8
Bankoutskotfets utlåtande nr 13 är 1957
Nr 13
Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa åtgärder
till främjande av ett bostadssparande.
I en inom andra kammaren under nr 464 av herrar Wedén och Gustafsson
i Skellefteå väckt motion, som hänvisats till bankoutskottets förberedande
handläggning, har föreslagits, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla,
»dels att Kungl. Maj:t låter utarbeta en vägledning för bostadssparande
av i motionen angivet slag och söker intressera kommunerna för att tillämpa
ett sådant i större utsträckning;
dels ock att Kungl. Maj:t skall utfärda direktiv, att den statliga bostadslånegivningen
skall utformas på ett sådant sätt, att inom kommuner med
utpräglad bostadsbrist och inom vilka ett bostadssparande kommer till
stånd en större bostadsproduktion kan ske.»
Beträffande motiveringen för dessa yrkanden får utskottet hänvisa till
motionen.
Över motionen har yttranden inhämtats från fullmäktige i riksbanken,
fullmäktige i riksgåldskontoret och bostadsstyrelsen, varjämte Svenska
stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund beretts tillfälle att
avgiva utlåtanden i ämnet.
Samtliga remissinstanser uttalar sympati för tanken att målsparande för
bostadsanskaffning bör stimuleras av det allmänna. Beträffande de former
i vilka denna stimulans lämpligen synes böra äga rum, har remissinstanserna
däremot givit uttryck för skiljaktiga meninigar. Fullmäktige i riksbanken
anser sålunda att vägledande anvisningar från statsmakternas sida kan
vara av viss betydelse i syfte att stimulera kommunerna till att medverka vid
genomförandet av ett bostadssparande, medan fullmäktige i riksgäldskontoret
framhåller att några generella regler knappast går att i förväg uppställa.
Bostadsstyrelsen anför, att åtgärder från det allmännas sida i syfte
att stimulera bostadssparande bör inriktas på anskaffning av eget hem eller
lägenhet i bostadsrättsföreniingshus, medan däremot hyreslägenheter icke
vore lämpliga för försök att i individuella fall sammankoppla bostadsanskaffning
och sparande. Landskommunernas förbund liksom Stadsförbundet
framhåller, att det möter stora svårigheter av såväl praktiska som principiella
skäl för kommunerna att lämna utfästelser om förtur till bostad
för målspararna framför andra bostadssökande. Sparbanksföreningen slutligen
instämmer i motionärernas anhållan att Kungl. Maj:t måtte söka intressera
kommunerna för bostadssparandet men är tveksam om värdet av
den föreslagna vägledningen.
Bankoutskottets utlåtande nr 13 år 1957
9
Motionärernas förslag till ändrad utformning av den statliga bostadslånegivningen
med hänsyn till förekomsten av bostadssparande bär inte tillstyrkts
av någon av de hörda remissinstanserna.
Fullmäktige i riksbanken erinrar i sitt utlåtande om de synpunkter, som
fullmäktige anfört i ämnet i sitt remissyttrande över bostadspolitiska utredningens
betänkande om riktlinjerna för bostadspolitiken (SOU 1956:40):
Fullmäktige anförde sålunda, att målsparandet för bostadsanskaffning borde
uppmuntras av det allmänna och att spararna, i den utsträckning så kunde
ske utan att övriga bostadssökandes anspråk otillbörligen eftersattes,
borde beredas viss förtur till bostäder. Att en del av det kapital som därigenom
kunde ställas till bostadsbyggandets förfogande, eventuellt icke konune
att bestå av ökat nysparande, vore enligt fullmäktiges mening icke någon
avgörande invändning, eftersom det under alla omständigheter kunde anses
önskvärt, att sparkapital kanaliserades till bostadsbyggandet och därigenom
hindrades att komma till annan, eventuellt mindre angelägen anvand
111
luttrandet togo fullmäktige icke ställning till de speciella frågor rörande
bostadssparandet som beröras i förevarande motion. Detta berodde närmast
på att fullmäktige icke ansågo sig ha anledning till någon erinran mot de
sakkunnigas uppfattning rörande organiserandet av målsparandet och som
innebär att det allmänna åtminstone tills vidare borde lämna fältet fritt for
enskildas, organisationers och kommuners initiativ och uppfinningsrikedom.
Några fastare regler för bostadssparandet borde sålunda enligt de sakkunniga
icke för närvarande uppdragas av statsmakterna.
Fullmäktige framhåller vidare, att redan den knappa tillgången på bostadskrediter
torde vara en sporre för kommunerna och andra intresserade
att verka för ett ökat bostadssparande. Fullmäktige erinrar om att initiativ
i denna riktning också tagits på åtskilliga håll och säger, att det icke är
uteslutet att åtgärder från statsmakternas sida kan visa sig erforderliga för
att stimulera kommunerna till att medverka vid genomförande av bostadssparandet.
I alla händelser synes enligt fullmäktige vägledande anvisningar
kunna vara av viss betydelse, och fullmäktige anser sig därför icke i detta
hänseende böra motsätta sig motionärernas yrkanden.
Vid fullmäktiges yttrande är fogat ett protokollsutdrag utvisande ärendets
behandling inom fullmäktige, varav framgår att herr Rubbestad reserverat
sig mot det senast återgivna stycket i fullmäktiges yttrande och anfört, att
några åtgärder från statsmakternas sida för att stimulera bostadssparandet
icke borde komma i fråga.
Fullmäktige i riksgäldskontoret anför i sitt yttrande följande:
Motionärernas syfte att stimulera till ökat målsparande för bostadsanskaffning
är givetvis värt beaktande. Fullmäktige har också nyligen i ett
remissyttrande över bostadspolitiska utredningens betänkande med förslag
till riktlinjer för bostadspolitiken uttalat sin sympati för tanken på en sådan
sparstimulans, även om fullmäktige i likhet med utredningen sade sig vara
väl medvetna om den begränsade betydelse ett sådant sparande kunde iå för
bostadsproduktionen. Det är emellertid uppenbart, att avsevärda svårigheter,
icke minst av administrativ natur, måste möta vid ett bostadssparande
av bär ifrågasatt slag. Eftersom det ännu under läng tid icke torde bli moj
-
10
Bankoutskottets utlåtande nr 13 ar 1957
ligt att skapa garantier från det allmännas sida för att bostad verkligen kan
erhallas, när den stipulerade sparprestationen fullgjorts, måste stimulansen
för den bostadssparande läggas däri, att han, såsom motionärerna förordat,
tillerkännes viss förtursrätt framför bostadssökande i ungefär samma situation,
vilken icke presterat något sparande. Hur denna förtursrätt i praktiken
skaH kunna genomföras på ett ur rättevisesynpunkt fullt tillfredsställande
satt är svårt att säga. Med hänsyn till variationen av tänkbara fall torde
några generella regler knappast gå att i förväg uppställa. Vad nu sagts synes
dock ej hora hindra, alt möjligheterna att på angivet sätt stimulera till
okat bostadssparande bör, försåvitt frågan icke upptages i samband med
den väntade propositionen om bostadspolitiken, i annat lämpligt sammanhang
upptagas till övervägande.
I anslutning till vad sålunda anförts anser fullmäktige, att den i ämnet
väckta motionen icke bör föranleda någon riksdagens åtgärd.
Bostadsstijrelsen erinrar i sitt utlåtande om vad styrelsen anfört i yttrande
över motionerna 1:457 och 11:579 vid 1956 års riksdag (se bankoutskottets
utlåtande nr 27/1956):
I sitt yttrande över nämnda motioner ställde sig styrelsen positiv till tanken
på åtgärder från det allmännas sida för att stimulera sparande till egnahemsanskaffning
och till anskaffning av lägenhet i bostadsrättsföreningshujV
Däremot ansåg styrelsen icke hyreslägenheten lämplig för försök att i
individuella fall sammankoppla sparande och bostadsanskaffning. Styrelsen
kunde heller icke ansluta sig till förslaget, att det allmänna skulle medverka
till ett bostadssparande, som kvalificerade för särskild förtur vid
tilldelning av lägenhet genom bostadsförmedlingen.
Motionärerna anför som ett skäl för den föreslagna vägledningen för kommunerna,
att det bland dessa har rått viss tveksamhet om huruvida man
borde medverka till en sparform av det slag motionärerna åsvftar. Att kommunerna
är tveksamma inför ett bostadssparande som skulle innebära, att
vederbörande gåves förtur framför övriga bostadssökande vid tilldelning av
lagenheter, är enligt styrelsens mening — såsom framgår av dess eget tidigare
ställningstagande — fullt förklarligt.
Styrelsen berör härefter de initiativ till stimulans av sparande för egnahemsanskaffning,
som på senare tid har igångsatts:
Däremot är det styrelsens bestämda intryck, att allt flera kommuner bär
insett värdet av att stimulera sparande till egnahemsanskaffning. Inom flera
kommuner har på senare tid sådan sparverksamhet igångsatts på initiativ
av kommunerna eller inom dessa verksamma sparbanker. Dessa initiativ har
såvitt styrelsen har sig bekant, vunnit stor tillslutning från allmänhetens
sida. Styrelsen följer med uppmärksamhet de initiativ som framkommer för
att framja ett systematiskt sparande till egnahemsanskaffning.
Det må här nämnas, att i programmet för de kurser rörande egnahemsbyggandets
ekonomi, som styrelsen sedan ett par år anordnar i samarbete
med Kommunskolan, en punkt har intagits om organiserat sparande för
egnahemsanskaffning.
I detta sammanhang vill styrelsen - även om frågan faller utanför syftet
med förevarande motion —- ifrågasätta, om icke ett dvlikt organiserat‘sparande
för anskaffning av eget hem ävensom av lägenhet med bostadsrätt
kunde premieras, t. ex. genom skattefrihet inom vissa gränser.
Beträffande egnahemssparandet anför bostadsstvrelsen vidare följande:
Bankoutskottets utlåtande nr 13 år 1957
11
Styrelsen vill här erinra om sitl yttrande över motsvarande motioner till
1956 års riksdag, vari styrelsen framhöll, att genomförandet av särskilda
spar- och byggnadsprogram icke borde få på ett otillbörligt sätt hindra dem
som utan anlitande av dessa speciella sparformer hade skaffat sig tillräckliga
resurser för att bvgga egnahem. Det vore i första hand kommunernas uppgift
att, bl. a. genom tillräcklig tomtexploatering, tillse att sådana olägenheter
icke uppstode. Den praktiska betydelsen av kommunernas medverkan i
denna form kan icke nog starkt understrykas.
Å andra sidan vore det nu enligt styrelsens mening synnerligen beklagligt,
om _ såsom en följd av ett välorganiserat målsparande för bostads
anskaffning
vid tillräcklig tillgång på exploateringsfärdig tomtmark och
gynnsamma lokala förutsättningar i övrigt för ett ökat bostadsbyggande
ett sådant icke skulle kunna komma till stånd, emedan de av statsmakterna
för ett budgetår fastställda ramarna för preliminära lånebeslut icke skulle
visa sig tillräckliga härför. Det vore ägnat att helt undergräva det i olika
sammanhang uppmuntrade målsparandet för bostadsanskaffning, om spararna
inför möjligheten att i praktiken genomföra syftet med spai sträv andena
skulle i administrativt sammanhang stöta på ett oöverstigligt hinder.
Styrelsen finner det därför angeläget, att de av statsmakterna beslutade ramarna
för preliminär långivning ges en sådan omfattning, att de icke blir ett
hinder för en i övrigt möjlig ökning av bostadsproduktionen.
Bostadsstyrelsen har i sitt yttrande även berört motionärernas förslag rörande
den statliga bostadslånegivningen och i det sammanhanget framfört
följande:
Enligt styrelsens uppfattning är det givetvis önskvärt, att en gynnsam
utveckling av bostadssparandet så snart som möjligt föranleder en utökning
av bostadsbyggnadsprogrammet, icke endast totalt utan framför allt
inom sådana områden, där det råder utpräglad bostadsbrist och där samtidigt
bostadssparandet har varit effektivt. Styrelsen är dock icke beredd att
nu redovisa alla de praktiska komplikationer som kan uppkomma i samband
med ett försök att låta de anförda synpunkterna påverka den geografiska
fördelningen av den statliga långivningen och av bostadsbyggandet.
Stadsförbundets styrelse åberopar i sitt yttrande vad förbundet anfört i
ämnet i utlåtande avgivet över bostadspolitiska utredningens betänkande,
nämligen:
Vad angår bostadssparandet ha de sakkunniga avstått från att söka
finna lämpliga former härför och ansett, att — i varje fall till en början
fältet borde lämnas fritt för enskildas, organisationers och kommuners
initiativ och uppfinningsrikedom. Utredningen förutsätter emellertid, att ett
organiserat målsparande för egnahem och bostadsrättslägenheter icke kan
bedrivas med framgång, om icke däri engagerade bostadssökande kunna
beredas viss förtur framför övriga bostadssökande, och uttalar även, att
det bör vara fråga om ett långsiktigt sparande i organiserade former och
motsvarande cirka 10 procent av lägenhetens produktionskostnad. I och
för sig kan tanken på ett målsparande av denna art vara tilltalande. Styrelsen
är också medveten om att under den senaste tiden eu del lokala initiativ
tagits i fråga om målsparande för bostadsändamål och vill icke förneka, att
initiativen kunna ha rönt ett påtagligt intresse hos de bostadssökande. Styrelsen
är dock icke helt övertygad om att kommunerna i gemen äro beredda
att utfästa sig att lämna förtursrätt till erhållande av bostad för den, som
12
Bankoutskottets utlåtande nr 13 år 1957
Itillgjört elt visst bestämt mått av nysparande. Oavsett de rent praktiska
svårigheter, som skulle vara förknippade med ett bostadssparande av sådant
innehåll, torde åtskilligt vara att invända däremot från bostadssociala
aspekter. Styrelsen har redan tidigare — i sitt yttrande till riksdagens bankoutskott
över motion i ämnet vid 1956 års riksdag — anfört betänkligheter
mot ett bostadssparande, som ej stode i samklang med andra av statsmakterna
vidtagna eller planerade åtgärder i syfte att inrikta det samhälleliga
stödet på de befolkningsgrupper, som nu sakna ekonomiska möjligheter att
efterfråga eu bättre bostad. Denna principiella uppfattning vidhåller styrelsen
alltjämt. Därjämte vill styrelsen framhålla, att ett målsparande, som
skulle avse bortåt 10 procent av lägenhetens produktionskostnad, med nuvarande
byggnadskostnader och belåningsregler mångenstädes borde uppgå
til! cirka 15 000 å 20 000 kronor för ett vanligt egnahem. Det förefaller
verklighetsfrämmande att räkna med att en utfästelse om bostad sedan
detta sparmål en gång blivit uppnått skulle ha någon mera väsentlig sparstimulerande
effekt vare sig bland ungdomar, som planera att ingå äktenskap,
eller bland dem, som eljest äro bostadssökande. Ej heller synes ett sparande
av nämnda storlek vara praktiskt genomförbart för sådana familjer
med begränsade inkomster, vilka enligt utredningens förslag bli berättigade
till mera betydande stöd i form av familjebosladsbidrag. (Till förtydligande
av det nu anförda bör anmärkas, att de nämnda beloppen avse att påvisa,
hur stort ett sparande ofta faktiskt — till följd av gällande regler om högsta
belåningsvärden — bör vara för att den egna insatsen skall täckas därav.)
Den tveksamhet, som Stadsförbundets styrelse sålunda tidigare givit uttryck
åt inför tanken alt kommunerna skulle aktivt medverka i bostadssparandet
genom att garantera bostäder åt dem, som har möjlighet att anskaffa
en större eller mindre kapitalinsats, har styrelsen icke frångått i nu förevarande
sammanhang:
Fragan om
bostadssparande är enligt styrelsens mening så invecklad och ömtålig, att
den knappast torde kunna tillförlitligt bedömas utan att först i hela sin
vidd ha närmare utretts. Med denna ståndpunkt har styrelsen även svårt att
tro, att av statsmakterna utfärdade rekommendationer i ämnet skulle komma
att nämnvärt främja kommunala initiativ i den av motionärerna önskade
riktningen. I vart fall synes det uppenbart, att enbart överläggningar med
kommunerna icke kan vara till fyllest före utfärdandet av en vägledning i
enlighet med motionärernas förslag. De nu anförda betänkligheterna hyser
styrelsen även mot det i motionen framförda förslaget om att Kungl. Maj :t
skulle med hjälp av bostadslångivningen kunna låta bostadsbyggandets oinfattning
i de olika kommunerna bli på något sätt beroende av''förekomsten
av ett bostadssparande.
Styrelsen kan salunda icke tillstyrka bifall till förevarande motion men
vill framhålla, att en allsidig utredning i motionens syfte synes befogad.
Landskommunernas förbund anför liknande synpunkter i sitt yttrande
över motionerna och framhåller att det enligt förbundets mening förefaller
naturligt alt i den mån ett speciellt målsparande för bostadsanskaffning anses
böra organiseras, detta linge på vanligt sätt ske genom sparinstituten
och inte genom kommunerna.
Bankoutskottets utlåtande nr 13 år 1957
13
Utskottet. 1 ett samhälle med full sysselsättning framstår sambandet mellan
sparande och framåtskridande särskilt klart. Det är därför naturligt att
förslag till sparfrämjande åtgärder under senare år utgjort ett viktigt inslag
i svensk samhällsdebatt och politik. Mot bakgrund av den rådande bostadsbristen
är det likaså naturligt, att förslag till sparfrämjande åtgärder tar
sikte på ett sparande som direkt sammanhänger med bostadsproduktion och
bostadsanskaffning. De förslag till stimulans av ett bostadssparande, som
framföres i föreliggande motioner, har i likartad form varit föremål för
behandling vid 1956 års riksdag och vidare övervägts inom den bostadspolitiska
utredningen. Vid dessa tidigare tillfällen har enighet förelegat om
önskvärdheten att på olika sätt stimulera ett bostadssparande, ehuru tveksamhet
yppats om de former som därvid lämpligen borde komma i fråga
från det allmännas sida.
Utskottet delar motionärernas liksom remissinstansernas uppfattning alt
ett målsparande för bostäder naturligast låter sig tillämpas, när det är
fråga om egnahem eller lägenheter i bostadsrättshus. Däremot synes ett bostadssparande
stimulerat av förtursrätt till hyreslägenheter möta praktiska
och principiella betänkligheter, såsom närmare utvecklats i yttranden avgivna
av bostadsstyrelsen och Stadsförbundet.
Ett omfattande sparande för anskaffning av bostadsrättslägenhet eller
eget hem bedrives sedan länge. Den kooperativa byggnadsverksamheten har
härvidlag gjort betydelsefulla insatser. På senare tid har dessutom initiativ
tagits från sparinstitutens sida att stimulera till ökat bostadssparande, vilka
initiativ mötts av stort intresse hos allmänheten. Egnahemssparandet bär
härvid samordnats med försök att genom seriebyggande nedbringa byggnadskostnaderna,
vilket i sin tur förutsatt samarbete mellan sparinstituten
och kommunerna eller andra (markägare. Över huvud taget är kommunernas
medverkan av avgörande betydelse för genomförande av särskilda sparoch
byggnadsprogram.
Med hänsyn till den snabba utveckling som äger rum på detta område
och till de skiftande förhållanden som råder i olika kommuner, har ulskottet
icke blivit övertygat om det ändamålsenliga i att på nuvarande stadium
genom åtgärder från statens sida söka binda bostadssparandets former. Utskottet
delar i detta hänseende den uppfattning som dåvarande statsrådet
och chefen för socialdepartementet uttryckt i proposition till årets riksdag
angående anslag för budgetåret 1957/58 till främjande av bostadsförsörjningen
(prop. nr 100/1957). Olika initiativ synes sålunda böra fritt få växa
fram. Frågan om ingripanden från statens sida i det av motionärerna angivna
syftet torde därför böra anstå till dess erfarenheterna ger vid handen,
huruvida dylika åtgärder kan erfordras.
I föreliggande motion har den lämpligaste formen för stimulans av bostadssparande
förutsatts vara att ge förtur för bostadssparare framför andra
bostadssökande. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att frågan
om alt skattevägen stimulera målsparande för bostadsanskaffning är föremål
för prövning vid innevarande års riksdag i anledning av de likalydande
14
Bankoutskottets utlåtande nr 13 år 1957
motionerna 1: 309 och II: 390. Bevillningsutskottet har i sitt betänkande nr
32/1957 hemställt om en allsidig och förutsättningslös utredning i avsikt
att utröna huruvida det är lämpligt och möjligt att skattevägen stimulera
nysparande och vilka former som därvid bör komma i fråga.
Vad slutligen angår motionärernas yrkande om ändrade direktiv för den
statliga bostadslånegivningen följer av vad utskottet ovan anfört, att utskottet
icke heller är berett att tillstyrka denna del av motionärernas hemställan.
Åberopande det anförda hemställer sålunda utskottet,
att motionen II: 464 icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 9 april 1957
På bankoutskottets vägnar:
K. G. EWERLÖF
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ewerlöf, Boo, Fahlander, Werner,
Strandler, Ståhle och Danmans;
från andra kammaren: herrar Sköldin, Schmidt, Larsson i Julita,
Strandh, Regnéll, Hagnell, Rask och Börjesson.
Reservation
av herrar Ewerlöf, Danmans, Schmidt, Strandh och Regnéll, vilka ansett,
att utskottets yttrande och hemställan bort ha nedanstående lydelse:
»Enligt vad som anföres i motionen kan en lämplig form för stimulans av
bostadssparande vara att ge viss förtursrätt för den som fullgjort bostadssparande
till erhållande av lägenhet, naturligtvis med aktgivande på att
familjer med trängande bostadsbehov men små sparmöjligheter icke får
ställas i efterhand.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att bevillningsutskottet i sitt
betänkande nr 32 till innevarande års riksdag hemställt om en allsidig och
förutsättningslös utredning i avsikt att utröna huruvida det är lämpligt
och möjligt att skattevägen stimulera nysparande och vilka former som därvid
bör komma i fråga. Avsikten är att utredningen skall behandla frågan
om stimulans åt olika former av målsparande, däribland bostadssparande.
Med hänsyn härtill finner utskottet att vad som anförts i motionen bör
komma under övervägande vid det utredningsarbete, som enligt vad bevillningsutskottet
föreslagit, skall komma till stånd rörande åtgärder för att stimulera
sparandet.
Bankoutskotteis utlåtande nr 13 år 1957
15
Oavsett den uppmuntran av bostadssparandet som förenämnda utredning
kan komma att föreslå vill utskottet slutligen framhålla vikten av att bostadsspararna
icke utsättes för risken att det sparande de presterar icke
skall leda till det åsyftade ändamålet att få en bostad på rimlig tid. Med
hänsyn härtill förutsätter utskottet, att Kungl. Maj:t tillser att vid de statliga
bostadslånens fördelning skälig hänsyn tages till orter där utpräglad bostadsbrist
råder och där ett mera betydande bostadssparande presteras.
Utskottet hemställer,
att riksdagen, i anledning av motionen II: 464, må inför
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet ovan anfört.»
570679
Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag