Bevillningsutskottets betänkande nr 42 år 1957

1

Nr 42

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om viss utredning angående jordbrukets kapitalförsörjning.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna 1:82 av herr Eskilsson m. fl. och 11:98 av herr Nilsson i
Svalöv m. fl. har hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om en utredning angående möjligheterna att inom jordbruket
skapa en sådan kapitalbildning, att jordbrukarnas egen rationaliseringsverksamhet
kan få den omfattning som den allmänna utvecklingen
kräver».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det följande,
hänvisa till motionen II: 98.

I de föreliggande motionerna framhålles bl. a., att jordbruket i likhet
med industrin befinner sig i en intensiv omdaningsperiod och att produktiviteten
inom jordbruket visar en något snabbare stegring än inom industrin,
vilket i huvudsak är ett resultat av jordbrukarnas egna rationaliseringsåtgärder.
Samtidigt med denna produktivitetsstegring lämnar årligen 15 000
—20 000 arbetsföra jordbruket vilket medfört en omfattande investering i
framför allt maskiner. 1955 års långtidsutredning beräknar exempelvis nyinvesteringarna
inom jordbruket år 1955 till 445 milj. kronor. Det samlade
ny- och reinvesteringsbehovet beräknar långtidsutredningen för perioden
1956—1960 till 2 575 milj. kronor. — Med hänsyn till den ringa produktionsomsättningen
i förhållande till nedlagt kapital och den låga förräntningen
riskerar jordbruket att komma i ett sämre läge än industrin när det gäller
konkurrensen om det tillgängliga kapitalet. Därtill kommer att den statliga
verksamhetens ansvällning tenderar att alltmer krympa den privata sektorn.
Det system för prissättning på jordbrukets produkter som nu gäller gör
emellertid att jordbruket för sin inkomstutveckling är helt beroende av rationaliseringstakten,
som i sin tur är helt beroende av kapitaltillgången.
Inte minst för att minska behovet av gränsskydd och subventioner är det ett
samhällsintresse att jordbrukets rationalisering genom jordbrukarnas egna
insatser går så snabbt som möjligt. — Utvecklingen, när det gäller kapitaltillströmningen
till jordbruket, har gått i den riktningen att de statliga
jordbrukskrediternas andel ökat. Staten hade år 1952—1953 utestående
lån till jordbruket på ca 140 milj. kronor och sedan dess har denna summa
ökat med betydande belopp. Även om de statliga krediterna varit till

1 llihang till riksdagens protokoll 1957. 7 samt. Nr 42

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 42 år 1957

nytta för jordbruket, vill motionärerna inte underlåta att peka på de risker
en sådan utveckling kan medföra, nämligen ett ökat beroende av staten.
De statliga krediterna torde till icke ringa del vara ett resultat av regeringens
ekonomiska politik. Målet för jordbrukets kapitalförsörjning bör
enligt motionärernas mening vara att i största utsträckning göra det möjligt
för jordbruket att skapa egna kapitaltillgångar samt att jordbrukets inkomstläge
blir sådant att det kan konkurrera på den allmänna kapitalmarknaden.
De investeringsbehov jordbruket har kan i första hand hänföras till
följande huvudområden, nämligen olika slag av markanläggningar, byggnader,
maskiner och redskap samt skogsförbättringsåtgärder.

Om jordbruket skall ha möjligheter att följa med i utvecklingen är det
enligt motionärernas mening angeläget att hela frågan om jordbrukets kapitalförsörjning
blir föremål för en allsidig utredning. Jordbrukets investeringar
sker och har skett till största delen genom jordbrukarnas eget sparande.
Sparkvoten bland jordbrukarna torde också vara väl så hög som inom
någon annan näringsgren. Möjligheterna till ett fortsatt högt sparande är
emellertid beroende av prisläget på jordbrukets produkter och av den allmänna
politiken. De stora svängningarna i skördeutfallen utsätter jordbrukarna
för stora risker, vilket gör det nödvändigt för dem att hålla ganska
stora reserver. De mest angelägna åtgärderna för att främja en fortsatt rationaliseringsverksamhet
inom jordbruket knyter sig därför till möjligheterna
att stimulera den enskilde jordbrukarens sparande och kapitalbildning.
Enligt motionärernas mening torde de mest verksamma åtgärderna kunna
vidtagas inom skattelagstiftningens område. De ojämna årsinkomsterna
inom jordbruket gör att skatten i förhållande till inkomsten kan bli onormalt
hög, och de år då ett jordbruk genom skördekatastrof inte redovisar
någon inkomst kvarstår ändå fastighetsskatten. Den nu genomförda höjningen
av taxeringsvärdena skärper fastighetsskattens orättvisa verkningar
och likaså kvarlåtenskapsskattens verkningar vid arvskiften. Förutom
allmänna skattelättnader är det därför angeläget att få en produktionsoch
sparstimulerande revidering av den nuvarande beskattningen. Därtill
bör fastighets- och kvarlåtenskapsskatterna avskaffas, så att bl. a. de nuvarande
svårigheterna vid arvskiften undanröjes eller mildras. Fn liberalare
tillämpning av avskrivningsreglerna för jordbruksföretag är också nödvändig.
Särskilt angeläget är införande av jordbrukskonto samt resultat- och
förlustutjämning. Det synes ur flera synpunkter vara angeläget att en samordning
sker av dessa skattelättnader för åstadkommande av största möjliga
kapitalbildning inom jordbruket.

Statens stöd till jordbrukets rationalisering är omfattande men oenhetligt
och splittrat, varför en samordning — rationalisering — bör ske även på
detta område. De lånefonder som på senare tid fått tillgripas för att klara
akuta svårigheter kan enligt motionärernas mening aldrig bli till någon
hjälp på längre sikt och målsättningen måste vara den, att jordbrukets inre
styrka blir sådan att staten ej omedelbart skall behöva gripa in vid störningar
i produktionen. Det synes vara nödvändigt att jordbrukets kapitalförsörj -

Bevillningsutskottets betänkande nr 42 år 1957 3

ning och möjligheterna att täcka densamma göres till föremål för en särskild
utredning, som då också bör få till uppgift att samordna de olika stödformerna
bättre än vad som nu är fallet.

Utskottet. Under efterkrigstiden har antalet sysselsatta inom jordbruk med
binäringar nedgått med två å tre procent per år. Trots detta har produktiviteten
visat en avsevärd stegring, som främst åstadkommits genom omfattande
mekaniserings- och rationaliseringsåtgärder. Jordbrukets ökade motorisering
har härvid spelat en framträdande roll. I fråga om de större brukningsenheterna
har en långtgående mekanisering framför allt av växtodlingen redan
genomförts, medan stora investeringsbehov ännu föreligger för de mindre
och medelstora jordbruken, som inte kunnat hålla samma rationaliseringstakt
bl. a. beroende på större finansieringssvårigheter. En fortsatt
minskning av jordbruksbefolkningen och en förkortning av arbetstiden förutsätter
för bibehållande av oförändrad produktion en stegring av produktionsvolymen
per arbetstimme. För att möjliggöra detta är en fortgående
rationalisering av driften nödvändig. Därvid har man inte endast att taga
hänsyn till kapitalkostnaderna för en ökning av maskinbeståndet och investeringar
på längre sikt i markanläggningar och byggnader, utan även
till det allt mer ökade behovet av ersättningsanskaffningar för utrangerade
maskiner och redskap. Långtidsutredningen har i sitt år 1956 avgivna betänkande
(SOU 1956:53) uppskattat det totala ny- och reinvesteringsbehovet
för jordbruksnäringen under åren 1956—1960 till 2 575 miljoner kronor
eller i genomsnitt 515 miljoner kronor per år.

I de förevarande motionerna bär hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t begär utredning angående möjligheterna att inom jordbruket
skapa en sådan kapitalbildning, att jordbrukarnas egen rationaliseringsverksarnhet
kan få den omfattning, som den allmänna utvecklingen kräver. Till
stöd för yrkandet har bl. a. framhållits, att jordbruket med hänsyn till den
ringa produktionsomsättningen i förhållande till det nedlagda kapitalet och
den låga förräntningen riskerar att komma i ett sämre läge än industrin i
konkurrensen om det tillgängliga kapitalet. Utvecklingen har även medfört
ett ökat beroende av staten i kapitalhänseende. Enligt motionärernas mening
bör målet för jordbrukets kapitalförsörjning vara att i största utsträckning
göra det möjligt för näringsgrenen att skapa egna kapitaltillgångar och att
jordbrukets inkomstläge blir sådant, att det kan konkurrera på den allmänna
kapitalmarknaden. Vidare framhålles att det statliga stödet till jordbrukets
rationalisering är splittrat och oenhetligt samt att den förordade utredningen
därför även bör få till uppgift att samordna de olika stödformerna.

Motionärerna uttalar, att de mest verksamma åtgärderna för att främja
jordbrukarnas sparande och kapitalbildning kan vidtagas på beskattningsområdet.
Det är främst från den utgångspunkten, som utskottet har att taga
ställning till det i motionerna aktualiserade spörsmålet.

Flertalet av de beskattningsfrågor som berörts av motionärerna har i and -

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 42 år 1957

ra sammanhang varit föremål för uppmärksamhet vid innevarande års riksdag.
Sålunda får utskottet i anslutning till motionärernas uttalande rörande
önskvärdheten av att frågan om möjligheterna att beskattningsvägen stimulera
det enskilda sparandet får sin lösning, erinra om att riksdagen
nyligen godkänt ett i propositionen nr 71 framlagt förslag i sådant syfte.
Härigenom har det extra avdrag å 100 kronor för ensamstående och
200 kronor för äkta makar gemensamt, som för närvarande medges i förvärvskällan
kapital, från och med 1958 års taxering höjts till 300 resp.
600 kronor. På hemställan av bevillningsutskottet i dess betänkande nr 32
har riksdagen dessutom i skrivelse till Kungl. Maj:t anhållit om en allsidig
och förutsättningslös utredning rörande åtgärder för att stimulera sparandet.
Utredningens uppgift bör enligt utskottets uttalande vara att söka
utröna, om det är lämpligt och möjligt att skattevägen stimulera nysparande
och vilka former som därvid bör ifrågakomma.

Som ett led i strävandena att tillgodose jordbrukets kapitalförsörjning
finner motionärerna även allmänna skattelättnader erforderliga. Under senare
år har enighet rått om önskvärdheten av att de direkta skatterna sänks
och reformer har också genomförts för att tillgodose dessa önskemål. Således
kan erinras om att 1955 års riksdagsbeslut rörande ändringar i beskattningsreglerna
i avsikt att åstadkomma en förenklad taxering inneburit
inte oväsentliga skattelättnader, som främst kommit de mindre inkomsttagarna
till del. Den vid 1956 års riksdag genomförda sänkningen av den
statliga inkomstskatten för fysiska personer har likaledes sin tyngdpunkt
förlagd till de lägre inkomstskikten. Utskottet har i sitt betänkande nr 40
tillstyrkt förslaget i propositionen nr 97 om höjning av de kommunala
ortsavdragen med verkan från och med år 1958. Därvid har förutsatts att
statsbidrag under en övergångstid skall utgå till kommunerna. Härigenom
medför reformen för fysiska personer en allmän skattelättnad av betydande
omfattning.

I motionerna framhålles att de vid årets allmänna fastighetstaxering vidtagna
höjningarna av taxeringsvärdena varit ägnade att skärpa fastighetsoch
kvarlåtenskapsskatternas orättvisa verkningar samt att det är angeläget
att dessa skatter avskaffas. Vad först angår fastighetsbeskattningen
vill utskottet erinra om att som ett ytterligare steg i riktning mot en avveckling
av denna beskattningsform vid innevarande års riksdag beslutats,
att repartitionstalet skall sänkas från 4 till 2,5. Denna åtgärd torde för flertalet
jordbruksfastigheter — med undantag för rena skogsfastigheter —
neutralisera verkningarna av de höjda taxeringsvärdena. Dessutom bör
framhållas att riksdagen på hemställan av bevillningsutskottet i dess betänkande
nr 32 hos Kungl. Maj :t anhållit, att förslag om fastighetsbeskattningens
slutliga avveckling efter erforderlig utredning skall föreläggas senast
1960 års riksdag. Även frågan om kvarlåtenskapsskattens avskaffande
har varit föremål för uppmärksamhet vid innevarande års riksdag. I förenämnda
proposition nr 71 föreslog Kungl. Maj :t en provisorisk höjning av
de skattefria bottenbeloppen för förmögenhet och kvarlåtenskap från 50 000

Bevillningsutskottets betänkande nr 42 år 1957

5

till 80 000 kronor med anledning av den väntade höjningen av taxeringsnivån.
Förslaget godkändes av riksdagen. 1 samband därmed behandlades
även motionsvis väckta förslag, att förordningen om kvarlåtenskapsskatt
skulle upphöra att gälla med utgången av år 1957. Med hänsyn till att arvsskattesakkunnigas
utredning rörande dödsbobeskaltningen kunde förväntas
föreligga å sådan tid, att förslag i ämnet kunde föreläggas 1958 års riksdag,
ansåg utskottet, att man borde avvakta resultatet av utredningen, innan
ställning togs till frågan om kvarlåtenskapsskattens avskaffande.

Motionärerna anser vidare att en liberalare tillämpning av avskrivningsreglerna
är nödvändig och framhåller slutligen som särskilt angeläget införande
av rätt till insättning å jordbrukskonto samt möjligheter till resultat-
och förlustutjämning. Vid föregående års riksdag framfördes i väckta
motioner förslag om utredning rörande vidgad rätt för jordbrukare att vid
inkomstberäkning enligt kontantprincipen åtnjuta avdrag för värdeminskning
av maskiner enligt värdeminskningsplan. I det av riksdagen godkända
betänkandet nr 28 avstyrkte 1956 års bevillningsutskott berörda motioner.
Utskottet uttalade därvid, att sedan numera rätt till taxering av jordbruksinkomst
enligt bokföringsmässiga grunder införts, jordbrukare, som önskade
ernå en bättre inkomstfördelning mellan olika år än den kontantmetoden
erbjuder, erhållit möjlighet härtill genom rätten att övergå till räkenskapsmässig
redovisning vid taxeringen. Detta förhållande gjorde att en ändring
av de vid taxering enligt kontantmetoden gällande reglerna om avdrag för
anskaffning av döda inventarier inte tedde sig lika nödvändig som tidigare.
Utskottet förväntade emellertid att detta spörsmål skulle upptas till behandling
av skattelagssakkunniga, till vilka överlämnats åtskilliga andra
frågor inom området för beräkning av inkomst av jordbruksfastighet. I eu
motion vid innevarande års riksdag har yrkats utredning om rätt till planenlig
avskrivning å nyuppförda ekonomibyggnader i jordbruk samt om
möjlighet till skattefria avsättningar å investeringskonto för jordbruksbyggnader.
Utskottet avstyrkte emellertid utredningsyrkandet i sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 24. I förstnämnda hänseende ansåg utskottet
det med motionen avsedda syftet redan vara tillgodosett inom ramen för
gällande bestämmelser. Vad beträffar frågan om rätt att göra avsättningar
till investeringskonto erinrade utskottet om att Ivungl. Maj :t tillkallat eu
särskild utredningsman med uppdrag att verkställa utredning rörande möjligheterna
att i skattelagstiftningen införa rätt till förlust- och resultatutjämning.
De av motionären berörda spörsmålen syntes enligt utskottet vara
av sådan art, att de kunde förväntas bli prövade under utredningsarbetet.

Utöver vad ovan anförts vill utskottet erinra om att gällande bestämmelser
i viss utsträckning redan är ägnade att främja det med motionerna avsedda
syftet. Genom lagstiftningen om insättning av medel å skogskonto och
om särskild skatteberäkning för ackumulerad inkomst har de största olägenheterna
av beskattningens progressivitet undanröjts. För jordbrukare med
bokföringsmässig inkomslredovisning ger dessutom bestämmelserna om
avskrivning och varulagervärdering möjligheter till viss resultatutjämning

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 42 år 1957

mellan olika beskattningsår. Bland andra åtgärder på beskattningsområdet,
som underlättar rationaliseringsverksamheten inom jordbruket, kan nämnas
höjningen av det avgiftsfria bottenbeloppet för investeringsavgiften till 30 000
kronor.

Av det anförda framgår att reformer redan vidtagits inom beskattningsområdet,
vilka i viss utsträckning är ägnade att främja sparande och kapitalbildning
inom bl. a. jordbruksnäringen. Andra åtgärder, som berörts
i motionerna, är eller väntas bli föremål för utredning. Det är självfallet
inte möjligt att nu förutse i vilken omfattning det med motionerna avsedda
syftet kan bli tillgodosett genom de förslag, vartill utredningarna kan
föranleda. Utskottet anser emellertid, att man bör avvakta resultatet av utredningarna
och kan för sin del inte tillstyrka det i motionerna framställda
yrkandet om en samlad utredning avseende åtgärder på beskattningsområdet
i förevarande hänseende.

Som förut nämnts har motionärerna ansett, att den åsyftade utredningen
i första hand borde avse åtgärder pa beskattningsområdet för främjande av
kapitalbildning inom jordbruket. I samband därmed borde enligt motionärernas
mening en samordning åstadkommas av de statliga stödformerna för
jordbruksnäringen. Då utskottet inte kunnat tillstyrka den begärda utredningen
av beskattningsfrågorna, anser utskottet sig inte närmare böra gå in
på frågan om en teknisk samordning av det statliga stödet. En sådan samordning
synes böra ske endast i samband med en allmän utredning av spörsmålen
om formerna och omfattningen av det statliga stödet åt jordbruksnäringen.
Sistnämnda spörsmål är emellertid av så vittomfattande karaktär,
att det enligt utskottets förmenande inte bör lösas i samband med de ovan
behandlade frågorna på beskattningsområdet utan i andra och större sammanhang.

Av det anförda framgår att utskottet inte anser sig kunna tillstyrka bifall
till de likalydande motionerna I: 82 och II: 98.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna 1: 82 av herr Eskilsson
in. fl. och II: 98 av herr Nilsson i Svalöv in. fl. om viss utredning
angående jordbrukets kapitalförsörjning icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 25 april 1957

På bevillningsutskottets vägnar:

EDGAR SJÖDAHL

Bevillningsutskottets betänkande nr 42 år 1957

7

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Spetz, Eriksson, Söderquist,
Rune Johansson, Niklasson, Oscar Carlsson, Wärnberg, Bengtson och Mannerskantz;
samt

från andra kammaren: herrar Sundström, Nilsson i Svalöv*, Brandt,
Gustafson i Göteborg, Allard, Kärrlander, Persson i Svensköp, Wiklund,
Strandh och Jansson i Aspeboda.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Reservation

av herrar Mannerskantz och Nilsson i Svalöv, vilka anfört följande:

Angelägenheten av en fortsatt rationalisering inom jordbruket har förstärkts
genom det system för prissättning på jordbrukets produkter som nu
gäller. Inte minst för att minska behovet av gränsskydd och subventioner
är det ett samhällsintresse att jordbrukets rationalisering genom jordbrukarnas
egna insatser går så snabbt som möjligt.

Möjligheterna till rationaliseringar är emellertid beroende av tillgången
på eget kapital och möjligheterna att låna på kapitalmarknaden. Karakteristiskt
för jordbruksnäringen är nämligen att den i förhållande till produktionsomsättningen
är mycket kapitalkrävande. Skall jordbrukarna kunna
genomföra de investeringar, som är nödvändiga för att åstadkomma ett väl
rationaliserat jordbruk måste enligt vår mening hela frågan om kapitalförsörjningen
utredas. Syftet med denna utredning bör vara att1 undersöka
möjligheterna att öka den enskilde jordbrukarens sparande och kapitalbildning.
I detta sammanhang bör en översyn ske av skattelagstiftningen utöver
de föga verkningsfulla och samordnade åtgärder som hittills vidtagits från
statsmakternas sida, eftersom de mest verksamma åtgärderna för en ökad
kapitalbildning torde kunna vidtagas inom detta område.

Statens stöd till jordbrukets rationalisering är omfattande men oenhetligt
och splittrat, varför en samordning — rationalisering — bör ske även
på detta område. De låneformer som på senare tid fått tillgripas för att
klara akuta svårigheter kan enligt vår mening aldrig bli till någon hjälp på
längre sikt och målsättningen måste vara den av oss angivna, nämligen att
jordbrukets inre styrka blir sådan att staten ej omedelbart skall behöva
gripa in vid störningar i produktionen. Det synes oss vara nödvändigt att
jordbrukets kapitalförsörjning och möjligheterna att täcka densamma göres
till föremål för en särskild utredning som då också borde få till uppdrag att
samordna de olika åtgärderna bättre än vad som nu är fallet.

Med hänsyn till vad ovan anförts anser vi, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, med bifall till de likalydande motionerna

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 42 år 1957

I: 82 av herr Eskilsson m. fl. och II: 98 av herr Nilsson i
Svalörv m. fl., måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om en utredning angående möjligheterna att inom jordbruket
skapa en sådan kapitalbildning, att jordbrukarnas egen
rationaliseringsverksamhet kan få den omfattning som den
allmänna utvecklingen kräver.

Särskilt yttrande

av herrar Spetz, Söderquist, Gustafson i Göteborg, Persson i Svensköp och
Strandh, vilka anfört följande:

Vi delar motionärernas mening att den fråga som tagits upp i motionerna,
jordbrukets kapitalförsörjning, är av stor betydelse. De problem som sammanhänger
med kreditknappheten och kapitalförsörjningen berör emellertid
hela produktionslivet inom såväl industri och hantverk som jordbruk,
ehuru mera accentuerat för de mindre företagen, till vilka jordbruken till
allra största delen hör. Vi beklagar att dessa frågor icke kunnat få den allsidiga
belysning som varit önskvärd, eftersom de till huvudsaklig del ligger
utanför bevillningsutskottets kompetensområde. Enligt vår mening borde
nämligen en allsidig utredning komma till stånd av produktionslivets kapitalförsörjningsproblem,
varvid särskilt beaktande finge fästas vid de mindre
företagens speciella problem.

570729 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag