Bankoutskottets utlåtande nr 10 år 1957

1

N r 10

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående åtgärder i
syfte att göra i bank sparat kapital värdebeständigt.

I två inom riksdagen väckta till bankoutskottet hänvisade, likalydande
motioner, nr 139 i första kammaren av herr Karlsson, Fritiof, och nr 175 i
andra kammaren av herrar Jansson i Benestad och Börjesson, har hemställts
att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam utredning av
frågan om på vad sätt på bankräkning insatt kapital skall kunna göras värdebeständigt.

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan
hänvisas till motionen I: 139.

Över motionerna har utskottet inhämtat yttranden från fullmäktige i
riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen
och sparbanksinspektionen. Därjämte har Svenska bankföreningen, Svenska
jordbrukskreditkassan och Svenska sparbanksföreningen beretts tillfälle
avgiva yttrande i ärendet.

Fullmäktige i riksbanken anför, att frågan om värdefasta placeringar enligt
vad fullmäktige erfarit kommer att upptagas av stabiliseringsutredningen.
Ett expertutlåtande i ämnet står redan till utredningens förfogande. Då
frågan om värdebeständigheten av just bankinsättningar icke torde böra
brytas ut ur detta större sammanhang, synes den i motionen gjorda hemställan
icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

Fullmäktige i riksgäldskontoret uttalar:

I den tidigare debatten rörande hithörande problem har riktats åtskilliga
invändningar mot införandet av indexbundna lån — bl. a. av fullmäktige
i remissyttrande till bankoutskottet den 6 mars 1952. Sedan dess har
problemen blivit ytterligare belysta och penetrerade genom den utredning
om indexregleringar på lånemarknaden, som verkställts inom 1951 års penningvärdesundersökning.

Motionerna berör allenast en sektor inom sparväsendet, nämligen banksparandet.
Emellertid torde det i praktiken icke vara möjligt att avgränsa
området för indexregleringen till enbart inlåningen i bank. En indexreglerad
bankinlåning, som givetvis förutsätter en indexreglerad utlåning, skulle
nämligen sannolikt leda till krav på en motsvarande anordning jämväl inom
försäkringsväsendet och slutligen resultera i en mer allmän indexreglering
på hela kreditmarknaden, vilket skulle innebära uppkomsten av dubbla
marknader — den ena indexreglerad, den andra icke — med skilda räntenivåer.
Det säger sig självt, att en dylik utveckling också kommer att väsentligt
ändra förutsättningarna för ränte- och lånepolitiken.

Den i motionerna väckta frågan upprullar sålunda problemkomplex av
synnerligen komplicerad och svårbcdöinlig art. I betraktande härav är det

1 Bihang till riksdagens protokoll 1957. S samt. Nr 10

2

Bankoutskottets utlåtande nr JO år 1957

förklarligt, att kreditinrättningarna icke själva, såsom annars varit att förvänta,
tagit något initiativ på förevarande område.

Motionärerna synes utgå från såsom en given förutsättning, att penningvärdet
kommer att rent automatiskt fortsätta att sjunka. Gentemot en sådan
uppfattning bör framhållas, att det av statsmakterna angivna målet för den
ekonomiska politiken är att med bibehållen full sysselsättning bevara ett
fast penningvärde. Ansträngningarna bör följaktligen i första hand och med
all kraft inriktas på att fullfölja de strävanden, som har detta mål i sikte,
ty i själva verket torde en stabilisering av penningvärdet utgöra det viktigaste
incitamentet för ett ökat enskilt sparande. Endast om man lyckas i
dessa strävanden, når man en verklig lösning av den i motionerna upptagna
frågan om värdebeständighet av banksparande.

Slutligen vill fullmäktige, som självfallet hyser största förståelse för syftet
med de föreliggande motionerna, erinra om, att den fulla sysselsättningens
innebörd och konsekvenser i olika avseenden, bl. a. för sparandet, för
när\ aiande är föremål för undersökning inom stabiliseringsutredningen.
Dessutom torde spörsmålen om sparande och värdebeständighet komma att
aktualiseras i samband med behandlingen av pensionsberedningens nyligen
framlagda betänkande till allmän pensionsförsäkring. Under sådana förhållanden
synes någon särskild utredning rörande det i motionerna upptagna
spörsmålet icke för närvarande påkallad.

Bank- och fondinspektionen anser att förslaget förtjänar att övervägas
och anför beträffande frågans tekniska sida:

Ett värdebeständigt banksparande förutsätter ett häremot svarande arrangemang
på utlåningssidan, så att eventuella indextillägg på de sparade
medlen automatiskt kan finansieras. Detta innebär att banken måste i första
band finna en marknad för krediter, där låntagaren är villig att låta skuldens
nominella belopp växa i takt med en eventuell penningvärdeförsämring.
\ idare toide, bade med hänsyn till att det sparande som här åsvftas
enligt sakens natur bör vara tämligen stabilt, och av rent praktiska skäl
hora förutsättas viss tidsbundenhet, sannolikt minst ett år, både för inlåningen
och utlåningen. Av det sist anförda framgår att med nuvarande banklagstiftning
affärsbankerna knappast torde kunna i nämnvärd omfattning
medverka vid den förordade sparformen.

Det bör slutligen påpekas att indexregleringen på utlåningssidan komplicerni
säkerhetskraven; banken niaste t. ex. tillse att en inteckning som utgör
pant för ett indexbundet lån lyder på ett större belopp än lånet.

Det bär skisserade systemet överensstämmer i stora drag med det s. k.
indexsparande som sedan 1955 praktiseras i Finland. Rörande detta sparande
torde i övrigt få hänvisas till en i Svensk Sparbankstidskrift häfte 6 för
l.löG förekommande artikel om indexklausulen i Finlands penninginstitut.

Det är uppenbart att införande av värdebeständigt sparande måste föregås
av ingående överväganden av olika slag ej blott i de frågor som berörts
i det föregående utan även t. ex. beträffande de skatterättsliga konsekvenserna.
En utredning i ämnet synes emellertid, om den anses böra komma till
stand, avse även frågan om införande av värdebeständiga obligationer och
liknande förbindelser; ett sådant lån har hittills förekommit i Sverige, nämligen
Kooperativa förbundets förlagslån av år 1952.

Inspektionen bar sålunda ej något emot att en utredning kommer till
stånd beträffande lämpligheten av att införa s. k. värdebeständigt sparande
respektive värdebeständiga obligationer in. in.

Dankoutskottets utlåtande nr 10 år 1957

3

Sparbanksinspektionen framhåller bl. a. följande.

Det i föreliggande motioner uppställda målet rör omedelbart endast banksparandet.
Enligt sparbanksinspektionens mening är det emellertid fråga
om huruvida garantier för värdebeständighet, därest sådana över huvud
kunna skapas, kunna begränsas till endast det sparande som sker i vissa
institutioner. En sådan begränsning skulle ytterligare inveckla ett darforutan
tillräckligt besvärligt problem. Införas indexregleringar av bankinsattningar
torde så böra ske även för liv- och pensionsförsäkringar. På grund
av sparinstitutens beroende av kapitalmarknaden måste vidare värdebestandiga
placeringar även kunna göras på denna. Däremot kan eu skillnad tänkas
upprätthållas mellan korta och långa fordringar. Det är ju de senare
som egentligen aktualisera hela problemet.

Rent tekniskt synes problemet innebära — om man såsom administrativt
otymplig, praktiskt ogenomförbar och ej helt rättvisande avvisar tanken
att staten skulle lägga en skatt på värdestegringen av realkapital, enskilt
och allmänt, och därmed ersätta fordringsägarna — att alla förstrackningsavtal,
ingångna för ej alltför kort tid, antingen de kallas insättningai eller
lån eller bära andra namn, måhända med undantag i särskilda fall t. ex.
för växlar, skulle förses med en indexklausul för bevarande av kontrakts enhetens

realvärde. . .

För bankinrättningarnas del finge tillses att den indexreglerade inlåningen
icke komme att överstiga den del av utlåningen, som på grund av överenskommelse
mellan kreditmarknadens parter eller läget på marknaden
kunde förses med indexklausul. Av flera skäl, bl. a. för att ställda säkerheter
för lån icke skulle bli otillräckliga, synes inom bankerna en nollställning
av fordringarna få ske vid ränteterminerna genom att indextillägg da
skulle eräggas av låntagarna respektive gottgöras insättarna. Tilläggen skulle
således i tekniskt hänseende komma att behandlas på samma sätt som
till betalning förfallna räntor. I skattehänseende märkes att om syftet med
kompensationerna skulle fyllas måste dessa vara fria från inkomstskatt hos
borgenärerna och kunde väl icke utgöra avdragsgill kostnad hos gäldenä I

och för sig synes någon lagändring icke erfordras for att sparbankerna
skulle kunna "använda indexklausuler i in- och utlåningen. En annan fråga
är huruvida dylik användning skulle anses önskvärd eller tolerabel ur allmän
synpunkt. I varje fall torde den icke kunna sättas i verket utan att
motsvarande företeelse vinner insteg pa kapitalmarknaden.

Avslutningsvis påpekar inspektionen, att exempelvis ett indexreglerat
sparande måste medföra stora besvärligheter i administreringen av detsamma
och föranleda, att sparinstitutens kostnader för medelsförvaltningen stege.
Det kan därför icke gärna ifrågakomma, att sådan reglering skulle införas
utan att syftet med densamma verkligen fylldes. På dessa grunder kan
inspektionen icke utan vidare ansluta sig till det av motionärerna ställda
yrkandet, att utredning skall anställas om på vad sätt banksparande skall
kunna göras värdebeständigt utan anser sig bara förorda en förutsättningslös
utredning, huruvida värdebeständighet för sparkapital, oberoende av
den centrala penningvården, kan åstadkommas vid cn fortskridande inflation
och i så fall medlen härför.

Svenska bankföreningen förklarar sig icke vara övertygad om att algäl -der för att göra bankinsättningar värdebeständiga i längden skulle vara till

4

Bankoutskottets utlåtande nr 10 år 1957

nytta. Införandet av värdebeständighetsgarantier skulle ju i själva verket
innebära ett erkännande av att man ej litade på statsmakternas förmåga att
hindra en fortgående inflation. Enligt bankföreningens mening kunde detta
medföra olyckliga psykologiska verkningar. Följden kunde lätt bli att krav
på värdesäkring restes även inom andra områden av samhällslivet. Och
därest dessa krav i större utsträckning bifölles, skulle med största sannolikhet
intresset för att hålla penningvärdet stabilt i längden försvagas.

Därtill kommer, säger bankföreningen, att — såsom motionärerna själva
anfört — problemet att göra bankinsättningar värdebeständiga är synnerligen
svårbemästrat. Den av motionärerna antydda utvägen att värdebeständigheten
skulle garanteras av samhället torde knappast vara framkomlig.
Det skulle få till följd att staten kunde nödgas göra högst avsevärda extraordinära
utbetalningar just under sådana inflationsbetonade förhållanden,
då det är som mest önskvärt att statsutgifterna hålles nere. Att åter lägga
ansvaret för insättningarnas värdebeständighet på bankerna själva låter sig
uppenbarligen icke göra under annan förutsättning än att även utlåningen
indexregleras på ett eller annat sätt. En sådan anordning medför emellertid
åtskilliga komplikationer. För de kreditbehövande företagen måste det
te sig som en högst betydande nackdel att ej från början kunna överblicka
vilka förpliktelser en lånetransaktion kommer att medföra. Därigenom undanryckes
ju bland annat i stor utsträckning grundvalarna för bedömningen
av t. ex. ett investeringsprojekts lönsamhet. Och för bankerna uppkommer
motsvarande svårigheter när det gäller att avgöra i vad mån utsikter
finnes att låntagarna skall kunna fullgöra sin återbetalningsskvldighet. En
ytterligare nackdel är, att inteckningar och obligationer kommer att förlora
mycket av sitt värde såsom säkerhet. Icke ens botteninteckningar i fast
egendom kommer att kunna belånas till sitt fulla belopp, utan en säkerhetsmarginal
måste hållas för den händelse att index, och därmed lånesumman,
skulle stiga.

Bankföreningen tillägger att det system med värdebeständiga bankdepositioner
som nyligen införts i Finland visat sig medföra avsevärda praktiska
svårigheter i samband med utlåningen. Föreningen avstyrker motionerna.

Svenska jordbrukskreditkassan har intet att erinra mot att frågan göres
till föremål för närmare övervägande. Då uppgiften torde ingå i stabiliscringsutredningens
uppdrag anses dock särskild utredning i ämnet överflödig.

Svenska sparbanksföreningen ifrågasätter om det över huvud taget går
att i praktiken genomföra en allmän värdebeständighetsgaranti för alla medel
insatta på bankräkning. Försök att genom indexklausul skapa värdebeständighet
har visserligen gjorts här i landet beträffande obligationer och i
Finland även beträffande bankinsättningar. Man har dock ännu icke tillräckligt
lång erfarenhet av dessa försök för att det skall vara möjligt att
här komma med något bestämt omdöme. Enligt Sparbanksföreningens mening
kan det därför vara motiverat, att en utredning av värdebeständighetsfrågan
företages.

Bankoutskottets utlåtande nr 10 år 1957

5

Sparbanksföreningen anser dock att den garanti från samhällets sida för
värdebeständigheten hos bankinsättningar, som motionärerna efterlyser, i
första hand bör få formen av en sådan ekonomisk politik, som förhindrar
inflation. Utan en ekonomisk politik med denna målsättning blir ett försök
att åstadkomma värdebeständighet för vissa sparade medel endast en halvmesyr,
med en sådan ekonomisk politik är en värdebeständighetsgaranti
obehövlig.

Utskottet. Den av motionärerna väckta frågan om åtgärder i syfte att göra
i bank sparat kapital värdebeständigt bör icke utredas i särskild ordning
utan får övervägas i ett större sammanhang. Enligt vad utskottet inhämtat
avser den av statsrådet och chefen för finansdepartementet tillkallade stabiliseringsutredningen
att behandla den större frågan om värdefasta placeringar.
Till utredningen har överlämnats en på uppdrag av finansdepartementet
utarbetad PM angående indexregleringar på lånemarknaden. Under
sådana omständigheter är icke någon åtgärd påkallad från riksdagens
sida för att främja motionernas syfte. Utskottet hemställer sålunda,

att motionerna I: 139 och II: 175 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 26 mars 1957

På bankoutskottets vägnar:

K. G. EWERLÖF

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Boo, Fahlander, Mogård*,
Werner, Ståhle och Danmans;

från andra kammaren: herrar Schmidt, Larsson i Julita, Andersson
i Ronneby*, Svensson i Stenkyrka, Persson i Appuna, Adamsson, Regnéll
och Löfgren.

* Ej närvarande vid justeringen.

670BH Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag