågor härom direkt
fölle inom det riksbanken tillagda valutahandelsområdet. Bankofullmäktige
erinrade även om de uppmjukningar som under senare tid kunnat ske i tifllämpningen
av regleringen. Från att valutaregleringen tidigare varit inriktad
på att fördela och ransonera valutor för löpande betalningar hade numera
huvuduppgiften kommit att utgöra övervakningen av kapitalrörelser
och därmed spekulativa förändringar i hetalningsvanorna. Enligt bankofullmäktiges
mening borde stor vikt fästas vid den synpunkten att de valutaarenden,
som kunde beräknas kvarstå sedan möjliga förenklingar i fråga

Bankoutskottets utlåtande nr 21 år 1957

11

om valutaärendenas handläggning genomförts, i stort sett kommer att falla
inom ramen för riksbankens normala arbetsuppgifter såsom våidaie av landets
valutareserv.

Vid remissbehandlingen av bankofullmäktiges förslag till ändrad organisation
uttalade sig flertalet remissinstanser för att man skulle bibehålla ett
särskilt från riksbanken skilt valutaorgan. Bank- och fondinspektionen vände
sig sålunda mot de av bankofullmäktige dragna slutsatserna i organisationsfrågan
och framhöll bl. a. den speciella och av historiska skäl betingade
ställning som riksbanken redan i grundlagen tillerkänts och vilken enligt
inspektionens mening fick ses som ett uttryck för att riksbanken ursprungligen
aldrig avsetts fullgöra sådana förvaltningsmässiga funktioner som åvilar
ämbetsverken. Från något håll invändes alt en överflyttning av valutaärendena
till riksbanken skulle undanskymma valutaregleringens krisbetonade
karaktär och kunna leda till att en naturlig avveckling av regleringen
fördröjdes.

För egen del vill jag till en början betona, att frågan om den organisatoriska
formen för handläggningen av valutaärenden främst är av praktisk natur.
En lösning bör därför kunna sökas med sikte på vad som bäst gagnar
regleringens syfte och samtidigt ter sig administrativt sett ändamålsenligt.
Från mer principiella synpunkter kan tilläggas, att de förvaltningsmässiga
uppgifterna enligt valutaförordningen visserligen till en del kan anses
ligga vid sidan om de funktioner som riksbanken enligt regeringsformen
och därtill anknuten lagstiftning förutsättes utöva såsom centralbank. Detta
förhållande, som belyses bl. a. av att den valutareglerande verksamheten
lielt bygger på en särlagstiftning, bör emellertid icke utgöra något hinder
mot att förlägga de administrativa uppgifterna på valutaregleringens område
till riksbanken. Riksbankens förvaltningsmässiga roll på detta område har
för övrigt uttryckligen förutsatts i valutalagen.

Vid ett övervägande av de organisatoriskt-praktiska synpunkter, som enligt
vad jag nu anfört bör vara avgörande, synes särskild vikt böra fästas
vid de gränsdragningsproblem som bankofullmäktige berört i sin framställning.
Den uppspaltning mellan riksbanken och valutakontoret av befogenheterna
på valutahandelsområdet, som varit en följd av den nuvarande organisationen,
har även, såsom närmare belysts från riksbankens sida, i flera
avseenden framstått såsom oegentlig och mindre ägnad att underlätta det administrativa
liandhavandet av regleringen. Det förtjänar att i detta sammanhang
påpekas, alt valutaregleringen på valutahandelns område medfört, att
ärenden, som före regleringen normalt skulle handlagts av riksbanken som
centralbank, numera blivit atl betrakta såsom tillståndsärenden, vilka skall
handläggas med tillämpning av valutaförordningen och följaktligen avgöras
av valutakontoret. För en överflyttning av valutaärendena till riksbanken
talar även vad bankofullmäktige anfört rörande arten av de uppgifter som
numera kvarstår för det valutareglerande organet. Det är här främst fråga
om övervakning av kapitalrörelserna. Med hänsyn till dessas centrala betydelse
för riksbanken och dess politik måste den organisatoriska frågan lösas

Bankoutskottets utlåtande nr 21 år 1957

med särskilt beaktande av det ansvar som åvilar riksbanken i fråga om såväl
valutareserven som penning- och kapitalmarknadsförhållandena i landet.

De nu anförda synpunkterna ger enligt min mening ett starkt stöd för tanken
att överföra handläggningen av valutaärendena från valutakontoret till
riksbanken. Å andra sidan kan jag icke finna att de skäl, som anförts mot
en sådan lösning av organisationsfrågan, är så vägande att man av den anledningen
bör avstå från att nu genomföra utredningens av bankofullmäktige
tillstyrkta förslag. Jag anser mig därför kunna godtaga att valutakontoiets
befattning med valutaärendena upphör och att de administrativa uppgifterna
övertages av riksbanken. Den nya ordningen bör tillämpas från och
med den 1 juli innevarande år. Till de närmare principerna för handläggningen
av ärendena inom riksbanken avser jag att återkomma i det följande.

III. Besvärsrätten i valutaärenden
Bankofullmäktiges förslag

Av det av bankofullmäktige förordade organisationsförslaget framgår, att
fullmäktige i likhet med 1954 års kommitté avsåg att valutastyrelsens avgöranden
i valutaärenden skulle efter ansökan kunna bli föremål för prövning
av fullmäktige. Däremot skulle besvär icke kunna föras över fullmäktiges
beslut i sådana ärenden. Bankofullmäktige framhöll i sin ovanberörda
framställning, att denna ordning överensstämmer med vad som gäller
vid behandlingen av andra individuella ärenden, som nu faller inom riksbankens
kompetensområde. Härtill anförde fullmäktige, att den rätt att hos
Kungl. Maj :t anföra besvär över valutakontorets beslut, som nu föreligger,
icke torde vara av någon större saklig betydelse, i varje fall inte när det
gällde frågor om valutatilldelning.

Vid remissbehandlingen av bankofullmäktiges nämnda framställning upptogs
den föreslagna besvärsordningen till kritisk granskning i flertalet yttranden.
Sålunda anförde besvärssakkunniga bl. a. principiella betänkligheter
mot den föreslagna lösningen och uttalade sig för att riksbankens beslut
i valutaärenden skulle kunna överklagas hos Kungl. Maj :t. I samma riktnmg
yttrade sig Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges
allmänna exportförening och Svenska bankföreningen.

Ä andra sidan godtogs förslaget i denna del av justitiekanslersämbetet och
fullmäktige i riksgäldskontoret.

1956 års utredning rörande besvärsrätten

Enligt de för utredningsarbetet meddelade direktiven skulle utredningen
verkställas med utgångspunkt från att valutaärendenas handläggning
skulle överflyttas från valutakontoret till riksbanken. Vidare borde såsom
en riktpunkt vid arbetets bedrivande upprätthållas principen att valutavården
är en riksbankens angelägenhet.

Bankoutskottets utlåtande nr 21 år 1957

13

Såsom resultat av utredningens undersökning anföres att — med utgångspunkt
från den statsrältsliga ställning, som riksbanken bär, och den
i direktiven angivna förutsättningen, att valutavården skall vara riksbankens
angelägenhet — det svårligen låter sig göra att lägga det slutliga avgörandet
i valutaärenden bos annat organ än riksbanken. Någon annan lösning
har icke stått till buds än att söka genom viss påbyggnad av det förslag,
som framlagts av bankofullmäktige, åstadkomma ett något mera utbildat
tvåinstanssystem inom riksbanken än vad bankofullmäktiges förslag
innebär.

Utredningen utvecklar härefter sitt förslag om handläggning av valutaärenden
enligt ett tvåinstanssystem inom riksbanken. Det erinras om bankofullmäktiges
tanke att inom banken skapa en särskild valutastyrelse, som
skulle bestå av — förutom vice riksbankschefen, en av riksbankens bankdirektörer
samt en fullmäktig eller suppleant för fullmäktig — en representant
för mera allmänna intressen, en representant för valutabankerna
samt två personer med erfarenheter från det enskilda näringslivet i övrigt.
För att valutastyrelsen skall erhålla en mera fristående ställning föreslår
utredningen att sistnämnda fyra ledamöter jämte ersättare för dem
skall utses av Ivungl. Maj :t. Övriga ledamöter jämte ersättare bör såsom förutsatts
i riksbanksförslaget utses av fullmäktige. Vice riksbankschefen bör
vara valutastyrelsens ordförande. Fullmäktige bör utse vice ordförande. Vidare
föreslår utredningen, att i författning uttryckligen fastslås, att fullmäktig
eller fullmäktigsuppleant ej må deltaga i fullmäktiges handläggning
av ärende, varmed han tagit befattning i valutastyrelsen.

I enlighet med bankofullmäktiges förslag anser utredningen att sökande
i valutaärende skall ha rätt att draga valutastyrelsens avgöranden under
fullmäktiges prövning. Klagotiden föreslås bestämd till tre veckor. Eftersom
bankofullmäktige ytterst bär ansvaret för riksbankens angelägenheter
och någon representant för det allmänna ej finnes som motpart till sökande
i valutaärenden, bör enligt utredningens mening inom riksbanken utsedd
ledamot av valutastyrelsen ha möjlighet att få beslut av styrelsen underställt
fullmäktige för prövning. Har yrkande om sådan underställning framställts,
bör sökanden i ärendet erhålla underrättelse därom för att kunna bevaka sin
talan inför fullmäktige.

Utredningen fortsätter.

För närvarande gäller beträffande valutakontorets beslut att dessa expedieras
i växlande former. Beslut om tillstånd i ärenden av löpande natur
expedieras ofta genom enkel påstämpling av ansökningar som av valutabank
insänts för enskildas räkning. I andra fall erhåller sökanden en direkt
underrättelse. Utredningen anser icke att i princip någon ändring bör ske
av nuvarande praxis genom införande av omständliga delgivnings- och underrättelseregler.
Allmänt bör gälla att expediering bör ske i praktiska former.
1 sådana fall då beslut skall underställas fullmäktige bör dock sökanden
alltid direkt erhålla meddelande om innehållet av styrelsens beslut.
Genom eu föreskrift att underrättelsen om underställningen skall tillställas
sökanden snarast möjligt och senast i samband med att han erhåller med -

14

Bankoutskottets utlåtande nr 21 år 1957

delande om själva styrelsebeslutet skapas garantier för att sökanden icke i
förlitande på sistnämnda meddelande vidtar dispositioner för egen räkning,
som sedan visar sig onyttiga eller skadliga, om valutastyrelsens beslut
ändras av fullmäktige.

Beträffande den författningsmässiga utformningen av de föreslagna ändringarna
anför utredningen, att de befogenheter, som enligt 2 § första stycket
2) och 4)—7) samt 6 § nu tillägges riksbanken först efter förordnande
av Kungl. Maj :t, i fortsättningen bör tillkomma riksbanken direkt på grund
av valutalagen. Utredningen påpekar, att detta såtillvida icke innebär någon
ändring i sak som riksbanken enligt gällande ordning genom valutaförordningen
redan har befogenheterna.

Remissyttrandena

Den av utredningen föreslagna besvärsordningen tillstyrkes helt av fullmäktige
i riksbanken och godtages i huvudsak av justitiekanslersämbetet
och fullmäktige i riksgäldskontoret. övriga remissinstanser ställer sig avvisande
till det föreslagna besvärssystemet och kritiserar detsamma främst
från rättssäkerhetssynpunkter. — Besvärssakkunniga anför sålunda att en
annan lösning bör eftersträvas som bättre tillgodoser rättssäkerhetens intressen.

Departementschefen

Beträffande handläggningen av valutaärendena inom riksbanken innebar
bankofullmäktiges förslag att en särskild valutastyrelse inrättas för de löpande
ärendena. Styrelsen skulle bestå av sju ledamöter, bland vilka inginge
representanter för näringslivet och det allmänna. Den nuvarande möjligheten
att i valutaärenden besvära sig hos Kungl. Maj :t bortföll enligt förslaget.
I stället infördes en ordning, enligt vilken ett valutastyrelsens beslut efter
ansökan kunde överprövas av fullmäktige i riksbanken. I anledning av den
kritik, som vid remissbehandlingen av bankofullmäktiges framställning bl. a.
från rättssäkerhetssynpunkter riktades mot de föreslagna förändringarna
i besvärsförfarandet, har 19o6 ars utredning rörande valutalagstiftningen i
enlighet med sina direktiv närmare övervägt förslaget i denna del. Den lösning,
som utredningen framlagt, innebär en ytterligare utveckling av bankofullmäktiges
tanke att inom riksbanken skapa ett tvåinstanssystem. Utredningen
har avvisat möjligheten att bibehålla Kungl. Maj :t som högsta besvärsmyndighet
i valutaärenden och sammanfattningsvis anfört, att det —
med utgångspunkt från den statsrättsliga ställning som riksbanken har och
den i direktiven angivna förutsättningen att valutavården skall vara en riksbankens
angelägenhet — svårligen låter sig göra att lägga det slutliga avgörandet
i valutaärenden hos annat organ än riksbanken. I syfte att giva valutastyrelsen
en mera fristående ställning föreslår utredningen att fyra av
styrelsens sju ledamöter, nämligen en representant för mera allmänna in -

Bankoutskottets utlåtande nr 21 år 1957

15

tressen, en företrädare för valutabankerna oeh två personer med erfarenheter
från det enskilda näringslivet i övrigt, skall utses av Kungl. Maj :t. Övriga
ledamöter skall, såsom förutsatts i riksbanksförslaget, utses av bankofullmäktige.
Vice riksbankschefen bör enligt utredningen vara valutastyrelsens
ordförande. Vice ordförande föreslås skola utses av fullmäktige. Vidare
föreslår utredningen en bestämmelse att fullmäktig eller suppleant icke får
deltaga i fullmäktiges handläggning av ärende, varmed han tagit befattning
i valutastyrelsen. Vid sidan om möjligheten för sökande i valutaärende att
hos bankofullmäktige klaga över beslut av valutastyrelsen föreslår utredningen
ett underställningsinstitut, innebärande att inom riksbanken utsedd
ledamot av styrelsen skall kunna underställa bankofullmäktige ett av styrelsen
fattat beslut för prövning. Såsom motivering härför anför utredningen
att bankofullmäktige ytterst bär ansvaret för riksbankens angelägenheter
och att någon representant för det allmänna icke finns som motpart till sökanden
i valutaärenden.

Vid remissbehandlingen av utredningens förslag har meningarna varit
delade om det lämpliga och riktiga i att låta valutaärendena på nu antytt
sätt stanna inom riksbanken. Den föreslagna ordningen med överprövning
av valutastyrelsens beslut i bankofullmäktige tillstyrkes av justitiekanslersämbetet,
bankofullmäktige och riksgäldsfullmäktige. Från andra håll förordas,
under hänvisning närmast till rättssäkerhetssynpunkter, en lösning
innebärande att Kungl. Maj :t skall såsom nu kunna pröva beslut i valutaärenden.
Besvärssakkunniga åter har anvisat olika alternativa linjer, efter
vilka frågan om det administrativa ansvaret för valutaregleringen kan lösas
med tillbörligt beaktande av rättssäkerhetsintressena. De sakkunniga har
emellertid, såsom framgått av den tidigare redogörelsen, icke ansett utredningens
förslag ägnat att i oförändrad form läggas till grund för lagstiftning.

Frågan om den organisatoriska uppbyggnaden inom riksbanken av valutaregleringen
är beroende av var man vill förlägga det slutliga ansvaret för
tillämpningen av regleringen. I sistnämnda avseende erbjuder sig otvivelaktigt
såsom besvärssakkunniga närmare utvecklat olika tänkbara lösningar.
Flera remissinstanser, bl. a. bank- och fondinspektionen samt Svenska bankföreningen,
har framhållit huru på valutaregleringens område några konstitutionella
betänkligheter icke torde vara att anföra mot att Kungl. Maj:t
fungerar såsom besvärsinstans över riksbanken. Besvärssakkunniga framhåller
att riksbankens särställning icke torde utesluta att riksbanken tilläggcs
uppgifter som ett vanligt förvaltningsorgan och att riksbanken i den
mån så sker också torde vara att behandla såsom en förvaltningsmyndighet.
Denna syn på besvärsfrågan, vilken för övrigt i det väsentliga synes
omfattas även av utredningen, kan också jag i stort sett ansluta mig till.
Emellertid föreligger stora svårigheter att såvitt angår valutavården klart
avgränsa det område, inom vilket riksbanken till följd av grundlagens regler
har exklusiv kompetens och där följaktligen någon överprövning från
Kungl. Maj :ts sida icke kan ifrågakomma. De skäl som i del tidigare anförts
för att valutaärendena övertages av riksbanken från valutakontoret talar

16

Bankoutskottets utlåtande nr 21 år 1957

onekligen även för att riksbanken också får det yttersta ansvaret för valutaregleringens
tillämpning. Även om en sådan lösning från valutavårdande
synpunkter ter sig välgrundad medför den otvivelaktigt en begränsning av
möjligheterna att anordna en förvaltningsmässigt sett invändningsfri prövning
av valutaregleringsärendena.

Frånvaron av möjligheten att i ett valutaärende anföra besvär hos ett från
riksbanken fristående organ kan icke undgå att påverka utformningen av
valutastyrelsen, vilken beträffande det stora flertalet löpande ärenden lär
komma att bli den enda instansen. Särskild vikt bör fästas vid att styrelsen
får sådan sammansättning att en allsidig bedömning av valutaregleringsärendena
icke blott från valutavårdande synpunkter kan påräknas. Utredningens
förslag att Kungl. Maj :t för detta ändamål skall utse fyra ledamöter,
representerande valutabankerna, det enskilda näringslivet samt mera
allmänna intressen, synes ägnat att tillgodose behovet av att valutaärendena
handlägges med öppen blick för de olika intressen som gör sig gällande
i dessa ärenden.

Sökande som icke åtnöjes med valutastyrelsens beslut bör ha möjlighet
att få beslutet prövat av bankofullmäktige. Även om en sådan anordning
såsom förut nämnts icke kan sägas fullt ut ersätta ett ordinärt besvärsförfarande
erbjuder den dock ett korrektiv mot oriktiga eller mindre välgrundade
avgöranden. Här förutsättes självfallet att ledamot som deltagit
i valutastyrelsens avgörande i ett ärende icke i egenskap av fullmäktig eller
suppleant för fullmäktig kan komma att taga befattning med ärendet i
bankofullmäktige. Den nu angivna ordningen synes böra kompletteras med
en möjlighet att, oberoende av sökandens initiativ, bringa ett beslut av valutastyrelsen
under fullmäktiges prövning. Tänkbart är att det ålägges en
av riksbanken särskilt förordnad tjänsteman utanför valutastyrelsen att
bedöma i vilka fall sådan underställning skall ske. Mest praktiskt förefaller
dock vara att initiativet till underställningen tas inom styrelsen. Denna utväg
att låta bankofullmäktige fälla det slutliga avgörandet kan väntas bli
utnyttjad i ärenden av särskild betydelse för riksbankens valutapolitik. I
sådana frågor kan den icke heller undvaras utan är att betrakta såsom en
följd av riksbankens speciella ansvar för valutavården. Begränsas syftet
med denna speciella underställningsrätt i enlighet med det nu anförda synes
det opåkallat att såsom fullmäktige i riksgäldskontoret ifrågasatt utsträcka
initiativrätten till andra ledamöter i styrelsen än de av bankofullmäktige
utsedda. Det synes vidare knappast föreligga skäl att kräva att initiativet
skall utgå från mer än en ledamot.

Från rättssäkerhetssynpunkter torde i praktiken en ordning överensstämmande
med det nu anförda icke innebära några nämnvärda förändringar
i förhållande till vad som hittills tillämpats. Alltjämt kommer valutaärendena
att handläggas av ett organ med företrädare för det allmänna och
näringslivet. Det bör också erinras om i vilken ringa utsträckning den nuvarande
möjligheten att anföra besvär hos Kungl. Maj.t utnyttjats. Å andra
sidan står klart att behovet av klagomöjlighet kan framträda klarare vid

Bankoutskottets utlåtande nr 21 år 1957

17

en skärpt tillämpning av valutaregleringen. Särskilt är då att beakta beslut
varigenom någon ålagts skyldighet enligt 10 § valutaförordningen att erbjuda
riksbanken utländsk valuta till inlösen eller förpliktats lämna uppgifter
som i 16 § nämnda förordning avses. Det är emellertid att märka, att
det valutareglerande organet vid tredska från den förpliktades sida är hänvisat
till att genom vitesföreläggande söka framtvinga ett fullgörande av
sålunda ålagd hembuds- eller uppgiftsskyldighet. Ett uttagande hos den
tredskande av förelagt vitesbelopp förutsätter prövning av länsstyrelsen
eller allmän domstol. Sålunda ankommer det på länsstyrelsen att, på framställning
av riksbanken, efter prövning av förekommande förhållanden, förordna
om uttagande av vite, som någon förelagts för att fullgöra uppgiftsskyldighet.
Vite, som hänför sig till förpliktelse enligt 10 § valutaförordningen,
kan endast utdömas av allmän domstol efter talan av allmän åklagare.
Det ligger i länsstyrelsens och domstolens kompetens att pröva såväl
rättsenligheten i vitesföreläggandet som -skäligheten av det bestämda vitesbeloppet.
Häri ligger en betydande garanti för att bestämmelserna tillämpas
på ett från rättssäkerhetssynpunkter betryggande sätt. Till detta må erinras
om att det valutareglerande organet icke har att befatta sig med värdering
av tillgång, som enligt åläggande skall avstås till riksbanken, när oenighet
råder om tillgångens värde i utländskt mynt. I sådant fall skall, såsom
i det tidigare omnämnts, värdet bestämmas av en särskild nämnd, varom
bestämmelser intagits i valutalagen.

Mot bakgrunden av det anförda finner jag, trots invändningarna, det föreliggande
förslaget kunna godtagas och läggas till grund för erforderliga
ändringar i valutalagstiftningen.

De i det föregående förordade principerna för den fortsatta handläggningen
av valutaärendena bör i första hand komma till uttryck i valutalagen.
Sålunda bör riksbankens i 6 § angivna befogenheter i anledning av
ett meddelat förordnande icke bero av Kungl. Maj:ts bemyndigande utan i
fortsättningen tillkomma riksbanken omedelbart på grund av bestämmelse
i lagen. Detta föranleder ändring i 2 § 5) och 7) samt i 6 §. Utredningen
har härjämte föreslagit viss jämkning av ordalydelsen i 2 § 2) och 6).
Någon saklig förändring mot vad nu tillämpas torde utredningen icke åsyfta.
Dessa ändringar torde kunna anstå tills resultatet av utredningens fortsatta
arbete kommer under bedömning. Huvudreglerna om valutaärendenas
handläggning inom riksbanken bör få sin plats i valutalagen. Lämpligen
torde för detta ändamål efter 6 § införas en ny paragraf, benämnd 6 a §. I
denna upptages bl. a. bestämmelserna om valutastyrelsens sammansättning
samt om rätten att påkalla bankofullmäktiges prövning av ett av styrelsen
meddelat beslut. De närmare bestämmelserna rörande valutastyrelsen föreslås
intagna i bankoreglementet.

Den föreslagna organisationsreformen förutsätter inte någon väsentligare
ändring i valutaförordningen. På ett par punkter kan emellertid ifrågasättas
en redaktionell jämkning i syfte att framhäva riksbankens nya befogenheter
på grund av valutalagen. Valutaförordningens 18 §, varigenom riks Bihang

till riksdagens protokoll 1957. 8 samt. Nr 21

18

Bankoutskottets utlåtande nr 21 år 1957

banken bemyndigas meddela tillämpningsföreskrifter till förordningen,
framstår sålunda under den nya ordningen som en onödig upprepning av
6 § första stycket valutalagen. I något ytterligare fall kan en jämkning av
ordalagen förefalla motiverad. Enär emellertid frågan om valutaförordningens
utformning kommer att ånyo aktualiseras i samband med att
utredningen slutför sitt uppdrag, synes lämpligt att de ifrågasatta ändringarna
i denna författning får övervägas i ett senare sammanhang.

De administrativa förändringarna rörande valutaregleringen medför, att
valutakontorets verksamhet upphör. Kontorets kostnader har, såsom tidigare
nämnts, under arens lopp bestritts från två under sjunde huvudtiteln
upptagna särskilda anslag, benämnda Valutakontoret: Avlöningar och Vatutakontoret:
Omkostnader. Vid den av mig i det föregående förordade lösningen
av organisationsfrågan bör dessa två anslagsposter framdeles utgå
ur riksstaten.

I propositionen behandlas vidare frågan om sekretesskyddet för handlingar
i valutaärenden. Något förslag till ändring av sekretessbestämmelserna
framlägges icke.

Lagrådet yttrade följande.

Det föreslagna tvainstanssystemet för valutaregleringsärenden bygger, enligt
vad 1956 års utredning framhåller, på förutsättningen att valutavården
skall vara en riksbankens angelägenhet. Denna ståndpunkt är, såvitt angår
nyssnämnda ärenden, grundad på en lämplighetsbedömning. I och för sig
är det, såsom föredragande departementschefen antytt, icke något som hindrar,
att riksbanken vid behandlingen av dessa ärenden kan ha samma ställning
som ett vanligt förvaltningsorgan.

Den nya organisationen för handläggning av valutaregleringsärenden innefattar
knappast någon väsentlig förändring jämfört med vad som för närvarande
gäller, utom såvitt angår den principiellt betydelsefulla frågan om
besvärsordningen. Förslaget innebär i detta hänseende, att prövningen av
besvär skulle överflyttas från Kungl. Maj :t i statsrådet till bankofullmäktige.
Sådan medlem av valutastyrelsen som utsetts av bankofullmäktige skulle
vidare äga påkalla, att av styrelsen meddelat beslut underställes fullmäktiges
prövning.

Enligt lagrådets mening bör besvärsordningen regleras på sätt eljest i allmänhet
gäller om administrativa ärenden. Förslaget kan svårligen anses tillfredsställa
kraven på cn fristående överprövning. Lagrådet förordar, att den
nuvarande ordningen, som av remissuttalandena att döma tillvunnit sig de
närmast berörda intressenternas förtroende, bibehålies. Någon erinran synes
dock ej vara att framställa mot att medlem av valutastyrelsen som utsetts
av bankofullmäktige må påkalla att styrelsens beslut underställes besvärsinstansens
prövning.

I 6 § första stycket av det remitterade förslaget föreslås, att riksbanken
må meddela närmare föreskrifter rörande tillämpningen av förordnande som

Bankoutskottets utlåtande nr 21 år 1957

19

av Kungl. Maj :t meddelats angående lagens tillämpning. Av vad lagrådet
anfört torde följa, att den nuvarande lydelsen av nämnda stycke — enligt
vilken Kungl. Maj :t äger uppdraga åt riksbanken att giva närmare föreskrifter
_ bör bibehållas. Utan särskilt stadgande lärer vara tydligt, att

Kungl. Maj :t själv äger avgränsa tillämpningen av förordnande som nyss
nämnts eller meddela därmed jämförliga föreskrifter.

Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, har efter redogörelse
för lagrådets utlåtande anfört följande.

Vid min tidigare anmälan av förslaget för Kungl. Maj:t utvecklade jag de
skäl som talar för att handläggningen av valutaregleringsärenden överflyttas
till riksbanken och att bankofullmäktige får det yttersta ansvaret för
valutaregleringens tillämpning. Jag framhöll även att denna ordning, som
utesluter att Kungl. Maj:t utgör besvärsinstans för ifrågavarande ärenden,
medför en begränsning av möjligheterna att anordna en mera ordinär förvaltningsmässig
prövning av ärendena. Det av 1956 års utredning föreslagna
tvåinstanssystemet inom riksbanken syntes mig emellertid kunna tillgodose
såväl intresset av en allsidig handläggning av regleringsärendena som skäliga
rättssäkerhetskrav och jag fann mig därför kunna godtaga detsamma.

Enligt min mening har lagrådet vid sitt uttalande för att den nuvarande
besvärsordningen bibehålies icke tillräckligt beaktat det intima samband
som råder mellan förekommande valutaregleringsärenden och riksbankens
egen valutavårdande verksamhet. De kompetensproblem som uppkommer
främst på valutahandelns område därest valutaregleringsärenden slutgiltigt
skall prövas av ett från riksbanken fristående organ synes mig alltjämt böra
tillmätas sådan vikt att det föreliggande utredningsförslaget är att föredraga.
Jag är följaktligen icke beredd att tillstyrka någon ändring i det remitterade
förslaget i anledning av vad lagrådet uttalat.

Utskottet

Då behov av en valutareglering alltjämt föreligger, har utskottet ingen erinran
mot att valutalagens giltighetstid, som utlöper den 30 juni innevarande
år, förlänges till och med utgången av juni 1958.

Förslag har i propositionen dessutom framlagts om ändring av den nuvarande
administrativa ordningen för handläggning av valutaregleringsärenden
innebärande att valutakontorets befattning med sådana ärenden
skall upphöra och ärendena överflyttas till riksbanken för handläggning av
en särskild valutastyrelse. Den nya organisationen föreslås träda i kraft den
1 juli 1957.

I motionerna II: 629 och II: 641 har framförts erinringar mot att eu ändring
av den administrativa ordningen för handläggning av valutaärendena
nu vidtages. I motionen II: 629 har som motiv för yrkandet om avslag på
propositionen i denna del anförts, att det kan föreligga risk för att valutaregleringen
erhåller permanent karaktär för den händelse Kungl. Maj:ts för -

''20

Bankoutskottets utlåtande nr 21 år 1957

slag om inrättande av en valutastyrelse inom riksbanken genomföres. I motionen
11:641 erinras om att Kungl. Maj:t den 18 maj 1956 tillkallat särskilda
sakkunniga för att verkställa en översyn av valutalagstiftningen i syfte
att närmare klarlägga valutaregleringens omfattning i olika lägen. Motionärerna
har funnit det mindre lämpligt att den administrativa ordningen
för handläggningen av valutaregleringsärendena göres till föremål för behandling
innan innehållet i den nya lagstiftning som skall reglera valutafrågorna
kan övervägas.

Den omständigheten alt särskilda enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade
sakkunniga för närvarande verkställer en översyn i vissa hänseenden
av valutalagstiftningen bör enligt utskottets mening icke utgöra hinder för
att de administrativa frågor som sammanhänger med valutaregleringens
handhavande nu prövas. Utskottet har av vad som anförts i propositionen
fått den uppfattningen att den hittillsvarande uppspaltningen av befogenheterna
på valutahandelsområdet mellan riksbanken och valutakontoret icke
Aarit helt tillfredsställande utan i viss män försvårat det administrativa
handhavandet av regleringen. Utskottet har vidare beaktat att övervakningen
av kapitalrörelserna, vilken numera får anses vara den kvarstående huvuduppgiften
för det valutareglerande organet, är av central betydelse för
riksbankspolitiken. Med hänsyn till det anförda och då utskottet "icke kunnat
finna att de skäl som anförts mot omläggningen är av den art att ett
anstånd med lösningen av organisationsfrågan är motiverat, kan utskottet
biträda vad departementschefen föreslagit beträffande ordningen för handläggningen
av valutaregleringsärendena. Härav följer att utskottet icke kan
biträda yrkandet i motionerna II: 629 och II: 641.

Frågan om besvärsrätten i valutaärenden har i propositionen ingående
övervägts. Enligt det föreliggande förslaget kommer valutaärendena att inom
riksbanken handläggas av en särskild valutastyrelse bestående av sju ledamöter,
varav fyra skall utses av Kungl. Maj :t och företräda valutabankerna,
det enskilda näringslivet och mera allmänna intressen. Sökande som icke
åt nöjes med valutastyrelsens beslut skall få möjlighet att få beslutet prövat
av bankofullmäktige.

Ställningstagandet till hur besvärsinstitutet lämpligen skall utformas bör
bestämmas av var det slutliga ansvaret för tillämpningen av valutaregleringen
förlägges. Då en uppdelning av ärendena mellan olika organ inte
framstår som ändamålsenlig, är det enligt utskottets bedömande riktigt att
det yttersta ansvaret för valutaregleringens handläggning framdeles -—på
sätt föreslås i propositionen — får åvila en myndighet. Enligt utskottets mening
är det riksbanken som bör fullgöra denna funktion. Härav följer att
möjligheterna blir begränsade att genomföra en besvärsordning som administrativt
sett är helt invändningsfri och som fullt tillfredsställer kravet på
eu fristående överprövning. Såsom framgår av propositionen har invändningai
framförts från flera håll, däribland lagrådet, mot det system för besvarsprövningen
som departementschefen förordat. Efter att ha närmare
ö-vervägt de olika alternativ som erbjuder sig för en lösning av frågan om

Bankoutskottets utlåtande nr 21 år 1957

21

besvärsrätten har utskottet emellertid kommit till det resultatet, att någon
lämpligare ordning inte kan anvisas. Utskottet kan därför ansluta sig till
den av departementschefen föreslagna ordningen. De ändringar i valutalagstiftningen
som är betingade härav föranleder icke någon erinran.

Vad i övrigt anförts i propositionen har icke givit anledning till erinran
från utskottet.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen — med avslag å motionerna II: 629 och II:

641 — må bifalla Kungl. Maj :ts förevarande proposition.

Stockholm den 9 maj 1957

På bankoutskottets vägnar:

K. G. EWERLÖF

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Boo, Fahlander, De Geer,
Werner, Kriigel, Strandler och Mannerskantz;

från andra kammaren: herrar Sköldin, Schmidt, Larsson i Julita*, Severin*,
Andersson i Ronneby*, Svensson i Stenkyrka, Regnéll och Boija.

*Ej närvarande vid justeringen.

Reservationer

1) av herrar Ewerlöf, De Geer, Mannerskantz, Schmidt, Regnéll och Boija,
vilka ansett att utskottets utlåtande och hemställan bort ha följande lydelse: I

propositionen föreslås dels förlängning av valutalagen till och med den
30 juni 1958, dels en ändring av nuvarande administrativa ordning för handläggning
av valutaregleringsärenden, innebärande att de befogenheter, som
hittills utövats av valutakontoret, från och med den 1 juli 1957 överflyttas
iill en nyinrättad valutastyrelse inom riksbanken, vars beslut skall kunna
överklagas hos bankofullmäktige.

Mot den begärda förlängningen av valutalagen har utskottet ingen erinran.

Beträffande förslaget om ändring av nuvarande administrativa ordning
för handläggning av valutaregleringsärenden har i motionerna 11:629 och
II: 641 yrkats avslag på propositionen.

22

Bankoutskottets utlåtande nr 21 år 1957

Motionen II: 629 motiverar avslagsyrkandet med farhågor, att den föreslagna
omorganisationen skulle innebära risk för att valutaregleringen erhölie
permanent karaktär.

I motionen 11:641 framhållas, att Kungl. Maj:t den 18 maj 1956 tillsatte
sakkunniga med uppdrag att bl. a. verkställa översyn av förutsättningarna
för valutalagstiftningens tillämpning. Detta arbete har ännu ej
slutförts. Motionärerna erinrar om departementschefens uttalande i proposition
nr 72 till 1956 års riksdag: »ett ställningstagande till de organisatoriska
frågorna (i samband med valutaregleringen) bör därför anstå i avvaktan
på resultatet av utredningen» om översyn av gällande valutalagstiftning.

De i motionerna framförda synpunkterna har framkommit även hos flertalet
i propositionen redovisade remissinstansers yttranden, vilka alltså
ställt sig avvisande till förslaget att nu överföra handläggningen av ifrågavarande
ärenden till riksbanken.

Att ett påtagligt aktuellt behov av en organisatorisk förändring skulle
föreligga bestrides av bank- och fondinspektionen, som framhåller, att den
nuvarande organisationen med ett särskilt valutakontor otvivelaktigt fungerar
på ett ganska smidigt sätt. Ur denna synpunkt skulle alltså hinder ej
möta att, såsom också i övrigt ter sig lämpligt, avvakta resultatet av utredningen
om översyn av valutalagstiftningen.

Utöver önskvärdheten att vid utformningen av den administrativa ordningen
känna innehållet i själva den lagstiftning, som skall reglera valutafrågorna,
vill utskottet särskilt framhålla de betänkligheter, som i olika
remissyttranden uttalats mot den föreslagna konstruktionen av besvärsrätten.
Att det slutliga avgörandet i valutaärenden skulle förläggas till bankofullmäktige
avvisas såsom ur rättssäkerhetssynpunkt otillfredsställande av
bl. a. bevärssakkunniga. Även lagrådet uttalar, att förslaget svårligen kan
anses tillfredsställa kraven på en fristående överprövning och förordar att
den nuvarande ordningen bibehålies. Också utskottet finner den nuvarande
besvärsordningen vara att ur rättssäkerhetssynpunkt föredraga framför
propositionens förslag.

Utskottet hemställer på anförda grunder,

A) att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition i vad avser förlängning av valutalagen till och
med den 30 juni 1958;

B) att riksdagen med bifall till motionerna 11:629 och
11:641 må avslå Kungl. Maj:ts förevarande proposition i
vad avser förslag om ändring i valutalagen.

2) av herr Werner.

570869 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag