Bevillningsutskottets betänkande nr Åt år 1957

1

Nr 41

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående ändring i skatteskalorna för statlig inkomstskatt.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 368 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 458 av herr Cassel
m. fl. har hemställts, att riksdagen måtte antaga följande

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förordningen den 26 juli WAV
(nr 576) om statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas, att 10 § 1 inom. förordningen den 26 juli 1947 om
statlig inkomstskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

10 §.

1 mom. Statlig inkomstskatt----angivna grundbelopp.

För skattskyldig, som åtnjuter ortsavdrag med belopp som beräknats
enligt 8 § 1 mom. andra stycket och som varit här i riket bosatt under hela
eller någon del av beskattningsåret, utgör grundbeloppet:

när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 8 000 kronor: 10
procent av den beskattningsbara inkomsten;
när den beskattningsbara inkomsten överstiger:

8

000

men

icke

12 000

kr:

800

kr

för

8 000

kr

och

14 %

av

återstoden;

12

000

»

»

16 000

» :

1 360

»

»

12 000

»

»

18 %

»

» ;

16

000

»

»

20 000

» :

2 080

»

»

16 000

»

»

23 %

»

» ;

20

000

»

»

25 000

»:

3 000

»

»

20 000

»

»

28 %

»

» ;

25

000

»

»

30 000

» :

4 400

»

»

25 000

»

»

33 %

»

» ;

30

000

»

»

40 000

» :

6 050

»

»

30 000

»

»

38 %

»

» ;

40

000

»

»

60 000

» :

9 850

»

»

40 000

»

»

43 %

»

» ;

60

000

»

»

100 000

» :

18 450

»

»

60 000

»

»

48 %

»

» ;

100

000

»

»

150 000

» :

37 650

»

»

100 000

»

»

53 %

»

» ;

150

000

»

»

200 000

» :

64 150

»

»

150 000

»

»

58 %

»

» ;

200

000

93 150

»

»

200 000

»

»

63 %

»

»

För annan i detta moment avsedd skattskyldig än i föregående stycke
sägs utgör grundbeloppet:

1 liihatuj till riksdagens protokoll 1957. 7 samt. Nr 41

2

Bevillningsutskottets betänkande nr Al år 1957

när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 4 000 kronor: 10 procent
av den beskattningsbara inkomsten;

när den beskattningsbara inkomsten överstiger:

4 000

men icke 6 000

kr:

400

kr för

4 000

kr och

14 °

n av återstoden

6 000

»

» 8 000

» :

680

»

»

6 000

»

»

18

0 »

»

8 000

»

» 10 000

» :

1 040

»

»

8 000

»

»

22 °,

0 »

»

10 000

»

»> 12 000

» :

1 480

»

»

10 000

»

»

26

0 »

»

12 000

»

» 16 000

»:

2 000

»

»

12 000

»

»

30

0 »

»

16 000

»

»> 20 000

»:

3 200

»

»

16 000

»

»

34

''o »

»

20 000

»

» 30 000

» :

4 560

»

»

20 000

»

»

38 °/

0 »

»

30 000

»

» 40 000

»:

8 360

»

»

30 000

»

»

42 °/

''o »

»

40 000

»

» 60 000

» :

12 560

»

»

40 000

»

»

46 °/

0 »

»

60 000

»

»> 100 000

»:

21 760

»

»

60 000

»

»

50 °/

0 »

»

100 000

»

» 150 000

»:

41 760

»

»

100 000

»

»

55 °/

0 »

»

150 000

»

» 200 000

»:

69 260

»

»

150 000

»

»

60 °/

0 »

»

200 000

99 260

»

»

200 000

»

»

65 °/

0 »

»

Ändå

att —

— — denna

mkomstdel

Med

familjestiftelse —

—

—- ekonomiska intressen

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1958; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1958 års taxering samt i
fråga om eftertaxering för år 1958 eller tidigare år.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen 11:458.

Den statliga inkomstskatten för fysiska personer är i sin helhet rörlig.
Grundbeloppet bestämmes efter progressiva skiktskalor, där den högsta
skattesatsen är 65 procent och träffar den del av den beskattningsbara inkomsten
som överstiger 150 000 kronor. Skattens rörlighet begränsas dock
såtillvida, att — för det fall uttagningsprocenten bestämmes högre än till
100 procent av grundbeloppet — skatten ej får i något skikt överstiga 65
procent av den beskattningsbara inkomsten.

Skalorna, en för gifta och med dem i ortsavdragshänseende likställda och
en för övriga (ensamstående) skattskyldiga, ändrades senast genom beslut
av 1956 års riksdag. Till grund för ändringen låg Kungl. Maj:ts förslag
i proposition nr 88, vilken tillstyrktes av bevillningsutskottet i dess av
riksdagen godkända betänkande nr 40. De ändrade skalorna, som tillämpas
med avseende å preliminär skatt från och med innevarande år och med avseende
å slutlig skatt första gången vid 1958 års taxering, medför en sänkning
av den statliga inkomstskatten för fysiska personer, med tyngdpunkten
förlagd till de mindre inkomsttagarna. Inkomstminskningen för staten genom
ändringarna beräknades till ca 375 miljoner kronor för helt år vid en
uttagningsprocent av 100.

Bevillningsutskottets betänkande nr 41 år 1957 3

I de i anledning av propositionen nr 88 väckta motionerna I: 535 och II:
683 framställdes samma yrkande som i förevarande motioner. Bevillningsutskottet
framhöll att de i förenämnda motioner förordade skatteskalorna
ur teknisk synpunkt kunde anses ha vissa företräden framför de i propositionen
föreslagna. Genom att motionärerna ansett sig kunna acceptera
ett så stort årligt skattebortfall som 825 miljoner kronor hade förstnämnda
skalor kunnat uppbyggas så att de gav en jämnare stegring av skattesatsen
vid stigande inkomst, underlättade en framtida breddning av de enhetliga
skikten och medförde en förskjutning uppåt i inkomsllägena av övre gränsen
för sambeskattning enligt tudelningsprincipen. Ett antagande av dessa
skalor skulle emellertid inte innebära, att skattesänkningens tyngdpunkt
förlädes till de mindre inkomsttagarna. De största relativa lättnaderna skulle
komma gifta skattskyldiga i mellanlägena till godo. Skillnaden i kionor
räknat mellan den skattelättnad, som de minsta inkomsttagarna skulle få,
och den, som skulle tillkomma de största inkomsttagarna, var vidare avsevärt
större i motionärernas förslag än i det som förordades av departementschefen.
Härtill kommer, att utrymme för ett så avsevärt totalt skattebortfall,
som ett antagande av motionärernas skalor skulle medföra, uppenbarligen
ej var för handen. Utskottet avstyrkte därför motionerna i nu avsedda
delar.

I de föreliggande motionerna framhålles, att kravet på skattelättnader
är allmänt spritt. Bakom det ligger inte endast en i och för sig
naturlig önskan att få den egna skattebördan lättad utan också i växande
omfattning den övertygelsen att skattetrycket blivit en för sparande, produktivitet
och produktion hämmande omständighet. Ingen meningsriktning
i vårt politiska liv motsätter sig principiellt tanken på åtgärder i syfte att
nedbringa den allmänna skattenivån. Diskussionen gäller dels huruvida en
för alla påtaglig skattesänkning är möjlig att förena med statsverkets behov
av medel för de utgifter, som måste göras. Dels rör den tiågan om en
sådan skattesänkning är förenlig med en politik för ett fast penningvärde.
Därjämte bryter sig meningarna om reformens utformning.

Av både statsfinansiella och konjunkturpolitiska skäl måste en allmän
sänkning av skattenivån bygga på motsvarande minskningar i statens utgifter.
Att staten »har råd» till en allmän skattesänkning, som bygger på
motsvarande utgiftsminskningar, är i själva verket självklart. Vad som kan
ifrågasättas är om staten och framför allt samhället i stort längre har råd
att inte genomföra en sådan reform. Dess angelägenhet markeras dels av
skattetänkandets faktiska omfattning, dels av frågeställningen om det över
huvud taget är möjligt att föra en verkligt stabiliserande finanspolitik om
det allmänna skattetrycket ej sänkes. Efter överväganden av denna art anser
motionärerna sig berättigade att hävda att en allmän skattesänkning i
nuvarande situation måste ges företräde framför varje annan åtgärd. Den
bör utformas som eu steg för steg genomförd sänkning. Som mål bör sältas
ett skattcläge, vilket allmänt godtages som rimligt. Den successiva skattesänkningen
bör successivt underbyggas på utgiftssidan.

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 41 år 1957

Övervägande skäl talar för att ansträngningarna i syfte att sänka skatterna
— i vad det rör de ordinarie pålagorna — nu koncentreras på »den
allmänna inkomstskatten». Denna är den mest kännbara och det är där
man stöter på progressivitetsproblemet. Inkomstutvecklingen och penningvärdeförsämringen
har medverkat till att göra detta problem allmänt samt
till dess skärpning i säkerligen inte beräknad grad. Skatterna på ny inkomst
eller på ökad inkomst har fått en höjd, som begränsar utbudet av
arbetskraft, kanske särskilt av utbildad arbetskraft, och föranleder uppgörelser
av föga önskvärt slag. Skattetrycket bidrar till att försvaga deklarationsmoralen
och till att trubba av viljan att göra en egen insats och att
ta en egen risk. Det pågår en naturlig utveckling mot högre och jämnare
inkomster. Detta måste medföra att också de stora medborgargrupperna
måste vara beredda att ta ett eget ekonomiskt — också samhällsekonomiskt
— ansvar vilket förutsätter att de når en vidgad rätt att själva få bestämma
över en växande del av en stigande inkomst.

Rörande 1947 års riksdagsbeslut i fråga om den direkta statsbeskattningen
synes enighet ha rått om att man därigenom uppnått ett skattetryck
vad inkomstskatten beträffar som icke gärna borde överskridas. Det kan
därför vara anledning att undersöka, i vad mån förskjutningar sedan 1947
inträtt i fråga om det faktiska skattetrycket. Levnadskostnadsindex — numera
konsumentindex — visar, att levnadskostnaderna nu är ca 50 %
högre än 1947. För att få en jämförelse beträffande den reella skattebelastningen
måste man följaktligen för 1957 räkna med en inkomst, som
är 50 % högre än den man utgår från för år 1947, liksom man måste förvandla
skattebeloppet 1947 till 1957 års penningvärde. Vilka ändringar som
skett i den reella statsskattebelastningen belyses i en vid motionen fogad
tabell.

Det framgår av tabellen, att de nuvarande reglerna för bestämmande av
den statliga inkomstskatten ger en högre belastning än 1947 för gifta personer
som haft en inkomst — uttryckt i 1947 års penningvärde —- på upp
till 6 000 kronor. Ökningen är förhållandevis större vid en inkomst på 4 000
än vid 6 000. Detta sammanhänger med att de nuvarande ortsavdragen
reellt sett är lägre än de 1947 fastställda. Inkomst som 1947 var frilagen
från skatt blir följaktligen nu i större eller mindre grad skattebelagd.
Uppenbarligen finns inte någon annan möjlighet att rätta till detta förhållande
än att höja de statliga ortsavdragen. Ingen som helst ändring i
själva skatteskalan kan åstadkomma samma effekt. Vid inkomster å 8 000,
10 000 och 12 000 har det reella skattetrycket för gifta blivit lägre än 1947.
Detta sammanhänger med den 1952 företagna ändringen, varigenom beskattningsbara
inkomster upp till 8 000 kronor kom att beskattas efter en
enhetlig skattesats. För inkomster utöver de nämnda visar tabellen stegrat
skattetryck — relativt sett mest vid 20 000 kronors inkomst (10,3 %'') —
utom i det högsta läget, där en minskning på 2,1 % föreligger. Sistnämnda
förhållande har samband med att högsta skattesatsen 1952 fastställdes till
05 % mot 70 % enligt 1947 års skala. Övergången från skatteskärpning till

Bevillningsutskottets betänkande nr 41 år 1957 5

skattelättnad sker vid en årsinkomst (1947) på något mindre än 325 000
kronor. Skattebeloppen för de högsta skikten påverkas emellertid även av
andra bestämmelser, varför de slutliga verkningarna i dessa inkomsllägen
i allmänhet blir helt andra än här visats.

Vad ensamstående angår visar tabellen, att den reella skattebelastningen
stigit i alla inkomstskikt — även här bortsett från inkomster i de allra
högsta inkomstskikten. Skatteskärpningen är störst i de lägsta inkomstskikten.
Högre upp i inkomstskalan finner man den största skärpningen
(17,4 %) i inkomstläget 18 000.

Enligt motionärernas mening visar undersökningen att det gällande skattetrycket
är för hårt. Det finns redan av denna anledning skäl att företaga
en omprövning av skatteskalorna. Därtill kommer att andra anmärkningar
av såväl principiell som praktisk natur kan riktas mot de nuvarande
skatteskalorna. De krav man i första hand bör kunna ställa på en
skatteskala är att skikten i skalan icke i någon del av densamma göres så
små att progressionen där blir särskilt hård, att trappstegen mellan de olika
skikten i stort sett blir likformiga samt att marginalskatterna hålles på en
sådan nivå att de i minsta möjliga mån får en menlig inverkan på arbetsvilja,
företagsamhet, sparvilja och deklarationsmoral. Motionärerna menar
att dessa krav icke iakttagits vid konstruerandet av gällande skatteskalor.
Medan man för en beskattningsbar inkomst strax under 8 000 kronor har att
erlägga It kronor i skatt för varje ny hundrakrona i beskattningsbar inkomst,
blir motsvarande skatt fr. o. m. 12 000 kronor 27 kronor, alltså i
det närmaste 2 1/2 gånger så hög som i det förstnämnda fallet. Det kan
inte vara rimligt att lägga en så hård progressionsstegring inom ett relativt
sett så begränsat område strax ovan bottenskiktet. Man har här anledning
att tala om en »puckel» i skatteskalan. Trappstegen i de nuvarande
skatteskalorna är vidare anmärkningsvärt ojämna. De fem första trappstegen
i skalan för gifta skattskyldiga utgör sålunda i tur och ordning 6,
4, 6, 4 och 6 procentenheter, medan de för ensamstående skattskyldiga utgör
6, 5, 3, 3 och 4 enheter. Det är naturligt att resultaten icke kan bli tillfredsställande
vid ett tillämpande av dylika skatteskalor. På grund av här
anförda omständigheter anser motionärerna en justering av gällande skatteskalor
vara i högsta grad angelägen. Denna böra komma till stånd oavsett
huruvida man genom en nedskärning av de statliga utgifterna kan
lägga grund till en allmän skattesänkning eller icke. Ett väsentligt krav
är självfallet att elasticiteten i de förordade skalorna blir sådan att de kan
tillämpas i varje fall vid en uttagningsprocent av t. ex. 110 eller 90.

De av motionärerna föreslagna skalorna ter sig i jämförelse med de nuvarande
sålunda:

6

Bevillningsutskottets betänkande nr il år 1957

Beskattningsbar inkomst,

1 000-tal kronor

Gifta

Ensamstående

Nuvarande

Motionärernas

Nuvarande

Motionärernas

skala

förslag

skala

förslag

0-

- 4

11

10

11

10

4-

- 6

11

10

17

14

6-

- 8

11

10

22

18

8-

- 10

17

14

25

22

10—

- 12

21

14

28

26

12—

- 16

27

18

32

30

16—

- 20

31

23

36

34

20—

- 25

37

28

41

38

25-

- 30

37

33

41

38

30-

- 40

43

38

45

42

40-

- 60

48

43

49

46

60-

-100

54

48

54

50

100-

-150

59

53

59

55

150-

-200

65

58

65

60

200—

65

63

65

65

Ett tillämpande av

de i motionerna förordade skalorna vid

grundbelopps-

nivå skulle innebära en skattesänkning för helt budgetår av inemot 500
miljoner kronor. Vid en förändring av uttagningsprocenten — åt någotdera
hållet — med 5 enheter ändras siffran för skattesänkningen med ca 175
miljoner kronor.

Utskottet. Den sänkning av den statliga inkomstskatten, som genomfördes
vid 1956 års riksdag genom att skatteskalorna ändrades och uttagningsprocenten
samtidigt fastställdes till 100, tog i första rummet sikte på de
mindre inkomsttagarna, vilka erhöll den relativt sett största skattelättnaden.
I praktiskt taget alla inkomstlägen blev marginalskatten lägre än tidigare.
Genom att skattesänkningens tyngdpunkt förlädes till de mindre inkomsttagarna
inträdde emellertid en viss skärpning av progressionen i förhållande
till vad tidigare gällt.

Yrkandet i de förevarande motionerna åsyftar ändringar i de förra året
antagna skatteskalorna, vilka enligt motionärernas mening ur flera synpunkter
är otillfredsställande utformade. Motionärerna vänder sig främst
mot den progressionsskärpning som de gällande skalorna medför, särskilt
i skikten omedelbart ovan bottenskikten. De kritiserar vidare den kraftiga
ökningen av skattesatsen vid steget mellan bottenskikten och de första progressionsskikten,
vilket förhållande försvårar en önskvärd framtida breddning
av bottenskikten, samt ojämnheten i skattesatsernas stegring. I den
av motionärerna föreslagna skalan för gifta skattskyldiga har i förhållande
till gällande skala en särskilt kraftig nedsättning skett av skattesatserna för
beskattningsbara inkomster mellan 10 000 och 25 000 kronor, varjämte viss
ändring i skiktindelningen företagits. Uttaget i bottenskikten utgör 10 procent
och steget upp till första progressionsskiktet omfattar 4 enheter. Någon
vidgning av bottenskiktet har ej ägt rum men övre gränsen för sambeskattning
enligt tudelningsprincipen uppnås först vid en beskattningsbar inkomst

Bevillningsutskottets betänkande nr Ut år 1957

7

av 16 000 kronor mot 10 000 kronor i gällande skala. Högsta skattesatsen,
som i skalan för gifta utgör 63 procent och i skalan för ensamstående 65
procent, vinner tillämpning först på beskattningsbara inkomster, överstigande
200 000 kronor. Vid tillämpning av dessa skalor vid grundbeloppsnivå
skulle skatten för nästan alla gifta och för en stor del av de ensamstående
reellt sett bli lägre än år 1947.

Om uttagningsprocenten fastställes till 100 skulle med tillämpning av de
av motionärerna förordade skatteskalorna en sammanlagd skattelättnad å
ca 500 miljoner kronor för helt budgetår beredas fysiska personer och för
staten således uppkomma ett skattebortfall å motsvarande belopp. Vid en
förändring av uttagningsprocenten med 5 enheter — nedåt eller uppåt —
åsamkas staten ett skattebortfall respektive erhåller ytterligare skatteintäkter
å 175 miljoner kronor för helt budgetår. Något förslag till viss uttagningsprocent
framläggs inte i motionerna, men motionärerna understryker
önskvärdheten av att en sänkning sker av den statliga inkomstskatten. Denna
skattesänkning borde enligt motionärernas mening möjliggöras genom
motsvarande minskning av statens utgifter.

I samband med förra årets statsskattereform väcktes i motionerna I: 535
och II: 683 yrkande om större skattesänkning än den som föreslagits i Kungl.
Maj:ts proposition nr 88. Denna skattesänkning skulle åstadkommas genom
tillämpning vid grundbeloppsnivå av i motionerna intagna skatteskalor, vilka
var identiska med de i nu förevarande motioner förordade. Dessa yrkanden
avstyrktes av bevillningsutskottet i dess av riksdagen godkända betänkande
nr 40. Därvid framhöll utskottet bl. a. att de av motionärerna föreslagna
skalorna hade vissa företräden framför de i propositionen förordade.
Detta hade emellertid möjliggjorts genom att motionärerna ansett sig kunna
acceptera ett så stort årligt skattebortfall som 825 miljoner kronor. Ett
antagande av sådana skalor skulle inte innebära att skattesänkningens tyngdpunkt
förlädes till de mindre inkomsttagarna, utan de största relativa lättnaderna
skulle komma gifta skattskyldiga i mellanlägena till godo. Uppenbarligen
fanns ej utrymme för ett så avsevärt totalt skattebortfall som ett
antagande av motionärernas skalor skulle medföra.

De i de förevarande motionerna förordade skatteskalorna medför obestridligen
en jämnare stegring av skattesatserna vid stigande inkomster än gällande
skalor. Vid grundbeloppsnivå har motionärernas skalor vidare den
fördelen att marginalskatten i alla inkomstlägen utom de högsta skulle
utgå efter lägre procentsats än enligt gällande skalor. För att sistnämnda fördel
skall inträda förutsättes emellertid att statens inkomster i form av statlig
inkomstskatt nedbringas avsevärt. Om gällande skatteskalor ersätts med
de av motionärerna föreslagna skalorna, måste uttagningsprocenten, för att
staten skall få samma skatteintäkter som nu, böjas till 115. Därvid skulle
emellertid kraftiga förskjutningar i skattebördan uppstå mellan olika inkomsttagargrupper.
I förhållande till vad nu gäller skulle skattskyldiga
inom de lägre inkomstskikten få högre statlig inkomstskatt. Av gifta skattskyldiga
skulle de inkomsttagare, som har årsinkomster mellan 18 000 och

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 4/ år 1957

100 000, få skattelättnad, medan de övriga skulle få skärpt skatt. För ensamstående
skattskyldiga skulle skatteskärpningen inträda utom i skiktet
10 000—14 000 kronors årsinkomst, där en mindre skattelättnad skulle följa.
Vidare skulle marginalskatten stiga, för gifta vid beskattningsbara inkomster
över 25 000 kronor och för ogifta redan om den beskattningsbara
inkomsten överstiger 8 000 kronor. Sådana konsekvenser är enligt utskottets
mening inte godtagbara.

Ett genomförande av motionärernas förslag torde därför förutsätta att en
större sänkning av den statliga inkomstskatten vidtages. Som framgår av utskottets
betänkande nr 40 har också utskottet funnit en generell skattesänkning
angelägen, men ansett att densamma bör genomföras i samband
med en höjning av de kommunala ortsavdragen. I nämnda betänkande har
utskottet därför tillstyrkt bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr 97, i den
del densamma hänvisats till bevillningsutskottet, vari föreslagits att de vid
den kommunala taxeringen gällande ortsavdragen höjs till i paritet med de
vid den statliga beskattningen gällande ortsavdragen. Därvid har utskottet
förutsatt att staten under en övergångstid av tre år kompenserar kommunerna
med sådana belopp, att en höjning av ortsavdragen inte under denna
tid kommer att föranleda någon utdebiteringshöjning. Under ett vart av de
tre första åren skulle från statens sida utges statsbidrag å 500 miljoner kronor,
vilket sedermera skulle successivt minskas för att vid utgången av år
1965 ha nedgått till 200 miljoner kronor. Även denna reform skulle härigenom
komma att leda till en allmän skattelättnad med tyngdpunkten förlagd
till de mindre inkomsttagarna.

Om den kommunala ortsavdragsreformen genomföres i huvudsaklig överensstämmelse
med vad Kungl. Maj :t föreslagit och således full kompensation
av statsmedel utgår till kommunerna under de närmaste tre åren, torde
statsfinansiellt utrymme för närvarande inte föreligga för någon mer betydande
sänkning även av den statliga inkomstskatten. En sådan sänkning
torde inte heller i nuvarande läge kunna möjliggöras genom anlitande av den
utväg som motionärerna rekommenderat, nämligen att minska statens utgifter.

Av det anförda framgår att utskottet inte anser förutsättningar föreligga
för den av motionärerna föreslagna ändringen av skatteskalorna. Utskottet
avstyrker därför bifall till motionerna I: 368 och II: 458.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalvdande motionerna I: 368 av herr Ewerlöf in. fl.
och II: 458 av herr Cassel m. fl. angående ändrad lydelse av
10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 25 april 1957.

På bevillningsutskottets vägnar:

EDGAR SJÖDAHL

9

Bevillningsutskottets betänkande nr Al år 1957
Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Spetz, Eriksson, Söderquist,
Rune Johansson, Niklasson, Oscar Carlsson, Wärnberg, Bengtson och Mannerskantz;
samt

från andra kammaren: herrar Sundström, Nilsson i Svalöv*, Brandt,
Gustafson i Göteborg, Allard, Kärrlander, Persson i Svensköp, Wiklund,
Strandh och Jansson i Aspeboda.

* Icke närvarande vid justering av betänkandet.

Reservationer

I) av herrar Mannerskantz och Nilsson i Svalöv, vilka — under hänvisning
till innehållet i de likalydande motionerna 1: 368 av herr Ewerlöf m. fl.
och II: 458 av herr Cassel in. fl. -—• ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till nämnda motioner antaga
det vid motionerna fogade förslaget till förordning om
ändrad lydelse av 10 § 1 inom. förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

II) av herrar Spetz, Söderquist, Gustafson i Göteborg, Persson i Svensköp
och Strandh.

2 Dihang till riksdagens protokoll 1957. 7 samt. Nr il