Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
1
Nr 32
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
I en den 8 februari 1957 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 71, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till
1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370);
2) förordning angående ändrad lydelse av 10 § och 11 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt;
3) förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 581)
om kvarlåtenskapsskatt; samt
4) förordning om ändrad lydelse av 22 § 1 mom. taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623).
Rörande propositionens huvudsakliga innehåll må här anföras följande.
I propositionen föreslås fortsatt successiv avveckling av fastighetsbeskattningen
samt vissa åtgärder för att i beskattningshänseende neutralisera verkningarna
av den höjning av taxeringsvärdena som kan förutses vid 1957 års
allmänna fastighetstaxering.
Sålunda föreslås att det s. k. repartitionstalet för fastighetsbeskattningen
sänkes från nuvarande 4 till 2,5.
I propositionen föreslås vidare att intäkt av en- och tvåfamilj sfastighet,
som f. n. beräknas efter 3 procent av taxeringsvärdet, skall beräknas efter
2,5 procent av det nya taxeringsvärdet. Därjämte skall för fastighet av
nämnt slag, vilken av ägaren nyttjas såsom bostad, medgivas ett extra avdrag
å 200 kronor.
Skattepliktsgränsen för byggnad på annans mark, som enligt stadgandet
i 5 § 4 mom. kommunalskattelagen utgör 500 kronor, föreslås höjd till
3 000 kronor.
I syfte att gynna sparandet föreslås att det extra avdrag om 100 kronor
för ensamstående och 200 kronor för äkta makar gemensamt som f. n.
medges vid beräkning av inkomst av kapital höjes till 300 kronor för ensamstående
och till 600 kronor för äkta makar gemensamt.
Slutligen föreslås att beloppet för skattefri förmögenhet och för skattefri
kvarlåtenskap höjes från 50 000 kronor till 80 000 kronor.
1 llihang till riksdagens protokoll 1957. 7 samt. Nr 32
2 Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
De ovannämnda författningsförslagen är av följande lydelse.
Förslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att 5 § 4 mom., 24 § 2 inom., 25 § 3 inom., 39 § 3
inom. och 47 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 samt anvisningarna
till 47 § samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an
-
gives.
(Nuvarande lydelse)
5 §•
4 in o m. Därest värdet av byggnad
eller med varandra sammanhängande
byggnader, som äro uppförda
å mark, för vilken garantibelopp
icke skall upptagas såsom
skattepliktig inkomst för byggnadsägaren,
understiger 500 kronor, föreligger
icke skatteplikt för byggnaden
eller byggnaderna.
(Föreslagen lydelse)
5 §■
4 m o in. Därest värdet av byggnad
eller med varandra sammanhängande
byggnader, som äro uppförda
å mark, för vilken garantibelopp
icke skall upptagas såsom skattepliktig
inkomst för byggnadsägaren,
understiger 3 000 kronor, föreligger
icke skatteplikt för byggnaden eller
byggnaderna.
24 §.
2 m o m. Är annan fastighet inrättad
till bostad åt en familj jämte
personliga tjänare (enfamiljsfastighet)
eller två familjer jämte personliga
tjänare (tvåfamiljsfastighet) och
föreligger ej fall, som avses nedan i
sista stycket, skall såsom intäkt av
fastigheten upptagas ett belopp motsvarande
för helt år räknat tre procent
av fastighetens taxeringsvärde
året näst före taxeringsåret. Finnes
ej taxeringsvärde åsatt för året näst
före taxeringsåret, beräknas intäkten
på grundval av fastighetens värde,
uppskattat enligt de grunder, som
gällt för åsättande av taxeringsvärde
för året näst före taxeringsåret.
ringsåret.
Vad i------använda fastighetsdelen.
Har fastighet,------icke ske.
Vad i----------— publikt boställe.
24 §.
2 in o in. Är annan fastighet inrättad
till bostad åt en familj jämte
personliga tjänare (enfamiljsfastighet)
eller två familjer jämte personliga
tjänare (tvåfamiljsfastighet) och
föreligger ej fall, som avses nedan i
sista stycket, skall såsom intäkt av
fastigheten upptagas ett belopp motsvarande
för helt år räknat två och
en halv procent av fastighetens taxeringsvärde
året näst före taxeringsåret.
Finnes ej taxeringsvärde åsatt
för året näst före taxeringsåret, beräknas
intäkten på grundval av fastighetens
värde, uppskattat enligt de
grunder, som gällt för åsättande av
taxeringsvärde för året näst före taxe
-
25 §. 25 §.
3 m o in. I fråga---liknande avgäld.
Utöver avdrag som i föregående
stycke sägs må dock fysisk person,
som blivit för året näst före taxe
1
Senaste lydelse av 5 § 4 mom. och anvisningarna till 47 § se 1953: 400, av 24 § 2 mom
se 1954: 43, av 25 § 3 mom. se 1954: 51, av 39 § 3 mom. se 1955: 122 samt av 47 § se 1954: 44.
Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
3
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
ringsåret eller för taxeringsåret mantalsskriven
å honom tillhörig fastighet,
som avses i 2b § 2 mom., i fråga
om nämnda fastighet åtnjuta ett extra
avdrag med, för helt år räknat,
200 kronor dock högst med det belopp,
som jämlikt sistnämnda lagrum
skall upptagas såsom intäkt av fastigheten.
Äger skattskyldig endast del
av fastigheten, skall avdraget i motsvarande
mån nedsättas. Vad i detta
stycke stadgas skall gälla jämväl beträffande
oskift dödsbo under förutsättning
att någon delägare i boet
blivit mantalsskriven å fastigheten.
Har fastighet,------använda fastighetsdelen.
39 §.
3 mom. Fysisk person, som haft
intäkt varom i 38 § 1 mom. förmäles,
äger, där bruttointäkten överstiger
sammanlagda beloppet av de i 1
mom. avsedda kostnaderna, utöver
avdrag för dessa kostnader åtnjuta
extra avdrag med 100 kronor. Har
den skattskyldige under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans
med andra maken, må nu avsett
avdrag för dem båda gemensamt
åtnjutas med 200 kronor. I intet
fall må dock skattskyldig åtnjuta
extra avdrag med högre belopp än
som svarar mot skillnaden mellan
bruttointäkten och summan av de i 1
mom. avsedda kostnaderna.
(Se vidare anvisningarna.)
47 §.
För fastighet, som året näst före
taxeringsåret varit skattepliktig, beräknas
garantibelopp till fyra procent
av fastighetens taxeringsvärde förstnämnda
år. Garantibeloppet upptages
inom den kommun, där fastigheten
är belägen, såsom skattepliktig inkomst
för fastighetens ägare. Såsom
ägare anses jämväl den, vilken innebar
fastighet med fideikommissrätt
eller eljest utan vederlag besitter fastighet
på grund av testamentariskt
förordnande.
Vad som-----— anslagc
39 §.
3 m o in. Fysisk person, som haft
intäkt varom i 38 § 1 mom. förmäles,
äger, där bruttointäkten överstiger
sammanlagda beloppet av de i 1 mom.
avsedda kostnaderna, utöver avdrag
för dessa kostnader åtnjuta extra avdrag
med 300 kronor. Har den skattskyldige
under beskattningsåret varit
gift och levt tillsammans med andra
maken, må nu avsett avdrag för dem
båda gemensamt åtnjutas med 600
kronor. I intet fall må dock skattskyldig
åtnjuta extra avdrag med
högre belopp än som svarar mot skillnaden
mellan bruttointäkten och
summan av de i 1 mom. avsedda kostnaderna.
(Se vidare anvisningarna.)
47 §.
För fastighet, som året näst före
taxeringsåret varit skattepliktig, beräknas
garantibelopp till två och en
halv procent av fastighetens taxeringsvärde
förstnämnda år. Garantibeloppet
upptages inom den kommun,
där fastigheten är belägen, såsom
skattepliktig inkomst för fastignetens
ägare. Såsom ägare anses jämväl den,
vilken innehar fastighet med fideikommissrätt
eller eljest utan vederlag
besitter fastighet på grund av testamentariskt
förordnande.
l jord.
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
(Nuvarande lydelse)
Såsom innehavare----
Skall avkastning-----
Där beträffande-----
Garantibelopp beräknas--
(Föreslagen lydelse)
--såsom innehavare.
— fastighetens skogsvärde.
— ingående skogsvärdet.
---hänsyn härtill.
(Se vidare anvisningarna.)
Anvisningar
till 47 §. till 47 §.
Till ledning------- följande exempel.
1. Har rörelseidkare, som använder
av honom ägd fastighet i rörelsen,
gjort sådan omläggning av räkenskapsår
att beskattningsåret kommit
att omfatta 9 månader, beräknas
garantibeloppet till 9/12 av det belopp,
som motsvarar fyra procent av
fastighetens taxeringsvärde. Har beskattningsåret
kommit att omfatta 15
månader, beräknas garantibeloppet
till 15/12 av nyss angivet belopp.
2. Har i fall, då beskattningsår
sammanfaller med kalenderår, fastighet
bytt ägare den 1 september beskattningsåret,
beräknas garantibeloppet
för den tidigare ägaren till
8/12 och för den nye ägaren till 4/12
av det belopp, som motsvarar fyra
procent av fastighetens taxeringsvärde.
3. Har en rörelseidkare gjort sådan
omläggning av räkenskapsår att det
beskattningsår, som ligger till grund
för 1958 års taxering, omfattar tiden
1/7 1956—31/12 1957 samt har han
för sin rörelse förvärvat en fastighet
den 1 september 1956 och en annan
fastighet den 1 april 1957, beräknas
garantibeloppet vid nyssnämnda taxering
för förstnämnda fastighet till
16/12 och för sistnämnda fastighet
till 9/12 av vad som motsvarar fyra
procent av respektive fastigheters
taxeringsvärden.
1. Har rörelseidkare, som använder
av honom ägd fastighet i rörelsen,
gjort sådan omläggning av räkenskapsår
att beskattningsåret kommit
att omfatta 9 månader, beräknas
garantibeloppet till 9/12 av det belopp,
som motsvarar två och en halv procent
av fastighetens taxeringsvärde.
Har beskattningsåret kommit att omfatta
15 månader, beräknas garantibeloppet
till 15/12 av nyss angivet
belopp.
2. Har i fall, då beskattningsår
sammanfaller med kalenderår, fastighet
bytt ägare den 1 september beskattningsåret,
beräknas garantibeloppet
för den tidigare ägaren till
8/12 och för den nye ägaren till 4/12
av det belopp, som motsvarar två och
en halv procent av fastighetens taxeringsvärde.
3. Har en rörelseidkare gjort sådan
omläggning av räkenskapsår att det
beskattningsår, som ligger till grund
för 1958 års taxering, omfattar tiden
1/7 1956—31/12 1957 samt har han
för sin rörelse förvärvat en fastighet
den 1 september 1956 och en annan
fastighet den 1 april 1957, beräknas
garantibeloppet vid nyssnämnda taxering
för förstnämnda fastighet till
16/12 och för sistnämnda fastighet
till 9/12 av vad som motsvarar två
och en halv procent av respektive fastigheters
taxeringsvärden.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling och skall, såvitt
avser 5 § 4 inom., första gången tillämpas vid 1957 års allmänna fastighetstaxering.
I övrigt skola äldre bestämmelser fortfarande gälla i fråga om
1957 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1957 eller tidigare år.
Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
5
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 10 § och 11 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt
Härigenom förordnas, att 10 § och 11 § 1 mom. förordningen den 26 juli
1947 om statlig förmögenhetsskatt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
10 §.
Fysisk person, oskift dödsbo, utländskt bolag eller i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse skall icke utgöra
statlig förmögenhetsskatt, därest den beskattningsbara förmögenheten
icke överstiger 80 000 kronor.
Ej heller —-- 5 000 kronor.
11 §.
1 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall för fysisk person, oskift dödsbo,
utländskt bolag samt i 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt
omförmäld familjestiftelse utgöra:
när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor:
fem promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger
80 000 kronor, dock lägst en krona;
när den beskattningsbara förmögenheten överstiger
100 000 men icke |
150 000 kr. |
100 kr. för |
100 000 kr. och |
8°/oo av återstoden; |
||||
150 000 » » |
200 000 » |
500 |
» |
» |
150 000 » |
» |
10 »/„„ » |
» ; |
200 000 » » |
400 000 » |
1 000 |
» |
» |
200 000 » |
f> |
13°/oo » |
» ; |
400 000 » » |
1 000 000 » |
3 600 |
» |
» |
400 000 »> |
» |
16 °/00 » |
» ; |
1 000 000 kr. |
13 200 |
» |
» |
1 000 000 » |
» |
18 °/00 » |
» |
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling;
dock att äldre bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1957 års
taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1957 eller tidigare år.
1 Senaste lydelse se 1952: 407.
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
Förslag
till
förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 581)
om kvarlåtenskapsskatt
Härigenom förordnas, att 9, 17, 18, 20, 21 och 28 §§ förordningen den 26
juli 1947 om kvarlåtenskapsskatt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
9 §.
Kvarlåtenskap är fri från skatt enligt denna förordning, därest värdet av
kvarlåtenskapen icke överstiger 80 000 kronor.
I övrigt beräknas skatten enligt denna
Tariff.
Kvarlåtenskapsskatten utgör:
när kvarlåtenskapen icke överstiger 100 000 kronor: 10 procent av det
belopp varmed kvarlåtenskapen överstiger 80 000 kronor; samt
när kvarlåtenskapen överstiger
100 000 men icke 200000 kr,
2 000 kr. för 100 000 kr. och 15 % av återstoden
200000 |
» |
» 300 000 » : 17 000 |
» |
» |
200 000 |
» |
» |
20% » |
» |
300 000 |
» |
» 500000 » : 37 000 |
» |
» |
300000 |
» |
» |
25% » |
» |
500 000 |
» |
» 1 000 000 » : 87 000 |
» |
» |
500 000 |
» |
» |
30% » |
» |
1000 000 |
» |
» 2 000 000 » : 237 000 |
» |
» |
1000000 |
» |
» |
35% » |
» |
2000 000 |
» |
» 5 000 000 » : 587 000 |
» |
» |
2 000 000 |
» |
» |
40% » |
» |
5000 000 kr. |
: 1787000 |
» |
» |
5 000 000 |
» |
» |
50% » |
» |
Vid tillämpning-----hundratal kronor.
17 §.
Gåva är fri från skatt enligt denna förordning, då gåvans värde icke överstiger
80 000 kronor. För annan gåva beräknas skatten på sätt nedan sägs.
För gåva till den, som vid tiden för gåvan är närmast till arv efter givaren,
så ock för gåva till avkomling efter arvinge som nyss sagts, skall kvarlåtenskapsskatten
beräknas enligt den i 9 § intagna tariffen och med hänsyn
tagen till givarens förmögenhet, gåvans värde däri inräknat, vid tiden
för gåvan. Skatten skall beräknas allenast å det belopp, varmed gåvans
värde överstiger 80 000 kronor, och utgå efter den eller de procentsatser
som skolat tillämpas, därest skatt skolat uttagas för hela förmögenheten
och nyssnämnda belopp utgjort den högst beskattade delen därav. Därest
givaren var gift, skall vad i detta stycke sägs om givarens förmögenhet i stället
avse den del av makarnas förmögenhet, som enligt 15 § 1 mom. arvsskatteförordningen
beräknas vid bodelning eller boskifte tillfalla givaren, dock
att givarens förmögenhet icke må beräknas till lägre belopp än gåvan.
För annan----efter givaren.
18 §.
Vid beräknande huruvida gåva, som avses i 17 § andra stycket, uppgår
till skattepliktigt belopp skall sammanläggning ske av den ifrågavarande
gåvan och alla av samme givare inom loppet av tio år dessförinnan bort
1
Senaste lydelse se 1952: 412.
Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
givna, förut icke beskattade gåvor av det slag som i nyssnämnda författningsrum
avses; och skall därvid, om under nämnda tid förekommit gåva
eller gåvor som förut beskattats, gåvan eller gåvorna till ett belopp av
80 000 kronor anses såsom en icke beskattad gåva. Skatten för gåvornas
sammanlagda belopp bestämmes såsom om fråga vore om en gåva och beräknas
med hänsyn till givarens på sätt i 17 § andra stycket sägs beräknade
förmögenhet eller hans andel i makarnas förmögenhet vid tiden för
den senaste gåvan.
Vid beräknande---är fråga.
Vid sammanläggning---skall utgå.
20 §.
Har förmånstagare insatts till livförsäkring, som är så avtalad att premiebetalningen
skall vara fullgjord under en tid understigande tio år eller för
vilken under något år erlagts premie, som uppgår till mer än en femtedel
av sammanlagda beloppet av de premier, som skola erläggas därest premiebetalningen
lika fördelats på tio år från avtalets slutande, och är försäkringens
ägare svensk medborgare eller här i riket bosatt utlänning, inträder
under dennes livstid skyldighet att erlägga kvarlåtenskapsskatt såsom för
gåva då på grund av försäkringsavtalet utbetalning sker till förmånstagaren,
dock endast om för försäkringen erlagts premier till ett sammanlagt belopp
överstigande 80 000 kronor.
I nu----motsvarande tillämpning.
21 §.
Efterlämnar svensk medborgare eller utlänning, som vid sin död var bosatt
här i riket, livförsäkring, till vilken förmånstagare insatts, och har icke enligt
20 § för försäkringen erlagts kvarlåtenskapsskatt såsom för gåva, inträder,
om premiebetalningen påbörjats eller genom engångsbetalning fullgjorts
inom tio år före dödsfallet och för försäkringen erlagts premier till
sammanlagt belopp överstigande 80 000 kronor, vid dödsfallet skyldighet att
för försäkringen erlägga skatt såsom för kvarlåtenskap.
Efterlämnar den —----erlagda premierna.
Vid skattens bestämmande skall sammanlagda beloppet av de erlagda premierna,
i den mån detsamma överstiger 80 000 kronor, läggas till den i 7 §
angivna kvarlåtenskapen samt skatten beräknas enligt den i 9 § intagna
tariffen å sammanlagda värdet av kvarlåtenskapen och nämnda premiebelopp;
skolande därvid iakttagas, att det belopp, varmed kvarlåtenskapen sålunda
ökas, icke i något fall må överstiga värdet av vad som tillfallit förmånstagaren.
Skall jämlikt 104 § andra stycket lagen om försäkringsavtal viss del av
försäkringsbeloppet tillfalla efterlevande make och understiger den återstående
delen av försäkringsbeloppet summan av de erlagda premierna, föreligger
icke skattskyldighet för större del av premiebeloppet än som motsvarar
den återstående "delen av försäkringsbeloppet minskad med 80 000
kronor.
Är efterlevande---boets behållning.
28 §.
Där någon i enlighet med lagen om försäkringsavtal blivit insatt såsom
förmånstagare, åligger det försäkringsgivaren att inom en månad efter erhållen
vetskap om händelse, som enligt denna förordning medför skattskyldighets
inträde, lämna skriftlig uppgift härom till vederbörande beskattningsmyndighet
och därvid enligt de närmare föreskrifter, som meddelas av
Konungen, jämväl uppgiva övriga förhållanden av betydelse för skattens be
-
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
stämmande; dock skall nu stadgad skyldighet icke gälla, där summan av
de för försäkringen eller, där fråga är om flera försäkringar, för desamma
erlagda premierna ej överstiger 80 000 kronor.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1958.
Äldre bestämmelser skola dock fortfarande gälla beträffande kvarlåtenskap
efter den, som avlidit före den 1 januari 1958, samt beträffande gåva,
därest före nämnda dag gåvan blivit fullbordad eller handling, innefattande
giltig utfästelse om gåva av lös egendom, överlämnats till mottagaren. Likaledes
skola äldre bestämmelser gälla beträffande livförsäkring, på grund av
vilken utbetalning till förmånstagaren skett före nämnda dag, eller beträffande
livförsäkring efter den som avlidit före samma dag.
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 22 § 1 mom. taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623)
Härigenom förordnas, att 22 § 1 mom. taxeringsförordningen den 23 november
1956 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
22 §. 22 §.
1 mom. Nedannämnda skattskyldiga
---(självdekla
ration),
nämligen:
1) aktiebolag och---ekono
miska
intressen,
2) annan juridisk---100 kro
nor,
3) fysisk person,--— 100 kro
nor,
4) fysisk eller juridisk person, vilkens
tillgångar av den art, som angives
i 3 § 1 mom. förordningen om
statlig förmögenhetsskatt, vid beskattningsårets
utgång haft ett värde
överstigande 50 000 kronor eller, såvitt
angår sådan juridisk person som
avses i 6 § 1 mom. b) nämnda förordning,
5 000 kronor, samt
5) fysisk eller —---skatteplik
tig
inkomst.
Vid bedömandet — — — statlig
förmögenhetsskatt.
Hava makar,--— och förmö
genhet.
1 m o m. Nedannämnda skattskyldiga
---- (självdekla
ration),
nämligen:
1) aktiebolag och--— ekono
miska
intressen,
2) annan juridisk---100 kro
nor,
3) fysisk person,---100 kro
nor,
4) fysisk eller juridisk person, vilkens
tillgångar av den art, som angives
i 3 § 1 mom. förordningen om
statlig förmögenhetsskatt, vid beskattningsårets
utgång haft ett värde
överstigande 80 000 kronor eller, såvitt
angår sådan juridisk person som
avses i 6 § 1 mom. b) nämnda förordning,
5 000 kronor, samt
5) fysisk eller---skatteplik
tig
inkomst.
Vid bedömandet — — — statlig
förmögenhetsskatt.
Hava makar,---och förmö
genhet.
9
Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Skall skattskyldig---deklara- Skall skattskyldig — ---dekla
tionsskyldighetens
bedömande. rationsskyldighetens bedömande.
Vid tillämpning —--riket bo- Vid tillämpning riket bo
Sättä
Sättä.
I fråga---den avlidne. I fråga---den avlidne.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1958.
Till utskottet har hänvisats följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen
A) de likalydande motionerna I: 409 av herr Werner in. fl. och II: 509 av
herr Onsjö m. fl., vari hemställts,
»1) att riksdagen måtte besluta, att det i propositionen föreslagna schablonavdraget
å 200 kronor vid beräkning av inkomst av en- och tvåfamiljsfastighet
även må gälla vid beräkning av värdet av bostadsförmån å jordbruksfastighet,
som bebos av ägaren, samt att vederbörande utskott måtte
utarbeta förslag till härför erforderlig författningstext;
2) att riksdagen med avslag på Kungl. Maj :ts förslag om höjning av det
extra avdrag, som f. n. medges vid beräkning av inkomst av kapital, i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning och förslag till sådana
åtgärder för stimulerande av nysparandet, att sparandet i form av amortering
av skuld kan premieras i samma utsträckning som övrigt sparande»;
B) de likalydande motionerna I: 410 av herr Sörlin m. fl. och II: 510 av
herr Jacobson i Vilhelmina m. fl., vari hemställts, att riksdagen vid behandling
av Kungl. Maj:ts proposition nr 71 måtte besluta att vid sänkning av
repartitionstalet till 2,5 kompensation skall utgå till vissa kommuner i enlighet
med vad i motionerna anförts;
C) de likalydande motionerna I: 412 av herr Spetz m. fl. och II: 522 av
herr Sjölin m. fl., vari hemställts,
I) att riksdagen med ändring av vad Kungl. Maj :t föreslagit i propositionen
nr 71 måtte besluta
1) dels höja det av departementschefen föreslagna avdraget om 200 kronor
vid schablontaxering för en- och tvåfamilj sfastigheter till -400 kronor,
dels utsträcka detta avdrag att gälla alla fastigheter, som äges av fysisk person
och vilka taxeras enligt 24 § 2 mom. KL sa alt det t. ex. även kommei
att omfatta sommarstugor,
2) avslå den av departementschefen föreslagna ändringen av 5 § 4 mom.
KL och i stället antaga ett tillägg till 47 § samma lag av innehåll, att garantibelopp
skall angivas i hela hundratal kronor, så att överskjutande belopp,
som icke uppgår till helt hundratal kronor, bortfaller, samt
II) att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till erforderlig lagtext;
I)) de likalydande motionerna 1:413 av herr Spetz och 11:523 av herr
Sjölin m. fl., vari hemställts, »att riksdagen vid behandlingen av Kungl.
1° Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
Maj:ts proposition nr 71 måtte besluta sådan ändring av gällande regler, att
s. k. garantibelopp för fastighet vid den kommunala fastighetsbeskattningen
skall beräknas på fastighetens taxeringsvärde minskat med 20 000 kronor,
samt att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till erforderlig lagtext»;
E)
de likalydande motionerna 1:414 av herrar Hansson och Anders Johansson
samt II: 519 av herr Strandh m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta att vid enhetligt repartitionstal för fastighetsbeskattningen
detta bestämmes till 2,0, alternativt att vid olika repartitionstal repartitionstalet
för skogsmark och växande skog icke bestämmes högre än till 2,0»;
F) de likalydande motionerna 1:415 av herrar Birke och Arrhén samt
11: 521 av herr Bengtsson i Göteborg m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte antaga det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) med den ändringdels
att 25 § 3 inom. bibehåller sin nuvarande lydelse, dels 24 och 47 §§ samt
anvisningarna till 47 § får följande lydelse.
24 §.
2 mom. Är annan fastighet inrättad till bostad åt en familj jämte personliga
tjänare (enfamiljsfastighet) eller två familjer jämte personliga tjänare
(tvåfamiljsfastighet) och föreligger ej fall, som avses nedan i sista stycket,
skall såsom intäkt av fastigheten upptagas ett belopp motsvarande för helt
åi i äknat en och en halv procent av fastighetens taxeringsvärde året näst före
taxeringsåret. Finnes ej taxeringsvärde åsatt för året näst före taxeringsåret
beräknas intäkten på grundval av fastighetens värde, uppskattat enligt
de grunder, som gällt för åsättande av taxeringsvärde för året näst före taxeringsåret.
47 §.
För fastighet, som året näst före taxeringsåret varit skattepliktig, beräknas
garantibelopp till en och en halv procent av fastighetens taxeringsvärde
förstnämnda år. Garantibeloppet upptages inom den kommun, där fastigheten
äi belägen, såsom skattepliktig inkomst för fastighetens ägare. Såsom
ägare anses jämväl den, vilken innehar fastighet med fideikommissrätt eller
eljest utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande.
Anvisningar
till 47 §.
Till ledning---följande exempel.
1. Har rörelseidkare, som använder av honom ägd fastighet i rörelsen,
gjort sådan omläggning av räkenskapsår att beskattningsåret kommit att
omfatta 9 månader, beräknas garantibeloppet till 9/12 av det belopp, som
motsvarar en och en halv procent av fastighetens taxeringsvärde. Har be
-
11
Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
skattningsåret kommit att omfatta 15 månader, beräknas garantibeloppet
till 15/12 av nyss angivet belopp.
2. Har i fall, då beskattningsår sammanfaller med kalenderår, fastighet
bylt ägare den 1 september beskattningsåret, beräknas garantibeloppet för
den tidigare ägaren till 8/12 och för den nye ägaren till 4/12 av det belopp,
som motsvarar en och en halv procent av fastighetens taxeringsvärde.
3. Har en rörelseidkare gjort sådan omläggning av räkenskapsår att det
beskattningsår, som ligger till grund för 1958 års taxering, omfattar tiden
1/7 1956—31/12 1957 samt har han för sin rörelse förvärvat en fastighet
den 1 september 1956 och en annan fastighet den 1 april 1957, beräknas garantibeloppet
vid nyssnämnda taxering för förstnämnda fastighet till 16/12
och för sistnämnda fastighet till 9/12 av vad som motsvarar en och en hal\
procent av respektive fastigheters taxeringsvärden.
G) de likalydande motionerna I: 416 av herr Lindblom m. fl. och II: 520
av herr Ahlsten m. fl., vari hemställts, »att riksdagen i samband med behandlingen
av proposition nr 71 måtte besluta att bostäder upplåtna åt föreståndare
i församlingar anställda inom andra trossamfund än svenska kyrkan i
beskattningshänseende jämställes med tjänstebostad åt präst i svenska kyrkan
samt att vederbörande utskott måtte utarbeta erforderlig lagtext»;
H) de likalydande motionerna 1:417 av herr Hagberg in. fl. och 11:525
av herr Nilsson i Svalöv in. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj :ts förslag i propositionen nr 71 i vad avser ändring i kommunalskattelagen
och i stället för sin del antaga följande
Förslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att 5 § 4 inom., 24 §, 25 § 1 inom., 39 § 3 inom.,
45 §, 46 § 1 mom. samt 47 och 58 §§ kommunalskattelagen den 28 september
1928 ävensom anvisningarna till 19 §, till 24 § punkterna 2 och 3, till 25 §,
till 36 § punkt 1, till 38 § punkt 2, till 47 §, till 54 § punkt 1, till 58 § samt
till 60 g skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 25 § 3
och 4 mom. ävensom anvisningarna till 24 § punkt 6 och till 39 § punkt 3
samma lag skola upphöra att gälla.
5 §•
4 mom. Därest värdet av byggnad eller med varandra sammanhängande
byggnader, som äro uppförda å mark, för vilken garantibelopp icke skall
upptagas såsom skattepliktig inkomst för byggnadsägaren, understiger 3 000
kronor, föreligger icke skatteplikt för byggnaden eller byggnaderna.
24 §.
Till intäkt av annan fastighet skall, där ej annat föranledes a\ ''säd nedan
i andra stycket stadgas, hänföras vad av fastighet här i riket, som taxerats
såsom annan fastighet, kommit ägaren till godo, såsom:
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
hyresvärdet av---— frälseränta.
Har fastighet---30 § 2 mom.
Förmån av---särskilt redovisas.
Där fastighet tillhört bostadsförening eller bostadsaktiebolag, skall hyresvärdet
för bostad eller annan förmån från fastigheten, som tillkommit medlem
av föreningen eller delägare i bolaget, ävensom utdelning från föreningen
eller bolaget, som utgått annorledes än å andel eller aktie, räknas såsom
medlemmens eller delägarens intäkt av fastigheten. Såsom föreningens
eller bolagets intäkt av samma fastighet räknas vad som till föreningen eller
bolaget influtit från fastigheten ävensom avgifter eller andra inbetalningar,
som medlem eller delägare i sådan egenskap haft att utgöra till föreningen
eller bolaget, till den del desamma icke äro att anse såsom kapitaltillskott.
(Se vidare anvisningarna.)
25 §.
1 mom. Från bruttointäkten av annan fastighet må avdrag göras för omkostnader,
såsom för:
brandförsäkring, reparation —--till fastigheten;
ränta å lånat, i fastigheten nedlagt kapital.
Medlem av bostadsförening eller delägare i bostadsaktiebolag äger njuta
avdrag för ovan angivna omkostnader, såvitt de bestritts direkt av honom
sjalv, ävensom för sådana avgifter och andra inbetalningar till föreningen
eller bolaget, som icke äro att anse såsom kapitaltillskott.
Har bostadsförening eller bostadsaktiebolag lämnat sina medlemmar eller
delägare utdelning annorledes än å andelar eller aktier, äger föreningen eller
bolaget njuta avdrag för vad sålunda under beskattningsåret utdelats, dock
ej för större belopp av det utdelade än som motsvarar beloppet av de inbetalningar
från medlemmarna eller delägarna, vilka icke äro att anse såsom
kapitaltillskott.
39 §.
3 mom. Fysisk person, som haft intäkt varom i 38 § 1 mom. förmäles,
ager, dar bruttointäkten överstiger sammanlagda beloppet av de i 1 mom. avsedda
kostnaderna, utöver avdrag för dessa kostnader åtnjuta extra avdrag
med 300 kronor. Har den skattskyldige under beskattningsåret varit gift
och levt tillsammans med andra maken, må nu avsett avdrag för dem båda
gemensamt åtnjutas med 600 kronor. I intet fall må dock skattskyldig åtnjuta
extra avdrag med högre belopp än som svarar mot skillnaden mellan
bruttointäkten och summan av de i 1 mom. avsedda kostnaderna.
‘to g -
Vid beräkning----motsvarande garantibeloppet.
Oaktat garantibelopp---nämnda kostnad. Vidare äger medlem av
bostadsförening eHer delägare i bostadsaktiebolag, som med bostadsrätt eller
1 nande besittningsrätt innehaft lägenhet i föreningen eller bolaget tillhörig
astighet, tillgodonjuta den del av avdraget, som på lägenheten belöper.
Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957 13
46 §.
1 mom. Därest vid--— samma kommun.
Avdrag är--— av förvärvskällan.
47 §.
För fastighet, som året näst före taxeringsåret varit skattepliktig, beräknas
garantibelopp till en och en halv procent av fastighetens taxeringsvärde
förstnämnda år. Garantibeloppet upptages -— — — testamentariskt förordnande.
Vad som---anslagen jord.
Såsom innehavare----såsom innehavare.
Skall avkastning---fastighetens skogsvärde.
Där beträffande----ingående skogsvärdet.
Garantibelopp beräknas---hänsyn härtill.
(Se vidare anvisningarna.)
58 §.
Där inkomst av rörelse, efter ty i 57 § är sagt, skall tagas till beskattning
i mera än en kommun, skall i fråga om inkomstens fördelning gälla följande.
I kommun, där den skattskyldige tillhörig, i rörelsen använd skattepliktig
fastighet är belägen, beskattas så stor del av inkomsten som motsvarar
tre och en halv procent av fastighetens för beskattningsåret gällande
taxeringsvärde (fastighetsandel). Förslår ej inkomsten härtill och finnas
flera sådana kommuner, skall inkomsten fördelas mellan dem i förhållande
till de inom varje kommun belägna fastigheternas taxeringsvärde.
Vad efter avräkning av dylika fastighetsandelar återstår av inkomsten
beskattas i fråga om:
bankrörelse i —--inom kommunen.
(Se vidare anvisningarna.)
Anvisningar
till 19 §.
Fattigunderstöd, begravningshjälp samt underhåll, som lämnats fånge
eller patient å hospital m. in. dyl., är icke att hänföra till skattepliktig inkomst.
Detsamma gäller i fråga om till andra föreningar än bostadsföreningar
influtna medlemsavgifter (jfr 24 § sista stycket).
Bestämmelsen att--— sistnämnda lag.
till 24 §.
2. Såsom av näst sista stycket i 24 § framgår, skall-----av bostads
värdet.
Om däremot---uppgivna intäkterna.
Föreligger handelsträdgårdsrörelse----av rörelse.
3. Med bostadsförening — ---eller bolaget.
14 Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
Såsom intäkt för bostadsförening eller bostadsaktiebolag och såsom avdragsgill
utgift för medlem eller delägare räknas sådan inbetalning av medlem
eller delägare, som icke är att anse som kapitaltillskott. Inbetalning,
som är att anse såsom kapitaltillskott, räknas icke såsom intäkt för föreningen
eller bolaget och får av medlemmen eller delägaren avdragas.
Med kapitaltillskott menas dels medlems inbetalning å insats i föreningen
och delägares inbetalning å aktie dels ock sådan ytterligare inbetalning
av medlem eller delägare, som är avsedd att inom föreningen eller bolaget
användas för fondering såsom genom kapitalavbetalning å skuld eller genom
ny-, till- eller ombyggnad eller därmed jämförlig förbättring av fastigheten
eller genom annan stadigvarande kapitalplacering. Där lägenhet är
upplåten med hyresrätt och således icke med bostadsrätt eller liknande besittningsrätt,
skall dock icke någon del av hyresavgiften anses såsom kapitaltillskott.
Verkställes fondering inom förening eller bolag, utan att det
framgår vilka medel därför användas, skola i första hand anses för fondering
använda andra medel än medlemmarnas eller delägarnas inbetalningar
under beskattningsåret eller de under året influtna hyrorna för lägenheter,
som varit uthyrda till andra än medlemmar eller delägare i denna
deras egenskap. Vad härefter återstår av det till fondering använda beloppet
skall fördelas på nämnda inbetalningar och hyror efter deras inbördes storlek
och skall vad därvid belöper på de inbetalningar, som verkställts för de
med bostadsrätt eller liknande besittningsrätt upplåtna lägenheterna, anses
såsom kapitaltillskott.
Utdelning från bostadsförening eller bostadsaktiebolag, som utgår i förhållande
till innehavda aktier eller andelar, räknas ej såsom intäkt av fastigheten
utan sasom intäkt av kapital (se 38 § och punkt 2 av anvisningarna till
nämnda paragraf) eller undantagsvis såsom intäkt av rörelse.
till 25 §.
1. Bestämmelsen om-----fri bostad.
2. Avdrag medgives för------under beskattningsåret.
3. Avdrag för värdeminskning — — — för inventarier.
4. Därest brandförsäkring tagits för all framtid, må avdrag för under
---en gång.
Därest piemien för försäkring för all framtid enligt försäkringsavtalet erlägges
undei ett bestämt antal ar med lika belopp för år räknat, må för vart
och ett av dessa ar avdrag ske med---— 40 procent.
5. För värdeminskning å bostadsförening eller bostadsaktiebolag tillhöliga
byggnader, maskiner och andra inventarier tillkommer avdraget föreningen
eller bolaget, och äger således medlem av föreningen eller delägare
i bolaget icke åtnjuta dylikt avdrag.
Angående medlems av bostadsförening och delägares i bostadsaktiebolags
rätt till avdrag för till föreningen eller bolaget gjorda inbetalningar hänvisas
till punkt 3 av anvisningarna till 24 §.
15
Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
till 36 §.
1. Vid beräkning---stämpelkostnader in. in. Har den —----an
nan
förvärvskälla.
till 38 §.
2. Till intäkt av kapital hänföres sådan utdelning från aktiebolag eller
ekonomisk förening, som utgår i förhållande till innehavda aktier eller andelar,
men däremot icke utdelning, som utgår efter annan grund, t. ex. i förhållande
till gjorda inköp eller försäljningar. Dylik utdelning är skattefri,
där den blott innebär en minskning i levnadskostnader, och skall i annat fall
hänföras till den förvärvskälla, vartill den på grund av sin beskaffenhet är
att räkna. Sålunda hänföres exempelvis till inkomst av annan fastighet sådan
utdelning från bostadsförening, som skett i förhållande till erlagd hyra
eller årlig avgift, samt till inkomst av jordbruk respektive rörelse näringsidkares
utdelning från ekonomisk förening i form av pristillägg å varor, som
han sålt till föreningen, eller i form av rabatt för varor, som han för sin näring
inköpt av föreningen.
till 47 §.
Till ledning---följande exempel.
1. Har rörelseidkare, som använder av honom ägd fastighet i rörelsen,
gjort sådan omläggning av räkenskapsår att beskattningsåret kommit att
omfatta 9 månader, beräknas garantibeloppet till 9/12 av det belopp, som
motsvarar en och en halv procent av fastighetens taxeringsvärde. Har beskattningsåret
—--angivet belopp.
2. Har i fall, då beskattningsår sammanfaller med kalenderår, fastighet
bytt ägare den 1 september beskattningsåret, beräknas garantibeloppet för
den tidigare ägaren till 8/12 och för den nye ägaren till 4/12 av det belopp,
som motsvarar en och en halv procent av fastighetens taxeringsvärde.
3. Har en rörelseidkare gjort sådan omläggning av räkenskapsår att det
beskattningsår, som ligger till grund för 1958 års taxering, omfattar tiden 1
juli 1956—31 december 1957 samt har han för sin rörelse förvärvat eu fastighet
den 1 september 1956 och en annan fastighet den 1 april 1957, beräknas
garantibeloppet vid nyssnämnda taxering för förstnämnda fastighet till
16/12 och för sistnämnda fastighet till 9/12 av vad som motsvarar en och
en halv procent av respektive fastigheters taxeringsvärden.
till 54 §.
1. Den befrielse----må njuta avdrag enligt 25 § 1 mom. sista stycket
eller 29 § 2 mom.
till 58 §.
1. Förhållandetal, enligt vilka den efter fastighetsandelens avräknande
återstående inkomsten av bankrörelse fördelas till beskattning inom olika
kommuner, uträknas för varje kontor på följande sätt. De belopp — — —
kontorets förhållandetal.
16
Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
2. Beträffande fördelning till beskattning inom flera kommuner av in
komst
av rörelse, som avser att medelst ledning tillhandahålla vatten, gas
eller elektrisk kraft, gäller, att — därest icke till rörelseidkare av annan levererats
vatten, gas eller elektrisk kraft för distribution — den efter fastighetsandelens
avräknande återstående inkomsten fördelas sålunda, att sedan
den kommun, där huvudkontor funnits, tilldelats tio procent, tjugofem procent
taxeras i kommun, där vatten-, gas- eller kraftverk varit beläget, samt
sextiofem procent i kommun där förbrukning ägt rum. Om i---hu
vudkontoret
funnits. Har till rörelseidkare av annan levererats vatten, gas
eller elektrisk kraft till distribution, skall så stor andel av de på kommun,
där vatten-, gas- eller kraftverk är beläget, belöpande tjugofem procent av
den efter fastighetsandelens avräknande återstående inkomsten, som motsvarar
den av rörelseidkaren mottagna leveransen av vatten, gas eller elektrisk
kraft i förhållande till hela den av rörelseidkaren levererade mängden
vatten, gas eller elektrisk kraft, taxeras i de kommuner, där förbrukning
ägt rum, enligt förut angiven regel angående fördelning av den å förbrukningen
belöpande delen av inkomsten. Har således en leverantör av elektrisk
kraft själv producerat 2/5 av den levererade kraften och av annan inköpt
3/5, skall den efter fastighetsandelens avräknande återstående inkomsten
fördelas sålunda, att tio procent taxeras i kommun, där huvudkontor funnits,
tio procent (2/5 av 25 procent) i kommun, där kraftverk varit beläget,
och åttio procent (3/5 av 25 procent -f- 65 procent) i de kommuner, där förbrukning
ägt rum.
Beträffande en distributionsförening som icke själv producerat någon
elektrisk kraft skall den efter fastighetsandelens avräknande återstående inkomsten
fördelas sålunda, att tio procent taxeras i kommun, där huvudkontor
varit beläget, och nittio procent i de kommuner, där förbrukning ägt rum.
Vid taxering----dylikt ändamål.
3. Vad angår inkomst av järnvägsdrift skall vid fördelning till beskattning
inom flera kommuner av den efter fastighetsandelens avräknande återstående
inkomsten iakttagas följande:
Har driften--— av banan.
4. De fördelningstal, efter vilka den efter fastighetsandelens avräknande
återstående inkomsten av kanaldrift skall mellan vederbörande kommuner
fördelas, fastställas efter den skattskyldiges hörande att lända till efterrättelse
till dess annorlunda förordnas. Fördelningstalen erhållas___annor
lunda
förordnas.
till 60 §.
Till ledning---följande exempel.
1. Ett aktiebolag har hemort i en kommun, som består av tre församlingar.
Bolaget äger en fastighet i envar av dessa församlingar; fastigheternas
taxeringsvärden utgöra resp. 50 000 kronor, 150 000 kronor och 200 000
kronor.
Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
17
Om den beskattningsbara inkomsten uppgår till 6 000 kronor, d. v. s. till
belopp motsvarande summan av garantibeloppen för fastigheterna, skall den
beskattningsbara inkomsten fördelas på församlingarna med 750 kronor,
2 250 kronor och 3 000 kronor, överstiger den---i 56—59 §§.
2. I en---på municipalsamhället.
3. En person---å municipalsamhället.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling och skall, såvitt
avser 5 § 4 mom., första gången tillämpas vid 1957 års allmänna fastighetstaxering.
I övrigt skola äldre bestämmelser fortfarande gälla i fråga
om 1957 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1957 eller tidigare
år.
I) motionen 11:524 av herrar Larsson i Hedenäset och Nilsson i Tvärålund,
vari hemställts, »att riksdagen vid behandling av propositionen nr 71
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att vid de fortsatta övervägandena
rörande beskattningen av kraftverksanläggningar, skogsfastigheter i
juridisk persons ägo och sommarstugor de i motionen anförda synpunkterna
må beaktas».
Till behandling i detta sammanhang har utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner, nämligen
I) de likalydande motionerna I: 209 av herr Ohlon m. fl. och II: 254 av
herr Ohlin m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte hesluta att förordningen
om kvarlåtenskapsskatten skall upphöra att gälla från utgången av
år 1957»;
II) de likalydande motionerna I: 215 av herrar Gustafsson och Sundin
samt II: 259 av herr Nilsson i Tvärålund, vari hemställts, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om en skyndsam utredning för att med
beaktande av i motionerna framförda synpunkter tillgodose de i motionerna
berörda kommunernas behov av erforderliga skatteintäkter;
HD de likalydande motionerna I: 216 av herr Bengtson m. fl. samt II: 258
av herrar Pettersson i Norregård och Andersson i Björkäng, vari hemställts,
att riksdagen måtte hesluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att närmare
utredning angående i motionerna föreslagen sparform måtte föreläggas
riksdagen;
IV) de likalydande motionerna I: 309 av herr Ewerlöf in. fl. och II: 390
av herr Cassel m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte antaga följande
2 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 7 saml. Nr 32
18
Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
1) Förslag
till
förordning om bostadssparande
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Den som under ett eller flera av åren 1957—1961 insätter medel i bank
eller annan penninginrättning å särskilt konto för bostadsanskaflning (bostadskonto)
må åtnjuta uppskov med taxering till kommunal och statlig inkomstskatt
för vad sålunda insatts efter vad nedan sägs.
2 §•
Uppskov enligt 1 § må äga rum för ett belopp av tillhopa högst 5 000 kronor
under nämnda period, dock att för äkta makar beloppet må utgöra
sammanlagt 10 000 kronor.
3 §•
Å bostadskonto insatta medel skola vara avsedda för förvärv av eget hem
eller för gäldande av insats i bostadsrättsförening. Den omständigheten att
bostaden är förenad med utrymme för ägarens yrkesverksamhet skall ej
utgöra hinder för uppskov, som i 1 § sägs, under förutsättning att bostadsändamålet
prövas vara det väsentliga, ej heller den omständigheten att bostaden
är uppförd å jordbruksfastighet.
4 §.
Belopp, för vilket uppskov med taxeringen erhållits, skall upptagas som
intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet för det beskattningsår, då uttag från
bostadskonto sker, såvida icke de uttagna medlen under beskattningsåret
använts för ändamål som i 3 § sägs, i vilket fall skattebefrielse skall äga
rum.
Å bostadskonto insatta medel, som icke uttagits före utgången av år 1966,
skola upptagas till beskattning vid 1967 års taxering.
5 §•
Bank eller annan penninginrättning, som mottagit insättning på bostadskonto,
har alt varje år före den 1 februari underrätta taxeringsnämnd i vederbörandes
hemortskommun om sammanlagda beloppet av under nästföregående
kalenderår verkställd insättning å bostadskonto eller utbetalning
från sådant konto.
6 §.
Ivungl. Maj :t äger meddela de närmare föreskrifter, som erfordras för tilllämpning
av denna förordning.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1958.
2)
Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
Förslag
till
19
lag angående ändring av kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att 39 § 3 mom. och 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370) skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan framgår samt att till 46> § skall fogas ett fjärde moment av nedanstående
lydelse.
39 §.
3 mom. Fysisk person, som haft intäkt varom i 38 § 1 inom. förmäles,
äger, där bruttointäkten överstiger sammanlagda beloppet av de i 1 inom.
avsedda kostnaderna, utöver avdrag för dessa kostnader åtnjuta extra avdrag
med 200 kronor eller, om den skattskyldige under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans med andra maken, för dem båda gemensamt
med 400 kronor. I den män intäkten utgör avkastning av aktier eller andelar
i ekonomisk förening må det extra avdraget ökas med 150 kronor
eller, om den skattskyldige under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med andra maken, med 300 kronor. I intet fall må dock skattskyldig
åtnjuta extra avdrag med högre belopp än som svarar mot skillnaden
mellan bruttointäkten och summan av de i 1 mom. avsedda kostnaderna.
(Se vidare anvisningarna.)
46 §.
2 mom. I hemortskommunen —---allmän sjukförsäkring.
Därest skattskyldig — ---nämnda tid.
Avdrag, som i första stycket 3) här ovan avses, skall beräknas till ett belopp
av minst 150 kronor eller, om skattskyldig under beskattningsåret varit
gift eller levt tillsammans med andra maken, för dem båda gemensamt
till ett belopp av minst 300 kronor. Härjämte skall gälla, att nu avsett avdrag
ej må för skattskyldig åtnjutas till högre belopp än 400 kronor; dock
att, om skattskyldig under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med andra maken, ifrågavarande avdrag för dem båda gemensamt må åtnjutas
med högst 800 kronor. Avdrag med högst 800 kronor må vidare åtnjutas
om skattskyldig under beskattningsåret varit ogift (varmed jämställcs
änka, änkling eller frånskild) och haft hemmavarande eller av den skaltskyldige
helt eller delvis underhållet barn, som stått under hans vårdnad
och för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat.
4 mom. Har skattskyldig, som är ägare av annan fastighet, inrättad till
bostad åt en familj jämte personliga tjänare (enfamiljsfastighet) eller två
familjer jämte personliga tjänare (tvåfamiljsfastighet) eller som innehar
lägenhet med bostadsrätt, under beskattningsåret verkställt amortering av
skuldi å sådan fastighet eller sådan lägenhet till ett belopp överstigande 1,5
20
Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
procent av fastighetens taxeringsvärde eller, beträffande bostadsrättslägenhet,
den del av fastighetens taxeringsvärde som belöper å lägenheten, må
han i hemortskommunen åtnjuta avdrag för överstigande amortering, dock
högst med ett belopp av 700 kronor och endast i den mån den sammanlagda
amorteringen icke motsvaras av en minskning under beskattningsåret av
den skattskyldiges eller dennes makes sammanlagda hos banker och andra
penninginrättningar innestående medel.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958; dock att äldre bestämmelser
skola gälla i fråga om 1958! års taxering samt i fråga om eftertaxering för
år 1958 eller tidigare år.
V) de likalydande motionerna I: 371 av herr Aastrup och II: 459 av herr
Kollberg in. fl., vari hemställts,
1) att riksdagen måtte för sin del besluta en höjning till 400 kronor för
ensamstående resp. 800 kronor för äkta makar av det allmänna avdraget
enligt 46 § 2 mom. första stycket 3) kommunalskattelagen för premier för
kapitalförsäkringar m. in.,
2) att riksdagen måtte för sin del besluta skattelättnader för frivilligt,
enskilt sparande enligt de riktlinjer som angives i motionerna, samt
3) att erforderliga författningstexter måtte utarbetas av vederbörande
utskott.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i del följande,
hänvisa till motionerna 1:216, 1:309, 1:409, 1:412, 1:414 samt
11:254, 11:259, 11:459, 11:510, 11:520, 11:521, 11:523, 11:524 och 11:525.
I en till bankoutskottet ställd skrift, som jämväl överlämnats till bevillningsutskottet,
har Svenska försäkringsbolags riksförbund hemställt, att
försäkringsavdragets maximibelopp höjs till 400 kronor för ensamstående
och 800 kronor för äkta makar och därmed jämställda skattskyldiga.
Propositionen
Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bland annat följande.
Vid 1953 års riksdag antogs en proposition (nr 186) om omläggning och
lindring av den kommunala fastighetsbeskattningen. I samband därmed
förklarades att lindringen fick anses såsom ett första steg mot denna beskattningsforms
upphävande.
På grundval av föreliggande statistiska uppgifter rörande saluvärdena sedan
föregående allmänna fastighetstaxering gjordes vid det möte med rikets
landskamrerare och taxeringsintendenter m. fl. som hölls i maj 1956 i
Stockholm vissa uttalanden om den nivå för taxeringsvärdena som kunde
förväntas som ett resultat av 1957 års allmänna fastighetstaxering. Av uttalandena
framgick att en betydande uppgång av taxeringsvärdena var att
Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
21
förutse för de flesta fastigheter. En sådan höjning måste leda dels till en
allmän skärpning av den kommunala fastighetsbeskattningen och dels till
en ökning av inkomstbeskattningen av ägare av villafastigheter m. fl.
På grund härav tillkallades den 18 juni 1956 kammarrättsassessorn E.
A. P. Reuterswärd att inom finansdepartementets rättsavdelning biträda
med utredning rörande en fortsatt successiv avveckling av fastighetsbeskattningen
samt andra med inkomstberäkningen för vissa fastigheter sammanhängande
frågor, m. m. Utredningsmannen har den 1 november 1956 avlämnat
en promemoria i ämnet jämte författningsförslag.
över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av statskontoret,
kammarrätten, domänstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, riksskattenämnden,
överståthållarämbetet (med överlämnande av yttrande från stadskollegiet
i Stockholm), länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar,
Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands,
Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund
u. p. a., Landsorganisationen i Sverige, Riksförbundet landsbygdens
folk, Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet,
Svenska sparbanksföreningen, Svenska stadsförbundet, Svenska vattenkraftföreningen,
Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges lantbruksförbund,
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges villaägareförbund,
Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund och Tjänstemännens
centralorganisation.
Svenska bankföreningen och Sveriges industriförbund åberopar ett av
delegerade för dessa organisationer och vissa andra institutioner upprättat
gemensamt yttrande. Detta yttrande betecknas i fortsättningen såsom avgivet
av näringslivets skattedelegation.
Länsstyrelserna i Stockholms, Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs och
Norrbottens län har bifogat av dem infordrade utlåtanden av kommuner
in. fl.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 april 1956 tillkallades
såsom sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning rörande reformer
med avseende å dödsbobeskattningen generaldirektören Rolf Dahlgren, tilllika
ordförande, ledamöterna av riksdagens andra kammare Nils Hansson i
Skegrie, Sture Henriksson och Eric Nilsson i Svalöv, sekreteraren Cyril Olsson,
ledamoten av riksdagens första kammare Edgar Sjödahl samt byråchefen
i finansdepartementet Slen Walberg.
I enlighet med sina direktiv skall de sakkunniga, som antagit benämningen
arvsskattesakkunniga, bl. a. överväga eu höjning av de skattefria
bottenbeloppen både vid arvsskatten och kvarlåtcnskapsskatten.
Enligt under hand meddelade direktiv har de sakkunniga till omedelbar
behandling upptagit frågan om ändring av skatteskalorna vid förmögenhetsskatten
och kvarlåtcnskapsskatten i syfte att beträffande dessa skatter i
skälig omfattning motverka följderna av den värdehöjning för fastigheter.
22
Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
som kunde förväntas inträda vid 1957 års allmänna fastighetstaxeiäng. Arvsskattesakkunniga
har den 15 december 1956 i enlighet härmed avgivit en
promemoria med förslag till provisorisk ändring av skatteskalorna vid förmögenhetsskatten
och kvarlåtenskapsskatten, m. in.
Över arvsskattesakkunnigas promemoria har efter remiss yttranden avgivits
av Göta hovrätt, statskontoret, kammarrätten samt länsstyrelserna i
Östergötlands, Malmöhus, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands och Västernorrlands
län.
Rörande motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen hänvisar
utskottet till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen härutinnan
återfinnes under följande rubriker å nedan angivna sidor i propositionen,
nämligen
1957 års allmänna fastighetstaxering, s. 13—15.
Den kommunala fastighetsbeskattningen, s. 15—43.
Beskattningen för inkomst av en- och tvåfamilj sfastigheter, s. 43— 62.
Avdrag från inkomst av kapital, s. 62—65.
Förslag om ändring av 5 § 4 mom. kommunalskattelagen, s. 66—67.
Höjning av beloppen för skattefri förmögenhet och kvarlåtenskap, s. 67
—72.
Motionerna
Fortsatt avveckling av fastighetsbeskattningen
Som motivering för utredningsyrkandet i de likalydande motionerna
1:215 och II: 259 anföres bl. a. Genom en sänkning av repartitionstalet
skulle skatteunderlaget kraftigt minska i vissa kommuner, för
vilka garanliskatten å fastighet hittills varit ett livsvillkor. Mestadels är det
här fråga om glesbygder med redan nu lågt skatteunderlag, hög utdebitering
och vikande befolkningsunderlag. Den åtgärd som av många hittills
varit närmast påtänkt i händelse av garantiskattens borttagande är en skatteutjämning
via statskassan. Även om en sådan skulle någorlunda tillfredsställande
ersätta det kommunala inkomstbortfallet, inger denna ordning
principiella betänkligheter därigenom att kommunens självstyrelse knappast
undgår att bli lidande på dess starka ekonomiska beroende av staten.
De områden, varifrån våra naturrikedomar hämtas, skulle för framtiden
i ännu högre grad än nu bli bidragsmottagare från andra landsändar, där
naturrikedomarna utnyttjas och förädlas. Råvarukommunerna skulle därför
på grund av beskattningens ensidighet i fråga om skatteunderlag bli oförskyllt
fattiga. Flerstädes i vårt land är skatt från inkomsttagare kommunens
stora inkomstkälla, men i råvarukommunerna, där inkomsttagarna är
få, måste »råvaran» beskattas för att uppnå erforderligt skatteunderlag. 1
detta avseende har dessa områden resurser att vara självförsörjande, om
skattelagstiftningen anpassas efter rådande förhållanden. Eftersom pro
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957 23
blemet huvudsakligen förekommer där fastighetsägaren är juridisk person
eller mantalsskriven i annan kommun, borde en lagstiftning kunna åstadkommas,
som skulle skydda vissa kommuners skattebortfall vid en utveckling
mot avskaffande av garantiskatten å fastigheten.
I de likalydande motionerna I: 410 och II: 510 framhållcs
bl. a., att det i ett läge då kommunerna i allmänhet har att dragas med stora
finansiella besvärligheter måste vara betänkligt att besluta reformer, som
ytterligare förstärker besvärligheterna för vissa kommuner, exempelvis sådana
där omfattande vattenregleringar eller dammbyggnader ägt rum eller
pågår. Skattehöjningar, som kan komma att ligga vid 50 öre per skattekrona
och däröver, måste betecknas som högst betydande. De berörda kommunerna
torde bli nödsakade att försöka eliminera en del av denna utdebiteringshöjning
genom att sänka sin kommunala standard. De redan nu
stora standardolikheterna olika kommuner emellan kommer därigenom att
förstärkas.
En tänkbar metod för beräkning av kompensation till berörda kommuner
har angivits av länsstyrelsen i Norrbottens län i dess i propositionen
citerade remissyttrande. Metoden skulle gå ut på att sedan taxering föi
visst år skett uträkna beloppet av effektiva skattekronor beträffande av
samma person ägda fastigheter av visst minimitaxeringsvärde (förslagsvis
1 milj. kronor) inom kommunen. För dessa fastigheter uträknas antalet
effektiva skattekronor enligt det gamla respektive det nya repartitionstalet.
Därefter kan lätt fastställas det bortfall av effektiva skattekronor som är föranlett
av sänkningen av repartitionstalet. Eftersom en kompensation efter
dylika linjer icke skulle omtatta något större antal kommuner behö^r del
administrativa bestyret icke bli avskräckande stort.
Motionärerna i de likalydande motionerna I: 413 och II: 523
framhåller, att de i propositionen angivna höjningarna av taxeringsvärdena
kommer att väsentligt överskridas. Inom ett avsevärt antal beredningsdistrikt
torde värdet av annan fastighet, d. v. s. huvudsakligen vanliga en- och
tvåfamiljsfastigheter, stiga med omkring 50 procent, och inom vissa distrikt ha
för kombinerade jord- och skogsbruk den genomsnittliga höjningen uppgivils
uppgå ändå till 300 procent. I den mån den genomsnittliga taxeliöjningen
ej uppgår till mer än 00 procent uppkommer ingen ökning av fastighetsskatten
med den sänkning av repartitionstalet, som Kungl. Maj :t föreslagit.
Blir däremot ökningen större än 60 procent, vilket torde bli fallet i stora
delar av landet, ökar fastighetsskatten. Vill man därför nu taga ett steg
mot fastighetsskattens slopande måste antingen repartitionstalet ytterligare
sänkas eller också måste man på annat sätt åstadkomma den eftersträvade
lindringen i beskattningen. Då det av flera skäl nu torde vara mindre
lämpligt med eu ytterligare sänkning av repartitionstalet synes en annan
metod böra tillgripas för att uppnå önskat resultat. Det enklaste och mest
ändamålsenliga är därvid att ett belopp av 20 000 kronor undantages från
fastighetens taxeringsvärde vid beräkning av garantibeloppet. I realiteten
24 Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
kommer detta — vid ett repartitionstal av 2,5 — att betyda att den skatt -skyldige från det beräknade garantibeloppet får göra ett avdrag av 500
kronor i alla de fall där taxeringsvärdet uppgår till minst 20 000 kronor.
Genom ett sådant avdrag skulle sannolikt så gott som alla ägare av en- och
tvåfamilj sfastigheter av normal standard undgå höjning av fastighetsskatten
till följd av de ökade taxeringsvärdena.
I de likalydande motionerna 1:414 och 11:519 anföres i huvudsak
följande. Något hinder att liksom tidigare tillämpa olika repartitionstal
för olika fastighetstaxeringsobjekt synes icke föreligga; tvärtom torde
detta bli nödvändigt för att så långt möjligt skapa likställighet mellan de olika
slagen av objekt vid strävandena att neutralisera verkningarna av den
förestående höjningen av taxeringsvärdena och att successivt avveckla fastighetsbeskattningen.
Skogsvårdslagen inskränker i det allmännas intresse
skogsägarens fria dispositionsrätt över sin skog. Denna lags bestämmelser innebär,
att skogsägarna ålägges ett tvångssparande av skog intill den bestockningsgräns,
som vid uthålligt skogsbruk betraktas som den ideala. När sålunda
skogsägaren genom lag ålägges ett tvångssparande av skog, framstår det
som föga rimligt att skärpa beskattningen av just detta objekt, över vilket
ägaren icke. äger fri dispositionsrätt.
Genom vad domänstyrelsen, näringslivets skattedelegation och vissa länsstyrelser
anfört står det klart att repartitionstalet 2,5 skulle komma att innebära
en skärpning av fastighetsbeskattningen för skogsbrukets del, som direkt
strider mot departementschefens uttalade strävan att neutralisera verkningarna
av de höjda taxeringsvärdena och att avveckla fastighetsbeskattningen.
Mycket talar för att repartitionstalet för alla slag av fastigheter bör
sänkas till 2 om man vill säkerställa att den effektiva fastighetsskatten
inte skall tillåtas stiga. För skogsbrukets del bör i vart fall ett högre repartitionstal
inte rimligen komma i fråga.
Till stöd för yrkandet om sänkning av repartitionstalet till 1,5 har motionärerna
i de likalydande motionerna 1:417 och 11:525 anfört
bl. a. följande. Det är ännu för tidigt att yttra sig om hur stora höjningarna
av skogsfastigheternas taxeringsvärden i verkligheten blir. Med all sannolikhet
kommer det att bli höjningar å 100 procent eller däröver. Mycket
tyder på att nämnda siffra kommer att ligga i underkant såsom medeltal
för hela landet. Därmed skulle det till skogsfastighet hänförda garantiskattebeloppet
komma alt stiga med i genomsnitt minst 25 procent. Domänstyrelsen
finner i sitt remissyttrande det sannolikt att — för skogsbrukets del
— fastighetsskatten blir effektiv i större utsträckning än som nu är fallet.
Detta finner styrelsen otillfredsställande, framför allt beträffande vissa områden
i Norrland, där ökningen torde bli större än genomsnittet för riket
och den nedre gränsen för bedrivande av ett ekonomiskt lönsamt skogsbruk
redan nu i många fall är uppnådd eller inte långt borta.
De erinringar domänstyrelsen gjort finner motionärerna väl motiverade
och högst allvarliga. Även om det i allmänhet torde förhålla sig så att skogs
-
25
Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
ägare, i varje fall sådana med större skogskomplex, kan utnyttja procentavdraget
helt och hållet och sålunda inte får någon merhelastning på grund
av garantibeskattningen, torde det antal fall då enskilda skogsägare i fortsättningen
får en effektiv fastighetsskatt av t. o. in. betydande storlek bli så
stort att man inte kan bortse därifrån. Skogsbruket på mindre fastigheter
måste med nödvändighet bedrivas så att större uttag endast förekommer
med flera års mellanrum. I den mån skogsägaren då inte åtnjuter annan inkomst
av sin jordbruksfastighet, kommer han under mellanåren att belastas
med effektiv garantiskatt.
För att undvika delta bör repartitionstalet sättas till 1,5. Detta tal bör
enligt motionärernas mening gälla inte endast skogsfastighet, utan fastigheter
av alla slag. Därigenom får visserligen andra fastigheter än skogsfastigheter
en större sänkning av garantiskatten än som motsvarar höjningen
av taxeringsvärdena. Detta finner motionärerna vara motiverat med hänsyn
till att tiden nu är inne för att ta ett nytt steg till avveckling av fastighetsbeskattningen.
Motionärerna har även upptagit vissa spörsmål rörande fördelningen av
rörelseinkomst mellan olika kommuner och anför därom bl. a. följande.
De tyngst vägande invändningarna mot förslaget om en sänkning av repartitionstalet
kan riktas från kraftverkskommunerna. Enligt förslaget kan
nämligen inträffa att ett kraftföretag inte får någon som helst minskning
av sitt sammanlagda skatteunderlag, men att kraftverkskommunen det oaktat
får vidkännas en högst betydande skatteunderlagsminskning. Detta sammanhänger
med utformningen av de fördelningsregler som nu gäller i det
fall då förvärvskälla, vari fastighet ingår, skall tas till beskattning i mer än
en kommun. Dessa fördelningsregler har uppbyggts med utgångspunkt från
förekomsten av en fastighetsskatt med ett repartitionstal av 5 procent. Innebörden
var att fastighetskommunen alltid skulle få beskatta ett belopp
motsvarande 5 procent av taxeringsvärdet. Det kan inte vara rimligt att man
genom sänkning av repartitionstalet förändrat innebörden i dessa bestämmelser,
så att fastighetskommunen får vidkännas en minskning av det frän
kraftverksföretaget härrörande skatteunderlaget, utan att denna föranleds
av en total minskning för företaget. Motionärerna erinrar vidare om att frågan
varit föremål för riksdagens bedömande i anledning av väckta motioner
vid 1954 års riksdag. Motionsyrkandena innebar, att ett belopp motsvarande
5 procent av taxeringsvärdet alltid skulle beskattas i iastighelskommunen.
I sitt betänkande nr 36 nämnda år framhöll bevillningsutskottet
att 1950 års skattelagssakkunniga i sin utredning om fastighetsbeskattningen,
vilken utredning legat till grund för proposition i ämnet till 1953
års riksdag, vid utförande av vissa provtaxeringar i syfte att utröna verkningarna
av fastighetsskattens avskaffande tillämpat en bestämmelse av
liknande innebörd som den av motionärerna förordade. Utskottet ansåg
också, all därest beslut fattades om ett avskaffande av fastighetsskatten, det
av motionärerna aktualiserade spörsmålet måste upptagas till prövning.
Detsamma ansåg utskottet böra gälla om en mer avsevärd sänkning av re
-
26
Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
partitionstalet genomfördes. Enligt motionärernas mening är 1954 års bevillningsutskotts
uttalanden i frågan förpliktande. Bestämmelser bör därför
införas i syfte att förhindra en ändring av de gällande fördelningsreglerna.
Förslaget bygger därvid på förekomsten av ett repartitionstal å 1,5
procent. En lagändring i avsedd riktning anses emellertid principiellt och
praktiskt motiverad även om riksdagen skulle stanna vid ett repartitionstal
av 2,5 procent.
Motionärerna i motionen II: 524 påpekar, att de kommuner, som
i högre grad är beroende av fastighetsbeskattningen, är i första hand sådana
med större vattenfallsfastigheter liksom sådana med större skogsinnehav
tillhöriga juridiska personer och kommuner med mera omfattande
sommarstugebebyggelse. Beträffande kommuner med större kraftverks-och
sjöregleringsanläggningar finner motionärerna uppenbart, att en omprövning
av bestämmelserna för inkomsttaxeringen erfordras. Sålunda framstår
det som otillräckligt, att endast 25 procent av ett kraftverks inkomst skall
beskattas i den kommun, där kraftverket är beläget, medan resten beskattas
i huvudkontors- och förbrukningskommunerna. Vidare synes kommuner
med av staten ägda kraftverks- och sjöregleringsanläggningar vara missgynnade.
Sålunda ges det statliga vattenkraftföretaget rätt till gäldränteavdrag
på den ursprungliga anläggningskostnaden, medan privata företag ej
torde ha rätt till motsvarande. Därjämte betraktas ej leveranser av elektrisk
energi från sådana företag till statliga verk, exempelvis Statens Järnvägar,
som skattepliktig inkomst. I andra sammanhang har påpekats, att nuvarande
beskattningsbestämmelser är otillfredsställande vid en sjöreglering,
då dammanläggningen är belägen inom en kommun, medan regleringen till
större delen omtattar en annan och ovanför belägen kommun. Då det är
själva dammanläggningen, som är skattepliktig, leder detta till att den
kommun, som till större delen drabbas av med regleringen följande skadeverkningar,
ändock blir utan beskattningsrätt beträffande företaget. Vidare
påpekas att självkostnadsprincipen i betydande utsträckning torde vara vägledande
vid prissättningen å elektrisk energi. Detta leder till att kraftverksoch
sjöregleringskommuner vid ett fortsatt tillämpande av denna taxeprincip
ej får några inkomstskattekällor av betydelse från inom kommunen
belägna vattenkraftsföretag. Därest en fortsatt avveckling av fastighetsbeskattningen
fortfarande skall ingå i den samhälleliga målsättningen, synes
det nödvändigt alt vad som ytterligare kan erfordras för beredande avfull
kompensation till de kommuner, varom här är fråga, åstadkommes.
Härvid tramstår det som en nödvändig förutsättning att sådan kompensation
blir av bestående värde och ej endast utgår under en övergångstid. — I fråga
om kommuner med större skogsinnehav tillhöriga juridiska personer är
problemet något annorlunda. Härvidlag torde man nämligen kunna utgå
ifrån att den nu aktuella höjningen av skogsfastigheternas taxeringsvärden
blir av den omfattningen, att kommunerna ej orsakas något skattebortfall
till följd av den föreslagna sänkningen av repartitionstalet. Med detta löses
27
Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
dock ej problemet om det skattebortfall och den osäkerhet som dessa kommuner
skulle drabhas av vid ett slopande av fastighetsskatten. — Beträffande
kommuner med mera omfattande sommarstugebebyggelse framhallcs,
att betydande förpliktelser åligger kommunerna till följd av denna bebyggelse;
såsom att stå till tjänst med vatten- och avloppsanläggningar, vagar,
ordningsväsen och annan samhällelig service.
Beräkningen av inkomst av annan fastighet och jordbruksfastighet
I de likalyd ande motionerna 1:409 och 11:509 föreslås införande
av ett schablonavdrag å 200 kronor vid beräkning av värdet av bostadsförmån
å jordbruksfastighet. Motionärerna framhåller, att ägare av
jordbruksfastighet genom det föreslagna schablonavdraget beträffande villafastigheterna
kommer i en missgynnad ställning. För de mindre jordbruksfastigheter,
där det huvudsakliga värdet utgöres av bostaden, torde
gälla, att skillnaden i karaktär är obetydlig mellan dem och egnahemsfastigheter
av den typ, som avses med förslaget i propositionen. Den som har sin
bostad registrerad som jordbruksfastighet måste finna det orättvist, att han
inte medges samma avdrag som den som i liknande omständigheter har sin
hostad registrerad som annan fastighet. Även jordbruksfastigheternas hyresvärde
påverkas av den värdestegring, som kommer till synes genom fastighetstaxeringen.
Den successiva ökningen under senare år av schablonvärdena
för värdering av bostadsförmån på jordbruksfastighet ger belägg härför.
Det framhålles vidare, att den i propositionen föreslagna reduceringen
av repartitionstalet i högre grad gynnar ägarna av egnahemsfastigheter an
ägarna av jordbruksfastigheter, då de senare blir föremål för en betydligt
kraftigare höjning av taxeringsvärdena.
I de likalydande motionerna 1:412 och 11:5 2 2 framhåller motionärerna,
att del i propositionen föreslagna 200-kronorsavdraget vid schablontaxeringen
av villafastighet tillsammans med nedsättningen av procenttalet
till 2,5 vid en höjning av taxeringsvärdet med 30 procent ger full kompensation
upp till ett taxeringsvärde av 80 000 kronor. Stiger däremot taxeringsvärdet
med 50 procent, vilket inte torde bli ovanligt, sjunker gränsen till
eu 26 000 kronor. D. v. s. redan för fastigheter med ett nuvarande taxeringsvärde
av detta belopp skulle en skattehöjning inträffa trots departementschefens
förslag. En ytterligare höjning av avdraget är sålunda befogad. Motionärerna
föreslår att det bestämmes till 400 kronor. Vid en 50-procenlig höjning av taxeringsvärdet
skulle ett dylikt avdrag innebära full kompensation upp till
52 000 kronor nuvarande taxeringsvärde. Sannolikt skulle endast därigenom
flertalet vanliga eu- och tvåfamilj sfastigheter undgå höjd inkomsttaxering.
Begränsningen av avdragsrätten till de en- och tvafamiljsfastigheter, vaiå
ägaren mantalsskrivits, bryter enligt motionärernas mening mot såväl principen
om jämlikhet och rättvisa som kravet på enkelhet vid deklarationsoch
taxeringsförfarandet. Motionärerna föreslår, att avdrag medges i samtliga
fall där 24 § 2 mom. K.L. är tillämpligt, detta så mycket hellre som
eljest gränsfall av svåröverskådlig karaktär kan uppstå. Eftersom denna
28 Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
regel endast gäller den statliga beskattningen, behöver i detta sammanhang
hänsyn inte tas till något minskat kommunalt skatteunderlag.
Motionärerna i de likalydande motionerna 1:415 och 11:521
förordar att verkningarna av de höjda taxeringsvärdena elimineras genom
eu ytterligare sänkning av procenttalet vid schablontaxeringen. En höjning
av taxeringsvärdena för villafastigheter med en tredjedel — vilket synes
vara vad man ungefär räknar med — skulle, om man vill åstadkomma exakt
samma resultat som tidigare, motsvara ett procenttal av 2,25. Det kan då
ligga nära till hands att fastställa ett procenttal av 2. Praktiska skäl talar
för att procenttalet för villataxeringen inte sättes högre än repartitionstalet,
vilket enligt motionärernas mening bör bestämmas till 1,5. I enlighet härmed
bör procenttalet vid schablontaxeringen sättas till 1,5. Därvid förutsältes,
att nagot s. k. sparavdrag inte skall förekomma.
Till stöd för yrkandet om avskaffande av schablontaxeringen av en- och
tvåfamiljsfastigheter anföres i de likalydande motionerna 1:417
och 11:525 bl. a. följande. Såsom motiv för införandet av dylik schablontaxermg
har bl. a. anförts, att villaägaren inte borde anses åtnjuta lägre inkomst
från det av honom i fastigheten investerade kapitalet än om han t. ex.
insatt samma kapital i bank. Konsekvensen av ett sådant resonemang måste
bil ytterst betänklig. Hela inkomstbegreppet blir härigenom godtyckligt.
Schablontaxeringen har även motiverats med önskemålet att få en förenklad
taxering. I och för sig anser motionärerna inte ett sådant argument bärande
men vill framhålla, att den största förenklingen skulle uppkomma om man
„ t undantog egnahem från vad som är att räkna som förvärvskälla. Så
ange detta emellertid inte sker, bör samma principiella avdragsrätt gälla
beträffande egnahem som i fråga om övriga förvärvskällor.
Skatteplikt för byggnad, m. in.
Motionärerna i de likalydande motionerna 1:412 och 11:522
hemställer om avslag på propositionsförslaget om höjning av skattepliktsgränsen
för byggnad å annans mark till 3 000 kronor och förordar i stället
att garantibeloppet avjämnas nedåt till hela hundratal kronor. Därigenom
skulle i samtliga fall, där effektiv fastighetsskatt utgår, upp till 3 900 kronor
av taxeringsvärdet vara fritt. De byggnader, huvudsakligen s. k. kolonistugor,
som finansministern i första hand synes ha haft i tankarna, skulle
även härigenom befrias från fastighetsskatt. Men regeln skulle bli mera rättvis
i förhållande till andra fastigheter med ringa taxeringsvärde.
5rkandet i de likalydande motionerna 1:416 och 11:520 att
bostad åt föreståndare i frikyrkoförsamling skall undantas från skatteplikt
motiveras med att kyrka och samlingslokaler tillhöriga religiösa trossamfund
är undantagna från skatteplikt. Jämväl prästgård är befriad från
fastighetsbeskattning. I fråga om kyrkolokaler har alltså andra trossamtund
jämställts med svenska kyrkan. Sådan jämställdhet gäller däremot inte
29
Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
i fråga om den bostad som upplåtes till föreståndare anställda av församling
inom andra trossamfund än svenska kyrkan. Ur rättvisesynpunkt och
med hänsyn till religionsfrihetslagen synes jämställdhet också böra gälla i
sistnämnda hänseende.
Sparstimulerande åtgärder
För att begränsa konsumtionen och öka sparandet föreslås i de likalydande
motionerna 1:216 och 11:258 utredning om införande av visst
slag av sparkonto hos hank. Motionärerna förordar, att envar fysisk skattskyldig,
som av sin inkomst på särskilt hos bank upplagt sparkonto insätter
för varje kalenderår förslagsvis högst 1000 å 2 000 kronor eller eventuellt
viss del av årsinkomsten, skall vara befriad från att i sin självdeklaration
för det år, varunder insättningen skett, upptaga beloppet till inkomstbeskattning.
Viss minimitid, under vilken ifrågavarande sparbelopp skall
vara spärrat, synes böra fastställas, från vilket dock vissa undantag kan
medges exempelvis då kontoinnehavare ingår äktenskap. Beskattning av de
belopp, som sålunda insättes på sparkontot, skall äga rum först när och i den
mån uttag göres från kontot. Såsom villkor för att skattebefrielse skall medges
insättningsåret bör gälla, att spararen under sparåret ökat sitt sammanlagda
banktillgodohavande och sin förmögenhet med minst sparbeloppet.
I de likalydande motionerna 1:309 och 11:390 framhålles, att
ett tvångsmässigt sparande av någon mer betydande omfattning minskar —
särskilt om skattetrycket redan det förutan är högt -— såväl utrymmet för
frivilligt sparande som benägenheten därtill. Problemet är därför på vilket
sätt och i vilken takt det offentliga sparande, som redan existerar, skall förvandlas
till frivilligt sparande. En sådan omvandling skulle förbättra dess
kvalitet och därmed stärka dess effekt håde som avgörande stabiliseringsfaktor
och som grund för investeringar såväl mera omedelbart produktiva
som basininvesteringar i enskild eller allmän regi. De bestående speciellt
sparstimulerande åtgärderna måste ta sikte på att göra beskattningen på
sparmedel rimlig ur spararnas synpunkt och att ur systemet operera bort
principiellt eller praktiskt sparfientliga element. Förmögenhetsskatten måste
rationaliseras så att framför allt dubbelbeskattning undvikes. Kvarlålenskapsskatten,
som utan att ha någon egentlig statsfinansiell betydelse
blivit en symbol för bristande förståelse för det långsiktiga sparandet, måste
avskaffas — utan några motsvarande skattehöjningar. Båda dessa frågor
ligger emellertid under utredning. Enligt gällande praxis kan alltså konkreta
förslag därför icke nu framläggas. Det bör dock vara riksdagen angeläget
att markera sin uppfattning att dessa utredningar snabbt bör slutföras och
förslag i anledning av dem föreläggas riksdagen.
De omedelbart sparstimulerande insatserna måste läggas på bred front och
utformas utan ängsliga farhågor för att även ett äldre sparande får del av
dem. Den väsentliga uppgiften är visserligen att stimulera till nysparande,
men dels torde icke detta kunna ske utan att sparandet över huvud taget
30
Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
gynnas, dels har det existerande sparandet utsatts för sådana påfrestningar att
inga invändningar kan resas mot att det i någon mån nu får fördelar. Det är
bildandet av sparvanor, som är det väsentliga målet för en sparfrämjande
Politik. — I anslutning härtill föreslås följande sparfrämjande åtgärder.
Den som under ett eller flera av åren 1957—1961 insätter medel i bank på
särskilt bostadskonto upp till ett sammanlagt belopp av högst 5 000 kronor
för ensamstående och 10 000 kronor för gifta skall få göra avdrag härför i
deklarationen. Om medlen användes för förvärv av eget hem eller för gäldande
av insats i bostadsrättsförening, blir skattebefrielsen definitiv. Bostaden
kan uppföras även på jordbruksfastighet.
Det avdrag som nu medgives från kapitalinkomst höjes från 100 kronor
för ensamstående och 200 kronor för gifta till dubbla beloppen. I den mån
intäkten utgör avkastning av aktier eller andelar i ekonomisk förening, skall
avdraget kunna höjas med 150 kronor för ensamstående och 300 kronor för
gifta.
Den som under året amorterar å skuld på egnahemsfastighet mer än 1,5
procent av fastighetens taxeringsvärde skall få avdrag för det överskjutande
beloppet, dock högst 700 kronor.
Avdrag för vissa försäkringspremier får nu göras upp till ett belopp av
300 kronor för ensamstående samt 600 kronor för gift skattskyldig och för
ensam person med minderårigt barn. Detta försäkringsavdrag bör höjas till
400 respektive 800 kronor.
Även i de likalydande motionerna 1:371 och 1 1:45 9 föreslås
premiering av sparande å särskilt sparkonto. Förslaget innebär följande.
Skattskyldig, som erlägger preliminär A-skatt, medges avdrag från det lönebelopp,
varpå skatten uträknas, med det sparbelopp, som arbetsgivaren överför
genom postgiro eller på annat sätt till hans sparkonto. Insättning på
sparkonto kan göras jämväl av skattskyldig själv. Denna möjlighet kan utnyttjas
av skattskyldiga med preliminär A-skatt, som icke låter arbetsgivaren
göra insättning på sparkonto, samt av skattskyldig, som har att erlägga
preliminär B-skatt. För samtliga skall gälla, att det sparade beloppet skall
angivas i deklarationen och styrkas med bankintyg. För att nå jämväl den
mkomstutjämnande effekten i skattehänseende skall skattelättnaden kvarstå,
så länge medlen innestår på sparkontot. Vid uttag från sparkontot skall
det uttagna beloppet återföras till beskattning, varvid banken skall göra
kallskatteavdrag. För att beloppet icke skall undgå beskattning skall banken
sedan årligen lämna taxeringsmyndighet besked om uttag! En definitiv
skattelattnad skall endast komma den till godo, som sparar på längre sikt.
Skattskyldig, som bibehållit medel på sparkontot i fem år, skall vid uttaget
vara berättigad att till beskattning uppge endast 75 procent av beloppet, som
statt inne under femårsperioden. Står medlen inne på sparkontot tio år eller
mer, skall den skattskyldige vid uttag endast till beskattning uppge 50 procent
av det uttagna beloppet. Vid uttag från sparkonto, på vilket insättning
-
31
Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
ar skett under en följd av år, skall så anses som om det först insatta beloppet
först uttages.
Vad angår storleken av de belopp som årligen kan insättas på sparkonto
skall denna begränsas till 3 000 kronor. Står exempelvis ett belopp av 1 000
kronor inne på sparkontot under 5 år, kommer 250 kronor att undantagas
från inkomstbeskattning, d. v. s. skattelättnaden motsvarar ett årligt avdrag
om 50 kronor. Därest sparandet omfattar en 10-årsperiod, kommer givetvis
den skattskyldige att få väsentligt större förmån, vilket är motiverat
genom att medlen bundits för så lång tid. Maximigräns för sparkontot skall
vara 30 000 kronor. Maximeringen av insättningsbeloppet till högst 3 000
kronor per år skall icke gälla i sådana fall, där den skattskyldige har åtnjutit
s. k. ackumulerad inkomst, ej heller skall angivna begränsning tillämpas
då en person haft exceptionellt liög inkomst hänförlig till ett beskattningsår.
Vid dödsfall skall dödsboet skatta för medlen på sparkontot, såvida icke
dödsbodelägarna överför medlen på egna sparkonton, varvid dödsbodelägarna
icke är berättigade till annan skattelättnad än den som följer av att
medlen sparas 5 resp. 10 år.
Motionärerna anser även, att avdraget för premier för kapitalförsäkringar
in. in. är alltför lågt, då avgiften för den obligatoriska sjukförsäkringen skall
inräknas i avdraget. Av detta och andra skäl, bl. a. det minskade penningvärdet,
erfordras en höjning av avdraget för premier för kapitalförsäkringar
in. in. till 400 resp. 800 kronor för att ytterligare stimulera det betydelsefulla
försäkringssparande!.
I de likalydande motionerna 1:409 och 11:509 framhåller motionärerna,
att amorteringssparandet måste ur samhällets synpunkt betraktas
som minst lika värdefullt som övrigt sparande och bör då vara förtjänt
av samma förmån i fråga om skattefritt avdrag. Det är möjligt, att nysparandet
bäst kan främjas genom ett förhöjt avdrag vid beskattningen, men
detsamma bör då även avse det sparande, som sker i form av amortering av
skuld. Även andra möjligheter till stimulerande av nysparandet bör emellertid
kunna tänkas. Det synes motionärerna nödvändigt, att denna fråga
grundligare överväges, innan riksdagen fattar beslut. I avvaktan på resultatet
av en sådan utredning bör nuvarande bestämmelser om avdrag vid beräkning
av kapitalinkomst tills vidare gälla.
Kvarlåtenskapsskatten
Till stöd för yrkandet om upphävande av kvarlåtenskapsskatten anföres i
de likalydande motionerna 1:2 0 9 och II : 2 5 4 bl. a. följande. De
praktiska olägenheter kvarlåtenskapsskatten medför är uppenbara. Genom
sin konstruktion verkar den orättvist mellan olika grupper av arvtagare,
hänsyn tas inte till antalet arvslotter etc. Härtill kommer att skatten verkar
minskande på det enskilda sparandet. Under fjolåret tillsatte finansministern
eu utredning, som fick i uppdrag att överse dödsbobeskattningen. Enligt
de av finansministern givna direktiven är utredningen oförhindrad att
32 Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
föreslå kvarlåtenskapsskattens avskaffande. Den tillsatta utredningen bör
inte hindra riksdagen att ompröva sin tidigare hållning i principfrågan rörande
kvarlåtenskapsskatten som skatteform. De justeringar av arvsbeskattningen
i övrigt som kan föranledas av kvarlåtenskapsskattens avskaffande
får prövas av den sittande utredningen.
Utskottets yttrande
Fortsatt avveckling av fastighetsbeskattningen
Genom beslut av 1953 års riksdag togs ett första steg mot avskaffande
av den kommunala beskattningen av fastighet genom att repartitionstalet
sänktes från 5 till 4. Samtidigt uttalades från riksdagens sida att ur principiella
synpunkter tillräckliga skäl inte förelåg för ett bibehållande av
denna beskattningsform. Ett omedelbart avskaffande av fastighetsbeskattningen
i då rådande läge kunde emellertid inte ske, då detta skulle medföra
icke obetydliga ekonomiska olägenheter för vissa kommuner, där fastighetsbeståndet
övervägande utgjordes av sådana fastigheter, för vilka inte
erlades annan kommunalskatt än fastighetsskatt.
Vid den utredning rörande en fortsatt successiv avveckling av fastighetsbeskattningen,
som föregående år vidtogs inom finansdepartementets rättsavdelning,
konstaterades att fastighetsbeskattningens betydelse minskat
ytterligare från tidpunkten för de undersökningar som låg till grund för
1953 års riksdagsbeslut. Det framhölls emellertid även av utredningsmannen
att denna beskattningsform fortfarande var av stor betydelse för kommuner
av mer särpräglad karaktär, främst kommuner med större kraftverksanläggningar
samt — ehuru i mindre mån -— kommuner med större
bestånd av flerfamiljshus eller sommarstugor. En omedelbar avveckling av
fastighetsbeskattningen skulle för dessa kommuner medföra tämligen kraftiga
utdebiteringshöjningar och medföra en ökad skattebelastning bl. a.
för löntagare och jordbrukare. På grund av angivna förhållanden har departementschefen
funnit det inte vara möjligt att nu föreslå en fullständig
avveckling av fastighetsbeskattningen. I stället förordas en fortsatt partiell
avveckling genom sänkning av repartitionstalet till 2,5.
Frågan om storleken av repartitionstalet har även upptagits i vissa motioner.
I de inbördes likalydande motionerna 1:417 och 11:525 samt 1:415
och 11:521 yrkas sålunda, att detta tal nedsättes till 1,5, och i de likalydande
motionerna 1:414 och 11:519 hemställes att repartitionstalet bestämmes
till 2. De sistnämnda motionerna innehåller vidare ett alternativt yrkande;
därest huvudyrkandet inte skulle bifallas hemställes att repartitionstalet
för skogsmark och växande skog fastställes till 2. Till stöd för
yrkandena om ytterligare sänkning av repartitionstalet har i motionerna
bl. a. framhållits, att taxeringsvärdena å skog vid 1957 års fastighetstaxering
kan antas komma att stiga avsevärt mer än taxeringsvärdena i övrigt.
För ägare av skogsfastigheter skulle detta betyda att effektiv fastighets
-
33
Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
skatt skulle komma att utgå i större omfattning än nu, särskilt för mindre
skogsfastiglieler. Det framhålles vidare att man endast genom en större
sänkning av repartitionstalet än den i propositionen förordade skulle ta ett
mer betydande steg mot garantiskattens avskaffande.
Enligt utskottets mening saknas i dagens läge förutsättningar för ett
omedelbart avskaffande av fastighetsbeskattningen. Visserligen har denna
beskattnings relativa betydelse för det kommunala skatteunderlaget successivt
minskat i betydelse sedan 1953 års principbeslut fattades. Som tramhållits
i propositionen är fastighetsbeskattningen emellertid i vissa kommuner
alltjämt av sådan betydelse att en betydande skattehöjning för inkomsttagare
i allmänhet skulle följa om garantiskatten utan vidare avskaffades.
Det kan förväntas att summan av fastigheternas taxeringsvärden
kommer att stiga avsevärt vid 1.957 års taxering. För praktiskt taget alla
andra slag av fastigheter än större hyreshus torde nämligen taxeringsnivån
höjas. Med hänsyn till den olika sammansättningen av fastighetsbeståndet
i skilda kommuner kan förmodas att höjningen — även relativt sett — blir
tämligen varierande från kommun till kommun. Det torde dock vara ett
realistiskt antagande att taxeringsnivån i flertalet kommuner kommer att
höjas med minst en tredjedel i förhållande till läget vid 1952 års allmänna
fastighetstaxering.
Under sådana omständigheter skulle ett bibehållande av det nu tillämpade
repartitionstalet 4 medföra, att fastighetsbeskattningens relativa betydelse
för kommunernas skatteunderlag ökar, vilket skulle strida mot de tidigare
från riksdagens sida gjorda uttalandena rörande fastighetsbeskattningens
successiva avveckling. Vidare skulle verkan för den enskilde fastighetsägaren
bli en höjd beskattning, vilken med hänsyn till de berörda
uttalandena ler sig svårförklarlig ur den enskildes synpunkt och för vilken
bärande skäl knappast kan anföras i vidare mån än höjningen av taxeringsvärdet
beror på att tidigare åsatt taxeringsvärde varit för lågt.
Från nu angivna utgångspunkter är det ett önskemål att repartitionstalet
sänkes och att denna sänkning blir så stor att dels fastighetsbeskattningens
betydelse minskar i åtminstone flertalet kommuner och dels den enskilde
fastighetsägaren i normalfallet inte erhåller ökad skatt. Ä andra sidan måste
emellertid beaktas att repartitionstalet inte sättes så lågt att mera kännbara
kommunala utdebiteringshöjningar framtvingas. En avvägning mellan
dessa mot varandra stridande intressen måste således göras.
Något samlat material rörande utfallet av 1957 års fastighetstaxering
föreligger ännu inte. Inte heller finns någon möjlighet att nu säkert bedöma
i vilken utsträckning fastighetsbeskattningen kommer att bli effektiv
under närmast följande år. Bedömningen av frågan om repartitionstalets
höjd måste därför grundas på vissa antaganden rörande taxeringsnivån
under beaktande av tidigare gjorda erfarenheter av inkomstförhållandcn för
fastigheter av olika slag. I utredningsmannens promemoria har gjorts vissa
undersökningar rörande verkningarna av olika repartitionstal, vilka undersökningar
kompletterats i den föreliggande propositionen. I några av de
3 llihang till riksdagens protokoll 1957. 7 samt. Nr 32
34
Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
väckta motionerna lämnas vidare en del siffror från enskilda taxeringsdistrikt
ägnade att i någon mån belysa läget.
Av undersökningarna framgår, att fastighetsägaren ofta inte skulle erhålla
full kompensation för höjningen av taxeringsvärdena om repartitionstalet
bestämmes till 3. För ett stort antal kommuner skulle fastighetsbeskattningens
betydelse komma att öka. Ett lägre repartitionstal bör därför
väljas.
Med det i propositionen föreslagna repartitionstalet 2,5 skulle en minskning
av garantibeloppet inträda under förutsättning att taxeringsvärdet inte
höjts med mer än 60 procent, d. v. s. för praktiskt taget alla fastigheter.
Vad beträttar rena skogsfastigheter torde höjning av taxeringsvärdena visserligen
i regel komma att ske med mer än 60 procent, men därvid bör
beaktas, att fastighetsbeskattningen vid ett rationellt bedrivet skogsbruk
blott i ringa utsträckning torde bli effektiv. För kommunernas del skulle
detta tal i allmänhet medföra en viss utdebiteringshöjning under i övrigt
otörändrade förhållanden. Denna höjning skulle dock bli relativt liten. Den
vidtagna undersökningen ger vid handen att en sänkning av repartitionstalet
till 2,5 i flertalet av dessa kommuner inte skulle behöva föranleda
större höjningar av utdebiteringen än med högst 30 öre. I ett av de undersökta
tallen skulle utdebiteringshöjningen bli något högre; den skulle dock
stanna vid 45 öre.
En sänkning av repartitionstalet till 2, vilket förordats i vissa motioner,
skulle få till följd en lägre garantiskatt för fastighetsägare utom i de undantagsfall,
då taxeringsvärdet höjts till det dubbla eller mer. För åtskilliga
fastigheter skulle en betydande sänkning ske. Å andra sidan skulle skatteunderlaget
i kommunerna generellt sett komma att minska. I kommuner
av viss typ skulle denna minskning bli mycket betydande. Detta är bl. a.
fallet i kommuner med kraftverk eller relativt stor sommarstugebebyggelse
i vilka utdebiteringshöjningar å en krona eller mer kan befaras följa. Än
mer framträdande blir dessa verkningar om repartitionstalet sänkes till 1,5,
vilket förordats i motionerna 1:417 och 11:525 samt 1:415 och 11:521.
Frågan om repartitionstalets storlek måste ses i samband med förutsättningarna
för kompensation åt de kommuner, vilka genom en sådan sänkning
skulle få vidkännas en större minskning av skatteunderlaget. Enligt
departementschefens mening ger den av honom föreslagna sänkningen av
repartitionstalet inte anledning till befogade krav på statsbidrag från kommunernas
sida, medan däremot en fullständig avveckling av fastighetsbeskattningen
skulle föranleda allvarliga problem, varför en kompensation i
någon form borde övervägas.
Spörsmålen om kompensation åt vissa kommuner samt omfördelningen
av skatteunderlaget mellan olika kommuner har även upptagits i flera motioner.
Sålunda har — i syfte att tillförsäkra kommuner med rörelsefastigheter
större skatteunderlag — i de likalydande motionerna I: 417 och II: 525 framställts
yrkande om ändring av 58 § kommunalskattelagen, vilket lagrum
Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
35
innehåller bestämmelser om fördelning av inkomst av rörelse som skall
lagas till beskattning i mer än en kommun. Motionärernas yrkande innebär
att i de fall fastighet ingår i rörelsen en inkomst motsvarande fem procent
av fastighetens taxeringsvärde alltid skall beskattas i den kommun där fastigheten
är belägen, d. v. s. att samma andel av inkomsten skall beskattas i
nämnda kommun, som när repartitionstalet för fastighet var fem. Motionärerna
föreslår fördenskull, att av rörelseinkomsten skillnaden mellan å ena
sidan fem procent av taxeringsvärdet och å andra sidan garantibeloppet
hänföres till den kommun där fastigheten är belägen. I konsekvens med
sitt ovannämnda yrkande rörande beräkning av garantibeloppet till 1,5 procent
av taxeringsvärdet finner motionärerna, att denna skillnad utgör 3,5
procent av taxeringsvärdet.
Som motionärerna erinrat bar denna fråga behandlats av bl. a. 1954 års
bevillningsutskott då förevarande fråga första gången efter omläggningen
av fastighetsbeskattningen var föremål för riksdagens uppmärksamhet. I sitt
av riksdagen godkända betänkande nr 36 framhöll utskottet att frågan måste
upptas till prövning därest beslut fattades om ett avskaffande av fastighetsskatten.
Detsamma ansåg utskottet gälla om en mera avsevärd sänkning
av repartitionstalet genomfördes. Den av 1953 års riksdag beslutade
sänkningen av repartitionstalet med allenast en enhet, från fem till fyra,
nödvändiggjorde däremot inte enligt utskottets mening eu justering av ifrågavarande
fördelningsregler.
Den av motionärerna förordade regeln torde framför allt ha betydelse för
kommun med större kraftverk. För åtskilliga sådana kommuner skulle
bestämmelsen dock bli helt utan verkan, beroende på att kraftverksrörelsens
överskott inte överstiger garantibeloppet för fastigheten. För flertalet
rörelser av annat slag, som utövas även i andra kommuner än den, där
fast driftställe finns, torde den till sistnämnda kommun hänförliga inkomsten
regelmässigt överstiga 5 procent av fastighetens taxeringsvärde. Som
departementschefen framhållit är frågan om fördelning av inkomsten av
vattenfallsfastighet föremål för prövning av skattelagssakkunniga. Enligt
vad utskottet erfarit har utredningen av frågan numera igångsatts. Det
torde kunna förväntas, att den av motionärerna förordade lösningen kommer
att övervägas under utredningsarbetet. Enligt utskottets mening bör
resultatet av nämnda utredning avvaktas innan slutlig ställning tas till frågan.
Därvid förutsätter utskottet att utredningen av hithörande spörsmål
föreligger klar, innan frågan om slutlig avveckling av fastighetsbeskattningen
prövas. Utskottet avstyrker med det anförda yrkandet i motionerna
1:417 och II: 525 i vad de avser ändrade regler för inkomstfördelningen.
Även i andra motioner har upptagits spörsmålet hur man skall kunna förhindra
större utdebiteringshöjningar i de kommuner, som i högre grad är
beroende av fastighetsbeskattningen.
Sålunda yrkas i motionerna 1:410 och 11:510 alt beslut fattas om kompensation
till vissa kommuner, därvid motionärerna främst synes ha haft
i åtanke de kommuner i vilka vattenfallsfastigheter är belägna. Denna
kompensation borde utgå redan vid en sänkning av repartitionstalet till 2,5.
36
Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
I motionerna I: 215 och II: 259 hemställes om skyndsam utredning för
tillgodoseende av behovet av skatteintäkter i kommuner, i vilka kraftverksanläggningar
och stora bolags- eller kronoskogar är belägna. I motionen
II: 524 har anförts vissa synpunkter hur behovet av skatteintäkter skall tillgodoses
såvitt avser kommuner med lcraftverksanläggningar, sommarstugebebyggelse
eller bolagsskogar. Enligt motionärernas mening borde vid de
fortsatta övervägandena av hithörande spörsmål undersökas möjligheterna
att bereda dylika kommuner kompensation för det skattebortfall, som en
sänkning av repartitionstalet kan medföra. Även en retroaktiv kompensation
kunde däi’vid ifrågasättas.
Vad först angår frågan om kompensation till de kommuner, som får ett
sänkt skatteunderlag genom en fortsatt avveckling av fastighetsbeskattningen,
får utskottet anföra följande. Vid avvägningen av den ifrågasatta sänkningen
av repartitionstalet bör självfallet såvitt möjligt hänsyn tas till
kommunernas bärkraft. Om repartitionstalet i enlighet med vad som förordas
i propositionen inte sänkes mer än till 2,5 har enligt utskottets mening
hänsyn tagits till kommunernas intressen. De gjorda undersökningarna,
som inriktats på i detta hänseende särskilt känsliga kommuner, ger nämligen
vid handen att utdebiteringshöj ningen i flertalet av dessa kommuner
skulle bli måttlig. I likhet med departementschefen kan utskottet därför
inte finna att en så begränsad sänkning av repartitionstalet ger anledning
att genom statsbidrag ersätta kommunerna för skattebortfallet. Utskottet
vill även erinra om att vissa möjligheter i allmänhet torde förefinnas
för kommun att delvis ta den särskilda skatteregleringsfond, som
bildats i samband med den nyligen vidtagna omläggningen av fastighetsbeskattningen,
i anspråk för att förhindra en alltför kraftig stegring av
utdebiteringen.
Läget blir emellertid delvis ett annat vid en längre gående sänkning av
repartitionstalet. Härigenom skulle som motionärerna påpekat ett ytterligare
steg tas mot garantiskattens avskaffande. Emellertid kan en alltför
stor sänkning av repartitionstalet inte nu genomföras utan att vissa kommuner
blir i behov av kompensation. Frågan när sådan skall förekomma
och i vad form eventuell kompensation bör ges har inte varit föremål för
närmare utredning. Under sådana förhållanden kan man enligt utskottets
åsikt inte redan nu sänka repartitionstalet mer än som föreslagits i propositionen.
Det torde inte heller vara lämpligt att i rådande läge ha ett lägre
repartitionslal för skogsfastigheter. Vid detta sitt ställningstagande har utskottet
förutsatt att fastighetsbeskattningen avvecklas inom en mycket nära
framtid; kan så ske torde huvudsyftet med förevarande motioner vara tillgodosett.
Med det anförda tillstyrkes bifall till propositionen i denna del och
avstyrkes motionsyrkandena om lägre repartitionstal än 2,5.
I motionerna 1:413 och II: 523 framföres yrkande, att vid beräkning av
garantibelopp för fastighet ett belopp av 20 000 kronor av taxeringsvärdet
måtte undantas. Motsvarande yrkande har varit föremål för behandling av
1953 års och senare års riksdagar. På hemställan av respektive års bevill
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
37
ningsutskott liar yrkandet avvisats. Då utskottet i det följande föreslår skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran om förslag till fastighetsskattens snara
avveckling, anser utskottet de föreliggande motionerna inte böra föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Slutligen skall utskottet beröra frågan om en slutlig avveckling av fastighetsbeskattningen.
Enligt vad departementschefen framhållit synes utvecklingen
gå i den riktningen att det inom en tämligen nära framtid torde bli
möjligt att avskaffa denna beskattning. Departementschefen har förutsatt
att en särskild utredning företas, bl. a. beträffande frågan om kompensation
i någon form till de kommuner, som är i hög grad beroende av fastighetsbeskattningen.
Utskottet vill i detta sammanhang starkt understryka angelägenheten av
att fastighetsbeskattningen avskaffas så snart förutsättningar därför föreligger.
Detta torde emellertid inte vara möjligt, utan att dessförinnan frågan
om kompensation åt vissa kommuner undersöks. I vilka fall och i vilken omfattning
sådan kompensation kan bli erforderlig undandrar sig utskottets bedömande.
Innan behovet av kompensation undersökts är det svårt att närmare
ange formen och villkoren för kompensationen. Utskottet finner det önskvärt
att denna fråga — i den mån den inte kan lösas i samband med den förut omnämnda
utredningen rörande fördelningen av inkomst från vattenfallsfastighet
— blir föremål för skyndsam utredning. Utskottet förväntar att senast
1960 års riksdag bereds tillfälle att ta ställning till frågan om en slutlig
avveckling av fastighetsbeskattningen, under förutsättning att erforderliga
undersökningar till denna tidpunkt kan slutföras. Utskottet föreslår därför
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller att förslag om fastighetsbeskattningens
slutliga avveckling måtte föreläggas senast 1960 års riksdag
samt att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa härför erforderlig utredning.
Beräkning av inkomst av en- och tvåfamiljsfastigheter, m. m.
En höjning av taxeringsvärdena för en- och tvåfamiljsfastigheter påverkar
inte endast garantibeloppet utan leder även till en ökad statlig inkomstskatt
för ägare av dylika fastigheter, eftersom storleken av bruttointäkten av sådan
fastighet normalt är direkt beroende av taxeringsvärdets höjd. Genom
beslut av 1953 års riksdag skall nämligen bruttointäkten av villafastighet
beräknas till 3 procent av taxeringsvärdet och avdrag från bruttointäkten
medges endast för räntor och tomträttsavgäld.
Taxeringsvärdena å en- och tvåfamiljsfastigheter väntas komma att stiga
vid 1957 års fastighetstaxering med i genomsnitt en tredjedel. För alt detta
ej skall föranleda ökad skattebelastning för fastighetsägarna måste särskilda
åtgärder vidtas; den lättnad i den kommunala beskattningen som i allmänhet
följer vid en sänkning av repartitionstalet till 2,5 för ifrågavarande
fastigheter är i regel inte tillräcklig för att kompensera höjningen av den
statliga inkomstskatten.
En i och för sig möjlig utväg att lösa detta problem är den som — ehuru
38
nevillningsutskoitets betänkande nr 32 år 1957
i annat syfte — anvisats i de likalydande motionerna I: 417 och II: 525, däri
yrkats upphävande av metoden att i vissa fall beräkna inkomst av annan
fastighet efter schablon. Motionärerna anser att inkomstberäkningen i stället
alltid bör ske enligt de för t. ex. hyresfastigheter gällande bestämmelserna,
innebärande skattskyldighet för verkligen åtnjutna inkomster och
avdragsrätt för utgivna omkostnader. I motionerna har ifrågasatts, huruvida
svårigheterna vid beräkning av inkomst av en- och tvåfamilj sfastigheter enligt
tidigare bestämmelser varit så betydande, att särskilda bestämmelser
är erforderliga. Vidare har anförts, att det strider mot jämlikheten och rättvisan
i beskattningen, att blott beräknad och inte allenast verklig inkomst
skulle komma att beskattas. Motsvarande yrkanden gjordes i motioner vid
1954, 1955 och 1956 års riksdagar, men avvisades av riksdagen på hemställan
av bevillningsutskottet.
Utskottet kan för sin del inte dela de principiella betänkligheter, som
framförts i motionerna mot schablonmetoden. I princip bör inte inkomstberäkningen
vid taxeringen påverkas av det sätt, på vilket en skattskyldig
tillgodoser sitt bostadsbehov. Det har därför synts ägnat att främja jämlikhet
och rättvisa i beskattningen om denna grundsats genomfördes även beträffande
skattskyldiga som tillgodoser sitt bostadsbehov genom innehav av
en- eller tvåfamiljsfastighet. Mot detta betraktelsesätt kan ej anses stridande,
att ägaren till sådan fastighet beskattas för på visst sätt uppskattat värde
av den förmån, som kan beräknas tillkomma honom av eget kapital i fastigheten.
Härtill kommer att den schablonmässiga inkomstberäkningen lett
till en påtaglig förenkling av taxeringsarbetet och deklarationsbestyren.
Utskottet kan därför inte tillstyrka att schablonmetoden nu överges. Av nyss
angivna skäl kan utskottet inte heller biträda yrkandet i de berörda motionerna,
att gällande bestämmelser om schablonmässig inkomstberäkning för
kooperativa bostadsföretag upphäves.
För att åstadkomma den önskade reduceringen av statsskatten föreslog
utredningsmannen att ett särskilt avdrag å 400 kronor skulle medges vid
beskattningen av egnahemsfastighet. Beloppet var så avvägt, att nettointäkten
av en egnahemsfastighet med ett nuvarande taxeringsvärde å 40 000
kronor inte skulle stiga vid en höjning av taxeringsvärdet med en tredjedel.
Departementschefen har emellertid förordat en annan metod, innebärande
att procenttalet för villaschablonen nedsättes från 3 till 2,5, varjämte ett
extra avdrag medges å 200 kronor. Det extra avdraget förutsättes skola ges
endast om den skattskyldige mantalsskrivits å fastigheten. I dylika fall
skulle — vid en höjning av taxeringsvärdet med 35 procent — inkomsten
av villafastigheten bli mindre än för närvarande i de fall då nuvarande taxeringsvärde
inte överstiger ca 50 000 kronor.
I de likalydande motionerna I: 412 och II: 522 hemställes att det extra
avdraget bestämmes till 400 kronor och att avdraget medges i samtliga fall
då intäkten skall beräknas enligt schablonmetoden. Som skäl härför har anförts
att det i propositionen förordade avdraget inte blir tillräckligt om taxeringsvärdet
stiger mer än vad departementschefen förutsatt. I motionerna
Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957 39
I: 415 och II: 521 återigen yrkas att procenttalet sätts till 1,5, varvid extra
avdrag inte skulle ifrågakoinma.
Vad först beträffar yrkandet i sistnämnda motioner så innebär detta att
bruttointäkten skulle bli mindre än nu intill en höjning av taxeringsvärdet
med 100 procent. Det står dock enligt utskottets mening klart att taxeringsvärdena
å de fastigheter, det här rör, endast i mycket extrema fall kommer
att fördubblas. I allmänhet torde höjningen inte bli större än 1/3. Den i
motionerna förordade procentsatsen skulle — enligt vad tidigare utförda
beräkningar ger vid handen — innebära att det i en villafastighet insatta
egna kapitalet i praktiken aldrig blir föremål för beskattning eller i varje
fall beskattat endast efter några få tiondels procent. Å fastigheter, som är
belånade i normal omfattning, skulle regelbundet uppkomma underskott.
Enligt utskottets mening kan en så stor nedsättning av procenttalet inte
anses motiverad. Utskottet avstyrker därför yrkandet i motionerna I: 415
och II: 521. Sättes procenttalet till 2 innebär detta att taxeringsvärdet kan
höjas med 50 procent utan att bruttointäkten av fastigheten stiger. För
smärre villafastigheter, för vilka taxeringsvärdena relativt sett höjes mest,
skulle härigenom knappast någon eller endast en mindre skattelindring inträda.
Däremot skulle ägare till större fastigheter få en inte obetydlig skattelättnad.
Enligt utskottets mening bör för erhållande av ett jämnt resultat metoden
med en mindre nedsättning av procenttalet — därvid annat tal än 2,5
knappast bör ifrågakomma — kombinerad med ett extra avdrag begagnas.
Fråga blir då om storleken av det extra avdraget. Mot varandra står i första
hand förslaget i propositionen om extra avdrag med 200 kronor och yrkandet
i motionerna 1:412 och II: 522 om extra avdrag med 400 kronor.
Av nedanstående tabell framgår hur mycket nuvarande taxeringsvärde kan
höjas i de olika fallen, utan att fastighetsinkomsten sitiger.
Nuvarande taxeringsvärde |
Utan ökning av fastighetsin-komsten kan höjning av taxe-ringsvärdet ske med följande |
|
Enligt prop. |
Enligt motio-nerna 1:412 |
|
15 000 ........ |
73 |
126 |
20 000 ........ |
60 |
100 |
25 000 ........ |
52 |
84 |
30 000 ........ |
47 |
73 |
40 000 ........ |
40 |
liO |
50 000 ........ |
36 |
52 |
60 000 ........ |
33 |
47 |
75 000 ........ |
30 |
41 |
100 000 ........ |
28 |
36 |
130 000 ........ |
26 |
32 |
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om alt höjningar med 50 procent
knappast torde förekomma annat än i fråga om smärre egnahemsfas
-
40 Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
tigheter eller i sådana fall och sådana distrikt där taxeringsvärdet tidigare
varit onormalt lågt. För fastigheter med taxeringsvärde upp till 25 000 kronor
blir det emellertid som framgår av tabellen ingen skattehöjning enligt
propositionsförslaget ens om taxeringsvärdet stiger med 50 procent. Enligt
vad utskottet kunnat finna är det knappast troligt att opåkallade skattehöjningar
inträder om propositionsförslaget genomförs. Däremot skulle bifall
till yrkandet om extra avdrag å 400 kronor generellt sett gå utöver syftet
att kompensera egnahemsägare för den väntade höjningen av taxeringsvärdena.
Ett extra avdrag å 400 kronor skulle medföra skattelättnader av
sådan storlek, att de måste ses som ett ensidigt gynnande av egnahemsägarna.
Utskottet anser sig med hänsyn härtill böra förorda att det extra
avdraget bestämmes till 200 kronor.
Det motionsvis framförda yrkandet att samma regler skall gälla inte bara
för egnahemsfastigheter utan även för sommarnöjesfastigheter och andra
fastigheter, vilkas inkomst beräknas efter samma schablonmetod, anser sig
utskottet inte kunna biträda. Ett utsträckande av det extra avdraget till
sommarnöjesfastigheter o. dyl., vilka regelmässigt har tämligen låga taxeringsvärden,
skulle medföra att en mycket stor del av dessa fastigheter
skulle ge underskott med därav följande komplikationer i taxeringsarbetet.
Framhållas må även, att beträffande sistnämnda slag av fastigheter höjningen
av fastighetsinkomsten i regel på grund av gällande avjämningsbestämmelser
kommer att föranleda ingen eller blott högst obetydlig skattehöjning.
I motionerna 1:409 och 11:509 har yrkats att ett schablonavdrag å 200
kronor skall medges även vid beräkning av värdet av bostadsförmån å jordbruksfastighet.
Utskottet vill emellertid erinra om att sådan bostadsförmåns
värde inte — i motsats till vad som är fallet vid villaschablonen —
står i direkt förhållande till taxeringsvärdet. Enbart den omständigheten
att taxeringsvärdet höjs är inte tillräcklig såsom skäl för att höja bostadsförmånens
värde. Utskottet får därför avstyrka bifall till det förevarande
motionsyrkandet.
Skatteplikt för bgggnad m. m.
I propositionen har föreslagits att skattepliktsgränsen för byggnad å annans
mark skall höjas från 500 till 3 000 kronor. I motionerna 1:412 och
II: 522 yrkas att propositionen i denna del skall avslås och att i stället garantibeloppet
skall avjämnas nedåt till närmast lägre hela hundratal kronor.
Härigenom skulle en höjning av skattepliktsgränsen bli onödig, eftersom
avjämningen medför att endast fastigheter med taxeringsvärde överstigande
3 900 kronor kommer att påverka inkomsttaxeringen.
Den i propositionen föreslagna ordningen innebär att kolonistugor o. dyl.,
som är belägna å annans mark, inte blir föremål för fastighetstaxering om
värdet understiger 3 000 kronor. Den av motionärerna föreslagna ordningen
synes förutsätta att den skattefria gränsen liksom hittills skall gå vid ett
Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
41
värde av 500 kronor, men på grund av den föreslagna avjäniningsregeln
skall garantibelopp under 100 kronor — motsvarande ett taxeringsvärde
å 4 000 kronor — inte tas till beskattning. En olägenhet med denna avrundning
är att den skattskyldige får intresse av att dela upp sitt fastighetsinnehav
i så många taxeringsenheter som möjligt; för varje enhet
träder nämligen avjäniningsregeln i funktion. Vidare blir följden att en fastighet,
som är uppdelad på flera ägare, helt kan undgå garantiskatt även
om taxeringsvärdet är betydligt högre än 4 000 kronor. Utskottet finner det
tveksamt om det i ett läge, då fastighetsbeskattningen står inför sin snara
avveckling, kan vara lämpligt vidtaga en till sina verkningar så svårbedömbar
åtgärd som den av motionärerna föreslagna. Det förevarande motionsyrkandet
om avjämning av garantibelopp avstyrkes därför av utskottet.
Ur förenklingssynpunkt torde det vara av visst värde att skattepliktsgränsen
avseende byggnad å annans mark höjes till det av departementschefen
förordade beloppet 3 000 kronor. Något nämnvärt skattebortfall
torde inte föranledas av en sådan regel, vilken bör tillämpas redan vid
4957 års fastighetstaxering. Utskottet tillstyrker således propositionen även
i förevarande del.
Med anledning av det i de likalydande motionerna I: 416 och II: 520 framställda
yrkandet att bostad åt föreståndare i frikyrkoförsamling skall undantas
från skatteplikt för garantibelopp, får utskottet anföra följande.
Efter förslag av Kungl. Maj :t i proposition nr 11 till 1954 års riksdag undantogs
prästgård, som avses i ecklesiastik boställsordning, från skatteplikt.
Beträffande anledningen till den föreslagna ändringen framhöll föredragande
departementschefen att präst enligt det nya prästlönereglemenlet
i regel inte längre ägde rätt till fri bostad utan närmast intog ställningen
av hyresgäst gentemot pastoratet och att det därtör var nödvändigt att vidtaga
vissa ändringar i kommunalskattelagens regler om skatteförhållandena
beträffande prästgård. För att befria tjänsteinnehavaren från skattskyldighet
var två alternativ tänkbara. Enligt det ena kunde man nöja sig
med att med bibehållen skatteplikt för prästgård överflytta skattskyldigheten
från prästen till pastoratet. Enligt det andra alternativet skulle man
gå ett steg längre och undantaga prästgårdarna från skatteplikt. I ett läge,
där man tagit ett klart steg mot fastighetsskattens avveckling, syntes enligt
departementschefens uppfattning vägande skäl inte kunna anföras för
att beträffande en grupp av fastigheter införa helt nya skattskyldiga. Sådana
skäl ansåg han inte föreligga, även om alternativet att befria prästgårdarna
från skatteplikt ur principiell synpunkt inte var invändningsfritt.
Utskottet vill understryka alt speciella skäl anförts för att undanta prästgårdar
från skatteplikt. Endast mycket tungt vägande skäl bör föranleda
alt man vidtar ändringar i skattepliktsreglerna under nu pågående avveckling
av fastighetsskatten, allra helst om dess slutliga avskaffande som utskottet
förutsatt är nära förestående. Tillika vill utskottet erinra om att
från olika håll gjorda framställningar om undantag från skatteplikt för ga
-
42 Beuillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
rantibelopp överlämnats till skattelagssakkunniga för utredning. Med det
anförda avstyrker utskottet ifrågavarande motioner.
Sparstimulerande åtgärder
Utskottet övergår härefter till att behandla frågan om åtgärder i syfte att
stimulera sparandet. I propositionen har i detta hänseende föreslagits, att
det extra avdrag om 100 kronor för ensamstående och 200 kronor för äkta
makar gemensamt, som nu medges vid beräkning av inkomst av kapital,
skall höjas till 300 resp. 600 kronor.
I de vid riksdagens början väckta motionerna I: 309 och II: 390 har yrkats
generell höjning av det extra avdraget till 200 kronor för ensamstående
och 400 kronor för äkta makar gemensamt samt en ytterligare förhöjning
med 150 resp. 306 kronor i den mån intäkten i förvärvskällan utgöres
av avkastning å aktier eller föreningsandelar. I de i anledning av propositionen
väckta motionerna 1:409 och 11:509 har yrkats avslag å propositionsförslaget
i förevarande del i förening med skrivelse till Kungl. Maj:t
angående utredning om åtgärder för att stimulera nysparandet.
Allmän enighet torde råda om det frivilliga enskilda sparandets stora betydelse
för samhällsekonomin. Under en följd av år har också i olika sammanhang
ifrågasatts åtgärder för att stimulera till en ökning av detta sparande.
Från statsmakternas sida har även prövats olika möjligheter i detta
hänseende, varvid såsom den mest vittsyftande torde få anses det år 1955
beslutade systemet för premiering av det frivilliga sparandet under åren
1955 och 1956. Utskottet delar den av departementschefen i förevarande proposition
uttalade meningen att, även om premiesparandet i och för sig fått
stor anslutning, det dock inte synes ha medfört ett nysparande av sådan
storlek, att anledning för närvarande föreligger att vidare använda samma
system. Fortsatta åtgärder i syfte att uppmuntra nysparandet är emellertid
enligt utskottets mening synnerligen önskvärda. Ett ökat enskilt sparande
innebar nämligen att den enskilde medborgaren i vidgad utsträckning avstår
från löpande konsumtion och att ytterligare utrymme härigenom skapas
för tillgodoseende av investeringsbehov i samhället, vilket inte minst i
nuvarande läge är av största betydelse. Med hänsyn härtill är det angeläget,
att de sparstimulerande åtgärderna vidtas utan dröjsmål.
Enligt utskottets mening är därvid den närmast till hands liggande lösningen
att såsom departementschefen föreslagit — höja det år 1955 intorda
schablonavdraget under inkomst av kapital. För att den önskvärda
effekten i fråga om nysparandet skall uppnås bör en tämligen kraftig höjning
ske. De i propositionen föreslagna beloppen synes utskottet härvidlag
val avvägda. Med nuvarande ränteläge innebär ett avdrag med 300 kronor
lör ensamstående och 600 kronor för äkta makar gemensamt att avkastningen
på ett kapital av omkring 7 000 kronor för ogifta och 14 000 kronor
för gifta blir fri från beskattning. För personer, vars sparkapital mera avsevärt
understiger nämnda belopp, bör de föreslagna avdragen verka som
43
Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
eu kraftig stimulans till nysparande. Det bör nämligen beaktas, att det föreslagna
avdraget i princip har samma verkan på avkastningen av sparkapital
upp till nyssnämnda belopp som en räntehöjning med någon eller några
procent.
Med det anförda tillstyrker utskottet propositionen i förevarande del.
Det i motionerna 1:409 och 11:509 ställda avslagsyrkandet, som innebär
att frågan om ytterligare sparstimulerande åtgärder skulle uppskjutas, avstyrkes
således av utskottet. Vad beträffar yrkandet i motionerna I: 309 och
II: 390 om skattefrihet för avkastning å aktier och föreningsandelar vill utskottet
framhålla, att huvudsyftet med motionerna tillgodosetts genom det
av utskottet tillstyrkta propositionsförslaget. I den mån så ej är fallet får
utskottet, som inte anser det motiverat att införa särskilda bestämmelser
för vissa slag av kapitalinkomster, avstyrka motionerna i denna del.
Motionsvis har framförts även andra förslag till sparfrämjande åtgärder
eller förordals utredningar i ämnet. Sålunda har i motionerna 1: 371 och
II: 459 yrkats omedelbar lagstiftning av innebörd att avdrag vid inkomsttaxering
skall medges för belopp som under beskattningsåret insatts på särskilt
sparkonto i bank. Ett villkor borde dock vara att den skattskyldige
ökat sina banktillgodohavanden under året med minst motsvarande belopp.
Så länge medlen innestod på kontot skulle inte någon beskattning ske men
vid uttag från kontot skulle det uttagna beloppet återföras till beskattning.
Definitiv skattelättnad borde enligt motionärernas mening kunna komina
i fråga för den som sparade på längre sikt. En viss maximering föreslås
beträffande det belopp som årligen kunde insättas på sparkontot. I motionerna
1: 21(5 och II: 258, vari skisseras ett liknande system, hemställes om
skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om utredning rörande införande av
sparkonto hos bank.
Vidare har amorteringssparandet uppmärksammats i vissa motioner. Sålunda
har — såsom ovan antytts — i motionerna I: 409 och II: 509 yrkats
utredning och förslag till sådana åtgärder för stimulerande av nysparandet,
att sparande i form av amortering av skuld kan premieras i samma utsträckning
som övrigt sparande. Vidare har i motionerna I: 309 och II: 390
yrkats att avdrag skall medges för den del av amortering av skuld å bostadsfastighet,
som överstiger ett belopp motsvarande 1,5 procent av fastighetens
taxeringsvärde. Avdraget, som föreslås maximerat till 700 kronor,
skulle även kunna ifrågakomma beträffande amortering av skuld å bostadsrättslägenhet.
Slutligen har i sistnämnda motioner förordats skattefrihet i viss utsträckning
för medel, som skattskyldig använt till förvärv av bostad åt sig och
sin familj. Motionärerna föreslår antagande av en förordning om bostadssparande,
enligt vilken skattskyldig skall åtnjuta uppskov med taxeringen
till kommunal och statlig inkomstskatt för medel, som under vissa åi insatts
å särskilt bostadskonto i bank eller annan penninginrättning, till belopp
av sammanlagt högst 5 000 kronor eller, såvitt avser äkta makar, högst
44
Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
10 000 kronor. I den män medlen tas i anspråk för förvärv av eget hem eller
för betalning av insats i bostadsrättsförening skall skattebefrielse äga rum.
Utlas medlen för annat ändamål eller sker ej uttag inom viss tid återförs
medlen till beskattning. Motionärerna syftar till att öka den för bostadsproduktion
tillgängliga kapitaltillgången genom att stimulera till målsparande
för bostadsändamål.
Utskottet har i det föregående framhållit att utskottet anser en ökning
av det enskilda sparandet vara synnerligen angelägen. Även om det av utskottet
tillstyrkta propositionsförslaget är ägnat att i hög grad främja detta
sparande, bör enligt utskottets mening varje ytterligare möjlighet därtill
noggrant prövas. Särskilt motionsförslagen om skatteuppskov för belopp
som insätts på sparkonto anser utskottet värda att uppmärksammas.
Med det antydda systemet är nämligen förbunden en premiering på det
sättet, att den skattskyldige så länge medlen innestår på sparkontot tillgodogör
sig ränta på det mot insättningen svarande skattebeloppet — en
premieringsfaktor som synes utskottet vara av betydelse ur olika synpunkter.
Sparkontosystemet synes även kunna inrymma möjligheter till en särskild
stimulans åt det långsiktiga sparandet. Såsom en fördel med det skisserade
systemet ser utskottet också att detsamma kan användas i resultatutjämnande
syfte. Utan mer ingående undersökningar är det emellertid
svårt att bedöma hur stora kostnader för statsverket, som ett sparkontosystem
kan väntas medföra, och om de ur allmän synpunkt önskvärda verkningarna
därav kan uppväga de med systemet förenade kostnaderna. Vidare
torde ett system med skatteplanering för insättning på sparkonto
aktualisera svårlösta tekniska problem, t. ex. om avdrag skall medges redan
då källskatt uttas och i så fall vilket förfaringssätt som är lämpligast. Även
i andra hänseenden torde närmare överväganden erfordras. Utskottet kan
därför inte för närvarande förorda lagstiftning i ämnet men är däremot
berett tillstyrka att en utredning kommer till stånd. Utredningens uppgift
bör vara att allsidigt och förutsättningslöst söka utröna huruvida det är
lämpligt och möjligt att skattevägen stimulera nysparande och vilka former
som därvid bör komma i fråga. Utredningen bör alltså inte omfatta
endast skatteplanering av sparkontoinsättningar utan även behandla frågan
om stimulans av olika former av målsparande, t. ex. bostadssparandet.
I första hand bör utredas om sparande i nu angivna former kan gynnas genom
skattelättnad på ett eller annat sätt. Frågan om premiering av amorteringssparandet,
vilket i och för sig självfallet är av största betydelse, anser
utskottet vara av alltför intrikat natur för att böra tas upp till prövning
i detta sammanhang. Nämnas bör att frågan om avdragsrätt för amortering
av studieskulder redan är föremål för utredning av skattelagssakkunniga.
Med det anförda anser sig utskottet ha besvarat de föreliggande motionsyrkandena
rörande skattelättnad för sparkontoinsättningar samt för bostads-
och amorteringssparande. I den del yrkandena inte blivit tillgodosedda
genom vad utskottet anfört avstyrkes desamma av utskottet.
Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957 45
Utskottet har slutligen att behandla det i såväl motionerna 1: 309 och
II: 390 som motionerna I: 371 och II: 459 framförda yrkandet om höjning
av försäkringsavdragets maximibelopp. Genom beslut av 1955 års riksdag
höjdes dessa från tidigare 200 kronor för ensamstående skattskyldiga och
400 kronor för äkta makar till 300 kronor respektive 600 kronor. Samtidigt
gjordes den justeringen att det för gifta bestämda maximibeloppet förklarades
skola gälla även för sådana ensamstående skattskyldiga, som har
vårdnaden om barnbidragsberättigat barn. Genom höjningen avsågs främst
att bereda möjlighet för de skattskyldiga att tillgodogöra sig avdrag för avgift
till den allmänna sjukförsäkringen, vilka avgifter är avdragsgilla inom
försäkringsavdragets ram. De nya bestämmelserna tillämpas första gången
vid 1957 års taxering.
Utskottet vill erinra om att 1955 års förhöjning av försäkringsavdragets
maximibelopp beräknats på grundval av preliminära uppgifter rörande storleken
av de obligatoriska avgifterna till sjukförsäkringen. Det beräknades
att, sedan dessa avgifter inrymts under försäkringsavdraget, detsamma med
oförändrade maximibelopp lämnade utrymme för frivilliga försäkringar
med i genomsnitt endast omkring 75 kronor för ensamstående och 200 kronor
för gifta. Genom förhöjningen med 100 resp. 200 kronor bibehölls alltså
i stort sett dåvarande utrymme för frivilliga försäkringar.
Motionsyrkanden av samma innebörd som de nu förevarande var föremål
för prövning senast vid 1956 års höstriksdag. I sitt av riksdagen godkända
betänkande nr 59 avstyrkte 1956 års bevillningsutskott yrkandena.
Utskottet uttalade att de definitivt fastställda sjukförsäkringsavgifterna
genomsnittligt sett inte avvek i nämnvärd grad från de preliminära uppgifter
som låg till grund för 1955 års ställningstagande i ämnet samt att
den för frivilliga försäkringar disponibla delen av försäkringsavdraget i
huvudsak sålunda torde vara oförändrad i förhållande till tidigare. Utskottet
framhöll även att 1955 års riksdags beslut rörande försäkringsavdrag
för vissa ensamstående med barn innebar att utrymmet för frivilliga försäkringar
i hög grad utökas för denna kategori skattskyldiga. Utskottet erinrade
även om att de nya bestämmelserna tillämpas första gången vid 1957
års taxering. Någon erfarenhet av bestämmelsernas tillämpning i praktiken
hade sålunda ännu inte stått alt få. Först då sådan erhållits kunde det enligt
utskottets mening bedömas om en ändring i förevarande hänseende
var påkallad.
Vad 1956 års bevillningsutskott sålunda anfört anser utskottet alltjämt
äga giltighet. Då några nya synpunkter som kan motivera ett frångående
av den tidigare intagna ståndpunkten i föreliggande fråga inte anförts, kan
utskottet inte förorda en förhöjning av försäkringsavdragets maximibelopp.
Utskottet avstyrker således motionsyrkandena i denna del.
46 Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
Övriga frågor
Slutligen har utskottet att behandla de i den förevarande propositionen
framlagda förslagen om höjning av de skattefria bottenbeloppen för förmögenhet
och kvarlåtenskap från 50 000 kronor till 80 000 kronor. I samband
därmed upptar utskottet till behandling de vid riksdagens början väckta
motionerna 1:209 och 11:254, vari yrkats att förordningen om kvarlåtenskapsskatt
skulle upphöra att gälla med utgången av år 1957.
Utskottet vill i anledning av sistnämnda motionsyrkande erinra om att
arvsskattesakkunnigas utredning rörande reformer med avseende å dödsbobeskattningen
enligt vad departementschefen angivit i propositionen förväntas
föreligga å sådan tid att förslag i ämnet kan föreläggas 1958 års riksdag.
Med hänsyn härtill anser utskottet att riksdagen bör avvakta utredningsresultatet
innan ställning tas till frågan om kvarlåtenskapsskattens
avskaffande. Utskottet avstyrker således förevarande motioner.
Mot den i propositionen föreslagna höjningen av skattepliktsgränsen vid
förmögenhetsskatten och kvarlåtenskapsskatten — vilken höjning får betraktas
såsom ett provisorium i avvaktan på ställningstagandet "till arvsskattesakkunnigas
slutliga förslag — har utskottet inte funnit anledning
till erinran.
Förslaget till ändring i kommunalskattelagen synes böra kompletteras
med en ändring av anvisningarna till 60 § i syfte att bringa de där intagna
exemplen i överensstämmelse med ett repartitionstal å 2,5. I övrigt föranleder
författningstexten inte särskilt yttrande från utskottets sida.
Utskottets hemställan
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts
förevarande proposition nr 71 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas,
1) för sin del antaga följande såsom utskottets förslag
betecknade
Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
47
Förslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370)
Kungl. Maj.ts förslag
Härigenom förordnas, att 5 § 4
inom., 24 § 2 inom., 25 § 3 inom.,
39 § 3 mom. och 47 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928
samt anvisningarna till 47 § samma
lag skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.
Utskottets förslag
Härigenom förordnas, att 5 § 4
inom., 24 § 2 inom., 25 § 3 mom.,
39 § 3 inom. och 47 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928
samt anvisningarna till 47 och 60 §§
samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.
5 §.
4 m o in. Därest värdet av byggnad eller med varandra sammanhängande
byggnader, som äro uppförda å mark, för vilken garantibelopp icke skall
upptagas såsom skattepliktig inkomst för byggnadsägaren, understiger 3 000
kronor, föreligger icke skatteplikt för byggnaden eller byggnaderna.
24 §.
2 m o in. Är annan fastighet inrättad till bostad åt en familj jämte personliga
tjänare (enfamiljsfastighet) eller två familjer jämte personliga tjänare
(tvåfamiljsfastighet) och föreligger ej fall, som avses nedan i sista
stycket, skall såsom intäkt av fastigheten upptagas ett belopp motsvarande
för helt år räknat två och en halv procent av fastighetens taxeringsvärde
året näst före taxeringsåret. Finnes ej taxeringsvärde åsatt för året näst
före taxeringsåret, beräknas intäkten på grundval av fastighetens värde,
uppskattat enligt de grunder, som gällt för åsättande av taxeringsvärde för
året näst före taxeringsåret.
Vad i-------använda fastighetsdelen.
Har fastighet,------icke ske.
Vad i--—-----publikt boställe.
25 §.
3 m o in. I fråga-----liknande avgäld.
Utöver avdrag som i föregående stycke sägs må dock fysisk person, som
blivit för året näst före taxeringsåret eller för taxeringsåret mantalsskriven
1 Senaste lydelse av 5 § 4 mom. och anvisningarna till 47 § se 1953: 400, av 24 § 2 mom.
se 1954: 43, av 25 § 3 mom. se 1954: 51, av 39 § 3 mom. se 1955: 122, av 47 § se 1954: 44 samt
av anvisningarna till 60 § se 1954: 158.
48
Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
å honom tillhörig fastighet, som avses i 24 § 2 inom., i fråga om nämnda
fastighet åtnjuta ett extra avdrag med, för helt år räknat, 200 kronor, dock
högst med det belopp, som jämlikt sistnämnda lagrum skall upptagas såsom
intäkt av fastigheten. Äger skattskyldig endast del av fastigheten,
skall avdraget i motsvarande mån nedsättas. Vad i detta stycke stadgas
skall gälla jämväl beträffande oskift dödsbo under förutsättning att någon
delägare i boet blivit mantalsskriven å fastigheten.
Har fastighet,--------använda fastighetsdelen.
39 §.
3 m o in. Fysisk person, som haft intäkt varom i 38 § 1 mom. förmäles,
äger, där bruttointäkten överstiger sammanlagda beloppet av de i 1 mom.
avsedda kostnaderna, utöver avdrag för dessa kostnader åtnjuta extra avdrag
med 300 kronor. Har den skattskyldige under beskattningsåret varit
gift och levt tillsammans med andra maken, må nu avsett avdrag för dem
båda gemensamt åtnjutas med 600 kronor. I intet fall må dock skattskyldig
åtnjuta extra avdrag med högre belopp än som svarar mot skillnaden mellan
bruttointäkten och summan av de i 1 mom. avsedda kostnaderna.
(Se vidare anvisningarna.)
47 §.
För fastighet, som året näst före taxeringsåret varit skattepliktig, beräknas
garantibelopp till två och en halv procent av fastighetens taxeringsvärde
förstnämnda år. Garantibeloppet upptages inom den kommun, där fastigheten
är belägen, såsom skattepliktig inkomst för fastighetens ägare. Såsom
ägare anses jämväl den, vilken innehar fastighet med fideikommissrätt
eller eljest utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande.
Vad som---------anslagen jord.
Såsom innehavare--------såsom innehavare.
Skall avkastning -------fastighetens skogsvärde.
Där beträffande--------ingående skogsvärdet.
Garantibelopp beräknas----------hänsyn härtill.
(Se vidare anvisningarna.)
Anvisningar
till 47 §.
Till ledning —------följande exempel.
1. Har rörelseidkare, som använder av honom ägd fastighet i rörelsen,
gjort sådan omläggning av räkenskapsår att beskattningsåret kommit att
omfatta 9 månader, beräknas garantibeloppet till 9/12 av det belopp, som
motsvarar två och en halv procent av fastighetens taxeringsvärde. Har beskattningsåret
kommit att omfatta 15 månader, beräknas garantibeloppet
till 15/12 av nyss angivet belopp.
Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957 49
2. Har i fall, då beskattningsår sammanfaller med kalenderår, fastighet
bytt ägare den 1 september beskattningsåret, beräknas garantibeloppet för
den tidigare ägaren till 8/12 och för den nye ägaren till 4/12 av det belopp,
som motsvarar två och en halv procent av fastighetens taxeringsvärde.
3. Har en rörelseidkare gjort sådan omläggning av räkenskapsår att det
beskattningsår, som ligger till grund för 1958 års taxering, omfattar tiden
1/7 1956—31/12 1957 samt har han för sin rörelse förvärvat en fastighet
den 1 september 1956 och en annan fastighet den 1 april 1957, beräknas
garantibeloppet vid nyssnämnda taxering för förstnämnda fastighet till
16/12 och för sistnämnda fastighet till 9/12 av vad som motsvarar två och
en halv procent av respektive fastigheters taxeringsvärden.
Gällande lydelse Utskottets förslag
till 60 §. till 60 §.
Till ledning-------följande exempel.
1. Ett aktiebolag har hemort i en 1. Ett aktiebolag har hemort i en
kommun, som består av tre försarn- kommun, som består av tre församlingar.
Bolaget äger en fastighet i en- lingar. Bolaget äger en fastighet i envar
av dessa församlingar; fastig- var av dessa församlingar; fastigheternas
taxeringsvärden utgöra re- heternas taxeringsvärden utgöra respektive
25 000 kronor, 75 000 kro- spektive 40 000 kronor, 120 000 kronor
och 100 000 kronor. nor och 160 000 kronor.
Om den------56—59 §§.
2. I en kommun finnes ett munici- 2. I en kommun finnes ett munici
palsamhälle.
En person A är bosatt palsamhälle. En person A är bosatt
inom det utanför municipalsamhäl- inom det utanför municipalsamhället
belägna området av kommunen, let belägna området av kommunen.
A äger de inom kommunen belägna A äger de inom kommunen belägna
fastigheterna B och C, av vilka C lig- fastigheterna B och C, av vilka C ligger
inom municipalsamhället. Fastig- ger inom municipalsamhället. Fastigheternas
taxeringsvärden utgöra re- heternas taxeringsvärden utgöra respektive
30 000 kronor och 70 000 spektive 60 000 kronor och 150 000
kronor. kronor.
A:s beskattningsbara---på municipalsamhället.
3. En person-----å municipalsamhället.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling och skall,
såvitt avser 5 § 4 mom., första gången tillämpas vid 1957 års allmänna fastighetstaxering.
I övrigt skola äldre- bestämmelser fortfarande gälla i fråga
om 1957 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1957 eller tidigare
år.
2) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
angående ändrad lydelse av 10 § och 11 § 1 mom. tör
4
liihang till riksdagens protokoll 1957. 7 samt. Nr 32
50
Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
ordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt;
3)
antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
angående ändring i förordningen den 26 juli 1947
(nr 581) om kvarlåtenskapsskatt; samt
4) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om ändrad lydelse av 22 § 1 mom. taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623);
B) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att förslag om fastighetsskattens slutliga avveckling måtte
föreläggas senast 1960 års riksdag samt att Kungl. Maj:t
måtte låta verkställa härför erforderlig utredning;
C) att riksdagen måtte, i anledning av de likalydande motionerna
I: 216 av herr Bengtson in. fl. samt II: 258 av herrar
Pettersson i Norregård och Andersson i Björkäng, de likalydande
motionerna I: 309 av herr Ewerlöf m. fl. och II:
390 av herr Cassel in. fl., såvitt motionerna avser bostadssparande,
ävensom de likalydande motionerna I: 371 av herr
Aastrup och II: 459 av herr Kollberg m. fl., såvitt motionerna
avser sparkonto hos bank, i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om en allsidig och förutsättningslös utredning rörande
åtgärder för att stimulera sparandet; samt
D) att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 209 av herr Ohlon m. fl.
och II: 254 av herr Ohlin m. fl.,
2) de likalydande motionerna I: 215 av herrar Gustafsson
och Sundin samt II: 259 av herr Nilsson i Tvärålund,
3) de likalydande motionerna 1:216 av herr Bengtson
m. fl. samt II: 258 av herrar Pettersson i Norregård och Andersson
i Björkäng,
4) de likalydande motionerna I: 309 av herr Ewerlöf m. fl.
och II: 390 av herr Cassel m. fl.,
5) de likalydande motionerna I: 371 av herr Aastrup och
II: 459 av herr Kollberg in. fI.,
6) de likalydande motionerna I: 409 av herr Werner m. fl.
och II: 509 av herr Onsjö in. fl.,
7) de likalydande motionerna I: 410 av herr Sörlin m. fl.
och II: 510 av herr Jacobson i Vilhelmina in. fl.,
8) de likalydande motionerna 1:412 av herr Spetz m. fl.
och II: 522 av herr Sjölin m. fl.,
9) de likalydande motionerna I: 413 av herr Spetz och II:
523 av herr Sjölin m. fl.,
10) de likalydande motionerna 1:414 av herrar Hansson
och Anders Johansson samt II: 519 av herr Strandh,
Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957 51
110 de likalydande motionerna I: 415 av herrar Birke och
Arrhén samt II: 521 av herr Bengtsson i Göteborg in. fl.,
12) de likalydande motionerna 1:416 av herr Lindblom
m. fl. och II: 520 av herr Ahlsten in. fl.,
13) de likalydande motionerna 1:417 av herr Hagberg
in. fl. och II: 525 av herr Nilsson i Svalöv m. fl., samt
14) motionen II: 524 av herrar Larsson i Hedenäset och
Nilsson i Tvärålund,
måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad
utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.
Stockholm den 23 mars 1957
På bevillningsutskottets vägnar:
EDGAR SJÖDAHL
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Hagberg, Spetz, Eriksson,
Snygg, Söderquist, Rune Johansson, Niklasson, Erik Jansson och Bengtson;
samt
från andra kammaren: herrar Olsson*, Kollberg, Sundström Nilsson
i Svalöv, Brandt, Gustafson i Göteborg, Allard, Kärrlander, Vigelsbo och
Strandh.
* Icke närvarande vid justering av betänkandet.
Reservationer
I) av herrar Spetz, Söderquist, Kollberg, Gustafson i Göteborg och
Strandh, vilka ansett
a) dels att den del av utskottets yttrande, som nederst å s. 39 börjar med
orden »Utskottet vill» och å s. 40 slutar med orden »obetydlig skattehöjning»,
bort ha följande lydelse:
»På i motionerna anförda skäl vill utskottet förorda bifall till motionärernas
yrkande i detta avseende liksom även till yrkandet att samma regler
skall gälla samtliga fastigheter som avses i 24 § 2 inom.»
dels ock att utskottets hemställan under punkten A 1) bort ha följande
lydelse:
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl.
Maj: ts förevarande proposition nr 71 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas samt i anledning av de likalydande
motionerna 1:412 av herr Spetz in. fl. och 11:522
av herr Sjölin in. fl.,
52
Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
1) för sin---(= utskottet s. 46 rad 2 nedifrån — s.
47 rad 5 nedifrån)---publikt boställe.
Kiingl. Maj:ts förslag
Utskottets förslag
25 §• 25 §.
3 mom. I fråga — -—- -----liknande avgäld.
föregående Utöver avdrag som i föregående
stycke sägs må dock fysisk person
beträffande honom tillhörig fastighet,
som avses i 24 § 2 inom., i fråga
om nämnda fastighet åtnjuta ett
extra avdrag med, för helt år räknat
400 kronor dock högst med det belopp,
som jämlikt sistnämnda lagrum
skall upptagas såsom intäkt av
fastigheten. Äger skattskyldig endast
del av fastigheten, skall avdraget i
motsvarande mån nedsättas. Vad i
detta stycke stadgas skall gälla jämväl
beträffande oskift dödsbo.
Utöver avdrag som i
stycke sägs må dock fysisk person,
som blivit för året näst före taxeringsåret
eller för taxeringsåret mantalsskriven
å honom tillhörig fastighet,
som avses i 24 § 2 inom., i fråga
om nämnda fastighet åtnjuta ett extra
avdrag med, för helt år räknat,
200 kronor dock högst med det belopp,
som jämlikt sistnämnda lagrum
skall upptagas såsom intäkt av fastigheten.
Äger skattskyldig endast del
av fastigheten, skall avdraget i motsvarande
mån nedsättas. Vad i detta
stycke stadgas skall gälla jämväl beträffande
oskift dödsbo under förutsättning
att någon delägare i boet
blivit mantalsskriven å fastigheten.
Har fastighet,---använda fastighetsdelen.
3 mom. Fysisk person, -s. 49 rad 4 nedifrån)-----
39 §.
--(== utskottet s. 48 rad 10 uppifrån
tidigare år.
b) att utskottet — under hänvisning till innehållet i de likalydande motionerna
I: 209 av herr Ohlon m. fl. och II: 254 av herr Ohlin in. fl._bort
under punkten A 3) hemställa,
att riksdagen måtte antaga följande
Förslag
till
förordning om~upphävande av förordningen den 26 juli 1947 (nr 581)
om kvarlåtenskapsskatt
Härigenom förordnas, att förordningen den 26 juli 1947 om kvarlåtenskapsskatt
skall upphöra att gälla med utgången av år 1957.
Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
53
II) av herrar Hagberg och Nilsson i Svalöv, vilka
a) anfört följande:
I de likalydande motionerna I: 417 av herr Hagberg in. fl. och II: 525 av
herr Nilsson i Svalöv in. fl. har bl. a. hemställts, att, i fall då rörelseinkomst
skall tagas till beskattning i flera kommuner, inkomst intill ett belopp motsvarande
5 % av taxeringsvärdet alltid skall beskattas i fastighetskonnnunen.
Såsom motionärerna anfört, innebär en sänkning av repartitionstalet, att eu
faktisk ändring i fördelningen av rörelseinkomst äger rum. Det hade därför
enligt vår mening varit ytterst angeläget att riksdagen redan nu fattade
beslut i enlighet med motionärernas yrkande. Då emellertid bevillningsutskottet
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställt om förslag senast till 1960 års
riksdag rörande fastighetsskattens fullständiga avveckling och därvid förutsatt,
att även här berörda fråga närmare skall utredas, samt det på grund
härav icke nu kan anses föreligga förutsättningar för ett bifall till motionerna,
har vi funnit oss böra avstå från att fullfölja motionärernas berörda
yrkande.
I samma motioner hemställes, att den nuvarande schablontaxeringen av
en- och tvåfamiljsfastigheter skall ersättas av sådan taxering, som gäller
beträffande annan fastighet i övrigt. Vi tillstyrker nämnda förslag.
I de likalydande motionerna 1: 309 av herr Ewerlöf in. fl. och II: 390 av
herr Cassel in. fl. föreslås bl. a., att avdrag skall få ske vid taxeringen till
såväl kommunal som statlig inkomstskatt för visst bostadssparande samt
visst amorteringssparande. I likhet med bevillningsutskottet anser vi, att
en allsidig och förutsättningslös utredning rörande åtgärder för att stimulera
sparandet bör igångsättas. Denna bör emellertid enligt vår mening även
omfatta amorteringssparande av samma eller liknande art som motionärerna
angivit. Vi förordar, att detta gives tillkänna i skrivelse till Kungl.
Maj :t.
I de likalydande motionerna 1:209 av herr Ohlon m. fl. och 11:254 av
herr Ohlin m. fl. hemställes, att förordningen om kvarlåtenskapsskatt skulle
upphöra att gälla från utgången av år 1957. I princip anser vi detta yrkande
vara synnerligen befogat. Då emellertid frågan hänskjutits till en kommitté,
vilken enligt givna direktiv är oförhindrad att föreslå kvarlåtenskapsskattenS
avskaffande, samt enär anledning föreligger att antaga, att sådant
förslag skall föreläggas 1958 års riksdag, har vi ansett oss kunna avstå från
att nu ställa särskilt yrkande.
b) under punkten A 1) hemställt,
att riksdagen måtte — med förklarande att Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 71 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas samt i anledning av de likalydande motionerna
1:417 av herr Hagberg in. fl. och 11:525 av herr
Nilsson i Svalöv m. fl. •—- för sin del antaga det såsom utskottets
förslag betecknade förslaget till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) med
de ändringar och tillägg, att 24 §, 25 § 1 inom., 45 §, 46 § 1
54
Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
mom. samt anvisningarna till 25 §, punkterna 2 och 3 av anvisningarna
till 24 §, punkt 1 av anvisningarna till 36 §,
punkt 2 av anvisningarna till 38 § och punkt 1 av anvisningarna
till 54 § skall erhålla den i nämnda motioner angivna
lydelsen ävensom att 25 § 3 och 4 mom., punkt 6 av
anvisningarna till 24 § och punkt 3 av anvisningarna till 39 §
skall upphöra att gälla.
c) ansett att utskottet under punkten C bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av de likalydande motionerna
I: 216 av herr Bengtson m. fl. samt II: 258 av herrar
Pettersson i Norregård och Andersson i Björkäng, de likalydande
motionerna I: 309 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 390
av herr Cassel m. fl., såvitt motionerna avser bostads- och
amorteringssparande, ävensom de likalydande motionerna
I: 371 av herr Aastrup och II: 459 av herr Kollberg m. fl.,
såvitt motionerna avser sparkonto hos bank, i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om en allsidig och förutsättningslös utredning
rörande åtgärder för att stimulera sparandet.
HD av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist, Kollberg, Nilsson i Svalöv,
Gustafson i Göteborg och Strandh, vilka ansett att utskottet — under hänvisning
till innehållet i de likalydande motionerna I: 309 av herr Ewerlöf
m. fl. och II: 390 av herr Cassel in. fl. samt de likalydande motionerna
I: 371 av herr Aastrup och II: 459 av herr Kollberg m. fl. — bort under
punkterna D 4) och D 5) hemställa,
att riksdagen för sin del måtte antaga följande
Förslag
till
lag om ändrad lydelse av 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas att 46 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall erhålla följande ändrade lydelse.
46 §.
2 mom. I hemortskommunen----— allmän sjukförsäkring.
Därest skattskyldig---nämnda tid.
Avdrag, som i första stycket 3) här ovan avses, skall beräknas till ett belopp
av minst 150 kronor eller, om skattskyldig under beskattningsåret varit
gift eller levt tillsammans med andra maken, för dem båda gemensamt
till ett belopp av minst 300 kronor. Härjämte skall gälla, att nu avsett av
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
55
drag ej må för skattskyldig åtnjutas till högre belopp än 400 kronor; dock
att, om skattskyldig under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med andra maken, ifrågavarande avdrag för dem båda gemensamt må åtnjutas
med högst 800 kronor. Avdrag med högst 800 kronor må vidare åtnjutas
om skattskyldig under beskattningsåret varit ogift (varmed jämställes
änka, änkling eller frånskild) och haft hemmavarande eller av den skattskyldige
helt eller delvis underhållet barn, som stått under hans vårdnad
och för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958; dock att äldre bestämmelser
skola gälla i fråga om 1958 års taxering samt i fråga om efter taxering för
år 1958 eller tidigare år.
IV) av herrar Niklasson, Bengtson och Vigelsbo, vilka anfört följande:
Sparandet får med varje år en alltmer ökad aktualitet. Den omdaningsprocess,
som försiggår på snart sagt alla områden inom samhällslivet, kräver
investeringar av väldiga mått. För att utvecklingen skall fortgå utan
störningar är det nödvändigt att en betydande del av dagens produktion
avsättes för nyskapande ändamål.
Från statsmakternas sida har man därför gått in för vissa åtgärder att
stimulera ett ökat sparande, exempelvis försäkringssparande, premiesparande
etc. I föreliggande betänkande behandlas också vissa förslag till sparfrämjande
åtgärder.
I motionerna I: 409 av herr Werner m. fl. och II: 509 av herr Onsjö m. fl.
har bl. a. upptagits frågan om premiering av det sparande som sker genom
amortering av skulder. Denna form av sparande torde utan tvivel vara den
mest betydelsefulla av alla och ofta den enda form som är möjlig för skuldsatta
företagare. Utskottets majoritet har avvisat kravet på utredning i
detta hänseende under motivering att denna sak är av alltför intrikat natur
men erinrar samtidigt att utredning pågår om avdragsrätt för studieskulder.
För de människor, som ej har möjlighet att spara på annat sätt än genom
att göra avbetalningar på sina skulder och ofta för den skull måste pressa
ned sin privata konsumtion till det yttersta, måste det dock framstå som
en orättvisa att deras sparande ej lönas på samma sätt som sparande i
andra former.
Vi bortser ej från att svårigheter möter för den praktiska tillämpningen
av åtgärder i detta syfte liksom att risk för missbruk kan förekomma här
såväl som beträffande andra former av sparpremiering. Men det torde väl
ej vara uteslutet att här finna framkomliga vägar.
Skall premiering av sparande genom skattelättnader bli en bestående anordning
torde väl de olika formerna få samordnas. Man kommer då måhända
fram till ett samordnat avdrag vid inkomsttaxeringen, baserat på det
sparande i olika former, som den skattskyldige under året sammanlagt kunnat
uppnå och som kan styrkas genom uppgifter i deklarationen. Att där
-
56 Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1957
vidlag styrka att skuldamortering skett utan ianspråktagande av på annat
sätt sparade medel torde väl vara möjligt. Givetvis kan andra utvägar tänkas
ifrågakomma.
Vi anser därför att utskottet under punkten D 6) bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av de likalydande motionerna
1:409 av herr Werner m. fl. och 11:509 av herr
Onsjö m. fl., i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
skyndsam utredning och förslag till sådana åtgärder för stimulerande
av nysparandet, att sparande i form av amortering
av skuld kan premieras i samma utsträckning som
övrigt sparande.
570499 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag