Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1957
1
Nr 29
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om rätt att vid taxering till skatt åtnjuta avdrag för
resor med bil till och från arbetsplatsen.
(2:a avd.)
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:46 av herrar Fritiof Karlsson och Alvar
Andersson samt II: 49 av herrar Jansson i Benestad och Börjesson, vari
hemställts, »att riksdagen måtte besluta om sådana ändringar i tillämpningsföreskrifterna
för våra skattemyndigheter, att skäligt avdrag beviljas
för resor till och från arbetsplatsen i de fall bil användes för ändamålet»;
samt
2) motionen I: 213 av herrar Franzén och Gustafsson, vari hemställts, »att
riksdagen måtte uttala, att vid deklaration av inkomst avdrag för resa med
bil till och från arbetsplats må medges med skäligt belopp i enlighet med
vad i motionen anförts, samt i skrivelse hos Kungl. Maj:t anhålla om utfärdande
av anvisningar i överensstämmelse härmed».
Beträffande de skäl, som anförts tilll stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna I: 46 och I: 213.
Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall enligt
20 § kommunalskattelagen från samtliga ur förvärvskällan under beskattningsåret
liärflutna intäkter i penningar eller penningars värde (bruttointäkt)
avräknas alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas
förvärvande och bibehållande. Såsom omkostnad räknas icke den skattskyldiges
levnadskostnader eller därmed jämförliga utgifter.
Rörande beräkningen av inkomst av tjänst, vilket inkomstslag de förevarande
motionerna närmast avser, föreskrivs i punkt 4 av anvisningarna
till 33 § kommunalskattelagen att skattskyldig är berättigad till avdrag för
skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen, där denna varit belägen
på sådant avstånd från bostaden, att särskilt fortskaffningsmedel behövt anlitas
och även anlitats.
I praxis medgives vanligen schablonavdrag för resor till och från arbetsplatsen,
när avståndet mellan bostad och arbetsplats överstigit 2—3 km.
Avdraget beräknas därvid i regel efter billigaste färdsätt. I särskilda fall
bar avdrag för kostnader för resor med bil medgivits, se t. ex. RÅ 1939 not
Fi 504.
1 Dihang till riksdagens protokoll 1957. 7 samt. Nr 29
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1957
I riksskattenämndens kansli har nyligen gjorts en sammanställning av
vissa punkter i landskamrerarnas förslag till länsanvisningar för 1957 års
taxering. Av sammanställningen framgår att i tio förslag normvärden förordats
att tillämpas då fråga uppkommer att medge avdrag för kostnader
för resor med bil mellan bostad och arbetsplats. Såsom förutsättning för
avdrag anges i förslagen ett visst minsta avstånd mellan nämnda platser.
Fordringarna härutinnan varierar i förslagen mellan 10 km och 20—40 km.
Vad beträffar det belopp, varmed avdrag i förekommande fall bör medges,
utvisar förslagen också variationer, från 80 öre per mil till 2 kronor 50 öre
per mil. I ett förslag rekommenderas ett årligt avdragsbelopp av 700—1 400
kronor.
I skrivelse den 18 december 1956 till samtliga landskamrerare i riket och
skattedirektören i Stockholm har riksskattenämnden — i anledning av iakttagelser
vid genomgång av nämnda förslag till länsanvisningar — beträffande
avdrag för kostnader för bilresor bl. a. anfört att stora olikheter
synes råda mellan de län, som föreslagit någon form av normvärde härför.
Med hänsyn härtill och då det inte torde bereda taxeringsnämnderna
alltför stora svårigheter att bedöma förevarande fall mera individuellt, har
riksskattenämnden ifrågasatt om inte normvärden härför tills vidare lämpligen
kunde uteslutas ur länsanvisningarna.
Förevarande fråga var föremål för uppmärksamhet vid föregående års
riksdag. I de Iikalydande motionerna 1:296 och 11:229 yrkades nämligen
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa att riksskattenämnden
far i uppdrag att utforma för hela landet likformiga regler beträffande
avdrag för kostnader för resor med egen bil mellan bostad och
arbetsplats.
I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 46 erinrade 1956 års bevillningsutskott
om ovannämnda bestämmelse i punkt 4 av anvisningarna till
33 § kommunalskattelagen. Utskottet anförde vidare.
I praxis har denna bestämmelse tolkats så att avdrag för kostnader för
färd med egen bil medgivits om detta varit motiverat på grund av särskilda
forhållanden. Enligt utskottets mening bör det alltjämt ankomma på praxis
att med hansyn till omständigheterna i det särskilda fallet bedöma vad som
skall anses vara skälig kostnad för resor. Någon anledning att med«e generell
rätt till avdrag för kostnader för resor mellan bostad och arbetsplats
med egen bil anser utskottet inte föreligga. Utskottet avstyrker alltså de likalydande
motionerna I: 296 och II: 229.
I de föreliggande motionerna har anförts bl. a. följande.
Motionärerna i de Iikalydande motionerna 1:46 och 11:49 har
framhållit att arbetare och andra yrkesmän, som bor på landsbygden men
har sin arbetsplats i närliggande tätort eller stad, som regel medgives avdrag
för resekostnader enligt billigaste färdsätt (moped eller motorcykel) även
om bil använts. Ersättningen har i regel utgått med fem öre per km, då vägsträckan
varit över två km. Då bil alltmer kommit till användning vid dessa
3
Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1957
resor framstår det som orättvist, att skäligt avdrag för de verkliga resekostnaderna
inte får göras i sådana fall. Det är inte heller rimligt att fordra, att
människor i vårt kalla klimat dagligen skall kunna färdas flera mil på motorcykel
utan att taga skada till sin hälsa. I de fall buss eller järnväg ej kan
anlitas och bil därför verkligen använts borde man få göra ett skäligt avdrag
för kostnaderna. För andra kategorier av tjänstemän gäller som praxis, att
avdrag får göras.
I motionen 1:213 uttalas att det avdrag, som person med inkomst
av tjänst får göra i självdeklaration för resor till och från arbetsplatsen
med bil, i allmänhet inte är tillfredsställande. I flertalet taxeringsdistrikt synes
man inte medge högre avdrag än 5 öre per kilometer, i en del distrikt
dock något högre. Att det medgivna avdraget är otillräckligt framstår med
särskild tydlighet mot bakgrunden av att för löntagare, för vilka statligt
lönereglemente gäller, speciella och betydligt frikostigare regler finns beträffande
bils användning i tjänsten. Många arbetare och tjänstemän, som är
sysselsatta i någon verksamhet i tätort, har sin bostad på landsbygden. Med
våra dagars kommunikationsmöjligheter bör det vara möjligt att ha bostaden
på ett relativt stort avstånd från arbetsplatsen. Ur olika synpunkter är det
önskvärt, att en sådan spridning av bebyggelsen uppnås. Som ytterligare skäl
härför kan anföras, att det är gott om bostäder på landsbygden, medan brist
på sådana oftast råder i städer och industrisamhällen. Ett rättvisekrav är,
att för resa till och från arbetsplatsen ett rimligare avdrag vid beskattningen
medges, så att kostnaderna för användande av bil bättre kan täckas. För att
det önskvärda resultatet skall kunna uppnås, synes det nödvändigt, att
anvisningar utfärdas genom riksskattenämnden. Härigenom kan även den
fördelen vinnas, att för riket enhetliga bestämmelser kan uppnås. Ett minimikrav
borde vara, att avdraget fastställes till 15 öre per kilometer. På längre
sikt är det nödvändigt med ytterligare höjning av avdraget.
Utskottet. Enligt punkt 4 av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen
äger skattskyldig rätt avdraga skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen,
där denna varit belägen på sådant avstånd från hans bostad, att han
behövt anlita och även anlitat särskilt fortskaffningsmedel. I de likalydande
motionerna 1:46 och 11:49 yrkas att riksdagen måtte besluta sådana ändringar
i tillämpningsföreskrifterna för taxeringsmyndigheterna att skäligt
avdrag beviljas för bilresor till och från arbetsplatsen. I motionen 1:213
åter yrkas att riksdagen måtte uttala att avdrag för bilresor i nu avsett fall
skall medges med skäligt belopp samt att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställer om utfärdande av anvisningar i överensstämmelse härmed.
Föreliggande fråga var föremål för behandling vid 1956 års riksdag. Motionsvis
hade nämligen yrkats all riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa om uppdrag åt riksskattenämnden att utforma för hela landet
likformiga regler beträffande avdrag för bilresor mellan bostad och arbets
-
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1957
plats. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 46 erinrade 1956 års bevillningsutskott
om ovannämnda bestämmelse i punkt 4 av anvisningarna
till 33 § kommunalskattelagen samt om att bestämmelsen i praxis tolkats så
att avdrag för kostnader för färd med bil mellan bostad och arbetsplats medgivits
om detta varit motiverat av särskilda förhållanden. Enligt utskottets
mening borde det alltjämt ankomma på praxis att med hänsyn till omständigheterna
i det särskilda fallet bedöma vad som skall anses vara skälig
kostnad för resor. Någon anledning att medge generell rätt till avdrag för
resor mellan bostad och arbetsplats med bil ansåg utskottet inte föreligga.
Utskottet avstyrkte således de väckta motionerna.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har inom riksskattenämndens
kansli nyligen gjorts en sammanställning av landskamrerarnas
förslag till länsanvisningar för 1957 års taxering. Av sammanställningen
framgår att frågan om avdrag för bilkostnader vid resor till och från arbetsplats
uppmärksammats i ett tiotal förslag. Emellertid visar de föreslagna
normvärdena mycket stora olikheter de olika förslagen emellan. Detta har
föranlett riksskattenämnden att ifrågasätta om inte normvärden i förevarande
fråga tills vidare bör uteslutas ur länsanvisningarna.
Av det anförda framgår att lagstiftningen inte lägger hinder i vägen för
medgivande av avdrag för kostnader för resor till och från arbetsplatsen
ä\en om resorna skett med bil. Enligt vad utskottet har sig bekant torde också
saväl ett flertal prövningsnämnder som kammarrätten medge avdrag i
förevarande hänseende efter betydligt frikostigare grunder än vad motionärerna
angett som praxis i taxeringsnämnderna. Självfallet måste dock den
skattskyldige förebringa utredning till stöd för sitt yrkande. Vid bedömande
av om det medgivna avdraget motsvarar skälig kostnad för resorna bör beaktas
att enbart den omständigheten att resorna skett med bil normalt inte
kan vara avgörande. Har resorna lämpligen kunnat ske med t. ex. buss eller
järnväg kan avdrag i regel inte medges med högre belopp än som svarar mot
kostnaden, om sådant färdsätt anlitats. Om buss eller järnväg inte kunnat
utnyttjas torde däremot ett högre avdrag kunna komma i fråga. Utskottet
vin framhålla att regeringsrätten inte under senare tid synes ha haft att
bedöma något fall, vari den i motionerna berörda frågan renodlat kommit
under prövning.
Enligt utskottets mening är det uppenbarligen inte möjligt att i lagtexten
närmare än som skett ange de förutsättningar under vilka avdrag för kostnader
för bilresor till och från arbetsplatsen må medges. Vad som skall förstås
med det i lagtexten använda uttrycket »skälig kostnad» kan givetvis
bli föremål för skilda bedömanden. För en enhetlig bedömning skulle det
självfallet vara av värde om riksskattenämnden kunde utfärda närmare anvisningar
i saken. Emellertid bör beaktas att behovet av anvisningar torde
vara mycket olika i olika län, beroende på de större eller mindre möjligheterna
att använda annat färdsätt än bil. Även i övrigt torde förhållandena på
olika platser motivera särskilda ställningstaganden. Det torde därför liksom
hittills få ankomma på praxis att bedöma den föreliggande frågan från fall
Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1957
5
till fall. Utskottet förutsätter emellertid att riksskattenämnden har frågan
om utfärdande av anvisningar i förevarande ämne under fortsatt uppmärksamhet,
då det givetvis skulle vara önskvärt med en mera likartad praxis
inom rikets taxeringsnämnder.
Utskottet vill slutligen anmärka att den i motionerna behandlade frågan
numera ofta och i olika sammanhang diskuteras. Detta förhållande torde
bidra till att frågan av taxeringsnämnderna i ökad grad kommer att uppmärksammas.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att de likalydande motionerna 1:46 av herrar Fritiof
Karlsson och Alvar Andersson samt II: 49 av herrar Jansson
i Benestad och Börjesson om rätt att vid taxering till skatt
åtnjuta avdrag för resor med bil till och från arbetsplatsen
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt
2) att motionen I: 213 av herrar Franzén och Gustafsson
om rätt att vid taxering till skatt åtnjuta avdrag för resa
med bil till och från arbetsplats icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 7 mars 1957
På bevillningsutskottets vägnar:
EDGAR SJÖDAHL
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Hagberg, Heiiman, Spetz,
Eriksson, Gustaf Elofsson, Rune Johansson, Niklasson, Oscar Carlsson och
Danmans; samt
från andra kammaren: herrar Olsson, Kollberg, Sundström, Allard,
Vigelsbo, Wiklund, Henriksson, Magnusson i Borås och Anderson i Sundsvall.
570381 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag